Aktuell blog den 29 december 2011

Veckan som varit/veckan som gåttNu är det tre arbetsveckor på raken där det bara är fyra dagars arbete, riktigt skönt faktiskt. Fast nästa julhelg får vi ledigt i 11 dagar genom att ta ut två lediga dar, vilket naturligtvis är ännu bättre! Förra fredan var en ledig vardag där jag hann med massor som jag annars inte hinner med. På morronen var jag över till Trafikverket en kilometer hemifrån för fotografering till det nya körkortet, blev glatt överraskad att det var gratis! (Trodde jag, igår kom en räkning på 80 spänn….). Ett besök till frisören hanns också med. Och så blev det lite cykling i dagsljus, i fredags slogs dessutom det gamla årsrekordet för cykling från år 2000 på 9170 kilometer. När jag sedan kom hem väntade en glad överraskning: en avi som talade om att det finns ett brev på posten, ett brev som är för stort för att delas ut i brevinkastet. På den korta promenaden till ”Posten”, vilket påminner oerhört mycket om en bensinstation, fantiserade jag lite över vem som kan skicka nåt stort och fint så där dagen före julafton. Vilket antiklimax! Det var den lokala läkarstationen som skickat en liten flaska för att dom vill ha ett urinprov för uppföljning….

På julafton gjorde jag ett besök till bilen som nu stått på samma plats i tre veckor där den bara får stå en vecka. Inga böter i alla fall. Nu hade jag Biltemas fina spärrskaft i högsta hugg för att äntligen kunna byta bilbatteri. Men se, det var nåt tillverkningsfel på spärrskaftet: fungerade bra för att dra åt muttrar, men snurrade bara runt i tommorna åt det håll jag behövde. På måndan fick jag i alla fall ett nytt spärrskaft av Biltema och i ett nafs hade jag bytt batteri och kört en runda med bilen. För säkerhets skull har jag kopplat bort minuspolen så att den inte ska ladda ur batteriet igen.

Det är nu tredje julen som jag intar en festmåltid på den norrländska specialiteten surströmming. Att äta suringar på julafton tycker jag är det mest anti-jul man kan göra. Som vanligt hade jag inför den stundande helgen laddat upp med massor av böcker, både lättlästa och sådana som är ännu mer lättlästa. I söndags gick jag inte en meter utanför dörren trots att vädret var riktigt hyggligt. Det var faktiskt riktigt skönt att vara inne hela dan och bara slappa!

RuttetGöteborgs kommun har ett finger med i en massa saker, många som dom inte alls borde syssla med utan överlåta till privata aktörer. Ett av de ofantligt många kommunala bolagen är Egnahemsbolaget, vilket liksom privata aktörer bygger villor som dom sedan säljer till privatpersoner. Dess VD frikändes nyligen från mutbrott eftersom det eventuella brottet var för gammalt och sålunda preskriberat – vi har under det senaste året fått en otrolig massa mutskandaler bland tjänstemän som kan kopplas till Göteborgs kommunala verksamheter.

Jag bodde några år vid Skogaberg på Hisingen, vilket då var personalbostäder till anställda vid St Jörgens sjukhus. Nu har Egnahemsbolaget byggt 120 tjusiga villor och radhus i detta område, hus som ser väldigt bra ut. Fast det är bara på utsidan. För den teknik entreprenörerna använt – enstegstätad putsad fasad på träregelstomme (”enstegsmetoden”) – innebär att fukt stannar i väggarna, sedan utvecklas mögel och många blir sjuka. Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP) och den universitetsbaserade Botaniska Analysgruppen undersökte i höstas ett av husen och fann den mycket farliga mögelsvampen Stachybotrys i stor mängd.

Att fixa till husen på rätt sätt skulle kosta i storleksordningen 600 000 kronor per hus, men Egnahemsbolaget erbjuder sig bara göra enkla reparationer med en metod som inte är godkänd. Det har nu pågått process i flera år och försök till förlikningar som dock inte

accepteras av alla villaägarna. Folk som tvingas bo i dessa mögelhus mår inte bra så flera har valt att flytta ut i tält på gräsplätten utanför. Denna bild tog jag i slutet av augusti, vet inte om det bor folk kvar i tälten när nu vintern kommit.

Å så lite från fejsbok…..Strax efter jag lagt ut förra blogen lade jag ut denna bild och skev ”Ett råd som nog fungerar.....;)” Och dan före julafton kom denna trevliga bild med följande text: ”Ska man få en riktigt röd och fin jultomte så får man börja mata honom med glögg flera dagar före julafton!” Jag har ett stort antal bilder på lager, bilder som bekanta skickat, en del som jag tagit själv med kameran och ytterligare andra som jag själv tagit från internet. Den här bilden lade jag ut i söndags med texten ” Stort djurslagsmål här utanför nyss, jag tror det var katten som vann....”

Naturligtvis lägger jag inte bara ut bilder utan har allvarligare saker också. Jag är ju demokrat uti fingerspetsarna och definitivt en antirojalist, motståndare till att en särskild familj ärver sitt ämbete generation efter generation. Kungen håller årligen ett jultal som vanligtvis är fyllt med en massa gallimatias som att stekta sparvar flyger in i munnen på folk (det är bara den högsta adeln som haft förmånen att äta sådana!). Efter att ha kollat lite på Internet skrev jag följande: ”Expressen just nu citerar Calle Bernadotte: ’Sverige har förändrats mycket på 200 år’. Det var ju både intelligent och oerhört klarsynt. Jag skulle gärna vilja veta om övriga världen ändrats, fast det tar han kanske upp i nästa års jultal.

I övrigt så har jag lagt ut två fotoalbum i veckan: 20 bilder från sommarens resa i Estland och 36 bilder från Lettland. Till den som ännu inte är med på Facebook rekommenderar jag att gå med för att ta del av sånt här: det räcker att skapa ett konto där, man behöver inte alls vara aktiv för att ta del av vad folk skrivet och lägger ut, exempelvis så är mina alster öppna för i stort sett vem som helst.

JulhatJag hatar allt som har med religion att göra, så mycket av den ondska som finns här i världen är förknippat med religionerna, de kristna absolut inte undantagna! Således hatar jag även julen. I år hade jag varit extra försåtlig genom att låta specialtillverka en spikmatta där det stod ”Välkommen Jultomten”. Under mattan fanns ett tjockt lager vaselin så att den som steg på mattan skulle falla omkull och slå sig. Inte för att jag tror på tomten, utan det här gjordes mer som ett skämt. Trots mitt hat till religionerna är jag i grund och botten en snäll person, så det var väl därför som jag vid 21-tiden på julafton fick besök av en rödklädd herre med en stor säck.

Trots att jag inte tror på tomten så visade det sig vara den riktiga. Och naturligtvis halkade han på min försåtligt utlagda spikmatta och landade på ryggen. Han låg där ett tag och ojade sig, men efter en liten stund sken han upp med ett brett leende. ”Henrik, den här spikmattan har på bara en minut botat min onda rygg som jag haft problem med i flera år. Det var meningen att du skulle få en julklapp, men nu får du hela säcken! Jag åker hem och hämtar fler klappar åt dom andra. Tjingeling!” Och där stod jag och fattade ingenting. Men det var i alla fall en massa trevliga presenter och det blev trots att en riktigt trevlig julafton.

MässfallNär prästen glömmer bort att han på söndan ska till kyrkan brukar kallas mässfall. Detta hände vid julottan i Luleå domkyrka förra året. 500 kyrkobesökare väntade på prästen som dock låg hemma i sängen och sov i godan ro och dök inte upp förrän det var dags för

kyrkkaffet, se t.ex. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=240521 Det här blev naturligtvis årets mest omtalade händelse i Luleå och naturligtvis pinsamt för prästen. Nu råkar dock församlingen ha en präst med sinne för humor så till årets julotta hade han ställt väckarklockan och dök upp i rättan tid till julottan. I pyjamas! En heder åt dom präster som kan bjuda på sig själv på detta sätt. Bild och mer text finns på http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6613421.

Att vara högteknologisk…..är jag väl knappast att anse. Men på lördag är det 15 år sedan jag slopade det fasta telefonabonnemanget. I andra sammanhang brukar jag vara bland de sista i Sverige att övergå till ny teknik. Jag är en sopa då det gäller den högre matematiken, men till skillnad till många andra är jag en hejare på att räkna. Och redan 1996 räknade jag snabbt ut att det blev väldigt dyrt att ha både mobiltelefon och en fast lina. Här torde jag ha varit en föregångare, en av de första som så att säga släppte den fasta linan och gav mig ut i cyberrymden med telefonin. Några år efter mitt beslut kunde man läsa i tidningarna att allt fler ungdomar inte skaffade fast abonnemang då de flyttade hemifrån. Som den stofil jag är känns det skönt att för en gångs skull ligga i fronten för det nya. Å andra sidan så är jag kvar i det gamla 2G-nätet, har kvar mitt SIM-kort från november 1997 då jag bytte mobilleverantör. Nån måtta på nymodigheterna får det vara!

Lustigt: Mitt första sommarjobb…. (del 2 av 2)Den första sommaren jobbade jag mycket extra på Bollnäs sjukhus och fortsatte med det även då studierna åter började till hösten. En av de trevligaste avdelningarna var den där alla suputer samlades. Dom hade egentligen inga psykiska problem, problemet var att dom söp så förskräckligt och var där för avgiftning innan dom (vanligtvis) skulle placeras på ”torken”, alltså vårdhem som skulle få dom att komma bort från spriten. Till skillnad från de sjukhus jag arbetade på senare så hade vi på Bollnäs Sjukhus våra egna civila kläder, det var inte lätt att se vem som var patient eller vårdare.

Jag kom i kontakt med en del ifrån hembyn också, en av dessa var Lars-Göran: ”Nämen Henrik, har dom tagit dig också?” Nu var det så att jag hade en namnbricka som visade att jag tillhörde personalen och hade nyckel till friheten. Lasse var en profil i Ljusne och hade börjat sin missbrukarbana med att sniffa thinner. Ingrid Marcusson berättade en gång att då Lasse var i tonåren hade hon rivit i ordentligt: Ge fan i thinnertrasan, ta dig en fylla istället!” Det verkar som att Lasse tog henne på orden ordentligt, fast det blev ju inte bara en fylla….

Sjukhuset jag jobbade på hade även några mindre beundransvärda sidor. En av dessa är hur de på 1960-talet försökte bota bögar med elchocker för att de skulle bli ”normala” (ända till 1977 klassificerade Socialstyrelsen homofili som sinnessjukdom!). Och när jag arbetade där så hade dom på avdelning 22 (eventuellt avdelning 21 också) experiment med svårt psykotiska personer som skulle få terapi istället för medicinering. Det gick helt åt helvete och patienterna mådde mycket dåligt. Så kan det gå när läkare tillåts experimentera med människor, att använda människorna som sina egna laboratorieråttor. Det här är föga hedervärda experiment på människor.

Avslutningsvis så läste jag i lokaltidningen att det är ökad rasrisk längs Göta älv. Kan det ha att göra med att Lucia firades häromveckan – många skred då…. Nästa blog torde inte komma förrän nästa år, nämligen på torsdagskvällen den 5 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 22 december 2011

Veckan som varit/veckan som gåttKlockan 06:30 i morse var det vintersolstånd så nu är vi redan ett antal timmar på väg mot sommar och ljusare tider! För oss vanliga är definitionen på vintersolståndet att det är årets kortaste dag/längsta natt. Men sedan mitten av 1800-talet ha forskarna definierat vintersolståndet som den dag då solskivan och månskäran är lika stora då de betraktas från nollmeridianen i Greenwich. Solen och månen befinner sig naturligtvis på olika avstånd från jorden och solen är ju i verkligheten mycket större än månen, men betraktade från nollmeridianen är de denna dag exakt lika stora då de betraktas genom en så kallad starometer (ett precisionsinstrument för att bestämma himlakroppars storlek). Men låt oss nu glädjas åt att ljuset så småningom återvänder, utan att vi behöver klampa in på vetenskapens område!

I söndags var det bara precis ovanför nollstrecket så det blev att dra på sig långkallingar innan jag påbörjade cykelturen för att knäppa lite göteborgsbilder, såsom denna från Olskroken. Slutligen blev det hela 98 bilder, varav en fjärdedel lades upp på fejsbok. Tre timmar efter hemkomsten hördes ett rejält oväsen från vardagsrummet. Det var framhjulet som fick en plötslig punktering så där helt för sig själv. Har aldrig varit med om nåt liknande. I hopp om att det var ventilen som gav med sig skaffade jag en ny sådan på måndan, men det var fråga om en riktig punktering som verkligen uppkom av sig själv för det fanns inget vasst föremål i däcket.

På arbetsfronten har det gällt att få undan alla viktiga saker innan långhelgerna. Förra torsdagseftermiddan hade vi ett styrelsemöte och efter en svettig fredag hade jag ett femsidigt protokoll som kunde undertecknas av alla inblandade i måndags morse. När kniven är på strupen så arbetar vi snabbt, för protokollen studsar fram och tillbaka innan alla som ska justera det är nöjda. Imorron är det halvdag på jobbet, vilket i praktiken betyder att ingen över huvud taget går dit – vi tar kompledigt. Så nu är det några dagars ledighet till tisdag, det är tre korta veckor nu. Först den 9 januari återgår vi till normala veckor igen. Som vanligt är jag ”bortrest” över julhelgen, vilket innebär att jag reser mig bort i böckernas värld. Var i förrgår på biblioteket och hämtade med en packe som jag ska plöja igenom den närmaste tiden.

ElgitarrerUtan tvekan så kunde man verkligen bygga elgitarrer förr! Ju nyare desto sämre. När jag i andra halvan av 1970-talet började spela gitarr så var det gitarrer från 1960-talet som gällde, de nybyggda var inte mycket att ha. Vi är nu inne på 2010-talet. Och vet ni vad: gitarrer från 1970-talet är högintressanta, för då kunde man bygga gitarrer. Fast de ännu äldre elgitarrerna är ju ännu bättre, men kostar en förmögenhet.

Jag kan mycket väl förstå att gitarrnördarna är ute efter att få äkta vara och äkta ljud som det lär för massor av år sedan. Dock tror jag inte riktigt på att ”det var bättre förr!” Tillverkningsprocessen för exempelvis Fender var oerhört primitiv och fabriksmässig, se t.ex. denna filmsnutt från 1959 http://www.youtube.com/watch?v=nswcAPvH0P8. Nuförtiden tillverkas kvalitetsgitarrer med betydligt bättre precision än på 1950- och 60-talet. Ändå finns det ett stort antal nördar som vill ha de riktigt gamla gitarrerna vilket trissar upp priserna till nivåer långt över vad de är värda kvalitetsmässigt. Allt var faktiskt inte bättre förr! Fast att spela på en Fender från 1955 är säkert roligare och mer inspirerande än en som byggdes förra året….. Eller så kanske det är som serieförfattaren och saxofonisten Jan Lööf skriver i en

nyutkommen bok: ”Det är ungefär som med min gamla saxofon. Nybyggda saxofoner är helt överlägsna som instrument. Lättspelade och perfekt stämda. Det är bara det att de låter sämre.”

Facebook, twitter eller blogg?Facebook har blivit en folkrörelse där mer än hälften av svenska folket har ett konto. En bråkdel av svenska folket har ett twitterkonto, där är man dessutom begränsad till 140 tecken. Men om man ska tolka tidningarna så är twitter den stora grejen. Dagligen rapporterar tidningarna om vad vissa kända personer har skrivit på twitter, vilket får folk att tro att det är twitter som är den stora grejen just nu. Vi lever i ett mycket informationstätt samhälle och det kanske därför som twitter blivit journalisternas kelgris; 140 tecken är inte mycket och man kan snabbt scanna av vad ett stort antal människor skrivit. Att kolla in deras facebookkonton tar betydligt längre tid, särskilt om man vill se alla kommentarer. Jag vill nog inbilla mig att det är få människor som kan uttrycka något vettigt på endast 140 tecken, mellanslagen inräknade.

Sedan finns det ju ett otal bloggar där kända, okända och halvkända människor skriver vettiga, halvvettiga och helt ointressanta saker. Och antalet hemsidor är ju helt enormt. Här kan man finna kluriga ritningar på hemmagjorda atombomber, intressanta inlägg om sex och samlevnad liksom hembygdsföreningens protokoll. Att ha grepp om all information som finns är naturligtvis omöjligt för en människa. Fast lite otäckt är det att jätten Google samlar och sparar allt som läggs ut i cyberrymden.

För ett par månader sedan skapade jag själv ett twitterkonto, men gick inte steget helt ut med att aktivera det eftersom twitter ville få tillgång till hela min adresslista från mina e-mailkontakter. Likaså var man tvungen att kryssa för ett antal förprogrammerade personer som man skulle följa, bara en bråkdel av dessa känner jag till. Själv så känner jag mig lite som den mångårige riksdagsmannen som fick alltmer kritik för att han aldrig gjorde något inlägg i riksdagen. Till slut reste han sig upp: ”Jag har inget att säga, men nu kan ingen längre kritisera mig för att jag inte har sagt något här i riksdagen. Tack för ordet!”

Att stjäla sin julgran…..anser väldigt många vara en rättighet. Häromveckan lästa jag att man beräknar att var tredje gran är stulen. Jag har själv för sisådär 30 år sedan varit ute i skogen för att stjäla ett julträd, fast då blev den en julen för att kunna fira julen. Attans vilka vassa barr enen har då den torkat, den var inte det lättaste att bära ut trots att jag hade handskar. Fast den som inte orkar ge sig ut i skogen kan ju stjäla direkt från försäljarna som finns i stan, funkar ganska bra på natten här i södra Sverige. Fast inte lika bra norröver där det finns snö. Häromdan hade uppsalapolisen bara att följa släpspåren i snön för att få tag på dom skyldiga, se http://www.unt.se/uppsala/julgranstjuvar-ertappade-1595431.aspx

Från fejsbokPaddan är ett reseföretag som kör turistbåtar här i Göteborg. I söndags hade dom en reklamgubbe ute på stan, det blev naturligtvis några kort på honom vilket resulterade i detta inlägg igår: ”Nu till helgen ska jag för första gången någonsin äta grodlår. Fick tag på ett par rejält köttiga bitar idag som jag snart ska börja tillreda.” Detta kompletterades en stund senare med ”Det är ett jävla liv på grodan, jag har låst in den i badrummet men det låter nästan som den skriker ’ja e ingen groda’. Nån som vet hur man avlivar en sån här innan den åker i stekpannan?” Ja Bea hade svaret: ”Du får väl möra den lite med stekpannan först. Då löser det sig :)”

Sent på tisdagskvällen blev jag tipsad om en liten goding i Dala-Demokraten, men det tog inte lång stund innan länken försvann från deras hemsida, fast jag hann kopiera bilden. Rubriken var ”PRO höll julfest” och till detta fanns den här bilden. Man kan förstå att den försvann efter ett tag!

Å så var det Cathy som bakat en stor mängd bullar inför den stundande helgen, vilket fick denna kommentar: ”Man riskerar få stor bak om man äter allt från ett storbak.....” Och Åsa skrev att ”Snart kommer tomten.” Henrik: ”Han brukar komma lite för tidigt, kommer ofta i skorstenen.....;)”

Ett litet drama (favorit i repris 22 maj 2008)En kort stump av Haga Östergata är skyltad med motorfordonstrafik förbjuden och är avspärrad med en bom. Men för att räddningsfordon och liknande ska kunna köra igenom så är bommen vikbar: man kan puffa till den lätt med kofångaren och köra försiktigt igenom. Dramat: En mycket ung man från förorterna kommer i en stor och ny svart bil (man kan ju undra hur han fått råd med denna bil…), stannar vid bommen och ropar åt oss tre som står ute och röker, att han behöver hjälp med att hålla upp bommen för att kunna köra igenom. Jag ropar tillbaka att det är förbjudet för motorfordon att köra där. Han ropar igen, men ingen av oss rökare går dit och hjälper honom. Därefter frågar han en person som råkar gå förbi där, men inte heller han hjälper till. Till slut kör han försiktigt igenom (hoppas det blev nån repa på den fina bilen!) och stannar till bredvid oss, vevar ned rutan och skriker ”Jävla gubbe” åt mig. Hade han kört runt kvarteret hade hans färd tagit kanske 20 sekunder, nu höll han säkert på i tre minuter för att krångla sig igenom. Vissa människor bara ska fram, kosta vad det kosta vill.

Lustigt: Mitt första sommarjobb…. (del 1 av 2)fick jag i väldigt sen ålder, det var först 1985 då jag var 28 år gammal. Jag hade då gått ett läsår på Bollnäs folkhögskola och fann en fredag i slutet av maj att jag precis var klar med skolan för säsongen. Det fanns två möjligheter: att börja stämpla eller sommarjobba. Efter en stund funderande så valde jag det senare alternativet. Innan jag började studera hade jag kört lastbil under sommarhalvåret, ett roligt jobb men att återgå till detta kändes lite som en återvändsgränd, så efter lunch gick jag upp till personalavdelningen vid de psykiatriska klinikerna på Bollnäs Sjukhus. ”Kan du börja på måndag”, frågade dom. Javisst kunde jag det.

Nu hade jag turen att slussas in på en ”lätt avdelning” som inte hade låsta dörrar och patienter som inte hade alltför stora besvär, hade jag börjat på en av de tyngre avdelningarna skulle risken ha varit stor att jag genast hoppat av – senare arbetade jag på sådana avdelningar också, men då visste jag mer vad arbetet innebar. Det visade sig att avdelningsföreståndaren hade samma bakgrund som jag: gått på folkhögskolan och sedan tagit ett sommarvikariat på sjukhuset. Han tog med mig till personalrummet där jag presenterade mig. Det visade sig att minst två andra i den fasta personalstyrkan som jobbade den dagen också kommit in från folkhögskolan som sommarvikarier. Själv så blev jag kvar i psykvården i sex år på tre olika sjukhus, ett ganska bra arbete som delvis kunde finansiera mina studier.

Avslutningsvis så har jag funderat länge på alla sångare som sjunger i stil med ”I aint got no body”. Det verkar som dom lägger ner hela sin själ i sången, men saknar kropp. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 29 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 15 december 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags blev det totalt 7,2 mil i cykelsadeln, fredan en vecka innan gjorde jag 6,4 mil vilket jag då trodde nog var nån form av decemberrekord. De två föregående åren var väldigt snörika, så det är skönt att kunna förlänga cykelsäsongen i år. För en timme sedan klarade jag målet 900 mil i sadeln under året, tidigare hade målet satts till 800 mil men detta fixades redan den 12 november. Rekordet från år 2000 med 917 mil finns det nu en god teoretisk möjlighet att nå och till och med slå. Eller snarare en praktisk möjlighet, för dom måste ju trampas också! Å andra sidan så pumpar det ständigt in oväder från Nordsjön och då vill jag inte cykla. Det räckte för hela året med den väta jag fick på mig i fredags på väg hem från jobbet, var våtare än om jag hade badat med kläderna på i Göta Älv!

Förutom att fredan var väldigt våt dag så var den riktigt blåsig. Mellan Hisingen och centrala Göteborg har vi två broar och en tunnel, men då vindhastigheten vid lunchtid översteg 28 meter i sekunden stängdes Älvsborgsbron av; i byvindarna var det orkanstyrka. I rusningstrafik är det knappt att dessa förbindelser orkar svälja alla bilar, med den trefiliga Älvsborgsbron bortkopplad så blir det trafikkaos. Som grädde på moset – eller om det nu är lök på laxen – var ett stort antal gator och vägar avspärrade i centrala delarna av Göteborg på grund av översvämningar. Det blev antagligen det värsta trafikkaoset någonsin i stadens historia. Överallt var det igenkorkat. Och det blev ju inte bättre av att fordon blev stående i korsningar så att den korsande trafiken inte kunde ta sig fram då det slog om till grönt. Det var nog trots allt bra att jag cyklade hem från jobbet! På lördan hade det mojnat betydligt, men jag fick ändå denna härliga stormbild.

Den fantastiska bilen…..försökte jag få igång i söndags. Ner i källaren för att hämta det batteri som används till läslampan i stugan. Trots att bilen stått parkerad i 13 dagar på en sjudagars parkering så fanns det inga böteslappar. Till att börja med fick dörrlåset en rejäl omgång smörjmedel, jag misstänker att det är där som tjyvströmmen tas från. En bra början alltså. Sedan gick det åt helvete.

Efter mycket möda och ett tiotal svordomar fick jag loss kabelskon till pluspolen. Men därefter var det lögn i helvete att få loss batterifästet med min lilla skiftnyckel. Jag behövde en 10 millimeters hylsnyckel så det var bara att cykla till Biltema. 129 kronor fattigare öppnade jag hylsnyckelsatsen. 10:ans hylsa passade perfekt över skruvskallen, men skaftet som den ska sitta på fick jag jätteproblem med. Hur jag än gjorde så fick jag inte av den yttersta delen så jag kunde sätta dit hylsan. Nu blev det dryga dussinet svordomar innan jag lättade på handbromsen och rullade en billängd neråt för att därigenom kunna stå gratis en vecka till. Väl hemma insåg jag att man först skulle sätta fast en av de medföljande ”mejslarna” på den delen jag försökte ta bort och därefter sätta dit hylsnyckeln (se bild). Men då hade det redan blivit mörkt. Den kommande helgen får jag göra ett nytt försök.

För att få köra bil….måste man ha körkort. Nuvarande körkort går ut i januari och måste förnyas innan dessa. Vid lite närmare av körkortsunderlaget fanns det en ny behörighet: AM. Det betyder att jag med det nya körkortet även får köra moped! Den första mopeden skaffade jag redan som 13-åring

och hade ganska många mopeder innan fyllda 15 år. Det känns lite märkligt att långt in i medelåldern helt plötsligt få ett körkort för moped. Undrar hur många av dom som kör omkring på cykelbanor i 70-80 km/h utan registreringsskylt som har ett så här fint körkort? Inte många skulle jag tro. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt över den nya behörigheten eller bara skratta åt den.

Tullen….är jag inte särskilt förtjust i. Trots att vi är medlemmar i EU och befinner oss inom Schengenområdet där varor, tjänster och människor fritt ska få röra sig, så finns det fortfarande ett mycket stort antal tullkonstaplar. Det är i stort sett bara i Sverige och Finland som vi inte har förstått det vad det innebär med den fria rörligheten. Alkohol får vi nuförtiden ta in i jättemängder. Men detta gäller endast om man själv transporterar det, en regel som är mycket märklig – undrar hur man inom övriga EU ser på detta?

Våra tullare ägnar numera en hel del tid åt att kontrollera postförsändelser så att dessa inte innehåller alkohol. För då ska varorna beskattas en andra gång trots att de redan är beskattade i ett annat EU-land. Mycket märkligt, tror inte att det här är i överensstämmelse med EU:s regelverk. Förra torsdan uttryckte vår regering och riksdag, via skatteutskottet, sitt gillande att tullen kollar dessa försändelser. Förvisso flyter det in skattepengar på den punktskatt som tas ut och skattepengar behövs naturligtvis för att hålla igång vårt land. Tullens arbete måste ju kosta en hel del, men det får vi nog igen med de skattemedel som kommer in. Skulle man i alla fall tro eftersom skatteutskottet gillar detta. Men för de 261 liter vin som tullen stoppade förra året fick man in ynka 5732 kronor i skatt! Det här rapporterade riksdagens egen tidning om i måndags, se tidningsurklippet. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt sån här idioti.

FBPelle hade för några helger sedan problem med buskörningar på gatan utanför huset: ”Slutar inte ungarna att använda Långgatan utanför fönstret som sitt eget Mantorp [svensk racerbana] kommer jag att göra nåt som min profilbild skulle kunna göra. Pensionären i mig har talat.” Henrik: Du kanske kan bygga ett sånt här fartgupp: www.tallgren.org/fartgupp.wmv

I måndags upptäcktes en råtta i källaren hemma hos Marie. Varken hon eller dottern ville gå ner för att slå ihjäl den, en viss rädsla/äckel för detta djur kunde spåras. Detta hindrade mig dock inte från att skriva följande inlägg: ”Råttor är familjedjur och förökar sig otroligt snabbt. Forskarna brukar säga att för varje råtta man ser så finns det ca 10-20 till. Havandetiden för en råtta är 8,5 dygn och dom föder i genomsnitt 10-12 ungar. Efter 20 dagar är dessa könsmogna och kan producera fler råttor. Ni har problem i huset Marie!” Det blev några usch och fy, men dagen efter kom mitt erkännande: ”Marie, jag vet inget om råttor, det jag skrev hittade jag på....;)” Fast nog ser det ganska trovärdigt ut det som jag skrev!

Allt var inte bättre förrTitt som tätt får vi i läsa i tidningarna och se på TV hur de fattiga länderna bara blir fattigare och de rika rikare. Det är ju hemskt, nån slags omfördelning av rikedomarna borde ju göras. Man kan undra hur fattiga dom fattiga länderna kan bli innan dom helt raderas från jordens yta. Fast nu kommer det fina: den bild som massmedierna oftast målar upp stämmer inte! Det blir allt färre fattiga länder i världen, det senaste decenniet har 28 länder lämnat det som kallas ”låginkomstländer” bakom sig och tagit steget upp till ”medelinkomstländer”. Det här är inte lika säljande för massmedierna som att komma med braskande rubriker om att nya krig eller svält brutit ut. Det är mer en icke-nyhet.

Naturligtvis finns det ett stort antal extremt fattiga människor i de länder som nu kommit upp till nivån medelinkomstländer. Men det är ju verkligen glädjande att det på det hela blir bättre här i världen, helt bra kommer det aldrig att bli. Och fortfarande finns det 35 länder som befinner sig på den lägsta nivån, låginkomstländer. Men trenden att fler länder tar sig uppåt verkar hålla i sig, bland annat är tillväxten just nu drygt 5% för de afrikanska länderna söder om Sahara. Och detta är betydligt högre än för världsekonomin som helhet. Mer går att läsa i det oberoende Utrikespolitiska Institutets senaste rapport (den kostar 85 kronor), se http://www.ui.se/butik/internationella-studier/2011-1/internationella-studier-brnr-3-4-2011.aspx

Stugan….renoveras för fullt just nu under hösten, det milda vädret betyder att det fortfarande går att vistas såväl ute som inne. De bärande balkarna av stock under finrummet är ruttna och utbytta mot en annan konstruktion. Dock är golvplankorna i ganska bra skick och inte det minsta ruttna. Men den ständiga fukten har gjort att en del plankor vridit sig i sidled och måste hyvlas till en del innan dom kan komma på plats permanent. Det är själva golvkonstruktionen i sig som gjort att balkarna ruttnat: stockarna har legat inbäddade i ett jordlager och fukten har ständigt varit närvarande. Nu är det i alla fall luftigt undertill och….

hela huset får en rejäl dränering framtill och på sidorna. På baksidan står huset på stenfot en meter ovanpå ett berg så där behövs naturligtvis inget sådant system. Även tomten är ju lite uppgrävd på grund av den nya dräneringen, men det blir nog bra sedan det kommit på lite jord och några nävar gräsfrö ovanpå gruset. Här ses delar av de rejäla stockarna som burit upp golvet i finrummet. Det är fråga om rejäla doningar!

Lustigt Tystnad…. (del 3 av 3 om ingen har nåt mer att tillägga)Anders Hellström: Ulla & Viktor lika finurliga på sitt sätt båda två, man brukade alltid kunna värma sig där en stund innan bion (som låg i huset bredvid). Ulla hade en ’dramaten’-vagn. Där brukade ’busungar’ lägga saker utan att hon märkte det, porrtidningar & sånt. Inga namn nämnda, men jag tyckte alltid dom var för taskiga. Nästan oavsett vilken tid man kom dit så hittade man Janne ’Proofen’ stå och dra i de dammigaste av böcker....han kunde/kan allt.

Pelle Fallström: Jag minns också att man på egen hand kunde smyga ner i bibliotekets källare som tedde sig som en skattkammare för en tioårig pojke. Ett slags Fantomens skattkammare. Där fanns alla böcker, tidningar och tidskrifter som inte fick plats i markplan. ”Utgallrad” är ett ord jag lärde mig tidigt med betydelsen av att vara en skatt i källaren på bibblan i Ljusne. ”Det här numret av Orkesterjournalen är utgallrad så den kan du ta hem”, sa morsan ibland. Jag kan tänka mig att Viktor Vikström ofta tog hem böcker som inte föll ljusneborna på läppen och att dom tämligt snabbt blev ”utgallrade” till förmån för mer lättsmält litteratur.

Pelle fortsätter: ”Viktor cyklade alltid mellan, tror jag, Lövskär och Ljusne. Oj, vad jag minns. Det kommer tillbaka i strömmar nu. Dottern Ulla var tämligt begåvningshandikappad. Jag ser henne framför mig. Modern var död och morsan sa att alltid att ’Viktor har det inte så lätt...’ Vi kollade på Viktors enorma frimärkssamling i hans lägenhet kommer jag ihåg.” Henrik T:s tillägg: Viktor hade sommarstuga i det närbelägna Lövskär och enligt uppgift så fraktade han med cykeln sand dit i skokartongen som satt på pakethållaren. Det blev ju inte mycket per gång, men över en många år så blir det ju en del.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det finns en hel del människor som ägnar semestern åt att slå upp tält. Men de flesta vet nog redan vad ordet betyder. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 22 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 8 december 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDet börjar bli kyligare nu, men redan om två veckor så är det vintersolstånd och då går vi i alla fall mot ljusare tider. Den ovanligt varma hösten har inneburit att jag kunnat hålla igång cyklingen/motionerandet ganska bra. I fredags blev det faktiskt hela 6,4 mil i cykelsadeln, vet inte om jag cyklat så mycket någonsin en decemberdag. Tyvärr så sker den mesta cyklingen i mörker, men det har ju varit hyffsat varmt och på de flesta ställen jag cyklar finns det gatubelysning som ger mig ledljus; cykellampan hjälper inte till så mycket om det är mörk och våt vägbana.

I lördags hade vi kraftig göteborgsdimma, i andra delar av landet kallat ”regn”. Men som genom ett trollslag upphörde dimman lagom tills jag skulle till Kjell och Riittas årliga glöggfest. Det var nog 17:e eller 18:e gången som jag deltog i deras alltid lika trevliga festlighet. Och i år fanns det extra mycket Janssons frestelse, så det räckte även till mig som brukar anlända sist av alla gäster (”Fint folk kommer alltid sent, ännu finare kommer inte alls!”).

Natten mot måndan kom det lite väta från ovan, men sedan klarnade det upp. Trots att det var tre plusgrader så frös det på: massor av krockar och bilar i diket. På radion varnades det hela tiden, så jag insåg allvaret och åkte kommunalt till jobbet. Ingen idé att cykla i detta före. Och bra var väl det, för ett trettiotal fotgängare och cyklister var tvungna att uppsöka akuten för benbrott. Sent på måndagskvällen kom säsongens första snö, det blev lite halkigt att cykla till jobbet på tisdan men till kvällen hade allt smält bort.

Lite från fejsbokIgår kväll la Kjell ut en bild på Fantomen och skrev ”Fantomen for President!!!!!!!” vilket fick min kommentar ”Skulle nog behövas här, men han ska visst ställa upp ide kommande valen i Bengali.” Och lite senare som tillägg till detta ”Om alla Sveriges gitarrister kunde gå samman så hade vi nog en vinnare i presidentvalet: Guran.” (not: gura är slang för gitarr).

Marie i måndags: ”Just nu kommer dom första snöflingorna här i Ljusne! Vill ju ha en vit Jul!” Henrik: En vit jul kan ju vara OK, fast några snapsar på julafton sitter ju inte fel.....;)

Kjell lade i söndags ut en bild på sin musiksamling vilket inspirerade mig för att samla ihop min och lägga ut bild, vilken fick följande text: ”Nu på onsdag ska jag till ortopeden på Sahlgrenska för att montera på några extra fingrar för att kunna spela på alla gitarrerna samtidigt.” Efter några kommentarer slog jag till med att ”Jag har lite svårt att förstå mig på folk som har färre än fem gitarrer.” Anders undrade om bastuba räknas som gitarr, i så fall har han fem stycken meddelade han. Henrik: ”Har kollat på nätet: Bastuba är en finsk gitarr, heter bastubad på finska. Har du fått den i Vallvik?” (not: Vallvik har stor andel finnar).

Lite om kronor (1)

Kungens krona har verkligen hamnat en hel del på sned dom senaste åren. För drygt ett år sedan utgavs boken Den motvillige monarken, en bok som inte visade upp en särskilt bra bild av Sveriges statschef. Här pekades bland annat en älskarinna ut, vilket i dagens samhälle anses ojämlikt; hans förfäder har visst haft många älskarinnor men farfars far var en föregångsman med personer av vardera kön enligt vad ryktena hävdar (se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hajby) I bokens kölvatten har framkommit att kungens närmaste vänner försökte köpa loss oönskade bilder som sades finnas i den undre världens ägo och att vännerna försökte få uppgiftslämnare att dementera det dom sagt. Alla vänner har försökt skydda kungen och hävdat att han absolut inget vet om deras agerande. Likaså har kungen sagt att han inte känner till något om sina kamraters ”räddningsaktioner”. Men senaste helgen spelades upp en inspelning, som av oberoende experter konstaterats vara omanipulerad, där man säger att kungen hållits informerad om turerna som hans vänner gjort. Här hjälper inte längre några ”Jag är 99 procent säker” eller ”Nu vänder vi blad”. Åtskilliga röster har höjts för att kungen ska abdikera. Jag hävdar bestämt att monarkin/kungahuset måste avskaffas å det snaraste, ett ärvt ämbete har inget i vår demokrati att göra!

Kungens förfader Carl XIV Johan hade med sig en rejäl kista pengar från Frankrike, vilket räddade vårt lands ekonomi då. Det är klart att den nuvarande kungen har rätt till en del av dessa pengar. Så ge honom rejält med kronor så att han kan klara sin familj med icke lönearbetande barn och alla slott som hans familj på något sätt kommit över (för dom har väl inte byggt dom urgamla slotten med egna pengar….). Fast vid en närmare eftertanke borde vi väl ge kungen en rejäl dos med euroslantar eftersom hans förmögenhet grundar sig på pengar som kom från frankrike. Lite kuriosa från http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XIV_Johan: Enligt en populär skröna skulle Bernadotte ha haft en tatuering från denna tid [början av 1800-talet] med orden ”Död åt kungar”. Länge leve demokratin! Ned med monarkin!

Lite om kronor (2)Länge var det väldigt jämnt mellan dom som ville behålla den svenska kronan och dom som ville att vi skulle gå med i valutasamarbetet och få euro istället. När det hölls folkomröstning år 2003 så var den luriga frågan ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?” Här försökte politikerna föra svenska folket bakom ljuset, frågan var helt enkelt ämnad att lura svenska folket. För det handlade ju om att vi skulle binda upp oss till att ha ett intimt samarbete med alla euroländer och i stort sett helt sakna möjlighet att styra vårt lands ekonomi på egen hand. Det är en toppstyrning av några få utvalda politiker, vilket skulle ha fått den gamla sovjetregimen grön av avundsjuka!

Hela idén med att tussa ihop dessa vitt skilda länders ekonomier såg jag på den tiden som vansinnig. I och med att ett antal euroländers ekonomier nu säckar ihop som ett korthus så ser jag fortfarande idén som vansinnig. I folkomröstningen var det väldigt jämnt, men när vi nu ser vad som händer ute i Euroland så är folk här i Sverige glada för att vi inte gick med: enligt opinionsföretaget Skops senaste mätning, som presenterades i förrgår, är det mindre än 10% av oss i Sverige som vill införa euro, se t.ex. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.792924-rekordlagt-fortroende-for-euron Finansminister Borg har hyllats som den som räddat Sverige ekonomiskt, men den hyllningen borde istället gå till oss alla som vågade rösta nej till euron!

Finsk bärplockningI somras skapade Centerpartiet i Sverige viss debatt kring allemansrätten: är det rätt att på ett organiserat sätt ta hit hundratals bärplockare från exempelvis Thailand? Huruvida detta är rätt eller fel vill jag inte ta ställning till. Men klart är att blåbär och lingon till största delen ligger

oplockade i skogen – dagens människor har i vårt välfärdssamhälle blivit för lata att själva ge sig ut i skogarna. Istället köper man bären i butiken eller på torget.

Även vårt grannland Finland har haft problem med att bären ruttnar bort i skogarna eftersom ingen har lust att plocka dom. Trots hög arbetslöshet så sitter de arbetslösa hellre på pubben på sommaren och dricker upp den ganska låga ersättningen dom får från staten. Den statliga arbetsförmedlingen Väästakastikus inledde för två år sedan ett experiment på fyra platser i Finland: ett öltält mitt ute i skogen där man till aktuell dagskurs kunde sälja sina bär i utbyte mot kuponger för ölstop. Det blev en verklig succé och i år hade Väästakastikus cirka 400 öltält utspridda över hela landet. Ölutskänkningen börjar klockan 11 och då har de flesta redan plockat bär så dom får ett par stop mellanöl. När ölet är slut går dom ut i skogen kanske 15-20 minuter och skrapar ihop så att det räcker till en ny ölkupong (det är sisu i finnarna!). Det bästa av allt är att verksamheten är självfinansierad eftersom man tar ut lite högre pris för ölen än den kostar i inköp. Bärplockarna får dessutom motion och blir i bättre fysisk form, öl skulle dom ju ha druckit i alla fall. Det finska Hälsoinstitutet (Måå-praa Instituuti) har redan sett betydande hälsoeffekter bland befolkningen, likaså har arbetslösheten sjunkit något eftersom många upptäckt att man kan köpa fler öl om man har ett lönearbete. När ska den svenska staten våga sig på ett så här radikalt grepp?

Min älskade bil….har jag aldrig älskat. Den här bilen är ett jävvla måndagsexemplar som kostat mig massor av pengar i reparationer. Det är inte många delar som inte har behövt bytas ut. I måndags skulle jag parkera om bilen för att kunna stå en vecka till utan att behöva betala nåt. Men batteriet var stendött, inte ens tändningslamporna lyste. Redan en vecka innan tyckte jag att det var dåligt kvar i batteriet då jag gjorde veckoparkeringen. Antagligen tar bilen tjyvström nånstans. Jag misstänket centrallåset, vilket krånglade förra veckan. Eftersom det är krångligt att byta batteri i mörkret så får jag vänta till helgen, sätter då dit ett annat batteri som står i källaren. Hoppas jag inte hunnit få p-böter innan dess.

Lustigt: Tystnad…. (del 2)Under veckan har några vänner skickat över lite minnen från biblioteket i Ljusne, vilket jag delger här. Stefan Tapper: ”Även jag minns Viktor å Ulla och att ja ej nynnande men vräkte ur mej nåt utan att tänka på att personalen hörde vad jag sa.. ;)” Henrik T: Ja vi var ju ovana med att lyssna på musik i hörlurar! Stefan igen: ”Men kan inte kärringen sätta på skivan nån gång sa jag, men det var nog inte Ulla utan Ingrid Fallström (nån som morsan kände i alla fall). Högröd vart jag ...

Nu är det så att Ingrids son Pelle (Ljusne är ju inte så stort!) även skickat över lite minnen: Läste något om Viktor och Ulla, vilka jag kommer ihåg väldigt bra. Viktor cyklade mycket vill jag minnas, med svarta gummistövlar. Som barn förstod jag inte att han var motsatsen till min egen far; Viktor var akademiker och utbildad. Farsan var kommunalarbetare och mindre beläst. Jag såg alltid farsan som ’normal’ och bra emedan Viktor Wikström alltid var konstig och excentrisk. Jag kommer även ihåg dottern Ulla, hon hälsade aldrig på mig och jag hörde aldrig att hon sade ett ord faktiskt. Morsan jobbade under hela min uppväxt på bibblan i Ljusne och jag har barndomsminnen att vi var upp i Viktors lägenhet och kollade, i samma hus som bibblan var. Jag kommer också ihåg att bibblan blev ett tillhåll för stökiga ungdomar, och att mor mådde mycket dåligt av det. Hon ringde polisen några gånger när Ljusnes ungdomar använde bibblan som ungdomsgård.

Anders Hellström: Jadu, en sak man kan undra är: vart tog alla Bruno Mathsson-fåtöljerna i flätat, svart läder vägen & var tog alla Arne Jacobsen-stolar av Myran- & Sjuan-modell vägen samt lamporna av Poul Henningsen som hängde där ?????????? Troligen hemma hos nån pompös kommunpamp som trodde att arbetarpacket inte hade koll på design!

Avslutningsvis vill jag säga till dom järnvägsarbetare som tror att dom kan påverka besluten hos SJ: ni lever i en skendemokrati! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 15 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 1 december 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDen sistlidna helgen blåste det på rejält här i södra Sverige. Samtidigt drabbade stormen Berit dom norra delarna av landet. Lite avundsjuk är jag på norrlänningarna som fick en storm med namn medan vi fick en betydligt värre storm. Och den hade inget namn alls! På den tregradiga skalan gick SMHI i söndags ut med en klass 3-varning för södra Sverige, medan norrlänningarna bara fick en etta. Och en sådan anmärkning är ju inget att bry sig om, den är ju ungefär som på besiktningen där man får en etta – nåt man fixar till då man har lust. Här på Västkusten steg vattnet rejält. Som den samvetsgranne bloggare jag är så cyklade jag ut i ovädret för att knäppa lite bilder, här en bild från ett översvämmat Eriksberg. Det var långt ifrån riskfritt att ge sig ut, en person fick ett träd över sig vid Härlanda tjärn, men klarade sig ganska helskinnad. Vid jobbet låg det en riktigt vass två kvadratmeters bit av koppartaket, vilken fallit fyra våningar. Och på den livligt trafikerade cykelbanan vid Göta Älvbron brakade ett jätteträd rakt över cykelbanan.

På lördan var jag över till fastlandet för att gå på lite loppmarknader, men överraskades av göteborgsdimman (det regnar aldrig i Göteborg…..) och drypande våt cyklade jag hem igen. Det fick istället bli en lördag fylld med inomhusaktiviteter. Bland annat lade jag ut en del riktigt gamla bilder på facebook, bilder som jag letat fram ur de dolda gömmorna. Ett av mina favoritkort är taget tidigt 1960-tal i en fotoautomat på Gävle central. Morsan hatade denna bildserie lika mycket som jag än idag älskar den. Bilderna beskriver mycket den Henrik som var då och den Henrik som jag fortfarande skulle vilja vara (och kanske i viss mån är än idag…..). Notera morsans hatt och hur hon slutligen kommer med helt på bild utan att veta hur apparaten fungerar: bild 1 och bild 2.

Igår blev det officiellt…..att Schweiz ska köpa 22 JAS Gripen till en kostnad av 22 miljarder kronor. Fast nu är sådana här affärer lite luriga, det är inte så att vi får 22 miljarder fräscha schweizerkronor rätt in i statskassan utan vi ska handla varor från Schweiz till motsvarande värde. På samma sätt var det exempelvis då vi krängde en massa ubåtar till Australien, då tog vi in produkter till motsvarande värde, vilket är en av anledningarna till att vi nuförtiden dricker så mycket australiskt vin här i Sverige. Vi kan nog räkna med att framöver äta en massa schweizerost som vi täljer med såna där röda arméknivar. För 22 miljarder kronor får man mycket ost så vi måste nog ägna en timme om dan åt detta och den tiden kan vi säkert mäta med deras fina klockor samtidigt som vi lyssnar på ett schweiziskt gökur. Koko-koko!

Datorer….

För att kunna berätta lite mer om mina musikminnen från Kalifornien (nedan) så var jag tvungen att sätta igång min laptop från 1996. När den startade såg jag att minnet är på 16 mb, vilket nuförtiden motsvarar datamängden för ca 10-15 fotografier! Fast datorn rymmer en otrolig mängd text. Ett problem idag är att det mesta är skrivet i WordPerfect som jag inte längre kommer ihåg hur det fungerar, det tar evigheter att konvertera filerna till Word. Det är ett stort antal filer som jag skulle vilja ha i nuvarande datorn. Men då måste jag först konvertera filerna till Word, lägga över på en annan dator som finns i en skrubb och från den överföra till CD eller DVD och hoppas att min nuvarande dator tar emot denna information och läser den i mitt betydligt modernare wordprogram. Med andra ord så är det lite besvärligt.

Gratisreklam: nej tack!I lördags besöktes några loppmarknader, fann som vanligt inget vettigt att köpa för det är ju mest skräp som försäljarna vill bli av med. Bland annat var det flera som ville kränga speglar med reklam för whisky- och tobaksmärken. En spegel är ju alltid bra att ha, men aldrig i livet att jag betalar för att släpa hem en reklamspegel! Gratisreklam försöker jag i möjligaste mån undvika. Jag är så allergisk mot sådan reklam att då jag handlar på ICA så har jag med mig en konsumkasse eller från nån annan matbutik. Naturligtvis är jag noga med att kassörskan ska se att jag gör reklam för konkurrenten. Fast det bryr sig dom i kassan knappast om, men för mig känns det lite skönt i alla fall.

I tidningen häromdan…..hade dom placerat två artiklar bredvid varandra, vilka gav ett ganska förvirrat intryck. Den första handlade om en bonde som hade fler än tio katter och därför hotas av böter (jag visste inte att det fanns någon begränsning till tio katter!). Artikeln under berättade att det i lördags var ”Kattens dag”, vilket firades runtom i Hälsingland. Alltså, ibland är det bra med många katter, andra gånger inte! Bild från tidningen finns här.

ÅtervändareI blogen den 29 september berättade jag kort att vår mest kände göteborgare, statyn Poseidon vid Götaplatsen, lagom till sin 80-årsdag tagit lite semester som han tillbringar på spa. Men nu är han åter: denna bild knäppte jag igår morse på väg till jobbet, en nybadad och fräsch Poseidon.

Musikminnen från Kalifornien 1En stor den av mina 1,5 år i Kalifornien i mitten av 1990-talet ägnades åt att studera svensk-amerikanerna, vilket en del år senare utmynnade i min doktorsavhandling (nedladdningsbar från exempelvis http://www.globalstudies.gu.se/digitalAssets/809/809974_tallgren.pdf, läsvärd enbart för självplågaren….). Men jag hade naturligtvis tid över för musik också, ibland i ”tjänsten”. Ett sådant tillfälle var då vänner ordnade en bra plats åt mig för att se en konsert med orgelmästaren Diane Bish i den lokala kyrkan. Hade aldrig hört talas om henne, men hon hade sedan många år en egen show på TV (och har fortfarande). Den lilla gumman var vänd bort från publiken så att vi skulle kunna se hennes blixtsnabba spel med fötterna över alla pedaler på orgeln. En riktigt trevlig konsert faktiskt.

Andra vänner bjöd med mig på en konsert med musik av John Philip Sousa. Fast dom var mäkta förvånad att jag aldrig hört talas om detta nationalhelgon då det gäller marschmusik. Jag har ju aldrig lyssnat på detta slags musik, men gubben Sousa har ju till och med fått ett instrument uppkallat efter sig, sousafonen. För en lekman som jag ser instrumentet ut som en vanlig bastuba, men det är tydligen gjort så att man enkelt (?) kan bära omkring det i en marscherande orkester. Även denna konsert var riktigt trevlig.

ForskningspengarForskning tar både tid i anspråk och kostar pengar. Nedan kommer jag göra ett räkneexempel över donerade pengar som går via Cancerfonden, men vill påpeka att det skulle kunna gälla vilken forskningsfinansiär som helst. Antag att jag vill skänka 100 000 kronor till forskningen. För att få dessa måste jag tjäna 130 500 kronor, vilket är den bruttolön som jag ser på lönebeskedet. Men då har arbetsgivaren redan tagit av en massa andra skatter (arbetsgivaravgifter som är 52,5 % på bruttolönen), vilket egentligen är min riktiga lön. Så den rätta summan är 199 000 kronor som jag måste tjäna för att kunna skänka 100 000 kronor till cancerforskning.

Nu är det så att 72% av Cancerfondens intäkter går till forskning och utveckling, vilket innebär att forskaren får 72 000 kronor till sitt forskningsprojekt. Men forskaren måste vara med och betala för sina lokaler och administrativ service, vilket på den cancerforskningsinstitution som jag har i åtanke ligger på 28 % (Onkologen vid Göteborgs universitet). Kvar till forskarens lön blir då 51 840 kronor. Enligt Högskoleverket lägger forskare i snitt ned 10 % av sin arbetstid på att söka forskningsmedel, så kvar är då cirka 46 700 kronor. Denna fiktiva forskare är anställd som postdoktor (en person som nyligen blivit doktor och som mestadels forskar) med 31 800 kronor i månadslön. Han eller hon betalar lika stor skatt plus arbetsgivaravgift som jag innan bruttolönen kommer, så månadslönen är egentligen 63 285 kronor. Som lärare/forskare har man en årsarbetstid på 1700 timmar. Utslaget på 12 månader blir detta 141,7 timmar per månad, vilket ger en timkostnad på 446,72 kronor. Den slant som jag skänkte (100 000 kronor, vilket egentligen var 199 000) håller alltså igång forskaren i knappt 105 timmars forskningstid.

Naturligtvis är det bra att vi skänker en massa slantar till forskningen, men jag blir inte alls glad över att se hur största delen av dessa pengar liksom genom en sil försvinner i en massa hål innan de slutligen når målet: skatter hit och dit, avgifter för lokaler och en massa administration. Skulle man inte kunna öronmärka en del av de pengar som skänks, exempelvis att den som donerar får skattebefrielse upp till ett visst belopp, att inte staten lägger på en massa andra skatter och administrativa avgifter? Jag anser att det helt enkelt är alldeles för mycket rundgång i det här systemet. Tyvärr kan den lilla människan inte göra mycket åt det mer än att, som här, i alla fall påtala problemet.

Lustigt: Tystnad….ska råda på biblioteket. Så var det i alla fall förr, nuförtiden talar folk hur högt som helst med varandra och även i sina mobiltelefoner. Omkring år 1970 installerades ett antal grammofoner med hörlurar på biblioteket i hembyn Ljusne. Hörlurarna hade man på sig för att det ska ju vara tyst på biblioteket. Men vad bibliotekarien Viktor inte tänkt på då han köpte in grammofonerna var att vi ungdomar gärna nynnar eller sjunger med till musiken. Och den som har hörlurar på sig vet inte riktigt hur ljudnivån utåt är. Så varje kväll kom Viktor rusande ett antal gånger för att slita av hörlurarna från nån av oss som sjöng med lite för mycket. En av dom som råkat ut för detta är Kenth Östlin, vilken kommentar detta lilla inlägg: ”Jodu i de lurarna satt en ofta....Lyssnade i ett helt år på ’Jesus Christ Super Star’ rockoperan/musikalen.....”

Ljusne bibliotek var annars en bra plats för mig, slukade massor av böcker under uppväxtåren. Viktor var en kompetent bibliotekarie som köpte in både svår litteratur och sådan som var lättare att smälta. Jag försökte mig till och med på nobelpristagaren (1929) Thomas Mann, men det var lite för avancerat för en 14-åring. Fast när jag skulle låna Lars Görings lätt

pornografiska bok 491 så var det stopp och belägg: Viktor visste vad som var passande respektive opassande för en ung man i yngre tonåren! I bokutlåningen satt ofta Viktors dotter Ulla som var utvecklingsstörd men klarade enklare göromål. På den här tiden hade man riktiga lånekort, inte nåt med streckkod och personnummer. Själv hade jag nummer 136. ”Vahaduförmummerå” frågade alltid Ulla. Ibland testade jag henne och sa att jag glömt numret, men då kom det blixtsnabbt ”Du har 136”. Utvecklingsstörd kanske, men reda på lånekortnumren, det hade hon!

Avslutningsvis kan jag meddela att jag äntligen skaffat en app som gör livet lite enklare: komihåglappen. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 8 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 november 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags gick den sista slatten glögg som fanns kvar sedan i vintras. Riktigt smaskigt! Glögg brukar ju sitta fint när det är kallt och ruggigt ute, men vi har ju fortfarande riktigt varma och fina dagar: i söndags var det hela 11 grader och strålande sol och idag hade vi 10 grader, dock ingen synlig sol. Jag är nöjd så länge snö och kyla håller sig borta!

I lördags var det min 55:e fylledag, den första var jag bara ett år gammal har det berättats – jag var ju för liten för att minnas. Jag har ju egentligen slutat fira, men det var riktigt roligt med alla gratulationer som kom via fejsbok, räknade till omkring 70 personer som grattade. Under lördagskvällen fotograferade jag av 40 bilder – bland annat på min första miljon – från de gamla fotoalbumen på människor som jag är vän med på fejsbok och la ut som album på fejsbok (ytterligare 20 bilder på söndan). En massa roliga skratt och kommentarer blev det. Kul att kunna glädja lite i det annars dystra novembermörkret. För att få bra ljus till bilderna monterade jag upp två lampor, men den ena gick i golvet och upphörde att fungera. Så på söndan…..

tog jag cykeln ut till Ikea för att köpa ny lampa. När jag ändå var därute tänkte jag passa på att äta en sen lunch, men kön var helt enorm så det var bara att glömma. Till slut hittade jag i alla fall en lampa som jag ville ha, Lagra arbetslampa. Den stod ensam på kontorsavdelningen, med hänvisning till att ”köpelamporna” finns på lampavdelningen en våning ner. På Ikea ska man slingra sig fram som en orm, men jag hittade genvägen till lampavdelningen. Fast bara genvägen, inte lampavdelningen. Så jag fick ta mig tillbaka till utgångspunkten och sedan följa de ringlande människomassorna tills målet slutligen nåddes. Sedan var det en halvtimmes kö vid kassorna: alla framför mig hade enorma kundvagnar, själv bara en 39-kronors lampa. Ett par meter före kassan tittade jag lite noggrannare på lampan som på Ikea-vis var hopknycklad till ett minipaket: den saknade glödlampa! Nu gav jag upp, lade lampan åt sidan, cyklade till McDånald’s för en hamburgare och sedan till Backaplan för att köpa en lampa.

Men på Backaplan hittade jag inget förutom i några specialaffärer där dom ville ha 5-600 för sånt som liknade Ikealampor. Men skam den som ger sig. En timme innan stängning tog jag bilen till Ikea för att köpa den utsedda lampan och till den en glödlampa som kostade hela 45 spänn. Efter lite montering så skruvades slutligen glödlampan i. Den skulle visst klara 20 000

påslagningar, men funkade bara i tio sekunder innan den lade av. Ikea är INTE min favoritbutik! På måndan blev det åter en cykeltur till Ikea för att byta ut glödlampan som skulle vara till Laga arbetslampa (som jag tycker den borde heta!). Totalt sex mil för att få en liten sänglampa!

Från jobbetI måndags hade vi åter en heldags arbetmöte med jobbet, samma projekt som också häromveckan åt upp en hel arbetsdag där jag helst skulle vilja ha varit på kontoret för att beta av arbetshögarna (fast dessa försvann ganska fint förra veckan). Tydligen hade det varit någon annan på ett liknande möte innan och vilken med bläckpenna skaldat vackert i bänken.

Huvudverksamheten på jobbet är att producera attraktiva studenter och doktorer för arbetsmarknaden. Detta har vi gjort med ganska god framgång i åtskilliga år. I våras hade vi en managementkonsult som föreslog många nya åtgärder för att förbättra våra mål, så sedan augusti arbetar vi därför med metoder som är mer anpassade för det moderna samhället och näringslivet i stort. Själv så arbetar inom managementområdet ”Produktion av doktorer” med titeln Team leader doctors. Sedan några år tillbaka tillhandahåller arbetsgivaren gratis frukt till oss anställda, men nu har man förbjudigt äpplen – all annan frukt är accepterad. Eftersom vårt ett av våra managementområden är att producera doktorer så har styrelsen nu beslutat stt anse äpplen som kontraproduktiva eftersom ”An apple a day, keeps the doctor away.” Vår managementkonsult uppskattar att detta förbud mot äpplen kommer att öka produktiviteten av doktorer med cirka 10-15 procent på årsbasis.

I lördags….var jag nere på stan och kollade runt lite, som vanligt med en cigarett i mungipan; jag röker ju ganska mycket. På Avenyen var det en gammal farbror som sa att jag inte borde röka: ”Fortsätter du röka så blir du inte gammal” sa han. Eftersom det var min födelsedag upplystes han om att jag nu faktiskt är 55 fyllda. ”Jaha”, sa han, ”Men hade du inte rökt hade du säkert varit 65 vid det här laget!” Hmmm, jag fortsätter nog röka ett tag till.

Fast snart är det slut med mig. Idag har jag redan brännt20 094 dagar av mitt korta liv som jag uppskattar till att bli 28 705 dagar om inget oförutsett inträffar. Jag har alltså endast 8 611 dagar kvar här i livet, vilket jag baserar på att vi män i Sverige lever i genomsnitt 78,59 år (28 705 dagar) enligt uppgift på Wikipedia. Det är lite skrämmande faktiskt, särskilt med tanke på att jag inte har ett blekaste minne av de första tusen dagarna. Nä nu får jag nog sätta igång och leva på allvar dom sista dagarna som är kvar. Tyvärr förhindras jag en hel del av arbete och brist på pengar, tänk att det ska vara så jävligt dom här sista dagarna i livet. Grrrrrr!!!

Lite från fejsbokI tisdags var en av mina vänner på väg upp till regeringskansliet Rosenbad. Väl framme så meddelades vi andra vänner endast ”Rosenbad”, som ju kan ge andra associationer. Så svaret från mig blev ”Ahhh, låter ljuvligt. Ligg i så länge som möjligt och tappa gärna i lite mer varmvatten.”

I söndags cyklade jag förbi Stena Recykling på Ringön (en del av Hisingen) där det står en antik ångvält eller vad det kan vara. Den skulle naturligtvis förevigas på bild och lades ut på fb med följande text: ”Här på Hisingen gör vi bilar som håller länge. Det här är en Volvo från 1886, den gick felfritt genom besiktningen förra veckan. Ett gediget bygge!”

Det lackar ju mot jul och då ska dekorationerna upp. Marie häromdan: ”Samma jävla visa varje år! Var är utebelysningen?” Henrik: Du får la ringa upplysningen......;)

Och så var det Stefan som ville ha ett boktips, vilket naturligtvis levererades från mina fingrar: ”Plånboken är intressant. Den börjar i högmod den 25:e, men redan den 30:e börjar den gå på tomgång för att leva upp den 25:e en månad senare. Fast du kanske känner till den boken?”

Å så kunde jag inte låta bli att kommentera en annons som jag såg nere på stan häromveckan: ”Nu har Svenska Postkodlotteriet visat sitt rätta ansikte. Först lovar dom guld, gröna skogar och massor av vinster. Men notera sist i adressen på denna annons: Vinn inge!”

BK Häcken….är ett fotbollslag på Hisingen som tills ett par år sedan hade sin gigantiska klubbstuga ett par stenkast från där jag bor. Huset har nu byggts om till en katolsk kyrka, vilket är synnerligen passande. För de katolska prästerna har ju gjort sig kända världen över för att vara intresserade av häcken, i synnerhet om den sitter på pojkar och yngre män. Detta fenomen har nog försiggått sedan urminnes tider, men det är först de senaste decennierna som det blivit mer allmänt känt att katolska präster regelbundet våldfört sig på unga herrar. Sociologiprofessorn Andrew Greeley, tillika präst i den amerikanska kyrkan, skrev för flera decennier sedan hur man inom varje (!) diocese (vet inte exakt vad det översätts med, men det leds av en biskop) i USA haft fall med minst en präst som våldfört sig på unga gossar.

Så jag får välkomna det katolska prästerskapet till det nya Häcken-palatset. Hoppas bara att dom ska bedåras av det omgivande naturlandskapet och inte ge utlopp för sina inneboende köttsliga lustar till andra häckar!

Lustigt: båtbyggeri och båtfärder IIIRunars stora mahognykryssare klarade rejäl sjögång. När jag jobbade på fabriken i grannbyn Vallvik berättade min kollega Pertti hur ett antal båtar gick iland inför en uppblåsande storm: på väg in mot land möter dom min far Runar glatt vinkande på väg ut för att fiska. Över åren gjorde Runar fem eller sex färder med kryssaren till föräldrahemmet utanför Helsingfors, tror att jag var med på tre av dessa. År 1973 så följde stora delar av broderns familj med på tillbakavägen över till Sverige igen. Den här gången gick vi ner till Stockholm och in i Mälaren med strandhugg på bland annat Birka/Björkö, för övrigt denna båts enda tur i sötvatten under min fars tid som ägare.

Nån gång på 1970-talet såldes båten till Sven-Olov Pettersson till en väldigt låg penning. Därpå påbörjades byggandet en båt i cellplast (även kallad ”sandwich”; Divinycell), där skrovet byggs av långa cellplastbitar ungefär som det skulle vara tjocka plankor och får sedan flera lager glasfiber på både ut- och insidan. Denna 9-metersbåt var från början akterruffad och avsedd för hans brors resor med jordbruksprodukter till torget i Helsingfors. Men av någon anledning så byggdes Kulingen om till att bli framruffad efter kanske bara en säsong. Båten är nu drygt 30 år gammal, lite skamfilad, har fått ny motor, men fungerar tillfredsställande trots att min onkel då och då svär över ”detta förbannade hemmabygge!”

Runar har däremellan byggt några kanoter och andra småbåtar i plast och vilka ännu är i funktion. Den 3,5-metersbåt som går under beteckningen ”Öskaret” fick först min kusin Calle, men övertogs senare av Yvonne. En riktigt trevlig båt med en 10-hästars snurra, men kanske inte den mest sjövärdiga. Den var dock i trafik ända tills för kanske 5-6 år sedan. Sedan

pågick under många år det mastodontprojekt som mynnade ut i niometerskryssaren Alma, även den byggd enligt sandwichmetoden och fortfarande i trafik. Å så en liten slutnot: Alla dessa båtar förutom den första mahognyekan byggdes i verkstan på Söder i Ljusne. Denna verkstad köpte Runar av en gammal farbror som vistades på ålderdomshemmet Björkbacka. Nu är Runar 78 fyllda och har sedan ett halvår tillbaka Björkbacka som hemadress. Verkstaden är såld sedan många år tillbaka och numera endast ett ruckel och min far lär knappast bygga fler båtar. Men dragningen till sjön finns där fortfarande trots att det är långt ifrån enkelt att ta sig ut på havet för honom nu. Men ränderna går aldrig ur en gammal sjöbjörn även om orken tryter.

Avslutningsvis: att ha telefonsex i min ålder måste väl vara fråga om stå upp-komik. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 1 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 november 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags stack jag tidigt från jobbet för att möta Kicki och Ewa vilka blev mina gäster under helgen. Vi hade en intensiv helg innan dom på söndagsförmiddan satte sig norrlandståget, ända upp till Stockholm skulle dom. Först en liten biltur för att visa den lantliga delen av Hisingen innan det blev plankstek och öl på Ada’s. Efter en lite promenad för att skaka ner den goda maten blev det ytterligare öl på Whoopsi Daisy. Vi var tidigt tillbaka och kvällen till ära öppnade jag ett 35 år gammalt moselvin som var riktigt gott. Sånt här vin går inte att få tag på Systemet, men i september inhandlades på plats tre flaskor à 9 euro (82 kronor). Riktigt gott vin faktiskt, får nog köpa fler flaskor nästa år.

På lördagsförmiddan besök i Feskekôrka och Saluhallen innan vi påbörjade en biltur norrut. Vid första stoppet blev den en visning av den pittoreska delen av Kungälv och inköp av några flaskor från det lokala bryggeriet Ahlafors, varefter vi därefter bilade utefter småvägar, hädanefter uppåt Tjörn och Orust vilket var nya områden för mina gäster. Första gången Kicki besökte mig var i oktober 1998 och då fick hon två dagar i rad panerad ost på två olika restauranger. Det här har hon pratat om många gånger, så på lördagskvällen åkte vi in till Gyllene Prag i Linnéstaden för att hon skulle kunna få sina drömmars rätt på nytt. Hade Kicki varit göteborgare hade hon säkert utbrustit i att ”Denna rätt är inte fel!” Men det gjorde hon inte, att vara så lustig passar sig inte för lidingöbor. Under den kilometerlånga transportsträckan till restaurang Solrosen slog cykeldatorn över till 800 mil. Skönt att jag i alla fall uppnådde målet i år och inte föll på mållinjen som förra året.

I början av veckan var det några möten på jobbet som ställdes in. Därigenom har frigjorts både extra tid och det producerades inga dokument som jag sedan måste göra något med. Summa summarum, så har jag denna vecka betat av en hel del av högarna av ärenden på jobbet. Bland annat fick jag tid att skriva ett protokoll från september och behandla tre ärenden från i somras med begäran av lite pengar. Härligt att bli av med dessa surdegar som jag hela tiden får lätt ångest av att se på bordet. Men det gäller hela tiden att prioritera arbetsuppgifterna och då får vissa ärenden stryka på foten istället för att jag lägger handen på dom.

Lite från Ansiktboken

Som inledningsvis nämndes hade jag besök senaste helg av ett par damer från stockholmstrakten. Dom är ett några år äldre än jag, fast inte så mycket mer. Men jag la ut några saker på Fejsbok där jag anspelade på deras ålder, bland annat det här på fredagskvällen: ”Nyss hemkommen från centrala Hisingen. Har haft ett par äldre damer från Norrland som ville se hur livet är på Sveriges framsida. Det är jätteroligt när man kan umgås över generationsgränserna tycker jag.” Och på lördan kom följande: ”Åter efter först ha visat mina äldre besökare Feskekörka och sedan biltur Tjörn och Orust. Besökarna var väldigt nöjda, det är ju sällan som gamla människor kommer ut och får se nånting.” Dottern till den ena kommenterade med ”Menar du att mossan e gammal? det lär du få äta upp isf ;)”, vilket fick mitt svar ”Bodil, hon har inte tillgång till fb här, he he he....;)” Nu var det faktiskt så att mina besökare såg vad jag lade ut för nåt, tror inte dom tog illa vid sig.

Igår var det glatt värreJag tog som så många gånger förr en liten extra cykelrunda på väg hem från jobbet igår. Nära Fiskhamnen går det lite utför och blir därpå en 90-graders sväng. Jag märkte redan i nedförsbacken att det var halt och bromsade lätt in. I kurvan gick jag omkull med kanske 10-15 kilometers fart. Det hände egentligen inte mycket med vare sig mig eller cykeln, men medan jag kravlade mig upp så var det en till som for ikull på samma ställe. Jag varnade därefter en som kom cyklande förbi mig, med resultatet att hon bromsade och for ikull även hon. Sedan var det en annan som kom uppifrån backen som jag inte hann varna och som naturligtvis också gick omkull på exakt samma ställe. Jag kunde ju inte stå där hela kvällen, men då jag skulle sticka iväg var det en femte person som inom loppet av 4-5 minuter gick omkull i kurvan. Jag fick gå väldigt försiktigt för att inte dratta på ändan då jag skulle hjälpa henne. Men sedan for jag därifrån, man kan ju inte vara trafikpolis heller. Undrar hur många som egentligen gick omkull där igår, det måste nog ha varit ett stort antal personer.

Att fotografera….är nuförtiden hur enkelt som helst, film kostar ju inget i detta digitala tidevarv eftersom det inte längre behövs film. Det är ju bara fråga om ettor och nollor. Fast om det är en nolla bakom kameran så blir inte resultatet lyckat. Sent på lördagseftermiddan tog jag en urusel bild på Uddevallabron medan jag körde bil, den blev både oskarp och lutande, en bild som direkt borde ha åkt i datorns papperskorg.

Men istället för att radera bilden lades den ut den på fejsbok med följande information: ”Ikväll har en enorm storm dragit in över Västkusten. Uddevallabron lutar betänkligt och kan nästan inte stå emot de enorma vindarna.” Det blev direkt kommentarer såsom ”Hur mycket blåser det?; Å fy fan; Men hua!!!” En kvart senare spädde jag på med ”Såg på TV nyss att Göta Älvbron blåst sönder, alla andra broar avstängda. Nu är vi helt isolerade från resten av världen här på Hisingen”, för att strax därefter komma med ”Nästan alla kanaler visar nu bilder från orkanens härjningar. Extrautsändningar. Tsunamivarning utfärdad för Kvillebäcken!” Och som om detta inte var nog kom det slutligen ”Nu har man avbrutit reprisen på gårdagens Rapport och visar bilder live! Det blir bara värre och värre!” Innan kvällen var över så avslöjade jag naturligtvis att detta var helt påhittat. För inte skulle väl Rapport våga bryta sina repriser för en extrautsändning?

KrogvåldI Göteborg finns det 15 krogar som har öppet till klockan 5 på morronen. Utanför dessa krogar är det ganska ofta stökigt. Förra veckan kom en rapport som föreslog att alla Göteborgs krogar ska stänga senast klockan 2 för att få bukt med våldet som är kopplat till krogarna. Många politiker har nu tagit till sig denna rapport och är för en tidigare stängning än

idag för att komma tillrätta med dessa problem. Fast krögarna är ju inte nöjda med förslaget: ”Ett katastrofalt och sanslöst förslag”, säger en av dom. ”Det som händer utanför krogarna är samhällets ansvar”. Jag är ju inte särskilt förtjust i politiker, men här visar dom verkligen det som krögaren efterfrågar, nämligen att samhället tar sitt ansvar. Med andra ord en helt sanslös krögare som inte har förmåga att lägga ihop två och två för att få det till fyra! Se mer här.

Fotnot: Stycket ovan skrev jag i början av veckan, men igår visade det sig att den vetenskapliga rapporten var rent fusk. För rapportskrivaren skrev i den ursprungliga versionen att ”Det finns inget vetenskapligt stöd för att någon annan åtgärd skulle leda till en minskning av våldet”, men efter påtryckningar från stadens tjänstemän ändrade han bland annat den meningen till ”Det finns ett rimligt starkt vetenskapligt stöd för att ett förkortat öppethållande skulle leda till en minskning av våldet”. Personen är anställd som forskningsledare vid Göteborgs universitet. Om detta fusk visar sig vara sant så förväntar jag mig att rektor vidtar åtgärder, för vi kan naturligtvis inte ha vetenskapsmän som medvetet fuskar, även om dom kanske gör det utanför sin egen ordinarie tjänst. Läs mer på http://gt.expressen.se/ledare/wopenka/1.2623543/johan-wopenka-rapporten-som-blev-vardelos.

Ovanligt jobbI tisdagens Metro såg jag en lite notis: Svårt att få fast jobb som kvinna. Eftersom jag kommit ut som lesbisk (se blogen 30/8 2007) så tänkte jag att det här kanske skulle vara nåt för mig. Min tanke var att som man man kanske har ett visst försteg därför att arbetsgivaren enligt jämställdhetslagen måste sträva efter jämn könsfördelning på arbetsplatsen. Eftersom jag inte har utbildning till kvinna är det nog väldigt svårt att direkt få fast anställning, så jag sökte efter ett vikariat på Arbetsförmedlingens Platsbank. Märkligt nog så fanns det inte ens ett endaste vikariat utannonserat. Nä, jag får väl vara kvar ett tag till på mitt lilla kontor. Fast det skulle ju ha varit väldigt trevligt att vikariera som kvinna ett tag.

Lustigt: båtbyggeri och båtfärder IISommaren 1967 gjordes en långresa med min fars båt, ända till hans föräldrahem utanför Helsingfors. Förutom jag så var det min far, hans bror och en till som jag i skrivande stund inte kommer ihåg vem det var. Mellan fastlandet (strax söder om Gräsö) och Åland gick vi på kompass med riktning Mariehamn, men på något sätt hamnade vi en bra bit ovanför Getabergen, ganska många landmil ovanför Mariehamn, men kom så småningom ner till etappmålet. I Mariehamn gick vi alla på en bar, de lite äldre reskamraterna drack öl (och kanske grogg), medan jag fick den nyligen introducerade drycken Fanta. På baren var jag den enda riktigt unga herren och jag minns att det var massor av människor som skickade på mig enmarksslantar – kanske för att döva sina egna sinnen för att dom inte var hemma med sin egen familj?

Återresan från Finland var planerad till ett visst datum och då skulle min onkels hela familj följa med. På avresedagen blåste styv kuling, men för att hinna till Ljusne på tre dagar var det bara att sticka iväg. En efter en fick mina kusiner uppsöka spyhinken i den enorma sjöhävningen och till slut var det min tur. Det var riktigt skönt att gå iland i Hangö, som fick bli första natthamn. Det stormiga vädret gav med sig och vi fick en behaglig resa till nästa stopp, Signilskär som är Ålands västligaste utpost. Dagen efter landade vi på svensk mark, ett strandhugg i Öregrund kommer jag ihåg mycket väl än idag: jag och kusin Camilla stoppade 25-öringar i restaurangens jukebox för att om och omigen höra Rolling Stones Paint it black, vilken oss ovetande utkommit redan året innan. Sista delen upp mot Ljusne i Hälsingland var bara en enkel transportsträcka.

Runars båt var till en början byggd som hard top (se bild i förra blogen), men byggdes efter några år om till familjebåt. Den fick betydligt större ruff och istället för direktdrift via propelleraxel hade han satt i en 106-hästars Volvo Penta med INU-drev, vilket kan beskrivas som en inombordsmotor men med nederdelen av en utombordare i aktern. Midsommaren 1972 kryssade jag och Runar ner till Stockholms skärgård, midsommarafton tillbringades vid den östliga utposten Möja. Efter ytterligare några dagar mönstrade jag av i Öregrund och liftade hem för att kunna sätta sprätt på dom pengar som jag börjat tjäna från arbetet jag börjat några veckor innan. Forts. i nästa blog.

Avslutningsvis så meddelas endast här att jag nu på lördag firar födelsedagen på okänd ort: alla är hjärtligt välkomna! Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 24 november eftersom den som fyllt år alltid har att berätta nåt.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 10 november 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDet milda vädret har bestått en längre tid nu, fast några grader har väl medeltemperaturen sjunkit den senaste veckan. Den kraftiga göteborgsdimman, som i andra delar av landet bukar kallas regn, har den senaste tiden varit nästan obefintlig. Därför har jag kunnat cykla en hel del och det är nu bara 4,2 mil kvar till målet 800 mil under året. Även förra året hade jag 800 mil som mål men föll snöpligt på målsnöret med endast 5,5 mil kvar. Men då hade vi massor av snö och kyla från slutet av november så det var lögn i helvete att få dom sista milen. Och jag är ju inte den som ger upp i första taget, men förra året gick det helt enkelt inte.

I fredags var jag ledig så det blev en lång och skön helg, vilket även syntes på cykelmätaren. På fredan en tur till Långedrag och Saltholmen och på lördan blev det Partille och Jonsered, båda turerna dokumenterade i album som jag lade ut på fejsbok. Fast på söndan slog latmasken till och jag stack inte näsan utanför dörren mer än för att tanka bilen och göra några mindre butiksinköp. Jag kommer knappast att göra några länge bilturer innan vårens solstrålar börjar värma, därför är det bra att ha full tank så det inte bildas kondens i tanken som gör bilen svårstartad.

I tisdags fick alla på kontoret nya datorer. Redan på måndagseftermiddan så spärrade IT-folket allt vårt lagrade material: man kunde läsa filerna, men inte ändra i dom. Tyvärr så hade IT-folket glömt att meddela oss att det skulle bli så. Det är ju trevligt med nya grejer, men sådana har en tendens att inte fungera som dom ska. Datorerna skulle ha varit förinstallerade, men någon hade missat att göra detta så efter vi fått datorerna stod dom och tuggade 1,5-2 timmar innan alla programmen laddats ner från nätet. Officepaketet är mitt viktigaste arbetsredskap, men detta kom inte med i nedladdningen. Så det blev att göra om, vilket tog ytterligare 1,5 timme. Men inte heller nu var det med allt som borde vara. Först vid 15-tiden kunde jag så smått komma igång med ordinarie arbete, men då var det massor av inställningar som skulle göras. Ja, där gick en arbetsdag till de nya datorerna. Fast en massa pappershögar fick jag i alla fall undanstädade till sina rätta pärmar, de äldsta papperen hade legat på skrivbordet sedan januari.

Verklighetsuppfattning?

Drygt nio miljoner av Sveriges invånare har insett att socialdemokraternas partiledare har blivit minst lika mycket av ett sänke för partiet som Mona Sahlin var. I alla opinionsundersökningar ligger partiet nu kring 25 procents stöd, eller strax därunder, bland väljarkåren. Förtroendet för partiet har naggats i kanten en hel del. Men förtroendet för partiledaren är dock betydligt lägre än så, enligt vissa undersökningar endast 12 procent av alla väljare i Sverige. Omvänt betyder detta att 88 procent inte har förtroende för Juholt. I tisdagens Metro (men från det trovärdiga TT) hittade jag ett intressant uttalande av Juholt: ”Valresultatet kommer att visa inte bara att jag har stärkt S[ocialdemokraterna] utan….”. Det är intressant med politiker som har en helt egen verklighetsuppfattning. Måhända han har stärkt vissa partimedlemmar, men inte ett parti som rasar i opinionsundersökningarna och inte heller alla de människor som inte har förtroende för honom

RuttetI våras hade jag hantverkare som fixade till det som finns under köksgolvet och hallen i sommarhuset. Det såg riktigt illa ut därunder: bärande balkar som i ena änden kanske var 2-3 decimeter tjocka och i den andra bara 4 centimeter (kärnvirket), se särskilt balken till höger. Jordbädden under golvet var en stor del av boven i detta, den samlade fukt som aldrig riktigt försvann. Men nu är det en ny konstruktion och golvet kommer nog att överleva mig och flera generationer till. Ett mycket gediget arbete som jag är väldigt nöjd med!

Nu i höst har hantverkarna påbörjat arbetet i salen, det så kallade”finrummet”. Det ser inte riktigt lika illa ut under golvet där, men ändå så pass illa att de bärande balkarna måste bytas ut. Även här får underdelen av golvet en ny konstruktion så att huset förhoppningsvis ska kunna stå kvar några hundra år till. Det är även skador på den bärande sockeln, vilken som måste muras om på vissa ställen. Som tur är så är det milt väder även i Finland så murningsarbetet har påbörjats denna vecka en enligt de fortlöpande rapporterna. Det har i många år funnits mögel under golvet i salen, förhoppningsvis blir jag även kvitt detta nu i samband med renoveringen.

Lustigt (favorit i repris 29/5 2008)Sommaren 1984 var min sista tid i frihet innan jag började studera igen, en tid som skulle sträcka sig ända in till juni år 2000. Jag var egentligen pank, men hade lyckats fixa ett banklån på 5000 kronor för att kunna ha lite semester innan studierna började. Med min grönfärgade Amazon (bil, inte kärring!) skulle jag, Bengt Göthe och Hasse Bergman (allmänt kallad Hasse B) bege oss söderut – målet var inte bestämt på förhand. Motorn var dock slut så jag fick på omvägar tag i en som Janne Marcusson monterade i åt mig kvällen innan avfärd. Första stoppet blev en bit in i Småland. Det hade redan blivit midnatt och var ganska mörk ute. Bengt hade med sig tre luftmadrasser som vi i god ordning lottade ut. En av dessa läckte – Bengts! – så han fick sova på ganska hårt underlag den natten! När morronen grydde väcktes vi av en massa motorbuller. Det visade sig att vi i nattmörkret hade slagit upp tältet i utkanten på ett litet flygfält, och nu sniffade de enmotoriga planen tätt förbi oss innan de tog sats för att starta. Det blev till att snabbt packa ihop!

Redan nu hade vi märkt att den ”nya” bilmotorn drog oroväckande mycket olja, vi kom 40 mil innan det var dags att fylla på en liter: när vi slutligen var tillbaka i Hälsingland igen så var vi nere på 20 mil på en liter olja; det blev nästan så att vi fick tanka olja och kolla bensinen. Motorn jag fått tag på var betydligt sämre än den jag bytt bort!

Danmark tog vi i ett nafs och snart var vi i Tyskland. Maten fixade vi ofta på spritkök på rastplatser. Vanligtvis var det Hasse som var hungrigast och tog först, han var så hungrig så

han tog hälften av maten och lät oss andra dela på det som blev kvar. Ingen behövde dock gå hungrig från dessa måltider, men Hasse råkade gå upp några kilo, jag och Bengt fick den huskur vi behövde och blev några kilo lättare! Efter våra dagliga frukostar blev det sedan något av en sport att ta så sen lunch som möjligt, den som började prata om mat blev utskrattad (mobbad), men vi andra stannade gärna för vi var minst lika hungriga.

Bilen var strippad från kofångare både bak och fram, inte heller stod det Volvo eller Amazon någonstans (en naturtrogen kopia här). Min Volvo från 1963 var redan vid den här tiden mycket ovanlig i dessa länder och ibland väckte vi viss uppmärksamhet. Vid en järnvägskorsning ute på landet då vi väntade på att tåget skulle passera var det ett mopedgäng som stannade och studerade bilen noga och diskuterade vilket märke det kunde vara. Det fanns dock en bilexpert bland dom och han kunde stolt konstatera att ”Es ist ein Volvo!” Fast lite osäker var han, för han frågade mig om det verkligen var en Volvo, för den såg så annorlunda ut. (fortsättning följde i blogen därpå, alltså 5 juni 2008).

Många hjärtliga gratulationer till….Beatrice Marianne Ellinore Tallgren, bland många känd som Bea, vilken – hör och häpna! – blir 30 imorron! Jag kan väl knappast säga att jag minns det som igår då du föddes, för det är ju trots allt 30 år sedan. Ja Bea, då kryper du så sakteliga in i medelåldern. När jag fyllde 30 fick jag hatt och käpp, vet inte vad de yngre medelålders damerna får, men från mig får du i alla fall ett stort GRATTIS! Och så får väl Janne och Petra Thordson (å Niklas) komma med på ett grattishörn: ytterligare en halvmeters gosse föddes igår förmiddag.

Språkvård?OK, jag är väl en sur och bitter gnällgubbe som dessutom är medlem av stofilgruppen på fejsbok. Men jag reagerar på att en mycket stor procentandel av butikerna i centrala Göteborg har namn på engelska trots att det är fråga om svenska företag. Kanske att de yngre medborgarna tycker att det låter häftigare med butiker som låtsas vara lite engelska eller amerikanska och säljer ut varor på Sale istället för Rea. Det riktiga skräckexemplet på språkblandning slog upp portarna i måndags: Le Croissant med undertiteln The French Coffee House . Ett franskt café i Sverige som skriver på engelska. Det rågade måttet har nog runnit över lite väl mycket. Jag kan ju undra hur detta skulle ha tagits emot av fransmännen i Frankrike, alltså ett franskt café som skriver på engelska. Dom skulle knappast få en endaste kund.

Lustigt: båtbyggeri och båtfärder ITillsammans med min far Runar har jag gjort ett antal båtfärder. Min far har absolut ingen båtbyggartradition bakom sig, men han började sin båtbyggarbana i Ljusne i början av 1960-taet. Då hade några finlandssvenskar från Borgå etablerat ett båtbyggeri i den tidigare lackhartsfabriken (vilket långt senare blev den nya kättingsmedjan). Den första båten Runar byggde var en fyrameters eka i mahogny, vilken han donerade till sin far. Nu är det ju inte det lättaste att få en eka till Finland, men på något sätt lyckades han få den transporterad ner till Kalmar där hans svägerskas bror titt som tätt anlöpte hamnen på väg till Finland. Den lastades ombord och hamnade så småningom i min farfars ägo.

Det blev verkligen ett lyft för farfar som tidigare dagligen rott långa sträckor med mjölk från gårdens kor, nu fanns det en eka med en femhästars Evinrude som gjorde arbetet i ett nafs. Motorn var i minsta laget så farfar konstruerade en tvåmeters stång som kopplades till motorns styr- och gasreglage: när han var ensam i båten kunde den nästan plana då han satt på mittbänken med denna ”styråra”.

Nästa båt blev en fullstor motorkryssare, åtta meter lång och av hard top -modell . Genom korrespondens har jag sett hur kostnaderna rusade i höjden för detta som egentligen skulle ha blivit ett billigt hemmabygge. På något sätt har jag utläst att båten egentligen var ämnad för hans bror, men att den stannade i Runars ägo. Vid denna tid hade hans kompis Lasse Tuomela (senare Tåneland) börjat bygga på en båt i storlek något mindre, fast ändå inte så mycket mindre, kanske 6 meter lång. Runar fick i uppdrag att frakta den till Lasses hemtrakter i det finländska Österbotten. Det naturliga skulle ju ha varit att ta den på släp eftersom bränslekostnaden på den här tiden var oerhört låg, endast omkring 19 öre litern för diesel. Men istället lastades den ombord på Runars båt för att skeppas över till Finland. En syn på gudarna må jag lova, tyvärr har jag inget kort på detta. Forts. i nästa blog.

Avslutningsvis noterar jag att det i tisdags var 10 år sedan morsan dog. Det var ju så att säga ingen vidare 20-årspresent som Bea fick….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 17 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 november 2011

Veckan som varit/veckan som gåttAlldeles nyss gled vi in i oktober, känns det som. Och nu står det november i almanackan. Attans vad snabbt tiden går, hoppas den förbannade vintern också kan försvinna lika snabbt då den kommer. Men det gör den väl inte. Fast den kommande helgen försvinner nog i ett nafs: vi har fyra timmars arbetstidsförkortning imorron och då är det liksom ingen idé att gå dit över huvudtaget. Så för ett par timmar sedan inledde jag helgfirandet. Intressant hur denna extra lediga dag dyker upp ur intet varje år, de flesta på jobbet brukar bli förvånade över att man hux flux får en extra ledig dag genom att plocka ut några komptimmar.

Jag vaknade ganska sent på söndan, hade varit på en jättefest här på Hisingen. Jag gjorde stora ögon då jag såg att det stod en parkbänk i vardagsrummet. Kunde inte riktigt komma på vad som hänt, men mindes lite att Roffe och Gunilla följt med mig hem på nån slags efterfest så jag ringde Roffe. Det visade sig att jag yrat nåt om att trädgårdsmöblerna måste in annars slutar inte sommartiden. Det är ju bra att kunna ramsan om trädgårdsmöbler in och ut på vår och höst, men för en person med två promille och en hjärnfunktion som nästan upphört är det kanske inte så bra. Sent på söndagskvällen när alla i huset gått och lagt sig bars bänken ut igen.

Det har varit ovanligt varmt för årstiden, vilket jag är ytterst glad över. Senaste veckan har temperaturen legat tämligen konstant kring 11 grader. Tyvärr så är statistiken obarmhärtig: vi gå mot kallare tider i raskt tempo. Men man får väl njuta så länge det går. Och det är ju lite märkligt hur man tycker att 11 grader är fantastiskt skönt i november, medan man fryser aschlet av sig om det är 11 grader i juli!

Den senaste tiden har annars sömnen inte varit den bästa. Som vanlig lägger jag mig vid midnatt och vaknar av mig själv morronen därefter. Om inte annat så av väckarklockan som ringer halv åtta. Men nu har man under en månads tid hållit på med asfalteringsarbete i området och de har sina grejer uppställda femtio meter från sovrumsfönstret. Det är inte alls

roligt att alla vardagar väckas ett par minuter efter klockan 6 på morronen av asfaltvält, bil, traktor och vad dom nu har. Skramlar och låter gör det i alla fall. Usch och fy!

Från fejsbokEn liten fånighet från i förrgår: ”På fredag är jag ledig. Då ska jag fotografera mycket eftersom det är kortvecka.” Rosie kommenterade detta med ”Glöm inte att utöka minnet!!!”, vilket fick mitt svar ”Ibland blixtrar du till Rosie, kanske borde börja med kvällsfotografering?”

Janne och Petra ska ju få utökning i familjen nu i dagarna, har för mig att det var planerat till för ett par veckor sedan. Lite lätt frustrerad skrev Petra i förrgår, alltså 111101, ”Min ’inneboende’ verkar ha hittat sin drömlägenhet utan närmare planer på snar förflyttning till ’Världen utanför’ - hoppas bara inte att det är 111111 som hägrar ;-)”, vilket jag svarade ”Då vinner du mig med en etta, just idag ligger vi lika. Min är 811111, alltså en ’femetta’!” [dvs. Bea].

”Även i djurens värld finns det fönstertittare” illustrerades med denna bild. Och i söndags la jag ut följande bild: ”Nu nalkas vintern med rasande fart. Knäppte nyss kort på en flyttfågel som hade vääääldigt bråttom att komma hem till värmen.” Och så denna läckerbit: ”Jag hade väntat besök ikväll, men hon fick annat för sig. Så här sitter jag ensam....;)”

Man bör vara lite musikaliskt bevandrad för att förstå denna lustighet som jag lade ut i lördags: ”Varför ska det vara så jävla svårt att spela gitarr??? Många har sagt åt mig ’Lär dig tre ackord så kan du spela tusentals låtar.’ Jag har efter mycket träning lärt mig G maj7, Bb+ och A dim. Inte fan får jag det att låta som någon låt! Jag slänger snart bort gitarren och köper en CD-spelare istället!”

BilenI förrgår var bilen klar för avhämtning hos reparatören. Lite väl dyrt blev det, tror inte han lade ner mycket energi på att fixa handbromsen, men det är bara att betala och se glad ut. Eftersom bilen hade automatiskt körförbud och bara får köras mellan verkstad och Bilprovningen så lät jag den stå kvar vid verkstan över natten för att igår morse åka till Bilprovningen för en ombesiktning. Och bromsen testades flera gånger: ”Den tar inget vidare, ligger precis på gränsen, men jag godkänner den”. Enligt besiktningsmannen är det ett konstruktionsfel på dessa Volvo som gör att det är väldigt svårt att få bromsen att ta. Om den inte fixas till innan nästa besiktning, sa dom, så blir det nog en tvåa då också. Men det viktiga nu är ju att bilen är godkänd ett år framåt.

Lite felaktig reklamkampanj….kan man väl minst av allt säga att radiostationen Rix FM hade förra helgen. En liten handskriven lapp påtalade att ”Det är inget större fel på din musiksmak, men ÄRLIGT KLOCKAN 03.00 PÅ NATTEN föredrar vi att sova!! /Grannen”. Det här var ett reklamutskick av några yngre förmågor som i sin okunnighet tyckte det var en rolig reklam, men inte kunde tänka längre än vad deras näsor pekar. För det slog slint utav bara helvete, särskilt i hus där det redan råder dålig grannsämja. Jag fick ju själv en sån här lapp i brevlådan och läste den då jag vaknade sent på söndan utan att riktigt veta vad jag gjort. Mer om detta på exempelvis http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.762088-manga-arga-pa-rix-fm-s-kampanj och http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13859709.ab.

Hjälmar

Sedan en del år tillbaka har jag en cykelhjälm liggandes i ett skåp. Två eller tre gånger har den använts för att sedan gå till en evig vila. För det är inget kul att ha hjälm då man cyklar. Dessutom är det fel personer som använder cykelhjälmar: dom som har cykelhjälm är vanligtvis väldigt försiktiga i trafiken och tänker väldigt mycket på trafiken. Det är sällan eller aldrig som dom får användning av sin cykelhjälm. Vi som valt att inte använda hjälm är dom som verkligen borde ha en sådan på knoppen. För vi älskar cyklingen mycket mer, särskilt tjusningen med farten och vi brassar på som om vi rökt brass. Och med ökad fart så ökar risken för olyckor betydligt, i alla fall i stadstrafik. Ute på landsbygden är cykelhjälmen i princip värdelös, den hjälper endast om man råkar köra omkull. För den som blir påkörd bakifrån av en bil som kör 70-90 kilometer i timmen kommer att bryta en sjuhelvetes massa ben i kroppen och få inre skador som vanligtvis leder till döden. Då hjälper inga hjälmar. Världens första och enda felsökningsschema för cykelhjälmar finns för övrigt på www.tallgren.org/cykel.doc.

När jag var riktigt liten var det nästan ingen hockey- eller bandyspelare som hade hjälm. Nuförtiden har de utrustningar som nästan fördubblar deras kroppsvikt. Efter hand började dom använda hjälmar som det stod VM eller spAps på, har för mig att den nyligen hädangångne hockeylegenden Sven Tumba hade en sådan. Men vad i helvete betyder detta spAps?

Tills igår eftermiddag….hade jag aldrig hört talas om hoppkräftor. Det är en liten krabat som max blir en centimeter stor. Det som fångade mitt intresse (naturligtvis!) var en artikel i Sjöräddningssällskapets tidskrift Trossen: ”Hoppkräftans sexliv studeras”. Ingen vet riktigt hur hoppkräftorna väljer partner, men detta håller man på att studera nu: Den sexuella urvalsprocessen har inte studerats förut, den är ett okänt område.” Nu skulle man kunna tro att det är en doktorand som studerar den lilla krabaten för sin kommande doktorsavhandling, men nej, det är nio (9) personer som håller sig sysselsatta med denna studie vilken stöds av EU-pengar. Och dessa EU-pengar kommer från oss skattebetalare i EU, dit vi betalar mycket mer än vi får tillbaka i form av stöd; Sverige är ett av de få länder som betalar mycket mer till EU.

Min kompis Roger sa för några år sedan att man aldrig får kritisera pengar som går till kultur eller forskning. Jag har ju redan kritiserat kulturpengar (se blog 11/11 2010) och fått en massa kulturvasaller efter mig, så därför ska jag inte kritisera detta. Ser med stor förväntan fram mot att läsa allt om hoppkräftans fortplantning. Kanske.

Lustigt: Jag och mina datorer (del 2)När jag efter vistelsen i Kalifornien kom hem till Sverige vintern 1996 så hade internet etablerats. Det fanns massor av information att få, inte bara sånt som rörde min ganska snäva universitetsvärld. Kommuner och företag skaffade internetadresser. Dom som var sent ute fick se sina möjliga namn ”name-napped”, det var helt enkelt folk som registrerat deras naturliga namn för att sedan sälja det för dyra pengar. Antagligen är det därför som Volvos hemsida heter volvocars istället för bara volvo.

År 1998 gjorde jag en internetsökning på ”Turlock”, den stad där jag gjort min socialantropologiska studie. Det blev fler än 400 träffar, men jag kollade upp varenda en, ett mastodontarbete tyckte jag då. Idag får jag mer än 9 miljoner träffar på samma sökord. En rejäl utveckling alltså! Jag roade mig häromdan att googla på mig själv och fick då drygt 1800 träffar, för ett par år sedan var det bara 500 träffar. Det skulle vara betydligt fler eftersom jag figurerar på ett antal ställen i jobbet, men det mesta är dolt i vårt intranät och därmed

oåtkomligt för sökmotorerna. Fast egentligen så finns det alldeles för mycket information på internet, man drunknar ju nästan i information och det är svårt att hitta det man verkligen söker. Men utvecklingen går ju inte att stoppa.

Hösten 1997 fick jag genom jobbet min första laptop, en maskin med massor av minne så jag skulle klara mig många år framöver. Det var väl i alla fall vad man trodde då. Har ingen aning om hur stort minne den hade, men skulle väl tro att det kanske motsvarar det som en film tar idag – en film som man nu kan ladda ner på ett par minuter. Jag var annars en av de sista i Sverige att skaffa internet, det är nog bara fyra år sedan. Anledningen var att jag arbetar med dator i jobbet hela dagarna och kände inte något som helst behov att även ha internet hemma (dator hade jag ju). Nu får jag abstinens om jag är utan uppkoppling ett par timmar. Det har varit en mycket lång resa från de första stapplande stegen att programmera en ”dator” för 25 år sedan tills idag med nästan ständig uppkoppling och i stort sett obegränsade lagringsmöjligheter!

Avslutningsvis måste jag gnälla lite på cykelvägen till jobbet som är så usel. Fast på kartan är den utmärkt. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 10 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 27 oktober 2011

Veckan som varit/veckan som gåttVåren 1983 köpte jag en gitarrförstärkare av Halkan, som då höll till på Hornsgatan i Stockholm. Den var begagnad och jag lyckades pruta ner den till bra pris. Förutom att jag med några års mellanrum måste spruta kontaktspray på reglagen så har den fungerat utmärkt. I helgen såg jag en förstärkare på pantbanken, kollade upp den lite på nätet och lät gitarrkännaren Kjell Olsson avge sitt omdöme: ”Köp”, skrev han. Så i måndags köpte jag denna nya leksak. Den har betydligt fler finesser än den gamla som är byggd i mitten av 1970-talet, den gamla får jag ta till en musikaffär som säljer begagnat. Får antagligen dubbelt så mycket som jag gav för den en gång i tiden, vilket är dubbelt så mycket som jag gav för den nya förstärkaren. Hade jag haft TV så skulle jag ha köpt Bingolotter för hela vinsten, men nu blir det istället att slösa bort slantarna på dyra öl på pubben. Och taxi hem dom sista 800 meterna. Fotnot: för snart 40 år sedan hade Janne Schaffer en hyllning till Halkans (musik-) affär: http://www.youtube.com/watch?v=Eof2Kac9UqY.

I fredags köpte jag en backspegel för en hundring på skroten och i förrgår körde jag över bilen till min reparatör Leif för att få parkeringsbromsen fixad, en vecka tidigare hade jag fått tid för att komma över med bilen just på tisdag. Imorron är det sista dag för besiktning, sedan är det körförbud. Sent i eftermiddags ringde min reparatör: hinner inte reparera bilen denna vecka, men kanske på måndag….. Grrrr, nu blir det körförbud från lördag. Men det är inget jag kan göra åt, lite sent att skaffa ny bilreparatör till den, liksom.

Arbetshögarna växer enormt på jobbet. Förra fredan arrangerade jag en konferens och dagen efter, alltså i måndags, deltog jag i en annan heldagskonferens. Igår förmiddag deltog jag i ett möte som tog hela förmiddan i anspråk och idag ett möte hela eftermiddan. Jobbdatorn börjar bli överfull med obesvarade mail och telefonen blinkar ilsket rött över alla obesvarade samtal. Men det är väl egentligen inget att hetsa upp sig över, har den senaste veckan försökt jobba

normala åttatimmarsdagar och då växer arbetshögarna direkt om jag samtidigt har en del extraordinära uppgifter såsom dessa konferenser och möten. Samtidigt är det ju skönt att veta att det är många i verksamheten som behöver mina tjänster, det hade ju varit värre om jag skulle behöva sitta och vänta på att telefonen ska ringa eller att det droppar in ett mail. Och imorron sticker jag hem direkt efter kaffet på eftemiddan. He he.

Förra veckans nyhet om att nykterister nu får dricka 30 centiliter vin om dagen var inte sann, men den var upplag så att det säkert var en och annan som trodde på den. Hoppas ni gillar allt bli lite lurade!

Favorit i repris (15/5 2008)En gång för många år sedan hemma i byn Ljusne ställde jag upp som chaufför en lördag åt Håkan. Vi var först inne i Söderhamn och snurrade lite runt torget och en del andra ställen, med i bilen var även Christer och Jörgen. Någon sa lite på skämt att ”kör till Stockholm!” (vilket ligger 25 mil söderut). OK sa jag, svängde ut på E-4:an och drog nedåt. När vi närmade oss Gävle visste dom att det var dit vi egentligen var på väg eftersom det fanns några ställen där som vi då och då brukade besöka. Men Kungsgatan passerades och ganska snart var vi i Furuvik, fortfarande i riktning söderöver. OK, tänkte de i sina groggindränkta dimmor, han kör väl till Uppsala och den stan kan det ju vara kul att besöka. Men fyra timmar senare (pisspauserna ökade väl på restiden en del) stannade jag bilen i centrala Stockholm.

Efter ett par minuters promenad var vi ungefär mitt på Sveavägen. Det hade ju blivit en och annan grogg på nedvägen för mina gäster och redan vid första stället blev vi stoppade av dörrvakten. Vi drog oss vidare in mot centrum och försökte komma in på olika ställen, men med samma klena resultat. Vid Sergels torg vände vi åter och försökte komma in på pubbar och krogar. Efter ett tag var vi tillbaka vid det första stället, men det var lika mycket stopp nu som förra gången, hur än mina gäster försökte tjata sig in. Vi drog vidare mot Norrtull och gjorde några tappra försök här och där att komma in. Sedan inåt centrum igen. Nu kom vi för tredje gången till det första stället vi hade nekats inträde. Då Jörgen fick se vakten där så ropade han bakåt till oss andra: ”Grabbar, här kommer vi in för jag tror jag känner igen vakten!” Nja, riktigt så blev det ju inte.

Efter en liten runda på Malmskillnadsgatan för att betrakta den svenska synden så vände vi åter norrut. Mina gäster var nu inte lika livade som på nedresan, men vid tankningen i närheten av Uppsala vaknade Christer och köpte en Club Soda på bensinstationen. ”Oh, fy fan va gott”, utbrast han. Och så höll han sig vaken kanske fem sex mil och tjatade hela tiden om denna fantastiska Club Soda. Nån gång när natten började kallas tidig morron släppte jag av mina gäster vid sina respektive bostäder. Trots att dom inte kom in på nån pubb i Stockholm så tror jag att de ändå var mycket nöjda med detta lilla äventyr.

AnsiktsbokenRosie har de senaste veckorna rest land och rike runt och skrivit sina uppdateringar på fejsbok från olika hotellrum. Som tur är så är barnen vuxna nu, men jag inflikade ändå följande lilla kommentar: ”Rosie, dina ungar blir ju förvirrade: att ha en mor som far......;)”

En i mitt tycke härlig bild lade jag ut i förrgår med följande text: ”Hösten är ju jaktens tid för ett stort antal herrar. Överallt ser man dessa tråkiga jakttorn där dom sitter och fryser en hel dag utan att se ett enda djur. Men så finns det förståss dom gör det lite mer bekvämt för sig.......”

Och i söndags lade jag ut denna härligt skojfriska bild, som till ca 102 procents säkerhet torde vara skapad av en man, med följande text: Om några dagar har vi november och sen står det inte på förrän julen är över oss. Så det börjar redan nu bli dags att fundera över årets julpynt.

Helan går?I fredags fick jag en 35 centiliters Gammel Dansk av en kollega på jobbet. Det här är en av de få spritsorter som inte tål lagring utan ska drickas inom, säg, ett halvår. Flaskan var kanske 6-7 år gammal och redan öppnad nån gång i tiden. Jag hällde upp en 4:a. Herrejestanes vilken vedervärdig smak som utvecklats, det var finkelalkoholer så det stod härliga till. Jag lyckades i alla fall få i mig snapsen med tanken att jag nog vänjer mig. Det gjorde jag inte. Som tur är har jag en betydligt färskare Gammel Dansk och den tog jag en 4:a av i lördags. Den var riktigt god faktiskt! Istället för Helan går, så är det halvan som går rakt ner i vasken!

PensionOm 10 år och 2 dagar går jag i pension, nämligen fredag den 29 oktober 2021. Just nu är det roligt att jobba, men om tio år så känns det nog skönt att få byta inriktning på livet igen och njuta av den eviga ledigheten innan det är dags att dö. Om man nu inte drastiskt höjer pensionsåldern. För det gjorde den danska regeringen häromåret, det drabbade dom danskar som är ett par år yngre än jag. Fast ännu mer drastiska är den japanska regeringen. Just nu går folk i pension redan vid 60, men man vill höja med tio år till 70. Skulle vi höja med tio år här innebär det att jag går i pension först vid 75. Och det har jag verkligen inte lust med! Se det japanska förslaget på http://hbl.fi/nyheter/2011-10-14/japaner-i-pension-forst-vid-70.

Redan den senaste socialdemokratiska regeringen ville drastiskt höja pensionsåldern, särskilt drivande var den tidigare fackpampen Björn Rosengren. Alla som är någorlunda insatta i ekonomi och statistik inser ju att det i längden inte håller att allt färre ska försörja allt fler. Så även nuvarande regering är inne på samma tankar. Och för att få in oss vanliga på samma tankebana så kommer det hemska rödrosa kuvertet nästa gång ha en varningstriangel om att vi måste jobba längre för att behålla en någorlunda dräglig standard innan vi dör. Se mer om de olika uträkningarna på http://www.dn.se/ekonomi/alla-maste-jobba-allt-langre-for-samma-pension.

Lustigt: Jag och mina datorer (del 1)I höst är det precis 20 år sedan mitt första e-mailkonto. De första åren var det bara några få andra som jag kunde skicka mail till, alla dessa fanns inom universitetsvärlden. Mitt första möte med datorer var på Bollnäs Folkhögskola ca 1985. Det var en liten maskin som vi skulle programmera för att göra en mycket enkel miniräknare. Den bestod av ett litet tangentbord, en minimal skärm och en helt vanlig kassettbandspelare. Kommandona var t.ex. ”If 20 is > go to 21” eller nåt liknande. Datorn och jag kom redan från början på kollisionskurs i denna datorkurs. Det pedagogiska felet var att lära oss programmera istället för att lära oss använda datorer.

Efter mycket tvekan började jag hösten 1990 att skriva lite på en dator igen. Nu hade utvecklingen gått framåt rejält, det var en dator som liknade de stationära vi har idag. Programmet var WordPerfect för DOS, detta DOS innebar att man kunde gå in i ”kodbilden” och rätta till lite felaktigheter som låg och skräpade; all information tog plats och segade hela datorn, så texten skulle vara så ren som möjligt. För att starta datorn behövdes en mjuk floppy disk, och sedan en diskett där man hade materialet (dvs. texterna) på. Våren 1991 fick jag ibland skriva på institutionens nya dator. Hej vad den var snabb! Istället för att gå i slow motion så flyttades piltangenten i rasande takt, ungefär som den gör på dagens datorer. Så här

skrev en på facebook om de gamla datorerna: ”Den första var en IBM 8088 med 2! Floppyenheter (alltså de mjuka ’disketterna’ på 5 1/4") Windows på den ena och program och filer på den andra, lite styvt 2 Mb tillsammans! Hårddisk(kort) på 10 eller 20 Mb blev det senare. Har förövrigt ett Windows 1.03 liggande nånstans (kräver en lååååångsam maskin!)”

Höstterminen 1991 blev jag doktorand. Jag tror att det var i oktober som vi flyttade till nya lokaler och fick då mer permanent tillgång till dator. Och e-mail. De första tre åren skrev jag ut alla e-mail på papper, det var inte särskilt många mail. År 1993 eller 1994 så var det en dam från institutionen bredvid som kom för att visa Gopher, en internetföregångare till www, som är det system vi använder idag. Inte heller nu blev jag intresserad, det fanns ju nästan inget att visa. Hösten 1994 till vintern 1996 tillbringade jag i Kalifornien och hade då med mig en någorlunda bärbar dator som jag skrev ner mina observationer och reflektioner på. Under tiden gjordes stora framsteg på internetfronten, vilket gick mig helt förbi. Mer om detta nästa vecka.

Avslutningsvis kan jag här förklara varför brandmännen har så dåliga löner: dom är lågutbildade. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 3 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 20 oktober 2011

Veckan som varit/veckan som gåttNu har jag satt igång den amerikanska långfärdscykeln som importerats från England men tillverkats i Taiwan. Den skulle ha börjat rulla för länge sedan, men eftersom den andra nya cykeln också fungerat bra har jag inte haft alltför stor brådska. Och så behövs ett rejält lås, vilket jag själv inte fick dit. Men cykelreparatören Leif satte dit låset med lite trixande, likaså fick han dit cykeldatorn – styret är betydligt tjockare än standardmåttet, så det blev att göra en speciallösning för datorn. Jag är hyfsat nöjd med cykeln, men utväxlingen på den låga sidan borde ha varit bättre. Fast man kan ju inte få allt…. Dock passar jag mig för att parkera cykeln utanför cykelaffärer, då kan den bli såld. För det var vad som hände en kvinna i Valbo i förrgår: hon var inne en stund i butiken och då hon kom ut hade affären lyckats sälja hennes låsta cykel, se http://gd.se/nyheter/gavle/1.4015515-butik-salde-hennes-lasta-cykel

Den nya långfärdscykeln är ju väldigt bra, men krävande i stadstrafik. Så i måndags bestämde jag mig för att ta den andra nya cykeln till jobbet och ha långfärdscykeln för lite längre turer. Nästa sommar skeppar jag ”vardagscykeln” till stugan i Finland, men innan dess kan den ju användas för kortare turer i stan. Cykeln var visserligen billig, men jag har två rejäla lås på den. Utanför jobbet låstes cykeln ordentligt, men redan då jag kom upp på kontoret insåg jag misstaget: jag hade glömt cykelnycklarna hemma! För på nyckelknippan satt bara nycklarna till långfärdscykeln, dom andra hade jag plockat av. Grrrr. Det blev att ta spårvagn och buss hem.

Annars så bär det emot lite att ge sig ut med cykeln nu när höstrusket sätter in. När dimman är ”lagom” eller mer så ger jag mig inte ut, men lite smådimma klarar jag (det regnar ju aldrig i Göteborg, fast dimma har vi ibland…..). Roligt är det i alla fall inte. Överhuvudtaget är motion sällan rolig, fast väldigt nyttigt. För att det ska ge effekt så bör man motionera åtminstone en halvtimme, fast att springa ett helt maratonlopp är väl att ta i. Så tyckte även

den som kom trea i ett maratonlopp i England i söndags, för han tog nämligen bussen en rejäl bit för att fräsch kunna springa in under målskynket, se http://www.dn.se/sport/tog-bussen-under-maratonloppet.

Det blev ju två 2:or på senaste besiktningen, handbromsen och en trasig backspegel. I slutet av förra veckan cyklade jag till en bilskrot en dryg mil utanför stan för att få ett backspegelglas. Det fanns en Volvo 440/460 inne, men där hade nån redan innan farit iväg med backspeglarna. Iväg snabbt till en bilskrot i Angered innan dom stängde, men där ville man sälja hela den eldrivna backspegeln för 350 kronor. Jag behöver bara glaset och ett sånt får jag nytt för 364 spänn, så nej tack! I måndags var jag förbi en bilskrot som ligger betydligt närmare. När jag gick in på kontoret såg jag att dom hade min bilmodell utanför. Jag framförde mitt ärende och skrothandlaren gick ut för att bända loss glaset. Efter en halvminut kom han tillbaka och sa att det här gick ju snabbt. Kanske lite för snabbt, för glaset sprack!” Han får dock in en 440/460 idag eller imorron, så jag sticker dit igen efter fredagens jobb. Och på tisdag, två dagar innan automatiskt körförbud inträder, så ska min bilreparatör Leif kolla på handbromsen. Det har ju varit problem med den tidigare, får se om det lyckas nu…..

Vin är nyttigt!Ja den nyheten som kom nog verkligen som en kallsup för de flesta svenska nykterister i söndags. IOGT-rörelsen är ju en jätteorganisation som finns i ett 70-tal länder över hela världen. Synen på alkohol varierar betydligt mellan de olika medlemsländerna. För de flesta länder gäller det att få ner alkoholkonsumtionen till rimliga nivåer, men man arbetar inte för att människorna helt ska avstå från alkohol. I sina stadgar säger IOGT att deras ”organization [is] working solely from evidence based facts.”

Nu har det visat sig att forskningen är entydig då det gäller vin: i måttliga mängder är vinets hälsoeffekter betydligt högre än dess negativa effekter. Eftersom IOGT i sina stadgar säger att de uteslutande arbetar utifrån bevisbara fakta så togs ett historiskt beslut på det internationella årsmötet i Manilla på Filippinerna att tillåta medlemmarna ”a daily consumption of two glasses (approx. 30 centiliter) wine of maximum 10 percent alcohol volume.” Detta mottogs mycket positivt av de flesta medlemsländer, men de nordiska delegaterna var rasande och rusade (!) ut från mötet. Dock måste alla medlemsländer att rätta sig efter vad det högsta beslutande organet bestämmer (källa: rapport på internationella IOGT:s hemsida 2011-10-16). Så nu ska det nog äntligen bli folk av nykteristerna i Sverige också! Fast ungdomsförbundet Torr Ungdom har i veckan sagt att dom ska sätta in nån form av motåtgärder.

Så har det ju varit lite…..aktivitet på fejsbok också. Marie: Ooops har visst glömt att sota pannan på ett tag, det var LITE fullt av sot o slut på pelletsen! Henrik: Det man inte har innanför pannan får man sedan sota för.... ;)

Häromdan hittade jag en lustig kattbild på nätet och lade ut den med följande text: ”Det bor ett kattpar ovanför och dom bråkar ofta. Fast ibland är dom snälla, då brukar jag knacka på och få mig en jamare.” Och i söndags gav jag ut följande meddelande: ”Många här på fb som aldrig träffat mig IRL [i verkliga livet] undrar hur jag ser ut. Till er kan jag säga att jag ser ganska bra ut, men håller på att förbättra utseendet: tvättar nämligen fönstren just nu!” Att jag ”ser bra ut” kanske kan kopplas till denna som jag lade ut då jag vaknade i söndags: Gomorron allihopa! Har sovit väldigt dåligt inatt, hade en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att jag var ensam på en öde ö i Söderhavet tillsammans med Miss Denmark, Miss Finland och Miss Norway. Och själv var jag Miss Sweden!

I lördags skrev Maj: Jaaa nu har vi trådlöst Internet. Henrik: Synd att du inte var trådlös förra helgen, då hade jag smugit utanför knuten som Gran......;) (not: Gran var en känd ”fönstertittare” i byn). Och så var det Bodil som stolt lade ut en bild på två nygräddade bullar, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera: Men Bodil! Inte ska du väl visa bröna offentligt!

Till Estland och Lettland (del 3) (Del 1 1/9, del 2 29/9)Den vackra badorten Jürmala måste ha en av Lettlands fulaste järnvägsstationer, så det blev att plocka fram kameran. I den lilla staden Apvedcels blev vi lite förvirrade över färdriktningen, men kom så småningom till hamnstaden Ventlpils där Susan kunde köpa en scarf för motsvarande 35 öre på en loppmarknad – det är riktigt billigt i Lettland! Ventpils är en hamnstad av öststatsmodell, men den gamla stadskärnan var betydligt mysigare än hamnen. God mat fick vi för en skrattretande låg penning.

Sedan gick färden neröver Östersjökusten. Vi planerade att leta efter bärnsten, vilket det lär finnas gott om, men vägen gick för långt från stranden för att vi skulle idas promenera till vattnet. Hamnstaden Liepaja var vårt sydligaste stopp och samtidigt resans bottennapp. En grötig industristad som inte har mycket att erbjuda. Efter att ha installerat oss på hotellet åkte vi en bit utanför stan för att leta bärnsten, men hittade absolut ingenting. På kvällen en bit mat och ett par öl på en restaurang varpå vi gick vidare till nästa, men den enda öppna hade ett gäng stimmiga tyskar så vi gick tillbaka till hotellet. För hela stan med 86 000 invånare stänger redan vid 22-tiden. På hotellet ville nattportieren inte sälja nån öl åt oss – han fördrog att titta på TV – så vi bar upp några egna från bilen. Nä hit åker jag aldrig mer.

Jag skrev tidigare att vi snurrade säkert tre varv runt Riga innan vi lyckades tråckla oss norröver. Susan knäppte i alla fall en massa kort från bilfönstret, så nu vet jag hur Riga ser ut. Vid gränsen till Estland skulle mitt resesällskap göra sig av med de sista mynten i en butik, man samlar ju på sig en del eftersom det är lättast att betala med sedlar. Men genom en liten felräkning blev hon tvungen att betala med en sedel och kom ut med mer mynt än hon hade med sig in! Mynt går ju inte att växla tillbaka till den egna valutan, men vi har redan nu planerat att ta oss neröver Lettland till Litauen nästa sommar. Så då får hon väl handla för dessa mynt igen.

Den estniska staden Viljandi blev sista övernattningsställe på resan. En trevlig småstad, men hotellet var ett riktigt hemskt stålskelett med plåtöverdrag. Den sista dagen stannade vi till på en mindre ort där Susan kunde köpa lite grönsaker till betydligt bättre pris än hemma. Om nu Susan är barnsligt förtjust i grönsaker, så gillar jag billiga cigaretter. Såna fick jag tag i riklig mängd i Tallin, det finns fortfarande en limpa kvar av dom. Det går massor av fartyg dagligen mellan Finland och Estland. På hemvägen såg vi något som skulle kunna vara en reklamskylt för ”Welcome to Finland”!

Lustigt: Ont!Alla städer, små som stora har ju ett gäng så kallade A-lagare, lite törstigare typer än genomsnittet. Sommaren 1978 hade jag fått ett tremånaders vikariat på Systembolaget i Söderhamn. Direkt vi öppnade på morronen kom samma gamla gäster in som kommit morronen innan och morronen före det. En av stammisarna var ”Lasse” som alltid köpte sju Pripps Blå för sin 50-lapp. Mina kolleger berättade att han alltid gjort det så länge dom kunde minnas. Lasse höll sig lite för sig själv, var inte med det andra gänget som levde rövare utanför Bolaget.

Lasse brukade dra i sig dessa öl ganska snabbt för att få lite effekt av dom. Effekten blev att han ganska snabbt slocknade på nån parkbänk. En dag råkade det komma förbi en homofil som såg Lasse sovande på parkbänken med röven putande ut. Homofilen kunde inte behärska sig då han så Lasse ligga där, utan drog ner byxorna på honom och satte på Lasse. Efteråt började skammen komma, så han stack ner en 50-lapp i bröstfickan på Lasse, som inte märkt nåt. Så småningom vaknade Lasse och märkte att han hade en 50-lapp, så han knallade iväg till Systemet för att köpa fler Pripps Blå.

Nu blev han förståss full igen och somnade. Under tiden hade homofilen laddat om igen och kollade om Lasse fanns kvar på parkbänken. Jovisst. Och så upprepades proceduren. Det här pågick i flera dagar. En fredagsmorron då vi öppnade Bolaget var Lasse där igen med sin 50-lapp. ”Sju Gränges starköl”, sa han. Jag blev ju oerhört förvånad och frågade varför han inte skulle ha sina vanliga Pripps Blå. ”Jo Henrik”, sa han, ”Jag måste pröva nån annan sort eftersom jag får så ont i arslet av Pripps”.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag i veckan besökte en dåligt arrangerad kattutställning, det var massor av missar. Trots att jag med största sannolikhet inte har nåt väsentligt att berätta så torde nästa blog komma på torsdagskvällen den 27 oktober.

Ett lite ps: förra veckan skev jag om Joe Farellis restaurang, men hade ingen bild med i texten. Dock tog jag en sån bild för en månad sedan då jag började planera texten, här kommer den.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 13 oktober 2011

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan var riktigt hektisk på jobbet, massor av övertidstimmar. Den veckolånga doktorandkursen som jag är med och arrangerar får i princip läggas utanför det ordinarie arbetet. En hel del timmar blev det, men vid lunchtid på fredan stack jag upp till den gamla hembyn Ljusne i Hälsingland, en 60-milsresa som jag med smärre hastighetsöverträdelser klarade på 6,5 timme.

På ytan verkar det inte som att mycket har hänt sedan mitt förra besök för fyra månader sedan. Men första stopp blev hos Bea och Danne. Och se, dom hade skaffat sig en liten sedan jag senast träffade dom. Någonstans i bakhuvudet kändes det som att jag hört talas om detta, men i dagens informationstäta samhälle kan man ju inte komma ihåg allt. Det visade sig i alla fall att Bea fött en dotter som kallas Tiril, och vilken vid fredagskvällens besök ”fyllde” fyra månader. För att vara människa så var denna Tiril väldigt liten, men jag antar att hon fortsätter växa innan det är dags att gifta sig och skaffa barn…..

I våras förflyttades min far Runar till ålderdomshemmet Björkbacka. Vid besöket i juni hade han stora svårigheter att gå, antagligen fick han för hög medicindos. Nu besökte jag honom två gånger och han gick betydligt bättre än tidigare. Tyvärr så förbättras inte minnesfunktionen med tiden, men ibland går det väldigt bra med konversationen.

ÖdebygdVid 19:30-tiden i fredags gled jag in med Volvon i Söderhamn. Då jag bodde i dessa trakter så var det under fredags- och lördagskvällar full fart på torget med så kallade raggarbilar och

helt vanliga bilar. Och massor av människor i rörelse. Nu såg jag kanske 4-5 människor i centrala stan. Efter ett kortare besök hos dotra så fortsatte jag till Ljusne. Det exakta antalet människor som jag såg ute på byn var 0. Efter att ha installerat mig i den hyrda stugan cyklade jag ut en liten sväng, såg att pizzerian var helt tom på gäster och fortsatte cykelturen. Vid en av de många nedlagda kioskerna träffade jag som vanligt på Uffe och vi slog följe till pizzerian. Vid flera av de tidigare besöken hade byns enda pizzeria stängt redan klockan 21, men nu hade dom fått konkurrens av en nyöppnad pizzeria och höll öppet så att vi hann dra i oss ett par bira där. Sedan ett varv på byn med cykel. Vart än jag for så var det helt öde. Inte en människa så långt ögat nådde, inte ens någon som var ute och rastade hunden. Ljusne är nästa lite kusligt, ibland undrar jag om det ens finns…..

Mer om räknande (favorit i repris 29/5 2008)I tisdags var jag med jobbet på studiebesök till Ryaverken, ett ställe som får ta hand om all skit som våra lokalpolitiker beslutar om. Ryaverken renar avloppen från i stort sett all skit som släpps ut i avloppsnätet i Göteborg och de kringliggande kranskommunerna. I snitt tar de emot 4000 liter i sekunden, men med toppar på upp till 16 000 liter, enligt vår guide. Nere i källargångarna har de sin stolthet, en muralmålning (alltså väggmålning) som har klassats som världens längsta och största utav en portertillverkare från de brittiska öarna – vid sidan av att brygga mörk porter så ger dessa ut en rekordbok också, och ett diplom kunde ses i källargången. Ett mycket intressant studiebesök var det, men det verkar som att guiderna har gått samma matematikkurs som våra vänner journalisterna. Vid en av reningsanläggningarna där de skulle få bort kväve (eller vad det nu var) så silas vattnet 7 meter nedåt genom ett stort antal tättsittande gummiplattor, vilka tillsammans ”utgör en yta motsvarande 700 fotbollsplaner”.

Nyfiken som jag är frågade jag hur stor en fotbollsplan är i kvadratmeter, men det kunde inte guiden svara på utan sa att de brukar exemplifiera med detta mått så att folk ska få en mer konkret uppskattning om storleken. Några minuter senare hade dock guiden funnit uppgifter i en liten broschyr: varje sådan här kvävereningsanläggning har ca 2600 kvadratmeter gummiplattor. Eftersom det finns 6 sådana anläggningar blir ytan ca 15 600 kvadratmeter . Om denna siffra delas med 700 får man fram att en fotbollsplan, enligt Ryaverken/Gryab, är 22 kvadratmeter . Fan trot! Då skulle en fotbollsplan vara omkring 4 gånger 5 meter . Det är lätt att kasta ur sig siffror, men jag tillhör väl det fåtal som kollar upp och ifrågasätter. Jag tycker om att på ett lättsamt sätt narra folk – och gärna bli narrad själv – men är desto mer uppmärksam på rena falserier. Med andra ord så kommer Gryab med falserier, men rena är dom bra på!

Från FejsbokIgår skulle Maj baka muffins, vilket inte lyckades särskilt väl. På den första plåten blev det kladdkaka och på den andra plåten brändes allt. Ett par timmar meddelade Maj att hon inte mådde så bra: ”Treo, alvedon, ipren inget hjälper i dag, kanske sängen då!” Som den rolighetsminister jag är kopplade jag naturligtvis ihop detta med det föregående inlägget: Dom hjälper inte imorron heller Maj, det är BAKPULVER du behöver till dina muffins!

Älgjakten är nu igång i hela landet. Eftersom jag är påpasslig med kameran finns det flera älgbilder att lägga ut. I förrgår lade jag ut denna bild och text: Då är älgjakten i full gång. Det är lite märkligt att så många jägare kan vara lediga denna tid på året, fast dom kanske skjuter på sin semester...... Bilden är en lätt beskuren vindflöjel som jag hittade i Maråker, inte långt från Ljusne. Igår morse var det dags för nästa bild, även den från Ljusne, och vilken fick

denna text: Nu är ju älgjakten i full gång. Fast det finns älgar som är duktiga att kamouflera sig.....

Socialdemokraterna har ju som så många gånger tidigare problem med mygel och fusk, för att nämna några är ju hur kommunalråden i Motala och Gävle betett sig med det allmännas medel. Det var någon som räknat ut (jag har inte kollat om det stämmer) att nuvarande partiledarens bidragsfusk motsvarar värdet av 1,3 ton Toblerone. Jag försöker att inte ta hem billiga poäng på dessa girigheter, men kommentarerna på Facebook har varit många och ibland har jag varit tvungen att inflika något käckt med anspelning på den senaste affären. Till exempel skrev Marie igår att hon ”Har sååååå tråkigt!”, vilket fick mitt glada tillrop: ”Du kanske skulle mygla lite grann? Då blir du kändis och kommer i tidningen och allt!” I ett annat inlägg av Marie för ett par dagar var uppmaningen att man inte ska ljuga för då åker man i fängelse. Henrik: Ljuger man så får man halva hyran betald av riksdagen...... trots att man yrar i mössan om att ”man inget visste”......

Många människor är sportintresserade, andra är anti-sport. Mitt under den pågående EM-kvalmatchen i fotboll lägger Micke ut en liten fråga om vad är det för VM-kval alla tjatar om? Det kom ju massor av förslag som var helt felaktiga, mitt blev ”Det är ju VM i fickpingis! För fyra år sedan var jag med i finalen men blev diskad: två bollar!” (skämtet finns mer utförligt i blogen 18/2 2010).

Ljusne Folkets Hus….var en gång i tiden ett mycket populärt dansställe, har varit där ett stort antal gånger. Men det gick nog 25 år mellan de senaste besöken. I lördags var det åter dags att besöka Folkan. Men först en traditionell förfest hemma hos Fredrik som bor ett par hundra meter därifrån. Egentligen skulle förfesten ha varit hos Angelica som bor 30 meter ifrån Folkan, men vi blev för många för hennes lägenhet. Redan på förfesten blev det återseende av några personer jag inte träffat på 25 år.

Det var en privat tillställning på Folkan och vi kunde ta med oss egna läskande drycker, vilket många av oss gjorde. Förr så fick man gå ut i skogen för att läska sig, men tiderna har ju ändrats! Även på Folkan träffade jag några som jag inte sett på 25 år, och så Cathy som det torde vara 32 år sedan jag såg senast. För musiken stod några glödheta lokala band, musikanter som jag känner men faktiskt aldrig hört spela live. En riktigt trevlig afton faktiskt! Och jag fångade upp tre av bandens låtar med filmkameran, men tyvärr så tar min kamera alldeles för många megabyte i anspråk så det går inte att lägga ut på nätet.

Lustigt: Joe FarelliJoe Farelli har hedrats med en restaurang på vår paradgata Kungsportsavenyen. Den italienskättade amerikanen Joe Farelli intar en hedersplats i restaurangen, allt påminner om hans gärningar. Från början till slut är allting påhittat, ungefär som min historia om cykelturen i det påhittade landet Tizvistan (se under Egna fånerier). Det är väl därför som jag finner idén om den påhittade immigranten så tilltalande. Vi göteborgare går sällan ut på de krogar som finns vid Avenyen (jag säger inte vart vi går!), utan detta är förbehållet turister och besökare från förorterna. Så jag har tyvärr inte haft nöjet att besöka Joe Farellis krog för att med egna ögon se skapelsen. Dess ”historik” går att läsa på http://www.joefarelli.com/the-story och om skaparen bakom krogen på http://di.se/Templates/Public/Pages/ArticlePrint.aspx?pl=100226__ArticlePageProvider

Denna ”Lustigt” blev ju så kort så jag tar lite om det hus där jag doktorand höll till i många år. Huset vid Pustervik är en gul tegelbyggnad från slutet av 1980-talet som kallas ”Världshuset”, vilket är en göteborgsk lustighet. Att det kallas Världhuset beror på att de institutioner som håller till där (fast dom flyttade för fem år sedan) har hela världen som arbetsfält. Men nu är ju bokstaven ”L” i Världshuset tyst och man kan lika gärna höra ordet ”Värdshuset”. Och det är precis vad som fanns på denna plats innan den nuvarande byggnaden kom till. Vad den gamla krogen egentligen hette är det få som känner till, eftersom den i folkmun alltid gick under beteckningen Rôva”, ett namn som krogen fick efter ägarens dotter som hade ett osedvanligt stort bakparti. Dottern med den stora rôven lär ha varit verksam på 1930-talet, men namnet levde kvar länge efter det. I skrivande stund ser jag att det faktiskt finns en bok om detta matställe, den som är intresserad kan ju kolla mer på detta: http://libris.kb.se/bib/7649042

Avslutningsvis kan jag meddela att jag nuförtiden bara dricker svensk vodka: har blivit Absolutist. Näst blog torde komma på torsdagskvällen den 20 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 6 oktober 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDå är vi redan en bit inne i oktober. Den senaste tiden har det nästan varit som att sommaren kommit tillbaka, i söndags var dock sista dagen då man kunde vara ute i shorts och T-shirt. På fredan gjorde jag och Janne en barhopping, som vanligt med start nere vid Röda Sten. Fast det var inte riktigt som vanligt, eftersom solen redan hade gått ned. Men det var varmt och för ovanlighetens skull vindstilla, så vi satt med mörknande utsikt över Göta Älv och njöt av värmen, tog några bira och planerade för den fortsatta kvällen. Det här var för övrigt vår sista utgång på ett bra tag eftersom dom väntar tillökning i familjen inom dom närmaste veckorna. Det redan finns ju en tvååring i hushållet så lär det bli fullt upp inom en snar framtid.

Den här veckan har det blivit mycket på jobbet, särskilt på måndan fick jag trixa en hel del för att få ihop det. Tisdag till fredag går det en kurs för doktorander, där jag håller i all praktisk planering. Dagen innan kursen var hela eftermiddan vikt för ett krävande styrelsemöte, det blev verkligen att pussla ihop den värdefulla tiden så att alla bitar skulle falla på plats. Att ordföranden hastigt insjuknat och den vice tämligen oförberedd fick ta över gjorde måndan lite mer spännande! Protokollet från styrelsemötet, som jag skriver och sedan låter studsa fram och tillbaka mellan ett antal personer, justerades idag vid lunchtid. Mellan måndagens möte och dagens protokolljustering har jag hunnit varit in till doktorandkursen ett antal gånger, deltagit i en tvåtimmars paneldebatt och ansvarat/deltagit i gårdagens middag för 40 doktorander. Övertidskontot har svällt rejält denna vecka, så imorron har jag bestämt mig för att bara jobba halva dagen, avslutningen på doktorandkursen får en kollega ta hand om.

På jobbet håller man nu på med en mycket stor omorganisation, hela universitetet ska omorganiseras för att bättre anpassas till dess huvudverksamhet: utbildning och forskning. De förslag som för tillfället ligger är tämligen radikala, fast det har tidigare funnits ännu radikalare förslag som hade mitt fulla stöd. Många är rädda för omorganisationer, men den organisation som inte ständigt är utsatt för omorganisation riskerar att stagnera och inte utvecklas. Även min arbetsenhet (fakultet) med 800 anställda ska reduceras från nio till sex

institutioner från årsskiftet och det arbetas mycket med detta just nu. Antagligen kommer det inte beröra mitt arbete så mycket, men förändrade arbetsuppgifter får jag nog räkna med. I sammanhanget kan jag berätta att jag anställdes som avdelningsdirektör (som inte säger vad man arbetar med), fick senare funktionstiteln fakultetssekreterare. Förra mveckan beslutades att min titel på engelska ska vara Senior Executive Officer. Brukar man inte säga att det ”låter fint när katten fiser”? Samma jobb som jag haft de senaste tio åren….

Kinesisk visdom?Då och då dyker det upp såna här saker på facebook: ”Årets oktober har fem måndagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Detta sker en gång vart 823 år. Detta kallas pengapåsar. Så kopiera detta till din status och pengarna skall komma innan 4 dagar. Baserat på kinesiske Feng Shui. (Den som inte kopierar, blir utan pengar).” Mitt svar denna gång blev ”823 år? Oj vad gammal jag känner mig, för senast det inträffade var år 2005..... Detta baserat på den svenske Henrik Tallgren som inte tror ett smack på ’gammal kinesisk visdom’.” Här har vi fråga om något som folk tror att är helt unikt, vilket lyckas eftersom man på sin höjd kollar i almanackan och ser att det verkligen är en märklig månad – för det stämmer ju att den har fem måndagar, lördagar och söndagar.

Vad den okritiska läsaren glömmer bort är att tänka om det påstådda verkligen är rimligt. För det är det ju inte. Är man lite mer matematiskt begåvad, eller ifrågasätter rimligheten i påståendet, så ser man ju genast att det inte kan stämma. Det är ju ganska ofta som vi har månader med fem måndagar, lördagar och söndagar. Detta inträffar ju alltid då en 31-dagars månad börjar på en måndag, det är bara att kolla i en almanacka. I genomsnitt var sjunde gång det inträffar så är det oktober. Ungefär på samma sätt arbetar dom som sprider så kallade konspirationsteorier: släpp lite fakta och blanda detta med nåt påhittat som låter rimligt, och vips så finns det nåt nytt sensationellt som de icke-kritiska lätt går på. Jag har säkert själv blivit lurad ett antal gånger, men vanligtvis är jag på min vakt och gärna ifrågasätter påståenden.

För visst kan jag hitta på dumheter som man lätt sväljer, vad sägs om denna som jag just nu skriver: ”Det går visst bra för dom politiska partierna just nu. Hörde på radion i veckan att samtliga partier har ökat med några procent sedan förra mätningen.” Det låter kanske rimligt, men är ju absurt. Och den 2 juni skrev jag här i blogen följande, vilken ingen reagerade på: ”Vi har nu en längre tid varit bortskämda med bra väder. Men största delen av förra veckan var enormt blåsig, regnig och småkall. Nästan varje år brukar vi annars vid den här tiden ha temperaturer långt över genomsnittet, fast nu blev det mer normalt.” Om man inte tänker till så är det lätt att svälja såna här saker.

Terrorister finns överallt omkring oss….Det verkar som att vi numera drabbats av terroristskräck och ser terrorister, bomber och granater i snart sett varje gathörn. I förrgår trodde man sig ha hittat en skarpladdad granat i småstadsidyllen Alingsås, inte långt från Göteborg. Det man trodde var en granat var en oljelampa som i den kraftiga vinden blåst ned från balkongen ovanför. Men nu kallades konstaplarna Kling och Klang in och dom beslutade sig för att spärra av halva stan och kalla in bombexperter från Göteborg. Det tar ju lång tid för experterna från Göteborg att ta sig till Alingsås, istället borde dom ha gnidit lite på oljelampan så att en god ande uppenbarat sig och berättat för dom att oljelampor inte är farliga. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/lerumalingsas/1.739945-granaten-var-en-oljelampa.

Tänk vad besvärligt…..

livet ofta var före vi hade mobiltelefonerna. En gång i mitten av 1980-talet skulle jag och Bengt Göthe träffa några kompisar på Bellahöjs camping i Köpenhamn. Av någon anledning blev vi ett dygn försenade och kompisarna hade dragit vidare. Eller så var dom kanske bara inne i stan, för utan mobiltelefon så kunde vi ju inte lokalisera varandra. En annan resa som dock gick bättre var hösten 1975 då jag via Interrail skulle träffa en kompis i Limerick på Irland. Vi hade skrivit till varandra innan och så hade jag ett telefonnummer. Vid ankomsten till Irland fick jag först kolla upp kommunikationerna och sedan ringa så att han kunde vara på plats för att möta mig vid rätt tåg. Det funkade den gången.

För sisådär 10-15 år sedan gick debatten het om man skulle låta små barn ha mobiltelefon, en debatt som sedan länge tystnat. Men det var många bakåtsträvare som ansåg att man inte var mogen att ha en sån där telefon förrän, säg, 14-15-årsåldern. Vilken jävvla idioti! Nuförtiden är nog de flesta föräldrar väldigt måna om att utrusta sina barn med en mobiltelefon så att dom kan hålla reda på ungarna. Dessa telefoner skulle nog ha funnits under min ungdomstid också….

Sedan några år tillbaka har dom flesta så kallade Smart Phones. Har dock inte skaffat någon sådan ännu, bland annat för att min syn inte är den bästa utan läsglasögon. Så jag är nöjd med att kunna ringa och någon gång ibland kunna skicka textmeddelanden. Jag är inte teknikfientlig, men behöver ofta väldigt lång startsträcka innan jag accepterar den nya tekniken (mobiltelefoner undantagna, har endast haft mobilabonnemang de senaste 15 åren). Jag var nog den sista i Sverige att skaffa mikrougn och kaffebryggare, men det är ju en annan historia.

Lustigt: Lite från hispanUnder en hel del av studieåren jobbade jag extra inom psykvården. Trots att patienterna ofta var ganska sjuka så var det ett trevligt jobb, en hel del beroende på arbetskamraterna. Många av oss som jobbade där var relativt unga och umgicks en hel del på fritiden, detta särskilt under några år då jag bodde på Sankt Jörgens personalbostadsområde. Även då vi jobbade helg så stack vi ibland ut på galej halva natten. Jag minns bland annat en fredag då vi direkt efter jobbet stack ner till danspalatset Generalen. Detta var nog inte rätta stället för mig, särskilt inte som Sten & Stanley spelade eftersom denna musikgrupp lockade en ännu mer fullmogen publik än den som annars frekventerade stället. För min del blev det en snabb öl och sedan vidare till nåt mer ungdomligare ställe.

Många patienter var såna som regelbundet kom tillbaka, en av dessa var den 75-åriga Eva. Hennes manodepressivitet utbröt alltid i samband med storhelger då hon storstädade och gick upp i varv. Sedan var det vårt jobb att få ner henne i normala gängor. En dag följde jag henne till ögonläkaren som var på tillfälligt besök på sjukhuset. Denna läkare hade ringa erfarenhet av psykpatienter och hade svårt att hantera dessa. Läkaren bad Eva lägga hakan på nåt stöd för att titta in linsen: ”Doktorn menar väl hakorna”, sa Eva lite spjuveraktigt. ”Ja lägg hakorna där”, grymtade läkaren. Det blev några andra undersökningar och så bad läkaren Eva att åter lägga hakan på stödet: ”Men har doktorn redan glömt att det hette hakorna? sa Eva”. Läkaren höll på att få spader!

Säkerheten på ett mentalsjukhus är oerhört viktig. Alla dörrar hålls låsta, likaså utrymmena där köksknivar förvaras är inlåsta. Det är lås, lås och åter lås. Till vår säkerhet fanns larmanordningar ute i korridoren med kanske fyra meters avstånd. Vid nödläge var det bara att föra ett metallföremål över larmet så kom i stort sett all personal från fyra avdelningar. En som tyckte om att larma var Göran, han älskade att se personalen komma rusande, eller

brandkåren om han gavs tillfälle. För att han inte skulle okynneslarma så stod han ofta under ”extravak”, alltså en skötare som ständigt var med honom. De gånger jag hade denna uppgift hann Göran i stort sett aldrig larma. När jag såg att han var på väg med det så skrek jag så högt det bara gick: GÖÖÖÖRAN!!!Då stannade han upp för en halv sekund och jag hann få handen framför larmet. Det kom naturligtvis personal från avdelningen för att se vad som stod på, men de andra avdelningarna skonades.

Avslutningsvis har jag här ett tips för hur ni ska klara dom hetaste sommardagarna: svälj något så blir det svalt. Nästa blog kommer med största säkerhet på torsdagskvällen den 13 oktober eftersom jag har nåt att berätta då.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 29 september 2011

Veckan som varit/veckan som gåttJag har inget emot att göra långa dagar på jobbet, i måndags kom jag t.ex. inte hem förrän klockan 20:30. Men det här gäller endast veckans fyra första dagar, fredan är liksom helig då det gäller att sticka tidigt från jobbet. Och detta även om jag inte har planerat att göra nåt särskilt på fredagskvällen. Förra fredan kunde jag inte sticka hem förrän bortåt 18-tiden, det var en massa styrelsehandlingar som måste ut till ledamöterna innan helgen. Jag är inte skapare av mer än ett tre av dessa handlingar, det mesta materialet är jag beroende av att andra levererar. Från början var det ett 40-tal dokument som skulle sättas ihop till ett tiotal större, vilket slutligen skulle bli en enda pdf-fil dokument där man snabbt kan klicka sig fram till de andra dokumenten. Det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun, att vara totalkoncentrad. Att göra detta som sista arbetsuppgift i veckan frestar på, så jag var ordentligt slut när jag äntligen kom hem och orkade inte ens med den planerade cykelturen. Dock är ju detta en del av mitt jobb så jag borde ju inte klaga. Fast, som sagt, fredagseftermiddagarna är ju heliga…..

I detta sammanhang kan jag nämna att jag igår hade ovanligt omfattande mailkorrespondens på jobbet. När jag gick hem kunde jag räkna till 53 inkommande mail (där flertalet krävde någon form av åtgärd) och 46 utgående mail. Det kanske inte är rekord för mig, men är en sån där arbetstopp inträffar inte särskilt ofta som tur är.

I söndags hade vi kanonväder med 17 grader. In med cykeln i bilen och iväg till alingsåstrakten, drygt 6 mil i cykelsadeln utan att behöva ha höstjackan på. Nuförtiden tar jag ibland en massa kort på dessa turer och lägger sedan ut på facebook, den här gången blev det en serie på 25 bilder (från tysklandsresan lägger jag ut tre serier à 25 bilder). Här bild från det öde Ödenäs där TV-långköraren Hem till byn spelades in. Innan bilderna publiceras så brukar jag vanligtvis beskära dom så att det jag vill visa bättre kommer fram. Egentligen borde jag använda Photoshop för att räta upp vissa bilder som är lite snett tagna, men har inte programmet; hade det i förra datorn, men förstod inte hur programmet skulle användas.

Igår besiktade jag bilen, två underkännanden blev resultatet: det ena backspegelglaset trasigt (fixas lätt) och ena sidan av parkeringsbromsen ur funktion. Bromsarna är ju nästan nya, så jag får hoppas att det bara är något som har släppt. Det blir ju i alla fall inte att kosta som flera av de tidigare besöken hos bilreparatören. Fast å andra sidan så spände han handbromsen till

det yttersta förra året eftersom besiktningen klagade på den. Sån otur jag haft med denna skitbil så går det kanske inte att fixa…..

Som vanligt…..har jag haft viss aktivitet på fejsbok. Exempelvis skrev Kent att ”I går kväll när jag skulle ladda upp foton till Face-Book, så dök denna dialogruta plötsligt upp !!??? [och en bild till detta] FÖRVIRRAD SERVER ?? KAN DET VERKLIGEN VARA MÖJLIGT ?? Eller är det nån jävel som rape-at min dator ??” Svaret från mig blev ”Servrar som får ta emot mycket personlig information utvecklar efter hand humanoida sidor. Här är det antagligen fråga om en äldre server som med ålderns rätt blivit lite förvirrad. Den kan även ha påverkats av metallskalet runt den och utvecklat Aluheimer.”

Igår lade Bodil ut en bild på lite bakverk/godis och hade följande text: ”Bra att ha barn så man har en anledning att baka chokladbollar!” Nu är det som så att jag varken är politiskt korrekt eller kan förlika mig med det namnbyte många gjort på dessa bollar för att inte stöta sig: ”Det ser ju nästan ut som negerbollar med strössel på.”

Till Estland och Lettland (del 2, del 1 kom 1:a september)Första stopp i Estland var den idylliska badorten Haapsalu där kusin Susan och jag tog en liten promenad på stranden och även beundrade den vackra träbebyggelsen. Fast nåt kaffe i sommarrestaurangen blev det inte trots lite protester från mitt resesällskap, vi var ju tvungna att köra vidare till en annan pittoresk stad, Pärnu, där första övernattningen skedde. Jag anser mig ha ett bra fotografiskt minne och hade studerat kartan noga innan vi åkte hemifrån för att enkelt hitta hotellet. Till min ära så hittade vi alla fall staden, fast hotellet var det svårare med, det tog väl fyra varv runt stan innan vi var där. Fotografiskt minne är bra att ha, fast mitt funkar visst inte så väl!

I Pärnu kom första och enda regnet på resan, en rejäl åskskur. Men då satt vi inne på en restaurang och drack konstiga drinkar. Regnet drog norrut, och vid sommarstugan i södra Finland fick dom 50 millimeter regn under de dagar vi var borta. Det gäller att välja sina platser… Dagen efter åkte vi spikrakt nerefter den estiska kusten/Rigabukten och in i det för mig nya landet Lettland. I båda länderna fanns den ena efter den andra fantasirika busshållplatsen och jag knäppte kort på en del av dessa. Etappmålet för dagen var Jürmala, ett semesterparadis strax utanför huvudstaden Riga. Planen var att köra runt Riga för att slippa detta gytter, men en person vi träffade på vägen ner sa att det bara är att svänga till höger i korsningen ett par mil framöver och sedan är vi på ett litet kick igenom stan. Och det stämde faktiskt! När vi på återvägen skulle åka igenom Riga så blev det nog tre varv runt denna miljonstad innan vi var ute på rätt väg norrut igen.

Vi var tidigt framme i Jürmala, hittade snabbt ett hotell och gjorde en tur ut på landsbygden. Målet var vinodlingen i Sabile, vilket enligt Rekordboken är ”the most northern open-air vineyard in the world.” Som öldrickare var jag även intresserad av ett besök på bryggeriet, som enligt kartläsaren skulle finns i byn. Hur vi än letade såg vi inget bryggeri, så jag tittade på informationsskylten. Det lettiska ord som kartläsaren trodde betydde bryggeri, kunde jag snabbt konstatera betyder slott! I den här trakten hörde jag åter syrsorna för första gången på en del år, antagligen en annan sorts gräshoppor än dom som finns vid stugan; den lettiska torde ha lite lägra frekvens som min hörsel fortfarande kan uppfatta. Tillbaka i Jürmala besökte vi den enorma stranden och tog oss sedan några glas i den trevliga staden, vilken kan sägas vara ännu pittoreskare än de ovan beskrivna städerna. Åk gärna dit själva på ett litet

besök, det går ju kryssningsfartyg från Sverige till Riga: kliv ombord på sena eftermiddan och 17 timmar senare är du framme i Baltikums största stad.

Lite om reklam på facebookLite diskret på högerkanten finns alltid sponsrad reklam. Den tar inte mycket utrymme, men finns där och är en del av de intäkter som behövs för att finansiera detta sociala medium. Den reklam som visas är oerhört riktad till varje facebookanvändares personliga profil. Skulle jag ändra min status från ogift till gift är jag säker på att alla annonser för kontaktannonser skulle försvinna. Exempelvis så ändrade min kompis Håkan bostadsort till något han hittat på, men det råkade vara namnet på en stad i Polen och vips fick han massor av polsk reklam!

På facebook ges användaren skev av att man själv kan styra den reklam som poppar upp. Genom att högerklicka på den reklam som kommer upp kan man säga varför man inte vill ha den. I min värld betyder detta att sådan typ av reklam aldrig mer kommer upp. Men så funkar det inte. För jag har säkert klicka ett 50-tal gånger på att ”jag finner denna reklam stötande”. Sedan är den strax tillbaka. Och om jag skulle vilja använda mig av en sån där sida för kontaktannonser så skulle jag aldrig för livet gå via facebook. För där står det att den eller den av mina vänner använde just denna. Det är inget som jag i alla fall skulle vilja skylta med.

TillnyktradI veckan avslöjades hur Sverigedemokraternas (SD) idéer kommer till: dom är helt enkelt berusade. Och vi vet ju alla vad man kan säga och göra i fyllan och villan. SD:s riksdagsledamot William Petzäll gick i fyllan och villan med i SD för fem år sedan och lyckades till och med bli riksdagsledamot. Visst är det trevligt att ta sig ett glas då och då, men nån måtta får det vara, för det kommer väl ut lite för mycket tokigheter om man är konstant på fyllan. Nu var det visst den närmaste familjen som sa stopp och belägg åt riksdagsledamoten, så han lades in på behandlingshem för tillnyktring. Och tänk, när han nyktrade till så såg han alla tokerier på ett helt klart sätt och tog genast avstånd från de åsikter han i berusat tillstånd stått för. Med sina tillnyktrade insikter har han försökt köpa ut sig, alternativt bli köpt av ett annat parti, för tre miljoner kronor. Men inget parti vill ha med denna nykterist att göra, så han kommer fortsättningsvis att lyfta sitt riksdagsmannaarvode till en kostnad av tre miljoner kronor för oss skattebetalare. Mer går exempelvis att läsa på http://www.expressen.se/nyheter/avslojar/1.2572011/sd-ledamoten-william-petzall-lamnar-partiet-blir-politisk-vilde

LustigtI juni 1979 ryckte jag in i lumpen, tre år senare än mina kamrater eftersom jag hade krånglat lite med militärtjänstgöringen innan. Som 23-åring har man betydligt mer skinn på näsan och det visade jag på ett ganska markant sätt. Meningen var att militärerna skulle göra plutonsbefäl av mig, en utbildning på tolv månader. Men jag ville bli ”malaj”, för då skulle jag klara mig med endast 7,5 månad. Den militära myndigheten kan vara besvärlig, men dom gick med på att jag ryckte in en vecka senare än dom andra eftersom jag gick en tremånaders lastbils- och bussförarutbildning, en utbildning som jag fick förkortad med en vecka. En anledning till det här är säkert att jag två år tidigare redan hade gjort en månad i det militära, men hade med omedelbar verkan hemförlovats eftersom jag sökt vapenfri tjänst ”på grund av min djupt religiösa tro” (!).

I min utbildning till plutonsbefäl var jag tvungen att ha ett militärt körkort för lastbil, annars kunde jag inte bli befäl i denna befattning. Efter några veckor i det militära påbörjades en tre veckor lång lastbilsutbildning vilken avslutades med uppkörning på allmän väg.

Uppkörningen klarade jag galant, för om jag tokat mig här hade det civila körkortet varit i farozonen. Sedan blev det dags för teoriprov: 60 frågor att besvara och jag skulle lätt ha fått full pott. Om jag velat. Men eftersom jag var tvungen att ha detta körkort för att bli befäl, så råkade det bli 27 fel på provet. Fanjunkaren som ledde utbildningen var vansinnig och skrek åt mig ”Du får göra om provet tills du klarar det!” Lugnt svarade jag att provet sannolikt aldrig kommer att klaras, hur många gånger jag än försöker. Fanjunkaren visste ju att jag precis innan fått en betydligt mer avancerad körutbildning och körkort samt att jag gjorde allt för att slippa bli befäl. Så efter mitt svar bestämde han sig på stående fot att jävlas tillbaka: han skrev ut det militära körkortet! Så jag torde vara den enda i Sverige som missat provet totalt men ändå fått ett sånt där körkort. Dessutom mot min vilja!

Avslutningsvis kan jan nämna att vår mest kända göteborgare – Poseidon vid Götaplatsen – tagit några månaders semester lagom till sin 80-årsdag. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 6 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 22 september 2011

Veckorna som varit/veckorna som gåttDå är jag tillbaka i samma hjulspår efter att ha spårat runt på hjul en massa mil i Tyskland. Tyvärr hann jag inte få klar min fina internetcykel från England som kom på torsdag eftrmiddag. Men den näst nyaste (köpt fyra dagar innan fincykeln) fungerade alldeles utmärkt, 46,5 mil i cykelsadeln under åtta dagar blev det. Målet för resan var Rhendalen (här utsikt från Loreleiklippan) dit jag anlände på måndan. Inte en tillstymmelse till cykelvägar utefter floden: av tidsbrist hade jag inte hunnit kolla upp något utan körde bilen mest på måfå. Må få fina upplevelser i Moseldalen också, tänkte jag efter ett tag och vek upp mot Moseldalen och fick en underbar vecka med mestadels sol och svenska sommartemperaturer.

Jag knäppte över 400 bilder och planerar att snart lägga ut en del av dessa på facebook eftersom det är betydligt enklare än att lägga ut på hemsidan. Moseldalen har inte ändrat sig särskilt mycket sedan exakt ett år tidigare så det går ju även att se förra årets bilder under rubriken Bilder här på hemsidan. Några bilder från årets resa finns i denna blog som klickbara länkar: Tips: högerklicka på bildlänkarna så kommer bilderna upp direkt.

Jag är väldigt beroende av internet. I sommarstugan tar det ett par veckor innan jag har vant mig av med internet, på en så här kort resa finns behovet kvar hela tiden. Den första lördagskvällen tog jag in på ett riktigt hotell, vilket kostade hela 69 euro för en natt (annars betalade jag vanligtvis 30-40 euro för pensionat eller privat hotell) och där fanns en gästdator så jag kunde komma ut på nätet. Resten av resan fick jag förlita mig på meteorlogiska rapporter från Söderhamn. Via SMS uppgav jag vistelseort eller vilket dagens resmål var och vips hade dotra kollat på datorn och skickat utförlig rapport. Tack Bea!

Efter tio dagars resa gav jag mig i söndags hemåt igen från den nordtyska utposten Burg auf Fehmern. Under överresan till danska Rödby vräkte regnet ner och i Rödby hamn var det riktiga ”sjöar” på hamnområdet. Störtflod uppifrån och trafiken på motorvägen gick länge i makliga 60 km/h innan regnet upphörde. Strax efter Helsingborg vräkte regnet ner igen, men nu kunde trafiken flyta på utan vattenplaning (!) i 80 km/h. En ganska jobbig återfärd trots att jag är mycket van chaufför som gillar att köra bil. Men det här var inte roligt.

Många vill ju vara bäst, fast det är ju svårt att uppnå. Liksom. För en stund sedan såg jag i alla fall vilka som är sämst i rugby, nämligen Finland. Nu vill ju ingen riktigt vara sämst så lagets förbundskapten försvarar lagets placering med ”Visst är vi sist på IRB:s ranking men det finns en mängd länder som inte alls är rankade och då är de tekniskt sett sämre än vi är.” Hmmm. Artikeln finns i alla fall på http://hbl.fi/sport/2011-09-21/finland-rankat-som-samst-i-varlden-pa-rugby.

Mörkt blev det (nedskriven minnesanteckning efter fyra dagar)Start vid lunchtid från Göteborg, incheckning vid hotellet vid Burg auf Fehmern kl. 19:30. Det började bli mörkt då jag hoppade upp på cykeln, men fyra mil blev det i alla fall. På lördan blev det många småvägar, med riktning söderöver. Efter hand blev jag sugen på att cykla, men då var det lögn i helvete att få tag i ett ledigt hotell eller pensionat. Det fick bli det oerhört fantasilösa skithotellet IBIS i Paderborn. Och mörkt hann det bli innan jag tappert försökte få ihop några kilometer i cykelsadeln. Oerhört varm dag och över 20 sent på kvällen.

Utefter floden Lahn såg jag vackra cykelvägar och tog redan klockan 13 på söndan in på ett hotell i Wetzlar för att cykla lite i det fina vädret. Jag hann precis göra klar cykeln för en långtur innan ett ihållande åskväder kom. Klockan 19:30 hade det dragit förbi och jag kunde rulla några mil i mörker som vanligt! På måndan fick jag i alla fall 3 cykelmil i dagsljus, vilket kunde ha blivit betydligt mer om det inte duggregnat. (Senare anteckning om måndan): Dubbelrum med stor balkong för 280 kronor. Riktigt skönt att sitta på balkongen sent på kvällen i 20 graders värme och ta några pilsner!

Å så lite från fejsbokRosie jobbar på ett matematikinstitut och kommer vara på bokmässan i helgen: ”Alla som ska gå på bokmässan i Göteborg är välkomna att besöka monter C03:30 där jag kommer att vara fredag förmiddag och lördag eftermiddag. Vi bjuder på godis och presenterar våra böcker som ni kan köpa av oss.” Henrik: Det är säkert bara matteböcker, sedan kommer räkningen.....

Kicki råkade missa en bokstav då hon meddelade vad hon skulle göra igår kväll: Laddar för hockeymatch, men gruvar mig för jag fryser redan. Lånkallingar på och täckjacka får det bli. Jag högg direkt: Har du inga egna kallingar utan måste ha lånkallingar?

Marie meddelade häromkvällen att hon just skulle gå och lägga sig: Nej, nu får det räcka för idag, bara att lägga sig och invänta en ny dag med nya möjligheter, natti natti. Henrik: Försök att sova en stund istället för att bara ligga och invänta den nya dagen....;)

Jag är sjuk!När jag vaknade i söndags morse så ömmade foten en hel del. Eftersom jag var tvungen att handla öl på lördagskvällen (butiken stängd på söndag förmiddag) lät jag cykeln vara kvar i bilen och promenerade runt i stan i dom tunna sandalerna. Det var antagligen därför som foten ömmade. När jag kom hem på eftermiddan fick jag bära upp ett antal öllådor, sannolikt inte bra för foten. På måndag morron var det ungefär lika illa med foten, men under dagen svällde den upp till sin dubbla storlek och jag haltade alltmer. En kollega påtalade att jag hade haltat sådär för ett par år sedan också, ett svagt minne av detta kom fram.

På måndagskvällen beskrev jag mina besvär på facebook, och vips hade flera uskor (sköterskor som gör under tror jag det betyder) gett diagnosen gikt. Jag googlade på detta och fann att det helt stämde, inklusive den lätta feber man får. Gikt får man av att kristaller av

urinsyra bildas, det är därför man mår piss. Det här kan man få av bland annat stor konsumtion av inälvsmat. Och när jag tänker efter så var det ju för precis ett år sedan som jag hade denna giktattack, alltså efter förra tysklandsresan. Och i Tyskland förlustar jag mig rejält i deras läckra korvar som sannolikt innehåller hjärta, lever och gu vet allt. Om jag åker ner till Tyskand en vecka i september nästa år så får jag försöka komma ihåg att inte äta av deras goda korvar. För det är INTE roligt att få gikt, trust me. På nätet stod det att man ska kontakta en vårdcentral, men dom kan nog inte göra mer än vad jag själv kan så jag proppade i mig både Treo och Iprem som båda är antiinflammatoriska (gikt är en inflammation). Efter en mycket besvärlig måndagsnatt började inflammationen ge med sig vid lunchtid på tisdan och på sena kvällen kändes det inte så mycket längre, likaså började svullnaden gå ner. Och nu på torsdagskvällen är foten åter nästan helt kurant.

Men är han sjuk?Många privatpersoner försöker fuska med allt möjligt, därför är det tur att myndigheterna håller koll på oss medborgare. Myndigheter är ju specialister och kan avgöra vad som är rätt eller fel för oss. Häromveckan försökte TV4 göra sig lustiga över myndigheterna, men det hade dom inget för. Det handlade om en man som amputerade ett ben för tio år sedan och nu måste åka till läkare vart tredje år för att få ett nytt handikappintyg. Men detta är ju klart som korvspad, endast en skicklig läkare kan avgöra om inte benet växt ut på några år! Under har ju skett i många andra länder, särskilt i dom katolska, så varför skulle inte ett litet ben kunna växa ut igen. Det hade ju växt en gång tidigare, i barndomen! Det är bra att myndigheterna håller koll på oss medborgare så att vi inte fuskar och luras som politikerna gör. Läs mer på http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.718652-maste-bevisa-att-benet-inte-vaxt-ut.

Kärleken är blind? (favorit i repris 29 maj 2008)Strax efter jag lagt ut blåggen förra torsdan så fångades mitt intresse av en artikel i Expressen. Den handlar om 57-årige Edward som har haft sex med över 1000 bilar. Just nu lever han ihop med en Volkswagen Bubbla som är döpt till Vanilla, men det framgår inte hur gammal hon är men eftersom det är en Bubbla så har hon antagligen åldern inne. Läs mer på http://www.expressen.se/sex/1.1170627/edward-smith-blir-bara-kar-i-bilar Det här hände i USA och där verkar det som att folk är mer vidsynta än i Sverige. För här finns det en man som nyligen åtalats för att ha haft sex med tre damcyklar (tre är ju bara hälften av sex så det måste ha varit fråga om petting, alltså halvsex!). Men istället för som i USA uppmuntra mannens relation med damcyklar så väljer man här att åtala honom. Det är skamligt tycker jag! En liten filmsnutt finns att se efter reklamen på Aftonbladets TV: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article2522900.ab

Moseldalen vindlar….hit och dit i sina vindalar. Faktiskt så vindlar den sig fram i alla väderstreck på sin resa som har en nordöstlig riktning. Detta innebär att man som cyklist än har solen till vänster, än till höger, motvind ibland, medvind andra stunder. Ännu i september är det tusentals cykelturister, i stort sett alla pensionärer och många av dom på batteridrivna cyklar. Överallt finns det små vinkaféer där dom sitter och kolkar i sig vitt vin, men särskilt där floden svänger. Kanske det är därför floden svänger? Alltså en massa krökare….;)

Lustigt: Eco-drivingEco-driving, eller ”sparsam körning”, är ju något som vi alla borde lära oss. Om vi går en sådan kurs kan vi alla lära oss att spara 10, 20 ja upp till 30 procent bensin genom att köra rätt. Tills för några år sedan fanns det ett stort antal skolor som lärde ut denna så kallade eco-driving. Först kör du normalt genom en bana för att få se hur mycket bensin bilen förbrukar

utan ”eco-kunskaper”. Efter genomgången kurs kan du spara massor av bensin. Fast jag undrar ju hur många liter bensin man skulle får för den skyhöga kursavgiften…..

För bra för att vara sant? Just det: Bluff! Hela denna eco-idioti är ruffel och båg för de flesta bilister. Mig har dom absolut inget att lära: har kommit ner i 0,66 liter (6,6 liter/100 km) med en fullastad Volvo Amazon; min Volvo 440 från 1995 har jag som bäst lyckats pressa ner till strax under 0,6. Om man nu ändå skulle vinna några centiliter på sin bränsleförbrukning genom att ha lärt sig eco-driving genom en kurs, hur oändligt lite är inte det om man ser att bilförare i andra länder ”kör som biltjuvar” och struntar helt i bränsleförbrukningen? Sveriges andel av Europas bilpark är väldigt liten, sett till hela världen är andelen nästan obetydlig. Och sett till alla som har fått sitt ”eco-certifikat” är andelen så obetydlig att inte ens den skarpaste matematiker kan räkna ut det. Eco-drivingskolorna är en bluff!

Avslutningsvis vill jag skicka många grattis till Bettina Matouch i Alplandet som fyller 50 imorron fredag: Grattis Bettina! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 29 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 8 september 2011

Veckan som varit/veckan som gåttNär jag trodde att sommaren var över för denna gång så slog den i söndags till med full kraft: 28 grader och hög luftfuktighet. Sent på kvällen var det fortfarande drygt 20 grader, alla dörrar och fönster på vid gavel. Men sedan kom regnvädren och stormvindarna, min hemstad kallas ju inte för inte Blöteborg…. Nä, nu skiter jag i det här. Imorron vid lunchtid drar jag ner till södra Tyskland på en veckolång turné, förhoppningsvis får jag en lika härlig sensommarvecka som förra året då jag åkte till Moseldalen. Väderkartorna ser i alla fall för tillfället ganska hyfsade ut.

Hela drivningen på min cykel har varit dålig en längre tid. Jag har haft funderingar på att köpa lite Biltemadelar för att rusta upp cykeln och ta med den till sommarstugan, men i fredags säckade bakhjulet ihop. Det var fälgkanten som vek sig, fast cykeln rullade när jag kopplade loss bromsen. Som grädde på moset fick jag punktering på bakdäcket söndagskvällen. Tidigare på dagen hade Evans Bicycles i England meddelat att de lämnat den nya cykeln till UPS för vidare transport till Göteborg. Eftersom det var osäkert om jag 1) skulle hinna få cykeln innan jag sticker till Tyskland imorron lunch för cykelsemester 2) behöver en cykel på studs och 3) behöver en ny cykel att ha vid sommarstället så bestämde jag mig för att också köpa en billig cykel.

Biltema har ju billiga cyklar av låg kvalitet, så en sådan fick det bli, tänkte jag. I måndags direkt efter jobbet stack jag till Biltema, men kollade för säkerhets skull ett par cykelaffärer på vägen dit. Den första hade en cykel som verkade OK, 3000 kronor ville dom ha. Fast det är väl en tusenlapp över Biltemas pris, så jag fortsatte till en butik som ligger 500 meter därifrån. Butiken ska flytta och har utförsäljning. En minut efter jag kommit in i butiken var jag ägare till en cykel som kostat 3700 kronor (400 euro), men blev min till halva priset. (OBS: understruket i texten betyder att jag där har lagt en länk till bild, långt ifrån alla verkar ha förstått detta….). Post Script: sent i eftermiddags kom nya cykeln, vilken några kolleger satte ihop åt mig. I morron slänger jag in den i bilen på väg till södra Tyskland!

”Busschauffören som tänkte Att va fan…”…var en novell som Tage Danielsson skrev 1969. Den handlar om en busschaufför som i många år kört samma sträcka i lokaltrafiken men som inser att han måste göra något åt sin livssituation. Så vid ändhållplatsen i Huddinge fortsätter han framåt: Norrköping, Helsingborg och ända ner till paris. För att finansiera det hela tar han upp lite passagerare utefter vägen. Så småningom tar det hela slut och han återvänder för att ta sitt straff. Men innan dess så vill han en sista gång köra rundan som han kört i 23 år. Det kommer ombord en inspektör från lokaltrafiken som tittar sig omkring och avslutar med att ”Det här ser ju bra ut.” Ungefär denna känsla fick jag häromdagen då jag gick förbi ett kontor där det på dörren satt en gul memolapp med texten ”Eftermiddan ledig. Eventuellt åter.” Jo jag tackar jag. Här fanns det en riktig karl som ännu inte bestämt sig för att gå tillbaka till jobbet eller inte. Om han kom tillbaka vet jag inte. Men just känslan att skippa allt och göra nåt nytt känns ju väldigt lockande. Det skulle vara skönt att våga gå utanför dom givna ramarna ett litet tag.

Och varför är maten så dyr?Redan för två år sedan (se blog 8 oktober 2009) visade jag hur ICA-handlarna vilseleder och förvrider sanningen, t.ex. genom att slå på stort att dom sänker priset på 1000 varor men inte ett ord om att dom istället höjer andra varor så att matkassen i slutänden blir dyrare för kunden. Jag missunnar inte alls näringsidkare att göra goda vinster, men att ägaren till ICA Maxi i Göteborg plockar ut 29 miljoner nu och 33 miljoner häromåret så har gränsen för skälighet passerats för länge sedan. Matkassen är en stor del av utgifterna för många hushåll. Det finns handlare som gör vinst på över 7 kronor för varje hundralapp vi spenderar, men har dom omsättning på hundratals miljoner kronor borde dessa handlare ha alla möjligheter i världen att sänka vinstmarginalen och låta kunderna få en lite billigare matkasse. Vi är ju i händerna på dessa handlare för konsumentkooperationenen har tyvärr inget att sätta emot, deras priser är ju generellt ännu högre. Se gärna den korta artikeln i GP på http://www.gp.se/ekonomi/1.714295-28-miljoner-till-ica-maxis-agare Det finns betydligt mer referenser och bakgrundsmaterial i artikeln för två år sedan (klicka på höstbloggar 2009).

Favorit i repris (5/1 2007)Fast å andra sidan kan jag ju delge det som hände för fem år sedan, då jag liksom nu [på nyårsafton] satt hemma och tjurade vis av erfarenhet av ett misslyckat millennieskifte. På grannens balkong stod de två barnen – ca 3 och 5 år gamla – medan raketer och bomber kreverade runtomkring. Men det som fäste deras blickar var några andra barn ett par balkonger under och som hade tända tomtebloss. Mina grannbarn gav blanka fan i tusenkronorsraketerna, men tomteblossen imponerade: ”Oj så vackert, så fint!” Dessa småttingar har ju inget begrepp om penningars värde (som tur är!) och det här exemplet påminner ju om julen då morfar och mormor ger en jättestor och dyr present till sin treårige dotterson. Som naturligtvis snabbt öppnar paketet och börjar leka med den stora kartongen!

Dumheter från facebookDet kopieras hejdundrande vilt på facebook, ibland uppmanas man att kopiera om man exempelvis stödjer de dövas kamp för något, eller att man känner någon moster som har en tvåäggstvilling med partikelcancer. Ibland går det kanske till överdrift, så i måndags skapade jag denna lilla sak: ”Det kan vara svårt att ta avsked. Men ibland har förhållandet kommit till vägs ände. Alldeles nyss klämde jag ur de sista dropparna ur min tub med Aura-senap (eldig) på en bit skinka. Skinkan var rökt, senapstuben öppnade jag på midsommarafton. Sätt det här i din status om du också har slut på senapen.”

I söndags lade jag ut en bildserie utav Helsingfors sett från sjösidan, kort som jag knäppte då jag och Susan var på väg med färja till Estland och Lettland. En av bilderna på domkyrkan hade jag knäppt vääääldigt snett och den borde egentligen inte ha publicerats. Men istället fick bilden följande text:”Den lutande katedralen i Helsingfors finns med på UNESCOs världsarvslista. Den lutar alltmer efter att finländarna drar sig bort från religionen.”

Och på lörsdagseftermiddan meddelades att ”I helgen ska jag på ridläger för första gången i livet. Har varit spänd hela veckan, men har fått besked att dom nu hittat en lämplig häst åt mig”, vilket hade denna bild till texten. Det blev ju förståss en del roliga kommentarer och muntra tillrop!

Svenska bilförareVarför är svenska bilförare så usla i trafiken att dom inte kan framföra en bil på säkert sätt efter att ha druckit ett par glas vin eller några öl? I de flesta europeiska länder finns det utmärkta bilförare som tar det lite extra försiktigt om dom har druckit ett par glas vin, därför har de lagstiftande församlingarna satt gränsen för alkohol i blodet vid 0,5 promille. I Sverige är vi däremot så usla bilförare att det går endast att ha 0,2 promille för att visa att man är på rätt sida lagen. Tester har visat att reaktionsförmågan är sämre vid den något högre promillehalten. Men det finns ingen entydig forskning under realistiska förhållanden som visar att det skulle vara fråga om sämre bilförare vid den något högre promillehalten. För de flesta kör utefter sina förutsättningar och kompenserar med lägre hastighet och mer uppmärksamhet.

Visst sker det en massa olyckor med rattfulla inblandade, men då är det fråga om människor som kör bil med åtskilligt mer alkohol i blodet än, säg, 0,3 eller 0,4 promille. Den som kör bil med en, två eller tre promille skiter fullständigt i detta och kan sällan stoppas från att köra bil. Istället är det vi som har gott omdöme och är laglydiga som drabbas av att riksdagspolitikerna beslutat om en gräns som inte vilar på en vetenskaplig grund som utgått efter realistiska förhållanden. Läs gärna vad Aftonbladets bilexpert Robert Collin sa om detta redan för ett par år sedan: http://www.aftonbladet.se/bil/collin/article12084714.ab

LustigtNu kan det erkännas: Jag är väldigt förtjust i Mauritz. Trots sitt namn är Mauritz ingen människa utan en humlesort. Min kompis Hasse Johansson har sedan några år tillbaka börjat experimentera med att brygga eget öl och odlar bland annat sin egen humle på balkongen. Den sort Hasse odlar är just Mauritz och för två år sedan fick jag med mig två små skott till sommarstugan. Det bästa hade naturligtvis varit ett rotskott, men nåt sådant hade han inte tillgängligt. Mina två Mauritz var cirka 4 centimeter långa och virades in i vått hushållspapper som lades i en liten plastpåse. Ett dygn senare satte jag dom i ett varsitt snapsglas fyllt med vatten. Efter ett par veckor hade plantorna små rötter och jag planterade dom intill en sten. Det var inte mycket dom växte den sommaren, men jag satte i alla fall ut ett varningsmärke så att den som eventuellt skulle klippa gräset våren efter inte skulle köra över humlen.

När jag kom till stugan midsommarveckan 2010 visade det sig att Mauritz hade överlevt vintern. Min Mauritz var därmed etablerad som de enda exemplaren i den finländska faunan och är än idag än idag unika. Men hur jag än gjorde så växte humlen väldigt dåligt. På sensommaren kom kusin Calle över med lite hästgödsel så humlen skulle få mer näring.

I år har den förökat sig rejält: jag räknade till att de två första plantorna numera förökat sig och är det nu finns 14 plantor som växer på samma plats. Dock vill Mauritz inte riktigt växa

på höjden utan i sidled utefter marken. Först försökte jag få den att växa uppefter en lite tjockare pinne (den till höger i bilden ovan), men den ville liksom inte. Efter tips från Hasse så satte jag dit en smalare bambustång som den klättrade på några veckor. Men sedan gav den sig ner mot marken igen. Vet inte riktigt vad jag gör för fel, men den kanske längtar tillbaka till sitt ursprungsland Sverige och helt enkelt vill rymma dit?

Avslutningsvis noterar jag att det åter varit bråk på fotbollsläktarna vilket får mig att undra om ståplatserna verkligen ska finnas kvar på våra fotbollsarenor, eller är det nu dags att sätta ner klacken? Nu tar blogen lite semester så nästa blog torde komma om två veckor, alltså på torsdagskvällen den 22 september (och då vore det väl själva fan om jag inte hade nåt att berätta, jag har ju gjort en resa!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 1 september 2011

Veckan som varit/veckan som gåttJag stack tidigt från jobbet i fredags för att hämta den nya cykeln som skulle vara klar för leverans klockan 16. Den gamla cykeln bars först upp i lägenheten för att den skulle få lite tid för sig själv innan den skickas till sista vila på cykelkyrkogården. Efter 2,5 kilometers promenad var jag vid butiken. Och där stod den, min nya cykel fullt utrustad med skärmar, pakethållare och en del annat. Betald och klar var den, bara att köra därifrån. Tyvärr hade dom inte kunnat bygga på den utväxling som var ett minimikrav från min sida. Jag erbjöds att lämna tillbaka den, gick ut och rökte en cigarett medan jag tänkte över situationen. Nä, eftersom jag ska ha cykeln kanske 8-10 år så skulle inte detta funka. Firman var väldigt förstående och jag fick tillbaka mina pengar. Det var bara att traska tillbaka och fundera lite mer hur man kan få tag på en bra cykel.

Så cyklade jag till en annan cykelbutik i närheten. Och där fanns den, pärlan! Det var kärlek vid första ögonkastet. Rätt storlek, rätt utväxling, ja allt stämde. Förutom att det var sista exemplaret som en annan kund redan köpt. Och en sökning på nätet visade att modellen inte fanns någonstans att få tag i. Well, då plockade jag upp esset ur rockärmen: på stående fot (eller sittande röv för att vara exakt) skickade jag in en beställning till en firma i England på en cykel som jag tittat på ett antal gånger under de senaste veckorna. Och det var visst i grevens tid, för när beställningen gått igenom så fanns det inte en enda cykel kvar av denna modell. Efter lite mailkontakt så har dom lovat att snabba på leveransen eftersom jag på fredag om en vecka drar neråt Tyskland på en kombinerad bil- och cykelsemester. Bild och allmänna data på cykeln finns på http://www.evanscycles.com/products/jamis/aurora-elite-2011-touring-bike-ec025753. Hoppas att jag nu har köpt rätt, det är ju lite som att köpa den grisande säcken. Fullt utrustad väger den 12,5 kilo, ett kilopris på 936 kronor.

I veckan har jag gjort hamburgare som sedan frysts in i portionsförpackningar tillsammans med rejält med lökringar. Att göra hamburgare tar tid, i alla fall när dom görs på 3,6 kilo köttfärs. Och stora mängder lök. Enkelt recept faktiskt: i köttfärsen blandas i två burkar sambal olek, några nävar grovmalen svartpeppar, femtielva finhackade lökar, lite salt, ett sexpack frigående ägg, två decentraliserade ströbröd och en skopa ovett. Hamburgarna steks helst i telefonbelagda stekpannor. När den telefonbelagda stekpannan ringer är dom färdiga. Därefter ska man ringa tillbaka, vilket görs genom att lägga i lökringarna. Dessa lökringar är färdiga då dom inte längre ser ut som ringar utan ser helt färdiga ut och redo för en vilopaus

på hemmet. Några klyftiga vitlökar har jag inte i: är dom så dumma att dom inte följer med mig hem från butiken så får dom vara kvar i Vara. Vitlökar från Vara är just en sådan vara. Lycka till med matlagningen, hoppas du får en lika smaklig måltid som jag!

Jag noterade häromdan att hovrätten fastställt straffet på tre månaders fängelse för Plura Jonssons innehav av några stackars gram kokain. Fängelsestraffet är principiellt fel: artisterna behöver ju denna drog både för att hålla sig på topp och för att orka med en tjatig publik. Dessutom är ju drogen konstruerad för ”innefolket”, alltså inget för oss vanliga. Plura borde därför ha blivit friad tycker jag. Jag tror heller inte att artisterna påverkas av denna så kallade drog. Så det så!

Latmasken…..slog helt plötsligt till med full kraft förra helgen. Fredan var underbar med temperaturer på 25 grader, 22 långt in på senkvällen, så det blev 7,5 mil i cykelsadeln. Lördagen var regnig och enda gången jag var utanför dörren var för att handla lite mat i närlivsbutiken. Inte en meter cykling. På söndan hade ambitionsnivån höjts, nu skulle det cyklas! In med cykel i bilen och upp till Gräfsnäs, sex mil ovanför Göteborg. Sommaren börjar ta slut nu, inte mer än 15 grader och nån skur. Så cykeln fick stanna kvar i bilen medan jag bilturistade. Men jag fick i alla fall en trevlig stund i Gräfsnäs, en titt på dess slottsruin och slottspark och fick stanna för en rälsbuss som körde den korta sträckan Anten-Gräfsnäs på det som numera är en museijärnväg.

Men cykling har det inte blivit mycket av de senaste månaderna. Den 15 juni passerade jag 500 mil för året, under den långa sommarsemestern blev det bara 20 mil. Först idag passerade jag med nöd och näppe 600 mil. Antagligen har denna nedgång i cyklandet samband med att midjemåttet åter svällt ut…. Hoppas att den nya cykeln innebär en nytändning med motionerandet.

Till Estland och Lettland (del 1)….for jag en måndag i juli med min kusin Susan Tallgren. I Tallinn har vi båda varit ett antal gånger så färden gick rakt genom stan ut mot kusten. Utanför huvudstaden är prisnivån bra och passar den mest magra plånboken. En helt bra lunch med köttiga korvar, potatis, sallad och bröd till fick jag för 2,20 euro (ca 20 kronor). Vägstandarden i Estland är nu riktigt bra, det är skillnad mot natt och dag sedan jag var där för kanske 8-9 år sedan. I Lettland däremot så är vägarna i samma skick som vid mina första besök i Estland, men det är vägarbeten överallt och inom några år är dom säkert ikapp Estlands standard.

Trafikvettet i Lettland liknar inte något annat jag varit med om. Jag skulle kunna tro att dom mer eller mindre fått sina körkort i ett corn flakes-paket. Hela tiden vansinniga omkörningar där de måste tränga sig in, även långtradarna gjorde dessa vansinniga omkörningar. Ingen bakom ratten verkar ha förstått hur lite man vinner i tid: från normalfart till vansinnesomkörningar vinner man kanske 20 sekunder på en sträcka över ett par mil. Om man kommer fram helskinnad.

Lettland är fortfarande ett land som domineras av lantbruksprodukter, särskilt deras jordgubbar var enormt stora och smakliga. Utefter de större vägarna fanns det försäljare av bär och svamp, antagligen plockade strax innan. Susan ville gärna köpa med sig kantareller hem, men dessa skulle ju ha torkat bort innan vi återvänt till Finland. Det visade sig tyvärr att svampförsäljarna inte visade sig efter de estniska vägarna som vi åkte utefter då vi var på väg till färjan mot Helsingfors. Men hon fick i alla fall ett par kilo kantareller på ett torg i Tallinn

till kanske lite högre pris än utefter vägen, men billigare än om hon skulle köpt estniska kantareller i Finland.

Dålig koll…. på våra fyra vanligaste sädesslag har jag och många med mig. Vid brödinköp känner jag till att vete inte är det bästa för diabetesen så jag tar nåt annat istället. Men ICA, där brödet ofta inhandlas, har heller inte koll. Det är illa, för i en landsomfattande kampanj nyligen ville dom lära våra barn mer om de vanligaste sädesslagen. Herrejestanes vad fel det blev. ICAs PR-byrå hade inte den blekaste aning dom heller, men gissade sig till vilka sädesslag som var vad. Fast det är nog svårt att gissa rätt om man inte vet. Stackars ban som deltog i tävlingen och svarade rätt på frågorna och fick till svar att det var fel. Ja det går ju inget vidare då man sätter duktiga informationsmänniskor på att informera om nåt som dom inte har en blekaste aning om. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.703095-ica-utan-koll-pa-sadesslagen.

Många har undrat…..hur blogen egentligen kommer till och hur mycket tid jag lägger ned på den. Jag har ju alltid svarat lite undvikande, men kan nu för första gången berätta att jag i stort sett inte lägger ner något av min fritid alls på att skapa denna blog. För jag skriver den i sömnen. Just det! Vid sänggåendet lägger jag mig på rygg med tangentbordet på magen. Och så börjar jag tänka på trevliga saker för att drömmarna ska ta en positiv vändning. Medan jag drömmer så knappar fingrarna mer eller mindre automatiskt ner en hel del av dessa drömmar, vanligtvis mellan en halv och en hel A4-sida per natt. Det blir naturligtvis en del felstavningar och så, men dom fixar jag snabbt på ett par minuter då jag vaknat. På ett ungefär så lägger jag ner 20 minuter i veckan på denna blog, det vill säga 20 minuter av min vakna tid.

Jag har dragit ner sömnbehovet till det minimala fem timmar per natt och får sålunda oerhört mycket fritid över till att göra en massa roliga saker. Lite störande är det förståss att jag måste vara på jobbet 40 timmar i veckan, men eftersom jag har ett arbete som har stora inslag av kreativitet som kräver en hel del tankeförmåga så brukar jag få ett par timmars sömn på jobbet. Då stänger jag kontorsdörren, sätter upp skylten ”kontemplation pågår”, slänger upp benen på bordet och ser ut som jag vore sysselsatt med tänkande. Det händer ibland att jag sover över kafferasten, men då brukar jag sätta upp en halvtimmes övertid. Eftersom övertiden betalas dubbelt så kan jag gå hem en timme tidigare.

Jag har helt enkelt en oerhörd massa fritid, vilken jag ständigt försöker utöka. Det senaste är att jag har kopplat en tandborste till rakhyveln, så när jag rakar mig tvättas samtidigt tänderna. Mycket tidseffektivt alltså. Jag har alltså en oerhörd massa fritid. Den brukar jag tillbringa vid datorn 5-6 timmar om dagen för att söka runt på internet efter idéer om hur man kan bli ännu mer tidseffektiv.

Lustigt: Min lön….är väl inte dålig. Men den är ju inte särskilt bra heller, särskilt i ett internationellt perspektiv. ”Statens kaka är liten men säker” hette det förr. Det stämmer inte längre, nu kan folk bli uppsagda på grund av ”arbetsbrist”, vilket vanligtvis betyder att det inte finns pengar att betala lönen (fast det finns massor av arbete som borde utföras). Men som statsanställd har man vissa löneförmåner, bland annat fri läkarvård och mediciner, dock skattar man för löneförmånerna.

I måndags ringde personalhandläggaren på lönekontoret och frågade om jag inte har en till läkemedelsräkning eller kvitto för läkarbesök eftersom jag ligger precis på brytpunkten för högre skatt. Kostnaden för läkemedlen var 103,50 men jag betalade 104 kronor på grund av öresutjämningen. Från arbetsgivaren får jag dock bara tillbaka 103,50. Nu är det så att skatten på detta blir 104 kronor, så jag får 50 öre mindre i lön än om jag inte haft denna räkning. Jag förlorar alltså 50 öre plus 50 öre, alltså en krona! Jag sa dock åt lönehandläggaren att ändå sätta upp det på september månads lön, för i slutänden betalar jag skatt för alla inkomster under året och då rättar det till sig. Får man hoppas.

Avslutningsvis noterar jag att Coop denna vecka har rabatt på striptease-kläder. Avdrages i kassan. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 8 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 25 augusti 2011

Veckan som varit/veckan som gåttHurra! Löning idag! Kan behövas, för jag har äntligen köpt ny cykel. Cykeln köptes redan i söndags, men levereras imorron fredag. Butiken ska först sätta på skärmar, pakethållare med mera. Märkligt nog så lade jag inte märke till vilket märke som köptes, men det är inget av dom jag känner till sedan tidigare [i förrgår var jag till butiken och fick veta att den heter Extreme, vilket är butikskedjans eget märke]. Modellen är av cyclocross-typ, alltså den liknar en racercykel men är betydligt stabilare och klarar packning och tuffa tag. Innan skärmar och sånt kommit på så vägde cykeln 11,5 kilo, så den är ungefär 4 kilo lättare än den jag har nu. Det ska bli skönt att cykla på en bra cykel igen, för det var tio år sen sist. Nuvarande cykel kuggar över ganska mycket om jag tar i lite extra, den cykel som står i stugan kuggar över ännu mer.

Förra torsdan åkte jag med jobbet till Varbergs kurhotell för ett lunch-till-lunch-möte. Mötet blev bra och konstruktivt och vi fattade en del informella beslut. Innan kvällsmiddan på gick jag runt och fotograferade i omgivningarna och lade ut en bildserie på facebook ett dygn senare (kolla gärna om du har fb). Där kurhotellet ligger var det under senare delen av 1800-talet ett stenhuggeri och det finns massor av lämningar därifrån, bland annat en stenhög som ser ut som en uråldrig grav. Texten till stenhögen löd ”Assar den Ruskige av Pommern (1328-1369) ligger begraven här. Blev ihjälslagen av en uppretad skara blinda bybor. När graven senare restes frågade de ’Var berg?’, därav stadens namn Varberg.” Ingen kommenterade detta. Vet alla att jag skämtar, eller köper folk all den information som finns på internet?

Släng ut TV:n!Det gjorde jag för nio år sedan. Det har återigen visat sig att jag var före min tid, för helt ny forskning från Australien visar att varje timmes TV-tittande förkortar livet med 22 minuter. TV-tittandet är faktiskt minst lika farligt som att röka, ja till och med lite farligare. För rökningen förkortar livet med 4 år medan TV-tittandet förkortar livet med hela 4,8 år för storkonsumenterna. Det här låter så bra så nu ska jag unna mig en extra cigarett! Artikeln hittar ni på http://www.metro.se/halsa/res-dig-upp-fran-tv-soffan-lev-langre/EVHkhu!EtlA2K78OrEEg/?stop_mobi=yes

Lustigt (favorit i repris 12 januari 2007)

I mitten av 1990-talet så genomförde jag antropologiskt fältarbete i Turlock, en småstad i Kalifornien. Turlock är ett fäste för den så kallade Kristna högern och i vart och vartannat gathörn så finns en kyrka. Faktiskt så förekom Turlock under 1930-talet i Ripley’s Beleive it or not, en slags föregångare till Guinness rekordbok, som den stad i världen av den storleken som hade flest kyrkor per capita. Än idag så har staden en mycket stark religiös prägel och man är även så kallade ”moralens väktare”. I bostadsområdet där jag bodde fanns det ett äldre par som upprördes över en yngre familj gjorde som sin morrongymnastik nakna utan att ha gardinerna fördragna. Och det här går ju inte för sig i Turlock. Så de kallade dit pastorn från sin församling för att han skulle få se eländet och kunna rapportera vad han sett till myndigheterna för att dessa skall kunna agera mot detta moraliska förfall. Pastor Petersen kom över till det äldre parets lägenhet tidigt en morron, men efter att ha tittat en stund på morrongymnastiken sa han att det nog inte var så farligt: ”Man ser ju bara överkroppen på dom”. ”Jamen pastorn,” sa det äldre paret, ”man måste stå på en stol för att se allt!”

Man ska inte ge dåliga råd….men det kan vara svårt att låta bli! En av mina vänner hade varit på kalas igår kväll och meddelade mig via chatten på facebook att hon måste sitta uppe en stund för att nyktra till. ”Lägg dig istället, man förbränner exakt lika mycket då!”, skrev jag. Annelie: ”Vågar jag det? Tänk om jag börjar må illa?” Henrik: Lägg dig på rygg så kommer inte spyorna på golvet.” Senare meddelade jag förståss att det var ett skämt och att hon absolut inte skulle göra så eftersom det kan vara livsfarligt.

Var och en sin egen sekreterareJag har i många år predikat på jobbet att den som är expert på vissa saker även ska göra just det och inte en massa annat som dom gör betydligt långsammare. Det här kallar jag för ”faktor fyra”, dvs. att det är (minst) fyra gångers skillnad i pris för att få samma sak gjord av olika personer. Tidigare hade vi ganska många sekreterare anställda på jobbet. Dom utförde en massa rutinärenden snabbt och effektivt. Men med tiden har man på universitetet tyckt att det blev för dyrt och lyxigt med dessa sekreterare och låter istället lärarna göra de saker som sekreterarna gjorde förr. När jag presenterade idén med faktor fyra så hade en sekreterare ca 20 000 kronor i månaden och en lärare 40 000. En sekreterare gör exempelvis en resebeställning dubbelt så fort som läraren, vilket innebär att arbetsuppgiften endast kostar 1/4 av vad det kostar att låta läraren göra detsamma. Fast på papperet ser det ju ut som att man har rationaliserat då det är färre anställda.

En eller ett par gånger per år får vi vanliga anställda en räkning som ska attesteras. Förr kollade vi räkningen, skrev under och överlät den till en sekreterare för vidare behandling, vilket tog cirka 20 sekunder. Nu ska vi alla göra hela proceduren själva. Jag kan säga att det tar betydligt längre tid för oss icke-experter att göra det här än för en som sysslar med det dagligen. Det är fråga om en massa knapptryckningar hit och dit, med kommandon som är rena grekiskan för oss som inte sysslar med ekonomi dagligen. Här är det inte längre fråga om faktor fyra utan betydligt högre. Jag har svårt att tro att vår myndighet sparar pengar på att rationalisera bort sekreterarna.

SaknadFör länge sedan hade bilarna en liten trekantig ventilationsruta längst fram på framdörrarna, den större nedvevbara sidorutan var mer fyrkantig då. När man öppnade ventilationsrutan så strömmade det i massor av frisk luft om den vinklades på rätt sätt. Jag saknar denna lilla ruta på dom moderna bilarna där det endast finns en heltäckande ruta på framdörrarna. Kanske att det är bättre att få en mer allmän cirkulation av luften i bilkupén för att slippa eventuell

nackspärr som man kan få av det direkta draget. Å andra sidan så öppnar jag vanligtvis sidorutan helt den varma årstiden, vilket i längden torde vara ganska illa för hörseln. Jag får nog skaffa en bil av senast 1960-tal om jag vill ha denna saknade lilla sidoruta, så det får väl stanna vid en slags nostalgisk saknad.

Så noterar jag att….Jerry Leiber kilade vidare i måndags i en ålder av 78 år. Vid ett första ögonkast vet kanske inte så många vem han var, men känner nog igen låtskrivarparet Lieber & (Mike) Stoller. Dessa låtskrivare torde vara de mest framgångsrika någonsin inom populärmusiken, de skrev låtar som ett enormt stort antal artister har spelat in. Bland annat hade The Coasters 24 Lieber & Stoller-låtar på de amerikanska hitlistorna. Efter att Mike Stoller gjort ett besök i Europa år 1956 så välkomnades han i hamnen av Jerry som kunde berätta att deras låt Hound Dog hade blivit en hit för Elvis Presley. Mike Stoller: ”Elvis who?” Senare kom dom att skriva ett stort antal låtar direkt för Elvis. Mer går att läsa på http://en.wikipedia.org/wiki/Jerry_Leiber

NorgehistoriaDå jag i förra veckan var på konferens bläddrade jag strax innan sänggåendet i en branschtidning för researrangörer och hittade följande lilla notis med rubriken Dags att ta semester? ”Visst kan man bli lite tankspridd framåt sommaren, efter en lång vinter med jobb. Om det var detta som orsakade Aftonbladets försäljningschefs lilla misstag förtäljer inte historien. Han blev kallad till ett möte i Norge, men istället för att bege sig till företagets mötesrum ’Norge’ packade han väskan och flög till Oslo”!

LustigtNuförtiden är jag en ganska bra chaufför när det gäller att framföra bilar. Jag släpper alltid fram fotgängare som väntar vid övergångsställen och håller alltid hastighetsbegränsningen i stan och i stort sett alltid ute på landet. En ansvarsfull bilist alltså. Man skulle kunna tro att detta har med ålder och mognad att göra. Kanske så, men direkt jag sätter mig på cykeln förvandlas jag till en stridslysten kamikazepilot.

På väg hem från jobbet i måndags skulle jag korsa den mycket breda Aschebergsgatan och stannade lydigt vid trafikljuset och tryckte på knappen för grönt. Från andra hållet var det två som cyklade mot rött, men var tvungna att stanna vid refugen i mitten eftersom det kom trafik från andra hållet. Nu här det till saken att dom inte ser när det blir grönt för cyklister, dom ser bara den röda gubben för gående och den påverkas inte av cyklisternas trafikljus. När jag fick grönt ljus stod jag lugnt kvar och väntade tills det slog om till gult och då började jag korsa gatan. Min förhoppning var att de två skurkcyklisterna också skulle fortsätta sin färd och fångas upp av irriterade bilister. Men dom såg ju det röda ljuset för gående och stod kvar för säkerhets skull.

Häromåret kom jag cyklande på Linnégatan, vilken har en liten sträng på trottoaren för cyklister och en dubbelt så stor för gående. Det är alltså smalt och enkelriktat. Trots det så kommer det ibland en och annan cyklist farande mot färdriktningen. Det tycker jag inte om och viker därför inte en tum, hornen i pannan liksom växer ut och jag får en testosteronkick. Den här gången hade jag en man i trettioårsålden mot mig på den knappt meterbreda cykelbanan. Kamikazepiloten inom mig fick en vilt stirrande blick vilket den mötande noterade. Han körde åt sidan och stannade. När jag passerade så sa han med ljus feminin röst ”Vad elak du är.” Just det. He he!

För kanske 6-7 år sedan cyklade jag en morron uppför Aschebergsgatan på väg till jobbet. Nerför gatan kommer en bilist som helt fräckt svänger rakt framför mig. Jag fortsätter köra framåt lite, men stannar sedan. Även bilisten stannar, men börjar köra igen. Och det gör jag också. Proceduren upprepar sig ett par gånger. Nu hoppar jag av cykeln, rusar till bilen och ger en rejäl smäll i sidorutan, vilken han hann veva upp i sista sekunden. Ont som fan gjorde det i handen efteråt, men när hornen i pannan växer ut så….

Avslutningsvis måste erkännas att jag har blivit helt beroende av datorn, borde nog gå med i internetlänkarna….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 1 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 18 augusti 2011

Veckan som varit/veckan som gåttHärrejävvlar vad det har gått fort att komma tillbaka i samma gamla gängor efter den långa semestern! Nu är det ungefär samma lunk som i vintras, där jobbet tar alldeles för mycket tid i förhållande till fritiden – det skulle vara skönt att bara jobba två tre dagar i veckan. Men det får väl förbli en dröm tills jag kommer lite närmare pensioneringen. Fast å andra sidan är det bara 11 år kvar i arbetslivet nu, om nu inte pensionsåldern höjs innan dess.

Under de dryga sju veckorna i stugan cyklade jag endast 20,5 mil vilket innebär 4 kilometer om dan. Det har tyvärr satt sina spår runt midjan, torde ha gått upp ett par kilo under semestern. Men nu blir det andra bullar av, cyklade några mil mer förra veckan än under hela semestern, så snart ska jag väl vara nere på samma vikt som innan. En anledning till de få cyklade milen är att cykeln i Finland är helt slut och kuggar över på kedjan för minsta ansträngning. Cykeln som jag har i Göteborg är inte heller den i mycket bättre skick, så under senaste veckan har jag tillbringat ett antal timmar framför datorn för att hitta den perfekta cykeln.

Att hitta den perfekta långfärdscykeln har visat sig vara svårare än jag föreställt mig. Endera väger cykeln för mycket, har fel styre eller växelanordning eller på tok för högt pris. Några av cyklarna som skulle passa skeppas tyvärr inte utanför USA, och skulle man ta in en cykel därifrån så tillkommer moms på 25% plus tullavgift på några till procent. Andra cyklar som jag hittat på nätet har ingen återförsäljare i Sverige, etcetera. En massa svårigheter alltså. Om tre veckor drar jag ner till Tyskland för kombinerad bil- och cykelsemester, så det brådskar att få tag på en bra cykel Har dock engagerat ett par bekanta som också kollar på nätet efter en bra cykel åt mig.

Grillning…..hör sommaren till. I många år har jag använt vanliga grillkol till den lilla klotgrillen, men satsade nu i sommar på briketter vilket var en klar förbättring. Efter hand har jag lärt mig att spruta på ganska ordentligt med tändvätska, gärna på båda sidor om briketterna, och låta det suga i sig en bra stund innan dom antänds. I somras gjorde jag slut på de sista dropparna av en enormt felstavad produkt, vilken enligt uppgift lär ha en massa fel även på det finska språket. På etiketten står det ordagrant följande: ”TÄNDVÄTSKÄ. Bruksanvisning: Spurta jämnt över grillkolen , bras- eller bastuveden. Låt den suga sig en stund före antändningen. Innehåll: nafta (petroleum, våterbehandlad tung. Farligt! Kan ge lungskador vid förtäring.

Undvik inandning av gas/sök/ånga/ dimma.Undvik kontakt med hudan. Vid förtäring, framkalla ej kråkning; kontakta genast läkare och visa upp förpackningen eller etiketten. Vid brandsäckning använg sand, jord, pulver eller skum……” Bildbevis finns här.

Ja om man har glödande kol så är det nog bra att spurta över dom. Den är dessutom våterbehandlad tung, vilket säkert är bra (även om inte jag vet vad det betyder). Att den ger lungskador vid förtäring låter ju lite märkligt eftersom det torde rinna ner i magsäcken utan att passera lungorna. Att man inte ska framkalla kråkning låter bra: kråkorna hoppar ju bara lite hit och dit, det är ju bättre att spurta över kolen. Brandsäckning torde vara en sån där brandfilt som antagligen finns i en säck. Jag hoppas verkligen att en läkare förstår mer av detta än jag som är doktor!

Olof Palme och jagOlof Palme och jag blev aldrig nära vänner. För det första var åldersskillnaden alldeles för stor, vid hans död 1986 var jag bara knappt 30 år gammal. Med tiden hade vi dessutom utvecklat ganska olika politiska åsikter. Fast den absolut viktigaste anledningen till att vi aldrig blev goda vänner var att vi aldrig träffades. För det var ett asymmetriskt (ojämbördigt) förhållande: jag kände till honom från radio, TV och tidningar, medan Olof Palme knappast hört talas om mig. Så förutsättningarna att bli nära vänner var ganska dåliga. Alltså.

GöteborgskalasetDen här veckan anordnas Göteborgs kulturkalas, vilket tills häromåret hette Göteborgskalaset. Jag har undvikit att besöka det i flera år, men cyklade ner dit en stund igår kväll. Som vanligt fanns det dansbandmusik med en mycket mogen publik, och dansbandsmusiker som säkert mycket hellre skulle spela rock som det svänger om än denna totalt intetsvängande musik. På några andra ställen var det i alla fall rockmusik. På den större scenen trodde jag att Ulf Lundell sjöng, så jag vände. Men jag såg senare i tidningen att det var Eldkvarn, nåt som jag inte heller kan med (aj, nu får jag nog några läsare emot mig….). På Gustav Adolfs torg fanns i alla fall en massa olika mat från Europeiska länder: konstiga ostar, korvar och gu vet allt. Inte för att jag köpte nåt, men det var trevligt att insupa alla de goda dofterna.

Och vill man inte insupa en massa dofter så kan man ju bara supa. Fast dyrt blir det, förskräckligt dyrt. Trots att det är förbjudet så har alla deltagande restauranger kommit överens om samma pris för öl och vin: 55 spänn för ett 40 centiliters plaststop med mellanöl. Går man in på nån av pubbarna i närheten så får man starköl i glasstop för 30 kronor. 55 kronor är dessutom ungefär vad jag betalar för 24 mellanöl om jag handlar i Tyskland, så nog kan man tala om överpris här. Fast det är säkert fråga om finkultur att dricka öl i plastglas? Det tar nog några år innan jag smyger ner igen på detta kalas!

Till mina kvinnliga läsare….kommer här en liten rapport från Bea, skriven för en vecka sedan om min dotterdotter: ”Tiril växer och mår bra. Växer något så otroligt mycket. Hon föddes [7 juni] som 50 cm lång och är nu 58 cm på längden. Hon vägde 3606 gram och väger nu 5775 gram, en rejäl viktökning på två månader. Enligt en BVC-sköterska så har hon ökat lika mycket i vikt som två bäbisar och det ändå varit normalt. Tiril ligger också högt på kurvan vad gäller utveckling. Hon är med väldigt mycket och är aktiv och vaken, nyfiken och vill undersöka saker, skrattade väldigt tidigt, hon jollrar och ’pratar’. Riktigt snäll inget skrikigt barn. Tiril är jättestark fysiskt, hon lyfte upp huvudet efter ett par dagar och nu har hon hållit detta helt stadigt i ungefär en och en halv månad. Hon hatar däremot att ligga på mage men älskar att stå och

sitta. Hon kanske hoppar över att krypa och börjar gå direkt. Det finns sådana barn som gör det.” Bild från 2 juli finns här.

Det verkar som att Tiril är snabbare i utvecklingen än jag, som särskilt hade problem med att lära mig skriva. När jag gick i tvåan skulle vi enkelt beskriva föräldrarna. Första meningen gick bra, ”Mor är rar”, men att beskriva pappa var svårare, det var först i tredje klass som jag kunde skriva nästa mening: ”Far är Electroluxhushållsmaskinförsäljaragent”!

Rapport från lingonskogenDet har ännu inte blivit någon utflykt till svampskogen, men det lär väl bli några sådana turer inom den närmaste tiden. I tisdags eftermiddag var jag i alla fall med jobbet ner till Sveriges största odling av amerikanska lingonträd, strax utanför Kungsbacka. De första träden planerades för sex år sedan och har nu en höjd av drygt två meter vilket är en idealisk höjd att plocka lingon på. Dom amerikanska trädlingonen har odlats fram i delstaten Oregon på Västkusten och smakar nästan mer lingon än vad våra skogslingon gör. Eftersom bären är lite större än vanliga lingon så plockar man lätt sisådär 6-8 liter på en timme. Jag har nu gjort en 25-liters sats med lingonvin som är färdig att tappa på flaska om tre veckor och är riktigt drickbart framåt november då vinet har fått mogna under lång tid. Bild på de vackra bären finns här.

Norsk ingenjörskonstDen norska mjukostproducenten Kavli tillverkar en hel del läckra produkter. Särskilt deras baconost och räkost med rödlök är smakliga. Kavli bytte bytta i våras på både 250- och 400-gramsförpackningarna. Några norska designers har nu utformat en förpackning som är betydligt fulare än den förra. Som pricken över i, är det nya locket svårt att öppna eftersom det saknas en flik att ta tag i, något som alla andra tillverkare av mjukostar har. Och som prickarna över dubbel-ii har plastbyttan förstärkts med sex utstickande piggar i de inre hörnen. Dessa piggar hindrar oss konsumenter mycket effektivt att skrapa ur det sista i byttan.

Kavlis nya ostbytta är gjord av hårdplast, men eftersom det finns en hel del ost kvar i den ”tomma” förpackningen så ska man inte slänga den i återvinningen (om man nu inte gör sig omaket att diska ur den) utan förpackningen åker direkt i soppåsen. Inte alls miljövänligt! Dom norska ingenjörerna har säkert tänkt efter i enlighet med sin egen förmåga, men tyvärr har dom inte nått ända fram. Inte ens halvvägs. Fortsättningsvis kommer jag att köpa smältost från producenter som inte har norska ingenjörer och designers anställda!

LustigtI somras var jag ute och åkte båt med en av mina vänner. Hennes son Lennart hade samma dag ryckt in i det militära och vid lunchtid ringde han och frågade ”Mamma, vilken religion har jag?”. Mamman kunde enkelt svara att han var evangeliskt-lutherskt kristen, vilket imponerade på mig – skulle själv inte kunnat ge ett sådant svar! Det märkliga är att Lennart är både döpt och konfirmerad, men på något sätt har namnet på religionen gått spårlöst förbi trots en hel vecka på konfirmationsläger. Prästerna verkar vara så upptagna med att pränta in religionen på ungdomarna att de glömmer tala om vad just denna religion heter. För prästerna är det tydligen helt självklart medan det för oss andra bara är ”kristendom”, som ju är uppdelad i en massa olika avarter.

Det måste ha varit enklare förr innan det kom en massa nya etniska och religiösa grupper till Finland. För då fanns det säkert ett formulär med två rutor: evangelisk-luthersk eller rysk-ortodox. Fast jag undrar lite vad de finska militärmyndigheterna ska ha uppgifterna till, för

vilken religion eller icke-religion de nya rekryterna har är ju något väldigt personligt som militären inte borde ha nåt att göra med. Kan det kanske vara så att dom utifrån religion väljer ut vilka som ska gå främst i leden och bli kanonmat för fienden; att dom spar dom med traditionell finsk religion till sist?

Avslutningsvis vill jag härmed avgöra frågan om fotboll är kultur eller inte: jovisst är fotboll kultur, det finns ju konstgräsplaner! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 25 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 11 augusti 2011

Månaderna som varit/månaderna som gåttEfter att ha varit i stugan några mil öster om Helsingfors i mer än sju veckor så startade jag i söndags hemresan prick klockan 4 svensk tid. Drygt 20 timmar senare började jag bära upp bagaget till lägenheten här på Hisingen. Båtresorna är mördande tråkiga, men jag kunde sova en hel del på färjan – hade en hel hytt för mig själv. Vid tretiden kom jag i säng, men var klarvaken redan klockan 8 på måndagsmorronen: stördes av en måndagstrött snickares orytmiska hammarslag på bygget strax utanför. Jag är ju ovan med buller, det högsta ljudet om mornarna i stugan är då koltrasten smaskar och tuggar på vinbären utanför fönstret eller kanske då en kärlekskrank harkranksyngling flaxar extra hårt med vingarna. Det brukar ta några veckor innan jag vänjer mig med bullret i stan.

Sommaren rullade på ungefär som den brukar, med målning och annan upprustning av huset, lite båtturer, visiter till släkt och vänner. Ett litet avbrott i vardagen blev en femdagarsresa till Estland och Lettland med min kusin Susan, vilket jag nog återkommer till i blogen senare i höst. Det var hursomhelst en kanonsommar och de tre regnvädren kom alldeles perfekt: de första dagarna kom det lite regn och vattentunnorna fylldes. Nästa regn kom då jag var i Baltikum, vips fanns det färskt regnvatten som jag använder till både bastun och som diskvatten. När tunnorna återigen var nästan tomma så kom det ett 35-millimeters skyfall under en timme. Varmt och soligt har det varit, medeltemperaturen för juni och juli var 17,8 grader mätt över hela dygnet, vilket är väldigt högt. Så jag är mycket nöjd med semesteravbrottet från det vardagliga slitet med jobba, äta, sova och skita.

En del kvällar har grannen Kaj kommit över med sin gitarr och så har vi knäppt i ett par timmar, andra kvällar har det varit visiter till släkt och vänner eller så har det varit folk på besök i stugan. De kvällar jag varit ensam så har jag läst en massa och löst en del korsord. Sedan förra året har jag ganska bra musikljud i stugan: en mp3-spelare har laddats med 110 CD-skivor. mp3-spelaren är kopplad till en liten bärbar transistorradio med kassettdäck. I kassettingången sitter en konverterare av det digitala ljudet till analogt: den ser ut som ett kassettband och jag måste trycka ner playknappen för att det ska fungera. Till bandspelaren har jag kopplat ett par mindre pelarhögtalare och när man sitter precis mellan dessa så är det riktigt bra ljud, endast lite rasslande hörs från kassettdäcket, se bild.

Jenny LindOm man tittar på en svensk 50-lapp så pryds framsidan av Jenny Lind (1820-87). Redan som 20-åring utnämndes Jenny till hovsångerska. En stor del av sitt liv var hon verksam utanför Sverige och var en av dåtidens megastjärnor. Bland annat fick hon ett grundgage på 150 000

dollar för 150 konserter i USA, vilket på den tiden nog var ganska mycket för en 30-årig ogift flicka – 10 000 dollar extra fick hon för den första konserten i New York. Mer om henne går att läsa på exempelvis http://sv.wikipedia.org/wiki/Jenny_Lind.

Förutom att Jenny pryder 50-lappen är hon inte så särskilt känd längre bland de breda lagren i Sverige. Men bland många aktiva svensk-amerikaner är Jenny en stark symbol för Sverige och svenskheten. När jag i mitten av 1990-talet bodde i Kalifornien tillhörde jag en loge inom The Vasa Order of America, och den logen hette just Jenny Lind. Och en halvtimmes bilresa från där jag bodde finns den lilla byn Jenny Lind som grundades under den stora guldruschen. Och så småningom fick byn namnet Jenny Lind för att ära ”Näktergalen från Sverige”. Läs gärna mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Jenny_Lind,_California.

Vådan av att plocka bär….Det är nu högsäsong för bär- och svampplockning. Trots att jag själv inte äter svamp så sticker jag gärna med ut i svampskogen, alltså en idealisk kompis att ha med sig eftersom jag ger bort alla svampar till den jag är ute och plockar med. Jag plockar alltid kantareller som är lätta att känna igen, inget risktagande här (!).Men i år är jag lite tveksam att ge mig ut i skogen, risken är nog lite för stor att kommunen skrotar bilen medan jag letar kantareller. För detta är precis vad som hände en bärplockare förra torsdan. Hon hade ställt ifrån sig sin blå Volvo V40 av äldre modell och under tiden hon var ute i skogen kom kommunen och mosade hennes bil för att köra till skroten. Fast egentligen skulle dom ha tagit den blå Volvo 440 som stod bredvid – en sån bil som jag har! – men tog den nyare och finare bilen istället. Hela historien går att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13442240.ab.

FramgångarSom allmänt bekant är jag mycket ekonomiskt lagd, några illvilliga personer säger snål. Mitt ekonomiska sinnelag har dock rönt ganska goda framgångar på det amorösa området. Alltså bland fruntimmer. Flera gånger i månaden är jag på tjänsteresa med övernattning på hotell. Innan jag går ner i baren eller nattklubben ser jag till att duscha och ta på rena kläder. Det är här tricket kommer in: jag använder alltid hotellets tvål. Att köpa dyra produkter med tvivelaktiga lukter är ju rent förkastligt, hotelltvålarna med kombinerat tvål och schampo har precis samma rengörande egenskaper.

Trots att jag är rökare så är luktsinnet intakt. Nere i baren brukar jag spana in damer som verkar intressanta, steg två är att jag gör en liten lov kring dom. Vanligtvis stinker damerna av exklusiva parfymer och tvålar, men ibland känner jag igen doften av hotelltvålen. En själsfrände alltså. Även damen känner att jag har samma doft som hon; att det är en man som är sparsam med sina slantar. Det är nästan varje gång som det slutar med att vi hamnar inne på samma hotellrum.

Förutsättningarna att vi ska bli ett par på riktigt har alltid varit goda, men har stupat på att vi haft olika bostadsorter. För resor är dyra och sådana ska man bara göra om det är helt nödvändigt. Den dam som jag närmast kom att bli ett par med bodde i grannstaden Mölndal, men eftersom det kostar tre spårvagnskuponger att resa dit så rann hela kärleksäventyret ut i sanden. Men jag fortsätter leta efter min drömkvinna. Fast hon måste ju förståss bo i Göteborg.

Midsommarfest och ölfestJag brukar ha två stora fester i stugan: midsommar och en alldeles innan jag sticker hem till Sverige igen. Midsommarfesten torkade in eftersom stugan var helt uppochner efter de

renoveringar som gjorts under våren och där jag fortsatte med kompletteringsarbeten. Istället var jag över till kusin Yvonne och Timppa för midsommarfirande. Trevligt, men hade kunnat sluta illa. På nattkröken skulle vi skjuta lite fyrverkerier, vilket gick bra till en början. I fyrverkeripåsen fanns även ett paket med 12 skott, ett paket som inte var större än två sammanslagna cigarettpaket. Jag lade det på en klippa, riktade utöver havet och ställde mig 10 meter bort. Paketet snurrade runt och ett skott träffade strax under ögat med rejäl kraft. Det hade kunna sluta illa. Senare läste jag på paketet att skotten skulle stiga 30 meter upp i luften. Det var alltså rejäl kraft i dom.

Under resan till Estland och Lettland i somras köpte jag på mig en massa olika öl som inte går att få tag på Alko eller Systembolaget. Innan denna resa hade jag fått några exklusiva öl av Susans man Markus. Tanken på en ölfest mognade fram. En vecka efter resan i Baltikum så var vi ett dussin personer som smakade oss igenom det stora ölsortimentet. Regeln var att varje öl skulle delas med minst en annan, helst två andra. Min och Markus höjdpunkt var då det mest exklusiva ölet öppnades, en 75-centiliters flaska som kostat 20 euro på Alko. Markus och jag tog ett varsitt dricksglas, medan de övriga fick ca 4 centiliter. Och tur var det, för de flesta gäster var ganska oförstående till detta öl. Men flaskorna från de baltiska länderna gick åt som smör i solsken. En trevlig och lite annorlunda fest blev det. Fast jag misstänker att många vill ha tillbaka den mer traditionella sommarfesten…..

Lustigt: Vänä, vidi, vici”Jag kom, jag sågs, jag segrade” heter på latin veni, vidi, vici. På finska heter båt ”vänä”, så jag har ändrat lätt till det som står i rubriken: Jag kom med båt, jag sågs, jag segrade. År 1999 var jag fortfarande ganska fattig student som inte kunde spara ihop särskilt många slantar, men ett mindre banklån gjorde att jag äntligen kunde köpa en egen båt. Med pengar på fickan åkte jag och min kompis Bobo runt i trakten kring sommarstugan för att leta efter båtar som var till salu. Efter mycket letande hittade vi ett anslag om att EF hade en Marino Swing till salu. Det var en gul styrpulpetbåt med en 20-hästars Yamaha. Wow! För mig som bara kört båtar med en 10-hästars snurra baktill så var det en spark som hette duga då man drog på för fullt, se bild från 2005.

I somras bestämde jag mig för att sälja båten för att satsa på en lite större och säkrare båt. För dessa Swingar, med en vikt på 130-140 kilo, är mer av ungdomsbåtar. De är oerhört snabba och därigenom väldigt populära bland ungdomar. Jag kollade runt lite grann vad en sån här båt skulle kunna säljas för och annonserade sedan ut den för 1800 euro via några anslagstavlor i trakten. Det var en del som nappade, bland dem EF som jag köpt båten av 12 år tidigare. På stående fot erbjöd EF 1600 euro kontant. Eftersom jag hade en annan spekulant avvaktade jag med att acceptera budet. Den andra spekulanten hörde aldrig av sig, men ett par dagar senare kom en av grannarna över och köpte båten för samma summa som EF bjöd.

Jag betalade 7500 finska mark för båten 1999, vilket i dagens penningvärde motsvarar 1293 euro. Alltså en vinst på 307 euro (ca 3000 kronor), eller 25 euro per år som jag haft båten! Naturligtvis har den kostad mig en del, har bland annat bytt en del motordelar och sedan också motor, men det känns ändå som att jag har gått på plus. Jag hoppas att den nya ägaren kan göra en lika bra affär då har säljer båten vidare.

Avslutningsvis kan jag avslöja att under en period i livet var väldigt fascinerad av gångtunnlar. Jaja, det är sånt man går igenom. På grund av konferens torde nästa blog komma redan på torsdagsmorronen den 18 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 16 juni 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDen senaste helgen var det pingst. Pingsten har slutat att firas sedan våra älskade riksdagsmän såg till att göra Svenska Flaggans Dag till nationaldag och helgdag, och samtidigt ta bort annandag pingst. Och nationaldagen går obemärkt förbi: enligt webbundersökningar är det bara ca 30% som firar denna dag. Vad som egentligen firas på nationaldagen är det ännu färre som vet. Nä, jag skulle nog vilja ha tillbaka den långlediga pingsthelgen igen.

Lite småkallt har det varit både här och i Sydeuropa, rekordvärme letade sig istället upp till Lappland i helgen. Men jag har gnetat på med cyklingen och igår slog mätaren över till 500 mil för året. Som nämnts tidigare är hela kraftöverföringen på cykeln slut, upptäckte dessutom nyligen att även bakhjulet är på väg att ge sig. Så efter semestern blir det till att inhandla en ny cykel, vid stugan har jag en annan att cykla på.

Dotterdottern fick ju det ovanliga namnet Tiril. Det finns visst bara 18 andra Tiril i Sverige, men i Norge har hon namnsdag idag: Grattis! Idén till namnet fick Danne och Bea (mest Bea kan jag tänka mig!) från en av huvudpersonerna i en bok av Margit Sandemo. Det har nu visat sig att den unga damen är mycket läraktig och i måndags satte föräldrarna henne i skola för blivande astronauter. Hon har klarat de första testerna galant och är redan nu nästan viktlös med sina knappa 4 kilo! Bild från astronautprogrammet finns här.

Personalfester….kan ibland vara våta. Den fest kommunalarbetarna i Vara hade i fredag var både våt och torr. Två damer, som jag har anledning att tro var lite våta inombords, ville på natten åka lite vattenrutschkana. Eftersom det regnat på kvällen gled det fint i plaströren, men vattnet i bassängen som skulle stoppa upp farten var urtappat. Så tanterna brakade in i kaklet med rejäl fart och det verkar som att båda två bröt några fötter. Det är nog bättre att förlägga personalfester till mitt i veckan då deltagarna vet att de måste hålla sig någorlunda pigga eftersom det är arbete dagen efter. Kort rapportering finns på exempelvis http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.653398-brot-fotter-i-halvtorr-rutschkana

Släpärter…..är en finlandssvensk traditionell maträtt. Enkelt beskrivet kokas ärterna i sina skidor tills de blir mjuka, lägger upp dom på en tallrik och häller över skirat smör. Därefter ”släpas” ärtskidan mellan tänderna och man får med sig alla ärter och en stor del av skalet. Smaskigt! För mättnadens skull bör man ha lite vitt bröd till. Själv så har jag nästan varje år en stor fest där vi äter släpärter och snapsar till detta. Faktiskt så har vi haft en del så kallande ”legendariska” släpärtsfester på Mattsas, där vi alla har blivit i gasen av ärterna – det blir faktiskt en hel del väderspänningar i kölvattnet efter en sådan fest! Fast några hävdar att gasbildningen dämpas betydligt av alkohol, så vi brukar snapsa ganska rejält till dessa ärter.

Ärtfesterna skulle kunna beskrivas som en slags fattigmans kräftskiva. För finländska kräftor är så enormt dyra att de nästan är värda sin vikt i silver. Bland vänkretsen där borta är det nog bara jag som ens vågat tänka tanken att man skulle kunna köpa turkiska kräftor. Ärterna brukar doneras av mina kusiner (tack Suu och Yvonne!), som även har den otacksamma uppgiften att plocka ärterna från det egna landet. För det innebär att kröka rygg en hel del, en

tung arbetsuppgift som jag aldrig själv provat på mer än för att äta några stycken. Jag kan nog tänka mig att det även i år blir en ärtfest i stugan, förra året var vi väl bortåt 20 personer så det blev lite knepigt att få sittplats åt alla. Men finns det hjärterum finns det stjärterum. Och stjärterum behövs för att släppa ut gaserna!

Miljö och genusperspektiv på universitetetSedan många år tillbaka håller jag till i universitetsvärlden. En av grundbultarna i högskolelagen (HL) från 1992 är följande: ”För forskningen ska som allmänna principer gälla att 1) forskningsproblem får fritt väljas och, 2) forskningsmetoder får fritt utvecklas” (HL 1:6). Med andra ord så finns det inga myndigheter eller andra som ska lägga sig i vad den enskilde forskaren forskar om, så länge han eller hon gör det på sin arbetstid och att forskningen inte har bedömts som oetisk av en etisk nämnd. Det sägs även att ”verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” (HL 1:3). Fast sedan han man lyckats knô in att ”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling”, dvs. det ska också finnas miljötänkande med i forskning och undervisning.

Nyligen läste jag i universitets årsredovisning att det finns en policy som ”innebär bland annat att studenterna ska möta en studiemiljö och en utbildning som ger utrymme för genusperspektiv i utbildningens innehåll i undervisning och examinationsformer.” Det här skrivs under rubriken Jämställdhet, men har i ringa grad med jämställdhet (och likabehandling) att göra. I årsredovisningen sägs exempelvis att humanistiska fakulteten har bedrivit ett mentorsprogram för att bland annat ge stöd åt kvinnor. För att anses jämställt ska inte könsfördelningen vara större än 40-60% av vardera könet. Men den här fakulteten har 62% kvinnor bland studenterna! Så det är ju männen som rimligtvis borde få stöd! Och vid universitetets största fakultet ”granskar de kursansvariga löpande kurslitteratur ur ett genusperspektiv.” Man baxnar!

Syftet med att få in miljö och jämställdhet är i och för sig lovvärt, men universiteten ska ju ge en grundläggande utbildning och lära studenterna kritiskt tänkande. Och då ska man inte peka med fingret eller hela handen och säga att ”ni måste ha med miljö och genus i alla era kurser.” Jag har ju lite svårt att se hur man får in genus i matematikundervisningen, fast det kanske går genom att fokusera mer på sex och låta de andra siffrorna få mindre utrymme? Risken är dock att man sedan släpper ut alltför många nollor! Och sådana utsläpp ska man ju inte göra, för utsläpp är av ondo eftersom dessa påverkar miljön. Inom matematiken borde man nog tona ner siffrorna 0 (påminner om en vagina) och 1 (ser ut som en fallossymbol, dvs. kuk). Dessutom borde alla siffrorna få lika värde, inte som nu där siffran nio är mer värd än exempelvis siffran sju. Därmed skapas ju en bättre miljö för både studenter och siffror!

Lite från fejsbokFrån igår kväll: ”Jag noterar att nu i dagarna ville socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt att Stefan Holm ska bli ordförande i partiets arbetsgrupp mot barnfattigdom. Att utrota barnfattigdomen blir nog väldigt svårt, men med Holm i spetsen kan dom ju leva på hoppet....”

Och så var det Maj som förberedde inför onsdagens studentfest: ”Nu har vi gjort 10 pajer, lövat ute, tagit fram porslin, och blåst 40 blå gula ballonger tills i morgon. Dessutom jävligt ont i halsen, också har vi provsmakat vinet så det inte är dåligt tills i morgon!” Henrik: Vissa viner känner man inte direkt om dom är dåliga, ta och prova ett glas till för säkerhets skull!”

Lästips

I tidningen Allas nummer 26, som kommer ut den 22 juni, har gästkrönikören Angelica Nilsson en trevlig krönika. Bild på’na finns det också. Köp och läs!

ButiksbåtSent ikväll inleder jag resan till sommarstället i skärgårn cirka tre mil öster om Helsingfors. För att komma till närmaste butik måste jag köra 16 kilometer ena vägen. Men på betydligt närmare håll finns nåt mer exklusivt: Finlands sista kvarvarande butiksbåt stannar till tre dagar i veckan på grannön Kitö på sina färder i den Nyländska skärgården. Jag har visserligen inte handlat på båten sedan ungdomen, men gjorde ett besök där för tre somrar sedan. Till sommarstugan finns bilväg men många andra i skärgården är betydligt mer beroende av butiksbåtens leveranser. Priserna är naturligtvis lite högre än i de stora snabbköpen, men det är ett arbetsintensivt sätt att transportera varorna eftersom allt måste bäras ombord av personalen. Långt innan båten anländer samlas dom som ska göra sina uppköp på bryggan för lite social samvaro. Så förutom att få dagsfärska varor får kunderna den senaste informationen om vad som händer i trakten. Några bilder på butiksbåten Christina och lite mer info finns exempelvis på http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=191405.

Lustigt (favorit i repris 26/1 2007)Veckans lustighet från arbetslivet kommer från någon gång i andra halvan av 1970-talet då jag jobbade på Vallviks pappersmassafabrik i södra Hälsingland. Det vanliga arbetet bestod i att ca var 20e minut se till att några massabalar fick omslagspapper kring sig, en uppgift som tog ett par minuter, och därefter var jag ledig en kvart igen (eller en halvtimme om jag så ville, men då blev det lite mer att göra under den stund jag jobbade). Det fanns även andra slags maskiner som producerade massabalar. Dessa kördes ut av en förare med en jättetruck till magasinen bortanför fabriken för lagring, innan fartygen kom för att hämta upp dem för transport till fjärran länder. En natt beslöt jag mig för att skoja lite med Pelle B som körde ut balarna till magasinen. När han åkt iväg med sitt stora lass till magasinet så hämtade han en betydligt mindre truck i magasinet för att loss balarna och stapla dem. Med släckta lysen på min bil så smög jag upp bakom den stora trucken och när han var inne för att lossa lasten smög jag upp i förarhytten och stängde av motorn.

Väl tillbaka så fortsatte jag mitt jobb med att paketera balar och efter en stund kom Pelle tillbaka. I lunchrummet pratade vi alla som vanligt, likaså Pelle; han hade ingen större tanke på vad som skett. Efter en halvtimme eller så var det dags igen för honom att samla upp färdigställda balar och forsla ut dem till magasinet. Ett par minuter efter att han åkt iväg så tog jag bilen igen och smög upp bakom hans truck, gick in i förarhytten och stängde av motorn igen. Och denna gång tog jag ut nycklarna och lade dom prydligt bredvid startlåset i trucken. Tio minuter senare kommer Pelle tillbaka, likblek, och säger att det spökar därute. Och berättade vad som hänt. Vi alla andra visste ju vad det var fråga om så vi skrattade som fördärvade, vilket fick Pelle att bli ännu mer skakad eftersom ingen trodde på honom. Han var precis på väg att ringa till förmannen för att meddela att han inte kör en meter utan att ha en medhjälpare med eftersom det spökar därute, när vi talade om hur det egentligen förhöll sig. En snabbt uppstigande ilska lade sig nästan lika plötsligt och han var lättad över att det vare sig var hans fantasi som skenade iväg eller att det verkligen spökade. I flera år efteråt så berättade han för mig hur otäckt detta varit och hur lättad han känt sig då han fått reda på sanningen.

Avslutningsvis kan berättas att jag är helt besatt av lås, ja rentav dyrkar dom! Nu tar blogen ”några” veckors semester, nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 11 augusti (och då

vore det väl själva fan om jag nu inte skulle ha nåt att berätta!). Hoppas ni alla får en skön sommar!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 9 juni 2011

Veckan som varit/veckan som gåttFörra torsdan knäppte jag upp med bilen till Ljusne i Hälsingland för några intensiva dagar. Hittade ett trevligt boende, två rum och kök till helt överkomligt pris. Fast så här efteråt sitter det i en obehaglig lukt i alla kläder, en lukt från lägenheten som jag inte tänkte på då jag var där. En hel del gamla bekanta träffade jag på: redan 20 minuter efter ankomsten såg jag Hasse på pizzerians terrass och stannade till för att hälsa. En stund senare kom Christer och därefter Elisabeth. Totalt hann jag under norrlandsbesöket träffa 19 personer som jag är vän med på facebook (en rejäl kram fick jag på Konsum av Annette också!). Naturligtvis var det många andra också som jag träffade och hade lite trevliga samtal med. Sedan många år tillbaka hålls så kallade återvändardagar i Söderhamn, så jag träffade även en del som jag annars aldrig skulle se. Ett trevligt jippo dessa återvändardagar.

Det blev en hel del att umgås med Bea och Danne och vi kunde till och med åka på lite sightseeing i närområdet, fast dom ville ju hålla sig någorlunda nära hemmet ifall det skulle bli dags att åka till sjukhuset i Hudik. På fredan åkte Bea och jag för att hälsa på min far som sedan en tid vistas på ålderdomshem. Han är väl så att säga inte i allra bästa skick.

MagproblemenDet var ju väldigt varmt senaste helgen, Bea led och var ganska stressad av att magproblemen inte ville lösa sig. Fast i tisdags kväll pluppade det exakt halvmeterlånga flickebarnet Tiril ut, med en vikt av 3,606 kg. Det finns visst bara 18 andra med det namnet här i Sverige enligt vad jag hittat på nätet. Man får gratulera den unga familjen så hjärtligt! Som en förmån till blogens kvinnliga läsare kommer här en bild från igår på Tiril

ParkenI lördags kom Håkan in till Söderhamn med sin segelbåt och vi hade en trevlig stund tillsammans. Bland annat visade han mycket stolt upp den så kallade Jan Johansson-parken, ett praktexempel på vad som sker när inkompetenta politiker och avantgardistiska konstnärer möts. Där det tidigare låg en liten fin park möts nu besökarna av en sandöken där ogräs lyckas tränga sig upp lite här och var. Och så har man placerat ut lite rör i den betongblandade sanden. Vad det här har med Jan Johanssons musikaliska gärning övergår mitt förstånd, ungefär på samma sätt som den förre psykpatienten på Konstfack vilken häromåret spelade psykpatient och kallade detta för ”en installation”. Det här är väl också nån form av installation. Från Wikipedia: ”I Johanssons hemstad Söderhamn finns en park till hans minne. Den består av en ellipsformad grusplan i en sluttning. Nedsänkt under marken finns ljusbrunnar med glaskulor. Parken är mycket omstridd. En del kritiker menar att det är dålig konst.” Det finns alltså några kritiker som hävdar att det är en form av konst, om än dålig. De flesta söderhamnare gråter inom sig över detta vansinne!

Vädret….var helt underbart under dagarna uppe i Norrland. Flera dagar med strålande solsken och temperaturer en bra bit över 25. På söndan kom det in en kallfront så det blev inte mer än 15

som högst, men då passade jag på att fara hem till värmen i Göteborg. Och där gick det över 30-strecket på självaste nationaldagen. Lite för varmt faktiskt!

På lördan….var jag bjuden på grillning hos Eva och Maj. Anlände dig rejält svettig efter att ha trampat 1,5 mil från Söderhamn i högt tempo och rejäl värmebölja. Efter att ha pustat ut några minuter så blev det sedan att småprata lite med de övriga gästerna, träffade bland annat den flitiga gästkrönikören Angelica för första gången. Så småningom blev det att hugga in på biffar, grillspett och härlig potatisgratäng. Smaskigt. Eftersom det fortfarande var sen eftermiddag så åkte jag hem för att duscha och svida om innan jag åkte tillbaka till garden partyt. Hann även med en kort visit hos Marie som fick sin vinst från i höstas: två GT/Lonkero.

När det blev lite kyligt ute gick vi in i snickarboa där det finns en inredd bar, lite senare upp till övervåningen i stora huset. Jag frågade Maj om det fanns nån gitarr. Javisst, sa hon och gick för att leta. Nu är det så att övervåningen nyligen har rustats så efter mycket om och men kunde vi öppna en garderobsdörr med skiftnyckel. Längst inne bland bråten fanns en elgitarr och en sån får man ju inte ut några ljud utan förstärkare. Maj letade igenom några andra garderober och hittade slutligen en akustisk gitarr. Den hade bara fem strängar och fem hela stämskruvar. Efter mycket möda lyckades jag få fast den trasiga strängen och med en tång kunde jag stämma den sträng som hade trasig stämskruv. Gitarren höll väl inte bästa stämning, men stämningen bland publiken var på topp och vi fick en lyckad avslutning på kvällen. Hoppas grannarna kunde sova trots den nattliga soarén!

Till mångas glädje….har jag varit inaktiv på facebook eftersom datorn lämnades hemma under norrlandsresan. Men nu har jag varit hemma några dagar och nåt har väl slunkit ut. Bland annat är det vanligt att en del damer önskar nattkramar till alla då de går till sängs, så häromkvällen lade jag ut följande: ”Om jag bejakade min kvinnliga sida så skulle jag önska er alla härliga nattkramar. Men det gör jag inte. Nu går jag strax och lägger mig.” Kort och koncist alltså! Kan ju nämna att Marie brukar sända ut dessa nattkramar, men skrev i måndags ”Dags att göra kväller, gonatt!!” Direkt kom det ju från mig ”Vad hände med kramarna....;)” vilka kom alldeles därefter. Det är nog trots allt ganska trevligt med dessa virtuella kramar. Fast mig kan ingen tvinga att skriva nåt sånt!

I måndags lade jag ut lite bilder från norrlandsresan och Sonja skrev att ”kommer ihåg dej Henrik när vi var i parken Ljusne. Vi frågade vad du skulle bli när du blir stor. Du svarade en sån där som pissar på gungorna.” Det här kommer jag inte ihåg, måste vara flera år sedan (hmmmm), men svaret blev ”Jag var i flera år anställd av Söderhamns kommun för att urinera på gungor över hela kommunen. Nuförtiden ansvarar jag för att detta jobb sköts till punkt och pricka i Göteborg......;)”

På nationaldagen lade Maj ut en bild på en liten grå snöhög under en massa grus, med rubriken ” Är det Ljusnes sista snö?” Henrik: ”Ljusnes sista snö? Nej, det kommer mer i oktober, kanske tidigare. Så nu har du snart en härlig vintersäsong framför dig igen Maj.”

JournalistsvenskaPå väg till jobbet i tisdags var jag lite bekymrad över hur det skulle gå att få ihop tillräckligt med rader för att det skulle kunna bli den blog du just nu läser. Vid Kungsportsplatsen fanns räddaren i nöden: hela löpsedeln för dagens Metro hade rubriken ”Så ska kungen rädda sitt rykte”. Ja kungen har ju på senare tid verkligen fått ett rykte, men frågan är ju om det är sitt

rykte han bör rädda. För han borde nog hellre rädda sitt anseende. Att ha ett rykte om sig innebär något negativt. Som jag noterat tidigare så behöver man inte ha någon som helst kunskap i matte för att komma in på journalistskolan, men jag tycker att de journalister som utbildas i alla fall borde ha rudimentära kunskaper i svenska språket (om nån journalist läser detta så kan jag nämna att ordet rudimentär betyder grundläggande).

På samma sätt är det vanligt att det sägs att den eller den är ”berömd”, såsom exempelvis ”den berömde revolvermannen Jesse James”. Det är ju väldigt lätt att såna dumheter slinker igenom, fast om man byter ut namnet till exempelvis Adolf Hitler (”den berömde krigsherren Adolf Hitler”) så ser ju de flesta att det ser lite galet ut. Det rätta ordet är naturligtvis beryktad. Se där, nu kom det negativa ordet rykte med igen. Ja vår beryktade kung borde nog skaffa en god portion berömmelse så att han räddar sitt anseende!

Förra veckan….hade jag några små lustigheter som verkar ha smugit förbi dom flesta. Den första var ”Nästan varje år brukar vi annars vid den här tiden ha temperaturer långt över genomsnittet, fast nu blev det mer normalt.” Hmmm, lite märkligt hur man nästan alltid kan ha över medel….. Den andra lustigheten fanns sist: ”om det är nån som vet namnet på baksidan av smalbenet. Jag vet att det heter nåt, men kommer inte på vad.” Jag fick flera förslag, men det rätta står ju redan: vad, alltså vaden! (jag vet flera som googlat för att kolla!).

Lustigt: Lingonbrus uppöver öronen (favorit i repris 2/4 2009)I söndags uppmärksammades Sverigedemokraterna en hel del. Det här är en samling människor som värnar om det ursvenska, och jag blev så tagen av deras budskap att jag genast satte mig på cykeln för färd till Bäckebol för att uppleva det svenskaste av svenska: IKEA! Detta företag har djupa småländska traditioner som är betydligt äldre än såväl nationalsång och flagga! Småland symboliserar den lilla strävsamma bonden som i arbetet flyttar bort en massa stenar från sin magra jord för att året därpå finna åkern lika full av stenar, och som på sin fritid om kvällarna snickrar på en bokhylla. Bara för att kvällen därefter upptäcka att de skruvar han hade dagen innan nu är puts väck!

IKEA symboliserar alltså Sverige med alltför vad det står för. 15 köttbullar (det är ju lagom!) med lingon och lingondricka för 55 spänn. Jag var nu upplivad av all den ursvenska nationalismen, fast tanken flög vid ett par tillfällen iväg mot att det kanske var polacker som plockat dessa röda ursvenska bär… Polackerna får gärna komma hit som turister för att se vårt vackra land och vad det har att erbjuda, men låt oss ha de röda bären för oss själva! Upprymd av de hemlagade köttbullarna och tre påfyllningar av lingondricka cyklade jag hemöver och retade upp mig alltmer på alla dessa jävla invandrare som kommer och förstör för oss ursvenskar. När jag närmade mig Backaplan hade jag bestämt mig: jag tar och knackar ner några invandrare. Fast alldeles innan jag gick till verket kom jag till sans: jag räknas ju själv som invandrare i SCB:s statistik eftersom min far är född i Finland, jag är, i likhet med en miljon eller fler människor, andra generationens invandrare; inte kan jag väl slå mina medbröder? Tänk vad lite lingondricka kan få oss att tappa huvudet!

Avslutningsvis noterade jag i veckans nyhetsflöde att man i Finland håller på att byta ut alla väghyvlar mot gigantiska rakhyvlar. Därmed kan vägarna hållas i bättre Shick! Säsongens sista blog torde komma på torsdagskvällen den 16 juni (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 2 juni 2011

Veckan som varit/veckan som gåttVi har nu en längre tid varit bortskämda med bra väder. Men största delen av förra veckan var enormt blåsig, regnig och småkall. Nästan varje år brukar vi annars vid den här tiden ha temperaturer långt över genomsnittet, fast nu blev det mer normalt. Jag drabbades själv lite av både latmask och feghet så det blev bara cyklat drygt 13 mil förra veckan, lördan var helt cyklingsfri eftersom regnet vräkte ner. Ambitionen är minst 20 mil på en vecka, helst 30 mil. Dock har jag i år redan hunnit med 450 mil i cykelsadeln, vilket inneburit att jag nu har en jäkla kondis och har kunnat dra in svångremmen ett snäpp. Men det finns mer att ta av, kommer ännu inte i jeansen jag köpte på höstkanten.

Cyklingen har lönat sig på ett annat sätt också. På personalmötet i måndags utdelades Lilla miljöpriset 2011 och detta gick till mig med följande motivering ”För hans envetna trampande till jobbet i ur och skur”. En fin glasinramad tavla egenhändigt tillverkad av miljöchefen fick jag. Och så naturligtvis äran.

I söndags besökte jag årets happening i stadsdelen Majorna. Hela Majorna och angränsande stadsdelar var en enda loppmarknad, allt möjligt mellan himmel, jord och antenn såldes. Folk hade verkligen grävt längst inne i de djupaste skrymslena. En stor del av det som bjöds ut skulle nog ha blivit kvar på vinden. Fast folk handlade utav bara tusan och ofta var priserna av karaktär ”kompispris”, alltså nästan gratis. Trots att loppmarknaden var spridd över ett jätteområde var det rejäl trängsel på många ställen, stora delar av Göteborg verkade ha gått man ur huset för detta evenemang. Ett bra initiativ trots att jag inte hittade nåt jag ville ha!

Min lilla (f.d.) fina båt…..Hantverkarna håller fortfarande på med reparation av golvet i stugan. Det behövs en del nytt virke och det hämtas från den lokala handlaren. Av någon anledning så transporterades virket sjövägen förra veckan och då gjorde dom en upptäckt som inte är av det muntrare slaget. Min styrpulpetbåt från 1973 har under vintern fått en jättespricka från relingen halvvägs ner till botten och sedan vidare en halvmeter längs kanten. Vid relingen är sprickan 15 centimeter. Sannolikt går det här att fixa, men det är ju inte särskilt roligt för det innebär ju massor av arbete med plastning och därefter ommålning av båten. För helst vill jag ju bara kasta den i sjön, hänga på motorn och dra iväg i på en tur i den härliga skärgårn. Nästan direkt efter jag fått bilder i fredags på eländet lade jag ut en bild på facebook: ”På sommaren ska man åka båt. Mitt i förra sommaren säckade motorn ihop, men är nu reparerad. Fast i vinter har tydligen nåt hänt med båten, fick detta kort ikväll. Får väl skaffa några säckar med Plastic Padding.”

MatsI helgen slutade hjärtat att slå på Mats ”Fats” Olsson efter att ha tickat på oförtrutet i 48 år, han somnade in lugnt och stilla i TV-fåtöljen. Det är enkelt att sammanfatta Mats karaktär: Snäll. Det finns ju naturligtvis en massa snälla människor här i världen, men Mats tillhörde toppskiktet – det ligger nära till hans att säga ”dumsnäll”. Men nu är han dö. När jag bodde i Ljusne på 1980-talet var hans stuga den givna festplatsen på helgerna. Harrejävvlar vilka fester! För fyra fem år sedan bodde Mats hos mig ett par dagar då han var i Göteborg för att söka in på universitetets slöjdlärarprogram. Det var intervjuer och färdighetstester. ”Vad skulle du tälja om du hamnade ensam på en öde ö?” var en av uppgifterna. Mats täljde till smörknivar och hävdade att detta måste vara det viktigaste att ha med sig!

I mitten av 1980-talet åkte vi med två eller tre bilar upp till Stötenfjällen i norra Dalarna. Jag var inte särskilt intresserad av att åka utför, men fick i alla fall låna Mats liftkort och skidor för en tur. Turen nerför gick bra som tur var, men hade jag vurpat så hade det nog blivit fråga om nåt brutet ben eller fot. Bindningarna var inställda för Mats och han vägde väl då en sisådär 130 kilo…. Jag har en hel del roliga minnen att berätta om Mats och mina äventyrligheter, och det har jag gjort över åren här i blogen utan att direkt nämna hans namn; bara den innersta kretsen har vetat vem som åsyftats. Det är ju tråkigt att mista en god vän, men det här är ju tyvärr en del av livet. Vissa dör tidigare än andra och Mats slutade ju alldeles för tidigt.

Så här skrev Mats lillasyster Eva: ”Mats ville alla människor väl, pratade aldrig illa om någon och ställde alltid upp. Den omsorg och beskyddarinstinkt han alltid har visat mig har varit fantastisk.” Det är bara att hålla med.

Semesterresa till stugan i FinlandFörra torsdan bokade jag tur och returresa till Finland. Det blir morronfärja på fredag om två veckor, vilket innebär nattkörning upp till Fjollträsk. Förra året kom jag flera timmar i förväg till färjeläget och somnade in rejält. När det var min tur att köra fram till luckan sov jag som en stock, men personalen skakade liv i mig och sedan var det bara att köra ombord. Det kostar nästan ingenting att åka dagsturen, bil och egen hytt går på bara 370 spänn. För hytt måste jag ha, sover en hel del på överfarten som tar drygt 10 timmar. 16 kilometer från slutmålet brukar jag stanna för att knäppa upp en starköl. Inte för att jag behöver, men det känns väldigt skönt att göra detta eftersom man i Finland har en mer normal promillegräns för bilkörning; det har blivet en slags symbolhandling som talar om för mig att ”nu är det semester”! För första gången bokade jag även en dagstur för hemresan: det skiljer över tusenlappen i pris mot den som går på natten. Och efter en nattur är man väldigt mosig eftersom det ändå blir för lite sömn. Så därför väljer jag att testa detta alternativ denna gång.

Från fejsbok i veckan…..Från i fredags: ”Jamen då var det helg igen! Och bara 11 arbetsdagar innan semestern. Synd bara att det finns svarta moln med kraftiga vattenmolekyler i närheten, skulle vilja ha lite mer av Den Stora Gula Lampan. Ha de gôtt i helgen!” Rosie: ”Vill väldigt gärna att solen ska lysa ikväll... när jag ska till Liseberg och lyssna på Bryan Ferry!” vilket fick till svar ”Radioprognosen lovade bra väder, men andra som jag kollat är inte lika optimistiska. Om det kommer rikliga vattenmängder så skulle det ju passa bra med en Ferry!” Kicki: ”Innesittarväder alltså...Vart tog sommaren vägen? Du som e ute mycket, har du någon gissning?”, vilket jag svarade ”Sommaren är just nu i Grekland, men grekerna funderar på att sälja den för att undvika att landet går i konkurs.” (landet är ju faktiskt väldigt nära en statskonkurs).

Kenth längtade tillbaka till julen och skev att han saknar tomten, vilket naturligtvis fick följande svar: ”Gå bort till fönstret och titta ut. Jag är säker på att du får se tomten då.....;)” Och alldeles innan jag strax före midnatt igår lade sista handen vid denna blog lades följande lilla fåneri ut: ”Läste nyss i tidningen att det finns ett antal kor vid järnvägsstationen i Alingsås som mjölkar utan bara tusan, men dom får inga kalvar. Kan dom ha blivit skendräktiga......;)

Halva Sveriges befolkning….består av damer. Endast en liten bråkdel av dessa är feminister som tur är. Den förkrossande majoriteten ser sig som människor och är medvetna om att det finns två ”kön” som är olika,

på gott och ont. Men i den universitetsvärld där jag arbetar finns det en massa feminister som genomför så kallad genusforskning, ytterst få av dessa är män. I blogen den 2 april 2009 berättade jag om forskaren vid Göteborgs universitet som ”av skattebetalarnas pengar …ska studera trumpeten (just det: trumpeten!) ur ett manligt och kvinnligt perspektiv (”trumpeten som genussymbol”). Skattepengar är det som du och jag och många andra läsare av blogen betalar innan vi kan hämta ut våra surt förvärvade slantar.” Och vem minns väl inte Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) ordförande för halvdussinet år sedan hävdade att ”Män är djur”. Hmmmm.

Den ansedda tidningen Riksdag & Departement, som utges med stöd från riksdagen, hade i veckans nummer en intervju med matematikern Tarja Bergkvist. Gnom sin blogg gör Tarja ett korståg mot feminismen och tar upp skräckexempel på hur detta fåtal feminister lyckas genomsyra hela vårt samhälle. Bland annat kan man få ta del av hur få ta del av ”hur mycket bättre livet blev i Karlskoga kommun när snöröjningen började genomföras på ett genusmedvetet sätt.” Tarjas blogg ”Kamp mot fördumningsindustrin” finns på http://tanjabergkvist.wordpress.com/

Lustigt: Vallvik IISom jag berättade förra veckan var det allra bäst i fabriken då vi hade driftstopp. En natt under dessa driftstopp så hade jag tilldelats nån uppgift som jag inte var särskilt angelägen att utföra, så jag gick upp i omklädningsrummet för att slumra en stund. Efter ett par timmar kommer den finske förmannen in och skriker ”Ligger do her ock såver. Vet do inte att det är förbjodet på arbetstid?” Så det var bara att pallra sig upp och fortsätta med det meningslösa rengöringsarbetet av nån maskin.

Efter att ha stått ett par år vid samma maskin vid Vallviks pappersbruk fick jag nån slags befordran till hjälpkarl. När jag idag ser ordet hjälpkarl så låter det ungefär som ”assistentens assistent”, men det var faktiskt ett betydligt trevligare jobb än det jag haft innan. Som hjälpkarl fick jag hoppa in på olika stationer och lära betydligt fler delar av processen för att kunna hoppa in om någon var sjuk.

När det var helt full arbetsstyrka fick jag ofta sticka upp till timmermottagningen där 4-5 man arbetade med att mala veden till flis innan den skulle kokas till pappersmassa. Gubbarna däruppe hade sina fasta arbetsplatser där de matade ner timmer som gick på ett rullband till en gigantisk flistugg. Min arbetsuppgift var att ta hand om de klenaste delarna som tidigare kasserats, en uppgift som jag kunde klara av med minimal arbetsinsats. Det var vanligtvis på nätterna jag hamnade vid denna station. Officiellt slutade vi klockan 6 på morronen, men eftersom jag var extra kunde jag oftast smita iväg vid sisådär fyra- halvfemtiden. En morron blev jag kvar lite längre för att prata och dricka kaffe och kom inte iväg förrän klockan 5:20. Nu råkade det sig inte bättre än att förmannen för morronskiftet var tidig och så då jag stack iväg. Det blev en muntlig varning och en timmes löneavdrag. Ja så kan det gå då man smiter för sent!

Avslutningsvis vill jag fråga läsarna om det är nån som vet namnet på baksidan av smalbenet. Jag vet att det heter nåt, men kommer inte på vad. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 9 juni (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 26 maj 2011

Veckan som varit/veckan som gåttPå fredagskvällen tog jag en liten cykeltur inöver centrala delarna av stan och hade några fulöl med mig. Det var massor av människor i rörelse, alla verkar piggna till nu när sommaren vaknar till liv. Azaleadalen i den centralt belägna Slottsskogen står nu i full blom, så jag gjorde min årliga visit där. Blomsterprakten är enorm, likaså de dofter som slår mot besökaren. Azaleorna har snart sagt varje färg representerad, dock ej svart. Fast å andra sidan har jag alltid fått lära mig att svart inte är en färg och att vitt är en blandning av alla färger. Men det är ju skönt att inte vara färgblind vid en promenad bland dessa blommande växter!

På söndagsmorronen tog jag en liten cykeltur innan skitvädret skulle komma in. Hela drivmekanismen på cykeln är utsliten och måste bytas ut till en kostnad av dryga tusenlappen, så tanken på en ny cykel dök upp. Fyra butiker var jag in och kollade. Några cyklar testades, men det fanns egentligen ingen som riktigt föll mig i smaken. Det var faktiskt samma visa för två år sedan då hela kedja, bakkrans och klingorna fram måste bytas ut. En viktig anledning till att jag vill ha en ny cykel är de erbarmligt dåliga hjul som görs nuförtiden. Bromsklossarna sliter sönder fälgsidorna, ett nytt hjul kostar åtskilliga hundralappar. Moderna cyklar har skivbromsar och då torde originalhjulen hålla lika länge som cykeln, likaså slipper man att ständigt köpa nya bromsklossar. Fast eftersom jag inte hittar nån cykel som jag verkligen vill ha så lutar det åt att jag behåller min sju år gamla Crescent ett par år till.

I måndags åkte vi med jobbet på en studieresa till Norra Halland. Första stopp var naturreservatet vid Fjärås Bräcka, en rullstensås som ger vidunderlig utsikt över både havet och Hallands största sjö Lygnern. Vår ciceron, den mångkunnige geologiprofessorn Jimmy, visade oss även en mindre vinodling som för dussinet år sedan anlades på bräckans sluttningar. Det är ganska svårt att odla vin på dessa bredgrader och slutprodukten har av vinexperter fått omdömet ”Intressant och spännande”, vilket kan tolkas på flera sätt…. Sedan bar det av mot nästa naturreservat, Getterön nere vid Varberg, där Jimmy gav oss lektioner om såväl områdets geologi, fåglar (det är ett av norra Europas förnämsta fågelområden) och gu vet allt. Det blev faktiskt en riktigt trevlig dag. Tack Jimmy för en kunnig lektion som låg på rätt nivå för en okunnig men intresserad publik!

Grattis!I förrgår fyllde Bob Dylan 70, vilket har uppmärksammats i massmedier världen över. Det är väl i högsta grad tveksamt om Bob läser min blog, men jag kan i alla fall skicka ett litet försenat grattis. Grattis är ju gratis! Om man ska peka ut någon enskild musiker som påverkat populärmusiken så hör Bob Dylan gott och väl till de tio främsta. Häromåret fick jag en slags memoarbok av Bea där han beskriver sina första trevande steg, en intressant skildring men naturligtvis lite tillrättalagd. Bob Dylan är en intressant och inflytelserik personlighet, men hans musik har jag, med nåt enstaka undantag, aldrig kunnat med. Särskilt hans blåsande i munspelet är en pina för mina öron. Men texterna då? Jag lyssnar aldrig på vad folk sjunger och kan inte hela texten till en endaste låt. Låtar som går ganska lika och har trettielva verser orkar jag helt enkelt inte med. Men som tur är så är smaken som baken, delad. I söndagens DN fanns en längre artikel om dom nördar som dyrkar Dylan, se http://www.dn.se/kultur-noje/ef

Å så lite från fejsbokÅsa berättade att hon såg ”Istället för blommor köp en åsna på morsdag, står det i en annons. Vem fan vill ha en åsna...”, vilket naturligtvis fick följande kommentar alldeles gratis från Göteborg: ”Det är faktiskt en hel del som är gifta med en sådan......;)”

”Den som väntar på något gott...”, skrev Marie, ”.....väntar ofta för länge!” blev göteborgskommentaren.

I fredags hade Maj färgat håret och var väl inte helt nöjd: ”Varför ser jag ut som ett polskt luder i håret?” Det var massor av kommentarer, min blev ”Maj, vi tycker om dig som du är. Vi är inga rasister trots att du nu är färgad.....”

Från sent på fredagsnatten: Nä, nu är det dags att varva ned med lite klassiskt musik innan sänggåendet. En Toccata av den brittiska trion ELP kan säkert vagga er till ro. Gonatt! http://www.youtube.com/watch?v=rm0GbkMOgBk&playnext=1&list=PL760EB46218CED187 Jovisst är det fråga om musik av en kompositör av klassisk musik, men nån visa som vaggar en till sömns är det verkligen inte fråga om!

På söndagsmorronen lade jag ut en bild på en två meter hög staty föreställande en fot, ett kort jag knäppte någonstans i Tyskland i september: ”Vissa motiv kan vara svåra att fånga på bild, men den här var lättfotad.....”. Det blev en del kommentarer. ”Inte Häl-singland då?” (Apropå att bilden togs i Tyskland). ”Försök inte vara rolig! Man ska inte sko sig på andras bekostnad!” [] ”Skomakare är visst ett vristyrke nuförtiden.” [] ”Jaha, nu ger du en känga åt en utdöende yrkesgrupp.” Några till: ”Förlåt! Vill ju inte vara en fotknöl.” [] ”Hoppas du inte tog illa upp tidigare, men jag är av schitzofren natur: både fot o graf! [] ”Han måste ha levt på stor fot. ;)”

Skyldiga?Alla känner vi ju till de ohyggligheter som begicks under andra världskriget. Dom största skurkarna var ju Hitler och Stalin, fast räknat i antal döda så leder Stalin skyhögt över Hitler. Ja skurkar var dom verkligen, men brottslingar? Nej! För ingen av dessa herrar är, så vitt jag känner till, dömda av någon domstol. Enligt den rättspraxis som gäller i Sverige och många andra demokratier är ingen skyldig förrän han eller hon har dömts av en domstol. Nu är det ju få om ens några (förutom renodlade kommunister och nazister) som tror att Hitler och Stalin har vita och rena sinnen som nyfödda lamm. Det dom ligger bakom var antagligen brottsligt, men se, det lär vi ju aldrig få veta så länge dom inte är dömda. Fast skurkar var dom i alla fall!

Skattskyldiga?Alla vi som bor i Sverige, vare sig vi betalar skatt eller inte, är ”skattskyldiga”. Ordet skattskyldig är väl ett ord som Skattemyndigheten använder för att trycka ner oss medborgare så att vi alla ska känna en skuld till samhället. Det har varit lönerevision på jobbet och igår fick jag den nya lönen. Det blev lite extra eftersom den nya lönen gäller retroaktivt från 1 oktober förra året. Om jag har räknat rätt så innebär den nya lönen 52 procent marginalskatt, alltså att jag bara får behålla 48 kronor av varje intjänad hundralapp. Jag har inget emot att betala skatt, men det är ju ganska surt att betala över hälften av löneökningen i skatt. Eftersom jag bara har elva år kvar till pensioneringen så sänder det här ut vibrationer om att jag kanske skulle gå ner lite i arbetstid och ändå få nästan lika mycket i lön efter skatt. Och mer fritid. Fast i slutänden gör jag väl knappast det.

Jag är statsanställd ”byråkrat” så min lön kommer uteslutande från andra människors inbetalning av skatt. Det här är det så kallade transfereringssystemet, en enorm rundgång som håller igång en massa andra byråkrater – vilka även dom betalar skatt! Skulle man inte kunna tänka sig att alla i den ”ofantliga sektorn” fick den lön som den dom har idag, minus det dom

nu betalar i skatt, men är skattebefriade på arbetslönen? Det skulle kunna spara in ett stort antal ”onödiga” tjänster som är finansierade av skattemedel. Och skatten från dom ”riktiga” löntagarna skulle kunna skickas dit den behövs bäst. Fast detta är naturligtvis en utopi eftersom den skatt vi alla betalar – inklusive arbetsgivaravgifterna, en skatt som vi ofta väljer att inte se – stoppas in i en massa olika hål i statsbudgeten, ett system som nog är ganska omöjligt att förändra.

FiskeHäromdan tipsades jag om ett par trevliga reklamfilmer som min kompis Håkan medverkade i för ett tiotal år sedan. Filmerna är enkla men härligt absurda. Ni kanske har sett filmerna, men jag har ju inte haft TV på många år och då jag hade TV bytte jag kanal direkt reklamen kom. Filmerna lär visst snabbt ha blivit kult hemma i byn och Håkan blev idol för många av det uppväxande släktet. De två filmerna finns på http://www.youtube.com/watch?v=cj-sOE5GaR0&NR=1 och http://www.youtube.com/watch?v=bL6Xo2UY-qk&NR=1 (Not: den andra filmen krävde tio omtagningar och armen blev nästan förfrusen!).

Lustigt: Vallvik II fyra år mellan 1976 och 1980 jobbade jag på pappersmassefabriken Vallvik i södra Hälsingland. Till en början stod jag vid en maskin där man under några minuter skulle föra in pappersmasseark som skulle bli omslag till massabalar. Sedan kunde man sitta i fikarummet en sisådär 20-25 minuter tills att det fanns tillräckligt med balar att ta hand om igen. Inifrån fikarummet körde Pertti en helt annan maskin som i slutänden spottade ut annan pappersmassa. DET var ett verkligt ”smörjobb”, bara nån gång ibland var han tvingen att finjustera några knappar, annars så gick allting automatiskt.

Vi jobbade femskift, vilket innebar drygt 40 timmar i snitt under 8 veckor och därpå 2,5 veckas ledighet. Lönen ansågs vid den här tiden vara bland de högsta i Sverige för massafabriker och jag strödde pengar kring mig som jag skulle ha varit miljonär, ibland verkade det som att för varje hundralapp jag gjorde av med så hann det komma in två nya hundralappar!

Men i längden var jobbet tråkigt och absolut inte stimulerande. Det bästa som kunde ske var då det var driftstopp, planerat eller oplanerat. Vid ett tredagars planerat driftstopp så fick jag och Pertti i uppgift att en natt göra rent något (har glömt vad) i ett ganska slutet utrymme. Vi hade med oss trasor och rengöringsvätska. Efter ett par timmar började vi skratta åt allt vi sa till varandra och hade ofantligt roligt. Vid en paus i fikarummet så skrattade vi åt allt som dom andra sa så vi nästan storknade. Som tur var hindrade arbetskamraterna oss att gå tillbaka till vårt rengöringsarbete, för vi var höga som hus utav rengöringsmedlet. Och tur var väl det, för långt senare har jag hört om hur människor dött då de inandats ångor i slutna utrymmen. Fast väldigt roligt hade vi!

Avslutningsvis vill jag passa på att framföra de allra hjärtligaste gratulationer till min kusin Yvonne ”Hillbilly” Tallgren som igår passade på att fylla 50! GRATTIS Yvonne! Nästa blog torde komma redan på torsdagsmorronen den 2 juni (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 19 maj 2011

Veckan som varit/veckan som gåttPå lördagsmorronens cykeltur slog mätaren över till 400 mil för i år. Jag tycker själv att detta är ganska mycket, särskilt med tanke på att det bara blev 21 mil cyklat under årets första månad. På lördagens eftermiddag kom det in ”kraftig dimma” från havet (det regnar aldrig i Göteborg!) så jag bestämde mig för en välbehövlig städning av lägenheten istället för en cykeltur. Samtidigt som jag dammtorkade den större bokhyllan så passade jag även på att rensa bland allt skräp, det blev en del inaktuellt material som skickades till pappersåtervinningen.

Även på söndan fortsatte den kraftiga dimman så det blev att fortsätta inomhustjänsten. Det blev faktiskt en av de få cykelfria dagarna i år. Istället fick bilen lite motion: lite färginköp till stugan och en ny vindrutetorkare. Liksom förra gången torkarbladen byttes så var det Petra som fixade det hela (och före det har Bea hjälpt mig: kvinnor kan!). Och så passade jag på att rösta i omvalet till Regionfullmäktige (mer nedan).

På söndagskvällen spelades finalen i ishockey-VM, en så kallad drömfinal mellan Sverige och Finland. Det var så jämnt som det kan bli, men Sverige föll på målsnöret (hmmmm…..). Jag är ju en människa som vill allas väl och tycker att finländarna är mycket väl värda detta guld, särskilt när man beaktar att dom förlorat ett stort antal finaler (fast 1995 vann dom ju guld första gången). Så till mina vänner i Finland vill jag framföra ett stort Grattis! Och till oss svenskar kan jag trösta med att vi vanligtvis inte ens får silver, så det här var ett fall framåt!

OmvalVid valet i september förra året så schabblades det bland valförrättarna på flera platser: minst 164 valsedlar behandlades fel, vilket påverkade valet till Regionfullmäktige. Hade det gått rätt till så skulle det sista mandatet ha gått från Sossarna till Centern enligt en doktor i matematik. Dom flesta sunt resonerande människor skulle acceptera detta, men Valprövningsnämnden gjorde en annan bedömning: ”gör om valet”, sa dom. Och detta till en kostnad av 100 miljoner kronor. Det hjälper inte att ta sig för pannan, det är ju absurt! Vädret på söndan var regnigt, vilket enligt alla bedömare gynnar röstandet. Men ändå var det bara 43 procent av de röstberättigade som orkade masa sig iväg till valurnorna.

Varför då, kan man undra. Jo folk i gemen är helt ointresserade av vad småpåvarna i Regionfullmäktige håller på med. Att folk överhuvudtaget orkar rösta i regionvalet beror på att de tre valen riksdag, landsting och kommun år 1971 slogs samman till en enda valdag, därför röstar man i alla tre valen. Men nåt särskilt intresse för regionen/landstinget finns inte bland befolkningen. Undersökningar har visat att gemene man inte känner igen mer än kanske en eller ett par av dom regionala småpåvarna. Det låga valdeltagandet är en rejäl känga mot både politikerna och landstingen. Det är nog dags att överväga om vi ska ha den i mitt tycke onödiga beslutsnivån landsting/region. Deras största budgetpost är sjukvården, men varför ska sjukvården se olika ut i olika landsting? Det borde väl, i alla fall i min värld, vara lika för alla människor! Så skrota denna lekstuga för småpåvar!

TvättningNu är vi redan inne i andra halvan av månaden maj och jag börjar känna att det snart är semester. I fredags hade jag bokat tid i tvättstugan. Trodde jag, men jag hade satt bokningsklossen på fel dag. Det var ju fredag den 13:e, upplagt för att saker och ting ska gå fel alltså! Fast i förrgår var det dags: stack från jobbet klockan 15 och sedan ägnades hela kvällen åt tvätt av sängkläder, kuddar och täcken. Jag har visserligen tvättmaskin och torktumlare i lägenheten, men eftersom det är fråga om så stora mängder använder jag hellre

den betydligt större tvättstugan för stortvätt. Nu lyckades jag pricka in rätt dag för tvättningen eftersom det blåste halv storm ute, inget vidare väder att ta en cykeltur i.

LitenÅr 1980 var jag och dåvarande sambon en gång på Hemköp i Söderhamn för att storhandla, hela kundvagnen fylldes till brädden. Det är ju inte helt lätt att beräkna hur många plastkassar man ska köpa för att få ner alla varorna, men jag tog kanske tre stora och två små. Sambon packade ner varorna medan jag stod vid kassan för att betala. Och så ropade hon till mig att hon ville ha ännu en liten kasse. Jag hörde inte riktigt utan sa ”Va?”. ”Jag ska ha en liten”, sa hon i bestämd ton. Jag brukar ju vara snabb i replikerna, så det kon ett ”Va? Ska du ha en liten. Och så har du inte sagt nåt åt mig!” Sambon blev blossande röd om kinderna och kassörskan fick dagens bästa skratt. Fast 1,5 år senare fick hon en ”liten” i alla fall. Denna liten fick namnet Beatrice och har med åren blivit ganska stor. Och det senaste halvåret nästan ofantligt stor. Fast det lär visst vara övergående, men då är det hon som i sin tur har en liten. Huga vad åren går och generationer blir till medan andra försvinner i fjärran…..

Å så lite grann från fejsbokI måndags var Maj så trött att hon inte visste hur hon skulle orka ta sig till sängen. Mitt förslag blev ”Drick en liten flaska sprit snabbt. Då blir du dragen, förhoppningsvis till sängen!” Åke kom hem från England häromdan och meddelade att han har Fish ’n Chips-abstinens, vilket fick till svar att ”Jag bor bara några minuter från hamnen, där finns det Fish and Ships.” Och så var det Kenth som lade ut en bild på en vattenfylld eka som sett sina bättre dar, men årorna såg prima ut: ”Årorna verkar i alla fall hela. Importerade sådana kostar en förmögenhet, årtullar du vet....;)” Kenth hade även en bild på en hund: ”Påminner om Attila. Som oxå var hunn.....;)” (Not: hunn är dialektalt för hund.)

I måndags fyllde min kusin Camilla år och fick följande hälsning: ”Hjärtliga gratulationer på födelsedagen! Hoppas du får massor av regn på DIN dag!” I vanliga fall önskar man väl knappast någon att det ska regna på födelsedan, men nu råkar jag veta att det var kruttorrt i hennes trädgårdsland, så hon önskade verkligen regn för att slippa vattna. Och regn kom det visst en hel del av på måndan!

Uppdatering strax efter midnatt mot söndan: ”Har nu sat nytt rekod, 38 brkar öl å¨ n kväl!tjäner mg facktits nykr. Sak nu drika lit visky frö att fira rkorte! Ha enn bra nat!” Den här gången var det ingen som längre trodde att det var helt sant, i alla fall var det ingen som skrev det i kommentarerna. Strax innan hade Cathy lagt ut en länk till att popgruppen Eagles gör sin enda sverigespelning i Sundsvall nu i sommar: ”Wow, du verkar ha örnkoll!” Och tidigare på kvällen hade Maj värmt upp sin badtunna: ” Nu dyker jag i tunnan, morsning då!” Jag: ”Dyk inte för djupt bara. En bekant dök och fortsatte och bara fortsatte och kom upp i Kina. Där blev han sjanghajad!”

Tallinn: inte så lätt att ta sig dit…..Nästan alla somrar sedan 1958 har tillbringats på Löparö, inte särskilt långt från Helsingfors. Några timmar med färja rakt söderut ligger Estlands huvudstad Tallinn. Det här var i många år en del av Sovjetunionen och därmed inte så enkelt att ta sig dit. Men på 1980-taket blev det vanligt att göra utflykter till Tallinn och många gånger på 1990-talet planerade jag och mina vänner att sticka över dit. Men planerna stupade alltid på att det var några som inte kunde den eller den helgen, och andra inte den eller den andra helgen. Så resan somnade alltid in trots att jag tagit med passet för just detta ändamål. För dussinet år sedan kom Janne Thordson över på besök en vecka till stugan. Nu gjorde jag äntligen slag i saken och bokade en dagresa för oss.

Upp i ottan för att med lånebil ta oss till Östra centrum. Därifrån fortsatte vi med tunnelbana den sista milen in till stan och färjan till Estlands huvudstad. Mitt på Drumsöbron utbrast jag i ett ganska lågmält ”sssshhhhiiit”. Janne har ju känt mig länge och visste att det betydde ”Inte bra!” För naturligtvis låg passet kvar i stugan, alltså ännu en inställd tallinnresa på gång. Men jag hoppade av vid nästa station, tog mig tillbaka till stugan för att hämta passet och fick hjälp med att boka om oss till en snabbfärja som skulle ta oss över på halva restiden. Så vi fick i slutänden nästan lika många timmar i Tallinn som vi skulle fått enligt de ursprungliga planerna. Jag har senare gjort många fler besök där. Och passet glömmer jag inte längre!

Surt sa räven….Amerikanen Niel Armstrong var ju 1969 den första människan på månen. 19 minuter senare steg den första svensken ned på månen, Edwin ”Buzz” Aldrin. Ja riktigt helt svensk var han nog inte, men hans farfar Karl Johan var i alla fall född i Värmland. I Amerika är det väldigt viktigt att vara etta, dvs. vinnare. Tvåan är det sällan någon man kommer ihåg. Fast det här fallet är lite speciellt: Människans första steg på månen är väldokumenterad med massor av bilder. Enligt myten lämnades den svenska Hasselbladkameran kvar och vem som helst kan få den, det är bara att åka och hämta…. Astronauter i rymddräkt ser ganska lika ut tycker jag, men faktiskt finns det bara kort på en av de två männen på månen: vår svenskamerikanske rymdfarare Buzz Aldrin! För det var Niel Armstrong som knäppte alla bilder. (Fast Niel finns med på en av bilderna då han speglas i Aldrins ansiktsglas.) Armstrong uppges ha senare varit väldigt arg över denna fadäs, att inte den första människan på månen finns med på bild. Ja surt sa räven!

Lustigt: lokala resor (favorit i repris 9/2 2007)Över åren så har jag besökt en massa länder, platser och kulturer. Vanligtvis så har jag rest ensam och har mycket väl kunnat ta vara på mig själv. Den första resa som jag minns var den till moster Majken (Eriksson) i Vallvik, vilken torde ha skett 1960 eller 1961. Hursomhelst så var vi glin ute på gården och lekte. Föräldrarna var inte med utan det fanns en kollektiv uppsikt över barnen som man idag kanske bara finner i invandrarkulturer och i andra länder. Ingen märkte att jag var försvunnen innan grannen Britta Landén fick ett telefonsamtal om att de funnit mig uppe vid Fejan (3 kilometer hemifrån!) på en trehjuling, med en fotboll fastklämd mellan hakan och magen, på väg till moster Majken i Vallvik. (Det fanns en betydligt kortare väg som jag inte kände till, jag tog den som bussen brukade köra.) Ungefär vid denna tid så försökte jag även kliva på bussen till Vallvik för att hälsa på moster Majken, men detta utflyktsförsök misslyckades. Jag kom visserligen ombord på bussen och förbi chauffören, men nån av passagerarna kände igen mig och så var äventyret förbi innan det ens hann börja. Varifrån detta intresse för resor kommer ifrån har jag ingen aning om, eftersom jag är blåögd och blond och därigenom knappast kan härledas till någon av de så kallade resandesläkterna.

Avslutningsvis vill jag att ni som åker på semester till Dalafjällen att vara försiktig med vilt. Det lär särskilt vara en känd Björn i Vansbro. Eller som den kände jägaren sa, ”man ska inte sälja Skifsen innan björnen är skjuten.” Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 26 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 12 maj 2011

Veckan som varit/veckan som gåttSedan bilen kom tillbaka efter sex veckor på verkstan så går den nu hur bra som helst igen, alltså lika bra som då jag knäppte ner till Moseldalen i september. Prick klockan fem på fredagsmorronen stack jag på en ölresa till Tyskland över dagen. Kanonväder, så vid färjeläget i Rödby åkte shortsen på. Alldeles intill färjeläget i Puttgarden ligger alkoholpråmen. Eftersom jag förbeställt varorna var det bara att gå in och betala och sedan visa upp lappen så levererades det beställda. Nu är det tyvärr inte särskilt mycket som man kan förbeställa, bara de allra vanligaste sorterna, så det fick bli en sväng till Calles i det närbelägna Burg för att komplettera. Sista stoppet blev på Edeka några hundra meter längre bort. Denna butik har en fristående byggnad för öl så där köpte jag en massa finöl. Tyvärr slank det med fyra svindyra Duckstein weissbier, vilket jag inte såg då. Well, jag får väl bjuda nån ölkännare på dessa, för det är ju fråga om riktigt kvalitetsöl.

Eftersom jag startade tidigt så var det ingen kö till färjan tillbaka och jag kunde åka ombord nästan på en gång. Vid incheckningen fick jag nya biljetter som jag stoppade i handskfacket utan att titta på dom. Det skulle jag ha gjort, eftersom en av lapparna jag fick var en värdecheck på 200 danska kronor (240 svenska) att handla för på båten. Lite surt att jag inte såg det eftersom den bara gäller på den aktuella resan.

Efter drygt 15 timmar var jag tillbaka i stan och efter en stund kom Janne över för att hjälpa mig lasta ur. Jag råkade ha riktig tur att få en parkeringsplats bara 14 meter från porten så vi kunde ta det riktigt lugnt: först bära upp några lådor, sedan sitta på bänkarna utanför och svalka oss med en öl. Och så vidare.

Hela den gångna helgen…..,ja faktiskt ända till igår kväll, bjöd på kanonväder. Tidigare i förra veckan hade det blivit väldigt lite motionerande med cykeln, det var helt enkelt svinkallt och kom till och med snö. Fast den var inte längre fast då den träffade marken, utan smälte. På lördagkvällen tog jag några öl med mig och cyklade runt i stan i den ljumma försommarkvällen. När jag var tillbaka lade jag ut ett kort från cirka 1986 på facebook, vilket visade en relativt smal och vältränad Henrik på cykel med en kärra bakom. Till bilden lade jag ut att ”Nu är jag åter efter en tremilatur på cykeln i det härliga sommarvädret. Jag laddade cykelkärran full med iskalla fulöl från Tyskland, 28 öl hann jag dra i mig. Öl ger starka ben!” Mats tyckte att 28 öl lät lite väl mycket: ”De antal öl som du säger dig konsumera under dina irrfärder...det klarade inte ens jag för 15 år sedan. Än mindre idag!” (lite senare ändrade jag mängden till 35 öl!) Mikael: ”Vad har vi sagt om att cykla med alkohol i kroppen Henrik!” vilket jag naturligtvis svarade ”Att man inte slår sig så mycket när man cyklar omkull?” En stund senare ändrade jag uppgiften om antal öl till 35.

Märkligt nog så var jag piggelin på söndag morron, så jag måste nog i fyllan och villan ha angett några öl för mycket….. För en bit på eftermiddan lade jag ut följande: ”Vi har haft härligt sommarväder idag så det blev 7 mil med cykeln, dock utan att trycka på särskilt mycket utan bara glida omkring och njuta av tillvaron.” Kjell: ”Undrar hur Herr Tallgren räknar egentligen!? 35 öl och nu 7 mil ’utan att trycka på särskilt mycket’. Hur är det med matten Henrik?” Jo matten klarar jag galant, men sanningshalten i det som skrivs på internet är nog inte särskilt hög. Särskilt inte då det kommer från mina tangenter…..

Det finns många sätt att ta sig fram….

Under veckoslutet kollade jag igenom en massa musiksnuttar med Ricky Nelson. Ricky började sin karriär som nioårig barnstjärna i föräldrarnas radioshow år 1949, The Adventures of Ozzie and Harriet. Showen hade startat redan 1944 och 1952 gick den över till televisionen. Att Ricky hade en lång rad hits har jag ju vetat i många år, men har bara vagt känt till att föräldrarna hade en populär show om deras familjeliv. Ozzie och Harriet Nelson hade redan långa musikerkarriärer bakom sig då deras show startade och massor av detta finns tillgängligt på YouTube. Mer om showen finns att läsa på exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Ozzie_and_Harriet

Men, det finns många sätt att ta sig fram…. Ozzie hade ett mycket känt musikband där den blivande frun Harriet fanns med. Redan vid 26 års ålder startade hans karriär som bandledare på ett kanske lite mer okonventionellt sätt, ”fusk” skulle det nog kallas med dagens terminologi. År 1930 hade en av New York-tidningarna en undersökning bland läsarna om vilken orkester som var den populäraste. Tidningsförsäljarna i New York klippte ut förstasidan på alla osålda exemplar när de skulle redovisa försäljningen, resten av tidningen slängdes. Nu åkte bandmedlemmarna runt i stan och samlade in de kasserade exemplaren, klippte ut kupongen för omröstningen och skrev dit sitt eget orkesternamn. De vann omröstningen och detta gav dom en rejäl skjuts i karriären, skivkontrakt med mera. Resten är, som det brukar heta, historia, se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ozzie_Nelson

Ja så kan det gå….Min farmor Marianna hade demens ganska länge innan hon kilade vidare, likaså drabbades hennes bror Ragnar av demens under sina sista levnadsår Även faster Vivan drabbades av demens och Parkinson endast några år efter 50 fyllda. Det verkar vara något som ligger i släkten för även min far Runar har sedan ganska många år både demens och Parkinson. Min dotter Bea märkte av den begynnande demensen på ett tidigt stadium och rapporterade till mig, men som vanligt är inom många familjer så försöker man dölja detta och släta över med att det är fråga om ”allmän glömska” och liknande. Så det tog en del år innan det helt kom ut i offentligheten. Vissa sjukdomar verkar vara mer skamliga än andra!

De senaste åren har min far ett par dagar i veckan varit i en slags dagverksamhet för dementa i det närbelägna Söderhamn, en buss har kommit för att skjutsa patienterna (eller klienterna eller vad dom nuförtiden kallas). För en månad sedan fick jag på omvägar höra att det nu blev allt svårare att ha Runar hemma och att man inom den allra närmaste familjekretsen planerade för ett alternativboende: två veckor på ett äldreboende, två veckor hemma. I tisdags fick jag återigen på omvägar – denna gång från en kusin i Finland! – höra att planera ändrats. Ja inte bara ändrats, utan att han en vecka tidigare hade flyttat permanent till ålderdomshemmet Björkbacka några hundra meter hemifrån. Det är ju lite märkligt att man varken från kommunens sida eller annat håll har meddelat mig om detta. För som son torde jag ju räknas som närmast anhörig. Men jag får hoppas att personalen på Björkbacka tar väl hand om honom.

Å så lite från ansiktsbokenIgår lade jag ut ett kort från 2005 som visade meterhögt gräs vid stugan då jag anlände till midsommar. Det var en som tyckte att jag på våren borde skaffa en get som ansar gräset och sedan sälja geten då hösten kommer. Svar: ”Jag är där för kort tid tyvärr, bara ynka åtta veckor. Jag har ett jobb där det är svårt att få nån längre sammanhängande ledighet.” Michael skrev ”Vilket uselt jobb!”, som besvarades med ”Under mina extremt många doktorandår (jag är trögfattad!) kunde jag vara där i ca 11 veckor. Då hinner man varva ner tills det är dags att åka tillbaka till stan.” Ja, med 11 veckor i stugan hinner man nog varva ner!

Även i Hälsingland har man fått man en slev av den sköna sommarvärmen, så Magnus skrev i söndags att det är ”Första dan i shorts. Hur härligt som helst!” Henrik: ”Härlig känsla eller hur! Första dan jag hade shorts var redan 1963....;)” I söndags skrev Sören att han är ”Nere i Göteborg igen. Tredje gången denna vecka.” Detta föranledde mitt muntra tillrop ”Inte ska du vara nere för att du är i Göteborg. Seså, lite glada miner! Kom igen nu Sören!” När man lägger ut saker på facebook så sker det snabbt och det är inte ovanligt med syftningsfel. Då är det många som hugger! Det är faktiskt riktigt trevligt med detta tjafs och det är sällan någon som tar illa upp. Man kan ha en hel del kul med facebook och jag rekommendera alla att gå med i detta sociala medium.

LustigtÅr 1986 köpte jag min första riktigt bra cykel, en 12-växlad Rex med bockstyre och dubbla bromshandtag. Att bromsa med händerna istället för att trampa bakåt ger en helt annan känsla och förkortar bromssträckan betydligt. Den vackert cerisefärgade cykeln inhandlades på en sportaffär i Bollnäs. Premiärturen innebar en enkel transportsträcka på ett par kilometer till hemmet i stadsdelen Björkhamre. Efter 200 meters färd skulle jag göra en 90-graders sväng för att köra under järnvägsspåren. Farten var god, men alldeles innan svängen bromsar jag in för att ta kurvan med rätt fart. Eller rättare sagt, så skulle jag ha gjort. För jag trampade automatiskt bakåt med pedalerna istället för att använda bromshandtagen. Några tiondels sekunder senare låg jag och simmade på asfalten och cykeln fick sina första skavanker. Över åren skulle den få betydligt fler skrapmärken.

Som nämndes ovan hade jag en gång i tiden en cykelkärra bakom. Denna inköptes i samma butik inför den planerade långfärden med Bengt mot de Nordfrisiska öarna mellan Danmark och Tyskland. Anledningen till att jag skaffade cykelkärran var att jag nånstans sett att man ska ha en sån bakom då man åker ut på långfärd med cykel, vilket är så fel som det kan bli. Men när kärran köptes visste jag inte ett skvatt om långfärdscykling. Nu visade det sig tyvärr att tillverkaren av cykelkärran inte heller hade en aning om hur en sådan skulle konstrueras. I farter upp till 15 km/h så uppförde den sig bra, men över denna hastighet så kom kärran i självsvängning efter varje litet gupp och välte strax därefter. Det var ju lite förtretligt. Fast väldigt förtretligt var det då jag hade cykel och kärra med mig till sommarstugan som ligger 50 kilometers körväg från Helsingfors. Jag hade köpt en flaska vodka på färjan och körde väldigt försiktigt så att inte vagnen skulle välta. Sju kilometer från slutmålet möter jag en kompis i bil. Upp med handen för att hälsa, men denna lilla extramanöver gjorde naturligtvis att kärran kom i svängning och välte ett par sekunder senare. Alla kläder blev indränka i vodka från den krossade flaskan. Så det blev till att endast dricka mellanöl denna sommar!

Avslutningsvis vill jag säga att den förste mannen på månen, Niel Armstrong, tog fina bilder 1969. Men någon stjärnfotograf blev han aldrig. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 19 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 5 maj 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDet är en hel del att göra på jobbet nu och en dryg månad framåt innan det är dags att sätta lapp på luckan och ta ut semester. Att vi från 1 maj och fyra månader framåt har

arbetstidsförkortning med 40 minuter om dan innebär i praktiken att flextidskontot rakar snabbt i höjden. I måndags var jag på ett heldagsmöte i en arbetsgrupp, men stack iväg till arbetsplatsen ett par timmar efter arbetsdagens egentliga avslut. Fextidskontot har fyllts på varje dag denna vecka. Och om ett par veckor åker vi på en heldagsutflykt med jobbet. Inom mig kan jag riktigt se hur högarna växer på skrivbordet om jag inte rensar undan med lite övertid.

Direkt efter jobbet på fredan tog jag en liten cykeltur i det härliga försommarvädret. Nere vid Röda Sten träffade jag Roger, en gammal bekant från hembyn Ljusne. I fredags städade han den sandstrand där jag för elva år sedan höll min disputationsfest, en uppgift som han tagit på sig själv. Nån gång i forntiden jobbade vi tillfälligt tillsammans på Boardfabriken där hans pappa var chef, men sedan försvann han från byn och har bott här i göteborgstrakten i många år. Under första halvan av 1980-talet träffade jag Roger en gång på Roskildefestivalen, men har inte sett honom sedan dess. Det var ju trevligt att språkas vid en stund och det vi har gemensamt, förutom gemensamma bekanta från byn, är att vi är väldigt förtjusta i området kring Röda Sten.

I lördags kväll styrdes färden över till Hasse och Raoul för ölprovning. Hasse gör eget öl och för den här kvällen hade han tagit fram fyra sorter som vi skulle avsmaka. Natten innan hade ölfaten stått ute på balkongen för att kylas av och på morronen täcktes dom in med aluminiumfolie och filtar. Detta lyckades och ölen höll en bra temperatur hela kvällen. Och goda var de flesta, fast jag hade säker uppskattat pilsnern också om denna serverats innan de mer smakrika ölen. Å andra sidan kom jag långt efter att ölprovningen börjar, så jag får väl skylla mig själv. Men en trevlig tillställning var det, och tack för maten Hasse och Raoul! Jag kom hem strax efter midnatt och lade upp följande på facebook: ”Åter efter en trevlig ölprovning. 23 öl hann jag dricka innan dom slängde ut mig! Fast det var ju små 33-centiliters, så egentligen var det ju inte så mycket jag fick i mig.” Nja, det kanske var en viss överdrift när det gäller antalet öl som konsumerades…..

Bilen har nu testats flera gånger och det verkar som den nu åter går som den ska. På ett drygt halvår har den rullat 25 mil, men tiiiidigt imorron bitti är planen att den ska rulla neröver Skåne och över till Tyskland (Burg am Fehmern) för att lastas med lite drickbart inför sommaren. Det blir tre gånger mer mil på en dag än den rullat det senaste halvåret (då den också passerade Burg)! I förrgår gjordes en onlinebeställning på Bordershop som ligger bredvid färjeläget. Efter att jag lastat in beställningen där går färden till Calles en halvmil bort där jag kompletterar en del. Slutligen blir det ett besök på ett storköp där det finns massor av specialöl att få tag i. Det blir en lång fredag.

Godbitar från facebookMarie skrev för en tid sedan att hon nu skulle bära ut trädgårdsmöblerna. Jag: ”Har du inte burit ut trädgårdsmöblerna än? Det ska man ju göra då vi övergår till sommartid och sedan ta in dom när det är normaltid igen. På det här viset sabbar du ju hela systemet med att ställa om klockor!” Och jag fortsatte lite senare med ”Jag var lydig nog att bära ut möblerna klockan 2 på natten och sedan ställa klockan på 3. Fast det här var ju en lördagnatt och jag var lite lullig: glömde bort att jag bor i lägenhet. Så på söndag förmiddag fick jag bära upp köksstolarna igen”

Under en veckas tid låg det utanför jobbet en rejält sönderslagen cymbal, hur den nu hade hamnat där. Jag knäppte i alla fall kort på den och lade ut följande bildtext: ”Här i Göteborg pågår just nu en hårdrocksfestival för ungdomar. På en workshop får dom lära sig att slå

sönder hotellrum och slänga ut instrumenten genom fönstret. Fast inte på riktigt, bara cymbaliskt.”

Några veckor har det nu cirkulerat att det är nationella bokveckan och man ska slå upp sidan 52 och skriva upp första meningen, med mera. Inte särskilt roligt. Så jag ändrade texten endast lite grann och lade istället ut detta: Nu är det den nationella tokveckan. Regeln är: Grip närmaste tok, slå honom i sidan 52 gånger, efter det femte slaget ökar din status. Nämn inte din titel (mer än herr eller fru). Kopiera reglerna som del av din status. [] Jag slog Lasse Svensson från Torslanda. Har jag fått högre status nu?”

Det är många som lägger ut videosnuttar från YouTube. Maj lade ut Lasse Stefanz ”Du försvann som en vind”. Jag är väl kanske inte helt förtjust i dansbandsmusik så det fick bli följande kommentar: ”Härligt att dom försvann som en vind! Nu är det rock som gäller!”

På Första maj lade jag ut följande lilla snutt som är väldigt provocerande, men är en del av socialisternas sång Internationalen. Av förklarliga skäl inte sjungs den inte så ofta nu eftersom det är just socialisterna som går i bräschen för att höja skatterna: ”Seså, ut och demonstrera med er. Kläm i med Internationalen: ”Båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner.” Med borgarna vid styret har vi alldeles för höga skatter som vi dignar under. Så ut och demonstrera för lägre skatter!”

SjukdomI tre veckor har jag nu varit utan hörsel på vänster öra. Med mina 54 år så skulle man nog kunna tro att jag har hört det mesta redan innan. Men att förlora hörseln på ena örat har gjort mig nedstämd, ja riktigt ledsen faktisk. I förrgår tog jag i alla fall mod till mig och besökte läkarstationen som ligger några hundra meter hemifrån. Jag undersöktes och fick berätta hur jag kände att ha förlorat hörseln på ena örat. Slutligen kunde läkaren ställa diagnos: jag har blivit monodepressiv!

Spel och dobbelNär jag bodde i Hälsingland besökte jag halvdussinet gånger på travtävlingar för att förhoppningsvis vinna lite. Som de flesta vann jag lite grann, men när kvällen var över var förlusten större än det som kom in. Efter mer än trettio års frånvaro var jag förra sommaren tillbaka vid travbanan igen, denna gång vid Lovisatravet cirka 8 mil öster om Helsingfors. Lovisa är en tvåspråkig stad, men vid travet var det endast finska som gällde. Jag kan inte finska så det var alltid någon av mina kusiner Camilla eller Suu som fick hjälpa mig vid luckan då det skulle satsas. I slutänden så förlorades inte särskilt många euro. Det var riktigt trevligt att besöka denna ”bonniga” travbana som bara är öppen några få gånger under sommaren. Några bekanta träffade jag också, det är ju lite av en happening ett sånt här besök. Kanske att det blir ännu ett besök i nästa månad?

Märklig stadCarmel-by-the-Sea, i vardagligt tal Carmel, är en märklig stad på den amerikanska västkusten drygt två timmars bilresa nedanför San Francisco. Första gången jag hörde talas om Carmel var då Clint Eastwood var borgmästare i staden under tre år i slutet av 1980-talet. Och likt sin skådespelande kollega Swartzenegger som länge var seriös guvernör över Kalifornien så tog även Eastwood sitt ämbete på allvar. Vid sidan av Hollywood och angränsande städer torde Carmel med sina 4000 invånare vara en av de kändistätaste städerna i USA. Eller så kanske den genom sin storlek är den mest kändistätaste staden faktiskt.

Jag har besökt Carmel tre gånger. Första gången hade jag bekanta som visade upp staden och vi avslutade med en måltid på Clint Eastwoods egen restaurang, där jag naturligtvis beställde in en Dirty Harry Burger! Restaurangägaren var dock inte där vid detta tillfälle. Även med amerikanska mått var hamburgaren stor! Vad som annars är märkligt med Carmel är att det inte finns gatunamn eller nummer på husen, vilket naturligtvis ställer stora krav på brevbärarna. Antagligen hänger detta samman med att det bor så många kända personer här och att dessa inte vill ha en massa turister utanför sitt hus.

En för oss känd person är författaren Vilhem Moberg vilken i längre perioder under tidigt 1950-tal var bosatt i Carmel hos sin amerikanska översättare. Där skrev han de två första delarna av utvandrarberättelsen vilken slutligen blev fyra delar. Mer om Carmel går att läsa på exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Carmel-by-the-Sea,_California

LustigtÖver åren har jag gjort en del resor till Tyskland för att köpa öl. Flertalet resor har haft någon form av äventyr över sig. Första gången var för kanske sex år sedan då jag på hemväg stannade för att bland annat köpa vin åt en kollega. Det var ett bättre vin, men jag fick betala hutlöst för det: varje flaska registrerades som en 6-pack vilket jag inte noterade i butiken. Det blev många mail och telefonsamtal innan jag kunde få tillbaka de ganska stora pengar som betalats för mycket. Och första gången jag reste via Fredrikshavn så var jag i så god tid vid färjeläget att det istället blev den lite dyrare snabbfärjan som gick en halvtimme före den som bokats. Och tur var väl det, för det var längre bilresa till tyska gränsen än beräknat och det var nätt och jämt att jag hann tillbaka till sista färjan.

Nu visste jag att jag måste ta snabbfärjan för att ha gott om tid, men häromåret så var det en krock på motorvägen och resan ner sinkades med en timme. Flera gånger har jag kört fel vid avtaget till Odense, även denna gång. Vägen delar på sig men det är bara skyltat med vägnummer, inte ort, och naturligtvis har jag kört åt fel håll vilket har sinkat resan betydligt. En annan gång tipsades jag om en butik som sålde ut restpartier av öl och spirituosa och naturligtvis missade jag den också, med minst en timmes försening vilket i slutänden betydde att det blev stressigt tillbaka.

Men med en avresorna hade jag flyt med tiden och kunde ta det ganska lugnt, hann till och med äta en god lunch i närheten av butiken. Cirka 20 mil före Fredrikshavn fick jag dock punktering. Ut med lite ölkartonger för att leta rätt på burken med reservluft. Fast denna gång hjälpte inte detta, däcket förblev lika platt som innan. Ut med många fler ölkartonger för att leta rätt på reservhjul och domkraft. Domkraften vek sig flera gånger, men så småningom lyckades jag få dit det betydligt tunnare reservhjulet. Jag hade för mig att man bara får köra nån viss hastighet med detta hjul och bara nåt visst antal mil. Men nu var det väldigt bråttom för att med lite tur kunna hinna med den sista färjan så jag beslöt mig för att inte läsa vad det stod på hjulet. Detta enligt principen ”det jag inte vet om lider jag inte av”. Med 140 km/h hann jag som sista bil till färjan. Senare såg jag att man bara fick köra i 80 med reservhjulet, fast det visste jag ju inte då…..

Avslutningsvis vill jag säga att samhället behöver oss tjockisar; vi är viktiga personer. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 12 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 28 april 2011

Veckan som varit/veckan som gåttJa då var påsken avklarad, nästa stora helg är ju Valborg och 1:a maj. Men dessa ligger i år under veckoslutet så det blir inte en ynkaste timmes extra ledighet. Surt! Men jag var ledig nästan en vecka nu under påsken så det får väl räcka tills början av juni då det sannolikt blir lite extra ledighet i samband med kristihimmelsfärd och Svenska flaggans dag. Ska försöka ta mig upp till Norrland då. Planen var att åka upp förra onsdan, men bilen stod fortfarande på verkstan. Jag var över till bilreparatören på onsdag morron för att kolla läget. Han var superstressad, men jag tog på mig uppdraget att åka runt till några bilskrotar för att hitta lite delar till tändningen och några andra saker som han behövde till en annan bil. På skroten i Agnesberg fanns det en bil av vardera sorten så reparatören informerades om att det fanns delar att få tag på där. Han åkte dit på torsdan för att skruva loss delarna och i måndags var bilen klar. Han hade kollat bilen ett antal gånger och det verkar som att den nu går som den ska.

Det var ju synd att jag inte kunde åka till hembyn eftersom jag hade sett fram emot en stor fest som Maj ordnat – har sett massor av positiva omdömen om festen på nätet. Men eftersom inte bilen fungerade och det var kanonväder ute så blev det cykelturer i omgivningarna istället: hela 60 mil (600 km) från måndag till söndag gjorde jag. Och nästan hela tiden i shorts och T-shirt. Det fina vädret kan ju inte hålla i sig hur länge som helst så jag får mentalt förbereda mig på lite mer måttliga temperaturer och ”kraftig dimma” (det regnar aldrig i Göteborg!).

För två veckor sedan meddelade Skatteverket att jag får tillbaka 804 kronor på skatten. Trevligt, eftersom det ju alltid finns avsättning för lite extra pengar. Men av någon mycket märklig händelse så var nästa kuvert jag öppnade en avstämningsfaktura från Göteborg Energi och denna är på exakt 804 kronor! Easy come, easy go…..

SprångbrädaVid sidan av blogen så har jag ju även en gästkrönika där ett antal krönikörer skrivit. Märkligt nog är det bara damer som har tagit modet till sig för att skriva en liten snutt som sedan publicerats som gästkrönika. Min blog handlar ju om allt och ingenting, eller dittan och dattan. Och så är det väl med de flesta av gästkrönikorna också, fast den som Maj skrev i höstas om hur sonen mobbats i skolan räknas ju inte in i den kategorin. En av de flitigaste krönikörerna är Angelica Nilsson: småtrevliga krönikor om dittan och dattan, TV-reklam och gu vet allt. Det här har uppmärksammats lite här och var och det har kommit in många uppskattande kommentarer.

Sedan länge har jag vetat att hon har kontaktats av veckotidningen Allas, men inget har varit officiellt om detta. Men nu kan det sägas: Angelica övergår från att vara gästkrönikör på denna tämligen anspråkslösa hemsida till att bli gästkrönikör på Allas! Att publiceras på min hemsida kan väl på något sätt sägas vara en ära, men att publiceras i en av Sveriges största tidskrifter är en ära är milsvid från min hemsida. Och betalt får hon för att skriva i Allas. Och som grädde på moset så får hon även sin bild med! Fast jag hoppas att det blir en bild där hon inte håller händerna i fickorna: ”Ja men jag vet inte var jag ska göra av händerna!” skrev hon till mig sedan jag gnällt lite över den föreslagna bilden. Ja inte i fickorna i alla fall. För dom ska hädanefter vara fyllda med pengar från tidningen! Jag önskar verkligen lycka till i dom fortsatta skriverierna, vilka nu får en ”något” större publik!

Reparation

Mitt sommarhus ser riktigt bra ut från utsidan, även invändigt så är det nog ganska bra. Men tiden tär på huset: den äldsta delen torde vara 300 år gammal, den nyare kanske 200 år. I höstas så fick verandan en helrenovering och kommer att hålla min livstid och långt därtill. För under verandan, som aldrig tidigare öppnats hittades en otrolig massa saker som legat där i många många år. Och då var verandan byggd av obehandlat virke. Men nu har underdelen fått tryckimpregnerat virke och ett lager grus som gör att regn- och smältvatten inte stannar kvar.

Det viktigaste för att hålla huset i bra skick är taket och detta har lagts om i olika omgångar och torde hålla ganska länge till. Huset är byggt på så kallad krypgrund som över åren har samlat på sig massor av fukt. Under golvet ser det därför inte så bra ut, på vissa ställen finns det bärande stockar som ruttnat. Men mina hantverkare fixar detta på liknande sätt som med verandan, fast det här är nog att betrakta som ett större jobb. Å andra sidan, om huset ska stå kvar i hundra år till så är det nödvändigt med dessa åtgärder. På sjösidan är nu golvet höjt med 16 centimeter och naturligtvis betydligt planare än jag varit van vid.

Lite från facebookLångfredagskvällen tillbringade jag hos en kompis i Majorna och när jag kom hem på nattkröken lade jag ut detta: ”Är nu åter från en trevlig afton hos Dr Johansson. Det var två snillen som hade oerhört djupa filosofiska diskussioner, fast då vi hade druckit 20 öl vardera så diskuterade vi lite mer jordnära saker såsom varför dom inte skickar en taxi om man beställer genom numret 112.” Alldeles innan jag cyklade iväg till Majorna lade jag ut detta lilla fåneri: ”Hörde nyss på nyheterna att både Kalle Anka och Musse Pigg skjutits ihjäl. Nu söker polisen efter en seriemördare.”

Det förekommer tyvärr en massa virus på facebook, virus som skickar sig vidare till användarens vänner om man öppnar ett sånt meddelande. Fast då det är ett virus ute så brukar man snabbt tala om det för varandra. Till en sådan virusvarning skrev jag följande: ”Jag får aldrig några mail eller sånt så jag är glad över det lilla jag får, även om det är ett virus.....”

Angelica skrev häromdan att hon ”Har just slagit ihjäl fyra myggor, det kom fan ett helt stim av dessa äckliga djur som skulle utrotas”, vilket jag gav följande svar: ”Tänk vad många det ska komma till myggbegravningen som nog sker vid midsommartid.....” [] Mikael hade lagt ut ett foto på en flaska bättre vin från 1999, men eftersom jag är mycket konsumentmedveten var jag tvungen att påpeka att ”Det är ju utgånget datum!”

Pang!Bostadsområdet där jag bor är lugnt och tryggt på dagtid, fast på kvällar och nätter så kan både det ena och andra hända. Men på långfredagens eftermiddag så small det rejält från flera pistoler utanför ett privat kafé för jugoslaver. Barnfamiljer i närheten sprang för brinnande livet eftersom dom sköt ganska urskillningslöst. Fyra personer skjutna. En av dessa var en oskyldig förbipasserande. Mer går att läsa på exempelvis http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12924375.ab och http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.611179-oskyldig-traffad-av-kula.

Ledholmen, ett paradisSnart är det sommar och semester och då drar jag till stugan ute i skärgårn några mil öster om Helsingfors. Jag håller till på en ö som heter Löparö, ett litet sommarparadis i sig. Om jag räknat rätt när det gäller generationer så var det min farfars farfars far som 1829 förvärvade huvudön Löparö och ett antal mindre holmar, skär och fiskevatten. Bland dessa holmar finns

det verkliga paradiset: Ledholmen som är ca 2,5 hektar stor. Dess ljusa klippor syns på mycket långt avstånd och har i många hundra år fungerat som riktmärke för farleden som går strax intill, därav namnet Led-holmen. Andra namn på den är Solskensholmen och Vitholmen, både mycket väl beskrivande av detta lilla paradis.

Många i trakten har holmen som utflyktsmål och jag och mina släktingar försöker ta oss ut till den åtminstone några gånger per sommar. Från e dagboksanteckning för några år sedan: ”Vid 19-tiden på söndan kom jag och Yvonne med familj ut i varsin båt för att grilla och njuta av det härliga vädret. I hela landet råder eldningsförbud, men att göra en liten brasa vid vattenbrynet är ju ingen fara (fast förbjudet ändå…..).” Vi brukar alltså grilla och ha några öl med oss till Ledholmen. Att i den nedgående kvällssolen strosa barfota på de fortfarande solvarma klipporna är en upplevelse som ligger kvar långt efter att hösten trätt in. Och redan nu börjar jag drömma om den kommande sommarens vistelser på denna lilla paradisholme.

Som en liten parentes kan jag nämna att min annars ganska strikta farmor (1906-1983) verkligen levde upp vid besöken på Ledholmen. Nån gång under tidigt 1970-tal gjorde hon en beryktad uppvisning av sin ungdoms dansfluga Cha-cha-cha, något som naturligtvis inte skulle ha passat sig i det annars småborgerliga hemmet. Men på Ledholen lever man upp, får en stund att vara sig själv!

Lustigt: Första långturen på cykel VI (avslutning)Den egentliga cykelturen slutade den 17 juni 1989 då jag skickade cykeln på tåget från Holland till Hamburg (se föregående blogar). Men i Hamburg kom inte cykeln som utlovat så jag fortsatte med tåg till Göteborg. Fyra dagar efter hemkomsten anlände cykeln till Göteborgs central. Men det ryckte fortfarande i benen så efter en vecka i lägenheten bar det av mot Gotland för att hälsa på min kompis Classe som jobbade där. Halland är platt och fint, ett nöje att cykla i. Fast det gäller bara kusten fick jag lära mig. Vid Varberg vek jag in över landet mot Värnamo: 15 mil i stekande sol och hiskliga backar. Dan därpå genom Småland till Oskarshamn, en etapp på nästan 20 mil. Trots att jag nu var van cyklist så kändes den etappen verkligen i benen.

I Visby fick jag nog en av de mest spartanska sovplatserna någonsin på ett vandrarhem: det erbjöds sovplats på golvet i en skola. Då bodde jag betydligt bättre i Ljugarn hos Classe som jag träffade efter han slutat sitt arbetspass. Han var ledig dagen efter så vi klämde ett antal bira på den härliga sandstranden. Det här var en fredag. Min dagbok är tom för lördan så jag antar att det var en riktigt trevlig fredag (minns inte riktigt vad som hände så här 22 år senare….).

Efter några dagar på Gotland bar det av mot hembyn Ljusne. Efter lite äventyr och hälsa på folk på vägen upp så fick jag sommarens första punktering i Sunnäs, knappt två mil från slutmålet. En vecka i hembyn blev det och jag hann även med en kräftskiva den 12 augusti hos Göran. Måndan efter står det i mina anteckningar ”Sjukskriven för stukad fot”. Har ingen aning idag vad som hände, men kanske det har nåt att göra med kräftskivan. För i Norrland är inte dessa särskilt stillsamma tillställningar!

Avslutningsvis måste jag säga att det är rentav märkligt sån skillnad det är på temperaturen på vintern och sommaren! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 5 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 14 april 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI helgen hade vi kanonväder. På söndan 17 grader och då kunde jag för första gången i år cykla i T-shirt. Efter en längre tur kring Hisingen kom jag över till fastlandet och centrala stan. Och där var det fullt av kravallutrustad polis och en massa demonstranter. Sverigedemokraternas ungdomsförbund hade tillstånd för att hålla en demonstration på Götaplatsen. Man kan ju ha en massa åsikter om detta parti – och det har jag! – men i vårt demokratiska samhälle har vi en grundlagsstadgad rätt att uttrycka våra åsikter med exempelvis demonstrationer. Nu var det naturligtvis en motdemonstration som utan tillstånd anordnades av Rättvisepartiet Socialisterna med flera, vänsterfalanger som står långt bortom de demokratiska ideal som de flesta av oss svenskar är anhängare av. Den lagliga demonstrationen avbröts bryskt av dessa våldsverkare som istället för att sakligt debattera överröste demonstranterna med allehanda farliga föremål. Det krävdes stora polisinsatser för att hålla de olika demonstranterna isär, och det är naturligtvis vi skattebetalare som får stå för fiolerna. Och så vitt jag kan bedöma är flertalet av motdemonstranterna yngre personer som inte hjälper vårt land särskilt mycket skattemässigt sett. Det är fråga om antidemokratiska bråkstakar som borde deporteras Nordkorea, Kuba eller det forna Sovjetunionen, socialistiska stater som dom idealiserar!

Den senaste helgen noterade jag en hel del attacker från datanördar mot hemsidan. Än så länge har dom inte lyckats ta sig in och sabotera den – brandväggar och andra säkerhetssystem sätter stopp för dessa attacker. Det är säkert fråga om småglin, för dom större fräsarna lyckas ju till och med ta sig in i bankernas datasystem. Man kan ju undra varför dom håller på med såna här lagvidriga saker, men det är väl som så att ”Nörden har ingen lag.”

På väg från jobbet i förrgår stod jag vid spårvagnshållplatsen då jag hörde ett jäkla brak hundra meter därifrån. En lite yngre herre hade fått sladd på bilen, mejat ner en stolpe och brakat in i stängslet och upp på spårvagnsspåren. Med kameran i högsta hugg stack jag dit och tog en massa kort och kontaktade därefter lokaltidningen. En stund senare så låg en notis ute och hade min bild där, se http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.600275-bil-i-sparvagnssparet. Lite klirr i kassan lär det bli för det hela, fast jag vet inte vad GP betalar.

CykelturFör kanske 5-6 år sedan var jag en mörk höstkväll på väg till pubben för att träffa några kompisar. Uppe på Älvsborgsbron hörs en explosionsliknande knall bara ett par meter från mig, men från havssidan till. I ögonvrån hann jag se att det var en fallskärmshoppare och hans skärm utvecklade sig just där jag befann mig. Pylonerna (alltså bropelarna) är bara 120 meter höga och där skärmen utvecklade sig är det inte särskilt långt ner till vattnet – bron är bara precis så hög att Stenafärjorna kan passera under den. Så det är nog riskfyllt att hoppa från bron. Hur det gick för fallskärmshopparen har jag ingen aning, jag var ju på väg till pubben och hade inte tid att kolla efter honom!

OpinionssiffrorInnan jag stack till jobbet igår morse kollade jag som vanligt igenom ett antal morrontidningar på nätet. I Göteborgsposten stod att regeringen, och då särskilt moderaterna har vind i seglen, moderaterna går starkt framåt och har nu 36,2% väljarstöd i Demoskops senaste mätning. Trots lite gnissel kring sjukförsäkringen så verkar det som svenska folket ger dom gott betyg. Men så läste jag några minuter senare i Aftonbladet att socialdemokraterna nu gått om

moderaterna i väljarsympatisörer enligt Aftonbladet/United Minds senaste undersökning. Nu visade det sig att moderaterna bara har stöd av 30,3% av väljarna. Och detta på bara några minuter. Det svänger snabbt i politiken!

Lustigt: Historier om mig (favorit i repris 16/2 2007)I Ljusne fluktuerar det fortfarande historier om mig som inte är sanna. Att de inte är sanna kan härledas till att 1) de cirkulerar i en vidare kontext i hela Sverige (och även andra länder), 2) om jag inte hade vetat bättre så har jag själv trott på dom.

1. Någon gång under den kalla och mörka perioden så är jag ute och cyklar utan att ha ljus på cykeln och blir stoppad av polisen: ”Du skulle ha lyse på cykeln”, säger polisen. ”Tulle ha och tulle ha! Jag tulle ha ett par vantar för det är så jävla kallt”. Not: Ingen polis, hur än korkad han än kan vara, använder tempusformen ”skulle”, utan det är endera ”ska” eller ”måste”. Dessutom är mitt svar språkligt en två- eller treårings (”tulle”) och den enda cykel som framförs då är trehjuling: Hur många trehjulingar har stoppats av polisen för att de inte har lyse på cykeln???

2. Under en del år så fanns det en liten korvkiosk på torget som förestods av Korv-Gustav, bror till Fisk-Birgit. Passus: Fisk-Birgit var en karl som var född i fel kön, sålde fisk och klädde sig och såg ut som en man. Till eloge för byn kan sägas att ingen såg ned på henne på grund av sitt könsmässiga byte; hon fick vara en hon var. Nåväl, en av historierna handlar om där jag tar sats med cykeln och i full fart kör mot Korv-Gustavs kiosk. Ingen har sagt mig varför eller hur det gick. Om det skulle ha skett så skulle 1) cykeln ha blivit kraftigt demolerad (det skulle inte ha blivit nådigt hemma då!), 2) jag skulle ha blivit allvarligt skadad (att köra in i ett stillastående fast föremål med 20-30 km/h orsakar mycket stora skador på kroppen), 3) den tid som Korv-Gustav höll till på torget så ägde jag inte en cykel (alltså, om nu denna händelse skulle vara sann, vems cykel blev då totaldemolerad – jag har inte hört någon som anklagat mig för detta!).

Suringar!Till mångas glädje, fast ännu fler människors sorg, så är den svenska surströmmingen nu räddad. Surströmmingen har för höga dioxinhalter vilket träskallarna i Bryssel inte tycker om. Brysselbyråkraterna var ivrigt påhejat av Livsmedelsverkets byråkrater i sitt remissvar till regeringen: ”Anledningen till att Livsmedelsverket inte önskade ett undantag beror på att en liten del, någon procent enligt Livsmedelsverket självt, av kvinnor i fertil ålder inte följer verkets rekommendationer för hur ofta man bör äta strömming.” Och då tycker dessa träskallar att man ska förbjuda ätande av strömming för alla människor. Och inte nog med det: ”Trots att vi äter den feta Östersjöfisken med halter över de gränsvärden EU satt upp ligger svenskarna lågt i totalt dioxinintag jämfört med övriga Europa. Vi hamnar på ungefär hälften av det värde Världshälsoorganisationen satt upp som högsta tolererbara.” Man tar sig för pannan då man hör Livsmedelsverkets resonemang. Men nu är i alla fall den svenska suringen räddad, förhoppningsvis för all framtid. Mer går att läsa på exempelvis http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12852357.ab.

Lite från ansiktsbokenIgår hade Mikael Söderholms Stadsträdgårdsbloggen (se http://stadstradgardsbloggen.blogspot.com/) alla sina bilder från Botaniska trädgården här i Göteborg. Det är fråga om bilder som jag tog för en vecka sedan med min lilla Canon pocketkamera, en mycket enkel kamera, långt ifrån det proffsen använder. Proffsen använder ju utrustningar och termer som oftast är rena grekiskan för mig, så för att skoja till det lite

skrev jag om ”min kamerautrustning” som användes för denna fotografering: ”Bilderna är tagna med en Leika XHF med inbyggd motljusreflektor, tvådelad galanalstrare och Pyker-Nipsus spegelhus. Objektivet är ett 85 millimeters wroom-zoom med halvljusbländare och nedsänkt brännvidd.”

I veckan fick jag kontakt med Trolle som jag känt i flera decennier, men inte sett sedan denna händelse på utomhusdansen i Söderkulla för kanske 5-7 år sedan: ”Direkt du tog upp en cigarett var jag där med tändaren. "Du är välutrustad märker jag" sa du. Och min snabba replik blev naturligtvis "Och tändare har jag också!"

Lustigt: Första långturen på cykel IIIFrån Belgien tog jag färjan över till Dover och fortsatte västerut mot Brighton. Jag hade inbillat mig att England är platt, men herrejöstanes vilka hemska backar man skulle uppför och sedan utför. Det här var en av de varmaste och torraste somrarna så det gick åt en hel del vatten då jag kämpade på i backarna. Fast vänstertrafiken klarades galant även om det var lite ovant till en början. I Brighton arbetade en gammal svenska som flyttat dit innan du-reformen i slutet av 1960-talet och jag minns hur hon tyckte det var svårt med svenskarna som duade henne.

Efter en halv vecka vid kusten styrde jag uppöver London, men slog läger på ett vandrarhem ett par mil före det värsta stadsgyttret. Dagen efter tog jag pendeltåget in till stan med sikte på Denmark Street där i stort sett alla musikaffärer ligger vägg i vägg. Denmark Street är faktiskt bara en liten gatstump, huvudgatan utanför är Tottenham Court Road. På den sistnämnda gatan besöktes en musikaffär: För att komma in i butiken var man tvungen att först passera en boutique, men innanför låg ett paradis för älskare av begagnade kvalitetsgitarrer. Hur jag hittade dit har jag idag glömt, men sannolikt var det genom att någon tipsade om butiken. Det slutade med att jag köpte en lite ovanligare akustisk Gibson för ganska stora pengar (12 år senare sålde jag den för tre gånger mer än jag gett för den!). Innan affären var i hamn så kollade jag hur det var med plats på färja från Harwich till Göteborg. Det var tyvärr fullbokat ett par veckor framåt så vi kom överens om att skicka gitarren med post. Detta kostade mig 2000 kronor extra i moms och tullavgift då gitarren anlände till Göteborg, pengar som jag knappast hade betalat om jag haft gitarren på cykeln!

Dagen efter cyklade jag norrut i riktning mot Harwich. London passerades galant via en tunnel öster om Themsen: man fick inte cykla där, men istället lastades cyklarna på en lastbil och vi fick åka gratis genom den annars avgiftsbelagda tunneln. Väl framme i Harwich hade jag hoppats på en reservplats på färjan, men det fick istället bli en färja till Holland. Där gav jag upp och tog tåget hem. Cykeln kom efter några dagar senare. Ser nu i anteckningarna att jag tappade 5 kilo på den här turen och var nere i en vikt som jag nu bara kan drömma om!

Avslutningsvis vill jag nu sätta punkt en gång för alla om det finns liv på andra planeter eller inte. Naturligtvis! För varifrån tror ni alla politiker kommer ifrån! Nu gör bloggen ett tvåveckors påskhopp, så nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 28 april (och då har jag nog massor att berätta!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 7 april 2011

Veckan som varit/veckan som gåttCyklingen har kommit igång på allvar nu, i söndags nådde jag 200 mil för året. Och äntligen börjar alla dessa mil märkas på magomfånget, byxorna sitter lite lösare nu så snart kommer jag nog i en storlek mindre igen. Alltså den storlek jag köpte i höstas, men som jag växte ur under vintern. Förra vintern hade jag ambitionen att ta en timmes promenad varje dag, men det lyckades väl sådär….. Denna vinter försökte jag inte ens, för jag tycker att det är så mördande tråkigt. Och lika hemskt tycker jag det är med gym, simning och nästan alla annan motion än cykling. Så får vi liknande hemska vintrar framöver är det väl bara att acceptera att magen sväller ut en del trots att det inte är det bästa för hälsan eftersom jag har både diabetes, högt blodtryck och felaktigt kolesterolvärde.

De senaste veckorna har kvicksilvret några gånger pressats upp till tvåsiffrigt för en liten stund. Men i lördags kom våren på riktigt till Göteborg och fortfarande vid 23-tiden var det 12 grader. Och med värmen kom flygfäna: massor av såna där som ser ut som mygg och vilka fastnar på kläderna, i håret och kommer in i ögonen. Jag vet inte vad dessa kallas, men det är ganska äckligt att köra in i en sån svärm. Kan nämna att gräsmattorna nu börjar bli gröna igen. Fast klippa gräsmattan vid sommarstugan i Finland behöver jag nog inte göra ännu på ett bra tag: läste häromdan i den lokala tidningen att man vid flygplatsen utanför Helsingfors fortfarande har ett 60 centimeters snötäcke. Det behövs nog rejält med värme, vindar och regn innan allt detta försvinner. Stugan ligger dessutom i skärgårn där vårarna alltid är betydligt kyligare och senare. Så gräset på andra sidan är absolut inte grönare!

Igår anordnade jag en halvdags konferens alldeles bredvid Botaniska trädgården, för övrigt Europas största botaniska trädgård. Föreståndaren för trädgården var med på konferensen och jag frågade om tips på vad man borde fotografera om man har en liten stund över. Hon rekommenderade lökväxtavdelningen som nu börjar blomma, så jag smet dit en liten stund för att plåta. Har idag sänt bilderna till Mikael Söderholm som kanske framöver lägger ut några av bilderna i sin trevliga och dagligen uppdaterade blog, se http://stadstradgardsbloggen.blogspot.com

ReligionSvartrockarnas tid är förbi, det svenska folket har sedan några decennier varit bortkopplade från dessa ondskefulla människors makt. Många tror nuförtiden att bibeln står för något slags kärleksbudskap och i motsatsförhållande till den ”onda koranen”. Nja, riktigt så enkelt är det inte. Slaveriet är sedan länge avskaffat, men i 3:e Mosebok 24:44 är det skrivet att man kan äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. Nu är ju detta skrivet för flera tusen år sedan, men vad som inte står i bibeln är om unga flickor som anklagas för att vara häxor. Det var just dessa präster i svenska kyrkan som för bara några hundra år sedan dömde ett stort antal unga oskyldiga flickor att brännas levande på bål! Alltså dessa förbannade svartrockar som med lagens hjälp styrde och ställde i samhället.

Många gamla och sjuka behöver omvårdnad dygnet runt. Men ska dom lämnas hjälplösa på söndagarna? För i 2:a Mosebok 35:2 står det att han som arbetar på en söndag måste dräpas. Det här låter ju inte helt humant, men bibeln måste ju följas eller….. Nu är jag som tur är begåvad med en dotter som aldrig säger emot mig. För hur skulle jag agera då? 5:e mosebok 21:18-21 säger att dom då måste stenas till döds vid stadens port. Det finns många fler exempel från denna ”kärlekens bok” som jag inte riktigt håller med om. Som tur är så håller religionens betydelse på att försvinna i en del länder som undersökts av ett amerikanskt forskarlag. Med matematiska modeller konstaterar forskarna att religionen är på väg att dö ut i ett antal länder. Det här låter ju bra i mina öron. Tyvärr så har forskarna förenklat och

förbisett ett antal andra faktorer: religionens betydelse har över tid minskat, men att den är på väg att dö ut är nonsens för det finns åtskilliga andra variabler som dom förbisett. Se t.ex. http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/religion-kan-utrotas-i-nio-lander. För ett par veckor sedan hade DN en gallup där de frågade ”Är du religiös?” Av drygt 11 000 röstande svarade då 18 % ja, och 82% nej. Detta låter i alla fall lovande i mina öron. Kanske dags att sjunga en lovsång……

Lite fånerier från ansiktsbokenIgår kväll stod jag i valet och kvalet om jag skulle lägga ut följande som ”Avslutningsvis” eller på fb, det fick bli det senare: ”Det är många som på senare tid börjat kalla mig för skåpbil, så nu börjar jag bli van...... ;)” Fånigt? Javisst! Förra torsdan lade Kicki ut en länk på en hund som spelar piano och ylar ikapp med melodin: ”Han låter som några operasångare jag kände i mitten av 1980-talet. Fast jycken har kanske lite mer känsla för musiken.” Filmsnutten är faktiskt sevärd (eventuellt fungerar länken bara för dom som har facebook): https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=190134797696964&id=1427636770#!/video/video.php?v=189144757778181&oid=308253523676&comments

Ett par dagar före 1a april knäppte jag kort på några ynkliga 10 centimeter höga påskliljor, vilka jag hade klistrat på några gula post it-lappar (vilket man tydligt såg). Innan jag stack till jobbet på 1a april så lade jag ut bilden: ”Gomorron! Ännu en härlig vårdag. Nu börjar påskliljorna blomma, dagen till ära verkar det som dom fått fyrkantiga blommor..... ;).” På kvällen lade jag ut följande förklaring: ”April april! Det här är faktiskt färsk purjolök som växer i Göteborgs Botaniska Trädgård! Det är fråga om olika sorter, vilket man kan läsa på baksidan lapparna!” Fånigt? Javisst!

Lite senare på kvällen lade jag ut följande: ”Ikväll blir det romantik. Det ser jag verkligen fram mot!” Jag visste ju på förhand att det skulle bli massor av kommentarer. Direkt jag lagt ut detta åkte jag för att handla i några butiker, inväntade sedan lite fler kommentarer innan jag lade ut att ”Jag har idag varit på biblioteket och lånat en bok om hunden Lassie, en riktig roman-tik.” Fånigt? Javisst!

KvacksalveriSom jag meddelat tidigare är jag skeptisk till en massa tokerier såsom exempelvis astrologi. Vi skorpioner lär vara sådana. Nyligen läste jag en artikel i en gratistidning om hur färger kan hjälpa människor att hitta en inre balans. Javisst betyder färgsättning en hel del, så jag läste vidare i artikeln som handlade om en färganalytiker. Och höll på att ramla baklänges: ”När hon läser av en persons färg utgår hon från de bokstäver som finns i namnet och siffrorna i födelsedatumet. Dessa bildar vår egen personliga kod som hon omvandlar till färger. Färger finns i alfabetet, siffror, ljud, musik, toner med mera, hon ser alltid till att det positiva kommer fram hos personen i tolkningen.” Herrejöstanes en sån gallimattias!

”Siffrorna i födelsedatumet.” Nu är inte ett födelsedatum något allmänmänskligt utan olika kulturer har olika tideräkningar. Och i den västerländska kulturen skrivs födelsedatumet på ett antal olika sätt. Och bokstäverna i namnet: när en människa ändrar stavningen på sitt namn från Carlsson till exempelvis Carlsohn för att skilja sig från alla med lika namn, hur ändras den personens färg då? Och om namnändringen är mer radikal, t.ex. från Carlsson till Svallemyr så måste det ju innebära en enorm förändring av den inre färgen. För att inte tala om alla som gifter sig och tar makens/makans efternamn. Och så finns det ju dom som är trötta på att heta Eva och byter till Mimosella och liknande. ”Den färg man är född i är man

lärare i och ska föra det budskapet som finns i färgen vidare till dom som inte har lika mycket av färgen i sina liv.”

Utan att direkt vetenskapliga belägg, så uppskattar jag att dom som tror på sånt här till 80 kanske 90 procent är kvinnor. Vi män är av naturen mer skeptiska och kritiska, varför det är så vet jag inte. Men om man tittar på de horoskop som finns i tidningar (dagstidningarna undantagna), så återfinns nästan alla dessa i tidningar riktade till kvinnor eller så kallade familjetidningar (som till största delen läses av kvinnor).

Lustigt: Första långturen på cykel IIEfter att ha lämnat en hel del packning på vandrarhemmet i Flensburg kunde jag med betydligt lättare cykel trampa neröver nordtyskland. Miljonstaden Hamburgs trafik undveks genom att ta en färja lite väster därom. På midsommarafton 1989 hade jag siktet inställt på Oldenburg dit det var cirka tio mil att cykla. Tyvärr var det fullt på grund av nån skolgrupp som var på utfärd, så det var bara att fortsätta sex mil till (i dagboken skrev jag ”kämpigt att fortsätta). Efter att ha installerat mig på vandrarhemmet i Bad Swischenahn så jag ut i folkvimlet för att vara med om midsommarfirandet. Som inte fanns. För det firas ju bara i de nordiska länderna. En riktig besvikelse alltså, men några öl slank det nog ner ändå.

Efter att fruktansvärd motvind ha trampat över det 32 kilometer långa dammbyggnaden Afsluitdijk i tog jag några dagar senare in på vandrarhem i en mycket liten by. Efter en middag på det nästan öde vandrarhemmet blev det dags för sängen en stund. För en stor del av natten spenderade jag på toaletten där jag feberyr sket och spydde samtidigt: första och enda gången någonsin som jag drabbats av magsjuka. Utan att överdriva så kände jag mig väldigt eländig! Men med fortfarande feber i kroppen tog jag dagen efter en tur i omgivningarna. Och ytterligare en dag senare stannade jag för natten i den lilla byn Egmond (sedan år 2001 Bergen). För motsvarande en svensk hundralapp beställde jag in en 12-rätters meny på en kinakrog. Jag åt upp allt! För cykling gör att man förbränner en hel del, dessutom så hade jag ju ett par nätter innan gjort mig av med all föda och mer därtill då jag hade magsjuka.

Ytterligare några dagar snare besökte jag staden Haarlem och det helt fantastiska Teylers museum, se http://www.teylersmuseum.eu/index.php?item=1&lang=en Detta är Hollands äldsta museum och de har en helt fantastisk samling av bland annat prylar för elektriska mätningar och experiment. När jag så småningom kom till Belgien gjorde jag en minnesrik rundtur: på tillbakavägen uppför kusten till campingen stannade jag varannan kilometer jag på en pub för att ta en 25-centiliters öl. Efter ett tag måste jag öka ut avståndet mellan pubarna annars hade jag nog inte kommit tillbaka till campingen. Men en härlig runda var det!

Avslutningsvis har jag noterat att när skilsmässopapperen är påskrivna får parterna varsitt ex. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 14 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 31 mars 2011

Veckan som varit/veckan som gåttJa nu har vi sommartid och jag har vridit klockorna både framåt och bakåt några gånger. Till sist gav jag upp och ringde Fröken Ur som kunde meddela korrekt tid. Har alltid haft svårt att veta om man ska ställa klockan framåt eller bakåt en timme då man får sommartid, lika

problem är det i oktober. Det finns ju en massa tumregler om hur man gör, men eftersom det finns så många regler så blandar jag ihop dom. Man ska ju ta in snöskyffeln då det blir sommartid, vilket borde betyda att klockan dras bakåt en timme. Men andra hävdar att man ska ställa ut pelargonerna i trädgården, så då borde det ju bli en timme framåt. Nä, jag ställer in detta med tumregler och ringer Fröken Ur istället. Enklast så!

På jobbet har det varit en tillfällig arbetstopp, men den lyckades jag fixa bort genom lite extraarbete. Så nu har jag bara en jämntjock hög med papper utspritt över skrivbordet. Tyvärr så har jag kanske det största skrivbordet på jobbet (det är två bord som är sammansatta), så det skulle nog krävas en riktigt rejäl arbetsinsats innan det blir skinande blankt. Fast jag är väldigt frestad att nån kväll smyga iväg till papperstuggen för att få alla dessa papper ur världen en gång för alla. Sedan är det bara att sätta upp en oskyldig min: ”Nä, nåt sånt har jag aaaaldrig sett…..”. För inom stora byråkratiska organisationer försvinner ärenden ganska lätt, särskilt sedan vi fick en massa elektroniska ärendehanteringssystem som fungerar halvknackigt. Fast å andra sidan så gillar jag ju att ha alla dessa olika ärenden, är ju bara att dyka ned i det som jag för stunden tycker verkar roligt.

På cyklingsfronten blir det allt bättre, cyklade tre mil längre än de föregående veckorna (jag räknar måndag till söndag) vilket innebär 28,6 mil. Fast nånting är fel med min förbränning: vågen står i stort sett och stampar på samma som då jag inledde cyklingssäsongen för en månad sedan. Nu är det ju inte så att jag trycker på särskilt mycket då jag cyklar utan det blir i ett i mitt tycke ganska makligt tempo. Fast det är ju rätt många som jag cyklar förbi. Vad jag har förstått så är det just tiden som man håller på med denna tämligen lågaktiva motion som borde vara till fördel för min framdel, alltså magen. Men det kanske ligger i släkten: talade med dotra igår och hennes magproblem bara ökar, hon blir allt tjockare. Men en grundlig läkarundersökning visade nyligen att det är något temporärt problem med ämnesomsättningen och att en dramatisk viktminskning är beräknad att inträffa den 30 maj eller tiden däromkring. Ju mer jag tänker på det så verkar det som vi båda har fått i oss för mycket korv……

Bilen….I måndags ringde jag min bilreparatör för att höra hur det gått med bilen som sått där i 11 dagar. Problemet har varit att då jag stannat motorn efter att den blivit varm så vill den sällan starta igen. Han har bytt startkablar, startat och stannat bilen, men har inte märkt nåt fel. Reparatören ska nu under några dagar använda bilen för lokala ärenden och även köra hem den över natten för att se om felet kvarstår. Jag får ju hoppas att det hjälpte med att byta kablar, för dom gamla var i dåligt skick enligt reparatören.

Förföljd och hotadJag är förföljd av en medelålders kvinna. I vanliga fall är det ju lite smickrande att ha nån dam som är intresserad av en, särskilt när man har kommit upp i åren och inte längre har så många dambekanta. Hon har vid flera tillfällen hotat till livet, bland annat genom följande meddelande på facebook den 6 januari ”En del gräver sin egen grav utan att de är medvetna om det”, ett meddelande som fick mig att plocka bort och spärra personen från min vänlista (några veckor innan hade jag gjort så att jag inte såg hennes meddelanden, och mailen slängde jag direkt i papperskorgen). Senare har hon skrivit på facebook att hon förlorat mycket vikt under hösten och är nu jättesnabb och kommer jaga mig med gevär (eller liknande) runt Mattsas som är mitt lantställe. För det är fråga om en släkting som har delar av sin släkt bara 100 meter från där jag håller till!

Egentligen hade jag inte tänkt ta upp detta, men i lördags skickade hon ett SMS, vilket var droppen som fick bägaren att rinna över: ”Är ledsen. Hatar dig. Kommer att fånga dig + trycka till dig ännu.” Ett par dagar innan skickade hon mail: ”Jag kommer att hemsöka dig på Mattsas när du minst anar det.” I början av februari skrev hon följande på facebook, med riktning på mig: Det löser sig, sa syramördaren och samma sak tror jag om ”tromben från Göteborg”.

Det är alltså fråga om obesvarad kärlek från min sida, men människan fortsätter med saker som ”I am doing everything to get you back into my life again”, vilket var länkat till musiken ’Never let me go’ med Aretha Franklin (22 februari). ”Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen. Det finns också människor som stannar en stund och lämnar fotspår i våra hjärtan. Och vi blir aldrig mer de samma. (Till min syssling i Göteborg som kom som en tromb och försvann igen.)” (20 februari). “You shaked my world and I know I did the same with yours. You were surprised that I was as intellectual as you, and I does´nt even have any academic education. I saw my mirror image in you. Our relationship was like an earthquake. You thought that I was pretty and I do not know everything. Maybe it was second cousin love.” (22 februari). Jag har ett stort antal liknande exempel, men ska övergå till att skriva och tänka på betydligt roligare saker och hoppas att människan fortsättningsvis lämnar mig ifred.

Lite från ansiktsbokenEva skrev häromdan att hon har ”så jäkla ont i nacke och axel (fick lite massage av sonen nu), undrar om jag satt i drag i Cadillacen i lördagskväll”. Från en annan person vet jag att det var ett gäng som skulle till grannbyn Marma, vilken egentligen bara ligger 20 minuter bort, men det tog dom 2,5 timme dit. Så mitt svar blev ”2,5 timme från Ljusne till Marma? Verkar inte ha varit nåt drag i den bilen inte!” Och Yvonne var frustrerad över den snö som bara vräker ner uppe i Hälsingland. Jag: Även i Göteborg har vi fått en massa snö. Fast det var ju några månader sedan..... ;). Häromdan försökte sig Marie på att sjunga karaoke med dottern, men ”men jag låter rent ut sagt för jävligt....”. Jag: Kan tänka mig det, man måste ha några glas innanför västen för det ska låta bra (i alla fall tycker man det då!).

På lördagskvällen cyklade jag förbi alla raffinaderier här på Hisingen och tog bland annat kort på ett av de höga tornen med evigt brinnande gaslåga, vilket fick följande bildtext: ”Igår tändes facklan för Lilla OS som hålls i Göteborg i sommar. Facklan ska nu bäras runt till alla europeiska huvudstäder innan elden tänds på Ullevi den 16 juli.” Efter några kommentarer lade jag in följande kompletterande information: ”Lilla OS är ju som bekant en tävling för 2-4 åringar, så det är föräldrarna som bär facklan. Det ska bli spännande att se trestegshoppet: ska dom slå rekordet få 1,84 meter?” Redan på lördagskvällen lade jag ut en bild på ett av raffinaderierna: ”På Hisingen i Göteborg har man utvecklat en raffinerad metod att utvinna olja ur bensin och diesel.” Nu var det väl så att rätt många vid det här laget hade smakat på drycker som kommer från liknande anläggningar, så dom uppfattade inte denna lilla tokighet.

Tidigt på söndagsmorronen kommenterades sommartiden som trätt i kraft några timmar innan: ”Herregu vad tidigt jag vaknat! Det är ju sommartid nu. Har för mig att det finns nån tumregel om att man tar in vintern nu, och ställer ut den på senhösten. Alltså har jag ställt tillbaka klockan en timme. Jag går nog och lägger mig en stund igen.” I all välmening skrev en av mina vänner ”nej, nej du skulle flytta fram den en timme ju...”, vilket fick svaret ”Angelica, för säkerhets skull ställde jag tillbaka klockan två timmar. Nu har jag en riktigt lång och härlig söndag framför mig!”

Lustigt: Första långturen på cykel IJag har tidigare berättat om då Bengt och jag ca 1986-87 skulle göra en långtur med cykel. Först bil ner till Skåne. Det blev fyra mils cykling första dagen och lika många dagen efter, varpå vi var tvungna att ta en vilodag eftersom Bengt var helt slut i kroppen. Sedan regnade det så vi tog bilen hem igen. Sommaren 1989 hade åter tanken mognat fram på en långtur med cykel. Under vintern läste jag en hel del litteratur om vad man skulle ha med sig på en långtur med cykel. Hela vinterhalvåret – som på våra breddgrader är betydligt längre än sex månader! – hade jag gnetat och jobbat en massa på sidan om studierna för att kunna vara ledig på sommarlovet.

Så kom då den stora avresedagen. En fullpackad trefacksväska bak, två väskor vid framhjulet, två 75-centiliters vattenflaskor på ramen och en halvliters flaska med rödsprit under ramen. Jag var väl rustad för sommarens strapatser. Färja över till Fredrikshamn och sedan ner mot Ålborg och bortom. Efter några timmar blev jag hungrig och stannade på en rastplats för att först koka potatis på spritköket. Det tog lång tid innan det överhuvudtaget började koka, väldigt lång tid. När potatisen äntligen var färdig fick jag ta ett annat kärl för att värma upp en burk med köttkonserver. Nu var jag rejält hungrig och maten smakade mycket bra. Efteråt skulle det ha varit gott med en kopp kaffe, men det skulle ju ha tagit minst en halvtimme till att fixa så jag cyklade vidare.

Sedan några dagar ner genom det ”platta Danmark”, vilket inte alls var så platt som jag hade trott. För östra sidan av Jylland ligger mestadels på kanske 80-100 meter över havet, medan varje stad ligger nere vid havet. Det finns många städer där: snabbt nerför en backe och sedan sega sig uppför på de lägsta växlarna. Det var nu som jag upptäckte att den danska maten faktiskt var riktigt god, så spritköket fick vara. Efter fem dagar checkade jag in på vandrarhemmet i nordtyska Flensburg. Där donerade jag spritkök, dom två cykelväskorna fram och lite annat som jag inte borde ha haft med från början. Böckerna om långfärdscykling hade varit bra, men det genomgående felet var att dom rekommenderade att ha med alldeles för mycket packning. Framväskorna gjorde även att jag fångades upp en hel del av sidovinden. Året efter då jag cyklade på Iberiska halvön hade jag kommit ner till den ganska extrema vikten av 11 kilos packning, vilken inkluderade tält, sovsäck, liggunderlag, verktyg till cykeln och ombyten. Men då hade jag ju egen erfarenhet av att endast ta med det absolut nödvändigaste.

Avslutningsvis noterar jag att Socialdemokraterna har fått en ny partiledare. Märkligt nog är han i stortsett okänd för dom stora massorna trots att han Juholt på med politik ganska länge. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 7 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 mars 2011

Veckan som varit/veckan som gåttSå var det vårdagjämning häromdan. Det är inte mycket till värme ännu, dock har kvicksilvret med nöd och näppe masat sig upp till tvåsiffrigt ett par korta stunder. Underbart är kort heter det ju, verkar vara lika med vårvärmen. Jag kämpar i alla fall på med motionen och hoppas så småningom komma ner till den vikt jag hade innan kyla och snö omöjliggjorde cykling. Dom tre senaste veckorna har jag varje vecka gjort 25 mil i cykelsadeln. Det är inte särskilt ansträngande, men knappast roligt då det bara är några plusgrader och mulet, rätt ofta även

mörkt ute. Och så blåser det ju nästan för jämnan i Göteborg. Medvind är trevligt, men den övergår ohjälpligt i nåt skede till att bli en elak motvind. Att som i måndags morse cykla uppför Älvsborgsbron i två plusgrader och kuling som kommer rakt emot är inte kuligt. Fast sedan kom belöningen i form av lång backe nerför till Röda Sten och rejäl vind i ryggen då jag cyklade utefter älven mot jobbet.

I fredags hände inte särskilt mycket, men jag gjorde i alla fall en liten kvällstur med cykeln. I lördags hade Hasse och Raoul bjudit in till pokerafton, det är nog 1,5 år sedan vi spelade sist. Lite då och då lyckades jag få ganska bra kort, tyvärr så var det nästan alltid nån av de fem andra runt bordet som hade ännu bättre kort. Ja det är inte lätt att spela mot några av Sveriges skickligaste pokerspelare. Men jag lyckades begränsa den ekonomiska skadan till 248 kronor i baken. Efter denna ekonomiskt smärtsamma förlust har jag under veckan fått äta knäckebröd utan pålägg, för lönen kommer inte förrän imorron fredag. Det var knappt att jag i måndags hade pengar till att köpa tre flaskor single malt! För nåt vill man ju unna sig då det är ekonomiskt bistra tider.

I veckan har jag utökat vänkretsen på facebook med ett 20-tal personer, hälften av dom från ”firman” där jag jobbar. Dock har jag inte någon som jobbar på samma kontor på vänlistan, detta för att jag på något sätt vill hålla fb till den mer privata kretsen. Fast allt jag skriver och publicerar på facebook är öppet för alla, med undantag av där jag har satt totalspärr på några enskilda individer. Facebook kan vara riktigt trevligt forum och jag rekommenderar än en gång dom som inte gått med att överväga göra det.

Snart sommarI veckan har jag gått igenom almanackan för vår- och sommarledigheterna. Det ser inte alls bra ut: ett antal möten som jag måste planera ligger under såväl påskveckan som kristihimmelfärdsveckan, veckor som jag hade tänkt vara ledig. Och inte heller verkar det som att jag som brukligt kan sticka på sommarledighet på en torsdag heller, det är två viktiga möten några dagar innan och därpå följer protokollskrivande med mera. Men som det ser ut nu kan jag i alla fall få den efterlängtade sommarledigheten fredan före midsommarafton. Hinner nog göra i ordning stugan och få båten i sjön i god tid före midsommarfirandet. Får jag i alla fall hoppas.

De bästa filmerna jag sett på bio sedan 1995(hmmm, det blev ju inte mycket….)

SiliconförgiftningKramas vill man ju lite då och då. Och att få kramas med någon med stor barm kan ju vara riktigt trevligt. Fast det måste vara fråga om en naturlig framsida, plasttuttar är ju rentav livsfarliga! Boaormar är ju väldigt kärvänliga och kända för att vilja kramas i tid och otid. Häromsistens var det en boaorm så blev så betuttad i en kramgo fotomodell så han nafsade henne lätt i bröstet. Det skulle han inte ha gjort, för hon var full av giftig plast. Den stackars ormen avled efter att en lång stund ha slingrat sig i magsmärtor, se vidare http://www.hbl.fi/text/utrikes/2011/3/17/w60606.php.

Lite från fb: bilderI veckan har jag lagt ut några skickligt gjorda bilder/tavlor av mat och då med lite egna (naturligtvis felaktiga!) texter till. En vacker landskapsbild som huvudsakligen gjorts av olika slags bröd fick följande text: ”Jag vaknade alldeles för tidigt och har roat mig med att leka lite med frukostbrödet. Men nu ska det ätas upp så jag står mig till dagens lunch. Gomorron

förresten!” Ett skickligt skuret äpple som såg ut som ett huvud och som bet tummen på den som höll äpplet i handen: ”Jag har blivit ordinerad av läkare att äta mycket frukt, så på vägen hem från jobbet ikväll köpte jag äpplen. Precis innan jag skulle ta den första tuggan så bet äpplet MIG! Fan, det här går inte. Jag sticker och köper en hamburgare istället. Eller finns det snällare frukt att köpa?” Och i måndags lade jag ut på en oerhört konstfärdigt skalad apelsin, där apelsinskalet bildade en kvinna, själva apelsinen en gravid mage och delar av skalet ett ofött foster: ”Hmmmm, jag tror visst att fru Apelsin har en liten mandarin på gång.... ;)”

I söndags publicerade jag en, i mitt tycke, fantastisk bild på Calle Bernadotte från ca 1974, där han lägger in en mycket stor portion snus. Den fick följande bildtext: ”Jag funderar på att sluta röka. Kanske det är bättre att gå över till snus?” Bilden har jag knäppt från en bok som kommit ut i mycket begränsad upplaga. Inte heller är det en prilla Calle lägger in, utan en räka. Men hade jag skrivit det så hade ju inte bilden varit särskilt rolig!

I lördags var månen närmare än på mycket länge, dessutom var det fullmåne. Jag råkade se ett jätteklot i horisonten i skymningen då jag var på väg till pokerspelet med mina kompisar (se ovan). Upp med kameran på cykelsadeln som stativ, detta för att det var så svagt ljus att kameran behövde en tredjedels sekund som slutartid. Och så fick jag en bra bild på månen, inklusive ljuset från sju gatlyktor. På söndan lade jag ut bilden: ”Månen var ju jättestor igår. Nu vet jag varför: hon är ju gravid och förväntas föda ca 50 meteorer. Här syns månen med de första sju nyfödda meteorerna.” Jag skickar gärna bilderna ovan till dom som inte har tillgång till fb.

Tätt med doktorerI söndags surfade jag lite på nätet och råkade få se att Febe, en gammal bekant hemifrån byn Ljusne, nyligen disputerat och blivit doktor. Febe är en del år äldre än jag och bodde en gång i tiden i huset bredvid mig. Nu är det väl inte alltför många hemifrån byn som blivit tvättäkta doktorer (alltså inte läkare som tar några universitetskurser på grundnivå och sedan kallar sig ”doktor”). Men häromåret så blev även Örjan doktor på äldre dar, och han bodde en bit högre upp på samma gata som Febe och jag. Även jag blev färdig doktor först i mogen ålder. Det verkar som att ljusneborna behöver ganska lång startsträcka, men kommer ändå i mål trots att det tar ett tag!

En man med otur (favorit i repris 23/2 2007)I onsdags så hade lokalblaskan en sorglustig historia om en man med otur. Jag borde ju inte skratta åt hans otur, men han tog ju det hela själv med jämnmod och såg det lustiga i det hela. Historien i korta drag: Bernt 75 år gammal beger sig till akuten på Sahlgrenska för han hade värk i en hand. Där satt det fortfarande patienter sedan dagen före så han rekommenderades bege sig till den privata Axxessakuten några kilometer därifrån. Där fick han en remiss och skickades vidare till Mölndals sjukhus, ytterligare några kilometer bort. Där var det en ambulans som i full karriär brakade in i väntrummet och skadade Bernt. En annan ambulans transporterade honom till sjukhus nr 1. Efter tre dagar blev han utskriven från Sahlgrenska och hade värk i hela kroppen. Utom handen, för den hade han blivit frisk i!

Pension: huj så hemskt!För en tid sedan fick jag det rödaktiga kuvertet med pensionsbeskedet. Det var som vanligt ingen munter läsning. Trots att jag gnetar och står i och dessutom har ganska bra lön så har pensionen sjunkit med 200 kronor sedan förra årsbeskedet. Jag undrar vad jag gjort för ont för att få denna sänkning? Om jag som planerat går i pension vid 65 så verkar det i dagsläget som att jag bara får omkring 40% av nuvarande lön. Det här är ju långt ifrån vad som sades när det

nya pensionssystemet infördes, jag kommer inte helt ihåg vad som utlovades men det skulle inte märkas så särskilt mycket i plånboken. För mig kommer 60% mindre i plånboken att märkas. Under en femårig övergångstid så får jag i alla fall ett extrapensionstillskott på ett par tusenlappar, men det gäller bara tills 70 fyllda.

I det nya systemet ges viss kompensation för den tid man är hemma med barn, studerar eller gör militärtjänst. Men detta gäller från att det nya systemet infördes. Jag har ett stort antal år som inte alls räknas in och det är ju lite surt. Hade vi behållit det gamla systemet ATP (som dock inte fungerade i längden) så hade min pension sett betydligt ljusare ut. För i det systemet skulle man arbeta minst 30 år och dom 15 bästa åren baserades pensionen på. Och då hade jag kunnat kvittera ut en pension som skulle vara betydligt bättre än den jag nu kommer att få. Surt sa räven…..

Lustigt: tågluffning 1975 och 1976Som jag sa i förra blogen tågluffade jag fem gånger under 1970-talet, den andra i ordningen gjordes sommaren 1975. Eftersom man betalade halva priset på resan inom landet och sedan reste fritt utomlands så liftade jag först ner till Köpenhamn innan kortet skulle gälla. Samma sak hade jag gjort året innan och även denna gång inleddes tågluffningen strax efter midnatt med tåg ner mot Hamburg. Jag kommer inte ihåg hela resrutten, men efter ett par dagar var jag i Oostende vid belgiska kusten. Jag tog in på vandrarhemmet där och första kvällen var jag ute och roade mig med några andra tågluffande ungdomar. Dagen efter spenderades i Bryssel, men jag besökte några barer där och i ungdomligt oförstånd fyllandade jag till. På tillbakavägen förlorade jag pass och plånbok, vilket berättas mer om i blogen 15/10 2009.

1976 hamnade jag så småningom i Grekland efter ha suttit i ”jugoslaviskt fängelse” (se förra blogen). Aten är ju en underbar stad, fast på sommaren är den kokhet så jag lämnade efter ett par timmar, dock efter att ha sett Asklepion på håll. Intressanta ruiner kanske, men för mig var det inget att se. Så jag begav mig till hamnstaden Patra där jag tog färjan till Korfu. Där blev det lite badande men framför allt turistande på moped. Hyrmopeden gick som bara attan, har för mig att jag kunde rusa fram i 70-80 med den 5-växlade Zuzukin. Det var i alla fall ett trevlig sätt att utforska denna ganska stora ö på. Men tågluffarkortet brände i fickan och några dagar senare fortsatte resan till Brindisi i Italien och fler äventyr i den västliga världen av Europa.

Avslutningsvis har jag funderat lite över TV-chefens idiotiska förslag om att alla med datorer ska betala TV-licens. På samma sätt skulle man ju kunna åtala alla män för våldtäkt. Inte för att alla har gjort det, men alla män har ju en apparat! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 31 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 mars 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags blev det lite barhopping med Janne. Starten skedde på Silverkällan och naturligtvis en tallrik med deras suveräna nasi goreng: en jätteportion för bara 75 spänn. Rekommenderas! Nästa stopp skulle ha blivit restaurang Västerhus, ofta kallat Värsta hus, men dom har bara öppet tre timmar på vardagarna. Med mycket stor sannolikhet har restaurangen blivit av med

alkoholtillståndet. Man kan undra varför….. Efter ett stopp på Solrosen avslutade vi en tämligen lugn kväll med en sista öl på Hisingen.

Det var lite mulet på söndagsförmiddan, men jag gav mig ut på en liten cykeltur för temperaturen steg utan solens hjälp. Kosan styrdes mot Torslanda, men cykelvägen är avspärrad sedan i höstas eftersom man håller på att bygga nåt där. En liten avspärrning är inget problem att ta sig runt och det var ju ingen aktivitet vid bygget eftersom det var helg. Efter 500 meter kom jag till själva bygget där det låg några pvc-rör snett över cykelbanan. Såna är det vanligtvis sällan några problem att köra över. Vanligtvis alltså. Men nu gled framhjulet på plasten och jag gjorde en rejäl vurpa och rullade runt i lervällingen. Lite öm blev jag förståss, men kläderna var väl inte dom renaste efter vurpan så det var bara att åka hem och slänga in dom i tvättmaskinen. Lite senare var jag ute på en ny tur och då passade solen på att titta fram och det blev årets första dag med tvåsiffrig värmetemperatur. Skönt, det kanske trots allt kommer en vår och sommar även i år!

För vår har vi enligt SMHI sedan den 7 mars, alltså tio dagar sedan. Definitionen på vår är att man efter 15 februari har sju dygn i rad med medeltemperatur över noll grader. När de sju dygnen varit så räknas våren från det första dygnet, så det är först en vecka i efterskott som man vet när den meteorologiska våren har kommit. Våren brukar komma till Göteborg den här tiden, fast vad som är lite roligt i år är att Skåne ligger lite efter, för annars kommer våren dit först. Men skåningarna kommer nog strax ikapp och går om rejält. Fast nu kan jag och många med mig glädjas år att vi fått väldigt långa dagar, snöfritt och temperaturer som i alla fall är uthärdliga.

Bilen…..har stått på parkeringen utanför i exakt tre månader i ur och skur samt varit översnöad. För en tid sedan försökte jag få igång bilen, men den ville inte och det blev nästan nästa tomt i det redan då närapå urladdade batteriet. Så döm om min förvåning då jag en timme före parkeringstidens utgång i lördags vred om nyckeln och den startade direkt. Det blev några varv runt i bostadsområdet för att få in lite ström i batteriet och sedan upp till gratisparkeringen en knapp kilometer hemigrån. Tyvärr så finns nog problemet kvar med att den inte startar då den är varm, men Bylla har tipsat vad det kan vara för vajsing så i förrgår efter jobbet cyklade jag över till min egen bilkonsulent Leif. Vi diskuterade en del om olika möjliga fel och han skulle pröva att få tag på lite billiga grejer från skroten. Sedan snabbt hem och hämta bilen för att köra över den till verkstan. Får se om han lyckas fixa den.

Lite från FejanI förrgår skrev Marie att ”Vem f.n har släppt en bomb i mitt kök? För inte kan det väl vara jag heller som stökar till!” Oj då, tänkte jag och skrev ”Stäng genast av huvudvattenkranen så du inte får en tsunami på köpet också!” [] Och så var det Maj som inte var helt nöjd med att sitta i telefonkö: ”Kundtjänst är för närvarande överbelastat, var god dröj kvar så blir det snart din tur. !"#¤%&/()=?!"#¤%&/()=?`Grrrr” Maj höll ju på att bli hispig så min rekommendation var att ”Ta 35 djupa andetag och så några Stesolid så ska du se att det blir bra.... ;)” Fast Helena såg lite nyktrare på min rekommendation: ”Henrik – om hon ska äta stesolid kommer hon att vara så groggy när det är hennes tur att hon har glömt varför hon ringde...;)” Hmmmm, tänkte inte på det.

I söndags lade jag ut en bild från en hundutställning. I blickfånget är en lite äldre dam av kraftigare mått med kort klänning. Hon böjer sig framåt och man ser rakt in där benen delar sig (och nästan inte hunden). Bildtext: ”Vilken vacker hund! Kan det vara en collie?” Bilden

väckte ju viss munterhet och här följer några kommentarer. Rosie: ”Nej, det är en rumpnissa!” Mikael: ”När det gäller rasen är det visst delade meningar...” Lennart: ”Det är nog en borderlinecollie”

Min dotter Bea har ju blivit lite gravid på sistone och lade ut följande i söndags: ”Roligaste bäbisen i magen! Den älskar 'Canniibal Corpse' musik och blir helvild :) Pappas bäbis?” Inte för att jag vet exakt vad det är för musik som hon refererar till (fast jag gissar att det är nåt jag absolut inte gillar), så det fick bli följande kommentar: ”Jag blir oxå helvild av sån musik, rusar direkt till avstängningsknappen ;)” Bea igen: ”Jättekul bäbis verkligen :) Den är beräknad till 30:e maj. Ska bli kul att få se vad det är för blandad personlighet. Den älskar dödsmetal och tycker om att lyssna på kärleksballader och 'you should always look on the bright side of life' som hittills har varit en stor favorit :)” Well, jag får väl böja mig för den kommande släktingens musiksmak…..

Mitt idrottsintresse…..är väl inte överdrivet stort. Och dom svenska motgångarna i skidspåren har ju varit väldigt framgångsrika, vilket knappast späder på intresset. Men så en dag på senhösten kom jag på lösningen: jag håller på Norge istället! Å jäklar vilken kanonvinter det har varit, vi har vunnit nästan varenda tävling vi ställt upp i! Nu kan jag verkligen glädjas åt skidåkning igen. Hurra för mitt nya skidlandslag! Och härmed ber jag Petter Northug och mina andra norska kompisar om ursäkt för att jag en gång tyckte Norgevisan var rolig, denna förskräckliga sång med Helmer Bryds orkester finns på http://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI

RattfylleriJa ja, jag vet att man inte ska köra bil om man har druckit alkohol. Men en söndag för kanske 5-6 år sedan hade jag lovat att ta med Hasse ut i svampskogen. Jag kände mig väldigt pigg då jag vaknade, några öl hade jag ju druckit kvällen innan…. Ganska tidigt på morronen stack vi iväg söderut på en nästan biltom motorväg. Vid Lindome tar jag av för att köra vidare på lite mindre vägar. En bit in på avfarten står polisen och vinkar in mig. Och helt plötsligt känner jag att jag ju är halvfull och ser samtidigt körkortet ryka all världens väg, för öl hade jag ju druckit kvällen innan. Och det var naturligtvis fråga om alkoholkontroll. Jag blåste och tänkte samtidigt att nu visar det väl säkert en sisådär två tre promille. Naturligtvis visade testet ingenting och jag fick köra vidare efter att dom önskat mig en trevlig dag i svampskogen. Jag visste ju redan på morronen då jag vaknade att jag var nykter, men det är märkligt hur synen av en polispatrull ändrar om hela världsbilden. Några minuter efter trafikkontrollen så hade jag lugnat ner mig igen och kände mig lika nykter som innan jag sett polismännen.

DatortipsDet finns vissa människor som tycker om att städa och dona i hemmet. Jag tillhör inte dessa. Men tyvärr måste man hålla skiten ifrån sig vare sig man vill eller inte. Tills för ett år sedan brukade jag plocka fram dammsugaren varannan helg för att det skulle vara någorlunda fritt från dammråttor, likaså gå runt med golvmoppen nån gång ibland. Men en datatekniker i bekantskapskretsen tipsade att man kan komma väldigt långt med datorns hjälp. Och, mina vänner, här delar jag med mig hur man ska göra: Skapa först en ny mapp i datorn som du döper till ”Dammet i huset” eller liknande. Sedan drar du mappen till papperskorgen. Då får du upp ett meddelande som säger ”Vill du ta bort Dammet i huset permanent?” Klicka då på Ja och luta dig tillbaka, en liten stund senare är huset eller lägenheten helt dammfri, skinande blank eller vad det nu var du döpte mappen till. Det är ju fantastisk vad mycket hjälp man kan få av datorerna bara man vet hur de ska skötas!

Lustigt: tågluffarsprit med skador och fängelseOmkring mitten av 1970-taet gjorde jag fem tågluffningar. Den första var 1974 och åkte då verkligen kors och tvärs genom Västeuropa, bland annat hem en sväng för att hämta mer pengar. Jag fick verkligen valuta för tågluffarkortet om antalet kilometer räknas. På väg upp från Portugal stannade jag en natt i Madrid för att dagen efter ta tåget upp till Barcelona. På järnvägsstationen träffade jag två flickor och en pojke från Sverige. Vi hade trevligt och bestämde oss för att köpa en massa gin att ha på tågresan till Barcelona. Med två herrar och två damer var det ju som upplagt för lite kuttrasju, men nu visade det sig att Björn och jag hade siktat in oss på samma dam. Inte blev det bättre av att Björn inte riktigt kunde hantera spriten. Så småningom hoppade han på mig och det blev ett sjuhelvetes slagsmål som höll på i flera timmar med avbrott för lite lugnare stunder eftersom andra tågluffare särade på oss. Så småningom somnade vi alla och på morronen efter var vi vänner igen. Vi fyra åt frukost på ett kafé i Barcelona och Björn sa ett antal gånger att han fick sån ångest varje gång han såg på mig eftersom han visste att det var han som låg bakom mitt nya tjusiga blåöga.

Några år senare var jag på väg från München till Belgrad i Jugoslavien. Denna gång kom jag i kontakt med ett mer internationellt gäng, men med inslag av svenskar. Vi var åtta personer i kupén och vid nåt tillfälle fick vi för oss att dricka vin. Trevligt och gemytligt hade vi. Och eftersom vi alla var ungdomar så uppfann vi en lek: att lätt kasta en tom vinflaska till någon annan i kupén och att denna person skulle fånga flaska och sedan kasta den vidare till någon annan. Hursomhelst så var jag lite ouppmärksam: en som kastade flaskan ropade ”Henrik”. Jag vände mig om och fick flaskan så oturligt att den slog ut en bit av ena framtanden. Nu 35 år senare är min högra framtand fortfarande lite kortare och det saknas en rejäl bit på baksidan tanden.

Vid den här tiden hade jag fått smak för att resa och samlade så många stämplar i passet som möjligt. När vi kom till gränsen till det kommunistiska Jugoslavien, som låg bakom ”Järnridån”, kom det ombord två passkontrollanter. Dom bara tittade i passen men gav ingen stämpel. Styrkt av ett antal timmars vindrickande så insisterade jag på att få en stämpel i passet. Jag var mycket påstridig vilket fick till följd att dom tog med mig in på polisstationen som låg i direkt anslutning till gränsövergången. Där fick jag sitta på en stol ett par timmar innan ett mycket kort förhör hölls med mig. Sedan fick jag gå tillbaka till det väntande tåget. Jag var skakad efter denna ”fängelsevistelse”, men samtidigt nöjd eftersom jag i alla fall fått en stämpel i passet! När jag återförenades med mina reskamrater visade det sig att det först hade kommit de två passkontrollanterna och två vagnar bakom hade det varit ytterligare två personer som satt stämplar i passen! Alltså lite socialistisk byråkrati som jag var helt obekant med då.

Avslutningsvis har jag funderat lite över det militära där man inte ska tänka själv, det gör någon annan åt en: Är det dom som är duktigast på att inte tänka själv som blir generaler och brigadchefer? Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 24 mars (jag ska försöka få ihop nåt att berätta till dess).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 10 mars 2011

Veckan som varit/veckan som gått

Det är fortfarande ganska kyligt ute, men snön är borta sedan kanske en månad. Fast igår kom det 5 centimeter snö på förmiddan, men när jag cyklade hem efterjobbet hade nästan allt försvunnit. I förra veckan startade cykelsäsongen på riktigt. Drygt 25 mil blev det och så mycket har jag inte cyklat sedan första veckan i november. Eftersom det har varit några kalla nätter så har ännu inte den meteorologiska våren kommit. Men vad gör väl det, för ljuset har i alla fall återvänt!

Jag kör ju nästan inte nåt med bilen nu, så i veckan ringde jag Länsförsäkringar för att sänka körsträckan och därmed premien. Det blev några inbesparade hundralappar där, men dom frågade mig även om hemförsäkring. Min gamla försäkring hos IF går ut nu i dagarna men jag fick en likadan hos Länsförsäkringar för nästan 600 kronor mindre. Och som grädde på moset blev bilförsäkringen ytterligare 3-400 kronor billigare eftersom jag nu har två försäkringar i samma bolag. Så på ett femminuters telefonsamtal hade jag sparat en bit över 1000 kronor (ca 120 euro). Inte illa pinkat!

I slutet av förra veckan kom det fram att Calle Bernadotte har begärt att få betydligt högre apanage, 127,7 miljoner kronor för år 2011. Det är ju egentligen ganska lite pengar om man tänker på inflation och sånt. Och översätter man det till euro så blir siffran mycket mindre. Och i pund ännu mindre. Nålpengar alltså. Jag tycker att ökningen av apanaget är mycket berättigat denna gång eftersom familjen har utökats med en fattiglapp från folket, Ockelboprinsen. Det måste ju kosta massor av pengar att omvandla honom till en riktig kunglighet, så ge dom mer pengar bara! Och så har ju det nygifta paret fått en ny bostad som dom måste rusta upp: dom gamla hyresgästerna inne i Hagaparken vräktes ju. Och man vet ju vilket slödder det brukar vara som vräks, dom har säkert misskött underhållet av huset kan jag tänka mig. Och hur skulle det se ut om prinsessorna gick omkring med vanliga handväskor och ryggsäckar som vi vanliga dödliga? Och det är klart att prinsen måste köra Porsche, sådana kan dessutom (tror jag) köras på miljöklassat bränsle, så vi har ett miljömedvetet kungahus som lydigt släcker ner ett av sina många slott en timme om året då det är Earth Hour. Jag tycker man borde höja apanaget till en miljard om året! Pengarna kan ju tas från cancerforskning eller andra onyttiga verksamheter.

LördagsnöjeFörutom att jag köpte en elbas för sex år sedan så är det nästan tio år sedan jag köpte en ny gitarr. I lördags gick jag runt i några musikaffärer på jakt efter nåt begagnat, akustiskt eller elektrisk spelade ingen roll, bara det var nåt jag ville ha. På MUG hittade jag en oerhört sliten kopia av en Fender Stratocaster. Det var en tysk Sandberg, ett för mig helt okänt gitarrmärke. Fast det visade sig att gitarren var sprillans ny, men hade behandlats så att den skulle se ut som att den gått igenom 30 års sorger och bedrövelser (denna behandling kostar 3000 kronor extra). Det var kärlek vid första öronkastet! I butiken fanns även originalgitarrerna från Fender att få för omkring halva priset, men dom var inte mycket att hänga i julgranen. Jag bestämde mig ganska snabbt att köpa gitarren och kunde därigenom pruta ner den en tusenlapp på ett pris som redan innan var nedsatt med tre tusen kronor. Senare har jag lärt mig att Sandberg är handgjorda gitarrer som anses mycket prisvärda. Och det håller jag med om! Så förutom att cykla för motionens skull blev det en hel del klinkande på den nya gitarren under helgen.

Fejsbok i veckanEva stack förra helgen med några kompisar till Kanarieöarna för en vecka och lämnade sina halvvuxna söner ensamma hemma. Ungarna har säker fått förmaningar om vad dom ska göra denna vecka men det skadar inte att komma med en extra påminnelse, så jag påpekade

följande: ”Glöm inte att ställa in blommorna i barskåpet och sätta dit skylten ’Vi är också törstiga’!”

Förra veckan gjorde Magnus biskvier i ugnen och dom lyckades inte helt bra. För att markera sin ilska skrev han i sin logg bara ”%&/¤#&%")&(¤/&"!¤#&&)=%¤”, vilket fick följande svar från mig: Du borde inte lägga ut ditt säkra password här på fb, nån kan kopiera det! (by the way, Magnus fyllde 40 igår: grattis!)

På väg utefter älven med cykeln i måndags morse såg jag en bogserbåt som sakta skuffade Stena Lines färja över till varvet på andra sidan, där den skulle läggas upp på service efter att ha legat i hamn hela vintern. Naturligtvis stannade jag för att ta ett kort, vilket fick följande bildtext: ”I morse ville inte Danmarksfärjan starta så dom var tvungna att knuffa igång den med en bogserbåt.”

På söndagsmorronen meddelade Åke att han ”följer Vasaloppet från starten, solsken och lättåkt, man blir lite sugen.” Jaha, tänkte jag och svarade ”Klart att det är lättåkt framför TV:n!” Senare på söndan lade jag ut en bild på Feskekôrka (saluhall för fisk): I Göteborg finns antagligen världens enda kyrka som är öppen alla dagar i veckan utom på söndagar.

En dag i mitt liv: kolugn!Nuförtiden tillhör jag dom helt kolugna typerna. Vaknar på morronen helt utvilad, dom två Rohypnol som togs för insomnandet hjälpte verkligen. Jag är väldigt förtjust i morronkaffe, men det fåt hjärtat att pulsera alltför kraftigt så jag brukar ta två Stesolid för att motverka kaffet, är det regn eller snö ute tar jag en extra för säkerhets skull. Det första jag gör på jobbet är att sätta på datorn, jag måste ju uppdateras på hur börsen har gått. Vid 11-tiden slår jag på telefonen och ringer upp dom som lämnat meddelande på telefonsvararen. Vanligtvis har deras ärende redan löst sig då jag ringer upp, men ibland har dom ett mer kvistigt ärende. Detta skriver jag upp på en memolapp och ber att få återkomma. Jag tycker egentligen inte om dessa memolappar så om det finns fler än tio på skrivbordet så slänger jag alla i papperskorgen.

Jag är ju tjänsteman och brukar därför ta långlunch. Två timmar är lagom för då behöver jag inte stressa med starkölen till maten och kan njuta av cognacen till kaffet. Min chef förstår inte riktigt varför jag behöver dessa långa luncher och brukar skälla lite ibland. När jag märker att han är på väg att börja skälla så ber jag om tio minuters timeout, ett par lugnande Sobril gör susen och efter en stund är jag redo för utskällningen. Mina arbetskamrater pladdrar alldeles för mycket på kafferasterna, så istället brukar jag lägga mig i vilorummet. En timme känns ganska lagom. Det finns massor av ärenden på skrivbordet och sånt kan stressa många människor. För att inte råka ut för denna stress brukar jag lämna kontoret ganska tidigt. Därigenom slipper jag även den intensivaste eftermiddagsrusningen. Till kvällsmackorna dricker jag en lättöl. Man vill ju inte bli beroende av stimulantia!

TerroristerPolisen misstänker att självmordsbombaren i julruschens Stockholm hade hjälp utifrån för att tillverka sin bomb. Före attentat bodde bombmannen Taimour Abdulwahab i den engelska staden Luton. I förrgår grep den skotska polisen en person som härstammar från Mellanöstern. Han är inledningsvis misstänkt för att ha besökt Luton, men enligt obekräftade källor nekar han till det. Jag har själv en bekant som på 1980-talet besökte Luton och han är lite mystisk av sig. Jag tycker att polisen borde gripa och förhöra alla människor som har besökt Luton, för det är ett riktigt skumt ställe. Faktiskt så fick fotbollslaget Luton Town FC inför starten i

League 2 30 minuspoäng inför starten av ligasäsongen 2008. Tidigare spelade dom i högsta serien men harvar nu betydligt lägre ner. Mycket skumt! Om man googlar på Luton får man över 20 miljoner träffar, vilket bevisar att det är nåt som inte står riktigt till där. Arrestera alla som någonsin besökt Luton!

Lustigt (favorit i repris 9/3 2007)Vid en av mina vistelser hos en kusin i Näsby Park – jag torde då ha varit åtta, inte mer än nio år – så åkte kusinen och jag in till centrum i något ärende. Han blev ganska sen och jag gick ur den lilla Folkvagnen till Pressbyrån bredvid och köpte en rejäl cigarr och en tändsticksask. När kusinen kom tillbaka så satt jag bekvämt tillbakalutad på passagerarsätet med min tända cigarr. ”Men vaffan gör du”, sa han (eller i alla fall nåt såntdär). Mycket självsäkert sa jag att jag fick röka hemma för mina föräldrar (och det är helt sant!) Tja, de hade i alla fall inte förbjudit den åttaårige Henrik att röka, och det som inte är uttryckligen förbjudet måste ju vara tillåtet, eller hur! Min kusin trodde inte på mig och slängde cigarren all världens väg.

Lustigt: SkolresaDet är nu 39 år sedan jag gjorde min första riktiga utlandsresa, Finland undantaget. I hela 9:an hade vi gnetat med allt möjligt för att få ihop pengar till en klassresa; det var basarer, lottförsäljning och en massa annat. En förmiddag i mitten av maj 1972 stod hela klassen inklusive två lärare på Söderhamns central för att ta tåget söderut. I Stockholm hann vi med besök på Gröna Lund innan vi tog plats på nattåget till Hamburg. Det var några klasskamrater som sprang upp till baren för att dricka några starköl på den korta resan mellan Helsingborg och Helsingör – det var inga problem att få köpa trots att dom inte hade åldern inne. Efter frukost och en kortare rundvandring på stan kunde vi checka in på hotellet som låg vid Hansaplatz.

Vi hade under vårterminen läst in oss på det mesta som har med Hamburg att göra, men för att vi skulle komma ihåg var hotellet låg så delade lärarna ut ett varsitt Hansaplast plåster till oss. Mycket smart tyckte både lärarna och vi, det var ju bara att titta på plåstret så kom man ihåg Hansaplatz. Vi gjorde några gemensamma studiebesök och första kvällen blev det sedan fria aktiviteter. Vi var några killar som gick iväg för att testa lite barer och vi kom allt längre bort från hotellet. När vi efter lite irrande strax efter midnatt kom tillbaka till hotellet så saknade vi Göran, han hade försvunnit nånstans på vägen. Först på morronen efter då vi åt frukost så kom han till hotellet tillsammans med två grönklädda poliser. Kvällen innan hade han fyllnat till, blivit tagen av polisen och satts i en fyllecell. Men dom kunde inte få ur Göran var han bodde nånstans, han hade bara lite då och då mumlat ”Salvkvick, Salvekvick” och tittat på sitt plåster! Efter lite polisiärt detektivarbete kunde han i alla fall återförenas med oss och fanns med några dagar senare då vi alla styrde kosan hemöver igen.

Avslutningsvis så noterar jag att det var Kvinnodagen i förrgår. Denna dag hedrade jag kvinnorna med genom att vägra diska. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 17 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 mars 2011

Veckan som varit/veckan som gått

Trots att det är skitväder så börjar cyklingen komma igång så smått. Faktiskt hade jag vid månadsskiftet i måndags klämt till med nästan 30 mil mer är motsvarande tid förra året. Ambitionen är att cykla minst tre mil om dan (utslaget på en vecka), och detta har jag lyckats med i sedan i lördags. Det är ljust då jag åker till jobbet men då jag sticker hem så har mörkret oftast fallit. Därför försöker jag ta en runda på 11 kilometer extra på morronen, vilket innebär 18,5 kilometer innan jag är framme. Visst är det kämpigt att cykla i nollgradigt eller som ibland några minusgrader, men jag har svällt upp fyra fem kilo under vintermånaderna, kilon som måste bort för att hålla min diabetes i schack. Så jag kan väl säga att cykelsäsongen har startat nu.

På jobbet har det varit mycket att göra . Trots att jag ofta gör en timme extra om dan så växer högarna på skrivbordet stadigt. Till exempel började jag föra måndan att skriva på det som ska bli minnesanteckningar från ett möte för tre veckor sedan. Under tre dagar hade jag dokumentet uppe på dataskärmen och lyckades väl få ner en tredjedel, men sedan dess har det inte hänt nåt mer med dessa minnesanteckningar. Desto mer händer det med andra saker som är akuta och måste åtgärdas snabbare än kvickt. Och idag var det ”snurriga dagen”, vilken återkommer nästan lika regelbundet som damers mens fast med cirka fem veckor mellanrum. På eftermiddan skulle jag skicka ut ett dussintal dokument, inklusive dagordning, till en styrelse som jag ansvarar för. I morse var endast tre dokument färdiga för utskick. Efter hand droppade dokumenten in, men sedan kom nyare versioner eftersom man ville göra ändringar lite här och där. Men eftersom jag har jobbat med sånt här i tio år så visste jag att det skulle ordna sig i slutänden. För det gjorde det naturligtvis och för en liten stund sedan kunde jag lägga sista handen vid den blog du just nu läser.

Ny kurs – nytt yrke?Hela lördan var jag på en kurs för blivande astroponiker, dvs. navelskådare. Det här är det första kurstillfället av fem och om jag klarar provet om en månad så blir jag diplomerad från Svenska Astroponiker Skolan och kan därmed gå ut och praktisera mina kunskaper. Faktiskt så kan man göra en hel del pengar på detta enligt skolans informatör. Efter lunchen var det dags för praktiska övningar: bland annat kom läraren fram till mig och efter att ha studerat mitt navelludd och dom olika graveringarna i naveln spådde hon att våren kommer till göteborgstrakten i mitten av mars. Vetenskapen kan inte riktigt förklara denna kunskap, men navelskådarna har väldigt ofta rätt i sin spådom om den nära framtiden.

Astroponi har visserligen ifrågasatts av en del kritiska journalister, men dessa journalister har inte förstått att navelskåderiet bygger på en samlad och beprövad uråldrig kunskap bland de breda folklagren. Kursavgiften var visserligen ganska hög, men jag kommer snabbt att tjäna in den om jag börjar arbeta som astroponiker. Att jag måste betala 20 procent av intäkterna till Svenska Astroponiker Skolan gör ju inget eftersom dom har lovat att jag kommer tjäna massor av pengar på detta. Jag ser verkligen fram mot att snart jobba med ett yrke som har framtidens kunskap redan idag!

Musik….ska byggas utav glädje. Det är faktiskt riktigt roligt att hålla på med musik. Dom flesta av oss blir ju inte professionella musiker utan förblir glada amatörer, ungefär som dom som ställer upp i uttagningarna till Melodifestivalen. Fast många av de senare träffar ju tonerna ganska bra, det är mer musiken som är dålig. Och så finns det ju dom som är liiiiite mer amatörmässiga än andra. Den här videon med en Europe-låt har utnämnts till Världens Sämsta Cover: http://www.youtube.com/watch?v=FjeMDvCdrtc.

Boken…..I veckan lade jag ut några bilder på facebook, bland annat på en kinarestaurang som heter Fook Yoe och som fick följande kommentar: ”Jag är arg! Ringde nyss och skulle boka bord på en restaurang nu på fredag. Men dom svarar så oförskämt i telefonen!” Ett par dar innan hade jag en bild på Restaurang Fittan, med följande meddelande: ”Imorron kväll ska jag ut på restaurang. Har blivit rekommenderad ett ställe: namnet verkar ju bekant, men jag är ändå lite tveksam......” Det var en som önskade mig smaklig måltid, men ”Jag ska egentligen bara dricka öl, men det kanske bara smakar piss....”. Till dessa bilder passade Rosie på att skicka över det egenhändigt tagna kortet från Florida på ”Pitt Grill” som hävdar att dom serverar ”fine food.” Nja, jag vet inte riktigt…..

Marie meddelade igår att hon skulle ner på byn för att klippa sig. Jag: ”Hoppas dom inte klipper dig svart. För då blir det ju krulligt ;)” I lördags lade jag ut en bild på ett jättelikt hårdrockarmonster som höll en gråtande gosse i sin famn (enligt Bea är det inte en hårdrockare utan Uruk Hai från Sagan om ringen-filmerna): ”Jag har aldrig gillat hårdrock eller hårdrockare. Musiken kan jag väl stå ut med, men att dom äter barn!!! Barn är ju, som alla vet, en pest och pina. Kan inte förstå hur nån skulle kunna äta såna!”

Ny bloggFör den trädgårdsintresserade kan jag rekommendera Stadsträdgårdsbloggen på http://stadstradgardsbloggen.blogspot.com/ där trädgårdsmästare Mikael Söderholm skriver en kort text och lägger ut lite tjusiga högupplösta bilder (klicka gärna på bilderna för att se dom i full storlek). Det verkar som att det kommer en ny blogg varje dag. Värd att titta på!

Ja se gamlingar….Om sisådär tio år går jag i pension om planerna håller. Helst skulle jag då hålla till nånstans nere i den sydeuropeiska värmen under den kalla tiden häruppe. Men det ser just nu inte nåt vidare ut med den pension som jag ska få, så risken är att jag blir kvar i det kalla Norden även under vintern. Hobbies har jag ju, men det skulle vara roligt att träffa andra pensionärer och kanske lära mig nåt nytt. Fast det är ju inte alltid så lätt att lära sig nytt när man blivit gammal, demensen lurar ständigt bakom hörnet. Så då kanske man inte borde umgås med lika gamla människor utan söka sig till de allra yngsta för att få lite inspiration.

Ungefär så tänkte väl pensionärsföreningen i Kumla förra veckan – att då ung och gammal möts så blir det nåt fint av det hela. Så halva styrkan i pensionärsföreningen begav sig utrustade med motorsågar till en lekskola för att visa småttingarna att gamlingarna fortfarande kan. Egentligen skulle de bara ha sekatörer med sig, men med såna fjuttiga verktyg kan man ju inte visa hur kraftfull man är. Så satte dom igång att beskära barnens ståtliga päronträd med motorsågar och slutade först då det var helt nedsågat. Kanske lite för mycket av kombinationen vilja och demens? Om sisådär 15 år så bär nog trädet frukt igen, fast då har nog barnen gått ut lekskolan. Nä, det skulle nog ha varit bättre om pensionärerna hade kommit med sekatörer och gett sig på en buske. Och då inte vilken buske som helst utan deras ledare Torgny Buske (!), som efter att ha sett vilken förödelse pensionärerna ställt till med sa att ”man kan väl göra sina missar.” Se mer på exempelvis http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8625483.ab.

CyklistmöteÅr 1991 gjorde jag en längre cykeltur i Östeuropa, beskrivet i Östeuropatouren under rubriken Cykelturer här på hemsidan. Att jag valde Östeuropa beror på att jag vid den här tiden var fattig student och att man fick mycket för pengarna i dessa länder. Järnridån hade fallit 1,5 år

tidigare och jag inledde resan genom ett Östtyskland som ännu inte sammanslagits med Västtyskland. På en mindre ort i Östtyskland stannade jag till på en pub och tog ett par öl. Det fanns en gammal gitarr som jag fick låna och jag rev av några Beatleslåtar. Östeuropa hade ju varit väldigt isolerat från väst, så det var lite förvånande att pubgästerna sjöng med och kunde en hel del av texterna. Färden gick därefter ner till Tjeckoslovakien där några damer försökte råna mig mitt på torget, men jag klarade mig genom att vifta med min morakniv som var fastsatt på cykelramen (dom blev faktiskt lite förvånade!). Cykelturen fortsatte därefter mot Österrike och Ungern, sedan tillbaka till Tjeckoslovakien och till Polen.

Vid tidigare långturer utomlands hade jag stött på massor av andra cyklister och ibland slagit följe med dom en eller ett par dagar. Men till Östeuropa var det i stort sett inga långfärdscyklister som vågade sig. Jag har för mig att jag träffade endast fyra långfärdscyklister under hela resan: ett amerikanskt par i Ungern, en tjeck nånstans i Tjeckoslovakien och en kille högt uppe i bergen mellan Ungern och Tjeckoslovakien. Det sistnämnda mötet var lite märkligt: jag hade stannat vid en restaurang ett par kilometer från den tjeckiska gränsen för att göra av med dom sista ungerska pengarna. När jag kommer ut så står det en annan cyklist där och vi långfärdscyklister brukar ju alltid heja på varandra. Så jag säger ”Hi, where do you come from?” till vilket den andre cyklisten svarar ”Sviiiden”. Jag hörde direkt på uttalet att han kom från Göteborg. Det var ju ett trevligt möte och det visade sig att vi bara bodde en dryg kilometer från varandra hemma i Göteborg. Vi fortsatte ner till gränsövergången, men tog därefter olika vägar.

Lustigt: mobiltelefoner….har ju i stort sett varenda människa nuförtiden. Ja faktisk så har vi ju flera avlagda liggandes i nån byrålåda eller skåp. En midsommar cirka 1997 kom Bobo ner från Jakobstad till mitt sommarviste Mattsas i skärgårn utanför Helsingfors. Han hade med sig två vänner och alla tre hade mobiltelefoner. Men mottagningen på Mattsas var dålig och jag hade efter många experiment kommit fram till att fönstret mot fastlandet var det bästa stället för att få mottagning. På midsommarafton dukade vi upp till fest och av en händelse råkade kusin Yvonne gå in i ”stora rummet” och se alla fyra telefoner uppradade på fönsterblecket: ”Voi Hölvitti!” (”men vad i helvete!”) hörde vi henne ropa inifrån rummet. Eftersom det ännu inte var så särskilt många som hade mobiltelefon så såg det här riktigt märkligt ut.

Jag tror att det var samma sommar som Yvonne och jag hälsade på hennes kompis Kia i Ekenäs, en timmes bilresa väster om Helsingfors. Det var en av dom riktigt varma sommarkvällarna och mina dambekanta hade bara lätt klädsel. Så det var jag som fick stoppa mobiltelefonerna i ryggsäcken, för på den här tiden var telefonerna inte lika smäckra som idag. Vi satte oss ner vid ett bord på en uteservering. Det fanns redan två yngre damer där och vi började prata lite med dom. Efter en stund kom jag att tänka på telefonerna och lade upp dom på bordet ifall nån av dom skulle ringa. De två unga okända damerna gjorde stora ögon då jag plockade upp tre telefoner. ”Va? Har du tre telefoner?” Blixtsnabbt svarade jag att en är för kommunikationen inom Norden, en för mina affärsbekanta i Asien och en för USA. Dom var mäkta imponerade av detta, fast en stund senare avslöjade jag naturligtvis hur det låg till.

Avslutningsvis kan jag säga att jag länge grunnat på varför man inte ska slå dom som är svagare än en själv. Hur ska man då kunna vinna?! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 10 mars februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 februari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags stack jag tidigt från jobbet. Trots att det var några minusgrader så värmde solen gott. Jag noterar att dagarna blir bara längre och längre (drygt 3,5 timme sedan vintersolståndet), fast det är ju bra att vi har vintertid nu när det är som kallast. För när vi har vintertid på klockorna är dygnet endast 23 timmar långt, en tid som vi får egen när sommartiden börjar: då ställer vi fram klockan en timme och dygnet blir 25 timmar. Det är ju skönt att vintern går lite fortare än den annars alltför korta sommaren!

Förra helgen bjöd på rejält med minusgrader vilket för mig innebar massor av inomhusaktiviteter. Det har blivit en hel del bokläsning och musikaliska aktiviteter. Gitarren som jag fick tillbaka efter att den varit på verkstad i drygt fyra år plockades fram lite då och då, likaså har jag sökt upp lite ”udda” musik på Youtube. Det är väl egentligen inte udda musik, utan snarare lite äldre musik som inte spelas särskilt ofta. Kan faktiskt rekommendera France Galles vinnarlåt från melodifestivalen 1965, för övrigt den första poplåten i dessa sammanhang. En fantastisk orkester från Neapel, med en trummis som verkligen förstått hur man ska hantera ”tunga” trummor. Låten skiljer sig lite från den studioversion som senare blev landsplåga. Och i inledningen missar hon tonen, för här är det sannerligen inte fråga om playback!, se http://www.youtube.com/watch?v=s5aeeSmkPwQ

Tyvärr så sväller magen upp av att jag inte rör på mig så mycket som jag borde. Grannen i lägenheten under har börjat klaga på att mina steg blir allt tyngre, hans tak bågnar på mitten då jag promenerar över golvet i vardagsrummet. Måtte det bli varmare snart så jag kan ut och röra mig lite på cykeln! För i måndags fick jag lite ångest efter att ha sett vågen i helgen, det fick bli 7,5 kilometers promenad hem i hopp om att några gram fett skulle förbrännas. Dessa gram tog jag nog igen med råge då jag vid hemkomsten vräkte i mig en massa mackor, för det tar ju på krafterna att promenera!

DubbeltydigtUnder mina tidiga år i början på 1960-talet bodde jag i det näst sista huset på Nygatan i Ljusne. Grannen rakt under var Britta Landén. Ibland hörde jag vissa dova rytmiska ljud från våningen under och undrade vad det var som lät. Jag fick förklarat att det var hennes son (har i skrivande stund glömt hans namn) som spelade bas. Det här var något som övergick den sexårige Henriks förstånd. Spelade bas? Min pappa var då förman på bruket och benämndes just ”bas”, vilket jag inte riktigt heller förstod vad det innebar. Men det var ju fullkomligt obegripligt med den ungen mannen nedanför som gick omkring och spelade bas. Och konstiga ljud kom det därifrån också!

Lustigt (favorit i repris 16/3 2007)Sedan 2002 så har Euro införts i stora delar av EU-området. En lördagskväll vintern 2004 hade vi som vanligt samlats för att spela kort om kronor och ören. I takt med att ölet och vinet konsumeras alltmer så skickar jag ut en liten trevare till skämt, jag tror att det var något om värdet på den tyska euron. Hasse Johansson uppfattade skämtet blixtsnabbt och sekunderade mig med att referera till den stadigt sjunkande italienska euron. Efter en liten stund lade sig ”Åke” i vår diskussion och säger lite försynt att han trodde att euron var lika värd. Hasse och jag insåg direkt hans osäkerhet och bredde på alltmer: om hur detta var tanken, men att italienarnas svaga ekonomi och Tysklands och Finlands allt starkare ekonomier satte detta ur spel. Den tyska euron var den för tillfället starkaste med värde 1,12 gentemot

genomsnittseuron, medan den italienska redan hade halkat ner mot 0,88-0,89. Styrkta av de stärkande dryckerna så utvecklade Hasse och jag alltmer intressanta teorier om hur växelkurserna mot de olika euro-länderna fungerar. Nu hade kortspelet helt stannat av och vi blev sekunderade av några till spelare som spelade med i vårt spel. Alla utom ”Åke”, som fick sin ekonomiska världsbild förstörd. När skämtet slutligen avslöjades så var ”Åke” mest nöjd med att det vi sagt inte stämde och var inte alls arg för att vi narrat honom.

Oansvarig borgarpolitik!Vi har nu en regering som det går bra för opinionsmässigt. Det mesta dom gör för tillfället är bra, eller i alla fall inte illa. Många är nöjda med vår regering och kronan är starkare än på många år. Den öppna arbetslösheten sjunker, men drabbar istället andra grupper som är mer sårbara. För den här oansvariga borgarpolitiken leder till att det blir massor av arbetslösa socialdemokratiska partifunktionärer. Vart ska dom ta vägen då??? Det är ingen i borgarregeringen som har tänkt på detta vad jag kan förstå. Hur ska dessa människor få nytt jobb? Ett stort antal partifunktionärer har ju inte haft ett riktigt arbete på många år och kan därför inte ta ett vanligt arbete där de skulle riskera att träffa vanliga människor. Inte heller kan dom nånting som den kapitaliststyrda marknaden har behov av. Nä, det är nu dags för borgarna att bekänna färg och komma med impopulära åtgärder för att (S) ska vinna mark igen! Mitt upprop till regering är: ”Börja redan idag att göra dumheter så att det i alla fall blir någorlunda jämställt mellan de politiska blocken. Därigenom kan tusentals socialdemokratiska partifunktionärer bli kvar i det enda jobb dom kan!”

Lite från ansiktsbokenI måndags fick jag matvarukedjan Nettos reklamblad för denna vecka och reagerade på deras härliga syftningsfel (har reklambladsmakarna inga korrekturläsare?). Det fanns bland annat en bild på en liten gitarr som hade texten ”Gitarr till barn i trä.” Naturligtvis plåtade jag denna och lade ut med följande text: Till alla föräldrar som har barn i trä: Den danska matbutiken Netto säljer denna vecka en ”gitarr till barn i trä”.

I lördags var jag på systemet och köpte några finöl som jag fotade och lade ut några bilder. En av dessa gavs följande text: ”Ja nu är det dags att smaka nästa öl, även denna en belgisk och som även den grävde ett stort djup i plånboken. Men jag lyckades skrapa ihop kosing genom att panta en massa ölburkar och flaskor. Fick faktiskt massor av pengar, har svårt att förstå hur dom som inte super klarar ekonomin.... ;)” André var nyfiken på hur starka dessa öl är, så jag angav procenten med följande kommentar: ”Man dricker inte dessa som om dom skulle vara mellanöl. Så i slutänden håller man sig (vanligtvis) nyktrare än om man skulle kolka i sig en massa vanlig öl.” Vilket faktiskt är helt sant! Den andra belgiska ölen som jag drack köptes enbart för etikettens skull, jag kunde inte motstå att den hette Achel! Så ut med en bild och lite text: ”Jag har druckit så många öl som smakat piss, så nu ska jag strax testa om ett Achel smakar bättre!” Som vanligt är ju folk intresserade av hur starka dessa öl är: ”Hur många % frågar ett nyktert fyllo”, till vilket jag svarade att det är 100% öl. Naturligtvis!

Finland: så nära, så långt bortaUnder somrarna i stugan i Finland lyssnar jag mycket på radio. I somras gick det en serie om trubaduren Cornelis Vreswijk. Ett av avsnitten hette Personliga Persson efter hans kända skiva från 1968. Fast i påannonseringen av programmet kallade uppläsaren avsnittet för ”Personliga person”, vilket i mitt tycke gav ett ganska komiskt intryck. Å andra sidan är väl alla svensktalande i Finland inte helt bekant med Cornelis (fast uppläsaren borde nog ha sett att det stod Persson, inte person….).

På ett liknande sätt, fast mer försvarbart, påannonserades för några år sedan den kände svenska dragspelaren Andrew Walter (vars namn uttalas ”Andrev Valter”). ”Och nu kommer ett stycke av ”Ändrou Wålter”. Tja, vet man inte vad han egentligen heter så blir det ju lätt fel. Och egentligen var detta bara hans artistnamn, det verkliga var Anders Valter Persson; senare tog han efternamnet Kejving. Det är vid såna här tillfällen som jag märker att det är skillnad mellan den svenska och finlandssvenska kulturen, det är ju lätt att förledas tro att det är fråga om samma kultur eftersom man har samma språk.

NollorUnder senare år har den svenska riksdagen slöat till. Det var mer drag under galoscherna när det nya riksdagspartiet Ny Demokrati (ND) tog riksdan med storm för 20 år sedan. Nya fräscha idéer introducerades och de mer etablerade riksdagspartierna fick skrämselhicka. ND framförde en massa vilda idéer som alla riksdagspartier kraftigt emotsatte sig. Fast senare har ett stort antal av ND:s förslag anammats, bland annat den om fotboja. För ND:s förslag insågs inhumant, varför vet jag inte för det innebär väl mycket större frihet för en person att gå omkring med fotboja än att låsas in några månader i ett fängelse för nåt småbrott?

Nu har vi återigen fått ett nytt parti i riksdan och återigen motsätter sig alla etablerade partier deras förslag. Om nu ND bestod av ett glatt gäng amatörer så har vi nu att göra med unga välutbildade människor som verkligen kan sin sak. De slänger sig med stora siffror som till och med får den moderate finansministern att framstå som en skolgosse. Den undersökande tidningen Dagens Svenskbladet har genom inträngande journalistisk fått fram varifrån Sverigedemokraterna hämtat sina sifferuppgifter, se http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=sds_budget_skriven_av_femaringar.html Och titta särskilt på Youtubelänken där Sverigedemokraternas professor i nationalekonomi förklarar att EU:s strategi på elmarknaden kommer att kosta konsumenterna 400 000 euro. Detta motsvarar enligt professorn 40 000 miljarder kronor. Tänk att så många nollor kan fås fram av en enda nolla!

Lustigt: SommarfestFör några år sedan höll min kompis Åke en sommarfest i sin villaträdgård här på Hisingen. Det var ganska många gäster och vi kastade kubb, umgicks och hade det trevligt i allmänhet. En av gästerna, Maria, fick slut på vinet och ville gärna ha lite mer. Hon frågade om vi andra ville ha något och gick därefter in till köket för att hämta lite vitt vin från bag-in-boxen i kylen. Efter några ögonblick kom Maria tomhänt ut och satte sig vid terassbordet. Till och med i det svaga ljuset kunde vi se att hon var helt likblek. Hon flämtade fram orden ”Det finns döda djur i kylskåpet!!” Vad inte Åke tänkt på var att det låg tre döda kaniner prydligt uppradade i kylskåpet. Stackars Maria återhämtade sig inte under resten av kvällen utan de kalla tomma ögonen från kaninerna förföljde henne ända tills en av de andra gästerna förföljde henne hem för att ge lite extra tröst…. Vissa människor är lite mer känsliga för maträtter som ännu inte är helt anrättade. Maria är en av dessa!

Vi har faktiskt gott om vilda kaniner i Göteborg. Åke tycker att vildkanin är en riktig delikatess och jag har varit med honom flera nätter för att skjuta av dessa. Fast bara en gång har jag ätit kanin, kunde inte riktigt med att få ner köttbitarna som jag varit med och skjutit.

Avslutningsvis undrar jag om det inte är mer synd om dom friska än dom sjuka, för dom friska kan ju inte önska att dom är nåt som dom redan är? Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 3 mars februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 februari 2011 (uppochner för en gångs skull!)Henrik Tallgren

P.S. Ni går väl även in och läser dom intressanta gästkrönikorna? Massor av olika ämnen ventileras av de olika skribenterna.

Avslutningsvis kan meddela att ringklockan på cykeln gått sönder. Men jag kör hellre på folk än ropar nåt så fånigt som ”plingeling!” för att dom ska flytta på sig! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 24 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Lustigt: Livet är en festÅr 2003 var jag på 50-årskalas i det lilla fiskesamhället Grundsund som ligger ett tiotal mil norr om Göteborg. Min kompis Lasse bor egentligen i Göteborg men har sin sommarstuga däruppe i Bohuslän så han hyrde Folkets Hus i Grundsund för sin fest. Det deltog en hel del lokala förmågor, men även många som tagit sig upp från Göteborg i hyrd buss. Som vanligt vid såna här tillställningar ska det hållas tal. Jag känner Lasse som en storförbrukare av overhead-film som han använder för att rita och göra presentationer för olika grupperingar. En av talarna kom från hans gamla arbetsplats och berättade hur förbrukningen av den dyra OH-filmen sjunkit med 90 procent sedan Lasse slutat fem år tidigare.

Det blev så småningom middag. Lasse hade placerat oss så att det skulle bli en rejäl blandning där man träffade nya människor. Mitt emot mig satt det en lite äldre herre som inte spottade i glaset, man såg på honom att han tagit Nationalteaterns Livet är en fest riktigt på orden och kört på ganska hårt under sitt liv. Jag tycker om festprissar, men dom som gått rejält över gränsen är inte lika så roliga. Så jag talade hellre med gästerna som satt på sidan om mig vid bordet. Den här killen, Ulf hette han, var ganska tystlåten av sig, men några av damerna vid bordet förbarmade sig över honom och pratade lite så att han inte skulle känna sig ensam. Som jag sa nyss verkade han ha tagit ”Livet är en fest” ganska mycket på orden. Och faktiskt kunde han texten till den gamla slagdängan mycket bra. För det var han som hade skrivit den!

Från pizzerianJag är, som många vet, inte helt förtjust i barn. Jag har ju själv ett, men eftersom hon fyller 30 i år så är hon väl inte riktigt länge att betraktas som barn. Det är faktiskt riktigt trevligt att ha barn som inte är barn, bland annat kan dom ju ställa upp som chaufför då fadern hellre vill dricka öl än köra bil. Och det har Bea gjort ett antal gånger över åren. Och vill barnen inte köra så kan man ju festa med dom. För även det har Bea och jag gjort ett antal gånger över åren. Ett flertal gånger har vi varit på pizzerian i Ljusne, en liten by i Norrland som inte har mycket andra kvällsaktiviteter mer än att just att pizzerian är öppen och man kan dricka öl där.

Flera gånger har HL kommit och slagit sig ner vid vårt bord och pratat bort en liten stund, eller för ”att sarja lite” som det heter på det lokala bygdemålet. Bea känner till HL, men HL kände inte till henne fast blev lite förtjust vid första ögonkastet. Varken Bea eller jag ville säga vad Bea heter, men vid ett så kallat obevakat ögonblick ”råkar” jag säga ”Lena” till Bea. HL triumferade och resten av kvällen kallade han henne för Lena. Bea var då kanske 22-23 år, men jag gav henne en helt ny identitet: 35 år gammal och trebarnsmor, vilket HL svalde med hull och hår. Och Bea hakade på med sin nya identitet. Huruvida HL idag vet vem hon är har jag ingen aning om.

Undvik svåra ord!När jag var sisådär 16 år var jag på besök i Stockholm. Vid Hötorget var det några damer som lockade in mig i en lokal för att vara med i ett test av olika chokladsorter, tillverkarna vill veta vad allmänheten tycker om de olika blandningarna innan dom släpper ut något nytt på marknaden. För varje chokladbit jag provade fick jag en del frågor om vad jag tyckte. En av frågorna var vad jag tyckte om chokladens konsistens. Konsistens var ett helt nytt ord för mig, men jag ville ju inte visa min okunnighet utan svarade ”Jo den är bra.” Ordet konsistens tillhör inte de vanligaste bland ungdomar, så mitt råd till företagens marknadsavdelningar är att använda sig av ord som alla begriper.

Kort novell skriven i lördags morseDom träffades i biokön till Titanic. Filmen var gripande och han la sin arm runt hennes axlar. Det kändes helt naturligt. Efter filmen följde han henne hem. Utanför porten tog han hennes hand och kysste den för att därefter försvinna för alltid ur hennes liv. Sedan levde dom lyckliga resten av sina liv.

CykelturJag är den enda någonsin som har tagit mig fram med cykel utefter kusten mellan Landskrona och Helsingborg i Skåne. För 7-8 år sedan stack jag vid lunchtid jobbet på fredan ner till Helsingborg, parkerade bilen och påbörjade en längre cykeltur. Först uppöver Åstorp och Klippan, sedan nedåt innan jag så småningom kom till Landskrona. Nu började solen att långsamt dala, så jag vände uppåt Helsingborg utefter en väg som var utmärkt med skyltar som cykelled. Någonstans vid Grumslöv körde jag fel och hamnade vid kusten, där jag efter en mindre väg kunde köra upp till Ålabodarna. Sådär en 50-100 meter från kusten går det en liten cykelbar väg upp till Rydebäck. Det var den jag skulle ha tagit. Istället så tog jag en stig längs vattnet. Det skulle jag inte ha gjort. Den blev bara mindre och mindre och till slut måste jag leda cykeln.

Fast inte så länge, för även stigen tog helt slut då jag var ca en kilometer från bebyggelsen i Rydebäck. Nu fick jag i mörkret släpa cykeln över rejäla stenbumlingar, ofta flera meter höga. Ett understatement är att det var besvärligt! Efter stora vedermödor kom jag äntligen fram till det första huset i Rydebäck, men huset låg vid en mycket brant slänt och det var svårt att ta sig upp och även få med cykeln: jag fick dra upp den en halvmeter, bromsa fast den, ta ett par steg uppåt och sedan igen få upp den en halvmeter. Höstmörkret var nu kompakt och utanför huset skällde en schäfer i högan sky då jag bara ett par meter från den kopplade hunden ledde cykeln genom husets trädgård. Jag vet inte om dom i huset såg mig, men det hade nog varit en märklig syn att se mig komma släpande med en cykel från havssidan till. Strax efter var jag i alla fall ute på den asfalterade vägen och sista biten upp till Helsingborg blev en riktig nöjesfärd.

Porr säljerPå lördagskvällen för snart två veckor sedan gjorde jag ett litet experiment på facebook och skrev följande: ”Jag finner det lite märkligt att ingen har reagerat på att jag lade in fyra pornografiska bilder i veckans blog på www.tallgren.org Fast folk är väl luttrade kan jag tänka.” Några bilder har jag aldrig haft i denna blog, men det rasslade till rejält i besöksfrekvensen både på lördan och söndan. Lite märkligt egentligen, för hela internet är ju fullt av porr om man vill ha. Men folk är väl alltid väldigt nyfikna kan jag tänka mig.

Kanske att jag skulle lägga ut lite porrbilder då och då för att locka nya läsare? Fast jag får nog vara lite smartare än dom kommunistiska ledarna i Sovjetunionen som 1972 öppnade en strippklubb i Moskva. Ett helt nybyggt hus, allt toppmodernt och ganska låga priser på drinkarna i baren. Men det kom knappt några kunder och man var väldigt konfunderade, hela konceptet hade dom ju plankat från västvärlden. Det hölls krismöte för att analysera vad som gått snett. Det konstaterades att möblerna var av toppklass, den ryska champagnen lika god som den franska och lokalerna tip top. Och strippan var av yttersta klass konstaterades det, för hon hade varit medlem i partiet nästan 50 år!

Lite från fejsbokI min hemby Ljusne fanns i många år en kättingfabrik. I ett inlägg jag gjorde så undrade Mikael vad som hände med kättingfabriken. Svaret från mig kom blixtsnabbt: ”Kättingfabriken lades led. Arbetarna blev arbetslösa och började supa. Sedan gick dom med i länkarna.”

I förrgår knäppte jag en bild på baksidan av ett kuvert och lade ut det uppochner med följande text: ”Idag fick vi en jätteomgång med feltryckta kuvert till jobbet: fliken var i botten istället på ovansidan. Men så kläckte jag den goda idén att man kan stoppa in breven underifrån, så därför behöver vi inte slänga kuverten eftersom det hade varit ett onödigt slöseri.” Dom som kommenterade detta förstod ju skämtet, fast jag undrar om det var några som gick på det? Sannolikt ja! André tyckte att man skulle skriva spegelvänt på det här kuvertet, vilket jag svarade med ”Dumskalle! Om man skriver spegelvänt så kommer det ju tillbaka till den som skrivit det!” Lite senare gjorde jag tillägget att ”Det är nog bara jag som är riktigt smart......”

I måndags var det Hjärtedagen, vilket fick följande inlägg: Jag är riktigt glad nu så här på kvällskvisten. ”I morse läste jag i almanackan vilken dag det är idag, men eftersom jag är morrontrött läste jag lite fel och trodde det stod ’Ballentine's Day’. Så jag gick på Systemet och köpte en Ballentine's. Smakar ju riktigt bra och så skiter jag i att jag inte fått några blommor idag!” Efter detta lilla inlägg, som kommenterades en hel del, så fick jag datorritade blommor och blomsterhälsningar av Cathy och Gunilla. Tack!

För en liten stund sedan lade Cathy ut lite information om att bananer kan vara bra att äta för den som har svårt att sova. Detta kommenterades naturligtvis med ”Mitt eget tips (jag är ju doktor och kan sånt här!): är palsternackor i massor! Mycket snabbt så blir du så j--a trött på dom så du somnar bara då tänker på en palsternacka!”

Veckan som varit/veckan som gåttI 13 dygn hade vi vårvärme och snön försvann i vårregnen som öste ner över oss luttrade göteborgare. Men nu har elaka nordanvindar svept ner och täcker in hela stan med sibirisk kyla. Häromdan hade varmaste orten i Sverige 3 minusgrader. Huga. Och igår fick vi ett par centimeter snö som bara ställde till med trassel i trafiken. Den riktiga våren verkar vara vääääldigt långt borta då man tittar på långtidsprognosen som sträcker sig tio dygn framåt.

Den första kalla dagen var förra fredan, så jag och Janne beslutade att göra en barhopping på Hisingen istället för inne på fastlandet. Ställe nummer två var biljardhallen och där blev det som vanligt en mästarnas kamp. Janne är en oerhört skicklig biljardspelare – en av Göteborgs bästa skulle jag tro – så det var med nöd och näppe jag vann över honom. 3-2 i matcher till mig vill jag minnas. Och ifall jag inte skulle minnas så bra, så tog jag några kort när vi höll på att spela. Likaså knäppte jag några kort på nästa pubb.

Vid hemkomsten undrade jag lite var kameran var, men tänkte att jag redan lagt ur den nånstans i lägenheten och hittar den då jag vaknar. Men det visade sig att kameran var puts väck, fanns varken i lägenheten eller på de två senaste pubbar som besökts. Antagligen hade den glidit ut fickan då jag tog på mig vantarna. Well, jag är snabb i mitt handlande och på lördag eftermiddag hade jag en likadan kamera och var dryga tusenlappen fattigare. För kamera vill jag ju ha, då duger det inte att gå en tid att gräma sig.

Aktuell blog den 10 februari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan skrev jag att våren sannolikt skulle infinna sig eftersom det lutade åt att vi skulle få sju dygn i rad med temperatur över 0 grader. Det har nu i skrivande stund gått 12 dygn, så då borde våren vara här. Men ack vad jag bedrog mig: Rosie meddelade häromdan att SMHI, i sin definition av våren, även har med att den inte kan infalla förrän tidigast 15 februari. Och där är vi inte än. Attans!

Det blåste en massa förra helgen och SMHI hade gått ut med en klass 2-varning för storm på 25 meter per sekund, alltså den näst högsta varningsnivån. Norskarna på yr.no sa att det bara skulle blåsa upp till 13 meter i sekunden. Och så blev det, alltså rejält blåsigt men inte mer. SMHI har den senaste tiden gått ut med klass 1-varningar då det inte har märkts nånting ute – yr har även då varit rätt i sina prognoser. Både yr och SMHI måste ju ha tillgång till samma väderdata så jag undrar varför norskarna nästan alltid har rätt i sina prognoser och vår statliga vädertjänst är så missvisande.

I veckan var jag med jobbet på ett så kallat lunch-till-lunchmöte i Kungälv. Det var skönt att bli omhändertagen på ett bättre hotell, att få luncher, frukost och en fin middag som sedan toppades med vin- och chokladprovning. Kungälv ligger inte särskilt långt bort, bara cirka 17 kilometer hem till min egen säng. Fast middagen och den efterföljande sociala aktiviteten var ju en del av arbetet så det var inte riktigt läge att åka hem till den egna sängen. Och eftersom det blev kvällstjänstgöring – om än i glädjens tecken – så kan jag senare plocka ut en halv dags ledighet som plåster på såren. Ibland är det faktiskt riktigt roligt att jobba! Och alldeles utanför min balkong på hotellet fanns en 25-meters simbassäng och två badtunnor. Men simbassängen var täckt med ett tjockt islager och tunnorna hade en presenning över sig. Såna här konferenser borde vi nog hellre ha under senvåren

Svår adressMin kompis Micke kom hem för en månad sedan efter att ha forskat två år i USA. Nu är han tillbaka på jobbet och livet börjar återgå till det normala. Förra veckan var han ute på stan för att äta lunch då en dam frågade efter vägen till Övre Husargatan. Njaaa, sa Micke lite tveksamt, jag känner igen namnet men kan inte riktigt säga var gatan ligger. En stund senare gick han tillbaka till jobbet och råkade titta upp på vägskylten där han jobbar sedan en del år tillbaka. Just det: Övre Husargatan!

Lustigt (favorit i repris 22/3 2007)Min kompis Hasse har sedan ett par veckor tillbaka dragit till södra Indien med några kumpaner för att på ort och ställe introducera det götebosska begreppet Goa gubbar (kommer du inte från Göteborg så förstår du inte denna vits!). Hasse har varit en central och sammanhållande länk för påkergänget, vilket bestått av både kärna och mer perifera gäster. Till för ca tre år sedan så var det ett litet gäng från bredbandsleverantören Comhem som allt

som oftast var med och spelade kort, men firman lade ned i Göteborg och de flyttade alla med upp till Stockholm. Sommaren 2002 flyttade jag till Hisingen, innan dess var det inte ovanligt att jag slaggade över på Hasses soffa efter våra påkerpartier.

Direkt efter hemkommen semester 2002 gav vi oss ut till Blå Staden på Hisingen, ca 7-8 kilometer hemifrån för att spela påker med i huvudsak Comhem-gänget. Vår persiska värd bjöd på en massa starkvaror och så småningom fyllnade jag till. Jag var på väg att skaffa en taxi för att åka hem, men värden tyckte inte alls om dessa planer – jag var ju hans gäst och skulle trivas – så det hälldes i mer sprit i både min och de andras strupar. När alla tyckte att det nu var tillräckligt av påkerkväll så hade jag ingen åsikt alls om detta, ja ingen åsikt alls om något, jag ville bara sova. Vid 6-7-tiden på morronen vaknade jag, kände mig ganska pigg och slog upp mina ljusblå. Vad ser jag: jo, som vanligt ligger jag på Hasses soffa och slaggar! ”HASSE, Hur i helvete har jag hamnat här” skriker jag rakt ut. Hasse vaknar, inte riktigt lika pigg som jag, och förklarar att vi hade irrat hit och dit med taxin under natten för att leta efter var jag kunde tänkas bo, själv så hade jag glömt bort adressen (jag hade ju bara bott där några nätter), och visste för den del i stort sett ingenting (beroende på vår persiske väns gästfrihet). Så det hade bara varit att som vanligt stuva in mig i Hasses soffa. Sedan dess har jag alltid tagit mig hem efter påkeraftnarna, hur intensiva de än har varit!

Lite från fejsbokAnders lade i tisdags morse ut en gammal annons för så kallade ”röntgenglasögon”, till vilket jag svarade ”Såna här köpte jag inför en klassfest på mellanstadiet. Dom fungerade inte”. För det gjorde jag faktisk: hade börjat upptäcka att flickor egentligen kunde vara bra och beställde dessa glasögon för kanske en tia från Hobbex. Man såg bara nånting suddigt i glasögonen och jag blev väldigt besviken. Hade inte på mig vid klassfesten.

I söndags besökte jag några loppmarknader och i ett av de mer invandrartäta områdena såg jag följande text på en port till en källarlokal: ”PÅ GRUND AV BRAND Vi Flyttad BAKOM AFFEREN PÅ GåRDEN BREDVID STATOMIONEN i LAGRET EXTRA PRIS PA ALLT VÅROR HALVA PRIS”. Jag lade ut bild på denna port, men det var bara några som vågade kommentera den. Jag tycker i alla fall att texten är gullig, men undrar fortfarande vad Statomionen är för något.

Våra skattemedelOvan berättade jag hur jag igår kom hem från en konferens, som naturligtvis bekostades av skattemedel. Nu innebar konferensen arbete och de avslutande sociala aktiviteterna del av så kallad teambuilding. Det är fråga om en styrelse som behöver umgås under mer lättsamma former för att lära känna varandra bättre och jag tror att kostnaden för detta är väl motiverad. Kanske inte lika motiverat är festandet bland politikerna i den lilla uppländska kommunen Österåker. När det moderata kommunalrådet avgick häromsistens så avtackades hon i vederbörlig ordning. Fast vederbörlig är nog inte rätt ord i detta fall. Långt över 200 000 kronor verkar det ha kostat skattebetalarna att få kommunalrådet avtackat. Eftersom hon varit kommunalråd i ”hela” åtta år måste man ha en röd matta som gästerna kunde promenera på, lika så dekorerades festlokalen för 140 000 skattekronor. Och för att kommunalrådet inte ska bli bortglömt trots sina åtta år vid makten så beställde hon en oljemålning av sig själv till en kostnad av 30 000. Jag tror nog att skattebetalarna gärna glömmer denna småfurste och hoppas att det kommer ett nytt kommunalråd som är lite mer måttligt. Mer detaljer går att läsa på http://www.dn.se/sthlm/kalas-for-politiker-kostade-250000.

Inte helt tryggt område

Tills för ett par år sedan fanns det ett område en kilometer hemifrån som gick under beteckningen ”Gazaremsan”. Det fanns ett antal svartklubbar och brottsligheten var hög: en hel del skjutningar och knivöverfall som flera gånger resulterade i att folk dog. För några år sedan revs området och snart växer det upp en ny stadsdel med bostäder och butiker. Sammantaget är Hisingen ändå ett rövarnäste där det inte är ovanligt att folk skjuts, det bor trots allt 130 000 människor på ön, alltså fler människor än de flesta svenska städer. Dock bor jag i ett väldigt lugnt område. Så det var med förfäran som läste i tidningen om att en man i min ålder sent en lördagskväll för knappt två veckor sedan blev misshandlad till döds vid den busshållplats som ligger alldeles bredvid där jag bor.

Då jag är sent ute på kvällen och natten vid pubbesök så försöker jag helst transportera mig med cykeln, för det händer tyvärr en del tråkigheter den tiden på dygnet för dom som rör sig ute till fots, med buss eller spårvagn. För med cykeln kan man lätt styra undan om man ser ett suspekt gäng framför. Det här är liksom en krass överlevnadsinstinkt, att inte utsätta mig för onödiga risker.

Svensk sjukvård idag!Vårt samhälle blir alltmer beroende av högteknologiska prylar. Särskilt för dom äldre kan detta ställa till med svårigheter eftersom dom inte behärskar alla de nya teknikerna med dator, mobiltelefon, internet och gu vet vad. Då känns det väldigt befriande att läsa i tidningen om att dagens svenska sjukvård anpassar sig efter patienternas tekniska färdigheter. Istället för att installera en massa avancerade tekniska övervakningssystem som de äldre patienterna inte behärskar, har man istället gått över till en teknik som även den mest demente kunnat sedan sandlådeåldern. Man delar helt enkelt ut plåtskedar och kastruller till patienterna för att dom, ifall behov av hjälp finns, kan påkalla personalens uppmärksamhet. Alltså en enkel och beprövad teknik. Det här har absolut inget med bristande personalresurser eller pengar. Tror jag. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.544171-patienter-fick-larma-med-skedar-och-lock.

LustigtI förra veckans blog gick att läsa om den tallgrenska sprit- och vintillverkningen. Men jag har även försökt mig på att tillverka cider. Grundprincipen är enkel, men även denna tillverkning tog åtskilliga timmar i anspråk. På samma sätt som vid hallonvinstillverkningen plockade vi ca 6 kilo äpplen som kärnades och sedan pressades genom en råsaftcentrifug. Sedan ner med detta i en 25-litersdunk och på med vatten och jäst. Men cider ska ju ha lite kolsyra i sig, så för detta avbröts jäsningsprocessen mitt i och brygden tappades upp på 33-centilitersflaskor.

Det låter ju enkelt. Men tog en helvetes lång tid! Först köpte jag från en butik tre backar med tomglas som sedan gjordes helt rena i badkaret med nåt konstigt pulver eftersom man inte får använda diskmedel. Sedan skulle 75 flaskor fyllas med det som skulle bli äppelcider och därefter i med en tesked socker i varje flaska eftersom vinet då skulle efterjäsa och bilda kolsyra. Det sista i proceduren var att sätta på så kallade kronkorkar, alltså dom där kantiga kapsylerna som alla 33-centiliters flaskor har nuförtiden. Korken över flaskan, på med ett specialverktyg och sedan snabbt men inte för hårt klubba till med en hammare och sedan låta flaskorna stå en tid för efterjäsning. Tyvärr var jag lite för försiktig eftersom det blev knappt nån kolsyra alls av den lilla mängd socker som jag lade i flaskorna. Men cidern blev i alla fall god!

Så här många år senare undrar jag vad timförtjänsten blev med hela den här proceduren med tillverkning av vin och cider. Jag misstänker starkt att det skulle ha varit bättre ekonomi i det

hela om jag istället hade jobbat några timmar extra och gått på Systemet för att köpa såna här drycker. Resultatet hade blivit åtskilligt bättre. Men känslan av att ha gjort detta från grunden uppväger mycket. Likaså att ha snuvat staten på lite skatteintäkter!

Avslutningsvis vill jag påstå att den är bättre med en whisky i handen än tio åt skogen! Nästa blog kommer med största sannolikhet på torsdagskvällen den 17 februari eftersom jag då har mer att berätta. Håll ut!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 februari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttVi har nu några plusgrader och om långtidsprognosen står sig så kom den officiella våren till Göteborg i söndags eller måndags. Det är först när vi har haft en dygnsmedeltemperatur över noll i sju dagar som vädergudarna på SMHI förklarar att våren är kommen, och då räknar man bakåt till den första dagen i denna sjudagarsperiod. Söndan var riktigt härlig med sol och några graders värme. Här i Göteborg har dagen blivit två timmar längre sedan vi hade vintersolstånd dagarna före jul. Även om det kommer in skitväder igen så lättar det ju upp när man får längre dagar.

Men trots att snö och is nu smälter så det står härliga till har det blivit dåligt med cykling. För det är massor av hård is på cykelbanorna och den är på vissa ställen mycket hal så det gäller att ta det varsamt. I både igår och förrgår regnade det rejält, gruset försvann på många ställen men den förbannade isen fanns kvar lite här och var. När jag i måndags summerade cyklingen för januari blev det endast 21 mil, vilket är fem mil sämre än året innan. En otrevlig sidoeffekt är att magen börjar svälla ut alltmer: i söndags köpte jag jeans som är storleken större än dom jag lyckades klämma mig in i för några månader sedan. Måtte cyklingssäsongen komma igång snart så att jag inte behöver gå upp ännu en storlek på byxorna!

Som jag nämnt tidigare så har det varit mycket med jobbet nu. I lördags gick jag in en halvdag för att inte bli ohjälpligt efter med högarna på skrivbordet. Den här veckan borde det ha lugnat ner sig, men det har varit fullt och mer därtill så det blev tre långa dagar i början av veckan. Genom att arbeta undan en massa så kunde jag idag tämligen avslappnat vara en på en heldagskonferens då aktuell forskning presenterades. Konferensen avslutades med ostronprovning. Men där går gränsen för vad jag vill vara med om, så gick jag tillbaka för att jobba en liten stund till innan det var dags att åka hem för att lägga ut den blog du just nu läser.

Finns ni? (favorit i repris 29/3 2007)Jag gjorde en fruktansvärd upptäckt häromdan: det är bara jag som finns! I stort sett ingen av mina kamrater från den gamla goda tiden på 1960- och 70-talen finns längre. Själv så vet jag att jag finns eftersom jag försöker tänka (jfr Descartes) och på en sökning på Google får jag ca 500 träffar på mig själv. Men mina gamla kompisar från Norrland finns inte kvar; damerna är svårare att söka på eftersom de sedan länge haft en tendens att byta namn. Likaså är det i stort sett omöjligt att söka på de riktigt vanligaste namnen såsom Erik Svensson. Men kan det verkligen vara så att det bara är jag som finns??? ”Hello, anybody out there?”

Inte ens min dotter finns, fastän jag talade med henne i telefon så nyligen som i förrgår (men hon finns i alla fall i telefonkatalogen på tre ställen). Inte heller morsan finns (dock av naturliga orsaker, hennes aska är utspridd i gräsmattan). Som en klippa i denna tomhet med att ingen finns, förutom jag, så verkar i alla fall min far finnas. Men det är väl för att han är en känd politiker inom Sveriges Pensionärers Intressepartis söderhamnsavdelning och fick närmare 4% av personvalsrösterna i det senaste valet. Men vart har alla andra tagit vägen? Svaret har jag väl fått i många år då jag besökt min hemby Ljusne under kristihimmelfärdshelgen: få är ute på byn på dagtid, efter klockan 18 är det ovanligt att ens se en bil röra sig i bygden. Trots att det fortfarande finns ett par tusen människor kvar i byn så finns dom inte. Det är ju faktiskt lite skrämmande.

Regler är regler!Sexårige August vann nyligen 50 kronor på Triss (i Finland ”Esse”) häromveckan. Det var ju roligt kan man först tycka. Men vänta lite, är inte den lille lite för ung för att hålla på med såna här spel? Vet hans föräldrar om detta, för det är ju dom som har ansvar för den lille parvelns uppväxt tills han blir myndig och enligt lagen har rätt att spela? Nu visade det sig att det var just modern som visat detta exempellösa dåliga omdömet att låta sonen spela på triss och kanske bli spelmissbrukare redan innan tio år fyllda.

Mamman och sonen gick till den lokala butiken i Umeå för att lösa in vinsten och sannolikt skaffa minst två nya lotter, vilket är ett sätt för företaget Svenska Spel att få fast spelmissbrukarna och ytterligare dra ner dom i spelträsket. Men ett uppmärksamt butiksbiträde såg vad som höll på att ske och stoppade genast vinstutbetalningen till den sexårige gossen. Inte heller mamman fick lösa in vinsten eftersom man på goda grunder kunde anta att hon skulle ”langa”, att August i slutänden skulle få femtiolappen eller kanske två nya lotter. Det är skönt att vi har ett så tydligt regelverk och att butikspersonalen följer det till punkt och pricka, för annars skulle vi ju få anarki och landet översvämmas av spelmissbrukande småttingar som inte förstår pengars verkliga värde. Mer går att läsa på exempelvis http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8484123.ab.

GästkrönikorHar ni noterat att det sedan en bit in på hösten nästan varje vecka kommer någon gästskribent som har en krönika under rubriken Gästkrönikor? Mina gästskribenter tar upp ämnen som både får det att locka till skratt och sånt som får det att stocka sig i halsen. Det är faktiskt en massa olika ämnen som avhandlas. Sedan dessa gästkrönikor började har det väl varit sisådär 5-6 skribenter, alla kvinnor! Jag undrar lite så här om det inte finns några av de manliga läsarna som också skulle vilja lägga ut nåt alster, för nånting har väl ni också att berätta, eller? Så jag gör en liten uppmaning särskilt till den manliga läsekretsen att greppa pennan (fast kanske hellre använda tangenterna på datorbordet) och författa nånting som kan roa eller oroa en lite större läsekrets. För visst har ni väl ni också något att berätta??

På fejsbok….har det varit hyfsat lugnt, fast riktig stiltje har det ju inte varit. I dom stora skogarna sydväst om Bollnäs finns den lilla byn Finnfara. Hade det inte varit för vägskylten vid infarten till byn så skulle knappast någon resenär ens uppfatta att det ligger en by där. För några år sedan knäppte jag (egentligen var det Bea) kort på skylten för namnet verkade så lustigt. Jag har säkert några tusen fotografier i datorn och lägger då och då ut nåt, ofta med en helt felaktig text, så för byn Finnfara blev det följande: ”Längtar som dom flesta efter sommaren nu, det blir väl bortåt åtta veckor i stugan som ligger i svenskbygderna i Finland. Och tur är väl det,

jag kan knappt ett ord finska. Som service till dom svenskspråkiga står denna skylt på gränsen till det helfinska området.”

I fredags lade jag ut en bild på en av mina gitarrer och där jag även visade upp en ganska exklusiv öl som jag köpt eftersom avlöningingen kommit. Gitarren är lite ombyggd och har en extra pickup (det som många kallar för ”mikrofon”). Till en av kommentarerna skev jag att ”Pickupen är specialdesignad för tonarterna C- och D-dur, vilket undersökningar visat att är de lättaste tonarterna att dansa till.”

Jag knäppte massor av kort på resan Tyskland i september förra året. De kort som berättar mest om resan har jag lagt ut under Bilder här på hemsidan, men det finns ett stort antal andra kort av mer eller mindre lustig karaktär som jag då och då pytsar ut på fejsbok. I östra delen av Tyskland hittade jag på några ställen halmbalsrullar som staplats (ca 3 meter höga) och gjorts om till robusta damer med förkläden och lite pyntning. Likaså blev det ett kort på en gigantisk traktor gjord av rullar och paket. I början av veckan lade jag ut den första bilden: ”Jag är kär! Sedan en tid har jag internet-dejtat två bondmoror (dom är systrar) i Tyskland. Dom är båda lika trevliga, härligt runda och goa. Det här är en bild på Hilde som är den yngre systern. Ohhhh, om bara bilen kunde fungera så jag kunde åka ner och krama om Hilde!” Och igår lade jag ut nästa bild: ”Det här är Hildes äldre syster Grete som jag också dejtar. Grete och jag har chattat nästan hela det senaste dygnet. Ohhh, jag håller på att få heta känslor för denna härliga bondmora från Tyskland. Bara det inte var så långt dit.....” Lite senare toppades det hela med en bild på ”systrarnas” traktor av halm: ”Hilde och Grete har en sprillans ny traktor. Är den inte fin!!! Jag skulle så gärna hjälpa till på deras bondgård, dom behöver en riktig viking som både kan ta hand om gården och dom själva!”

LustigtJag har provat på att göra både vin och sprit. Under några år kring 1980 så var jag självförsörjande på sprit. På den tiden drack folk brännvin betydligt mer än idag, särskilt i hembyn Ljusne. Några år in på 1980-talet så var det ett hyreshus med fyra lägenheter som brann ner och i askan hittade kriminalpolisen tre hembränningsapparater. Naturligtvis var det ingen av de hemlösa hyresgästerna som kände till dessa apparater! Själv så tröttnade jag efter några år på att göra olika groggar och övergick helt till att dricka öl istället. Man kan ju brygga sitt eget öl, men efter att ha provat några brygder som andra gjort insåg jag snabbt att det inte går att göra sånt som man vanligtvis köper på Systemet.

Men jag har provat på att göra vin, och då något så exklusivt som hallonvin. På den här tiden fanns inte internet och jag hade inget recept tillgängligt, men visste på ett ungefär hur jag skulle göra. Jag och sambon åkte till en ödetomt för att plocka äpplen eftersom man brukar ha sådana som bas i vinbrygden. Cirka tre kilo äpplen kärnades först och sedan pressade jag hackade äppelbitar genom en råsaftcentrifug. Det tog nog några timmar i anspråk. Dagen efter åkte vi ut för att plocka cirka tre kilo vilda hallon och det tog betydligt längre tid än hanteringen av äpplen. Även hallonen fick passera genom råsaftcentrifugen och sedan fylldes resten av 25-litersdunken med vatten och så i med ett paket bakjäst. Efter kanske tre fyra veckor var allt klart för att tappas på flaska. Det blev faktiskt ett mycket gott vin med rejäl procent. Men det smakade hallonsaft. Långt senare fick jag se ett recept på hallonvin: man skulle ha 5,5 kilo äpplen och endast ett halvt kilo hallon eftersom dessa är så dominerande i smaken!

Avslutningsvis skänker jag en tanke till Eva och Maj Larsson (med familjer), vilka förlorade sin far i en eldsvåda i förrgår morse. Olle var en hedersknyffel! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 10 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 27 januari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags stack jag tidigt från jobbet, men det blev en lugn fredagskväll med mycket läsning eftersom jag skulle upp tidigt för att åka med intercitytåget upp till Stockholm. Klockan 8.32 skulle tåget gå, sedan flyttades avgångstiden ständigt fram. Högtalarna fungerade inte ute på perrongen så vi fick inte nån information om tåget. Fast information ropades ut i vänthallen där ingen av oss var!. Efter en timmes väntan kom äntligen tåget, det hade varit fel på första loket (det var minus 2 grader, loket tålde nog inte den stränga kylan). Efter en stund ropade dom ut i tågets högtalare att det även var fel på detta lok och dom skulle försöka få tag på ett tredje lok. Dom som hade bråttom till Stockholm skulle få åka med X2000 som skulle avgå tio minuter senare. Det blev en tjurrusning till det nya tåget och jag lyckades få sittplats upp till Stockholm, en del andra fick stå hela eller delar av vägen. Så endast 20 minuter försenad kom jag till huvudstaden.

Nu hade det förståss varit bra om jag hade blivit rejält försenad, för jag fick traska runt i stan ett par timmar innan jag klockan 15 fick checka in på hotellet. Efter lite skönhetssömn traskade jag runt ett tag till i den kungliga hufvudstaden innan det var dags att svida om och bege sig till…..

Kickis 60-årsfestVi var ett 50-tal personer som samlades för middag och trevligt umgänge centralt i Stockholm. Bara ett fåtal kände varandra sedan tidigare. Det var stelt i början, men jag visste att det skulle lossna efter några timmar då vi fått lite goda drycker i magen. Efter middan blev det en del tal, fast det bästa kom nog först: Sonen Robert hade satt ihop en film med massor av gamla och nya bilder, men även en del från den gamla goda tiden då det filmades i smalfilmsformatet Super 8. Olika aspekter av Kickis liv presenterades: som mamma, väninna, och det ena med det andra och slutligen som mormor. Trodde vi alla. För allra sist kom en pinfärsk ultraljudsbild som presenterade henne som blivande farmor också, vilket ingen var förberedd på. Snyggt jobbat Robban!

Middagen avslutades med kaffe och avec, men jag avstod från det senare eftersom jag vet att av avec blir man la väck! Sedan blev det mer vin och dans till diskjockey. Jag vill här vara lite diskret och inte avslöja så mycket, men kan säga att gamlingar blir väääldigt pigga då dom får lite i sig! Jag har 250 fotografier och fyra filmsnuttar från festen som bevisar detta…..

I måndags…var det årets fattigaste dag enligt statistiken. För dom flesta fick lön dagarna för jul och spenderade en massa då och sedan har det gått fem veckor innan det blev påfyllning i tisdags. Jag vet hur det känns att ständigt vara utan pengar, var i många år själv i den situationen då jag studerade på universitetet (vilket för mig som är lite trög, tog ganska många år!). Jag har berättat en gång tidigare men tar det igen: för tio år sedan fick jag mitt första fasta jobb på många år och efter ett par månader hade jag avklarat mina skulder och kunde den 24:e i

månaden – alltså dagen före avlöningen kom – betala in hyran. Det var helt enkelt en underbar känsla. Sedan dess har jag sluppit oroa mig för pengar. Fast om tio år blir jag pensionär och då är jag väl tillbaka på ruta ett vad det gäller fattigdom. Men, den dagen den sorgen!

Nigeriabrev (favorit i repris 5/4 2007)[…] Nästa svarsbrev till ett annat ”nigeriabrev” från Burkina Faso den 2 april var lite mer utstuderat: ”Yes please send me the money! I am urgently in need of money as I am planning to buy a small country in Africa. Is Burkina Faso for sale? I think that this country would fulfill my needs, or do you have any suggestions for a small African country to buy? By now I am quite wealthy: with your 7.5 million dollars, the 170 million dollars I have got earlier this year from Burkina Faso and Nigeria, and the approx. 4 billion (4 000 000 000) dollars over the last few years – topped with lots of Euros from other countries – I am really in need to invest them. Or do you have any other suggestions?

I am very pleased that you chose me to take care of the money. I suppose that my reputation as a multi-recepient of African money has spread, and that I will in the near future receive even more. Do you think that it would be appropritte to become a king or emperor in the country I choose to buy, or do you find that politically incorrect? I am in no way unwilling to learn the languages(s) spoken and culture of my new kingdom.

As I am leaving for a short vacation on Mallorca next week, please hurry up sending me the money! If you let me down in this affair I might be ending up buying Mallorca instead of a small African country! Please consider that!

Rädsla för negerordetJag tycker om ordet neger och lägger inte in några rasistiska värderingar i det. Men i det politiskt korrekta Sverige (och Finland) ska man hellre säga ”svarta”, trots att neger betyder just svart. Redan på sent 1970-tal så ville dom politisk korrekta byta namn på negerbollar till chokladbollar. Jag tror att det var år 2001 som godisfabrikanten Brunberg i Borgå ändrade sina Negerkyssar till bara Kyssar. Dom i särklass värsta förbrytarna är Svenska Akademien vilka för kanske 7-8 år sedan strök ordet neger i sin ordlista SAOL. Nu är det som så att denna ordlista ska beskriva det språk som talas idag och ordet neger är betydligt vanligare än de flesta andra ord i SAOL. Men nu har den tidigare oberoende Akademien valt att lägga sig platt för den politiska korrekthet som präglar vissa människor, framför allt fega politiker som av rädsla inte vågar säga vad dom tycker av rädsla för att inte bli omvalda och därmed tvingas ut i arbetslivet där vi vanliga människor befinner oss.

Ett annat exempel på den politiska korrekthet och flathet som präglar vårt samhälle är bokförlaget Rabén och Sjögren som försökte ta bort ordet neger i en av böckerna om Ture Sventon och istället använda ordet färgad eller svart. Sveriges författarförbund äger rättigheterna till dessa böcker och där fanns tillräckligt med civilkurage för att sätta stopp för bokförlagets idioti och förvanskning av originaltexten. Men andra förlag har redan bytt ut Agatha Christies Tio små negerpojkar till nåt annat, lika har man gjort med Astrid Lindgren pappa som numera inte längre är negerkung. Skamligt anser jag! Mer går att läsa på exempelvis http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ture-sventon-stoppad_5877795.svd.

Bilstölder….är ju inte bra, ibland tar det en ände med förskräckelse eftersom det ligger nån bebis i baksätet och sover, vilket biltjuven inte observerat. I förrgår stals en bil i Stenungsund och i bilen fanns en svart cockerspaniel. Dramat slutade någorlunda lyckligt eftersom hunden kom

tillbaka till ägaren efter fyra timmar. Det var många medier som rapporterade om detta, men metro var bäst med sin rubrik Cockerspaniel med bil stals. Dom svenska prepositionerna kan vara svåra för journalister, vi andra skulle naturligtvis skriva ”i bil”. Eller kan det vara så att reportern från Metro verkligen trodde att det var en hund som var ute och körde med sin bil?

På jobbet….händer väldigt mycket just nu, bland annat är vi mitt uppe i en omorganisationsprocess som är mycket intressant och som verkar kunna leda till att vi får en klarare struktur i vår ganska oklara organisation. I slutänden hoppas man att ni skattebetalare (som finansierar universitetets verksamhet) ska få ut mer av de pengar som ni satsar genom att vi får en effektivare organisation. För en nyligen genomförd utredning visar att olika delar av organisationen motarbetar varandra och det finns ett regelverk som är oerhört snårigt och nästintill ogenomträngligt. Och på arbetsplatsen är det verkligen full rulle nu: årsredovisningen som jag är koordinator för håller på för fullt, eller rättare sagt, jag får för fullt jaga på dom som ännu inte kommit in med uppgifter till årsredovisningen. Och den här veckan ges en introduktionskurs för nyantagna doktorander där jag ansvarar för det praktiska arbetet och är inblandad i vissa kursmoment. Igår kväll hade vi en middag tillsammans med de nya doktoranderna och den var som vanligt uppskattad (men lång arbetsdag blev det ju). Och som lök på laxen i det gräddade moset så hade jag i eftermiddags ett styrelsemöte. Med andra ord så är det full rulle på jobbet för närvarande, men torde lugna ner sig betydligt nästa vecka.

Lustigt: horoskopJag är skorpion och enligt astrologerna tvivlar skorpioner på det mesta, astrologi inbegripet. För 18 år sedan hade jag kontakt med Larry som hade haft samma forskningsområde som jag, men som sedan släpp det och ägnade sig åt en massa andra saker, bland annat att mot betalning ställa avancerade horoskop (inte dom där allmänt hållna man ser i tidningarna). Vi hade träffats som hastigast ett par gånger i Stockholm för att diskutera det gemensamma forskningsintresset. Sommaren 1993 låg han i en komplicerad skilsmässa och jag bjöd över honom till min sommarstuga, vilket han villigt accepterade. Larry frågade även om han skulle få ställa ett horoskop på mig. Naturligtvis, sa jag, men sa också att jag inte tror ett dugg på att personligheten avgörs av hur stjärnor och planeter befinner sig exakt i födelseögonblicket. När det gäller dessa avancerade horoskop så är det viktigt att veta på timmen när man är född, likaså longitud och latitud (alltså var man är född), för några timmar tidigare eller senare står ju stjärnorna på ett annat sätt. Jag kunde meddela att min födelse skedde klockan 00:55 den 19 november i Söderhamn, en perfekt uppgift för den behöver exakthet för att kunna ställa horoskopet.

Larry kom över till mitt lantställe i Finland och vi hade en riktigt trevlig vecka tillsammans, Han fick träffa min umgängeskrets där borta och vi avslutade med en stor fest. Eftersom vi ju inte kände varandra nämnvärt sedan innan så frågade Larry om han kunde få vänta med att presentera horoskopet till slutet av veckan. Flera gånger under den här veckan sa han att horoskopet som han ställt stämmer mycket bra, till vilket jag nog bara muttrade lite grann eftersom jag som skorpion ju inte tror på sånt där. Några kvällar innan han skulle åka tillbaka till Stockholm kom min kusin Camilla över på en visit och jag sa efteråt till Larry att jag alltid brukar skämta med henne att hon är ett år äldre än mig. ”Vi är ju födda samma år [1956], men hon är född i maj och jag i november så hon är 36 medan jag bara är 35.” Larry stelnade till. ”Men är du inte lika gammal som jag?”. På nåt sätt hade Larry fått uppfattningen att vi båda var födda 1962. Efter det här nämnde han inte horoskopet nåt mer och när han åkte hem slängde han papperen i den öppna spisen. Dom där horoskopen är ju väldigt känsliga när det

gäller tidsaspekten: ett par timmar fel så stämmer dom inte riktigt. Och sex år fel så måste dom slå fel utav bara helvete. Vi skorpioner har nog rätt i vår skepsis!

Avslutningsvis kan jag nämna att det bara är en sak som jag vill bli, nämligen ung igen. Och det har jag ju redan varit! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 3 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 20 januari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags fick jag årsbeskedet från CSN: Skulden är nu 693 988 kronor, vilket är 315 kronor mer än för ett år sedan. Det ser nog inte riktigt ut som att jag blir skuldfri innan jag går i pension trots att jag bara betalar och betalar. Jag borde nog betala in några tusenlappar extra (6 stycken för att vara exakt!) varje månad för att bli skuldfri vid pensioneringen. Lånet skrivs nämligen av vid ingången till det år man fyller 65 och det skulle kännas fel att vara skyldig staten 700 000 kronor. Om jag äter soppa till lunch och middag varje dag de kommande tio åren så ska jag nog klara att bli skuldfri. Då får jag säkert en klapp på axeln av staten för jag har varit så duktig!

Med början i lördags så smälte snötäcket ihop som en felbehandlad sufflé. Vårvindar i kombination med regn gjorde underverk och på ett par dagar var de flesta cykelbanor snö- och isfria. I alla fall dom som sköts om av kommunens entreprenörer, för många privata fastighetsägare snålar och gör ett uselt jobb. I måndags fick jag punktering och tvingades leda cykeln de sista två kilometerna till jobbet och fick då med egna ögon se hur de privatröjda trottoarerna är (i Göteborg har fastighetsägaren ansvar för snö- och isröjning på trottoarerna). På Aschebergsgatan var det rent bedrövlig: enormt med is som tyder på att fastighetsägaren slarvat med snöröjningen innan – det var förenat med livsfara att gå på trottoaren, på andra ställen i stan hade isen smält undan och trottoarerna var helt isfria.

Mitt kulturintresseSom alla vet är jag oerhört intresserad av kultur. I lördags var jag på vernissage på Stadsbiblioteket för att bland annat beskåda göteborgskonstnären Hasse Johanssons målningar (signatur ”HAJ”). Det är alltid trevligt att frappera sig med kultureliten, i det här fallet gräddan av konstexperter i Göteborg. Redan för två år sedan var jag på vernissage då Hasse ställde ut på ett annat bibliotek i Göteborg, jag har nämligen äran att räknas in bland Hasses vänner. Den här gången ställde Hasse ut ett landskapsmotiv med lite röda stugor och en målning av någon slags växt (jag är ingen expert på växter och kan därför inte säga vad det var).

Inspirerad av lördagseftermiddans kulturtillfälle så blev jag alltmer övertygad om att även jag borde berika världen med något bestående kulturellt värde. Så på kvällen lade jag, efter mycket vånda, ut en dikt på Facebook: ”O ve, O ve. Vem ska fasa”. Detta alster tog faktiskt hela tolv sekunder att värka fram, dikter kommer nämligen inte av sig själva. Människan behöver gärna en katalysator/push, för detta inspirerande många människor som har massor av vackra tankar inom sig. Håkan var först ut med följande socialrealistiska strof: ”Ack o ve, vem har fise?” Betoningen bör ligga på ”vem”, vilket gör detta alster oerhört spännande och mystiskt. Håkans klara, men ändå mystiskt dunkla, fick mig att fatta mod och ge ut ytterligare

en strof: ”Ove Ove, den lille fan. Ja han ska basa”. Kära läsare, notera att denna ”Ove” kan vara vem som helst. Och i diktens mysticitet framgår det inte om denne Ove ska agera förman eller ackompanjera i en orkester. Håkan inspirerades även att ge uttryck för en inte helt genomarbetad dikt, men valde ändå att publicera den (en eloge till ditt mod Håkan!): ”Det var som fan, sa han som sket på sig”. Notera det sista ordet: sig. Håkan utelämnar sig totalt till läsarens fantasier om vad som egentligen hände.

De största diktarna har annars varit grekiska män, t.ex. Herodes och Stenstodes (den senare ofta avbildad som staty), så för att inte kallas manschauvinist (svårstavat ord!) så släpper jag även fram lyrikern Maries alster: ”Inte lätt att vara tung”, och toppar med Rose-Maries Wikströms ”Över sin egen brasa, ja den ska Ove inte rata!” Man kan här notera en genusmässig svängning från männens konkret abstrakta strofer till de kvinnliga som är mer mjukt abstrakta konkretioner av männens. Det här är lyrik och poesi när den är som allra bäst. Ohhh, jag blir snart en kulturfanatiker!

Rökförbud…..råder ju som bekant på pubbar nuförtiden. Eftersom jag själv är rökare är jag naturligtvis inte helt nöjd med detta, men är förstående för dess goda hälsoeffekt. För visst går man till pubben för att bättra på sitt hälsobefinnande?! Själv har jag blivit något av en renlevnadsmänniska då jag besöker pubbarna i Göteborg. Absolut ingen alkohol, utan jag beställer in morotsjuice, lättfil och liknande. Fast sedan då jag är ute på gatan och röker så tar jag rejäla klunkar från den medhavda pluntan. För därute i kylan gills liksom inte den påtvingade hälsoprofilen!

Lite från fbNågra nedslag från Fejsbok i veckan, t.ex. det foto som Michael lade ut igår från en övning att ta sig upp då man gått igenom isen. Det var en som kommenterade kortet med att hon alltid har isdubbar på sig då hon är ute på isen, vilket gav mig uppslag till följande kommentar: ”Jag kanske lite överdrivet försiktig, har isdubbar på bordet då jag dricker grogg.” I förrgår meddelade Stefan att han är mätt och belåten efter en middag, men tyckte att det var synd att kaffebryggaren är paj. Kommentar lät naturligtvis inte vänta på sig: ”Du kan la ta bryggaren som efterrätt (paj).”

Sven-Åke var sur över att Statstelevisionen inte sände Sveriges match i handbolls-VM. Det finns ju viktigare saker, tyckte jag, och tipsade om följande: ”Det börjar strax en tretimmars dokumentär om den ekonomiska situationen i Burkina Faso under 50 år, säkert lika sevärd som handbollen.” På söndagskvällen togs kameran fram och det blev en bild på mitt knä, som fick följande rubrik: ”Här är en unik bild: en av de absolut sista som togs på Finlands förre president Kekkonen.” I söndags klockan 17:30 lade jag ut följande: Jag har en väldigt konstig klocka, den säger ”petting”?! Efter lite kommentarer fortsatte jag med följande konstaterande: klockan var nog bara lite uttråkad då den var 17:30, vilket ju är halvsex.”

Och följande lilla godbit, som få vågade kommentera, lade jag ut sent på lördagskvällen: ”Nu börjar man rensa ut bland vårat senaste riksdagsparti. Först ut är tydligen dom handikappade, bland dem hörselskadade Åke (24) som råkade skrika ”Stig Heil”. Betydligt fler kommentarer blev det till det mer oskyldigare som jag la ut en stund innan: ”Har lyssnat på en massa 50-talsmusik ikväll. Tycker synd om den där Annie Moore. ”I don't love you, Annie Moore”, ”I can't stand you, Annie Moore” och en massa andra sånger om denna tragiska figur. Det förtar liksom lite av stämningen med denna annars trevliga musik.”

Det kopieras en massa på Facebook, ofta uppmaningar att göra si eller så och sedan sprida detta vidare till andra på sin vänlista och sålunda få ut det till ett stort antal människor. Så därför skapade jag denna som ju i sin enkelhet är lite svårhanterlig! ”Visste du att två tredjedelar av inläggen på Facebook är kopierade från andras inlägg! Kopiera detta om du tycker att man inte ska kopiera.”

JulklapparNuförtiden får jag inga julklappar, sannolikt för att jag inte köper klappar åt andra. Några gånger har jag fått lite mer oväntade julklappar trots att jag inte köpt något åt givarna. För drygt 30 år sedan var jag över jul. och nyårshelgen i Finland och kom lagom hem till trettonhelgen. Jag hade varit hemma ett par minuter då Ebbe Nordgren ringer och skrattar och säger ”Nu har du fått undra tillräckligt länge på vem du fick den stora grankotten av, det var jag som skickade den.” Jag förstod inte vad han menade, men till slut så kom jag fram till att det fanns en avi där jag kunde hämta ut ett paket på posten (det var en gigantisk kotte, har sedan stött på sådana i de kaliforniska skogarna). Ebbe borde nog ha väntat några dagar till så att jag skulle ha hunnit fundera över detta mysterium.

För sådär 15 år sedan fick jag ett stort så kallat Sverigepaket att hämta ut på posten. Det var Göran Hallberg som hade fått ett sånt paket gratis och visste inte riktigt vad han skulle göra med det. Men så kom han att tänka på sin gamle kompis i Göteborgs som säkert inte hade nån julgran. Så har satte ihop ett gör-det-själv-set, komplett med stam, barr, fot, kottar och det viktigaste: lim. Ett riktigt trevlig initiativ som uppskattades av en annars inte firar jul!

Lustigt: från LumpenAlla som har gjort lumpen kommer ihåg att det var en rolig tid. Men nu är det som så att den mänskliga hjärnan försöker att välja bort de tråkigare sakerna, det som man tycker om stannar kvar i minnet. Till mina tråkigare minnen är att det var ett evinnerligt köande överallt i lumpen, alltså slöseri med tid. De första månaderna försökte man göra nåt slags befäl av mig, men sedan blev jag nedklassad till handräckningssoldat, så kallad malaj. Och från den här tiden finns nästan bara roliga minnen. Vi var liksom regementets överklass och styrde och ställde en massa, befälen visste att det inte var nåt att göra åt oss så vi fick härja bäst vi ville. Malajerna var nån slags extra servicepersonal som dessutom hade reglerad arbetstid, den tid man gjorde i tjänsten efter klockan 16:30 fick vi ut i ledig tid vid senare tillfälle.

Malajerna fanns på nästan alla viktiga ställen på regementet. Det fanns uppehållslokaler för de värnpliktiga där man kunde se på TV, lyssna på musik, läsa och så vidare, men alkoholförtäring inne på kasernområdet var strikt förbjudet. Innanför dessa uppehållslokaler fanns det fler ”mysrum” som en av malajkollegerna hade nycklar till. Där satt vi på onsdagskvällarna, lyssnade på musik och åt kyckling med potatissallad vilket sköljdes ned med massor av rosévin. Vakterna gjorde sina rundor i de offentliga lokalerna alldeles bredvid, men de kom aldrig in till de låsta utrymmen där vi satt och festade. Endera kände dom inte till att vi var där, eller så lät de oss hållas eftersom vi var just malajer. För att stöta sig med en malaj kunde visa sig vara ödesdigert i längden, vi hade många möjligheter att göra livet surt för den som ville jävlas med oss.

Malajerna på T3 i Sollefteå var inhysta i en egen barrack på regementet, en bit bort från dom vanliga soldaterna. Flertalet av oss kom från andra delar av Sverige och ville gärna ha kontakt med vännerna därhemma. Men det kostade pengar att ringa rikssamtal från telefonautomaterna på regementet. Inne på expeditionen – dit vi naturligtvis hade nyckel – fanns en telefon, men den var spärrad så att man bara kunde ringa samtal inom

riktnummerområden som började med 06, vilket bara hjälpte några få. På den här tiden hade telefonerna nummerskiva och det var någon som kom på, att om man drog nummerskivan upp till siffran 9 (den högsta) och sedan tvingade den tillbaka snabbt så kopplades man förbi spärren. Så efter att expeditionen stängt nån gång efter ca klockan 17 så gick telefonen varm ända till midnatt för samtal till våra nära och kära runtom i landet. Försvarsmakten lär ju ha fått saftiga räkningar, fast det var nog ändå bara bråkdelen av kostnaden för en stridsvagn så det drabbade ju inte direkt någon fattig!

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera Madelaine ”Kicki” Söderström som fyller 60 idag: Hjärtligt grattis Kicki!!! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 27 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 13 januari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttDå är jag ganska pigg och fräsch efter nästan en veckas ledighet. Eller borde i alla fall vara det, för i lördags fick jag helt oväntat ont i halsen och lätt hosta. Söndan var ganska OK, men på måndan tilltog förkylningen. Vet inte om det berodde på att allvaret med jobb började då igen, men jag kunde göra en ganska kort arbetsdag på måndan. Sedan har jag bara blivit värre i min förkylning och hade en febertopp igår kväll på över 37 grader, dock utan att ta nån medicin mot det hela – vi män kan konsten att lida i det tysta….. Fast då termometern närmade sig 37,4 meddelade jag mina vänner på fejsbok att jag hade denna sjukdom, därigenom skulle de ju kunna slå larm till sjukvården om jag inte hörde av mig med några konstiga inlägg på längre tid än en halvtimme. Det känns skönt att ha vänner därute i cyberrymden som vakar över en då man är väldigt sjuk!

Annars så var måndan liksom lugnet före stormen, för nu har det inletts en intensiv period där jag ansvarar för årsredovisningar högre upp i systemet. Det tar väl kanske inte så hemskt mycket tid, men arbetet läggs ju ovanpå alla andra ordinarie uppgifter som ska skötas. Fast å andra sidan innebär mycket jobb nu att jag senare då värmen återkommit kan ta lite ledigt och vara ute i den sköna vårsolen eller får några dagars extra semester.

Senaste helgen kom ”våren” till Göteborg. Kanske inte våren direkt, men en massa plusgrader och regn som tog ordentligt på snötäcket. Fast den snö som fanns på vägarna omvandlades till is och det var förenat med stor fara att ge sig ut på gatorna. Så då fylldes åter ortopedakuten med enorma mängder människor som brutit handleder, armar och fötter: i måndags slogs det gamla rekordet 140 patienter under ett dygn på ortopeden! Försökte själv på söndan att cykla till det närbelägna Backaplan, men cykelbanan var glashal. Å andra sidan var det bra att ha cykeln med sig eftersom den gav stöd då jag ledde den och jag kunde göra resan fram och tillbaka utan att trilla omkull.

Ja, aldrig får man vara riktigt nöjd då det äntligen kommer några värmegrader. Men nu verkar det i alla fall som att vi är kvitt den extrema vintern och har fått vad som kan kallas normal vinter. Meteorologerna har talat något om den nordatlantiska oscillationen som hållit på sedan december för drygt ett år sedan och har blockerat det väderläge som vi vanligtvis har, se t.ex. http://www.dn.se/nyheter/sverige/nu-blir-vintern-normal-igen.

Fånigheter på fejsbok….har jag naturligtvis producerat, bland annat ”Läste i tidskriften Tekniknytt att termosen har röstats fram som 1900-talets största uppfinning. Den kan hålla kalla saker kallt och varma saker varmt. Men hur kan den veta vilket som är vilket?” Gunilla önskade oss alla i lördags en mysig och trevlig kväll med romantik. Eftersom jag sedan länge är ensamstående blev svaret ”Jag är så ensam, får sätta mig ner och läsa en bok om en hund. Enda roman-tik i det här hushållet.” Det var en som skrev i min logg att ”Allt söder om Uppsala är Syd-Europa!”, vilket jag naturligtvis måste kontra med detta mindre politiskt korrekta svar: ”Ja Göteborg ligger inte långt från Afrika tror jag. För vi har en neger på jobbet som cyklar hem varje dag.”

Tågförseningarna…..och framför allt en massa inställda turer har ställt till det för många nu i vinter. Faktiskt har det dött människor som en direkt konsekvens av de inställda tågen. I förrgår publicerades i flera tidningar ett öppet brev till SJ:s ledning från Självmördarnas Förening u.p.a. Det har nämligen visat sig att tre av föreningens medlemmar har frusit ihjäl då de förgäves har väntat på att det skulle komma ett tåg som de kunde kasta sig framför. Jag tycker nu att det är dags för SJ att ta sitt samhälleliga ansvar och se till att tågen går i tid!

MatvrakI måndags stekte jag hamburgare. Kanske inte så mycket att skriva om, men jag gör ena rejäla laddningar på en gång och lägger i frysen så det är bara att stoppa in i mikron senare under vinterkvällarna då jag blir lite småhungrig. Av 2,2 kilo köttfärs blir det en förskräcklig massa hamburgare och det behövs stora mängder lök: dels den finhackade som jag blandar i smeten, men sedan steker jag en massa lökringar till de färdiga hamburgarna. För att få lite extra smak på hamburgarna blandar jag i en massa svartpeppar och en 185 grams burk sambal olek.

Busschaufförer: Dagens utbildning (tror jag) (favorit i repris: 12/4 2007)Utan att egentligen ha sett utbildningskatalogen för busschaufförer så tror jag att utbildningen går till på följande sätt: Alla får söka till utbildningen. De som inte har fått någon anmärkning på körningen under de tre senaste åren sållas automatiskt bort eftersom de ju har visat sig vara mesar i trafiken, alla andra tas in på utbildningen. Efter ungefär halva tiden så indelas man i ”service minded” och ”vrångskalle”. De i den förra kategorin får lära sig mer om kundkontakt och går efter uppkörning till de privata bussbolagen, vanligtvis för körning av långfärdsbuss där det behövs både smidighet i kundrelationer och att kunna köra på ett lite mjukare och smidigare sätt. Tyvärr så finns det bland de privatägda bolagen en uppdelning i långfärdstrafik och turisttrafik. De allra bästa går vidare till turisttrafik, medan de andra kör långfärdsbuss mellan exempelvis Malmö och Stockholm. Här får de tidtabeller som baserar sig på att de kör tio kilometer över rådande begränsningar, att det är sommarväglag och ingen annan trafik på vägen. Det är synd om dessa chaufförer: flera av dem är ju egentligen bra chaufförer, men tvingas bryta mot både det ena och det andra för att fixa de snävt tilltagna tidtabellerna. Och det har ju hänt uppseendeväckande olyckor de senaste åren, olyckor där många passagerare har fått sätta livet till.

För de presumtiva chaufförer som betecknas ”vrångskalle” inleds den andra delen av utbildningen med att intala dom att det är en fråga om ”vi mot som”. Vilka nu ”dom” är råder ingen tvekan om: det är alla andra. Under den här delen sätts betyg på köroduglighet och vresighet. Endast de sämsta går vidare. Till utbildningens försvar så vill jag säga att de riktigt största rötäggen som underkänns på uppkörningen, vilken utförs av tjänstemän från Vägverket, inte får sitt busskort. Men istället är de garanterade en anställning som parkeringsvakt (lapplisa) eller biljettkontrollant i någon av våra fem största städer. (Länge har

biljettkontrollanter i Göteborg ganska ostört fått puckla på passagerare som snyltat på det allmänna och inte betalat biljetten, men i vinter har de filmats flera gånger med mobilkamera och det har funnits både tio och tjugo vittnen till misshandeln.)

Och i gårdagens Göteborgs-Posten fanns åter ett skräckexempel på en busschaufför som inte förstår sig på hur bussen fungerar och skäller ut en passagerare som påpekar att en av dörrarna inte är stängd. Av det åttiotal personer som kommenterade artikeln hittade jag endast att par stycken som var positiva till busstrafiken i Göteborg. Och en buss får ju naturligtvis inte köra en meter med öppen dörr eftersom detta är livsfarligt för passagerarna. I GP-artikeln erkänner chefen för bussarna här i Göteborg: ”Det är väldigt svårt att få tag på förare som är goda busschaufförer och har den rätta servicekänslan.” Behöver jag säga mer!

Lite udda mail….och brev har det väl blivit avsänt över åren. Två gånger om året har vi på jobbet en veckas introduktionskurs för nyantagna doktorander. På torsdag kväll håller vi en mycket populär middag och doktoranderna brukar ha lite svårt att komma upp dagen efter….. För några år sedan skickade jag ut följande mail dagen efter denna fest: Hej nyintroducerade doktorander! Någonstans mellan 3 och 6,5% av er är slarvrar. Jag baserar detta på att en eller två personer (det kan ju vara samma person) kvarglömt saker i festlokalen. Det rör sig om en almanacka och en tröja. Att just dessa saker kvarglömdes skulle kunna bero på att vi hade så trevligt på festen: almanackan lämnades kvar av någon som ville att tiden skulle stå stilla; tröjan glömdes av någon som upplevde att vi alla var som en stor familj och lättade på den formella klädseln. Dessa saker kan återfås mot beskrivning av festen! Grejerna finns uppe på mitt kontor (se adress under mailet).

TänkeriEn fråga som sysselsatt massor av människor i århundraden är ”Var slutar Universum?” Det finns massor av teorier och det finns människor som blivit tokiga av att grubbla över denna fråga. Men så finns det supertänkare som jag. Svaret är nämligen följande: direkt efter ”m”. För Universum börjar på ”U” och slutar på ”m”. Vänner, gå nu ut och förkunna att Universum slutar efter bokstaven m!

Lustigt: Lite smått från radionPå somrarna lyssnar jag mycket på radio då jag är i stugan i Finland och hör ibland en del lustigheter som jag ibland skriver ner. Tills för kanske fem år sedan så hade FNB (motsvarande det svenska TT) några utsändningar per dygn där de läste upp inkomna telegram. FNB var oerhört strikta i sin rapportering och läste bara upp vad som stod i telegrammen utan att analysera eller kommentera. Så det var väl något av en mindre revolution när en av nyhetsuppläsarna en lördagkväll vid 23-sändningen lade in en ironisk kommentar, antagligen medveten om att det var nästan ingen som lyssnade på utsändningen så sent en lördagkväll. Det handlade om det genomförda valet i Nordkorea och han läste lite från telegrammet och avslutade med att ”Det rapporteras att valdeltagandet var 99,8 procent. Dock ej över 100 procent.” Alla vet ju att rapporteringen om valdeltagande från dom kommunistiska diktaturerna är rena fabrikationer så han kunde inte hålla inne med detta. En eloge till denne nyhetsuppläsare!

I somras hörde jag följande som ju låter lite avigt: ”Det går inte en dag utan vandalism i Vanda.” En annan gång – och jag har hört liknande vid flera tillfällen – så sades det i väderrapporten att ”De som rör sig på insjöarna i landets östra och västra del samt Kajanaland varnas för hård vind.” Nu undrar jag var Kajanaland ligger eftersom det tydligen inte ligger i

landets östra eller västra del. För Finland är ett avlångt land och består, så vitt jag kan se på kartan, av en del som ligger åt öst och en del som ligger åt väst.

Fast Radio Östnyland, småstaden Borgås stolthet, kunde den 2 augusti i fjol rapportera följande om vädret: ”I natt blir det molnigare och lokalt.” Lite svårtolkat, men dom menar kanske att det lokala vädret blir lokalt? Dom e la för goa på bonnastationerna som vi säger i Götebôrg!

Avslutningsvis vill jag påpeka att livet är till för att levas! Fast på slutet dör man. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 20 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 6 januari 2011

Veckan som varit/veckan som gåttNu börjar vi se slutet på långledigheterna, kommande måndag är dom flesta tillbaka på jobbet. Förra året var jag ledig 14 dagar kring nyåret, men denna gång har helgerna varit på veckosluten och då har det kostat för mycket för mig att vara långledig. I tisdags eftermiddag gick jag i alla fall hem på en ”komprimerad långledighet”, ska vara åter på jobbet kommande måndag. Fast egentligen har det varit skönt att jobba nu kring jul och nyår: det har bara varit några få andra på jobbet och den snö och kyla som drabbat oss har väl knappast bidragit till att jag har velat vara långledig. Nä tacka vet jag längre ledighet på sommaren då det är varmt och skönt ute! Fast jag har alltid svårt att bestämma om jag ska ta tidig eller sen semester, vilket slutar med att jag tar båda! Så i runda slängar brukar det bli bortåt åtta veckors sommarledighet. Med detta i åtanke så känns det inte alls särskilt dumt att jobba den här tiden på året.

Nyårsfirande har jag dåliga erfarenheter av. Så jag gjorde som vanligt: inget firande alls. Eller i alla fall nästan. För jag drack en flaska bubbelvin och tio minuter före tolvslaget stack jag upp till bergsknallen som ligger ett par hundra meter hemifrån. Den är inte hög, men man får en enorm utsikt över hela stan och dess fyrverkerier. Jag är tidsfascist och det störde mig lite då gänget alldeles intill hade en offentlig nedräkning till tolvslaget 45 sekunder innan midnatt (min klocka går alltid rätt). Visserligen var det en i gänget som sa att tiden inte stämmer, men honom lyssnade dom inte på i sin nedräkning. Och så började dom skåla för det nya året trots att det nästan var en minut kvar innan det skulle inträda.

Jag kan nu bekräfta att det är slut mellan mig och Lena efter tre korta men intensiva månader tillsammans. På det intellektuella planet fungerade vi väldigt bra. Men när det kom till det sexuella stämde det inte riktigt, för hon ville hela tiden göra det med fötterna! Just det! Vi är fortfarande goda vänner och idag ringde Lena för att säga att hon har blivit ihop med en fotgängare.

FörbudSedan i somras är det förbjudet att spela dragspel i Kittilä, en by och kommun i de nordligaste delarna av Finland. Enligt rapporter i flera medier är det här första gången som en hel kommun har förbjudit dragspelsmusik. Fast helt förbjudet är det inte, förbudet gäller mellan klockan 21 och 7 på morronen. Orsaken till det hela är invasionen av norrmän (Norge ligger strax ovanför), men inte vilka norrmän som helst utan såna som spelar heavy metal på

dragspel. För i Nordnorge är detta en ganska populär musikstil bland ungdomar och något äldre ungdomar. Och under sommaren brukar de resa till det närbelägna Kittilä för att festa runt på de campingplatser och barer som är öppna under den tiden på året. Norrmännen kommer i tusental och har de inte egna dragspel med sig så kör dom omkring i sina amerikanska bilar med dragspelsmusik på högsta volym.

Kittilä är ju beroende av turismen, men till slut fick man nog och klubbade i maj 2010 igenom detta historiska beslut. Fast norrmännen accepterade det hela med fattning. På midsommaraftonens konsert med heavy metal-gruppen Accordion Maiden från Narvik så övergick man vid 21-tiden till att plocka fram de mer traditionella gitarrerna och höll på till 4-tiden på morronen. Publiken var nöjd och invånarna fick sova ut till ett slammer som mer påminde om gruv- och metallindustrin i trakten. Och enligt nyhetsrapporteringen under sommaren så verkar förbudet ha accepterats och efterlevts väl. För trots allt får de ju hålla på med sina dragspel 14 timmar per dygn.

FB: bilderJag har ett ganska stort arkiv med bilder att gräva från, bilder som jag tagit själv, hittat på internet och sånt som vänner och bekanta skickat. Jag är ju ganska aktiv på fejsbok och lägger ut en hel del bilder och gör nån knasig bildtext till. Sent på kvällen före nyårsafton lade jag ut en bild på en snögubbe och snögumma som idkade sexuellt umgänge: ”Klockan är nu efter 22 och jag kan nu berätta att vi har fått varmt och det är kramsnö ute. Och nu börjar snögubbar och snögummor att kramas så det STÅR härliga till!” Mikael skrev att några minusgrader gör susen i det långa loppet, vilket besvarades med ”Ja, då hårdnar det…..” Det är förståss inte alla som kommenterar dessa bilder, men det blir nog ett och annat fnitter i stugorna. Eller som Rosie skrev: ”Om inte Henrik klarar att få oss att skratta så lär ingen klara det!” Ja jag får hoppas att mina små upptåg kan roa en del för ett gott skratt förlänger ju livet (och kanske förtränger den tråkiga vardagen).

På nyårsafton var jag och tittade på det traditionella fyrverkeriet klockan 17 och lade ut en snygg bild med följande text: ”Kom precis hem från Göteborgs-Postens ståtliga fyrverkeri. Nytt för i år var att man hade ljudlösa bomber och raketer för att inte skrämma hundägarna, vilket man kan se på bilden (den låter ju inte).” Ljudlösa bomber, jo jag tackar jag! Ett par timmar innan det nya året lade jag ut en bild från i somras och där jag ser ut som någon som vistats på institution hela sitt liv. Eftersom man förväntas vara berusad på nyårsafton så fick det bli följande text: ” Got Nyttt År öskar jg alla här på fejsbk. Jag har nu drykit fyra flaksor schampang ohc ett halt flak öl. Mår jätttefinnt.Skål!” Detta kommenterades ju en del och några av mina egna kommentarer var ”Jag ksa lova att innte drika sprit eftr år 2051” och ”Imrron är et nutt år haaaaaahaaaaa” och ”Ähhhh, jg tål hut myket som hellst. Mår jätefit just nu!!!!” Nån timme senare gjorde jag lite andra inlägg och märkligt nog hade skrivförmågan återvänt då!

I somras var jag på IKEA utanför Helsingfors och hittade en lite skylt där det stod ”Sängyn runko”. Enligt mina vänner som kan finska betyder det visst sängbotten eller liknande, men jag lade ut bilden med följande text: ”IKEA i Finland har gjort en satsning på att ta fram en specialkollektion för tonårsherrar, här sängen Runko.” Och i måndags letade jag upp en bild på ett gökur som fick följande text: ”Av alla fåglar är det bara göken som inte bygger eget bo, den flyttar in i en färdigbyggd klocka.” Annars så har det ju fallit en otrolig massa snö runtom landet, så igår eftermiddag lade jag ut en bild som jag knäppt alldeles innan då jag kom från butiken: ”Just nu är Göteborg ett paradis för dom som älskar snö. Jag vill inte vara i paradiset,

föredrar nog helvetet. För där är det i alla fall varmt!” Massor av kommentarer till detta, folk är nog ganska trötta på vintern så därför övergår jag till…..

Små sommarminnen…..från häromåret i min stuga i Finland, nedtecknade i dagboken. ”Torsdag: På kvällen kom Suu över, därefter YT och CJ och till slut kom K. Vi hade riktigt trevligt och konsumerade mängder med öl och vin. På nattkröken bjöd jag på bröd, ost och oliver. K drack bara en flaska vin, men vi andra blev rejält i gasen och hade det bra. Fredag: Vaknade inte förrän 12:45. Träffade C på förkvällen och han sa att CT kom hem först 03:30 – hon hade haft 1 öl med sig och hade bara tänkt stanna en kort stund. YT kom senare för att hämta sin cykel.” Jodå, vi kan ha riktigt trevligt med dessa spontana sommarfester!

Lördag en dryg vecka senare besökte jag min kompis Jari i Vanda, en bit utanför Helsingfors. Vi snickrade hela dan på hans hus, tog sedan ett par öl ute i trädgårn och stack därefter med buss in till Vanda centrum. På nattkröken hade bussarna slutat gå och vi fick vänta en halvtimme på taxi. Det kom nästan aldrig någon taxi och blev därför en ganska lång taxikö. Paret bakom oss frågade vart vi skulle och det visade sig att vi skulle åt samma håll, fast dom hade bara en kilometer hem. OK, vi delade taxi och dom betalade vad det kostade hem till porten. Framkörningsavgiften hade varit 7:20 euro, men Jari och jag fortsatte med en nollställd taxameter och taxametern slutade på 6:40 då vi var hemma igen, alltså mindre än vad själva framkörningsavgiften skulle ha varit. Det kan löna sig att dela taxi! Nu var det jag som betalade taxin, för Jari hade bjudit på all öl och garderobsavgifterna. Som vanligt fortsatte vi våra diskussioner om världsförbättringar över ett par öl innan vi vid 3-tiden uppsökte våra sängar. Fast redan vid åttatiden kom Lena och ungarna ner där jag låg och sov, medan Jari fick sova vidare på övervåningen i godan ro…..

Lustigt: LönSommaren 1987 flyttade jag till Göteborg och började genast arbeta på mentalsjukhuset Sankt Jörgen. Efter mina tre sommarmånader på heltid fortsatte jag anställningen i fyra månader på halvtid samtidigt som jag studerade på heltid. Därmed kunde jag börja lägga undan lite pengar för att vara ledig sommaren därpå (för jag tog naturligtvis ut en del studielån också). Döm om min förvåning när jag i januari 1988 fick semesterlönen: det visade sig att semesterlönepengarna baserades på den anställning jag hade då jag slutade. Och det var en 50%-ig anställning, vilket innebar att jag inte fick riktigt betalt för de tre sommarmånaderna då jag jobbat heltid (jag fick semesterpengar för de dagar jag tjänat in, inte nån viss del av lönen). Men kunde landstinget luras så kunde jag också. Lite senare tog jag ett halvårs vikariat på 50% och avslutade med en månad på heltid. Och då fick jag semesterpengar för den anställning som jag senast haft, alltså heltidsanställning. Betalt kvitteras, och det med råge!

Jag hade flera såna här anställningar på halvtid. Dom gick bra att kombinera med studierna eftersom jag jobbade natt (tio timmar) och då inte särskilt många nätter per månad. Vid den här tiden bodde jag i Sankt Jörgens personalbostäder och det var ganska vanligt att man ringde för att få mig att gå in extra när dom märkte att det fattades personal till natten. Eftersom jag inte jobbade heltid skulle jag bara få betalt för ”mertid” då jag gick in och jobbade extra, vilket innebar 20% högre lön men som inkluderade semesterpengen. Alltså i stort sett inget extra. Men dom som ringde in folk lärde sig snabbt att jag var dyr: för att gå in så krävde jag att få övertid, vilket innebar dubbla lönen. Dom stod inför alternativet att ringa till 20 andra, eller ge mig övertid. Det blev alltid det senare och varje gång sa dom ”Men säg inget åt dom andra….” Så med min halvtidsanställning och kanske tre nätter extra i månaden hade jag lön som om jag hade jobbat heltid.

Andra gånger gick jag på timanställningar och hade då ett tidkort med mig som arbetsledaren skulle fylla i. Jag planerade det här ganska bra: vissa månader gick jag bara in nån gång ibland, andra månader gasade jag på ordentligt och gjorde långt över 200 timmar. Jag har för mig att för timmarna mellan 160 och 180 fick jag 50 procent extra för och timmarna över 180 under en månad betalades dubbelt. Jag kunde lägga undan en hel del av dessa pengar och var i ganska många år ledig hela sommarlovet som varade nästan tre månader. För nån belöning ska man ju ha för allt man gnetat under den långa vintern!

Avslutningsvis meddelas härmed att jag tycker illa om demokrati. Enligt definitionen för demokrati så utgår all makt från folket! Men nånting borde jag väl kunna få säga till om….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 13 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren