arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiskt
TRANSCRIPT
2005:64 HV
E X A M E N S A R B E T E
Arbetsterapeuters erfarenheter avterapeutiskt förhållningssätt i
mötet med klienter inom rättspsykiatrin
Mikael Södergren, Catarina Öström
Luleå tekniska universitet
Hälsovetenskapliga utbildningar Arbetsterapeutprogrammet
Institutionen för HälsovetenskapAvdelningen för Arbetsterapi
2005:64 HV - ISSN: 1404-5516 - ISRN: LTU-HV-EX--05/64--SE
Luleå tekniska universitet
Institutionen för hälsovetenskap Boden
Arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter inom rättspsykiatrin
Mikael Södergren Catarina Öström
Arbetsterapeutprogrammet, 120 poäng, Våren 2005 Examinator: Maria Larsson-Lund Handledare: Gunilla Isaksson
Södergren, M & Öström, C.
Arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter inom rättspsykiatrin. Occupational Therapist experiences of therapeutic relationship in meeting with clients in forensic psychiatry. Examensarbete 10 poäng, Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, 2005. Abstrakt Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter inom rättspsykiatrin. Undersökningsgruppen bestod av 10 legitimerade arbetsterapeuter som arbetar inom svensk rättspsykiatri. De utvalda arbetsterapeuterna intervjuades utifrån två huvudfrågor. Det insamlade datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Det slutliga resultatet presenterades i fyra kategorier. ”Professionellt förhållningssätt”, ”Motiverande förhållningssätt”, ”Tydligt kommunikativt förhållningssätt”, ”Gemensamt förhållningssätt inom teamet”. Resultatet bidrar med en förståelse för de olika terapeutiska förhållningssätten som en arbetsterapeut använder i mötet med klienter. De olika aspekterna beskriver vikten av att arbetsterapeuten fungerar som en förebild som föregår med gott exempel och arbetar med att motivera klienten till att bli delaktig i behandlingen. Resultatet påvisar även betydelsen av att använda sig av en rak och tydlig kommunikation i mötet med klienten och att arbetsterapeuten tillsammans med de andra professionerna inom rättspsykiatrin är konsekvent i sitt bemötande mot klienter. Slutligen kan resultatet visa på att ett flexibelt förhållningssätt är en bra förutsättning för att kunna skapa en god kontakt med klienten. Nyckelord: arbetsterapi, förhållningssätt, klienter, rättspsykiatrin.
Enligt brottsbalkens föreskrift ska den som har begått brott under påverkan av en allvarlig
psykisk störning dömas till rättspsykiatrisk vård. Den rättspsykiatriska vården ska erbjuda den
dömde möjlighet att förändra sitt uppförande och sina färdigheter för att klara av att komma
tillbaka till ett liv som är anpassat till samhällets krav (Couldrick, & Aldred, 2003).
Arbetsterapeuter har en viktig funktion i det arbetet, genom att de under rehabiliteringen
motiverar klienten att försöka förändra sina vanor och rutiner. I arbetsterapeutens
arbetsuppgift ingår att anpassa och gradera aktiviteten utifrån klientens behov samt försöka
hitta balans i klientens tillvaro (Ibid)
Inom svensk lagstiftning används begreppet tillräknelig och med det menas att den som gjort
sig skyldig till brott ska ha förstått sina handlingar. Idag säger lagstiftningen att de som är
psykiskt sjuka och som har begått någon typ av brott, kan dömas som ansvariga och skyldiga
till brott men de får inte dömas till fängelse utan ska dömas till psykiatrisk vård (Lidberg,
2000). Rättspsykiatriska undersökningar (RPU) används som ett instrument för att bedöma
om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om personen är i
behov av vård (Belfrage, 1995). Cullberg (1999) anser att om klienter ska kunna få en värdig
behandling ska vården ta hänsyn till klientens önskemål och göra dem delaktiga i sin egen
vårdplanering. Inom rättspsykiatrin finns organiserade team som arbetar efter ett vårdprogram som ska leda
till att behandlingen av klienten blir kvalitetssäkrad. Teamet består ofta av psykiatriker, psy-
kologer, sköterskor, kuratorer, arbetsterapeuter och vårdare. Det är ofta en person i teamet
som är samordnare för resten av teammedlemmarna men alla teammedlemmarna är lika vik-
tiga vid behandling (Finlay, 2004). Målet för teamet är att få klienten mer socialt involverad
och mer självständig i samhället och arbetsterapeuten brukar vara en initiativtagare i behand-
lingen för klienten genom att stödja och uppmuntra klienten till att träna upp sina färdigheter
(Forward, Lloyd & Trevan-Hawke, 1999). Enligt Couldrick & Aldred (2003) använder
arbetsterapeuten aktiviteten som ett redskap att ändra klientens erfarenhet att fördriva tiden till
att använda tiden till något meningsfullt. Genom att utföra aktiviteter på ett insiktsfullt sätt, att
hitta balans i klientens tillvaro som i sin tur ska medföra att klienten kan utveckla sina sociala
färdigheter samt förändra sina vanor och rutiner och därmed förändra sitt liv.
Syftet med teamarbetet är att olika professioner med olika utgångspunkter och arbetssätt
samlas med en gemensam målsättning. För att uppnå ett terapeutiskt förhållningssätt inom
2
teamet krävs att varje enskild person i teamet har en god människosyn och ett terapeutiskt
förhållningssätt där vårdgivaren bemöter vårdtagaren respektfullt. Detta ska i sin tur leda till
att öka klientens självkänsla och att förtroendet för vårdgivaren ökar. För att skapa ett
trovärdigt terapeutiskt möte bör tanke, ord och handling stämma överens (Andersson Höglund
& Hedman Ahlström, 1994). Flera av professionerna i teamet använder sig av aktiviteter i sitt
arbete med klienterna även om aktiviteten inte är meningsfull för klienten. Det som skiljer
arbetsterapeuters arbete från andra professioners arbete är deras unika fokus på meningsfulla
aktiviteter för klienten (Couldrick & Aldred, 2003). Rehabilitering inom rättspsykiatrin bör ge
klienten möjligheter att hitta de redskap som behövs för att bygga upp ett självständigt liv för
att klara sig ute i samhället.
De klienter som befinner sig inom rättspsykiatrin är där mot sin vilja vilket kan innebära
svårigheter med att motivera dem till att delta i behandling (Flood, 1997). Det medför att
arbetsterapeuter verksamma inom rättspsykiatrin måste vara bra på att motivera samtidigt som
de måste ta hänsyn till de säkerhetsföreskrifter som finns på kliniken. Dessa
säkerhetsföreskrifter kan innebära begränsningar av klientens val av aktivitet som i sin tur
begränsar arbetsterapeutens val av åtgärd. Inom arbetsterapeutisk litteratur (Mosey, 1986)
framhålls betydelsen av att använda sig själv som ett terapeutiskt redskap för att uppnå
förståelse mellan arbetsterapeut och klient. Genom att arbetsterapeuten använder ett
terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienten kan en god relation skapas och ett så kallat
partnerskap bildas mellan arbetsterapeuten och klienten (Kielhofner, 2002; Mosey, 1986). Det
är därför av intresse att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiska
förhållningssätt i mötet med klienter som blivit dömda till rättspsykiatrisk vård.
Inom arbetsterapi finns grundläggande värderingar om att människan i grunden är aktiv. Där-
för ses aktivitet som ett centralt begrepp inom arbetsterapi och innefattar allt en människa
utför i sitt dagliga liv (Kielhofner, 2002). Målet med arbetsterapi är att kompensera, före-
bygga eller återge klientens nedsatta färdigheter för att leda tillbaka klienten till ett självstän-
digt aktivitetsutförande i sina dagliga aktiviteter (Fisher 1994; Kielhofner, 1997; Neistadt &
Blesedell Crepeau, 1998). Omgivningen är också en viktig beståndsdel i arbetet med klienten
och kan behöva anpassas av arbetsterapeuten för att möjliggöra klientens aktivitetsutförande.
Vidare ska de aktiviteterna som blir aktuella vara meningsfulla och planeras tillsammans med
klienten för att få denne delaktig (CAOT, 2002).
3
Inom arbetsterapi förespråkas att arbetsterapeuter ska arbeta klientcentrerat vilket innebär att
klienten i samspel med arbetsterapeuten sätter upp mål för behandlingen (CAOT, 2002). Ar-
betsterapeuten använder sig av olika strategier i sitt arbete med klienten, för att bekräfta och
identifiera individens problem, samt lyfta fram klientens färdigheter. Strategiernas syfte är att
möjliggöra klientens aktivitetsutförande för att nå behandlingens mål. Mosey (1986) och
Finley (2004) menar att det viktigaste redskapet arbetsterapeuter har är att använda sig själv i
behandlingen. Det innebär att i arbetet med klienten vara professionell och inte ta med sina
personliga åsikter och inte ha förutfattade meningar (Mosey, 1986). Vidare är det
betydelsefullt att arbetsterapeuten har god självkännedom och tänker på hur han/hon förhåller
sig till klienten genom att visa empati, ärlighet och respektera klientens bakgrund för att bättre
kunna möta människor som har blivit dömda till rättpsykiatrisk vård (Couldrick & Aldred,
2003). Det är även viktigt att tänka på hur det terapeutiska mötet ska gå tillväga, vad det
gäller mimik, tonfall, kroppsställning och gester. Om arbetsterapeuten visar en sak med sitt
kroppsspråk och säger något annat sänder denne ut dubbla budskap till klienten som kan bidra
till att klienten känner osäkerhet (Andersson Höglund, & Hedman Ahlström, 1994).
Individer som blivit dömda till rättspsykiatrisk vård kan uppleva sig isolerade och har begrän-
sade kommunikationsmöjligheter. Detta kan leda till svårigheter att motivera klienter att delta
i sin egen behandling eftersom de befinner sig på rättspsykiatrin mot sin vilja (Flood, 1997).
De finner ofta inget värde i att delta i aktiviteter när de inte kan utföra de aktiviteter som de är
intresserade av. För att motivera klienten till att delta i behandlingen och få en struktur i sitt
dagliga liv, krävs det att arbetsterapeuten har en god kännedom om klientens bakgrund, det
vill säga vad klienten har gjort tidigare, vilka intressen personen har samt hur denne upplever
sina problem. Det finns inom psykiatrin ett antal olika bedömningsinstrument som
arbetsterapeuter använder sig av för att ta reda på patientens färdigheter och intressen.
Exempel är intressechecklistan (Kielhofner, 2002), OPHI – II (Kielhofner, 1998), OCAIRS
(Kielhofner, 2002), Amps (Fisher, 1999). Utifrån de bedömningar som har genomförts ska de
planerade åtgärderna anpassas till klientens behov. För att motivera klienterna till fortsatt
behandling är det viktigt att ha balans i utförandet av aktiviteter genom att inte erbjuda för
många och för långa aktiviteter under en dag (Couldrick & Aldred, 2003).
Författarna till denna studie har endast funnit ett begränsat antal tidigare studier om
arbetsterapeuters användande av sig själv i mötet med klienterna inom rättspsykiatrin. Det
som speciellt framkommer i dessa studier var att arbetsterapi är ett relativt nytt område och
4
under utveckling inom rättspsykiatri (Lloyd, 1995; Flood, 1997). En studie genomförd av
Flood (1997) påvisar att arbetsterapeuter borde få mer utbildning för att få mer struktur och
rutin i sitt arbete med klienter inom rättspsykiatrin för att trygga behandlingen åt klienten. I
andra studier (Duncan, Munro, & Nicol, 2003; Couldrick & Aldred, 2003) framhålls att
arbetsterapeuter genom att använda sig av meningsfulla aktiviteter i behandlingen av klienter
inom rättspsykiatrin kan tillgodose behovet av att träna upp eller förändra de färdigheter som
klienten behöver för att klara av sina dagliga rutiner. Det som författarna helt saknar i de
tidigare studierna och som är av betydelse inom rättspsykiatri är det terapeutiska
förhållningssätt som arbetsterapeuten använder i mötet med klienten. Detta har skapat ett
intresse för att undersöka detta område genom en intervjustudie. Syftet med denna studie är
att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter
inom rättspsykiatri.
Metod
Design
En kvalitativ ansats enligt Holloway & Wheeler (1996) och Patton (1990) har använts för att
fånga informanternas erfarenheter av ett terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter
inom rättspsykiatrin. Ansatsen har valts för att den ska leda till en djupare förståelse inom
området. Metod för att samla data har skett genom en ostrukturerad intervju och det
insamlade materialet har analyseras med stöd av en kvalitativ innehållsanalys enligt Patton
(1990).
Undersökningsgruppen
Undersökningsgruppen bestod av 10 legitimerade arbetsterapeuter som arbetar med klienter
inom rättspsykiatrin i Sverige. Inklusionskriterierna i studien var att arbetsterapeuterna skulle
arbeta inom rättspsykiatrin och även vara verksamma på olika kliniker i Sverige för att
författarna skulle få en större spridning i materialet. Av 15 utvalda arbetsterapeuter tackade 13
ja till att medverka i studien. Av de 13 arbetsterapeuterna som tackade ja intervjuades
sammanlagt 10. De tre resterande arbetsterapeuterna informerades om att deras deltagande
inte var nödvändigt eftersom mättnad hade uppnåtts.
5
Datainsamling
Datainsamlingsmetoden som användes var en ostrukturerad intervju i syfte att fånga
informanternas erfarenheter av terapeutiska förhållningssätt i möten med klienter inom
rättspsykiatrin. Två övergripande huvudfrågor ställdes till intervjupersonerna och följdfrågor
ställdes utifrån de svar som intervjupersonerna gav. Denna datainsamlingsmetod är lämpad
för att beskriva enskilda personers erfarenheter (Kvale, 1997; Holloway & Wheeler, 1996).
De övergripande frågorna som ställdes till intervjupersonerna i intervjun var:
* Kan du berätta hur du förbereder dig inför ett möte med en klient inom rättspsykiatrin.
* Kan du berätta om några klientmöten där du haft olika förhållningssätt och vilket syfte du
hade med att ha olika förhållningssätt.
Procedur
Proceduren inleddes med att författarna sökte telefonnummer på internet till en
rättspsykiatrisk klinik i Sverige där det fanns verksamma arbetsterapeuter. Vid telefonkontakt
med en av arbetsterapeuterna bestämdes att denne skulle skicka en lista över arbetsterapeuter
som arbetar inom rättspsykiatrin i Sverige. Utifrån denna lista valde författarna ut de 15 första
arbetsterapeuterna för att sedan kontakta dem via telefon för att undersöka om intresse fanns
att delta i denna studie. Till dessa 15 arbetsterapeuter skickades ett missivbrev (bilaga 1) ut.
En vecka efter att missivbrevet hade skickats ut kontaktades arbetsterapeuterna för att
undersöka om fortsatt intresse fanns till att delta i studien. Två av arbetsterapeuterna tackade
nej till att delta i studien eftersom de kände att de hade för lite erfarenhet av att arbeta inom
rättspsykiatrin. För de arbetsterapeuter som visade intresse för att delta i studien bokades en
tid för intervju. Intervjuerna genomfördes via högtalartelefon eller på plats beroende på det
geografiska avståndet till arbetsterapeuterna. Sju arbetsterapeuter intervjuades per telefon och
de resterande på deras arbetsplats. Båda författarna var delaktiga vid intervjuerna.
Intervjuerna spelades in på band och varade mellan 45 minuter och en timme. Insamlandet av
data avbröts efter att 10 arbetsterapeuter hade intervjuats då det gavs liknade svar. Holloway
och Wheeler (1996) beskriver att mättnad har uppnåtts när innehållet från intervjuerna kan ge
en tydlig bild och ett rikt material som svarar mot studiens syfte. Resterande arbetsterapeuter
6
informerades om att mättnad hade uppnåtts och att deras medverkan inte behövdes. Efter
varje intervju skrevs all inspelad information ner ordagrant där namn och ort avidentifierades.
Analys av data
Datamaterialet har analyserats och bearbetats utifrån Pattons (1990) beskrivning av
innehållsanalys. Syftet med innehållsanalysen är att identifiera mönster, koda och kategorisera
det insamlade materialet och ta fram essensen (Patton, 1990). Analysen började med att hela
materialet lästes igenom ett flertal gånger för att få en övergripande förståelse och
meningsbärande textenheter som svarade mot studiens syfte markerades. Därefter har
författarna kodat texterna på var sitt håll genom att enskilt notera lämpliga koder i marginalen
av papperet och gemensamt jämfört koderna som kom fram från respektive författare. Det var
endast ett fåtal koder som inte överensstämde. Exempel på koder som författarna enades om:
samarbete med övrig personal, tydlighet och rakhet, konfrontera, meningsfullt, gränssättande.
Även handledaren kodade två intervjuer för att öka interbedömarreliabiliteten. Analysen
fortsatte med att identifiera likheter och skillnader mellan koderna vilket resulterade i nio
temporära kategorier som har namngetts. Exempel på dessa kategorier är: misslyckas/lyckas,
att få patienten delaktig och att de ska känna att det är meningsfullt, att vara personlig men
inte privat, gemensamt förhållningssätt, rakhet/tydlighet, delaktighet/meningsfullt och att
vara professionell. Efter utförd kodning och kategorisering diskuterade författarna och
handledaren de kategorier som framkommit och såg att vissa kategorier överlappade varandra
varefter nya kategorier skapades som svarade mer mot studiens syfte. Analysarbetet ledde till
att de nio temporära kategorierna slutligen blev fyra som namngavs: Professionellt
förhållningssätt, motiverande förhållningssätt, tydligt kommunikativt förhållningssätt, och
gemensamt förhållningssätt inom teamet.
Etiska aspekter
Enligt det Medicinska forskningsrådet (2000) är forskaren skyldig att följa de etiska regler
och riktlinjer som gäller forskningen i Sverige. Författarna har presenterat syftet med denna
studie både skriftligt och muntligt till de berörda arbetsterapeuter som tagit del i studien.
Arbetsterapeuterna i studien informerades om att allt datamaterial som kommit fram vid
intervjuerna behandlas konfidentiellt och att inga personliga uppgifter kommer att lämnas ut.
Detta är viktigt eftersom studien lyfter fram arbetsterapeuternas egna erfarenheter av möten
7
med klienter inom rättspsykiatri (Kvale, 1997). Arbetsterapeuterna hade rätt att förvränga
identiteten på de klienter de berättade om. Arbetsterapeuterna informerades om att
deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas när de ville. Det var endast författarna och
handledaren som hade tillgång till materialet. Efter att studien avslutats har det nedskrivna
och inspelade materialet raderats och förstörts. Författarna bedömer att denna studie inte utgör
något obehag för den enskilde eller yrkeskåren och vill se till vinsterna med att lyfta fram
betydelsen av arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiska förhållningssätt i mötet med
klienter inom rättspsykiatrin. Författarna vill också tydliggöra betydelsen av att använda sig
av ett professionellt förhållningssätt och att alla som läser denna studie ska kunna reflektera
över och utveckla sitt eget professionella förhållningssätt.
Resultat
I analysen av materialet framkom att arbetsterapeuter verksamma inom rättspsykiatrin
använder sig av flera olika förhållningssätt mot klienter som är dömda till rättspsykiatrisk
vård. Analysen av materialet resulterade i fyra kategorier. I dessa kategorier beskrivs
arbetsterapeuternas erfarenheter av ett terapeutiskt förhållningssätt i mötet med klienter inom
rättspsykiatrin. I den första kategorin beskriver arbetsterapeuterna att det är viktigt att vara en
förebild och föregå med gott exempel. Denna kategori namngavs som ”Professionellt
förhållningssätt”. I andra kategorin beskrivs ett förhållningssätt som handlar om att
uppmuntra och motivera klienten till att bli mer delaktiga genom att använda sig av
meningsfulla aktiviteter. Denna kategori namngavs som ”Motiverande förhållningssätt”. Den
tredje kategorin benämndes ”Tydligt kommunikativt förhållningssätt” och beskriver hur
arbetsterapeuter använder sig av en rak och tydlig kommunikation i mötet med klienten. I
sista kategorin beskriver arbetsterapeuterna ett gemensamt förhållningssätt med andra
professioner inom teamet för att stödja klienten i dennes situation. Kategorin namngavs som
”Gemensamt förhållningssätt inom teamet”.
Professionellt förhållningssätt
I denna kategori beskriver arbetsterapeuterna att de använder sig själva som ett redskap för att
visa på gott föredöme i vardagsaktiviteter inför klienten, genom att fungera som en förebild i
olika aktiviteter. Klienterna inom rättspsykiatrin kan ha saknat både manliga och kvinnliga
förebilder för hur man interagerar med andra människor.
8
Ett professionellt förhållningssätt som beskrivs av arbetsterapeuterna är att, för de aktiviteter
som klienten utför på egen hand välja att finnas i närheten som ett stöd ifall klienten skulle
behöva hjälp. För att klienten inte ska känna sig iakttagen under aktiviteten brukar
arbetsterapeuten sysselsätta sig med någon annan aktivitet som inte kan påverka resultatet i
bedömningen. Arbetsterapeuterna beskriver denna funktion som att fungera som en förebild i
olika situationer genom att vara ett gott föredöme. I aktiviteter som till exempel att äta
tillsammans med klienter antingen på avdelning eller ute på restaurang får klienterna se hur
ett ”normalt” beteende ska vara. Arbetsterapeuterna menar att en bra förebild kan påverka
klienterna till att förändra sitt negativa beteende som t ex att kasta i sig maten och skynda sig
från matbordet. Detta illustreras med följande citat:
”Att visa på gott föredöme inför patienten. Personligen tycker jag
modellinlärning är mycket bra sätt. Kan inte vi som personal visa hur
man gör saker och ting då är man verkligen illa ute.”
Att ha ett professionellt förhållningssätt innebär även att arbetsterapeuterna är tydliga i sin
yrkesroll och klargör skillnaden mellan sitt privatliv och yrkesliv. Arbetsterapeuterna
beskriver att de försöker undvika diskussioner med klienter om det egna privatlivet. Det
innebär att arbetsterapeuten tydliggör för klienten vad de kan samtala om och vad som inte är
acceptabelt.
”Det där tillhör mitt privatliv, när jag är här så träffar jag er och då
jobbar jag, det andra tillhör mitt privatliv. Jag brukar inte prata
speciellt om mig själv eller om privata saker.”
Arbetsterapeuterna beskriver betydelsen av att hålla distans till klienter så inte en alltför nära
relation uppstår. Det är viktigt att arbetsterapeuten inte börjar sympatisera med klienten
genom att tex. utföra privata ärenden åt klienten utan har ett professionellt förhållningssätt.
Däremot kan det vara till fördel för arbetsterapeuten att bjuda på sig själv genom att kunna
skämta och prata om något som intresserar klienten för att det i sin tur kan leda till en närmare
relation. Att ha ett professionellt förhållningssätt innebär också enligt arbetsterapeuterna att
visa respekt för de klienter som vistas på rättspsykiatrin. Respekt innebär att arbetsterapeuten
ser hela individen och bortser från den brottsliga handling klienten har begått. Illustreras med
följande citat:
9
”Vi vet om bakgrunden men vi går inte runt och tänker på det att, där
kommer han, där kommer trippelmördaren osv. Det är mer att här
kommer Kalle, Johan osv… Vi ser dem som individer.”
Ett annat professionellt förhållningssätt handlar enligt arbetsterapeuterna också om att vara en
förebild som man respektive kvinna då flertalet av klienterna inte tidigare haft möjlighet till
att utveckla en ”normal” identitet. Detta beskrivs av en arbetsterapeut som att det kan vara en
fördel att vara två arbetsterapeuter av vardera kön för att kunna tillgodose alla klienters behov.
Det kan finnas tillfällen då klienten har önskemål om att träffa en arbetsterapeut av samma
kön t ex då det ska utföras en bedömning av personlig vård.
Motiverande förhållningssätt I denna kategori beskrivs betydelsen av att motivera klienterna så de känner sig delaktiga i sin
egen behandling. Några arbetsterapeuter beskriver att de genom att ta reda på klientens
resurser och uppmärksamma deras behov så kan det uppstå ett partnerskap. För att uppnå
detta behöver arbetsterapeuten bygga upp ett förtroende hos klienten. Det görs genom att
klienten får utföra motiverade och meningsfulla aktiviteter.
För att kunna ha ett motiverande förhållningssätt beskrev arbetsterapeuterna olika sätt för att
skaffa sig information om klienten t ex genom att gå upp på avdelningen och presentera sig
för klienten och då samtidigt observera hur klienten interagerar med de andra människorna på
avdelningen. De beskriver också att de började med att läsa journaler och den
rättspsykiatriska utredningen för att få kunskap om klientens intressen och vilka
förutsättningar och möjligheter klienten har till att utföra aktiviteter. Ett motiverande
förhållningssätt kan vidare innebära att arbetsterapeuterna kan behöva lirka med klienten som
inte vill utföra aktiviteter. Det beskrivs som nödvändigt då klienterna ofta är ovilliga till att
delta i aktiviteter på arbetsterapin.
Ett annat motiverande förhållningssätt innefattar även enligt arbetsterapeuterna att anpassa
den fysiska miljön och den aktivitet som ska utföras för att ge klienten större möjligheter att
lyckas och därigenom öka motivationen till att delta i aktiviteten och att öka förtroendet för
arbetsterapeuten. Här beskriver arbetsterapeuterna att de anpassar aktiviteter genom att
10
klienten får starta med att utföra enkla och meningsfulla aktiviteter som t ex att arbeta med
datorn, köksaktiviteter osv. Arbetsterapeuterna motiverar även klienter till att utföra
aktiviteter genom att ge dem tillgång till de rätta verktygen som ingår i aktiviteten.
Arbetsterapeuterna menar att om klienten får förtroende att använda de ”farliga” verktygen
ökar deras motivation att delta i behandlingen. Illustreras med följande citat:
”Sedan blir aktiviteten mer naturlig om man får använda dess redskap
som ska användas till aktiviteten. Samtidigt så upplever också patienten
det mer naturligt att använda de sk rätta redskapen, det kan upplevas
mindre provocerande att ge dom förtroendet”
Arbetsterapeuterna nämner även utifrån deras erfarenheter betydelsen av att anpassa den
sociala miljön när de använder ett motiverande förhållningssätt. Det innebär att de arbetar
enskilt med klienten för att kontakten blir närmare och mötet blir mer naturligt vilket kan leda
till att förtroendet mellan parterna ökar. En annan fördel med att arbeta enskilt är att klienten
slipper bli påverkad av andras närvaro och lättare kan koncentrera sig på själva utförandet.
Arbetsterapeuterna beskriver även att när de ser att klienten blir mer självständig väljer de att
drar sig tillbaka och försöker ”stå med händerna bakom ryggen”. De kan också gå in och
bryta eller guida klienten för att det inte ska misslyckas. Klienten har haft tillräckligt många
misslyckande tidigare i sitt liv. Detta citeras av en arbetsterapeut med:
” Ok du säger att du klarar dig jättebra. Det är väl bra, då är det vi ska
titta på, jag tror på dig men jag vill verkligen ha bekräftelse på att det
fungerar. Man får lägga fram det så att det blir mer positivt, att
patienten får visa det han kan.”
Att anpassa den sociala miljön kan även innebära att klienten deltar i grupper för att
arbetsterapeuten har som mål att klienterna ska kunna lära av och interagera med varandra.
Några av arbetsterapeuterna beskriver att det är extra viktigt att styra upp gruppen så att inte
någon klient ska behöva misslyckas inför dom andra. Arbetsterapeuterna beskriver att det kan
vara svårt att motivera klienterna till att utföra något eftersom de är inlåsta på rättspsykiatrin
mot sin egen vilja.
11
Tydligt kommunikativt förhållningssätt
Denna kategori beskriver hur arbetsterapeuten använder en rak och tydlig kommunikation till
de klienter som är dömda till rättspsykiatrisk vård. Arbetsterapeuterna har sett att behovet av
en tydlig kommunikation är stort för att klienterna ska förstå syftet med
arbetsterapibehandlingen.
Enligt arbetsterapeuterna är det viktigt att ha ett tydligt kommunikativt förhållningssätt i
bedömningssituationerna. Det innebär att vara tydlig i informationen av syftet med
bedömningen som ska utföras så att klienten får insikt i vad som ska hända under aktiviteten
och varför. För att klienten ska känna sig trygg och inte känna sig iakttagen vid bedömningen,
behöver de också tydligt informeras om vad som ska observeras och vilka som kommer att
vara närvarande. Arbetsterapeuterna berättar att de använder sig av olika
bedömningsinstrument för att lättare förtydliga de svårigheter klienten har i sitt
aktivitetsutförande. De använder även olika pedagogiska metoder för att förtydliga
informationen på ett strukturerat sätt. Det kan ske genom att arbetsterapeuten ger skriftliga
instruktioner som vid behov kan kompletteras med bilder för att underlätta för klienten att
påbörja aktiviteten. Arbetsterapeuterna berättar att det även finns behov av att visa praktiskt
för klienten hur aktiviteten ska utföras. En annan viktig del i att vara tydlig mot klienter inom
rättspsykiatri är att ge tydliga instruktioner om vad som gäller i de lokaler som klienten vistas
i på arbetsterapin exempel kan vara att informera om vad det är som gäller i en kökssituation
och varför knivar och andra föremål som kan användas som tillhyggen är inlåsta.
Det är också enligt arbetsterapeuternas erfarenheter viktigt att ha ett tydligt kommunikativt
förhållningssätt när de ska redogöra för resultatet av bedömningssituationen för klienten.
Arbetsterapeuterna menar att det kan vara svårt att föra fram negativ information till klienter
med en diagnos som medför att de har dålig insikt om sina problem. Exempelvis att de inte
kan eller vill förstå betydelsen av att sköta sin hygien och inte inser behovet av de åtgärder
som kan bli ett stöd i den personliga vården. Detta kan då lätt upplevas kränkande av klienten
om arbetsterapeuten inte lägger fram resultatet på ett pedagogiskt sätt. När resultatet har
framförts informeras även klienten om vad som kommer att skrivas in i journalen för att
undvika missförstånd.
Det som framkom som betydelsefullt för ett tydlig kommunikativt förhållningssätt är
arbetsterapeuternas unika fokus på aktivitet. Arbetsterapeuterna använder sig av aktiviteter i
12
arbetet med klienten för att ta reda på vilka resurser och begränsningar denne har. De
upplever då att det är lättare att vara tydlig och förklara vad som har gått bra respektive dåligt
i en aktivitetssituation när klienten själv har upptäckt sina brister under aktiviteten. Detta
citeras av en arbetsterapeut med:
”Man ska vara rak men man ska inte gå in och kränka en patient. I
dom här fallen då patienten inte ser de problem i aktiviteten blir det
så tydligt vart svårigheterna är att man oftast kan visa patienten. Att
det här gick ju inte så bra och svårigheterna blir tydliga för
patienten.”
Ett annat sätt att ha ett tydligt kommunikativt förhållningssätt är att arbetsterapeuterna
behöver sätta tydliga gränser gentemot vissa klienter inom rättspsykiatrin. Vissa klienter har
under sin uppväxt saknat personer som har talat om vad som är tillåtet och inte tillåtet. Det har
medfört att arbetsterapeuterna arbetar med rehabilitering för att lära in ett nytt beteende. För
dessa klienter behöver arbetsterapeuterna förklara vad det är för regler som gäller i olika
aktiviteter. Det kan t ex innebära att de beskriver de rutiner som förekommer i hanteringen av
de material och verktyg som har använts för att öka säkerheten för både klienter och personal.
Om det är någon klient som missbrukar förtroendet är arbetsterapeuten tydlig med vilka
konsekvenser som följer av deras handlande. Illustreras med följande citat:
”Du har missbrukat mitt förtroende vid föregående tillfälle och
därför har jag valt att göra så här vid det här tillfället.”
Gemensamt förhållningssätt inom teamet
Denna kategori beskriver arbetsterapeutens samarbete med övrig personal inom
rättspsykiatrin. Resultatet visar på vikten av ett gemensamt förhållningssätt för att utveckla en
lyckad behandling för klienten. Teamet träffas och diskuterar den aktuella klienten på olika
ronder, behandlingskonferenser eller vårdplaneringsmöten, där de gemensamt kommer
överens om hur de ska stödja klienten.
Ett gemensamt förhållningssätt innebär att arbetsterapeuterna och de andra professionerna
inom teamet har en god kommunikation inom teamet för att alla ska vara uppdaterade på
13
klientens dagsform och eventuella framsteg som har gjorts. Arbetsterapeuterna menar att det
är viktigt för dom att vara väl informerad om hur klienten mår dvs. om han har blivit sämre
eller om det finns risk för att klienten skulle agera aggressivt. All information som kommer
fram om klienten ska arbetsterapeuten dela med sig till teammedlemmarna. Skulle klienten
vilja att arbetsterapeuten inte ska berätta det för någon annan så måste arbetsterapeuten
informera klienten om sitt åtagande mot teamet och avråda klienten att uttala sig om det.
Arbetsterapeuterna beskriver att det också är viktigt att teamet kommunicerar om
gemensamma regler för klienterna. En sådan regel kan innebära att det är en person i teamet
som ska besvara eventuella frågor från klienten för att undvika att klienten kan få olika svar
beroende på vem denne frågar. Arbetsterapeuterna menar att genom att utforma gemensamma
regler inom teamet kan man undvika att klienterna försöker manipulera och spela ut
personalen mot varandra. Ett annat gemensamt förhållningssätt innebär att all personal i
teamet bemöter klienten på samma sätt och är konsekventa i sitt handlande och agerande.
Detta citeras som:
” Det är en styrka att vi är överens i hela teamet, man vet att det är
ingen som går och sjabblar på sidan om. Så inte allt jobb är förgäves då
klienten spelar ut personalen i den onda och den goda och de som blir
goda tycker att det är jättelajban att få vara god ”
Arbetsterapeuterna beskriver vidare att teamet genom att ha ett gemensamt förhållningssätt
kan vara konsekventa mot de klienter som har ett beteende som inte ”klassas” som normalt.
Dessa beteenden är oftast diagnosrelaterade och det är viktigt att teammedlemmarna är väl
förberedda och pålästa om klientens diagnos och tidigare sociala situation. Arbetsterapeuterna
beskriver att teamet använder sig av olika strategier som t ex kognitiv beteendeterapi och
dialektisk beteendeterapi för att hitta ett gemensamt förhållningssätt som alla inom teamet
konsekvent arbetar utifrån. Detta citeras som:
”Han kommer att förstöra sitt liv fysiskt på alla de coca-cola som han
dricker så därför måste han minska på drickandet. För att det ska få
någon effekt så måste jag och personalen veta hur vi ska förhålla oss…
14
istället bestämmer vi att den här personen får handla tre coca-cola varje
onsdag och de andra dagarna får han inte handla något. Ingen får börja
av snällhet säga: – Ok du får väl den här gången”
Ett annat gemensamt förhållningssätt som några arbetsterapeuter beskriver var behovet av att
vara konfronterande i sitt bemötande mot klienter med missbruksproblem, eftersom personer
som missbrukar har en förmåga att förneka sitt beteende och ofta saknar insikt om sina
problem. Arbetsterapeuterna menar att om man ska kunna lyckas med att övertyga klienten att
denne har problem och behov av behandling måste klienten ”ställas mot väggen” och
konfronteras med frågor om hur de har tänkt sig att deras framtid ska se ut. Teamet arbetar
konsekvent med att konfrontera klienten för att denne ska bli medveten om sina problem och
vilja hitta andra möjligheter att klara ett liv utan droger. Teamet motiverar klienten till att bli
självständig i de aktiviteter som utförs inom rättspsykiatrin genom att stödja denne till att
påbörja och fullfölja aktiviteter. Arbetsterapeuterna beskriver att det kan finnas behov av
nedskrivna förhållningssätt för klienter för att underlätta för teammedlemmarna vad det är
som ska gälla för att kunna vara konsekvent i sitt bemötande mot klienter. Illustreras med
följande citat:
”Vissa patienter kan ha en önskan att få åka på permis till mamma utan
personal. Om detta ska bli aktuellt då är det 1 2 3 4 5 regeln som ska
gälla, punkt 1, du ska inte försova dig någon morgon och missa
morgonsamlingen och du ska hålla ditt aktivitetsschema till punkt och
pricka. Du får inte utebli från något av detta. Nu hårdrar jag väldigt
mycket men det kan vara i punktform. När du har jobbat på det här
precis på det här sättet under åtta veckor då beviljar vi permissionen.”
Diskussion
Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiska
förhållningssätt i mötet med klienter inom rättspsykiatrin. Resultatet visar på betydelsen av att
använda olika terapeutiska förhållningssätt i mötet med klienter.
Det som framkommer i resultatet är vikten av att ha ett professionellt förhållningssätt, dvs. att
som arbetsterapeut skilja på att vara personlig och professionell, vilket innebär att inte bli för
15
privat. Det betyder att arbetsterapeuten bör agera på ett sådant sätt att det blir tydligt för
klienten vad arbetsterapeuten har för arbetsuppgifterna och vad som är acceptabelt att prata
om. Klienten ska inte få uppfattning om att det existerar ett vänskapsförhållande mellan
honom och arbetsterapeuten. Även Cullberg (2003) beskriver att det är viktigt att visa på att
det finns en klar gräns mellan personalen och klienterna. För att kunna arbeta professionellt är
det viktigt att personalen reflekterar över det som sker i klientarbetet och deras egen roll.
Gordon (1996) beskriver att ett professionellt förhållningssätt endast fungerar om det existerar
en distans mellan terapeuten och klienten. Vidare att om förhållandet mellan parterna övergår
till ett vänskapsförhållande blir det svårare att tydligt se vilka känslor och tankar som tillhör
vem.
I den aktuella studien framkom att arbetsterapeuterna även om de var professionella i sitt
förhållningssätt ändå kunde vara personliga och bjuda på sig själva. Betydelsen av detta styrks
av Mosey (1986) som beskriver att en arbetsterapeut som har sinne för humor och förmågan
att kunna bjuda på sig själv blir en viktig del i arbetet med klienten även om inte det passar i
alla situationer. Mosey (1986) säger även att arbetsterapeutens användande av humor kan
bidra till att en svår situation upplevs lättare av klienten. Författarna menar att det kan vara
bra att arbetsterapeuten kan vara personlig genom att vara glad, humoristisk och även kunna
prata om gemensamma intressen som t ex sport, fiske, träslöjd etc. Det kan leda till att det blir
enklare att utveckla en god relation till klienten. Gränsen mellan att vara personlig, men inte
privat, styrs mycket av den enskilda arbetsterapeutens värderingar om hur mycket man vill
öppna sig för klienten. Författarna vill poängtera att varje enskild arbetsterapeut bör hitta sin
egen balans och försöka väga vinsterna mot eventuella risker med att vara privat i mötet med
klienten. En annan slutsats som kan dras av detta är att arbetsterapeuten måste vara medveten
om sin egen och klientens revir. Arbetsterapeuten markerar sina gränser vad det gäller fysiskt
avstånd och kontakt. Det är även viktigt att respektera klientens behov av att ha ett eget revir.
En annan viktig aspekt i det professionella förhållningssättet är arbetsterapeutens metod att
använda sig själv som en god förebild för att kunna stödja klienterna till att förändra ett
negativt beteende. Cullberg (2003) beskriver att terapeuten kan stärka klientens jag genom att
fungera som identifikationsobjekt eller visa på alternativa förhållningssätt i tillvaron. I
resultatet framkom att arbetsterapeuterna med sitt eget uppförande kunde visa klienten på hur
man agerar på ett föredömligt sätt i de situationer där klienten tidigare har misslyckats. Detta
styrks av Kielhofner (2002) som menar att arbetsterapeuten ska handleda klienten genom att
16
framföra ”rollspel” där hon använder sig själv för att ge klienten ett budskap. Finley (2004)
menar även att ett bra verktyg för arbetsterapeuterna är ett användande av sig själv i arbetet
med klienterna. Creek (1997a) beskriver arbetsterapeutens roll som modell för att möjliggöra
för klienten att kunna kopiera och repetera en process. Ytterligare en aspekt som kom fram i
resultatet är arbetsterapeuternas synsätt som innebär att se till hela individen och att tro på att
klienten har förmågor och förutsättningar för att förändra sina tidigare levnadsförhållanden.
Mosey (1986) menar att om ett bra förhållande mellan klienten och arbetsterapeuten ska
kunna uppstå är det viktigt att arbetsterapeuten ser på klienten som en unik och kunnig person
som ska respekteras oavsett vad klienten har gjort tidigare. Arbetsterapeuten ska visa respekt
och förståelse genom att vara tålmodig och positiv mot klienten i en lärande situation för att
han ska kunna känna sig trygg (Creek, 1997a).
Resultatet av studien visar också att arbetsterapeuterna lägger stor vikt vid ett motiverande
förhållningssätt. En orsak till det är att klienter som har blivit dömda till rättspsykiatrisk vård
snabbt blir hospitaliserade vilket medför att de tappar motivation och förmåga att ta initiativ.
Detta kan bero på den rättspsykiatriska miljön samt på deras diagnos och medicinering. Detta
styrks av Creek (1997b) som beskriver att den långa vårdtiden på rättspsykiatrin medför att
klienterna blir hospitaliserade och att den miljön bygger på ett psykiatriskt synsätt. Det
psykiatriska synsättet innebär att mycket fokus ligger på den medicinska delen både i
behandlingen och i åtgärderna. Vidare beskriver Couldrick och Aldred (2003) att en av de
viktigaste egenskaper en arbetsterapeut måste ha i arbetet med klienter är att kunna motivera
de som befinner sig på rättspsykiatrin. I den aktuella studien framkommer att om
arbetsterapeuten får klienten att känna sig delaktig i aktiviteter kan det leda till att han får
ökad motivation till att ta egna initiativ. Enligt Creek (1997a) och Finlay (2004) så är det
viktigt att som arbetsterapeut bygga upp ett intresse hos klienten genom att ha roliga och
lättsamma aktiviteter.
Den aktuella studien visar att arbetsterapeuter är en profession som har en viktig uppgift i att
motivera klienter till att förbättra sina förutsättningar för att klara ett liv ute i samhället och bli
accepterade av omgivningen. De har möjligheter att motivera klienter till förändring av
tidigare vanor och roller genom att tillföra nya meningsfulla aktiviteter som anpassats på ett
sådant sätt att klienten upplever det möjligt att kunna utföra dom. Vidare visar studien att
meningsfulla aktiviteter ansågs vara en viktig del i att medvetandegöra klienten om hans
begränsningar och resurser. Detta styrks av Kielhofner (2002) som menar att genom effektiv
17
arbetsterapi kan arbetsterapeuten engagera klienten till en förändring. Den aktivitet som
klienten ska utföra ska kännas relevant och meningsfull. För att få en lyckad behandling ska
arbetsterapeuten anpassa aktiviteten så att klienten känner sig kompetent och tillfredsställd
när han/hon utför det som känns betydelsefullt för honom (Creek, 1997a och Kielhofner,
2002). Det är också viktigt att tänka på att ge klienten tillräckligt med vägledning för att
undvika ett misslyckande vilket kan leda till att klienten tappar självförtroende och att
motivationen till att lära sig minskar (Creek, 1997a). Vidare visar studien även på betydelsen
av att arbetsterapeuten ger klienten förtroende att använda relevanta verktyg och material till
den valda aktiviteten för att klienten skulle känna sig motiverad och att aktiviteten blir
meningsfull. Även Creek (1997a) beskriver vikten av att arbetsterapeuten konstruerar en miljö
där klienten kan använda relevant material för den aktivitet som ska utföras. En slutsats som
möjligtvis kan dras ur den aktuella studien är att om arbetsterapi som profession får utvecklas
inom rättspsykiatri kan det betyda att klienten får den handledning och tid som behövs för att
bli motiverad till att träna upp de färdigheter som krävs för att klara av ett dagligt liv. Creek
(1997b) menar att arbetsterapeuten har blivit en ledare för det arbete som ska utveckla
rehabiliteringen av klienterna.
Betydelsen av ett tydligt kommunikativt förhållningssätt framkom i resultatet. Det handlar om
att den information som arbetsterapeuten förmedlar till sin klient ska vara både pedagogisk
och strukturerad för att undvika att missförstånd uppstår mellan de berörda parterna. Gordon
(1996) beskriver också att det är viktigt att sträva efter att vara genuin i kontakten med
klienten för att kroppsspråk och ord ska stämma överens. Han menar även att det
professionella samtalet innehåller en strävan efter att förstå och bli förstådd. Behovet av att
tydliggöra den verbala informationen genom att använda sig av skriftliga instruktioner samt
vid behov komplettera med bilder är också något som framkommer i resultatet. Enligt Mosey
(1986) så är det en fördel att både ge information verbalt och skriftligt vid samma tillfälle för
att det ska bli begripligt och klienten inte ska glömma bort vad som ska göras. Vidare menar
Mosey (1986) och Creek (1997a) att det inte är effektivt att ge klienten för många råd
eftersom det kan leda till att klienten kan känna sig förvirrad och inte vet vad som ska göras.
Ett tydligt kommunikativt förhållningssätt innebär också att arbetsterapeuterna tydligt
förmedlar till sina klienter om vad de behöver hjälp med för att klara ett självständigt liv.
Genom att låta klienten pröva sina förmågor i en aktivitet ges också förutsättningar för att
klienten ska få ökad insikt om sina egna problem. En viktig aspekt som framkommer är att
18
några av arbetsterapeuterna alltid först frågade klienten om hur han upplevde aktiviteten innan
de lämnar feedback om vad som gått bra. Detta styrks av Kielhofner (2002) och Creek
(1997a) som beskriver att arbetsterapeuten bör ge feedback utifrån klientens behov för att
hjälpa klienten att få en uppfattning om sin kapacitet eller att förstå sina problem. Resultatet i
den aktuella studien visar på att det är en fördel för arbetsterapeuten att framföra konstruktiv
kritik till någon som själv har fått beskriva sin upplevelse av den utförda aktiviteten.
Resultatet visar även på att en del arbetsterapeuter upplevde det svårt att framföra synpunkter
på en aktivitet som inte gick bra. Enligt Mosey (1986) kan det vara svårare för
arbetsterapeuten att vara uppriktig mot klienten än det är för klienten att acceptera den
information som arbetsterapeuten förmedlar. Även Kielhofner (2002) menar att det är viktigt
att vara uppriktig och ärlig och förklara för klienten hur det gick för att uppnå ett förtroende.
Detta visar på att det är viktigt att beskriva de problem som finns på ett pedagogiskt sätt till de
klienter som har insiktsproblematik.
Resultatet visar på att arbetsterapeuterna i möten med de klienter som har insiktsproblem kan
då behöva använda ett tydligt kommunikativt förhållningssätt som är mer styrande. Och för de
klienter som har mer insikt bör arbetsterapeuten klä sig i rollen som rådgivare, men bara när
klienten själv ber om råd. Det kan möjliggöra att klienten tar egna initiativ till den egna
behandlingen, vilket kan leda till ett ökat självförtroende (Cole, 1993). Även Kielhofner
(2002) beskriver rådgivning som en del av processen där klienten och arbetsterapeuten
tillsammans kommer överens om de beslut som rör mål och strategier.
Ett förhållningssätt som visar sig vara betydelsefullt i studien är att teamet runt klienten har
ett gemensamt förhållningssätt. Teamet arbetar fram förhållningssättet utifrån den samlade
kunskapen de har samlat in om klienten. Resultatet visar att arbetsterapeuter inom
rättspsykiatrin i samverkan med andra professioner, i ett teamarbete kan utveckla ett
gemensamt förhållningssätt som förstärker effekten av behandlingen. När teamet samarbetar
kan var och ens egna arbetssituation underlättas genom det gemensamma förhållningssättet
vilket också ger en bättre effekt för det komplicerade arbetet inom rättspsykiatrin. Enligt
Cullberg (2003) är det väsentligt att ge teamet tillräcklig tid för att de ska känna att de är
tydliga i sina uppgifter i patientarbetet. Cullberg anser även att tvärprofessionellt samarbete är
en förutsättning för modern psykiatri. Det kan vara till stor fördel när de arbetar med så
många och svåra klienter där multidiagnoser också kan resultera i olika beteenden. Varje
profession arbetar utifrån sitt unika fokus och samlar på sig information som är viktig i
19
planeringen för behandlingen av klienten. Med denna samlade bild av klienten kan teamet
sätta upp ett gemensamt mål för behandlingen som alla professioner arbetar mot. Enligt Creek
(1997) kan ett effektivt team nå bättre resultat när de arbetar mot samma uppsatta mål och
delar samma värderingar.
Resultatet visar även på att ett gemensamt förhållningssätt innebär att varje teammedlem bör
vara medveten om vilken betydelse det har att ha en bra kommunikation mellan varandra för
att behandlingen ska bli så effektiv som möjlig. I klientarbetet har teammedlemmarna en
skyldighet mot varandra att delge sådan information som kan ha betydelse för den fortsatta
behandlingen. Klienten måste även informeras om detta för att han ska bli medveten om hur
teamet fungerar. Detta styrks av Mosey (1986) som menar att det första som arbetsterapeuten
bör göra är att förklara för klienten hur samarbetet fungerar inom teamet. Författarna till den
aktuella studien menar att detta ger implikationer för att det genom en tvärprofessionell
samverkan finns förutsättningar att ha ett gemensamt förhållningssätt, vilket är betydelsefullt
då klienten kan kanske försöker använda sig av ett fodrande och manipulerande sätt mot
teamet för att få sin vilja igenom. Teamets gemensamma styrka och konsekventa
förhållningssätt medför då att klienten inte kan manipulera någon av teammedlemmarna. I
den aktuella studien framkommer även att det är en trygghet för personalen att veta att alla
arbetar utifrån samma principer.
Sammanfattningsvis visar denna studie på betydelsen av att arbetsterapeuter kan använda sig
av flera olika förhållningssätt i arbetet med klienter som är dömda till rättspsykiatrisk vård.
Arbetsterapeuten behöver ständigt anpassa sitt förhållningssätt beroende på vem klienten är
och till den situationen som uppstår. Det kan exempelvis vara ett stödjande, uppmuntrande,
styrande, gränssättande eller guidande förhållningssätt. I studien har det varit svårt att hitta
exempel på ny forskning inom området vilket också gett författarna många tankar om fortsatta
studier. Exempel på framtida forskning kan vara: Vilken betydelse har arbetsterapeuterna i
tvärprofessionella team inom rättspsykiatrin? Uppfattas dom som initiativtagare i
klientarbetet? Efter klientens utskrivning, får då klienten fortsatt behandling av
arbetsterapeuter inom kommun eller landsting.
20
Metoddiskussion
För att besvara syftet med studien valdes en kvalitativ intervjustudie med ostrukturerade
frågor i enlighet med Patton (1990). Enligt Holloway och Wheeler (1996) kan en kvalitativ
studie vara ett bra metodinstrument för att fånga arbetsterapeuternas känslor, erfarenheter och
tankar. Valet av att använda en kvalitativ ansats för att besvara syftet med studien var för att
uppnå högre trovärdighet i studien. Författarna ringde en arbetsterapeut som kunde hjälpa till
med att förmedla fler arbetsterapeuter som arbetar inom rättspsykiatrin. Detta
tillvägagångssätt valdes för att författarna endast hade kännedom om ett fåtal arbetsterapeuter
som var verksamma inom rättspsykiatrin. Författarna känner att de har haft goda möjligheter
till att själv styra över urvalet av de arbetsterapeuter som eventuellt skulle ingå i studien. De
arbetsterapeuter som valdes ut är verksamma över hela Sverige. Detta gjordes medvetet för att
genom en större spridning av materialet öka trovärdigheten i studien, en metod som även
Holloway och Wheeler (1996) stödjer.
I intervjun valde författarna att ställa två öppna frågor för att ge arbetsterapeuterna större
möjlighet att fritt besvara frågorna. Till detta ställdes följdfrågor för att samla in ett rikare
material som svarade mot studiens syfte. Genom att ställa öppna frågor ges stor frihet till
arbetsterapeuterna att berätta om sina egna erfarenheter. Arbetsterapeuternas uppfattning av
frågorna styrs mycket av deras inställning och erfarenhet om ämnet. Författarna är medvetna
om att de svar som arbetsterapeuterna gav kan ha påverkats av deras egna värderingar
eftersom varje individs attityd styrs av varje individs grundläggande värderingar vilket styrks
av Patel och Davidson (1991).
De flesta intervjuerna genomfördes via högtalartelefon på grund av det geografiska avståndet.
Författarna upplevde att det var en nackdel att utföra intervjuerna per telefon eftersom det inte
gick att ha ögonkontakt med den som intervjuades och det inte heller gick att ta del av deras
kroppsspråk. Författarna såg dock ingen skillnad i det insamlade materialet efter de hade
utfört intervjuer per telefon respektive de som gjordes på arbetsterapeuternas arbetsplats.
Utifrån de tankar författarna hade om kroppsspråkets betydelse i det insamlade materialet
visade det sig inte utgöra någon större skillnad i resultatet. Författarna har inte någon tidigare
erfarenhet av att utföra intervjuer och därför var det en trygghet att vara två vid intervjuerna.
Interbedömarreliabiliteten stärktes även då båda författarna var närvarande vid alla
21
intervjuerna. Ytterligare en fördel med att vara två vid intervjuerna var att risken för att missa
värdefull information minskade. Detta kan styrkas av Patel och Davidson (1991) som menar
att interbedömarreliabiliteten ökar om det är två personer med vid undersökningstillfället som
registrerar intervjusvaren. För att författarna skulle kunna koncentrera sig på den information
som kom fram valde man att spela in intervjuerna på band. Detta styrks av Holloway och
Wheeler (1996) som menar att använda en bandspelare vid intervjun är ett bra sätt då
intervjupersonerna kan koncentrera sig på vad som sägs samt se hur informanternas
kroppsspråk är. Författarna läste och kodade därefter intervjumaterialet var för sig för att
sedan jämföra och diskutera likheter och skillnader i de analysenheter som hittades. Detta för
att öka interbedömarreliabiliteten och trovärdigheten (Patel och Davidson, 1991). För att
ytterligare öka interbedömarreliabiliteten kodade även författarnas handledare två intervjuer
för att sedan jämföra analysenheterna med författarnas enheter. Det fortsatta analysarbetet
avslutades med att författarna sammanställde koderna till bredare kategorier. För att öka
trovärdigheten i resultatet har texten illustrerats med citat.
För att ta hänsyn till de etiska aspekterna har författarna förvarat det insamlade datamaterialet
så att inte informationen har varit tillgänglig för obehöriga. Enligt det medicinska
forskningsrådet (2000) ska alla forskare i Sverige följa de framtagna etiska regler och
riktlinjer för att informanternas anonymitet ska kunna garanteras. När datamaterialet var
färdigbearbetat förstördes alla bandinspelningar liksom de utskrivna intervjuerna. För att den
utlovade konfidentialiteten ska tillgodoses fullt ut har studien bearbetats så att inga
personuppgifter kan utläsas.
Tillkännagivande
Vi vill tillägna ett stort tack till de arbetsterapeuter som varit med i denna studie för att ni har
delat med er av era kunskaper. Vi vill även tacka vår underbara handledare Gunilla Isaksson
för hennes stora engagemang och förmåga till att motivera oss när vi känt att vi kört fast i
processen. Slutligen tackar vi den hjälpsamma personalen på Sociomedicinska biblioteket,
institutionen för Hälsovetenskap i Boden för all hjälp med sökning av artiklar.
22
Referenser
Andersson Höglund, I. & Hedman Ahlström, B. (1994). Psykiatrisk omvårdnad: med helhetssyn. Stockholm: Bonnier utbildning. Belfrage, H. (1995). Brottsligheten, psykiatrin och samhället. Falköping: Almqvist & Wiksell medicin. Liber. CAOT. (2002). Enabling occupation: An occupational therapy perspective. Ottawa: Publications ACE. Cole, B. M. (1993). Group Dynamics in Occupational Therapy. United Kingdom: SLACK. Couldrick, L. & Aldred, D. (2003). Forensic Occupational Therapy. United Kingdom: Atenæum Press Ltd. Creek, J. (1997a). Skills training. In J. Creek (Eds.). Occupational Therapy and Mental Health. (2nd ed., pp. 261-278). London: Churchill Livingstone. Creek, J. (1997b). Forensic psychiatry. In J. Creek (Eds.). Occupational Therapy and Mental Health. (2nd ed., pp. 459-479). London: Churchill Livingstone. Cullberg, J. (1999). Dynamisk psykiatri i teori och praktik. (6:e uppl.) Stockholm: Natur och kultur. Cullberg, J. (2003). Dynamisk psykiatri i teori och praktik. (7:e uppl.) Stockholm: Natur och kultur. Duncan, E. A. S., Munro, K. & Nicol, M. M. (2003). Research priorities in forensic occupational therapy. British Journal Of Occupational Therapy, 66 (2), 55-64. Finley, L. (2004) The Practice of Psychosocial Therapy. (3rd ed.) Nelson Thorne Ltd. Fisher, A. G. (1994) Functional assessement and occupation: Critical issues for occupational therapy. New Zeeland Journal of Occupational Therapy, 45, 13-19. Fisher, A. G. (1999). Assessment of Motor and Process Skills. (3rd ed.) Fort Collins, Colorado: Three Star Press. Flood, B. (1997). An introduction to occupational therapy in forensic psychiatry. British Journal of Therapy, 4 (7), 375-380. Forward, M. J., Lloyd, C & Trewan-Hawke, J (1999). The Occupational Therapy in the forensic psychiatric setting. British Journal of Therapy and Rehabilitation, 6 (9), 442-450 Gordon, K. (1996). Professionella möten. Om utredande, stödjande och psykoterapeutiska samtal. Borås: Natur och kultur. Holloway, I. & Wheeler, S. (1996). Qualitative Research for Nurses. London: Blackvell Science Ltd.
23
Kielhofner, G. (1997). Conceptual foundations for occupational therapy. (2nd ed.) Philadelphia: F.A: Davis Company. Kielhofner, G., Mallinson, T.,Crawford, C., Nowak, M., Rigby, M., Henry, A. & Walens, D. (1998). The Occupational Performance History Interview – Version 2.0. Chicago: University of Illinois. Kielhofner, G. (2002). Model of Human Occupation (3rd ed). Phiadelphia. Lippincott Williams & Wilkins. Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur: Lund. Lidberg, L. (2000). Svensk rättspsykiatri: en handbok. Studentlitteratur: Lund. Lloyd, C. (1995). Trends in Forensic Psychiatry. British Journal of Therapy, 58(5), 209-212. Medicinska forskningsrådet (2000). Riktlinjer för etisk värdering av medicinsk humanforskning: forskningsetisk policy och organisation i Sverige. Stockholm. Mosey, A. (1986). Psychosocial components of occupational therapy. Philadelphia: Lippincott- Raven. Neistadt, M. E & Blesedell Crepeau, E. (1998). Introduction to occupational therapy. In M.E. Neistadt & E. Blesedell Crepeau (Eds.), Willard & Spackman´s Occupational Therapy. (9 ed., pp. 5-12). Philadelphia: Lippincott. Patel, R. och Davidson, B. (1991). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Studentlitteratur: Lund. Patton Quinn, M (1990). Qualitative Evaluation and Research Methods (2 ed). United States of America. Sage Publications, Inc.
24
Bilaga 1. Boden
041020
Förfrågan om medverkan i studie.
I arbetet med klienter använder arbetsterapeuten avsiktligt sig själv som ett verktyg i mötet med klienten. Genom att använda sig själv som verktyg kan klienten och arbetsterapeuten lättare förstå varandra. Det är av betydelse att vara tydlig i dessa möten för att inte klienten ska missuppfatta terapeuten. För att tillgodose klienten är det viktigt att arbetsterapeuten har ett visst förhållningssätt som kan tillfredsställa/möta klientens behov. Vi vänder oss därför till dig för att få en ökad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av terapeutiska förhållningssätt i mötet med klienter inom rättspsykiatrin.
Frågor som kommer att behandlas under intervjun är:
• Kan du berätta hur du förbereder dig inför ett möte med en klient inom
rättspsykiatrin.
• Kan du berätta om några klientmöten där du haft olika förhållningssätt och vilket
syfte du hade med att ha olika förhållningssätt.
Vi som kommer att genomföra denna studie är två studenter på Luleå tekniska Universitet institutionen för hälsovetenskap i Boden som skall göra denna studie. Studien kommer att utgöra vårat examensarbete som omfattar 10 poäng. Det slutgiltiga arbetet kommer att finnas tillgängligt att hämta hem från www.hv.luth.se under länken examensarbete under hösten 2005. Undersökningen kommer att genomföras genom intervjuer av arbetsterapeuter inom rättspsykiatrin i Sverige. Intervjun kommer att ske via telefon eller om möjligt genom ett personligt möte. Intervjun kommer att spelas in på band beräknas hålla på i en timme. All information kommer att behandlas konfidentiellt, detta innebär att enskilda svar och personuppgifter kommer att avidentifieras i resultatredovisningen. Allt material kommer att raderas efter utförd studie. Deltagandet är helt frivilligt och kan avbrytas när som helst. Efter ca en vecka då du erhållit detta brev kommer vi att höra av oss per telefon för att höra om intresse finns att deltaga i studien. Vi ev. frågor går det bra att kontakta någon av oss på telefon. Med vänliga hälsningar. ………………………… ………………………… Catarina Öström Mikael Södergren ****- ****** ****- ****** Handledare Gunilla Isaksson Universitetsadjunkt vid institutionen för hälsovetenskap i Boden.