”det är inte okej att ha så här högt tempo i dom här...

”Det är inte okej att ha så

här högt tempo i dom här

utskrivningarna” En kvalitativ studie om lag (2017:612) om samverkan

vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård ur

biståndshandläggares perspektiv

Författare: Linda Backman

Handledare: Marie Albertsson

Examinator: Torbjörn Forkby

Termin: VT 2020

Ämne: Socialt arbete

Nivå: Kandidat

Kurskod: 2SA47e

Examensarbete

Abstract

Author: Linda Backman

Title: ”It is not okay to have such high speed in these hospital discharges” – a

qualitative study about lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten

hälso- och sjukvård from the perspective of care managers.

Supervisor: Marie Albertsson

Assessor: Torbjörn Forkby

In 2018, a new welfare law was implemented in Sweden aiming to increase the

collaboration between hospital care, primary care and municipalities in cases where

patients are in need of continued care and attention after they have been discharged

from inpatient care (the Collaboration Act, my translation). The legislation contains

instructions on the division of responsibilities between the different actors involved

in the collaboration, but also provisions about municipal payment responsibility in

cases where patients can´t be discharged from inpatient care at hospital within three

days from the day he or she has been assessed as medically finished by the responsible

doctor. This study aimed to describe and analyze the significance of the Collaboration

Act for care managers in cases where elderly people have been discharged inpatient

care. The empirical material was collected through qualitative interviews with six care

managers. In order to analyze the empirical material a theoretical framework has been

used consisting of Lundquists theory on officials as guardians of democracy and

Lipskys theory on street-level bureaucrats. The result indicates that the care managers

working methods are unchanged, but that the pace has increased in the care planning

process. This means that the same amount of work must be performed as before, but

with a more limited time before the municipal payment responsibility arises which

has led to a consequence with inadequate investigations and needs assessments for

the elderly client. To handle this dilemma, care managers overcompensate the elderly

client with care interventions to create a feeling of security when they are dischared

from inpatient care.

Keywords: Elderly care, care manager, professional role, collaboration, care

planning, hospital discharge, job demands

Nyckelord: Äldreomsorg, biståndshandläggare, biståndsbedömare, yrkesroll,

samverkan, samverkanslagen, vårdplanering, utskrivningsplanering, arbetsrelaterade

krav

Förord

Att på egen hand skriva detta examensarbete visade sig vara en större utmaning än

jag föreställt mig. Yttre omständigheter så som att samtidigt flytta till drömhuset med

allt vad det innebar, skola in barnen på en ny förskola, påbörja en ny anställning och

inte minst den pågående Covid-19 pandemin med dess restriktioner har skapat

frustration mer än en gång. Samtidigt har processen varit givande, spännande och

lärorik och jag har haft möjlighet att ”grotta ner mig” inom ett område som sedan

tonåren har legat mig varmt om hjärtat –äldreomsorgen.

Det är nu dags att avrunda, men innan dess vill jag rikta ett stort tack till…

- de biståndshandläggare som deltog i studien. Era erfarenheter och upplevelser var

den mest viktiga pusselbiten i mitt examensarbete!

- min handledare, Marie Albertsson, som under arbetets gång har bidragit med goda

råd, tips och motivation vilket skapat en drivkraft hos mig.

- min mamma som outtröttligt läst igenom alla utkast och kommit med feedback gång

på gång samt lyssnat till mitt ältande. Det stöd jag fått har varit värdefullt.

och inte minst

- till min familj som visat förståelse och hänsyn i med- och motgång under denna

period. Min sambo, för att du tagit ett stort ansvar för barn och hem under de mest

intensiva perioderna. Mina tre barn, som bidragit med värdefulla stunder av glädje

och kärlek.

Utan er hade denna tid varit betydligt svårare.

Linda Backman Augusti 2020

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

1.1 Problembakgrund 1

1.2 Problemformulering 3

1.3 Syfte och frågeställningar 4

1.4 Avgränsningar 4

2 Tidigare forskning 5

2.1 Förväntningar och motstridiga krav i biståndshandläggarrollen 5

2.2 Vårdplanering och behovsbedömningssamtal 6

2.3 Stress och arbetsmiljö i det sociala arbetet 7

2.4 Samverkan och integrering 8

3 Teoretiskt ramverk 9

3.1 Teorier om yrkesrollen 9

3.1.1 Konflikter och dilemman 10

3.1.2 Handlingsutrymme 11

4 Metod 12

4.1 Kvalitativ forskningsmetod 12

4.1.1 Förförståelse 12

4.2 Datainsamlingsmetod 13

4.3 Urval och urvalsmetod 13

4.4 Litteratur samt artikel- och databassökning 14

4.5 Intervjuernas genomförande 14

4.6 Bearbetning och analys av data 15

4.7 Trovärdighet och tillförlitlighet 17

4.8 Forskningsetiska överväganden 17

4.9 Metoddiskussion 18

5 Resultat och analys 19

5.1 Presentation 19

5.1.1 Kunskapen varierar 20

5.2 Vårdplaneringsprocessen 21

5.2.1 Då och nu – arbetssättet och rollen 21

5.2.2 Högre tempo 23

5.2.3 Betalningsansvaret 25

5.2.4 Digitala vårdplaneringar 26

5.2.5 Det oförutsägbara i utskrivningsklar 28

5.3 Trygghetsskapande 29

5.3.1 ”All-inclusive” 29

5.3.2 Teamarbetet 31

5.4 Samverkan 32

5.4.1 Att samverka med regionen 32

5.4.2 Att samverka i datasystemet 33

5.4.3 Att vara spindeln i samverkan 34

6 Slutsatser 36

7 Avslutande diskussion 37

Bilagor

Bilaga A – Inledande e-post till chefer I

Bilaga B – Informationsbrev II

Bilaga C – Intervjuguide III

1

1 Inledning

Ambitionen med denna studie är att lyfta fram exempel på biståndshandläggares erfarenheter

av lag om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (SFS 2017:612) som

trädde i kraft år 2018. I denna studie, som genomförs i Kalmar län, ligger fokus på

biståndshandläggares yrkesroll och hur de hanterar motstridiga krav i vårdplaneringsprocessen

för äldre personer som är i behov av insatser efter utskrivning från slutenvård1.

1.1 Problembakgrund Den 1 januari 2018 trädde en ny lag i kraft; lag om samverkan vid utskrivning från sluten hälso-

och sjukvård (SFS 2017:612, samverkanslagen). Lagen ersatte tidigare lag om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård (SFS 1990:1404, betalningsansvarslagen). I

betalningsansvarslagen (SFS 1990:1404), som infördes som en del av Ädelreformen2 år 1992,

fanns ett lagstadgat betalningsansvar som innebar att kommunen var betalningsskyldig för

patienter som var fortsatt inskrivna inom slutenvård när de bedömts vara utskrivningsklara från

landstingets slutna hälso- och sjukvård och hade en vårdplan upprättad. Tidpunkten för när

kommunens betalningsansvar trädde in kunde variera beroende på lokala överenskommelser

mellan kommun och landsting. Om ett landsting och en kommun inte hade kommit överens om

annan tidpunkt så inträdde betalningsansvaret dagen efter det att en patient var utskrivningsklar

och en vårdplan upprättad. 3

Betalningsansvarslagen skapade krav på biståndshandläggaren att planera för den enskildes

hemgång innan betalningsansvaret trädde in (Hjalmarsson & Norman 2005). Det innebar

snabba vårdplaneringar som inte alltid gav en permanent lösning och där plats på ett

korttidsboende ofta räddade kommunen från betalningsansvaret. Vårdplaneringens fokus

hamnade på respektive aktörs ekonomiska resurser och hur kostnader kunde minskas, istället

för att fokusera på individens behov samt planera för en hållbar situation efter utskrivningen

(ibid.). År 2014 beslutade Regeringen om en översyn av betalningsansvarslagen. Lagen ansågs

vara omodern och det fanns behov att minska tiden som utskrivningsklara patienter i behov av

fortsatt vård och omsorg blev kvar inom slutenvård i väntan på insatser från kommun och

1 Sluten vård definieras av Nationalencyklopedin (u.å.) som heldygnsvård. I denna studie avser slutenvård den

heldygnsvård som utförs på sjukhus när en person är inlagd på en avdelning. 2 Ädelreformen innebar bland annat en ansvarsförskjutning från landstingen till kommunerna, där kommunerna

fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre samt handikappade (prop. 1990/91:14). 3 För en patient i somatisk akutsjukvård eller geriatrisk vård inträdde betalningsansvaret tidigast fem vardagar

(lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton oräknade) efter det att kommunen mottagit kallelsen till

vårdplaneringen.

2

primärvård. För att uppnå kortare vårdtid och en mer effektiv planering för den som behöver

insatser efter slutenvårdstiden såg man även behov av en ökad samverkan mellan slutenvård,

öppenvård och kommun (prop. 2016/17:106).

Av betänkandet ”Trygg och effektiv utskrivning från slutenvård” (SOU 2015:20) framgår att

det identifierades två övergripande problemområden med betalningsansvarslagen. Dels var det

långa väntetider för patienter, dels ansågs inte den reglerade vårdplaneringsprocessen vara

adekvat i relation till dåvarande och framtida behov. Utskrivningsklara patienter med behov av

fortsatta insatser efter utskrivning fick vänta cirka fyra dagar innan de kunde tas emot i det egna

hemmet eller i särskild boendeform. Det framhölls att väntetiden för att bli utskriven skapade

en ond cirkel. Patienter som inte längre var i behov av slutenvårdens resurser upptog vårdplatser

för de som var i behov av dessa. En konsekvens av detta beskrivs som ett etiskt dilemma för

vårdpersonal inom slutenvård, eftersom patienter med ett mindre vårdbehov kunde skrivas ut i

ett för tidigt skede för att på så sätt skapa plats åt de med mer omfattande behov. Det innebar

en risk för återinskrivning inom slutenvård för enskilda som fick lämna den slutna vården för

tidigt. Vidare beskrivs att ett minskat antal vårdplatser och kortare vårdtid inom slutenvård

innebar att aktörer som berördes av en patients utskrivning hade kortare tid för vårdplanering.

Det i sin tur innebar att planeringen ofta ägde rum i ett för tidigt skede (ibid.).

Som ett resultat av översynen trädde samverkanslagen i kraft den 1 januari 2018 (prop.

2016/17:106). Samverkanslagen syftar till att främja en god vård och en socialtjänst av god

kvalitet för enskilda som är i behov av insatser efter utskrivning från slutenvård (SFS 2017:612

1 kap. 2§). Reformen innebär ökade krav på samverkan, ökad delaktighet i vårdplanerings-

processen för primärvården samt ett mindre antal dagar innan betalningsansvaret för

utskrivningsklara patienter inträder för kommunen. Betalningsansvar inträder tre dagar efter det

att underrättelse om utskrivningsklar har skickats, om kommun och region inte har

överenskommit annat (SFS 2017:612). Länsgemensam ledning i samverkan (2019a, 2019b) har

träffat en överenskommelse mellan region och kommunerna i Kalmar län samt tagit fram

praktiska anvisningar för lagens tillämpning. Målsättningen är att den enskilde ska kunna

skrivas ut från slutenvård samma dag som ansvarig läkare gör bedömningen att den enskilde är

utskrivningsklar. Betalningsansvar utgår för kommunen för de dagar som överskrider tre

utskrivningsklara dagar (ibid.).

Informationsöverföring och samverkan mellan kommun och primärvård under vårdplanerings-

processen har förbättrats efter samverkanslagens implementering, men det finns fortfarande

utvecklingspotential. Vårdplaneringen sker mer ofta i hemmet i samband med att den enskilde

3

skrivs ut från slutenvård. Det har också blivit mer vanligt med digitala vårdplaneringsmöten

jämfört med att träffas för vårdplanering på sjukhuset. Digitala vårdplaneringsmöten innebär

utmaningar när det kommer till den enskildes delaktighet och trygghet i vårdplaneringen, men

också för samordning och kommunikation (Vårdanalys 2020).

Biståndshandläggares främsta arbetsuppgifter är att utreda behov och fatta beslut enligt

socialtjänstlagen i ansökningar från enskilda individer, ofta äldre, rörande exempelvis

hemtjänst eller särskilda boendeformer (Lindelöf & Rönnbäck 2007). När betalnings-

ansvarslagen trädde i kraft 1992 ökade kraven på biståndshandläggare i Sverige. Som en följd

blev vårdplaneringarna kortsiktiga snarare än långsiktiga för att undvika betalningsansvar för

kommunen. Fokus hamnade mer ofta på organisationsnivå för att värna om ekonomiska

resurser, snarare än på individnivå för att tillgodose den enskildes behov av vård och omsorg

efter slutenvårdstiden (Hjalmarsson & Norman 2005). Samverkanslagen har inneburit en ökad

arbetsbelastning och administration framförallt för kommun och primärvård. Detta är en följd

av att vårdplaneringen och informationsöverföringen mellan aktörerna tar mer tid i anspråk,

samtidigt som vårdplaneringsprocessen i sig går snabbare idag än vad den gjorde innan

samverkanslagen infördes (Vårdanalys 2020).

1.2 Problemformulering I en studie genomförd i Storbritannien i början av 2000-talet beskrivs att biståndshandläggare

kände sig splittrade i sin yrkesroll till följd av minskade ekonomiska resurser samt en ökad

spänning inom socialt arbete. De frågade sig huruvida de arbetade för att tillgodose och bedöma

den enskildes behov eller tillfredsställa byråkratin i den organisation de arbetade för (Postle

2002). I offentliga verksamheter skapas motstridigheter och dilemman när ämbetsmannen,

tillika socialarbetaren, har krav på sig att samtidigt beakta både demokratiska och ekonomiska

värden i form av exempelvis rättssäkerhet och kostnadseffektivitet. Det skapas även etiska

dilemman i yrkesrollen när ämbetsmannen förväntas uppfylla tre krav som kan stå i strid mot

varandra; att följa lagen, vara lojal mot överordnade samt visa hänsyn gentemot medborgare

(Lundquist 1998). Vidare finns det en problematik kring hantering av motstridiga krav inom

biståndshandläggning där beslutsfattandet ska anpassas till begränsade resurser och individuella

behov mötas samtidigt som likabehandling ska eftersträvas (Dunér 2018). Yttre omständigheter

i form av tvetydighet gällande bedömning av individuella behov och fördelning av samhällets

resurser kan innebära skadliga konsekvenser för biståndshandläggarens arbete, och i

förlängningen att den äldre erhåller dålig kvalitet på behovsbedömningen (Postle 2002).

4

Samverkanslagen (SFS 2017:612) trädde i kraft med nya bestämmelser avseende kommunalt

betalningsansvar och samverkan vid enskildas utskrivning från slutenvård för 2,5 år sedan.

Genom litteratur och tidigare forskning från de senaste årtiondena skildras dilemman i det

sociala arbetets fält (jfr Lundquist 1998; Postle 2002; Lindelöf & Rönnbäck 2004; Dunér 2018).

Dessa dilemman utgörs av individens unika behov kontra samhällets resurser och

organisationers ekonomi. Däremellan återfinns biståndshandläggaren som förväntas leva upp

till motstridiga krav inom ramen för sin yrkesutövning. Samverkanslagens ikraftträdande kan

tänkas ha medfört ytterligare krav som står i strid mot varandra där samverkan å ena sidan ska

vara snabb och effektiv för att undvika betalningsansvar, å andra sidan ska den enskilde erhålla

god vård och en socialtjänst av god kvalitet när denne skrivs ut från slutenvård.

En del av biståndshandläggarens arbetsuppgifter utgörs av att delta vid vårdplaneringar och

samverka med andra aktörer inför äldres utskrivning från slutenvård. Efter tidigare lagreform

på 1990-talet, när betalningsansvarslagen infördes som en del av Ädelreformen, kunde man se

att kraven på biståndshandläggare i Sverige ökade samt att vårdplaneringens fokus blev att

undvika betalningsansvar för kommunen (Hjalmarsson & Norman 2005). En utgångspunkt i

samverkanslagen (SFS 2017:612) har varit att öka samverkan mellan region och kommun.

Återupprepar sig historien med ökade krav på biståndshandläggare eller har implementeringen

av samverkanslagen tagit en annan riktning?

1.3 Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att belysa och analysera samverkanslagens betydelse för bistånds-

handläggare i ärenden där äldre personer skrivs ut från slutenvård. Syftet mynnar ut i följande

frågeställningar:

• Hur hanterar biståndshandläggare motstridigheten i att samverka snabbt och effektivt i

vårdplaneringsärenden, samtidigt som den äldre ska erhålla en socialtjänst av god

kvalitet efter utskrivning från slutenvård?

• Hur beskriver biståndshandläggarna sin yrkesroll i ärenden där en äldre person skrivs ut

från slutenvård?

1.4 Avgränsningar Samverkanslagen (SFS 2017:612) berör flera aktörer och professioner som i sitt yrke kommer

i kontakt med individer som är i behov av vård och omsorg efter vårdtid på sjukhus. Denna

studie avgränsas till att endast utgå från biståndshandläggares perspektiv på aspekter av

samverkanslagen och dess betydelse för yrkesutövningen och yrkesrollen. Studien avgränsas

5

till att enbart gälla biståndshandläggares arbete med målgruppen äldre. Inga andra perspektiv

på fenomenet kommer att belysas.

2 Tidigare forskning

I detta kapitel presenteras tidigare forskning som på olika sätt knyter an till studiens syfte.

Kapitlet inleds med tidigare forskning kring motstridiga krav, förväntningar och

biståndshandläggarrollen vilket syftar till att redogöra för biståndshandläggarens yrkesroll.

Därefter följer en presentation av interaktionen mellan biståndshandläggare och den äldre vid

vårdplaneringar och behovsbedömningssamtal. Vidare kommer forskning som berör stress och

arbetsmiljö i det sociala arbetet att presenteras, med avsikten att lyfta fram faktorer som kan

påverka biståndshandläggarens arbete. Genomgången av tidigare forskning avrundas med ett

avsnitt som berör dels samverkan, dels integreringen av socialtjänst och kommunal hälso- och

sjukvård i spåren av Ädelreformen.

2.1 Förväntningar och motstridiga krav i biståndshandläggarrollen Biståndshandläggarens uppdrag är tvetydigt. Det är därför svårt att härleda professionens

funktion och uppdrag till en konkret, övergripande uppdragsbeskrivning (Lindelöf och

Rönnbäck 2004). Det råder delad syn på biståndshandläggarens professionella kunskap. Å ena

sidan anser biståndshandläggare att de har expertisen att se och definiera en äldre persons behov

utifrån lagstiftning samt göra en bedömning av behoven. Den äldre och dennes närstående har

å andra sidan en annan syn på biståndshandläggarens kunskap. De ser på biståndshandläggaren

som en person som har kunskap om välfärdssystemet och vilken hjälp den enskilde kan få. De

ser däremot inte på biståndshandläggaren som någon som har professionell kunskap eller

expertis kring den äldres rättigheter eller att se dennes behov (Dunér 2018).

I behovsbedömningssamtal med äldre upplever biståndshandläggare tre krav som står i strid

mot varandra: att anpassa beslutsfattandet till begränsade resurser, möta individuella behov

samt att behandla alla lika (Dunér 2018). Lindelöf och Rönnbäck (2004) resonerar i sin

avhandling kring svårigheten att behandla alla lika inför lag och samtidigt göra en individuell

behovsbedömning. De menar att det utifrån socialtjänstlagen inte alltid är möjligt med

likabehandling, eftersom bedömningen ska utgå från individens unika situation och behov

vilket i sig frångår principen om likabehandling. Vidare har Lindelöf och Rönnbäck (2004)

funnit att biståndshandläggare i sina behovsbedömningar snarare arbetar mot att behandla olika

fall lika genom att det unika behovet passas in i det standardiserade utbudet av insatser.

6

2.2 Vårdplanering och behovsbedömningssamtal Biståndshandläggare i Storbritannien känner sig, till följd av minskade ekonomiska resurser,

begränsade i behovsbedömningen då det inte finns resurser att möta den enskildes behov (Postle

2002). Behovsbedömningen beskrivs som en strävan efter att matcha den enskildes individuella

behov mot de insatser som organisationen erbjuder – en form av anpassning till systemet

(Järvinen 2002; Postle 2002; Lindelöf & Rönnbäck 2004; Dunér 2018). Denna tendens finns

även i beslutsfattandet. Biståndshandläggare förbiser i vissa fall hela eller delar av en ansökan

om den begärda eller ansökta hjälpen inte passar in i det utbud som organisationen

tillhandahåller. Detta beskrivs som en form av omedvetet avslagsbeslut från bistånds-

handläggaren. I vissa fall har biståndshandläggare fattat beslut om insatser utifrån den egna

upplevelsen av den äldres behov av stöd och hjälp (Lindelöf & Rönnbäck 2004).

Hjälpsökande äldre personer vill ha fortsatt kontroll över sin situation och känna frihet genom

att själva definiera sina behov och hur de tänker sig att dessa kan tillgodoses (Dunér &

Nordström 2010). Interaktionen i samtal mellan biståndshandläggare och äldre kan beskrivas

som en förhandling där biståndshandläggaren försöker hitta en överenskommelse som kan vara

fullgod för båda parter. Överenskommelse försöker nås i de fall där den äldres egna upplevelse

av hur deras behov ska tillgodoses inte kan mötas genom de insatser som ryms inom

organisationens ramar för bistånd. Dock är det inte alltid möjligt att kompromissa och finna

lösningar som godtas hos den äldre. I situationer där en kompromiss inte varit möjlig har

biståndshandläggare under samtalet med den äldre försökt övertala denne till att ta emot hjälp

utifrån organisationens standardiserade insatser (ibid.). Standardiserade lösningar där

utgångspunkten är att insatsen ska passa alla är dock inte alltid den bästa lösningen när det

kommer till att tillgodose individuella behov (jfr Rämgård 2010). En konsekvens av

biståndshandläggarnas strategi att övertala eller nå överenskommelse har visat sig vara att äldre

personer anpassat sig och tagit emot hjälp utifrån biståndshandläggarens förslag (Dunér &

Nordström 2010).

Biståndshandläggare upplever det vara svårt att planera för utskrivning från slutenvård i rätt tid.

Utskrivningsdatum ändras av behandlande läkare vilket ger som konsekvens att vård-

planeringar kan behöva göras på nytt alternativt anpassas till nytt utskrivningsdatum och/eller

förändrade behov (Löfström, Nilsson & Jensen 2019). Enligt bestämmelser i samverkanslagen

(SFS 2017:612) ska behandlande läkare skicka en underrättelse (inskrivningsmeddelande) till

berörda aktörer inom 24 timmar från det att denne har bedömt att det finns ett behov av fortsatta

vård- och/eller omsorgsinsatser. Vårdpersonal inom slutenvård menar att det innebär

7

svårigheter för läkaren att bedöma aktuellt utskrivningsdatum i ett tidigt skede av

vårdprocessen. Datumet behöver ofta ändras både framåt och bakåt i tiden beroende på

patientens allmäntillstånd och hur dennes behov förändras under vårdtiden. Svårigheterna med

att planera inför hemgång från slutenvård kan innebära stress, ökad arbetsbelastning, osäkerhet

och en försämrad arbetssituation för de som arbetar inom kommun och primärvård (Löfström,

Nilsson & Jensen 2019).

2.3 Stress och arbetsmiljö i det sociala arbetet Det är önskvärt att en behovsbedömning färdigställs snabbt samtidigt som den ska vara

grundligt gjord, men när det administrativa arbetet tar mer tid och fokus i anspråk för

socialarbetaren så minskar tiden för kontakt och relationsskapande med den enskilde. Detta har

framkommit i studier som genomförts i olika delar av Storbritannien efter implementering av

en ny välfärdslag4 år 1993 (Parry-Jones, Grant, McGrath, Caldock, Ramcharan & Robinson

1998; Postle 2002). Ökad ärendemängd och administrativt arbete samt mindre tid för den

enskilde har visat sig vara en källa till stress inom socialt arbete i Wales (Parry-Jones et al.

1998). Det finns också forskning som tyder på att det finns risk för arbetsrelaterad stress hos

socialarbetare som är verksamma inom socialt arbete med vuxna i England (Wilberforce et al.

2014). En bidragande del till arbetsrelaterad stress kan härledas till förändringar i verksamheten

och riktlinjer som styr denna. Socialarbetarens handlingsutrymme, känsla av kontroll över

arbetet och arbetsrelaterade krav har en betydande roll i relation till arbetsrelaterad stress. Detta

har visat sig vara av störst betydelse för socialarbetare som arbetar med äldre människor, vilka

löper dubbelt så stor risk att ha en ansträngande arbetssituation (ibid.). Tiden inom slutenvård

har minskat för utskrivningsklara patienter efter samverkanslagens implementering vilket

innebär att patienter ibland blir utskrivna för tidigt. Det leder till återinskrivningar och ökad

arbetsbelastning som följd när en ny vårdplanering behöver göras (Löfström, Nilsson & Jensen

2019)

Byråkratiska arbetsuppgifter som att skriva en utredning och göra bedömning i datasystemet,

samt delge denna till exempelvis en ansvarig enhetschef för hemtjänst, upplevs ta tid från mötet

med den enskilde (Postle 2002). Innan den enskilde kan få stöd och hjälp utifrån bistånds-

handläggarens behovsbedömning så behöver beslutet verkställas Det innebär att den som är

ansvarig för utförandet, det vill säga hur och när den enskilde ska få hjälp, behöver ta del av

bedömningen och sätta in resurser som kan tillgodose det bedömda behovet (ibid.). Parry-Jones

4 The National Health Service and Community Care Act

8

et al. (1998) menar att det finns ett samband inom gruppen socialarbetare mellan

arbetsbelastning och stress, men också mellan mängden administrativt arbete och stress. När

arbetsbelastningen eller mängden administrativt arbete ökar, så ökar även stressnivån hos

socialarbetaren. En faktor som visat sig minska upplevelsen av stress hos socialarbetare är ökad

klientkontakt (ibid.). Den byråkratiska delen av arbetet kan dock inte bortses från eller

senareläggas då det skulle få konsekvenser för den enskilde vars insatser fördröjs (Postle 2002).

2.4 Samverkan och integrering En del av biståndshandläggarens arbete innebär samverkan med andra professioner både inom

och utanför den egna organisationen. En vanlig samverkansform är vårdplanering inför

utskrivning från sjukhus, men planeringsmöten kan också äga rum i den enskildes hem. Vid

vårdplanering är biståndshandläggaren del av en interprofessionell samverkan med hälso- och

sjukvårdspersonal för att tillgodose den enskildes behov av vård och omsorg efter slutenvårds-

tiden (Dunér & Wolmesjö 2015). Ädelreformen som trädde i kraft år 1992 innebar att

socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården integrerades. Detta upplevdes som

positivt, men olika synsätt och perspektiv mellan professionerna kunde skapa konflikt i

integreringsprocessen (Carlström 2005). Graden av samverkan mellan olika professioner

varierar under vårdplaneringsprocessen. Under utrednings och bedömningsfasen har samverkan

varit mest tydlig, för att sedan tonas ner i planeringsfasen. Slutligen, i beslutsfattandet, beskrivs

samverkan mellan professionerna vara obetydlig (Dunér 2013). Integrering gynnas av att

professionerna visar och upprätthåller respekt gentemot varandra, att de ser en vinst i att

integrera samt att de är uthålliga i processen (Carlström 2005). I fokusgruppintervjuer med

biståndshandläggare har olika faktorer som utgör förutsättningar för enkel och smidig

samverkan identifierats: att samtliga professioner har en vilja att samarbeta och strävar åt

samma håll, att alla både ger och tar samt arbetar aktivt för att upprätthålla ett fungerande

samarbete (Dunér & Wolmesjö 2015).

Biståndshandläggare och distriktssköterskor intar olika ställning i samverkan kring enskilda

personers vårdbehov. Detta eftersom deras bedömningar grundar sig i olika lagstiftningar där

varje profession innehar tolkningsföreträde inom det egna området (Rämgård 2010). Rämgård

(2010) frågar sig därför huruvida olika professioners utbildning kan vara en förhindrande faktor

i samverkan. I en studie om samverkan enligt samordnad individuell plan visade det sig vara

tydligt att olika aktörer strävade mot att tillgodose olika typer av behov hos den enskilde - de

gick in i samverkan med olika agendor (Nordström, Josephson, Hedberg & Kjellström 2016).

Andra faktorer som visat sig kunna försvåra samverkan är när organisationer har olika

9

prioriteringar och mål som står i strid mot varandra, likväl som när organisationerna försöker

förskjuta ansvaret från den egna organisationen till en annan för att undvika kostnad och ansvar

(Dunér & Wolmesjö 2015). Även rollkonflikten som uppstår när biståndshandläggarna dels ska

bevaka den enskildes intressen och behov gentemot organisationens behov, dels ska försöka

upprätthålla den egna professionens auktoritet, upplevs av biståndshandläggarna som en

negativ påverkansfaktor. Till detta kan även adderas biståndshandläggarnas upplevelse att

hälso- och sjukvårdspersonal har en högre professionell status vilket försvårar samverkan

(ibid.).

En brist med Ädelreformen var avsaknaden av information från lagstiftaren kring hur

integreringen skulle gå till (Carlström 2005). Det fanns ett förgivettagande att integrering skulle

ske mellan olika aktörer, men ingen beskrivning av hur. Integrering är oundkomligt i ärenden

där det finns behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård. Detta grundar sig

i att individen beskriver sina behov som en helhet men också att personal inom socialtjänst och

hälso- och sjukvård har ett gemensamt mål – att individens alla behov ska tillgodoses (ibid.).

3 Teoretiskt ramverk

I denna studie används ett teoretiskt ramverk istället för en enskild teori vilket kan skapa en

djupare förståelse för det studerade (jfr Patel & Davidsson 2019). I detta kapitel presenteras de

teorier och teoretiska begrepp som kommer att ligga till grund för analysen som genomförs i

kommande kapitel.

3.1 Teorier om yrkesrollen Gräsrotsbyråkrat är en av flera svenska översättningar av begreppet ”street-level bureaucrat”

vilket myntades av Lipsky med avsikt att beskriva gräsrotsbyråkratens roll som representant för

den organisation eller myndighet den är verksam inom i mötet med samhällsmedborgarna

(Svensson, Johnsson & Laanemets 2008; Lipsky 2010; Blomberg & Dunér 2015). Begreppet

gräsrotsbyråkrat innefattar olika professioner som i sitt yrkesutövande har direkt interaktion

med samhällsmedborgare (Lipsky 2010). Ämbetsmannen i Lundquists (1998) teori är en

offentligt anställd person som i sin yrkesroll återfinns mellan medborgaren och den offentliga

verksamheten. Biståndshandläggare i det svenska välfärdssystemet kan ses som en länk mellan

enskilda personer i behov av hjälp och stöd (medborgaren) och den kommunala organisationen

som kan tillgodose behovet av omsorg och service (myndigheten, den offentliga verksamheten).

10

Den ideala formen av ämbetsmanskapet är rollen som demokratins väktare (Lundquist 1998).

Teorin om demokratins väktare tar sin utgångspunkt i ”vårt offentliga etos”, vilket utgörs av

grundläggande och ideala tankar gällande samhällsstyrning. Vårt offentliga etos består av två

värden, demokrativärden och ekonomivärden, vilka beskrivs som grunden i offentlig

verksamhet. Inom ramen för demokrativärden återfinns tre delvärden:

• politisk demokrati, till exempel att medborgarens vilja, fri- och rättigheter ska beaktas

samt att förvaltningen ska vara transparent och verka för att tillmötesgå lagstiftning

• rättssäkerhet, att skydda medborgaren mot bland annat orättvis eller godtycklig

behandling

• offentlig etik, exempelvis att inte vara jävig eller ta emot muta.

Ekonomivärden utgörs i sin tur av följande tre delvärden:

• funktionell rationalitet, åtgärden ska leda till målet

• kostnadseffektivitet, kostnaden ska hållas nere

• produktivitet, lägre insats ger högre produktivitet.

Alla värden bör alltid beaktas inom ramen för offentlig verksamhet oavsett ärendetyp, även om

det enligt Lundquist (1998) är mer vanligt att fokus hamnar på ekonomivärdena.

Demokratins väktare beskrivs bestå av två roller: ämbetsmannarollen och medborgarrollen. Å

ena sidan, i egenskap av ämbetsman, innehar demokratins väktare ett personligt ansvar för att

vårt offentliga etos uppfylls och fungerar därför som en demokratins tjänare. Å andra sidan, i

egenskap av medborgare i samhället, så fungerar väktaren även som demokratins herre vilket

innebär ett kollektivt ansvar för uppfyllelse av vårt offentliga etos (Lundquist 1998).

3.1.1 Konflikter och dilemman

Det är inte ovanligt att motstridigheter uppstår för ämbetsmannen när demokrati- och

ekonomivärden ställs mot varandra i termer av exempelvis rättssäkerhet gentemot den enskilde

och kostnadseffektivitet gentemot organisationen. Ämbetsmannen förväntas följa lagen och

vara lojal mot överordnade samt visa hänsyn gentemot medborgare vilket kan skapa etiska

dilemman i yrkesrollen i situationer där dessa tre krav krockar med varandra (Lundquist 1998).

De mål som organisationen satt upp kan vara inte bara motstridiga utan även tvetydiga, men

samtliga aspekter behöver ändå beaktas i gräsrotsbyråkratens yrkesutövning (Lipsky 2010).

Dessa motsättningar har lyfts fram som problematiska för biståndshandläggare i tidigare

forskning (jfr Postle 2002; Lindelöf & Rönnbäck 2004; Dunér 2018) vilket gör teoribildningen

11

applicerbara på denna studie inte bara för att analysera aspekter av yrkesrollen, utan även för

analysen kring hur biståndshandläggarna hanterar motstridigheter i sin yrkesroll.

När idealet om att tillgodose samtliga värden inte kan uppnås i enlighet med kännetecknen för

vårt offentliga etos så uppstår en konflikt för ämbetsmannen. Hen har då att ta ställningen till

vilket värde (demokrati- eller ekonomivärde) eller krav (följa lagen, vara lojal eller visa hänsyn)

som väger tyngst i det enskilda ärendet (Lundquist 1998). I det praktiska arbetet kan ett exempel

på konflikt gestaltas med hjälp av Lipsky (2010) som diskuterar svårigheten för gräsrots-

byråkraten att upprätthålla kvalitet och service gentemot medborgaren när resurserna är små

och kraven från organisationen är höga. För att upprätthålla rättssäkerheten gentemot den

enskilde behöver tillräckligt underlag inhämtas för att kunna fatta beslut sakligt och noggrant

vilket genererar en arbetsmängd av varierande storlek i varje enskilt ärende. Svårigheten i detta

uppstår när gräsrotsbyråkraten inte har tillräckligt med tid att avsätta i relation till

arbetsmängden, vilket kan påverka kvaliteten på det stöd och den service som medborgaren

erhåller (ibid.). I det skedet ställs ekonomivärden mot demokrativärden, ska gräsrotsbyråkraten

prioritera effektivitet och produktivitet eller rättssäkerhet? (jfr Lundquist 1998)

3.1.2 Handlingsutrymme

Den byråkratiska organisationen är underordnad lagstiftning, men har även interna riktlinjer

och principer vilka sällan är entydiga. De kan därför tolkas och tillämpas på olika sätt. Detta

skapar ett handlingsutrymme som ger gräsrotsbyråkraten möjlighet att agera mellan de regler

som lagstiftning och riktlinjer skapar (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Handlings-

utrymmet begränsas av lagstiftning och riktlinjer men också genom krav som skapas av andra

professioner, ledning och klient. Exempel på andra krav är att minska kostnader samtidigt som

effektiviteten ska öka, att samverka med andra professioner samt krav från den enskilde att få

hjälp omgående (Lipsky 2010). Handlingsutrymme beskrivs vara en förutsättning om ämbets-

mannen ska kunna agera och ta hänsyn till hela vårt offentliga etos i form av demokrati- och

ekonomivärden i komplexa situationer där dilemman uppstår (Lundquist 1998).

I människobehandlande organisationer, så som kommunala förvaltningar för omsorg om äldre

personer, är det ena ärendet sällan det andra likt vilket stället krav på gräsrotsbyråkraten att

kunna anpassa sig till situationer som kan uppstå i mötet med samhällsmedborgare. Det är

därför svårt att formulera entydiga riktlinjer och rutiner för hur gräsrotsbyråkraten ska utföra

sitt arbete och bedöma i ärenden. I ett försök att individanpassa organisationens resurser

omvandlar därför gräsrotsbyråkraten riktlinjer till praktik när denne möter en enskild i behov

av stöd och hjälp (Lipsky 2010; Blomberg & Dunér 2015). Det krävs dock kompetens för att

12

gräsrotsbyråkraten ska kunna bedöma rimligheten av situationsanpassningen (Svensson,

Johnsson & Laanemets 2008).

4 Metod

I detta kapitel kommer metod och tillvägagångssätt för studiens genomförande att presenteras,

liksom metodologiska och etiska överväganden relaterade till studien.

4.1 Kvalitativ forskningsmetod Inom samhällsvetenskaplig forskning återfinns två övergripande metoder för forskning -den

kvalitativa och den kvantitativa metoden. De olika metoderna angriper forskningsfrågan på

olika sätt och val av metod behöver därför anpassas till forskningsfrågan och teorivalet (Trost

2010). Studien syftar till att undersöka och förstå vilken betydelse samverkanslagen har för

biståndshandläggare i Kalmar län. Kvalitativ metod används när forskningsfrågan utformas för

att skapa en djupare förståelse av ett fenomen (Yin 2013).

4.1.1 Förförståelse

Enligt hermeneutiken har förförståelse en viktig roll i skapandet av förståelse. När människan

ställs inför något nytt gör förförståelse det möjligt att tolka och förstå det nya, utifrån det hon

redan visste. Den nya erfarenheten eller kunskapen, som erhålls genom tolkning och förståelse

av det nya, adderas till förförståelsen. Förförståelsen är därför inte statisk utan utvidgas i en

pågående process (Thomassen 2007).

Genom mångårig erfarenhet som undersköterska och biståndshandläggare inom äldreomsorg

påbörjade jag studien med förförståelse inom området. Äldreomsorgen är välkänt för mig på

olika nivåer i en kommunal organisation. Min egen erfarenhet av biståndshandläggning och

vårdplanering inför äldres utskrivning från slutenvård betraktades som både en styrka och en

svaghet. En styrka, eftersom förförståelsen underlättade delar av processen. Exempelvis hade

jag en grundläggande kunskap om lagstiftningen och vad en vårdplanering innebär. En svaghet,

då den egna erfarenheten av vårdplanering och samverkanslagen ibland återspeglades i text och

tolkning av empiri. Jag hade för avsikt att förhålla mig objektiv och agera reflexivt i denna

process, med målet att motverka eventuell påverkan på studiens resultat genom min

förförståelse. Detta har skett genom ständiga reflektioner med mig själv i relation till den

skrivna texten och de tolkningar jag gjort i resultat- och analysprocessen, men också genom

reflekterande diskussioner med min handledare och kurskamrater.

13

4.2 Datainsamlingsmetod Valet av datainsamlingsmetod bör grunda sig i vilken metod som bedöms vara mest lämpad att

besvara frågeställningen (Patel & Davidsson 2019). I denna studie ansågs intervjuer vara en

lämplig metod för att besvara syfte som är att belysa och analysera samverkanslagens betydelse

för biståndshandläggare i ärenden där äldre personer skrivs ut från slutenvård. Semi-

strukturerade intervjuer anses vara kvalitativa i sin utformning och samtalet utgörs av en form

av dialog (Eriksson-Zetterqvist & Ahrne 2015). Intervjuaren kan ha några förberedda

frågeställningar som ställs till varje enskild respondent, men därutöver ställa följdfrågor av

öppen karaktär, be om förklaringar och exempel för att visa intresse för respondenten samt få

mer nyanserade svar. Vidare ges respondenten möjlighet att uttrycka sig med egna ord

(Eriksson-Zetterqvist & Ahrne 2015; Yin 2013; Patel & Davidsson 2019). Dessa möjligheter

betraktades som en fördel då det kunde ge en riklig empirisk grund till studien.

4.3 Urval och urvalsmetod Avsiktliga urval innebär att forskaren gör medvetna och reflekterade val kring hur studiens

empiri inhämtas och från vilka källor. Syftet med att använda ett avsiktligt urval är att samla in

empiri som är relevant för studien och som samtidigt kan ge en nyanserad bild av

forskningsproblemet ur olika perspektiv (Yin 2013). Det urval som gjordes i denna studie var

avsiktligt och berörde urval av respondenter och studerade kommuner.

Målgruppen för studien är biståndshandläggare som arbetar med äldre och som i sitt dagliga

arbete berörs av samverkanslagen. I urvalsprocessen begränsades studien till bistånds-

handläggare som var yrkesverksamma i Kalmar län vid tiden för intervjuerna. Övervägande

gjordes om urvalet kunde göras smalare genom att endast intervjua biståndshandläggare som

varit verksamma i Kalmar län både innan och efter samverkanslagens ikraftträdande, vilket

kunde möjliggöra jämförelser mellan tiden före och efter. Covid-195 bedömdes vara en

hindrande faktor då arbetsgrupperna kunde vara påverkade av pandemin. Den snävare

urvalsramen tillämpades därmed inte. I kvalitativa studier ska urvalet skapa förutsättningar att

frambringa så stor variation som möjligt, utan att empirin blir för stor och svårhanterlig för

tolkning (Trost 2010; Kvale & Brinkmann 2014). I denna studie intervjuades sex respondenter

vilket ansågs vara hanterbart för en kandidatuppsats och den tidsram som fanns till förfogande

(jfr Kvale & Brinkmann 2014).

5 Vid tiden för genomförandet av denna studie råder en pandemi, covid-19, orsakad av ett virus. Smittspridningen

är allmän och påverkar på olika sätt såväl samhällsfunktioner som enskilda personer.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/

14

Det kan enligt Ahrne och Svensson (2015) vara positivt att studera en företeelse i flera likartade

miljöer istället för i en enskild miljö. I urvalet av kommuner avsåg jag att komma i kontakt med

två biståndshandläggare i tre olika kommuner i Kalmar län. Detta visade sig bli svårt med

anledning av den pågående pandemin och kommunernas begränsade personalresurser. Studien

kom istället att inriktas mot sex kommuner i Kalmar län. De kommuner i Kalmar län där jag

själv är och har varit verksam som biståndshandläggare inom äldreomsorg valdes medvetet bort

som studiemiljö för att uppnå neutralitet och minska den egna påverkan i intervjusituationen.

Genom det geografiska urvalet kan variationer i biståndshandläggarnas upplevelser studeras

och analyseras i likartade miljöer med kontextuella skillnader så som lokala riktlinjer. Om

studien hade genomförts i en enskild kommun hade biståndshandläggarnas upplevelser endast

kunnat skildras inom ramen av en miljö där alla har samma kontextuella förutsättningar.

4.4 Litteratur samt artikel- och databassökning Den litteratur som använts i studien har huvudsakligen eftersökts via universitetsbibliotekets

bibliotekskatalog OneSearch samt Libris. Viss litteratur har återfunnits genom referenser i

tidigare forskning samt genom tips från min handledare. Vid sökning efter tidigare forskning

har databaserna Social Services Abstract och SwePub, som finns tillgängliga via

Linnéuniversitetet, använts. Övrigt material så som rapporter och analyser, statistik och

propositioner har eftersökts via regeringens webbsida, Socialstyrelsen samt sökmotorn Google.

Några exempel på sökord som har använts är biståndshandläggare, biståndsbedömare, care

manager, social worker, vårdplanering, utskrivning, stress, arbetsmiljö, samverkan och

collaboration. Sökorden har använts enskilt men också i kombination med varandra.

4.5 Intervjuernas genomförande Inför bokning och genomförande av intervjuer utgick jag från det tillvägagångssätt som Patel

och Davidsson (2019) beskriver. En inledande e-post (se Bilaga A) skickades ut till

enhetschefer för biståndshandläggare i samtliga tolv kommuner i Kalmar län, i syfte att

informera om studien samt inhämta kontaktuppgifter till biståndshandläggare inom

äldreomsorg. En första återkoppling erhölls från enhetschefer i tre kommuner, 1:e

biståndshandläggare i två kommuner samt biståndshandläggare från en kommun. Ett

informationsbrev (se Bilaga B) skickades ut per e-post till 1:e biståndshandläggare alternativt

biståndshandläggare i samtliga kommuner som återkopplat. En biståndshandläggare från varje

kommun som initialt återkopplade anmälde intresse att delta. Tid och plats för intervju bokades

via en personlig mailkontakt med respondenterna. En enhetschef återkopplade när det redan var

sex intervjuer inbokade. Målet var att intervjua sex biståndshandläggare och jag bad därför att

15

få återkomma om någon av de inbokade intervjuerna inte kunde genomföras som planerat.

Enhetschef för fem av kommunerna återkopplade aldrig, och nytt försök till kontakt gjordes

inte eftersom behov av ytterligare respondenter inte förelåg.

Intervjuer sker vanligen vid ett personligt möte mellan intervjuare och respondent (jfr Patel &

Davidsson 2019). Platsen för intervju bör vara enskild, ostörd och upplevas som trygg av

respondenten (Trost 2010). Biståndshandläggarna fick möjlighet att välja om intervjun skulle

ske vid ett personligt möte eller via videosamtal med anledning av den pågående pandemin.

Två biståndshandläggare valde ett personligt möte och fick själva välja plats för intervjun. Den

ena intervjun genomfördes på biståndshandläggarens kontor och den andra i ett lusthus utanför

arbetsplatsen. Fyra biståndshandläggare valde att intervjuas via videosamtal med hänvisning

till det rådande läget, besöksförbud på arbetsplatsen samt att en biståndshandläggare arbetade

hemifrån. Tre av dem deltog i intervjun från sina kontor medan den fjärde deltog från sitt hem.

De respondenter som deltog i studien genom videosamtal upplevdes bekväma i situationen.

Mötesformen upplevdes inte påverka utgången av intervjuerna.

I början av intervjuerna inhämtades muntligt samtycke från respondenterna att spela in samtalet.

Fördelen med ljudinspelning är att forskaren kan fokusera på intervjun och respondenten fullt

ut, samt att en ljudinspelning möjliggör för forskaren att återgå till ljudupptagningen även

efteråt (Trost 2010; Kvale & Brinkmann 2014). Den information som respondenterna erhållit

via informationsbrevet återupprepades för att säkerställa att de samtyckte till studiens villkor,

samt att de fick möjlighet att ställa frågor. Videosamtalen förflöt utan tekniska svårigheter och

ljud- samt bildkvalitet var god. I slutet av samtliga intervjuer efterfrågades samtycke till att

publicera citat i studien vilket samtliga respondenter samtyckte till.

Inför intervjuerna skapades en intervjuguide med övergripande teman utifrån studiens syfte och

frågeställningar samt förslag till frågor och följdfrågor (jfr Trost 2010; Kvale & Brinkmann

2014; Patel & Davidsson 2019) (se Bilaga C). Intervjuguiden tjänade som utgångspunkt för

samtliga intervjuer men följdes nödvändigtvis inte punkt för punkt. Under intervjuerna var

målet att beröra samtliga teman samtidigt som lyhördhet inför respondenternas tankegångar

eftersträvades.

4.6 Bearbetning och analys av data Inom kvalitativ forskning finns det ingen förutbestämd metod för hur materialet ska bearbetas.

Det är därför av vikt att processen beskrivs för att öka studiens validitet (Patel & Davidsson

2019). Inför analys av det insamlade materialet transkriberades samtliga intervjuer. Genom

16

transkribering omvandlas materialet från en form till en annan, vilket kan förklaras som en

översättning från det muntliga språket till skriftligt språk (Kvale & Brinkmann 2014). Det finns

nackdelar med att transkribera. Processen tar tid och detaljer så som kroppsspråk, betoning och

ironi kan försvinna samt att den fullständiga kontexten uteblir (Trost 2010; Kvale & Brinkmann

2014; Patel & Davidsson 2019). Den första transkriberingen gjordes ordagrant så som

respondenten besvarade frågorna. Även sinnesstämningar så som skratt, suckar, stunder av

tystnad och förändringar i röstens tonfall noterades i transkriberingen. Efter avslutad

transkribering lyssnade jag igenom ljudinspelningen ytterligare en gång samtidigt som jag läste

den transkriberade texten för att försäkra mig om att transkriberingen var korrekt. För att

underlätta läsningen skapades därefter ett nytt dokument, där den första transkriberingen

omvandlades till skriftspråk. I den processen utelämnades detaljer så som skratt, suckar, tystnad

och tonfall. Under transkriberingsprocessen antecknades alla tankar och preliminära tolkningar

som uppstod, vilket möjliggjorde att jag kunde återgå till dem igen under analysprocessen. Det

är en fördel att använda sig av ljudinspelning vid intervjuer, då detta ger möjlighet att spela upp

ljudet även senare under analysprocessen (Trost 2010; Kvale och Brinkmann 2014). Under

analysprocessen arbetade jag med var text för sig, men kombinerade även läsningen av de olika

dokumenten samt återgick till ljudinspelningen för att bibehålla den större helheten.

Att läsa den transkriberade texten många gånger kan bidra till att mönster och variationer,

teman, koder och kategorier upptäcks (Patel & Davidsson 2019). Genom att använda kodning

som analysmetod kan uttalanden som gjorts under intervjuerna delas upp i teman och

kategorier. En underlättande faktor i kodningsprocessen kan vara att knyta nyckelord till texten

för att identifiera uttalanden. Kodning utgår från följande tillvägagångssätt; att först läsa

texterna och koda relevanta delar. Därefter granska den första kodningen och göra en andra

kodning utifrån den, för att slutligen kombinera olika koder med varandra (Kvale & Brinkmann

2014). Jag började med att läsa texterna utifrån nyckelorden vårdplanering, behovsbedömning

och yrkesrollen som var centrala teman i intervjuguiden. Genom färgmarkeringar i texten

gjordes en första kodning utifrån dessa nyckelord. I denna process upptäcktes ytterligare ett

tema som föreföll vara viktig för biståndshandläggarna; samverkan. Utifrån dessa övergripande

teman skapades ytterligare koder under analysprocessen, vilka slutligen omvandlades till de

rubriker som återfinns i kapitel 6 Resultat och analys.

Citat valdes noga ut för att skapa kontext och visa på variationsvidden av respondenternas

uttalande i respektive teman. Citat kan förfinas från talspråk till skriftspråk så länge innebörden

av citatet inte förvrängs (Trost 2010). Det kan vara en nackdel att citera det direkta talspråket,

17

då respondenten kan uppleva det negativt att läsa det egna talspråket och dess eventuella brister.

Samtidigt beskrivs att citaten bör vara ordagranna om specifika formuleringar används i studien

(ibid.). Jag valde att använda skriftspråk vid återgivning av citat i studien. Omvandlingen till

skriftspråk gjordes på ett omsorgsfullt sätt där det var viktigt för mig att uttalandets betydelse

inte förändrades. I denna process växlade jag mellan den ordagranna transkriberingen och den

som är transkriberad till skriftspråk, för att förvissa mig om att innebörden inte förvrängdes.

4.7 Trovärdighet och tillförlitlighet En studies trovärdighet kan öka genom att forskaren intar ett transparent förhållningssätt och

redovisar studiens tillvägagångssätt öppet (Yin 2013). Under studiens gång har ett reflexivt

förhållningssätt eftersträvats genom samtal med handledare och andra studenter samt egen

reflektion. En målsättning var att vara transparent gällande studiens genomförande och de

metodologiska och etiska överväganden som gjordes, vilka redovisas noggrant i metodkapitlet.

Tillförlitlighet skapas när en studies standardisering är hög, exempelvis när en intervjusituation

är lika i alla avseenden (jfr Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen 2010; Trost 2010). Det är dock

svårt att uppnå vid kvalitativa intervjuer eftersom intervjusituationen formas i samspel mellan

respondent och intervjuare (Trost 2010). I denna studie genomfördes intervjuerna dels via

video, dels genom personliga möten, varvid kontexten för intervjusituationerna inte var

likartade. En intervjuguide utgjorde underlag för intervjuerna men följdes nödvändigtvis inte,

vilket innebar att intervjuerna tog olika riktning beroende på respondenternas resonemang och

de följdfrågor som ställdes. Genom att återge citat från respondenterna utan att ta dem ur dess

sammanhang samt presentera likheter och olikheter i respondenternas utsagor, har jag

eftersträvat en öppen redovisning av resultatet. Huruvida studien är tillförlitlig och trovärdig är

upp till läsaren att bedöma (jfr Patel & Davidson 2019).

4.8 Forskningsetiska överväganden Eventuella risker för individen och dennes integritet i samband med deltagande i forskning ska

uppvägas av den vinst eller den nytta som forskningen kan bidra med till vetenskapen (Kvale

& Brinkmann 2014; Vetenskapsrådet 2017). Det finns en möjlig risk att biståndshandläggarnas

identitet kan härledas tillbaka till dem när den avslutade studien publiceras online i Digitala

Vetenskapliga Arkivet (DiVA). Genom att beakta konfidentialitetskravet har bistånds-

handläggarna och kommunerna avidentifierats med fiktiva namn. Genom att upprätthålla

konfidentialiteten kan risken för att obehöriga tar del av uppgifter som kan härledas till enskilda

biståndshandläggare minskas (jfr Vetenskapsrådet 2017).

18

Inför samtliga intervjuer informerades biståndshandläggarna om sitt frivilliga deltagande och

möjlighet att avbryta deltagandet i enlighet med samtyckeskravet. För att efterleva

informationskravet erhöll biståndshandläggarna skriftlig information om studien (se bilaga B)

innan intervjuerna bokades samt muntlig information vid tidpunkten för intervjun. Ljud-

upptagningar från intervjuerna samt transkriberingar av dessa förvarades oåtkomligt för

obehöriga under studien och har endast nyttjats för arbetet med studien, samt att materialet

kommer att förstöras efter avslutad studie i enlighet med nyttjandekravet (jfr Vetenskapsrådet

2017).

4.9 Metoddiskussion I urvalsprocessen kontaktades initialt respondenternas chefer (se bilaga A) för att informera om

studien samt inhämta kontaktuppgifter. Valet att ta en första kontakt med enhetscheferna

grundade sig i respekt för pandemin och dess eventuella påverkan på arbetsgrupperna. Jag ansåg

det vara viktigt att cheferna informerades om studien samt kunde ta ett första, aktivt val om

arbetssituationen möjliggjorde att deras medarbetare kunde avvara arbetstid för deltagande. Det

är för mig oklart huruvida respondenternas chefer känner till deras deltagande i studien.

En av respondenterna som anmälde intresse för deltagande i studien visade sig vara en tidigare

kollega till mig. Överväganden gjordes relaterat till en eventuell påverkan på intervjusituationen

samt om intervjun skulle tillföra något mer i förhållande till övriga intervjuer. Jag bestämde

mig för att genomföra intervjun och därefter ta hjälp av min handledare som mottog samtliga

avidentifierade transkriberingar. Handledaren såg över texterna utan vetskap om vilken

respondent som var den tidigare kollegan, för att se om det fanns skillnader som kunde tyda på

en annorlunda relation till någon av dem. Handledaren upplevde ingen skillnad i de

transkriberade texterna. Intervjun har därför använts som del av empirin i denna studie. Det går

dock inte att säkert uttala sig om eller hur intervjusituationen påverkades.

Jag valde tidigt att använda mig av kvalitativa intervjuer som metod. Att använda

intervjuguiden (se bilaga C) som utgångspunkt under intervjuerna innebar att de frågor som

ställdes till respondenterna inte var likalydande eller i samma ordningsföljd, eftersom intervjun

utformades genom den enskilde respondentens tankar och utsagor. Det kan ha medfört att de

olika delaspekterna i intervjuguiden berördes i olika omfattning beroende på vilken riktning

intervjun tog. Alla delaspekter berördes dock vid samtliga intervjuer. Genom kvalitativ metod

blev det tydligt vilka områden som respondenterna upplevde betydelsefulla. I relation till

studiens syfte kan det betraktas som en fördel.

19

Den pågående pandemin har inneburit olika former av restriktioner i samhället och även ökad

sjukfrånvaro på arbetsplatser. Dessa faktorer upplevde jag som potentiellt begränsande för att

finna tillräckligt många respondenter till studien om inget alternativ till det personliga mötet

erbjöds. Jag valde därför att erbjuda intervju via videosamtal som ett alternativ, vilket

majoriteten tackade ja till. Interaktionen och samspelet upplevde jag som bra trots det fysiska

avståndet. Avsaknaden av personlig kontakt och närvaro kan dock ha påverkat intervju-

situationen och tilliten till mig som intervjuare.

5 Resultat och analys

I detta kapitel presenteras och analyseras den insamlade empirin med hjälp av det teoretiska

ramverket samt tidigare forskning som presenterats i kapitel två och tre. Sammanflätningen av

resultat, teori och tidigare forskning syftar till att skapa en sammanhållen analys.

Kapitlet inleds med en inledande beskrivning av biståndshandläggarnas utbildningsnivå och

arbetslivserfarenhet. Avsnittet syftar till att ge en övergripande bild av biståndshandläggarnas

bakgrund, men även deras kunskapsmässiga förankring avseende samverkanslagen och den

lokala överenskommelsen.

5.1 Presentation I denna studie har fyra kvinnor och två män deltagit. Samtliga respondenter arbetar med

biståndshandläggning enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) inom äldreomsorg. Fyra av

respondenterna har gått socionomprogrammet, en har gått sociala omsorgsprogrammet och en

har magisterexamen i socialpsykologi samt kandidatexamen i juridik. Respondenterna tog

examen mellan åren 2000 – 2019. Deras arbetslivserfarenhet inom biståndshandläggning

sträcker sig från 2 – 20 år. Flera av dem började arbeta med biståndshandläggning innan de tog

examen. Konfidentialiteten gentemot respondenterna upprätthålls genom fiktiva namn som

valdes utifrån SCB:s topplista över vanligaste förnamn år 20196. De fiktiva namnen är Maria,

Anna, Kristina, Elisabeth, Erik och Karl. Biståndshandläggarna är verksamma i sex olika

kommuner i Kalmar län, vilka benämns som kommun A, B, C, D, E och F.

6 https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/amnesovergripande-

statistik/namnstatistik/pong/tabell-och-diagram/samtliga-folkbokforda--fornamn-och-tilltalsnamn-

topplistor/fornamn-kvinnor-topp-100/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/amnesovergripande-

statistik/namnstatistik/pong/tabell-och-diagram/samtliga-folkbokforda--fornamn-och-tilltalsnamn-

topplistor/fornamn-man-topp-100/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/amnesovergripande-statistik/namnstatistik/pong/tabell-och-diagram/samtliga-folkbokforda--fornamn-och-tilltalsnamn-topplistor/fornamn-kvinnor-topp-100/



https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/amnesovergripande-statistik/namnstatistik/pong/tabell-och-diagram/samtliga-folkbokforda--fornamn-och-tilltalsnamn-topplistor/fornamn-man-topp-100/



20

5.1.1 Kunskapen varierar

Under intervjuerna beskriver biståndshandläggarna en varierande grad av kunskap om

samverkanslagen och den lokala överenskommelsen. Några av biståndshandläggarna beskriver

att de inte känner till lagen särskilt väl, medan andra uppger sig ha en relativt god kännedom

om den.

Alltså det är ju så att man känner till den för att man måste kunna den i sitt arbete. Men jag kan den

inte. Jag kan inte prata om den lagen på det sätt som jag kan prata om socialtjänstlagen som är ännu

viktigare för mig egentligen.

(Anna)

Biståndshandläggarna beskriver att de känner till lagen eftersom de jobbar med den dagligen,

men att det upplevs vara svårt att skilja på lag och riktlinjer. Anna är heller inte ensam om att

beskriva att socialtjänstlagen är av större betydelse för dem i det dagliga arbetet än vad

samverkanslagen är. Överenskommelsen mellan region och kommunerna i Kalmar län var inte

allmänt känd för biståndshandläggarna. Några hade hört talas om den men hade inte kännedom

om dess innehåll.

Intresset för att hålla sin kunskap uppdaterad beskrivs på olika sätt under intervjuerna. En

biståndshandläggare beskriver sin kunskap som förhållandevis god, vilket illustreras i följande

citat:

Jag har läst alla förarbeten och sen har jag läst lagen, så jag har ganska god insyn i hur det är tänkt att

det ska fungera. Sen har ju lagen varit lite dispositiv i sin konstruktion och det har gjort att man i region

Kalmar har valt att gå ifrån litegrann det som finns beskrivet i lagen […]

(Erik)

Erik berättar att han är intresserad av att ha en grundförståelse för lagstiftningen och de lokala

riktlinjer som utformar samverkan och vårdplaneringsprocessen. Några av bistånds-

handläggarna beskriver att intresset för att hålla sig uppdaterad har avtagit med tiden. I början,

när samverkanslagen nyligen trätt i kraft, tog de del av och läste all den information som

tillhandahölls.

[…] jag får väl i ärlighetens namn säga att när det här var nytt, då läste man alla riktlinjer, man läste

alla PM och förslag som kom, sen har man glömt bort litegrann.

(Karl)

21

I flera kommuner har man idag representanter som bland annat deltar i samverkansmöten och

ansvarar för att hålla berörda professioner informerade.

[…] hon informerar och skickar ut mejl om det kommer ut någonting mer vi behöver veta. Det är hon

som håller koll och vi får bara ett mejl och ’ja ja, okej, det lägger vi till handlingarna’. Det är ju så det

är, man matas med mycket information och då måste man sortera lite.

(Anna)

Sammanfattningsvis framstår det som att biståndshandläggarna har större kännedom om

samverkanslagen än den lokala överenskommelse som finns mellan region och kommuner i

Kalmar län.

5.2 Vårdplaneringsprocessen I intervjuerna har olika aspekter av vårdplaneringen lyfts fram av biståndshandläggarna. Det

handlar om hur arbetet struktureras, biståndshandläggarrollen, mindre tid och ökade krav samt

hur det hanteras, digitala lösningar, osäkerhet kring när den äldre är utskrivningsklar, att skapa

trygghet samt betalningsansvaret.

5.2.1 Då och nu – arbetssättet och rollen

Den generella arbetsprocessen från inskrivningsmeddelande till utskrivning är likartad i de

olika kommunerna och följer arbetsgången som beskrivs i lagstiftning (SFS 2017:612) och

länsövergripande anvisningar (jfr Länsgemensam ledning i samverkan 2019b; 2020). I

majoriteten av de studerade kommunerna arbetar biståndshandläggarna utifrån geografiska

områden. Det innebär att biståndshandläggarna deltar i vårdplaneringar för enskilda som är

bosatta inom det geografiska område som de ansvarar för. I hälften av kommunerna förändrades

arbetsfördelningen i samband med lagreformen. Det avsattes en eller ett par handläggare som

skulle fokusera på vårdplaneringar. I några av kommunerna var förändringen tillfällig.

[…] där finns också en handläggare som det var sagt i början skulle ta väldigt många vårdplaneringar,

men i praktiken så hann inte hon med.

(Karl)

[…] när lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvården kom, då hade vi först en period

där vi hade två handläggare som bara var på sjukhuset, men vi drog ett streck över det för rent

organisatoriskt var det svårt att hantera.

(Erik)

22

Erik berättar att anledningen till att man återgick till det arbetssätt man hade tidigare grundade

sig i att arbetsbelastningen blev för hög för de två biståndshandläggare som jobbade med vård-

planeringar. Det handlade också om att kontinuiteten gentemot brukaren blev försämrad, vilket

biståndshandläggarna upplevde vara negativt för den äldre. Kristina berättar att lagändringen

inneburit att de förväntas att prioritera vårdplaneringar i högre grad än tidigare. Det har

resulterat i att hon och en kollega har huvudansvaret för vårdplaneringar idag, men ibland träder

andra biståndshandläggare in. De får det att fungera genom att arbetsgruppen anpassar sig för

att få en fungerande verksamhet och ser det som viktigt att kontinuit med biståndshandläggare

eftersträvas för den äldre. I deras resonemang kan motstridigheter urskiljas som tar sitt ursprung

i lagstiftning (SFS 2017:612), och möjligen även i överenskommelsen (Länsgemensam ledning

i samverkan 2019b) och/eller organisatoriska mål även om det inte uttalades specifikt under

intervjuerna. De prioriterade vårdplaneringarna kan förstås som en målsättning där ekonomi-

värden är styrande, vilket ger att de två kraven som innebär att följa lagen och vara lojal

gentemot överordnade (organisationen) till viss del står i strid mot det tredje kravet, att visa

hänsyn mot medborgare. Biståndshandläggarnas strävan efter kontinuitet gentemot den äldre

kan förstås som att de genom att anpassa arbetsgruppernas resurser för att möta organisatoriska

krav även strävar efter att gör det bra för den äldre (visa hänsyn) utifrån den ram som

ekonomivärdet skapat (jfr Lundquist 1998).

Biståndshandläggarna menar att det behövs att någon agerar ordförande under vårdplanerings-

möten. Ordförandeskapet beskrivs som nödvändigt för att strukturera vårdplaneringsmötet. Det

upplevs inte som ett nytt fenomen, utan en roll som fanns även innan lagreformen och som då

axlades av biståndshandläggaren. Det ser däremot olika ut idag när de kommer till vilken aktör

eller profession som innehar ordföranderollen.

I början var det svårt när vi handläggare var vana att hålla i mötet och planeringarna, och när

hälsocentralerna var nya, att faktiskt bita sig i läppen och inte styra upp det utan ”det ska dom få göra

nu”. Nu har vi jobbat med det ett tag så vi har hittat ett sätt som funkar […] Men det var en omställning

i början när man är van att styra […] Det tog ett tag innan man kände att alla visste sina roller i mötet.

(Kristina)

På Kristinas arbetsplats har det i samband med lagreformen och införandet av fast vårdkontakt7

blivit en övergång som resulterat i att hälsocentralen övertagit rollen som ordförande under

7 Fast vårdkontakt vid hälsocentralen utses av dess verksamhetschef innan patienten skrivs ut från slutenvård (jfr

2 kap. 5 § samverkanslagen, SFS 2017:612)

23

vårdplaneringsmöten. Detta upplevs som positivt då samarbetet mellan kommunen och hälso-

centralen har ökat. I andra kommuner har det inte skett någon förändring, utan en

återkommande beskrivning i intervjuerna är att biståndshandläggaren förväntas vara den som

leder mötet, även om det inte finns något som officiellt säger att det är så.

5.2.2 Högre tempo

En gemensam uppfattning hos biståndshandläggarna är att de har mindre tid på sig att planera

inför den äldres utskrivning från slutenvård, men att arbetssättet under vårdplaneringsmötet till

stora delar är oförändrat gentemot hur de arbetade innan lagreformen. Majoriteten känner sig

stressade och har högre krav på sig att agera snabbt, vilket skildras av bland annat Maria:

Det har blivit stressigare sen den nya lagen, att man måste vara på tå på ett annat vis nu. […] Det har

blivit att vi måste agera snabbare och vi måste tänka att vi måste avsätta tid för att vi ska hinna det här.

Biståndshandläggarna beskriver olika sätt att hantera de krav som den minskade tiden har

skapat. Kristina förklarar att hon försöker arbeta snabbare nu än tidigare, men att hon med hjälp

av sina kollegor och en hemgångssamordnare kan hantera det ökade tempot och ta sig utrymme

för vårdplaneringar utan att känna sig stressad. Ett annat sätt att möta kraven är att anpassa

utredningen till de förutsättningar som finns.

Tidigare så hade jag mer tid. Det gjorde att jag kunde göra en mer grundlig utredning. Nu har jag inte

tid längre utan nu är det i princip att jag åker upp med Socialstyrelsens enkät som dom har gjort för

IBIC8. Sen frågar jag vilka områden som kan vara mest aktuella för den enskilde och så går vi igenom

det så snabbt som det bara går […] det gäller att du ska komma hem […] det är det som är målet här.

(Erik)

Genom att anpassa arbetssättet till de förutsättningar som samverkanslagen skapat i form av

minskad tid nyttjar gräsrotsbyråkraten sitt handlingsutrymme. Behovsbedömningen i Eriks

exempel utgår från valda delar av helheten vilket kan påverka hur den äldres situation ser ut

efter utskrivning från slutenvård (jfr Svensson, Johnsson & Laanemets 2008; Lipsky 2010). Att

begränsa utredningens omfattning till det som förefaller vara mest aktuellt för den äldre kan

förstås som att demokrativärden (den enskildes behov och rättssäkerhet i processen) ställs mot

ekonomivärden (det ska vara effektivt utnyttjad tid där det konkreta målet, att skrivas ut från

slutenvård, ska uppfyllas), där ekonomivärdet blir vad som i slutänden väger tyngst och därför

prioriteras demokrativärden delvis bort (jfr Lundquist 1998).

8 Individens Behov I Centrum https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/aldre/individens-behov-i-centrum/

https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/aldre/individens-behov-i-centrum/

24

Under intervjuerna skildras konsekvenser av den snabba vårdplaneringsprocessen för den

enskilde på individnivå.

[…] särskilt äldre kommer in för en sak och så lappar man ihop dom och skickar hem dom, ett par

veckor senare är dom tillbaka antingen för samma sak eller för någonting nytt. Det blir lite mer

skytteltrafik till sjukhuset som vi ser det.

(Erik)

Återinskrivning i slutenvård upplevs grunda sig i medicinska skäl så som följdsjukdom eller att

utskrivningen från sjukhus var i ett för tidigt skede, snarare än brister i kommunens planering

eller utförande av vård och omsorg. Anna intar ett självkritiskt förhållningssätt och frågar sig

om det är så att de är för snabba med att ta emot sina äldre i kommunen, med tanke på att deras

effektivitet i vårdplaneringsprocessen verkar resultera i negativa konsekvenser för den äldre.

Biståndshandläggarnas generella upplevelse av att äldre personer blir återinlagda på sjukhus

står i likhet med vad Löfström, Nilsson & Jensen (2019) funnit i sin studie gällande att tidiga

utskrivningar kan leda till återinskrivningar.

En annan konsekvens beskrivs vara att den äldre inte får tid och möjlighet att landa i det som

hänt och hur det ska bli efter utskrivning från sjukhuset. Anna resonerar kring sin och andra

professioners roll i denna process:

Någonstans måste vi också lära oss att backa i det här. Det är inte okej att ha så här högt tempo i dom

här utskrivningarna, för det är den enskilde som drabbas i slutänden av att det går för fort.

För att skapa ett lugn i vårdplaneringsprocessen menar Anna att man behöver se till helheten,

men att det är svårt då det finns press ”från alla håll och kanter”. Å ena sidan på kommunen

som behöver ta hem den äldre så snart den bedöms vara utskrivningsklar, å andra sidan på

sjukhuset som behöver frigöra vårdplatser.

En del biståndshandläggare hanterar stressen genom att arbeta övertid. Övertiden möjliggör att

utredning, beslut och uppdrag till hemtjänsten kan tillhandahållas ”i tid”. Ibland behöver det

färdigställas samma dag som vårdplaneringen ägt rum för att möjliggöra att den äldre tas emot

av kommunen samma dag som hen är utskrivningsklar vilket beskrivs vara ett krav som lag-

reformen skapat. Elisabeth berättar att det är bekymmersamt när sjukhuset tidigarelägger den

äldres utskrivning. Det innebär att hennes veckoplanering, som även innehåller ärenden utöver

vårdplaneringar, inte håller, vilket skapar stress och leder till övertid för henne. Postle (2002)

menar att det kan få konsekvenser för den enskilde om byråkratiska arbetsuppgifter inte utförs

25

i tid. Genom övertidsarbete säkerställer biståndshandläggarna att den äldre kan få omsorg när

denne skrivs ut, samtidigt som krav från ledningen kan tillfredsställas om betalningsansvar

undviks (jfr Lipsky 2010). Övertidsarbetet kan även förstås som en strategi där bistånds-

handläggaren bevakar framförallt ekonomivärdet i situationen -åtgärden (övertid) leder till

målet (att den äldre kan skrivas ut från slutenvård) vilket innebär kostnadseffektivitet

(betalningsansvar undviks) (jfr Lundquist 1998).

5.2.3 Betalningsansvaret

Samverkanslagen har inneburit förändringar gällande det kommunala betalningsansvaret.

Antalet dagar som en utskrivningsklar person kan vara inskriven i slutenvård innan kommunen

övertar betalningsansvaret har minskat (jfr SFS 1990:1404; SFS 2017:612; Länsgemensam

ledning i samverkan 2019a, 2019b). Elisabeth berättar under intervjun att hon ofta tänker på

betalningsansvaret och att det för henne innebär att hon skyndar med allt, främst på grund av

osäkerheten kring om betalningsansvar kommer inträda eller inte. Hon är en av flera bistånds-

handläggare som menar att det var mer tydligt innan, när det gick att räkna dagar i ärendet, om

man kunde förvänta sig ett betalningsansvar för den äldre eller inte.

Sen får vi alltid återkoppling, eller ofta i alla fall, från chef eller arbetsledare hur vi ligger till. Att den

här månaden hade vi det här snittet. Det gör att man blir mer medveten om det. Man vet att det syns,

och man vet att det handlar om mycket pengar.

(Elisabeth)

Det finns en generell upplevelse bland biståndshandläggarna att äldre personer tas emot i

kommunerna så snabbt som möjligt när de bedömts som utskrivningsklara, och att det inte är

ett nytt sätt att arbeta för dem (jfr Vårdanalys 2018; 2020).

Vi har alltid varit snabba. Du vet, vi ligger på 0,01 ungefär i dagar på sjukhus. Vi lägger så nära nollan

vi kan komma nästan. Vi har alltid jobbat på det sättet så att ingen ska ligga kvar på sjukhus om det

inte är omständigheter som gör att den ska vara kvar.

(Maria)

Biståndshandläggarna menar att betalningsansvaret av den anledningen har liten, eller ingen,

betydelse för dem. Samtidigt är aspekter av rättssäkerhet återkommande i intervjuerna. Det

beskrivs att stressen har ökat till följd av den minskade tiden innan betalningsansvar utgår,

likväl som att det får konsekvenser för utredningens kvalitet och för den enskilde.

26

Det måste ändå vara rättssäkert för den enskilde på alla sätt och vis, och att börja jaga dessa dagar och

pengar, det rimmar ju lite illa.

(Anna)

Ovanstående citat återger den slutsats som Anna drar efter att hon resonerat kring betalnings-

ansvaret. I likhet med andra biståndshandläggare har Anna beskrivit att hon känner stöd från

sin chef som anser att betalningsansvaret inte är något som biståndshandläggarna ska tänka på.

När en chef uttrycker sitt stöd till att bortse från betalningsansvaret kan det förstås som en

utvidgning av biståndshandläggarnas handlingsutrymme. Det möjliggör för dem att tänka

utanför tidsramen vad gäller betalningsansvaret samt ger utrymme att beakta demokrativärden

snarare än ekonomivärden, även om den funktionella rationaliteten fortsatt ska eftersträvas

(vårdplaneringen ska generera omsorg till den äldre vid utskrivning från slutenvården) (jfr

Lundquist 1998). När demokrativärden beaktas kan det innebära ökad rättssäkerhet för den

enskilde i vårdplaneringsprocessen, under förutsättning att rättvisa och noggrannhet kan levas

upp till av biståndshandläggaren i utredning och beslutsfattande. Det kan också förstås som att

demokrativärdet beaktas även i den bemärkelsen att delvärdet politisk demokrati ges utrymme,

eftersom möjligheten att leva upp till syftet i samverkanslagen (en socialtjänst av god kvalitet

vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård) ökar genom att demokrativärde tillåts ta plats.

5.2.4 Digitala vårdplaneringar

En stor del av vårdplaneringen beskrivs ske genom digitala lösningar i form av datasystem för

samverkan och informationsöverföring samt möjligheten att genomföra vårdplaneringsmöten

via videosamtal. Tre övergripande typer av vårdplanering har identifierats; att närvara

personligen på sjukhuset, att delta digitalt via videosamtal samt att planera via telefonsamtal i

ärenden av mer okomplicerad karaktär. Telefonplanering tillämpas främst i en av kommunerna,

och då framförallt i ärenden som är av servicekaraktär (exempelvis när endast behov av

trygghetslarm eller städhjälp har uttryckts). I de kommuner där biståndshandläggarna deltar

personligen på sjukhuset upplevs den geografiska närheten till sjukhuset vara en underlättande

faktor. Det är också en anledning till att den digitala mötesformen väljs bort. I en majoritet av

de studerade kommunerna sker dock vårdplaneringen via videosamtal. Biståndshandläggare

och övriga berörda professioner kopplar upp sig mot en videolänk och vårdplaneringen hålls

digitalt. Den fysiska vårdplaneringen väljs bort med anledning av långa avstånd till sjukhusen

och verksamhetsmål avseende digitaliserade arbetssätt. Ingen av biståndshandläggarna

uttrycker att det skett förändringar i mötesformen som en följd av lagreformen.

27

Under intervjuerna framkom olika erfarenheter och uppfattningar av hur den digitala vård-

planeringen fungerar i praktiken. Maria berättar:

Det har fallit väldigt väl ut det här med videoplaneringar. Vi trodde att det skulle vara väldigt svårt just

bland äldre, men det har gått jättebra faktiskt.

En kontrast till Marias upplevelse är den som Karl beskriver:

Det var ingen bra planering och det visade sig också när hon kom hem. Hjälpen var fullständigt felaktig.

Hon lät mycket bättre på planeringen. Personalen på sjukhuset sa också att hon var bättre än vad hon

var. När hon kom hem fick vi sätta in mycket mer hjälp […] hade vi varit på plats, då tror jag att vi

hade sett och försökt övertala henne till lite mer hjälp faktiskt […] om jag hade sett henne hade jag nog

sagt åt henne ”är det inte lite bättre att vi faktiskt befinner oss på plats åtminstone vid måltiderna och

se om du behöver någon stöttning med det?”.

Karl uttrycker ett mer kritiskt förhållningssätt till den digitala mötesformen. Det uteblivna

fysiska mötet och strul med tekniken innebar svårigheter att bedöma den äldres behov under

vårdplaneringen. På Karls arbetsplats deltar man vanligtvis fysiskt vid vårdplanering, men

under rådande pandemi har de digitala lösningarna nyttjats mer flitigt. Begränsningar liknande

den som Karl beskriver upplevs även i kommuner där den digitala mötesformen är mer regel

än undantag. Elisabeth menar att den planering som genomförs på sjukhus nästan alltid blir

bättre eftersom det blir ett mer personligt möte.

Att träffas på sjukhuset för att planera den äldres utskrivning från slutenvård beskrivs som

undantag i de kommuner där den digitala mötesformen är dominerande. Biståndshandläggarna

framhåller att de vid mer komplexa ärenden kan delta vid vårdplaneringen fysiskt på sjukhuset,

vilket de själva får bedöma när det behövs. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar

att en del av gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme utgörs av möjligheten att göra en egen

tolkning och bedöma rimligheten av den. Biståndshandläggarna i denna studie ger uttryck för

medvetenhet kring att digitala vårdplaneringsmöten ökar effektiviteten och därmed är

eftersträvansvärt ur organisationsperspektiv. Digitala vårdplaneringar kan också förstås som en

strategi vilket gynnar ekonomivärdet i vårt offentliga etos eftersom det är ett tidsbesparande

arbetssätt vilket är funktionellt rationellt samt ger en högre produktivitet. Samtidigt har

biståndshandläggarna handlingsfrihet att bedöma i vilka ärenden det inte är lämpligt med

digitala vårdplaneringar, exempelvis när den äldre inte kan tillgodogöra sig en planering via

videosamtal. De kan då välja att åsidosätta effektiviteten till förmån för rättssäkerhet och hänsyn

gentemot medborgaren (jfr Lundquist 1998).

28

5.2.5 Det oförutsägbara i utskrivningsklar

Att det beräknade utskrivningsdatumet ofta ändras är något som biståndshandläggarna är eniga

om, och något som även framgår av tidigare forskning (jfr Löfström, Nilsson & Jensen 2019).

En återkommande reflektion under intervjuerna gäller otydlighet kring när den äldre förväntas

skrivas ut, vilket skildras i Elisabeths uttalande:

När dom skrivs in får man ju alltid ett preliminärt datum för utskrivning. Då säger avdelningen så här

”ja men det sätter vi bara för att vi måste sätta, vi kan inte lämna den raden tom, men vi har ingen

aning om när personen är utskrivningsklar så det datumet behöver ni inte ens titta på”. Men samtidigt

är det ju det enda datumet vi har att gå på […]. Nu är det ofta så här att man skjuter fram datumet en

dag och en dag och en dag… alltså jag vet inte varför. Kanske för att man inte vet, eller för att man har

förhoppningar om att kunna skriva ut idag men så blir det imorgon

Det beskrivs vara mer regel än undantag att datumet ändras minst en gång under den tid som

den äldre är inskriven i slutenvård. Förändringen kan vara både bakåt och framåt i tid, vilket

lyfts fram som en svårighet när det kommer till att planera för utskrivningen och boka tid för

vårdplaneringsmötet. En strategi som Anna använder för att hantera denna oförutsägbarhet är

att ifrågasätta rimligheten i det preliminära utskrivningsdatumet i relation till den äldres hälso-

tillstånd:

[…] det kan vara något så man ser att ”den här personen är riktigt dålig” och så har dom satt preliminärt

datum redan dagen efter eller två dagar senare. Vi tänker då att det är ju inte ens hållbart […] ”ni måste

ändra datumet, är han verkligen utskrivningsklar på onsdag om han blir opererad idag?” […]

Biståndshandläggarna upplever att vårdplaneringen ibland äger rum för tidigt i relation till när

den äldre blir utskriven från slutenvård. Det kan påverka den äldres delaktighet i vård-

planeringen.

Ibland, relativt ofta, så blir vi kallade lite för snabbt. […] folk är fortfarande groggy av morfin och

narkos. […] Det kanske blir mer att jag som handläggare styr och ser behovet än att ”Nisse” själv säger

det, för han är lite smärtpåverkad, påverkad av mediciner… Jag får ibland säga att ”många i din

situation brukar ha den här hjälpen, skulle det vara okej att vi gör samma sak med dig och så ses vi

när du kommer hem istället”. Jag kan då få till svar ”jaja, bara jag får gå och lägga mig” […] Även

innan, när BAL:en9 fanns, så var det precis likadant. Jag vet att det är svårt för sjukhuset att se när det

är rätt tidpunkt i det hela, och folk kan faktiskt vara sämre den dagen man har planeringen än dagen

man initierade det. Men vi tycker nog att vissa avdelningar drar lite för snabbt på att ha en planering

av någon form av logistikskäl. Det handlar inte så mycket om att samverka för ”Nisses” bästa. Det

handlar mer om att få logistik att fungera och få iväg patienter till oss i kommunen.

(Karl)

9 Betalningsansvarslagen (SFS 1990:1404)

29

Äldre personer vill ha kontroll och vara delaktiga i att planera den omsorg som behövs för att

möta deras behov (Dunér & Nordström 2010). När vårdplaneringsmötet äger rum i ett skede

där den äldre inte har tillräckliga förutsättningar att delta aktivt minskar den äldres delaktighet

och påverkan på den egna situationen. Det ger utrymme för biståndshandläggaren, genom sin

roll som gräsrotsbyråkrat och synen på den egna professionella kunskapen, att utforma en

ansökan i den enskildes ställe genom att nyttja tidigare erfarenheter i mötet med den äldre och

anpassa de unika behoven till systemet (jfr Järvinen 2002; Lindelöf & Rönnbäck 2004; Lipsky

2010; Dunér 2018). Det kan i någon mån förstås som rättssäkerhet ur ett likabehandlings-

perspektiv (demokrativärde), men det bakomliggande syftet med att anpassa behov till systemet

kan nog i större utsträckning förstås härröra ur ekonomivärden eftersom målet med agerandet

är att vårdplaneringen ska kunna slutföras så att den äldre kan skrivas ut från slutenvård (jfr

Lundquist 1998).

5.3 Trygghetsskapande

Jag vill att den enskilde ska känna att det känns tryggt och att vi är ett team […] att man är där för

den enskildes skull liksom.

(Elisabeth)

Elisabeths citat skildrar en allmän uppfattning om att utgångspunkten för vårdplaneringen är att

det ska kännas tryggt för den äldre att skrivas ut från sjukhus. Detta avsnitt beskriver därför

biståndshandläggarnas tankar kring trygghetsskapandet. Det berör framförallt utredning och

behovsbedömning, men snuddar även vid den äldres delaktighet och teamarbete.

5.3.1 ”All-inclusive”

En återkommande reflektion handlar om något som flera av biståndshandläggarna benämner

som ”all-inclusive” –att bevilja den enskilde allt som kan tänkas behövas, och ibland lite mer.

Det utgår alltid från den enskilde och det är en individuell bedömning. Men det blir ju ofta som jag sa

innan, att vi kör lite all-inclusive. ”Du får det här, och det kanske du vill ha och det här kanske du

behöver”. Alltså att man försöker täcka allt som kan tänkas behövas och sen att man följer upp det

hemma istället. Det kanske man inte hade gjort hemma […] ”hur ser din vardag ut […] hur vill du ha

det, hur har du haft det tidigare”. Det blir mer individuellt än på sjukhuset, då blir det mer såhär att

”det här kan jag erbjuda, det här skulle kanske vara bra för dig” […]. I många fall upplever jag i alla

fall att man säljer in det […] kanske för att det ska gå fort eller bli mer effektivt.

(Elisabeth)

Erik beskriver fenomenet som en form av överkompensering vid vårdplaneringar där det varit

bristande information från sjukhuset, exempelvis när den äldre inte har fått testa att resa sig upp

30

ur rullstolen och prova att gå. Genom att bevilja den äldre för mycket insatser så menar han att

det tas höjd för eventualiteter som kan uppstå i de fall där den äldres förmågor inte kunnat

utredas under vårdplaneringsmötet. Det har även en trygghetsskapande funktion för den äldre

menar han. Även Karl och Maria beskriver det som positivt och tryggt för den enskilde att den

första tiden efter utskrivning från sjukhus erhålla mer stöd och hjälp än vad det egentligen

kanske finns fog för.

Jag är nog mer en sådan som i min profession gärna beviljar lite mer hjälp i början, för det är lättare

och tryggare för den enskilde att ha mer hjälp i början som plockas bort sen.

(Karl)

När den äldre har kommit hem från sjukhus genomförs det vanligen en uppföljning i hemmet.

Biståndshandläggarna beskriver att behovsbedömningen då blir mer rättvis. Då har den äldre

fått möjlighet att landa i den nya situationen och själv prova sina förmågor i hemmiljön med

stöd av hemtjänst och det finns mer tid till att utreda och bedöma behovet.

5.3.1.1 Konceptet ”Trygg hemgång”

I hälften av kommunerna arbetar man enligt ett koncept som kallas Trygg hemgång. Det utgörs

ofta av ett team bestående av undersköterskor från hemtjänst, sjukgymnast, arbetsterapeut och

sjuksköterska i den kommunala verksamheten. Insatsen kan beviljas den som återgår till

hemmet från slutenvård eller korttidsboende och syftar till att utreda den enskildes behov och

förmågor i hemmiljön. Karl beskriver konceptet som en form av handlingsutrymme i

behovsbedömningen. Elisabeth i sin tur menar att Trygg hemgång är något som hon alltid

försöker motivera till vid en vårdplanering där den äldres behov inte är helt klarlagt.

Man får komma hem och prova ”vad har jag för behov?”. Innan sa vi ”ja men det här kan vara bra,

det här kan vara bra, vi säkrar upp lite”. Genom Trygg hemgång får man utröna behovet […] då blir

det väldigt bedömt efter behovet och man kan ändra och justera första veckorna.

(Kristina)

Kristina beskriver hur man i kommun E tidigare arbetade i form av all-inclusive förfarandet,

men att man nu på sätt och vis har frångått detta genom att koppla in Trygg hemgång. En

övergripande beskrivning av konceptet är att när den äldre har kommit hem till det egna boendet

så är tanken att denne, med stöd av teamet, under en begränsade tidsperiod får utröna det egna

behovet genom att på ett tryggt sätt prova sig fram i vardagen. Undersköterskorna har fritt

utrymme att utforma insatser utefter de behov som den äldre har, och de kan ändra i planeringen

31

allt eftersom förmågor eller behov upptäcks. Vid ett uppföljande hembesök där bistånds-

handläggare deltar utformas därefter en mer långsiktig plan för den äldres omsorg i hemmet.

Ett krav som ställs på gräsrotsbyråkrater/ämbetsmän är att de ska hushålla med begränsade

resurser samtidigt som de ska vara effektiva i sitt arbete (Lundquist 1998; Lipsky 2010). När

biståndshandläggarna beviljar den äldre insatser all-inclusive kan det förstås som att den äldres

trygghet är prioriterad. Det kan på kort sikt ses som ett rimligt val i förhållande till det höga

tempo i vårdplaneringen som biståndshandläggarna har beskrivit, speciellt i de kommuner där

Trygg hemgång används som en del av utredningen och behovsbedömningen. En mer grundlig

utredning av behovet under vårdplaneringsprocessen kan vara tidsödande och innebära

betalningsansvar för kommunen. Att bevilja insatser all inclusive kan således förstås som en

strategi vilken kan upprätthålla produktivitet och funktionell rationalitet i vårdplaneringen (jfr

Lundquist 1998). Det finns även likheter med tidigare forskning som funnit att hantering av

motstridiga krav kring resurser och bedömning av individuella behov kan resultera i en

behovsbedömning av sämre kvalitet (jfr Postle 2002; Dunér 2018). Biståndshandläggarnas

gemensamma utgångspunkt är att den äldre ska känna sig trygg. Den överkompensering som

beskrivs som en konsekvens av högt tempo och bristande information i vårdplaneringen kan

därför ses som rimlig utifrån att gräsrotsbyråkratin är av mer personlig karaktär. Att

överkompensera insatser kan förstås som en kompensation för att brister i utredningen inte ska

drabba den äldre negativt (jfr Lipsky 2010).

5.3.2 Teamarbetet

En del i trygghetsskapandet beskrivs vara att den äldre känner delaktighet och upplever att de

olika professionerna arbetar som ett team. Kristina resonerar om vikten av att den äldre förstår

sammanhanget och sina rättigheter som en del i att skapa delaktighet:

Jag tänker att man då främjar självbestämmande. Att man inte känner sig överkörd, utan att man känner

sig lyssnad på och känner sig trygg i det. För det är den enskilde det handlar om, det är inte någon

annan. Fast det kan lätt bli att man går in i ”nu har jag min del här och den ska klaras av”, inte ”vem

är vi här för?”. Det tror jag kan medföra att man känner sig delaktig och självbestämmande och skapa

den här tryggheten.

Biståndshandläggarnas vilja att skapa delaktighet och självbestämmande kan ses som positivt

för den enskilde som därigenom kan uppleva kontroll och trygghet i vårdplaneringen, men

också efter utskrivningen från slutenvård (jfr Dunér & Nordström 2010). Samverkan ses som

en del av trygghetsskapandet, där teamarbete mellan professionerna inför och under vård-

planeringsmötet upplevs vara en trygghetsskapande faktor.

32

Det är det vi försöker att sträva efter, att det ska vara så tryggt och säkert som möjligt för den gamla att

komma hem. Det är det vi alltid tänker att det ska vara […] och det gör dom andra professionerna

också.

(Maria)

Marias uttalande och andra handläggares resonemang kring att teamarbete skapar trygghet har

likheter med Carlström (2005) som menar att ett gemensamt mål för socialtjänst och hälso- och

sjukvård är att den enskilde får hjälp och stöd utifrån ett helhetsperspektiv där alla behov ska

tillgodoses.

5.4 Samverkan Under intervjuerna har biståndshandläggarna lyft fram olika aspekter av hur samverkan inför

den äldres utskrivning från slutenvård fungerar i praktiken. Tre huvudsakliga komponenter har

urskildrats och det handlar om upplevelser kring samarbetet med regionen och i datasystemet

samt att biståndshandläggarna förväntas inta en samordnande roll i vårdplaneringsprocessen.

5.4.1 Att samverka med regionen

Primärvårdens delaktighet vid vårdplaneringen beskrivs som en av lagreformens tydligaste, och

kanske viktigaste, förändringar. Denna förändring beskrivs på olika sätt i intervjuerna. Det är

dock entydigt att biståndshandläggarna upplever primärvården som mer delaktig än tidigare.

Vi har mer samverkan skulle jag väl säga, med hälsocentralerna och så. Vi har ju det här med att det

måste gå snabbt. Vi måste förbereda och planera […] för saker och ting måste gå snabbare och vi måste

ha fungerande relationer och kontakter för att det ska gå undan.

(Kristina)

Dom har en mer aktiv roll än vad dom har haft innan […] Innan, då var dom inte alls med på samma

tåg som vi. Då fick man verkligen ringa och jaga, och man fick informera dom.

(Maria)

Det skiljer sig dock åt mellan hälsocentralerna hur aktiva och delaktiga de är i samverkan.

[…] den stora förändringen var att vårdcentralen blev tvingad att vara mer aktiv. Det finns en del

vårdcentraler som har anammat det jättebra. Jag jobbar mot en vårdcentral som funkar riktigt bra. Bra

sjuksköterskor, det kommer snabba besked i Cosmic Link10. Dom är också med på en del planeringar.

Mina kollegor har en del andra vårdcentraler som inte riktigt är så på hugget […]

(Karl)

10 https://www.regionkalmar.se/samarbetsportalen/uppdrag_samverkan/samordning-av-insatser-mellan-region-

kalmar-lan-och-kommunerna/samordning-av-insatser-mellan-region-kalmar-lan-och-

kommunerna/cosmic/cosmic-link/

https://www.regionkalmar.se/samarbetsportalen/uppdrag_samverkan/samordning-av-insatser-mellan-region-kalmar-lan-och-kommunerna/samordning-av-insatser-mellan-region-kalmar-lan-och-kommunerna/cosmic/cosmic-link/



33

En faktor som beskrivs försvåra samverkan med hälsocentralerna är att de inte alltid deltar vid

vårdplaneringsmöten. Det lyfts även fram att de inte alltid gör vad som förväntas av dem,

exempelvis att bevaka ärenden och kalla till vårdplanering i tid när det är aktuellt med fortsatta

hälso- och sjukvårdsinsatser för den äldre efter utskrivning från slutenvård.

Biståndshandläggarna samverkar även med sjukhuset, men en majoritet beskriver att det kan

vara svårt då det saknas förståelse och kunskap kring varandras ansvarsområden. Som en

konsekvens av det upplevs det som att de motarbetar varandra istället för att samverka. Att olika

professioners utbildning och perspektiv kan skapa hinder i samverkan är sedan tidigare känt (jfr

Carlström 2005; Rämgård 2010).

Samverkan är svårt, för det kräver väldigt mycket arbete både före och efter, och har man inte dom

resurserna och den tiden att lägga på det samarbetet så får man göra det bästa av det.

(Erik)

För att utveckla och upprätthålla samverkan mellan olika professioner och aktörer är det av vikt

att samtliga parter är aktiva och har en vilja att samarbeta (Carlström 2005; Dunér & Wolmesjö

2015). Erik snuddar vid detta i sitt uttalande. Utifrån Lipsky (2010) kan det förstås som att Erik

upplever sig begränsad i sitt handlingsutrymme gällande graden av engagemang han kan lägga

ner i samarbetet, att viljan finns men möjligheten är begränsad. Utöver vårdplaneringen

tillämpar hälften av kommunerna digitala samverkansmöten med sjukhus och/eller hälsocentral

vilket kan ses som ett sätt att aktivt arbeta för en fungerande samverkan. Hur ofta dessa möten

sker och vilka aktörer som deltar skiljer sig åt mellan kommunerna. Utgångspunkten är däremot

densamma – att effektivisera samverkan och avhandla delar av planeringen i ett forum där flera

professioner är närvarande. Det kan exempelvis handla om att boka in en gemensam tid för

vårdplanering med den äldre.

5.4.2 Att samverka i datasystemet

Samverkan mellan kommunerna och region Kalmar län sker till stor del i datasystemet Cosmic

Link. Där sker den huvudsakliga informationsöverföringen gällande den äldres hälsostatus och

fortsatta behov av stöd och hjälp efter slutenvårdstiden. Datasystemet lyfts fram som en

stressfaktor. Det beskrivs som rörigt och tidsödande att hålla sig uppdaterad om aktuell status i

olika ärenden och det finns en rädsla för att missa information.

34

[…] om någon kollega är sjuk… förut kunde man ”jaja men jag kollar hennes link”. Det var gjort

mycket snabbare. Nu måste man gå in i varje enskild patient och kolla så att man inte har missat

någonting. Om det är skrivet i flera olika flikar, då är det nästan än mer stressande. Man är lite rädd för

att missa information som står i någon flik. Där hoppas och tror jag att det kommer bli bättre framöver,

att man använder mindre och mindre flikar och skriver på rätt ställen. Det är rätt så rörigt ibland, så att

kolla sin egen eller någon kollegas link tar mycket mer tid och energi idag.

(Karl)

I kommun B saknas det rutiner kring när och hur ofta som biståndshandläggarna ska logga in i

datasystemet. Det beskrivs som en stressfaktor i sig att inte ha någon riktlinje att gå efter, och

det har resulterat i att handläggarna står i ”givakt” och lägger en stor del av arbetsdagen på att

bevaka sina ärenden i Cosmic Link.

Det blir ett stresspåslag när alla bara ”linken, linken, linken!”. Det var så vår chef reagerade på det,

”linken kan inte ta hela arbetsdagen för er, det är inte okej”. Då är det något som är fel.

(Anna)

Anna berättar vidare att kommunikationen ofta brister och hon upplever att sjukhuset inte vet

hur de ska använda systemet på bästa sätt för att strukturera informationsöverföringen.

Det finns samband mellan socialarbetarens upplevelse av stress i relation till mängden

administrativt arbete (Parry-Jones et al. 1998). Det administrativa arbetet utgör en väsentlig del

av det byråkratiska arbetssättet och möjliggör för den enskilde att erhålla hjälp (jfr Postle 2002).

Biståndshandläggarna är ålagda att samverka i datasystemet under vårdplaneringsprocessen,

som en del av kommunikationen med regionen, vilket blir en form av administrativt arbete.

Samverkan i datasystemet utgör grunden för vårdplaneringsprocessen och att inte bevaka

ärenden kan innebära risker för den äldre. Biståndshandläggarna i kommun B har utformat en

egen strategi för att hantera avsaknaden av riktlinjer. Genom sitt handlingsutrymme har de valt

att fördela arbetsdagen så att en stor del av tiden läggs på vårdplaneringsprocessen och att

bevaka ärenden i systemet (jfr Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Detta beskrivs skapa

stress, men kan samtidigt betraktas som ett sätt att hantera krav från lagstiftning och

överordnade (jfr Lipsky 2010). Genom att ständigt bevaka ärenden går samordningen inför

utskrivning snabbt och ekonomiska konsekvenser för organisationen kan undvikas vilket även

kan förstås som en bevakning av ekonomivärden (jfr Lundquist 1998).

5.4.3 Att vara spindeln i samverkan

Något som framträder under intervjuerna är biståndshandläggarnas upplevelse av att de ska vara

den part som samordnar vårdplaneringen. Det lyfts fram både som en egen förväntning på sig

35

själv i handäggarrollen som kan leda till eget skuldbeläggande om något missas, men också

som något som andra professioner och anhöriga förväntar sig av biståndshandläggarna. De har

reflekterat kring att de förväntningar som finns från andra grundar sig i att det är otydligt vilket

uppdrag en biståndshandläggare har.

Andras förväntningar är nog, ofta i alla fall, att jag är den som ska var spindeln i nätet. Det blir ofta så.

Jag vet inte varför, men det kanske är för att rehab och sköterskor… det blir mer tydligt vad dom gör.

För oss blir det mer så här ”du har väl kontakt med enhetschef”, ”du kan väl framföra det här” eller

”du kan väl prata med den”, ”kan du be att den ringer”. […] Andra förväntar sig nog att det är mitt

jobb, eller att jag ska göra det. Kanske för att man har svårt att greppa eller förstå uppdelningen, vem

som gör vad eller så.

(Elisabeth)

Det har enlig Elisabeth varit så under en längre tid, att de förväntas samordna och vara ”spindeln

i nätet”, men förväntningarna beskrivs vara högre efter samverkanslagens implementering.

Även Anna resonerar kring denna roll:

[…] mycket kan det också bli det här som jag upplever från sjukhusets sida, att det är enklare att bara

dumpa allt på biståndshandläggaren. Det är jättelätt att tro att vi skulle kunna göra allt, och absolut att

vi är lösningsfokuserade det är vi ju […] många anhöriga skulle också se att det vore skönt om vi gjorde

allt, men det funkar inte riktigt så. Mycket läggs på biståndshandläggaren, ”kan du ta kontakt med den

personen?” eller ”kan du göra det?” och så där.

En möjlig förklaring till att anhöriga förväntar sig denna form av samordning från bistånds-

handläggaren kan å ena sidan grunda sig i den oklarhet som råder kring yrkesrollen (jfr Lindelöf

& Rönnbäck 2004). Å andra sidan så representerar biståndshandläggaren, i form av gräsrots-

byråkrat och ämbetsman, den kommunala omsorgen under vårdplaneringen och är den som

initialt har en direktkontakt både med den äldre och dennes anhöriga. De kan dessutom

betraktas som förhållandevis personliga gentemot samhällsmedborgare (jfr Lundquist 1998;

Lipsky 2010) vilket kan uppfattas som förtroendeingivande under vårdplaneringen. Dessa

aspekter kan förstås som underlättande och betryggande för anhöriga, och det kan te sig

naturligt att önska en fortsatt kontakt och samordning från den person man fått förtroende för.

36

6 Slutsatser

Denna studie inleddes med en problematisering kring samverkanslagen (SFS 2017:612) och

huruvida dess implementering innebär motstridiga krav för biståndshandläggare eller ej. Å ena

sidan syftar lagen till att främja en god vård och en socialtjänst av god kvalitet för den enskilde

som är i behov av insatser efter utskrivning från slutenvård, å andra sidan att samverkan ska

vara snabb och effektiv. Detta mynnade ut i studiens syfte, att belysa och analysera samverkans-

lagens betydelse för biståndshandläggare i ärenden där äldre personer skrivs ut från slutenvård.

Den första frågeställningen som föreliggande studie söker svar på berör hur bistånds-

handläggare hanterar motstridigheten i att samverka snabbt och effektivt i vårdplanerings-

ärenden samtidigt som den äldre ska erhålla en socialtjänst av god kvalitet efter utskrivning från

slutenvård. Den bild som vuxit fram under bearbetning och analys av empirin är att

vårdplaneringen och biståndshandläggarnas arbetssätt under denna process är nästintill

oförändrat, om än att primärvården är mer aktiva i samverkan vilket upplevs vara positivt.

Resultatet visar att tempot har ökat i vårdplaneringsärenden som en konsekvens av att

betalningsansvar för kommunerna inträder tidigare än när betalningsansvarslagen (SFS

1990:1404) var gällande. Det upplevs som problematiskt av biståndshandläggarna eftersom det

innebär att samma arbete ska utföras som innan samverkanslagens ikraftträdande, men med

mindre tid till förfogande innan betalningsansvar utgår. Härutöver har en ytterligare faktor som

blir del av motstridigheten identifierats - trygghetsskapande. Biståndshandläggarna har

beskrivit konceptet Trygg hemgång och vad de kallar ”all-inclusive”, ett förfarande där

handläggarna överkompenserar med insatser inför den äldres utskrivning från slutenvård. Dessa

strategier syftar till att skapa trygghet för den äldre och ta höjd för eventualiteter som inte kunnat

utredas under vårdplaneringsprocessen.

Den andra frågeställningen berör hur biståndshandläggarna beskriver sin yrkesroll i ärenden

där en äldre person skrivs ut från slutenvård. Resultatet tyder på att biståndshandläggarnas

yrkesroll upplevs som oförändrad hos majoriteten av biståndshandläggarna. Ett huvuddrag som

framträder i utsagor om yrkesrollen vid vårdplanering är att den kännetecknas av samordning.

Att biståndshandläggaren ska inta en samordnade roll och vara spindeln i nätet är en upplevd

förväntning från sjukhus och anhöriga, men också från dem själva.

Den centrala slutsatsen i denna studie blir att biståndshandläggarna i vårdplaneringsärenden

står i konflikt dels mellan demokrati- och ekonomivärden, dels mellan kraven på att följa lagen,

vara lojal mot överordnade samt visa hänsyn mot medborgaren (jfr Lundquist 1998). De verkar

37

visserligen för att tillmötesgå lagstiftningen och upprätthålla rättssäkerheten gentemot den äldre

vilket ingår inom ramen för demokrativärden, men demokrativärden utgör endast en av

vågskålarna i vårt offentliga etos. Tyngdpunkten förefaller vara på ekonomivärden redan i

lagstiftningen, eftersom en utgångspunkt i samverkanslagen är att vårdplaneringsprocessen ska

vara effektiv och att betalningsansvar utgår för kommunen när en viss gräns har överskridits.

Biståndshandläggarna följer således lagstiftningen och kan uppfattas som lojala gentemot

organisationen när de strävar efter att vara produktiva och nå måluppfyllelse - det vill säga att

planera hem den äldre snabbt för att undvika betalningsansvar för kommunen. Genom strategier

för trygghetsskapande visas dock hänsyn mot den äldre och en strävan efter att denne ska erhålla

en socialtjänst av god kvalitet blir tydlig, även om trygghetsskapandet i sig är en konsekvens

av ekonomivärdets fokus.

7 Avslutande diskussion

Jag påbörjade denna studie med en förförståelse kring att det minskade antalet dagar innan

betalningsansvar utgår påverkar biståndshandläggare i form av ökade krav och stress som följd.

Det har i denna studie visat sig att betalningsansvaret som enskild faktor inte upplevs som ett

problem. Biståndshandläggarna har lyft fram att de inte tänker på betalningsansvaret på det

sättet eftersom det sällan har utgått i de kommuner de är verksamma inom. Samtidigt skildrar

de en verklighet där det ökade tempot i vårdplaneringsprocessen påverkar deras arbete och

utgör en källa till stress hos några av dem. Vad är det då som skapat det ökade tempot (eller

upplevelsen av det) om detta inte kommer sig av betalningsansvar? En möjlig förklaring kan

vara liknande vad Parry-Jones et al. (1998) beskriver gällande att stress kan uppstå när klient-

kontakten inom socialt arbete minskar som en följd av att administrativa arbetsuppgifter tar mer

tid i anspråk. Denna studies resultat visar att samverkan i datasystemet upptar en stor del av

biståndshandläggarnas arbetsdag och kan upplevas som krångligt, likväl som att majoriteten av

kommunerna tillämpar digitala vårdplaneringar i första hand. Det innebär dels en ökad

administration, dels att det personliga mötet med den äldre uteblir.

En intressant upptäckt under bearbetningen av de transkriberade texterna var det faktum att den

enskilde beviljas mer insatser än vad det finns behov av. Postle (2002) beskrev i sin studie att

biståndshandläggare i Storbritannien kände sig begränsade i behovsbedömningen med

anledning av att det inte fanns tillräckliga resurser för att möta den enskildes behov. I

föreliggande studie har denna aspekt inte givits uttryck under intervjuerna. Resultatet pekar

snarare mot att resurser finns men att utredningen blir mer övergripande än detaljerad i

38

vårdplaneringsärenden, vilket leder till att biståndshandläggarna istället överkompenserar med

insatser för att skapa trygghet. Det finns således resurser att tillgå för att möta den enskildes

behov, men på grund av det höga tempot finns inte tid att utreda behovet grundligt. Det kan

problematiseras huruvida det då faktiskt blir kostnadseffektivt att skynda med utredningen och

behovsbedömningen för att undvika betalningsansvar, när resurser sedan läggs på att bistå den

äldre med stöd och omsorg som denne inte har behov av.

Något som också är värt att lyfta fram är biståndshandläggarnas varierande kunskap om den

lokala överenskommelsen (Länsgemensam ledning i samverkan 2019b) och samverkanslagen

(SFS 2017:612) som presenterades i kapitel 5.1.1. En möjlig förklaring till den varierande

kunskapsnivån kan vara biståndshandläggarnas individuella intresse och ansvarstagande vad

gäller att ta till sig den information som finns tillgänglig och tillhandahålls löpande. En annan

faktor som kan påverka är vilka förutsättningar biståndshandläggarna har rent tidsmässigt för

att hålla sig uppdaterade. Det sistnämnda borde dock vara en självklarhet. Om det inte finns

utrymme att hålla sig uppdaterad kring gällande lagstiftning och dess intentioner kan den

enskildes rättssäkerhet ifrågasättas. Kan en socialtjänst av god kvalitet uppnås när fokus i hög

grad riktas mot betalningsansvar och antal utskrivningsklara dagar istället för mot den enskildes

behov?

Generaliseringsanspråk

Det empiriska materialet i denna studie kan delvis knytas an till den tidigare forskning som

presenterats, men de slutsatser som dras kan inte helt relateras till den. En del av den tidigare

forskningen som presenterats utgår från en annan kontext; tiden innan samverkanslagens

implementering. Biståndshandläggarna arbetade således under andra förhållanden vid tiden för

forskningen. Vidare kan det ses som en styrka att studien, sett till antal kommuner, representerar

halva Kalmar län. Resultatet speglar däremot endast erfarenheterna hos en mindre grupp

biståndshandläggare. Den enskilde biståndshandläggarens utsagor kan inte betraktas som en

generell upplevelse vare sig i arbetsgruppen eller länet i stort. Denna studies resultat utgör

således endast ett exempel på vilken betydelse samverkanslagen kan ha ur biståndshandläggares

perspektiv.

39

Förslag till framtida forskning

I centrum av vårdplaneringsärenden återfinns en individ som är i behov av vård och/eller

omsorg efter utskrivning från slutenvård. Eftersom samverkanslagen (SFS 2017:612) nyligen

implementerades saknas det kunskap kring brukarperspektivet. Det vore därför intressant med

en studie som undersöker dess betydelse på individnivå. Hur ser den enskilde på processen i

helhet och hur upplever hen sin delaktighet i vårdplaneringen? Kände sig den enskilde trygg

och erhöll hen en god kvalitet på socialtjänsten efter utskrivning från slutenvård? En sådan

studie skulle kunna genomföras i kvalitativ form, där observation av vårdplaneringen blir en

inledande fas och kvalitativa intervjuer som genomförs i närtid (delaktighet) men också en tid

efter utskrivningen (trygghet, socialtjänst av god kvalitet) blir en uppföljande och avslutande

fas.

Det hade även varit intressant att göra en komparativ studie mellan kommuner som har ett lägre

respektive högre genomsnitt i antal dagar med betalningsansvar för att studera vilka faktorer

som möjliggör, eller förhindrar, en utskrivning i nära anslutning till läkarens bedömning att den

enskilde är utskrivningsklar. En annan infallsvinkel som vore intressant att titta närmre på är

hur detta påverkar den enskilde på individnivå. Det har tidigare rapporterats om att äldre ibland

blir återinskrivna i slutenvård som en följd av att utskrivningen var i ett tidigt skede (SOU

2015:20; Löfström, Nilsson & Jensen 2019). Går det att se samband mellan återinskrivningar

och antal dagar med betalningsansvar, och vilka samband finns där i så fall?

40

Referenslista

Blomberg, S. & Dunér, A. (2015). Biståndshandläggarens yrkesroll och handlingsutrymme inom

äldreomsorgen. I Johansson, S., Dellgran, P. & Höjer, S. (red.) Människobehandlande organisationer.

Villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. Stockholm: Natur & Kultur, ss. 194 –

213.

Carlström, E. (2005). I skuggan av ädel – integrering i kommunal vård och omsorg. Diss. Göteborg:

Göteborgs universitet.

Djurfeldt, G., Larsson, R. & Stjärnhagen, O. (2010). Statistisk verktygslåda 1 - samhällsvetenskaplig

orsaksanalys med kvantitativa metoder. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur.

Dunér, A. (2013). Care planning and decision-making in teams in Swedish elderly care: A study of

interprofessional collaboration and professional boundaries. Journal of Interprofessional Care, 27(3),

ss. 246 – 253. https://web-a-ebscohost-com.proxy.lnu.se/ehost/pdfviewer/pdfviewer?vid=1&sid=f91afeed-7a6b-

42d2-9c0e-e0bb20eeaf00%40sessionmgr4007 [Hämtad 2020-05-04]

Dunér, A. (2018). Equal or individual treatment: contesting storylines in needs assessments

conversations within Swedish eldercare. European Journal of Social Work, 21(4), ss. 546 - 558.

https://doi.org/10.1080/13691457.2017.1318831 [Hämtad 2020-01-31]

Dunér, A. & Nordström, M. (2010). The desire for control: Negotiating the arrangement of help for

older people in Sweden. Journal of Aging Studies, 24(4), ss. 241 – 247.

http://dx.doi.org.proxy.lnu.se/10.1016/j.jaging.2010.05.004 [Hämtad 2020-02-12]

Dunér, A. & Wolmesjö, M. (2015). Interprofessional collaboration in Swedish health and social care

from a care mangager’s perspective. European Journal of Social work, 18(3), ss. 354 – 369. https://www-tandfonline-com.proxy.lnu.se/doi/full/10.1080/13691457.2014.908166 [Hämtad 2020-

02-03].

Eriksson-Zetterqvist, U. & Ahrne, G. (2015). Intervjuer. I Ahrne, G. & Svensson, P. (red.) Handbok i

kvalitativa metoder. 2 uppl. Stockholm: Liber, ss. 34 – 54.

Hjalmarsson, I. & Norman, E. (2005). Samverkan. Enkelt i teorin – svårare att praktisera. Några erfarenheter av samverkan inom äldreområdet mellan kommuner och landstinget i Stockholms län

(Rapport 2005:3). Stockholm: Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.

http://www.aldrecentrum.se/publikationer/samverkan-enkelt-i-teorin-sv%C3%A5rare-att-praktisera

[Hämtad 2020-02-06]

Järvinen, M. (2002). Mötet mellan klient och system – om forskning i socialt arbete. Dansk sociologi, 13(2), ss. 73 - 84. https://rauli.cbs.dk/index.php/dansksociologi/article/view/493/520 [Hämtad 2020-

03-26]

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. 3 uppl. Lund:

Studentlitteratur.

Lindelöf, M. & Rönnbäck, E. (2004). Att fördela bistånd. Om handläggningsprocessen inom äldreomsorgen. Diss. Umeå: Umeå Universitet. http://umu.diva-

portal.org/smash/get/diva2:143144/FULLTEXT01.pdf [Hämtad 2020-03-08]

Lindelöf, M. & Rönnbäck, E. (2007). Biståndshandläggning och handlingsutrymme: från ansökan till

beslut i äldreomsorgen. Lund: Studentlitteratur.

Lipsky, M. (2010). Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in public services. 30th

anniversary expanded edition. New York: Russel Sage Foundation.

Lundquist, L. (1998). Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.

https://web-a-ebscohost-com.proxy.lnu.se/ehost/pdfviewer/pdfviewer?vid=1&sid=f91afeed-7a6b-42d2-9c0e-e0bb20eeaf00%40sessionmgr4007

https://web-a-ebscohost-com.proxy.lnu.se/ehost/pdfviewer/pdfviewer?vid=1&sid=f91afeed-7a6b-42d2-9c0e-e0bb20eeaf00%40sessionmgr4007

https://doi.org/10.1080/13691457.2017.1318831

http://dx.doi.org.proxy.lnu.se/10.1016/j.jaging.2010.05.004

https://www-tandfonline-com.proxy.lnu.se/doi/full/10.1080/13691457.2014.908166

http://www.aldrecentrum.se/publikationer/samverkan-enkelt-i-teorin-sv%C3%A5rare-att-praktisera

https://rauli.cbs.dk/index.php/dansksociologi/article/view/493/520

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:143144/FULLTEXT01.pdf

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:143144/FULLTEXT01.pdf

41

Länsgemensam ledning i samverkan (2019a). Praktiska anvisningar. Analys och ekonomi.

Samordning av den enskildes insatser mellan slutenvård, öppenvård och kommun. https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Samordning

%20av%20insatser%20Region%20o%20kommun/Praktiska%20anvisningar/Samordning%20av%20d

en%20enskildes%20insatser/Praktiska%20anvisningar%20-Analys%20%20o%20ekonomi%20samordning%20av%20den%20enskildes%20insatser%201%20mar

s%202019%20.pdf [Hämtad 2020-01-28]

Länsgemensam ledning i samverkan (2019b). Överenskommelse mellan Region och kommunerna i

Kalmar län om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård.

https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Länsgemensam%20ledning%20i%20samverkan/Överenskommelser/Överenskommelse%20samverkan%20vid%20

utskrivning%20från%20sluten%20hälso-och%20sjukvård.pdf [Hämtad 2020-01-28]

Länsgemensam ledning i samverkan (2020). Praktiska anvisningar. Samordning av den enskildes

insatser mellan slutenvård, öppenvård och kommun. https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Samordning

%20av%20insatser%20Region%20o%20kommun/Praktiska%20anvisningar/Samordning%20av%20d

en%20enskildes%20insatser/P.pdf [Hämtad 2020-01-28].

Löfström, M., Nilsson, V. & Jensen, C. (2019). Implementering i och av samverkan – om att

genomföra lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvården (KFi-rapport nr 153). Göteborg: Kommunforskning i Västsverige.

https://alfresco.vgregion.se/alfresco/service/vgr/storage/node/content/workspace/SpacesStore/f7552efc

-36ea-4cdf-80f1-2b4a224419b8/KFI-rapport_nr_153.pdf?a=false&guest=true [Hämtad 2020-02-03]

Nationalencyklopedin [u.å]. Sluten vård. https://www-ne-se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sluten-v%C3%A5rd [Hämtad

2020-04-16]

Nordström, E., Josephsson, I., Hedberg, B. & Kjellström, S. (2016). Agenda för samverkan eller

verksamhetens agenda? Om professionellas erfarenheter av samverkan enligt samordnad individuell

plan. Socialvetenskaplig tidskrift, 23(1), ss. 37 – 57.

https://journals.lub.lu.se/index.php/svt/article/view/16290 [Hämtad 2020-05-04]

Parry-Jones, B., Grant, G., McGrath, M., Caldock, K., Ramcharan, P. & Robinson, C A. (1998). Stress

and job satisfaction among social workers, community nurses and community psychiatric nurses:

implications for the care management model. Health and Social Care in the Community, 6(4), ss. 271 – 185. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1046/j.1365-2524.1998.00123.x [Hämtad 2020-02-

17]

Patel, R. & Davidsson, B. (2019). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra och

rapportera en undersökning. 5 uppl. Lund: Studentlitteratur.

Postle, K. (2002). Working ’Between the idea and the reality’: Ambiguities and tensions in care

managers work. British Journal of Social Work, 32, ss. 335 - 351.

https://doi.org/10.1093/bjsw/32.3.335 [Hämtad 2020-02-17]

Rämgård, M. (2010). Närsjukvård. Samverkan mellan olika professioner i hemsjukvården (Skriftserie

2010:5). Lund: Kommunförbundet Skåne.

http://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/14038/Skriftserie%202010-5%20tryck.pdf;jsessionid=737BD1F9B007251D1FF40B1FF189B8FE?sequence=2 [Hämtad 2020-02-

07].

SFS 1990:1404. Lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Stockholm:

Socialdepartementet.

SFS 2017:612. Lag om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. Stockholm:

Socialdepartementet.

https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Samordning%20av%20insatser%20Region%20o%20kommun/Praktiska%20anvisningar/Samordning%20av%20den%20enskildes%20insatser/Praktiska%20anvisningar%20-Analys%20%20o%20ekonomi%20samordning%20av%20den%20enskildes%20insatser%201%20mars%202019%20.pdf





https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Länsgemensam%20ledning%20i%20samverkan/Överenskommelser/Överenskommelse%20samverkan%20vid%20utskrivning%20från%20sluten%20hälso-och%20sjukvård.pdf



https://www.ltkalmar.se/Documents/Samarbetsportalen/Uppdrag%20och%20samverkan/Samordning%20av%20insatser%20Region%20o%20kommun/Praktiska%20anvisningar/Samordning%20av%20den%20enskildes%20insatser/P.pdf



https://alfresco.vgregion.se/alfresco/service/vgr/storage/node/content/workspace/SpacesStore/f7552efc-36ea-4cdf-80f1-2b4a224419b8/KFI-rapport_nr_153.pdf?a=false&guest=true

https://alfresco.vgregion.se/alfresco/service/vgr/storage/node/content/workspace/SpacesStore/f7552efc-36ea-4cdf-80f1-2b4a224419b8/KFI-rapport_nr_153.pdf?a=false&guest=true

https://www-ne-se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sluten-v%C3%A5rd

https://journals.lub.lu.se/index.php/svt/article/view/16290

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1046/j.1365-2524.1998.00123.x

https://doi.org/10.1093/bjsw/32.3.335

http://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/14038/Skriftserie%202010-5%20tryck.pdf;jsessionid=737BD1F9B007251D1FF40B1FF189B8FE?sequence=2

http://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/14038/Skriftserie%202010-5%20tryck.pdf;jsessionid=737BD1F9B007251D1FF40B1FF189B8FE?sequence=2

42

Socialdepartementet (1991). Om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

(Regeringens proposition 1990/91:14). Stockholm: Regeringskansliet. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-ansvaret-for-service-och-vard-

till-aldre-och_GE0314 [Hämtad 2020-08-25].

Socialdepartementet (2017). Samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (Regeringens

proposition 2016/17:106). Stockholm: Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/492595/contentassets/85dc9f5b3e2e485e9e899d4ca90692b0/samverkan-

vid-utskrivning-fran-sluten-halso--och-sjukvard.pdf [Hämtad 2020-01-28]

Svensson, K., Johnsson, E. & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme. Utmaningar i socialt arbete.

Stockholm: Natur & Kultur.

Svensson, P. & Ahrne, G. (2015). Att designa ett kvalitativt forskningsprojekt. I Ahrne, G. &

Svensson, P. (red.) Handbok i kvalitativa metoder. 2 uppl. Stockholm: Liber, ss. 17 – 31.

Thomassen, M. (2007). Vetenskap, kunskap och praxis. Introduktion i vetenskapsfilosofi. Malmö:

Gleerups.

Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer. 4:e uppl. Lund: Studentlitteratur.

Utredningen om betalningsansvarslagen (2015). Trygg och effektiv utskrivning från slutenvård (SOU

2015:20). Stockholm: Socialdepartementet.

https://www.regeringen.se/49bbd8/contentassets/0538012e9e164acda95527da785022e4/trygg-och-

effektiv-utskrivning-fran-sluten-vard-utredningen-om-betalningsansvarslagen [Hämtad 2020-01-28]

Vetenskapsrådet (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. https://www.vr.se/analys/rapporter/vara-rapporter/2017-08-29-god-forskningssed.html [Hämtad 2020-

01-28]

Vårdanalys (2018). På väg. Delrapport om genomförandet av lagen om samverkan vid utskrivning

från slutenvården (Rapport 2018:11). Stockholm: Myndigheten för vård och omsorgsanalys. https://www.vardanalys.se/wp-content/uploads/2018/11/2018-11-pa-vag-vf-web.pdf [Hämtad 2020-

01-31]

Vårdanalys (2020). Laga efter läge. Uppföljning av lagen om samverkan vid utskrivning från

slutenvården. (Rapport 2020:4). Stockholm: Myndigheten för vård och omsorgsanalys.

https://www.vardanalys.se/rapporter/laga-efter-lage/ [Hämtad 2020-04-06]

Wilberforce, M. et al. (2014). Revisiting the causes of stress in social work: Sources of job demands, control and support in personalised adult social care. British Journal of Social Work, 44, ss. 812 – 830.

https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1093/bjsw/bcs166 [Hämtad 2020-02-12]

Yin, R. K. (2013). Kvalitativ forskning från start till mål. Lund: Studentlitteratur.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-ansvaret-for-service-och-vard-till-aldre-och_GE0314

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-ansvaret-for-service-och-vard-till-aldre-och_GE0314

https://www.regeringen.se/492595/contentassets/85dc9f5b3e2e485e9e899d4ca90692b0/samverkan-vid-utskrivning-fran-sluten-halso--och-sjukvard.pdf

https://www.regeringen.se/492595/contentassets/85dc9f5b3e2e485e9e899d4ca90692b0/samverkan-vid-utskrivning-fran-sluten-halso--och-sjukvard.pdf

https://www.regeringen.se/49bbd8/contentassets/0538012e9e164acda95527da785022e4/trygg-och-effektiv-utskrivning-fran-sluten-vard-utredningen-om-betalningsansvarslagen

https://www.regeringen.se/49bbd8/contentassets/0538012e9e164acda95527da785022e4/trygg-och-effektiv-utskrivning-fran-sluten-vard-utredningen-om-betalningsansvarslagen

https://www.vr.se/analys/rapporter/vara-rapporter/2017-08-29-god-forskningssed.html

https://www.vardanalys.se/wp-content/uploads/2018/11/2018-11-pa-vag-vf-web.pdf

https://www.vardanalys.se/rapporter/laga-efter-lage/

https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1093/bjsw/bcs166

I

Bilaga A

Inledande e-post till enhetschefer

Hej! Mitt namn är Linda Backman och jag studerar till socionom vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Under

vårterminen skriver jag mitt examensarbete som kommer att handla om biståndshandläggare verksamma

i Kalmar län och lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård

(samverkanslagen).

För att genomföra min studie behöver jag komma i kontakt med biståndshandläggare som arbetar inom

äldreomsorgen. Jag undrar därför om du skulle kunna bistå mig med kontaktuppgifter i form av e-

postadress till biståndshandläggare i XX kommun så att jag kan skicka ut ett informationsbrev? Genom

informationsbrevet får biståndshandläggarna mer information om studien och kan därefter ta ställning

till om de kan tänka sig att delta.

Kontakta gärna mig eller min handledare om du har några frågor eller funderingar.

Med vänlig hälsning,

Linda Backman

[email protected]

073-807 93 86

HANDLEDARE:

Marie Albertsson

[email protected]

mailto:[email protected]


II

Bilaga B

Informationsbrev

Till dig som arbetar som biståndshandläggare i Kalmar län

Hej! Mitt namn är Linda Backman och jag studerar sjätte terminen på socionomprogrammet vid

Linnéuniversitetet i Kalmar. Under vårterminen skriver jag mitt examensarbete (c-uppsats) som kommer

att handla om biståndshandläggare inom äldreomsorg, verksamma i Kalmar län, och lag (2017:612) om

samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (samverkanslagen).

Du är en viktig del för genomförandet av mitt examensarbete. Jag önskar att få intervjua dig som arbetar

som biståndshandläggare inom äldreomsorg och som berörs av samverkanslagen i ditt dagliga arbete.

Med anledning av Covid-19 kan intervjun ske via videosamtal för att undvika risk för smittspridning

samt att det kan vara tidsbesparande för dig som biståndshandläggare i en kanske ansträngd

arbetssituation. Om du finner det lämpligt med ett personligt möte avtalar vi tid och plats för detta.

Du behöver inte förbereda dig inför intervjun mer än att avsätta cirka en timme i din kalender. Under

intervjun är jag intresserad av att ta del av dina erfarenheter och upplevelser. Du ges utrymme att berätta

och beskriva fritt, men du kommer också att få besvara frågor. Om det uppkommer frågor som du inte

vill eller har möjlighet att besvara så kan du avstå.

Samtalet kommer, om du samtycker till det, att spelas in (ljud, inte bild/video) för att underlätta

transkribering. Material i form av ljudupptagning och transkriberad text kommer att förvaras oåtkomligt

för obehöriga på mobiltelefon och dator med kodlås under arbetet med studien. Efter avslutad studie

kommer materialet att raderas. Vidare så kommer dina personuppgifter så som namn, ålder, arbetsplats

och kommun att anonymiseras för att värna om din integritet. Det färdiga examensarbetet kommer att

publiceras online på DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) Din medverkan i studien kan avbrytas när

och om du vill.

Jag skulle uppskatta ditt deltagande, då dina erfarenheter är värdefulla för genomförandet.

Kontakta gärna mig eller min handledare om du har några frågor eller funderingar.

Med vänlig hälsning,

Linda Backman

Nybro 2020-04-01

Studerande: Linda Backman Handledare: Marie Albertsson

[email protected] [email protected]

073-8XX XX



III

Bilaga C

Intervjuguide

Kort presentation av mig som författare och studien (samverkanslagen ur biståndshandläggares

perspektiv, relaterat till vårdplanering, behovsbedömning och professionell roll)

Inhämta samtycke för * deltagande i studien (fri vilja att delta)

* ljudupptagning/inspelning av intervjun

Du behöver inte svara på * frågor du känner dig obekväm med

eller av annan anledning inte vill besvara

Information om * anonymisering av personuppgifter och kommun

* förvaring av ljudupptagning och transkriberad text

* publicering av studie på DiVA

* möjlighet att avbryta deltagande och återkalla samtycke

* ljudupptagning och transkriberad text förstörs efter avslutad

studie

Grundläggande frågor

- Vilken utbildning har du?

- Vilken arbetslivserfarenhet har du inom socialt arbete?

- Hur länge har du arbetat som biståndshandläggare inom äldreomsorg? (- i Kalmar län?)

- Beskriv din arbetsplats –antal biståndshandläggare, stor/liten organisation?

- Hur många biståndshandläggare arbetar med vårdplaneringar för äldre på din arbetsplats?

- Känner du till samverkanslagen? Berätta.

- Känner du till överenskommelsen mellan Region och kommunerna i Kalmar län gällande

samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård? Om ja, berätta vad du känner till.

Påverkar överenskommelsen dig i det dagliga arbetet? Kan du beskriva hur?

Arbetssätt vid vårdplanering

- Hur har ni organiserat arbetet med vårdplaneringar på din arbetsplats? -t. ex. särskilda

vårdplanerare, ansvar för olika områden etc. – Hur var det innan samverkanslagen?

- Kan du beskriva arbetsgången från det att du får information om att en person är i behov av

vårdplanering innan utskrivning från sjukhuset, till dess att personen skrivs ut? Ge exempel,

förklara

- Om du tänker dig tillbaka några år, gör du annorlunda nu jämfört med tidigare (innan

samverkanslagen)? Berätta, ge exempel. – Vilka fördelar/nackdelar ser du med hur du

arbetar idag?

- Hur lång tid skulle du uppskatta att en ”typisk” vårdplanering tar, inklusive administrativ tid

för utredning, bedömning och beslut? - Skiljer sig detta från tiden före samverkanslagen?

IV

Vårdplanering och behovsbedömning

- Finns det något du skulle beskriva som svårt respektive lätt i vårdplaneringsprocessen? Vad?

Berätta, ge exempel, förklara

- Hur skulle du beskriva den ideala vårdplaneringen? Ge exempel

- Upplever du någon gång svårigheter att göra en behovsbedömning i samband med

vårdplanering? Berätta, förklara, ge exempel. (Vad skapar svårigheten?)

- Vad kännetecknar en lyckad vårdplanering och behovsbedömning? Berätta, ge exempel

- Vad kännetecknar en misslyckad vårdplanering och behovsbedömning? Berätta, ge exempel

- Genom behovsbedömningen ska den äldre få sina individuella behov tillgodosedda. Går det

att efterleva i situationer där ”snabba beslut” behöver tas? – Om inte, vad är det som kommer

emellan? – Om ja, förklara hur.

- Tänk dig in i en situation där den äldre ansöker om korttidsboende under vårdplaneringen.

De fysiska behoven kan tillgodoses i det egna hemmet och det behövs inte rehabilitering för

att kunna klara sig hemma. Däremot känner sig den äldre otrygg och ensam. Dessa känslor

har uppkommit under vårdtiden. Tidigare har det fungerat bra i hemmet. Den äldre säger att

det vore tryggt att ha personal nära hela tiden så hen inte behöver vara ensam. Riktlinjerna för

bedömning av korttidsboende säger tydligt att insatsen bara beviljas i fall där behovet av

omsorg inte kan tillgodoses i hemmet. Hur hanterar du detta under vårdplaneringen? Vilken

bedömning gör du i ärendet? – Handlingsutrymme?

Den professionella rollen

- Om du tänker dig en ”typisk” vårdplanering; vilka deltar och vem gör vad under

planeringen?

- Hur skulle du beskriva din uppgift vid vårdplaneringen?

- Vilka förväntningar har du på dig själv som biståndshandläggare?

- Hur skulle du beskriva andras förväntningar på dig? - t.ex. den äldre, anhöriga, kollegor, din

chef, politiker, vårdpersonal på sjukhus.

- Om du tänker dig tillbaka några år, var förväntningarna på dig likadana då eller har det

förändrats? Berätta, ge exempel

- Har det funnits tillfällen där du upplevt dig som otillräcklig i biståndshandläggarrollen?

Beskriv, ge exempel

Avslutande frågor

- Samtycke för publicering av eventuella citat i studien? Anonymiserat, fiktivt namn

- Får jag återkomma vid ytterligare frågor?

- Tack för din medverkan!