Akademin för hälsa, vård och välfärd

BARNS DELAKTIGHET INOM SOCIALTJÄNSTENS BARNUTREDNINGAR CHARBEL ÖZER & KAWTHAR HUSSEIN

Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå Högskolepoäng: 15 hp Program: Socionomprogrammet Kursnamn: Examensarbete inom socialt arbete Kurskod: SAA056

Handledare: Munir Dag Seminariedatum: 2021-01-13 Betygsdatum: 2021-01-25

BARNS DELAKTIGHET INOM SOCIALTJÄNSTENS BARNUTREDNINGAR Författare: Charbel Özer & Kawthar Hussein Mälardalens Högskola Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Hösttermin 2020

SAMMANFATTNING

Syftet med denna studie har varit att utifrån socialsekreterares perspektiv undersöka hur de arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar. Sex intervjuer har hållits med utredande socialsekreterare inom barnavården. Det framgår av resultatet att socialsekreterare anpassar sig efter barnet för att skapa trygghet i mötet. Därutöver framkommer att socialsekreterarna använder olika samtalsverktyg, vid behov i mötet med barnet. Resultatet belyser också betydelsen av att väga in det barnet har sagt när ett beslut ska fattas i utredningen. Det framgår även att barn inte bjuds in att närvara under de beslutsfattande mötena. Därmed att de inte heller tilldelas någon direkt makt eller ansvar över det beslut som ska fattas. Resultatet klargör försvårande faktorer i arbetet med barns delaktighet i form av tidsbrist, hög arbetsbelastning och föräldrars inställning till utredningen. Slutsatser dras härav att socialsekreterare under utredningen lyssnar på barnet, hjälper barnet att komma till uttryck och beaktar barnets åsikter inför ett beslut. En ytterligare slutsats som dras är att barn inte görs delaktiga vid själva beslutsfattandet samt att de inte heller tilldelas någon faktisk makt. Vad gäller de försvårande faktorerna konkluderas att förändringar behöver ske för att underlätta arbetet med barns delaktighet.

Nyckelord: Barn, delaktighet, utredning, socialsekreterare, socialtjänsten

CHILDREN'S PARTICIPATION IN SOCIAL SERVICE CHILD INVESTIGATIONS Authors: Charbel Özer & Kawthar Hussein Mälardalen University School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program Thesis in Social Work, 15 credits Autumn term 2020

ABSTRACT

The purpose of this study has been to, from the perspective of social secretaries, examine how they work to achieve children's participation in child care investigations. Six interviews have been held with the investigative social secretary in child care. It is clear from the results that the social secretary adapts to the child to create security in the meeting. In addition, it appears that the social secretaries use various conversation tools, if necessary in the meeting with the child. The result also highlights the importance of considering what the child has said when a decision is to be made in the investigation. It also appears that children are not invited to attend at the decision-making. Thus, they are also not assigned any direct power or responsibility over the decision to be made. The results clarify aggravating factors in the work with children's participation in the form of lack of time, high workload and parents' attitude to the investigation. Conclusions are drawn from this that during the investigation, the social secretary listens to the child, helps the child to express himself or herself and takes the child's opinions into account before making a decision. Another conclusion that is drawn is that children are not involved in the actual decision-making and that they are not assigned any actual power either. With regard to the aggravating factors, it is concluded that changes need to be made to facilitate the work with children's participation. Keywords: Children, participation, investigation, social secretary, social services

INNEHÅLL

1 INLEDNING ....................................................................................................................... 1

1.1 Syfte ............................................................................................................................ 2

1.2 Frågeställningar ......................................................................................................... 3

1.3 Studiens avgränsning ................................................................................................ 3

2 TIDIGARE FORSKNING ................................................................................................... 3

2.1 Barns delaktighet ....................................................................................................... 3

2.2 Faktorer som kan hindra barns delaktighet ............................................................ 4

2.3 Faktorer som kan främja barns delaktighet ............................................................. 6

3 TEORETISKT PERSPEKTIV ............................................................................................ 7

3.1 Shier’s delaktighetsmodell ........................................................................................ 7

3.1.1 Nivå 1 – barn blir lyssnade till ............................................................................. 8

3.1.2 Nivå 2 – barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter ..................... 9

3.1.3 Nivå 3 – barns åsikter och synpunkter beaktas .................................................. 9

3.1.4 Nivå 4 – Barn involveras i beslutandefattande processer ................................ 10

3.1.5 Nivå 5 – Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande ...................... 10

4 METOD ............................................................................................................................ 11

4.1 Val av metod ............................................................................................................. 11

4.1.1 Litteratursökning ............................................................................................... 12

4.1.2 Urval ................................................................................................................. 12

4.2 Datainsamling och genomförande ......................................................................... 13

4.3 Databearbetning och Analysmetod ........................................................................ 14

4.4 Etiska överväganden ............................................................................................... 15

5 RESULTAT ...................................................................................................................... 16

5.1 Barns delaktighet i utredningsarbetet ................................................................... 16

5.1.1 Mötet med barnet ............................................................................................. 16

5.1.2 Hänsyn till barnets synpunkter ......................................................................... 17

5.2 Svårigheter i arbetet för barns delaktighet ............................................................ 19

5.2.1 Föräldrars inställning till utredningen ................................................................ 19

5.2.2 Hög arbetsbelastning ....................................................................................... 20

6 ANALYS .......................................................................................................................... 21

6.1 Att lyssna till barnet ................................................................................................. 21

6.2 Att hjälpa barnet att uttrycka sig ............................................................................ 21

6.3 Att väga in barnets önskemål inför beslut ............................................................. 22

6.4 Delaktighet vid beslutsfattande processer ............................................................ 23

6.5 Barns beslutandemakt ............................................................................................. 24

7 DISKUSSION .................................................................................................................. 25

7.1 Resultatdiskussion .................................................................................................. 25

7.1.1 Arbetssätt för främjande av barns delaktighet .................................................. 25

7.1.2 Försvårande omständigheter i arbetet för barns delaktighet ............................ 27

7.2 Metoddiskussion ...................................................................................................... 28

7.2.1 Om studiens tillförlitlighet ................................................................................. 28

7.2.2 Om den valda metoden .................................................................................... 29

7.2.3 Etiska aspekter ................................................................................................. 30

7.2.4 Studiens begränsningar ................................................................................... 31

7.3 Slutsats ..................................................................................................................... 31

7.3.1 Vidare forskning ............................................................................................... 32

REFERENSLISTA ................................................................................................................. 33

BILAGA A INTERVJUGUIDE

BILAGA B MISSIVBREV

1

1 INLEDNING

”Sätt barns rättigheter främst” lyder rubriken för ett blogginlägg författad av Furén-Thulin (2020) vid Sveriges kommuner och regioner. I inlägget lyfts de tragiska fallen där barn mist livet till följd av brister i socialtjänstens utredningar. Furén-Thulin (2020) uttrycker att barn som är utsatta, inte alltid själva kan göra sin röst hörd och ta sina rättigheter i anspråk. Detta leder våra tankar till betydelsen av barns rätt att vara delaktiga i utredningar och insatser som berör dem. Att göra barn delaktiga i utredningar som rör dem har visat sig vara en mycket komplicerad och laddad uppgift att fullfölja (Healy & Darlington, 2009). Runt om i världen har ansträngningar gjorts under senare år gällande vad barn har att säga till om i åtgärder som rör dem inom barnavården (Pert et. al., 2017). Van Bijleveld et. al., (2020) hänvisar till Prout & James (2015) som nämner att en utveckling också sker mot uppfattningen att barn både ska få föra sin egen talan och betraktas som kapabla att kunna påverka sin tillvaro. Forskning visar även på att förutsättningar för mer lämpade och fördelaktiga interventioner ges i samband med att barnet i fråga lyssnas på och får komma till tals (McLeod, 2007; Heimer et. al, 2018). I en litteraturstudie av Gallagher et. al (2012) samt en kvalitativ studie av Healy & Darlington (2009) framgår att enbart viljan att göra barn delaktiga inte är nog för att uppnå barns delaktighet. I linje med detta framhåller Vis et. al., (2012) att förståelse kring barndelaktighetens dimensioner, samt vilken inställning vederbörande har i fråga om denna delaktighet, har stor betydelse för möjligheten att tillämpa barns delaktighet i praktiken.

Att barns delaktighet i utredningar och insatser som rör dem är något oumbärligt, framträder i Sverige inte minst genom socialtjänstlagen (SoL) och Lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa lagar har sin grund i Barnkonventionens 12:e artikel, som uttrycker att barn som förmår uttrycka sig, ska ges rätten att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Barnets åsikter ska därutöver tillmätas betydelse i relation till dennes ålder och mognad (SFS 2028:1197; Socialstyrelsen, 2015). Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020. Lagen betecknas i svensk författningssamling som Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (Regeringskansliet, u.å). Detta innebär kortfattat att domstolar och myndigheter än mer behöver förankra beslut och ställningstaganden enligt barnkonventionen (Barnombudsmannen, 2019; Regeringskansliet, u.å; Socialstyrelsen, 2020).

Arbetet med barn inom den sociala barnavården kan förklaras utifrån två strukturer som Heimer et. al., (2018) framhåller. Dessa strukturer, vilka benämns som barnskyddssystemet och familjeinriktad social barnavård, beskrivs av Heimer et. al., (2018) vara system som barnavården kan bygga på. Den senare innebär en utgångspunkt som ser föräldrar och barn som en helhet, där familjen erbjuds stöd för att få bästa möjliga förutsättningar att tillgodose barnets behov. Insatser inom det familjeinriktade systemet kan vara familjebehandlande insatser. Här baseras också föräldrarnas deltagande på frivillighet och samarbete. Den familjeinriktade modellen har en tanke om att tidigt förebygga sådant som inte fungerar i en familj, innan det blir ett sådant problem att ett beslutsfattande om mycket ingripande åtgärder behöver ske (Ponnert, 2018). Hädanefter kommer termen beslutsfattande i detta arbete åsyfta det förfarande och den process i barnutredningen där socialsekreteraren,

2

många gånger i samråd med sin teamledare, fattar beslut genom vilken utredningen avslutas (Ponnert, 2018). Termen beslut ska i detta arbete förstås inom ramen för det förfarande och den process som beslutsfattandet inbegriper. Barnskyddssystemet innebär däremot en utgångspunkt där föräldrarna betraktas som själva orsaken till barnets utsatthet och där ingripande medel används för att skydda barnet. System medför i praktiken att åtgärder av ingripande och tvångsmässig karaktär sker när barn faktiskt far illa. Detta till skillnad från det familjeinriktade systemet som redan tidigt, i ett förebyggande syfte, erbjuder hjälp och stöd för att förbättra omständigheter som inte fungerar i en familj. Barnskyddssystemet innebär att förebyggande åtgärder för familjen sker i mindre utsträckning. Fokus ligger på att skydda barnet, oftast med tvångsmedel, när barnet är i behov av skydd (Ponnert, 2018; Heimer et. al, 2018). Sverige har antagit den mer familjeinriktade modellen där samarbete och frivillighet från föräldrarna är väsentliga aspekter av en barnutredning. Den familjeinriktade modellen inbegriper i Sverige en tanke om att barn så långt som möjligt ska undvikas att skiljas från sina biologiska föräldrar (Ponnert, 2018; Heimer et. al, 2018). Det har dock diskuterats och föreslagits i en offentlig barnavårdsutredning (SOU 2009:68) att en särskild lag för barns skydd och rättigheter ska upprättas, skild från socialtjänstlagen. En sådan lag har dock inte kommit till stånd (Lundström & Sallnäs, 2014; Ponnert, 2018). Sveriges familjeinriktade modell har varit föremål för kritik som menar på att föräldrarnas perspektiv och tanken om den tidiga preventionen har överskuggat barnets rättigheter och bästa. Det kan nämnas att åtgärder för att säkra barnets skydd dock finns att tillgå genom en särskild tvångslag (LVU). Trots att Sverige idag inte har en modell som riktar sitt fokus på barnets skydd, finns det indikationer på att Sverige antagit delar av barnskyddsperspektivet. Detta är märkbart genom den lagbefästa anmälningsplikten i 14 kap. 1 § SoL, vilken riktar sig till verksamheter som arbetar med barn (Ponnert, 2018; SFS 2002:453). Det som nu framförts kan tänkas indikera att barns delaktighet inom barnavården är ett viktigt spörsmål. Det får anses vara oundvikligt att tänka på arbetet för barns delaktighet som ett problemfritt fält. Som nämnts ovan finns en del juridiskt stöd vad gäller barnets möjlighet att uttrycka sina åsikter, få sin röst hörd och vara delaktig i de processer som rör barnet. I praktiken sker dock utredningar på olika sätt (Ponnert, 2018). Frågan som utifrån detta ställs är hur utredande socialsekreterare inom barnavården tar sig an denna uppgift om barns delaktighet.

1.1 Syfte Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar.

3

1.2 Frågeställningar

o Hur går socialsekreterarna till väga för att möjliggöra barns delaktighet och inflytande i utredningar och beslutsfattande?

o Vilka svårigheter upplever socialsekreterare att det finns för att möjliggöra barns delaktighet i utredningar?

1.3 Studiens avgränsning Studien är begränsad i metodhänseende såtillvida att intervjuer enbart genomförs med socialsekreterare som jobbar med barnutredningar. Av den begränsningen kommer vi att kunna utforska hur de arbetar för barns delaktighet. Studien begränsas dessutom till intervjuer med socialsekreterare inom Västmanlands län, som har erfarenhet av utredningsarbete med barn i åldrarna 7–17 år.

2 TIDIGARE FORSKNING

I denna del kommer vi att redogöra för vetenskapliga artiklar som berör barns delaktighet i socialt arbete. Vi kommer att ta upp det som är relevant för detta arbete och i synnerhet för studiens frågeställningar.

2.1 Barns delaktighet Barnkonventionens 12:e artikel stipulerar breda formuleringar kring barns rätt att föra sin talan, men långt ifrån allt däri är möjligt att tolka ensidigt (Kriz & Skivenes, 2015). Vis & Thomas (2009) framhåller ett tankesätt vad beträffar barns delaktighet enligt följande; barnet delges de uppgifter som utredningen omfattar. Därefter ska barnet få säga till om vad han eller hon vill utifrån dessa uppgifter. Slutligen ska det som barnet har sagt tas i beaktning och väga tungt inför ett beslut som rör barnet. Kriz & Skivenes (2015) jämför socialsekreterares uppfattning om vad de anser barns delaktighet implicerar. Länder som jämförelsen inbegriper är Norge, Kalifornien (USA) och England. Forskarna kommer i sin studie fram till att innebörden av vad barns delaktighet är, inte kunnat tolkas på ett enhetligt vis. Detta, menar forskarna, innebär att tillvägagångssättet för vilket barnets delaktighet ska främjas, kan se olika ut länder emellan. Kriz & Skivenes (2015) kommer således fram till att de jämförda länderna riktar fokus på olika teman för hur delaktigheten kommer till uttryck. Dessa teman beskrivs vara följande; att höra barnet och samla in information, beskyddande attityd till deltagande samt barnets ålder, mognad och förmåga att framföra sina åsikter.

4

Vad gäller temat barnets ålder, mognad samt förmåga att framföra sina åsikter uppger Kriz & Skivenes (2015) att fler socialsekreterare i England, jämfört med Norge och USA, betonade omständigheter enligt detta tema. I arbetet för barnets delaktighet gav de uttryck för barnets ålder, mognad, betydelsen av barnets röst och behovet av att väga detta i relation till det skydd barnet behöver. Av studien framgår också att socialsekreterare i England och Norge betonade vikten av att förstå hur barnet upplever sin situation i större utsträckning än i USA, medan det i USA lades mer fokus på barnet som en källa till information i syfte att få fram bevis i en utredning. Kriz och Skivenes (2015) uppger att det senare hänför sig till uppfattningen om barn som i huvudsak en informationskälla. Vidare skiljde sig Norges och Englands syn på i vilken ålder som barn bör göras delaktiga. Många socialsekreterare i England menade på att barn från 3 år och uppåt bör göras delaktiga, medan motsvarande ålder i Norge var 7 år och uppåt (Kriz & Skivenes, 2015). Av nämnd studie framgår också att socialsekreterare i USA ansåg att det inte alltid är lätt att inkludera barn i allt i en utredning. En orsak till det var en föreställning om att barnet kan ta skada av delaktighet i för stor utsträckning. Detta belyser även Healy & Darlington (2009) som en orsak till att man inte gör barn delaktiga. I kontrast till detta kan noteras att Weisz et. al., (2011) i sin studie påvisar att barn inte tagit skada av att vara med på möten gällande barnets behov av skydd. Pölkki et. al (2012) framhåller att barns rätt att vara delaktiga och ha inflytande i åtgärder och beslut som rör dem, behöver implementeras i praktiken. Ansträngningar har också gjorts för att på olika sätt befästa metoder som ska främja barns delaktighet (Healy & Darlington, 2009). Healy & Darlington (2009) framhåller att detta är något som erfordras, så att de lagar och riktlinjer som utgör ramen för arbetet beträffande barns delaktighet, inte står meningslösa. Kriz & Skivenes (2015) uppger att införandet av barns delaktighet i praktiken inte varit något som fullt ut lyckats. Det sätt på vilket socialsekreterare tänker kring vad barnets delaktighet inbegriper, i vilken grad denna delaktighet bedöms som viktig och huruvida barn anses vara kapabla att deltaga, påverkar hur barnet ges utrymme att vara delaktig i praktiken (Van Bijleveld et. al, 2020; Kriz & Skivenes, 2015; Leeson, 2007). För att barnavården ska kunna harmonisera med barnkonventionens 12:e artikel, erfordras enligt Kriz & Skivenes (2015) att socialsekreterare av arbetsgivaren får adekvat utbildning och träning i barnanpassade metoder.

2.2 Faktorer som kan hindra barns delaktighet Att barns delaktighet i utredningar inte alltid möjliggörs kan bero på flera olika faktorer. Hur barns delaktighet ska uppnås såsom den lyder i barnkonventionens 12:e artikel, har länge varit omdebatterat (Kriz & Skivenes, 2015). Husby et. al (2018) lyfter intressanta orsaker till varför barns delaktighet ibland inte fullt uppnås. Även Ferguson (2017) lyfter intressanta aspekter i detta avseende. Orsakerna som framförs är både av intrapersonell, interpersonell och organisatorisk karaktär.

Ferguson (2017) skildrar de intrapersonella och interpersonella aspekterna i sin etnografiska studie såtillvida att socialsekreterare kan utsättas och uppleva mycket jobbiga känslor. Dessa jobbiga känslor kan uppstå genom möten med klienter, vilka leder till att socialsekreteraren distanserar sig från föräldrar och barnet. Följaktligen kan detta bidra till att barnet försummas av sin socialsekreterare. Ferguson (2017) understryker en orsak som kunde föranleda att socialsekreterare distanserade sig och därmed försummade barnet. Denna orsak, att socialsekreterare inte erhöll tillräckligt med emotionellt stöd från organisationen

5

efter att ha varit med om tuffa händelser kopplade till en utredning, kan kopplas till den organisatoriska aspekten. Detta medförde att socialsekreteraren inte på ett betydande sätt kunde se barnet.

Det är emellertid inte enbart de tuffa interpersonella mötena mellan socialsekreterare och barnen samt deras föräldrar, och därtill bristen av emotionellt stöd för socialsekreterare, som bidrar till att barn inte ges tid och uppmärksamhet av sina socialsekreterare. Ferguson (2017) påpekar att den organisatoriska uppsättningen och effekterna av denna, i kombination med de i stycket ovan framförda faktorerna, kan innebära att socialsekreterare inte lyckas ge tid och uppmärksamhet åt barnet i fråga. De organisatoriska orsakerna till att tillräcklig uppmärksamhet inte riktas till barn samt att delaktighet inte uppnås, uppges bland annat vara följande; hög arbetsbelastning, brist på tid, otillräcklig personalstyrka, att hänsyn ensidigt tas till familjebehandlares upplysning om barnet och kompetensbrist avseende att tala med barn och behärska barnanpassade metoder (Husby et. al, 2018; Ferguson, 2017; Pölkki et. al, 2012).

Socialsekreterare kan, som vi tidigare varit inne på, ibland bedöma att barnet i fråga kommer att utsättas för skada om alltför mycket delaktighet och information ges utrymme. En annan anledning till utebliven delaktighet kan vara att barn enbart betraktas som någon som socialsekreteraren vill ha uppgifter av under utredningen. Det kan också hända att socialsekreterare tänker att barnets åsikter eller önskningar inte kommer göra någon skillnad för utfallet av utredningen. Andra faktorer kan vara att socialsekreterare inte har den kunskap som erfordras för att engagera och delaktiggöra barn. Inte heller gör sig vissa socialsekreterare ansträngningen att skapa en god relation till barnet, vilket kan bidra till försämrade möjligheter avseende barnets delaktighet (Husby et. al, 2018; Vis et. al, 2012). Husby et. al (2018) påpekar också att föräldrar kan förhindra eller försvåra delaktigheten för barnet i fråga.

Vis et. al (2012) hänvisar i sin kvantitativa studie till Opdal (2008) som i sin bok nämner två olika synsätt att i arbetet relatera till barnet. Det ena synsättet innebär en tanke om att barnet är fri till självbestämmande. Det andra synsättet en tanke om att den vuxna personen vet vad som är barnets bästa och att den vuxnes uppfattning således ska styra. Shemmings (2000) kommer i sin kvantitativa studie fram till att tillkortakommanden om barns delaktighet i barnavårdsutredningar, delvis kan förklaras utifrån en tankestruktur hos socialsekreterare av vad begreppet barn inbegriper. Shemmings (2000) kommer fram till två olika synsätt som kan återfinnas hos socialsekreterare i arbetet med barnavård. Det ena synsättet medför att barnet betraktas som en individ som behöver räddas. Här ser den vuxne inte barnet som kapabel att fullt ut stå för beslutsfattande, vars röst inte kan vara avgörande vid beslut. Till detta synsätt hör också en föreställning att barnet kan ta skada om han eller hon blir alltför delaktig. Det andra synsättet är det föregående synsättets motsvarighet, där barnet betraktas som en bärare av sina egna rättigheter. Detta synsätt betonar att barnet ska ges starkt inflytande över de beslut som fattas kring honom eller henne (Shemmings, 2000). I likhet med detta framhåller Vis et. al., (2012) att de tankebyggnader av hur barn betraktas och förhålls till, kan utgöra en grund för i vilken utsträckning som barn görs delaktiga. Således kan det hindra barn att komma till tals och utöva inflytande (Vis et. al., 2012).

6

2.3 Faktorer som kan främja barns delaktighet Såväl Healy & Darlington (2009) som Gallagher et. al., (2012) framhåller att det inte är tillräckligt att enbart ha viljan att låta barn inkluderas och vara delaktiga. Trots att barn delges information om utredningsprocessen, framgår att de fortfarande inte upplever sig ha något att säga till om gällande de beslut som tas (Bell, 2002; Cashmore, 2002). Husby et. al., (2018) framför att barn mår bra av att deras åsikter och synpunkter tas i beaktning, vilket också beskrivs som något de vill att socialsekreterare gör. Sedan tillåter inte alltid socialsekreterare att alla beslut går helt i linje med barnets önskan, då socialsekreterare bedömer att barnets önskan innebär ett hot mot dennes välmående (Thomas & O’Kane, 1998). Husby et. al., (2018) framhåller att barn behöver förstå vad som föranlett en utredning, syftet med den, vilka valmöjligheter som finns och vilka villkor som gäller i utredningen. Därtill behöver barn att socialsekreterare uppmuntrar dem till att uttrycka sina åsikter samt att de får möjlighet att bestämma på vilket sätt de vill vara delaktiga på (Van Bijleveld et. al, 2020; Pölkki et. al., 2012; Van Bijleveld et. al., 2014; Pert et. al., 2017). Ratificeringen av barnkonventionen i Sverige år 1990, har inneburit en ökning vad gäller att driva fram barns rättigheter att komma till tals och för att betrakta barn som självständiga individer. Således också att barn har rätten att utöva inflytande och vara delaktiga i processer som rör dem (Pölkki, 2020; Rasmusson et. al, 2009; Kriz & Skivenes, 2015; Heimer et. al, 2018). Med barnkonventionen som grund har lagtexter och riktlinjer i Sverige utformats för att förstärka och främja barnets delaktighet i åtgärder som rör dem (Pölkki et. al., 2012). Det har dock visat sig att mer behöver göras för att säkerställa barns delaktighet. Forskning visar att barns möjligheter till delaktighet brister och således inte går i linje med de stadgar som är fastställda om barns rätt till inflytande och delaktighet (Eydal & Satka, 2006; Husby et. al, 2018; Gallagher et. al., 2012; Healy & Darlington, 2009; Tregeagle & Mason, 2008). I likhet med den forskning som nämnts ovan i detta stycke framför även Van Bijleveld et. al., (2020) och Kriz & Skivenes (2015) att inte mycket verkar ha förbättrats gällande detta, trots ansträngningar att befästa barns makt inom barnavården. Det anförs därutöver av Husby et. al (2018) att socialsekreterare behöver skapa en god relation med barnet och träffa barnet så mycket som möjligt, för att bidra till barnets delaktighet. Det som Vis & Thomas (2009) påpekar harmoniserar väl med detta då de förklarar att delaktighet för barnet inte kan bli uppnått om barnet endast träffar socialsekreteraren vid ett enstaka tillfälle. Ju fler möten med barnet, desto större chans att delaktighet kan uppnås. En av de faktorer som skulle kunna öppna upp för barns delaktighet är att barn kommer till träffar som de har med socialsekreteraren. Vis & Thomas (2009) framför att denna faktor är den som är minst problematisk att tillämpa i praktiken. Författarna manar barnavården till försök att mer ofta få till träffar och besök med barn. Det kan dock noteras att det finns en invändning till detta anförande. Invändningen består i att möten med barnet inte i sig självt föranleder barns delaktighet. Det som bidrar till delaktighet är snarare barns känsla av att vara lyssnade på, ha en nära kontakt med sin socialsekreterare och uppleva att socialsekreteraren väger in det barnet har uttryckt i sin bedömning (Thomas & O’Kane, 1999; Van Bijleveld et. al, 2020). Det som Husby et. al (2018) i sin studie kommer fram till kan kopplas till det ovannämnda om det som sker i mötet med barnet. Forskarna lyfter betydelsen av att socialsekreterare har kunskap om olika sätt att förmedla information och kommunicera med barn. Exempelvis genom pedagogiska verktyg som innefattar bland annat aktiviteter och

7

kommunikationsformer som passar för barn. Detta i syfte att göra barn delaktiga. Det går även i linje med vad Vis & Thomas (2009) och Vis et. al (2012) framhåller om att aktiviteter som är lämpliga för barn kan främja barns delaktighet. Om denna kompetens finns, ges barnet bättre förutsättningar att skapa sig en bra kontakt med socialsekreteraren, som följaktligen öppnar möjligheterna för delaktighet (Husby et. al, 2018). Metoder och verktyg för att göra barn delaktiga är viktiga i arbetet för barns rätt att ha inflytande och delaktighet i ärenden som rör dem (Vis & Thomas, 2009). För att relationen och kontakten med socialsekreteraren ska främja barnets delaktighet, behöver barnet därutöver kunna lita på socialsekreteraren och uppleva att han eller hon blir förstådd. Dessutom behöver förhållandet mellan socialsekreteraren och barnet bygga på att socialsekreteraren delger relevant information, visar respekt och fungerar stöttande. Utöver det behöver besluten vara förankrade i barnets åsikter och önskan så långt som möjligt (Husby et. al, 2018; Vis & Thomas, 2009). Den tidigare forskningen i detta avsnitt belyser tolkningsfrågan kring barns delaktigheten och vad denna delaktighet kan tänkas innebära. Såväl främjande som förhindrande faktorer för barns delaktighet tas upp, vilka på ett direkt eller indirekt sätt både skildrar och innebär implikationer för det praktiska sociala arbetet inom barnavården. Detta kan kopplas till studiens syfte och frågeställningar, som söker utforska aspekter om det praktiska arbetet för barns delaktighet inom socialtjänsten.

3 TEORETISKT PERSPEKTIV

I följande avsnitt kommer vi att redogöra för forskaren Harry Shiers delaktighetsmodell, vilken skildrar barns delaktighet utifrån fem steg. Den beskrivs fungera som ett stöd i att uppmärksamma perspektiv rörande arbetet för barns delaktighet (Shier, 2001). Valet av nämnd modell motiveras av denna studies syfte och frågeställningar, som belyser arbetet för barns delaktighet.

3.1 Shier’s delaktighetsmodell Shiers (2001) delaktighetsmodell bygger på fem nivåer som framgår av figuren nedan. I varje ruta återfinns en fråga som är tänkt att förstås och besvaras inom ramen för sin nivå. Tanken med dessa frågor är att de ska bidra till en diskussion om vad som kan eller bör göras om svaret på någon fråga är ”nej” (Shier, 2001).

8

Källa: Shier (2001, s.111).

De fem nivåerna som framgår av figuren är följande.

1. Barn blir lyssnade till 2. Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas 4. Barn involveras i beslutsfattande processer 5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande

Dessa fem nivåer inbegriper var för sig tre steg. De benämns som öppningar, möjligheter och skyldigheter. Inom varje nivå kan en bedömning göras av hur och om dessa tre steg kommer till uttryck. Shier (2001) förklarar att steget öppningar sker när, i vårt fall, socialsekreteraren, beslutar sig för att engagera sig för aktuell nivå. Steget möjligheter aktualiseras och uppfylls när socialsekreteraren ges eller har de förutsättningar som krävs för att genomföra syftet med den aktuella nivån. Det sista och tredje steget skyldigheter uppfylls när arbetsplatsen eller organisationen förpliktigar socialsekreteraren att arbeta på det sätt som gör att den aktuella nivån verkställs i praktiken (Shier, 2001).

3.1.1 Nivå 1 – barn blir lyssnade till

Denna nivå innebär att socialsekreterare lyssnar med respekt och omsorg på barnet, men endast om barnet själv väljer att uttrycka sina åsikter. Socialsekreteraren gör således inget aktivt försök i att få barnet att uttrycka sig. Shier (2001) påpekar att det är förekommande att barn inte upplever att de har inflytande så som de skulle vilja ha. Detta i kontrast till den utbredda uppfattningen om att barn hellre gör allt annat än att vilja vara delaktiga i beslutfattandet.

På denna nivå erfordras för steget öppningar att socialsekreteraren är villig att lyssna aktivt och med omsorg på barnet. För att det andra steget möjligheter inom denna nivå ska aktualiseras så behöver socialsekreteraren ha medel och förutsättningar för att möjliggöra

9

beslutet att vilja lyssna till barnet. Några exempel på förutsättningar för att uppfylla detta steg kan vara val av lämplig miljö där lyssnande främjas, snarare än hindras. Det tredje steget skyldigheter aktualiseras när socialsekreteraren har regler och riktlinjer att följa när det gäller att lyssna på barnet (Shier, 2001).

3.1.2 Nivå 2 – barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter

Shier (2001) framhåller att barn inte alltid uttrycker sig, även om de skulle vilja göra det. Forskaren framhåller att detta kan bero av flera bakomliggande faktorer som gör att barnet håller tillbaka sin röst och sina åsikter. Exempel på vissa faktorer är att tilliten brister, att barnet är blyg, har mindre bra självförtroende, bär med sig dåliga erfarenheter beträffande möten med professionella, brist av kommunikationsförmåga hos socialsekreterare etc. Därför kan det vara av betydelse att socialsekreterare gör sig ansträngningar att så långt som möjligt ge de förutsättningar som behövs för att möjliggöra och främja att barnet framför sina åsikter. Denna nivå skiljer sig från föregående nivå såtillvida att socialsekreteraren aktivt jobbar för att motivera barnet att uttrycka sig (Shier, 2001).

Shier (2001) framhåller att steget öppningar inom denna nivå innebär att socialsekreteraren beslutar sig för att vilja hjälpa barnet att komma till tals. Det andra steget möjligheter aktualiseras genom att socialsekreteraren ger det individuella barnet möjligheter att framföra sina åsikter, vilket kan ske genom exempelvis olika kommunikationsmedel, såsom bland annat Nalle-kort (Socialstyrelsen, 2018). Det tredje steget skyldigheter innebär att socialsekreterarens arbete med att möjliggöra för barnet att genom olika arbetsmetoder uttrycka sig själva, finns i myndighetens regelverk och riktlinjer (Shier, 2001).

3.1.3 Nivå 3 – barns åsikter och synpunkter beaktas

Inom denna nivå handlar det om att barnets åsikter och önskemål väger när socialsekreterare ska komma fram till ett beslut. Det finns inget i sig självt som tyder på att barnets åsikt kommer att väga tungt bara för att man lyssnar på vad han eller hon har att säga. Det är därför som denna nivå vill tydliggöra att barnets åsikter ska tas hänsyn till innan ett beslut fattas (Shier, 2001).

Socialtjänsten ska följa det som framgår av barnkonventionen, och i detta fall betonar vi artikel 12 som stipulerar att barnets åsikter och önskemål ska tas i beaktning baserat på barnets ålder och mognad (Barnombudsmannen, 2019). Det är således nödvändigt för svenska myndigheter att praktisera denna nivå (Shier, 2001).

Shier (2001) förklarar att barns vilja i utredningar inte alltid kan efterföljas av olika anledningar. Barnets vilja kan ha tillmätts stor betydelse, men andra omständigheter, som ibland går emot vad barnet vill, kan ändå vara viktigare att följa. En aspekt i detta, när beslutet går emot barnets önskningar, kan vara att socialsekreteraren informerar barnet om varför beslutet inte har gått i linje med barnets önskemål.

Steget öppningar inom denna nivå aktualiseras genom att socialsekreteraren är villig att i utredningsprocessen ha barnets åsikt och önskemål i åtanke och ta med dessa i sitt övervägande när ett beslut ska fattas som rör barnet. Steget möjligheter aktualiseras i denna nivå genom att myndigheten har arbetssätt där det ingår att ta hänsyn till det barnet har sagt, när ett beslut ska komma till stånd. Steget skyldigheter aktualiseras när myndigheten tar

10

efter barnkonventionens 12:e artikel som fastställer att barnets åsikter och önskemål ska beaktas (Shier, 2001).

3.1.4 Nivå 4 – Barn involveras i beslutandefattande processer

De föregående nivåerna innefattar att barnen lyssnas på, att de ges möjlighet till att uttrycka sig och att deras önskemål ska tas hänsyn till inför ett beslut rörande dem. Inga av dessa nivåer erfordrar att barnet är med i det faktiska tillfället när besluten ska tas. Nivå 4 förutsätter att barnet ska vara närvarande vid beslutsfattandet. Barnet står annars maktlös och utan inflytande beträffande de beslut som tas och har alltså ingen egentlig makt (Shier, 2001).

I barnkonventionen anges dock inte någon överenskommelse i frågan huruvida barnet ska vara med vid beslutsfattandet. Dock har det lyfts fram hur viktigt det kan vara att ta med barn i detta moment. Att göra så har visat på positiva effekter för barnets välmående i olika aspekter (Shier, 2001). Det har därutöver visat sig att de åtgärder som erbjuds har varit mer adekvata i de fall barnet gjorts delaktig i detta avseende, vilket motiverar för att tillämpa denna nivå i Shiers delaktighetsmodell (Shier, 2001).

För att kunna uppnå steget öppningar inom denna nivå är det viktigt att socialsekreteraren ger barnet möjligheten att vara delaktig vid beslutsfattandet. Steget möjligheter uppnås när det finns arbetssätt som är tillgängliga att införa i praktiken vilka möjliggör för barnet att bli delaktig i beslutsfattandet. Shier (2001) framför att ett införande av denna nivå kan kräva av socialtjänsten att göra omfattande förändringar, eftersom stora delar av beslutsfattande processer kan behöva anpassas till barn. För att steget skyldigheter ska uppfyllas krävs det att det finns riktlinjer som reglerar hur barnet ska göras delaktig under beslutsfattandet (Shier, 2001).

3.1.5 Nivå 5 – Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande

Shier (2001) framhåller att det inte är en så stor differens mellan den föregående nivån 4. I nivå 5 innehar barnet ett faktiskt inflytande under den process som beslutet tas, i jämförelse med nivå 4, där barnet förvisso är med i processen, men inte får makten delad med sig som socialsekreteraren eller myndigheten förfogar över. Nivå 5 möjliggör för barn att få socialsekreterarens makt delad med sig och således verkligen ha ett faktiskt inflytande över beslutet. Shier (2001) framhåller att det positiva i detta är att barnet känner sig mer inkluderad och faktiskt kan påverka beslutet. Något att vara uppmärksam på är att inte tillåta barnet ta ansvar som han/hon inte vill gällande ett beslut. Det är dock mer förekommande att barnet inte ges ansvar än tvärtom (Shier, 2001).

Steget öppningar i nivå 5 aktualiseras genom att socialsekreteraren är villig att fördela makten med barnet vid beslutsfattandet. Steget möjligheter uppfylls när förfaranden finns för att dela makten med barnet. Steget skyldigheter uppfylls när det finns upprättade riktlinjer som beslutsfattaren är tvungen att följa (Shier, 2001).

11

4 METOD

Ur vetenskapligt hänseende kan termen metod uppfattas som en vandring längs en noggrant utvald väg genom vilken forskaren, i avsaknad av kunskap på ett område, påbörjar sin vandring för att därefter avsluta vandringen med ny kunskap (Ahrne & Svensson, 2011). Frågan kan då ställas om vilken väg, eller metod, som är relevant för denna studie.

Inom samhällsforskningen ligger fokus på att studera och erhålla kunskap kring de förutsättningar som ges människor att kunna handla på ett visst sätt och kunskap om anledningen för ett visst handlande. Allt detta sker inom ramen för det som vi brukar benämna som samhället (Ahrne & Svensson, 2011). Samhället inbegriper flertalet olika skeenden och händelser vilka har en inverkan på relationsskapandet mellan individer och på de olika maktställningar individer får. Inhämtandet av kunskap avseende olika samhällsskeenden innebär ett utforskande av hur dessa institutioner och skeenden inverkar på människor, deras agerande, maktställningar, utsatthet etc. Utforskandet omfattar också frågan om hur dessa fenomen, institutioner eller grupper framträder och utvecklas (Ahrne & Svensson, 2011). Samhällsvetenskapen divergerar sig från naturvetenskapen såtillvida att samhällsvetenskapen nödvändiggör ett beroende av de människor forskaren har omkring sig för att kunna besvara de frågor som ställs. För att således få svar på denna studies frågeställningar behöver metoder för insamlandet av information tillämpas, vilket kan innebära olika tillvägagångssätt beroende på metod (Ahrne & Svensson, 2011).

Larsson (2005) hänvisar till Crotty (1998) som beskriver vikten av att välja metod i en studie. En metod anses vara ett verktyg för att författaren ska kunna besvara sin frågeställning samt uppnå studiens syfte. Metoden kan alltså inte betraktas som förklaringen eller som svaret på problemet, utan snarare som ett verktyg för att ta reda på vad som är svaret eller förklaringen på ett visst skeende eller problem (Ahrne & Svensson, 2011). Larsson (2005) skriver i hänvisning till Crotty (1998) att forskningsmetoden är viktig då den vägleder författaren till att få svar på studiens frågeställningar och analysera datainsamlingen. Av denna anledning går det inte att på något sätt fastställa att den ena metoden ska väljas framför en annan, utan det är upp till forskaren att besluta om, förklarar Ahrne & Svensson (2011). Med det sagt bör noteras att detta inte ska förstås som att en viss metod inte kan vara lämpligare än en annan. Ett förhållande verkar föreligga mellan den fråga som vill besvaras i forskningsarbetet, den data som erfordras och det metodologiska tillvägagångssättet (Ahrne & Svensson, 2011).

4.1 Val av metod I denna studie har vi valt att använda oss av kvalitativ metod. Anledningen är för att den kvalitativa metoden hjälper författaren att få en bred inblick samt ett helhetsperspektiv i människors åsikter, upplevelser och erfarenheter (Larsson, 2005). Ahrne & Svensson (2011) förklarar att genom tillämpningen av kvalitativa metoder kan man komma åt händelser eller processer som inte kan uppfattas på ett konkret eller fysiskt plan (t.ex. en tanke, då den inte kan betraktas med ögat). Dessa typer av skeenden som inte konkret kan uppfattas eller mätas, kan bland annat genom intervjuer eller observationer bekräftas existera.

Som nämnts ovan, finns olika metoder att tillämpa vid bedrivande av forskningsstudier. Ahrne & Svensson (2011) har gett oss vägledning i vilken metod som bäst lämpar sig för

12

denna studie genom att understryka ett par viktiga frågor som; 1) vilken fråga som ska besvaras, 2) vilken eller vilka företeelser som frågan omfattar, 3) vilken sorts empiri som förmår gripa tag i denna företeelse samt 4) vilken metod som fungerar som verktyg för att tillhandahålla denna empiri. För att besvara fråga nummer två kan först sägas att vårt syfte och våra frågeställningar vill ta fasta på hur socialsekreterare arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar och vilka svårigheter de upplever i att möjliggöra denna delaktighet. Utifrån detta kan sägas att företeelsen, enligt vår uppfattning, handlar om arbetssätt och upplevelser. Fråga tre (3) erfordrar att vi svarar på vilken empiri som kan gripa tag i dessa två företeelser. Vi beslutade att använda empiri som består av personers verbala förklaringar eftersom den verbala kommunikationen och skildringen kan uttrycka upplevelser (Ahrne & Svensson, 2011). Vad gäller arbetssätt ansåg vi att även denna företeelse kan klargöras genom personens verbala skildringar. Insamlandet av empiri gjordes genom att ställa frågor till människor i form av intervjuer, vilket kan vara en bra metod för att fånga empirin verbal skildring (Ahrne & Svensson, 2011). Vi har valt att använda oss av semistrukturerade intervjuer för att analysera hur socialsekreterare arbetar för att möjliggöra barnets delaktighet i utredningar. Detta ger respondenten en chans till att i sina egna termer berätta om upplevelser och erfarenheter (Bryman, 2018). Patton (1990) och Larsson (2005) som hänvisar till Patton (1997) beskriver fördelen med att göra en avgränsning i intervjuerna som hjälper författaren att hålla sig till frågeställningen och syftet. Larsson (2005) skriver att syftet med användningen av det fenomenologiska perspektivet är att respondenterna beskriver upplevelser på ett utförligt sätt. Forskaren fastställer samtidigt det viktiga utifrån intervjusvaren.

4.1.1 Litteratursökning

Databaserna Primo, Social Services Abstracts och ScienceDirect användes för sökning av artiklarna. Vi försökte även begränsa vår sökning till endast expertgranskade vetenskapliga artiklar. Utifrån syftet med studien använde vi oss av sökord som exempelvis barn, delaktighet, children, participation, Social service, Child Welfare, Socialsekreterare, Social secretary och child participation. Vissa vetenskapliga artiklar fann vi också genom att söka i referenslistan på de artiklar som redan sökts fram. Utöver vetenskapliga artiklar har vi även använt oss av myndighetstexter, Barnombudsmannen och annan litteratur på området vilka bedömts som relevanta för studien.

4.1.2 Urval

Eriksson-Zetterquist & Ahrne (2011) framhåller vikten av att beskriva i en studie hur intervjupersoner har valts ut och motivera detta, eftersom det har betydelse för studiens trovärdighet. Bryman (2018) beskriver en typ av urvalsmetod vilken benämns som målinriktat urval. Denna urvalsmetod går ut på att forskaren väljer ut organisation och personer att undersöka utifrån att dessa har kopplingar till forskningsområdet och problemformuleringen i studien (Bryman, 2018). Detta var något som vi hade i åtanke inför val av intervjupersoner. Vi valde sålunda intervjupersoner som var nära till hands och som ingick i sådana sammanhang som korresponderar med studiens forskningsområde (Bryman, 2018). Den geografiska platsen och det aktuella socialkontoret valdes således för denna studie utifrån att organisationen gav oss sitt medgivande att intervjua de anställda. Därtill hade socialsekreterare möjlighet att ställa upp på intervju. Totalt intervjuades sex

13

intervjupersoner, varibland en var en pilotintervju. De omständigheter som nämnts här leder inte sällan till att denna typ av urval görs (Bryman, 2018). Det kan uppmärksammas att vald urvalsmetod går under kategorin icke-sannolikhetsurval, som innefattar alla de urvalsmetoder som inte baseras på slumpen (Bryman, 2018). Den valda urvalsmetoden i denna studie kan således motiveras av att kunskap kring det forskningsämne och de forskningsfrågor som ställts, högst sannolikt kan återfinnas hos de socialsekreterare som, tillsammans med barnet, aktivt bidrar och skapar de företeelser som forskningsfrågorna avser att utforska.

4.2 Datainsamling och genomförande Inför intervjun utformade vi en allmän intervjuguide som Larsson (2005) i hänvisning till Patton (1990) beskriver som den allmänna intervjuguiden. Vi valde att använda denna allmänna intervjuguide då vi avsåg att ställa öppna frågor som var kopplade till studiens syfte och frågeställningar, men också för att få utrymme att kunna ställa följdfrågor. Larsson (2005) uppger att den allmänna intervjuguiden sätter mer vikt på att författaren skapar frågor som kan kopplas till studiens syfte och forskningsfrågor, som är öppna och som också kan följas upp av följdfrågor. Som framförts utfördes en pilotintervju, som kan vara bra för att detektera eventuella brister av olika slag i intervjuguiden, frågornas lämplighet samt ge förutsättningar att identifiera om frågorna inte fungerar som tänkt (Bryman, 2018). Vi påbörjade varje intervju med att framhålla undersökningens syfte. Sedan frågade vi om intervjupersonen samtycker till att vi spelar in intervjun. Bryman (2018) förklarar att detta är ett bra tillvägagångssätt innan en intervju påbörjas. Intervjuerna spelades in, vilket kan vara bra för analys av studiens resultat samt att forskaren kan utgå från och beskriva detaljerat vad som har framkommit under intervjun. Fokus under intervjuerna lades på det respondenten berättade, då Bryman (2018) beskriver detta som viktigt för att kunna ställa relevanta följdfrågor. En ytterligare fördel med att spela in var att vi därefter kunde spela upp inspelningen av intervjun upprepade gånger om något inte varit tydligt (Bryman, 2018). Under intervjun ställdes frågor växelvis av oss som intervjuade, med en förberedelse på att också kunna anteckna information eller tankar som eventuellt kunde dyka upp. Därtill inhämtades fakta och kunskap kring ämnet och den arbetsplats som intervjupersonerna arbetade på, vilket kan vara fördelaktigt då man visar sig vara påläst (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2011; Kvale & Brinkmann, 2009). Innan varje intervju kontrollerades också telefonens inspelningsfunktion för att säkerställa att inspelningen fungerade, vilket Bryman (2018) rekommenderar. Vi som intervjuare presenterade oss också kortfattat före intervjustart och försökte använda ett så enkelt språk som möjligt genom hela intervjun. Intervjupersonen tilläts också tala till punkt utan att bli avbruten. Dessa sätt att handla beskriver Kvale & Brinkmann (2009) som viktiga utgångspunkter för forskaren att tillämpa. Det bekräftades också för intervjupersonen att han eller hon inte gjorde något fel om denne själv uttryckte osäkerhet om sin prestation som intervjuperson. Detta kan tyckas gå i linje med det Kvale & Brinkmann (2009) skriver om att vara empatisk som intervjuare. Därutöver strävades efter att på ett respektfullt sätt och med omsorg hörsamma det intervjupersonen framhöll, vilket Kvale & Brinkmann (2009) framhåller som ett gott förhållningssätt.

14

Under intervjun kunde vi som intervjuare reagera med gester eller yttringar som “mmh” och “aah okej” vilket är bra för att stötta den intervjuade att berätta kring en viss fråga, som i sin tur möjliggör för bättre och mer nyanserade svar (Kvale & Brinkmann, 2009). Intervjufrågorna ställdes inte alltid i den ordning som framgår av intervjuguiden. Frågor kunde även förekomma som inte fanns med i intervjuguiden, eftersom vi som intervjuare kunde följa upp eller upprepa det intervjupersonen sagt. Detta för att bekräfta att vi uppfattade svaret som intervjupersonen avsåg att vi skulle uppfatta det. Intervjuerna avslutades med att vi som författare ställde avslutande frågor, där det frågades om intervjupersonen har något mer att tillägga kring ämnet. Detta ger förutsättningar för intervjupersonen att reflektera kring om det finns något mer som kan vara värdefulla data (Kvale & Brinkmann, 2009). Därefter såg vi till att uppmärksamma det relevanta som under intervjun framkom, vilket också gav intervjupersonen möjlighet att ge ytterligare information (Kvale & Brinkmann, 2009).

4.3 Databearbetning och Analysmetod Larsson (2005) nämner att det inte är en enkel uppgift att analysera kvalitativa data eftersom några specifika och obligatoriska tillvägagångssätt inte finns, även om det skrivits mycket kring hur det kan utföras. Detta arbete utgick från en blandning av induktion och deduktion, vilket är en process som Svensson (2011) benämner som abduktion. Denna process går ut på att forskaren tar hjälp av en eller flera teorier som får fungera som hjälpmedel för forskaren att genomföra iakttagelser. När iakttagelserna är gjorda kan dessa följaktligen bistå forskaren att justera och analysera teorierna (Svensson, 2011). I denna studie hade vi till en början en vald teori att utgå ifrån. Vid bearbetningen av det empiriska materialet tillämpade vi sedan kodning och tematisk analys för att granska det empiriska materialet mot den utvalda teorin. Vi antog som författare ett förhållningssätt där vi dock inte ville begränsa vår förståelse och tolkning av data som samlats in.

De intervjuer som hölls transkriberades eftersom detta möjliggjorde för en mer ingående analys av kvalitativa data som inhämtats (Kvale & Brinkmann, 2009). Kvale & Brinkmann förklarar vidare att vad som tas med i transkriberingen, i form av alla pauser och uttryck som ”ehm” och ”mmm” beror på undersökningens syfte. Vi bedömde att uttryck som ”ehm” och mmm” eller upprepningar efter varandra skulle justeras vid eventuell citatframställan i rapporten, eftersom det kan förenkla läsningen och förståelsen för läsaren (Kvale & Brinkmann, 2009). I justeringen lät vi dock inte andemeningen ändras i det som sagts, vilket Bryman (2018) understryker som viktigt.

Som nämnts ovan tillämpade vi kodning i detta arbete, som innebär att forskaren bryter ner data och detekterar nyckelord och teman som framgår av intervjumaterialet. Därefter skapas kategorier samt underkategorier utifrån de nyckelord som identifierats (Bryman, 2018). Vi påbörjade kodningen så snart vi hade samlat in data från vår första intervju, vilket är att föredra för att inte överväldigas av massvis med data från flera intervjuer (Bryman, 2018). Några återkommande nyckelord och begrepp som vi kunde identifiera var ”hög arbetsbelastning”, ”tidsbrist”, ”hjälpa barnet”, ”lyssna på barnet”, ”föräldrar” och så vidare. Vi tillämpade därutöver tematisk analys, som innebär att fokus riktas mot vad som sägs och mot ett sökande efter teman i den data som samlats in (Bryman, 2018). Genomförandet gick till på så sätt att vi, i ljuset av studiens syfte och frågeställningar, läste igenom all transkriberad text från intervjuerna flera gånger. Detta gjordes för att detektera teman som

15

var återkommande i materialet. Överordnade teman utvecklades med tillhörande underteman. De teman som vi kunde utvinna genom denna analys var ”möten med barnet”, ”hänsyn till barnets yttranden”, ”svårigheter i arbetet för barns delaktighet” och ”föräldrarnas inställning till utredningen”. Vi utformade sedan en disposition av dessa teman som sedan fick bidra till utformandet av vår resultatframställan. Detta förfarande av tematisk analys grundar sig på Brymans (2018) redogörelse av hur tematisk analys kan utföras.

4.4 Etiska överväganden I denna studie lät vi skicka ut ett missivbrev som genom en anställd skickades till de övriga anställda arbetsmail. I missivbrevet speglades de fyra etiska principerna som en följd av gällande riktlinjer för studier inom Sverige (Bryman, 2018).

I en kvalitativ forskningsstudie är det viktigt att forskaren använder sig av följande forskningsetiska principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman, 2018). De fyra etiska principerna berör viktiga etiska frågor och handlar framförallt om individens rätt till frivillig medverkan, integritetsskydd och anonymitet (Larsson, 2005). Dessa punkter har vi ansett vara betydelsefulla och har fått prägla kontakten och handlandet i relation till deltagarna. Bryman (2018) skriver att informationskravet sätter ansvar på forskaren att informera den berörda om studiens ämne och syfte. Deltagaren har rätt att veta vilka steg som finns i studien och vilka risker som finns i och med deltagandet (Larsson, 2005). Denna etiska princip beaktades under intervjun genom att vi som intervjuare informerade intervjupersonen om rätten att avbryta sin medverkan när den vill. Information gavs också om vad intervjuerna innebär, hur de är tänkta att genomföras, samt om vilka risker som kan följa av deltagandet. Konfidentialitetskravet innebär att författaren säkerställer att inga personliga data eller uppgifter röjs som riskerar att andra utomstående identifierar deltagaren. Därför är det viktigt att behandla deltagarens uppgifter med största konfidentialitet (Bryman, 2018; Larsson, 2005). Konfindentialitetskravet tillförsäkrades genom att alla uppgifter sparades oåtkomligt för obehöriga, att framställan av citat inte låter röja intervjupersonernas namn samt att vald kommun inte nämnts (Vetenskapsrådet, 2017; Bryman, 2018). Nyttjandekravet skriver Bryman (2018) handlar om att uppgifter som berör deltagarna i studien enbart får användas för studiens syfte. Denna etiska princip säkerställdes i arbetet genom att det insamlade materialet enbart användes för studiens syfte. Intervjupersonerna informerades om att ingen utomstående kommer att få tillgång till det inspelade materialet. Därtill underrättades de om att materialet inte kommer användas för något annat än för studiens syfte (Bryman, 2018). Samtyckeskravet innebär att intervjupersonen ska informeras om att de har rätt till att medverka samt avbryta sin medverkan i studien när de önskar (Vetenskapsrådet, 2017; Bryman, 2018). Genom att innan intervjuerna informera intervjupersonerna om denna rätt och inhämta samtycka, kunde vi säkerställa att samtyckeskravet efterföljdes.

16

5 RESULTAT

I detta avsnitt kommer vi att framställa studiens resultat som är indelat i följande teman: “barns delaktighet i utredningsarbetet”, ”mötet med barnet”, ”hänsyn till barnets synpunkter”, “svårigheter i arbetet för barns delaktighet”, ”föräldrarnas inställning till utredningen” och ”hög arbetsbelastning”. Respondenterna benämns som ”Intervjuperson” direkt följt av en bokstav för att förstå att citaten kommer från olika intervjupersoner.

5.1 Barns delaktighet i utredningsarbetet

5.1.1 Mötet med barnet

Under samtliga intervjuer uttrycker intervjupersonerna att aspekter som val av plats, miljö och trygghetsskapande är betydelsefullt i mötet med barnet. Trygghet och val av miljö är något som beskrivs kunna påverka barnets benägenhet att vilja prata och vara avslappnad. Intervjupersonerna förklarar att de exempelvis kunde ta promenader, träffas på lekparker, ta en sväng med bilen eller gå till ett kafé. Det nämns att barnen ges möjlighet att själva bestämma vilka som ska vara med under mötet och vart mötet ska hållas.

“...oftast så brukar jag säga att vi vill prata med barn enskilt, men är det så att barnet inte vill det så kan föräldrarna va med. Men då brukar vi också fråga; vad blir tryggt för barnet? Är det att komma hit och prata på socialtjänsten i våra rum - vi har ju anpassade rum för barn där det finns leksaker eller ritblock, tidningar och sånt - eller om vi åker hem till familjen? Och oftast så kan det vara bra och åka hem till familjer för att barnet kanske är tryggare i sin hemmiljö och där kan barnet liksom vara i en naturlig miljö och utifrån det kunna prata bättre” (Intervjuperson B)

Av citatet ovan kan utläsas att val av plats och en trygghetsskapande finns med som aspekter när socialsekreterare arbetar för att ge förutsättningar för barnet att komma till tals.

Det framgår också av samtliga intervjuer att intervjupersonerna avser att göra barnet delaktigt gällande beslut om plats för möten. Två intervjupersoner nämner dock att barnen inte kan bestämma alltför mycket i den frågan. Detta då det ibland hindrar socialsekreteraren från att få nödvändig information från barnet på grund av att barnet kan distraheras i vissa miljöer.

“...sen har vi även regelbundna besök med den ungdomen, vi kör varannan vecka, han vill helst träffas hemma och då har det inte gått så bra, så jag har sagt att vi istället träffas två gånger på socialkontoret och en gång hemma hos honom för att försöka möta vad han vill, men också få information. (...) Ungdomen kan även börja prata om annat när vi har samtalet i hemmet, och ibland börjar de prata om deras husdjur och ibland stirrar de in i väggen bara. Han får vara delaktig men inte lika delaktig som han vill, jag måste ha bra information för min bedömning.” (Intervjuperson D)

Samtliga intervjupersoner framhåller även att de har olika samtalsmetoder och verktyg för att engagera och stötta barnet i att prata och öppna sig. Detta även då barnet kanske har svårare att uttrycka sig av olika anledningar.

17

“Vissa har inte alls velat prata och varit tysta, då har jag dragit ut smilisar och då får de dra ut [smilisar] beroende på hur de känner sig. Då blir det väldigt stängda frågor där barnet svarar ja eller nej, men bara ett sätt för att kommunicera.” (Intervjuperson D)

“Sen har vi ju såna hjälpmedel när det kommer till att prata med yngre barn som nalle-kort eller drömhuset och dåliga huset, om det är så att barnet kanske har lite svårare att uttrycka sig.” (Intervjuperson C)

Dessa svar tyder på att det finns en avsikt att underlätta för och stötta barnet i de fall denne av olika anledningar behöver hjälp att uttrycka sig. Som framgår av citaten kan barnet av olika anledningar vara tillbakadragen, tystlåten eller ha andra svårigheter att prata. Uttalandena ovan klargör att intervjupersonerna är medvetna om denna aspekt under utredningen.

5.1.2 Hänsyn till barnets synpunkter

Alla fem intervjupersoner gör uttalanden som insinuerar att barnets synpunkter beaktas och vägs in inför ett beslutsfattande. Intervjupersonerna framför dock att beslut kan komma att gå emot barnets önskemål eftersom det som barnet anser är dennes bästa, inte nödvändigtvis är vad socialtjänsten anser är barnets bästa.

”Beroende på problemets art och barnets ålder och mognad så spelar det ganska stor roll vad barnet tycker och tänker. Jag tänker vi utreder barn och deras bästa och utredningen handlar om dem och då blir det jätteviktigt att de får berätta, säga och känna, där deras önskemål också vägs in i utredningen. Sen kanske inte deras egna tankar och åsikter om vad deras bästa är, är samma som vad vi tycker att deras bästa är. Så, där kan det ändå bli så att beslutet inte går efter vad de tycker och deras önskemål, utan att vi går efter vad vi tycker är barnets bästa, men där vi ändå såklart utgår från vad barnet tycker och tänker.” (Intervjuperson B)

”Här är också åldern avgörande tänker jag, såhär ju äldre barnet är desto mer delaktigt blir det i ett beslut. Sen kan man inte alltid möta barnets önskan fullt ut…det går ibland inte, men man har absolut alltid med barnets vilja i åtanke. Såhär; barnets bästa kontra vad barnet själv vill. Sen finns ju liksom i utredningen att man ska ta med barnets synpunkter, och här har vi också lagrummet att förhålla oss till…” (Intervjuperson C)

Av intervjupersonernas uttalanden ovan kan vi härutöver notera att även om beslut fattas som går emot det barnet uttryckt, så finns barnets synpunkter i åtanke.

Flera av de intervjuade uttrycker också att barnets vilja och åsikter på olika sätt lyfts upp under ärendets gång. Av resultatet framgår att det förs en kommunikation mellan föräldrarna och barnet om det som barnet uttryckt och hur man kan gå vidare utifrån det.

“Det lyfts upp löpande med föräldrarna i samtal att ’nu har ditt barn uttryckt det här och vad tänker vi kring det?’ Så det blir en dialogform med familjen kring vad barnet vill hur de som familj och vi som socialtjänst ska kunna tillgodose det. Vi blir som en hjälp för barnet att lyfta det de önskar sig med familjen.” (Intervjuperson D)

Det empiriska materialet tydliggör att barnet inte bjuds in vid själva beslutsfattandet. Alla beslut fattas av den enskilde socialsekreteraren, teamledaren, enhetschefen eller politiker.

18

Barnet är i regel inte närvarande vid beslutsfattandet, utan kan få beslutet återkopplat till sig på olika sätt. Det förs ofta också en dialog med barnet och föräldrarna kring ett eventuellt beslut. Det uttrycks också att beslut ibland kan fattas under pågående möte med föräldrarna. Då framhålls det dock att barnet inte är närvarande utifrån att en tanke om att han eller hon riskerar missgynnas av den information som kan framkommer under dessa möten.

”när jag fattar beslutet och när jag själv har delegation på det, då är det bara jag som är med och skriver (…) oftast brukar det vara att man pratat om det [beslutet] med föräldrarna (…) så när det är saker jag har delegation på, då skriver jag beslutsformuleringarna helt själv. Men är det är beslut som jag inte har delegation på, då skriver jag förslag och så lämnar jag det till min teamledare…” (Intervjuperson E)

” Man måste alltså ha en dialog innan. Men när själva beslutet fattas så är det bara jag som är närvarande. Sen kan det ju hända att ett beslut fattas under pågående möte med föräldrarna, men då är barnet oftast inte med, för man behöver också tänka på, särskilt för mindre barn, att skilja på vuxen-saker och barn-saker; barn kanske inte behöver veta hur dåligt mamma mår till exempel…även om den vet mycket så gör det ingen nytta (…) sen har jag oftast frågat barnet innan ’hur vill du bli delgiven beslut?’.” (Intervjuperson D)

Därutöver kan vi utläsa av vår empiri att barnet inte delges någon direkt makt eller ansvar över det beslut som tas vid beslutsfattandet. Två av intervjupersonerna benämner barnets makt som en indirekt sådan, där det barnet säger kan ha en påverkan på beslutet. Makten som barnet har verkar inte vara mer långtgående än så.

” Makt skulle jag inte säga…alltså barnet säger ju bara hur den har det hemma exempelvis, sen så agerar ju vi utifrån den informationen som barnet lämnar så att, jaa, det kan bli en indirekt makt” (Intervjuperson C)

”Alltså vi utgår ju ifrån barnets bästa så på det sättet är det barnet tilldelas makt. Och med makt tänker jag att det är vi som företräder barnet som socialsekreterare, så det är kanske inte exakt det som barnet säger som ges makt på så sätt utan det som vi tänker är barnets bästa som ger dom makt på så sätt” (Intervjuperson B)

Samtliga uttalanden verkar antyda att intervjupersonerna väger in barnets vilja och synpunkter med viss begränsning vid de situationer barnets vilja hindrar dennes bästa. Dock framhåller alla fem intervjupersoner att barnets röst alltid ska beaktas med hänsyn till barnets ålder och mognad. Därutöver kan vi utläsa att barnets yttranden också uppmärksammas under ärendets gång i form av en dialog mellan socialsekreterare, föräldrar och barnet. Därtill kan vi utröna att barnet i regel inte är med vid beslutsfattandet. Resultatet tyder inte heller på att barnet tilldelas någon direkt makt över de beslut som tas under beslutsfattandet.

19

5.2 Svårigheter i arbetet för barns delaktighet

5.2.1 Föräldrars inställning till utredningen

Alla intervjupersoner uttrycker på ett eller annat sätt att föräldrarna har en betydande inverkan på vilket beslut som fattas under beslutsfattandet.

“...det finns ungdomar som säger ’jag vill att mamma ska ta emot den här insatsen, vi behöver få det bättre hemma, vi kan inte kommunicera och det blir jättejobbigt för mig.’ Då kan mamman säga: ‘nej jag tänker inte ta emot någonting’. Vi har då inga lagmässiga stöd som tvingar mamman till att emot öppenvårdsinsatser. Vi har ett men det ska gå väldigt långt för att vi ska använda 22 paragrafen LVU. Då får ju barnet vara delaktig i den skriftliga bedömningen och dels den muntliga men den får inte någon inverkan på beslutet för att föräldrarna inte samtycker.” (Intervjuperson D)

Här ser vi att barnet önskar en intervention men där detta inte är möjligt. Detta uttalande verkar antyda att det finns försvårande omständigheter i huruvida barnet får igenom sin vilja eller ej. Här är således barnets begränsade valmöjligheter till deltagande i utredningen en konsekvens av föräldrarnas inställning, och inte socialsekreterarens direkta handlande. Vi kan också utläsa att juridiska omständigheter påverkar barnets delaktighet, då en avsaknad av lagstöd försvårar att besluta om det barnet vill.

“Vi kan ju inte bevilja någonting eller göra någonting om inte vi har föräldrarnas samtycke till det, när de [barnen] är under 15 [år]. Men det är fortfarande lika viktigt att man tar med vad de [barnen] tycker och tänker, men de blir ju mer utlämnade till vad deras föräldrar tycker och tänker; hur dom tillåter att vi träffar barnen och på vilket sätt…” (Intervjuperson E)

Det framgår även här att lagen utgör en sådan begränsning där handlingsutrymmet för socialsekreterare att efterfölja barnets vilja försvagas. Beroende på om föräldrarna accepterar att gå med på ett förslag till insats eller inte, kan socialsekreterare behöva avslå barnets önskan. Här bör dock noteras att detta gäller barn under 15 år. Tre av intervjupersonerna uttrycker på olika sätt att barn som är över 15 år har rätt ta emot, men också avstå från insatser utan föräldrarnas samtycke och oberoende av deras inställning.

“...desto äldre barnet blir, särskilt om den är över 15 [år] och faktiskt part i sitt eget ärende så är det extremt viktigt att barnet också är med, för säger dem nej så är det jättesvårt för då kan vi ju inte bevilja saker om barnet säger ’nej jag tänker inte delta’.” (Intervjuperson E)

”Såhär; alltså när du är 15 år har du rätt att få bistånd även om föräldrarna säger ’nej’ och om du är under 15 [år] och föräldrarna inte vill, men du vill, så blir det ju sannolikt också svårt, och det kanske inte finns kriterier för tvångsvård, då går det sannolikt inte.” (Intervjuperson A)

20

5.2.2 Hög arbetsbelastning

Samtliga intervjupersoner yttrar sig på liknande sätt om att arbetsbelastning, tid och resurser kan påverka barnets delaktighet i utredningen. Intervjupersonerna framhåller tidsbrist som en försvårande omständighet i arbetet för barns delaktighet.

“Det som jag tänker kan vara en nackdel för barnets delaktighet är arbetstyngden, att man kanske inte alla gånger har den tiden...” (Intervjuperson C)

På liknande sätt uttrycks hur tids- och resursbrist påverkar förutsättningar för fler möten med barnet. Bristen på tid och resurser verkar medföra att de inte hinner träffa barnet lika många gånger under utredningstiden. Mer tid med barnet förklaras kunna bidra till att barnet blir mer avslappnad, vilket skulle kunna underlätta för barnet att komma till tals i större utsträckning.

“...jag får möjlighet att träffa barn och göra dem delaktiga, men samtidigt är det detta med resurs och tidsbristen…alltså jag tänker såhär att två möten med ett barn kan skilja sig jättemycket jämfört med fyra eller fem möten med ett barn och jag ser inte hur den här kontakten kan utvecklas…jag menar ju mer tid och resurser jag har i min utredning desto bättre blir den utifrån just barnets delaktighet. För man kan få så mycket mer ju fler möten med barnet man har. Ju mer man är med dem, desto mer avslappnade blir de och desto mer säger de.” (Intervjuperson B)

Vikten av att ha en rimlig arbetsmängd för att kunna träffa barn samt skapa möjligheter att göra dem mer delaktiga är också något som nämns. Det tycks vara så att hög arbetsbelastning leder till att inte kunna motivera barnet till delaktighet på samma sätt. Det verkar också vara så att den höga arbetsbelastningen påverkar hur man träffar barn samt hur flexibel man kan vara. Att hitta en väg för att nå barnet, skapa en trygghet och få barnet att slappna av verkar vara betydelsefullt.

“Att ha en rimlig arbetsbelastning gör mycket för hur man kan motivera familjer, träffa barn, hur flexibel man kan vara. Det gör ju att man kan göra det där lilla extra, ta det där extra samtalet eller exempelvis bjuda på fika eller följa med barnet till läkaren och på nåt sätt hitta en väg in” (Intervjuperson D)

Sammanfattningsvis tycks hög arbetsbelastning vara en försvårande omständighet i arbetet för barns delaktighet i utredningsprocessen. Att fördelen med fler möten med barnet nämns samt att göra det där lilla extra framhålls, indikerar att det finns en vilja att arbeta relations- och trygghetsskapande. Det framtår som något betydelsefullt i dessa sammanhang.

21

6 ANALYS

I detta avsnitt analyserar vi vårt empiriska material i ljuset av tidigare forskning samt Shiers (2001) delaktighetsmodell. Analysen genomförs med studiens syfte och frågeställningar som grund, där empiri kopplas till forskning och nämnd teoretisk modell.

6.1 Att lyssna till barnet Under samtliga intervjuer uttrycker intervjupersonerna att val av plats, miljö och trygghetsskapande är något de tänker på inför mötet med barnet. Det beskrivs också som viktigt att skapa tydliga ramar och villkor för samtalet vari barnet kan känna sig fri att uttrycka sig som den vill och säga till om något är oklart. Intervjupersonerna uttalar sig på ett sätt som antyder att de ser det som betydande att skapa förutsättningar för barnet att känna sig trygg och avslappnad. Exempelvis genom flera möten med barnet, promenader, fika på kaféer, bilturer eller andra aktiviteter med barnet. Här nämns också att tolk kan användas om barnet inte behärskar det svenska språket. I intervjuerna framförs att barn ofta ges möjlighet att själva bestämma vilka som ska vara med under mötet och vart mötet ska hållas. Intervjupersonerna uttrycker att detta bidrar till bättre förutsättningar att få barnet att uttrycka sig och berätta om hur den tycker och tänker. Utifrån det kan förstås att intervjupersonerna har en vilja att lyssna till barnet. Mot bakgrund av Shiers (2001) delaktighetsmodell kan anföras att steget öppningar inom nivå 1, som innebär en vilja att lyssna på barnet, kommer till uttryck av samtliga intervjupersoner i denna studie. Det ovannämnda tyder även på att steget möjligheter skildras såtillvida att trygga miljöer och aktiviteter erbjuds för att få barnet att uttrycka sig (Shier, 2001). Betydelsen av att lyssna på barnet och skapa miljöer som stöttar barnet att uttrycka sig, är även något som lyfts av flera andra forskare (Cashmore, 2002; Husby et. al., 2018; Pölkki et. al., 2012; Rasmusson, 2011; Pert et. al., 2017). Samtliga intervjupersoner uttrycker att de ska lyssna på barnet och att deras underlag erfordrar att barnet har lyssnats på. Det uttrycks att barnet ska lyssnas på enligt lag. Utöver det framkommer i alla intervjuer att barnet har rätt att inte prata om de inte vill. Detta kan vi se att Shier (2001) i sin delaktighetsmodell framför i form av skyldigheter inom nivå 1, som innebär ett förpliktigande att arbeta på ett sätt där barnet ska lyssnas på.

6.2 Att hjälpa barnet att uttrycka sig Intervjupersonerna uttrycker på olika sätt att de vill hjälpa barnet att prata och uttrycka sig. Detta framhålls genom att socialsekreterarna går utbildningar för olika samtalsmetoder och lär sig hur de kan använda olika samtalsverktyg. Detta harmoniserar med det Vis et. al., (2012) och Kriz & Skivenes (2015) skriver då de lyfter behovet av utbildning på området. Intervjupersonerna nämner att det är viktigt att göra det tryggt för barnet att börja prata. Det framhålls även i intervjuerna att barn ibland kan ha svårt att uttrycka sig på grund av tidigare dåliga erfarenheter i kontakten med socialtjänsten, blyghet eller för att socialsekreteraren för dem kan vara en främmande person. Tre intervjupersoner uttrycker att de i samtal med yngre barn kan gå runt problematiken för att på så sätt lyssna till barnets situation. De uttalar därutöver att de gärna pratar enskilt med barnet, eftersom föräldrars närvaro kan påverka

22

det barnet vill säga eller inte säga. Detta belyser även Heimer et. al (2018) som framhåller att föräldrarna kan ha en inverkan på hur problembilden framställs under en utredning.

Intervjupersonerna tillgodogör sig således kunskap i hur de använder olika samtalsverktyg i samtal med barn. Utifrån detta kan anföras att intervjupersonerna är villiga att underlätta och stötta barnet i att uttrycka sig. Detta står i likhet med det Shier (2001) belyser i sin delaktighetmodell inom nivå 2 och steget öppningar, innebärande att den professionella är villig att arbeta på ett sätt som skildrats i detta stycke.

Samtliga intervjupersoner uttrycker att de använder sig av olika verktyg vid vissa tillfällen för att hjälpa barnet att komma till tals. Det framkommer av intervjuerna det finns tillgång till sådana samtalsverktyg på arbetsplatsen. Verktyg som nalle-kort, trehusmodellen, tejpning, Signs Of Safety eller sandlådan nämns under intervjuerna. Vissa intervjupersoner framhåller flera av dessa, medan vissa nämner färre. Verktygen används beroende på barnets ålder och mognad och inte så mycket för äldre barn eller ungdomar. En av intervjupersonerna nämner att man för äldre barn eller ungdomar kan använda skattningssfokus som verktyg. Det går ut på att ungdomen får skatta sig själv från en skala ett till tio. Utifrån svaret får ungdomen sedan berätta vad det beror på att han eller hon inte skattade ett högre värde och på så sätt hjälpa ungdomen att förklara. Det framförda gör att vi ser en överensstämmelse med steget möjligheter inom nivå 2 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Steget innefattar att den professionella har möjlighet att arbeta enligt ovannämnt sätt genom att tillgång ges till olika resurser som ska hjälpa barn att uttrycka sig.

Flera intervjupersoner uttrycker en osäkerhet kring huruvida det är en skyldighet för dem att använda sig av samtalsverktyg i barnsamtal. En av intervjupersonerna nämner att det inte är en skyldighet att använda dessa verktyg och metoder. Det handlade snarare om att socialsekreterare behöver ta ansvar i det enskilda fallet, om det är nödvändigt att tillämpa olika samtalsverktyg utifrån om barnet har svårt att uttrycka sig. En annan intervjuperson nämner att det inbegrips i BBIC-konceptet att utgå från att barn ska komma till tals samt att de har rätt till det. BBIC står för Barns Behov i Centrum och är ett arbetssätt i Sverige som syftar till att säkerställa att barn görs delaktiga, samt att deras behov och omgivning är i fokus (Rasmusson et. al., 2009). Till skillnad från steget skyldigheter inom nivå 2 i Shiers (2001) delaktighetsmodell, vilket förpliktigar att arbeta med samtalsverktyg, antyder vår empiri att någon sådan skyldighet inte finns.

6.3 Att väga in barnets önskemål inför beslut Vi kan ur vårt empiriska material utröna att barns synpunkter beaktas av samtliga intervjupersoner. Det barnet önskar, tycker och tänker verkar generellt ha en betydande roll i utredningsarbetet. Dock beskriver samtliga intervjupersoner på olika sätt varför barnets åsikter och önskningar ibland inte kan uppfyllas, och att det ska redovisas om varför ett beslut går emot dennes vilja. Två intervjupersoner nämner att det alltid förs en dialog med barnet om varför ett visst beslut har fattats som går emot barnets önskan, vilket kan vara betydelsefullt avseende barnets delaktighet (Shier, 2001). Detta harmoniserar med det Van Bijleveld et. al., (2015) skriver om betydelsen av att kommunicera med barnet i de fall ett beslut fattats som går emot barnets vilja. Alla intervjupersoner betonar dock på olika sätt att barnets synpunkter alltid ska vara med och beaktas, även om beslut fattas som inte går i linje med barnets vilja. Shier (2001) framhåller i detta avseende att det inte alltid kan lämpa sig att

23

fatta beslut i enlighet med det som barnet önskar, eftersom det ibland kan innebära skada för barnet. Detta belyser även våra intervjupersoner när de uttrycker att barn, beroende på ålder och mognad, inte har utvecklat ett konsekvenstänk eller inte vet vad som är deras eget bästa. I dessa fall förklarar intervjupersonerna att de måste gå in och fatta ett beslut som, baserat på framkomna uppgifter, är bäst för barnet. Även Cashmore (2002) lyfter denna aspekt där barnets vilja behöver underordnas ett beslut som utgår från barnets bästa. Samtliga intervjupersoner nämner på olika sätt att utredningen bedrivs för barnets skull och att dennes synpunkter och åsikter därför ska beaktas. Sålunda kan konstateras att intervjupersonerna uttrycker en vilja där de är redo att alltid ta med barnets synpunkter inför beslutsfattandet. Det som framgår av vår empiri kan sålunda överensstämma med steget öppningar inom nivå 3 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Våra intervjuer visar att intervjupersonerna har ett beslutsunderlag där barnets synpunkter och antal möten med barnet ska redovisas. Intervjupersonerna nämner det som önskvärt att träffa barnet flera gånger för att skapa en relation till barnet och skapa trygghet. Genom detta kan barnet känna sig mer bekväm eller öppen att förklara hur han eller hon tänker. De beskriver också att en dialog förs med barnet tillsammans med föräldrarna där det lyfts upp vad barnet har sagt, tycker och tänker. Utredningen och eventuell planering av insats utgår sedan utifrån det som barnet har uttryckt. Detta antyder att intervjupersonerna genom sitt arbetssätt låter det som barnet har sagt och önskat, få ha en inverkan på det beslut som tas under beslutsfattandet. Det som nu nämnts kan betraktas i ljuset av Bell (2002) som i sin studie kommer fram till att det är av stor betydelse för barn att deras önskemål och synpunkter inte glöms bort av socialsekreterare. Att beslutsunderlaget innefattar att barnets önskemål och åsikter ska framgå, möjliggör också att barnets synpunkter tas i beaktande. Utifrån det framförda verkar det finnas arbetssätt som möjliggör att barnets synpunkter vägs in, vilket kan tänkas vara i linje med nivå 3 och steget möjligheter i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Samtliga intervjupersoner tar på olika sätt upp att beaktande av barnets synpunkter är något som framgår av lag. Tre av intervjupersonerna nämner även barnkonventionen när de talar om att beakta barnets åsikter och synpunkter. En intervjuperson framhåller därutöver BBIC som något som ålägger dem att arbeta på detta sätt. Alla intervjupersoner uttrycker sig såtillvida att det är något de måste göra, vilket harmoniserar med steget skyldigheter inom nivå 3 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Det kan noteras att barnkonventionen förpliktigar de som ingått i överenskommelsen, att i sin helhet arbeta på ett sätt som skildras inom nivå 3 i Shiers (2001) delaktighetsmodell.

6.4 Delaktighet vid beslutsfattande processer Vikten av att barn ska komma till tals betonas av våra samtliga intervjupersoner. Det understryks att utredningar genomförs utifrån barnets bästa och behov, samt att deras röst ska höras under hela utredningen. Likaså uttrycker intervjupersonerna att de, i syfte att lyfta upp barnets önskemål, har en dialog med barnet tillsammans med föräldrarna. Intervjupersonernas uttalanden tyder på att de arbetar för barnets skull, lyssnar på barnet och så långt som möjligt vill tillmötesgå barnet avseende dennes önskemål. Vi kan utifrån vårt empiriska material dock inte se att barnet är med vid beslutsfattandet. Intervjupersonerna uttrycker att besluten fattas antingen av dem själva eller tillsammans

24

med teamledare och/eller enhetschef. I en jämförelse med Shiers (2001) delaktighetsmodell kan vi konstatera att det framförda inte går i linje med steget öppningar inom nivå 4. Inte heller belyser vårt empiriska material att arbetsplatsen har utarbetade rutiner för att låta barnet vara med under själva beslutsfattandet, vilket inte överensstämmer med steget möjligheter inom nivå 4 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Arbetsplatsen verkar därutöver inte ha några fastställda regler eller riktlinjer som förpliktigar intervjupersonerna att inkludera barnet vid beslutsfattandet. Detta kan jämföras med steget skyldigheter inom nivå 4 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Utifrån jämförelsen kan konstateras att det empiriska materialet inte är förenligt med delaktighetsmodellen.

Shier (2001) framhåller att uppfyllelsen av denna nivå kan innebära att organisationen behöver göra stora förändringar, genom att bland annat göra processen mer barnanpassad. Det kan också noteras att denna nivå inte omfattas av barnkonventionens bestämmelser (Shier, 2001). I likhet med det ovannämnda skildrar Van Bijleveld et. al., (2015) denna aspekt av deltagande, när de beskriver förekomsten av att barn inte bjuds in till beslutsfattandet. Vikten av det Shier (2001) skriver om att behöva göra beslutsfattandet mer barnanpassat, kan betraktas i ljuset av det Van Bijleveld et. al., (2015) finner sin studie om att barn kan uppleva de beslutsfattande tillfällena som obehagliga.

6.5 Barns beslutandemakt Samtliga våra intervjupersoner uttrycker att barnen inte har någon egentlig eller direkt makt över det beslut som fattas vid beslutsfattandet. Som tidigare nämnts, framkommer under intervjuerna att barnen lyssnas på och att deras synpunkter beaktas inför ett beslutsfattande, men också att beslut kan komma att gå emot deras vilja. Vi konstaterade i föregående punkt att barnen inte är med under beslutsfattandet. Det är värt att notera att även om barnet närvarar vid beslutsfattandet är det inte nödvändigtvis så att barnets närvaro medför att denne tilldelas makt. Tidigare forskning har visat att när barn väl är med vid beslutsfattande processer, så har de ändå inte mycket att säga till om (Van Bijleveld et. al., 2015).

Det empiriska materialet tyder således på att barn inte på ett klart eller systematiskt sätt tilldelas en andel av den beslutande makten vid ett beslutsfattande. Samtliga intervjupersoner gör uttalanden som antyder att barnet dock har en viss eller indirekt makt, såtillvida att barnet blir juridisk part i sin utredning vid 15 års ålder. Intervjupersonerna uttrycker att detta innebär att barnet, om inga kriterier om tvångsvård är uppfyllda, kan gå emot ett beslut eftersom socialtjänstlagen baseras på frivillighet. Av intervjupersonernas svar kan vi också uttolka att det inte finns några fastställda regler eller rutiner som reglerar en skyldighet att tilldela barnen makt vid beslutsfattandet.

Shier (2001) framhåller att samtidigt som denna nivå insinuerar att barnet ska tilldelas makt och ansvar under beslutsfattandet, så förespråkar den inte för den skull att barnet ska pressas till att ta ansvar. Det anförs att det måste göras en bedömning, utifrån ålder och mognad, om det ansvar och den makt som tilldelas barnet också är gynnsamt för denne (Shier, 2001). Tre av våra intervjupersoner uttrycker i detta avseende att barnet kan riskeras att skadas om beslutandemakten tilldelas denne. Detta utifrån att barn, beroende på deras kognitiva utveckling, inte har ett utvecklat konsekvenstänk. Sammantaget kan det som nu framförts av vår empiri, inte tänkas gå i linje med nivå 5 i Shiers (2001) delaktighetsmodell. Det empiriska materialet speglar således inte de steg som återfinns inom nivå 5.

25

7 DISKUSSION

Syftet med arbetet har varit att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar. Frågeställningarna har formulerats som 1) hur går socialsekreterarna till väga för att möjliggöra barns delaktighet och inflytande i utredningar och 2) vilka svårigheter upplever socialsekreterare att det finns för att möjliggöra barns delaktighet i utredningar.

7.1 Resultatdiskussion

7.1.1 Arbetssätt för främjande av barns delaktighet Som framgår av resultatet ovan uttrycker alla intervjupersoner vikten av att barnet ska lyssnas på, höras och göras delaktiga under utredningen. Intervjupersonerna framför vikten av att under barnsamtal göra det tryggt för barnet. Detta kan göras genom att exempelvis låta barnet välja plats för mötet, eller bestämma att utföra en aktivitet tillsammans med intervjupersonen och eventuell anhörig. Olika platser eller aktiviteter kunde inbegripa promenader, vistelser på lekparker, bilturer, fika på kaféer och så vidare. Det nämns i intervjuerna att barn som inte pratar i vissa fall kan motiveras genom att erbjudas fika eller liknande som de gillar. På detta sätt kan förutsättningar och trygghet växa fram i relationen mellan socialsekreterare och barn, vilket möjliggör att barnet öppnar upp sig. Vi anser att detta är ett bra sätt att gå tillväga på eftersom det kan tänkas skapa en grund för relationsskapande. Bell (2002) framför att det bara är i tillitsfulla relationer som barnen kan ges de bästa förutsättningarna att tala om hur de tänker och bli delaktiga på olika sätt. Att barnet bör lyssnas på, själv får ha något att säga till om avseende mötets utformning och vilka som ska delta på mötet, är också något som framkommer i tidigare forskning (Cashmore, 2002; Husby et. al., 2018; Pölkki et. al., 2012; Rasmusson, 2011; Pert et. al., 2017). Det kan vara så att barnet inte upplever sig bekväm eller är redo att uttrycka sina synpunkter under möten (Van Bijleveld, 2014). Likaså kan barnet uppleva att möten inte är roliga eller till och med kan vara skrämmande och därför inte vill medverka (Thomas & O’Kane, 1999). Detta ser vi som problematiskt eftersom processer som inkluderar barn rimligtvis borde vara behagliga och stimulerande för barn. Att möten kan vara skrämmande, nämner också Cashmore (2002) som i sin studie kommer fram till att barn exempelvis kan uppleva möten som obehagliga på grund av främmande personer som närvarar. Om möten utformas på ett sätt som är lämpligt utifrån barnet, skulle det kunna tänkas leda till bättre förutsättningar för denne att vilja närvara. De ansträngningar som intervjupersoner i denna studie gör för att bidra till trygghet, kan sålunda inte tänkas vara meningslösa, utan leda till barnets delaktighet vid möten och barnsamtal. Två intervjupersoner nämner också att barnets möjligheter att bestämma plats och aktivitet, begränsas utifrån en bedömning av lämpligheten beträffande barnets önskemål i detta hänseende. Om barnet fritt fick välja skulle det exempelvis kunna leda till koncentrationssvårigheter för barnet eller innebära olämpliga miljöer för samtal av känslig karaktär. Detta kan tänkas vara en rimlig begränsning utifrån sträng sekretess för uppgifter om personliga förhållanden inom socialtjänsten, vilket kan innebära skada för parterna om information röjs (SFS 2009:400). Något annat som kan utrönas är att alla intervjupersoner nämner att de i samtal med barn

26

kan använda sig av olika samtalsverktyg och metoder för att engagera och hjälpa barn att uttrycka sig. Några av de verktyg som nämns är nalle-kort och trehus-modellen. Det kan anföras vara något positivt att ha kompetens i att använda dessa verktyg, vilket Van Bijleveld et. al., (2020) styrker när de lyfter upp att olika samtalsverktyg kan hjälpa barnet att kunna uttrycka sig. Shier (2001) framhåller i sin delaktighetsmodell att implementerandet av olika verktyg skapar möjligheter för barnets delaktighet i utredningsprocessen. Husby et. al., (2018) kommer i sin studie fram till att barn önskar att socialsekreterare använder sig av olika verktyg i större utsträckning. I ljuset av detta kan vi konstatera att intervjupersonerna i denna studie arbetar på ett sätt med barn, som i detta avseende, går i linje med det som nu framförts gällande vikten av samtalsverktyg. Tre av våra intervjupersoner uttrycker, kopplat till att kunna samtala med barn med hjälp av samtalsverktyg, att de får utbildning i detta. De nämner även på olika sätt betydelsen av att ha kompetens för att kunna kommunicera med vissa barn som exempelvis kan vara tillbakadragna. Detta kan även stödjas av det som Vis et. al., (2012) och Kriz & Skivenes (2015) lyfter fram i sin studie om vikten av utbildning och kompetens för att uppnå barns delaktighet i utredningsarbetet. Utifrån detta kan vi anföra att tillhandahållande av utbildningar avseende samtalsverktyg samt implementerandet av dessa i praktiken, utgör goda förutsättningar för barns delaktighet. Beaktande av barnets synpunkter kan sägas vara något väsentligt och eftersträvansvärt, eftersom det kan medföra en känsla av kontroll och ökad självkänsla hos barnet (Bell, 2002; Cashmore, 2002). Även Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att när barnet upplever att deras synpunkter inte har tagits i beaktning i ett beslut, kan barnet känna sig hjälplös, irriterad och få sämre självkänsla. Därtill framhåller Heimer et. al., (2018) att när barnet görs delaktig ger det godare förutsättningar för bättre insatser. Det är också mer sannolikt att placeringar fungerar bättre om de föregåtts av ett beslutsfattande i vilket barnets synpunkter beaktats (Cashmore, 2002). Barn vill att det som de uttrycker ska tas seriöst och i beaktning (Van Bijleveld et. al., (2014). Det som nu nämnts kan reflekteras mot bakgrund av det som våra intervjupersoner uttrycker. Samtliga intervjupersoner framhåller och understryker vikten av att beakta det som barnet har uttryckt inför beslutsfattandet. De framhåller det som något viktigt att alltid ha i åtanke det barnet har uttryckt, och att så långt som möjligt tillmötesgå barnet i vad den önskar. Intervjupersonerna beskriver på olika sätt att det beslut som tas inte alltid går i linje med barnets synpunkter. I dessa hänseenden nämner två intervjupersoner att barnet behöver förstå varför beslutet gått emot vad barnet uttryckt att den vill. Van Bijleveld et. al., (2015) skildrar detta när de framhåller att i de fall beslutet går emot barnets vilja, bör socialsekreteraren förklara för barnet varför beslutet fattats. Att barnets vilja inte alltid kan gå igenom på grund av att det, utifrån socialsekreterarens perspektiv, inte är förenligt med barnets bästa, är något som Cashmore (2002) lyfter i sin studie. Det framkommer i hennes studie att socialsekreterare ibland behöver fatta beslut emot barnets vilja för att skydda barnet från skada, som skulle kunna uppstå om barnet fick som den vill. Van Bijleveld et. al., (2015) kommer i sin studie fram till att även om beslutet som fattas i en utredning går emot barnets vilja, så kan det trots det vara betryggande att socialsekreterare har lyssnat på och beaktat det barnet uttryckt. Att barnet lyssnas på och där dennes synpunkter beaktas även om beslutet inte följer barnets önskan, är något som skildras av intervjupersonernas uttalanden i denna studie. Detta kan inte tänkas vara annat än fördelaktigt för barnet. Genom att anta ett sådant arbetssätt kan känslor av kontroll och ökad självkänsla främjas. Likaledes kan också bildande av känslor som maktlöshet och låg självkänsla hos barnet undvikas.

27

I denna studie har också kunnat utrönas att barn inte deltar vid beslutsfattandet. Vid beslutsfattande enligt socialtjänstlagen tas beslut i huvudsak i närvaro av teamledare eller enhetschef. En intervjuperson nämner att om delegationsordningen tillåter, kan även denne fatta beslut utan närvaro av någon annan. Det förklaras dock att samtliga utredningar passerar genom teamledare eller enhetschef för genomläsning och godkännande. Intervjupersonerna framhåller således att barnet inte är med under själva beslutsfattandet, även om de påtalar att en dialog i regel förs med föräldrar och barnet, innan ett beslut fattas. Att barnet inte är med vid själva beslutsfattandet är inte något som är ovanligt. Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att barn ofta upplever att de inte bjuds in till möten där själva besluten fattas och att förutsättningar för dem att närvara inte alltid ges. Van Bijleveld et. al. beskriver att i de fall där barn faktiskt bjuds in till och är med vid beslutsfattandet, kan de uppleva miljön som skrämmande och obekväm. Faktorer som orsakar denna upplevelse beskrivs vara att barnen stöter på människor som inte barnet sett förut, att de närvarande personerna hade uppgifter som inte barnet har fått eller att de upplever att de vuxna brister i att stödja barnet under dessa tillfällen. Det framhålls slutligen som något väsentligt att barn är med under beslutsfattandet, då betydande beslut ofta fattas i dessa sammanhang. Shier (2001) lyfter också att den miljö som oftast präglar dessa möten inte är anpassade efter barn, utan kan sägas vara mer vuxen-anpassade. Utifrån Shiers (2001) delaktighetsmodell speglar denna aspekt av barnets delaktighet nivå fyra, vilken innebär att barnet är med vid beslutsfattandet. En intervjuperson uttrycker att denna typ av delaktighet inte är omöjlig eller orimlig att möjliggöra i arbetet för barns delaktighet. Vi skulle vilja instämma, även om det säkerligen erfordrar en del förändring beträffande miljön och andra aspekter vid tillfällen i vilka beslutsfattandet sker (Shier, 2001). Det kan dock argumenteras för att det inte är nog att barnet enbart närvarar under beslutsfattandet. Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att barn kan uppleva att de inte har någon makt eller görs delaktiga under beslutsfattandet, även om de är närvarande. Vi vill därför hävda att det är betydelsefullt att uppmärksamma vikten av att inkludera barnet i de fall de närvarar vid beslutsfattandet, men också hur detta kan gå till.

7.1.2 Försvårande omständigheter i arbetet för barns delaktighet

Av denna studie framkommer, som tidigare redovisats, att samtliga intervjupersoner anser att en hög arbetsbelastning och tidsbrist ofta kan vara en försvårande omständighet vad gäller att göra barnet delaktig. De beskriver att tidsbrist eller arbetstyngd medför att möjlighet inte alltid finns att ge barnet förutsättningarna som de skulle vilja. Exempelvis i form av flera möten, aktiviteter eller återkoppling. Vi anser att det borde ske förändringar som möjliggör för socialsekreterare att få mer tid för varje enskilt ärende. Sannolikt torde dessa förändringar föregås av att problemet angående tidsbrist och arbetsbelastning lyfts upp på politisk nivå. Att hög arbetsbelastning kan vara en försvårande omständighet i arbetet att aktivt delaktiggöra barnet, är inte särskilt förvånande. Flera tidigare studier lyfter upp att hög arbetsbelastning och tidsbrist påverkar hur socialsekreterare förmår göra barnet delaktig (Bijleveld et. al., 2014; Pölkki et. al., 2012; Vis & Thomas, 2009). Våra intervjupersoner uttrycker på olika sätt att de gärna skulle vilja träffa barnet mer, men att tidsbrist och hög arbetsbelastning är något som kan försvåra detta. Problemet kan betraktas i ljuset av det som Vis & Thomas (2009) kommer fram till när de anför att barn borde få fler möjligheter till möten, eftersom det kan ge bättre förutsättningar för att barnets åsikter och önskemål faktiskt beaktas. Forskarna beskriver att ju fler möten barnet deltar i, desto mer ökar delaktigheten. Även Pölkki (2012) framhåller vikten av att skapa möjligheter till flera möten

28

med barnet för att främja delaktighet. Det kan dock vara viktigt att nämna att fler möten i sig självt inte nödvändigtvis möjliggör barns delaktighet, utan möten behöver då anpassas utifrån det barnet behöver och där barnet också engageras i att uttrycka sig (Tomas & O’Kane, 1999). Utifrån vårt empiriska material framkommer att denna aspekt finns med i utredningarna, där stöttning och anpassning sker i förhållande till barnet. Som nämnts tidigare kan fler möten ge bättre förutsättningar för att barnets synpunkter faktiskt beaktas. Som vi ovan framfört tyder mycket på att möten med barn och relationsskapande bidrar till att främja barns delaktighet. Det kan dock framhållas att även om barnet skulle vilja deltaga eller ha en insats, så kan föräldrarnas inställning till detta försvåra för barnet att göras delaktig i en utredning (Heimer et. al., 2018). Detta beror på att socialtjänsten i Sverige i huvudsak förutsätter att föräldrarna samtycker till att delta i en utredning eller till ett beslut, om inte rekvisit för tvångsmedel föreligger. Våra intervjupersoner lyfter upp denna aspekt, där föräldrarnas inställning till utredningen kan innebära att barnet, även om den så önskar, inte kan beviljas någon insats eller göras delaktig under utredningen om föräldrarna motsätter sig detta. Framförallt gäller det för barn under 15 år och där kriterier för utredande mot föräldrarnas vilja inte föreligger. Däremot kan barn som är 15 år och äldre själva bestämma om de vill ha en insats eller hur de vill deltaga under utredningen. Detta då de utifrån deras ålder anses vara part i ärendet (Heimer et. al., 2018). Dock kan nämnas att föräldrarnas inflytande aldrig kan överväga det som lagen säger om att barn ska ges en chans att få säga vad dem tycker och tänker (Heimer et. al., 2018). Frågan kan ställas om fokus bör förflyttas till ett barnskyddsperspektiv, snarare än att vidhålla det familjeinriktade systemet som antagits i Sverige, vilket nämndes tidigare i detta arbete. Om ett skifte sker möjliggörs ett beslutsfattande i vilken barnets röst och önskemål i större grad kan överrösta föräldrarnas. En sådan förändring medför rimligtvis implikationer för lagstiftare och politiker.

7.2 Metoddiskussion I detta avsnitt följer en diskussion om denna studies relation till kvalitetskriterierna trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och kriteriet om styrkande (Bryman, 2018). Dessa kriterier som låter uppmäta den kvalitativa forskningens tillförlitlighet, har sina motsvarigheter i det kvantitativa arbetets kvalitetsbegrepp; validitet och reliabilitet (Bryman, 2018). Det diskuteras även kring den valda metodens för- och nackdelar samt om andra lämpliga beslut kring metod kunde ha fattats.

7.2.1 Om studiens tillförlitlighet

Trovärdigheten av det som forskaren kommit fram till, beskrivs av Bryman (2018) stärkas om det redovisade resultatet uppfattas som trovärdigt av läsaren. Frågan som då kan ställas är om det empiriska materialet som framställts, harmoniserar med den teoretiska modell som utvalts. Eller framstår resultatet som orimligt i relation till teorin? Vi anför att det tänkas råda en god samstämmighet mellan det empiriska materialet och den aktuella teorin. Samstämmigheten mellan dessa består, enligt vår mening, i att de skeenden som det empiriska materialet inbegriper, låter spegla det som den aktuella teorin ramar in. Studien

29

har även genomförts enligt de riktlinjer som finns för forskningsstudier, vilket Bryman (2018) framhåller som en faktor i bedömningen av trovärdigheten. Vi kan påpeka att ingen respondentvalidering har gjorts under denna studie, vilket i vårt fall innebär att intervjupersonerna inte i förväg har fått del av resultatet i syfte att bekräfta att det deras uttalanden har tolkats korrekt (Bryman, 2018). Detta förklarar Bryman (2018) har en inverkan vid bedömningen av studiens trovärdighet. Svensson & Ahrne (2011) nämner att studiens resultat kan ställas mot resultat från tidigare forskning. Om resultaten är likartade, är detta något som kan underbygga studiens trovärdighet. Som framgår ovan finns forskning som går i linje med denna studies resultat.

Det har framhållits av flera om begränsningarna att tillämpa resultat från kvalitativ forskning på ett generellt plan (Svensson & Ahrne, 2011). Detta beskriver Bryman (2018) kan ha att göra med att färre undersökningspersoner deltar vid kvalitativa undersökningar. I vår studie genomfördes endast fem intervjuer som, vilket inte alla gånger kan tyckas vara tillräckligt för att tala om någon slags överförbarhet (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2011). Dock förklarar författarna vidare att beslutet om huruvida tillräckligt många intervjuer har gjorts, kan fattas utifrån en bedömning av om data uppnått en viss mättnad. Detta innebär att inga fler aspekter eller data verkar tillföras. Baserat på intervjuerna kunde vi bedöma att mättnad hade uppnåtts, då intervjupersonerna framhöll liknande företeelser och aspekter. Att påstå att tillräckligt många intervjuer har genomförts baserat på denna mättnad, kan ifrågasättas. Svensson & Ahrne (2011) skriver att det för överförbarhetens skull kan behöva genomföras intervjuer på olika geografiska platser inom en verksamhet. Studiens överförbarhet påverkas således av att intervjuer genomfördes med personer yrkesverksamma på en och samma arbetsplats.

Bryman (2018) nämner att bedömningen av i vilken omfattning en studie anses vara tillförlitlig, också innefattar graden av pålitlighet. För att avgöra detta framhåller Bryman (2018) att författaren behöver beskriva hur han eller hon gått till väga i varje moment. Studiens alla moment, såväl val av metod, bearbetning av data och genomförande med mera, har redovisats. Detta har redogjorts för så grundligt som möjligt med hänsyn till den utrymmesbegränsning som studien omfattas av. Vi som författat denna studie har under hela processen varit uppmärksamma om risken för att omedvetet orsaka att studiens resultat påverkas av egna ståndpunkter eller andra faktorer. Försäkrandet av denna aspekt som en bärande pelare för studiens tillförlitlighet, benämns av Bryman (2018) som styrkande eller konfirmerande. Det innebär i korthet att tydlighet ska råda kring att författarens egna ställningstaganden inte haft en inverkan på resultatet.

7.2.2 Om den valda metoden

Intervjuer beskrivs av Eriksson-Zetterquist & Ahrne (2011) som mycket goda instrument för att undersöka företeelser inom kvalitativ forskning. Författarna uppger att omfattande data kan inhämtas genom intervjuer och att många skeenden som sker omkring oss kan skildras i dessa intervjuer. Det som däremot kan nämnas vara instrumentets nackdelar är att det som uttrycks i en intervju i många fall kan tolkas på olika sätt. Det är inte säkert att intervjupersonen menade det som forskaren tolkat uttalandet på (Eriksson-Zetterquist &

30

Ahrne, 2011). Ett annat problem med intervjuer är där respondenter tenderar svara på ett sätt som de tror är önskvärt att de svarar på (Bryman, 2018). Eriksson-Zetterquist, 2011) beskriver också att vissa respondenter kan svara på frågor utifrån en vilja att framstå som duktig kring det ämne som är aktuellt under intervjun.

Det kan nämnas att istället för enskilda intervjuer, skulle gruppintervjuer kunna genomföras. Gruppintervjuer innebär i korthet att flera personer deltar under en intervju (Bryman, 2018). Vanliga motiv för att välja att genomföra en gruppintervju är att det är mer tidseffektivt och mer ekonomiskt, skriver Bryman (2018). Beslutet att inte genomföra en gruppintervju baserades på bedömningen att intervjupersonerna i enskilda samtal skulle få mer utrymme att kunna beskriva och förklara hur det arbetar och tänker kring barns delaktighet. Dessutom förmodades det, utifrån tjänstepersonernas schema och rådande pandemi, bli svårare att få till ett datum och en tid för gruppintervju, där tillräckligt många gemensamt kunde närvara. Med tanke på den tidsram som föreliggande studie har att förhålla sig till, ansågs det inte vara klokt att gå miste om värdefull tid i väntan på ett datum för gruppintervju.

Om syftet och frågeställningarna i denna studie hade utforskats utifrån en kvantitativ metod, skulle eventuellt andra ställningstaganden kunna göras avseende resultatens generaliserbarhet (Bryman, 2018). De som bedriver kvantitativ forskning vill gärna undersöka orsaken till ett visst fenomen, medan den kvalitativa forskningen snarare vill fokusera på vilket sätt skeenden kommer ter sig (Bryman, 2018). Eftersom denna studies syfte och frågeställningar inbegriper en fråga om hur ett visst fenomen kommer till uttryck, får valet av kvalitativ metod anses vara lämpligt.

7.2.3 Etiska aspekter

Bryman (2018) framhåller att etiska problem om hur en forskningsprocess med alla tillhörande beslut ska genomförs, med sannolikhet inte går att reda ut eller helt avlägsna från det praktiska forskningsarbetet. Bryman (2018) påtalar att författaren till ett forskningsarbete behöver ha de olika etiska aspekterna i åtanke. Detta förklarar Bryman (2018) kan hjälpa författaren att göra så etiskt klanderfria val som möjligt i arbetsprocessen.

I detta arbete har vi som författare redogjort för vår medvetenhet avseende de fyra etiska principerna. Därutöver har redogjorts för på vilket sätt som dessa principer har implementerats i studiens genomförande. Bryman (2018) påpekar att det emellertid jämt finns beslut eller handlingar inom ett forskningsarbete vars etiska korrekthet kan diskuteras. I vår studie kan exempelvis framhållas att intervjupersonerna efter en inspelad intervju inte än en gång tillfrågades om de fortfarande samtyckte till att vi behöll det inspelade materialet. Kanske uttalade sig intervjupersonen på ett sätt som den ångrar eller upplever av andra skäl att ångrar samtycket till inspelningen. Det går givetvis att ställa sig frågan om detta (icke) handlande är etiskt försvarbart. När intervjupersonerna i denna studie tillfrågades om de ville deltaga fick de inte heller möjlighet att se intervjufrågorna som formulerats. Detta innebär att de egentligen gav sitt samtycke till inslag som inte redovisats för dem och som de inte hade någon vetskap kring. Att inte redovisa precis allt för sina deltagare är dock vanligt förekommande i studier av samhällsvetenskaplig utgångspunkt, vilket dock innebär smärre övertramp ur etiskt hänseende (Bryman, 2018). Om vi i vårt fall skulle redogöra för alla

31

intervjufrågor eller andra detaljer i arbetet, skulle detta kunna ha konsekvenser för de svar som ges under intervjuerna, vilket Bryman (2018) lyfter.

7.2.4 Studiens begränsningar

Vi har naturligtvis behövt ta hänsyn till den tids- och utrymmesram för studien som lärosätet beslutat om, vilket påverkat bland annat antalet intervjupersoner som kunnat intervjuas. Det vore att föredra ett utförande av minst tio eller femton intervjuer, vilket Eriksson-Zetterquist & Ahrne (2011) framhåller ger bättre förutsättningar för studiens representativitet. En annan begränsning är att studien riktar sig enbart till socialsekreterare och deras perspektiv. Således utelämnas barnens perspektiv i frågan hur de upplever att socialsekreterare arbetar för att uppnå deras delaktighet, samt vad de anser vara hinder för deras delaktighet.

7.3 Slutsats Studiens syfte har varit att undersöka hur socialsekreterare i Sverige arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar. Frågeställningarna har varit hur socialsekreterarna går till väga för att möjliggöra barns delaktighet och inflytande i utredningar och vilka svårigheter socialsekreterare upplever att det finns för att möjliggöra barns delaktighet i utredningar. Ur resultatet framkommer att socialsekreterare inom ramen för denna studie arbetar enligt följande punkter; lyssnar på barnet i för barnet trygga miljöer, söker hjälpa barnet i att uttrycka sig genom olika samtalsverktyg och beaktar barnets åsikter och önskemål inför beslutsfattandet. Huruvida dessa olika punkter är skyldigheter varierar. Att lyssna på barnet och beakta dennes åsikter inför beslutsfattandet bedöms vara punkter de måste uppfylla utifrån lagrum och praxis. Däremot föreligger ingen skyldighet vad gäller att arbeta med samtalsverktyg i de situationer där barn har svårt att uttrycka sig. Därtill kommer vi fram till att organisationen förser socialsekreterarna med resurser av olika slag för att säkerställa att dessa punkter kan fullgöras i praktiken. Som framgår av resultatet är svårigheter som kan utgöra hinder för barns delaktighet tidsbrist, hög arbetsbelastning och, när barnet är under 15 år gammal, att föräldern motsätter sig att utredning bedrivs. Av resultatet framgår att barnet dock inte är med under beslutsfattandet. Inte heller tilldelas barnen något faktisk makt eller ett direkt ansvar över besluten. Detta resultat kan tänkas fungera som en utgångspunkt eller grund för reflektion gällande arbetet med barns delaktighet inom socialtjänstens barnavårdutredningar. Resultatet lyfter upp tämligen betydelsefulla aspekter av hur barnets delaktighet kommer till uttryck, men också hur denna delaktighet kan försvåras. Utifrån resultatet kan försök göras att hantera de framkomna hindren för barns delaktighet och skapa en diskussion kring hur barns delaktighet kan främjas ännu mer. Möjligen erfordrar hanteringen av dessa hinder att problemet lyfts på politisk eller chefsnivå. Utöver det kan resultaten medvetandegöra barns delaktighet i arbetet som annars inte uppmärksammats av socialsekreterare. Vi vill understryka att för att göra barn delaktiga i större utsträckning utifrån den teoretiska modell som tillämpats i denna studie, krävs att förändringar görs avseende tillfällen för beslutsfattandet. Med förändringar avses mer specifikt att göra det mer barnvänligt, barnfokuserat och upprätta riktlinjer för att följaktligen bjuda in barn till deltagande även i de sammanhangen.

32

7.3.1 Vidare forskning

Med anledning av studiens begränsningar avseende representativitet samt en utgångspunkt från enbart socialsekreterares perspektiv, kan anföras att ytterligare studier erfordras på området. Det kan också, i relation till förevarande studie, tyckas att mer omfattande studier krävs, där också barnets perspektiv omsluts. Genom att barnen blir hörda kring hur de uppfattar måttet av delaktighet i barnavårdsutredningar, är det rimligt att god kunskap produceras, som i sin tur kan motivera till eventuella förbättringar avseende delaktighet.

33

REFERENSLISTA

Ahrne, G., & Svensson, P. (2011). Kvalitativa metoder i samhällsvetenskapen. I G. Ahrne & P. Svensson (Red.), Handbok i kvalitativa metoder (s. 10-17). Malmö: Liber.

Barnombudsmannen. (u.å). Barnkonventionen. Stockholm: Barnombudsmannen. Hämtad den 10 november 2020 från https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/

Bell, M. (2002). Promoting children's rights through the use of relationship. Child and Family Social Work, 7(1), 1–11. https://doi.org/10.1046/ j.1365-2206.2002.00225.x

Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber.

Cashmore, J. (2002). Promoting the participation of children and young people in care. Child Abuse & Neglect, 26(8), 837-847. doi: 10.1016/s0145-2134(02)00353-8

Eriksson-Zetterquist, U., & Ahrne, G. (2011). Intervjuer. I G. Arhne & P. Svensson (Red.), Handbok i kvalitativa metoder (s. 36-56). Malmö: Liber.

Eydal, G. B., & Satka, M. (2006). Social work and Nordic welfare policies for children - present challenges in the light of the past. European Journal of Social Work, 9(3), 305-322. doi: 10.1080/13691450600828358

Ferguson, H. (2017). How Children Become Invisible in Child Protection Work: Findings from Research into Day-to-Day Social Work Practice. British Journal of Social Work, 47(4), 1007-1023. doi: 10.1093/bjsw/bcw065

Furén-Thulin, Å. (2020, 11 mars). Sätt barns rättigheter främst [Blogginlägg]. Hämtad den 10 november 2020 från https://skr.se/tjanster/merfranskr/bloggarfranskr/socialtjanstbloggen/artiklar/sattbarnsrattigheterframst.32243.html

Gallagher, M., Smith, M., Hardy, M., & Wilkinson, H. (2012). Children and families' involvement in social work decision making. Children & Society, 26(1), 74–85. https://doi.org/10.1111/j.1099-0860.2011.00409.x

Healy, K., & Darlington, Y. (2009). Service user participation in diverse child protection contexts: principles for practice. Child and Family Social Work, 14(4), 420-430. doi:10.1111/j.1365-2206.2009.00613.x

Heimer, M., Näsman, E., & Palme, J. (2018). Vulnerable children's rights to participation, protection, and provision: The process of defining the problem in Swedish child and family welfare. Child and Family Social Work, 23(2), 316-323. doi: 10.1111/cfs.12424

Husby, I. S. D., Slettebo, T., & Juul, R. (2018). Partnerships with children in child welfare: The importance of trust and pedagogical support. Child and Family Social Work, 23(3), 443-450. doi: 10.1111/cfs.12435

34

Kriz, K., & Skivenes, M. (2015). Child welfare workers’ perceptions of children’s participation: a comparative study of England, Norway and the USA (California). Child and Family Social Work, 22(S2), 11-22. doi:10.1111/cfs.12224

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, S., Lilja, J. & Mannheimer, K. (red.) (2005). Forskningsmetoder i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.

Leeson, C. (2007). My life in care: experiences of non- participation in decision-making processes. Child and Family Social Work, 12(3), 268-277. doi: 10.1111/j.1365-2206.2007.00499.x

Lundström, T., & Sallnäs, M. (2014). Social barnavård under 30 år – mer av samma eller något nytt? I U. Pettersson (Red.), Tre decennier med socialtjänstlagen – utopi, vision, verklighet (s. 47-64). Malmö: Gleerups Utbildning AB.

McLeod, A. (2007). Whose agenda? Issues of power and relationship when listening to looked-after young people. Child & Family Social Work, 12(3), 278–286. doi: 10.1111/j.1365-2206.2007.00493.x

Nigel, T., & O’Kane, C. (1999). Children's participation in reviews and planning meetings when they are ‘looked after’ in middle childhood. Child & Family Social Work, 4(3), 221-230. doi: 10.1046/j.1365-2206.1999.00112.x

Nigel, T., & O’Kane, C. (1998). When children’s wishes and feelings clash with their ‘best

interests’. The International Journal of Children’s Rights, 6(2), 137-154. doi: 10.1163/15718189820494003

Opdal, P.M. (2008). Pedagogisk-filosofiske analyser. Fagbokforl: Bergen.

Patton, M.Q. (1990). Qualitative evaluation and research methods. Newbery Park: SAGE Publishing.

Pert, H., Diaz, C., & Nigel, T. (2017). Children’s participation in LAC reviews: a study in one English local authority. Child & Family Social Work, 22(2), 1-10. https://doi-org.ep.bib.mdh.se/10.1111/cfs.12194

Ponnert, L. (2018). Utredningsarbete i barnavården – centrala utgångspunkter. I L. Ponnert (Red.), Utredningsarbete i den sociala barnavården (s. 13-31). Malmö: Gleerups Utbildning AB.

Prout, A., & James, A. (2015). A new paradigm for the sociology of childhood?: Provenance, promise and problems. In A. Prout & A. James (Eds.), Constructing and reconstructing childhood (pp. 6–28). London: Routledge.

35

Pölkki, P., Vornanen, R., Pursiainen, M., & Riikonen M. (2012). Children's Participation in Child-protection Processes as Experienced by Foster Children and Social Workers. Child Care in Practice, 18(2), 107-125. doi.org/10.1080/13575279.2011.646954

Rasmusson, B., Hyvönen, B., Nygren, L., & Khoo, E. (2009). Child-centered social work practice — three unique meanings in the context of looking after children and the assessment framework in Australia, Canada and Sweden. Children and youth services review, 32(3), 452-459. doi: 10.1016/j.childyouth.2009.10.025

Regeringskansliet. (u.å). Barnkonventionen som svensk lag. Stockholm: Regeringskansliet. Hämtad den 12 november 2020 från https://www.regeringen.se/regeringens-politik/barnkonventionen-som-svensk-lag/

SFS 1990:52. Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Stockholm: Socialdepartementet.

SFS 2018:1197. Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet MRB.

SFS 2009:400. Offentlighets- och sekretesslag. Stockholm: Justitiedepartementet L6.

SFS 2002:453. Socialtjänstlagen. Stockholm: Socialdepartementet.

Shemmings D. 2000. Professionals’ attitudes to children’s participation in decision-making: Dichotomous accounts and doctrinal contests. Child & Family Social Work, 5(3), 235–243. http://dx.doi.org/10.1046/j.1365-2206.2000.00160.x

Shier, H. (2001). Pathways to Participation: Openings, Opportunities and Obligations. Children & Society, 15(2), 107-117. doi: 10.1002/CHI.617

Socialstyrelsen. (2015). Bedöma barns mognad för delaktighet. Kunskapsstöd för socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt tandvården. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad den 6 november 2020 från https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2015-12-22.pdf

Socialstyrelsen. (2020). Barnets rättigheter och barnkonventionen. Hämtad den 20 november 2020 från https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/barn-och-unga/barnets-rattigheter-och-barnkonventionen/

Socialstyrelsen. (2018). Grundbok i BBIC. Barns behov i centrum. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad den 6 november 2020 från https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2018-10-20.pdf

SOU 2009:68. Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU). Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

Svensson, P. (2011). Teorins roll i kvalitativ forskning. I G. Ahrne & P. Svensson (Red.), Handbok i kvalitativa metoder (s.182-193). Malmö: Liber.

36

Svensson, P., & Ahrne, G. (2011). Att designa ett kvalitativt forskningsprojekt. I G. Ahrne & P. Svensson (Red.), Handbok i kvalitativa metoder (s. 19-33). Malmö: Liber.

Tregeagle, S. & Mason, J. (2008) Service user experience of participation in child welfare case management. Child & Family Social Work, 13(4), 391–401. doi: 10.1111/j.1365-2206.2008.00564.x

Van Bijleveld, G. G., Bunders-Aelen, J. F. G., & Dedding, C. W. M. (2020). Exploring the essence of enabling child participation within child protection services. Child & Family Social Work, 25(2), 286-293. doi: 10.1111/cfs.12684

Van Bijleveld, G. G., Dedding, C. W. M., & Bunders-Aelen, J. F. G. (2015). Children’s and

young people’s participation within child welfare and child protection services: a state-of-the-art review. Child & Family Social Work, 20(2), 129-138. doi:10.1111/cfs.12082

Van Bijleveld, G. G., Dedding, C. W. M., & Bunders-Aelen, J. F. G. (2014). Seeing eye to eye

or not? Young people's and child protection workers' perspectives on children's participation within the Dutch child protection and welfare services. Children and Youth Services Review, 47(3), 253-259. http://dx.doi.org/10.1016/j.childyouth.2014.09.018

Vetenskapsrådet (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad den 5

december 2020 från https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25b05/1555332112063/God- forskningssed_VR_2017.pdf

Vis, S. A., Holtan, A., & Thomas, N. (2012). Obstacles for Child Participation in Care and

Protection Cases—why Norwegian social workers find it difficult. Child Abuse Review, 21(1), 7-23. doi: 10.1002/car.1155

Vis, S. A., & Thomas, N. (2009). Beyond talking – children's participation in Norwegian care

and protection cases. European Journal of Social Work, 12(2), 155-168. doi: 10.1080/13691450802567465

Weisz, V., Wingrove, T., Beal, S. J., & Faith-Slaker, A. (2011). Children's participation in foster care hearings. Child Abuse & Neglect, 35, 267– 272. https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2010.12.007

1

BILAGA A Intervjuguide

Inledningsfrågor: 1. Hur gammal är du? 2. Vilken utbildning har du? 3. Vad arbetar du som på denna arbetsplats och vilka arbetsuppgifter har du? 4. Hur länge har du arbetat som socialsekreterare inom barnutredningar? Mellanfrågor:

5. Kan du detaljrikt beskriva hur du går tillväga i en utredning för att göra barnet delaktig? Förklara gärna från det att utredningen startar till det att ett beslut fattas i utredningen.

6. Hur arbetar du för att göra barnet delaktig i utredningen och i besluten som fattas?

7. Kan du berätta lite om hur du brukar gå tillväga under ett barnsamtal?

8. Kan du berätta lite om huruvida barnets åsikter och vilja vägs in inför ett beslut? 9. Kan du berätta lite om på vilket sätt barnets önskemål och åsikter lyfts upp under ärendets gång?

10. Kan du berätta om vilka/vilken informationskälla (vårdnadshavare, barnet, skola, polis etc.) som brukar tillmätas betydelse vid en analys, bedömning och beslut? Berätta gärna hur du resonerar.

11. Vem eller vilka är närvarande när ett beslut ska fattas i en utredning?

12. I vilken grad tillåts barnet bestämma när ett beslut ska fattas i utredningen? 13. Upplever du att barnet tilldelas makt och ansvar i beslutsprocessen? Om nej, förklara gärna varför. Om Ja, förklara gärna hur.

14. Anser du att barnets ålder har någon påverkan av huruvida du gör barnet delaktig i utredningen och besluten?

15. Hur upplever du att din organisation möjliggör för dig att arbeta på ett sätt som möjliggör barnets delaktighet?

16. Anser du att organisationen du arbetar i ger dig resurser, möjlighet eller utrymme att kunna göra barnet delaktig i utredningen och i besluten? Om Ja, berätta gärna på vilket sätt. Om Nej, förklara.

17. Kan du berätta om tillkortakommanden som kan förekomma avseende att göra barn delaktiga i ärenden? Om du inte ser att det finns tillkortakommanden; vad anser du görs för att göra barnet fullt delaktig?

2

18. Anser du att det finns faktorer som hindrar dig från att jobba för barnets delaktighet? Om Ja, vilka är denna/dessa faktorer?

19. Anser du att du har verktyg och kunskaper för att på ett lämpligt och effektivt sätt prata med barn i utredningssamtal? Ge gärna exempel.

20. Hur planeras möten i utredningen avseende mötets form och plats (ex. hur många som deltar, vilka som deltar och vart mötet sker)?

21. Hur resonerar du i frågan om du ska träffa barnet enskilt? Är exempelvis ålder, mognad eller andra orsaker utslagsgivande i huruvida du träffar barnet enskilt?

22. Vet du om organisationen du arbetar under, i sin policy eller i andra beslut, fastställer som en skyldighet att utredningen ska inbegripa att barnet ska lyssnas på och göras delaktig i besluten? Hur framställs isåfall detta?

23. Vet du om organisationen du arbetar under, i sin policy eller i andra beslut, fastställer som en skyldighet att utredningen ska inbegripa att barnets åsikter och önskningar ska vägas in i bedömningen inför beslut? Hur framställs isåfall detta?

24. Vet du om organisationen du arbetar under, i sin policy eller i andra beslut, fastställer som en skyldighet att utredningen ska inbegripa att socialsekreterare använder sig av arbetsmetoder som ska hjälpa barn att kunna uttrycka sig själva (ex. nalle-kort etc)? Avslutande frågor: 24. Har du något mer som du vill säga kring arbetet med barnets delaktighet i en utredning?

25. Vad tycker du kan förbättras i arbetet med att göra barn delaktiga i en barnavårdsutredning?

BILAGA B Missivbrev

Hej! Vi är två studenter som läser vår sjätte termin på Socionomprogrammet vid Mälardalens högskola och just nu arbetar med vårt examensarbete. Uppsatsen utgår ifrån en kvalitativ metod. Därför söker vi 5–6 socialsekreterare som jobbar i utredande verksamhet med barn och unga som vi kan intervjua. Intervjuerna uppskattas ta 30–55 min. Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare i Sverige arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar. Det är frivilligt att medverka i studien, vilket innebär att det går bra att avbryta sin medverkan och intervju när man vill och utan att behöva berätta varför. Intervjuerna kommer att spelas in för att sedan transkriberas. Därefter kommer allt material att raderas så fort uppsatsen är färdigställd. Alla personliga uppgifter som inhämtas behandlas också så att de blir anonyma. Vi hoppas det finns intresse bland er att medverka i denna studie. Det skulle uppskattas om ni som är intresserade har möjlighet för en intervju inom kommande veckor (tidigast vecka V.48) och så snart som möjligt.

Med vänliga hälsningar Charbel Özer & Kawthar Hussein

Kontaktuppgifter: Charbel Özer: Charbel.ozer@gmail.com Telefon: Kawthar Hussein: Kawtharjb@hotmail.se Telefon: Handledare: Munir Dag Mail: Munir.dag@mdh.se Telefon: 016153415

Box 883, 721 23 Västerås Tfn: 021-10 13 00 Box 325, 631 05 Eskilstuna Tfn: 016-15 36 00

E-post: info@mdh.se Webb: www.mdh.se