11 Nöjeslivet I början av seklet samlades man för dans på olika ställen. Exempelvis dansades det i

vägskälet Vårdsäter/Smedkärrsvägen som Brita Pettersson hört berättas av bl a sin

pappa. Platsen kallades i folkmun för ”Muntras fläck”. Om musik saknades trallade

man istället.

Mer ordnade förhållanden för dans fanns år 1911 genom att en dansbana byggts

nära Junkerstorps skola. Grannarna klagade på störande musik och glam och vände

sig till markägaren som var Häradsallmänningen.

På 1920- eller 1930-talet fanns en dansbana på ett plant ställe i skogen i

Laggarmålens hage vid Högvalla.

År 1934 anlades av Folkets Husföreningen en dansbana vid Stenhuset på mark

friköpt från Kvarsebo Gård. Bengt Widerström stod ofta för dragspelsmusik. Andra

band som besökte Kvarsebo på den tiden var Arnes Svinband, Svennes Trio och

Leckes. Gitarr, dragspel, fiol och kontrabas var vanliga instrument. Orkestrarna

anlitades genom Musikförmedlingen. Sista åren användes radiogrammofon som

dansmusik.

Bland de mera kända artisterna som uppträdde var Thor Modéen och Harry

Brandelius. Lennart Jonsson som var funktionär då Harry Brandelius uppträdde

berättar att han efter Kvarsebobesöket skulle ta sig till folkparken i Nävekvarn och

frågade efter vägen. Lennart sade att det gick att köra kortaste vägen dit men detta

litade inte Harry på utan körde via Lundaskog.

Skjutbana för luftgevär fanns också vid Folkets Park vid Junkerstorp.

”Till Östkinds Häradsallmän. Styrelse

Som till stort men och till störd nattro för närboende en dansbana blifvit anlagd i

närheten af Junkerstorps skola, anhålles att stämman måtte besluta om

borttagande af densamma samt att för all framtid förbjuda en dansbanas

anläggande å Östkinds allmänning.

Fågelbråten den 1 aug 1911

F Pettersson

Under överläggningen härom beslöts enhälligt att banan skulle borttagas, men då

ingen namngifven person angafs som ägare af dansbanan, så bestämde

styrelsen att uppdraga åt skogvaktare Hedin att ombesörja banans borttagande

och förbjuda vidare uppförande af densamma på Allmänningen”

På 1947 års karta finns dansbanan öster om Sågaretorp redovisad. Lägg också märke till ”Danielssonssågen”.

Oscar Holmberg (gitarr), Allan Pettersson (dragspel ”drängorgel”) och Nisse Nilsson

(fiol) var andra som också spelade. Slagsmål var vardagsmat vid dessa danser.

Danserna kallades ibland för ”skrammeldans” eftersom man skramlade ihop lite

pengar som ersättning till musikanterna.

Att talet med utsocknes inte alltid var så älskvärt kan man förstå av uttryck som

”Ärtberga-landet” = Vikbolandet (underförstått antagonister) och ”Ålberga-svin”.

1957 upphörde danserna vid Stenhuset och marken där Folkets Park låg köptes upp

av en stockholmare. Redan innan dess men framför allt efter fick man åka till andra

ställen som Serveringsberget i Sandviken, Kopparbo, Åtorp i Ålberga, Nävekvarn,

Hyttan i Krokek. Man färdades på cykel respektive spark. På 1950-talet var det några

som skaffade bil och då liftade man med dem. Ibland for man med båt till Sandviken.

”Bykåke” är ett uttryck för när flickorna samlades till byk (stortvätt). På kvällen drogs

pojkarna till bykplatsen – gissningsvis inte för att hjälpa till med byken.

Någon gång varje sommar besöktes Kvarsebo av ett tivoli under 1940-talet.

Tivoliplats var Kvarsebo Folkets Park.

Under 1940-talet ordnades en tältbio i ”Johanssons hage” under någon vecka varje

sommar. Hade man inte råd att betala biljetten behövde man inte missa filmen. ”Det

var bara att lyfta på tältduken”.

1949 startade Logen bio och har levt vidare fram till nu. Den första filmen var ”På

dessa skuldror” efter Per Edvin Saljes roman. Det finns en storslagen samling av

filmaffischer bevarad från de första åren och framåt.

Frälsningsarmén hade friluftsgudstjänst och glassförsäljning någon gång varje

sommar. Man kom alltid med båt. Ibland hölls gudstjänsterna i IOGT Logen.

Barbro och Östen anländer till Kvarsebo 1936 troligtvis i

samband med Frälsningsarméns friluftsmöte

Pingstvännerna ordnade också med tältmöte någon gång. Det förekom andra fester

också. Kvarsebo IK, Hembygdsföreningen och SSU ordnade sådana.

Nyårsrevy ordnades av SSU i Logen. Den sista hölls 1957. Tage Andersson i Ekenäs

höll i trådarna och gjorde dekoren (vilket han sedan kom att fortsätta med för

Östgötateatern). Han målade också tavlor. Henry Karlsson komponerade och

framförde elaka sånger. Henry skrev om när han friade till sin Rut och allt skvaller

som följde. Henry arbetade i båtbyggeriet men blev sedan pingstpastor. Henry är

borta nu men Rut bor i Krokek. Bland skådespelarna fanns Irene och Birgitta

Widerström, Eva-Britt Lind, Georg Gustavsson, Karl-Axel i Skyttholmen, Evert och

Margit (taxichauffören) var också skådespelare i revyn.

Revyn Svarta Tuppen på Logen 1952 eller 1953

Revygänget den 20 mars 1957. Margit, Lise-Lott, Birgitta, Eva-Britt, Ann-Marie,

Gudrun, Irene.

Tredjedag Jul var det julfest i Logen. Först för barnen på dagen och sedan för de

vuxna på kvällen. Det var dans kring granen men ingen dans för övrigt. Vaktmästaren

med fru, från Västanå, höll ordningen. Sedan tog Uno hand om det och då blev det

också lite dans.

Logen ordnade också trolleriföreställning med trollkarlen Arhi Galensi alias Gösta

Liljedal och Max Hofzinser.

Under sent 50-tal och 60-talet åkte man gärna till Folkets Park i Nävekvarn och

upplevde Malmstenstruppen och Snoddas. Man färdades med bil, cykel eller båt dit.

Det fanns en gammeldansförening som var aktiv på in på 1960-talet.

Hembygdsföreningen och Idrottsklubben ordnade majbrasa och körsång sista april

vid Brostuguberget. Första gången hölls firandet på Kvarsebo Gård. Nils Johansson i

Bubbekulla höll med en silltunna som sattes på en stång mitt i rishögen. Folket

samlades på vägen nedanför berget och mer än en gång hände att tunnan rullade ner

för berget. Kyrkokören sjöng in våren och Lottakåren sålde varmkorv. Uno Carlsson

var den ständige brandvakten som såg till att elden inte spred sig under natten.

Traktens ungdomar åkte däremot vidare till Serveringsberget i Sandviken för årets

första dans. När Kyrkgärdet bebyggdes på 1980-talet flyttade firandet till Båtklubbens

plats vid Bråviken. Numera firas Valborg på Klintvallen.

Under kriget kom många flickor från sta´n och arbetade vid torvmossen nära

Björkholmen där bränntorv bröts. De bodde i baracker. Några av dem blev kvar i

Kvarsebo som gifta. Flera danska män kom också. Några av dem blev också kvar i

Kvarsebo. Även danskar och finnar kom hit för att arbeta i skogen. Alla dessa gäster

gav ett uppsving på nöjesfronten i Kvarsebo.

Det var gott om barnkolonier i Kvarsebo - Sjöberga, Majblomman, Småbarnsgården

(nuvarande Kolmårdsgården), Fridensberg, Törnsäter. Många flickor drogs då till

Kvarsebo under somrarna för att arbeta här . Men man kan ju förstå att det också

gjorde att nöjeslivet fick ett uppsving.

Svarta Tuppen var en av samlingsplatserna för traktens ungdomar.

Här i avvaktan på färd till dans på Serveringsberget i Sandviken.

En annan mötesplats var utanför ”Nisse i Bubbekullas” handelsbod. En

attraktion här var godisautomaten. Affären brann ner i april 1965.

12 Handelsbodar och affärer Den första affären i Kvarsebo låg vid Fyraberg och kom troligen till i början på 1860-

talet genom Karl Abraham Hartzell från Hällen. Den låg snett bakom det som nu

kallas pensionärshemmet, grundstenarna finns fortfarande kvar. Den var både post

och affär. 1887 flyttade affärsverksamheten till Bubbelkulla. Det var en pampig

byggnad, i tre våningar, nästan som i en bruksmiljö med en rad lindar framför. Affären

vid Bubbelkulla var ursprungligen byggd för att bli mejeri, men så blev det aldrig. Den

arrenderades av Qvarsebo Handelsförening AB. Den första föreståndaren var Martin

Talén som kom hit 1887.

1898 tog Emil Molin över. Molins dotter bodde kvar i det stora huset bredvid affären

(det som numera är gult och ligger mot ådalen). Hon kallades ”Svarta Maja” därför att

hon hade långt, svart hår. Molin efterträddes av Hulting som drev affären från 1926 till

1943. Han hade postkontor innanför affärsdelen, för att komma dit var man tvungen

att gå genom affären. Den som gick till Posten utan att handla spände han ögonen i

och frågade om det inte skulle vara något. Han var lite sträng och barsk. Många

minns hur han spottade på frimärkena och inslagspappret till jästen.

Bubbekulla handelsbod 1911. Har också inrymt poststation och bankfilial

När han slutade som affärsföreståndare drev han posten i sitt hem, Bläckhornet, tvärs

över vägen från affären. Det var på 1940-50-talet. Nils Johansson blev biträde till

Hulting 1937 och några år framåt. Efter några andra jobb köpte han affären 1943.

Nisse drev både affären och en Sparbank i samma byggnad. Han var också ombud

för Östgöta Brandstodsbolag och sjöng i Kvarsebo kyrkokör. Nisse var en mycket

serviceinriktad handlare och fixade det mesta. Utanför Nisses affär fanns det en

godisautomat där det stod: ”Nils Johansson till Er tjänst natt och dag”, det blev en

liten samlingspunkt i byn. Efter fotbollsträningen stannade man där och köpte dricka

och godis. På KIK:s hemmamatcher körde han upp godis och dricka i en skottkärra

som sedan såldes i kiosken. Nisse och hans fru Eivor ägde en lokal där det hyrdes ut

kylfack av en kylfacksförening. Kylfacken skiftades med jämna mellanrum därför att

det var obekvämast att ha facken nere vid golven.

Den 8 april 1965 brann hela affären ner, den var då nyrenoverad. Tomten röjdes

snabbt och en ny affär var snart igång i form av en barack som fortfarande står kvar.

1985 övertog Maritta Leijonmalm affären. Vi som var barn då minns att hon bl a

införde godis i lösvikt. Hon efterträddes av Anders ”Sjöquisten” Sjöquist, han

passade som handlare, var serviceinriktad. Kvarsebos siste handlare var fiskaren

Göran ”Lillis” Johansson. 2001 lades den affären ner.

I Gustavsberg fanns en privat affär redan på 1860-talet. År 1912 förvärvade Kvarsebo

Konsumtionsförening (som hade bildats 1906) Gustavsberg. Oskar Werner från Gryt

blev affärsbiträde 1903 och blev med tiden också föreståndare.

Fritz Davour visar tyger för okänd kund i Konsum. Oskar Werner t.v.

Omkring 1965 var Lennart Karlsson från Skyttholmen föreståndare. Inger Palm och

Stina Fredriksson var biträden, liksom Elna Nilsson som stod i charken. Henrik i

Fågelbråten tillsammans med Gustav Gustavsson från Brostugan var utkörare.

Varorna från Konsum kördes länge ut med häst och vagn. Hästen var ingen vanlig

arbetshäst utan en ridhäst.

Gun Johansson tog över som föreståndare efter Lennart Karlsson. När Konsum lades

ner tog Gunnar ”Svesse” och Margot Svensson över den och drev affären i privat regi

fram till slutet av 1980-talet. Gunnar körde ut varor till sina kunder tillsammans med

Lennart i Stugubråten.

Brita i Finnkärr berättar:

Det var annorlunda i affären förr, ALLT fanns, skor, bröstkarameller, stövlar, spik,

husgeråd, leksaker mm förnödenheter till lantbruket, sådant kom även hem med båt

till kajen. Det var festligt att få följa med till affären, kanske kunde man få en

chokladkaka eller en karamellstrut. Lantbrukarna levde till stor del av självhushåll,

men salt, socker och kaffe var viktiga handelsvaror. Det mesta såldes i lösvikt, t ex

snus, jäst, gryner och potatismjöl, och vägdes eller mättes upp. Under krigsåren var

det ransonering, med kort, kuponger och licens. Lantbrukarna fick t ex bara mala en

viss mängd mjöl.

Fru Axelsson sydde något till Britas mamma (Erika i Finnkärr) och tyget räckte inte,

men i Konsum fanns det att skarva med! Man lagade mycket av maten från grunden

hemma, det var basvaror som handlades. Fisk köpte man inte i affären utan av

fiskare som åkte runt på cykel eller spark och sålde. Eller så fiskade man själv. I

affären fanns inga kylmöjligheter, kött och fisk gick inte att köpa där. Många hade

hushållsgris, även de som inte var lantbrukare. Hemslakt var vanligt och vid flera

tillfällen under året kunde man tex slakta en kalv. T ex inför tröskning eller

högtidsdagar slaktades en kalv eftersom det skulle bli mycket folk som skulle hjälpa

till i skörden. Gris slaktades ofta till jul och på våren. När rostfritt och glas kom

öppnades en charkavdelning i affären i Gustavsberg. I affärerna var det oftast flickor

som var biträden.

Innan lantbrukarna började leverera mjölk till ett mejeri gjorde de eget smör hemma

som också såldes till affärerna. Övrig överskottsmjölk gavs till gödkalvar. Ost gjordes

Internationellt utbyte med

studier av kooperationen.

Studiebesök 1963 på

Konsum av Diouf Alé

Samba Badou från

Marieborgs Folkhögskola.

Fr.v. Stina Fredriksson f.

Johansson, Hagadal,

Elna Nilsson, Klaraberg,

Inger Palm f. Andersson,

Brostugan,

Lennart Karlsson,

Skyttholmen.

inte hemma av alla lantbrukare utan köptes i affären. En del lantbrukare (t ex

Björkholmen, Knektbråten) körde själva sin mjölk till mejeriet i Borg. 1936 började

mjölkbilen att köra i Kvarsebo. Folk gick till gårdarna och köpte mjölk direkt, Kvarsebo

gård försåg boende i byn med mjölk. Kvarsebo gård hade byns största kobesättning,

ca 20-25 kor fram till ca 1970. De betade på det numera bebyggda kyrkgärdet på

nätterna, där växte också äppelträd och det var mycket vackert mot kyrkan. På

dagarna gick korna t ex i ådalen bort mot nya vägen (Trefaldighetskällan). Karin och

Gustav motade också upp dem mot Krogarängen, vägen in bakom Jutängen, ibland

också till Stugubråten. Vid Kvarsebo gård fanns mjölkförsäljning i källarvåningen vid

dörrarna mot vägen. De hade ett polettsystem, folk kunde köpa poletter och sen byta

till sig mjölk.

Gårdfarihandlare / Kringfarihandel

En del gårdfarihandlare var roliga att följa med och öppna grindarna åt eftersom man

kunde få en karamell eller kanske en prinskorv. (Sen försvann grindarna p g a av

betesregleringen ca 1939-40.)

Matvaror

Fiskarna åkte omkring med cykel eller spark och sålde fisk till folk. I området kring

Logen cyklade Oskar Karlsson från Bergtorp. Pojkarna, bl a Sune Johansson, från

Sjöstugan (mellan Kolvik och Hultstugan) sålde fisk i socknens östra del. På 1970-80-

talet körde ”Post-Lasse” omkring med bil och sålde gös och annan fisk.

Kött och charkprodukter köptes från slaktarbilen, om man inte hade själv. Herman

Karlsson och Olle Johansson från Hällfallstorp (senare TV-reparatör) var slaktare.

Engberg från Bäcktorp, han körde fort och var frikostig med prinskorven som han

ibland delade ut till barn. Olle Johansson rökte fläsk åt hemslaktare, många lämnade

in vid vårens grisslakt för att få rökt kött inför sommarvärmen. Gustav Östenssons far

slaktade och åkte runt och sålde kött 1gång/vecka under 1940-50-talet.

Brita Pettersson i Finnkärr handlar charkvaror av Olle Johansson omkring 1952

På 1940-talet fanns en bagarbil. Arne Pettersson i Finnkärr köpte Ohlssons

Ångbagerisemlor från den vid Klockaregårdens skola. På 1940-50-talet kunde

lantbrukare lämna mjöl till Ferms bageri och få råg- och franskbröd och limpor

tillbaka. Råvaran och produkten skickades med Norrköpingsbussen. Många tyckte

det var skönt, speciellt på sommaren då det blev så varmt att elda i spisen. Barnen

tyckte det var spännande med brödkartongen, det luktade och smakade gott.

På 1940-50-talet kom bryggarn eller bryggbilen en gång i veckan, en bil kom från Åby

och en från Nyköping. De sålde bl a pilsner och svagdricka i 5 liters kagge med korg

omkring.

Övrig gårdfarihandel

Hjalmar Fredriksson, Sofieberg, Lunda cyklade runt med en paketcykel (en låda fram

och en bak) eller for med häst och vagn på 1940-50-talet. Han kom en gång i veckan

och sålde grönsaker och plantor bl a tomat och lejongap som han drivit upp i sitt

växthus. Vid Marielund (bakom Nytorp) fanns det två systrar och en bror som drev

upp trädgårdsplantor. Brodern åkte runt med cykel och sålde plantor.

Frans Pettersons bror i Fågelbråten gick runt och sålde tv

Ett äldre par med häst och vagn åkte runt och sålde porslin, de kom en gång varje

eller vartannat år. Vid Västerlund bodde det också en resande med familj, som sålde

porslin. De hade pojkar och två småflickor som hette Rakel och Lea. Familjen flyttade

till Ålberga på 1940-talet.

En halt man cyklade omkring och sålde godis och porslin. Det var roligt att följa med

och öppna grindar eftersom man kunde få en karamell.

En gång om året kom en tygförsäljare.

Kniv- och skärslipare åkte runt och skärpte stål.

En dam gick runt och sålde saker sydda av frälsningsarméns mödrahem.

En man Dalström, från Tunaberg/Nävekvarn gick runt och sålde mycket fina

underkläder och säkerhetsnålar mm. Han var mycket försynt och beläst. Han var släkt

med en lärarinna och satt ibland och löste korsord på kaféer. Han hade kläderna och

t.o.m. mössan ihopsatta med massor av säkerhetsnålar. Han ville gärna värma

fötterna vid spisen. Han blev påkörd av en bil.

Som en följd av den kraftiga mekaniseringen av jordbruket på 1950-60-talet åkte

lantbruksagenter runt och sålde såväl jordbruksmaskiner som traktorer. En profil var

Bjällerhag, han var snäll och sålde väldigt mycket maskiner och traktorer i Kvarsebo.

Bilförsäljare t.ex. folkvagnsförsäljare åkte också runt, ofta till lantbrukare.

Tvättmaskinsförsäljare och kanske även dammsugar-, frys-, och kylskåpsförsäljare

åkte också runt till hushållen. I mitten på 50-talet köptes en tvättmaskin av märket

Hoover för 450 kr vid Knektbråten. Det fanns ingen el i tvättstugan så en ojordad

sladd var tvungen att köpas till, den kostade 50 kr, användaren fick stötar. Vattnet fick

först värmas i bykgrytan sedan hällas i. Innan köpet demonstrerades maskinen på

gårdsplanen och kläder provtvättades för att se om de blev rena.

På 1970-80-talet åkte en korghandlare från Örkelljunga runt och sålde stegar och

produkter av ene och salix, t ex potatis-, vedkorgar och små möbler. Han brukade

sova i lastbilen vid Tuna Motell.

Även förtennare och diskmedelsförsäljare har erbjudit sina tjänster i Kvarsebo.

Numera kommer en eller två glassbilar en gång i veckan med glass och andra frysta

varor, en försäljare av brandsläckare brukar komma ibland och till lantbrukarna

kommer gårdsservice med sin lastbil.

Luffare

Arne Petterson, Finnkärr kommer ihåg från barndomen vid Krullen ”Gubben med

säcken eller skorna”, han fick sova över på logen efter att Arnes pappa känt efter så

att han inte hade några tändstickor på sig. Sen kom lösdriverilagen och luffarna

försvann.

Men så sent som på 1950-talet kom några luffare till Kvarsebo gård på somrarna. Det

var en spännande upplevelse för alla barn. Luffarna fick lite mat och fick sedan sova

på höskullen. Dagen därpå vandrade de vidare.

Andra försäljare

Till Råstad, Ålberga cyklade en man, Wadström från Stockholm under 1930-40-talet.

Han sålde kläder bl a skjortor. Han var en ivrig försäljare, det som var för stort skulle

krympa och det som var för smått skulle töjas!

13 Vägkommunikationerna I början på nittonhundratalet fanns inga bra körbara vägar till Norrköping – endast

norrut mot Ålberga och Jönåker. En enkel körväg fanns dock via Holmtorp mot

Krokek. Vägen till Nävekvarn var i det närmaste ofarbar med bil fram till 1950-talet

trots vissa upprustningar under 1920- och 30-talet bl.a vid sträckan utmed sjön vid

Svartvik.

Efter den stora skogsbranden byggdes på sent 1920-tal vägen mellan Kvarsebo och

Timmergata så att en vägförbindelse till Norrköping kunde öppnas 1929. Samma år

kom busstrafiken igång mellan Kvarsebo och Norrköping och 1932 startade

busstrafiken till Ålberga och Nyköping. Legendarisk förare av bussen till Norrköping

var Roland Wärnberg som körde denna i 40 år från 1929 till valborgsmässoaftonen

1969. Trafiken till Nyköping drevs av Fredrikssons i Ålberga fram till 1978. Speciellt

föraren av bussen till Nyköping åtog sig många uppdrag under uppehållet i Nyköping

som att gå till bolaget, apoteket o.s.v. men när någon bad honom byta en kaffeservis

blev det nej.

Det var inte ovanligt att åka tåg till Norrköping respektive Nyköping – Stockholm. Då

steg man på vid Ålberga station dit man fick ta sig på landsvägen.

Kvarsebos första lastbil köptes av Kalle Fredikssons åkeri 1928

Gångbron runt Klinten blev klar 1932 och användes fram till sista åren på 1960-talet.

Östkinds Färja sattes i trafik samma år som Klintbron blev klar.

Klintbron 14 juni 1936. John Bergers samlingar.

Vägen till Sandviken fick en välbehövlig upprustning med beläggning i slutet på 1970-

talet och vägen till Jönåker ”slingervägen” eller ”apstigen” rätades ut och fick

beläggning etappvis under början på 1980-talet.

14 Färjetrafiken Mellan Kvarsebo och Färjestaden fanns redan under medeltiden färjeförbindelse. I

början av 1900-talet sköttes trafiken med en pråm som drogs av en motorsvag

motorbåt. Det sägs att vid kraftiga västvindar kunde man få hämta färjan vid

Djupviksholmarna. 1932 sattes en ny färja in ”Östkinds färja” med en dubbelcylindrig

råoljemotor om hela 46 hästkrafter. Färjan var egentligen gjord för två bilar men under

pressen av de långa bilköerna lyckades färjpersonalen baxa in fyra bilar. Kalle

Nilsson hade också en motorbåt som han körde passagerare med. Han körde

närhelst det fanns en kund – dygnet runt.

Bilkö under 1950-talet

Bilköerna blev efter kriget snart olidligt långa under sommartid och 1959 flyttades

färjeleden till Bråvikens smalaste passage mellan Säter och Skenäs. Nya ramper till

färjan byggdes på båda sidor om Bråviken. Genom den större snabbare färjan och

den kortare leden sjudubblades kapaciteten! En annan viktig förbättring var att den

nya färjan kunde köras året om.

Det berättas om en Kvarsebobo som hade sina aversioner mot Vikbolänningar så han

gick ofta ned till den sista färjan för dagen för att kolla om det var någon från

Vikbolandet med. Var det så gick han fram och gav vederbörande ett välförtjänt kok

stryk.

Östkinds färja som var i trafik 1932 till 1959

”Nisse färjkarl” på Östkinds färja

Under kriget seglades fotgängare och cyklister med denna båt för att spara bränsle.

Omkring 1943. Foto i Walther Flemks ägo.

Vid gamla färjeläget i Kvarsebo hade Nils Tottie (Kvarsebo gård) byggt ett litet kafé –

Svarta Tuppen. Det drevs först av en familj Svensson. Om fru Svensson sägs att hon

ofta sade när man skulle beställa förtäring att ”vi har bara skorpor och dom är slut

dom också”. Efter Svenssons tog Ingrid och Nisse Palm hand om rörelsen. Huset

flyttades 1960 till Sandviken och Nisse Nilsson i Säterslund byggde ett nytt kafé vid

det nya färjeläget i Säter. Nisse och hans fru Svea drev kaféet under sommartid i

många år.

Det nyöppnade fiket vid Säter. Två okända t.v. Nisse Nilsson i Säterslund

och Birgitta Wallentin t.h

15 Båttrafiken

Från 1890-talet trafikerades Kvarsebo av skärgårdsbåten ”Bråviken” vars rederi dock

lades ned i början av 1930-talet.

1941 grundstötte Barbro i utloppet från Nävekvarn. På sommarsöndagarna kunde

ibland ytterligare en skärgårdsbåt med namnet Gunhild trafikera Bråviken och

Kvarsebo. 1947 upphörde båttrafiken när kapten Malm avled. Barbro kom sedan att

användas som ”extrarum” vid Getå pensionat för att slutligen flyttas till Hallstavik där

Barbro blev logementsfartyg innan upphuggning skedde.

Barbro angör Djupviks brygga. Foto Styrmannen Erik Ågmo

Ytterligare en båt – Maria – har någon gång under tjugo-trettiotalen trafikerat

Kvarsebo. Dess rutt gick via Arkösund ner mot Sankt Anna.

Kapten Malm övertog då trafiken och

införskaffade från Mälaren en båt Helgarö som

döptes till ”Barbro”. Barbro gick varje dag tidigt

(ca fem på morgonen) från Näfvekvarn via

Karlslund, Djupvik, Mauritzberg, Färjestaden,

Kvarsebo, Säter, (Skenäs), Skyttholmen,

Timmergata, Järstad, Sandviken och Esterön

till Norrköping där den lade till inne vid Oskar

Fredriks Bro vid niotiden på morgonen.

Klockan tre på eftermiddagen vände så Barbro

åter stäven mot öster för att via den omvända

rutten vara framme vid Nävekvarn vid sjutiden

på kvällen.

20

16 Posten Första postkontoret i Kvarsebo inrättades omkring 1890 vid Klintedal intill färjeläget i

samma hus som den tidigare krogen (numera riven). Postföreståndare var fröken

Hilma Berzelius, dotter till kronofogden Berzelius, som också bodde här. Under isfria

delen av året kom posten med ångaren Bråviken och vintertid med gångbud över

Bråviken från Östra Husby. Efter några år flyttades postkontoret till Tomtebo väster

om kvarnen och sedan omkring 1910 till Bubbekulla handelsbod. Vintertid kom nu

posten först med skjuts från Jönåker och sedan den nya järnvägen tagits i bruk 1915

från Ålberga. När vägen till Timmergata blev klar 1929 kom posten under hela året

med buss från Norrköping.

Norra delen av Kvarsebo med gårdarna Knektbråten, Eriksdal, Krullen, Billkärr och

Långmossen hade till en början postadress Bålsjön med egen poststämpel.

Kvarsebos postkontor flyttades omkring 1910 till Molins senare Hultings handelsbod

(Bubbekulla). Poststation var sedan under många år från omkring 1943 förlagd till

Lugnet (”Bläckhornet”) mitt emot handelsboden. År 1959 flyttades poststationen hem

till dåvarande föreståndarinnan Stina Johanssons hem i Fyraberg. När posten i

Kvarsebo lades ner blev Gunnar Svensson i nedre affären (f.d. Konsum) postombud

och lantbrev-bärningen startades. Det var nog svårt att acceptera nedläggningen av

postkontoret men lantbrevbärningen blev ett plåster på såren eftersom man kunde få

hjälp med alla postärenden ex.vis paket av lantbrevbäraren.

Innan brevutbärning ordnades fick en i byn hämta hela byns post på poststationen.

Lundkvist var den första lantbrevbäraren. Han började i slutet av 1930-talet. Han tog

med sig posten i en stor läderväska och for runt på cykel eller spark. Han efterträddes

av Ester Gustavsson f Hagberg. Därefter tog Anders Andersson i Lövvik över. Han

tog sig fram på motorcykel.

21

17 När telefonen kom till Kvarsebo Den första telefonen lär ha installerats på Hvilan av dess dåvarande ägare

hovrättsrådet Nyren. När detta skedde är dock oklart. Eftersom Kvarsebo brygga var

utskeppningshamn för skogs- och bergsprodukter från Ålbergaområdet bör det ha

funnits en tidig intern telefonförbindelse för att klara logistiken i den godshanteringen.

Under första världskriget drogs det en telefonledning från Kvarsebo till en

bevakningspostering vid Djupvik.

Den första telestationen kom till Kvarsebo 1918. Föreståndarinna var Jan-Erik

Nilssons farmor Clara Nilsson och den var belägen i Östra Färjkarlstorp. Ett av

Kvarsebos äldsta hus troligen byggt efter rysshärjningarna 1719 men som revs 1969

p.g.a. husbocksangrepp.

Kvarsebos äldsta telefonstation var inrymd i Östra Färjkarlstorp som numera är rivet.

Stationen flyttades sedan till grannhuset Klaraberg. De tidiga telefonnumren var

tvåsiffriga och man kan alltså följa takten i utbyggnaden via de gamla numren. Det var

på trettiotalet som teleutbyggnaden tog fart. Automatiseringen skedde 1948 och

siffrorna 960 sattes då före de gamla tvåsiffriga numren. Automatstationen är numera

belägen nedanför Christinagården. På 1980-talet sattes 3 framför 960 i telefonnumret.

22

Gustav och Clara Nilsson. Clara var Kvarsebos första växeltelefonist. Sysslan

övertogs sedan av svärdottern Elna Nilsson.

Man kan notera att under det kalla kriget blev det nödvändigt med en direkt och

snabb förbindelse mellan de makthavande i Moskva och Washington. Denna s.k.

”heta linje” passerade Kvarsebo genom en nylagd koaxialkabel mellan Stockholm och

Malmö. Den lades ned i början på 1960-talet.

23

18 När elektriciteten kom till Kvarsebo Elektriciteten gjorde sitt intåg i Kvarsebo i slutet på trettiotalet genom att en luftledning

drogs från Ålberga kraftstation via Billkärr ner till Kvarsebo. Krullen lär redan innan

dess ordnat med egen elförsörjning. Kvarsebo Elektriska Distributionsförening

bildades den 24 oktober 1936 på initiativ av Melker Forsberg. Inträdesavgiften var

40:- per andel och årlig medlemsavgift var 3:- per andel. Medlem var skyldig att utan

ersättning upplåta erforderlig mark för föreningens ledningar. Förhandlingarna leddes

av jägmästare Fredrik Sederholm på Ålberga gård. Melker Forsberg valdes till

ordförande. Antalet delägare växte snabbt. Varje delägare hade andelstal efter

kraftbehovet.

År Delägare Andelar

1936 17 299

1937 28 404

1938 32 484

1939 36 519

1942 112 1218

Exempelvis elektrifierades sågen och varvet 1939. Det lilla befintliga kraftverket vid

Klintedals kvarn och tillhörande ledningar övertogs av föreningen mot en ersättning

av 150:-. Detta lilla kraftverk hade försett Olle Johansson med ström men även ett

antal glödlampor i affären. Ledningsbyggandet lades ut på entreprenad – AEG. Lån

upptogs i Östergötlands Enskilda Bank. Kontrakt tecknades med Ålberga gård om

kraft-leveransen. Effektbeloppet var 30 kW. I början av 1940-talet byggdes

ledningsnätet ut till stora delar av Kvarsebo. Det var en stor händelse när elen

kopplades in på gården. Sven Wigh mindes när det gjordes på Österhagen 1940

:”Det var som en födelsedag!”. Det dröjde dock ända till december 1984 innan

samtliga hushåll var elektrifierade. Då kopplades elen på ute vid Fjällmossens gård.

Det var från början tydligen lite si och så med förmågan att ta betalt för energin

eftersom ett gängse sätt att ta ström till en t. ex. tillfällig vedkap var ”stjäla” strömmen

genom att kroka fast vedkapens matningskablar direkt i luftledningen. Sågdriften vid

Klintedal och uppvärmningen av kyrkan orsakade onormala spänningsfall.

1958 övertog Vattenfall distributionsansvaret i Kvarsebo genom att köpa den lokala

föreningen. Det dröjde dock till början på 2000-talet innan de många avbrotten vid

stark blåst eller ymnigt snöfall kunde upphöra. Då grävdes många elledningar ned –

inte minst på grund av erfarenheterna av stormarna Gudrun och Per.

24

19 Militärlivet och beredskapstiderna År 1901 infördes värnplikten i Sverige. Det innebar inte att det år 1690 införda

indelningsverket avskaffades med en gång. De knektar och båtsmän som hade

kontrakt fortsatte att tjänstgöra som tidigare. I Kvarsebo verkar det som vi inte hade

kvar någon båtsman på Stommelstomma i början på 1900-talet. Däremot ägde

Kvarsebo rote Stommelstomma långt in på 1900-talet.

Beväringar från bl a Kvarsebo

På eftermiddagen den 2 augusti 1914 ringde Kvarsebos liksom övriga svenska

kyrkors klockor. Det var den tidens sätt att kalla till allmän mobilisering. Läget var

kritiskt – inte minst i våra trakter. Landstormen satte snabbt ut posteringar längs

Bråviken för att förhindra en invasion. En postering placerades vid Djupvik på udden

väster om ångbåtsbryggan. Spår av skyttegravar kan fortfarande ses där. Kvarsebos

första telefonledning drogs då till denna postering längs stigen från där

Christinagården nu ligger vidare till Grannelund och fram till Djupvik.

25

Landstormen hade en postering vid Djupvik den kritiska tiden hösten 1914.

Anna Gustafsson f. Karlsson berättar i NT-ÖD den 14 juli 1979 om den händelserika

sensommaren 1914. Först hur kyrkklockorna den 18 juli 1914 ringde in folk för att

släcka den stora branden i närheten av Biskopshatten. Efter många dagars

släckningsarbete var Annas pappa Ernst Wilhelm slutkörd och vilade en

söndagseftermiddag då klockorna åter började ringa. Han sade ”Låt dem ringa. Jag

orkar inte till skogen igen.” Han hade precis varit ute natten innan och så måste han

ju sköta djuren och skörden. Men denna gång var det alltså inkallelseorder.

”Fjärdingsman kom och spikade upp plakat på vår husvägg vid Stommelstomma. De

som tillhörde landsstormen skulle inställa sig vid ångbåtsbryggan vid Säter på kvällen

och ha med sig matsäck för två dagar.”

Under krigen skulle kommunen ta ansvar för matförsörjningen genom att bl a sköta

ransoneringar. Under första världskriget var det dock svårt att få ut allt som korten

berättigade till. Antingen fanns det inte eller var kvaliteten för dålig. Licenser för att

slakta grisar och mala mjöl delades också ut. Under andra världskriget skapades en

Kristidsnämnd för detta ändamål som verkade under åren 1939 - 1951.

Ransoneringskort fördelades

.

Ransoneringskort. från 1919

respektive 1949

26

Det berättas att dagen innan en ransonering skulle införas spreds ryktet över

Kvarsebo om den kommande ransoneringen och handlarna kunde snabbt sälja

slut på sina lager – även sådant som tidigare inte gått att sälja.

Den kanske äldsta förening som vi har i Kvarsebo och som fortfarande verkar

är Skyttegillet. Det bildades omkring 1900. Då sköt man troligen med avlagda

Remingtongevär och blykulor på järntavlor. Troligen sköt man på Krogarängen.

Många anslöt sig under krigshotet 1914 till Skyttegillet däribland ”Johan-Olle”

Olsson i Peterslund och Nisse Widerström – då 13 år gammal. 1940 blev

Verner Englund ordförande och för lång tid framöver. Ny skjutbana anlades då

på ”Norränga” nära Nordanå och där finns den fortfarande kvar. Nu sköt man

mest med mausergevär m/96 med helmantlade kulor (vilket ansågs humant).

Nu krävdes ordentliga skyddsvallar. Ett 40-tal deltog i skjutningar som både var

skolskjutningar på skjutbana och fältskjutningar. Skyttegillets årsmöten var

under Verner Englunds tid strikta tillställningar där man deltog i mörk kostym

och slips.

Fältskjutning i Skyttegillet. Närmast Ragnar Karlsson, Knektbråten.

Hemvärnet i Kvarsebo bildades i maj månad 1940 någon månad efter

ockupationen av Danmark och Norge med Arvid Carlsson på Björkholmen som

chef. Han efterträddes 1942 av Johan ”Johan-Olle” Ohlsson i Petterslund. Han

skrev följande i en minnesskrift som togs fram till femårsjubileet.

När budet kom att ett svenskt hemvärn skulle bildas dröjde det inte länge innan

i byarna, socknarna och i städerna, i hela Sverige, män samlades som var

beredda att själva anmäla sig i leden och att samla kamrater i orten till ett

gemensamt försvar.

Här gick kallelsen ut i mitten av maj månad 1940 och några dagar senare

bildades Kvarsebo Hemvärn. Sedan utrustning kommit i juli månad började

övningarna så småningom, men i brist på instruktörer blev ju övningarna inte

så särskilt militäriska, men vi fick göra så gott vi kunde. Så småningom fick vi

27

kantor Kalm och ett par instruktörer från staben varigenom övningarna blev

instruktiva och lärorika.

Under de gångna åren har Kvarsebo Hemvärn haft övningar motsvarande ca

200 timmar per man, utom skjutövningar, som ej är räknade.….

Man kan inte skriva Hemvärnets historia utan att nämna lottorna, för vad vore

Hemvärnet utan sina lottor. Det skulle inte fungera helt enkelt.

Så långt Johan Ohlsson. I skriften räknas namnen på 25 hemvärnsmän i

Kvarsebo och 12 lottor. Det organiserades också en särskild

luftbevakningsgrupp med bevakningstorn vid Björkholmen

Från början hade Hemvärnet mausergevär m/96 som huvudsaklig beväpning.

Senare fick man modernare vapen som kpist m/45 och AK4. Då skärptes

säkerhets-bestämmelserna kraftigt. Från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-

talet var Hemvärnet i Kvarsebo organiserade i tre grupper. Man hade plikt att

delta i övningar 36 timmar per år. Grundtanken med hemvärnet var att man

skulle rekrytera personal lokalt som hade vapen, uniform och övrig utrustning

hemma så att de mycket snabbt kunde vara vid sina bevakningsobjekt.

Till en början tycks man inte haft några fasta skyddsobjekt utan man övade

avvärjning av fientliga landstigningar från sjön och eldöverfall på

lastbilskolonner1. Man iordningställde (tillsammans med Krokeks Hemvärn)

eldställningar vid Riks-ettan och fastställde var vägspärrar lämpligen kunde

byggas.

Hemvärnet övar i ett av kanonvärnen vid Säter eller Djupvik

1 Se artikel om en stor hemvärnsövning skriven av Torsten Engström i NT den 16 april 1945

28

Senare fick man tydligt utpekade skyddsobjekt. En grupp (med Ragnar

Karlsson som chef) skull bevaka ”berget” i Kvarsebo. De två övriga skulle

bemanna och skydda de två kanonvärnen som byggdes i slutet av 1950-talet

vid Djupvik och Säter. De var utrustade med ombyggda 7,5 cm luftvärnkanoner

m/37.

I bergrummet tjänstgjorde ett antal Kvarsebolottor som skulle sammanställa

observationer från några luftbevakningstorn. I ”berget” fanns också en

stridsledningscentral för marinen. ”Berget” utrymdes och förseglades under

1990-talet sedan man bedömt att det inte längre förelåg något invasionshot.

Flyglottorna samlar in uppgifter från luftbevakningstornen om fientligt flyg. Detta

sker i bergrummet vid Kvarsebo Klint år 1958.

Under kriget blev många lantbrukare inkallade. Det var samtidigt viktigt att

landets försörjning fungerade. Därför utsågs blockledare som skulle se till att

man samverkade mellan gårdarna och att arbetskraft fanns tillgänglig när det

behövdes vid varje gård.

29

20 Sommargästerna De första sommargästerna i Kvarsebo kom redan i slutet av 1800-talet ut hit för

att njuta av den underbara naturen, Bråviken, och Kolmården. Det var till en

början välbärgade norrköpingsbor ”grosshandlare” som byggde sig pampiga

villor vid Bråviksstranden. År 1895 fanns följande

Fridensberg Tapetfabrikör Alfred Hedenström (senare Säterholmen)

Karlberg Grosshandlare Sven O. Holmsten

Hvilan Grosshandlare Rickard Pettersson

Hyddan Sion Läroverksadjunkt Johan Hulting

Något senare byggdes det som senare blev Majblommans barnkoloni av en

herr Uggla i Norrköping. Några år senare köptes denna fastighet av Seberg

som lät bygga tornet på huset. Allan Alexandersson som var chef för

Sundsvallsbanken i Stockholm var en annan känd sommargäst som bodde på

Björkliden. Han hade Hanna Forsberg anställd som piga och Herman

Pettersson (”Pära-kråka”) som trädgårdsmästare.

Under somrarna 1902 – 1908 hyrde bokhandlare Nerman hus vid Säter.

Sönerna Ture, Birger och Einar fick här fira några fina somrar som Ture

berättat om i sin bok ”Allt var ungt”. Man spelade krocket, sparkade boll,

spelade teater, gav ut en tidning ”Säter”, hittade grottor och mest känt är väl att

Ture hittade de första stenålderslämningarna i Säter. Barnen på Säter gjorde

på Nermans initiativ en teaterpjäs varje sommar. Ridån händes upp mellan två

träd.

Familjen Nerman kan väl sägas representera den andra generationens

sommargäster som hyrde in sig hos någon bofast i Kvarsebo efter den första

generationen gross-handlare som byggde sig pampiga villor. Gunilla Ivner har

berättat att när hennes morföräldrar hyrde in sig på Marielund omkring 1918

bereddes plats genom att ägaren flyttade ut till korna. Det var ofta lätt att skilja

de bofasta från sommargästerna. När man gjorde en utflykt med båt var vit

skjorta, slips och hatt en vanlig klädsel för sommargästerna ända fram till 1940-

talet.

30

Rodd hem efter utflykt till Djupviksholmarna. 1930-talet.

Barnen Moberg under sommarlovet 1950 på Österhagen.

Jan Moberg minns de första ljuvliga somrarna vid Österhagen på 1940- och 50-

talet. I början av juni hade man ett oändligt sommarlov framför sig när skolan

slutade. De 20 milen från Uppsala tog 5 timmar att avverka med bil. Hjulstabron

var inte byggd utan man fick åka genom Stockholms gator. Vägen från

Nävekvarn var så dålig att man alltid körde över Jönåker in på ”slingervägen”.

Madrasser, cyklar, koffertar hade skickats med tåg i förväg. ”När vi kom fram blev

vi alltid bjudna hos Lovisa på hemlagad saft och hembakade bullar och kakor. Det

smakade fantastiskt!”. Sedan var det dags att träffa lekkamraterna därute och dra

igång 2,5 månaders nästan oavbruten lek med bad, rodd, segling, kojbyggen med

mera. Fantasi saknades inte.

Särskilt spännande var det när man fick följa med fiskebåten kl 1 på natten för att

ta upp strömmingsskötarna och sedan åka med båten till Kvarsebo för att

leverera fisken före kl. 7. Ett annat nöje var att få delta i jordbruket, åka i

hölasset, hoppa på skullen, fara med häst och vagn till Östanå för att leverera

mjölk.

31

Nästa generation sommargäster var de som byggde sig egna ”sportstugor”

med början på 1940-talet.

En fjärde generations sommargäster kan möjligen sägas vara de som blivit så

fästa vid bygden att de bosatt sig här. Det är väl ett 10-tal familjer som på detta

sätt blivit fast boende i Kvarsebo för gott.

Byk vid Marielund omkring 1920. Bl a Gunilla

Ivners mor och mormor.

Gunilla Ivner berättar om hur hon kom till Kvarsebo. Min mormor Gunhild Persson (1885-1975) och min morfar Karl Persson (1880-1940), kommer för allra första gången med ångbåten till Skvätta brygga i Kvarsebo år 1916. Min mormor väntar då min mamma och på sommaren det året vill hon ha lite vila. Några vänner till dem har hyrt in sig över sommaren i Brytsebo vid Skvättan, ägt av två systrar vid namn Hulling. Dit åker min mormor och till helgerna kommer min morfar ut. Några år senare år 1919 kommer man tillbaka ut till Skvättan/Marielund igen. Då har min morbror, Börje Persson, fötts (1918-1994). För att komma ut på landet på sommaren hyr familjen nu rum i Marielund, lilla stugan. Här bor Johanna, som bara omnämns så vitt jag vet med ”Johanna i Marielund”. Min mormor och morfar och barnen fick då bo i själva stugan med kök och rum i ett, medan Johanna flyttade ut i den intilliggande ladugården bland sina kor.

32

21 Barnkolonierna Det var inte bara sommargästerna som fick njuta av naturen i Kvarsebo. Under

många decennier under 1900-talet fick otaliga stadsbarn möjlighet att bo några

sommarveckor på koloni i Kvarsebo. Under första världskriget omkring 1915

kom tre barnkolonier till. En var ”Majblomman” en fastighet ovanför Djupvik

som fru Seberg sålde till stiftelsen 1:a majblomman. En annan var Fridensberg

som fabrikör J A Hedenström skänkte 1915 till Föreningen Norrköpings

skollovskolonier – ett stort hus om 10 rum, byggt med snickarglädje och

tornrum. Året efter skänkte hans vän direktör Törnqvist sitt hus Törnsäter till

samma förening.

Från början fanns det både pojkar och flickor på båda sistnämnda kolonier men

så småningom blev det en uppdelning så att flickor bodde på Fridensberg och

pojkar på Törnsäter. Det var så mycket som ca 40 barn på vardera stället. De

fick vara tre veckor på kolonin och man hade två sådana omgångar med barn

varje sommar. Barnen sov i sovsalar, åt vid långbord och badade och lekte fritt.

Varje dag gick man i samlad tropp till Bryggan vid Säter för att se när ångbåten

Barbro kom från stan kl halv fem. En gång på sommaren kom föreningens

ordförande rådman Manne Ulander på besök och delade ut godispåsar. Så

småningom blev kolonierna för tungarbetade och omoderna. Fridensberg

såldes 1949 och Törnsäter 1950.

År 1941 var den stora barnkolonin Sjöberga på Kalkbrännartorp klar som drevs

av Förenigen Barnens Dag. Namnet fick kolonin efter en av initiativtagarna

konsul Sjöberg. På grund av kriget fick de moderna lokalerna användning för

andra ändamål än som barnkoloni. Ett 30-tal tyska judinnor lär ha bott här en

tid innan de reste vidare till Canada. Norska flygare lär också ha bott här. I SF-

journalen för år 1942 finns ett litet avsnitt från Sjöberga där man visar att finska

krigsbarn bor här. Norrköpings kommun fick genom donation Sjöberga 1956

och barnkoloniverksamhet bedrevs vidare genom Föreningen Mitt

sommarbarn. Den föreningen upplöstes vid årsskiftet 1975/76 varefter sociala

centralnämnden i Norrköping övertog verksamheten. Verdandi bedriver numera

verksamhet här.

Majblomman var i drift en bit in på 1960-talet. Huset är numera rivet. Många

unga damer jobbade på barnkolonierna och det var givetvis ett spännande

inslag för traktens unga män när kolonierna drog igång på sommaren. Man fick

anledning att ta sig lite extra turer till koloniernas badplatser när man blev ledig

framåt kvällen. Tycke uppstod ibland och ett antal av de unga damerna blev

kvar i Kvarsebo som äkta hälft.

33

Majblommans barnkoloni

En speciell ställning intog Säterhyddan som hem för ”trötta mödrar” och

Småbarnsgården. Tanken var att hjälpa behövande mödrar att få några

veckors avkoppling vid Bråviken under sommaren. 1924 bildades på initiativ av

kyrkoherde Thysell i Matteus församling en diakonikrets för detta. Man köpte

1925 Säterhyddan och hyrde för barnen Klockaregården. Senare 1934

byggdes Småbarnsgården – nuvarande Kolmårdsgården – för barnen. På

Säterhyddan kunde man ta emot 25 mödrar samtidigt och Småbarnsgården

kunde härbärgera 57 barn. På Säterhyddan hade man dagliga andakter men

också friluftsliv. På en badplats ordnades insynsskydd så att mödrarna ostört

kunde bada. Andra sommargäster fick inte vara där mellan kl 11 och 13.

Verksamheten pågick fram till 1975 men har sedan fortsatt i andra former bl a

på Sköldviks gård i Arkösund.

Berit Carlsson har som barn tillbringat ett antal somrar på Småbarnsgården men

också arbetat där som vuxen. Barnen var 1 – 7 år gamla och skiljdes för två veckor

från sina mammor, som skulle få vila. Man kan förstå känslorna då de små barnen

skiljdes från sina mammor. Mammorna fick komma på besök till Småbarnsgården –

men först sedan alla barn somnat! Barnen fick bada i Kvarseboån vid Junkerstorp.

På 1950-talet kunde man någon gång hyra buss och fara till Djupvik för att bada.

34

22 Hur man var klädd I början av 1900-talet var kjolarna långa och det var vanligt att man inte bar

underbyxor, en historia gör gällande att frun i huset hade som vana att gå ut i

bersån och ”kissa god natt” bara genom att lyfta lite på kjolen. Över kjolen hade

man ett vardagsförkläde på vardagarna och ett finförkläde vid högtidliga

tillfällen. Till underkläderna hade man antingen höfthållare som slutade i midjan

eller korsett som fungerade som bh och strumpebandshållare i ett. Strumporna

var antingen hela eller tvådelade i strumpskaft+ strumpa, bärare av dessa

plagg kan intyga att de var mycket stickiga. På huvudet bar kvinnorna sjalett

eller hatt vid högtider.

Vanlig klädsel i början på 1920-talet. Anna Pettersson och Ingrid Karlsson från

Fjällmossen och Erhard Petterson på Krullen.

Skorna var ofta av typen knäppkängor. I början på 50-talet hände en hel del då

man gick från att tillverka själv/lokalt till att köpa mer färdigt, och vi fick kläder

för ungdom. Först på 1920-talet kom silkesstrumpor sedan nylonstrumpan

(1950 talet) som var ”grisskära” och först i slutet av 1950-talet kom

strumpbyxan. Eftersom strumpbyxorna var så tunna kunde det leda till att man

gick onödigt försiktigt (vilket kunde se kul ut) till dess att man upptäckte hur

slitstarka de var. De första nylonstrumporna hade även en söm som det var

viktigt att vända åt rätt håll. En speciell sort kallades glasnylon (blanka) och det

gick rykte om att de vid kyla kunde frysa fast på benen vilket ledde till snabba

förflyttningar mellan Ernst-Pelles taxi och dansstället.

35

Ända fram till och med 1950-talet var byxor förbjudet för kvinnor att bära på

många arbetsplatser, så man fick smyga in på toaletten på arbetsplatsen och

byta till kjol. Blixtlåsdräkter för kvinnor hade funnits åtminstone sedan1930-

talet. I Kvarsebo förekom dessa plagg nästan inte alls. De första byxorna för

damer användes som cykel- och skidbyxor. Både kvinnor och män hade under

50-talet cykelklämmor så att inte byxbenet skulle fastna i kedjan. Varje Valborg

visade kvinnorna upp sina nya dräkter, en accessoar var en sommarkappa

som man bar över armen.

Männen bar till vardags arbetskläder alltid med någon form av hatt eller keps.

Innan gummistövlarna var det vanligt med höga pjäxor på vintern. När man på

1940-talet fick sina första träskor kände man sig vuxen. Understället kunde

bestå av en s.k. combination - kalsonger och undertröja i ett. Annars var den

klassiska brynjan vanlig. För att hålla uppe strumporna använde herrarna

strumpebandshållare som satt strax under knäet. När man gick på bio eller

dans hade man kostym med fluga eller slips och fin hatt, på sommaren ofta en

stråhatt. Som accessoar hade männen ofta ett fickur, medan damerna hade sitt

ur runt halsen. Armbandsuren kom starkt på 1930-talet och fickur liksom

stärkkrage och fluga fasades ut under 1950-talet.

På slutet av 1940- och början av 1950-talet kom pjatt-hatten, blazern och

myggjagarna (spetsiga skor). Det inträffade att när man tog motorcykeln till

dansbanan i finkostymen så hade man inga skyddskläder vilket ibland slutade

med att man fick ge sig hem igen när byxbenet fastnat i en rörlig del och repats

upp. Hatten har idag försvunnit nästan helt. Hög hatt bars fram till 70-talet på

bland annat begravningar. Detsamma gäller även för floret och att bära svart

upp till ett år efter begravningen. Innan pyjamasen slog igenom på 1950-talet

bar männen nattskjorta. Kvinnorna hade nattlinne med en bäddjacka (1930-

40-talet) som man givetvis stickade själv och till detta hade man ”tossor” på

fötterna.

36

Erik och Astrid Karlsson samt Emmy Karlsson vid Hageberg

På 1950-talet började ekonomin, utbudet och förbättrade kommunikationer

inleda en revolution på klädfronten då man successivt gick från att ärva, sy om,

lappa och laga till att köpa kläder. Brita i Finnkärr har berättat att hon 1945-46

sålde lingon på torget i Norrköping och då köpte sin första blus för 6:50. Tyger

gick att köpa i affären i Borg, hos Nisse Johansson eller i Konsum. Det förekom

även under sommarhalvåret att cykelburna gårdfarihandlare sålde underkläder

och tyger liksom hustextilier och gardiner. En del var lite skeptiska till judarna

eftersom de hade vana att pruta, många tyckte det var bättre med fasta priser.

På tal om lappa och laga så var det vanligt att man förr sydde om slitna lakan

genom att klippa bort de nötta delarna och sy ihop de mer hela ändarna

(stadvända). Om man nu inte själv mäktade med att sy allt kunde man ta hjälp

på byn. En duktig sömmerska tillika kokerska var Elin Larsson i Knektbråten.

Hon var pingstvän och mycket bestämd, som festkokerska tog hon ofta

”befälet” och styrde allt med järnhand, något som kanske föranledde att vissa

pojkar tyckte det var extra roligt att retas med henne.

Några andra duktiga sömmerskor var Elin i Borg, Dagny Dalmo

(skogvaktarhustrun) och Tora Axelsson i Västergården. Skräddare Modigh i

37

Gläntan (Möllersbacken) sydde bland annat kostymer (avancerat arbete med

foder och mellanlägg m.m.). Vi hade också två skomakare dels Mellqvist i

Villhemsberg och Otto Eklund i Sågartorp. På 1940-talet kostade en

halvsulning 3:50, och så kunde man få sig en rolig historia på köpet. Otto lär ha

berättat om att han en dag när han var ute och cyklade så kom hjulet och

rullade om honom. När man då frågade hur det kunde gå till svarade Otto ”Ja

det är det som är så underligt”. En tid på 1940-talet var det många bränder och

då skall Otto ha sagt ” Ja det är väl en sån där gallstenskamin”. Vi ett tillfälle

skulle han avliva en katt (skolfrökens?). När han kom tillbaka sa han: ”Nu har

jag gett Misse ett blåbär så att huvudet flög av” varpå katten kom gående helt

oskadd.

Kunskapen att sy, sticka, väva m.m. har upprätthållits tills idag genom de

syföreningar som fortfarande träffas regelbundet. Bland annat sydde man

folkdräkter 1979 (Skedevidräkten).

Åtta Kvarsebodamer i sina handsydda Skedevidräkter. Fr. v. Laila Larsson,

Margareta Lundgren, Gun Johansson, Cecilia Karlsson, Marianne Johansson,

Inger Palm, Birgitta Johansson och Gudrun Vickman

.