MEDELTIDEN,    C:A  500  –  1450      

Andrzej Ferber – kul turhis tor iska stenc i l er - Medel t iden  

 medeltida  fästnings  slott  i  Carcasson,  Sydfrankrike  

 ”Medeltiden”  kallas  perioden  mellan  det  som  vi  kallar  för  forntiden  (inklusive  Antiken)  och  den  s.k.  nya  tiden  som  börjar  med  Renässansen.  Tidsmässigt  varar  Medeltiden  mellan  c:a  500  fram  till  c:a  1450.  Beteckningen  MEDELTID  började  användas  av  s.k.  humanister  under  1500-­‐talet  för  att  markera  att  perioden  mellan  den  antika  kulturens  undergång  och  dess  pånyttfödelse  på  1500-­‐talet,  d.v.s.  Renässansen  var  en  period  av  stagnation,  stiltje  och  tillbakagång  i  europeisk  kultur.  Där  av  den  nedsättande  benämningen  –  MEDELTIDEN  –   tiden  mellan  två  viktiga  kulturperioder  –  Antiken  och  Antikens  pånyttfödelse  –  Renässansen.  I   själva   verket,   var   Medeltiden   en   period   präglad   av   såväl   politisk-­‐,   ekonomisk-­‐,   social-­‐   och  kulturutveckling.   Att   denna   utveckling   pågick   under     en   stark   ideologisk   ”övervakning”   och  ibland  ”diktat”  är  en  helt  annan  sak.  Detta  satte  en  oerhört  stark  prägel  på  hela  den  medeltida  kulturen.  Den   katolska   kyrkans   lära   och   dess   totala   dominans   i   samhället   tillsammans  med   det   feodala  systemet,  satte  en  tydlig  och  ofta  ”kvävande”  uniform  på  hela  medeltiden  som  kulturperiod.    Feodalism  Det  medeltida  samhällsystemet  som  byggde  på  det  ömsesidiga  trohetsförhållandet  mellan  vasaller  och  länsherrar,  samt  länsherrar  och  regenter.  Regenten  delade  ut  jordområden,  s.k.  län,  till  stormän  som  i  sin  tur  delade  mindre  jordområden  till  vasallerna.   Vasallerna   livnärde   sig   från   inkomster   som   dessa   små   jordområden   gav.   I   gengäld  skulle   de   stå   till   länsherrarnas   förfogande   som   krigsfolk   om   det   behövdes.   Även   ett   komplicerat  system  av  skatter  skapades.  Detta  åstadkom  ett  uniformerat  samhällsmönster  som  man  föddes  till  och  kunde  inte  bryta  sig  ifrån.  

 -­‐2-­‐  

 Medeltidens   världsåskådning   präglades   av   glödande   religiös   tro,   katolsk   mysticism,   utbred  relikkult  och  katolska  kyrkans  totala  dominans  i  samhället.  Man   ansåg   att   vår   planet   var   det   absoluta   centrum   för   hela   universum   och   utanför   fanns   det  fixstjärnorna  och  planetsfärerna.  I  jordens  inre  skulle  helvetet  finnas  och  utanför  fixstjärnorna  –  himmelen.  Trots  kyrkans  dominans  fick  vetenskapen  och  kunskapen  om  den  materiella  världen  ett  tydligt  värde  och  egen  legitimitet.  I.o.m.  det  kunde  den  filosofiska  gudskunskapen  få  sin  utgångspunkt  i  den  materiella   världen.   I   synnerhet   senmedeltidens   vetenskap   gav   allt   bättre  medel   att   tolka  naturen.  Samtidigt  experiment  stödda  av  den  matematiska  logiken  utgjorde  allt  stabilare  grund  till  vetenskapliga  studier.  Även   skolväsendet   upplevde   en   oerhört   snabb   utveckling   under   senmedeltiden   och   första  universitet   bildades,   bl.   a.   Bologna   Universitet   i   Italien,   Sorbonne   Universitetet   i   Paris,   Prag  Universitet  i  Tjecken  och  Jagiellonika  Universitet  i  polska  Krakow.  

 

Collegium  Maius,  Jagiellonika  Universitet  i  Krakow,  Polen    

Storstäderna  växte  sig  allt  större,  vilket  i  sin  tur  ledde  till  en  snabb  växt  av  den  borgliga  kulturen  som  kom  att  dominera  Europas  historia  i  många  århundraden  framöver.  Medeltidens   början,   präglad   av   kaos   och   samhällelig   oro   kan   tydligt   spåras   till   Romarrikets  sönderfall  i  Västra  och  Östra  Romarrike  år  476.  Medeltidens   slut   och   övergång   i   Renässansen   är   långt   ifrån   lika   tydlig.   Under   hela   1400-­‐talet  sker   en   tydlig   överlappning   av   den   gamla   medeltida   kulturen   med   nya   influenser   från   den  kommande   Renässansen.   Därför   bör   1400-­‐talet   betraktas   som   en   mellanperiod   i   europeisk  kultur.  Lämpligast  –  Pre-­‐Renässansen  (Förr  Renässansen).  

 Medeltidens  långa,  nästa  tusenåriga  historia  faller  i  tydliga  tre  utvecklings  faser:  

ÄLDRE  MEDELTIDEN  –  c:a  500  –  1050  HÖGMEDELTIDEN  –  c:a  1050  –  1300  

SENMEDELTIDEN  –  c:a  1300  –  1450  -­‐3-­‐    

En  mycket  speciell  del  av  Medeltiden  utgörs  av  den  s.k.  Vikingakulturen  som  utspelar  sig  i  norra  Europa  under  Högmedeltiden.    Det  är  viktigt  att  minnas  att  den  Medeltida  kulturen  utvecklas   i  det  tidigare  Västra  Romarriket  och   inte   i   hela   Europa.   I   den   östra   delen   av   Europa   fortsätter   Antiken   att   utvecklas   vidare   i  områden  som  tillhör  Konstantinopel,  bl.  a.  Grekland,  Bulgarien,  stora  delar  av  Ryssland,  Ukraina,  små  ”fickor”  i  Italien,  m  fl.  Denna   kultur   kallas   den   bysantinska   kulturen   –   Bysans.   Men   trots   många   gemensamma  nämnare   med   Västerlandets   kultur   utgör   den   bysantinska   kulturen   en   egen   kultur   gren   i  människans  kultur  historia.    Även   islamisk  kultur   får   fäste   i  Europa  under  Medeltiden  och  då   inte  minst  på  Iberiska  halvön  och  delar  av  Balkan.  

 

ÄLDRE  MEDELTIDENS  KULTUR  c:a  500  –  1050    

Västra  Romarrikets  slutliga  förfall,  efter  476,  innebar  en  månghundraårig  period  av  politisk  och  samhällelig   oro,   med   blodiga   krig   och   konflikter,   förstörelse   av,   så   gott   som   alla,  samhällsstrukturer.   Den   är   en   långsam   kulturell   utveckling   som   sker   under   den   delen   av  Medeltiden,   högst   ogynnsam   för   konstnärlig   framväxt.   Detta   gäller   alla   konstarterna   –  musik,  arkitektur,  måleri,  skulptur,  drama,  litteratur,  dans,  m  fl.  Orsaker  var  många  men  bland  dem  viktigaste  var  slutlig  schism  mellan  den  katolska  och  grekisk  ortodoxa   kyrkan,   politisk   förfall   i   Västra   Romarriket   och   icke   kristna   folkens   framstötar   och  attack  på  Västra  delen  av  Romarriket,  vilket  ledde  till  enorma  splittringar  av  tidigare  samhällen.  

Bland  andra  anfallen,  särskilt  ödeläggande  var  dem  som  utfördes  av:  -­‐ Vandalerna  från  Nordafrika  -­‐ Barbarerna  från  Nordafrika  -­‐ Västgoterna  från  Spanien  -­‐ Frankerna  från  Gallien  

-­‐ Östgoterna  och  Lombarderna  från  Apenninska  Halvön  -­‐ Hunnerna  och  Tartarerna  från  Asien  

Dessa   attacker   orsakar   folkflykt   i   nästan   hela   Västra   Romarriket,   därav   benämning   av   den  tidigaste  Medeltids  perioden  –  FOLKVANDRINGSTIDEN.    En   ny  maktfaktor   i   Europa   blir   den   islamiska   kulturen,   då   Araberna   invaderar   inte   bara   hela  Nordafrika   utan   också   Spanien   och   delar   av  Balkan.  Den   kristna   kulturen   av   sena  Romarriket  accepteras   däremot   som   den   nya   officiella   religionen   av   de   germanska   stammarna.   Den   nya  romerska   katolska   kyrka   bryter   helt   med   Österlandet   och   den   grekisk   ortodoxa   kyrkan   och  katolicismen   får  allt   starkare   fäste  på  de  germanska  områdena.  Detta  kommer  att,  under  700-­‐  och   800-­‐talet   resultera   i   stark   dominans   av   den   snabbt   framväxande   Frankiska   Imperiet   och  dess  dominans  i  Europa  under  den  karolingiska  dynastin.    Nya  samhällsstrukturer  föds  och  den  riktiga  nya  medeltida  arkitekturen,  måleriet,  skulpturen,  musiken,  litteraturen  börjar  växa  fram.  Först   under   Karl   den   Store   (Karl   den   V)   kan   vi   dock   tala   om   en   riktigt   utvecklad   Medeltids  kultur.   Den   tidiga   Medeltiden   c:a   500   –   1050   var   fortfarande   tiden   präglad   av   stark   oro   i  samhället  och  stora  konflikter  mellan  olika  kulturer  som  slogs  för  dominans  i  den  västra  delen  av  Europa.  

     

 -­‐4-­‐    

                                   Karl  den  Store,  målning  av  Albrecht  Dürer                                                                    Karl  den  Stores  rike  

 Det   är   just   under   den   tidiga   Medeltiden   som   islam   sätter   sitt   starkaste   prägel   på   den  framväxande  nya  Europa.    ISLAM  –  betyder  underkastelse.  Muselmaner  skall  underkasta  sig  Allahs  vilja  och  åtlyda  Islams  heliga  skrift  –  KORANEN  (Muhammeds  uppenbarelser).    Den  islamiska  vetenskapen,  hantverket  utvecklas  starkt,  inte  minst  på  Iberiska  Halvön.  Arabiska  siffror,  geometrin,  arabesk  ornamentiken  och  arabisk   inspirerad  arkitektur  utvecklas  snabbt.   De   tydligaste   och   viktigaste   minnesmärken   i   den   medeltida   europeiska   kulturen  återfinns  i  den  spanska  medeltiden  och  det  framför  allt  i  arkitekturen,  vetenskapen,  dansen  och  musiken.  

 ÄLDRE  MEDELTIDENS  ARKITEKTUR,  MÅLERI  &  SKULPTUR  c:a  500  –  1050  

 Arkitekturen  under  äldre  medeltiden  var  inte  någon  framträdande  konst  art.  Samtidigt   som   Bysans     vidareutvecklar   sin   arkitektoniska   byggerikonst   påbörjat   med   den  storslagna   Hagia-­‐Sofia   kyrkan   i   Konstantinopel   (dagens   Istanbul),     började   en   ny  muhammedansk  byggnads  tradition  utkristalliseras    inte  minst  i  Spanien.  Glasmosaiker,   geometriska   ramverken   av   ornament,   rika   trädgårdsanläggningar,   kalif   palats,  arabesk  utsmyckning  och  inte  minst  moskéer  skapade  nya  arkitektoniska  bildramar.    Moskén–  muslimskt  tempel  Formen  av  moskén  är  oftast  rektangulär.  Rektangelns  huvudaxel  –  KIBLA  riktas  alltid  mot  Mecka.  Kiblas  centrum  markeras  med  en  liten  nisch  –  MIHRAB  och  en  kolonnad.  På  motsatta  sidan  skall  böneutrops  tornet  –  MINARET  finnas.  Moskén  och  minareten  förenas  av  en  ramp.  

 -­‐5-­‐    

De  viktigaste  kännemärken  av  islamisk  byggnadskonst  under  denna  tid  var:  -­‐ glasmosaiker  av  bysantinsk  ursprung  som  täckte  väggarna  -­‐ landskaps-­‐  och  arkitekturbilder  i  ornerade  inramningar  

-­‐ det  geometriska  ramverket  med  sicksack  mönster  och  rosetter  som  upprepas  likformigt  över  hela  fasadens  bredd  

-­‐ moskéernas  tak  (tidigare  trätak  och  senare  stenvalv)  vilar  på  en  kolonnad  bestående  av  dubbla  bågar  

-­‐ kalif  palats’  rika  trädgårdsanläggningar  med  vattenbassänger,  fontäner  och  rika  växtplanteringar  

-­‐ rik  utsmyckning  med  ARABESKER  –  ett  sirligt  ytmönster  av  utsmyckningar  på  väggar  som  oftast  stiliserade  bladrankor  i  form  av  reliefer  (inristningar  i  sten)  och  skapade  illusion  av  

stenväggars  lätthet  

-­‐ Lejongården  i  Alhambra  kalifpalats  i  Granada,  Spanien,  1354  -­‐  1391    Islamiskt   medeltids   måleri   undvek   nästan   all   människo-­‐   och   djuravbildning   men   dekorativa  figurframställningar  kunde  göras   i  mindre   format.  Det  som  dominerade  det   islamiska  måleriet  av   denna   period   var   växtmotiv   och   geometriska   ornament.   Att   avbilda   människor   och   andra  levande  varelser  ansågs  vara  hedendomen,  då  enbart  Gud  (Allah)  var  förbehållen  att  skapa.  Oerhört  populära  var  däremot  portabla.  Rikt  dekorerade  föremål,  skrin,  boxar,  etc.  –  ett  arv  från  tidigare  nomadliv.  Den   i   särklass  viktigaste   lämningen  av   islamisk  arkitektur  konst   från  den   tidiga  medeltiden  är  moskén  i  Cordoba  i  Spanien  byggd  mellan  786  och  965.  

                         

   -­‐6-­‐  

Moskén  i  Cordoba,  Spanien,  786  –  965    

De  germanska  stammar  som  invaderade  österifrån  under  det  romerska  imperiets  slutliga  förfall,  förde  med   sig   en   konstnärlig   tradition   att   avbilda   djur,   särskilt   på   olika  metallföremål.  Denna  stil,  präglad  av  djurornamentik  men  också  abstrakta  och  organiska  mönster  blev  karaktäristisk  för  den  keltisk-­‐germanska  konsten  mellan  600  –  800.  Vikingarnas  senare  kultur  tar  över  denna  typ  av  hantverk  och  utsmycknings  konst  och  införlivar  det  i  sin  egen.  (se  VIKINGATIDEN  under  HÖGMEDELTIDEN).    DEN  IRLÄNDSKA  GULDÅLDERN.  600-­‐,  700-­‐  och  800-­‐talet  innebär  en  blomstrande  tid  för  den  irländska  kulturen.  Inte  minst  utvecklades  den  s.k.  BOK  ILLUMINATIONEN  i  de  irländska  klostren.  Baserat  på  den  keltisk-­‐germanska    djurornamentiken,  utvecklar  irländska  munkar  trä-­‐,  sten-­‐  och  framför  allt  handskrifts  illuminationer,  d.v.s.  bokstavs  prydnader  i  färg  och  senare  även  mycket  avancerade  bok  illustrationer  med  föreställande  bilder.  Klosterväsendet,  tidigast  utvecklad  i  Norra  Afrika  av  europeiska  missionärer  kom  till  Irland,  där  de   första   irländska  klostren  utvecklade  ett   särskilt  mönster  där   asketisk   fostran  och   sökandet  efter  andlig  fullkomning  blev  ledstjärnan.  

 

 bilder  ur  Lindisfarneevangeliariet,  c:a  700,  British  Museum  

 För  att  kunna  sprida  evangeliet  framställde  munkarna  handskrivna  kopior  av  bibel  och  andra  kristna  böcker.    Dessa  tillverkades  i  s.k.  scriptorier    -­‐  skrivstugor,  där  kalligrafisk  finnskrift    

blomstrade.  För  att  göra  dessa  skrifter  ännu  mer  attraktiva  utvecklades  ett  sätt  att  ornera  och  

utsmycka  första  bokstaven  i  varje  kapitel.    Organiska  och  geometriska  mönstren  skulle  hållas  åtskilda.  Varje  linje  i  djurornament  skulle  ledas  tillbaka  till  en  djurkropp.  

-­‐7-­‐    Regler  rörande  symmetri,  spegeleffekter,  former  och  färger  var  mycket  stränga.  Så  småningom,  ur   dessa   bokstavs   orneringar,   utvecklades   riktiga   bok   illustrationer   –   små  miniatyrmålningar,  som  även  dem  skulle  målas  efter  sträng  regelverk.  Även  bokpärmar  i  läder,  brons,  m  m.  pryddes  med  imponerande  tryck.    Det  kanske  mest  avgörande  för  den  Äldre  Medeltiden  var  föreningen  av  den  keltisk-­‐germanska  kulturen  med  Medelhavskulturen,  vilket  skedde  under  den  s.k.  karolingiska  tiden.  Karl   den   store   också   kallad  Karl   V   eller   Charlemagne   (742   –   814)   startar   ett   långtgående  program   att   förena   Syd   Europa   med   Norra   Europa.   I   detta   program   stod   arkitekturen   och  konsten   i   självaste   centrum.   Inspirerad  av  Rom  och  Ravenna,   skapade  Karl  den  stora   sin  egna  huvudstad  –  Aachen.  Karl  den  stora  blev  också  den  första,  av  påven  i  Rom,  utropade  kejsaren  av  Europa.  Få   karolingiska   kyrkor   står   kvar   fram   till   idag.   Och   de   flesta   av   dessa   blev   förstörda   genom  ombyggnationer.   Skrifter   och   kvarlevor   i   dessa   kyrkor   vittnar   dock   om   en   enorm   rikedom   av  väggmålningar  (fresker),  mosaiker  och  reliefskulpturer.  Under   den   karolingiska   perioden   vidareutvecklades   bok   illuminations   konsten   ännu  mera   än  under  den  irländska  guldåldern.  Många  av  dessa  är  bevarade  fram  till  våra  dagar,  liksom  många  elfenbens-­‐  och  guldsmedsarbeten.  Målningar   från   den   karolingiska   tiden   är   fulla   av   religiös   symbolik   och   religiöst   budskap   och  alltid   inrammade   i   stora   breda   ramar   som   framhävde   bilderna   som   ”fönsterutsikt”.   Ramarna  pryddes  ofta  på  ett  gammalromerskt  sätt  med  akantusblad  som  huvudelement.  En  särskilt  viktig  målar-­‐  och  handskrifts  stil  under  den  karolingiska  tiden  utvecklades  av  den  s.k.  Reimskolan,   vars   viktigaste   skapelsen   var   den   s.k.   Utrechtpsaltaren,   illustrerad   med   mycket  uttrycksfulla,  dramatiskt  laddade  pennteckningar.  

 

interiör  i  Karl  den  Stores  palatskapell,  Aachen,  792  -­‐  803    

Sluttampen   på  Den  Äldre  Medeltiden   vad   arkitektur,  måleri   och   skulptur   beträffar   är   den   s.k.  Ottonska  tiden,  c:a  950  –  1100  Ottonsk  konst  präglas  av  monumentaliteten  av  byggnader  och  inom  måleriet  och  skulpturen  av  kraftiga  rundade  former,  djup  inlevelse  av  det  religiösa  budskapet  och  betydligt  mera  realistiska  skildringar  än  det  var  fallet  i  den  karolingiska  konsten.  En  stor  mängd  av  kyrkor  rese  under  denna  tid.  Två  viktigaste  är  benediktin  klosterkyrkan  

St.   Pantaleon   i   Köln   och   benediktinordens   klosterkyrka   St.   Michael   i   Hildesheim.   Rikliga  guldsmeds-­‐,  brons-­‐  och  murararbeten  präglar  dessa  ottonska  kyrkor.  

-­‐8-­‐    

 klosterkyrkan  i  Corvey,  Tyskland                                    St.  Pantaleon  kyrkan,  Köln,  Tyskland            Gerokrucifixet  i  Domen  i  Köln,  975  -­‐  1000  

873  –  885                                                                                                                                      980      

ÄLDRE  MEDELTIDENS  MUSIK,  c:a  500  –  1050    Den  tidiga  kristna  musiken  var  ett  konglomerat  av  flera  andra  musiktraditioner,  utav  vilka  den  hebreiska   synagogans   musik   bidrog   med   de   viktigaste   impulserna.   Bland   annat   övertas   två  viktigaste  musikformer  –  hymn  –  lovsång  till  Gud  där  melodin  är  viktigare  än  texten  och  psalm  där   enkel   ton   recitation   skall   framhäva   textens   budskap   utan   att   förkväva   den   med   alltför  utvecklade  melodier.  Även  de  olika  sångsätten  övertas  från  synagogan:  

kantilation  -­‐  enkel  recitation  på  få  toner  antifonal  sång  –  växelvis  sång  mellan  två  körgrupper  

responsorial  sång  –  växelvis  sång  mellan  solisten  och  kören    Under  tidiga  500-­‐talet  utvecklas  musiken  ganska  slumpartat,  vilket  leder  till  olika  regler  i  olika  europeiska   centra.   Först   i   slutet   av   500-­‐talet,   under   påven   Vitalianus   och   påven   Gregorius   I  påbörjas   processen   som   kommer   inom   ganska   kort   tid   att   ”uniformera”   både   liturgin   och  kyrkomusiken.  

 sakral  musik  –  kyrkomusik  i  religionens  tjänst  

sekulär  musik  =  profan  musik  –  musik  utanför  kyrkan,  bl  a.  underhållning,  dans,  m  m.    

GREGORIANSK  SÅNG  gregoriansk  sång  =  cantus  planus  =  romersk  koral  =  latinsk  kyrkosång  Påven  Gregorius   I  beordrade   liturgins  och  kyrkosångens  reform  (där  av  namnet  –  gregoriansk  sång).   Under   hans   regeringstid   uniformerar   man   hela   kyrkosångrepertoaren,   genom   att   alla  liturgiska   texter   i   kyrkans   ceremoniella   bruk,   skrivna   för   hela   kyrkoåret   besätts   med  enstämmiga  melodier.  

           

   -­‐9-­‐    

Påven  Gregorius  I  och  hans  skapande  av  gregoriansk  sång    Till  en  snabb  utveckling  av  den  gregorianska  sången  bidrog  bildandet  av  den  första  musikskolan  –  SCHOLA  CANTORUM  i  Rom,  där  prästerna  lärdes  konsten  av  kyrkosång  med  alla  dess  konster  och  regler,  av  vilka  nedanstående  var  viktigast:  

-­‐ gregoriansk  sång  är  alltid  monofonisk  (enstämmig)  -­‐ gregoriansk  sång  är  alltid  sjungen  på  latin  och  kan  ej  översättas  -­‐ melodins  rytm  är  flyttande  och  kommer  från  textens  egen  språkrytm  -­‐ sången   skall   alltid   ha   opersonlig   och   kylig   karaktär   för   att   inte   fördunkla   textens  

budskap  -­‐ gregorianska  sångens  ton  förråd  är  alltid  diatonisk  (stam  tonerna)  -­‐ gregoriansk  sång  får  sjungas  av  män  enbart  -­‐ inget  ackompanjemang  är  tillåtet  -­‐ de  latinska  texterna  är  alltid  religiösa  

Gregorianska   sångens   ton   förråd   baserades   på   8   modala   skalor   (kyrkotonarter)   –   4  autentiska  och  4  plagala:  autentiska:  dorisk  (D),  frygisk  (E),  lydisk  (F),  mixolydisk  (G)  plagala:  hypodorisk  (A),  hypofrygisk  (H),  hypolysisk  (C),  hypomyxolysisk  (D)    Många  olika  former  av  kyrkosång  skapas  under  600-­‐,  700-­‐  och  800-­‐talet,  bl.  a.  antifona,  tractus,   graduale,   offertorium,   alleluja,   trop,   sekvens   men   det   var   två   cykliska  (flersatsiga)  former  som  var  definitivt  viktigast  –  OFFICIUM  och  MÄSSAN.  

 mässan  –  från  latin  –  missa  

/mässans  sista  ord  ”Ite  missa  est”  (församligen  är  upplöst)/  Mässan   är   den   viktigaste   kristna   kyrkoceremonin   som   anknyter   till   Jesus   sista  måltid  (enligt   St.   Lukas),   då   Kristi   blod   förvandlas   till   vin   och   hans   kött   till   bröd   (symbolisk  frälsning).  

                             

   

-­‐10-­‐  mässans  liturgiska  ordning  

 delar  med  musik                                                                                                  delar  utan  musik  

Proprium   Ordinarium   proprium   Ordinarium  1.  introitus        

  2.  kyrie  eleison,  Kriste  eleison  

(Herre  förbarma  dig,  Kriste  förbarma  dig)  

   

  3.  gloria  (Ära  vare  Gud  i  höjden)  

   

    4.  oratio  (colecta)         5.  lectio  epistolae    

6.  graduale        7.  sequentia  eller  alleluja  

eller  tractus        

    8.  lectio  epistolae  (homilia)       9.  credo  

(trosbekännelsen)      

10.  offertorium             11.  secreta         12.  praefatio       13.  sanctus  (Helig)  

ev.  Benedictus  (välsignad)      

      14.  canon     15.  Agnus  Dei  

(Guds  lamm)      

16.  communio             17.  postcommunio       18.  Ite  missa  est  

eller  Benedicamus  Domino  

   

Ordinarium   delarna   i   mässan   är   oförändrade   under   hela   kyrkoåret,   medan  proprium  delarna  förändras  beroende  på  tiden  och  ceremonin.  

 Det  finns  två  grundtyper  av  mässa:  

Missa  solemnis  –  fullständig  mässa,  där  alla  ordinarium  delar  är  med  Missa  brevis  –  kort  mässa,  med  enbart  Kyrie  &  Gloria  

 I   slutet   av   den   gregorianska   perioden,   en   ny   kyrkoform  blomstrade   –   sekvens  (sequentia).  Den  tog  sitt  ursprung  från  mässans  proprium  delar.  

 Viktigaste  medeltida  sekvenser  under  Äldre  Medeltiden  var:  

-­‐ Victimae  paschali  laudes  (Pris  ske  Påskens  offer)  /St.  Gallenmunken  –  Wipo)  -­‐ Dies  Irae,  Dies  Illa  (Vredens  dag,  Domens  dag)  –  Thomaso  da  Celano  

-­‐ Lauda  Sion  (Hell  Zion)  –  St.  Thomaso  da  Aquinas  -­‐ Veni  Sancte  Spiritus  (Kom  helige  Anden)  –  anonym  

-­‐ Stabat  Mater  (Vid  korset  stod  Moder)  –  Jacopo  da  Todi  -­‐  

Det  är  viktigt  att  minnas  att  under  nästan  hela  Äldre  Medeltiden  var  musiken  i  kyrkan  vokal   och   enstämmig,   alltid   sjungen   av   män   och   alltid   på   latin.   Detta   gällde   även  framförandet  av  mässor,  offertorier,  sekvenser,  hymner,  psalmer,  m  fl.    Just  under  den  gregorianska  tiden  utvecklades  ett  nytt  system  som  gjorde  det  möjligt  att  nedteckna  musik.  Det  är  då  ,  med  detta  system,  som  vårt  nuvarande  notsystem  föddes.  

Musik  notationen  utvecklades  ur  de  s.k.  neumer  (nevmer)    tecken  som  visade  sångens  riktning  ner  eller  upp  samt  kurvor  då  melodier  skulle  svängas  upp  eller  ner.  

-­‐11-­‐    

gregorianska  sångens  tidigaste  ”notskrift”  -­‐  neumer    På  900-­‐talet  placerades  neumer  på  olika  höjder  vanför  den   latinska   texten   för  att  visa  den  relativa  höjden  på  sången.  Först   986   i   Corbie   kloster   införde   man   linjer   som   gjorde   det   möjligt   att   exakt   ton  bestämma  sången:  En  röd  linje  för  tonen  –  F  och  en  gul  linje  för  tonen  –  C  Strax  efter  år  1000  införde  Guido  från  Arezzo  två  linjer  till  och  därmed  uppstod  4-­‐linje  notsystem,  som  var  den  direkta  föregångaren  för  vårt  5-­‐linje  not  system  idag.  

 

fyrlinje  system  i  skrift  från  slutet  av  1100-­‐talet    Det  är  viktigt  att  påpeka  att  än  så  länge  fanns  det  inget  system  att  visa  notvärden,  d.v.s.  längden  på  tonerna  man  skulle  sjunga.  I  slutet  på  denna  period  införs  även  klavarna:  klaven  C  och  klaven  F.  

 TIDIG  FLERSTÄMMIGHET  /ORGANUM/  organum  –  lat.=  att  sjunga  tillsammans  

Under  sena  Äldre  Medeltiden  utvecklades  den  tidigaste  formen  av  flerstämmig  musik  –  organum.  Utveckling     av   den   första   västerländska   form  av   flerstämmig  musik   betyder  allt  för  utveckling  av  konstmusiken  och  präglades  av  följande:  

-­‐ kompositionen  långsamt  ersätter  improvisationen  -­‐ musiknotationen  gjorde  det  möjligt  att  bevara  musikaliska  kompositioner  -­‐ strukturering   av   musiken   blev   alltmer   ingripande   –   8   kyrkotonarter   används,  

regler  för  konsonanta  (välklingande)  (prim,  kvart,  kvint,  oktav)  och  dissonanta  (dåligt   klingande)   intervaller   skapas.   Formell   strukturering   av   musiken   börjar  blir  allt  tydligare  

-­‐ polyfonin  börjar  ersätta  monofonin  alltmer.    

-­‐12-­‐    

Redan   på   800-­‐talet   en   ny   musikform   träder   in   på   musikhistoriens   arena   –  organum.   Denna   musikform   presenterades   först   i   ett   samlingsverk   ”Musica  enchiriadis”.  De   första   organa   var   alltid   2-­‐stämmiga   (organum   dupplum).   Först   i   slutet   av  1100-­‐talet  börjar  man  skriva  3-­‐stämmig  organum  (triplum)  och  ännu  senare  4-­‐stämmig  organum  (quadruplum).  Den  organum  som  skrivs  under  Äldre  Medeltiden  var  parallell  organum.  Det   var   syllabiskt   byggd   (en   ton   per   stavelse)   och   huvudstämman   (vox  principalis)   dupplicerades   en  kvart   eller   en  kvint   under   av   en   stämma   till   (vox  organalis).  

 parallell  organum  ”Rex  caeli,  Domino”,  800-­‐talet  

 Först   under   Högmedeltiden   skriver   man   en   ny   typ   av   organum   –   melismatisk  organum  (St.  Martial  organum  /  Florid  organum).      När   det   gäller   icke   liturgisk   musik   (profan   musik),   följande   musikformer   var  särskilt  populära:  

-­‐ goliardsånger  –  monofoniska  student-­‐  och  vagabondsånger  om  kvinnor  och  vin  skrivna  alltid  på  latin  och  av  satirisk  karaktär  

-­‐ conductusar  –  monofoniska  sånger  som  användes  i  liturgisk  drama  och  sjöngs  av  skådespelare  i  processioner  utanför  kyrkor  

-­‐ chanson  de  geste  –  episka  berättande  monofoniska  sånger  om  hjältar  och  deras  hjältedåd  

-­‐ jöngler-­‐  och  minstrelsånger  –  sånger  som  sjöngs  ackompanjerade  av  monokord  ett  stränginstrument  med  en  enkel  oval  resonanslåda  och  en  flytbar  spelbro.  Tillsammans  med  sången  uppstod  någon  form  av  heterofoni,  d.v.s.  sången  och  instrument  framförde  samma  med  enbart  marginella  skillnader  emellan.  

   

ÄLDRE  MEDELTIDENS  DANS,  c:a  500  –  1050    

Den   tidiga  medeltida  dansen  hade   ingen   tydlig   eller  klar  utformning-­‐  Beroende  om  det   var   en   kyrkodans,   sällskapsdans,   underhållningsdans,   etc.   var   det   olika  tidigare  traditioner  som  dominerade  i  dessa  danser.  

-­‐13-­‐  Sällskapsdansen   och   den   profana   dansen   präglades   av   tydlig   påverkan   av  barbariska  folkens  dansritter  (keltisk,  gallisk,  slavisk,  germansk)  som  blandades  samman  med  greko-­‐romersk  danskultur  och  orientalla  dansinfluenser.  Den   sakrala   dansen   (kyrkodansen)   hade,   däremot,   sina   starkaste   rötter   i   den  hebreiska  dansen  från  synagogan,  samt  nya  traditioner  som  uppstod  under  den  fornkristna  epoken.  Redan   under   fornkristendomen   inkorporerades   dansen   i   kyrkliga   ceremonier.  Traditionen   av   dans   i   kyrkan   under   kyrkliga   ceremonier   överlevde   i   katolsk  kyrka   fram   till   1600-­‐talet,   dock   inte   i   hela   Europa.   Kyrkodansens   ställning  försvagas   ständigt   under   hela   Medeltiden.   Grunden   till   detta   var  dansprocessioner  utanför  kyrkor,  som  ofta  urartade  i  hedniska  ritter.  Detta  leder,  så-­‐småningom,   till  ett  slutligt   förbud  av  dansen  både   inne   i  och  utanför  kyrkan.  Men  detta  sker  under  en  lång  tid  och  det  slutliga  förbudet  kommer  först  på  1600-­‐talet.  

 PROFAN  DANS  UNDER  ÄLDRE  MEDELTIDEN  

Det  var  vandrande  vaganttrupper  med  dansare  i  som  skapade  den  starkaste  och  livskraftigaste  danstraditionen  under  Äldre  Medeltiden.  Höjdpunkten   för   deras   danskonst   faller   mellan   700   –   1050   och   utvecklas  snabbast  i  Frankiska  Riket.  

 

 vagant  dans    kring  1100  

 Dessa   vagantgrupper   innehöll     både   sångare,   pantomim   skådespelare   och  dansare.  Och  dansen  blandades  med  musik,   enkelt   skådespeleri,   pantomim  och  enkla   jonglörkonster.   Vaganternas   danser   karaktäriserades   av   akrobatik,   höga  hopp,   livlig   gestik   och   många   pantomimiska   inslag.   Även   inslag   hämtade   från  bysantinska   danser,   arabiska   och   grekiska   danser   förekom   ofta   i   vaganternas  danser.   Dansen   ackompanjerades   av   flera   instrument.   Oftast   lyra,   trummor,  skrammelinstrument,   fiddla   och   horn.   Vaganterna   uppträdde   på   bröllop,  marknaden,  gator  och  torg  och  ibland  även  vid  olika  hov.  Själva  dansen  innehöll  många  soloinslag  men  huvudsakligen  dansades  av  små  grupper  av  dansare  som  dansade  i  cirkel-­‐  och  radformationer.  

Man  kallade  dessa  vagantgrupper  med  olika  namn  i  olika  länder:  Jongleurs  i  Frankrike  Giocolatori  i  Italien  

Spielmmen  i  Tyskland.  

Spelmän  i  Skandinavien  Skomoroki  i  Ryssland  

 -­‐14-­‐  

 Redan  under  700-­‐  och  800-­‐   talet  utvecklades  nya   former  av   sällskapsdans   som  dansades  i  små  grupperingar.  Men  först  under  900-­‐talet  formades  dem  till  klara  och  tydliga  dansformer  som  spreds  från  Det  Frankiska  Riket  till  övriga  Europa:    Correa  (lat.)=Rondeau  (fr.)=  Carol  (eng.)=Reigen  (tysk)  Denna   dans   dansade   i   öppen   eller   sluten   cirkel   och   ackompanjerades   av   sång.  Ledaren   dikterade   rörelsemönster   som   ofta   imiterade   texten.   Små   hopp   och  enkla  korta  danssteg  var  utmärkande  för  denna  dans.    Ballatio  (lat.)=  Danse  (fr.)=  Danza  (ital.)=  Tanz  (tysk)  Den   första   typen   av   pardans,   som   var   någon   sorts   spring   dans   med   typiskt  stampande   i   marken.   Man   skulle   jaga   sin   partner   och   ofta   byta   plats   med  partnern.   Dansen   ackompanjerades   av   en   kärlekssång   sjungen   av   en   enda  sångare.  

 SAKRAL  DANS  UNDER  ÄLDRE  MEDELTIDEN  

Dansen   i   kyrkan   var  mest   utbredd   i   den   tidiga   kristna   kyrkan,   även   om  denna  danstradition  överlevde  ganska  länge  på  sina  ställen.  Den  dansen  som  levde  längst  i  den  katolska  kyrkan  var  Praesuldansen  =  biskopsdansen  Prästen   ledde   en   rytmisk   församlingsdans   omkring   kyrkan,   med   rökelse   och  blommor   som   ströddes   omkring.   Biskopen   skulle   sedan   leda   in   församlings  medlemmar   in   i   kyrkan   med   enkelt   gungande   på   häftena   som   imiterades   av  församlings  medlemmar.  

   

ÄLDRE  MEDELTIDS  DRAMA,  c:a  500  –  1050    Den  medeltida  arkitekturen  och  skulpturen  och  i  viss  mån  även  dansen,  för  den  grekisk-­‐romerska  antika  traditionen  vidare.  Så  var  det  inte  i  teaterkonsten.  Den  kristna  makten  försöker  bryta  med  den  gamla  drama  traditionen  och  istället  etablera  det  nya  religiösa  dramat,  som  skulle  hjälpa  kyrkan  att  sprida  kyrkoläran  till  befolkningen.  Denna  utveckling  sker  tydligast  i  Frankrike.  

 Den  medeltida  teaterscenen  

Under   den   Äldre   Medeltiden   använde   man   själva   kyrkorummet   för   den   nya  religiösa   skådespel.   Högaltaret   fungerade   som   scenen   och   man   använde   enkla  symboliska   rekvisita.   Men   då   man   utökar   det   religiösa   skådespelet   med   flera  episoder,   vilket   i   sin   tur   kräver   en   mångfald   av   rekvisita   samt   större  scenerimångfald,   flyttas   dessa   religiösa   spel   utanför   kyrkorummet   i   allt   större  utsträckning,  särskilt  efter  år  900.  Utanför  kyrkan  byggdes  den  s.k.  simultanscenen  –  en  spelplats  där  dramats  olika  scenerier  och  miljöer  placerades  bredvid  varandra  och  där  man  framställde  olika  

berättelsen   från   Jesus   liv   samtidigt   på   dem   olika   scenerna,   t   e.   Korsfästelsen,  krubban,  scener  från  Paradiset,  m  fl.  De  olika  scener  (stationer),  kallades   loca  eller  mansions   (fr.=  hus).   I  mitten  på  torget  utanför  kyrkan  fanns  platea  –  en  öppen  större  scen.  

-­‐15-­‐  I  Italien  däremot,  användes  gamla  romerska  ruiner  och  teateranläggningar  och  i  England,   s.k.   pageants   –   vagnar   på   4   –   6   hjul.   Denna   vagntraditionen   spreddes  snabbt  även  till  Nederländerna,  Italien  och  Spanien.  

 DET  LITURGISKA  MEDELTIDS  DRAMAT  UNDER  ÄLDRE  MEDELTIDEN  

 

liturgiskt  drama  under  äldre  medeltiden    

Liturgisk   drama   var   inte   någon   egentlig   form.   Alla   religiösa   spel,   löst  sammansatta  av  en  mängd  olika  episoder  kallades  just  liturgisk  drama.  Då  kyrkan  upptäckte   snart   att   dramas   uttryckfulhet   kunde   med   förmån   utnyttjas   för   att  ”gripa”   vanliga   människor   och   sprida   kristendomens   läror,   blev   det   liturgiska  dramat  allt  mer  förekommande  runtom  i  Europa.  Ursprunget  var  ett  slags  växelsång  mellan  två  körer  placerade  mot  varandra  och  var  något  slags  kommentar  till  mässan  som  folk  var  med  om  innan.  Kopplingen  till  liturgin  var,  med  andra  ord,  mycket  tydlig.  Det   liturgiska   drama   var   i   början   en   del   av   gudstjänsten   och   under   hela   Äldre  Medeltiden   framfördes   därför   på   latin.   Först   under  Högmedeltiden   kunde  man  översätta  delar  av  det  liturgiska  drama  till  nationella  språk.  I.o.m.  att  latinet  var  språket,   blev   pantomimiska   inslag   av   absolut   avgörande   för   förståelsen   av  skådespelet.   Betydelsen   av   det   liturgiska   dramat   minskar   kraftigt   under   sena  1200-­‐talet   och   författande   av   dessa   upphör   nästa   helt.   Teaterns   utveckling  kommer  i  fortsättning  att  ske  utan  så  nära  band  till  kyrkan,  även  om  motiv  i  Sena  Medeltids   dramer   blir   fortfarande   huvudsakligen   baserade   på   religiösa   och  bibliska  berättelser.  En  av  dem  mest  spelade  liturgiska  dramer  var  ”Profeterna”  –  ett  jul  dramat  med  de  olika  profeterna  som  förutsade  Kristi  födelse.  

 ÄLDRE  MEDELTIDENS  LITTERATUR,  c:a  500  –  1050  

 Litteraturen   under   Den   Äldre   Medeltiden,   av   naturliga   skäl,   utvecklas   relativt  långsamt.  Först  under  Hög-­‐  och  i  ännu  högre  grad  under  Senmedeltiden  kommer  litteraturen  utveckling  att  ta  fart.  Den  andliga  kulturen  var  ett   fåtal   förunnat  och  majoriteten  av  befolkningen  var  fortfarande   analfabeter.   Det   mesta   av   Äldre   Medeltids   litteratur   var   muntliga  

berättelser   och   enbart   en   bråkdel   av   dessa   skrevs   ner   och   bevarades   för  eftervärlden.   En   annan   del   av   den   tidens   litteratur   var   religiös   litteratur   som  skrevs  vid  olika  katedral-­‐  och  klosterkyrkor.  

 -­‐16-­‐  

 Denna  tidens  främsta  litterära  skatter  är  nog  anglosaxisk  epos  diktning,  isländsk  hjältediktning  och  skaldediktning.    ”Beowulf”  från  700-­‐talet  är  ett  anglosaxiskt  epos  som  handlar  om  en  fornnordisk  hjälte  som  dräper  troll  och  drakar.  Fram  till  våra  dagar  framstår  ”Beowulf”  som  det  i  särklass  viktigaste  germanska  litterära  verket  från  Äldre  Medeltiden  och  det  enda  som  kan  liknas  vid  det  klassiska  eposet.  Man   bör   nämna   även   de   germanska   ”hjältekväden”   som   ofta   handlade   om  hjältedåd  av  stora  kungar.  

   

BYSANS,  C:A  330  –  1453    

330  byggde  kejsaren  Konstantin  den  nya  huvudstaden  för  det  romerska  imperiet  och  kallar  det  efter  sitt  eget  namn  –  Konstantinopel  (staden  byggdes  på  samma  plats  som  den  hellenistiska  staden  Byzantion  fanns  tidigare,  däri  namnet  Bysans),  efter   Konstantins   beslut   att   flytta   romerska   imperiets   huvudstad   från   Rom   till  Konstantinopel  år  323.  Inom   loppet   av   hundra   år   blev   delningen   ett   faktum   och   både   kulturen   och  religionen   utvecklades   på   helt   olika   sätt   i   Romarrikets   Västra   (katolska)-­‐   och  Romarrikets  Östra  (grekisk-­‐ortodoxa)del.  Den   ortodoxa   kyrkan   främjade   enigheten   av   kyrkan   och   den   värdsliga  makten  vilket  syns  tydligt   i  den  bysantinska  konsten,  då  det  profana  vävs  samman  med  det   religiösa,   helt   olikt   det   som   hände   i   Västra   katolska   Romarriket,   där   den  värdsliga   makten   är   inte   densamma   som   den   religiösa   vilket   påverkar   så   gott  som  alla  kulturyttringar.  Den   geografiska   placeringen   där   de   stora   handelsvägarna  mellan   Orienten   och  Europa  mötes  bidrog   till   stadens   snabba  utveckling   till   en  blomstrande  och   rik  metropol.   Den   bysantiska   kulturen   blomstrade   som   mest   under   kejsaren  Justinianus   på   500-­‐talet   men   den   levde   ända   fram   till   1453   då   turkarna  invaderade  Konstantinopel  och  den  bysantiska  kulturen  kom  till  vägs  ende.  Den  bysantinska  kulturen  tillhör   inte  Västerlandets  kulturkrets,   trots  nära  band  till  den,  gemensamma  rötter  och  gemensam  grund  i  den  grekiska  antiken.  Man  kan  därför  inte  betrakta  den  bysantiska  kulturen  för  en  del  av  Medeltiden.,  utan  son  en  enskild  kultur  yttring.    Medan  Västra  delen  av  Romarriket  upplevde  splittring,  ekonomisk  nedgång  och  häftiga   konflikter   och   anfall   av   barbariska   folkslag   (Folkvandringstiden),  blomstrade  välståndet  och  kulturen   i  den  östra  delen  av  riket.  Antiken  fortsatte  där  ostört.  Delningen  av  Romarriket   (476)   i  Västra  Romarriket,  där  Medeltiden  utvecklades   och   Östra   Romarriket,   blev   fullbordad   på   alla   områden   under  

Justinianus   regeringstid   (527   –   565).   Den   tiden   var   också   den   mest   lysande  perioden  i  Bysans’  historia  och  kallas  guldåldern  av  den  bysantinska  kulturen.  De  viktigaste  minnesmärken  av  denna  kultur  härstammar  just  från  denna  period  och   finns,   framför  allt,   i  Konstantinopel   (dagens   Istanbul)  och   italienska   staden  Ravenna  som  blev  det  starkaste  fästet  för  den  bysantinska  kulturen  i  Europa.  

-­‐17-­‐  Den   bysantiska   kulturen   spreds   sig   punktvis   till   delar   av   Europa   under  Högmedeltiden   men   efter   1000-­‐talet   med   allt   mindre   styrka.   Starkaste  inflyttandet  fick  den  bysantinska  kulturen  i  delar  av  Balkan  och  i  Ryssland  dit  den  bysantinska  arkitekturen,  måleriet  och  musiken  kom  med  den  grekisk-­‐ortodoxa  religionen.  Det  som  var  den  största  skillnaden  i  Ryssland  var,  framför  allt,  bruket  av  trä,  både  i  ikonografi  (den  religiösa  bildkonsten)  men  också  i  kyrkobyggandet.  

 BYSANTISK  ARKITERKTUR,  MÅLERI  &  SKULPTUR  

 

 exteriörer  och  interiören  i  Sant  Vitale  kyrkan  i  Ravenna,  Italien,  526  –  547  

   

Det  är   i  den   italienska  staden  Ravenna  som  det   rikaste  beståndet  av  konst   från  den  bysantinska  tiden  återfinns  till  våra  dagar.  Staden   blev   de   västromerska   kejsarnas   huvudstad   år   402   och   även   när  östgoternas   kung   Teoderik   övertar   makten   i   slutet   på   400-­‐talet   fortsätter   den  bysantinska  konsten  att  dominera  utvecklingen.  

 -­‐18-­‐  

Under   Justinianus   regeringstid   (527   –   565)   blomstrade   Ravenna   som   det  bysantinska  imperiets  starkaste  metropol  i  Italien.  

 

 Sant  Apollinare    in  Classe  kyrkan,  mosaik  bakom  altaret,  Ravenna,  Italien,  533  –  549  

 Det  typiska  för  bysantinska  kyrkokonsten  är  framför  allt:  

-­‐ 8  kantig  grundplan  av  kyrkan  -­‐ det  4  kantiga  mittskeppet  i  kyrkan  förses  med  en  kupol  som  vilar  på  valvbågar  

utgående  från  fyra  väggar  i  mittskeppet,  en  s.k.  pendentiv  kupol  -­‐ halvcirkelformade  nischer  med  öppna  arkader  skall  fylla  mittskeppets  väggar  

-­‐ stora  fönster  vid  valvslutningar  släpper  in  mycket  ljus  i  kyrkan  -­‐ rika  mosaikutsmyckningar  inne  i  kyrkan,  inte  minst  kring  altaret  

 mosaik  –  en  konstnärligt  utformad  bildkomposition  bestående  av  små  färgade  

sten-­‐  eller  glasbitar  som  sattes  fast  i  murbruk    

-­‐ kompakt  murverk  i  avsatser  gör  det  möjligt  att  bygga  höga  kupoler  -­‐ lättheten  och  rymd  präglar  kyrkans  interiör  samtidigt  som  tyngden  präglar  dess  

exteriör  -­‐ ornament,  som  klassiska  kapitäl,  gesimser,  m  m.  skall  dölja  det  tunga  i  

grundkonstruktionen  -­‐ inom  måleriet  är  det  främst  ikonografi  som  utvecklas  snabbast.  

En   stor   strid   inom  måleriet   mellan   ikonoklasterna   (rörelse   emot   avbildningar)   i  Öster  och  ikonofilerna  (munkarna  i  Väst  som  främjade  avbildningskonsten)  pågick  mellan   726   –   843.   Striden   vanns   av   de   sistnämnda   och   ikonografin   utvecklades  vidare  

-­‐ det  bysantinska  måleriet  präglades  av  stor  symbolik,  stor  färgrikedom,  geometrisk  stränghet  och  enkaustiska  teknikens  dominans,  där  man  blandar  

tempera  färger  med  vax.        

-­‐19-­‐  

 Madonna,  enkaustiskt  måleri  på  pannå,  500/600  från  Santa  Francesca  Romana  kyrkan  i  Rom  

 -­‐ Under  1300-­‐  och  framför  allt  1400  talet  blomstrar  ikonmåleriet  i  Ryssland.  

Dess  främste  representant  är  den  störste  ryske  ikonmålaren  Andrej  Rublev  -­‐ skulpturen  blev  aldrig  av  centralt  intresse  för  den  bysantinska  kulturen.  

Monumental  skulptur  försvinner  nästan  helt  och  reliefskulpturen  används  enbart  i  ringa  omfattning.  

 

 exteriör  och  interiör  av  Hagia  Sofia  kyrkan  i  Istanbul  (Konstantinopel),  532  –  537  

       

-­‐20-­‐    

   

Främsta  bysantinska  konstverk:  -­‐  San  Vitale  kyrkan  i  Ravenna  (526  –  547),  

-­‐  Mosaiken  i  San  Vitale  kyrkan  ”Justinianus  med  uppvaktning  (547)  -­‐  Hagia  Sofia  Kyrkan  i  Istanbul  (Konstantinopel)  (532  –  537)  

-­‐  kyrkorna  i  klostret  Hosios  Lukas  i  Fokis,  Grekland  (tidig  1000-­‐tal)  -­‐  San  Marco  katedralen  i  Venedig  (inte  minst  interiören),  (påbörjat  1063)  

 

 San  Marco  kyrkan  i  Venedig,  Italien,  påbörjad  1063                                                                                                St.  Basilius  katedrlen,  Moskva,  1554  –  1560  

 BYSANTINSK  MUSIK  

 Bysantinsk   musik   byggdes   på   ett   annat   ton   förråd   (echoi   –   samlingar   av   melodiska  motiv)  än  den  Västerländska  musiken  (hebreiska  modala  skalor  –  modi)  och  inte  minst  var   bysantisk   musik   byggd   på   melismer   (flera   toner   per   stavelse),   medan   den  Västerländska  musiken  var  syllabiskt  byggd  (en  ton  per  stavelse).  

-­‐21-­‐    Vokalmusik  var  från  början  det  centrala  i  bysantinsk  kyrka  och  så  småningom  tränger  ut  den   instrumentala   musiken   helt.   De   viktigaste   musikformerna   av   kyrkomusik   var:  kanon  och  kontakia  –  båda  formerna  var  två  olika  typer  av  bysantinsk  hymn.  

 DRAMA  &  DANS  

 Om  den  bysantinska  dansen  vet  vi  ytterst  lite  om.  Det  finns  dokument  som  tyder  på  att  dansprocessioner   med   brinnande   facklor   var   ganska   utbredda   och   att   vandrande  danstrupper   underhöll   med   blandning   av   dans,   pantomim,   akrobatik,   lindanser   och  jönglörkonst.  I   drama   var   pantomimen   särskilt   viktig   under   den   bysantinska   tiden.   Med   hjälp   av  gestiken,  mimiken  och  kropps  rörelser  uttrycktes  både  känslor  som  olika  budskap.  Inte  minst   i   bysantinska  homilier   –   religiösa   spel   om  bibliska   personer,   helgon,  m   fl.  användes  både  skådespel  och  pantomim.  

 LITTERATUR  

 I   tidiga   bysantinska   kulturen,   500   –   800,   utvecklas   litteraturen   genom   en   säregen    blandning   av   antika   och   västerländska   influenser.     Främst   bör  man   nämna  Sopfronios  från   Jerusalem   och   hans   helgonbiografier   och   Theodoros   och   hans   små   epigram   och  litterära  brev.  Den  bysantinska  litteraturens  guldåldern  är  800-­‐och  900-­‐talet,  då  intresset  för  antiken  ökar   betydligt   liksom   ambitionen   att   bli   bildad,   vilket   resulterar   i   avskrivningar   och  studier  av  gamla  grekiska  texter  men  också  litteratur  som  har  sina  rötter  i  dessa  studier,  med  bl  a.  Photios’  teologiska  prosa  skrifter,  Konstantinos  Porhyrogennetos’  samlingar  av  

de   grekiska   epigram   och   den   äldre   grekiska   litteraturen,   Simeon   Metaphrastes’  omarbetningar  av  helgonbiografier,  Christophoros  från  Mytilenes  poetiska  brev  och  korta  epigram  och  Theodoros  Prodromos’  satirer  och  satiriska  dialoger.  

   

HÖGMEDELTIDENS  KULTUR,  c:a  1050  –  1300    

Efter  870  styrdes  det  som  återstod  av  Karl  den  Stores  Rike  av  hans  två  söner:  Karl  den  skallige  –  den  västfrankiske  kungen  och  Ludvig  den   tyske  –  den  öst   frankiske  kungen.  Deras   makt   var   dock   betydligt   svagare   än   Karl   den   Stores   och   Europa,   återigen,   låg  under  anfall  av,  i  söder  och  central  Europa,  muselmaner,  slavar,  magyarer  och  i  norr  och  väster  av  Vikingar  från  Skandinavien.  Vikingar  invaderade  inte  enbart  England,  Irland  utan  även  nordvästra  Frankrike,  sedan  dess  kallad  Normandie,  efter  Nordmän  (förfäder  till  dagen  norrmän  och  danskar).  Samtidigt   som   de   besatte   nya   områden,   ganska   snabbt   anpassade   de   sig   till  kristendomen   och   den   karolingiska   kulturen.   Många   av   Vikingarnas   ledare   blev   till  franske  kungens  hertigar  och  därmed  blev  ”den  nya  invasions  kulturen”  införlivad  i  den  befintliga  dominerande  karolingiska  kulturen.    

 -­‐22-­‐  

 Normanderna   fick   ett   avgörande   betydelse   i   Europa   kring   1000-­‐talet,   då   Vilhelm  Erövraren  blev  Englands  konung  och  andra  normandiska  stammar  drev  bort  araberna  från  Sicilien  och  bysantinerna  från  Italien.  I  Tyskland  fick  sachsiska  kungar  allt  större  betydelse  (919  –  1024)    och  bidrog  till  nya  tyska  drömmar  om  det  nya  heliga  romerska  riket  under  en  tysk  diktat.  Detta,  inte  minst,  under  den  s.k.  ottonska  tiden  c:a  950  –  1100.  Den  romanska  konsten  födds  på  1050-­‐talet  och  teater,  musiken,  litteraturen,  skulpturen,  arkitekturen   och   dansen   uniformeras   allt   mera   och   får   allt   fler   gemensamma   och  karaktäristiska  drag,  något  som  gör  det  möjligt  att  kalla   tiden  mellan  1050  –  1300   för  den  romanska  tiden.  Det   som  möjliggör   denna   utveckling,   kan   kort   beskrivas   i   följande   samhällshistoriska  händelser:  -­‐          efter  1050  dominerar  kristendomen  i  nästan  hela  Europa  

Även  Vikingar,  som  under  800-­‐  och  900-­‐talet,  fortfarande  var  hedningar,  hade  nu  gått  över  till  katolicismen  (även  i  Normandiet  och  i  Skandinavien)  

-­‐ kalifatet   i   Cordoba   i   Spanien   hade   år   1031   fallit   sönder   i   en   mängd   små  muselmanska   stater,   vilket   senare   gör   det   lättare   för   katolska   styrkor   att  återerövra  Den  Iberiska  Halvön.  

-­‐ Magyarerna   (förfäder   till   ungrare)   slår   sig   ner   i   Ungern   och   slutar   med   sina  vandringsanfall  

-­‐ Pilgrims  resandet  ökar  och  efter  1095  utvecklas  korstågen  mot  det  heliga  landet,  för  att  befria  det  från  de  muhammedanska  härskarna  

-­‐ Medelhavsområdets   handelsvägar   öppnas   igen   tack   vare   framväxten   av  handelsflottorna   i  Venedig,  Pisa  och  Genua.  Handeln  ökar  kraftigt  och   i.o.m.  det  

hantverk   blomstrar.   Storstäderna   växer   och   får   allt   större   betydelse.  Medelklassens  och  inte  minst  köpmännens  betydelse  ökar  betydligt  

-­‐ Åren   1050   –   1300   är   åren   då   Europa   återvänder   till   sitt   romerska  medelhavsursprung.  Europa  blir  romansk  återigen  

-­‐ efter  Vilhelm  Erövrarens  makt  övertagande  i  England,  1066,  omvandlas  England  efter  ett  västeuropeisk  mönster.  Samma  sker  i  Skandinavien,  något  senare  under  1100-­‐  och  1200-­‐talet  och  stamsamhällsmönster  försvinner  helt.  

-­‐ Det  feodala  samhället  är  nu  fullt  genomfört  efter  1050  -­‐ Kungamakten  förstärks  -­‐ Pengar   börjar   användas   i   allt   större   utsträckning   vilket   leder   till   snabbare   och  

lättare  handelsutbyte      

ARKITEKTUR,  SKULPTUR  &  MÅLERI  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300    

Arkitekturen,   skulpturen,   hantverket   och   måleriet   upplever   under   Högmedeltiden   en  sällan  skådad  blomstring.  Ett   stort  kyrkobyggande  projekt  pågår   i  hela  Västra  Europa,  vilket   gynnar   även   hantverk,   skulptur,   målerikonsten,   murararbete,   guld-­‐   och  bronssmide.   Även   bok   illumination   utvecklas   till   oanade   hitintills   höjder.   Och   den  keltisk-­‐germanska  traditionen  införlivades  i  den  romanska  konsten  på  ett  naturligt  sätt.  Romansk   still   kallas   ofta   även   rundbåge   stil   (rundvalv   i   taket,   runda   fönster,   runda  portar)  

 -­‐23-­‐  

 Kyrkor  växer  i  omfång  och  storlek  och  börjar  bli  allt  rikare  utsmyckade,  samtidigt  som  de  får  ett  romerskt  utseende,  inte  minst  tack  vare  införandet  av  det  romerska  bågvalvet,  istället  får  det  tidigare  platta  trätak  för  kyrkans  skepp.  

 Bland  de  främsta  tidiga  romanska  kyrkor  finns  Saint-­‐Sernin  kyrkan  i  Toulouse,  katedralen  i  Autun  i  Burgundien  samt  Notre-­‐Dame-­‐la  Grande  i  Poitiers  i  Frankrike,  

katedralen  i  Tournai,  Frankrike,    Domen  i  Pisa,  Italien,  Sant’  Ambrogio  kyrkan  i  Milano,  i  Italien,  Domen  i  Speyer  i  Tyskland.  

 När  det  gäller  den  anglo-­‐normandiska  arkitekturen,  som  i  viss  mån  skiljer  sig  ifrån  den  kontinentala     romanska   arkitekturen,   finns   det   framför   allt   katedralen   i   Durham   i  England,   en   av   de   största   medeltids   kyrkor   i   Europa   med   ett   vanligt   brett   och   långt  mittskepp  på  120m.  Den   romanska   kyrkoarkitekturen   utgick   ifrån   den   fornkristna   basilikan   och   dess  rektangulära  plan  och  delning  i  mittskepp  och  två  sidoskepp.  

 Det  som  är  nytt  och  typiskt  romanskt  är:  

-­‐  tjocka  murar  -­‐  taket  är  ett  romerskt  valv  (tunnvalv  eller  kryssvalv)  -­‐  runda  arkadbågar  binder  kolonner  och  pelare  

-­‐  klocktornet  och  dopkapellet  införlivas  i  kyrkorummet  -­‐  antal  torn  varierar  mellan  1  till  9  men  redan  nu  dominerar  3  torns  tänkandet  

som  betonar  den  heliga  Treenigheten  -­‐  små  fönster  som  placeras  högt,  relativt  små  portar  och  tjocka  murar  skall  

skydda  kyrkan  för  eventuell  attack  (kyrkor  fungerade  fortfarande  som  skyddsrum)    

 Planen   för   den   romanska   kyrkan   baseras   nu   obligatoriskt   på   ett   latinskt   kors   med  korsets  kryss  vilande  åt  öster.  Tunnvalvet  och  kryssvalvet  används  numera  flitigt.  

 Grundelementen  i  romanska  kyrkor  är:  

Korsformade  låghus  kyrkor  som  är  alltid  väst-­‐öst  orienterade  Huvudskepp  –  mitt  rummet  i  kyrkan  som  leder  från  porten  i  väst  mot  

altaret  i  Öst.  Altaret  placeras  vid  krysset  mellan  huvudskeppet  och  transeptet  

Transept  –  tvärskepp,  ofta  med  ett  centralt  torn/kupol  över  korsmitten  Absiden  –  halvcirkelformat  kor  i  öst,  bakom  altaret  

Krypta  –  gravkyrkan  under  koret  Kryssvalvet/Ribbvalvet  –  sammanfogade  bågar  som  förstärker  

konstruktionen  av  det  runda  taket    Skulpturen   under   den   romanska   tiden   bjöd   på   en   oerhört   uttrycksfull   symboliskt  bildspråk  och  skulpturen  bildar  ett  samspel  med  arkitekturen  som  inte  skådats  i  tidigare  medeltida  kyrkor.  Både   exteriörer   och   interiörer   pryds   med   en   stor   mångfald   av   arkitektoniska   och  skulpturella  utsmyckningar,  som  ofta  används  i  ”religiöst  bildnings  syfte”,  

-­‐24-­‐    

då   läs   okunniga   trogna   skall   undervisas  med  bibliska  berättelser  med  hjälp   av   tydliga  och  berättande  skulpturer  och  reliefer.  Symboliken  är  väldigt  påtaglig.  Förutom  klassiska   kapitälformer   (dorisk,   jonisk,   korintisk)   införs   även   en   –   typisk   för  den  romanska  stilen  –  tärningskapitäl.  De   bibliska   figurerna:   Kristus,   Jungfru  Maria,   apostlarna,   evangelisterna,   helgon,   m   fl.  framställdes   med   deras   typiska   personliga   attribut   och   bild   symboliken   var   extremt  tydlig.   Inte  sedan  Antiken  har  det   funnits  så  monumental  skulptur  som  just  under  den  romanska  tiden.  Inte  minst  exteriörer  av  kyrkor,  och  då  i  synnerhet,  längs  pilgrims  vägar  till  Santiago  de  Compostella   i   Spanien,   d.v.s   i   södra   Frankrike   och   i   norra   Spanien,   pryddes   med  överdådig  skulptur  utsmyckning.  

 De  romanska  kyrkorna  som  bjuder  på  det  rikaste  arvet  av  romansk  skulptur  är,  

bl.  a.  kyrkorna:  Saint-­‐Sernin  i  Toulouse,  Frankrike,  Autun  i  Frankrike,  Sainte-­‐Madeleine  i  Vézelay,  Frankrike,  Sait-­‐Gilles-­‐du-­‐Gard  i  Frankrike,  Saint-­‐  Barthélemy  i  Liège,  Frankrike,  

klosterkyrkan  i  Moissac,  Frankrike  och  katedralen  i  Fidenza,  Italien.    

 Saint-­‐Sernin  kyrka,  Toulouse,  1080  –  1120                                                    Notre-­‐Dame-­‐la-­‐Grande,  Poitiers,  Frankrike,  1100-­‐talet  

 

 Katedralen  i  Durham,  England,    Mittskeppet  mot  öster,  1093  –  1130                          Katedralen  i  Tournai,  Frankrike,  1110  –  1171  

           

-­‐25-­‐    

 Skulpturer  vid  Sydportalen                                                                              Domen,  baptisteriet  och  kampanilen  i  Pisa,  Italien,  1053  -­‐  1272  Saint-­‐Pierre  kyrkan,  Moissac,  Frankrike,  

 

I  Norden  är  det  obestridligt  Domkyrkan  i  Lund,  byggd  under  den  danska  tiden,  som  är  den  främsta  romanska  kyrkan.  

 

 Västfasaden  och  absiden  av  Domkyrkan  i  Lund,  Sverige  (Danmark  när  kyrkan  byggdes),  1100-­‐talet  

 Målerikonsten  utvecklas  betydligt  långsammare  än  arkitekturen  och  skulpturen  under  Högmedeltiden.  Det  som  är  nytt   i  denna  konstart  är  att  de  avbildande,  symboliska  och  dekorativa   elementen   fogas   samman   till   en   gemensam   bildkomposition.   Måleriet  överförs  nu  inte  sällan  till  textilbilder,  t  ex.  broderier.  Tapetkonst  och  murarmåleri  med  tydliga   starka   konturer   och   känsla   för   dekoration.   Oftast   har   dessa   målningar   en  handling  och  är  berättande.  I   skrivstugor   i   norra   Frankrike,   Belgien   och   södra   England   vidareutvecklar   man   bok  illuminations   konsten.   Det   keltisk-­‐germanska   arvet   är   fortfarande   tydlig   i   dessa  illustrationer,  dels     i  draperingen  och  växtorneringen.  Efter  1100  utvecklas  även  en  ny  stark   tradition  som  baseras  på  bok   illumination  –  metallarbeten  med  graverade  bilder  och  mönster,  emalj-­‐  och  guldsmedsarbeten.    

     

-­‐26-­‐    

 vårlandskap  från  Carmina  Burana,  1200-­‐t.,  Bayerska  Stadsbliotek,  Tyskland  

 DEN  SAKRALA  MUSIKEN  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300    

Under  1100-­‐talet  utvecklas  en  ny  typ  av  organum  –  melismatisk  organum,  också  kallad  St.  Martial  organum  eller  Florid  organum  (blomster  organum).  I   motsats   till   parallell   organum.   Som   var   syllabisk   (en   ton   per   stavelse),   är   det  melismatiska   organum   just   melismatisk,   d.v.s.   den   har   många   toner   som   faller   på   en  enda   stavelse.   Det   är   den   övre   stämman   i   melismatisk   organum   –   discantus   som   är  byggd   så.   Ursprungs   stämman,   den   nedre,   är   byggd   på   långa   notvärden   och   är  fortfarande  syllabisk.  

 

 melismatisk  organum  (Florid  organum)  från  St.  Martial  kloster  ”Benedicamus  Domino”,  1000-­‐talet  

 Ars  Antiqua  =  Notre  Dame  Skolan  =  Paris  Skolan  

Ars   Antiqua   som   betyder   ”den   gamla   konsten”   är   benämning   på   en   musikstil   och  kompositions   teknik   som   utvecklades   av   två   kormästare   i   Notre   Dame   katedralen   i  Paris:   Leoninus(Leonin)   verksam   på   1100-­‐talet   och   hans   efterföljare   Perotinus  (Perotin)   verksam  på   1200-­‐talet.   Båda   vidareutvecklar   organum  och   gör   den   till   den  dominerande  musikformen  under  den  romanska  perioden.  Deras  organa  sjöngs  av  män  och  pojkar.  Vissa  stämmor  kunde  dubbleras  av  instrument,  något  som  var  en  revolution  i  tidigare  helt  vokala  medeltids  kyrkomusik.  Den   viktigaste   samling   av   Leoninus   organa   (gradualer,   alleluja   och   responsorier)   var  hans  samling  ”Magnus  liber  organi”  .  

 -­‐27-­‐  

 Perotinus   viktigaste   2-­‐,   3-­‐   och   4-­‐stämmiga   organa   är   samlade   i   hans   ”Magnus   liber  organi”.  I  slutet  av  denna  period,  under  1200-­‐talets  sista  decennier,  utvecklas  en  ny  musikform  –  motett.  Motetten   har   sina   rötter   i   organum   delar   där  melismer   var   särskilt   framträdande,   då  övre  stämmor  besattes  med  olika  texter  (ibland  även  på  olika  språk)  /polytextualitet/.  Namnet  kommer   från  det   franska  ordet  –   ”le  mot”=  ordet,  då  motett  som  komposition  bygger  på  kompositions  lek  med  olika  ord.  Ars  Antiquas   två  största  motett  mästare  var  Pierre  de   la  Croix  och  Franco  de  Cologne.  Båda   skriver   den   så   kallade   frankiska   motetten.   Just   i   deras   motetter   används  notvärdes   system   för   första   gången,   bl   a.   I   Franco   de   Colognes   verk   ”Ars   cantus  mensuralis”  Notvärden  som  användes  var:  dubbellånga,  långa,  breve  och  semibreve.  

 DEN  SEKULÄRA  MUSIKEN  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300  

 

Framför  allt  under  1200-­‐talet  bredas  instrumentariet  rejält  och  fler  och  fler  instrument  sprids  ut  i  det  europeiska  samhället:  zinka,  bomhart,  krumhorn,  shawms,  säckpipa,  olika  typer  av  blockflöjter,   trumpets   föregångare,  horn,  basun,   luta,  psalterium  (föregångare  till  cembalo  och  klavikord),  orgel  och  dess  varianter  –  portativ  och  positiv,  organistrum,  harpa,  fiddla,  romersk  lyra.  Trots   den   stora   variationen   av   instrument,   existerade   instrumental  musik   enbart   som  ackompanjemang  till  sång.  

 Den  viktigaste  formen  av  underhållnings  profan  musik  som  använde  sig  av   instrument  var  –  estampie.  

 De  viktigaste  vokala  former  av  profan  musik  under  den  romanska  tiden  var:  cantilena  –  mono-­‐  och  polyfoniska  profana  sånger  hocketus  –  ”cut-­‐up  song”  präglad  av  pågående  finurlig  imitation  stämmorna  emellan  rota  –  kanon  liknande  men  ackordstöd  sång  rondellus  –  en  sång  vars  olika  delar  byter  plats  med  varandra  i  de  olika  stämmor  conductus  –  mono  och  polyfoniska  processionssånger  

 RIDDARSÅNG  TRADITIONEN  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1100  –  1350  

 En  ny  sångtradition  uppstod  i  Provence  i  Frankrike  under  tidiga  1100-­‐talet  –  riddarsång  traditionen.  De  provensalska  riddare  och  aristokrater  skrev  texter  och  melodier  under  deras  medeltida  korståg  mot  Palestina  och  efter  återkomsten   från  dessa.  Dessa  sånger  inspirerades   av   tidigare   Jöngleurer   och   Minstreller   (gatumusikanter)   och   deras  chansons  de  gest.    Denna  tradition  övertogs  av  nordfranska  riddare  och  tyska  riddare.    Trubadurer   –   skrev   alltid   på   provensalska   och   huvudformen   var   pastourelle   –   en  dramatisk   ballad.   Den   hade   inga   tydliga   sektioner,   flöt   fritt,   hade   inga   refränger,   var  syllabisk   med   några   enstaka   melismer   och   hade   ett   litet   intervallomfång.   Främsta  representanter  var  Richard  Lejonhjärta  och  Bertrand  de  Born  

 -­‐28-­‐  

 Trouvérer   –   från   nordöstra   Frankrike   skrev   sina   sånger   på   gammalfranska.  Huvudformen  var  chanson  –  en  kärlekssång  till  Jungfru  Maria.  Den  hade  klara  sektioner,  både  melodiska  och  rytmiska.  Refrängen  var  obligatorisk  och  sångerna  samlades  ofta   i  s.k.  chansonniers.  Viktigaste  trouvéren  var  Adam  de  la  Halle  

 

 Minnesångare  Walther  von  der  Vogelweide                                                                  Trouveren  Adam  de  la  Halle  och  hans  ”  Jeux  de  Robin  et  Marion”  

   

Minnesångare   –   tyska  poet-­‐kompositörer   (Minne=tyska=Kärlek)  skrev  sina  sånger  på  tyska.  Huvudformen  var  Lied  som  ofta  hade  religiöst  innebörd  men  kunde  också  handla  om  vilda  äventyr  eller  supernaturliga  väsen.  Minnesångarnas  Lied  var  oftast  skrivna  i  3-­‐meter.  Den  mest  kända  av  Minnesångarna  var  Walter  von  der  Vogelweide  som  skrev    bl.  a.  Den  berömda  ”Palestina  sången”  

 DANSEN  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300  

 Framför   allt   den   profana   dansen   sprids   snabbt   under   Högmedeltiden.   Underligt   nog  ökar  religiösa  inslag  i  den  profana  dansen  under  den  tiden,  t  ex.  bibliska  figurer  i  masker  och  med  olika  religiösa  attribut.  Alltmer   ersätts   det   vokala   sångackompanjemanget   till   dansen   av   ett  instrumentalltackompanjemang.  

 Riddardans  

Ur  tidigare  vagant  danser  som  hörde  gatukulturen  till  utvecklar  riddare  och  rika  borgare  en   ädel   konstvariant   som   kallas   riddar-­‐   och   seniordansen.   Dessa   dansen   präglas   av  elegans,  stiliserade  rörelser  och  behärskat  uttryck.  Senare,  under  1300-­‐  och  1400-­‐talet  kommer  dessa  danser  att  ge  upphov  till  hovdanser.  Både   trubadurer,   trouvérer  och  minnesångare  odlade  kärleks  kulten,  hjältedåd  kulten,  samt  natur  och  livsnjutnings  dyrkan.  Detta  omvandlades  i  dans  rörelsemönster  som  var  förfinad  och  stiliserad  i  en  danspantomim  konst.  

   

-­‐29-­‐    Trubadurer  förvandlade  vaganternas  corea  (stegdans)  till  en  elegant  dans  som  dansades  av  trubadurer  som  sjöng  och  spelade  luta  samtidigt.  Lika  populära  var  dansprocessioner  med  eldfacklor  och  värdiga  långsamma  danssteg.  

 Borgardans  

Efter   1050   sker   en   snabb   utveckling   av   storstäder   i   Europa   och   med   det   ökar   även  borgarnas   betydelse   och   borgarkulturen   börjar   blomstra.   Under   Högmedeltiden   var  denna   kultur   en   blandning   av   folkkulturen   med   vagantkonst   samt   nyfunna  kulturyttringar  med  rötter  i  storstäder.  Dansen  blev  en  viktig  och  ofta  utövad  konstform.    hantverksdanser   (skrådanser)   –   varje   hantverksskrå   hade   sina   egna   karaktäristiska  danser   med   ursprung   i   arbetssånger.   Pantomim   var   ofta   förekommande,   liksom  rekvisita  användes  ofta.    patricierdanser  –  glänsande  processionsdanser  i  långa  rader    svärd   danser   –  med  ursprung   i   Antikens   krigsdanser.  Dansades   av  män   i   vita   dräkter  med   färgband,   blommor   och   svärd   i   händerna,   samt   skrammelinstrument   fästa   vid  fötterna.  Dansades  i  orm  formation  och  rosettformationer.    gatudanser   –   där   bibliska   och   profana   motiv   blandades   friskt.   Masker   föreställande  jävlar,  änglar,  bibliska-­‐  och  mytologiska  gestalter  användes    maskeraddanser   –   var   särskilt   populära   i   nord   Italien   (Venedig,   Bologna,   Genua).   I  dessa   danser   ingick   ett   rikt   person   galleri,   fantasifulla   masker,   färggranna   och   rika  kläder.   Dessa   danser   dansades   som   både   processions   danser   och   livliga   danser   med  enkla  rörliga  steg.  

 DRAMA  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300  

 Det   liturgiska   dramat   förvandlas   under   den   romanska   tiden   till   två   nya   medeltida  dramaformer:  mysteriespel  och  mirakelspel.    mysteriespel   –   motiv   i   dessa   skådespel   hämtades   ur   bibeltexter.   Mysteriespelen  framfördes   under   flera   dagar   och   hade   alltid   ett   sammanhängande   tema.   Det   första  kända  mysteriespelet  var  ”La  représentation  d’Adam”(Adamspelet)  från  början  av  1100-­‐talet.  Mysteriespelet  var  den  första  medeltida  dramaformen  som  framfördes  på  samtida  moderna  språk  och  inte  på  latin.  Manuskript   av   dessa   skådespel   var   mycket   utförliga   vad   scen   anvisningar,   sceniska  effekter  och  kostymer  beträffar.  Ofta,   särskilt   i  de   tidiga  mysteriespelen,  använde  man  en  berättare,  ofta  en  präst,  som  läste  en  ursprunglig  bibeltext  (lectio)  som  skådespelet  skulle   handla   om.   I   senare  mysteriespel   ersätts   denna   berättare   av   en   s.k.   budbärare  vars  roll  var  att  knyta  olika  episoder  samman.  Alla   mysteriespelen   började   med   en   prolog   i   vilken   berättades   vad   skådespelet   skall  handla  om.  En   av   de   mest   kända   medeltida   mysteriespel   var   ”Ludus   Christi”   uppförd   först   i  italienska  Cividale  år  1298.  

-­‐30-­‐    

en  scen  ur  mysteriespel    mirakelspel   –   handlade   om   underverk   som   åstadkoms   av   något   helgon.   Skådespelet  hade   insprängda   antifoner   i   sig   som   sjöngs   till   helgonets   ära   och   Jungfru  Maria   hade  alltid  en  framträdande  roll.  Jämfört  med  mysteriespel  kretsade  mirakelspel  kring  värdsliga  ting  och  hade  betydligt  mindre   religiös   karaktär.   Jävlarna   framställdes   som   komiska   figurer   vilket   fångade  folkets  intresse.  På  1200-­‐talet  började  man  sätta  upp  en  speciell   typ  av  mirakelspel,  s.k.  Corpus  Christi  spel.   Dessa   skulle   ingå   i   firandet   av   Trefaldighetssöndagen.   Detta   skulle   firas   med  processioner  och  obligatoriska  mirakelspel,  nästan  i  alla  europeiska  länder.  Mirakelspel,  mysteriespel  och  tidigare  liturgiskt  drama  kallades  ofta  –  biblia  pauperum  -­‐  ”bibeln   för   fattiga”,   i.o.m.   att   de   åskådliggjorde   kyrkans   budskap   för   den   läs   okunniga    menigheten.    festa   asinaria   /åsnefesterna/   -­‐    speciella  skådespel  som  skrevs  till  minnet  av  Bileam  som  red  in  i  Jerusalem  för  att  beredda  Jesus  intåg  i  Jerusalem.  Dessa   skådespel   var   mest   folkliga   av   alla   medeltida   skådespel,   där   religiösa   och  hedniska  element  blandades  fritt  och  ofta  hade  karaktär  av  en    grotesk  satyrspel.  

   

-­‐31-­‐    

LITTERATUR  UNDER  HÖGMEDELTIDEN,  c:a  1050  –  1300        

Isländsk  ättsaga  och  kungasaga  Isländska   ättsagor   och   kungasagor   skrevs   redan   under   den   kristna   perioden   i   Islands  historia.  Men  de  berättar  historier  ur  den   isländska  hedendomens   tid.  Det  är  muntligt  berättade   folkhistorier   som   nedtecknades   i   en   mycket   konstnärlig   form.   Sagorna  behandlade  olika  isländska  ätter  och  deras  öde  och  framhävde  en  mans  heder  som  livets  högsta  värde.  Det  kristna  är  så  gott  som  obefintligt  i  dessa  sagor  och  det  är  gemensamt  isländska  och  norska  vikingasagor.  Den  som  nedtecknade  dessa  sagor  var  Snorre  Sturlason  (1179  –  1241).  Hans  viktigaste  verk  var  ”Edda”  och  ”Heimskringla”.  Den  senare  handlar  om  de  norska  kungarnas  historia.  En  annan  typ  av  isländsk  högmedeltids  diktning  var  betydligt  folkligare  –  fornalarsagor  (foralder  =   forna   tider).  Det   är   folkliga   sagor   som  berättar   om   troll,   drakar   och   andra  sagofigurer  på  ett  mycket  gripande  och  spännande  sätt.  Senare  romankonst  kommer  att  hämta  väldigt  många  element  ur  dessa  berättande  färgstarka  sagor  i  vilka  vikingatidens  figurer  förekommer  sida  vid  sida  med  antikens  och  orientens  figurer  och  mytologi.  

 Svenska  landskapslagarna  

De   olika   svenska   landskapen   hade   sina   egna   lagar   under   Högmedeltiden   och   lagarna  bestämdes  av  landskapets  fria  män.  Lagmännen  skrev  ner  sina   föredrag  och   tal   som  de  skulle  hålla   i   tinget.  Dessa  var  ofta  författade  på  en  konstnärligt  utformad  spännande  prosa.  Den  äldsta  bevarade  landskapslagen  är  ”Västgötalagen”  från  1280-­‐talet.  Dessa   landskapslagar   präglas   av   enkelt   berättande   och   bildliga   färgstarka   situations  beskrivningar.   De   är   samtidigt   en   fantastisk   källa   av   information   om   den   svenska  bondekulturen  under  Högmedeltiden.  

 Riddardiktning  

Högmedeltidens  riddare  skrev  både  musik  och  texter  till  sina  sånger,  därför  måste  man  betrakta  det  som  både  musiktradition  och  poesi.  Trohet   mot   Gud   och   sin   länsherre,   höviskhet   mot   kvinnor,   högmod,   manlighet   och  tapperhet  samt  ömsinthet  om  fattiga  och  sjuka  präglar  denna  finstilta  poesi.  Tidigast   var   trubadurernas  chanson  de  geste   –   sånger  om  äran,  hjältedåd   i   den  kristna  trons  namn  och  dyrkan  av  redan  gifta  kvinnors  skönhet.  Bernard  de  Vantadour  (död  1195)  skrev  mycket  omtalade  dikter  om  platonisk  och  ren  kärlek  till  redan  gifta  kvinnor.  ”Rolandsången”  från  1100-­‐talet  är  förmodligen  den  mest  berömda  chanson  de  geste.  I   Tyskland   hade   de   s.k.   Minnesångarna   skrivit   sånger   som   handlade   lika   mycket   om  kärlek  som  om  vilda  korstågs  äventyr  och  supernaturliga  väsen  som  troll,  drakar,  m  fl.  Den  främsta  av  dessa  riddarsångarna  var  Walther  von  der  Vogelweide  (1165  –  1230)  och  hans  främsta  dikt  hette  ”Palestinasången”  

 Riddarepos  

Högmedeltiden   ger   tyskarna   deras   största   epost   –   ”   Nibelungenlied”,   skriven   av   en  anonym  diktare.  Byggd  som  grekisk  tragedi  handlar  den  om  Sigfrid  och  hans  död,  

-­‐32-­‐    

samt   hans   hustru   Krimhild   och   valkyrian   Brynhild   och   deras   strid   efter   Sigfrids   död.  Denna  medeltida   riddarepos   inspirerade   senare  under  1800-­‐talet,  Richard  Wagner   till  att  skriva  en  opera  tetralogi  –  ”Nibelungarnas  ring”.  

Riddarroman  (Roman  Breton)  Sagoberättelser  från  Wales  och  Bretagne  återfinns  i  dessa  medeltida  sagor  som  baseras  på  myter   och   legender   om  den   keltiska   kung  Arthur   och  händelser   som  utspelade   sig  under  hans  tid.  Den  mest  kända  av  dessa  var  riddarromanen  ”Tristan  och  Isolde”  skriven  av  Chrétien  de  Troyes,  historien  om  den  vackre  sändebud  av  kung  Mark  –  Tristan  och  hans  kärlek   till  den  till  kung  Mark  bortlovade  Isolde,  om  kärleksdryck  och  död  som  förenar  det  tragiska  kärleksparet.  Samma  författare,  skriver  även  verslegenden  om  Perceval  (Parsifal)  –  den  rene   unge   mannen   som   vaktade   den   heliga   Graal,   d.v.s.   kalken   som   användes   för   att  samla  Kristi  blod.  Både   ”Tristan   och   Isolde”   och   ”Parsifal”   blev   under   1800-­‐talet   omskrivna   av   Richard  Wagner  som  skrev  stora  opera  verk  baserade  på  dessa  berättelser.  

 HÖGMEDELTIDENS  FILOSOFI  

Kyrkan   lära   genomsyrade   alla   samhällsstrukturer   och   ifrågasättande   av   kyrkans   läror  bestraffades  hårt,  ofta  av  döden.  Enligt   kyrkan,   enbart   genom   tron   och   hängivelsen   för   den   kristna   kyrkan   kunde  man  uppnå  frälsningen.  Synden  skulle  man  bestraffa  och  bota  för  att  återskapa  människans  renhet.   Att   bekämpa   andra   tros   uppfattningar   var   den   kristna   människans   plikt.   Så  skapades  kyrkans  viktigaste  vapen  i  slaget  om  det  katolska  Europa.  Missionsarbete  var  det  främsta  verktyget.  Skolastiken   –   den   kyrkliga   filosofin   användes   som   det   viktigaste   redskapet   i   detta  kyrkans   kring   om   människosjälar   och   om   det   kristna   samhället.   Alla   vetenskapens  grenar  skulle  underordnas  skolastiken  för  att  inte  kollidera  med  kyrkans  lära.  Det  är  den  dominikanska  orden  av  katolska  munkar  som  utvecklade  skolastiken  till  att  bli   lagen   i  det  kristna  Europa.  Teologin  blev,  automatiskt,    det  viktigaste   fakulteten  på  alla  universiteten  som  nu  började  bildas  runtom  i  Europa.  Thomas   ab   Aquino   /1225   –   1274/,   en   dominikansk   munk,     professor   vid   Paris  Universitetet  skapade  en  filosofi  som  baseras  på  en  hierarkiskt  byggd  triangel  med  Gud  på   toppen   av   triangeln,   sedan   änglarna,   människan   under   dem   och   nederst   djuren.  Människor   rangordnas   sinsemellan   dessutom.   Människor   som   står   högre   har   rätt   att  härska  över  dem  som  står  lägre  placerade  i  denna  triangel.  Enligt   Thomas   ab   Aquino   skall   kyrkan   ha   rätt   att   ingripa   i   statsangelägenheter   och   i  maktstrukturer  om  statsmakten  skulle  bryta  mot  det  som  han  kallar  för  Guds  makt.    Helt   annan   filosofi   utvecklar   Roger   Bacon   (1214   –   1294).   Hans   filosofi   bygger   på  påståendet   att   enbart   empirisk   forskning   (experiment)   kan   leda   till   vetenskapens  vidareutveckling   och   därmed   ett   bättre   samhälle.   Enligt   honom   var   empirismen  viktigare  en  tillit  till  auktoritet  och  skulle  även  ligga  till  grunden  för  all  filosofi.    I.o.m.  det  kom   han   i   skarp   konflikt   med   den   högsta   auktoriteten,   den   katolska   kyrkan.   Han  tvingades  till  landsflykt  och  mångårigt  fängelse.  

     

-­‐33-­‐    

VIKINGATIDEN,  C:A  800  -­‐  1050    En   tid   av   mycket   utvecklade   handelsförbindelser   mellan   Skandinavien   och   Öster   och  Söder  (bl.  a.  arabvärlden)  ,och  samtidigt  hänsynslösa  plundrings  färder  och  kolonisation  av  områden  i  Väst  (bl.  a.    England,  Irland,  Normandie).  Vikingatiden  är  slutfasen  på  Järnåldern  i  Skandinavien  och  den  sista  hedniska  perioden  i  Nordens   historia.   Slutskedet   av   Vikingatiden   innebär   samtidigt   övergången   från  hedendomen  till  kristendomen  i  Skandinaviens  historia.    Benämningen   ”viking”   skulle   kunna   betyda   flera   ting:   sjörövare,   mannen   från   viken,  sjömannen  som  seglar  och  ibland  gömmer  sig  inne  i  vikar.  

 

   

Vikingaområdet  bestod  av  tre  ganska  olika  delar:  Danmark,  Sveariket  och  Norge.  Danska   och   norska   vikingar   åstadkom  beryktade   och   våldsamma   färder  mot   väst   och  koloniserade  England,  Irland  och  norra  Frankrike,  medan  de  svenska  vikingar  sysslade  med  betydligt  fredligare  handel  med  öst  och  syd.    Svearnas   rike  var  en   stor  handelsplats  på  Helgö  på  Mälaren  och   senare  på  Björkö  där  Birkastaden  anlades   senare.  Därifrån  utgick   intensiv  handel  med  öster  och   söder  men  även  relativt  fredlig  kolonisation  och  bosättningar  längs  Volga  och  Dnjepr  floderna  samt  vid  Kaspiska-­‐  och  Svarta  Havet.  Detta  händer  främst  under  hela  800-­‐talet.  Man  handlar    med  päls,  vapen,  honung,  bärnsten,  tyger,  smycken  t.o.m.  med  arabvärlden.    Danska  och  norska  vikingar  var  betydligt  mera  aggressiva  i  sin  expansion  mot  väst.  Med  hjälp   av   sina   avancerade   snabba  och  viga   skepp   som  drogs   av   typiska   fyrkantiga  seglar   och   prydda  med   ett   kännemärke:   drakhuvud,   drog   norrmän   och   danskarna   på  långa  plundringsfärd  västerut  där  stora  vikingakolonier  upprättades.  Det   främsta   fyndet,   vad   vikingaskepp   beträffar   är   den   berömda   Osebergsskipet   från  800-­‐talet  (Norge).  

             

-­‐34-­‐    

 Osebergsskipet,  Norge                                                                                                                                                så  kunde  en  vikingabosättning  se  ut  

 Redan  787  gick  de  första  färderna  mot  England.  795  kom  norska  vikingar  till  Irland  och  redan  795  är  nästan  hela   Irland   intagen.   Inloppen  av   floderna  Themsen   i  England  och  Seine  i  Frankrike  intas  av  vikingar.  851  och  875  grundar  vikingarna  staden  Reykjavik  på  Island  .  980  koloniseras  Grönland  och991  Olav  Tryggvason  tränger  djupt  in  i  Themsens  område.  Sven  Tveskägg  intar  nästan  hela  England  med  sin  enorma  vikingaflotta  och  utropas  till  Englands  kung  1013.  Efter  massiva   norska   bosättningar   i   England   ingår   England   och  Danmark   ett   förbund,  vilket  mynnar  ut  i  Norges  erövring.  Samtidigt,   kring   960,   börjar   en   långsam   process   att   göra   Skandinavien   till   ett   kristet  område.  Harald  Blåtands  övergång  till  kristendomen  i  slutet  på  900-­‐talet  gör  honom  till  den   första   kristna   kung   i   Skandinaviens   historia.   Denna   process   fullbordas   av   Olav  Tryggvason  som  inkallar  präster  och  biskopar  från  England.  

 

Vikingars  sjöfärder    

LITTERATUR    

Runstenarna  Stenar  med  vikingaskrift  på,  finns  nästan  i  hela  Skandinavien.  Den  mest  kända  av  dessa  är  Jellingstenen  i  Danmark  rest  till  minne  av  Harald  Blåtand.  Runskriften  som  uppstod  redan  kring  100-­‐150  bestod  från  början  av  24  runor  (tecken)  men  på  700  talet  i  Danmark  reducerades  till  16  runor    och  i  den  formen  kom  till  Sverige  på  800-­‐talet.  

-­‐35-­‐    

Runskrifter   hade  oftast   poetisk   karaktär   och  korta   inskrifter   gjordes   lika   ofta   på   sten,  som  på  metall-­‐  eller  träföremål.  

 runskrift                                                                                                                                                                                                                        Jellingstenen,  Danmark  

 Den  egentliga  litteraturen  i  Norden  kom  dock  först  med  den  isländska  diktningen  under  den  kristna  vikingatiden.        Då   norrmän     koloniserade   Island   kring   900,   skapade   islänningar   en  mytologiserande  historieberättande  om  sin  gamla  historia  och  tradition.  Denna  gamla  poesi  finns  det  två  olika  grenar:  eddadiktning  och  skaldediktning.  

 Eddadiktning  är  alltid  anonym  och  behandlar  gudar  och  hjältar  från  isländska  Forntider.   De   flesta   av   dessa   dikter   är   samlade   i   Sämundareddan   (Den   äldre   Eddan),  även  kallad  Den  poetiska  Eddan.  (handskrift  med  dessa  sånger  är  bevarad  och  daterad  till  c:a  1270)  

 Skaldediktining  är  en  annan  form  av  isländsk  poesi.  Poeter  som  skrev  dessa  sånger  är  kända  vid  namn.  Den  största  av  dessa  isländska  skalder  var  Egil  Skallgrimsson  (död  c:a  990).  Skalddikter  berättade  inte  om  gudar  och  forntidshjältar.  De  handlade  om  aktuella  händelser   och   då   levande  människor   och   skulle   antigen   åstadkomma   en   politisk   eller  moralisk  skada  eller  smickra  någon  makt  människa  som  konung,   furste  etter  storman.  Hyllningsdikter  förekommer  ofta.  Skaldediktning  präglas  av  komplicerade  versmått  och  bildliga  omskrivningar  och  är  långt  mer  konstnärligt  byggda  än  edda  dikter.  

 MUSIK  

 Bland  de  främsta  fynd  från  vikingatiden  är  fynden  av  olika  musikinstrument:  lerskallror,  säckpipor,   hornpipor,   bensnurror,   vikinga   panflöjter,   birka-­‐flöjter,   horninstrument.  De  viktigaste  fyndplatser  var  Birka  på  Mälaren  och  Kvarnby  i  Malmö.  

 DEN  FORNNORDISKA  GUDALÄRAN  OCH  FORNNORDISKA  MYTOLOGIN  

 Vikingar  utvecklar  sin  egen  gudavärld  och  sin  egen  mytologi.  

   

-­‐36-­‐    

De  främsta  vikingagudar  var:    

-­‐ Asar  –  benämning  på  en  gud  (allmänt,  vilken  fornnordisk  Gud  som  helst)  -­‐ Oden  –  den  högste  av  Gudarna,  vishetens  Gud  -­‐ Höder  –  Balders  bror  och  mörkrets  Gud  -­‐ Balder  –  Höders  bror  och  ljusets  Gud  

-­‐ Tor  –  åskans  Gud  -­‐ Frej  –  fruktbarhetens  Gud  

-­‐ Freja  –  fruktbarhetens  Gudinna  och  kärleks  Gudinna  -­‐ Brage  –  skald  konstens  Gud  

-­‐ Loke  –  ondskans  Gud  -­‐ Ull  –  jaktens  Gud  

-­‐            Hel  –  dödsrikets  Gudinna    

Viktiga  begrepp  i  vikingamytologin:    

-­‐ Hel  –  dödsriket  -­‐ Gimle  –  de  saligas  boningar  efter  Ragnarök  

-­‐ Ragnarök  –  sista  striden  mellan  gudar  och  onda  väsen,  striden  som  gudar  förlorar  och  går  under  

-­‐ Midgård  –  människornas  hem  -­‐ Valhall  –  Odens  hem  som  beskyddades  av  Odens  kvinnliga  tjänare  –  Valkyriorna  -­‐ Yggdrasil  –  ett  gigantiskt  träd  (ask)  som  omfamnar  världen  med  dina  grenar  

-­‐ Hugin  &  Munin  –  Odens  korpar  som  talade  om  för  Oden  vad  som  händer  i  världen  -­‐ Fenrisulven  –  ett  enormt  odjur,  Lokes  son  

-­‐ Ymer  –  jättarnas  urfar    

 

SENMEDELTIDEN  (GOTIKEN),  c:a  1300  –  1450    

1300-­‐talets   början   var   tiden   av   en   stor   blomstring   av   ekonomin,   handeln   och  samhällsutvecklingen   i   stort,   i   Europa.   Italienska  handels-­‐   och   sjöstäder   får   allt   större  makt.   Handeln   i   hela   Europa   utvecklades   snabbare   än   någonsin,   samtidigt   som   nya  städer   grundlades.   Hantverkarna   organiserades   i   skrån   och   köpmännen   i   gillen   och  städernas  borgare  blev  allt  viktigare  i  samhället  och  rikare.  Striden   mellan   påven   och   kejsaren,   om   vem   som   ska   ha   makten   över   de   viktiga  biskoparna  runt-­‐om  i  Europa,  resulterar  i  splittring  av  både  Tyskland  och  Italien  i  små  självständiga  stater  och  påvens  makt  försvagas  betydligt.  I  mitten  på  1300-­‐talet  drabbas  Europa  av  den  största  tragedin  i  kontinentens  historia  –  digerdöden  (svarta  pesten)  som  utplånade  mer  än  en  tredjedel  av  Europas  befolkning.  Farsoten  kom  till  Europa  på  italienska  handelsskepp  och  exakt  på  råttor  som  kom  i  land  på  Sicilien  vars   loppor  bar  på  smittan.  Ett  enkelt   loppbett   innebar  snabb  och  plågsamt  död.   Digerdöden   spred   sig   snabbt   från   Sicilien,   genom   Italien,   hela   Centraleuropa   till  England  och  Norden  och  utplånade  hela  städer  och  byar.  

 -­‐37-­‐  

 

Europas  infrastruktur  var  söndertrasat.  Samtidigt  som  fruktan  för  Gud  blev  allt  starkare,  tilltron  till  kyrkan  som  institution  blev  kraftigt  försvagad.  1339  –  1453  rasar  det  största  och  blodigaste  krig   i  Medeltidens   långa  historia,  det  s.k.  hundraåriga   kriget,  mellan   England   och   Frankrike.   Jeanne   d’Arc,   Jungfrun   av   Orléans,  ledde   fransmän   till   seger   och   efter   hennes   martyrdöd,   lyckades   att   driva   ut  engelsmännen  ur  landet.  Polens   växer   sig   långsamt   till   stormakts   position   i   Europa  och   Spanien  bildas   som  ett  enat   land,  efter  att  har  varit   splittrat   i  många  små   furstendömen.  Tyskland  och   Italien  förbli   under   hela  Medeltiden   ett   konglomerat   av   små   prinsdömen,   furstendömen   och  mindre  stadsstats  formationer.  1453   intar   turkarna   Konstantinopel   och   gör   den   till   sin   huvudstad,   för   att   sedan  fortsätta  sin  expansion  in  i  Europa.  Kyrkans  minskade  makt   i  Medeltidens   slutskede   gav   konstnärer   allt   större   frihet   och  inom   alla   kulturområden   blev   Senmedeltiden   en   period   av   snabb   och   betydande  utveckling.  Slutet  av  1300-­‐talet  och  nästan  hela  1400-­‐talet  innebär  framväxt  av  två  stora  kulturmetropoler  i  Europa:  Florens  (Firenze)  i  Italien  och  Burgunds  huvudstad  –  Dijon  i  Nordöstra  Frankrike.   Just   från  dessa   två  kulturcentra  kommer  den  nya  kulturepoken  RENÄSSANSEN  att  spridas  till  övriga  Europa.  Senmedeltiden   avslutas   också   tidigast   i   dessa   två   metropoler   och   redan   i   början   av  1400-­‐talet  övergår   i  Renässans.  Också  övriga   Italien   följer  snabbt   i   samma  fotspår  och  1400-­‐talet  presenterar  flera  renässans  än  medeltida  karaktärsdrag  inom  så  gott  som  alla  konstarter.   I   övriga   Europa   pågår   den   gotiska   senmedeltida   traditionen   1400-­‐talet   ut  och   först  med  början  av  1500-­‐talet  kan  vi  konstatera  att  Renässansen  är  hela  Europas  enande  kultur  och  Medeltiden  har  gått  ur  tiden  helt.  

 SENMEDELTIDENS  ARKITEKTUR;  SKULPTUR  &  MÅLERI,  c:a  1300  –  1450  

 arkitektur  

Barbariska   goters   spetsiga   hus   gav   benämning   åt   den   stilen   som   skulle   ersätta   den  romanska  kyrkostilen  och  dominera  hela  Senmedeltiden   fullt  och  helt  –  DEN  GOTISKA  STILEN.  Den  allra   första  kyrkan  byggdes   i   hjärtat   av  Paris.  Det   var   abboten  Suger   som  byggde  klosterkyrkan  Saint-­‐Denis  redan    år  1140.  Men   först   i   slutet   av   1200-­‐   och   framför   allt   i   början   av   1300-­‐talet   börjar   den   gotiska  arkitekturen  att   inta  hela  Europa  med  storm  och  ersätter  den  tidigare  romanska  stilen  helt  och  fullt.  

 Den  gotiska  kyrkan  övertar  många  element  från  den  romanska,  bl.  a.  :  

-­‐ kyrkan  byggs  kring  korset  -­‐ grundelementen:   huvudskeppet,   sidoskepp,   transeptet   och   absiden     finns   med  

även  i  den  gotiska  kyrkan    

Det  nya  i  den  gotiska  kyrkan  är  framför  allt:  -­‐ den  romanska  rundbågen  ersätts  i  taket,  valven,  fönstren,  portar  och  andra  delar  

av  konstruktionen  av  en  spetsbåge,  därför  kalas  den  gotiska  stilen  spetsbågestil  -­‐ sidoskeppen  förlängs  och  går  in  i  absiden  i  en  halvcirkel  formad  kor  gång.  Kring  

denna  flera  små  kapell  byggdes  för  rikare  aristokrat  familjer    

-­‐38-­‐  

 -­‐ kryptan  försvinner  helt,  i.  o.  m.    det  nya  påvliga  dekretet  som  förbjuder  att  begrava  i  

kyrkorummet  -­‐ väggarna  är  betydligt  tunnare  i  gotiska  kyrkor,  då  kyrkan  inte  längre  behöver  

tjäna  som  skyddsrum  -­‐ man  bygger  tekniskt  så  högt  man  kan,  om  man  har  pengar  till  det  förstås  

Man   bygger   mot   Gud   uppe   i   Himmelen.   Ribbvalvet,   spetsbågar   och   slutsten  fördelade   tyngden   bättre   än   romanska   konstruktioner   och   gjorde   det  möjligt   att  bygga  imponerande  höga  konstruktioner.  Det   så   kallade   strävsystemet   med   höga   spetsbågar   och   komplicerade   ribbvalvs  konstruktioner  gjorde  det  möjligt  att  bygga  högt.  Den  högsta  gotiska  kyrkan  är  katedralen  i  Beauvais  –  53m.  Själva   kyrkorummet   bjöd,   tack   vare   höjden,   på   en   andlig   rymd   som   var  imponerande.  Arkader,  triforier  och  fönster  kunde  förekomma  i  flera  olika  nivåer.  

-­‐ istället  för  små  romanska  rundade  fönster,  inför  man  stora  spetsade  fönster.  Skulpterade  stenformationer  delade  fönsterytan  i  mindre  delar,  s.k.  masverk,  för   att   sedan   fyllas  med   blyinfattade   glasmosaiker   i   olikfärgade   glasbitar.   Oftast  använda   färger   till   glas   var:   mörkgrönt,   violett,   djupt   rött   och   intensivt   gult.  Blandning  av  dessa  färger  skapade  en  nästan  mystisk  stämning  i  kyrkorummet  då  det  vardagliga   ljuset   filtrerades  genom  de  olikfärgade  glas  bitarna.  Föreställande  motiv  hämtades  ofta  ur  bibliska  berättelser.  Ett   mycket   typisk   för   gotiken   fönster   är   s.k.   rosettfönster   –   stort   runt   cirkulärt  fönster,   med   mycket   skulpturalt   masverk   och   imponerande   glasmosaiker   som  masverkets  utfyllnad.  Rosettfönster  prydda  alltid  västfasaden  ovanför  huvudporten  och  i  större  kyrkor  fanns  även  på  sidorna  av  kyrkan  

-­‐ västfasaden  i  gotiska  kyrkor  var  utsmyckad  med  portaler,  kolonnettgallerier,  ett  stort  rosettfönster  och  två  höga  torn,  som  pryddes  med  två  kors  och  tillsammans  med   högsta   korset   över   kyrkans   kupol   symboliserade   den   heliga   Treenigheten   –  Fadern,  Sonen  och  Den  Heliga  Anden.  

 ribbvalvet  

 -­‐39-­‐    

De  viktigaste  gotiska  kyrkorna  är:  Notre  Dame  och  Sainte  Chapelle  i  Paris,  Frankrike,  katedraler  i  Reims  och  Amiens,  

Frankrike,  katedraler  i  Lincoln,  Canterbury  och  Salisbury  i  England,  kyrkor  i  Bamberg  och  Naumburg  i  Tyskland,  Mariakyrkan  i  Lübeck,  Tyskland,  Stephandomen  i  Wien,  Österrike,  S:te  Gudule  i  Bryssel,  Belgien,  katedraler  i  Burgos,  Spanien  och  i  Strasbourg,  Frankrike  

samt  Domkyrkan  i  Milano,  Italien.    

 Notre  Dame  kyrkan  i  Paris,  västfasaden  och  absiden,  1163  -­‐  1250  

 

 kyrkofönster  med  blyinfattade  mosaiker  i  glas  i  katedralen  i  Chartres,  Frankrike,  1194  –  1220  

                     

-­‐40-­‐    

 katedralen  i  Reims,  Frankrike,  1225  –  1299  

 

 Saint-­‐Maclou  kyrkan,  Rouen,  påbörjad  1434                                                                            Palais  Jacques-­‐Cour,  Bourges,  1443  –  1451  

 

 exteriör  och  interiör  av  katedralen  i  Salisbury,  England.  1220  –  1270  

               

-­‐41-­‐    

domen  i  Milano,  påbörjad  1386    

De  främsta  nordiska  gotiska  kyrkor  är:  Domkyrkorna  i  Trondheim,  Norge,  Roskilde  och  Århus  i  Danmark,  samt  St.  Petrikyrkan  i  

Malmö,  Linköpings  Domkyrka  och  Domkyrkan  i  Uppsala,  Sverige.    

 Domkyrkan  i  Uppsala,  Sverige,  vigd  1435,  interiör  och  tornen  med  absiden  

   Den   kanske  mest   spektakulära   profana   gotiska   byggnaden   i   Europa   är  Dogepalatset   i  Venedig  (Venezia),  Italien.  

             

-­‐42-­‐    

Dogepalatset  i  Venedig,  Italien,  1309  -­‐  1424    Den  profana  byggeriet  var,  på  långa  vägar,  inte  så  spektakulärt  och  högt  utvecklat    som  kyrkobyggeriet.   Stadsbildningen   bestod   av   små   låga   bostadshus   byggda   i   förgängligt  träd,  vilket  är  också  orsaken  till  att  få  av  dessa  hus  står  kvar  till  våra  dagar.  Däremot   finns   det   ett   stort   och   välbevarat   antal   av   gotiska   försvarstorn   och   gotiska  borgar  som  byggdes  i  sten.    Sengotiken  utvecklar  under  1400-­‐talet  en  speciell  variant  av  kyrkobyggeri,  som  sprider  sig  även   till  profan  byggeri,   en  still   som  kom  att  kallas  den   flamboyanta   stilen,  d.v.s.  den   flamliknande   stilen.   De   konvexa   och   konkava,   lodrätta   och   horisontella   linjer  förekommer   i   extremt   tillspetsade,   flamliknande   formationer   och   berikas   med  överdrivet  mönster  av  rika  ornament.  De   två  mest   slående   exempel   på   den   flamboyanta   arkitekturen   Saint-­‐Maclou   kyrkan   i  Rouen  och  ett  köpman  Jacques  Cours’  hus  i  Bourges.  

 Skulptur  

Framför   andra   platser   i   gotiska   kyrkor,   bjöd   västfasader   på   en   rik   skulptural  utsmyckning.   Inte   minst   västfasadens   portaler   var   rika   i   skulptur.   I   motsats   till   den  romanska  skulpturen  var  gotisk  skulptur  välintegrerad   i  det  arkitektoniska  ramverket.  Symmetri   och   stramhet   utan   överdriven   romansk   symbolik   framträder   med   all   sin  tydlighet.  Skulpterade  figurer  i  tympanonfälten,  på  arkivolter  och  på  överstycken  är  inte  längre   inflätade   samman   utan   står   som   enskilda   skulpturer.   Kolonner   vid   portalerna  pryds  av  stora  figurskulpturer  fästa  vid  kolonner.  Realism  träder  in  i  skulpturens  värld  och  människofigurer   och   inte  minst   deras   ansikten   får  mera   naturtrogen   uttryck   än   i  tidigare   romanska   skulpturer.   Olika   attribut   är   allt   viktigare:   vapen,   olika   typer   av  mantel  beklädnad,  kronor,  m  m.  Också  gestiken  får  ett  allt  mer  framträdande  roll.  Kanske  mest  imponerande  och  typiska  för  den  gotiska  skulpturvärlden  är  skulpturer  på  katedralen   i  Reims.  Dessa  skulpturer  är  nästa  berättande  och  är  mycket  uttrycksfulla   i  hela   sin   förstelnad.   S-­‐kurvan   är   typiskt   sen   gotisk   och   djup   skulptering   skapar  spännande  ljus-­‐och-­‐skugga  effekter.  

     

-­‐43-­‐    

 Pietá.  Början  av  1300-­‐talet,  Bonn,  Tyskland                                                              Parismadonnan,  Notre  Dame  Katedralen,  Paris,  1300-­‐t.  

 

 västportalen,  katedralen  i  Chartres,  Frankrike,  1145  –  1170                                                    Nicolo  Pisano.  Predikstol  i  marmor  i  baptisteriet  i  Pisa,  1259  -­‐  1260  

 Även   gravmonumenten   där   den   avdöde   avbildas   vilande   i   stillhet   bidrar   till  skulpturkonstens  snabba  utveckling  under  den  gotiska  perioden.  I   Tyskland   utvecklas   en   ny   form   av   skulptur,   de   s.k.   andaktsbilder,   berättande   och  mycket   gripande   skulptur   berättelser.   Särskilt   populär   blev   pietá   –   bilden   av   den  sörjande   Maria   över   sin   sons   döda   kropp,   en   bild   som   har   ingen   sanningshalt   i  passionshistorien  utan  skapades  av  skulpturkonstens  mästare  under  1300-­‐talet.  De  flesta  av  franska  och  tyska  skulptörer  var  anonyma.  I  Italien  får  skulpturen  så  stark  ställning  att  skulptörer  signerar  sina  verk.  

-­‐44-­‐    

De   främsta   var:   Giovanni   Pisano,   Nicolo   Pisano   och   Lorenzo   Ghiberti.   Italiensk   gotisk  skulptur   är   betydligt   mindre   än   den   franska   och   placeras   i   små   nischer.   Inte   minst  Lorenzo  Ghibertis  skulptur  förbereder  födelsen  av  renässans  skulpturen  under  italiensk  Quattrocento  (1400-­‐talet)  i  Florens.  

 Måleri  

Målerikonst  utvecklas  betydligt  långsammare  än  den  gotiska  arkitekturen  och  även  den  gotiska  skulpturen.  Dess  yppersta  uttrycksform  är  glasmålningar.  Glasmålningar   var   glasmosaiker   och   bestod   av   hundratusentals   små   färgade   glasbitar  som  fogades  samman  av  bly.  Det  man  målade  var  detaljer  som  ögon,  detaljer  på  kläder  och  olika  attribut  som  figurerna  höll  i  händerna.  Glasmåleri  var  särskilt  populärt  under  den  tidigaste  perioden  av  gotiken.  Under   senare   delen   av   gotiken   utvecklas   bok   illuminationen   och  miniatyrmåleriet   allt  snabbare.  Det   som   var   absolut   mest   avgörande   för   vidareutveckling   av   målerikonsten   är   det  italienska  måleriet  från  slutet  av  1200-­‐  och  början  av  1300-­‐talet  samt  dess  fortsättning  under  hela  1300-­‐talet.  Det  italienska  måleriet  av  denna  period  inspireras  tydligt  av  den  nybysantinska  vågen  (det  som  kallas  i  konsthistoria  för  ”det  grekiska  maneret”).  Bysantinskt   inspirerade   ikonbilder   av   korsfästelse,   tronande   madonna   bilder,   m   fl.  inrammade   i   rikt  ornerade  guld  eller  silver   inramningar  och  målade   i  många  och    ofta  gräla   färger,  blomstrade  under  denna  period  och  dess   två   främsta   representanter  var:  Duccio  och  Cimabue.  

 

 Cimabue.  Tronande  madonna                                                                    Duccio.  Tronande  madonna.  Dommuseet  i  Siena.  1308  -­‐  1311  

Uffizierna,  Florens,  Italien,  1280  –  1290    

Den,   i   särklass,   främsta   målaren   under   inte   bara   gotiken   utan   hela   medeltiden   var  Giotto.   Han   sysslade   huvudsakligen  med   freskmåleri   (väggmåleri)   och   bara   i   mindre  omfattning  med  duk-­‐   eller  pannåmåleri.  Det   främsta   av  hans  murarmålningar   är  hans  välbevarade  verk  på  väggar  av  Arenakapellet  i  Padua  (Padova)  /1305  –  1306/.  Färgskalan  i  hans  målningar  är  mycket  sparsam  och  han  undviker  intensiva  färger.  

 -­‐45-­‐  

 

I  motsats   till  Duccio  och  Cimabue  som  använde  äggtempera,  målade  Giotto  oftast  med  vattenlösliga  färger  direkt  på  nylagd  väggputs.  Scenen  som  berättas  placerade  han  oftast  i  förgrunden  och  i  nedre  delen  av  målningen  för  att  åskådarens  ögon  skulle  vara  med  i  samma  höjd  som  huvudmotivet.  Giotto  använder  sig  också  av  en  dominerande  grundfärg  i   varje   målning,   något   som   var   helt   nytt   i   måleriets   historia   och   som   kommer   att  utvecklas  som  kanon  för  allt  kommande  måleri.  Giotto  måste  betraktas  som  det  västerländska  måleriets  första  stora  gestalt.  

 Giotto.  St.  Franciscus  predikar  för  fåglar.  Franciscus  basilikan  i  Assisi.  1227  

 

 Giotto.  Lamentation.  1304  –  1306                                                                                              Giotto.  Fresker  i  Scrovegnis  kapell  i  Padova,  Italien.  1304  –  1306  

 En  annan   spännande   senmedeltida  målare  var  Simone  Martini   som   tillhörde  den   s.k.  Sienaskola.  I  hans  verk  framställs  vardagslivet  i  lysande  klara  färger.  Andra   Sienamästare   var   bröderna   Pietro   och   Ambrogio   Lorenzetti.   Båda  experimenterar  med  perspektiv  och  verkens  grundkonstruktion  och  planering.  

       

-­‐46-­‐    

 Ambrogio  Lorenzetti.  Den  goda  styrelsen.  1338  –  1340.  Palazzo  publico  i  Siena.  Italien.  

 

 Francesco  Traini.  Dödens  triumf.  Fresk.  Pisa.  1335                                          Gentile  Fabriano.  De  tre  vise  männen.  Pannå.  1423  

 De  italienska  storstäder  Siena,  Bologna  och   inte  minst  Florens  drabbades  hårt  både  av  ekonomisk  missväxt,  bankernas  kollaps,   stora   förluster  som  köpmännen  drabbades  av  och  inte  minst  digerdöden  som  utplånade  stora  delar  av  städernas  population.  Nya  motiv  dyker  upp   i  måleriet   efter  1340:   allt   närvarande  döden,   rädslan   för  döden,  Gudsfruktan,  m  m.  Det   italienska   1200-­‐   och   1300-­‐tals  måleriet   av  Duccio,   Cimabue   och   inte  minst   Giotto  och  bröderna  Lorenzettis   satte  djupa   spår   i   verk   av  konstnärer  norr  om  Alperna:   bok  illuminations   konsten   av   Jean   Pucelles,   detaljrikt   måleri   av   flamländaren  Melchior  Broederlam  och  flamländska  bröder  de  Limbourgs  mästerliga  miniatyrmålningar.  Italienaren  Gentile   de   Fabriano’s   miniatyrer   och   stora  monumentala   altarmålningar  innebar   ett   slutligt   genombrott   av   den   stora   målerikonsten   under   sengotiken,   vilket  förberedde  ankomsten  av  guldåldern  inom  det  västerländska  målerikonsten  –  italiensk  Quattrocento  måleri  av  1400-­‐talet  och  Renässans  måleri.  

 -­‐47-­‐    

MUSIK  UNDER  SENMEDELTIDEN,  c:a  1300  –  1450    Under  senmedeltiden  skedde  en  stor  polarisering  mellan  musiken  som  komponerades  i  Frankrike   och   Tyskland,   å   ena   sidan,   och   musiken   som   skrevs   i   Italien.   Även  benämningar   skiljs   åt:   fransk   och   tysk   1300-­‐tals   musik   kalas   Ars   Nova   och   italiensk  musik   som   skrevs   samtidigt   –   Italiensk   Trecento.   Detta   berodde   på  mycket   klara   och  tydliga   renässans   tendenser   som   rådde   i   Italien   redan   på   1300-­‐talet   medan   övriga  Europa  sitter  fortfarande  fast  i  medeltids  världen.  

 Ars  Nova  

Benämningen,   på  musiken   i   Frankrike  under  1300-­‐talet,  Ars  Nova   (Den  Nya  Konsten)    kom  ifrån  ett  traktat  över  musik  skriven  av  Philippe  de  Vitry  ”Ars  Nova”  (1316  –  1318)  i  vilken   de   Vitry   beskriver   kompositions   regler   för   modern   1300-­‐tals   musik,   som   han  dessutom  illustrerar  med  många  kompositioner.  En  annan,  tidigare,  samling  av  franska  musikverk  från  1300-­‐talet  var  ”Roman  de  Fauvel”  (1316)   och   innehöll   33   polyfoniska   motetter.   Även   Jean   de   Muris   ”Ars   Novae  Musicae”(1319)  var  en  teoretisk  skrift  och  musikverk  samling  som  var  av  stor  betydelse  för   musikens   utveckling   i   Frankrike,   Tyskland   och   Centraleuropa   under   1300-­‐   och  början  av  1400-­‐talet.    De  viktigaste  formerna  som  användes  var:  

-­‐ ballad   –   strofisk   sång   där   textstroferna   sjungs   till   samma  melodi   och   avslutas  med  refräng.  Röster  och  instrument  blandas.  

-­‐ isorytmisk   motett,   där   rytmiska   och   melodiska   segment   används   för   att  sammansvetsa   kompositionen   (color   –   utvalda   intervaller;   talea   –   rytmiska  segment)  

-­‐ formes  fixés:  rondeaux  och  virelais  –  musikformer  som  innehåller  en  bestämd  blandning  av  refränger  och  episoder  som  blandades  efter  strikta  regler  

 Ars  Nova’s  två  viktigaste  tonsättare  var:  

 

Guillaume  de  Machaut    Guillaume  de  Machaut  (1304  –  1377)  –  kompositör  och  poet  som  ofta  kalas  ”musikens  Fader”,  verksam  vid  olika  europeiska  hov.  Isorytmisk  motett  och  refrängformer  var  hans  främsta  intresseområde.  viktigaste  verk:  Messe  de  Notre  Dame  (4  st.),  lais,  motetter,  ballader,  rondeaux,  virelais  

   

-­‐48-­‐    

Philippe  de  Vitry  (1291  –  1361)–  kompositör,  matematiker,  musiker,  musikteoretiker.  Viktigaste  verk:  motetter,  rondeaux,  ballader,  lais,  isorytmiska  motetter  

 Italiensk  Trecento  

1300-­‐tals  italiensk  musik  utvecklas  sig  helt  annorlunda  än  den  franska.  Påverkan  av  nya  renässans  idéer  är  tydlig,  inte  minst  vad  ambitionen  att  skapa  främst  för  människan  och  inte  enbart  för  Gud  och  kyrkan.  Det  är  den  italienska  profana  musiken  som  är  det  mest  nytänkande  i  italienska  1300-­‐tals  musiken.  Padova   (Padua),   Florens   (Firenze),   Bologna,   Modena   och   Perugia   blev   viktiga  musikcentra.  Motsvarigheten   till   franska:   ”Ars   Nova”,   ”Roman   de   fauvel”   och   ”Ars   Novae   musicae”  blev  den   italienska   samlingen  av  musikverk   från  1300-­‐  och  1400-­‐talet   –   ”Squarcialupi  Codex”  som  innehöll  352  musikverk,  bl  a.  Madrigaler,  caccior  och  ballater.  

 De  främsta  musikformerna  av  italiensk  1300-­‐  och  1400-­‐tals  musik  var:    madrigal  –  2-­‐  eller  3-­‐stämmiga  polyfoniska  satyriska  eller  idylliska  sånger  med  vers  strofer,  alla  med  samma  musik  och  ritorneller  (refränger)  som  stoppades    mellan  versstroferna.    caccia  –  (caccia=it.  jakt)  –  kanonliknande  sånger  byggda  på  imitationer  men  avbrutna  av  ritornelli  (refränger)  understödda  av  homofont  eller  monofont  instrumentalt  ackompanjemang.    ballata  –  en  danssång  med  instrumentalt  ackompanjemang  med  tydliga  refränger.  Ballata  var  avedd  att  ackompanjera  dansen  (ballo=it.=  dans)    De  främsta  kompositörer  av  denna  period  i  Italien  var:    Francesco  Landini  (1325  –  1397)  –  blind  poet  och  kompositör  som  skrev  uteslutande  profan  musik  viktigaste  verk:  ballater,  caccior,  madrigaler,  virelais  

 Johannes  Ciconia  (1340  –  1411)  –  fransman  bosatt  i  Italien  som  påverkade  italiensk  musik  med  franska  imitationsformer.  Skrev  viktigt  teoretiskt  verk:  ”Nova  musica”  viktigaste  verk:  motetter,  virelais,  madrigaler,  ballater,  kanon,  mässor  

 Mästersångare  

Traditionen  av  1200-­‐talets  Trubadurer,  Trouvérer  och  Minnessångare  utvecklas  vidare  under  1300-­‐  och  1400-­‐talet  av  s.k.  Mästersångare  i  Tyskland.  Olikt  sina  föregångare  som  var  aristokrater  var  Mästersångarna  borgare  (hantverkare,  köpmän,  slaktare,  bagare,  m  fl.)  som  skrev  ganska  stela  uttryckslösa  och  strikt  reglerade    sånger  som  hade  med  deras  liv  och  arbete  att  göra.  

-­‐49-­‐    

Musiknotationen   utvecklas   vidare   under   slutet   av   1300-­‐   och   i   början   av   1400-­‐talet.  Numera  finns  det  följande  notvärden:  långa,  brevis,  semibrevis,  minim  och  semiminim    Instrumentbyggeri  utvecklas  fortfarande  långsamt  och  instrument  klingar  oftast  dåligt,  då  de  är  dåligt  byggda  och  materialet  de  byggdes  i  var  av  undermåligt  kvalité.  

De  delades  i  två  huvudgrupper:  HAUT  (högt  klingande):  horn,  trumpet,  slagverks  instrument,  klockor,  cymbaler  BAS  (lågt  klingande):  harpa,  fiddla,  luta,  psalterium,  portativ,  flöjter,  shawms  

 De  nordiska   länderna  som  låg   i  utkanten  av  Europa  utvecklades  huvudsakligen  genom  kontakter   med   den   katolska   kyrkan.   Redan   kring   år   1000   börjar   man   skriva   enkla  enstämmiga  sekvenser,  hymner  och  psalmer.  Den  enda  till  namn  kända  musikgestalten  i  Norden  var  biskop  Brynolf.  Det   finns   inga   bevarade   musikaliska   skrift   som   skulle   dokumentera   att   det   fanns  flerstämmig   musiktradition   i   Norden   under   Medeltiden.   Man   kan   med   ganska   stort  säkerhet   påstå   att   under   hela   Medeltiden   ligger   Nordens   musikutveckling   långt   efter  Centraleuropas,  och  inte  minst  Syd-­‐  och  Västeuropas.  

   

SENMEDELTIDENS  DANS,  c:a  1300  –  1450    De  religiösa  danserna  präglades  starkt,  under  Senmedeltiden,  av  svarta  pestens  epidemi.  Danserna  skulle  ofta  skildra  dödsfruktan  och  skildra  själva  döden.  Skådespelskonsten  blandades  med  dans  och  pantomim.  Vansinnesdanser,   dödsdanser,   franska   ”fêtes   des   fous”,   danses   macabres   och  sabatsdanser  spreds  snabbt  över  hela  Europa  under  1300-­‐talet  och  under  tidiga  1400-­‐talet.    vansinnesdanser  –  dansades  vid  begravningar,  på  kyrkogårdar  samt  utanför  kyrkor.  Den  mest  berömda  av  dessa  danser  var  St.  Wit  vansinnes  dans  som  Skulle  hålla  digerdöden  borta  med  sina  häftiga  rörelser.  Dansen  dansades  i  flera  timmar  och  var  en  gruppdans.  Till  dessa  danser  hör  också  tarantella  –  italiensk  dans  från  Neapeltrakten  som  skulle  hålla  den  dödliga  spindeln  (tarantula)  borta.  Kraftigt  rytmiskt  stampande  i  marken  var  karaktäristiskt.  

 dödsdanser  =  danses  macabres  (fr.)=Totentanz  (tyska)  –  importerades  från  Mellanöstern  under  korstågen.  Danserna  visade  allas  jämlikhet  inför  döden  och  bestod  v  flera  scener  som  var  knutna  till  olika  samhällsklasser.  Den  mest  kända  var  den  s.k.  skelettdansen  

             

-­‐50-­‐    

 dödsdanser  under  senmedeltiden  i  bilder  

sabatsdanser  -­‐  djävuls-­‐  eller  häxdans  dansades  alltid  på  natten  och  liknade  en  häxsabat.    franska  pajasdanser  –  danser  som  dansades  under  jul-­‐  och  Nyårsfestligheter.  De  hade  ett  tydligt  hedniskt  ursprung  och  dansades  som  processionsdanser.  Pajas=tok  danser  kallades  i  Frankrike  ”fêtes  des  fous”  –  tokfest.    Borgardanstraditionen  utvecklades  vidare  med  riddardans,  hantverksdans(skrådanser),  patricierdans,  svärd  dans  och  maskeraddans.  Det  nya  under  1300  –  talet  och  i  början  av  1400-­‐talet  var  hovdansen.  

 1300-­‐tals  hovdans  

det   franska  hovet  som  börjar  bli  allt  mäktigare  under  1300-­‐talet   försöker  att  skapa  en  ny  danstradition   genom  att   stilisera   och   förfina  den   tidigare   riddardansen  och  blanda  den  med  element  av  vagantdans,  mask  dans,  fackeldans  och  pantomim.  Dansen  får  en  ny  musikalisk   och   koreografisk   inramning   och   börjar   betraktas   som   en   av   de   ädlaste   av  konsterna.  Den  mest  utbredda  formen  av  fransk  hov  dans  var  momeries,  komplicerade  danser  som  dansades   som   underhållningsdanser   av   professionella   dansare   till   ljus   belysning   av  brandfacklor,  med  många  rekvisita  och  till  rik  sceneri.  Helt  nya  inslag  i  dansens  historia.  Just  tack  vare  dessa  momeries  kan  senare  storslagna  renässans  hov  dans  föreställningar  utvecklas.  

 DRAMA  UNDER  SENMEDELTIDEN,  c:  a  1300  –  1450  

 Senmedeltidens  teater  utvecklar  framför  allt  profana  teaterformer.  Inte   minst   i   Frankrike   utvecklas   s.k.   litterära   brödraskap,   utav   vilka   Confrérie   de   la  Passion   (Passions   brödraskap)   i   Paris   var   den   som   grundar   det   första   medeltida  teatersällskapet   (1402).   De   populäraste   var  passionsdramer   handlade   ofta   om  Kristi  lidanden,   återuppståndelse     och   helgons   liv.   Även   Italien   utvecklar   en   ny   form   av  medeltids   drama   –   sacre   rappresentazioni   (heliga   föreställningar)     och   flera  italienska  teaterbrödraskap  bildas,  bl  a.  Compania  del  Vangelista  i  Florens,  Compania  del  Battiti  i  Treviso  och  Compania  del  Gonfalone  i  Rom.  

-­‐51-­‐    

Hantverksteater  spelar  av  olika  hantverks  skrån  utvecklas  snabbt  i  Frankrike,  Tyskland,  Italien  och  England   (bl.   a.  Den  berömda  Cornish  mysterierna)  och  ur  profanmysterier,  mirakelspel  nya  former  av  teatern  födds:    profan   komedi   –   som   blandade   sång   och  musik  med   drama.  Mästerverket   av   denna  drama  typ  var  Adam  de  la  Halle’s  ”Le  jeu  de  Robin  et  Marion”    fars  -­‐  besläktad  med  sotti  (narrspel)  –  blev  till  ett  komiskt  kort  mellanspel  i  en  alvarlig  dramaföreställning.   I   England   kallades   dessa   farser   för   interludes   och   i   Tyskland   –  fastnachtsspiel  och  använde  sig  av  en  obligatorisk  narr  figur    spanska   och   portugisiska   autos   –   en   akts   föreställningar   som   anknöt   till   Kristi  Lekamens  högtid  

 Den   främsta   formen  av  1300-­‐  och  tidig  1400-­‐tals  profan  drama  som  blandade  profana  teman  med  de  religiösa  var:    moralitet     -­‐   en   form   utvecklad   av   blandning   av   trubadur   ballader   med   vaganternas  danser  och  skådespel,   jonglörernas  mimkonst.   I  det  starkt  allegoriserande  drama  hade  man  en  persongalleri   som  skulle  åskådliggöra    olika  mänskliga  personlighetsdrag  som  girigheten,   dygden,   naiviteten,   avundsjukan,   generositeten,   hypokondrin,  m   fl.   Alvarlig  grundton   blandades  med  många   komiska   inslag.   Denna   form   av  medeltids   teater   var  särskilt  populär  i  Frankrike  och  i  England  och  den  mest  kända  moraliteten  var  engelska  ”Everyman”  från  1400-­‐talet.  

persongalleriet  ur  senmedeltida  moralitet      

SENMEDELTIDENS  LITTERATUR,  c:a:  1300-­‐  1450    Denna   period   framstår   som   kanske   den   främst   utvecklade   konstarten   under   denna  period,  vid  sidan  av  arkitekturen.  Första   stora   Västerländska   författare   träder   fram   med   sin   genialiska   diktning:   Dante  Alighieri  och  i  slutet  av  denna  period  Giovanni  Boccaccio  och  Geoffrey  Chaucer.  Det  italienska  språket  börjar  långsamt  ersätta  latinet  som  det  litterära  språket  och  hela  Medeltidens   främsta   litterära   verk   Dantes   ”La   Divina   Commedia”   (Den   gudomliga  komedin)  blir  till  tidens  mest  fullkomliga  mästerverk  och  en  av  historiens  största  epos.  Moderna   novellen   födds   med   Giovanni   Boccaccios   ”Decamerone”   (10   dagar)   följd   av  Geoffrey   Chaucer   engelska   mästerliga   noveller   ”Canterbury   Tales”   och   Francesco  Petrarca,  med  sina  mästerliga  sonetter,  epistlar  och  canzoner  och  sin  besatthet  med  

 -­‐52-­‐  

 

antikens   värld,   banar   vägen   för   den   nya   epoken   i   vår   historia   som   kallades   senare    Renässansen.      Dante   Alighieri   (1265   –   1321)   –   det   italienska   geniet   föddes   i   Florens   och   dog   i  Ravenna   som   politisk   flykting.   Hans   författarskap   är   lika  mästerlig   inom   lyriken   som  inom  den  berättande  prosan.  

 Dante  Alighieri  med  första  utgåvan  av  hans  ”La  Divina  Commedia”(Den  gudomliga  komedin)  

 Viktigaste  verk:  ”La   vita   nuova”(Nytt   liv)   –   en   samling   dikter   till   den   vackra   avlidna   Beatrice,  sammanhållna  med  korta  prosa  stycken.  ”La   Divina   Commedia”   (Den   gudomliga   komedin)   –   ett   storslaget   epos   som   berättar  skaldens  vandring  genom  inferno  (helvetet),  purgatorio  (skärselden)  och  paradiset.  Verket  innehåller  ett  tidlöst  budskap  och  förutom  fenomenalt  begåvade  beskrivningar  av  miljöer  och  människor  beskriver  Dante  människans  bästa  och  sämsta  egenskaper  på  ett  mästerligt  sätt.    Giovanni   Boccaccio   (1313   –   1375)   –   tillsammans   med   Petrarca   förebådar   hans  författarskap   Renässansen.   Han   skrev,   precis   som   Petrarca,   både   på   latin   och   på  italienska.  Boccaccio  skapar  en  helt  ny  litterär  form  av  prosa  –  novell  (it.  nyhet)  som  är  en  kortare  form  av  berättelse   i  vilken  konflikten  upplöses   i  slutet  av  själva  berättelsen  och  där  man  begränsar  antalet  sidoberättelser  till  absoluta  minimum.  Viktigaste   verk:   ”Decamerone”(10   Dagar)   –   ett   antal   noveller   inkapslade   i   ett   stort  rammhistoria,   där   enskilda   historier   berättas   av   personer   som   samlas   på   ett   lantgård  under  flykter  undan  digerdöden  som  härjade  som  värst  år  1348.  Bland  hans  andra  verk  märks  även  ”Fiametta”  (Den  lilla  flamman)  och  ”Ninfale  Fiesdano”  (Fiesdes  ninfer)  

Giovanni  Boccaccio  med  hans  Decamerone  -­‐53-­‐  

 

Francesco   Petrarca   (1304   –   1374)   –   den   av   medeltida   författare   som   inte   bara  förebådar   utan,   rent   av,   ger   viktigaste   idé   impulser   till   renässansens   födelse.   Hans  längtan  tillbaka  till  antikens  humanism  lade  grunden  till  den  nya  epoken.  Hans   latinska   epistlar   (konstbrev),   italienska   sonetter   (kärleksdikter)   och   canzoner  (sånger)  samt  den  första  patriotiska  dikten  i  europeisk  historia,  som  uttrycker  kärleken  till  ett  land  –  ”Italia  mia”,  tillhör  för  alltid  Europas  dyrbaraste  litterära  skatter.  

Francesco  Petrarca    Geoffrey   Chaucer   (1340   –   1400)   –   var   den   allra   främste   engelskspråkige  medeltids  författaren.  Hans  främsta  verk  var  den  ofullbordade  ”Canterbury  Tales”  som  i  mångt  och  mycket  påminner  om  Boccaccios  ”Decamerone”  och  är  en  rad  berättelser  som  infogas  i  en  gemensam  huvudberättelse.  

Geoffrey  Chauser    Senmedeltida  filosofins    främsta  gestalter  var  bl.  a.:    Wilhelm   av   Occam   (1300   –   1365)   –   var   den   första   filosofen   som   påstod   att   Guds  existens  är  uteslutande  frågan  om  tron  och  skall  inte  förklaras  vetenskapligt.  Detta  stred  mot   hela  medeltida   teologins   hållning.   Därför   bannlystes  Occam   av   påven   och   fick   fly  landet.  Han   skapade  också  det   som  kom   till   historien   som  Occams   rakkniv:   ”om  man  försöker  lösa  ett  vetenskapligt  problem  som  skall  kunna  lösas  på  olika  sätt,  skall  man  alltid  tillgripa  den  enklaste  lösningen”  

 

Wilhelm  av  Occam    

-­‐54-­‐    

Marsilius   ab  Padua   (d.   1342)  –   ifrågasatte  kungarnas,  styresmäns  och  även  kyrkans  makt   och   sättet   som   dessa   påverkade   folket   på.   Enligt   Marsilius   borde   kyrkan  underordnas   statsmakten,   åtminstone   i   värdsliga   frågor   och   själva   statsmakten   skulle  tillhöra  folket.  Även  han  bannlystes  av  den  katolska  kyrkan.    Meister   Eckhart   från   Köln     -­‐   enligt   honom   skulle   man   söka   det   gudomliga   inom  sigsjälvt.   Att   försöka   förklara   det   gudomliga   var   enligt  Meister   Eckhart   lönlöst   för   det  var,   helt   enkelt,   omöjligt.   Ingen   vetenskap   eller   andra,   för   människan   tillgängliga  redskap,  kunde  någonsin  uttrycka  gudomens  väsen.    Även   i   Norden   kommer   författarskapet   igång.   Dess   främsta   mästerverk   är   ”Eriks  krönika”   från   c:a   1330   och   Den   Heliga   Birgitta   författar   sina   600   ”Himmelska  uppenbarelser”.    C:a   1330   skrevs   det   första   litterära   verk   som   beskriver   Sveriges   historia   under   det  tidigare  århundradet  med  början  i  Kung  Erik  Erikssons  tid  till  valet  av  Magnus  Eriksson  till   kung   (1319).   Detaljerade   beskrivningar   av   hovlivet,   fester,   matvanor,   tävlingar,  krigskonsten  gör  Eriks  krönika  till  den  viktigaste  profana  skriften  i  Sveriges  medeltida  historia  och  samtidigt  ett  ovärderlig  dokument  över  den  tiden.    Den   populäraste   formen   av   den   medeltida   dikten   i   Sverige   var   ballad.   Det   var   en  dansvisa   med   två,   tre   eller   fyrradiga   text   strofer,   då   varje   strof   avslutades   av  omkväde/refräng.  Dansvisan  ackompanjerades  oftast  av  en  giga  (stränginstrument).  Det  var  adelsmän  som  sysslade  med  den  typen  av  musikalisk  poesi  och  på  det  sättet  var  den  nordiska  balladen  närbesläktat  med  riddarsångtraditionen  på  kontinenten.  Riddarvisor,  kämpavisor,  skämtvisor  och  naturmytologiserande  visor  var  olika  typer  av  samma  nordiska  ballad,  som  var  lika  populär  i  Norge,  Sverige  och  framför  allt  i  Danmark.    Den,   efter   sin   död,   helgonförklarade   Birgitta   (1303   –   1373)   skrev   över   600  ”Himmelska  uppenbarelser”,  som  hon  påstod  ”dikterades  till  henne”  direkt  av  Kristus  och   Jungfru   Maria.   Även   dessa   skrifter   är   ett   viktigt   litterärt   dokument   över   det  medeltida   samhället   och   en   frän   uppgörelse   med   kyrkans-­‐,   prästerskapets-­‐,  aristokratins-­‐  och  även  påvens  tillkortakommanden.  

  Heliga  Birgitta