vi är generation otrygg

röster” ”

utanför

10om att hamna

kim SARAFARukeliSAbethjonASmARkuSdickmARiAVAneSSAjohAn

>>

RöSteR:

Unga till arbete är ett utbildnings- och prak-tikprogram där arbetslösa unga i Dalarna får möjlighet att utveckla sina drömmar och visioner med stöd av en kursledare. Och på det sättet komma närmare ett arbete eller studier. En av deltagarna i projektet sa nyligen till sin kursledare, efter ett samtal dem emellan:”Jag tror att det är första gången någon verkligen lyssnat på mig och vad jag vill med livet”. Vad var det som gjorde att den här personen kände så? Mycket handlar om att kursledaren lyssnade med ett öppet sinne och var intresserad och nyfiken. Kursledaren hade ett förhållningssätt och ett bemötande som gjorde att deltagaren kände sig trygg och kunde berätta om sina tankar, drömmar och problem. En människosyn som bygger på att alla har en plats, en vilja och resurser att göra något meningsfullt i livet, den går inte att fejka. I ett sådant möte känns det befriande

och roligt att prata om sina drömmar och visioner. I den här boken låter vi tio unga männis-kor berätta om sin väg från en ofta otrygg situation, till en arbetsmarknad som ställer höga krav. Det är berättelser om utanför-skap, otrygghet och om raserade drömmar. Men också om stöttande medmänniskor, starka familjeband och hopp om ett liv med bra jobb, egen bostad, barn och vänner. Dessa tio unga människor ger oss inga lösningar. Men deras historia ger en bild av systemets svaga punkter och väcker tankar om hur vi gemensamt kan göra tillvaron enklare för våra uppväxande generationer. I den här boken är inte alla berättelser solskenshistorier. Men ljuset tränger igenom.

Karin RosenbergProjektledare unga till arbete

region dalarna

att bli sedd och bekräftad är nog det viktigaste för en ung människa På väg ut i livet. det kan låta enkelt, men ändå är det en bristvara för många människor; att få träffa en annan Person som är intresserad av vem jag är, vad jag vill och som inte bara kommer med PekPinnar.

någon som lyssnar och ser

I vardagsrummet står strykbrädan med kläder i prydliga rader. Hon sköter en del av hushålls-sysslorna hemma, eftersom hon bor kvar med föräldrarna och en yngre syster, för tillfället även mormor. Kim tycker det är rätt att hon har arbetsuppgifter. Det orsakar nästan aldrig bråk, förklarar hon. Drygt ett år har gått sedan hon slutade första delen av kursen Unga till arbete. Kim berömmer kursledaren som var mycket upp-muntrande. Av tiden tillsammans med övriga deltagare minns hon mest prat, ibland om ointressanta saker. Men kursledaren och även ungdomarna inspirerade henne att se bra sidor hos sig själv. Hon bröt de negativa tankeba-norna som hon länge trampat runt i. Tidigare såg hon sig själv som en person som hade svårt med kontakter, som aldrig avslutade något, en parasit. – Jag tänkte att jag kanske hade någon diag-nos. Jag sökte på nätet. Men det enda jag kom fram till var att jag var deprimerad.

ensamhet i skolanHon bor strax utanför det lilla samhället. Hennes mamma är född i Sydostasien, pappa i Sverige.

den lilla hunden hälsar först, nyfiken och nästan fyrkantig. kim kommer efter i hallen, försiktigare. hon säger att hon är blyg och har svårt att tala om sig själv. det är svårt att förstå efter ett möte med kim. hon berättar genomtänkt, ibland med ett leende bakom luggen som täcker halva ansiktet.

Redan från skolstarten i början av nittio-talet fick Kim höra glåpord om sig själv för sitt mörka hår, sin näsa. – Alla andra var blonda och blåögda. Hon växte snabbare än övriga flickor i klas-sen. I tonåren intresserade hon sig för rollspel. Hon blev en av dem med låg status, berättar Kim. – Det gjorde väl ingenting egentligen. Men det jobbiga var att inte ha någon nära kompis.

vänner via nätetEfter nian ville hon mest av allt iväg. På nätet fick Kim kontakt med likasinnade och valde att göra som de, flytta många mil söderut för gymnasiestudier. Hon började på ett special-program med inriktning filmkunskap. Kim bodde i en lägenhet ihop med de två nya vän-nerna som var ett år äldre. Båda ägnade sig åt musikalundervisning på kvällarna. Kim ville också, sökte två år i rad, men kom inte in. Sista gången var hon först i kön för reservplatser, men blev utan.Hon hade ingen nära vän i klassen. – Efter jullovet när jag skulle tillbaka bröt jag ihop här hemma. Mina föräldrar förstod att något var fel.

kim

kim heter egentligen något annat.

>>

Hon flyttade tillbaka till föräldrahemmet igen och pendlade till grannkommunen för gymnasiet, lämnade och började istället studier på Komvux, som hon också hoppade av. När Kim gick en ettårig folkhögskoleutbildning avslutade hon alla kurser. Ingenstans på de nya skolorna kände hon sig hemma. Med rötterna i två kulturer kan Kim jäm-föra villkoren för unga i två olika världsdelar. Framför allt skiljer möjligheterna att studera, betonar hon. Hon är tacksam över utbudet i Sverige. Men att ta var på alla chanser skapar också en press. – Ibland säger mina föräldrar att jag ska tänka på hur mina kusiner har det. Det gör jag också. Men det hjälper ändå inte. Jag vet ju inte riktigt vad som är min grej, vad jag verk-ligen vill göra. Det finns så mycket, man måste verkligen välja rätt. Hon har ofta känt att andra inte förstår varför hon verkar håglös och tvekar. Idealet är att vara strålande glad, ha massor av vänner, sprudla av idéer, tycker Kim. Hon värjer sig för käckheten. – De tror att det bara är att skärpa sig. Det har jag väl tänkt själv också. Istället har hon blivit sittande hemma, utan att vilja träffa någon. Och då kan hon inte gå långt i det lilla samhället där nästan alla vet vem hon är. – Jag tar itu med studierna sedan, tänker jag. Men det blir inte så.

jobb som timvikarieAtt flytta hemifrån ligger långt fram i tiden, tror hon. Först krävs ett jobb för att försörja sig. Då ska hon helst ha körkort. Hittills har Kim som ung vuxen varit beroende av att pappa kan köra henne. – Jag har ju inte råd att ta körkort. Och motorer är inte något för mig. Ibland hoppar hon in som timvikarie för ett städbolag på hemorten. Då cyklar hon eller går till jobbet. Hon är glad för varje tillfälle att tjäna pengar. Andra arbetsgivare har sagt till henne att de hellre vill ha någon som bor mer centralt eller har bil och snabbare kan rycka in.

stark vänskaPIbland tänker hon: Om hon hade gått ut gymnasiet, studerat längre på Komvux och fått högskolebehörighet. Hur hade hon haft det då? – Men jag känner inte direkt att jag ång-rar något. Jag har kvar mina vänner som jag bodde med på gymnasiet. När vi ses är allt som vanligt. Det är jättestarkt. Praktiktiden under Unga till arbete gav nytt hopp. Kim hade en önskan att jobba med dokumentering och arkivering. Peppad av kursledaren fick hon en plats på ett litet museum. Där upptäckte Kim att service till be-sökarna var roligare än att arbeta med digitala arkiv. Hon fick också sommarjobb. Nu är hon arbetslös igen. Varje månad fortsätter Kim att träffa kursledaren från Unga till arbete.– Hon hjälper mig att se framåt. Och det känns bättre nu, en sak i taget. Det får ta den tid det tar.

Praktik På fritidsgårdGenom Arbetsförmedlingen har hon rätt till en praktikplats eller en arbetsmarknadsåtgärd. Hon vill prova ett mer utåtriktat kulturarbete, gärna för ungdomar. Som tonåring gillade hon fritidsgården. – Fast det fanns inte så jättemycket att göra för mig där, mest biljard. Jag skulle vilja jobba på en fritidsgård där man också kan måla eller göra film. Jag hoppas att jag kan få en sån praktikplats nu. Då kan det ju också vara posi-tivt för mig att ha fötterna i två kulturer.Det tänker Kim ta upp med sin arbetsförmed-lare som hon ska träffa senare samma dag. Pappa skjutsar.

ibland säger mina föräldrar att jag ska tänka På hur mina kusiner har det. det gör jag också. men det hjälPer ändå inte. jag vet ju inte riktigt vad som är min grej, vad jag verkligen vill göra. det finns så mycket, man måste verkligen välja rätt.

Kort, blond, med temperament som blixtrar till ibland. I näsan sitter piercingen. Sara har lätt till skratt och berättar ibland så att obe-hagligt nästan blir komiskt. Som när hon för första gången tog kontakt med en myndighet, Arbetsförmedlingen. Jobbcoachen var två år äldre. – Han började ragga på mig. Tio på lördags-kvällen kom ett sms: ”Hej gumman…” Eller andra uppkörningstillfället. Nervös satt hon vid ratten, ensam med den manliga inspektören på passagerarplats. – Mitt i körningen frågade han om jag hade intim-piercing också. Han godkände inte hennes körning. Efteråt skulle hon komma att behöva mycket pepp-ning för att göra ett tredje försök. Då klarade hon körkortet.

valde självStöd fick hon bland annat av kursledaren för Unga till arbete. En socialsekreterare tipsade Sara om programmet. – Unga till arbete var ju något som jag valde själv, som jag inte var tvungen att gå. Men det var sjukt nervöst att möta alla nya.

Bakom sig hade hon en tid som arbetslös. – Jag tyckte att jag hade fått bekräftelse på att ingen ville ha mig, att jag inte kunde något. Du vet, när man söker tio jobb, får ett medde-lande att någon annan fick tjänsten, resten hör man inte ens av. Jag kände mig som en parasit i samhället, jag bidrog inte med någonting!Unga till arbete fick henne att tänka om, säger Sara. Bland annat funderade ungdomarna över sin egen självbild och vad de utstrålade inför arbetsgivaren. – Om jag inte själv tror på mig, varför ska någon annan då bli övertygad om att anställa mig.

alla bra På någontingKursledaren upprepade också budskapet att alla är bra på någonting. Idag håller Sara med. – Det kan bara ta lite tid att komma fram till sin grej. Vi fick ju också chans att prova olika praktikplatser. Om man tyckte att, nej, det här var inget för mig, så gick det att byta. Man riskerade inte att förlora sin försörjning.Det personliga bemötandet i Unga till arbete var bäst, tycker Sara. – Jag kunde vara mig själv, med min histo-

tavlan med en målad jätteclown tar uPP-märksamheten i vardagsrummet. sara såg den På blocket och slog till direkt. nyligen flyttade hon och Pojkvännen in i tvåan till-sammans. – det kan vara lite looser-stämPel över att vara kvar i samma stad som man kommer ifrån. förut tänkte jag också så. men nu har jag ändrat mig. det är här jag vill bo, här jag har familj och vänner.

sara

ria. Jag var inte bara ett fall i systemet.Drygt ett år senare har hon fortfarande kon-takt med sin kursledare. Hon uppskattade också att få veta mer om arbetsmarknaden. Som exempel nämner Sara rättigheter i arbetslivet, lagen om anställnings-trygghet, lagar mot diskriminering och fackets roll. Men hon är inte nöjd med hela upplägget av Unga till arbete. – Kursledaren hade en idé att vi måste träna. Men det fungerar inte för alla. De gångerna var många ”sjuka”. En del saker var heller inte så intressanta, till exempel en dokumentärfilm i tre timmar.

ständiga vikarierPå gymnasiet gick hon medieprogrammet. Un-dervisningen på yrkeslektionerna var mycket dålig, helt utan planering och med ständiga vikarier, berättar Sara. Tre av sexton elever i klassen gick ut med fullständiga betyg. Senare har Sara läst vidare. Under en period jobbade hon heltid på café och läste på Komvux heltid. Hon fixade både och. – Då fick jag mitt första MVG, i hälsopeda-gogik! Ett betyg återstår, i matematik. Sedan är dörren öppen för högskoleprogram. Ingen av hennes föräldrar har studerat på högskola. – För mig är det viktigt att ha behörighet. När jag vet vad jag vill så är det bara att söka. Jag behöver inte läsa in en massa först.

”generation otrygg”Fyra kvällar i veckan jobbar hon som fritids-ledare på två fritidsgårdar. Hon går in för att stötta ungdomar i högstadieåldern. Bland annat säger hon till dem att ta vara på skolti-den, att de har rätt att drömma och att de med stolthet kan bo kvar på hemorten, berättar Sara. Dessutom städar hon, arbetar på café och restaurang. Hon vet aldrig hur stor inkomst hon får ihop varje månad. På senare tid har Sara insett att många ungdomar är i samma situation som hon. – Vi är generation otrygg. Vi har vuxit upp under krisår på nittiotalet. Sedan mötte vi bostadsbrist och massarbetslöshet. Men det gäller att engagera sig. Jag gör det och mår bra av det. Jag har grym självkänsla nu.

– vi är generation otrygg. vi har vuxit uPP under

krisår På nittiotalet. sedan mötte vi bostadsbrist och

massarbetslöshet. men det gäller att engagera sig. jag gör

det och mår bra av det. jag har grym självkänsla nu.

Faruk har sitt mörka hår samlat i en hästsvans. Han berättar lite korthugget, ibland med en svärta som tyder på erfarenhet av bakslag. Då och då glimtar ändå hopp och en stark ambi-tion att inte ge upp. Som åttaåring flydde han diktaturen för Sverige. Hans pappa var politiskt aktiv för kurdernas sak. Första tiden i Sverige minns Faruk som lugn. Men sedan kom beskedet, avslag för ansökan om uppehållstillstånd. – Man tyckte inte att det var så farligt för oss.

gick inte i skolaHan levde gömd först hos en släkting, senare hos en svensk familj i Dalarna. Faruk, ett mycket studiebegåvat barn, gick inte i skolan. Först i tonåren fick han chansen igen på en friskola. På två år läste han in allt han missat.Som fjortonåring kom uppehållstillståndet. Han kan ännu känna jublet över beskedet. – Sedan blev jag arg igen. Bara jag och mamma kunde stanna. Efter ett år fick pappan också uppehållstill-stånd, men inte näst äldsta brodern som hade fyllt 18 år.

studier På universitetFaruk gick Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Han fortsatte med universitets-studier i södra Sverige där han bodde hos en släkting, långt från familjen. Till och från sko-lan hade han fyra timmars resväg varje dag. Samtidigt ökade dödandet i hemlandet. Faruks båda bröder sökte uppehållstillstånd i Sverige. – Eftersom jag var den enda i familjen som behärskade svenskan skötte jag pappersarbe-tet. Så klart att det var en jobbig tid. Till slut hoppade jag av studierna. Han hade inte läst tillräckligt för att få studielån. Återstod att söka jobb. Och Faruk sökte tjänst på tjänst men fick inte ens svar. Han blev sittande, gick inte ut.

tvekade förstSocialkontoret kom med tips om Unga till arbete. Han tvekade. – Det finns för många projekt och bidrag som ändå inte leder till något för ungdomar. Men jag tänkte att jag lika väl kunde försöka.Han tyckte om kursledningen. Någon lyssnade på honom och bemödade sig att hitta praktik-platser och en inriktning just för Faruk. Att

i vardagsrummet står teven På. den arabiska tv-kanalen sänder från fn:s generalförsam-ling. för mellanösternlandets räkning för-nekar ambassadören att regimen gjort sig skyldig till mord På den egna befolkningen. – man blir förbannad, säger faruk där han sitter i den gråa skinnsoffan. hans mamma har just serverat te och två jättefat med kex.

faruk

faruk heter egentligen något annat.

träffas i grupp med andra ungdomar i samma situation gjorde också dagen roligare.Men han hade hellre sett att pengarna gått till nystartade företag som gett riktiga jobb och avtalsenliga löner. – I Norge finns massa företag där det går att få anställning, arbeta hårt och tjäna pengar. Varför är det inte så här? I gruvbranschen har han ännu inte sett några utannonserade tjänster, trots nyheter om stora satsningar. – Staten borde driva utvecklingen och se till att fler får jobb. Istället lämnar man över allt till företagen.

hård konkurrensKommuner kan göra mer och ordna jobb för ungdomar, menar Faruk och syftar på arbeten med äldre, eller i skolor, exempelvis läxhjälp. – Idag är konkurrensen benhård om de lediga tjänster som annonseras ut. Högutbilda-de, exempelvis socionomer, söker tjänster som de är överkvalificerade för. Det är jobb som jag gärna skulle vilja ha. I Sverige är arbetsmarknadspolitiken för defensiv. De två politiska blocken är för lika, Sverigedemokraterna fångar upp missnöjda och växer på andras inkompetens, anser Faruk. Bland ungdomar finns ofta idéer och erfarenheter som ingen tar vara på, tycker han. – Fler borde få berätta, ungefär som jag gör nu. Men det här kommer ju inte heller att leda till någonting.

Praktik På bankEn tid in i kursen Unga till arbete fick Faruk en förfrågan från Arbetsförmedlingen. En bank hade plats för en praktikant. Efter tre veckor klarade han jobbet som kassapersonal själv-ständigt. Han trivdes, mötte kunder, dagarna gick fort. Han hade hoppats få anställning, men chefen förklarade att först krävdes högre studier. Faruk hoppar nu in som timvikarie.Han har också börjat på en ingenjörsutbild-ning. Men att läsa på heltid utan försörjning fungerar inte, har han insett. Han söker jobb och är i gång med att ta körkort, för att bli mer ”anställningsbar”. Faruk tycker att han är fast i en ond cirkel. Utan högre studier får han inte jobb. Men han har inte råd med studier eftersom han inte får jobb. Han tänker ge upp ingenjörsutbildningen och bara läsa vissa kurser. Då klarar han vill-koren för det tidigare studielånet. Sedan kan han börja om, satsa på utbildning med nya studielån, är planen.

familjen är samladBåda bröderna har fått tillfälligt uppehålls-tillstånd i Sverige, på grund av den farliga situationen i hemlandet. Hela familjen är nu samlad i Dalarna. – Det är viktigt. Man är ett flockdjur. De har koll på mig om jag får problem och jag kan hjälpa dem. Grubbleriet har nått en gräns. Det har han bestämt sig för den här sommaren. Faruk tän-ker inte tappa framtidsdrömmen om ett vuxet liv, jobb, egen bostad, familj och barn. När tekopparna är tomma ber han om ursäkt och lämnar rummet. Ett kvällspass matematik väntar.

utan högre studier får han inte jobb. men han har inte råd med studier eftersom han inte får jobb.

>>

Det värsta var misstänksamheten, till och med från släktingar och de vänner som hade jobb, säger Elisabeth. Hon märkte deras funde-ringar: Gjorde hon verkligen allt för att få ett arbete? – Men du måste ha kontakter. För mig var det ingen idé att satsa på sånt som var utan-nonserat. Konkurrensen är för stor.

ett jobb om dagenSocialkontoret krävde att hon sökte minst ett jobb om dagen. Tjänsterna som hon var kvalificerad för räckte inte. Hon sökte ändå och över hela landet, trots att hon inte räknade med resultat. Samtidigt fanns oro över att få ett jobb exempelvis i Skåne, långt från famil-jen. Inför besöken hos handläggare på socialkon-toret och Arbetsförmedlingen sov hon dåligt. Elisabeth förberedde sig för att visa sig duktig. Hon fick nya papper att läsa igenom hemma. När ett möte var över kände hon först en viss lättnad, sedan sjönk hon nästan ihop av trött-het. – Det är en sån anspänning att gå dit. Nu efteråt kan jag säga jag att systemet verkligen inte är humant. Arbetslösheten tärde också på relationen med pojkvännen som jobbade som timvikarie. Till slut separerade de och Elisabeth lämnade lägenheten.

känner tvångFörsörjningsstödet var 4 000 kronor i måna-den. Det räckte inte till ett eget liv och hon flyttade hem till föräldrarna. För att behålla bidraget var kravet att jobba på ett ungdoms-centrum. – Man känner sig tvingad och nästan för-nedrad, jobb åtta timmar utan riktig lön. Jag tror inte på tvång. Men ganska snart kom hon med i kursen Unga till arbete. Rösten ändrar tonfall när hon berättar. – Det är det enda som jag har varit med i som arbetslös som har hjälpt mig. Jag blev inte bara ett namn på ett papper. Kursledarna var positiva, inte så där töntigt, utan genuint. Det var också jätteskönt att träffa andra i sam-ma situation, utan att man drar ner varandra. För annars kan det ju bli så om fyra arbetslösa är i samma rum. Hon fick hjälp att se bra egenskaper hos sig själv och tona ner de sidor som hon såg som problem. – Till exempel kom jag fram till att jag inte behövde vara så blyg. Möjligheten till arbete eller studier blev tydligare, säger Elisabeth. – Innan kände jag mig så nedtryckt av Arbetsförmedlingen och av alla som redan lyckats få jobb.

hon sitter uPPkruPen i fåtöljen i vardags-rummet. mysdräkten är svart, håret färgat morotsrött och fäst i en lös svans. i soffan snarkar hunden rofullt. elisabeth talar om arbetslösheten. – det är det mest stressande jag har varit med om. man känner inte att man bidrar med någonting.

ElisabEth

Packade kartongerTidigare hade hon gjort praktik på en kläd-butik, en plats hon fick genom Arbetsförmed-lingen. Butikschefen sa att hon hade chans till jobb, men efter en månad gick tjänsten till en annan. När hon frågade varför blev svaret: ”Du kan inte ta kunderna”. – Men det fick jag ju heller ingen träning i. Jag gjorde allt skitjobb, städade och packade kartonger. Aldrig mer ville hon ha praktik och bli utnyttjad. Men kursledaren för Unga till arbete fick henne att ändra inställning. Han hade kontakter som ledde till en plats på fritidshem och fritidsgård. Elisabeth ville prova. Ändå tvekade hon först eftersom hon inte hade erfa-renhet av yngre barn. – Men jag märkte ju att barn är roliga. Och personalen blev glad när jag tog på mig att vara pysseltant. Hon trivdes ännu bättre med tonåringarna på fritidsgården. Elisabeth fick särskilt bra kontakt med en grupp flickor. Hon berättade öppet att hon sällan dricker. Och gör hon det så är det inte mycket. – De tyckte det var skönt att höra att man inte behöver dricka. Såg mig som cool.

en ”riktig” utbildningMen på fritidsgården upplevde hon ändå hög-stadiestämningen som kaxig och hård. Hon ville hellre jobba med vuxna. Därför valde hon lärarprogrammet med inriktning gymnasiet. – Jag sökte också för att jag inte stod ut med att vara arbetslös längre. Samtidigt har Elisabeth alltid tänkt satsa på högre studier. Det ökar chanserna till jobb, re-sonerar hon. Hösten innan sökte hon sjukskö-terskeprogrammet, men kom inte in.

I släkten finns få högskoleutbildade. – Jag har känt att de inte riktigt förstått varför jag vill ha en riktig utbildning. Både i grundskolan och på gymnasiet trivdes hon i skolan. Elisabeth har lätt för att lära och tycker om när kunskaper leder till nya insikter. Nu läser hon lärarprogrammet på distans och gör det mesta av studiearbetet hemma. Histo-ria och religion är hennes huvudämnen. – Jag är inne på andra terminen och det går bra för mig. Men vi får mycket litteratur och man måste verkligen kunna välja det vikti-gaste. I sin bakgrund har hon också ett års studier i textilhantverk på en folkhögskola. Hon hop-pas kunna använda sig av intresset i lärarjob-bet.

skön stress Elisabeth har vant sig vid att bo med föräld-rarna i radhuset. – Första veckorna var det katastrof, som att vara femton igen och tillbaka på ruta ett. Man kan inte bjuda hem folk när man vill och måste tänka på alla om man lagar mat. Men nu går det jättebra. Studier på lärarprogrammet betyder högre status än arbetslöshet, konstaterar hon med ett skratt. Ingen i omgivningen har kommenterat negativt eller misstror yrkesvalet. Hon behö-ver inte längre gå till Arbetsförmedlingen eller socialkontoret. Efter det tuffaste året som arbetslös känner hon lugn. – Tempot är högt i skolan, men det är en skön stress. Jag vet vad jag ska bli och vad jag gör de kommande åren. Jag får studielån och slipper vända på varje krona.

hon fick hjälP att se bra egenskaPer hos sig själv och tona ner de sidor som hon såg som Problem. – till exemPel kom jag fram till att jag inte behövde vara så blyg. möjligheten till arbete eller stu-dier blev tydligare.

barndom i ljusHan växte upp med mamma och tre syskon. Som sexåring var Jonas med om att pappa lämnade familjen, alkoholiserad och dömd för brott. – Jag är mer stolt över att min mamma sa ifrån än jag är arg över att han svek. Men ekonomin svajade. Han beskriver sig som ett fattigt barn. Mamman lånade pengar och fick svårt att betala tillbaka. Barndoms-åren i hemmet är ändå ljusa minnen. Syskonen hade kul ihop, betonar han.

utanför i klassenFörsta skolåren i mitten av 90-talet handlade om utanförskap. Två barn i klassen stoppade Jonas från att bli en i gänget. Varje dag var han rädd för vad de skulle göra mot honom. Aldrig glömmer han smärtan av en hårt formad sandboll kastad rakt i ögonen. Ingen vuxen stöttade. – Fröken? Den gamla damen, hon var nog fullt upptagen. Och mamma hade annat att tänka på. Men de som mobbade mådde inte bra de heller, det har jag förstått efteråt. Klasserna blandades i fyran. Jonas trivdes

bättre. Högstadiet minns han också som en bra tid. Han fortsatte på gymnasiet, naturve-tenskapligt program. Som en av fyra i klas-sen satsade Jonas på IT. Han gick ut med bra betyg.

konflikt med mammaMen under sommaren kom han i bråk med sin mamma, bland annat om pengar för att bo hemma. Motsättningen hängde kvar när han flyttade till en universitetsstad för att studera programmering. Jonas delade lägenhet med sin bror och en barndomskompis. När de båda blev osams hamnade Jonas mitt emellan. Till slut bodde han ensam kvar. Han hade ingen närmare kontakt med nå-gon annan på universitetet och tappade farten i studierna. – Jag gjorde ingenting. Men jag tänkte att jag tar tag i det senare. Senare blev ännu senare, till sist för sent. Jonas hoppade av och blev skyldig att betala tillbaka studiemedel. – Det kändes ändå som en lättnad när jag hade bestämt mig. Men tungt också, att jag hade slösat bort alla pengarna.

handslaget är fast, blicken vänlig. jonas har just gjort i ordning en rejäl Portion sPagetti med köttfärssås. i den välskötta lägenheten är Persienner-na lätt nerfällda. soffan är ny, tv:n lyser från väggen, gröna växter i rad. – allt här är betalt kontant.stolthet och vilja. men för inte allt för länge sedan var jonas så dePrimerad att han nästan inte minns sin vardag. – jag kommer inte ihåg om jag åt någon mat.

jonas

komPisen stöttadeHan bråkade fortfarande med mamma och syskon. Men samma barndomsvän som han bodde med på studieorten erbjöd sig att dela bostad hemma i Dalarna. Kompisen sporrade också Jonas att söka försörjningsstöd på soci-alkontoret. Han gick även till Arbetsförmed-lingen och letade jobb, men mycket håglöst. Han såg ungdomar i samma ålder med jobb och partners, kände sig misslyckad, uppgiven, ville inte gå ut. Det gällde att inte tänka på framtiden. – Man orkar inte det. Först trodde jag att jag bara måste skärpa mig. Men det gick inte.Socialtjänsten gav rådet att börja i Unga till arbete. Jonas tyckte inte att han hade något annat val. Snart fann han stöd i deltagarna. De peppade varandra och fortsatte att söka jobb. Instängdheten lättade. Kursledaren hade ett bemötande han aldrig tidigare mött hos en stödperson. – Hon var positiv och engagerade sig. Jag var inte bara ett fall. När jag sa: ”Det där klarar jag inte” så sa hon: ”Jo, jag tror att du kan.” Jag fick tillbaka lite självförtroende, kunde faktiskt drömma lite igen.

anställd På ProvSå fick han en förfrågan om provanställning i två veckor från en elfirma. Ivrigt gick han in för jobbet, montering av plastdosor. Sista dagen meddelade chefen att Jonas inte fick fortsatt jobb. Förklaringen: ”Det klickade inte”. – Jag arbetade ändå de sista timmarna. Ville avsluta snyggt, tänkte att de kanske ändrade sig sedan. – Det kändes som beviset på att jag inte var bra nog. Alla framsteg var som borta. Senare fick jag höra av andra att det här företaget gjort så mot fler, tagit in praktikanter när det var mycket jobb men inte anställt när provti-den var över.

två månader i tagetEfter bara några dagar fick Jonas fick ett nytt erbjudande från ett vaktbolag om arbete på prov. – Jag nästan ropade högt! Det här var något som jag verkligen ville. Ett år senare är Jonas fortfarande kvar, så kallat behovsanställd. Han har schema två månader i taget. – Så är det i branschen. Företagen har svårt att veta hur mycket uppdrag de får. Han gillar jobbet som väktare, en katt-och-råtta-lek och en utmaning att ligga steget före och upptäcka planer på brott. Arbetskamra-terna är också hans vänner. Han har varit mån om att tala ut med mamma och syskon och känner uppbackning igen. Nyligen flyttade han och flickvännen ihop. – Allt är inte ljusblått när man inte har fast jobb. Men jag oroar mig inte längre.

be om hjälPNya tunga perioder kan komma. Därför spa-rar han pengar, för att ha en trygghet. Ett mål är att bli helt skuldfri från studielånet, säger Jonas. Han tycker att han lärt sig vikten av att söka hjälp i tid, inte försöka vända allt själv. Det som bär är också vänner som bryr sig på ett personligt sätt, säger han och tänker på sin barndomskamrat. Kompisen erbjöd bostad och stöd i ett läge när Jonas verkligen behövde. – För mig betyder det mer än att tjäna mycket pengar.

när jag sa: ”det där klarar jag inte” så sa hon: ”jo, jag tror att du kan.”jag fick tillbaka lite självförtroende, kunde faktiskt drömma lite igen.

jonas heter egentligen något annat.

>>

– Jag är så trött på alla som håller på så där: ”Det här kanske är något för dig…” ”Ska du inte ta och…” Han är säsongsarbetare på kyrkogården i hemkommunen. För femte sommaren är han en i gruppen som klipper gräs, ansar häckar och håller snyggt. – Jag har gjort det länge och tycker om det. När klockan ringer på morgonen vill jag gå hit. Jag gillar chefen, han är rolig och inte så fyrkantig och torr. Det blir bra stämning.

ensambarn och ensamvargRudbeckior och dahlior lyser färgglatt på gravplatserna. Området är rofyllt. På en bänk i skuggan berättar Markus om sin bakgrund. Rösten är hela tiden lugn även när han talar om svårare perioder. Ibland låter han ana en bitsk humor. – Jag är ensambarn. Det kan vara jobbigt. Så fort man åker man utanför stan så tror de att man ska köra ihjäl sig. Som liten bodde han i grannkommunen. Första åren i skolan höll några barn i klassen honom utanför. – Man hade en klump i magen varje dag.När fröken sa till blev det lugnt ett tag. Sedan fortsatte mobbningen. Han blev inte slagen, men tvingades höra elakheter. Han vill inte ge några exempel. Har lagt locket på och gått vidare, säger han.

– jag har gett uPP det där med jobb nu. efter en sådan kommentar är det lätt att försöka säga något hoPPfullt. markus ogillar det starkt.

I årskurs fyra flyttade familjen till en annan kommun. Markus trivdes bättre i skolan. Han beskriver sig som en ensamvarg med intresse för friluftsliv. Det höll han fast vid efter nian och började på naturbruksgymna-siet, ganska långt från hemmet. Skolan hade internat. – Alla bodde två och två utom jag som fick eget rum. Jag trivdes. Men det var en liten ort och på slutet fanns det inte så mycket att göra där.

coachen förolämPadeEfter studenten jobbade han första sommaren på kyrkogården. Sedan gick han till Arbetsför-medlingen, men hans erfarenheter av myndig-heten är rakt igenom negativa. – Den första jag mötte sa att jag hade valt fel linje. Det skulle inte bli jobb på det här.Genom Arbetsförmedlingen gick han också en kurs i CV-skrivande. Coachen förolämpade honom. – Hon sa till mig att man inte hörde vad jag sa när jag pratade. Jag skulle inte få jobb om jag gick på en anställningsintervju. Efteråt tänkte jag att det var ganska fult sagt. På Ar-betsförmedlingen ska man väl bli peppad även om man är blyg. Dessutom hade hon fel. Markus är inte den som sitter och tiger vid fikabordet, slår han fast.

markus

känner ledaVarje sommar har han sedan fått jobb på kyrkogården, sommarjobb eller säsongsarbete. I år har han anställning till oktober. Mellan jobbperioder har han varit arbetslös och bott hemma med mamma. Föräldrarna är skilda sedan Markus var tretton år. Han träffar sin pappa också och de har bra kontakt. Markus är mer än redo att flytta från om-rådet, förklarar han. I hemstaden känner han leda. – Man ser samma gubbe med samma hund på samma gata samma tid.Han och mamman blir ofta irriterade på varandra hemma. Några kompisar ses ibland. Andra med flickvän eller barn har slutat höra av sig. Han förstår att de som fått barn inte hinner ringa ofta. – Men även om man har flickvän så borde man väl kunna träffa sina kompisar någon gång.

vågade ta lånFör att få behålla försörjningsstödet började Markus i Unga till arbete. Eftersom han kände sig tvungen var han inte positivt inställd från början. Men Markus gillade kursledaren och tyckte att han fick bra hjälp när det gällde att söka jobb, skriva CV och se sina förmågor. Idag kan Fredrik exempelvis hålla fram att han är bra på att lösa problem och har blick för vad som behöver göras på platsen. Unga till arbete gav också insikten att han kan söka studielån för vidare studier. – Jag hade dragit mig för det. Man har väl sett för mycket på ”Lyxfällan”. Han förstod att lånet innebär en månads-kostnad efteråt som är möjlig att betala om studierna leder till jobb. Då sökte han en järn-vägsteknisk utbildning, på två orter i landet. Han kom inte in. – Jättemånga sökte. Man skulle ha el-utbild-ning och det har jag inte. Det är alltid något som man inte har. När man söker jobb ska man helst ha fem års erfarenhet. Hur ska jag kunna få det? Men körkort har han. Markus är glad för det. Mycket av lönen går till bilen och bensi-nen. Körkort är ofta ett krav för att få jobb. Många ungdomar har inte råd, men alla borde få chansen, tycker Markus.

dök inte uPP i tidUnder kursen Unga till arbete blev han er-bjuden ett fast jobb i skogsbranschen. Men Markus upptäckte att arbetsgivaren inte var seriös. En annan deltagarna på kursen hade varit anställd av samma person och berättade om fusk med lönerna. Markus tackade nej. Då förlorade han också ersättning från Arbetsför-medlingen, berättar han. – Det är så mycket tvång. Annars tar de av en pengarna. Men det är ingen bra metod. Det känns som att de trampar på den som redan ligger. Han anser också att reglerna slår orättvist. Till exempel kom inte alla deltagare i Unga till arbete i tid eller ens dök upp varje dag. Själv steg han alltid upp och gjorde det som krävdes. – Det ska väl vara lika för alla, även för de som är morgontrötta. Att jobba med människor, exempelvis i äldreomsorgen, har han valt bort. Han tror inte att han skulle trivas. Arbete med maskiner passar bättre, tror Markus. Helst i en medel-stor stad. – Kanske en chans att få gå bredvid och lära sig först. Då skulle jag flytta direkt. Men innan han sätter sig vid ratten och försvinner i den vita Volvon säger han det igen. Att han har slutat hoppas på ett jobb, åtmins-tone genom Arbetsförmedlingen.

– hon sa till mig att man inte hörde vad jag sa när jag Pratade. jag skulle inte få jobb om jag gick På en an-ställningsintervju. efteråt tänkte jag att det var gan-ska fult sagt. På arbetsför-medlingen ska man väl bli PePPad även om man är blyg.

markus heter egentligen något annat.

>>

Han är uppvuxen i ett mindre samhälle i Dalarna. Där bodde han med mamma, pappa och fyra äldre syskon. Senare fick han ytterli-gare två syskon. – Allihop hör till mina bästa vänner.

söka jobbFör snart tre år sedan började Dick i Unga till arbete. Det var villkoret för att få försörjnings-stöd. Hans enda inkomst var 600 kronor i veckan som han fick när han spelade gitarr för de boende på en gruppbostad för funk-tionshindrade. – Det var så lite pengar att socialen inte ens gjorde avdrag på bidraget. Han hade försökt få jobb genom Arbetsför-medlingen. Handläggaren krävde så många jobbsökningar som möjligt, även om det var uppenbart att Dick saknade rätt bakgrund. Ofta skrev han upp att han sökt fler jobb än han gjort i verkligheten. Men han vantrivdes inte, bodde ihop med flickvännen och träffade kompisarna i bandet. Dick spelar gitarr sedan pojkåren. – Jag ville egentligen inte gå med i Unga till arbete, tänkte att det var ett meningslöst pro-jekt. Men jag hade inget val.

han syns På håll med sitt långa vita hår och raka lugg. rörelserna är livfulla. han sätter sig, tuggar På en fralla, lyssnar På frågorna och svarar eftertänksamt, ibland glatt. Platsen är en Park nära stadens sjukhus. dick är inneboende i ett litet rum en bit från centrum och dit bjuder han inte gärna in. men månadskostnaden är minsta möjliga, säger han som förklaring till valet av bostad.

Psykiskt sköraI början fick han inte ut så mycket av tiden. – Upplägget kunde kännas barnsligt och vis-sa saker som vi skulle lära oss var självklara. Dick gillade de flesta av kursledarna och uppskattade studiebesöken men kände sig inte hemma i gruppen. Flera ungdomar hade svå-rare än han själv att hantera sin situation och var mer psykiskt sköra, berättar han. – Det hade ändå inte varit bättre att dela upp gruppen. Det är bra att alla möter alla. Efter ett tag var det roligare att gå dit. Jag hade något att göra på dagarna. En av deltagarna i gruppen blev en närmare vän. De har fortfarande kontakt.

Praktik På gruPPboendeFyra veckor efter kursstarten väntade praktik. Dick frågade ledningen för gruppbostaden där han brukade spela. Han fick en plats och fortsatte sedan som timvikarie. Han tyckte om jobbet, gillade att träffa människor och vara till hjälp. Arbetet nära de funktionshindrade har lärt honom mycket, tycker Dick. – Förut kunde man lättare skämta om CP och sånt. Nu vet man verkligen vad det bety-der. Och att det inte är något fel att ha det.

dick

Efter kursen delade ledarna ut sina telefon-nummer och uppmanade ungdomarna att ringa om de ville. I en tillfällig svacka skickade Dick ett sms. Han hade brutit med flickvän-nen, saknade bostad och planer för framtiden. En av kursledarna ringde upp. – Vi hade ett jättebra samtal som verkligen hjälpte mig. Jag kom på att jag skulle studera och fick veta hur jag skulle söka. Jag är väldigt tacksam för det, tror inte att jag hade orkat själv. Stärkt av händelsen valde Dick att läsa till undersköterska.

oengagerat i skolanPå gymnasiet gick Dick estetiska programmet med inriktning musik. Musikundervisningen fungerade bra. Han klarade också betygen i svenska, matematik och engelska. Men övriga ämnen valde han bort. – Jag trivdes aldrig i skolan. Det kändes obehagligt. En del lärare var helt oengagerade. Fast det är klart, jag var ju inte så intresserad själv. När han började studera till undersköter-ska märkte han att läsandet och skrivandet fortfarande tog lång tid. Först klarade han inte proven, trots att han verkligen gick in för skolarbetet. – Jag förstod att det var något som inte stämde. En av lärarna ordnade specialtester som visade att Dick har dyslexi, läs- och skriv-svårigheter. Nu får han särskilda hjälpmedel, till exempel inlästa texter att lyssna på. Det underlättar, även om han fortfarande brottas med orden, berättar Dick.

Utbildningen består av de yrkesämnen som ingår i omvårdnadsprogrammet. – Jag tycker det är kul att lära mig saker nu. Jag vet ju vad jag ska ha det till.

kritisk mot skolanFör undervisningen ansvarar ett privat utbild-ningsbolag som har avtal med kommunen efter upphandling. Han är inte nöjd med företaget. – Lärarna är för få. Vi har heller inte fått alla lektioner som vi blivit lovade. För första gången någonsin har han framfört sin kritik till skolledningen. Det gav resultat. Han fick extra tid för studierna. Om nio måna-der ska han vara färdig undersköterska. Han räknar med vikariat först. Få fasta tjänster blir lediga, märker han. – Min dröm är att ha ett vanligt jobb och sedan pyssla med musik på fritiden. Jag be-höver inte leva flott. Men det är viktigt att ha sysselsättning för att känna sitt värde.

får städjobbHan har kompisar som är arbetslösa. En orsak är höga krav för att få anställning, anser Dick. – Man måste ha betyg i allt. Städjobb kan man få utan utbildning, det är en bransch som växer. Jag har en kompis som städar hemma hos folk. Han får jättedåligt betalt. Fast det är ju ett jobb i alla fall. Dick tänker se till att han har högskolebehö-righet, om han vill studera senare i livet. Men dit har han inte kommit än. Han funderar inte så långt fram, är nöjd med nuet och litar på livet. – Jag fortsätter nog att halka in på banan-skal. Det har ju fungerat hittills.

en av kursledarna ringde uPP. – vi hade ett jättebra samtal som verkligen hjälPte mig. jag kom På att jag skulle studera och fick veta hur jag skulle söka. jag är väldigt tacksam för det, tror inte att jag hade orkat själv. stärkt av händelsen valde dick att läsa till undersköterska.

Det har tagit henne år av studier, jobb och praktik att nå hit, ett av sina mål. I Göteborg arbetar hon som interaktionsdesigner för Volvo. Frågan vad hon egentligen jobbar med får inget svar. – Det är hemligt. Anställningskontraktet är späckat med sidor om tystnadsplikt.

grafiska mönsterPå gymnasiet gick hon Naturvetenskapliga programmet, som sin äldre bror. Hon gick ut med bra betyg och funderade på att studera till ingenjör. Föräldrarna har alltid stöttat studier även om de inte själva har högskoleutbildning-ar, säger Maria. Hon reste utomlands efter studenten och jobbade som aupair i en svensk trebarnsfamilj. Då fick hon tid att tänka på framtiden och vad hon ville jobba med. Idén om ingenjörsstudier släppte. – Matte och fysik var ju faktiskt just de ämnen som jag behövde mer tid för, jämfört med annat. Innan hon åkte utomlands hade hon ett uppdrag på ett lokalt företag. Maria tog fram grafiska mönster för dekaler. Det var så hon

upptäckte att formgivning och användarvän-lighet är områden som intresserar henne. Hon skiner upp: – Man får använda sin kreativitet.

ett bra jobbHon valde högskolestudier i industridesign, en treårig kandidatutbildning. Under studietiden arbetade hon extra på en bensinmack, senare fick hon jobb som möbelsäljare och inredare. Efter examen blev hon kvar på studieorten. Maria ansvarade för inredningen i ytterligare en butik. Det hände att hon arbetade tolvtim-marsskift för att göra ett bra jobb. När förhållandet med pojkvännen sprack lämnade hon både jobbet och orten och flyt-tade hem till Dalarna. – Jag tänkte att jag skulle satsa på design-tjänster. Jag hade ju faktiskt en högskoleutbild-ning. Hon sökte jobb men villkoren hade hårdnat i lågkonjunkturen. Då riktade hon in sig på grafisk design och utformning av exempelvis trycksaker och websidor. Hon fick då bara ett tillfälligt jobb och blev sedan arbetslös.

i en modernt högväxt, glasad byggnad har maria sin arbetsPlats. här, i den före detta varvsmiljön intill göta älv, delar hon sin vardag med tusentals anställda i det som kallas lindholmen science Park. På lunchen, över en grekisk sallad, berättar hon om sina erfarenheter. blicken är säker, det rödbruna håret noggrant flätat.

maria

stressad arbetslösArbetslösheten upplevde hon som mycket stressande. Hon ringde ständigt olika företag för att visa intresse, förbättrade sin portfolio, kände ångest över att inte ha jobb och säker inkomst. Hon sov oroligt. Tron på den egna förmågan och dugligheten började svikta: ”Är jag tillräckligt bra?”. – Hade jag varit yngre hade jag mått ännu sämre. Nu kunde jag ändå tänkta på alla positiva kundkontakter jag haft och de projekt som jag var stolt över. Att ha ett arbete betyder så mycket, betonar hon. – Det ger den där må-bra-känslan, man vill gå till jobbet och göra något som man tycker är kul. Det är viktigt för ekonomin också, att slippa grubbla över pengar. Hon är glad över sitt beslut att gå med i A-kassan och att hon hade jobbat tillräckligt länge för att kvalificera sig för ersättning. – Man vill ju inte leva på mamma.

egen PlaneringEfter tre månader som arbetslös började Maria i Unga till arbete, på förslag från Arbetsför-medlingen. Hon gillade att kursledaren anpas-sade innehållet efter deltagarna. – Det kändes onödigt att sitta och gå igenom saker som jag redan hade koll på. Men alla var öppna för att jag fick arbeta med en personlig handlingsplan efter eget upplägg. Jag kunde lägga fokus på att hitta jobb och få hjälp med

just det som jag personligen behövde. Hon hade stöd av kursledarens lugn. Han försökte få Maria att inse att när hon sökt de jobb som fanns och tagit många egna initia-tiv kunde hon luta sig tillbaka en stund och invänta svar. – Det var bra för mig att höra det. Jag pus-har mig själv så mycket och vill att allt ska gå fort. Jag har svårt att bara koppla av.

kan leda till jobbGenom Unga till arbete fick Maria en praktik-plats i tryckeribranschen. – Jag gav mig sjutton på att fixa praktik genom mina kontakter, men det krävdes många telefonsamtal. Hon är glad att hon gjorde satsningen för att få platsen. – Men det är inte lätt att ringa okända människor och be om en tjänst. I Göteborg vill hon nu stanna och tycker att jobbet är det bästa hon haft. Om allt går som planerat bra blir hon kvar på en fast anställning. Men hon kan också tänka sig att fortsätta studera, kanske vid sidan av arbetet. – Jag trivs i skolmiljöer och gillar att lära mig saker. Maria oroar sig inte längre. Runt sig har hon också familjen och vännerna. – De är en riktig trygghet att falla tillbaka på. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara utan dem.

arbetslösheten uPPlevde hon som

mycket stressande. hon ringde ständigt

olika företag för att visa intresse,

förbättrade sin Portfolio, kände

ångest över att inte ha jobb och säker

inkomst.

– Det är som adhd, men ingen hyperakti-vitet. Jag sitter lugnt. Men kan vara väldigt drömmande och ha svårt att fokusera. Jag går in i mig själv. Ordning och reda i bostaden gör henne gott. Det syns att Vanessa gillar att pyssla och plocka hemma.

diagnosen – en lättnadHon hade börjat på gymnasiets omvårdnads-program när hon fick diagnosen. Barn- och ungdomspsykiatrin gjorde utredningen. – För mig blev det som en gåva, för då visste jag vad som var fel. Skoldagarna upplevde hon som röriga och stressande. Efter en termin hoppade Vanessa av skolan. Hon har ändå betyg i alla kärnäm-nen. De läste hon in på det individuella pro-grammet under ett år. Den tiden vill hon inte prata om, men hon berättar att föräldrarna separerade. Vanessa har fem syskon, fyra äldre och en lillasyster. De senaste åren har hon stärkt banden med familjen. Pappan bor i samma hus och hjälper henne ofta. Till exempel satsar de på hennes körkort och åker ut och övningskör.

Med mamman och lillasystern har hon tät kontakt. På cykelavstånd bor pojkvännen sedan två månader. De pratar nu om att flytta ihop. – Jag trivs jättebra. Skulle inte vilja bo nå-gon annanstans.

På med PrislaPParDrygt ett år har gått sedan hon först började i Unga till arbete. Socialkontoret tipsade om kursen. – Jag tyckte att det verkade bra och märkte direkt att det var positiv stämning i gruppen. Det var trevligt att träffa andra. En av dem var en barndomsvän. Under kursen tränade hon sig i att skriva personliga brev och CV för jobbansökan. Efter fyra veckor väntade praktik och Vanessa intresserade sig för butiker. Hon fick plats på två ställen efter varandra. – Det var kul. Man rörde på sig hela tiden och satt inte bara stilla. Hon upptäckte det roliga med prismärkning, först en hög varor att sätta lappar på, sedan tillfredställelsen när allt var klart och hennes insats blev tydlig.

vanessa visar runt i sin lägenhet, en inredd vind i en gammal herrgård. På köksbordet väntar ett fat rejäla wienerbröd och stora kaffekoPPar med målade rosor. ljusstaken bär budskaPet ”fånga dagen”. men vanessa behöver också en tydlig struktur i vardagen. hon har diagnosen add, attention deficit disorder.

vanEssa

flexibel städareUnder praktiken fick Vanessa en fråga från led-ningen av den kommunala städningen om hon ville hoppa in som timvikarie. Hon tackade ja. Det ledde till sommarjobb med städning på kontor. – Man måste vara flexibel, vänta eller gå ut i bland så att inte folk blev störda. Men alla var jättesnälla mot mig. Det gladde henne att få jobb på den ansökan som hon skrivit, att hon klarade arbetsuppgif-terna och fungerade så bra ihop med andra, berättar Vanessa. Hela tiden hade hon stöd av kursledaren från Unga till arbete. – Det betyder mycket för mig att veta att det finns någon som följer en. Vanessa står kvar som timvikarie för lokal-vård, men vet inte hur mycket hon får jobba i höst. Därför har hon börjat i Unga till arbete ännu en gång. Nu söker hon jobb igen och kan skärpa ansökningarna. Hon har mer erfaren-het och fler referenspersoner att hänvisa till.

vill bli undersköterskaNyligen började en ny praktik på ett äldrebo-ende. Tempot är lagom, säger Vanessa. Hon tycker om handledaren som snabbt lät henne ta eget ansvar. – Jag fick gå in helt ensam till en boende, hjälpa henne till på toaletten och att komma i säng. Vanessa har länge tänkt att hon vill bli undersköterska. Hon vet att arbetsmarknaden ser ljus ut. Alla prognoser pekar på ett ökat behov av ar arbetskraft i äldreomsorgen. Hon betonar att yrkesområdet passar henne. – För mig är det viktigt att ha ett jobb som ger mening åt någon annan. Hon behöver läsa in omvårdnadsprogram-mets yrkesämnen och ser två alternativa stu-

dievägar, antingen vuxenutbildning på hemor-ten med start om ett år eller distansstudier som hon kan läsa självständigt hemma. Hon ska se till att få rätt studiestöd för sin add och ser fram emot utbildning igen. – Man går in för något som man är intres-serad av.

krångligt PaPPersarbeteDrygt två år har passerat sedan Vanessa hop-pade av skolan. Hon tycker att hon har gjort det bästa av tiden. Hon har jobbat trots att hon saknar utbildning och praktiserat genom Unga till arbete. Ibland tänker Vanessa att hon säkert hade klarat skolan bättre om hon fått sin diagnos ti-digare och snabbare haft tillgång till rätt hjälp, exempelvis skolmaterial som är inläst. – Men lärarna hade också dåliga kunska-per om add och adhd. Där finns fortfarande mycket att göra, tror jag. Hon tycker att arbetslösa ungdomar ska slippa gå emellan olika myndigheter som soci-alkontoret, Försäkringskassan och Arbetsför-medlingen. Det stressade henne. Vanessa har också många gånger fastnat i olika handlingar från myndigheter. Just nu ansöker hon om ersättning från a-kassan. Hon ordnar alla upp-gifter själv, men kontrollerar sedan med någon av sina föräldrar att hon har uppfattat rätt. – Det skulle underlätta om det var mindre pappersarbete och mer fokus på det viktiga. Att få arbetslivserfarenhet och jobb. Hon märker att hon nu oftare visar hur hon verkligen mår och inte bär tunga tankar i en-samhet. Att hon väljer personer att öppna sig för, som kursledaren i Unga till arbete. – Det gäller att våga ha förtroende för någon. Det har jag för henne. Jag kan be om hjälp nu.

vanessa heter egentligen något annat.

hon märker att hon nu oftare visar hur hon verkligen mår och inte bär tunga tankar i ensamhet. att hon väljer Personer att öPPna sig för, som kursledaren i unga till arbete.

>>

Det märks att han är van. Han nästan rabblar svårigheterna under uppväxtåren, mobbing, skolk, droger… Nu sitter han i stadshuset och har fast jobb på löneadministrationen. – Jag har varit ren i 8,5 år!

”ful och äcklig”Han börjar sin berättelse i familjesituationen. När Johan var fyra år separerade föräldrarna. Mamman blev sambo med en annan man, men flyttade isär när deras två barn var små. Johans pappa bor kvar i byn och lever sedan länge i en ny familj, men har aldrig sökt kontakt med sonen. – Han har en dotter också. Vi ses ibland och säger hej. Jag tror inte att hon vet att jag är hennes bror. Johan trivdes inte i skolan. På högstadiet blev det tydligt. Han gick inte dit, låg kvar i sängen. Han berättar om mobbing, om att bli kallad ful och äcklig och få höra att alla hatar dig. – Men jag förstår dem. Jag var inte som an-dra. Jag gillade hårdrock, hade långt hår och var svartklädd.

Han minns när en av killarna i klassen tryckte upp Johan mot en vägg i skolan, slog och sparkade och fortsatte när han låg hopkrupen på marken. Då reagerade en annan kompis och sa ifrån. Till slut blev alla tre vän-ner och spelade i samma band, säger Johan.

drack varje dagMen han valde också bort skolan för alkoho-len. – Det började redan i sjuan. Jag drack varje dag. I nian gick han på ”allt utom sprutor”, hasch, svampar, tabletter. Han köpte för barnbidraget. Langare fanns alltid i närheten och föräldrar reagerade på drogerna i det lilla samhället. När Johans mamma förstod att sonen fastnat i narkotikaberoende gick hon raka vägen till socialtjänsten. Idag är han glad att hon var så handlingskraftig. Han fick en placering på behandlingshem i Dalarna. Första tiden smet ungdomarna ut och fortsatte att jaga droger. – Men till slut insåg jag att det inte var ett bra beteende. Han berömmer de vuxna som arbetade

i kommunhuset jobbar johan med databaserad administration och kommunikation. just nu förbereder han ett gemensamt intranät för tre kommuner. mörkt hår, lila snurrat örhänge, smek-namnet tatuerat På armen och textat På den svarta t-shirten. ”bäst i test” står också att läsa vid namnet. han ordnar kaffe och hittar ett tomt rum. men johan har annars inget emot att berätta om sin bakgrund så att andra hör.

johan

på hemmet. Särskilt minns han stödet under dagarna med avvänjning. – De satt med mig när det var som värst.Efteråt flyttade Johan tillbaka hem till mamma och småsyskon. Han hade missat det mesta av högstadiet. Frånvaron motsvarade nästan tre dagar av fyra. – Det är klart att jag önskar att jag hade tagit mer vara på skolan. På gymnasiets individuella program läste han i fatt. Där fick han också diagnosen adhd. Det förklarade en del av koncentrationssvårig-heterna och ångesten, säger Johan. – Jag hade mer hjälp efteråt. Jag gick till en psykolog och fick antidepressiv medicin. Idag är mitt mål att klara mig helt själv. Men där är jag inte riktigt ännu.

uPPtäckte matematikI tre år fortsatte sedan Johan med studier på en folkhögskola, ganska långt från Dalarna. Första veckorna höll han sig mest på sitt rum, ovan vid att bo helt utan familjen. Men ganska snart sökte han sig till de andra. De hade mer gemensamt än han först trodde. Bland de nya vännerna finns idag en som flyttat med Johan till Dalarna och som bor i närheten. Under tiden på folkhögskolan hörde han till de elever som besökte högstadieskolor och be-rättade om droger, i syfte att stoppa missbruk. Han tog studierna på allvar. Huvudämnet var datakunskap, spelutveckling och programme-ring. Johans intresse för matematik växte. Han läste in högskolebehörighet. – Jag hade potential att göra saker. Lärarna sa det till mig och jag var inte så dålig som jag tänkte. Det var en riktig egoboost. Efteråt blev han arbetslös. Då valde han att börja i Unga till arbete på hemorten. Han visste vem kursledaren var sedan skoltiden och kände förtroende för honom. Det var också kursledaren som stöttade Johan till praktik på ett dataföretag i närheten. Han fick bland annat arbeta med nätverk och kände att hans kunskaper var tillräckliga. Men anställning blev det inte.

klart i tidJohan valde ännu en gång att börja i Unga till arbete. – I gruppen får man rutiner. Man träffar andra och får hjälp av kursledaren att fortsätta söka jobb. De kontakter han haft med Arbetsförmed-lingen har inte inspirerat, säger Johan bestämt. Totalt mötte han runt tio handläggare under ett år och är kritisk mot bristen på engage-mang. Nästa praktikplats blev administrationen på kommunen. Där fanns behov av datakunska-per. Varje dag har Johan sina arbetsuppgifter som ska var klara i tid. Det sporrar. Extra stressigt blir det i slutet av varje månad när lönerna ska betalas ut. Nyligen kallade chefen in Johan och erbjöd en fast tjänst.

vill vara storebrorIdag ser han på tiden med skolk och droger som ”en fas han har gått igenom”. Nu väntar framtiden. Han har jobb och egen bostad. Han kan ändå lämna hemorten när han vill och känner sig inte tvungen att bo kvar. Han har redan flyttat en gång, till folkhögskolan, och vet att han klarar det. – Jag kan studera på universitet eller jobba i någon annan stad. Jag är på väg mot något riktigt bra nu. Men först vill han gärna vara storebror för de yngre syskonen som är i tonåren eller snart där. Johan tänker hjälpa sin mamma att sätta gränser om det skulle behövas, förklarar han.Johan funderar också på att ta kontakt med pappan och systern. Han känner inte längre samma ilska och besvikelse över pappan och hans val att inte träffa honom. – Nu tänker jag att det är han som har mis-sat något, inte jag.

idag ser han På tiden med skolk och droger som ”en fas han har gått igenom”. nu väntar framtiden. han har jobb och egen bostad.

johan heter egentligen något annat.

>>

Unga till arbete – W18-24 är ett utbildnings- och praktikprogram av och för samtliga kommuner i Dalarna. Det riktar sig till personer som är 18-24 år och som omfattas av Arbetsförmedlingens ungdoms-garanti (UGA) och/eller är aktuella på socialförvaltningen med försörj-ningsstöd. Cirka 200 ungdomar i länet deltar samtidigt i programmet. Unga till arbete – W18-24 har bedrivits sedan 2010 och har finansierats av Europeiska socialfonden (ESF) och kommunerna i Dalarna. Efter 2014 kommer 2800 deltagare att ha gått igenom programmet.

De största framgångsfaktorerna i projektet är kursledarnas förhåll-ningssätt, människosyn och bemötande gentemot deltagarna, samt det regionala stödet.

kontakta unga till arbete:

karin rosenberg, projektledarekarin.rosenberg@regiondalarna.se

göran ehn, projektsamordnaregoran.ehn@regiondalarna.se

intervjuerna genomfördes under hösten 2013texter: karin sundinad: louise yngvesonProduktion av helikopter brand design falun

om unga till arbete