Regionala analyser ur konfliktperspektiv, 5p. 2006-10-01 Institutionen för freds- och konfliktforskning Uppsala universitet

Darfurkonflikten

i Sudan

Mårten Berglund Tel.nr.: 018-46 31 21

Freds- och konfliktkunskap AII, 10 p., nätkurs, vt 2006

Lärare: Lars Jerker Lock

2

1. Historia och kontext Darfur (= furfolkets land) ligger i

västra Sudan och har en yta som

är nästan lika stor som hela

Frankrikes – ca 510 000 km2, en

femtedel av Sudans totala yta på

2,5 miljoner km2. Darfur utgörs

av tre delstater – Norra, Västra

och Södra Darfur (se Figur 1).

Befolkningen i Darfur är på ca 7

miljoner invånare – jämfört med

Sudans ca 42 miljoner.1,2

Befolkningen utgörs av å ena

sidan nomadiserande ”araber” i

norr och å andra sidan bofasta

”afrikaner” i söder. De senare

utgörs av framförallt de tre folk-

grupperna fur, zaghawa och

masaalit.1 ”Araber” och ”afrikaner” har satts inom citationstecken för att markera att

gränserna mellan dessa grupper är flytande och blandäktenskap och uppblandningen mellan

grupperna är omfattande.3 Oavsett folkgrupp bekänner sig dock alla till Islam.1

Sedan början av 2003 har en väpnad konflikt ägt rum i Darfur mellan å ena sidan de

afrikanskdominerade rebellgrupperna SLA och JEM, och å andra sidan den arabisk-

dominerade Janjawid-milisen stöttad av sudanska regeringsstyrkor. Detta har lett till

oerhörda lidanden för den civila befolkningen och troligen har långt över 300 000

människor dött i det som av bl.a. USA betecknas som ett folkmord och 3 miljoner är nu

direkt beroende av nödhjälp utifrån.3,4

Bakgrunden till konflikten kan hämtas ur såväl ett tidsligt historiskt sammanhang som i ett

rumsligt geografiskt, vilket i det följande ska redogöras för närmre.

1 Vehnämäki, 2006, s. 51. 2 Nationalencyklopedin (Sudan), 2006. 3 Prunier, 2005. 4 Godmorgon, världen!, 2006-09-03.

Figur 1. Karta över Sudan, med Darfur särskilt utmärkt. Modifierat efter International Crisis Group, 2006, s. 18.

3

Historiskt sammanhang

Darfur har existerat som ett sultanat ända sedan slutet av 1300-talet och har utgjorts av en

komplex blandning av olika folkgrupper och traditioner med både afrikanska och arabiska

kännetecken.5 Darfur har även varit en av knutpunkterna för den omfattande slavhandel

som förekommit i Afrika i troligen tusentals år – det var främst afrikaner i Darfur som blev

slavar, aldrig araber.6 Mellan 1874 och 1898, under det turko-egyptiska Sudan samt under

Mahdistupproret, förlorade Darfur tillfälligt sin självständighet, återvann självständigheten

igen under det anglo-egyptiska Sudan från 1898, men förlorade den sen återigen tills vidare

från 1916 – först till britterna, och sen från 1956 till Sudan då Sudan blev självständigt.5,7

Darfur har under perioderna av icke-självständighet präglats av negligering och vanstyre

vare sig det varit brittiskt eller självständigt sudanesiskt styre vid makten. Detta syns tydligt

än idag då t.ex. hälsoinrättningar per capita jämförs med andra delar av Sudan.8 En viktig

faktor här är förstås det auktoritära styrelseskick som rått i Sudan i princip ända sedan

självständigheten, med en försvagad press, ett svagt civilt samhälle och svårigheter för

människor och politiska grupper i Darfur att göra sig hörda.

Vidare har Darfur under flera decennier i andra halvan av 1900-talet utgjort basen för

inbördeskriget i Tchad där även Libyen varit en central aktör. Detta inbördeskrig har även

det handlat om – förenklat beskrivet – motsättningar mellan nomadiserande ”araber” i norr

och bofasta ”afrikaner” i söder och det har i stora stycken utkämpats just på darfurisk mark

eller med hjälp av grupper ur den darfuriska befolkningen. Så tog t.ex. den idag sittande

presidenten i Tchad, Déby (tillhörande folkgruppen zaghawa av ”afrikanskt” ursprung),

makten 1990 genom hjälp av sina gelikar i Darfur. På detta sätt har etnifieringen och

polariseringen av de olika folkgrupperna i Darfur förstärkts.5,9,10

Sen 1970-talet har det även blivit allt vanligare med torrår i Darfur. Detta ledde 1984 till en

allvarlig svältkatastrof i Darfur där troligen mer än 100 000 människor miste livet.11

Orsakerna till denna svältkatastrof hade förstås även att göra med vanstyre från den

sudanesiska regeringens sida.5

5 Prunier, 2005. 6 Börge, 2004-09-20. 7 Rolandsen, 2004. 8 Vehnämäki, 2006, s. 62 9 Gardell, 2005-10-31. 10 Nationalencyklopedin (Tchad), 2006. 11 de Waal, 2005, s. 176.

4

Detta historiska sammanhang utgör – med statsvetaren Nyes terminologi – inte direkta

utlösande orsaker men väl en strukturell ram som underlättade för utvecklingen av själva

Darfurkonflikten.12 Från det grundläggande människoförakt som rått ända sedan slav-

handeln; via den ökade polarisering mellan ”afrikaner” och ”araber” som var en följd av

dels den sudanesiska nord-regimens negligerande av Darfur, dels det utnyttjande som

området utsattes för av Tchad och Libyen; till en ökad befolkning och ett förändrat klimat

som ytterligare skärpte villkoren och underlättade för ytterligare ökad polarisering.

Geografiskt sammanhang

I ett rumsligt sammanhang, kan konflikten i Darfur ej endast förstås ur ett lokalt perspektiv;

konflikten har även kopplingar till den inrikespolitiska situationen i Sudan, den regionala

situationen i Sudans angränsande länder inklusive alla arabländer, samt till den globala

internationella politiken.

Den inrikespolitiska situationen i Sudan består i en auktoritär regering ledd av diktatorn

Umar Hassan Ahmed al-Bashir som försöker hålla ihop ett land där flera andra regioner i

landet riskerar att få uppleva samma form av uppror som i Darfur. Sen fredsavtalet 2005

mellan Sudans regering och SPLM/A (motståndsrörelsen i södra Sudan) slöts, har risken

ökat för att fler utbrytargrupper vill, om inte söka självständighet, så i alla fall få ett större

inflytande i den sudanesiska regeringen. För att detta inte ska lyckas, staturerar regeringen

ett exempel med Darfur. Vissa hävdar även att konflikten i Darfur bröt ut just p.g.a. den

pågående fredsförhandlingen med SPLM/A, antingen för att de darfuriska rebellrörelserna

såg sin chans, eller för att de såg sig bortglömda i fredsprocessen.13,14,15 Det har också

funnits en överhängande risk att vapen som inte längre används i den forna konflikten i

södra Sudan skulle spridas till de stridande grupperna i Darfur – något som troligen också

hänt och som bidragit till att konflikten blivit mycket värre än den annars hade blivit.

Den regionala situationen i Sudan med angränsande länder består i ett arabiskt-politiskt

dominerat Sudan med uppbackning från övriga arabländer, där t.ex. Arabförbundet låtit bli

12 Nye, 2004, s. 105. 13 Holmberg, 2004-08-08. 14 Rolandsen, 2004. 15 BBC News, 2006-05-10.

5

att kritisera Sudan för förbrytelserna i Darfur.16 I Tchad lever fortfarande minnet av

inbördeskriget kvar med en egen rebellrörelse som stöttas av Sudans regering och med en

president som har sina rötter i Darfurs folkgrupp zaghawa; denna spänning späs ytterligare

på av de stora flyktingströmmar som följt i Darfurkonfliktens kölvatten. Vidare finns även

den eritreanska regimen som aktivt stöttar rebellrörelserna i Sudan.17,18

På en global nivå står att finna Sudans ökade betydelse som oljeexporterande land,

framförallt i förhållande till Kina. Med Ryssland som säljer flygvapen till Sudan har vi så

två permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, som borgar för ett handlingssvagt FN.16

Sudans regering ser även en FN-styrka i Darfur som en västerländsk aggression mot landet

och nyligen uttalade sig även Al-Qaida fördömande angående en sådan FN-styrka.19,20

Konflikten i Darfur får då en ny internationell dimension mellan väst och öst; paralleller

kan då dras med Irak eller Afghanistan. Indirekt påverkar även USA:s inblandning i Irak

genom att USA nu inte har råd med ytterligare en intervention.

2. Parter Parterna i Darfurkonflikten är å ena sidan rebellgrupperna SLM/A (Sudan Liberation

Movement/Army) och JEM (Justice and Equality Movement), å andra sidan Sudans

regering tillsammans med Janjawid-milisen.21 Sen fredsavtalet i Abuja i Nigeria den 5 maj

2006 har dock en omstrukturering skett på rebellsidan. I det sen tidigare splittrade SLA –

bestående av i huvudsak de två grupperna SLA/MM (under ledning av Minni Arkou

Minawi) och SLA/AW (under ledning av Abdel Wahid Mohamed Nur) – var det nu bara

SLA/MM som skrev under fredsavtalet från rebellrörelsens sida. JEM och SLA/AW

vägrade skriva under och har sen dess gått ihop i NRF, National Redemption Front.22,23

NRF och dess föregångare består i huvudsak av jordbrukande, bofasta ”afrikaner”. SLA-

delen bildades i Darfur efter den förra svältkatastrofen där i mitten av 80-talet, och består

mestadels av furer. JEM-delen består av bl.a. före detta darfuriska regeringstjänstemän, 16 Human Rights Watch, 2006. 17 International Crisis Group, 2006. 18 UCDB, 2006. 19 Koblanck, 2006-09-01. 20 Ekot, 2006-09-30. 21 UCDB, 2006. 22 International Crisis Group, 2006. 23 Koblanck, 2006-09-05.

6

som sparkades ut ur regeringen 1999; här är det mestadels zaghawa som utgör gruppen.

Både SLA och JEM vill ta del av regeringsmakten och är missnöjda med den utfrysning

”afrikanska” darfurier utsatts för under lång tid. Ingen av dem är dock intresserad av att

skapa ett helt självständigt Darfur. Båda vill se ett Sudan där alla regioner och folk

behandlas lika med lika goda tillgångar till t.ex. skola och hälsovård.24,25,26

Regeringen å sin sida representeras framförallt av Janjawid-milisen – detta då regeringen

själv i stor utsträckning förment avsagt sig inblandningen i konflikten. Detta har dock visat

sig vara en vanlig strategi från regeringens sida och har förekommit på flera andra håll i

landet: lokala miliser beväpnas av regeringen för att strida mot rebeller. Regeringen slipper

då ta ansvar och kan skylla på primitiva stridigheter mellan lokala stamfolk. Å andra sidan

leder detta till att regeringen tappar kontrollen över sitt våldsmonopol, och det blir svårt att

i en framtid avväpna sådana milisgrupper.27 Janjawid-milisen har vidare sitt ursprung i

inbördeskrigets Tchad, då Libyska och Tchadiska styrkor på darfurisk mark beväpnade

dessa grupper – ofta bestående av kriminella och fängelsefångar – som sedan kom att bli

Janjawid, eller ”de onda ryttarna”.26,28

Sekundära parter till konflikten är på rebellsidan den oppositionsrörelse som finns runt om i

hela landet, och som för alla sina folk kräver mer inflytande. Där ingår även den eritreanska

regimen, liksom ett visst stöd från Libyen och från president Déby i Tchad. Det bör dock

noteras att Tchad i början av konflikten istället bistod Sudans regering.28,29,30,31

På regeringssidan utgörs de sekundära parterna av de arabiska länder som stödjer Sudans

regerings sak om ett mer arabiserat land, t.ex., åtminstone tidigare, Libyen och ”arabiska”

motståndsrörelser i Tchad. Mer indirekta sekundära parter är Ryssland som säljer vapen

och flygplan till Sudan vilka användas i konflikten, samt Kina som genom sin oljeimport

medverkar till att Sudan får mer pengar över för att finansiera sin krigsmaskin.32

24 International Crisis Group, 2006. 25 BBC News, 2006-05-05. 26 Vehnämäki, 2006, s. 65–68. 27 Rolandsen, 2004. 28 Gardell, 2005-10-31. 29 Rolandsen, 2004. 30 UCDB, 2006. 31 Prunier, 2005, s. 91–99. 32 Human Rights Watch, 2006.

7

3. Oförenlighet Oförenligheten mellan de båda parterna – regeringssidan kontra rebellrörelsen – rör sättet

på vilket regeringsmakten ska utövas. Rebellrörelsen är inte ute efter att vinna själv-

ständighet från Sudan, utan är endast intresserat av att få större inflytande i regeringen och

den nationella politiken.33 Regeringssidan kan här sägas stå för den defensiva sidan, medan

rebellrörelsen står för den offensiva sidan.

Rebellrörelsens syn på oförenligheten handlar om att de vill ha ett förändrat styre av Sudan,

med en annan statsorganisation. Den nuvarande statsorganisationen fördelar landets

resurser på ett orättvist sätt och negligerar flera av landets regioner. Detta innebär inte

nödvändigtvis att det är själva regeringsmakten rebellrörelsen vill ha – JEM förespråkar

t.ex. ett roterande ledarskap mellan landets olika delstater, trots att de själva utgörs av

övervägande delen darfuriska zaghawa.33 På detta vis är oförenligheten mellan parterna

relativt specifikt uttryckt: det handlar inte om territorium eller fullständig regeringsmakt

utan hur den inre strukturen på statsapparaten bör se ut.

Det är svårt att få en direkt bild av hur Sudans regering och president al-Bashir egentligen

ser på oförenligheten eftersom de officiella uttalanden som görs ingår i det som verkar vara

regeringens plan att vilseleda.34 Den tolkning som kan göras av regeringens syn på

oförenligheten är dock att upproren i Darfur hotar regeringsmakten och stabiliteten i Sudan

och därför bör de stävjas. Eftersom det är svårt att slå ner upproret bara genom att eliminera

upprorsmakarna, måste hela de folkslag som upprorsmakarna härrör ifrån fördrivas – om

man inte kan komma åt fisken i havet, så får man ”tömma hela havet”.35 Regeringen verkar

anse att statsapparaten bör fortsätta att fungera så som den gör nu och när uppror förekom-

mer i landets olika delar bör dessa stävjas fort och hårt, för att Sudan inte ska falla ihop.

En utomstående objektiv syn på de båda parternas oförenlighet kan sägas ej skiljer så

mycket från vad parterna faktiskt verkar mena, förutom på en punkt: Sudans regering tror

troligen att oförenligheten handlar om vem som ska ha regeringsmakten och att en alltför

medgörlig attityd gentemot rebellerna skulle kunna leda till en statskupp. Det är möjligt att

det finns en risk för detta – särskilt från JEM-fraktionen. Samtidigt verkar de krav som

rebellrörelserna ställer helt rimliga, och det är då rimligt att anta att oförenligheten ligger

33 UCDB, 2006. 34 Se t.ex. Human Rights Watch, 2006 och även Prunier, 2005. 35 Gardell, 2005-10-31.

8

just i hur statsapparaten ska vara organiserad snarare än i vem som ska ha den fulla

regeringsmakten.

4. Symtom Från rebellrörelsens sida tog sig oförenligheten mellan regeringens och rebellernas mål

med Sudans styre, väpnade uttryck från början av 2003. Rebellerna intog bland annat

flygplatsen i Norra Darfurs provinshuvudstad Al Fashir och sprängde ett antal ryska

Antonov-bombflygplan. Sen dess har strider skett i större eller mindre omfattning mellan

rebellrörelser och regeringsstyrkor. Spänningen till grannlandet Tchad har också ökat som

en konsekvens därav. Strider har även förekommit mellan rebellrörelserna.36,37

Vad gäller regeringssidan är det svårt att få en tydlig bild av vad som faktiskt utförts av

regelrätta regeringsstyrkor eller vad som utförts av den regeringsstödda Janjawid-milisen.

Vad som dock kan sägas med relativt stor säkerhet är att det är framförallt Janjawid-milisen

som varit ansvariga för dödandet av oskyldiga och civila, samt för fördrivandet och

plundrandet av hela byar.38 Detta har ofta gått till på så sätt att regeringsstyrkor först

urskillningslöst bombat byar med Antonov-plan, och därefter har Janjawid bränt ner byarna

samt mördat eller fördrivit byinvånarna. Detta har lett till att säkert mer än 300 000

människor har mist livet, samt minst 2 miljoner människor lever som internflyktingar i

Sudan eller som flyktingar i Tchad.39

Viktigt är också här att lyfta fram den terror i form av våldtäkter som Janjawid utsätter

kvinnor i byar eller flyktingläger för. Ofta är det nämligen bäst om kvinnorna står för

inhämtandet av ved utanför lägrena – kvinnorna mördas nämligen inte om de blir

upptäckta, de blir bara våldtagna.40

På ett psykologiskt plan har förhållandena mellan de olika folkgrupperna och mellan

”araber” och ”afrikaner” skärpts under en lång tid före själva Darfurkonflikten. Tidigare

var det vanligt med blandäktenskap mellan folkgrupperna, och det är egentligen väldigt

36 Prunier, 2005. 37 UCDB, 2006. 38 SLA-milisen har dock också gjort sig skyldig till ohyggligheter – jfr Studio Ett, 2006-05-03. 39 Prunier, 2005. 40 Kristof, 2006.

9

svårt att se någon skillnad mellan ”araber” och ”afrikaner”.41 Men som tidigare nämnts

bidrog inbördeskriget i Tchad, och därtill mobiliseringen och beväpningen av vissa grupper

i Darfur, till en ökad etnifiering och polarisering mellan folkgrupperna. De få objektiva

skillnader som fanns mellan folkgrupperna förstärktes och en större etnisk differens

konstruerades på så sätt. De modeller som av t.ex. Noreen et al. och Gurr beskriver hur

skillnader konstrueras och förstärks, kan man här tänka sig har tillämpning: politiska ledare

formulerar en bild och en hotbild (vilken lätt kunde få näring p.g.a. den tilltagande torkan i

Darfur) om den andra gruppen; appellering till gruppens historia (kanske som föraktade

slavar); stereotypering av den andra folkgruppen växer fram; ett säkerhetsdilemma uppstår,

och en misstänksamhet mot den andra folkgruppen; tillgång till vapen leder slutligen till

väpnad konflikt.42

5. Maktrelationer Konflikten mellan regeringen och rebellrörelsen är asymmetrisk i det att regeringen sitter

på regeringsmakten och förfogar över långt större militära och ekonomiska resurser än

rebellerna. En av konfliktens orsaker är just de ekonomiska och politiska ojämlikheterna

mellan Darfur och Khartoum-området. I själva Darfur-området däremot kan man tänka sig

att det råder en mer symmetrisk balans i t.ex. personella resurser mellan de olika styrkorna,

samt även vad gäller populariteten hos de två parterna – detta eftersom ingendera parten

ännu vunnit någon tydlig seger (vilket borde ha varit fallet om den militära kapaciteten hos

ena parten varit överlägsen den andra parten).43

Båda parterna har eller har haft sekundära parter t.ex. Tchad och Libyen som omväxlande

stått på den ena eller andra partens sida. Eritrea är en tydlig allierad med rebellrörelsen.43

Indirekt står Ryssland och Kina på sudanska regeringens sida p.g.a. vapenexporten från

Ryssland, och den olja som Kina köper från landet.44 Dessa två indirekta sekundära parter

ligger i överläge jämfört med rebellrörelsens sekundära parter, eftersom Ryssland och Kina

båda ingår i FN:s säkerhetsråd och har makt att påverka genom eller undvika påverkan från

världssamfundet.

41 Studio Ett, 2006-05-03. 42 Se t.ex. Gurr, 2000, kap. 1 och 3; Noreen et al., 2002; Lindholm et al., 1993. 43 UCDB, 2006. 44 Human Rights Watch, 2006.

10

6. Dynamik Före konfliktens utbrott fanns flera tydliga varningssignaler om att en konflikt kunde bryta

ut i området. Området hade drabbats av en svältkatastrof 1984 och antalet småkonflikter

mellan nomadiserande och bofasta hade ökat. En handlingssvag regering gjorde lite för att

komma till bukt med dessa problem. Tillkommer gör också den polarisering som skett

mellan folkgrupperna sen mobilisering och beväpning av flera grupper utförts under

inbördeskriget i Tchad. Därutöver deklarerade även JEM sina avsikter redan i augusti

2002.45,46

Konflikten bröt sedan ut 2003 och bedöms ha haft sitt maximum under 2004. Fredsavtalet i

Abuja var det endast en av fraktionerna inom rebellrörelsen – SLA/MM – som skrev under.

JEM och SLA/AW vägrade skriva under, bland annat eftersom avtalet innebar att Sudans

regering själv skulle ansvara för nedrustningen av Janjawid-milisen. Flera bedömare menar

att konflikten hösten 2006 återigen är mycket intensiv och i ett hopplöst läge; särskilt gäller

detta den humanitära situationen.47,48,49

Någon förändring i oförenlighet eller konfliktbeteende är det svårt att hitta tydliga tecken

på. Däremot har den sudanesiska regeringens attityd gentemot de ej underskrivande

parterna i Abuja-avtalet samt gentemot FN och västvärlden, hårdnat. I början av september

2006 var regeringens besked att den underbemannade AU-styrka som var tänkt att ersättas

av en FN-styrka i oktober, skulle lämna landet utan att några FN-styrkor fick ta över.50 Den

resolution som FN:s säkerhetsråd drev igenom den 31 augusti om ett FN-uppdrag till

Darfur med ett så kallat kapitel VII-mandat (våld får användas för att försvara

civilbefolkningen), har Sudan kraftigt motsatt sig, och ett villkor i resolutionen var just att

Sudans regering skulle godkänna FN-styrkan.51 Så sent som den 21 september 2006

rapporterades dock att Sudan godkänt en förlängning av AU:s fredsstyrkor till den 31

december, och att dessa styrkor kommer att öka från 7 000 till 11 000 man.52 Under tiden

har både regeringsstyrkor och rebellrörelser fortsatt striderna med oförminskad styrka, och

regeringsstyrkorna fortsätter att urskillningslöst bomba de darfuriska byarna.53

45 UCDB, 2006. 46 Prunier, 2005. 47 International Crisis Group, 2006. 48 Godmorgon, världen!, 2006-09-03. 49 Koblanck, 2006-09-05. 50 Koblanck, 2006-09-05. 51 Koblanck, 2006-09-01. 52 Ekot, 2006-09-21 och 2006-09-25. 53 Koblanck, 2006-09-09.

11

Det som särskilt påverkar konflikten i negativ riktning är att både de underskrivande och de

ej underskrivande parterna agerar som spolierare av fredsavtalet; framförallt har detta att

göra med den bristfälliga internationella övervakningen av avtalet och att övervakningen ej

skrevs in i själva avtalet.54 Att tillförseln av vapen till de stridande parterna inte verkar ha

avstannat, är förstås också avgörande. Ytterligare en komplicerande dimension tillkommer

då man ser på de destabiliserande flyktingströmmarna in i Tchad och det också spända

läget mellan Sudan och Tchad, där Khartoum-regeringen och Tchads president Déby

anklagar varandra för att stödja rebeller på varsin sida om gränsen.55 Förhoppningsvis kan

den ökade internationella pressen på Sudans regering och den förstärkta AU-styrkan bli

faktorer som istället påverkar konflikten i positiv riktning.

7. Lösningsförslag Det lösningsförslag som lagts fram utgörs av fredsavtalet i Abuja. Detta är ett

kompromissförslag frammedlat av AU och som inte innebär att de krav rebellrörelserna

ställt på maktdelning och kompensation för Darfur, tillgodoses i någon nämnvärd

utsträckning.

En marginell upplösning av oförenligheten uppnåddes genom ett förslag till övergångs-

myndighet över Darfur samt förslag på en folkomröstning att äga rum 2010 om en mer

självständig region (istället för tre delstater); däremot inga nämnvärda åtgärder för att

påverka sociala relationer eller genusstrukturer. I övrigt består oförenligheten mellan

parterna. Endast en tveksam reglering av oförenligheten föreslås i avtalet, i form av AU-

styrkor som ska bevaka t.ex. avväpningen av de stridande parterna – ingenting om krav på

en FN-styrka. Avväpningen av Janjawid ska vidare utföras av Sudans egna styrkor.

Avtalet gav för lite legitimitet åt rebellgruppernas krav och innebar föga kompromissande

från regeringssidan vilket i sin tur innebar att SLA/AW och JEM drog sig ur fredsför-

handlingarna och även att SLA/AW i sig splittrades. Tillsammans med den svaga inter-

nationella övervakningen av avtalet innebär detta att risken för spolierare av avtalet är

stort.55

54 Se mer om spolierare i Stedman, 1997. 55 International Crisis Group, 2006.

12

Eftersom avtalet redan i stora stycken brutits av alla parter behövs troligen ytterligare en

förhandlingsrunda. Det är då viktigt att större press sätts på regeringssidan att gå med på

fler kompromisser för att ge legitimitet åt rebellgrupperna, så att de ej – som i Abuja-

avtalet – känner sig som förlorare. Det gäller för regeringen att förstå att får inte rebellsidan

igenom några krav alls, så kommer konflikten att bestå. Vidare är det helt centralt för att

avtalet ska kunna följas, att det innehåller krav på internationell övervakning. Egentligen

hade ett fredsavtal i Darfur behövt ingå i ett större avtal som tar hänsyn till alla

marginaliserade regioner i landet, men det är troligen alldeles för orealistiskt att det skulle

gå att genomföra, och att man hellre får ta en region i taget.

8. Framtidsscenario Den närmaste framtiden ser ganska mörk ut för Darfurs befolkning. De förstärkta AU-

styrkorna kommer att märkas först närmre julen 2006, och då kommer ytterligare

människor ha dött i konfliktens spår. Regeringssidan kommer fram till dess att fortsätta

passa på att slå ut så många byar som möjligt, allt för att försvaga rebellgrupperna. Den

nybildade rebellkoalitionen NRF kommer dock inte att påverkas nämnvärt, p.g.a. sitt

stabila stöd från Eritrea. Det finns en risk att NRF kommer att vilja genomföra en statskupp

som enda vägen att få igenom sina mål och/eller öppna upp en ny front i östra Sudan. Detta

hade troligen kunnat leda till inbördeskrig även i östra delen av landet och i Khartoum-

regionen. Detta kan ses som ett relativt trovärdigt hot, som om det utnyttjas rätt kan leda till

en förnyad förhandlingsrunda med regeringen, och större chans för mer kompromisser från

regeringens sida. På grund av den förvärrade humanitära katastrofen 2006 kommer det

internationella trycket också ha ökat på såväl Sudan, som på Ryssland och Kina – och Kina

ser dessutom en risk i att oljetillförseln till landet kan destabiliseras av en eventuell

statskupp. FN kommer därför från hösten 2007 att ha släppts in i landet och bidrar till

demilitariseringen av såväl rebellgrupper som regeringsstödda miliser. Ett nytt fredsavtal

kommer att ha förhandlats fram, som mera liknar avtalet med SPLM i södra Sudan, även

om det inte når riktigt lika långt. 2008/2009 kommer den humanitära katastrofen i Darfur

att vara i princip helt över och NRF kommer att ha ett visst inflytande i regeringen. Dock

sker fortfarande människorättskränkningar av regeringen och yttrandefriheten är

fortfarande begränsad.

13

Referenser BBC News. 2006-05-05. Who are Sudan's Darfur rebels? <news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/3702242.stm, 2006-10-01> BBC News. 2006-05-10. Sudan’s interlocking wars. <news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/4759325.stm, 2006-10-01> Börge, Göran. 2004-09-20. Slaveriet har satt djupa spår i Darfur. Under strecket, Svenska Dagbladet. de Waal, Alex. 2005. Famine that Kills. Darfur, Sudan. Revised Edition. Oxford University Press. Ekot. 2006-09-21. Sudan accepterar AU:s fredsstyrka. Sveriges Radio. <www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=947377, 2006-10-01> Ekot. 2006-09-25. Afrikanska unionen utökar styrka i Darfur. Sveriges Radio. <www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=951243, 2006-10-01> Ekot. 2006-09-30. 00-sändningen. Sveriges Radio. Gardell, Carl Johan. 2005-10-31. Den cyniska strategin bakom ett folkmord. Under strecket, Svenska Dagbladet. Godmorgon, världen!. 2006-09-03. Intervju med Jan Egeland, chef för FN:s katastrofbistånd. Sveriges Radio. Gurr, Ted Robert. 2000. Peoples versus States. Minorities at Risk in the New Century. United States Institute of Peace Press, Washington, D.C. Holmberg, Mats. 2004-08-08. Därför pågår massmorden i Darfur. DN Fokus, Dagens Nyheter. Human Rights Watch. 2006. Q & A: Crisis in Darfur. <www.hrw.org/english/docs/2004/05/05/darfur8536.htm, 2006-10-01> International Crisis Group. 2006. Darfur’s Fragile Peace Agreement. Policy Briefing. Africa Briefing, Nr 39, s. 1–20. Nairobi/Brussels, 20 June 2006. Koblanck, Anna. 2006-09-01. Sudans nej stoppar FN-styrka till Darfur. Dagens Nyheter. Koblanck, Anna. 2006-09-05. Fredsstyrka tvingas lämna Darfurprovinsen. Dagens Nyheter. Koblanck, Anna. 2006-09-09. Civila i Darfur flygbombas. Dagens Nyheter. Kristof, Nicholas D. 2006. Genocide in Slow Motion. The New York Review of Books, Vol 53, Nr 2. February 9, 2006. Lindholm, Helena (ed). 1993. Ethnicity and Nationalism. Formation of Identity and Dynamics of Conflict in the 1990s.

14

Nationalencyklopedin. 2006. Artiklarna Sudan och Tchad. <www.ne.se, 2006-10-01> Noreen, Erik, Björk, Susanna och Lundblad, Stefan. 2002. Hot, identitet och historiebruk. Det säkerhetspolitiska språkets utveckling i Baltikum under 1900-talet. Studentlitteratur, Lund. Nye, Joseph S. 2004. Att förstå internationella konflikter. Liber. Prunier, Gérard. 2005. Darfur. The Ambiguous Genocide. Hurst & Company, London. Rolandsen, Øystein H. 2004. Perspectives on the crisis in Darfur. News from the Nordic Africa Institute, Nr 3, s. 2–4. Stedman, Stephen John. 1997. Spoiler Problems in Peace Processes. International Security, Vol. 22, Nr 2, s. 5–53. Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bl.a. Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio. UCDB, Uppsala Conflict Database. 2006. Sudan. <www.pcr.uu.se/database/conflictSummary.php?bcID=233, 2006-10-01> Vehnämäki, Mika. 2006. Darfur Scorched: looming genocide in Western Sudan. Journal of Genocide Research, Vol. 8, Nr 1, s. 51–82.