allt är gudomniensen i monoteismen

I vanliga fall brukar vi kristna tänka på två saker: Gud och skapelsen. Många tänker i tre delar: skapelseverket (Fadern), frälsningsverket (Sonen) och andeverket (den helige anden).

Men det finns också en tradition inom monoteismen som tänker En enda sak: allt är Gud.

Detta är inte panteism (Gud är naturen eller kosmos) men kan likna Islam. Det är att känna igen endast en Enda makt - Gud.

Istället för panteism handlar det om en hel integrering av alla fenomen i ett Enda som är Gud.

Visdomen i denna integralism är att den förlåtelse som messianismen handlar om fullföljs. I konventionell monoteism sker inte detta.

När vi är integrerade i Allt som Gud finns en vila och en välsignelse som inte annars finns.

I den integrationen behövs inte kontrasten helig - världslig. I enheten sammanfaller allt.

När förlåtelsen blir fullständig genom att se allt som Gud tystnar den inre konflikt som behöver en separering för att kunna vara aktiv.

Samtidigt upphävs behovet av särskild tro.

Det som förlåts är innehåll. Innehåll är - för oss - begär.

Alla dina synder....det är innehållens allthet som tas bort för Guds Allhet.

När särskild tro på någon särskild föreställning upphävs i förlåtelse blir sinnelaget helt riktat till Gud.

Denna integrerade riktadhet är andens verk i oss. Vi lever i det son-liv Messias visar oss.

När särskild tro överspelas av Gud själv försvinner all religion och allt som sker blir religion.

När särskild kult överspelas av Gud blir allt levande den innersta kulten åt Herren.

Den djupaste meningen av “omnipotentia” ligger i denna integrala allt-het.

Guds all-vara är det mest centrala i livet. Alla andra antaganden och föreställningar blir mer eller mindre adiafora. Bara allvarat är allvar.

Att möta allt som sker såsom Gud åsidosätter alla omdömen. Det finns inte så mycket annat är uppskattning kvar - även av allt ont som sker.

Att uppskatta det onda är att respektera det och välja det goda istället - inte att förneka dess realitet.

Att se allting som Gud är en aktivitet och inte ett isolerat faktum. Det kallas på kristet språk helgelse - det är att se Messias i allt som sker och som allt som sker. Han är med oss.

Det är inte så mycket “vilja” göra denna helgelse. Det är bara att den sker när vi gör det. Det har egentligen inte alls med “oss “ att göra. Det är bara Guds all-vara.

Att se Messias i allt som sker och som allt som sker är den tidiga messianismen. Det kallas livet i Kristus av Paulus. Det är ett kärleksliv.

Messias blir all-vara som en effekt av uppståndelsen. Han går från profet till alltlevande uppstånden Messias.

Detta Gud som allt-vara innebär att vi erfar varje del av detta vara. Vi ser och vi hör, vi har sensationer i kroppen. Allt detta är direkt allt-vara i Gud.

Det finns ingen separation till eller från “något annat”. Det sker som är Guds rike så här.

Vi kan utföra separata motiv och agera utifrån dem men problemet är att de alltid blir för små för oss. Vi måste strax lämna dem alla, om inte förr så senare. Vi måste alltid återvända.

Allt som sker upphör. Upphörandet är minst lika viktigt som uppträdandet eller födelsen.

Separata projekt med ord som helighet/synd eller renhet/orenhet måste alltid till slut ges upp inför omnipotensen i Gud.

Endast när Gud är omniscient och omnient - omni entis, innefattande alla händelser i sig, kan vi tala om verklighet.

Alla former får värdighet i omniensen. Alla rörelser och kvaliteter upprättas i allt-varat. De förklaras aldrig bort.

Endast som omnient gudomlig är verklighet något som allt tar del av.

Separata projekt ingår i Gud, all synd sker i Gud och med Gud. Därför sker förlåtelse hela tiden och av allt som sker nu.

Endast när Gud är omniscient och omnient - omni entis - innefattande alla händelser i sig, kan vi tala om verklighet.

Att känna igen en Enda makt i alla ting är att förhålla sig förlåtande till allt. Allt integreras i en Enda Värdighet.

Att skilja ut en särskilt mänsklig värdighet eller en avskild person är inte nödvändigt. Gud är enda verkligheten här och nu.

När Gud knyts till varje perception är det faktiskt sant att: tat tvam asi.

Omniens måste alltid inkludera varje enskild kognitiv händelse i sin all-kärlek.