-1-

KULTUREPOKENS PERIODISERING

c:a 800 - 650 f.Kr . - HOMERISKA GREKLAND

c:a 650 - 480 f.Kr . - ARKAISKA GREKLAND

c:a 480 - 400 f.Kr . - KLASSISKA GREKLAND

c:a 480 - 400 f.Kr . - SEN-KLASSISKA GREKLAND

INLEDNING Antika Grekland var en av de rikaste och mest fruktsamma perioder i mänskligetens historia,

och det, på alla områden: vetenskap, filosofi, samhällsutveckling, arkitektur, skulptur, måleri,

litteratur, teater, dans, musik, keramik, m fl., Det var också den epoken som kunde för första

gången till fullo betraktas som Västerländsk; med andra ord europeisk.

Västerlandets kultur och vetenskap föddes i Grekland, liksom det Västerländska samhället,

dess uppyggnad, struktur, moraliska och estetiska värderingar.

En av de viktigaste faktorerna och drivkraften bakom denna explosiva utveckling var födelsen

av demokratin.

DEMOS = gr . FOLK, KRATEIN = gr . ATT HÄRSKA

I.o.m. medborgarnas inflyttande på politiken och samhällsutvecklingen blev samhället

förändrat i sina grundvallar. Tillgången till vetenskapen och kulturen blev dramatiskt mycket

större än någonsin tidigare och kulturen blev plötsligt alla medborgares angelägenhet.

Denna utveckling påbörjades redan under perioden 1 100 - 800 f.Kr., då de egeiska

havskulturerna (minoisk, mykensk och kykladisk) smälte samman i en gemensam grekisk

kultur. Detta trots faktum att under hela Antika Grekland bestod området av många enskilda

stadstater.

Den fullt utvecklade grekiska kulturen kan man dock inte tala om förrän på 800-talet f.Kr. Det

var just då som den grekiska litteraturen, musiken, skulpturen, m fl. konstarterna fick sina

typiska drag. det var också under den perioden som den grekiska religionen sattes i fasta ramar

och knötts an till allt kulturskapande i landet. Den grekiska religionen och dess olympiska

gudar kom från och med då att genomsyra hela den grekiska kulturen, filosofin och t.o.m.

vetenskapen.

Trots den fantastiska utvecklingen på varje enskilt kulturområde är det mycket viktigt att

påpeka att den grekiska klturen var en mycket sammansvetsad kulturyttring, då de olika

konstarterna befruktade varandra och var beroende av varandra. Just denna symbiotiska

sammexistensen konstarterna emellan var det mest utmärkande draget i den grekiska kulturen.

De olika perioderna i Antika Greklands utveckling skall studeras var för sig. Däremot

musikens och arkitekturens utveckling kan förstås bäst att betraktas gemensamt för alla fyra

perioderna.

-2-

I viss mån kan även HELLENISMEN betraktas som en förlängning av Antika Grekland,

p.g.a. det grekiska språkets och den grekiska kulturens spridning till övriga världen. Det är

dock en epok som måste betraktas som ett nytt självständigt kulturhistoriskt skeende,

beroende på nya kulturströmningar och helt annorlunda samhällsutveckling -- demokratins

undergång och grekiska stadstaternas sammanbrott.

DET HOMERISKA GREKLAND

c:a 800 - 650 f.Kr .

HISTORISK ÖVERSIKT

- 800 - talet f.Kr. - de första grekiska stadsstaterna bildades

- 800 - 780 f.Kr. - det grekiska alfabetet fastställdes

- 776 f.Kr. - för första gången annordnades tävlingar i musik, idrott och poesi, s.k. olympiader, som

ingick i i festligheter till Zevs’ ära i Olympia

- 770 - 706 f.Kr. - nya medelhavsområden väster om Grekland koloniserades, bl a. Pithkusai, Naxos, Syrakusai

- 750 - 700 f.Kr. - de två homeriska eposar - Iliaden och Odysséen nedteckades

- 736 - 720 f.Kr. - de messeniska krigen. Spartas dominans.

- 700 - 675 f.Kr. - grekisk expansion i öster. Byzantion, Thasos, Istros, Chalcedon kolonierades.

- 680 - 660 f.Kr. - de första stentemplen började byggas

KULTURHISTORISK ÖVERSIKT

Tre konstarter dominerade denna epok - litteratur, keramik och keramikmålning, samt fester

till Dionysos ära.

LITTERATUR

Litteraturen av denna period gav oss de två stora homeriska eposen. Kanske två största

eposverk som skapades någosin - den blinde skalden Homeros’ (700 f.Kr.) ”Iliaden” och

”Odysséen”. P.g.a. eposarnas oerhörda betydelse för den grekiska kulturen fick hela perioden

sin benämning - den homeriska.

EPOS - en ålderdomlig versifierad form av berättande dikting

Just i desa två epos-dikter fick den grekiska gudavärlden in mästerliga och fullständiga

beskrivning. Verken berättar om grekernas krig mot Troja (Iliaden) och fursten Odysseus’

hemfärd från Troja till Grekland. Berättelsen skildrar inte enbart händelsernas förlopp utan

-3-

också förhållandet människorna och de grekiska gudarna emellan. Detta fick en enorm

betydelse för den allmänna samhällsutvecklingen i Grekland.

Även litterärt blev Iliaden och Odysséen stilbildande. Hexametervers, som båda eposen är

skrivna i, blev den mest populära verstypen i många århudraden framöver.

HEXAMETER - sex mått, då varje vers består av sex betonade stavelser

Även formen av dessa två eposar kom att prägla all berättande Våsterländsk dikting framöver.

Iliaden - handlar om bortrövandet av den spartanska drottningen Helena, kung Menelasos’ hustru. Hon bortrövades av Ilions

(Trojas) prins - Paris. Detta leder till krig mellan Sparta och Troja. och en långvarig belägring av Troja. De spartanska

ledarna, bl a. Menelaos, Agamemnon, Akilleus och Odysseus lyckas till slut att besegra staden, med hjälp av en enkel

krigslist -den trojanska hästen, en trähäst som gömmer spartanska krigare, som dras in i staden som en trojansk krigstrofé. På

natten kom de spartanska soldaterna ut och ödelade staden.

Odysséen - är fortsättningen på Spartanernas krigsäventyr.Handlingen kretsar mest kring Odysséus och hans krigare, som

straffas av gudarna för deras onödiga grymhet i kriget mot Troja. Odysséen beskriver Odysséus hemfärd genom haven med

otaliga äventyrer och hans slutliga hemkomst.

KERAMIKMÅLERI

En av de viktigaste och rikaste kunskapskällor om livet I tidiga Antika Grekland är keramiskt

måleri. Ett stort antal vaser som hittades eller grävdes fram runtom i medelhavsområdet

uppvisar en enorm rikedom av bildvittnesbörd om dåtida samhället.

Den första vasmåleristilen som skilde sig i allt väsentligt ifrån det tidigare minoiska

vasmåleriet (med dess havsmotiver, havsflora och fauna) var den s.k. geometriska stilen.

Under 800-talet använde man sig av enkla

trianglar, cirklar, rektanglar, olika rutmönster,

m m. för att pryda vaserna. I slutet av 700-

talet f.Kr, då kontakterna med kulturerna i öst

blev allt tätare, skedde en tydlig förändring i vamåleriet och orientaliska motiv började dyka

upp på vasernas kroppar. Samtidigt utvecklades en ny stil i området kring Aten, Attika - den

s.k. protoattiska stilen. Den använde sig av alla tidigare måleristilarna, men inordnade dem i

Dipylonvas, c:a 700f.Kr., höjd 108 c,

Metropolitan Museum of Art, New York

(den geometriska stilen i sitt slutskede och förstadiet till den proattiskastilen)

Protokorintisk Parfymvas ”Uggla”, c:a 650 f.Kr.,

höjd - 5 cm, Louvre Museet, Paris

separata avgränsade fält. De geometriska mönstren blandades med föreställande figurer (ofta

små människofigurer och djur) för att i slutet av denna period elimineras helt från vasernas

kroppar och förvisas till de yttre

-4-

platserna på vaserna - foten, handtaget och kanten. De stora ytorna reserverades helt för

berättande framställning.Stora berättande bilder, ofta med mytologisk anknytning utgjorde nu

huvuddelen av kärlens utsmyckning och placerades centralt på vaens kropp. På kärlens

skuldra återfanns ofta en fris med djur i kamp eller men orientaliska motiv.

DRAMA

Dionysiska fester som blev enormt populära under 800- och 700-talet och utspelade sig oftast

i Atens ytterområden var en klar yttring av den nya Dionysoskulten som växte sig allt starkare

bland folket. Detta trots prästerskapets framhävande av guden Apollon. Det var just dessa

populära Dionysosfester som framkallade oroligheter och slutligen tvingade det grekiska

prästerskapet till reträtt och accepterande av Dionysos som Apollon jämbördig gud.

De Dionysiska fester bestod av dans, recitation, musik, skådespel, religiösa rituall och inte

minst - dialoger i form av Dionysiska dithyramber som kan ses som grekiska tragedins allra

tidigaste vagga.

Processioner av bachanter, sylener, menader och satyrer förberedde den centrala punkten i

ceremonierna - dithyrambdikterna till Dionysos, som reciterades och sjöngs växelvis mellan

två olika körer, båda iklädda bockskinn. Redan i dessa tidiga dithyrambdikter illustreras det

som blir såsmåningom kärnan i klassiska attiska tragedier, nämligen beroendet och konflikten

mellan människor och de olympiska gudarna.

DANS

Den homeriska dansen var starkt knuten till de religiösa kulterna - den appollinska och den

dionysiska. Det förekom bara gruppdans i enkla cirkel- eller radformationer. Dansen var

värdig stram och enkel. Renheten av rörelser, harmonin av dansmönstren och enkelhet var

utmärkande drag i den homeriska dansen. Man kan indela dansen under denna epok i två klara

grupper:

- dionysiska danser - magiska processioner med deltagande av fulla bachanter iförda satyrens

masker. Danserna hade improvisatorisk karaktär och koreograferades

aldrig. Spontaniteten av dansen var det avgörande. Den mest kända

dionysiska danen var - oklasma, en dans av persiskt ursprung som

dansades med snabba upphopp ochkaraktäristisk knäböjning. danserna

hade extatisk karaktär och avspeglade dels sorgen efter gudens död, dels

den extatiska glädjen efter hans uppståndelse.

- appollinska danser - i vilka ordning och harmoni skulle råda fullt och helt. Alla appollinska

danserna var nogga koreograferade och hade strikt rörelsemönster. Den

populäraste av dessa dansen var choreia som var en processionsdans

som dansades med små värdiga steg och var alltid ackompanjerad av

sång.

-5-

DEN GREKISKA GUDAVÄRLDEN

Den grekiska mytologin var starkt knuten till den grekiska gudavärlden och gudarnas sätte på

Olympusberget. de viktigaste gudarna var:

- Zevs - gudarnas konung och världsalltets härskare

- Hera - Zevs’ hustru, äktenskapets gudinna

- Poseidon - Zevs’ bror, havets och flodernas konung

- Hefaistos - Zevs’ bror, eldens och smidesgud

- Karon - underjordens Gud

- Atena - Zevs’ dotter, krigets- och vishetens gudinna

- Hades - Zevs’ bror, dödsgud

- Ares - Zevs’ och Heras son, krigets gud

- Apollon - Zevs och Letos son, solens, ljusets och ordningens gud

- Dionysos’ och den jordiska kvinnans son, vitets-, festens- och växtlighetens gud

- Artemis - Apollons tvillingssyster, jaktens och månens gudinna

- Afrodite - skönhetens och kärlrkrns gudinna

- Eros - Afrodites son, den sinnliga kärlekens gud

- Hermes - Zevs’ son, Pans far, hendelns gud, gudarnas budbärare

- Pan - herdarnas gud

- Herakles - Zevs’ och jordiska kvinnans son, styrkans gud

DET ARKAISKA GREKLAND

c:a 650 - 480 f.Kr .

HISTORISK ÖVERSIKT

- 600-talet f.Kr. - sociall och politisk oro i landet. Zaleukos, Charondas och Drakon utarbetar nya lagar.

- 594 f.Kr. - slaveri, som straff för skuldsättning förbjuds. Införandet av nya mått- och viktsystem

- 561 - 510 f-Kr. - Peisistratos och hans söner - Hipparchos och Hippias regerar enväldigt i Aten

- 508 f.Kr. - Kleisthenes genomdriver konstitutionella reformer som öppnar vägar för första

demokratiska försök i Aten

- 499 - 493 f.Kr. - grekerna revolterar mot persiskt styre i Jonien och s.k. joniskt uppror är ett faktum.

Fredsförhanslingar mellan greker och perser påbörjas

- 492 - 479 f.Kr. - de menediska krigen. Perserna under ledning av Darius och Xerxes invaderar Grekland.

Grekerna organiseras i de grekiska stadsstaternas förbund och vinner flera strategiska segrar

över perserna, bl a. Marathon (490 f.Kr.), Salamis (480 f.Kr.), Plataiai (478 f.Kr.) och

Mykaleuden (479 f.Kr.). Akropolis och Parthenon förstörs av perserna. Aten framträder som

de starke och självklare ledaren av stadsstaternas förbund.

-6-

KULTURHISTORISK ÖVERSIKT

MÅLERI

Arkaiskt vasmåleri var kanske den viktigaste kulturyttringen under perioden 650 - 480 f.Kr.

Samtidigt som arkitekturen, skulpturen, musiken, drama och litteratur var fortfarande under

utveckling och långt ifrån den klassiska fulländningen, som dessa konstarter nådde först under

den klassiska perioden, nådde vasmålerikonsten sin absoluta höjdpunkt.

Benämningen ”arkaisk” (outvecklad) är därför mera adekvat när man beskriver denna

periodens arkitektur, drama, skulptur, m m. och mindre passande just för måleriet som efter

480 f.Kr. kom att stagnera och förlorade sin betydelse som en av de ledande konstarterna i

Grekland. Det var fortfarande vasmåleri, och inte freskmåleri (vägmåleri) eller pannå- och

dukmåleri, som gällde för de grekiska bildkonstnärerna. Arkaiska vaser var ofta gjorda i sten,

i motsats till homeriska keramikkärl. De var också mycket mindre . Det föreställande måleriet

dominerade nu helt och scener ur vardagslivet, sagovärlden och mytologin otgjorde

huvudsakliga motiver i konstnärernas skapande. Det höga statuset som vasmåleri fick i

samhället gjorde att konstnärerna började signera sina verk och sträva efter en mera

individualiserad måleristil.

Två stilar dominerade den arkaiska perioden inom vasmåleriet:

den svarfiguriga stilen som var den gängse under 600-talet f.Kr.

och den rödfiguriga stilen som dominerade under 500-talet f.Kr.

Den svartfiguriga stilen - alla människo- och djurfigurer målades på den röda leran (eller vitmålad sten) i form

av svarta silhuetter. I.o.m. den platta tvådimentionella effekten försökte man levandegöra dem svarta figurerna

genom inristningar av vissa konturer, t ex. ögonen, näsan, hakan, m m., Ibland använde man t.o.m. vitt eller

purpur för att framhäva särskilt viktiga ytor i målningen.

Den rödfiguriga stilen - vid sekelskiftet 600/500 f.Kr. experimenterade man med en motsatt teknik, då man lät

den röda leran framträda hos alla figurer och istället målades hela bakgrunden svart. Så gjorde bl a. en av de

främsta grekiska vasmålarna - Psiax. Denna teknik vissade sig vara mycket effektivare. man kunde göra mera

-7-

nyanserade kroppstekningar med kroppens alla utbultningar, kurvor, etc., Figurerna fick nästan en

tredimentionell karaktär. Den effektiva metoden gjorde att den svartfiguriga stilen dog ut helt med tiden.

Fresk- (vägg-) och stafflimåleri

Tyvärr, väldigt få vägg- och stafflimålningar är bevarade till våra dagar. Därför är det nästintill omöjligt att

tala om stilbildande trender i dessa genren. Det står dock tydligt att det arkaiska fresk- och stafflimåleriet

utvecklade nya metoder att arbeta med modellering av kroppsbilden och rumsdjupet. Måleriet började långsamt

frigöra sig frå sin tidigare arkitektoniska funktion och framstå som en egen konstart, som under den klassiak

epoken, kom att dominera över vasmåleriet.

SKULPTUR

Den berusade cyklopen bländas av Odysséus och hans män, bägare från början av 500-talet f.Kr., svartfigurig stil

Psiax. herakles betvingar det nemeiska lejonet. Attisk svartfigurig

amfora, c:a 525 f.Kr, höjd 48,5 cm. Museo Civico, Brescia

Gjutmästaren. Lapit och kentaur. Attisk rödfigurig kylix, c:a 490-

480 f.Kr., Staatlische Antikensammlungen, München

Under tidiga 600-talet f.Kr. fick Grekland de första djupare kontakter med egyptisk skulptur.

Och det var just det som blev den viktigaste impulsen till födelse av den grekiska monumental

skulpturen.

-8- De arkaiska människoskulpturerna är de första fristående skulpturer i

det stora formatet i historien (de egyptiska och mesopotamiska skulpturer var bundna till övrig

arkitektonisk planering). De arkaiska friskulpturen karaktäriserades av en påtaglig tyngd,

samtidigt som man utvecklade metoder att framhäva viktiga kroppsdetaljer, t ex. knäskålarna,

rynkor, veck, frisyrer, m m., Ofta satte man samman flera skupturer sida vid sida som en fri

utsmyckning av offentliga platser. Statyer skulpterades oftast i naturlig storlek och särskilt

omvårdnad ägnades åt detaljarbetet, bl a. hårets utnejsling. Däremot fick ansiktet inte avslöja

några känslor. Den arkaiska skulpturen var ett viktigt förstadium till den fulländadeklassiska

skulpturen.

Kore (flicka), c:a 530 f.Kr., marmor,

höjd 122 cm, Akropolis Museet, Aten Kvinnofigur, c:a 650 f.Kr., höjd 62 cm,

Louvren, Paris

Kuros (Stående yngling), c:a 600 f.Kr.,

höjd 187 cm, Museum of Art, New York

Tympanon skulpturen (gavelfält skulpturen) - var

en annan skulpturell form som uppträdde under

600-talet f.Kr. Det var en skulpturell

ornamentation inom ramen för en arkitektonisk

konstruktion - en triangel som uppstod mellan det

horisontala innertaket och de slutande sidor av

yttertaket. Den typen av skulptur hade oftast

berättande karaktär och inte sällan anknöt till

mytologin.. Tympanon fältet samt platsen strax

under den utnyttjades just för en sådan

skulpturering. Såsmåningom ersattes

reliefskulpturer inom tympanonfältet av fristående

rudskulpturer inom gavelfältets ram.

Kolonnskulpturer - en annan typisk arkaisk

skulpturföreteelse var kolonnerna utformade som

kvinliga statyer. Detta var särskilt populärt i

arkaiska joniska Grekland.

DANS

Spartas dominans på den peloponäsiska

halvön påverkade hela den arkaiska kulturen, men nest av allt just dansen. Den spartanska

krigsdas kulturen spred sig snabbt till övriga grekiska stadsstater. De gamla s.k. kuret

danserna förvandlades snabbt till rituella krigsdanser med vapen, som skulle bl a. öka

ungdomarnas krigsfärdigheter och allmän fysisk spänst. De två viktigaste av dessa krigsdanser

var pyrriche och embaterion.

pyrriche - innehöll höga försvarshopp, imitationen av en kamp och spjutkastning. Många pantomimiska

element ingick i dansen, som skulle alltid dansas av två män. Slutskedet av dansen var något slags

segerdans och en värdig stillsam hylning till gudarna.

embaterion - var en annan livlig krigsdans av marschkaraktär, som alltid ackompanjerades av aulos och sång.

Den sjöngs och dansades under spartanska krigståg.

gymnopedi - spartansk idrottsdans som ingick i idrottstävlingar, bl a. olympiader. Dansades alltid naket och

utan vapen, då kroppens styrka, skönhet och elasticitet skulle framhävas.Gymnopedi ackompanjerades

av både instrument (aulos och kithara) och sång (en hymn till Apollon).

geranos - s.k. labyrint dnas till Afrodites ära som dansades vid stora folkfester i komplicerade radformationer.

kariatyddans - en lätt graciös och elegant flickdans, då flickorna dansade i korta kjolar och vackra

huvudbonader (Deras avbilder prydde grekiska pelare och kolonner)

procharysteriedans - till Atenas ära, dansades under skördetider samt fruktmognadsperioder.

-9-

DRAMA

Under 600-talet f.Kr. utvecklades dionysier till orgiastiska, vilda och allt-mindre kontrplerbara

mysteriefester i dem attiska skogarna och olivlundarna. På 500-talet f.Kr. kom motreaktionen

mot dessa spontanitetens uttbrott.

Peisistratos försökte införa strama regler kring dessa enorma folkfester. Detta åstadkom han

genom att flytta fetligheterna till Aten och förklara dem som lagliga stadsfestligheter. allt

skedde nu under kontrollerade former. Satyr-, sylén- och bachantprocessioner tappade sin

Fasaden i sifiniernas skattehus vid Apollontemplet i Delfi. Museet i

Delfi.

orgiastiska och våldsamma karaktär, men fortfarande kretsade festligheterna kring berättelser

om Dionysos liv, död och uppståndelse. Dithyramben blev alltmer dominerande ooch växte

till en storform som innehöll många sceniska element. Först nu började dithyrambens riktiga

förvandling från en dialogiserad dikt till en enkel teaterform. Huvudaxeln i denna promitiva

teaterform var en skådespelare och kör som förde allt längre dialoger med varandra. Mästaren

av denna form var Tespis från Ikaria och det var han som istället för delad kör införde en

skådespelare och kör istället.

LITTERATUR

Arkaiska perioden var lyrikens förlovade period. På den tiden var poesin starkt knuten till

musik, eller rättare sagt till melodin.

Lyrisk dikt = gr. Melos = Melodi

Den arkaiska lyriska dikten var oftast en versifierad poesi, indelad i stroffer med olika

versmått och att till melodi. Den var oftast oackompanjerad och skulle sjungas solo. Det var

dock andra typer av lyrisk diktining också, bl a. dikter som skulle ackompanjeras av

instrument (lyra, flöjt eller kithara). Man fick dock aldrig recitera en dikt utan att sjunga den

eller recitera den till lyras ackompanjemang.Lyran var det instrumentet som lämpades bäst för

att ackompanjera dikterna. Dess klang var svag, intim, men samtidigt varm och uttrycksfull.

Det var också instrumentets namn som gav benämningen för denna litteraturgenre - lyrik, som

vi kallar idag även för poesi.

Ön Lesbos på Egeiska Havet blev på 600- och 500-talet f.Kr. ett mäktigt centrum för lyrisk

diktning. Två genialiska poeter framstår som de klarast lysande gestalter i den arkaiska

periodens lyrik - Sapfo och Alkaios.

Den kvinliga diktaren Sapfo skrev korta stämningsfulla tillfällighetsdikter samt lyrik full av kärlek och erotik.

Det var enkla korta men motiviskt rika dikter inte sällan om kvinlig skönhet, svartsjuka och kärlek kvinnorna

emellan (därav benämningen - lesbisk). Sapfos lyriska konst påverkade diktkonsten under lång tid framöver.

Med Sapfo samtide diktare Alkaios, även han från ön Lesbos skrev många kärleksdikter också, men hans främsta

lyriska verk var dock mästerliga politiska dikter.

500-talets största diktare var Anakreon vars begåvade dryckesvisor framstår som mästerverk i denna lyriska

genre.

Alla tre - Sapfo, Alkaios och Anakreon var s.k. sololyriker, d.v.s. deras dikter skulle sjungas eller reciteras av en

person. Men det fanns även arkaisk körlyri, d.v.s. dikter skrivna för en kör, oftast i form av dansvisor, marscher,

arbetssånger och hymner. Pindaros, Sardes, Arion och Stesichoros var de främsta poeter i denna genre.

Man skrev även prosadikting (på den tiden var även prosa bunden av versmått, men i motsats

till lyriken hade en berättande karaktär). Den största prosaikern under den arkaiska perioden

var Aisopos (500 f.Kr.), skaparen av fabel (djursagan).

-10- FABEL - en berättelse där djuren besitter mänskliga egenskaper, tänker talar och beter sig som människor.

FILOSOFI

Arkaiska periodens var grekiska filosofins vagga. Det var just under 600- och 500-talet som

den filosofiska skriften fick sina första mästare samt sin utformning, regler och normer som

skulle gälla för denna speciella litteratur genre. Dev främsta av den tidens filosofer var:

Thales fr. Miletos (600-t. f.Kr.) - den s.k. förste filosofen

Anaximenes fr. Miletos (500-t. f.Kr) - fadern av den veteskapliga prosan, som betraktade luften som

världsaltets urelement

Anaximandros fr. Miletos (500-t. f.Kr.) - naturfilosofins fader som påstod att bakom alla element fanns en

ursubstans - ”det obegränsade”

Heraikletos fr. Efesos (500-t. f.Kr) - en naturfilosof, som påstod att världen hålls av inre ”logos”, d.v.s.

förnuft, vilkens fysiska uttryck var elden. Enligt honom människan

var en gnista

Pythagoras fr. Samos (572 - 497 f.Kr.) - en filosof som representerade den s.k. mystiska rationalismen. Det

var också Pythagoras som var talteorins skapare och påstod att de

matematiska talen var den innersta världsprincipen.

DET KLASSISKA GREKLAND

c:a 480 - 400 f.Kr .

OCH DET SEN-KLASSISKA GREKLAND

c:a 400 - 325 f.Kr .

HISTORISK ÖVERSIKT

- 477 f.Kr. - Atens dominans på halvön. Aten sluter pakt med stadsstaterna runt det egeiska havet -

det s.k. Attiska Sjöförbundet

- 472 - 387 f.Kr. - Atens medborgare får genom omröstning dömma farliga och enväldiga politiker till

landsflykt

- 472 - 387 f.Kr. - Dionysos teatern i Aten framstår som det viktigaste kulturcentrum och viktig plats för

medborgliga samhällsdiskutioner. Aichylos, Sofokles oh Eurypides tragedier och komedier

presenteras i teatern.

- 464 f.Kr. - jordbävning och holoternas uppror försvagar Sparta

- 462 f.Kr. - aeropagen - det styrande aristokratiska rådet i Athen - förlorar en stor del av sin makt och

beslutande rätt till ”de femhundras råd” och domstolarna. Demokratiseringsprocessen i Aten

är i full gång.

- 458 f.Kr. - återuppbyggnad av Parthenon på Akroplis.

- 449 - 448 f.Kr - grekisk persisk fredsavtal (Kalliasfreden)

- 443 - 429 f.Kr. - Perikles’ styre i Aten, genom ett demokratiskt omval.

- 431 - 404 f.Kr. - peloponessiska kriget mellan Aten och Sparta

- 421 f.Kr. - Nikiasfreden

- 404 f.Kr. - Aten försvagas. Det atenska väldets sammanbrott. Tyranväldet införs

- 403 f.Kr. - demokratins återinförande i Aten

-11-

KULTURHISTORISK ÖVERSIKT

ARKITEKTUR

I tidigare avsnitt - det homeriska och det arkaiska Grekland - har vi avsiktligt utelämnat den

grekiska arkitekturen. Utvecklingen på det området skede nämligen långsammare och mera

insmyggande” än på andra kulturområden, för att nå sin fulla blom just under den klassiska

perioden. Därför är det lättare att studera arkitekturens utveckling i Antika Grekland i ett

sammansvetsat block, som innefattar alla grekiska kulturepoker.

Klassisk grekisk arkitektur, d.v.s. byggnadskonsten av perioden 480 - 325 f.Kr., har sina

djupaste rötter i de pre-Västerländska - minoiska och mykenska kulturer. Kretensiska

(minoiska) palats med bl a. kolonner (fast numera inte i trä, utan i sten) och kapitlar (dock

annorlunda utformade), samt ljusbrunnar och tak- och trappkonstruktioner var utgångspunkten

för den grekiska arkitekturen. Den mykenska kulturen bidrog med annat,

bl a. med den skulpturella utsmyckningen av byggnader (t ex. Lejonporten i Mykene). Under

den homeriska och arkaiska perioden utkristalliserades allt tydligare en ny - grekisk

arkitektur, som i allt vässentligt skilde sig från den minoiska, mykenka, och ännu mera från

den egyptiska, fenicianska och hettitiska byggnadskonsten.

Först under den klassiska perioden får den dock alla sina karaktäristiska och fullt utvecklade

drag och kännemärken och sin mästerliga fulländning, som gjorde att den klassiska grekiska

arkitekturen betraktas fram till våra dagar som den mest fulländade Västerländska

arkitekturstilen - den klassiska arkitekturen., vars mest glänsande monument är Parthenons

helgedom på Akropolis i Aten.

-12-

Apollontemplet i Korinth, 500-talet f.Kr.

Par thenon representerar den

grekiska arkitekturen i den renaste

formen. Den förstördes delvis år 1

687 e.Kr. och många skulpturer

bortfördes därifrån under årens lopp.

Arkitekturen är baserad

huvudsakligen på den dominerande

grekiska stilen - den doriska, med

vissa ändringar som infördes med

tankte på den geometriska renheten.

Faktum att kolonnerna lutar inåt och

vissa grundytor, bl a. postamentet är

inte raka, beror på att den visuella

effekten av raka och strikta linjer

krävde just dessa små förändringar.

Parthenon , helgad åt gudinnan Atena

- stadens skydshelgon, byggdes i vit

marmor under arkitektonisk ledning

av Itkinos och Kallikrates åren 448 -

432 f.Kr. på den heliga klippan -

Akropolis. Parthenon är den klassiska

arkitektures absoluta höjdpunkt.

Sedan 1 687, då turkarna förstörde

stora delar av bebyggelsen på Akropolis, står Parthenon som ruin, som dock vittnar om grekernas enorma

skicklighet inom byggnadskonsten.

Förutom Parthenon finns det en stor mängd andra byggnader runtom hela Medelhavsområdet, som vittnar om den

grekiska arkitekturens snabba utveckling. Till de främsta hör:

Poseidontemplet , 460 f.Kr.och Basilikan, 550 f.Kr. i Paestrum

Lysikratesmonumentet i Epidauros, 350-t. f.Kr.

Akropolis med Parthenon i Aten.

Parthenon av Itkinos och Kallikrates, 448 - 432 f.Kr, Akropils - Aten

-13- Den grekiska arkitekturen var alltid uppyggd kring tre huvudsakliga element, som återfanns i

varje officiell byggnadsverk: - postamentet försett med trappsteg

- kolonnerna

- bjälkaget vilande på kolonnerna(med tympanon) tympanon-ett triangelformat gavelfält med skulpturutsmyckning som uppstod mellan slutande takytor och kolonnerna

Detaljutformingen (framför allt kolonnerna) underordnades tre olika grekiska stilar:

- den doriska -”den maskulina stilen” som föddes på det grekiska fastlandet. den tidigaste av de tre stilarna

karaktäriserades av följande: - monumental konstruktion

- tydligt framhävd tyngd av stora stenblock

- sparsamhet av ornamentering och renhet av former

- kolonner saknar en bas och smalnar uppåt

- räfflade kolonnskaft (18 - 20 tjocka breda räfflor)

- kuddliknande enkla kapitälformationer ursprungna

ur minoiska palatskapitäl

- bjälkaget består av : 1)plant arkitrav, 2) frys (triglyfon)

indelad i tryglyfer och metoper (triglyfer med räfflor och

metoper med freskskulpturer)

- typiska byggnader i dorisk stil: Poseidontemplet (460 f.Kr)

och Basilikan (550 f.Kr) i Pastrum (Italien), Parthenon i Aten

(448 - 432 f.Kr.), Propyléerna och Atena-Nike templet på

Akropolis i Aten byggda av arkitekten - Mnesikles.

- den joniska - ”den feminina stilen”, uppstod i den grekiska övärlden. Skiljer sig ifrån den doriska stilen

främst genom annorlunda kolonner, samt något förändart bjälkage. Stilen är lättare och

mera graciös och dekorativ än den doriska, samt ledigare och inte omgärdad av så många

stränga regler som den doriska, vilket gjorde att den spredde sig snabbt till andra kulturer.

Karaktäristiska element: - kolonnen skall efterlikna en palm och placeras på egen

profilerad bas

-14-

- kolonnskaftet är mycket smalare ån den doriska och

smalnar inte så mycket av upåt

Poseidontemplet i Paestrum, Italien, c:a 460 f.Kr

- kolonnen har alltid 24 mycket smala räfflor, som gör att

kolonnens tyngd lättas upp

- kolonnen är krönt med en s.k. volunter - snigelliknande

formationner(outslagna palmblad)

- arkitravet är tredelat

- ovanför arkitravet finns en fris med reliefdkulpturer

- mellan frisen och arkitravet finns en tydlig gesims ornamenterat

med en rad ”tänder” undertill

- Främsta joniska byggnadsverket är Erekteion på Akropolis

i Aten (Erekteion var en atensk sagokung), 421 - 405 f.Kr.

-15-

- den korintiska - var egentligen ingen egen stil från början utan en variant av den joniska ordningen.

Erekteion, 421 - 405 f.Kr., Akropolis - Aten

Lysikratesmonumentet i Aten, c:a 334 f.Kr.

Teatern i Epidauros, c:a 350 f.Kr.

Det var kapitälet som fick en annan utforming. Det skulle få en överdådig och mycket

dekorativ utsmyckning i form av en korg beklädd med två rader av akantusblad, vågiga

skott och ibland blommor. De korintiska ordningen infördes först på 300-t. f.Kr. och

nådde höjden av sin popularitet under det romerska riket. Det främsta korintiska

byggnadsverket är Lysikratesmonumentet i Aten, 334 f.Kr. och Teatern i Epidauros,

c:a 350 f. Kr.

Den Senklassiska (förhellenistiska) arkitekturen har sin motsvarighet till den atenska

Parthenon i Mausoleion - ett mastodont byggnadsverk, inspirerad av de egyptiska pyramider.

Den byggdes kring 350 f.Kr. på beställning av Halikarnassos härskare - Mausolos och hans

hustru Artemisia. Projektets skapare och övervakare var den tidens störste arkitekt och

skulptör - Skopas. Byggnaden är förstörd idag, men många skulpturer av vissa delar av den

enorma byggnaden finns dock bevarade.

Mausoleion var en byggnad som var 49 m hög och baserad på en rektangulär bas (35 X 25 m) som var rikt

utsmyckad med skulpturer

mausoleion - har blivit sedan dess en beteckning för alla gravmonument i kolossalformat

SKULPTUR & MÅLERI

Parthenons skulpturer och fresker utgör

den viktigaste källan av kunskap om den

klassiska grekiska skulpturen. Förutom

själva Parthenon på Akropolis, finns det

många andra skulpturella verk som har

tidigare funnits i Parthenon, men numera

är spridda till världens konsthistoriska

museer, bl a. Museo delle terme i Rom,

British Museum i London, Louvre

Museum i Paris, m fl.

Parthenon beställdes av Perikles och

skulptören Fidias (490 - 430 f.Kr.) utsågs

till den konstärlige ledaren av hela

projektet. Genom sina konstnärliga ideer

och administrativa ledarskap satte Fidias

en stark prägel över hela Parthenons

skulpturella skatt.

Den klassiska skulpturen delas in i fyra

olika huvudstilar:

1) den stränga stilen - c:a 480 - 450 f.Kr. -mycket stor asymmetri än i den arkaiska

skulpturen

- kropparna är fulla av liv i lediga ställningar

-16-

- kroppstyngden är asymmetriskt fördelad och ofta vilar bara på det ena benet

Stående yngling (Kritiosynglingen), c:a 480 f.Kr

den stränga stilen

marmor, höjd 86cm, Akropolismuseet, Aten

- istället för det arkaiska leendet (livstecknet) som är så typisk för tidigare grekisk skulptur, är det kroppen

som ”bär upp” skulpturen och uttrycker skulpturens inre liv

2) den högsklassiska stilen - c:a 450 - 400 f.Kr. - ännu större asymmetri i skulptur framställningen

- fantastisk fulländning av den anatomiska detaljframställningen (minsta kroppsdetalj är utarbetat)

- kroppen vilar på ett stödben, s.k. contraposto och får den typiska S-formationen

- klar differentiering av de olika kroppshalvorna

- uttalad huvudvridning

- harmoniska proportioner

- denna typ av skulptur är så fulländad att den skapar ett mönster, mått och regelverk för

kommande skulpturtraditioner, s.k. kanon

- ansiktsuttryck är alltid mycket djupa och allvarliga, fulla av värdighet och måttfullhet

- även tympanons skulpturer påverkades av denna stil, d.v.s. halvskulpturer placerade

i byggnadens gavelfält. De ”brättade” alltid en grekisk myt och präglades av stor pathos.

pathos - gr. = lidande, ett lidande uttryckt med värdighet och återhållsamhet, som skulle

gripa åskådaren utan att skrämma

3) den fidiasiska stilen - c:a 450 - 400 f.Kr - den av de grekiska stilarna som är starkast knuten till grekisk mytologi och den grekiska gudavärlden.

- porträtterar de grekiska gudarna, bl a. Dionysos, Apollon, Hera, Atena, m fl.,

- kropparna är oftast omsvepta i en tunn drapering, som hjälper att återge rymdens rörölse omkring figuren

- materialet är nu oftare marmor än brons, som tidigare

-17-

Den döende niobiden,

Högklassisk skulptur

c:a 450 - 440 f.Kr, marmor,

150cm, Museo delle Terme, Rom

Diskobolos (diskuskastare).

Högklassisk skulptur

Romersk marmorkopia efter

bronsoriginal från c:a 450 f.Kr.,

naturlig storlek, Museo delle Trme,

Rom

Doryfos (Spjutbäraren).

Högklassisk skulptur

Romersk kopia efter ett original fr. c:a 450-

440 f.Kr., marmor, 198cm, Museo Nazionale,

Neapel

4) den senklassiska (förhellenistiska) stilen - c:a 400 - 325 f.Kr. - en period som avslutar den klassiska epoken och samtidigt är begynnelsen av den nya stora epoken -

hellenismen

- den förhellenistiska (enklassiska) skulpturens viktigaste skulpturella mästerverk härstammar från

Skopas Halikarnassos

- Mausoleions skulpturella utsmyckning var imponerande. Tre stora friser var dock de mest framträdande:

-18-

Tre gudinnor, från Parthenons östra tympanon, c:a 438 - 432 f.Kr.

Fidiasisk stil

marmor, överkroppstorlek, British Museum, London

Nike, från Athena-Nike templets balustrad

Fidiasisk stil

c:a 410 - 407 f.Kr., marmor, 107cm, Akropolismuseet, Aten

vagnkapploppningar, lapiternas kamp mot kentaurerna och grekernas kamp mot amazoner

- rundskulpturen under denna period var helt olik den klassiska. Kropparna var överdimentionerade och

tunga, alltid täckta av en tjock drapering. Den nakna kroppen var nu banlyst och den klassiska

regelbundenheten och harmonin helt försvunnen.

Vasmåleriet under den högklassiska

perioden var inte längre någon högaktad

konstart, som den var tidigare. En vit

grundyta utgjorde numera grunden för

målningarna (både på sten - och

keramikvaser). Man försökte utveckla

enkelt perspektivmåleri och skapa

djupverkan. För att åstadkomma detta

fanns det konturer som var skarpa och

tydliga, medan andra var diffusa och

suddiga. Vasmåleriet i Grekland dog

nästan helt ut vid c:a 200 f.Kr.

-19-

Mausolos från Mausoleion

Den senklassiska stilen

359 - 351 f.Kr., 285cm, marmor,

British Museum, London

Demeter från Knidos

Den senklassiska stilen

c:a 340 - 330 f.Kr, 152cm, British Museum, London

Akillesmålaren, detalj från en attisk vas (vitgrundslekyt)

c:a 440 - 430 f.Kr

MUSIK

själva ordet ”musik” härstammar från grekiska ordet ”mousike”, och det i sin tur från de 9

grekiska gudinnorna, döttrar till Zevs och Titangudinnan - Mnemosyne. Dessa, patronerade

konsterna och vetenskapen:

Polyhymnia - musik

Erato - lyrik

Kaliope - epik

Euterpe - drama

Melpomene - tragedi

Talia - komedi

Terpsychore - dans

Klio - historia

Urania - astronomi

Kunkapen om grekisk musik är ytterst begränsad och baseras huvudsakligen på litterära

vittnesbörd samt c:a ett dussin musikinskriptioner i sten som finns bevarade till våra dagar.

Aristides’ definition av musik: ” musik är vetenskap om melos (melodi) och allt relaterat med melos”.

Västerlandets musiktradition fick sin teori, konstruktion och sitt estetiska tänkande från den

grekiska musiken. Grunderna till detta lades under den arkaiska perioden av Pythagoras (580

- 500 f.Kr.), som genom en stränddelning åstadkom ett system av intervaller (avstånd mellan

olika toner), ett system som även idag utgör den absoluta grunden i Västerlandets musik..

talförhållandet intervall

2:1

3:2

4:3

oktav (8)

kvint (5)

kvar t (4)

Pythagoras: ”musik och aritmetik är oseparabla läror i förståelsen och förklaringen av universum och därmed

även människopsyket. Musikaliska klanger och rytmer ordnade med hjälp av siffror exemplifierar harmonin av

universum”.

Just intervallläranledde i slutet av den arkaiska perioden till uppkomsten av grekiska skalor, som enligt grekerna,

gav uttryck åt olika själstillstånd (varje skala hade sitt eget ”ethos”/känsloladdning). Dessa skalor var

tetrackorder, d.v.s. de bestod av fyra toner:

1. dorisk - lämplig för hymner( allvarlig) (t ex. a - g - f - e)

2. frygisk -lämplig för dithyramber(upprorisk) (t ex. a - g - fiss - e)

3. lydisk - lämplig för drama och aulosmusik (passionerad) (t ex. a - giss - fiss - e)

mixolydisk - som var en sidoskala

Dessa skalor kunde flyttas en kvint (5) ner, då fick man hypodorisk, hypofrygisk och hypolydisk skala,

eller en kvartt upp, då man fick hyperdorisk, hyperfrygisk eller hyperlydisk skala.

Grekisk musik var starkt knuten till religiösa ceremonier och olika instrument fick användas

vid olika tillfällen (Apollons kult = lyra eller kithara, Dionysos kult = aulos). Det grekiska

instrumentariet var annars mycket begränsat och tre instrument dominerade den grekiska

musikutövningen:

-20-

aulos - ett blåsinstrument med dubbla rörblad (oboeliknande)

lyra - mindre stränginstrument med 5-7 strängar som användes som soloinstrument och

ackompanjemanginstrument (lyrik och epik)

kithara - större stränginstrument med 5 - 7 strängar, som användes utbytbart med lyra

Ingen notskrift utvecklades ännu, däremot ett alfabetiskt musiknotationssystem, bestående av

fenicianska bokstäver som texten i sången skrevs ned. Rytmbeteckningen hade särskilda

tecken och intervallerna betecknades med bokstäver.

Seikilos - ”Epitaf”:

- modern tr ansponer ing - rytmbeteckning

C Z Z K I Z I - intervallbeteckning

- text med fenicianska bokstäver

Enbart c:a ett dussin musikverk från Antika Grekland (inklusive Hellenismen) finns bevarade,

och alla i det alfabetiska notsystemet, bl a. ”Slaget mellan Apollon och Dragon”, 2 Delfiska

hymner till Apollons ära och 3 Mesomedes hymner. De är bevarade i form av gravstens

inskriptioner.

Grekisk musik kan kort karaktäriseras med följande punkter:

- huvudsakligen monofonisk (enstämmig)

- heterofonisk, då öster och instrumenter musicerade tillsammans heterofoni - samma melodisk-rytmiska stomme för alla stämmor, med många improvisatoriska inslag,

t ex. utsmyckningar, olika i olika stämmor.

- kompositör=musiker

- musiken förekom oftast med text och var då starkt bunden av textens rytmflöde

- harmoni var ett okänd begrepp för grekerna

En oerhört viktig roll för Västerlandets kultur hade de två grekiska doktriner ( doktrin= norm,

lära, teori) :

Pythagoras’ ethos doktrin: det musikaliska mini-universum med sina system av toner och rytmer, är uppbyggd

enligt samma regler, principer och matematiska lagar som hela universum.

I.o.m. att universum påverkar människan, måste även musiken, som är universums

avbild, också påverka människan på samma sätt.

Aristoteles’ doktrin: musiken imiterar alla själstillstånd: passion, vrede, melankoli, mod, kärlek, hat, etc.,

därför kan man styra människan med hjälp av rätt vald musik.

Ethos doktrinen delade musiken i två grupper:

apollinsk musik (ethos’ musik) /klassisk musik där formen och konstruktionen är överordnade känslouttrycket/.

Denna musik skulle lugna ner, skapa harmoni och framkalla ädla känslor. Formen, goda

-21-

proportioner och planering av verket var absolut avgörande. Oftast var det lyrik

ackompanjerad av lyra

former: hymn, ode, elegi, epik.

dionysisk musik (pathos’ musik)(romantisk musik som hade förmågan att framkalla starka känslor, hetsa,

entusiasmera, och där uttrycket var det konstnärliga målet och inte konstruktionen.

Denna musik spelades oftast på aulos eller ackompanjerades av aulos.

former: tragedi, drama

Aristoteles’ och Platons syn på musik:

”att uppfostra en bra medborgare kräver ett system av edukation, som skall bestå av två huvudelement:

musik och gymnastik (disciplin av själ och kropp). Rätt proportion dessa två emellan, ger en stabil och

trygg harmonisk människa. Inte alla typer av musik är lämpliga i utveckling av en viss typ av en medborgare.

T ex. melodier fulla av uttrycksfull mjukhet och melankoli är inte lämpliga vid uppfostran av en krigare.”

Grekiska musikformer för solo-instrument eller solo-sång och instrument:

musik för soloinstrument eller instrument & röst - NOMOS kitharikos (lyra eller kithara solo)

kitharodikos (lyra eller kithara & sång)

auletikos (aulos solo)

aulodikos (aulos & sång)

Grekiska körsångsformer :

dithyramb - till Zevs’ ära (kör & aulos)

prosodia - processionssång (kör & flöjt)

peanos - till Apollons ära (kör accapella)

hymn - till gudarnas ära (kör accapella)

hyporchema - till Apollons ära (körsång & dans)

epinika - hyllningssång till segrarna (kör accapella)

skolion - dryckesvisa (kör accapella)

epithalamia - bröllopssång (kör accapella)

tren - begravningssång , sorgesåg (kör accapella)

Musiken hade en framträdande roll även i den grekiska tragedin. Körsång var en av de viktigaste elementen i

tragedin och oftast ackompanjerades den av aulos. Redan Aischylos använde musiken för att skapa stämning.

Efter att Sofokles begränsade musikens roll i tragedin, återgav Eurypides musiken en framträdande roll i denna

drama form och t.o.m. gav skådespelarna stora och långa sångpartier, samtidigt som körens roll minskades yill

minimum. Eurypides’ tragedier krävde en stor vokal virtuositet, vilket ledde till en snabb utveckling av

sångkonsten. Körsångerna inom scenen hette parodos och körsång mellan scenerna - stasimon. Både körsång och

solosång ackompanjerades av aulos.

Den grekiska tragedins musikaliska karaktär inspirerade kompositörer av den s.k. Camerata Florentina (gruppen

av tonsättare i slutet av 1500-talets Florens i Italien, bl a. Monteverdi, Peri, Caccini och Cavallieri) till skapande

av en ny teaterform - opera.

Operan övertog nästan alla viktiga element av attisk tragedi.

DRAMA

Det var just under den klassiska perioden, som man kan tala om den västerländska

teaterformens utkristallisering. Festerna till Dionysos ära under tidigare epoker bar, reda då,

på en frö av teatern i sig, men först nu skulle den europeiska teatern få sina typiska drag.

Samspelet och syntesen mellan olika konstarterna - dans, sång, musik, sceneri, kostymer,

masker och den talade texten fick under den klassiska perioden sina välordnade former, som

skulle utgöra grunderna för allt teaterskapande i Europa framöver. Detta skede under

-22- 500-talet f.Kr., då Peisistratos satte de atenska dionysier i behärskade bestämda ramar av

form, påförde dem en disciplin av framförandet och gav dem en fast ram av välfungerande

regler.

KLASSISK ATTISK TRAGEDI

tragos=gr.=bock ode=gr.=sång aeidein=gr.=att sjunga

Tespis fr. Ikaria var en av de första att skriva och dramatisera andra myter än den om guden Dionysos. Han var

också en av de som införde fasta regler i den nya dramatiska formen utsprungen ur dionysier - vilda fester till

gudens ära. Hans tragedier framfördes av en skådespelare (berättare), s.k. protagonist och en kör som skulle både

tala och sjunga. En dialog uppstod kören och protagonisten emellan, liksom en konflikt - kärnan i tragedin.

Redan i början av 400-talet f.Kr. införde Aischylos en skådespelare till, den s.k. deuprotagonisten. det dröjde

inte länge förrän Sofokles införde den tredje skådespelaren - tritagonisten.

På den här sättet hade den religiösa ceremonin till Dionysos ära förvandlats ifrån en enkel dithyramb och

processionssånger till en ädel dramatisk form - tragedin.

F.o.m. mitten på 400-talet f.Kr. skulle tragedin alltid byggas enligt ett fast bestämt schema:

1) prologos - inledning

2) parodos - körsång

3) stasimon - körsång med korta scener

4) epeisodion - scen, oftast i form av en dialog

5) emmeleia - dansen med scener

6) epilogos - avslutningsscenen

7) exodos - utgångståg med körsång

I den tidiga attiska tragedin var det kören som var den centrala gestalten. Det var också därför som lyriken (text

satt till musik) dominerade över dramatiken (körsången var viktigare än textrecitationen.

Fortfarande spelades tragedier som en del i stadsstatens årliga fester. Varje dramaturg fick presentera fyra

sammanhängande tragedier , en s.k. tetralogi och en komedi eller satyr.

Den sena 400-tals tragedin flyttade tyngden från kören över på skådespelarna. Körens roll minskade och

skådespelarna lyftes fram. Den psykologiska bilden av individen blev allt bättre och den dramaturgiska

spänningen allt större. Monologen blev numera det viktigaste elementet i tragedin och det viktigaste

uttrycksmedlet.

Sin slutliga mästerliga skeppnad fick den attiska tragedin med Sofokles’ och Eurypides’ tragedier.

Hjältarna var nu människor av kött och blod, de förändrades beroende på omständigheter, deras porträtt blev

alltmer detaljerade. Dialoger och monologer blev allt längre och körpartier allt kortare. Även de mytologiska

intryger var på stark reträtt. Istället porträtterades människan i hela sin nakenhet.

Särskilt Eurypides’ tragedier, som eliminerade- så gott som helt - gudarnas närvaro, kan kallas för ”människo-

tragedier”.

Två tydliga trender var helt dominerande i den sena klassiska tragedin. Den första trenden var att idealisera

människan (Sofokles), den andra trenden var motsatt - att visa människan som hon var, med alla hennes svagheter

(Eurypides).

-23-

Karaktäristik av den attiska tragedin:

- dialogen mellan skådespelare och kören var kärnan i dramat

- i tidig attisk tragedi fanns det bara en skådespelare (protagonist). I den sena tragedin införs

ytterligare en (deuprotgonisten) eller två (tritagonisten) skådespelare

- tidig attisk tragedi framhävde körens roll och lyriken (sången), medan den sena tragedin

framhävde textrecitation och den dramatiska spänningen

- kören kommenterade oftast händelsernas gång och invecklingarna huvudpersonerna

emellan. Körens ledare (koryfeus) hade en viktig roll i föreställningen

- tidig tragedi hämtade sina temata alltid ifrån den grekiska mytologin (undantag: Aichylos’

”Perser” och Frynichos’ ”Milets besegrande”)

- tragedin spelade viktig estetisk och uppfostrande roll i samhället, samt var ett viktigt forum

för en allmän samhällsdebatt

- tragedin spelades alltid i samband med Dionysos fester, under tre dagar då varje dramaturg

fick presentera fyra tragedier, som ingick i ett sammanhängande helhet, en s.k. tetralogi

- kvinnoroller spelades av män

- masker, med fasta känslouttryck, var en obligatorisk ingrediens i skådespelet

- skådespelarna gick på högaplatåskor - koturnach för att synas bättre på scenen

- språket var högtydligt och fjärrna från det vardagliga språket

- tragedin hade ambitionen att lära ut livets alla lagar och regler

- man spelade under bar himmel på en scen (orchestra), som var en rund scen. Publiken satt

på platser inhuggna i slutande halv- eller helcirkel (theatron). Framför scenen fanns en

enkel träskjul (skene), som fungerade som ett omkläddningsrum för skådespelarna. För att

Masker ur den attiska tragedinsvärld (komisk mansmask, kvinnomask, tragisk hjältinna)

dölja skene, byggde man enkla dekorationer framför den, s.k. proskenion

-24-

Attiska tragedins tre största gestalter:

Aischylos (525 - 450 f.Kr.) - knuten till atensk aristokrati

- introducerade andra skådespelaren i tragedin - deuprotagonisten,

samt prologen (inledningen),

som förberedde skådespelet

- var först att skriva tetralogier med ett gemensamt tema och ämne

- skrev c:a 70 tragedier, bl a. ”Orestei”, ”Perser”, ”Prometeus”

Epidauros Teater, Grekland.

Sofokles (496 - 406 f.Kr.)

- införde tredje skådespelaren - tritagonisten

- hans tragedier präglades av formens perfektion

- vann många tävlingar med sina tragedier

- tron på ”Dike” - den gudomliga rättvisan speglar sig tydligt i alla

hans verk

- samtidigt som han utökade kören från 12 till 15

personer, minskade

han körens roll till förmån

för körens ledare - koryfeus

- hans tetralogier bröt ofta mot regel om ett gemensamt äme

- använde sig av retrospektiv teknik, då händelserna

ur det förflutna

avslöjas undan för undan för

att påverka händelseförloppet i nuet

- hans ”hjältetragedi” är full av starka personligheter

- skrev c:a 90 tragedier, bl a. ”Ajas”, ”Antygone”, ”Trachiner”,

”Filoklet”, ”Kung Oidipus”, ”Elektra”

Eurypides (485 - 407 f.Kr.) - sofistiska ideer präglade stark hans tragedier

- vanlig människa stod i centrum

- en san demokrat och rationalist som han var,

inte sällan ifrågasatte

han religionen i hans verk

- införde långa monologer som speglde hjältarnas inre liv och

konflikter

- införde även komiska episoder i tragedin, vilket gav början åt

kommande tragikomedi

- typisk var ”Deus ex machina”, då gudarna hjälper människor

- skrev c.A 90 tragedier, bl a. ”Medea”, ”Alkeis, ”Jon”,

”Ifigenia i Aulis”, ”Ifigenia i Tauris”, ”Orestes”, ”Elektra”

KLASSISK KOMEDI

Den klassiska grekiska komedin kan lätt indelas i tre

skilda utveckligs faser:

Den attiska äldre komedin Ursprunget ur den attiska tragedin, hade den äldre komedin mycket

folklig karaktär och präglades av humor och komiska utspel. Samhället, politik och offentliga personer var

komedins huvudsakliga intressesfär. Med humor, ibland snuskiga skämt, ironi och karikatyr blev attiska komedin

ett perfekt medium för samhällskritiker och en sann demokratisk debatt. Tyvärr, de enda bevarade komedier av

denna period är Aristofanes komedier. Bland andra kända komediskapare hörde:Kratinos och Eupolis.

-25-

Aristofanes (445 - 395 f.Kr)

- den största komediförfattare

- ”Achajer” (425 f.Kr.) är den första bevarade komedin

- skrev huvudsakligen politiska komedier, som trots hård kritik mot demokratiskt valda styresmän, framhävde

demokratins betydelse för ett modernt samhälle

- hans komedier fick oftast sina namn efter kostymeringen (t e. grodor, fåglar, etc.)

- ett typisk drag i hans komedier var s.k. parabas, d.v.s. korta avbrott i hanslingen, då körmedlemmarna tog

av sig maskerna för att gyckla med samtida komediförfattare, politiker och för att ägna sig åt improviserad

dialog med publiken, då missförhållanden i samhället kunde kritiseras

- till hans viktigaste verk hör:”Achajer”, ”Fred”, ”Riddarna”, ”Lyzistrate”, ”Grodorna”,

”Fåglarna”, ”Getingarna”, Målnen”

Sofokles

Eurypides

Den attiska mellersta komedin Mellersta komedin var bara en blek kopia av den äldre attiska komedin. Samhällskritiken försvann så gott som

helt (parabasen togs bort helt). Även kören försvann för att ge plats åt flera skådespelare istället. Intressesfären

blev nu det vanliga folklivet istället. Huvudrepresentanterna för den mellersta komedin var :

Antifanes, Anaksandrides, Aleksis.

Den nya attiska komedin Allt släktskap med den äldre attiska komedin är numera helt borta. Den nya komedin är uteslutande en talpjäs.

Den har realistisk karaktär och ägnar sig helt åt spegling av vardagen och den vanliga människan.

Huvudrepresentanterna var: Menandros (bl a. ”Misantropen”), Filemon och Difilos.

DANS

Under den klassiska perioden blev dansen en högaktad och välutvecklad konstart.

Dansen ingick i utbildnng av alla medborgare och man lärde ut inte bara rörelseteknink, utan

också musik, geometri och etik, som skulle berika själva dansen och göra den till en ädel

konstform.

De so lärde ut dansens svåra konst hade en hög samhällställning och kallades:

paiodotribes - läraren av lägre grad, där gymnastiken var en viktig del i kroppens träning.

orchestodidaskalos - läraren av högre grad, som lärde ut cheironomi, d.v.s. ”armarnas tal”, dåtida koreografi

Dansen ingick på ett naturligt sätt i alla samhällsceremonier och festligheter. Den var också

oumbärlig i alla tre grenar av grekisk teater - tragedi, komedi och satyr.

I.o.m. att det var kören som stod för dansen och rörelsen på scenen, kallades även den om

bestämde alla rörelsemönster och dansrörelser för chorodidaskalos, d.v.s. läraren som lärde

kören dansmönstret; något slags koreograf.

Dansen i grekisk tragedi

var en mycket sparsam form av danskonsten. Den baserades på enkla gester och rörelser, som på ett uttrycksfullt

sätt skulle illustrera känslor och stämningar i texten.

Alla danser dansades mitt på scenen - orchestra, och körmedlemmarna - choreuter, skulle följa ledarens -

choryfeus’. rörelser.

De viktigaste danserna var koreograferade (noga planerat dansmönster) och dansades mellan dramatiska talade

episoder. Dessa danser kallades - emmeleia och var lugna, långsamma och värdiga. Rörelserna, liksom musiken,

var alltid starkt bundna till textens egen rytm. Dansarna bar på masker med fasta ansiktsuttryck - sorg, glädje,

kärlek, hat, m m.,

Hur viktig dansen var, kan man förstå när man tänker på att självaste Aischylos och Sofokles, så gott som, alltid

själva koreograferade sina tragedier.

-26-

Dansen i grekisk komedi

hade liknande utformning som dansen i tragedin, dock med flera improvisatoriska element.

Danserna i komedier kallades kordaks och var mycket snabbare än tragedins danser, samt innehöll många

virtuosa inslag som höga hopp, piruetter, m m.,

Imitationsdansen var också ett popuöärt inslag i komedidansen. djurimitationen t ex. begränsades inte enbart till

masker och kostymer, utan omfattade även dansmönstret.

-27-

Dansen i satyr

kallades sikinnis och ofta använde pantomimiska inslag. Man parodierade politikernas kroppsspråk, offentliga

personernas sätt att tala och bete sig på, m m., m m., Man bar på masker och satyrkläder. Höga hopp, benspark,

piruetter och t.o.m. snuskiga rörelser ingick i satyrdansens rörelsespråk.

Vardags- och underhållningsdans

räknades ite som konstformer utan som bruksdanser. Dansens allmänna tillgänglighet gjorde att dessa danser blev

omåttligt populära under 500- och 400-talet f.Kr.

Dansande menad. Marmorrelief. Kallimachos, 400-talet f.Kr.

Danser som: komos (fruktarhetsdans), hormos (ungdomsdans), epilenios (vegetationsdans) och tratta

(gruppdans som dansades i rader) dansades runtom i hela Grekland.

På 300 talet f.Kr. började dessa dansers popularitet att dala. Även teaterdansen förlorar sin höga status och sin

popularitet., och tas t.o.m. bort från tragedin.

P.g.a. svårare tider och ett samhälle i kris, förlorar dansen även sin fostrande roll.

De enda danserna som fortlever är följaktligen danser som har sitt ursprung i teater, men som omvanvlas till

pantomimdanser med många spektakulära akrobatiska inslag som attraherar almänna publikens intresse.

Höjdpunkten av den grekiska danskonsten sammanföll med den klassiska perioden, då man

skapade ett helt system av kroppsrörelser. dessa rörelser skulle skapa harmoni, både den ytrre

och inre, genom enkla och naturliga rörelsemönster. Denna lära kallades - eurytmi.

Med mycket enkla medel kunde man uttrycka stora känslor (exempelvis - sorg och lidande

uttrycktes av händerna omfamnande huvudet; hyllning till gudarna uttrycktes ofta med

upphöjda armar, etc.). Det viktigaste i den grekiska klassiska dansen var skönheten av

rörelselinjer och perfektion av harmoniska proportioner. Virtuositeten var hel banlyst.

LITTERATUR

Trots att drama intog den ledande positionen inom de litterära konstarterna, fortsatte en snabb

utveckling av den nya prosa- och posiformer, samtidigt som gamla redan etablerade

litteraturformer fulländades.

Den klassiska grekiska litteraturen utvecklades inom två separata grenar:

- lyrik (poesi) och prosa

Av kulturhistoriskt intresse är framför allt - poesi, prosa, retorik och filosofi.

Poesi Man kan klart urskilja två grupper av diktining under denna period:

ackompanjerad lyrik och oackompanjerad lyrik

Den sistnämnda var avsedd för läsning eller högtydlig recitation och ditt hörde bl a. epos, elegi och iamb

epos - upplevde sin sista glansperiod under 400-talet f.Kr., genom berättelser av Panyassis från Karien och

Antimachos från Kolofon. men inte ens de två stora eposdiktare förmådde att återuppliva den gamla formen, som

representerades av Homeros’ ”Iliaden” och Odysséen”, på ett så fulländat sätt.

iamb - den gamla smedediktninge höll också på att dö ut. Den kom dock att uppleva en kort renässans under den

hellenistiska perioden.

elegi - utvecklades i två olika skepnader, dels som symposiediktning som tog upp moraliska- och politiska frågor

(s.k. reflexions elegi), dels som klago- och kärlekselegi i form av korta poetiska inskriptioner.Reflexion elegins

största mästare var Jon från Chios, medan klago- och kärlekselegins främsta var: Simonides och Antimahos från

Kolofon.

Även den monodiska lyriken genomgick en snabb förvandling under denna period och övergick i en typ av

virtuos sång - nomos, vars främsta skaparen var Thimotheos fr. Miletos

-28-

Körlyriken nådde sin höjdpunkt under den klassiska perioden. de främsta formerna för denna typ av lyrik var:

epikinier - segersånger och hyllningsånger

kördithyramber - sånger i vilka Apollon och Dionysos dyrkades

epikioner - speciella segersånger med mycket strikta konstruktionsregler

klagokörer - som var begravningssånger

De främsta poeter som utvecklade just körlyriken under denna period var: Simonides, Bakchylides, Filoxenos,

Timokreon och framför allt - Pindaros.

Prosa Prosalitteraturen presenterade, under den klassiska perioden, en rik variation av olika prosagenrer, som indelades

i fyra grenar:

sakprosa (bl a. vetenskapslitteratur) - historieskrivning - retorik - filosofi

sakprosa

Den klassiska sakprosan var av mycket stor betydelse för kommande facklitteratur fram till våra dagar. Ett

begrepp i litteraturen av den typen, under denna period, var s.k. sakrposans fäder, skaparna av denna litterära

genre. Dessa författare/vetenskapsmän skapade då ett mönster (kanon) för denna sorts litteratur, som i stort

överlevde fram till våra dagar. De viktigaste av dessa var:

Akusilaos fr. Argos- en av den klassisak sakprosans grundläggare, som ägnade sig åt guda- och hjältegenealogi

Charondas fr. Catania - som utvecklade juridisk litteratur och lagstiftning

Alkamaion fr. Kroton - medicinska skriftens fader; den första att hävda att hjärnan var den mänskliga

kroppens själscentrum

Hippokrates fr. Kos - författare till banbrytande medicinska skrifter som ”Epidemierna”,

”Om den äldre medicinen”, m fl.

Anaxagoras fr. Klazomenai - som förde diskussionen över de fyra elementen

Demokritos fr. Abdera - prosastilens mästare; skaparen av första materialistiska teorier

Melissos fr. Samos och Zenon fr. Elea - disputationskonstens mästarna, som utvecklade metoder

att föra motståndaren in i motsägelser och absurditeter.

historieskrivning

Tack vare allt större nationell identiteskänsla bland det grekiska folket, föddes ett nytt behov av historisk

litteratur, som skulle bekräfta nationens förflutna. det nya behovet skapade också nya litterära former och nya

mästare, utav vilka följande är särskilt nämnvärda:

Herodotos fr. Halikarnssos - författare av bl a. sago- och gudaberättelser, reseskildringar, samt

historiska beskrivningar av grekiska erövringståg mot barbarer

Thukytides fr. Aten - den första atenska historikern

Xenophon - som skrev bl a. ”Hellenika” historiska verk om Greklands tidigaste historia

Theompos fr. Chios - Xenophons efterföljare, som skrev sin egen ”Hellenika”, samt en skildring

av samtiden - ”Phillipika”

-29-

retoriken

Retoriken var talekonsten, som hade en stor betydelse i juridiken och politiken. Talekonsten innebar att man hade

makt i det grekiska samhälls- ande- och politiska livet.

Diskussioskonsten förenades här med argumentationsfärdigheter och formens skönhet. Politik och juridik var de

två huvudsakliga områden, där talekonsten skulle bli särskilt viktig.

Många av de stora kända tal skrevs ner och på det sättet bevarades åt eftervärlden.

Talekonsten föddes och odlades först på Sicilien, som då var en grekisk koloni. Därifrån kom också de främsta

retorikerna: Korax, Teisias och Gorgias. från Sicilien kom retorikkonsten till Aten, där den fick värdiga

representanter i bl a.: Trasymachos, Isokrates, Aischines och - den största av retoriker - Demosthenes.

filosofi

Grekland var den Västerländska filosofins vagga. den europeiska filosofin har sina djupaste rötter i de grekiska

filosofernas resonemang och tankegångar.

En rad filosofiska skolor bildades redan under tidig 500-t. f.Kr. det var dock under 400- och 300-talet f.Kr. som

filosofin fick en explosionsartad utveckling, då alla filosofiska mönster, regler (kanon) skapades. De viktigaste

filosofiska riktningar under den klassiska perioden var:sofism, naturfilosofi och idéläran.

sofism

Sofistisk filosofi utvecklades under 400-talets senare hälft. Sofister var benämningen av de s.k. ”kloka”, ”lärda”.

Sofisterna, som i stor utsträckning använde sig av retoriken, trodde på den praktiska visheten, som skulle leda till

framgång och effektivitet. Det var just sofisterna som bidrog till en allmän samhällsoro, genom deras ihärdiga

ifrågasättande av de gamla gudarnas existens. En hård andlig kamp utspelades mellan de kulturkonservativa- och

de kulturradikala sofisterna. huvudrepresentanter för den sofistiska filosofin var:

Gorgias - en av de främsta retorikerna

Thrasymachos - en stor retoriker, som bl a. påstod att ”rätten icke var något annat än den starkes fördel”

Protagoras - ifrågasatte guds existens, i.o.m. bristen på motsatsens bevis (”människan är måttet för alla ting”)

naturfilosofi

Naturfilosofi infördes i Aten av Anaxagoras. Naturfilosoferna kritiserade traditionella årskådningar om jord och

himmel, och hade många gemensamma åsikter med sofisterna. Den största och mest betydelsefulla av

naturfilosoferna var Diogenes fr. Apolonia på ön Kreta. (” luften är ett urelement och därmed också ande,

förnuft, d.v.s. gud”).

Tre grekiska filosofer framstår dock som absoluta giganter inom den grekiska tankevärlden.

Det är:

Sokrates (469 - 399 f.Kr.) - tidiga sympatier för sofistiska teorier

- senare kritiserade han sofisterna för deras spekulativa teorier

- det centrala intresset för Sokrates var människan och

hennes problem

- skapade en s.k. förlossningsmetod i pedagogiken, som gick ut på att

läraren ”förlöste” kunskapen hos eleven

- hans filosofi fortlevde i hans lärjungars skrifter. Själv skrev

han aldrig

sina tankar

- dömde till döden av atenarna på lösa anklagelser om samröre med

gudlösa sofister

Sokrates: ”Lyckan beror på vetande, därför att vetande leder till rätta handlingar”

-30-

Sokrates, porträtt i romersk kopia

Platon (428 - 347 f.Kr .) - var Sokrates’ lärjunge

- hans verk har betytt oerhört mycket för vetenskapen, politiken,

musiken och litteraturen i alla tider

- hans tankar och litterära verk är bland det viktigaste som antiken

har lämnat efter sig

- 385 f.Kr. grundade Platon en s.k. Akademi - en skola för blivande

politiker och filosofer

Platons största litterära insats i litteraturen är hans 28 ”Dialoger”:

- de första dialogerna handlar om Platons läromästare - Sokrates

- dialogen ”Faidon” är beskrivning av Sokrates’ sista timmar vid livet

- dialogen ”Symposion” är en lysande betraktelse om Eros - den

fysiska och själsliga kärleken

- dialogen ”Staten” är en samling av Platons politiska åsikter och idéer,

samt en beskrivning av ett klassamhälle där makten finns bara hos dem

härskande

- dialogen ”Timaios” handlar om själen, Gud, idévärlden, existensen,

m m.,

Platons idéfilosofi:

”Vi kan inte lita på våra sinnesintryck, när vi söker en sann kunskap om världen. det vi ser, sinnesvärlden är

bara skuggbilden av en högre verklighet - idévärlden. Gud är en idé”.

Platons idélära:

”Jordlivet, sinnevärlden har ingen mening om inte själen får leva vidare och uppgå i en högre tillvaro --

idévärlden”

Aristoteles (384 - 322 f.Kr.) - Platons lärjunge

- 335 f.Kr. öppnade han en filosofi skola i Aten - Likejon

- Aristoteles populariserade och systematiserade sin tids vetenskap och filosofi

- han var en empirist: ”erfarenhet och iaktagelsen måste alltid finnas som grund för en filosofisk spekulation” - hans viktigaste verk: ”Politiken”, ”Etiken”, Retoriken”, ”Poetiken”, ”Atens samhällsskick”

Aristoteles: ”Varje ting består av materia som är icke levande, samt av form som formar materian

och aktiverar den (materia <--------> rörelse)”

Platon. Porträtt.

ANTIKA

GREKLAND & DEN

HELLENISTISKA VÄRLDEN

Lyrspelande musa på en grekisk bägare från 300-talet f.Kr.

KULTURHISTORISKA STENCILER - del 2