Anckarstrm. En historia frn idyllens och revolutionernas tidehvarf.

I. Jacob Jan

I.

Gustafs skl.

Bibliotekarien Carl Christoffer Gjrwell r hemma hos sig. Han sitter i sitt bibliotek och skrifver bref. Gjrwell skulle denna dag skrifva till flera af sina in- och utlndska korrespondenter. Men nnu har han ej kommit i de rtta skriftagen. Han har ej hunnit lngre n till att nedskrifva afsndelseort, dagens dato och adressatens titel och namn p det frsta brefvet. Dr str:

Herr Professor Carl Aurivillius, Upsala.

Stockholm den 10 April 1775.

S lgger Gjrwell ner fjdern. Klaffbordet, vid hvilket han skrifver, r alltfr encombreradt med hgar af bcker och papper. Han mste flytta undan ngot, och han lyfter bokpacken p det mmaste frn bordet. Packen har nyligen anlndt frn utlandet och r s stor, att Gjrwell mste stdja den med hakan fr att den ej skall taga fverbalansen. Han ser sig omkring. Skp, hyllor och bord ro till den grad belamrade, att han ej vet hvar han skall placera dessa bcker. Men d han hunnit besinna sig, lgger han dem frsiktigt ner p golfvet, p mellersta trasmattgngen bredvid en lng rad, som, ordnad efter verk och volymer, ligger dr frut. Sedan flyttar han lika mt och frsiktigt frn skrifbordet undan en hg manuskript, som han br till den stora soffan och varsamt nedlgger i dess skte. Soffan och stolarna ro fverkldda med bl- och hvitrutigt bomullstyg, klaffbordet r af furu, de slta bokskpen af simpelt gult tr. Det enkla rummet skulle gra intryck af torftighet, om ej krleksfullt sktta blommor i stora blomsterkrukor af engelskt porslin stodo och solade sig i fnstren och om ej ett par vackra oljefrgsportrtt, det ena frestllande en ldre man med frnm och militrisk hllning, det andra en ung tck dam med en alltfr st uppnsa, hngt i guldramar fver den stora soffan. Dr hnger ocks en skn estampe efter Bouchers tafla Le dvot Hermite och ngra vackra vyer fver Stockholm och Herrnhut.

I det ena fnstret sitta portrtt af kung Gustaf I och doktor Martin Luther i trsnitt, och p pelaren mellan bgge fnstren hnger en gravyr efter Paschs tafla, Kung Gustaf III i krningsskrud. fven ett annat portrtt af konungen sitter i bibliotekarien Gjrwells rum, alldeles fver skrifbordet. Han tycker om att veta, att det sitter fver hans hufvud och att han, nr han blott hjer blicken, kan se de strlande dragen af sin lskade konung, i hvars personliga tjnst han tycker sig ha intrdt, sedan han, jmte sin plats i kungliga biblioteket, ocks frestr kungens enskilda bibliotek uppe p slottet.

Nu har Gjrwell blifvit frdig med undanrdjandet af bcker och papper och tergr till sina skrifverier. Han r ondligt skrifdrifven och flitig, och hans sm krafsiga bokstfver fylla hastigt sida efter sida. Ibland gr han ett gonblicks uppehll fr att sl efter ngot i en af de stora handbcker, som ligga framfr honom p skrifbordet. Hans minne r dock s frtrffligt, han har allting s minutist ordnadt i sitt hufvud, att han, om han ej vore s penibelt samvetsgrann, sllan eller aldrig skulle behfva verifiera sina lrda uppgifter. Men han gr det dock, s vidt mjligt r, vid anfrandet af r, dagtal och fakta, och finner han ej uppgifterna i de tryckta utlndska handbckerna, har han till hands en stor mngfald af egna anteckningar. Fr hvarje gng han blddrar i dessa och finner sina uppgifter bekrftade, nickar han belten. S tar han ter fatt och fortstter skrifningen, sida efter sida, bref efter bref.

Dr han sitter och skrifver och allt emellant ser efter i sina anteckningsbcker, liknar han p ett frunderligt stt en sllsynt flitig skolgosse. Det r vl nrmast den litet aparta drkten, som pminner om gossldern, bibliotekarien Gjrwell r kldd i en vid rock med nerflld krage, och det fritt hngande hret lockar sig fver den bara halsen. Han br knbyxor och kngor. Men fven det barnsligt glada och blida ansiktsuttrycket under den klara, hga pannan tillhr snarare barndomen n de mognare ren. Gjrwell r fyrtiofyra r, fast han har utseendet af en lillgammal skolgosse. Den vackra aprilsolen lyser fver hans lockar och vrmer hans hgra hand, som fr fjdern. Han ser gladt upp och makar blomsterkrukorna lngre fram p fnsterbrdet. S fortstter han skrifningen, tills drren ppnas af hans hustru, samma tcka dam, hvars konterfej hnger fver soffan. Men hon r ej som dr kldd i hgtidsstass med friseradt hr och en skr trnros instucken vid barmen, utan i en hemvfd ljusrd bomullsklnning och ett spetsprydt halsklde, korslagdt fver brstet. Bakom henne titta ett par sta flickhufvuden fram. Det r Gjrwells sm dttrar, den sjuriga Brite-Louise och den sexriga Gustafva Eleonora. Gjrwell ser strlande upp frn sitt arbete och nickar till dem.

Kom in, sta mor, och smflickorna med! Jag har en liten blomma till er hvar. De ro de frsta vrblommor jag har plockat i r. Jag fann dem p Djurgrden p min morgonpromenad. Se hr skall jag pryda er med dem. Men sedan f ni g. Jag har nnu mycket att skrifva.

Han lossar varsamt nlen, hvarmed fru Brita- Noras halsklde r fstadt, och stter fast blsippan i den hvita duken.

Den pryder, sger han. Britnosen r ocks en vrblomma.

Vi med, goda pappa!

Ni med, mina sockerpullor. Han lyfter Stafva upp i sitt kn, medan han fster blomman i Louises klnning. Sedan r turen hos Stafva, och drp f bda smflickorna sin puss midt p mun och sta mor sin, ocks p mun.

Hade ni annars ngot rende? frgar Gjrwell och tar upp sin fjder.

Jovars, hvad vi det ha. Unge herr Bjrkegren, informator hos fversteljtnant Anckarstrm p Lind, har enkom farit in till staden fr att rka sta far. Han str ute i frstugan och vntar. Han har ett angelget rende, men lofvar att inte uppehlla lnge.

G ut till honom och sg, att han kan komma in.

Bibliotekarien Gjrwell har nnu tid att tilllgga ett par rader i sitt bref, innan herr Bjrkegren trder in i rummet. Han r tfljd af en liten hund, som lydigt lgger sig p drrmattan, medan hans herre str bugande framfr skrifbordet.

Den unge mannen, han ser ej ut att vara ldre n ett par och tjugu r, br ett vl omslaget paket under armen.

Gjrwell kastar en blick p det, d han frgar:

Hvarmed kan jag st till tjnst? Men har jag inte sett min herre frut, och ha vi inte en gng frr samsprkat?

Jo visst, herr bibliotekarien. Jag var i brjan af detta r inne i bokldan och kpte Yverdonska encyklopedien af herr bibliotekarien fr fversteljtnant Anckarstrms rkning. Det r i denna anledning jag kommer.

Var god och sitt ner i denna ftlj. Jag skall rdja undan.

Fr all del. Lt mig vara behjlplig.

Det r inte s mnga bcker. De f skerligen rum hr i fnstret bredvid mina blomsterkrukor.

S prktiga dessa blommor ro. Jag har aldrig sett ett lavendeltrd af denna behagliga skapnad och sllan en s stor och skn lfkojbuske. Har herr bibliotekarien sjlf drifvit upp dem?

Hvem annars? Jag r aldrig lyckligare, n d jag ser mig omgifven af blommor.

Detsamma r frhllandet med mig. Af blommor, bcker och djur.

Och af mnniskor ocks, frmodar jag. Min herre r vl ingen mnniskohatare.

Bjrkegren drjer med svaret.

Jag talar inte grna hrom. Men herr bibliotekarien har rtt. Jag lskar blommor och bcker mera n mnniskor, och jag litar mera p min lilla hunds trohet och krlek n p mina s kallade vnners.

Det gr inte jag. Jag r en vnskapsdyrkare, och jag rres till trar vid tanken p mnniskors godhet mot mig. Men sitt ner, min herre. S vlsignadt solen skiner i dag. Var s beskedlig och sitt ner.

Den unge informatorn har ett ondligt hederligt och frstndigt utseende och det vackraste uttryck i sina gon, dr han sitter i solskenet och lngsamt knyter upp snret p packen, som han haft under armen.

Hvad r det dr? frgar Gjrwell, d Bjrkegren lgger en hg manuskript framfr honom p bordet.

Det r ett projekt fr ett svenskt sammandrag af Yverdonska encyklopedien.

Hvad i Herrans namn sger herrn? Hvem har gjort det?

Det har fversteljtnant Anckarstrm gjort, och det r han, som skickat mig in till staden till herr bibliotekarien med anhllan om att fverse projektet.

Till hvad ndaml skall det fverses?

Det r fversteljtnant Anckarstrms mening, att ett svenskt sammandrag af Yverdonska encyklopedien skall tryckas och af herr bibliotekarien utgifvas.

Gjrwell far upp frn skrifstolen och slr ihop hnderna.

Nej, i hela min svenska litteraturvg har vl aldrig en strre syrpris hndt mig, utbrister han.

Den unge informatorn smler.

Ja, mina disciplars far, fversteljtnant Anckarstrm, r skapad till att bereda mnniskor syrpriser. Denna hr ju i hvarje fall till det angenma slaget.

Det fvergr mitt frstnd. Begriper inte fversteljtnant Anckarstrm, att en bok fr Europa inte r en bok fr Sverige?

Informatorn svarar:

fversteljtnant Anckarstrm r s lagd, ju vidstrcktare flt, ju hellre vill han det inkrkta. Men jag har dessutom att frambra en inbjudan till herr bibliotekarien att snarast hedra Lind med ett besk, d herrarna kunna talas vid om denna angelgenhet. Hr r brefvet.

Sedan Gjrwell genomlst brefvet, sger han:

Det mtte vara en frunderlig man. Visserligen innehller detta bref endast en inbjudan att komma till Lind, men den r gjord i en ton, som vcker min aktning och frvning. Hvem r fversteljtnant Anckarstrm?

Han har varit en kunnig och kck officer, som med heder har tjnat i Frankrike under grefven af Sachsen och i vrt pommerska krig. Nu r han en patriot och vasariddare.

Och hvad mera?

Den unge informatorn betnker sig en stund, innan han fortstter. Men d han gr det, yttrar han sig i s vl valda ordalag, att bibliotekarien Gjrwell noga mrker, att herr Bjrkegren ofta genomtnkt detta mne.

fversteljtnant Anckarstrm r en besynnerlig man med starkt tnkande hufvud. Han r outtrttlig i arbetet och en af de verksammaste personer som finnas. fversteljtnant Anckarstrm r en drpelig knnare af landthushllningen, fast han mhnda r en mera stndigt experimenterande n upplyst cultivateur. Han har p Lind frutom mngfaldiga andra inrttningar ocks uppsatt en salpeterlada, som r af god nytta, men hvad det anlagda stora verket fr koksalts frvandling till salpeter betrffar, s tviflar jag p dess effektivitet. Herr fversteljtnant Anckarstrm har ocks ett laboratorium, dr han ofta arbetar natten igenom. Han fljer fr frigt egna meningar i naturens knnedom som i allt annat fven i uppfostringsvgen kom det en smula drjande.

Jag tackar fr min herres frtroende, sger Gjrwell. Och hvar r Lind belget?

I Wallentuna socken i Uppland. fversteljtnant Anckarstrm fick all den stora egendomen med sin salig hustru, nka efter kanslirdet von Kemna. Mina disciplar ro fyra, herr Anckarstrms tre kta sner och en son, som han har haft fre ktenskapet och som kallas Ankar. Han hade denne son med en apotekaredotter i Demmin under den tid han var i krigsfngenskapen.

Och nu vistas han p Lind och r en af min herres disciplar?

Ja, fadern fder upp honom med de kta brderna, i allt rtt lika, ja, med den singuliera opartiskhet, att Ankar tar vid bordet och allestdes frsteget framfr de friga, till och med framfr ldsta kta sonen, Jacob Jan, vid hvilken fadern eljes r mest fstad. Jacob Jan r tretton r, och tv r skiljer mellan de tre kta snerna.

Och fversteljtnant Anckarstrm sjlf, r han en gammal man? Det ser s ut att dma af hans handstil. Gjrwell skrskdar den noga.

Nej, han r inte en gammal man och blir det skerligen heller aldrig. Han r mycket sjuklig, ngot fatt med ryggmrgen, tror jag. Och han r mycket illa dran med hrda plgor, nr attackerna komma. Denna sjuklighet frdystrar och frbittrar lynnet. Annars r fversteljtnant Anckarstrm i sin bsta lder, han r fyrtisex r.

Efter picturen skulle jag ha gifvit honom sjutti.

Den unge informatorn reser sig upp.

I detsamma glntas det p drren. Lilla Stafva smyger sig in och stller sig mellan faderns knn. Han stryker med handen smekande fver sin lilla flickas hufvud. Det lyser som guld i solen. Bibliotekarien Gjrwells bostad r hgt och fritt belgen, och vrsolen strmmar in genom fnstren, frn hvilka de prickiga mollgardinerna ro lngt tillbakadragna.

G ut till sta mor, Stafva, och bed henne vara beskedlig att bjuda herr Bjrkegren p vin och kakor, innan han far.

Fr jag medfra till fversteljtnant Anckarstrm ett gynnsamt svar frn herr bibliotekarien?

Jag skrifver till honom, att jag mottager hans inbjudan till Lind, och s snart det r mig mjligt, skall jag infinna mig fr att rdgra med honom om denna angelgenhet. Om min herre sitter ner ett gonblick, skall brefvet genast skrifvas.

Gspennans raspande r under ngra sekunder det enda ljud, som hres i rummet. S strr Gjrwell sand p brefvet, s vikes det ihop, frseglas med munlack, frses med en lng utanskrift och fverlmnas till herr Bjrkegren, i detsamma fru Brita-Nora Gjrwell kommer inbrandes med en bricka, p hvilken str en vinkaraff och tre glas. Godrnen och pepparkakorna ligga p en tallrik. Hon niger litet sklmaktigt fr den unge informatorn, som rodnar djupt och frlgen tar ett litet rn.

Skall det inte vara ett glas vin? bjuder hon och stter ner brickan mellan bckerna p divansbordet.

Visst skall det vara vin, sger Gjrwell. Jag skall bertta dig, Brita-Nora, det har i dag hndt mig en stor och hgst ofrmodad gldje. En patriot, nog delmodig att vilja befrmja ett arbete, som r af strsta betydelse fr allmnheten, har bedt mig vara sig hrmed behjlplig. Fr hans vlgng skola vi dricka.

Gjrwell slr det sta vinet i de sm spetsglasen.

Men herr Bjrkegren skall veta, att frsta sklen hr i huset tmmes alltid fr vr ndige konung, min beskyddare, kung Gustaf den tredje.

Gjrwell vnder sig mot det kungliga portrttet fver skrifbordet, hjer sitt glas och sger, djupt bugande:

Kung Gustafs skl.

Fru Brita-Nora och de bda herrarna klinga med hvarandra och tmma glasen i botten. S fyller Gjrwell i dem p nytt.

Och nu dricka vi fr herr Bjrkegrens principal, min och allmnhetens vlunnare, Jacob Johan Anckarstrm.

________

II.

P Lind.

Vren var ej lngre avancerad n till den sextonde maj, men till den grad tidig och sllsynt varm har denna vr varit, att man, om man dmde af landskapet, skulle kunna tro sig ha hunnit till samma dato i juni och ej ha lngt kvar till midsommar.

P Lind frstugutrappa stod fversteljtnant Anckarstrm med sina sner och deras informator och lrare, redo att emottaga bibliotekarien Gjrwell.

D skjutsen stannade framfr den vackra hvita karaktrsbyggnaden, knde sig Gjrwell alldeles konsternerad.

Han kunde ej hysa minsta tvifvel om att denne herre, som stod druppe och p militriskt stt hlsade honom, medan han nnu satt i schsen, mste vara fversteljtnant Anckarstrm, fast han i intet afseende fverenstmde med den frestllning, som Gjrwell gjort sig om honom. Han hade tnkt sig, att denne lrdomens och vetenskapens idkare och gynnare skulle hafva en lrd mans utseende, att denne sjukling skulle se ut som en sjuk. Den man, som stod druppe, som rckte honom handen och duktigt kramade hans egna skrivarfingrar, var en stor, stark och vacker karl med kvicka och lifliga gon. ondligt vl proportionerade lemmar och en kroppsstllning, som i allt rjde krigaren och officeren. Rsten var hg och befallande, d han rt till skjutspojken att se till, att hsten inte trampade i rosenrabatten, men mild och vlljudande, d han vlkomnade sin gst.

Det var alltfr lskvrdt af bibliotekarien att hedra och gldja mig med detta besk och unna mig tillflle till samtal och fverlggningar rrande den angelgenhet, som frt oss tillsammans. Hvad p mig beror, skall jag gra allt fr att vistelsen p Lind m bli angenm och frskaffa herr bibliotekarien en vlbehflig hvila och omvxling frn det trgna arbetet. Hjrtligt vlkommen. Jag r sker p att vi skola frst hvarandra och bli vnner.

Tacksamhetens trar ro vltaligare n tacksamhetens ord, sade Gjrwell och frde handen upp mot gonen, som stodo trfyllda.

Kom hit, gossar, och hlsa p vr hgt rade gst. Det hr r Jacob Jan. Han heter som jag, Jacob Johan, men vi kalla honom Jacob Jan.

Den vackre gossen bar ej allenast sin fars namn, han var ock sin fars afbild. Han hade samma fina, behagliga drag, samma lifliga bl gon, drtill den friskaste, ltt solbrnda hy. Gossens svarta hr var ej pudradt eller knutet, utan hngde fritt. Hans drkt, liksom de andra gossarnas, var af groft hemvfdt tyg och af den tarfligaste snitt.

Gjrwell klappade honom vnligt p hufvudet. Gossen sg hastigt upp och rodnade hftigt.

Jas, detta r Jacob Jan. Vi skola skert bli vnner, du och jag. Jag har en gosse, som r nio r, men han r mycket stor fr sin lder. Du r ju tretton r, min unge vn?

Svara herr bibliotekarien, Jacob Jan, och st inte och drumla, rt fadern.

Jag blef tretton r den elfte maj, svarar Jacob Jan.

Han r liten fr sin lder, sade fadern med en ton, som vacklade mellan missbeltenhet och mhet, men som lt helt strf i den knslige Gjrwells ron.

Det hr r min son Carl Ulrik, och det hr r min son Gustaf Adolf. N, buga er ordentligt och skrapa med foten och se inte ut, som om ni hade slt grisen och tappat pengarna. Ha ni hrt?

Gjrwell tnkte p den ton, hvarmed han sjlf talade till sina barn, och var helt olycklig fver all denna snsning. Men d den lille Gustaf Adolf gick bort med hngande hufvud, sade fversteljtnanten med s lg rst, att endast hans gst hrde det:

Den dr pysen Gsta blir en lng karl som jag. Jacob Jan r liten, men han kan bli naggande god, om han fr lefva och om jag fr lefva och fostra upp honom.

Wilhelm Ankar, ropade fversteljtnanten pltsligt. Hvarfr hller du dig undan? Du skall ocks komma fram och bli frestlld fr herr bibliotekarien.

Det hr r min fosterson, Wilhelm Ankar, sade han, d en puckelryggig gosse med blek hy och sjukliga, sorgsna drag kom nerfr trappan. Den hr gossen skall bli musiker, han spelar bra fiol fr sin lder. Han r sexton r. Jacob Jan br bli en frstndig landthushllare, Carl Ulrik en duglig skrifvare, Gsta en duktig knekt. Ja, den som lefver fr se Herr Bjrkegren, mina sners informator, knner herr bibliotekarien frut.

Jag har haft njet tvenne gnger sammantrffa med herr Bjrkegren, och jag glder mig t att f frnya bekantskapen och befsta vnskapen.

Fr jag med detsamma frestlla fr min herre herr Grafstrm, musiker frn kapellet, som i sommar r hrute fr att formera Wilhelm Ankar och Carl Ulrik till kompletta virtuoser p fiol.

Medan bibliotekarien och musikern bugade sig fr hvarandra, gaf fversteljtnanten ngon hastig order till en vacker piga, som stod i frstugudrren, och sade drp:

Fr jag nu bedja herr bibliotekarien komma in i matsalen och taga lilla supen eller, om den ej behagas sjlf super jag inte mera, min lkare har totalt frbjudit mig att smaka minsta tr vin eller brnnvin tminstone f ngot till lifs. Var s god, min herre, och stig p. Jacob Jan, stll undan herr bibliotekarien Gjrwells kpp, och hng upp kasketten p kroken drborta. Inte p den, din drummel, p hngaren, kan du vl begripa. Var s artig. Jag hoppas, att aptiten skall vara god, s god som min egen har varit, och det vill inte sga lite.

Matsalen var ett stort och rymligt, men ganska mrkt och dystert rum. Detta kom sig af att fnsterrutorna voro mycket sm och insatta i bly. D Gjrwell kastade en blick in i de nrbelgna rummen, mrkte han, att detsamma var frhllandet fven dr, de voro allesammans stora, rymliga, men dystra. Hvarfr slppes inte solen in i detta vackra hus? tnkte Gjrwell, medan han p vrdens uppmaning gick fram till smrgsbordet, som var mycket frugalt anrttadt med endast brd, smr, ost och surstrmming jmte brnnvinspluntan och drickat.

fversteljtnanten rrde ej fr egen del vid smrgsbordet, men medan den resande gsten, informatorn och herr Grafstrm togo fr sig, bredde han sjlf mycket knappt med smr p ett stycke af det grofva hrda brdet och stack det i handen p Jacob Jan, hvarefter han p samma stt frsedde de tv yngre gossarna. Wilhelm Ankar fick dremot sjlf g fram till smrgsbordet och breda sitt stycke, men Gjrwell mrkte, att ej heller han rrde vid det fina brdet, osten eller strmmingen, utan endast tog ett groft brd, p hvilket han bredde mycket litet smr. Drp stllde han sig jmte de andra gossarna i ett hrn af rummet. De talade ej ett ord vid hvarandra, och d Anckarstrm allt som oftast afbrt sitt lifliga samtal med Gjrwell och kastade en hastig blick mot vrn, dr de stodo, blefvo de om mjligt nnu mer stilla. Det sg ut, som om de ej vgade fra brdet till munnen, knappt andas af fruktan fr tilltal.

terigen visade sig den vackra pigan i drren, och p ett tecken af herrn i huset stllde sig hvar och en framfr sin plats vid matbordet, hvarp fversteljtnanten klappade i hnderna och yngste sonen lste till bords. Nr bordsbnen var slutad, stodo samtliga nnu ett gonblick och vntade p att ndig herrn skulle ge tecken till att de fingo stta sig. Det skedde, d fversteljtnanten nnu en gng klappade i hnderna.

fverst satt Anckarstrm sjlf med Gjrwell vid sin hgra sida. Vid bordets nedre nda hade de fyra gossarna, herr Bjrkegren och herr Grafstrm plats jmte inspektoren och frvaltaren. Den vackra pigan passade upp fversteljtnanten och bibliotekarien, medan en annan lngt mindre tckelig bjd snerna och de andra. Skillnaden mellan fre och nedre bordsndan strckte sig ej endast till upppassningen, utan fven till rtterna. Vid den fre ndan af bordet bjds gdda med pepparrot och skirdt smr, vid den andra stockfisk med ggss.

Till sin frvning mrkte Gjrwell, att snerna Anckarstrms stockfisk serverades torr utan ss, likas var det i allt det friga. Olika sorters stek bjdos vid det fre bordet och vid det nedre, och af det som dr bjds indrogos ssen och grnsakerna fr gossarna, och vfflorna och hallonsylten gingo dem totalt frbi.

Det som mest frvnade Gjrwell var dock, att den sparsamma mat de fingo skulle kryddas med latinska vers och ordsprk.

Det brjade, medan herr Bjrkegren lade fr af stockfisken. D ropade fversteljtnanten tvrs fver bordet:

Gif akt, Jacob Jan. Ls upp en latinsk vers jmte den svenska fversttningen ur din Cato. Du fr sjlf taga hvilken vers dig lyster, blott du ej stapplar och hackar.

Jacob Jan lade gonblickligen ner knif och gaffel, reste sig upp och lste utantill med ovanligt stadig rst:

Quod merito pateris, patienter perfer id ipsum

Quumque reus tibi sis, ipsum te judice damna.

Hvad dig med rtta sker, med tlamod upptag

Och nr du saker st, dm dig af egen lag.

Repetera nu den vers jag dagligen vill hra!

Fadern satt med snkt hufvud, medan Jacob Jan upplste:

Tempora longa tibi noli promittere vit

Quocunque ingrederis sequitur mors corpus ut umbra.

Nu p svenska, ljd det med ngot mildare rst frn fre ndan af bordet.

Din lefnads tidelngd stll ej p mnga r,

Ty dden skugge-lik far med dig hvart du gr.

Du kan stta dig ner, Jacob Jan, sade Anckarstrm efter ett gonblicks tystnad.

D steken skars fr, blef Carl Ulrik uppropad.

Nu r turen hos dig, Carl Ulrik. Hgt, s att jag hr hvad du sger.

Quod satis est cui contingit, nil amplius optet.

Den som ftt p sin lott hvad tillrckligt r, nskar

ej mera.

Stt dig ner.

Nr vfflorna och sylten gingo honom frbi, uppropades Gsta.

N, blir det ngot af? Hur lnge skall jag vnta?

Lngsamt och tveksamt lste barnet:

Indigentia mater sanitatis.

Torftighet r hlsans moder.

Medan gossarna, den ene efter den andre, upplste sina latinska vers och ordsprk, afstannade naturligtvis samtalet mellan fversteljtnanten och bibliotekarien vid fre bordsndan. Vid den nedre talades under hela mltiden ej ett ord, undantagandes d Bjrkegren tillhviskade gossarna att brja upplsningen och d han, medan den pgick, i tonlsaste hviskning sufflerade dem.

D den lille Gsta efter upplsandet af sin frugala maxim ter satte sig, sade Gjrwell:

r ej min herre af min sikt, att mnskligheten aldrig haft ett mera mt hgn n i detta tidehvarf och att vr milde och store konung gr alla sina frfattningar till folkets vl? Det r ifrn tronen som nationen uppmuntras till medlidande, godhet och hjlpsamhet. Sannerligen sedan den 19 augusti 1772 har Sverige ftt se de medborgerliga dygderna ga den friaste utfning. Jag tnker nu nrmast p en del grning, som i hufvudstaden skrider mot sin fullbordan. Barnfrlossningsinrttningen blir den bsta grund till framtidens vl. Den ensamt kunde freviga Scheffers namn, och han, som fljt den bste konung ifrn de spdaste r, underlter icke att genom befrmjandet af denna anstalt rja sitt gamla, dla tnkestt.

fversteljtnanten nickade:

Min herre talar som ur min egen sjl. Alla goda patrioter ha ocks visat sitt nit i att befrmja denna anstalt, som med rtta br sitt namn Pro Patria. Magistraten i Stockholm har ju af egna medel gifvit 1,500 daler kopparmynt, och flera medborgare hafva efter sin kassa insndt bidrag till denna vlsignade inrttning.

Ja, vid dylika tillfllen mrker man med gldje huru eniga dygdens vnner ro i goda grningar fr fderneslandet. Jag fick mig nyligen tillsndt ett skaldestycke af poeten Brunjeansson rrande Barnsngshuset Pro Patria, hvars trenne sista verser p ett vackert stt tolka detta. De lyda s:

Den mma mnsklighet hr mdrar vaksamt skter,

d nden tyngre gr de brdor, krlek gett.

Hon dem i hlsans famn med frlsta foster mter:

och fgnar dessa sm, nr knappt de dagen sett.

Hr Tredje Gustafs lof frn spda lppar hres:

han fr hvart rddadt lif hr sknsta lager fr:

och hr af ryktet frmst bland hjltars detta fres

de ldre Svears nit fr yngres gyllne r.

ter nickade fversteljtnant Anckarstrm bifall och sade:

En ganska vacker vers, som innehller endast sanningen och som ger vr konung all den heder, som hvarje sann patriot sjlfmant tilldelar honom. Mtte Gud frunna honom en lng och lyckosam lefnad. Och nu fr jag bedja herr bibliotekarien hlla till godo. Ls frn bordet, Gsta!

Han klappade i hnderna, alla reste sig och hrde med snkta hufvuden och ihopknppta hnder bordsbnen.

Drp bugade sig Gjrwell fr fversteljtnant Anckarstrm och tackade honom fr maten. Informatorn och musikern bugade sig p afstnd, inspektoren och frvaltaren bugade sig vid drren och frsvunno frn rummet, och gossarna kysste fadern p hand.

Behagar herr bibliotekarien taga sig en lur p maten, eller fr jag bjuda p en pipa i mitt rum, dr vi ostrdt kunna samsprka? frgade fversteljtnanten. Sjlf r jag frbjuden att rka, men jag har vl inrkta pipor och god tobak till min herres frfogande. Eller kanske den lilla middagsluren frst brukar tagas?

Nej visst inte, den kan tagas eller slppas, allt som det faller sig. Jag str helt och hllet till min herres frfogande. Detta samtal intresserar mig ondligt.

De bda herrarna fljdes t fver grdsplanen. Anckarstrm stllde stegen mot vnstra grdsflygeln. Dr har jag mitt rum och mitt kontor, sade han.

P flygelbyggnadens trappa satt en liten pojke och tljde p en bt. Han var s ifrig med sitt arbete, att han hvarken hrde eller sg.

Sitt inte i vgen, Johannes, sade fversteljtnanten och tog honom i armen fr att lyfta honom undan.

r den dr lille vackre gossen inspektorens barn? frgade Gjrwell.

Nej, det r han inte, svarade fversteljtnanten skarpt.

Gjrwell hpnade vid den hftiga tonen och undrade hvari han felat, men d fversteljtnanten strax drefter i det allra frtrffligaste humr bjd honom taga plats i den stora tageltygskldda soffan, lt honom vlja en utmrkt pipa och sjlf slog sig ner i armstoien bredvid bordet och brjade samtalet, glmde Gjrwell totalt af allt annat fr det intressanta mnet, framstlldt af denne egenartade man, som bjudit honom till sig.

fversteljtnant Anckarstrm hade placerat de mnga delarna af Yverdonska encyklopedien p bordet. Nu pekade han p dem och sade:

Det r detta verk vi i ett svenskt sammandrag skola trycka och utgifva, snarast mjligt.

Sakta, sakta i backarna, min herre, infll Gjrwell smleende.

Jag kan inte vara med om ngot sakta, jag har och mste ha brdtom, om jag skall f ngot utrttadt.

Vill min herre, innan vi g in i detaljer, upplysa mig om tvenne ting, p hvilka jag grundat, alltsedan herr Bjrkegren i april beskte mig.

Var god och frga, jag skall svara.

Hur kom min herre p den tanken att fverstta, sammandraga och utgifva en bok som denna? Det r en vidlyftig affr, och om den ej stlles frsiktigt, kan patrioten ltt p detta fretag spela bankrutt.

Hrvidlag handlar jag kanske mindre som patriot n som fader, svarade Anckarstrm efter ett gonblicks betnkande. Jag vill, att mina sner skola uppfostras i alla goda kunskaper, men jag, svl som deras informator och de sjlfva, mtas vid hvartannat steg af vetenskaps- och konstord, som ingen gitter frklara eller kan sga hvar frklaring kan fs. Af tidningarna inhmtade jag encyklopediens utgifvande och beskaffenhet samt att den fanns hos herr bibliotekarien. D beslt jag strax, att den skulle kpas och i fullstndig mtto sammandragas.

Och strax blifva frdig och strax tryckas, infll Gjrwell smmysande.

Naturligtvis, s strax som mjligt.

Ja, detta var den ena frgan, fortsatte Gjrwell, blossande p sin pipa. Den andra r mera personlig. Hur kom herr fversteljtnanten att tnka p mig som medarbetare?

Drfr att min herre r den mest kompetente hrtill och drfr att jag tyckte, att min herre hade arbetat tjugu r utan uppmuntran och vl frtjnar en sdan.

Gjrwell satt och stirrade framfr sig, och hans gon fylldes med trar. Hans vrd hade rest sig upp frn stolen och gick fram och ter i rummet. S stannade han tvrt framfr Gjrwell och rckte honom sin hand.

Jag bjuder er min tjnst och min vnskap, sade han. Vill ni blifva mina gossars vn, nr de behfva en vn, s r jag tillrckligt lnad. Jag har fljt med eder lrda verksamhet. Jag rar och delar edra tnkestt, och eder personlighet gr p mig det mest frdelaktiga intryck. Blif min och mina gossars vn!

Han kramade hrdt Gjrwells hand, s stllde han sig borta vid fnstret och trummade hftigt en marsch p rutan. Nr han kom tillbaka och ter satte sig ner, var han lugn.

Han brjade tala om encyklopedien. Gjrwell hrde p med intresse och undran, fast han i brjan gng p gng sade sitt varnande: Sakta, sakta.

Men det drjde ej lnge, innan han blef hgligen intagen af Anckarstrms dristighet och vlmening, och slutligen sade han:

Ja, jag finner, att ngot hraf kan gras. Ngot stort och nyttigt fr detta landet, blott tanken fr mogna.

Anckarstrm utbrast hftigt:

Lt inte tanken taga alltfr lng tid att mogna. Och nu nog hrom fr i dag. Jag vill fra min vn omkring p Lind och visa mina inrttningar. De torde intressera. Jag r strax tillbaka, vnta mig hr, jag har ngot att aftala med min rttare.

Knappt hade han slutat tala, frrn han var ute ur rummet.

Gjrwell stllde sig framme i fnstret, medan han vntade p sin vrd. Frn platsen, dr han stod, kunde han se en stor del af Lind byggnader och gor. Ladugrden var vlbyggd, stallet sttligt, krarna stora och brdiga.

Om denne underlige man endast gnade sig t sin egendoms sktsel, borde hans tid vara tillrckligt fylld, tnkte Gjrwell, medan han begrundade det samtal de nyss frt och tnkte p det han vid middagen sett af fversteljtnant Anckarstrms uppfostringsmetod.

Gjrwell ppnade fnstret och slppte in den friska luften i det tobaksfyllda rummet. Han hrde kommandorop och hsttraf och undrade hvad som var p frde.

D hans vrd inkom, frgade han honom hrom och fick till svar:

Vi skola sedan g ner p karusellplatsen och se deras fningar. Det r mina gossar, som rida, fkta och voltigera drnere under en skicklig underofficers ledning. Jag vill gra allt fr att strka och hrda deras kroppar. De sofva i min egen sngkammare p halmkrfvar och med ett enkelt lakan.

Sledes en uppfostran la vieux gothique.

Ja, just s, det r min mening. Men som min vn vl redan har mrkt, njer jag mig inte med att blott strka och utbilda deras kroppar. Jag vill ocks lta bibringa dem allt det vetande, som kan gra dem till kunniga och driftiga mn och sanna patrioter. Jag hller dem med skickliga informatorer. Dansa, spela och rida lter jag dem ocks lra. Jag sparar ingen mda och inga penningar i detta afseende, och jag grubblar stndigt fver hur jag p bsta stt skall frskra deras framtida vl. Men nog hrom, nu g vi frst och bese mitt laboratorium, s att jag fr visa min vn den plats, dr jag genomvakar mina flesta ntter och dr jag fven om dagarna sysslar, s mycket min tid tillter. Jag har ett stycke guld att visa och hoppas, att fast detta r det frsta, det inte skall bli det sista, som jag lyckas framstlla i min degel.

Min herre r alkemist? utbrast Gjrwell frbluffad.

Ja visst. Hvarfr inte?

*

Anckarstrm hade visat Gjrwell omkring fverallt. Efter det lngvariga besket i laboratoriet hade fljt ett nstan lika lngt i salpeterverket, men d Gjrwell frn dessa bda stllen kom ut p gorna, kunde han ej freda sig frn tanken, att hans vrd vid sina vetenskapliga experiment endast fljde sitt verksamma och forskande snille och sledes mste p dessa konstvgar frlora en hel del pengar, medan han dremot skerligen frtjnade p den enklare bearbetningen af sina krar och ngar. fverallt dit Gjrwell frdes, gjorde han sina iakttagelser. Ladugrden hade en talrik besttning. Stallet var sttligt, men hstarna illa fdda, seldonen och vagnarna i ganska dligt skick. Trdplanteringen p alla gorna var hgst patriotisk, trdgrden dremot i lgervall.

D de bda herrarna under sin rond uttrdde p en stor ppen plats, blefvo de stende, fngslade af den lifliga taflan.

Detta r karusellplatsen, och hr skall min rade gst f se, att mina gossar ro skickligare i kroppsfningar n i sina latinska stycken.

Tyvrr har jag ringa kompetens att bedma kroppsfningar, men nog ser jag, att de unga herrarna Anckarstrm ro ondligt flinka att rida utan sadel och att de taga sig frtrffligt ut till hst, sade Gjrwell och satte sig p en bnk, som stod litet afsides, men gaf en god fverblick af karusellplatsen. fversteljtnanten dremot frblef stende och betraktade fningarna med kritiska blickar och rynkade gonbryn. Allt som oftast tillropade han sina sner ett kommandoord eller en skarp anmrkning.

Du hnger p hsten som en mjlsck, Gsta. Sitt rak, pojke. Det r fr lngsamt tempo, Carl Ulrik. Den dr volten gjorde du som en sna, Jacob Jan. Ner nu och visa bibliotekarien Gjrwell, att du kan hoppa upp p hsten utan att rra tyglarna.

Jacob Jan var i ett nu nere frn hsten och sprang bredvid den en stund, innan han gjorde sprnget. D han hoppat upp, ropade fversteljtnanten:

Gr om det dr, men betydligt bttre.

ter var Jacob Jan i ett nu nere p marken och gjorde om konststycket.

Gjrwell sg p uttrycket i faderns rrliga, vackra ansikte, att han var fullkomligt njd, men ej ett ord af gillande eller berm bestods Jacob Jan.

Man fr inte skmma bort pojkar med loford. De ro tillrckligt sjlfkra och egensinniga dessfrutan, sade han till Gjrwell.

Gjrwell sg eftertnksam ut, men svarade intet.

Halt! rt fversteljtnanten, och den vilda karusellridten afstannade gonblickligen.

Stig af, och tag hit pistolerna. Jag lr dem sjlf skjuta till mls med pistoler, sade fversteljtnanten till sin gst, som stod inbegripen i ett samtal med herr Bjrkegren.

Se nu noga efter, gossar. Han tog en af pistolerna och laddade den omsorgsfullt. Ni se nu igen hur det tillgr vid laddningen. Nu lyfter jag handen, hller den stadig, ingen lng siktning, det har man inte tid med i krig, trycker af och trffar pricken.

Han skt, medan han talade, och trffade ganska riktigt pricken.

S rckte han pistolen till Jacob Jan och lt honom ladda den. Han fick gra det om och om igen, innan det skedde till faderns beltenhet. Om det var denna omladdning eller faderns skarpa tilltal, som orsakade det, nog af, Jacob Jan skt s illa, att han af sin hftiga lromstare fick en ljungande rfil.

Hur mnga gnger har jag inte sagt dig, att handen mste vara stadig, d man skall till att skjuta, och att man skall visera med den fasta fresatsen: jag skall trffa. Det r den fresatsen du inte har. G din vg! Och s stiger du upp en timme tidigare hvarje morgon och skjuter till mls, tills du trffar pricken tre gnger efter hvarandra. Det hr var verkligen ingenting att bjuda en rad gst att se, och jag skms till den grad fr Jacob Jan, att jag ej vill utstta mig fr att skmmas lika mycket fr de andra. G in med er, allesammans! Och du, Jacob Jan, fr g och lgga dig utan kvllsmat. Hvad vill han?

Det var ter rttaren. Han stod med mssan i nfven och talade sakta med sin husbonde.

Den satan! Han skall f med mig att gra, rt denne och gick med raska steg emot det hll, hvarifrn rttaren kommit. Gjrwell och Bjrkegren stodo ensamma kvar p karusellplatsen, de tre gossarna hade redan slokrade gtt drifrn. D de bda herrarna lngsamt gingo uppfr backen till boningshuset, sade Gjrwell:

En besynnerlig mnniska och en fasligt hrd uppfostran. Verkligen la spartiate eller la vieux gothique. Maken har jag aldrig sett.

Sade jag inte herr bibliotekarien, att fversteljtnant Anckarstrm har sina egna ider i allt, inte minst i uppfostringsvgen, och den som ser och hr honom med gossarna skulle vl inte frmoda, att han mt lskar dem. Jacob Jan synnerligast, men det skall gossen ignorera, ty sdant skulle efter faderns tanke minska respekten och den fruktan, hvari han jmt hller sina sner.

Det r, som min herre frberedde mig p, en hgst besynnerlig mnniska. Mot mig har han visat den allra strsta lskvrdhet, frtrolighet, ja, vnskap, och jag finner honom lika angenm som mrkvrdig.

Det r han ocks. Man har ingen orsak att klaga fver honom, blott man inte rkar ut fr hans hftiga och bittra lynne.

Af bitterheten har jag inte denna dag sett minsta spr, dremot fick jag mig en liten slng af hftigheten och detta fr den oskyldigaste sak i vrlden. Jag rkade frga om inspektoren var far till en liten vacker gosse, som lekte vid flygeln.

Lille Johannes?

Ja, Johannes hette han. Hvarfr skulle han inte kunnat vara inspektorens son?

Drfr att fversteljtnant Anckarstrm, som gifte sig med en nka fr penningars skull, hll p staten, ja, i huset, medan ndig frun nnu lefde, den vackra tjnstepigan, som passade upp herr bibliotekarien vid bordet. Hon kallas alltjmt jungfru Lisa, fast hon tid efter annan har legat i barnsng med sner och dttrar. Af snerna vxer den hr lille taskern Johannes upp p Lind. Men af grannlagenhet mot de kta snerna nmnes han inte ens fosterson som Wilhelm Ankar, och af samma skl r ndig herrn mycket mn om att frhllandet till jungfru Lisa skall ignoreras. Om han hruti har lyckats, lmnar jag osagdt.

Stackars gossar, sade Gjrwell, jag beklagar dem af hjrtat. Jag begriper ocks, att man hr p Lind kan f nring fr sitt mnniskohat, ifall man drtill r predisponerad. Jag har inga anlag hrtill, men hur r det fatt med min unge vn?

Bjrkegren svarade ej. Han hvisslade p sin hund, som fljde efter honom, bjde sig ner och strk mt och lnge det brunt glnsande hret p hans rygg.

Jag skall g in och se till gossarna, sade han slutligen. De tv yngre sitta i skolrummet och lsa fver sina lxor fr morgondagen, men Jacob Jan har sngkammararrest och fr inte lmna det rummet. Kanske herr bibliotekarien vill titta in till honom. Det skulle nog gra godt.

Mnne inte fversteljtnanten misstycker, ifall jag olofvandes gr det?

Det tror jag skerligen inte. Jag vet, att han nskar, att bibliotekarien skall intressera sig fr hans gossar. Kunde jag f den mannen till deras vn, sade han hromdagen, d han talade med mig om herr bibliotekariens frtjnster. Det hr r sngkammaren, dr gossarna ligga med sin far.

Bjrkegren ppnade drren fr Gjrwell och lt honom g in fre sig. Rummet var, liksom de andra, stort och ganska naket och dystert. Den vidlyftiga sngen med snghimlen stod midt p vggen och var den frnmsta mbeln. En kommod fanns i ena ndan af rummet bredvid en gammal sekretr, fver hvilken hngde bssor och pistoler jmte den stora sabel fversteljtnanten begagnat i kriget. Ett mycket simplare tvttbord med stll hade sin plats i bortersta delen af rummet. P golfvet nedanfr sngfoten lgo trenne halmsckar, tckta af ett groft lakan. P den ena af dessa bddar satt Jacob Jan till hlften upprtt. Han var mycket blek, och gonen brunno som i feber, d han sg upp p de bda intrdande herrarna.

Bjrkegren gick genast ut ur rummet, men Gjrwell kom fram till Jacob Jan.

Courage, min gosse, sade han. Se inte s frtviflad ut. Du kommer skerligen att i sinom tid skjuta lika skert som din far. Alla barn i brjan. Rom byggdes inte p en dag.

Det kom intet svar, endast en djup, vldsamt kvfd snyftning.

Grt ut, min gosse, om det lttar. Det brukar ltta. Jag kvfver aldrig grten, d ngot smrtar eller bedrfvar mig. Jag lter den f fritt lopp. Grt ut, min gosse!

Jacob Jan svarade ej. Han satt och stirrade rakt framfr sig.

Slutligen sade han:

Det kan jag inte. Herr Bjrkegren sger ocks, att jag skall gra det. Han hll upp ett gonblick, innan han fortsatte:

Det knns, som om jag skulle kvfvas, men jag kan inte grta ut.

Kan du inte heller tala ut fr en vn, som vill dig vl?

Gossen skakade hftigt p hufvudet.

D skall jag tala om ngot fr dig, som skall gldja dig, sade Gjrwell och drog fram en stol intill bdden. Och det r, att din gode far med berm yttrat sig om dig. Han prisade fr mig din ridning, och jag sg nogsamt hur du vid middagsbordet gladde honom med din latinska upplsning.

ter skakade Jacob Jan p hufvudet.

Nej, jag gr allt galet och bereder honom idel sorg och missrkning. Det sger han mig dagligen och stundligen. Och han r s ond p mig, och jag blir s frfrligt ond p honom, att jag rakt vill frgs. Om jag finge svara honom, d han grlar p mig, eller stampa i golfvet, d han r ovettig, eller sl igen, d han slr, det skulle ltta, men det lttar inte att grta, fr jag kan inte grta.

r du s hftig och s hmndlysten, som du sger, stackars Jacob Jan, d r det dig skerligen till stor nytta, att din far dmpar ditt sinne. Utbrottet af ett hftigt lynne frbittrar lifvet fr ens omgifning.

Sg det till honom! Hvarfr dmpar han inte sitt lynne?

Menar du din far, s gr han det skerligen. Jag knner ju inte din gode far, men jag har i dag sett, hur ofta frgen har vxlat p hans kinder, och r viss om att han skulle ha velat motsga mig med hftighet, men han har behrskat sig. Han har ofelbart rnt skada af sina utbrott i egna yngre r och vill drfr frhindra dig och dina brder att lida samma skada. Men hur r det mjligt, att en son skulle vilja svara sin far med hftighet? Min lille gosse och mina sm flickor svara mig aldrig med hftighet. D jag frebrr dem ngot, klifva de upp i mitt kn, sl armarna om min hals, lgga sin kind mot min kind och sga: frlt mig, goda pappa! S skulle du ocks sga, min kre Jacob Jan.

Gossen blef mrkrd, och rsten sklfde, d han sade:

Jag kunde tro, att bibliotekariens barn sga goda pappa. Om jag fick sga goda pappa, skulle jag kanske ocks kunna be om frltelse, nr jag har felat. Men bara nr jag har felat, inte annars.

Ja, det r ocks en sak. Jag mrker med frundran, att nr du talar om din gode far, sger du han. Sg goda pappa till honom, s skall du f se, att han tycker om det.

Det kan jag inte, men jag skulle vilja sga goda pappa till ngon annan.

Till herr Bjrkegren kanske?

ter skakade Jacob Jan p hufvudet.

Nej. Jag tycker om honom, men det skulle jag inte vilja sga till honom.

Skulle du vilja kalla mig goda pappa?

Gossen bjde sig ner och kysste handen, som klappade hans egen.

N, s gr det d, Jacob Jan! Vnd dig med frtroende till mig, och jag skall frska bibringa dig frid och lycka. Men hrtill fordras frst och frmst, att du lskar din egen mma far och i allt frsker gra honom till viljes.

Det frsker jag, det r ocks mitt bsta rd. Gr jag det inte, fr jag ovett och hugg och slag.

Han tystnade tvrt och hll andan.

Nu r det bst att bibliotekarien gr, fr jag hr hans steg i trappan. Var beskedlig och g, fr bannar han mig om igen, s blir jag s ond, att jag visst inte kan stfja mig. Fr det r hans skull. Han ville, att jag skulle skjuta bom fr att f anledning att rfila upp mig, och drfr mste jag skjuta bom. Nr han ser p mig med de dr gonen, kan han f mig till att gra hvad som helst. Ack, g nu! Den dr vgen! Jacob Jan drog lakanet fver sig och gmde hufvudet under det, i samma gonblick som hans far ppnade drren till det nstgrnsande rummet, dit Gjrwell ocks begaf sig.

Gossen rrde sig ej, s lnge de tv voro drinne och samtalade med hvarandra, men d de efter en stund fljdes t ut till matsalen, satte sig Jacob Jan upp i bdden och hviskade efter dem:

God natt, min goda pappa.

Drp lade han sig till rtta p den knastrande halmkrfven med en djup suck.

________

III.

En solskensdag.

Gjrwell stannade lngre n mnadt var p Lind och njt ett lycksaligt lugn hos sin vn, fversteljtnant Anckarstrm. Ej s till frstendes, som att Gjrwells dag inte var lika arbetsfylld som hans vrds, men vistelsen i den fria naturen under denna sllsynt heta sommar var fr honom en sann njutning. Drtill utgjorde de lnga promenaderna, som han fretog antingen i sllskap med fversteljtnanten, med Bjrkegren eller med ngon af de unga Anckarstrmarna, den bsta omvxling i arbetet, helst detta arbete ej behfde ske inomhus, utan kunde utflyttas till det svala lusthuset eller till ngon af trdgrdens skuggiga berser. Dit buro de tjnstaktiga gossarna Yverdonska encyklopediens mnga band, jmte papper, blckhus och gsfjdrar. Hr satt Gjrwell och gjorde utdrag och fretog de samvetsgrannaste berkningar fr att se om detta projekterade arbete var utfrbart eller ej. Det vrsta arbetet fr honom var i alla fall att under denna sommarvrme st emot fversteljtnant Anckarstrms ideliga anlopp om erhllandet af ett snart och gynnsamt besked. Alla de stunder fversteljtnanten hade lediga p dagen, satt han med sin gst och arbetade lika rastlst som denne. Han brydde sig ej om att vnta p den plan, om hvilken Gjrwell stndigt talade, utan brjade genast med ordens fversttning frn franskan och deras frklaring, hvarvid han ignorerade Gjrwells maning att bearbeta den franska texten efter svenska begrepp och behof. Detta var s mycket ndvndigare att iakttaga, som Anckarstrm alltid brkade tankarna, s snart de skulle ner p papperet. Hrom utspunno sig lifliga diskussioner, hvarunder den Anckarstrmska hftigheten brusade upp, var mycket hgljudd och larmande, men slutligen saktade af infr den blide Gjrwells lugna och sakliga frestllningar. Svl Bjrkegren som ryttmstare Silfverbrand, en af Linds hederliga grannar, som hradshfding Wallf och lagman Gyllenadler, som allt som oftast vistades p Lind under ngra dagar, hpnade fver hur vl Gjrwell frmdde lirka med sin hftige medarbetare och nd bibehlla, ja, frka hans vnskap fr sig. Men med detta lirkande lyckades Gjrwell endast, d det var frga om Yverdonska encyklopedier och alldeles ej i andra angelgenheter, dr fversteljtnanten gick sina egna vgar utan att en tumsbit vika t sidan.

Mot den uppfostringsmetod, som fljdes p Lind, skulle Gjrwell helst velat ingripa, d denna ytterliga strnghet emot snerna fr Gjrwell tedde sig som den mrka flcken i den eljest s ljusa taflan, desto mera som han brjat varmt hlla af de unga Anckarstrmarna, synnerligast Jacob Jan. Ju mer den slutne och tyste gossen fstade sig vid honom och frskte delgifva honom sina knslor och tankar, desto mera tyckte Gjrwell, att han var bland de bst artade barn han knde. Han var intet geni, men hade hederliga tnkestt och ett godt hjrta. Och d Gjrwell trots alla rliga bemdanden ej kunde fra honom nrmare den fader, fr hvilken han hyste en frlamande fruktan, knde han sig allt som oftast under denna sommar liksom i faders stlle fr Jacob Jan och hoppades, att med Guds hjlp det goda virket under hans hand inte skulle frsmras.

Ofta, d fversteljtnanten och hans gst gingo framt gorna i frtroligt och ifrigt samsprk, var det ej encyklopedien som afhandlades, utan de unga Anckarstrmarnas uppfostran. Men p dessa promenader, d den mme fadern uttalade sin oro och sina bekymmer fr snernas vl och framtid, ifall han skulle d ifrn dem, innan de voro frdiga och stadgade, och denna faderliga oro af Gjrwell hrdes med trfyllda gon, fljde oftast ngot obehagligt upptrde mellan fader och sner, antingen vid sjlfva middagsbordet under de plgsamma latinska upplsningarna eller senare, och Gjrwell visste ej hvem han skulle mest beklaga, den stackars fversteljtnanten, som allt mer genom strnghet och obillighet skrmde gossarnas hjrtan ifrn sig, eller dessa barn, som knde hrdheten och orttvisan s bittert och oaktadt alla pvisningar ej frmdde se krleken och omsorgen, som till stor del dikterade faderns handlingsstt mot dem. Att ocks sjukligheten bidrog att irritera det hftiga lynnet, skte Gjrwell frestlla synnerligast Jacob Jan, d fadern alltfr vldsamt handterat honom. Men denne svarade mellan sina sammanbitna tnder alltid detsamma: Han r orttvis, och jag kan inte utst orttvisa.

D brukade Gjrwell taga gossens brnnheta hand i sin och tala lugnande och trstande ord till honom och fick honom vanligtvis att sga:

Jag lofvar att frska gra mitt bsta jag skall g nnu mera ur vgen fr honom.

Du skall inte g ur vgen fr honom. Du skall lska honom och visa honom ett gladt och frtroligt ansikte.

Det kan jag inte.

En bra gosse kan allt hvad han vill, och du r en bra gosse.

D Gjrwell sade detta eller ngot liknande, brukade Jacob Jan bja sig ner fver den faderlige vnnens hand, kyssa den och hviska:

Tack!

D nickade Gjrwell uppmuntrande och gladt till honom och talade, fr att frstr hans tungsinne, med honom om sin Carl, sin Brite-Louise och lilla Stafva. Och han bjd Jacob Jan att komma in till staden och hlsa p dem. Gjrwell sjlf och hans kra hustru skulle taga hand om honom. Och du skall f se, att det slutar med att du kallar min Brita-Nora fr goda mamma. Ser du, Jacob Jan, henne kan ingen motst, tillade han med sitt barnafromma, lyckliga leende. Och Jacob Jan plockade blommor till fru Brita-Nora och smflickorna, och Gjrwell skickade dem pressade i sina bref till hemmet, med hlsningar frn gifvaren.

En gng, d Jacob Jan egenhndigt skrifvit sin hlsning i brefvet och lade ned fjdern, rkade han se upp i Gjrwells ansikte. Det formligen sken af vlvilja, godhet och sklmaktighet. Och Jacob Jan frgade:

Hvad tnker farbror Gjrwell p?

Gjrwell skakade med samma sklmaktigt hemlighetsfulla min p hufvudet och svarade, medan han lade ihop brefvet:

Det kan jag inte nu sga dig, min gosse. Mjligen en gng i framtiden.

Men Gjrwell hade suttit och tnkt p att om en gng i framtiden Jacob Jan Anckarstrm skulle anmla sig som friare till en af hans smflickor, skulle han med gldje gifva sitt ja och sin vlsignelse. Af den gossen blir det skerligen en duktig karl. Han har godt gry i sig, hade han tnkt.

*

Stundom var det riktiga solskensdagar p Lind. Det var de dagarna, d fversteljtnant Anckarstrm var i solskenslynne. Sdana dagar kommo pltsligt, oregelbundet och ofrmodadt, och Gjrwell kunde ej frst orsaken till detta uppklarnande, lika litet som han under de lnga ovdersperioderna kunde se de mnga anledningarna till hftigheten och bitterheten. Och att han ej kunde detta, kom sig af att fversteljtnant Anckarstrm med all sin liflighet var en mycket sluten och inbunden man, som aldrig klagade fver sina kroppsliga lidanden eller talade om sina felslagna frhoppningar. Sdana hade han stndigt, och de gllde hans inrttningar likasvl som hans alkemistiska rn. Efter hvarje misslyckadt frsk i laboratoriet brjade grubblet och ngslan fr snernas framtida brgning. Ty allt det han vann p bearbetningen af sina krar och ngar uppslukades af hans anlggningar eller brann upp i laboratoriet.

Och med den tilltagande sjukligheten kades oron och tviflet, och sinnet frdystrades.

Men d kom pltsligt och ofrklarligt fr de nrstende en eller annan solskensdag, d allt tungsinne var som bortblst, luften liksom rensad efter allt ovder och inga hotande moln kunde sknjas vid horisonten.

En sdan dag var en af de sista af Gjrwells vistelse p Lind. Den brjade tidigt, ty fversteljtnanten var en morgonfrisk man och redan vid frukosten hade det glada humret visat sig. Gossarna, som, stende borta vid salsskpet, drucko sin mjlk och to sitt brd, sgo menande p hvarandra. Jacob Jan rrde lpparna till en ohrbar hviskning: han r vid godt lynne, och de andra nickade beltna. Gossarna tilltos ej att skratta, d ngot lustigt berttades vid bordet, fast de strngeligen voro tillsagda att profitera af de ldres samtal, men d fadern fr Gjrwell berttade ngra af sina muntraste och mustigaste krigshistorier, som han nu gjorde, var det ondligt svrt att ej instmma i herrarnas glada skratt. Gsta fnittrade till, och Carl Ulrik drog p mun, men Jacob Jan var orubbligt allvarsam.

*

Gossarna sutto i skolkammaren p nedre botten, och Bjrkegren pluggade i dem latinska tankar och glosor, och dagen sg ut att frflyta som alla andra arbetsdagar. Men s knackade det utifrn p fnstret. Gossarna och deras lrare sprutto till och sgo p hvarandra.

Det r vl en fgel, sade Bjrkegren. Den f vi ej bry oss om, tillade han och pekade p lxan.

Men fgeln fortfor att knacka p rutan och ropade till slut med en vlknd, men sllsynt mild rst: ppna fnstret, gossar! Och d Wilhelm Ankar p Bjrkegrens tillsgelse gick fram och ppnade det, nickade hans fosterfar med ett solskensstrlande ansikte till honom och ropade int rummet:

Magister Bjrkegren fr vara beskedlig och ge de hr pojkarna en fridag. Jag tar er alla med till Wsby, som jag grna vill visa vr kre gst. De Geerska herrskapet r inte ute, och vi f rda oss sjlfva dr. Herr Grafstrm skall ocks flja med, sg till honom det, liksom att han inte glmmer sitt instrument. Wilhelm Ankar och Carl Ulrik skola ocks taga med sina. Vi skola ha en riktigt glad dag, inte sant, gossar! Jungfru Lisa gr i ordning matsckskorgen, och om en half timme resa vi. Raska p!

Inom ngra gonblick var studierummet utrymdt och gossarna utflugna ur buren. Bjrkegren gjorde en grimas och hjde p axlarna.

Hvad blser det nu fr vind, och hur lnge skall den blsa frn samma kant? frgade han Gjrwell, som stod utanfr huset och solade sig.

Det skulle vl min gode Bjrkegren veta bttre n jag, som ej har s lng bekantskap att skryta med.

Jag vet ingenting, och jag har upphrt att frvna mig fver ngot. Jag tar den onda dagen med den goda.

Det r en vis mans ord, svarade Gjrwell. Och nu kr vagnen fram. F vi allesammans rum i jaktvagnen?

Visst f vi det. Vi ro summa tta, fyra vuxna karlar och fyra gossar.

Skall inte jungfru Lisa med? frgade Gjrwell med lgre rst.

Nej bevars. fversteljtnanten tycker visserligen om att kalla jungfru Lisa sina gossars fostermor, och han har ju p visst stt rtt hri, d hon fyller en husmors plats, men af skl, som jag nmnde frsta dagen min herre var hr, blir hon alltid hemma och tages inte med p utflykter som denna. Och nu har jag stdat undan, och nu kommer jag. Det r inte rdligt att lta vnta p sig i det hr huset.

D Bjrkegren kommit ut p grden till Gjrwell, sade denne:

Det smakar allt godt att f en extra fridag fr min vn, som bittida och sent mste plugga glosor och tankar i dessa unga Anckarstrmars hufvuden. N, Jacob Jan, hvad skall du taga med till sllskapets frnjelse, tillade han, vnd till denne, d Wilhelm Ankar och Carl Ulrik kommo brandes med sina fiolldor.

Det vet vl farbror Gjrwell, att jag inga talanger har, svarade Jacob Jan.

Pyttsan! Den som rider, voltigerar och fktar som du skulle inte ha talanger! Visserligen lmpa sig dessa inte som fiolspelet till sllskapstalang, och det r nog bst, att du inte visar prof p din fktkonst i vagnen. N, se inte s allvarsam ut, min gosse. I dag r det en glad dag.

Gjrwell fljde riktningen af Jacob Jans blick och sg, att den med ovilja var fstad p jungfru Lisa, som med betjntens hjlp bar matsckskorgen till vagnen. Men s snart gossen mrkte, att han observerades, gick han och stllde sig framme vid hstarna och gaf sig till att rtta p remtygen.

Nu kom fversteljtnanten tillstdes. Han var alltjmt i sitt frtrffliga lynne.

N, ha vi allt med, jungfru Lisa? frgade han. r intet glmdt? Mat och dryck fr tta karlar under en hel dag. Det var raskt besrjdt, jungfru Lisa. Var s artig, min herre, och stig upp, eller kanske skall jag g upp frst och rcka en hjlpande hand. Det r en hg best, den hr gamla jaktvagnen.

Tackar, herr fversteljtnant, men nog reder jag mig. Om Gud lter mig lefva, tills jag blir ttio r, fr man vl hjlpa mig upp i vagnen, men inte nnu. Ja, den hr r hg som ett tvvningshus. Ett handtag kanske behfs. Tack, herr Bjrkegren. Hvar behagar herr fversteljtnanten att jag skall sitta?

Dr r bsta platsen. Var god sitt ner. Jag sitter hr. Jag tycker om att ha utsikt p hstarna och vara till hands, om ngot skulle mankera. Vi placera gossarna emellan oss, mina herrar. Jas, Jacob Jan har redan flugit upp p kuskbocken. Hvem har lofvat gunstig herrn det? N, sitt kvar och tag tmmarna. Var inte inquiet, min kre Gjrwell. Pojken kr som en hel karl och han r spik nykter. D det gller veritabla kuskar, kan man inte vara s sker p det, inte ens vid den hr tiden p dagen. Hvem ha vi p bocken i dag? Jas, Sven Anders. Hur mnga supar har Sven Anders hunnit f i sig p morgonkvisten?

Gud bevare ndig herrn. Jag har inte rknat. Men yr r jag inte, det kan jag frskra.

Det r bra, Sven Anders. Unge herrn kan skta tmmarna i alla fall. Byt plats! ro vi alla med och ha vi allt med, s kra vi. Adj, jungfru Lisa, och roa sig bra i ensamheten. Och ta undan pojken, annars kr Jacob Jan fver honom.

Jungfru Lisa ryckte till sig lille Johannes, strk mssan af honom och neg sjlf djupt och dmjukt fr den bortfarande ndig herrn.

Vgen mellan Lind och Wsby var ej synnerligen vacker, utan ganska enformig. Men stmningen i vagnen var den muntraste, tack vare fversteljtnantens osedvanligt goda lynne. Han fick med sina befngda historier herrarna gng p gng att skratta och ropade slutligen till gossarna: Skratta ni ut, pojkar, annars kvfs ni, och det kan inte vara angenmt fr ngon af sllskapet, minst fr mig, som vl skulle anses fr roten och upphofvet till en sdan olycka. Genera er inte, pojkar, jag ger er lof att skratta s mycket er lyster.

Carl Ulrik och Gsta lto ej sga sig detta tv gnger, utan brusto ut i en lnge kvfd skrattsalfva, och Wilhelm Ankar skrattade ocks, men betydligt mindre hgljudt n de tv andra.

Det r synd om dig, Jacob Jan, som inte fr vara med om vrt roliga, ropade fversteljtnanten. Men det r din egen skuld. Hvarfr isolerar du dig? N, n, stadigt, stadigt!

Hstarna hade blifvit skrmda af en grind, som en liten ts skulle hlla ppen, men som alltfr hastigt slog igen. Det var helt unga hstar, som blefvo bngstyriga och gjorde min af att vilja stta af i fullt sken. fversteljtnant Anckarstrm reste sig upp i vagnen, beredd att taga tmmarna frn sin son, ifall det skulle visa sig behfligt. Men Jacob Jan redde sig. Med en frvnansvrd styrka fr en s ung gosse och med en kallblodighet utan like hll han in hstarna.

Gjrwell hade blifvit likblek. Han slppte pipan och hll sig fast i stet, men sade ej ett ord, medan faran stod p. Det drjde en ganska lng stund, innan de frskrmda hstarna saktade den vilda farten och fversteljtnanten satte sig.

Innan han gjorde det, bjde han sig ned, tog upp Gjrwells pipa, rckte honom den och ropade till Jacob Jan:

Det dr gjorde du bra ifrn dig, min gosse. Tack och heder. N, n, tukta dem inte s vldsamt, sl dem inte frdrfvade fr mig!

Herr Bjrkegren hade nu i sin ordning sprungit upp och ville hlla tillbaka Jacob Jans arm. Men fversteljtnanten sade till honom:

Lt vara, och sitt ner, herr informator, hvarefter han fortsatte i samma osedvanligt milda ton: Hr hvad jag sger dig, de hade inte frstnd till bttre n att bli rdda. Man skall ha fverseende med ungdomen, Jacob Jan. Inte mera, Jacob Jan! Nu fr det vara nog. Han slr dem, drfr att han r s upprrd, tillade han urskuldande. N, intet under. Det var ett fult tillbud, och jag r glad att min son hll i tmmarna och inte Sven Anders. Nu fr du inte ge dem ett enda piskslag mera, Jacob Jan. S s! Vi ro ju inga hstskojare, utan fredliga lustfarare. Det r bra, att vi snart ro framme, s att du och hstarna f sansa er. Kr p, och hll vl i, men bruka inte piskan mera.

Inom ngra gonblick voro de framme vid Wsby.

D Sven Anders krde ner till stallet fr att stta in hstarna, stod Jacob Jan och sg efter honom.

Hjlp till med matkorgen, Jacob Jan, ropade Carl Ulrik. Vi ha slpat p den tillrckligt. Den skall stllas in hos trdgrdsmstarens, och det r ett godt stycke dit. Nu r det din och Wilhelms tur. Vi f skifta om, kan du vl begripa.

Wilhelm Ankar hade mdosamt lyftat p den tunga korgen. Jag duger inte mycket till, sade han. Och jag trs inte trtta mig, om jag skall spela i orangerisalen som sist vi voro hr.

Du behfver inte bra stort, d Jacob Jan r andre man, sade Carl Ulrik trstande och sprang sin vg.

Men Jacob Jan bar dligt denna gng och mste jmt byta hand, och som Wilhelm Ankar var en liten svag, puckelryggig stackare, fick han fga hjlp.

ndtligen vnde fversteljtnant Anckarstrm sig om och sg hur de bda gossarna slpade p korgen. Han skilde sig tvrt frn sitt sllskap och gick den lnga trdgrdsgngen dem till mtes.

Fr jag se p dina hnder, Jacob Jan! sade han. Inte yttersidan, om jag fr be. Jag vill se insidan p dem.

Det r ingenting alls att se.

Om dr ingenting vore att se, skulle du vl kunna bra den dr korgen utan minsta mda. Visa mig insidan af din hgra hand.

De ro mest likadana. Tmmarna skafde, d jag hll in hstarna.

Lt mig se!

Jacob Jan framstrckte motvilligt sina bda hnder. De sgo frskrckliga ut, hade stora, eldrda mrken och tjocka valkar, dr inte skinnet var afskafdt eller blodigt.

Du fr inte bra med de dr hnderna, Jacob Jan. Hvarfr sger du aldrig ifrn, d du har gjort dig illa? Jag skall hjlpa Wilhelm med korgen, tills vi f fatt i Carl Ulrik. Men han r lngt borta nu. Slpp, Jacob Jan. Hr du hvad jag sger!

Tack, men det gr inte ondt, svarade Jacob Jan, som skiftat frg vid faderns erbjudande.

Jag ser ju hur pass ondt det gr. Du har ftt trar i gonen, du, som aldrig grter. Gif hit, Jacob Jan.

Jag grter inte, och om jag har trar i gonen, s r det inte drfr att det gr ondt.

N, gr som du vill. Du har vrst af det sjlf. Jag kan ju inte banna dig, drfr att du uppfr dig som en spartansk gosse eller, som farbror Gjrwell skulle sga, la vieux gothique. Det har varit min hgsta strfvan att f er s mycket som mjligt oknsliga fr kroppens plgor och lidanden. Med dig tycks jag hri ha lyckats, och det r ett sknt medvetande att ha lyckats i ngot af det som man frestter sig. Dr r trdgrdsmstarebostaden, jag trodde den var lngre bort.

Det trodde ocks jag, sade Jacob Jan.

Och medan du r drinne, s laga att du fr hlla dina hnder i kallt vatten, och frsk att f ett omslag, s att svullnaden lgger sig. Hr du, Jacob Jan.

Det behfs inte. Och Wilhelm Ankar, du behfver alls inte mda dig. Jag skall visa min goda pappa, att jag kan bra korgen allena.

Han ryckte korgen frn den puckelryggige, lyfte upp den och bar den fram mellan orangeribyggnaderna till trdgrdsmstarebostllet.

Hans far blef stende och sg efter honom.

Han sade goda pappa, tnkte han. Jacob Jan r vanligtvis hrd som sten, men han kan ocks vara mjuk som vax. Nu var han s stolt fver att ha betvingat hstarna, att han blef vek och sade goda pappa. Det kunde han gldja mig med att sga oftare.

Det var en lugn och idyllisk dag utan minsta missljud. fversteljtnant Anckarstrm hade lagt sin arm om Jacob Jans hals och gick p detta stt med honom en lng stund. Det var en rrande syn fr Gjrwell och hans vn Bjrkegren att se far och son s frtroligt g tillsammans i solskenet genom den starkt doftande trdgrdens slingrande gngar. Faderns manliga drag hade ett mt, mildt uttryck, som vackert terspeglades i sonens ansikte, s likt hans eget.

D trdgrden hade blifvit genomgngen och de hade besett slottet, hmtades matkorgen, och dess innehll dukades upp i grngrset under skuggan af en stor lind. Kungens skl dracks i lemonad, och Wilhelm Ankar knppte p den medfrda cittran och sjng en af Gjrwell diktad sng till kungens ra, i hvilkens refrng alla de friga af hjrtans lust instmde.

Efter middagen strckte man ut sig p grngrset och lg p rygg och tittade mellan den stora lindens grenar upp p de frbiseglande skyarna och njt af stillheten och tystnaden. Det var frst d tiden fr hemfrden nalkades, som fversteljtnanten sade, att nu skulle de ha det nje, fr hvars skull de egentligen kommit hit, nu skulle de nmligen i orangerisalen njuta af det ofrlikneliga ekot. Musikinstrumenten hmtades, och herr Grafstrm med sina bda elever, Wilhelm Ankar och Carl Ulrik, spelade fr sina andktigt lyssnande hrare en trio ur Thetis och Pele, hvarefter Wilhelm Ankar, som gde en god rst och lrt hos Uttini, sjng ngra arior ur samma frtjusande opera.

Det var den vackraste afslutning p den skna och fridfulla dagen.

________

IV.

Arrest i laboratoriet.

Fljande dag var lngtifrn lugn och fridfull. fversteljtnant Anckarstrm var vid sitt allra dystraste och irritablaste lynne. Det mrktes strax vid frukostbordet, dr det vankades snsor till hger och vnster. Endast Gjrwell gick fri, men Bjrkegren fick snubbor, drfr att gossarna talade hgt.

Det r herrns skyldighet att ge akt p pojkarna och se till, att de iakttaga skick och fason.

Informatorn blef blodrd i ansiktet, bugade sig, men svarade ej.

Hr herrn hvad jag sger? rt fversteljtnanten och slog handen i bordet. Har herrn inte ml i mun?

Jo, herr fversteljtnant, jag hr, och jag skall gonblickligen tillhlla gossarna att inte tala hgt.

Han afbrt sig tvrt och bet sig i lppen. Han hade haft stor lust att tillgga: Det r en mycket ful ovana, men han hejdade sig i tid. Det var inte hans sak att uppfostra sina disciplars far, och det var inte rdligt att uppreta honom, d han var vid detta lynne.

Informatorn gick fram till gossarna och tillhviskade dem att taga sig till vara, och d de sgo hur landet lg denna dag, insvept i gr dimma och ovdersmoln, i stllet fr att allt i gr varit gladt och solbelyst, var det ej svrt att frm dem att iakttaga den yttersta frsiktighet.

Gjrwell satt och skrufvade sig oroligt p stolen. Han var ytterst inquiet vid tanken p att ovdret hrnst skulle braka lst fver Jacob Jans hufvud och ter frbittra honom mot den far, som i alla fall lskade honom mt och som i gr p ett s markant stt gifvit den tungsinnige gossen prof p den faderskrlek, med hvilken han srskildt omfattade denne sin son och sitt namns brare.

Fr att afvnda uppmrksamheten frn gossgruppen vid salsskpet brjade Gjrwell tala om encyklopedien.

Jag har redan tidigt i morse hunnit genomlsa de ordfrklaringar, som herr fversteljtnanten behagat inlgga p mitt bord, och drvid srskildt fgnat mig t explikationen af ordet affliger. Jag finner absolut intet att drvid ndra eller tillgga.

fversteljtnantens blick hade mrkt iakttagande hvilat p gossarna, nu flyttade han den med ett ngot ljusare uttryck p Gjrwell. Han strk handen fver den hga pannan och det pudrade hret, som om hufvudet vrkte, och svarade:

Det glder mig, att jag lyckats med detta ord, det r ganska mngtydigt. Ltom oss kollationera och se om jag uteglmt ngot. Han tog en liten bl bok ur brstfickan p sin uniformsrock. Gjrwell fljde i en af de sm lappar, som lgo framfr honom, noga med det som hans vrd upplste.

Affliger v. a. Bedrfva, krnka, frorsaka frtret, hjrtelig oro och vedermda. Lorsque Dieu afflige les bons, D Gud hemsker de fromma, plgger dem korset. Om en usel musiker sges: quil afflige les oreilles Lgg detta uttryck p minnet, Wilhelm Ankar och Carl Ulrik. Affliction, S. f. Bedrfvelse, bekymmer, hjrtekval. Anmrkning: Affliction betecknar ett lngvarigt bekymmer, som kommit i vana; peine en kort fvergende bedrfvelse, chagrin en hjrtefrtande oro, frbunden med frargelse p ngon.

fversteljtnanten tystnade och strk ter handen fver pannan.

Jag tror, att detta r den rtta definitionen p chagrin: en hjrtefrtande oro, frbunden med frargelse p ngon.

Den r i hvarje fall mycket vl funnen, sade Gjrwell. Har herr fversteljtnanten tid och lust att fortstta med genomgendet af orden affluer, affoiblir, som jag utarbetat, eller kanske hufvudvrken r fr svr?

Visst inte, vi kunna sitta kvar hr, det r svalare inne n ute i dag. Det rustar sig till ska. Hvarfr st ni hr och lata er, pojkar? Jag ser ingen orsak, hvarfr ni skola ha nnu en frimndag. Eller vet herr Bjrkegren af ngon sdan?

Ingalunda. Men eftersom herr fversteljtnanten frbjudit gossarna att lmna rummet, frr n deras far stigit upp frn bordet, lt jag dem drja.

Vi ha ju slutat frukosten fr lngesedan. Sdant tal r enfaldig formalism. G nu, pojkar, och spara mig anledning att hvad er betrffar alltjmt behfva grubbla fver betydelsen af ordet chagrin. Fast Gud skall veta ...

Han gjorde en otlig rrelse med handen och satt tyst, till dess gossarna och deras informator lmnat rummet.

D framtog han ter den bl anteckningsboken, lade den framfr sig p bordet och sade:

Nu r jag beredd, ifall min herre behagar brja.

Gjrwell brjade och visste s vl att sysselstta sin vrd, att denne ej p flera timmar kom i tillflle att gifva utbrott t sitt dliga lynne, helst Gjrwell pminte om att det i dag var sista gngen under denna sammanvaro, som de arbetade tillsammans.

Hur s? frgade fversteljtnanten hastigt.

Drfr att jag redan i morgon mste tervnda till staden fr att dr f bttre tillflle att noggrannare genomg planen och delvis omndra den.

Jag har skt bereda min rade gst all nskad ro, utbrast fversteljtnanten hftigt, men fr det Anckarstrmska lynnet, den ldres svl som de yngres, har jag vl inte tillrckligt fredat min vns sensibla och mtliga sinnelag, och detta r vl orsaken hvarfr han inte lngre vill stanna hos oss.

Jag har sannerligen intet haft att beklaga mig fver, hvarken i detta eller ngot annat afseende, jag har endast rnt vlvilja af min vn och vrd och frtroende och tillgifvenhet af dess sner, fr hvilkas framtid och vlgng jag hyser det strsta intresse. Men i staden har jag tillgng till egen och andras boksamlingar, ngot som inte hr str mig till buds, d ju Lind bibliotek nnu r i sin brjan. S snart jag vl har planen frdig, terkommer jag p ett par dagar hit, och om herr fversteljtnanten d nnu str fast vid sitt beslut om detta dyrbara verks utgifvande, kunna vi komma fverens om arbetets frdelning och villkor och teckna ackord fr vra personer.

Och vra hus, infll fversteljtnanten hastigt, ifall ngot ddligt skulle hnda endera af oss, innan verket har ntt sin fullbordan.

Han hade rest sig upp frn bordet och gick fram och ter i rummet.

Det blir tomt fr mig, nr min herre reser, sade han pltsligen, det r godt att ha ett fridsamt element i detta hus. Hvarken jag eller mina gossar ro fridsamma, fast jag lgger band p mig och tvingar dem att bemstra sig. Deras informator r visserligen en fridsam, men ocks en trumpen man, de friga medrknas inte. Men hvad jag ville sga r detta, att jag har haft godt af min vns besk, och om jag har felat i hftighet eller annars, s hoppas jag, att min vn fverser med mig.

Han tog Gjrwells hand och kramade den hrdt. Drp sade han lika abrupt:

Frlt, jag r ur jmvikt i dag, jag har tillbragt hela natten i mitt laboratorium, och jag tervnder nu dit. Jag nskar, att min vn ocks sysslade med alkemien, s att jag hade ngon att frtro mig till i denna sak.

Gjrwell ruskade p hufvudet och smlog.

Jag r en bokmal och frstr mig inte p kemiska experiment.

Om jag kunde frm Jacob Jan att gna sig hrt. Hade jag blott tlamod och han intresse, skulle det skerligen g. Jag gr mig ofta frebrelser fver att jag inte anvnder tiden till att ocks stta honom in i detta, som jag har frskt gra med de andra inrttningarna. Jag tnker gra Lind till ett fideikommiss t honom, och om han inte skall f alltfr mnga bekymmer fr att uppehlla de patriotiska inrttningar jag hr har grundat, mste han fortstta de alkemistiska experimenten. Jag har, som min vn vet, redan lyckats framstlla en liten guldklimp, och det som har lyckats en gng i mindre skala, mste lyckas sedermera i strre, om inte fr mig s fr honom.

Vgar jag, eftersom herr fversteljtnanten ger mig det dyra namnet af vn, sga ett varningens ord: gif inte Jacob Jan denna uppgift i arf.

Hvarfr inte? utbrast fversteljtnanten hftigt och svngde sig om p klacken, s att han blef stende midt framfr Gjrwell, som han mtte med blixtrande gon.

Gjrwell knde sig hgst frsagd, men ansg det i alla fall vara sin plikt att sga:

Drfr att jag nskar, att Jacob Jan skall bli en lycklig mnniska. Guldmakeriet gr ingen lycklig.

Drom kunna sikterna vara hgst delade.

Och betnk, att gossen blott r tretton r

Innan Gjrwell hunnit sga ngot mera, var fversteljtnanten ur rummet. Strax drefter sg han honom g fver grden mot laboratoriet. Hunnen halfvgs blef han stende och ropade med dundrande rst: Jacob Jan!

Jacob Jan kom utspringande ur lsrummet.

fversteljtnanten gaf Jacob Jan en befallning, som Gjrwell ej hrde, och inom ngra gonblick fljde han efter sin far till laboratoriet.

Det gr aldrig vl, tnkte Gjrwell bekymrad.

Det hade heller inte gtt vl. Vid middagen, d alla vntade p vrden, syntes ej Jacob Jan till, och p Gjrwells frfrgan till Bjrkegren skakade denne p hufvudet och sade:

Han sitter i arrest p laboratoriet och skall sitta kvar fver natten. fversteljtnanten sger, att han med vilja drumlat drinne med ngot, jag vet inte hvad, och frstrt ratals arbete fr honom.

Kan man inte lgga sig ut fr gossen? frgade Gjrwell ngsligt.

Det tjnar ingenting till, det frvrrar bara elndet.

Hvem skulle trott ngot sdant efter den skna och fridsamma grdagen?

Jag, svarade Bjrkegren med ett bittert smleende.

De talade mycket sakta fr att ej gossarna skulle uppfatta hvad de sade. Bjrkegren tillade:

Sdant fr man vara beredd p. I det hr huset vara friden och lugnet inte lngre n en dag, hgst tv. Och det har nd varit en ovanligt lugn och fridfull tid denna senast frflutna. Lycklig den, som fr resa i morgon. Jag nskar, jag kunde medflja.

Min gode Bjrkegren mste tla sig och hrda ut fr de stackars gossarnas skull, sade Gjrwell. fversteljtnanten r en sjuk, men ingalunda en ond man, det har min vn sjlf erknt. Och han har bedt, att jag skall intressera mig fr hans gossars uppfostran. Det bsta jag kan gra hrfr r, att jag besvr deras utmrkte informator att inte fvergifva dem. Hur tillbringar Jacob Jan en sdan hr arrestdag?

Han sitter och stirrar framfr sig och frbittrar sitt sinne. Sysslolshet r inte bra fr honom, och det drjer en rundlig tid, innan jag efter en sdan hr extra hrd behandling fr honom uppmjukad. Skada att afresan sker redan i morgon. Ingen har kunnat inverka p honom som min herre, och det r synd om den hetlefrade och tungsinte gossen, som inte har de andras ltta sinne.

Mjligen kunde jag nd f fversteljtnant Anckarstrm fvertalad att eftersknka straffet. nej, det gr nog inte.

Han kom till denna slutsats, d hans vrd intrdde i salen och han mtte allvarsblicken frn de dystra gonen.

Nr Gjrwell fljande dag satte sig i vagnen fr att afresa frn Lind, fick han inte taga afsked af Jacob Jan, som ej velat bedja om frltelse och drfr ftt sitt straff kadt med nnu en dags arrest.

D vagnen krde frbi laboratoriet, reste Gjrwell sig upp fr att nicka ett farvl till sin kre Jacob Jan. Men han syntes ej till i fnstret, och Gjrwell sg hur han satt med ryggen vnd t vgen och ej rrde sig ur flcken, medan vagnen rullade frbi.

________

V.

Tankar rrande Herrar Anckarstrms uppfostran.

S snart ett bud frn Lind denna hst och vinter var inne i staden, medfrde det bref frn fversteljtnant Anckarstrm, frn Jacob Jan och informator Bjrkegren med ngsliga frfrgningar om assessor Gjrwells hlsotillstnd. Gjrwell hade efter hemkomsten fallit i en svr och lngvarig sjukdom, och det drjde flera mnader, innan han ter var i stnd att arbeta. D sjukdomen var som svrast, besvarades dessa vnliga frfrgningar af fru Brita-Nora, som ej hade tid att skrifva lnga bref, men alltid fann tillflle omnmna, att hennes Gjrwell under feberyrseln jmt talade om Lind och sina kra vnner dr. Nu under tillfrisknandet var han svr att afhlla frn arbetet p encyklopedien, och han arbetade och lste korrektur i trots af lkarens frbud. Gjrwell hade ocks tillsagt henne skrifva till herr fversteljtnanten och sga, att han i tankarna hll p att utarbeta en plan rrande de unga herrarna Anckarstrms uppfostran och att denna med det snaraste skulle skickas till herr fversteljtnanten fr hans nrmare begrundande.

Ett par veckor senare skref Gjrwell sjlf.

X:sti Himmelfrdsdag den 16 maj 1776.

Det r nu i dag netto ett r sedan, d jag frsta gngen var p Lind, och jag kan ej beg minnet af denna dagen bttre n att uppstta och fversnda nrl. tankar rrande mina kra Anckarstrmars uppfostran. Min bste herre behagar nog fverlgga med sig sjlf, s f vi sedan resonera hvar punkt igenom och stadga en plan fr det tillkommande.

Om lexikon skrifver jag denna gng ingenting, ty jag spar allt till muntlig konferens i nsta vecka; och nr jag d uppvaktar, har jag med mig korrektur p Lit. B. och p nya kungrelsen samt manuskriptet till hela Lit. C. D mera.

P torsdag morgon r jag frdig, Gud vill, att resa hrifrn. Mig skedde vl en srdeles plaisir, om vr kre Bjrkegren finge gra mig sllskap ut; dock hur det passar sig bst p Lind. Ack, hvar ville jag hellre vara under mina f hvilodagar n p Lind! Vill ock be drom att f tillbringa af dem dr s mnga, som kunna bests p en lexikograf och journalist.

Tackar dmjukast fr manuskriptets s skyndsamma tersndande. Hlsa min Carl Ulrik, ett lskvrdt barn, frn mig och tacka honom fr dess kra rader. Jag str i ringa korrespondens med Noblessen, och nr jag skickat dupletter och tripletter af vapen, har jag trott ej flera behfvas. Men grna vill jag utsnda alla dem jag fr.

Min egen Jacob Jan skall ocks hlsas till tendrement, min lilla Gsta icke heller frgtandes. Alla mina hlsa. Gud bevare min egen herre och vn.

Gjrwell var nnu s matt efter den envisa sjukdomen, att han mste lgga sig en stund och hvila, innan han orkade genomg den skrift, som skulle medflja brefvet. Om han ej fresatt sig, att den just i dag skulle afg ssom vittnesbrd om hans minnesgodhet och tacksamhet mot fversteljtnant Anckarstrm, som han visste att han p detta stt bst skulle gldja, hade han skerligen uppskjutit hrmed. Som det nu var, hade han hela morgonen sysslat med detta, och det terstod blott att genomg det skrifna. Budet skulle komma och hmta brefvet klockan tre. Det var ingen tid att frsumma. Gjrwell satte sig till rtta i armstolen, vecklade upp det stora arket och brjade att med halfhg rst lsa:

Tankar

Rrande Herrar Anckarstrms uppfostran.

Han hade lst en stund, d ngon kom in i biblioteket utan att frst knacka p drren. Det var fru Brita-Nora med frukostbrickan.

Hon satte den ifrn sig p bordet.

Nej, men min kre Gjrwell, arbetar du alltjmt, fast doktorn frbjudit det. Du har ju blodet t hufvudet, och din hand brnner. Inte gr det an.

Visst gr det an. Det r intet arbete. Se hit.

Fru Brita-Nora hytte med den lilla knutna handen t honom.

Du mste tminstone ta en smula, innan du fortstter. Dessa Anckarstrmar ta lifvet af dig. Jag vnne du aldrig sett dem. De ha totalt frhxat dig. Du sjuknade in under fveranstrngningen med faderns lexikon, och nr jag nu ndtligen har dig p bttringsvgen, skaffar snernas uppfostran dig ett recidiv p halsen.

Om en halftimme mste detta vara frdigt. N, vill Brita-Nora prompt gra ngon nytta, s kan hon lsa hgt det hr, medan jag spisar min frukost. Jag har hunnit till punkt fem. Brja dr.

Gjrwell lutade sig tillbaka i armstolen och slt gonen af mattighet. Men fru Brita-Nora lste ej, frrn hon sg honom knacka hl p gget och bita i den pbredda smrgsen.

D brjade hon med stort allvar:

5) Fderneslandets historia br framfr allt lras. Sedan man lagt grund med ngon kort kronologisk upprnning fr att draf minnas hufvudepokerna och kungatterna, br Lagerbrings sammandrag vl flera gnger lsas igenom. Draf lra de, bde att knna det pragmatiska i vr historia eller orsakerna till hndelserna och deras naturliga fljder fr nationen och att blifva goda svenska medborgare, nr de f lra hvad som frorsakat rikets fall eller flor alla tidehvarfven igenom. En svensk statskunskap utkommer framdeles, uppsatt i samma ndaml, och br d lika uppmrksamt studeras. Upprnning till utrikes historien, bde den gamla och den nyare, finnes i Bergklints sammandrag. Framdeles br den frklaras utur vidlyftigare handbcker. Bassers

Gjrwell ropade till:

Hll! Str dr Bassers? Det skall vara Bussers.

Fru Brita-Nora trutade med munnen, sprrade upp nsborrarna p den lilla uppnsan, lade hufvudet p sned och knep ihop gonen till en forskande blick.

Jo, jo, Gjrwell. Det str Bussers. Alldeles rtt. Frlt mig, jag slarfvade. Det skall inte hnda vidare. Sledes Nej, Gjrwell, det hr namnet kan jag alldeles inte tyda. Det har du skrifvit p kinesiska.

Gjrwell smlog. Hvem r det som sger, att min skrift liknar de kinesiska bokstfverna p teburkarna? Gif hit, skall jag bttra p det dr fatala ordet. Men nu fr lilla Brit-Nosen inte lsa mera, hon frvillar mig med sina anmrkningar. Tag hit!

Gjrwell drog det stora papperet till sig och lste mumlande igenom det. n rttade han eller tillade ngot, n satte han en punkt eller ett semikolon.

Fru Brita-Nora stod och sg ogillande p, tills Gjrwell sade:

Nu r det slut och, efter hvad jag kan se, ganska rtt.

Det var d fr innerligt vl, utbrast hans hustru. Och s tar jag det hr brefvet och frseglar det och skrifver utanskrift till fversteljtnanten. Jas, det skall du ocks sjlf besrja. Men sen nu allt detta r gjordt, min kre Gjrwell, lgger du dig beskedligt hr p soffan och hvilar dig. Hur r det en vis man afslutar sina Tankar rrande Herrar Anckarstrms uppfostran? Jag har lrt mig det utantill:

Hvilostunder rekommenderar jag slutligen fven s hgt som sinnesmda och ett oafbrutet hngande fver boken. Lgg nu ner den dr boken och strck sjlf ut dig, sger jag. Och s breder jag denna kappa fver dig och drar ner rullgardinerna, solen ligger ju rakt i gonen Och s somnar du in som ett snllt barn, min kre Gjrwell.

Hon kysste honom p pannan och smg sig p tspetsarna och med fingret p mun smleende ut ur rummet.

________

VI.

En beskande frn Lind.

Ngra dagar senare var det ter bud frn Lind inne i staden. Och som vanligt tittade Sven upp till Gjrwells, dr han alltid blef bjuden p middag eller en kopp kaffe, som det nu bar till. Denna gng medfrde han muntliga hlsningar frn fversteljtnant Anckarstrm med frfrgan om han skert kunde rkna p att assessor Gjrwell nsta torsdag mnade sig ut, i hvilket fall skjuts skulle skickas in till staden p onsdagen fr att tidigt torsdag morgon tervnda till Lind med herr assessorn. Sven hade mycket svrt att anvnda Gjrwells nya titel, men som han blifvit strngeligen befalld att gra detta, underlt han det ej.

Gjrwell skickade tillbaka ett muntligt svar, men skref med posten till Bjrkegren:

Sndagen den 19 maj 1776.

Nu, min bste Bjrkegren, mste ett par ord skrifvas. Jag har i dag njutit fr frsta gngen den milda, den vlgrande rstiden till godo; det vet jag, min vn har ock gjort p Lind. Det hoppas jag vi tre skola ock samflldt gra om ett par dagar, ty jag har begrt herr fversteljtnantens tillstnd att om torsdag f komma ut och vara hos er, mina kra vnner, fver pingsthelgen, ja, jag har ock vgat be om herr Bjrkegrens goda sllskap under vgen dit ut. F se, hvad som beviljas. I torsdags begick jag rsminnet af mitt frsta besk p Lind medelst ngra tankars uppsttande rrande vra kra Anckarstrmars studier. Jag snde dem samma dag och frmodar, att herr fversteljtnanten kommunicerar dem med min herre. Dock skola vi vl samflldt frst fverlgga om hela detta edukationsverk, innan nya systemer kunna vidtagas. Dock mera hrom munteligen.

Till min Jacob Jan skickas de mmaste hlsningar. Flera och mera tager jag med mig sjlf. Dessa kra barnen lskar jag obeskrifligt hgt; jag lskar dem af allt mitt hjrta. Omfamna dem p mina vgnar. Lt Jacob Jan alltid lsa stycken utur mina bref.

I dag har jag varit och r ganska lycklig.

Den skna morgonstunden har jag tillbragt nstan ensam och i sllskap med min Calle uti Kungstrdgrden; dr andats vrens lif, skdat naturens frsta prakt, nyo hrt fglarnas glada kvden. Jag satt dr emot solen, uppfylld af goda knslor, af knslor dem religionen tillika helgade. Umgtts sedan med goda vnner, min hederlige svger Herman, min beskedlige baron Silfverhielm, lst under mycken stillhet uti mina Sndagsbcker, skrifvit uti min enskilde dagbok, skrifver nu dessa rader och sitter rttnu till bords med de mina. Under allt detta ro dock tankar och hjrta som oftast p Lind. Gissa hos hvem? Lt Jacob Jan ock gissa. Lt si! Att ni ock gissat rtt. Huru grna hr jag er till, huru grna r jag hos er.

Gjrwell.

Det var en stor undran hos Gjrwells om herr Bjrkegren skulle f komma eller ej. Gjrwell hade sjlf inte mycket hopp om att hans stundan skulle beviljas, helst fversteljtnanten nyligen haft en svr attack af sin sjukdom och humret sades vara drefter. Men fru Gjrwell hade hrom natten haft en drm, som i drmboken uttyddes med att det skulle komma ett krt besk till huset, och stllde i fljd hraf om en god middag med herr Bjrkegrens favoritrtter till onsdagen och tog fram brudlakanen ur linneskpet. Ty om det kra besket, nmligen herr Bjrkegren, kom, skulle det bddas fr honom fver natten p Gjrwells soffa i biblioteket.

P onsdagsmiddagen stod Gjrwell i det ppna matsalsfnstret och sg nert gatan. Alla tre barnen voro med honom i fnstret, och Calle lutade sig s lngt fram, att hans far mste hlla honom i rockskrtet fr att han ej skulle falla.

Syns inte skjutsen frn Lind till, s f vi vl stta oss till bords, ropade fru Brita-Nora till dem frn stickbgen, dr hon satt och stickade p ett brokigt sitstcke.

Kunna vi inte vnta nnu ngra minuter? frgade Gjrwell tillbaka utan att vnda sig om. Du brukar ju vara sanndrmd, Brita-Nora, och nr det sledes alldeles skert kommer en kr gst till huset, f vi vl vnta med middagen, helst vr gode Bjrkegren stter vrde p en sdan uppmrksamhet.

N, som du vill, min vn, d vnta vi tio minuter, men inte lngre.

Hvem vill passa p tiden p pappas klocka? frgade Gjrwell och lade den stora silfverrofvan, som han tagit fram ur byxscken, p fnsterbrdet framfr sig.

Det vill jag, sta far, ropade Stafva.

Pass noga p. Annars f vi bannor af sta mor.

Carl och Brite-Louise lutade sig lngt fram ur fnstret, och allesammans lyssnade uppmrksamt, hvar gng vagnsbuller hrdes p den tysta gatan.

Nej, det var bryggarvagnen.

N, n, barn. Var inte en sdan yrhtta, Brite-Louise. Det dr r en krra, det kan du vl hra.

Den dr kommer inte hit, den viker af nert grnden.

Nu r det bara tre minuter kvar, ropade Stafva.

Ja, men dr kommer ju ocks Lindvagnen, jublade Calle.

Ja, mycket riktigt. N, sta mor, som fick rtt nu som alltid. Det r Lindvagnen, och Sven sitter p kuskbocken.

Men sitter ocks herr Bjrkegren inne i vagnen?

Visst gr han det, eftersom vagnen kommer hit. Nej, hvad ser jag! Det var en syrpris! Aldrig i mitt lif har jag blifvit s frvnad. Det r Jacob Jan, som sitter i vagnen. Spring ner allesammans och mt honom!

Goda pappa med!

Ja visst, ja visst, min pulla. Nej, hvad jag blef glad!

Gjrwell tog sina smflickor, en vid hvardera handen. Calle hade redan hunnit rutscha nerfr trtrappans rcke och stod i porten, d vagnen krde in p grden och Jacob Jan hoppade ur.

Nej, min kre gosse, s roligt detta var! ropade Gjrwell och slt honom i sin famn. Det var det kraste sllskap din gode far kunde skicka mig. En sdan fverraskning! Det hr r Calle, och det hr r Brite-Louise, och det hr r lilla Stafva, det kan du vl frst.

Carl bugade sig, och smflickorna nego fr Jacob Jan, som blef mrkrd af blyghet och stelt bugade sig fr de Gjrwellska barnen. Men d deras far ter famntog och kramade honom, kysste han gng p gng hftigt den faderliga handen.

S vnde han sig tvrt till drngen och sade i en ton, som starkt pminde om faderns.

Nu skall du stta in hstarna p vanliga stllet och komma hit tillbaks i morgon hur dags det fr farbror Gjrwell bestmma.

Klockan tta, om du vill, s ro vi framme i god tid.

Klockan tio minuter fre tta skall du vara hr. Och skt vl om hstarna, och se till skorna. Blacken haltar lite p vnstra bakbenet. Kr nu!

Gjrwell skrattade.

Jag mrker, att du inte hela vgen frn Lind suttit inne i vagnen, Jacob Jan.

Nej, farbror Gjrwell. Jag har krt, nda tills vi kommo till tullen.

Ville du inte kra nda hit fram?

Jo vars. Det ville jag visst. Men Sven sade, att vi mste komma in som herrskapsfolk till Stockholm. Herrskapet skulle sitta inne i vagnen, sade han.

Och nr Sven proponerade det, s hoppade du flux ner och satte dig i vagnen.

Nej, det gjorde jag inte. Inte frrn han pstod, att om ndig fversteljtnanten skulle f hra talas om att vi inte p herrskapsvis rest igenom staden, s skulle Sven f skam och ovett. Det ville jag inte skaffa honom. Och han mste ju gra som jag befaller honom.

Det var rtt tnkt, min gosse. Nej, att jag ndtligen har dig hr med de andra barnen! Och Gjrwell lade smeksamt sin arm om Jacob Jans hals och frde