Doktor Smirnos dagbok

av

S.A. Duse INNEHLL KAP. SID. I. ETT UPPSLAG 1 II. DE HOPKLISTRADE SIDORNA 6 III. KONSTAPELN N:R 317 12 IV. SLUMPEN 23 V. FRHRET 36 VI. ER EGEN HUSTRU 48 VII. KLOCKSLAGET 60 VIII. DEN TREDJE BORDSGSTEN 72

IX. NYA UPPTCKTER 85 X. LEO CARRING FR EN MEDHJLPARE 98 XI. DET ANDRA SKOTTET 113 XII. NAMNET? 124 XIII. EN OVNTAD VNDNING 137 XIV. MIN NATTLIGA EXPEDITION 145 XV. EN OBLYG INKRKTARE 159 XVI. NYA INDICIER 173 XVII. BRYTNINGEN 185 XVIII. VEM VAR DET? 195 XIX. BEKNNELSEN 212 XX. LEO CARRINGS POSTSKRIPTUM ________

KAP. I. Ett uppslag. Leo Carring var inte riktigt vid sitt vanliga humr denna afton. Han sg trtt och nedstmd ut och stirrade frnvarande in i den ppna spiseln, dr en brasa i det nrmaste brunnit ut. Frgves hade jag frskt att f en konversation i gng. Och det frargade mig mycket. Jag skulle nmligen dagen drp brja en sex veckors semester uppe i Jmtland p ett stlle, dr jag var fullkomligt ostrd. Och dr skulle jag i lugn och ro kunna skriva om ngot av den bermde privatdetektivens mnga underbara ventyr om han nu bara velat bertta ngot. Men han var, som sagt, tyst och sluten denna afton. Sdan hade jag inte sett honom sedan han trttade ut sig p det ohyggliga Grimsbo-mysteriet, som upptog honom nstan ett halvt r, under vilken tid han flera gnger var nra att stta livet till i striden mot ett internationellt frbrytareband. Nr saken var utagerad erknde han sjlv att den enerverat honom tskilligt och framfr allt trttat ut honom, och att han var utledsen p alltsammans. Ungefr p samma stt sg han nu ut. Hur r det egentligen med dig, gamle vn? frgade jag efter en lng tystnad. Har det hnt dig ngot ledsamt? Nej, fr all del, svarade han kort. Varfr frgar du det? Du r dig inte lik, svarade jag. Kanske du r sjuk? Nej, jag r fullkomligt frisk. D r du utarbetad. Du ser ut som om du skulle behva vila ut ordentligt och slnga alla svrlsta och tilltrasslade problem fr en tid. Du kan ha rtt, medgav han. Ibland blir verkligen detektivens spnnande och ventyrsfyllda liv ganska enerverande. Emellant, d jag har det som mest jktigt, ngrar jag nstan att jag lmnade min lugna verksamhet som advokat och gnade mig t lsandet av kriminella gtor.

n din ventyrslust d, gamla gosse, sade jag. Du skulle aldrig kunna trivas med ett liv som en vanlig stillsam medborgare. Enformigheten skulle dda dig. Han slog avvrjande ut med handen. Det kan bli fr mycket av ventyr ocks, sade han. Fr en vecka sedan kom jag hem frn Kpenhamn, dr jag haft att utreda en invecklad spioneriaffr. Och det var en trttsam och svr historia. De hemliga agenterna ro inte ltta att handskas med. De ha outtmliga resurser och sky inga medel. Du har erfarenheter om sdana dr skurkar frn vrt eget land, sade jag. Han nickade. Nr jag kom hem frn Danmark, fortsatte han, hade jag fyra nya affrer, som vntade p mig hr hemma. Tmligen invecklade kriminella gtor, som inte voro utan sitt intresse, men som i alla fall voro trkiga. Tv av dem har jag redan lst. Du har sett det av tidningarna. Det ena var mordet p professor Gertner med anvndande av stelkrampsbaciller mrkvrdigt att bakteriologien s sllan tas i frbrytelsens tjnst. Det andra var problemet med konsul Ratzlings frsvunne betjnt, bakom vilket lg en ganska tragisk krlekshistoria. nnu ro emellertid tv av de dr affrerna outredda. Och i stllet fr att vila, som jag s vl behver, fr jag nu ett ganska intensivt arbete en lng tid framt. Jag r rdd att ventyrslusten, som du kallar den, kommer att f sitt lystmte. Bertta ngot om de problem du nu hller p med, bad jag. Nej, det vill jag icke. Du vet, att jag inte ens fr min bste vn blottar ngot rrande en affr, som nnu icke ftt sin lsning. Men du har ju en hel mngd gamla upplevelser, spnnande historier om trassliga hrvor och svrlsta gtor, som fr lnge sedan ro bragta ur tiden. Ge mig en sdan till livs nu. Jag har gott om tid fr nrvarande och skulle vilja freviga ngot av dina mnga ventyr. Jag har dremot inte tid att bertta ngot, svarade Leo Carring bestmt. Och jag skulle nu bli en mycket dlig berttare. En annan gng, d mitt huvud inte r s fullt av ett problems alla trdar, skall jag grna gra det.

Skada, sade jag, motvilligt fogande mig i det oundvikliga. Jag skall resa upp till fjllen, i Jmtland i morgon och vila mig minst en mnad. Och d skulle det passa s bra att skriva ned en berttelse om ngon av dina detektivbragder. Jag knner mig mycket smickrad. Om du tminstone hade ngon brevsamling, en dagbok eller dylikt. Dagbok, sade Leo Carring drjande. Ja, det skulle jag ju kunna st till tjnst med. Jag har ngra stycken ganska intressanta att vlja p. Han ppnade en lda i sitt stora dokumentskp och skte bland luntor av handlingar och anteckningsbcker. Efter en stund tog han fram en bok med svarta vaxduksprmar. Hr har du en ganska egendomlig redogrelse fr de olika faserna i ett brottml. Jag blev tillkallad nstan genast och jag utfrde mina underskningar jmsides med de officiella detektiverna. Det egendomliga i fallet var att polisen hade mrdaren inom rckhll hela tiden utan att inse det. I det fallet kan man sga att det var ett motstycke till rnmordet i Arbetareringens bank. Man hll p att stupa omkull p mrdaren, men man frstod det icke. Nvl, efter bara ngra timmars underskningar hade jag fullkomligt klart fr mig vem som utfrt brottet. Men jag behll min sikt fr mig sjlv. Ty indiciebevisningen var inte fullt bindande, och jag frstod att enda sttet att f brottslingen fast var att framtvinga en beknnelse. Jag lyckades ocks komma drhn, men det var icke ltt. Jag tvingades att anvnda medel som jag i vanliga fall inte brukar tillgripa. Men jag vill inte g historien i frvg. I denna dagbok fr du lsa allt. Den r skriven av doktor Valter Smirno, som nu r dd, s att det r ingenting som hindrar att den publiceras. Smirno, sade jag. Den bekante bakteriologen? Ja. Och du kan tillgga en av de mest framstende rttsmedicinska auktoriteter vi haft. Han var ett ovanligt skarpt huvud, en rent av genial man, men som inte kom till sin fulla rtt p den bana han valt, fastn han dr skaffade sig ett knt namn. Genom en tillfllighet kom doktor Smirno att p nra hll frn brjan till slut studera gngen av de detektiva spaningarna i denna till synes mycket invecklade hrva.

Han har i sin dagbok redogjort fr sina intryck och iakttagelser frn frsta stunden han anlitades av kommissarien Sanderson att utfra en likbesiktning och till dess gtan var lst. Vi kommo varandra drunder litet nrmare, han och jag, han fungerade till och med som min medhjlpare fr en kort tid. Det kan drfr vara av intresse fr dig att se, hur han bedmer min enkla person. Omdmet r inte vidare smickrande. Du, som knner mig bttre n de flesta, kommer att skratta t hans skarpa kritik. nda tills problemet var lst och jag spelat ut min trumf, ansg han mig nmligen vara en stor bluff. Sedan blev det en annan ton. Ja, allt det dr fr du lsa i doktor Smirnos dagbok. Och du fr grna publicera historien. Jag sg dock helst att du inte romantiserade det hela, utan framstllde det lika enkelt och naturligt som det gjorts i dagboken. Hll dig s exakt du kan till hans egna ord. Som du ser utspelades det morddrama, som skildras hr, i brjan av frra ret. Det var detta drama, som gjorde att doktor Smirno terupptog sina dagboksanteckningar efter ett rs vila. Och flera sidor frn de fregende ren ha som synes varit hopklistrade, drfr att frfattaren i och med sin frlovning ville dra ett streck ver det frflutna. Texten hr r delvis olsbar, fastn jag ppnat sidorna s frsiktigt jag kunnat. Det jag strukit under p dessa sidor berr emellertid de personer, som sedan blevo inblandade i mordaffren, och r ven s pass belysande fr frfattarens person och karaktr att du br ta med det viktigaste. Jag tackade, tog dagboken och brjade studera den s snart jag kommit i ro. P de fljande sidorna har jag tergivit doktor Smirnos anteckningar nstan utan ngon omarbetning. Den enda egentliga frndring jag vidtagit r att jag infrt kapitelrubriker och gjort ngra strykningar hr och var. I slutet av dagboken hade Leo Carring nedskrivit ngra rader, som ytterligare belysa detta ur flera synpunkter ganska enastende fall. Och dessa den bermde privatdetektivens anteckningar har jag tagit mig friheten att ocks terge. ________

KAP. II. De hopklistrade sidorna. 1912. Den 26 januari. Fabian Bolls r en skurk! Min vn har han kallat sig under alla dessa r. Och jag har trott p hans vnskap nda tills nu. Men nu r han demaskerad. Vnskapen han alltid haft p tungan har varit bara frstllning och lgn. Smygande lmskt har han trngt sig emellan Asta Dur och mig. Och nr jag ertappade dem bda, visade han inte ett spr av blygsel. Han var tvrtom cynisk och frck. D jag sade honom, vilken lumpen man han var, vilken falsk usling, skrattade han mig mitt upp i ansiktet. Men jag glmmer ingenting, Fabian Bolls! Vi trffas vl n en gng, och d . 1914. Den 9 juli. Det jag sist av allt kommer att bli klok p r mig sjlv. Jag r ju dock en mogen man och en mycket framstende man efter vad andra sga. Som lkare en av vra skickligaste. Och infr en kvinna r jag blyg och bortkommen som en skolpojke. I dag hade vi en hrlig vandring i skogen, Nina Felsen och jag. Fgelkvitter och glittrande sol

Jag hade beslutit mig fr att det i dag skulle ske. Men det blev aldrig talat ett allvarligt ord mellan oss. Min beknnelse om hur varmt jag lskar henne, min frga om hon vill bli min hustru brnde hela tiden p min tunga. Men ingenting av det jag mnat sga blev sagt. Vi talade om tusen olika saker, Nina och jag. Vi skmtade och skrattade som vanligt, ja nstan nnu mera uppsluppet. Och jag mrkte att det blev mer och mer omjligt fr mig att komma fram med vad jag hade p hjrtat. Kanske var det dagsljuset, solen, som hindrade mig Jag har frr mer n en gng mrkt att jag mitt p dagen i blndande solsken knt mig frunderligt skygg, nstan blyg i en ung kvinnas nrvaro. Solljuset verkar nyktert dmpande p mina knslor och sinnen och tar bort min tilltagsenhet och djrvhet. Annat r det p kvllen, i skymningen, i mnskenet eller i konstgjord aftonbelysning. D r jag mig sjlv, d har jag kvar hela min dristighet gent emot kvinnan och talar fritt ur mitt innersta. D kan jag, utan att vara blyg eller tafatt, behandla en ung varmblodig kvinna s som hon vill bli behandlad. Men det hade varit omjligt att f en kvllsstund ensam med Nina. Det enda hon velat bevilja mig var denna skogspromenad i strlande sol. Frst d vi stodo vid hennes port i begrepp att skiljas, gjorde jag ett klumpigt frsk. Du r frtjusande, Nina! sade jag. Och jag knde att jag rodnade som en skolpojke. Hennes svar blev s avkylande det kunde vara. Prata inga dumheter, sade hon. Och s, en sak till: kalla mig inte fr du. Inte det? sade jag frvnad. Det ha vi ju gjort i mnga herrans r. Jag vet det. Men nu mste det bli slut. Om ngra dagar kommer jag att frlova mig och d Frlova dig! utbrast jag hpen. Ja visst. Tycker inte doktorn att det kan vara p tiden? Joo jo d, stammade jag. Men det kommer s pltsligt s verraskande. Jag jag hade inte vntat det.

Nu r det emellertid s, fortsatte hon glttigt. Och hur gamla goda vnner vi tv n varit, s r det nog nd bst att vi verg till titlarna. Min fstman vill ha det s Men det r ju fnigt! utbrast jag. Ja, det frefaller er kanske s, sade hon med ett oemotstndligt leende. Och, uppriktigt sagt, tycker jag ocks att det r litet hm dumt. Men jag vill ju gra min fstman till viljes. Och han tycker inte om att jag kallar andra herrar fr du n mina nrmaste slktingar. Men vi tv ro ju barndomsvnner, invnde jag. Hon ryckte p axlarna, som om hon inte kunde gra ngot t saken. Vem r din er fstman? frgade jag. Det r ingenir Bolls. Fabian Bolls! utbrast jag. Det r inte mjligt! Och varfr inte, om jag fr frga? sade hon p sitt flickaktigt sklmska stt. Vi hlla mycket av varandra. I vermorgon eklateras det. Det fr icke ske! sade jag bestmt. Gr det inte, Nina! Tag inte Fabian. Jag varnar dig. r r ni tokig? Nej. Jag r klok nog att varna en ung frtjusande flicka fr att kasta bort sig till en sdan man som Fabian Bolls, sade jag. Det blir bara olyckor. Gr det inte! Bste doktor Smirno, sade hon hgdraget, jag vet inte vad ni har fr rttighet att kritisera mitt val, och jag vill inte lyssna till era ord. Fabian r en god och prktig man. Och han lskar mig av hela sitt hjrta. Fabian Bolls r en skurk! sade jag dystert. Du mste hra p vad jag har att sga dig. Jag Men Nina Felsen hade utan vidare vnt mig ryggen. I nsta gonblick smllde porten igen efter henne.

Jag r utom mig uppriven feberhet i stnd till vad som helst. All min levnadslust r borta. Nu frstr jag dem, som kunna taga sitt eget liv. Detta r andra gngen Fabian Bolls korsar min vg och kullkastar allt fr mig. M han akta sig! 1914. Den 5 december. Jag kommer nu frn Ninas och Fabians brllop. Hur jag kunnat betvinga min antipati mot honom nda drhn att jag gick dit r mig i denna stund ofattligt. Och inte heller frstr jag nu hur jag under hela brllopsfesten kunnat behlla jmvikten, tminstone till det yttre. Ty hela mitt inre var i uppror Brudgummen var skroderande och bullersam som vanligt. versittaretonen gr aldrig ur honom. Bruden dremot frefll att vara ovanligt tyst och frsagd. Jag sg inte ett leende p hennes lppar under hela tiden. Och hon var ohyggligt blek. Jag har aldrig sett Nina s blek och tyst. Kanske hon redan brjat ngra sig. Det var Nina som vertalade mig att komma p brllopet. Vad skulle inte hon kunna vertala mig till. Jag har ju till och med lovat henne fr vr gamla vnskaps skull, som hon sger att lta allt groll mot Fabian fara och umgs i deras hem. Nina har inte en aning om att jag fortfarande lskar henne, och att jag alltid kommer att gra det. Ingen mer n jag sjlv vet det, och ingen kommer heller att f veta det. Det r och frblir min egen hemlighet. Och jag r lycklig i medvetandet att vara ensam, och att ingen nyfiken blick trngt in i djupet av mitt inre. Ingen mer n jag vet vad som finnes dr, p vilka minnen jag lever, vilka tankar och frhoppningar jag nr, vilka framtidsdrmmar jag drmmer, p vilka problem jag grubblar.

Jag tycker om att vara ensam med mitt eget jag, att studera mig sjlv prva mina nervers styrka, spnstigheten i mina muskler och kraften i min skarpa, klara tankegng. Min trna p brllopet var en vacker flicka och olik alla andra unga damer jag trffat. Helena Sundhagen heter hon och lr vara stormrik. Efter middagen viskade fru Bolls jag mste ju kalla henne s nu till mig: Helena r en flicka, som skulle passa er, doktor Smirno. Lgg an p henne . 1915. Den 18 januari. Jag r ruinerad! Detta frdmda krig har bragt mig drhn. I somras kpte jag p spekulation stora partier grngesbergare och andra papper, kpte fr dubbelt s mycket som jag verkligen ger, och belnade alltsammans. Nu har jag mst slja till halva vrdet. Jag r fullstndigt renskrapad 1915. Den 20 februari. Jag har frlovat mig med Helena Sundhagen. Men jag har inte gjort det bara drfr att hon r rik. Jag r sker p att hon kommer att passa mig, och det roar mig att frska tmja denna vildkatt. Helena r inte som andra. Kanske det r detta, som gjorde att jag frst fste mig vid henne. Full av excentriska ider r hon. Jag har aldrig trffat en ung dam med s bestmda sikter och s fasta principer som Helena. Hennes hjrta har jag vunnit genom att jag ltsat ta henne p allvar

Nu vill jag lta allt gammalt vara glmt. Och fr att jag inte i ondan skall bli pmind om det, klistrar jag ihop dessa sidor i dagboken. Kanske kommer ngon annan att ppna dem en gng och d flla domen ver mig, som lskar en kvinna som aldrig kan bli min lskar henne s att jag utan minsta tvekan skulle ge mitt liv fr henne och dock frlovar mig med en annan. Jag frstr mig inte sjlv Men en sak frstr jag: i fattigdom kan jag inte leva. Pengar mste jag ha, och mycket pengar! Drfr lter jag alla skrupler fara. Kanske jag fr resten kan gra Helena lycklig Vem vet? ________ KAP. III. Konstapeln n:r 317. 1916. Den 13 februari (sndag morgon). En genomvakad natt. Och fortfarande omjligt att somna Jag r ddstrtt, inte bara till kroppen. Min hjrna r veranstrngd av grubbel p den sllsamma gta, infr vilken jag helt pltsligt blivit stlld. Och i mina irrande tankar genomlever jag ter och ter de spnnande ventyr jag varit med om denna natt. Fr att bli kvitt de hetsande, oroliga tankarna, de sorgliga bilderna ur den livstragedi jag ftt bevittna har jag nu p morgonen tillgripit min gamla dagbok igen. Och nu anfrtror jag t papperet allt vad jag upplevat. Den gamla dagboken har legat bortglmd nstan ett helt r. Jag slutade ju att skriva i den samma dag jag frlovade mig. Sedan har jag inte anfrtrott den ngot.

De hopklistrade bladen, som finnas hr och var, tala till mig sitt stumma sprk om det som varit. Minnena dyka ter upp, fastn jag nu icke kan erinra mig allt vad jag skrivit p de sidor, som nu inte kunna lsas. Det gllde honom, som tv gnger vldsamt strande ingripit i mitt liv. S mycket minnes jag. Det gllde ocks en kvinna eller kanske det var flera Hur sllsamt r det icke att de fljande sidorna i denna dagbok komma att handla om just de kvinnor, som en gng spelade en sdan roll i mitt liv att jag skt glmma alltsammans. Nu mste det rivas upp igen, det gamla. Brutalt och hnsynslst skall det fram i dagsljuset. Ungdomliga drskaper, inbillade och verkliga sorger Det verkar stimulerande p mina nerver att nu ter ha den gamla dagboken framfr mig. Den r som en frtrogen vn, som jag kan delge mina innersta tankar utan att dlja ngot. Det jag nu skall skriva ned det som hnt mig i natt och p morgonen har s mnga egendomliga sidor, att jag knappast vet, hur jag skall brja. Ett pojkaktigt, farsartat upptg, som helt pltsligt frflyttar mig mitt in i en blodig tragedi. Emellant frestas jag tro, att det jag upplevat denna natt varit bara en drm. Det r sannerligen inte s ofta ngot dylikt hnder i vrt lugna Stockholm, dr de verkligt svrlsta kriminella problemen ro ganska f. Man r hr inte bortskmd med uppskakande brott av den sort, som fordrar en genial detektivs hela energi och skarpsinne fr att utredas, och som nd kanske frblir en olst gta. Men jag vill brja frn brjan. ventyret med konstapeln n:r 317 brjade egentligen som ett skmt frn min sida, visserligen barnsligt och dumt, men utan ond avsikt. Jag vet inte om alla poliser ro lika obehagliga att rka ut fr en natt, d man r litet uppspelt och glad, som konstapeln n:r 317. Jag har inga erfarenheter. Men jag kan konstatera att konstapeln det hr gller inte hade ett uns av humor, tminstone sett frn den synpunkt man kan ha, d maskeradstmningen nnu sitter i en. Vad som egentligen framkallade hans missnje har jag inte riktigt klart fr mig. Kanske var det den svarta sidenmasken jag satte p mig strax innan jag gick fram till honom, dr han stod som en Hindenburgstaty i hrnet av Kungsgatan och Drottninggatan. Eller ocks berodde det kanske p att jag utan vidare ceremoni bad om eld till min slocknade cigarr.

Jag r i varje fall rdd att jag i hans gon bar mig litet egendomligt t. Jag hade inte en aning om att en patrullerande poliskonstapel var s mtlig om sin vrdighet. Kanske hr det till hans yrke om ntterna. Eller kanske hans knslighet berodde p att det var en ovanligt kall och blsig februarinatt. Med en gest, som om han utdelat frsta klassen av jrnkorset, rckte han mig en smutsig och trasig tndsticksask. Jag kan svra p att det inte fanns mer n ngra f tndstickor i den, fastn konstapeln behagade svra p att den var full. Men han svor ju ocks p att jag var full, s det r ju egentligen ingenting att fsta sig vid. Han kunde fr resten ha ltit bli att lna mig tndsticksasken, fr jag fick nd inte eld p min cigarr den natten. Hur jag bar mig t i min fumlighet s tappade jag de f tndstickorna, och den hrda blsten drog frsorg om att skingra dem. Jag bad om urskt. Det gr jag alltid, d jag ofrivilligt stller till obehag fr ngon annan. Men det gjorde inte det minsta intryck p konstapeln n:r 317. Han tog sig till ngonting, som jag frmodar inte r freskrivet i hans instruktion. Han svor. Inte ver blsten, som ju kunde ha varit berttigat, utan ver mig. Fr att blidka honom ville jag bjuda honom en cigarr, men knappt hade jag rckt fram mitt cigarretui, frr n det trffades av konstapelns kraftiga hand och gjorde tndstickorna sllskap utefter gatan. Detta ansg jag opassande. Visserligen hade jag i samma gonblick etuiet frsvann mrkt att det var tomt, men det var i alla fall mitt. Aldrig har jag varit s nra en verilad handling som i detta gonblick. Jag var i sjlva verket s nra, att handlingen fljde strax drp: Tag upp etuiet! sade jag s bestmt jag frmdde. Han ltsades inte hra. G hem och lgg er, sade han. Ni r onykter. Tag upp cigarrfodralet! sade jag hrdnackat och utan att inlta mig p detta sprsml. Nej! svarade han hnfullt. Det kan ni hmta sjlv. Man frsker inte driva med polisen p det dr sttet. Kanske det bara var min mening att skicka konstapelns plsmssa att gra cigarretuiet sllskap. Jag tror knappt att jag tnkte sl mannen i huvudet. Men jag var

litet osker p hand, och jag lade in all min kraft jag r mycket stark i slaget. Det blev en sjungande rfil, som kom ordningens vktare att helt hastigt visa sina skosulor. Vad som nu fljde gick s fort att jag knappast minns det. Jag hrde en skarp vissling, varp tv nya konstaplar dko upp som p en teater, dr de bara vntat p repliken fr sin entr. En bil kom ocks framrusande som en illustration till polispipans frunderliga makt. Och jag blev trots allt mitt motstnd instuvad i bilen och forslad till polisvaktkontoret. Konstapeln n:r 317 avlade hr en rapport, som framkallade min odelade beundran. I mlande frger och med en fantasiens frodighet, som kunde framkalla en romanfrfattares avund, beskrev han det brutala nattliga verfall, fr vilket han varit utsatt. Mina tricks med tndstickorna och det tomma cigarrfodralet voro bara listiga medel till att komma konstapeln in p livet fr att utdela drpslaget. Och masken jag hade p mig bevisade att attentatet var planlagt. Ju lngre konstapeln n:r 317 kom i sin rapport, som hade en avsevrd episk bredd, desto tydligare blev det fr mig, att jag upptrtt som en maskerad lnnmrdare, som bara genom en lycklig slump ankomsten av de tv andra poliserna hindrats frn att utfra sitt lmska dd. Rapporten var s vervldigande, att det inte kunde falla mig in att protestera. Hade jag p detta talangfulla stt blivit beskylld fr att ha mrdat ett dussin mnniskor, s skulle jag inte kunnat opponera mig det minsta. Och d konstapeln n:r 317 slutade sin mlande skildring, kunde jag inte lta bli att ge uttryck t min beundran. Bravo! sade jag. Det dr var det styvaste jag hrt p lnge. Skulle ni inte vilja vara vnlig och dra hela historien en gng till. Jag har sllan hrt ngonting s skmtsamt. Denna min hvliga anmodan blev inte alls upptagen som en appld till konstapelns vltalighet, utan som en frolmpning. Konstapeln n:r 317 morrade som en retad hund, och verkonstapeln sade med en ton av sublimt frakt: Karlen r full! Min vrdnad fr ert hga mbete hindrar mig att bestrida ert pstende, sade jag med en bugning. Ert namn! utbrast verkonstapeln rd av harm.

Valter Smirno, sade jag. Jag r medicine doktor, fdd i Stockholm den 1 oktober 1883, ogift, r i besittning av medborgerligt frtroende och har aldrig varit talad eller straffad. Det hr blir sledes frsta gngen, sade verkonstapeln hnfullt. Jag bjer mig fr er vishet, svarade jag dmjukt. Nu r det nog med frckheter! skrek mannen och slog nven i bordet. Erknner ni rapportens riktighet? r mitt erknnande av ngon betydelse? frgade jag. Inte det minsta, svarade han. Ni blir fast nd. D fredrager jag att ge konstapeln n:r 317 min komplimang fr hans fantasirikedom och berttartalang, svarade jag. Detta m vara mitt erknnande. Vill ni drmed sga, att ni bestrider rapporten? Det vare fjrran frn mig. Ni erknner allts att ni verfallit konstapeln n:r 317 och slagit honom i gatan? Det var enda sttet att f honom att bja sig ned fr att ska efter mitt cigarrfodral, som han Nog nu med krumbukter! skrek verkonstapeln utom sig. Ni har sledes misshandlat en patrullerande poliskonstapel? Nej. Det bestrider jag bestmt. Han patrullerade inte alls, utan stod fullkomligt stilla invid vggen. Jag trodde frst att det var en reklamskylt fr Paul U. Bergstrm. Det r mrkvrdigt hur svrt somliga mnniskor ha att behrska sig. verkonstapeln kunde det inte alls och inte heller konstapeln n:r 317. Under de nrmaste minuterna fick jag av dem bda veta s mycket om mitt pbelaktiga upptrdande, min nattsvarta karaktr och alla andra en yrkesfrbrytares vackra egenskaper, att jag knde mig riktigt enkel. De bda herrarna sekunderade varandra i all smja, till dess verkonstapeln sansat sig s pass mycket, att han upptckte att han inte talade ensam. D slog han nven i bordet och befallde den andre att vara tyst. Hr r det jag, som hller frhret, sade han i en ton, som bevisade, att han var fullt medveten om sin beflsstllning. Drp vnde han sig ter till mig.

Erknner ni att ni verfallit konstapeln? rt han. Det har jag ju aldrig frnekat, svarade jag. Jag gav honom en ordentlig rfil. Men det frtjnade han. Mitt cigarrfodral Jag fick inte fortstta. Det dr frdmda cigarrfodralet, som p stt och vis var orsaken till att jag var hr, och som kanske nu hamnat i en lycklig upphittares ficka, framkallade tydligen polisens speciella motvilja. S fort jag nmnde ett ord om det, blev jag genast nedtystad. Man ville inte hra talas om denna i mina gon ganska viktiga sak. I stllet koncentrerade man sig p en mngd detaljer, som inte hade det minsta med den hr historien att gra. Jag anmodades att redogra fr hur jag tillbringat aftonen och natten intill sammantrffandet med konstapeln n:r 317. verkonstapeln blev rent av nrgngen i sina frgor. Han ville ndvndigt veta varfr jag upptrtt maskerad p gatan, och han gjorde ngra klumpiga anspelningar p att jag kommit frn ngon maskis. Jag tror att han var nyfiken p maskeradinterirer. Men den nyfikenheten blev d inte stillad av mig. Det fattades bara att jag skulle anfrtro honom att jag varit p National. Det fick ju ingen veta. Som frlovad karl var jag tvungen att hemlighlla en sdan dr liten utflykt. Jag hade fr resten upptrtt inkognito p maskeraden. Och jag var nstan uteslutande skdare. tminstone hll jag mig s mycket som mjligt undan, sedan jag helt ofrmodat sttt p den kvinna jag sist av alla velat trffa, nmligen Asta Dur, danssen, som en gng var nra att bli mitt de. Tack vare min mask knde Asta inte igen mig. Fr vrigt hade hon inte tid att se t ngon annan n sin kavaljer, som var ingen mer och ingen mindre n Fabian Bolls. Asta och Fabian! Det r inte mycket mer n ett r sedan han gifte sig. Och han har redan hunnit brja sitt gamla lttsinniga ungkarlsliv igen. N, det frvnade mig d inte s mycket. Jag har vntat ngot dylikt av den mannen. Och jag varnade ju Nina fr honom. Men hon ville inte lyssna till mig. Hon kommer nog att f ngra sig. Som man bddar fr man ligga Fabian tycktes vara alldeles betagen i Asta Dur. Den kvinnan mste fortfarande ha en frunderlig tjusningskraft. Tur att jag sluppit helskinnad ur hennes klor. Fabian gr det nog inte utan att bli ordentligt klst.

Och det unnar jag honom av hela mitt hjrta. Att bedra en sdan kvinna som Nina r en skndlighet. Men det hr hr egentligen inte hit. tminstone kom ingenting av vad jag sett p National fram i polisfrhret, trots alla snrjande frgor. Jag frnekade bestmt att jag varit p ngon maskerad. S smningom tycktes verkonstapeln trttna p det onyttiga frhret. Han gick i stllet tyst igenom protokollet och lste slutligen med hg rst upp det sista: Efter tskilliga frsk att slingra sig undan, erknde den anhllne, att han i berusat tillstnd verfallit och misshandlat konstapeln n:r 317 Johansson under dennes tjnsteutvning. Hr hll han upp, som om han vntat en ny protest frn min sida. Men den uteblev. Jag var nu trtt p alltsammans och ville bara komma drifrn. Hur mycket kostar det? frgade jag fogligt och tog efter plnboken. nej, s ltt skall ni inte komma ifrn det, frskrade verkonstapeln mig frtrstansfullt, och den andre skrattade hnfullt. Jas, sade jag. Ja, det kvittar mig lika hur det blir med den saken. Men klockan r nu en kvart ver tre ser jag, och jag tycker det kan vara p tiden att jag kommer hem. verkonstapeln ryckte p axlarna och min antagonist frn gatan slog till ett nytt flatskratt. Jas, ni har frst nu upptckt att det r sent, sade den frre. Vad var egentligen klockan, nr ni stllde till upptrdet p gatan? Jag hade hoppats att frhret skulle vara slut nu, och denna nya frga frefll mig srdeles ondig. Klockslaget d jag sttte p den dr ohvliga poliskonstapeln, vad kunde det egentligen vara av fr intresse? Jag teg. Uppfattar ni inte min frga? rt mannen slutligen. Hur dags skedde det? Det verlmnar jag t konstapeln att avgra, svarade jag frsiktigt. Jag har nmligen i tidningarna sett hur ltt det r att infr polisen lta besl sig med tvetalan.

Konstapeln funderade ett gonblick och frskrade sedan, att jag hllit p att brka med honom minst en kvarts timme innan jag blev anhllen. Till polisstationen hade vi kommit kl. 2,40 f. m., och frden dit hade vl tagit omkring 5 minuter. Enligt konstapelns uppgift skulle jag allts ha kommit fram till honom p gatan kl. 2,20 f. m. Jag nmnde nyss att konstapeln n:r 317 hade en sllsynt frmga att breda ut sig i sin rapport. Detta tycktes ha smittat verkonstapeln, ty nu frenade sig de bda herrarna i att nyo genomg rapporten frn brjan, kommenterande och kompletterande den samt d och d givande mig en ny frga. Mina upprepade gspningar ignorerade man fullstndigt, och frst d klockan var ver halv fyra p morgonen tillt man mig att g. Med en suck av lttnad befann jag mig ter p gatan. Ett gonblick hade jag verkligen befarat att polisen skulle driva sitt tjnstenit s lngt att lta mig tillbringa terstoden av natten i finkan. Drfr njt jag i nnu hgre grad av min frihet. Den lnga vistelsen p polisstationen hade fr resten gjort mig en erfarenhet rikare, nmligen att ett skmt aldrig fr drivas s lngt, att man riskerar att det blir trttsamt. Och jag ngrade verkligen nu, att jag ngonsin givit mig i delo med polisen. Det var den maskeradstmning av uppsluppen gldje jag frde med mig frn National, som frlett mig att i pojkaktigt vermod brja det dr skmtet. Nu frefll det mig inte alls skmtsamt. Hur ltt kunde inte ngot om det nattliga upptrdet sippra ut och komma till min fstms ron. Mnniskor ro s vlvilliga, nr det gller en skandal. Om ngra dagar skulle jag kanske f en stmning till polisdomstolen. Historien skulle naturligtvis komma att stta i Fderneslandet, kanske ocks i andra tidningar I detta gonblick ngrade jag mig verkligen s pass, att jag beslt g in igen till konstaplarna och ska f saken nedtystad. En urskt och ett lmpligt skadestnd vore kanske tillrckligt. Men det ville att jag i stllet fr att komma in till min frra antagonist frn gatan och den strnga verkonstapeln, skulle hamna i detektiva avdelningen och dr f bevittna brjan till utredningen av ett invecklat och ohyggligt morddrama. I detsamma jag skulle g tillbaka ver gatan krde en bil fram och stannade. En poliskonstapel och en nattvakt stego ur och slpade med sig en kvinna, som tycktes

utom sig av frtvivlan. Hon frmdde knappast stdja p sina ben, och hennes snyftningar och stnande voro hjrtslitande. Slpp mig! kved hon. Fr Guds barmhrtighets skull lt mig g! Jag har inte gjort det. Jag har inte gjort det! Den rsten knde jag igen. Hastigt gick jag nrmare. Och i belysningen frn gatlyktan sg jag ett gonblick kvinnans ansikte. Det var Nina Bolls. Jag stod stel av bestrtning vid denna upptckt. gonblicket drp var det emellertid klart fr mig att jag mste ingripa. Jag strckte hejdande ut hnderna mot de bda mnnen. Det hr mste vara ngot misstag, sade jag. Denna dam Var god och g ur vgen! sade konstapeln befallande. Ni hindrar polisen. Nina knde genast igen mig, och en strle av hopp lyste fr ett gonblick upp hennes trdrnkta ansikte. Hon frskte slita sig ls frn de bda mnnen och komma fram till mig. Men de hllo henne obarmhrtigt fast. Vad skall det hr betyda? frgade jag. , doktor! Det r ett misstag, ett ohyggligt misstag! utbrast hon. Hjlp mig! Rdda mig! Drp frlorade hon medvetandet. Jag r lkare, sade jag ivrigt. Det r inte alls min mening att hindra polisen. Men jag knner denna dam och kan kanske vara till hjlp. Konstapeln nickade. Det r bra, sade han. Vill d doktorn flja med. Vi ska in p detektiva avdelningen. Detektiva avdelningen! utbrast jag. Vad har d hnt? Det r mord, sade konstapeln. Och jag tror vi ha mrderskan hr. Omjligt! utbrast jag. Ingenjr Bolls hustru skulle vara mrderska? Det r vansinnigt! Vem r d mrdad?

En danss, som heter Asta Dur. Hon har blivit skjuten i natt i sitt hem. ________ KAP. IV. Slumpen. Asta Dur mrdad! Jag hade ju sett henne samma kvll p National. Levnadsfrisk och sprittande glad, mera frfrisk n ngonsin hade hon dr gjort sitt bsta fr att frvrida huvudet p Fabian Bolls. Jag, som knde till hennes frfrelsekonster bttre n kanske ngon, hade genast frsttt varthn hon syftade. Att frleda en gift man till otrohet var en av Asta Durs strsta triumfer. Och hon misslyckades sllan. Nu var denna farliga fresterska dd, mrdad mitt i natten i sitt eget hem. Och Fabians unga hustru var hr, anhllen av polisen som misstnkt fr mordet. Detta var ju ohyggligt. Men var kunde d hennes man vara? Var hll han hus, den dr Fabian, som varit Asta Durs maskeradkavaljer i natt? Kunde han ha blivit verraskad av hustrun, och hon i sin svartsjuka ? Nej, och tusen gnger nej. Nina Bolls r inte av den sorten. Fin och mild och vek r hon, temperamentsfull visserligen och skert ganska varmblodig, men ett sdant utbrott av hmnd eller svartsjuka, det r otnkbart fr henne. En tragedi hade emellertid utspelats, och i den hade fru Bolls p ngot stt blivit invecklad. Det tjnade ingenting till att grubbla p den saken. De frgor jag stllde till konstapeln blevo obesvarade, och jag mste ge mig till tls. Vi hade kommit in med den avsvimmade i kommissariens rum och lagt henne p en soffa. Jag brjade genast upplivningsfrsken. Under tiden hrde jag, hur man samtalade i det yttre rummet. Det gllde mordet. Av vad man sade kunde jag frst, att detektiver fr nrvarande hllo p med

underskningar p mordplatsen, och att kommissarien Sanderson kunde vntas hit vilket gonblick som helst. Han skulle frhra den anhllna. Det var tur att Sanderson skulle ta hand om saken. Jag knde honom rtt vl och hade fr en tid sedan hjlpt honom med ett ganska invecklat rttsmedicinskt problem. Han skulle skert lta mig vara nrvarande vid frhret. Och fru Bolls behvde fr resten ett std. Det drjde en god stund innan hon terkom till medvetande. Jag skall aldrig glmma nr hon slog upp sina stora, mrka gon och sg sig omkring, frst med frvirring och sedan d hon erinrade sig vad som hnt, med ett uttryck av frtvivlan, som nstan lockade trar i mina gon. Se s, fru Bolls, frsk att lugna er, viskade jag. Och tala nu om fr mig vad som hnt. Det r inte omjligt att jag kan hjlpa er p ngot stt. Till en brjan fick jag icke ngot annat svar n hysteriska snyftningar. Hon tycktes vara fullkomligt uppriven. Jag r inte den, som i ondan lgger mig i andras affrer. Men hr hade slumpen bokstavligen frt Nina Bolls i min vg. Hr gllde det sledes en av mina nrmaste vnner och en kvinna, som tydligen var i stort behov av hjlp. Jag mste gra min plikt bde som lkare och som mnniska. Tala om fr mig vad som hnt er, upprepade jag. Hur kommer det sig att ni r hr? Man har talat om ett mord, men med det kan vl inte ni ha det minsta att skaffa? Hon ryste. Det r frfrligt! viskade hon. Jag jag skte Fabian hos henne, den dr mnniskan. Detta ord uttalade hon med ett obeskrivligt frakt. Jag telefonerade frst och knde genast igen hans rst i telefonen. Vems rst? Fabians? Ja, just Fabians. Ni telefonerade till varitdamen, som nu r mrdad? utbrast jag frundrad. Och detta mitt i natten? Ja, svarade hon knappast hrbart. Och er egen man svarade i telefonen. r ni sker p det?

Fullkomligt. Han svarade frst, men sedan blev det alldeles tyst. Han hade nog ocks knt igen min rst. En sn usling! mumlade jag fr mig sjlv. Men hon hrde mina ord och nickade. Jag hade inte vntat det av Fabian, sade hon. Vi ha ju varit gifta s kort tid Jag varnade er, infll jag. Och jag trodde er inte. Jag har aldrig velat tro att mnnen ro s dliga, som mnga pst. Srskilt om Fabian har jag bara trott gott och vackert. Och nu Hon begravde ansiktet i hnderna. Det kanske inte r s farligt, som det ser ut, trstade jag. Det kan ju mjligen finnas ngot allvarligt skl varfr en gift karl besker en demimondedam. Ngot skl, som vi inte knna. Hon skakade p huvudet. De superade tillsammans, sade hon tonlst. Hur vet ni det? Jag jag gick dit. Mitt i natten? Ja. Jag gick dit, till henne, den dr damen. Och nr jag kom dit, var Fabian borta. Han hade givit sig i vg. Och hon hon lg i sitt blod mrdad ute i kket! Jag frstr ingenting, stammade jag. D bar jag mig s dumt t, fortsatte hon. Jag blev skrmd frn vettet och rusade hals ver huvud ut igen och ned fr trapporna. Jag tror jag skrek hgt av frskrckelse nr jag kom ut p gatan. D fick en nattvakt tag i mig, och en poliskonstapel kom till. Och nu nu pstr man, att det r jag, som mrdat henne. De sista orden voro knappt hrbara.

Det finns d inte ngot frnuft i ett sdant antagande, sade jag trstande. Var och en som knner er, fru Bolls, kan g ed p att ni aldrig skulle kunna gra en mask fr nr. Lita p mig. Jag skall hjlpa er till det yttersta. I detsamma hrde jag genom drrppningen kommissarien Sandersons rst. Tag genast en bil, sade han, och kr till denna adress. Jag har inte lyckats f svar i telefonen. Finns emellertid vederbrande hemma och ni fr liv i honom, anmodas han att omedelbart flja med hit. Han fr inte lmnas ensam ett gonblick och inte heller underrttas om vad det gller. Gr han motstnd, anhller ni honom. Fr vad? hrdes en rst frga. Fr delaktighet i mordet p frken Dur, sade han allvarligt. Vem r egentligen kvinnan ni frt hit? tillade han drp. Hon har inte sagt sitt namn. Det har varit omjligt att f ett frnuftigt ord ur henne. Men hr utanfr porten sttte vi p en herre han r visst lkare som tycktes vara bekant med henne. Han kallade henne fru Bolls. Kommissarien kom nu in, och jag gick honom till mtes. Jas, r det ni, doktor, sade han och rckte mig handen. N det var d bra att det r en bekant. Ni har vl ingenting att gra med den hr bedrvliga affren? Nej fr all del, inte det minsta, svarade jag litet frlget. Jag var hr i nrheten av en helt annan orsak. Och jag rkade av en slump bli vittne till hur fru Bolls frdes ur bilen hr utanfr. Som jag knner henne mycket vl och sg, att hon var nra att svimma, erbjd jag min hjlp. Och den var vl behvlig. Hon har alldeles nyss terkommit till medvetande efter en lng svimning. Jas, sade kommissarien viskande och frde mig bort till ett hrn av rummet. Ja jag anade att det var fru Bolls. Det r en ful historia, det hr. Sannolikt en hmndeakt av en svartsjuk kvinna. Knner ni fru Bolls nrmare? Ja, mycket vl. Med mitt huvud gr jag i pant fr att hon r ur stnd till ngon slags brottslig handling. Att misstnka henne fr mord vore rena vansinnet. Sger ni det? Men ven den lskligaste och mildaste kvinna kan bli som en furie, d svartsjukan fr henne i sitt vld. I min praktik har jag tskilliga exempel p den saken. Skall hon frhras genast? frgade jag.

Ja. Jag har fr princip att smida medan jrnet r varmt. Hon str vl ut med det? Jag tror det. Om hon fr sitta. Ja visst. Stannar ni kvar, doktor? Jag hade tnkt be om det. Denna affr intresserar mig naturligtvis alldeles speciellt, d det ju gller en av mina nrmaste bekanta. Varje invecklat brottml intresserar mig fr vrigt och har gjort det nda sedan jag var pojke. Min far sade mnga gnger att jag tagit fel p levnadsbana och bort bli detektiv i stllet fr lkare. Men jag ngrar mig icke. I mitt yrke kan jag komma frbrytarna och brottslingarna lika nra in p livet som ngonsin en detektiv. Som rttskemist har jag flera gnger blivit anlitad. Och jag tror att jag utan skryt kan sga, att mina underskningar vckt ett visst uppseende. Vad denna ohyggliga mordaffr betrffar, s berrde den mig djupare n jag kan sga. Icke bara som ett brottml, dr det fanns en gta att lsa, och dr jag sannolikt skulle f tillflle att flja detektivernas underskningar, utan som en tragedi ur levande livet, dr icke blott den misstnkta brottslingen var en bekant till mig, utan dr ocks offret var en kvinna, som jag knt mer n vl. Asta Dur hade som jag ju redan antytt en gng spelat en roll i mitt liv. Hon hade fngslat och bedrat mig, helt och hllet haft mig i sitt vld och varit nra att frstra hela min framtid. Fr att tala rent ut, hade jag varit hennes lskare. I tv hela r. Jag var oerfaren, nr jag trffade henne. Gott om pengar hade jag, mina studier gingo utmrkt, och hela livet log emot mig. Hon var vacker, Asta Dur, och frestande som synden. Jag trodde jag dre att det med henne var krleken, som kommit in i mitt liv. Jag trodde, att jag hos henne skulle finna det mtt av lycka jag drmt om. Frst allt fr sent upptckte jag vem hon egentligen var. Jag upptckte, att jag bara varit en leksak, ett tidsfrdriv som hon redan trttnat p. Det var mina pengar hon ville t. Jag sjlv var en bisak. En vacker dag fann jag, att jag delade hennes gunst med en annan man. Det blev ett stormigt upptrde mellan henne och mig, som slutade med fullkomlig brytning. Och med en krossad illusion och ett betydligt reducerat kapital lmnade jag henne. Det r lngesedan nu. Mer n fyra r har frflutit sedan dess.

Vart hade inte nu hennes njutningslystnad, hennes penninghunger och falska intrigspel frt henne? Nu lg hon dr kall och dd, brutalt mrdad. Det heta blodet skulle inte lngre forsa i hennes dror. Aldrig mer skulle hon fresta och frleda ngon. Man talar s vlvist om en frsyn, som styr mnniskornas steg och lnkar deras den. En mktig och rttvis frsyn, som inte lmnar just ngonting t slumpen. Jag har aldrig kunnat frst det talet, och jag har inte riktigt velat tro p den dr frsynen, som skulle f ett frskrckligt gra med att styra och stlla fr varenda liten obetydlig mnniska. Visserligen skulle jag kunna vara med om att det som hnt Asta Dur kunde se ut som verk av en rttvis frsyn. Hon har ftt sitt vlfrtjnta straff, varken mer eller mindre. Och Fabian Bolls kommer nog ocks att f fr sina synder. Jag misstnker att han har mera att gra med det hr mordet n som r nyttigt fr honom. I varje fall kommer det att drja tills han nsta gng gstar en demimondedam mitt i natten. Den skandal, som nu r under uppsegling, kommer nog att berva honom lusten fr vidare snedsprng till en tid. Fabian Bolls behver fr resten en riktig grundstukning fr att det skall bli mnniska av honom. Felet r att han har haft fr stor framgng i sina affrsjobberier. Penningen har blivit hans gud. De f moraliska begrepp han frut gde ha frsvunnit i samma mn som hans rikedom kats. Lika rttvist som det allts r att Bolls genom frsynens ingripande fr sig en ordentlig nsbrnna, lika orttvist r det att en nyckfull slump skall dra hans unga, vackra hustru in i elndet. En egendomlig dets nyck fr henne till mordplatsen, sannolikt strax efter det brottet blivit begnget och lagom fr att hon skall bli anhllen. Hade indicierna i stllet pekat p hennes man, s att han blivit hktad, skulle det inte ha frvnat mig det minsta. Han r skert i stnd att med kallt blod dda en mnniska. Uppriktigt sagt anser jag Fabian Bolls vara i stnd till vad som helst. Ingen vet fr resten vad den mannen redan har p sitt samvete. Jag r av naturen varken hmndlysten eller ondskefull, men skall jag vara riktigt sanningsenlig och det r jag i allt vad jag hr nedskriver s glder det mig uppriktigt att Fabians galanta nattventyr tog en nda med frskrckelse. Att i en sdan situation som hans bli verraskad av sin egen hustru, om ocks bara per telefon, det mtte inte vara det angenmaste. Och s det gtfulla mordet, epilogen p det hela

Jag rkade ju, som jag redan nmnt, p maskeraden bli vittne till ventyrets brjan, Fabians och Astas sammantrffande. Bolls var omaskerad och stod i ett hrn, med affekterad likgiltighet granskande de olika maskerna. Han tycktes vara ensam. En dam i ljusbl domino kom gende tvrs ver golvet. Nr hon fick se Bolls gav hon till ett ltt utrop av igenknnande. Men just som hon skulle skynda fram till honom, hejdades hon av en lng maskerad herre. Jag stod s nra dem att jag hrde varje ord de vxlade. God afton, Asta, sade mannen med utprglad finsk dialekt. Varfr har du s brtt? Jas, r det du, svarade hon nonchalant och litet retligt. Jag knde igen Asta Durs rst. Vad vill du? Det vet du mycket vl. Jag har inte tid nu. Det r en bekant drborta, som jag mste trffa. Du glmmer att vi ha en sak ouppgjord oss emellan, sade han med ett egendomligt tonfall. Jag tyckte det lg ngot hotande i rsten. Du har lovat. Lt mig vara i fred nu fr den dr trkiga historien. I kvll skall jag ha roligt. Jag kan inte ha roligt frr n jag ftt igen papperet, sade han. Du har redan skjutit upp det alldeles fr lnge. Skall du frstra hela kvllen fr mig? G. Jag ber dig. Sedan skall jag grna . Sedan r en sklm, avbrt han. Du kommer alltid med svepskl. D blev hon ond. Jag sg hur hennes mrka gon blixtrade under masken. Inte kommer du lngt p det hr sttet! utbrast hon och stampade med foten i golvet. Lter du mig inte vara i fred nu, s blir det inte ngot av med utbytet. Kom i hg det! Med en halvkvvd svordom vnde han henne ryggen och hll i detsamma p att trna ihop med mig. Jag hrde hur han mumlade fr sig sjlv: Det hr skall hon f ngra! Jag har antecknat denna hndelse drfr att den i belysning av vad som ngra timmar senare uppdagades i mordaffren fick en helt annan betydelse.

Under maskeradkvllens lopp kom jag sedan ett par gnger ofrivilligt i nrheten av Fabian Bolls och Asta Dur. Han hade nu frsiktigtvis skaffat sig en mask, men jag knde igen honom nd. De glammade och skmtade och hade ptagligen ytterst angenmt tillsammans. Ingen av dem kunde ju d ana, vad slutet skulle bli p deras fest. Men vad hade egentligen Fabian haft fr roll i tragedien? Att allt vad hans hustru berttat fr mig var sant, drp tvivlade jag inte ett gonblick. Asta Dur var mrdad redan innan fru Bolls kom inom hennes drrar. Detta borde bli utgngspunkten fr detektivernas forskningar. Men skulle det bli s? Kommissarien Sanderson hade ju redan konstruerat fram ett motiv till brottet. Och tyvrr ett mycket naturligt och nra till hands varande motiv, nmligen svartsjukan. Att en svartsjuk hustru kan g s lngt, att hon tar livet av mannens lskarinna, det hade hnt mer n en gng. Fr fru Bolls kunde man allts tnka sig ett motiv till brottet. Men kunde man icke det ocks fr hennes man? Vad gr han, d han verraskas av hustruns telefonering? S snart han mrker att hans egen rst blivit igenknd av henne, finner han fr gott att ta sin Mats ur skolan och frsvinna. Som den fega stackare han verkligen r, ur stnd att manligt st fr sina grningar och mta stormen, tar han helt enkelt till flykten. Men gr han det utan protester frn f. d. lskarinnans sida? Skerligen inte. Och varfr kunna icke dessa protester leda till ett vldsamt upptrde mellan dem? Ett upptrde, som slutar med att han i ett utbrott av ursinne tar hennes liv. Jag strdes i mina funderingar av att verkonstapeln, som nyss frhrt mig, kom in. Han stannade verraskad, d han fick se mig. Jas, sade han i en ganska impertinent ton. Ni har kommit ver p den hr sidan nu. Kommissarien sg frvnad p honom. Vad menar ni med det? frgade han. , det betyder bara att jag fr en liten stund sedan haft njet gra verkonstapeln en visit, infll jag skrattande. En ren tillfllighet var orsaken. Sanderson sg ut som ett frgetecken, och jag mrkte att verkonstapeln gjorde sig beredd att ge en mlande skildring av mina synder. Drfr skyndade jag mig att frekomma honom.

Egentligen var det en ren bagatell, sade jag. Jag bad en patrullerande konstapel om en tndsticka och rkade tappa asken. Det ena ordet gav det andra, och rtt som det var befann jag mig infr denne verkonstapel anklagad fr ja vad var det nu? Fr vld mot polis och Hr tystnade verkonstapeln och sg ganska generad ut. Och vad mer? sade jag. Ni har det ju nedskrivet inne hos er. Han han tycks ha nyktrat till nu, sade mannen, vnd mot kommissarien, och med en ton som om han velat urskulda sig. Det r inte s mnga minuter sedan vi skildes, sade jag leende, och verkonstapeln frklarade mig d vara berusad. Kanske kommissarien vill vara vnlig att intyga att jag tminstone nu r fullt nykter. Sanderson nickade. Det blir nog bra med den saken, sade han. Med synbar otlighet lt han drp verkonstapeln framfra sitt rende. Fru Bolls hade hrt vad vi talat om. Och drfr passade jag nu p att bertta om mitt pojkaktiga upptrdande mot konstapeln n:r 317, och att detta var orsaken till att jag nu befann mig hr. Vad ni karlar nd ro fr ngra odjur! suckade fru Bolls. Sdana dumheter ni hitta p. Vad skulle Helena sga om hon fick veta att hennes fstman roade sig med att misshandla polisen? Det vore frskrckligt! utbrast jag. Hon skulle aldrig frlta mig. Ni talar vl inte om det, sg? P mig kan ni lita. Men tidningarna , jag kan nog hindra att det kommer i tidningarna. Jag hade brev frn Helena i gr, sade fru Bolls. Hon skrev att hon tnkte komma och hlsa p mig. Att tnka sig att hon kan komma nr som helst mitt i detta elnde! Helena Sundhagens mor dog, d hon var helt liten, och fadern omkom genom en bilolycka fr bara ett par mnader sedan. Det r detta som gjort att vrt brllop blivit uppskjutet, tills sorgetiden r slut.

Helena uppfostrades p en av Sundhagens strsta egendomar, dr flickan fick utveckla sig utan en mors krleksfulla ledning. Drfr blev hon ocks tidigt van att skta sig sjlv. En viss brdmogen skerhet fanns i hela hennes upptrdande och finns dr nnu. Somliga pst att hon r emanciperad. Hon r full av motsatser. Jag har nog inte kommit under fund med dem alla, men det r vl nppeligen frlovningstiden avsedd till. Sdana upptckter komma sedan. Helena r emellertid, som jag nyss sade, en ovanligt sjlvstndig och sker ung dam i hela sitt upptrdande. Kanske gr hrvidlag medvetandet att vara millionrska sitt till. Och hon har ett ganska obndigt och svrt humr. Egentligen r hon skygg fr mn och hyser inte ngon hg tanke om det manliga slktet. Detta drfr att hon haft en farbror vars resa utfr, tack vare dryckenskap och spel, hon ftt bevittna i alla dess faser. Detta tror jag r grundorsaken till hennes verdrivna fordringar p en man. Den som en gng skulle f henne mste i hennes gon vara sedligt ren. Hon pstr sjlv att detta r en grundprincip, frn vilken hon aldrig kommer att vika. N, jag har ju inte tagit detta p allvar, fastn jag ltsats gra det. Kan man ver huvud ta ngon kvinna p allvar? D jag friade till Helena och hon gav mig sitt ja, det vill sga under frutsttning att jag uppfyllde denna fordran, ansg jag det bara vara en barnslig nyck av henne. Och jag gav henne utan tvekan en hgtidlig frskran, att hon var den frsta kvinnan fr mig. Skulle Helena komma hit innan den hr mordaffren var utredd, och fick hon p grund av den veta att jag haft en lskarinna, s skulle hon gonblickligen vnda mig ryggen. Jag knner henne. Jag skall skriva till Helena att hon drjer litet, sade jag. Det hr missfrstndet med er, fru Bolls, blir snart uppklarat. Det r bara en olycklig slump, som ltit er bli inblandad i den hr ruskiga historien. Jag menade vad jag sade. Slumpen tycktes verkligen ha roat sig med att arrangera tskilligt i denna hrva ven fr min del. Hade jag inte givit mig i delo med konstapeln n:r 317, s hade jag heller inte varit hr nu och skerligen inte ftt det minsta att gra med mordaffren. En nyckfull slump har frt mig hit. Samma slump lt mig ju ocks vara nrvarande i kvll vid frsta akten av dramat, maskeradbalen, d de bda funno varandra. Och fr ngra r sedan spelade jag ju med i prologen till denna tragedi, alltjmt med Asta Dur som huvudfigur.

Ridn har nu gtt ned efter andra akten, som varit utan skdare och slutat med ett mord. nnu har icke sista akten brjat. Rollerna ro kanske icke ens utdelade. Skall samma nyckfulla slump ocks styra om det? ________ KAP. V. Frhret. Sedan verkonstapeln gtt, vnde sig kommissarien Sanderson till fru Bolls. Vill ni vara god och besvara de frgor jag nu stller till er, sade han. Ni kan frbli sittande. Drp slog han sig ned vid bordet. Ert namn? Nina Bolls. Hustru till ingenjr Fabian Bolls? Ja. Er lder? Jag r fdd den 3 maj 1892. Vill ni nu hra p de rapporter, som hr avlggas. Kommissarien gav drp en vink t nattvakten, som redogjorde fr vad han visste. Han hade lngsamt gtt Regeringsgatan fram mot Gustaf Adolfs torg, d han helt pltsligt ur porten till ett av hrnhusen vid Lstmakaregatan fick se en kvinna komma utrusande. Hon frefll till det yttersta upprrd och uppgav hga rop av frskrckelse.

Frst trodde han att hon var frfljd av ngon, och i avsikt att skydda henne sprang han fram. I sin upphetsning rusade kvinnan nstan rakt i armarna p honom, och han hrde henne rysande mumla orden blod! och mrdad! D i detsamma en patrullerande poliskonstapel kom om hrnet, ropade han till denne att hr var ngot p tok. De frskte nu bda utfrga kvinnan om vad som hnt, men de kunde inte f annat n virriga och obegripliga svar av henne. Hon kunde inte ens frms uppge frn vem hon kommit eller vem hon var. D frde de ter in henne i porten. Konstapeln vntade med henne dr, under det nattvakten gjorde en titt upp i huset. Han fann d tamburdrren till Asta Durs vning tre trappor upp halvppen. Ingen mnniska syntes till, och p hans upprepade ringningar kom ingen. D gick han in. I vningen brann verallt den elektriska belysningen. I matsalen stod kvar resterna av en sup, dukad fr tv. I rummet bredvid, salongen, var p ett rkbord framstllt en kaffebricka med tv koppar samt likrglas och en flaska chartreuse. Svl koppar som glas voro orrda. Dremot hade man nyligen rkt cigarretter hr inne. Det kndes p lukten och syntes p askan i cigarrkopparna. I sngkammarn var det mrkt, och dr fanns heller ingen mnniska. En ljusbl sidendomino och en mask i samma frg lgo kastade p sngen. Nattvakten gick d ter genom matsalen och ut i serveringsrummet. Drren till kket stod ppen, och till sin hpnad sg han p kksgolvet en kvinna ligga utstrckt. Hon var ikldd en baldrkt av ungefr samma frg som dominon, mycket dekolleterad och med en bukett mrkrda nejlikor vid barmen. Nr han gick nrmare sg han att det runnit blod frn vnstra delen av brstet ned p golvet, dr en blodpl hade bildats. Det sg ut som om hon blivit stucken genom hjrtat. P kldningslivet fanns nmligen ett fint hl. S fort han kunde, skyndade nu nattvakten ned till konstapeln och talade om, vad han sett. Kvinnan i farstun brjade drvid storgrta och tiggde och bad att f komma drifrn. Men de tvingade henne att flja dem upp i vningen. Hr greps hon emellertid av en fruktansvrd skrck, kunde inte f fram ett ljud, darrade i hela kroppen och svimmade slutligen i armarna p konstapeln.

Med tillhjlp av kallt vatten fick man s smningom ter liv i henne, men d hon fortfarande inte kunde ge ett redigt svar p deras frgor, beslt man att fra henne till detektiva polisen. Poliskonstapeln vitsordade i allt nattvaktens berttelse. Omedelbart sedan kvinnan blivit infrd i den mrdades vning hade konstapeln gjort en visitation av trapporna nda upp till vinden utan att trffa ngon mnniska eller finna ngot mrkvrdigt. S snart han konstaterat att ett mord gt rum, hade han p den mrdades telefon ringt upp detektiven och relaterat saken, och en liten stund drefter hade Grimmer och Roland kommit till platsen och brjat underskningen. Konstapeln hade d anvnt deras bil fr att med nattvaktens hjlp fra den mystiska kvinnan till detektivstationen. Nr konstapeln slutat, vnde sig kommissarien till fru Bolls. Ni har hrt rapporterna, sade han. Frhller det sig s? Ja, jag tror det, svarade hon med sklvande rst. Jag jag vet inte. Det r som en ohygglig drm alltsammans. Drp tillade hon lidelsefullt: Jag har inte gjort det! Ni tror vl inte att jag har gjort det, sg? nnu tror jag ingenting, svarade kommissarien. Men ni inser, fru Bolls, att under de egendomliga omstndigheter ni upptrtt, mste ni anses misstnkt. Vid detta ord ryckte hon till. Misstnkt, fortsatte kommissarien, fr att, om ni ocks inte skulle vara brottslig, dock p ngot stt ha med saken att gra. Drp vnde han sig till nattvakten. Vad var klockan, d denna dam kom ut genom frken Durs port? Det vet jag inte. Men i det gonblick hon av konstapeln och mig frdes in i porten igen sg jag p klockan. Hon var d sexton minuter ver tre. Vad r orsaken till ert besk vid denna tid p dygnet hos en dam av frken Durs klass? frgade kommissarien skarpt och fste en genomtrngande blick p fru Bolls. Knde ni henne frut? Nej, jag hade inte en aning om att hon existerade frr n i natt.

Frklara er. Min man var i gr afton ute med ngra affrsvnner. Han ligger ju, som ni kanske vet, i stora affrer. Visserligen hade han sagt att han skulle komma sent hem, men jag satt i alla fall uppe och vntade p honom. Jag knde mig inte det minsta smnig och lste en intressant roman. Nr klockan var nra tv, och Fabian nnu inte kommit, beslt jag att g och lgga mig. Just d jag var i begrepp att g till sngs ringde det i telefonen. I den tron att det var Fabian svarade jag. En fullkomligt frmmande rst sade d: r det fru Bolls? Jag svarade ja. Jag vill d bara meddela er, fortfor rsten, att er man fr nrvarande p det tarvligaste stt bedrar er med en ovrdig kvinna. Han har i afton p karnevalen p National upptrtt som kavaljer t en beryktad demimondedam och befinner sig nu i hennes hem. En liten krlekssup p tu man hand, det r snyggt, eller hur? Jag var som lamslagen, kunde inte f fram ett ljud till svar. Och jag sklvde i hela kroppen, s jag frstr inte att jag kunde hlla kvar telefonluren. Hall! fortsatte rsten. Tror ni mig inte, s finns det mnga mjligheter att frvissa sig om saken. Damen ifrga heter Asta Dur. Hon bor Regeringsgatan 67 och hon har telefon. Och s ringde det av i rat p mig. I frsta gonblicket blev jag ond. En sdan frckhet, tnkte jag, att vilja misstnkliggra Fabian i mina gon. Det skall d inte lyckas. Men ni vet hur det r. Hur mycket man n tror och litar p sin man, r dock en sdan anklagelse, direkt framslungad och noggrant preciserad, ngot fruktansvrt. Och hur grna man n vill, gr det inte att helt och hllet kasta bort alltsammans som ett fegt och lmskt frtal. Till en brjan gjorde jag det. Jag sade till mig sjlv: Det r omjligt detta, absolut omjligt! Ngot sdant skulle Fabian aldrig kunna gra. Vi ha ju varit gifta bara i tv r, och jag vet att han lskar mig. Nej, det hr r bara en usel, infam lgn, en frstlig hmnd av ngon fiende till honom. Och jag beslt att inte tnka p saken vidare, utan g och lgga mig. Men hur det var brjade tvivlen komma. En gnagande misstro smg sig ver mig. Om det vore sant? Tnk, om det nd vore sant!

Och jag erinrade mig de sista orden i telefonen: Tror ni mig inte, s finns det mnga mjligheter att frvissa sig om saken. Damen ifrga heter Asta Dur. Hon bor Regeringsgatan 67, och hon har telefon. Asta Dur. Jag hade aldrig hrt det namnet frr. Hon hade telefon, den dr damen. Om jag skulle . Hon behvde ju aldrig f veta vem som ringde p. I nsta gonblick hade jag telefonkatalogen i min hand och hade slagit upp henne. Mycket riktigt, dr stod hon. Och adressen stmde. Den uppgiften var d tminstone sann. Och om jag ringde upp, vad skulle jag d sga? Bara frga efter ingenjr Bolls, be att f tala med honom. Fanns han dr, skulle han kanske lta verrumpla sig och komma till telefonen. I varje fall skulle jag f veta om frken Dur nnu var uppe, och jag skulle d kanske kunna mrka, om min frga efter Fabian stadkom ngon frvirring hos henne. Om ni visste, hur jag stred med mig sjlv. Ena gonblicket var jag frdig att telefonera, andra gonblicket hade jag beslutit att g till sngs och frska somna ifrn alltsammans. Till slut kunde jag inte st emot lngre, utan ringde verkligen upp henne. Hr tystnade fru Bolls och dolde ansiktet i hnderna. N, sade kommissarien. Fick ni ngot svar? Ja, viskade hon utan att se upp. Det fick jag. Bertta allt utan omsvep. Det r det bsta ni kan gra, fru Bolls, sade Sanderson vnligt. Jag hade under hela tiden icke sagt ett ord, fastn jag sg hur fru Bolls pinades under detta frhr. S medtagen hon var efter vad hon mtte ha upplevat och efter tv svimningsanfall, var det rent av frunderligt att hon kunde st ut med att relatera vad som hnt henne. Jag hrde en rst i telefonen, fortsatte hon, en rst, som kom mig att spritta till. Hall, sade den. Vem r det? Den rsten var min mans. Jag knde tydligt igen den. Och jag blev s verraskad, s hpen fastn jag ju nstan bort vara beredd p detta att jag helt overlagt utbrast: Min Gud! r det du, Fabian?

Hr tystnade fru Bolls igen. N, vidare, sade kommissarien Vad svarade han p det? Ingenting. Det blev alldeles tyst, fastn jag mnga gnger sade hall. Och p ytterligare tv uppringningar till samma nummer fick jag inte ett ljud till svar. r ni fullt sker p att det var er mans rst ni hrde? Ja, fullkomligt. Fabians rst tar jag inte miste p. Vad hnde sedan? Ni fattar vl, sade fru Bolls, att jag efter detta var som bedvad. Det gick runt i mitt arma huvud. Fabian var sledes verkligen hos den dr damen mitt i natten. Den anonyme angivaren hade inte ljugit. Min man bedrog mig sledes med en skamls kvinna, en demimondedam. Hon har nu ftt sitt straff, sade kommissarien allvarligt. Kanske fr vrigt hennes fel inte var s stort. Ack ja, frlt, svarade fru Bolls. Jag terger bara mina tankar i det gonblick, d jag ftt klart fr mig att jag var en bedragen hustru. Jag kan inte beskriva vad jag knde. Som i yrsel gick jag fram och tillbaka i vningen, fram och tillbaka. Hur lnge vet jag inte. S brjade jag hastigt kl p mig. Jag tnkte inte lngre, reflekterade inte. Jag gjorde mig inte det minsta reda fr vad jag skulle ta mig till. Helt mekaniskt kldde jag mig, tog p mig ven hatt och kappa. Och jag kom inte till besinning frrn jag befann mig ute p gatan. Vad mnade jag gra? En enda tanke behrskade mig: Jag mste ha full visshet. Jag mste ertappa Fabian hos den dr kvinnan. Bevis skulle jag skaffa mig, bevis p hans otrohet. Hon suckade djupt och tillade drp sakta: Kanske det ocks var nyfikenhet. Jag ville se den kvinna, som frmtt slita Fabian ifrn mig.

Ni gick d direkt till hennes bostad? frgade kommissarien, som under tiden fru Bolls berttat gjort en del anteckningar. Ja. Jag skyndade mig s mycket jag kunde. Och jag gick bakgator. I hastigheten hade jag glmt min portmonn, s jag kunde inte ta en bil. Hur dags kom ni dit? Jag vet inte. Tror ni jag tnkte p ngot sdant som vad klockan var? Jag hade bara en enda tanke, att hinna dit i tid fr att kunna verraska dem. Vad var klockan nr ni fick det anonyma telefonbudet? Det kan jag sga, svarade hon livligt, fr jag sg just d p klockan och undrade att Fabian ville ringa upp mig s sent. Hon fattades fem minuter i tv. Kommissarien antecknade detta. Hur lnge drjde det, tills ni sjlv ringde upp frken Dur? Det kan jag ocks sga. Klockan var d en kvart ver tv. Gott, sade kommissarien. Hr ha vi allts ngra exakta hllpunkter betrffande tiden. Men sedan? Ni tvekade lnge innan ni beslt att ge er ut mitt i natten. Ni sg inte p klockan nr ni gick? Nej, det gjorde jag inte. Men det var s sant: Jag har ett svagt minne av att jag hrde en kyrkklocka sl ngot, nr jag kom ut p gatan. Det mste ha varit tre. Ni bor ju Strandvgen 7? Ja. Och ni gick bakgator, sade ni? Ja, Riddaregatan och sedan Lstmakaregatan. Vad hnde sedan? Porten till huset, dr hon bodde, var inte lst, och nr jag kom upp, fann jag till min frvning att frken Durs tamburdrr stod litet p glnt. Vilken tur! tnkte jag.

Ljudlst smg jag mig in. Jag skulle ju verraska dem. Ni kan nog frst hur upphetsad och nervs jag var. Jag tror jag sklvde i hela kroppen. Nu skulle det ske Men inte en mnniska trffade jag, Fabian var frsvunnen. Jag sg den avslutade supn, jag sg ocks kaffebrickan med dess orrda koppar och glas. I samma rum stod telefonen. D frstod jag, att jag med mitt telefonerande skrmt min man p flykten. Han hade naturligtvis knt igen min rst. Men jag ville tminstone sammantrffa med den skndliga kvinnan, jag ville st ansikte mot ansikte med henne, som velat berva mig min mans krlek. Jag skulle tala med henne, frestlla henne vad hon stod i begrepp att gra, vad hon kanske redan gjort. Sga henne, att det var ett hems lycka hon skvlade, att vi ocks hade ett litet barn. Och ni trffade henne? Ja som dd. Jag fann henne i kket, liggande p golvet i sitt blod, mrdad. En rysning skakade fru Bolls, och strida trar runno utfr hennes kinder. Jag sg p kommissarien. Han frefll alldeles oberrd. , det r frfrligt, frfrligt! mumlade hon. Aldrig kommer jag att bli kvitt den synen. Och d blev ni rdd och sprang ut igen? Ja visst. En vild fasa grep mig. Som en galning sprang jag min vg och blev nere p gatan nstan genast tagen av nattvakten och konstapeln. Jag ber att f tacka er fr er tydliga och klara berttelse, fru Bolls, sade kommissarien. Jag tror inte jag skall behva besvra er vidare nu. Ni behver fr resten vila. Han gav drp order till en konstapel att telefonera efter en bil. Sedan vnde han sig ter till fru Bolls som under tiden med lg rst samtalat med mig. ger er man ngon revolver eller browning- pistol? frgade han. Ja, sade hon frvnad. Fabian har bde pistol och revolver. Han r en mycket skicklig skytt. Jas, hm. Brukar han ha sina vapen framme, tillgngliga fr vem som helst?

Revolvern hnger p vggen, men pistolen, som brukar vara laddad, har han inlst i en skrivbordslda. Och till den ldan har han ensam nyckeln? Ja, naturligtvis. Varfr frgar ni det? , det intresserade mig bara att hra. Han gjorde ngra anteckningar. Drp tog han ur sin kavajficka upp ett cigarrettetui av guld. Knner ni igen det hr? frgade han. Hon behvde bara kasta en blick p det. Ja visst. Det r ju Fabians, sade hon livligt. Var har ni ftt tag i det? P golvet i frken Durs kk, nra drren till serveringsrummet. I kket! stammade hon. I samma rum som den mrdade! Ja, i samma rum som den mrdade. Och etuiet innehller samma cigarretter, Westminster, varav jag fann ngra nyrkta stumpar p kaffebrickan i salongen. Etuiet har ju er mans hela namn ingraverat. Och detta gav mig anledning att innan jag brjade frhret med er skicka ett bud efter honom. Min Gud! flmtade hon. Ni tror vl inte ? Fabian m vara hur draktig och lttledd som helst, men ngot sdant! Nej, det r omjligt! Jag tror fortfarande ingenting, svarade kommissarien med orubbligt lugn. Jag har hittills bara hrt er relation av saken. Det terstr fr mig att ocks hra er mans. Och kanske ven andra personer beskt frken Dur under mordnatten. Vi f vl se. Jag bildar mig aldrig ett omdme fr tidigt. Drp vinkade kommissarien mig till sig. Jag vntar bara p ingenjr Bolls, sade han, fr att gra ett besk p mordplatsen. Har ni lust att flja med och gra en frsta underskning av liket? Jag tvekade ett gonblick inte s mycket fr att jag knde mig ganska trtt, utan drfr att uppdraget var allt annat n lockande. Jag gra likbesiktningen p Asta Dur. Vem kunde ha drmt om det fr ngra r sedan.

Men varfr icke? det hade nu fogat det s att jag var till hands. Och ur tskilliga synpunkter tycktes den hr mordaffren verkligen bli intressant. Det gr jag grna, svarade jag. Natten r nd frstrd fr mig. Herr kommissarie, infll nu fru Bolls med sklvande rst. Ni tror vl att det r sant vad jag berttat? Hm, sade kommissarien. Det r inte jag, som skall svara p frgor hr. Fr gonblicket ha nnu inga sdana fakta framkommit, att jag har direkta skl att tvivla p era uppgifter, om ocks ett och annat lter litet hur skall jag sga fantastiskt. Vad d? Vad syftar ni p? Den dr anonyma telefoneringen till exempel, mitt i natten. Ni har inte en aning om vem det var, som ringde upp er? Nej. Rsten var alldeles frmmande. Den hade fr resten en egendomlig brytning, en sjungande finsk brytning. Ingen av de herrar jag knner talar s. Det var intressant, sade han. Vet ni om er man knner ngon finne? Nej. Nu tror jag inte jag behver besvra er mera fr tillfllet, fru Bolls, sade kommissarien. Jag har styrt om en bil t er och ni kan fara hem. Men det r p det uttryckliga villkor, att ni tills vidare stannar hemma och r till hands s snart jag behver er fr vidare utredning. Jag frstr, svarade hon sorgset. Sg mig nu uppriktigt, herr kommissarie, om ni anser mig eller min man s komprometterade i denna rysliga historia, att ngon av oss p allvar kan bli misstnkt fr fr mordet. Det kan jag inte svara p. Jag knner det som om en frfrlig fara hotade oss, klagade hon. Och jag r sker p att Fabian lika litet som jag har med mordet att skaffa. Men hur skola vi kunna bevisa det? En skicklig privatdetektiv r det tilltet att anlita ngon! Det kan jag naturligtvis inte hindra er, svarade kommissarien. Men sanningen skall nog komma fram nd.

Jag knner den bermde privatdetektiven Leo Carring, svarade hon drjande. Och jag tror nog att han vill taga sig saken, om jag kan vertyga honom om att vi ro oskyldiga. Ni fr mer n grna anlita advokaten Carring, sade kommissarien, som frgves skte dlja ett uttryck av missbeltenhet vid privatdetektivens namn. Han r onekligen ett skarpt huvud, och han har lst mnga kinkiga gtor. Men kanske det hr mordet inte alls r ngon gta, nr vi kommit litet mera under fund med det. Det r fr tidigt att nu konstruera fram ett svrlst problem. I detta gonblick kom en konstapel in och meddelade viskande, att ingenjr Bolls anlnt och var i yttre rummet. Kommissarien lt fru Bolls g ut genom en sidodrr, s att man och hustru inte skulle trffas. En detektiv fick order att flja henne hem och tills vidare bevaka huset. Drp infrdes ingenjr Bolls. ________ KAP. VI. Er egen hustru! Jag har redan antytt att Fabian Bolls inte r ngon sympatisk mnniska. Och detta inte bara i mitt tycke. Hans nrmare bekanta ro verens om att det torde vara svrt att f tag i en mera hnsynslst egoistisk mnniska. I sina egna gon r han helt skert universums medelpunkt. Allt rr sig omkring honom, alla ro till fr att befrmja hans syften. Snl och girig nda till abnormitet, nr det gller andra hustrun icke undantagen r han en slsare betrffande sig sjlv, det vill sga d det gller hans trevnad och njen. Ingenjrstiteln r bara en etikett. Ingen vet varifrn han ftt den eller vilken examen, som berttigar honom att bra den. Och ngon verksamhet som ingenjr har han mig veterligt aldrig haft. Hans yrke r helt enkelt jobbarens utan hjrta och samvete. Han jobbar med allt som finnes mellan himmel och jord, med hus och egendomar, med aktier och andra

vrdepapper, med spannml och mjl, med import och export av otaliga varor. Och alltid r frtjnsten oskligt hg. Det pstods att han i brjan af vrldskriget lade grunden till sin rikedom genom att till uppskruvat pris slja stora partier tvivelaktigt vetemjl, som han fre krigsutbrottet kpt in som sjskadat och ltit ligga. Han lr p detta under en veckas tid ha frtjnat mellan femtio och sextio tusen kronor om dagen. Sdana affrer, dr det gller att i grund lura kparen, r regel fr honom. Drfr kallas han ocks fr skojare av dem, som riktigt knna honom. Har man inte skriftlig uppgrelse med Fabian Bolls blir man bet. Hal som en l slingrar han sig undan ett givet lfte, om inga vittnen finnas. Ja det har till och med hnt, att han frnekat sin namnteckning p en revers. Risken var inte s stor d bda vittnena hade dtt. Han frelades edgng, och han gick eden utan att blinka. Man och man emellan berttas det rtt fula saker om honom. Smutsiga och tvetydiga affrer har han givit sig in p utan tvekan. Men alltid har han hllit sig utanfr de rmrken dit lagens straffande hand kan n. Skulle ngon hndelsevis f lsa dessa rader, som ju endast ro skrivna fr min egen del, skulle kanske uppfattningen bli att jag gjorde en svartmlning av Bolls karaktr. Men det r ett stort misstag. Skulle jag hr bertta allt vad jag vet om honom, s skulle vem som helst dela min sikt. Vid ett par tillfllen har jag kommit t att utan vittnen sga Fabian sanningen. Frsta gngen gjorde jag det i samband med den kvinna, som nu r mrdad. Och andra gngen, d han lurat Nina Felsen att ge honom sitt ja. Nr jag nu hrde att Fabian Bolls var i yttre rummet, och att han i nsta gonblick skulle st till ansvar fr kanske inte bara nattliga utsvvningar, utan ett verkligt brott, knde jag att det mste finnas en rttvis frsyn. Nr Bolls kommit in gick han, utan att mrka mig, rakt fram till kommissarien Sanderson. Vad berttigar er att skicka efter mig p det hr sttet mitt i natten? frgade han hgljutt och myndigt. Jag skall Ni skall vara god och snka rsten, avbrt kommissarien skarpt. Hr r det jag som frgar. I detsamma fick Bolls syn p mig. Valter Smirno! utbrast han hpen. Du hr! Vad skall det betyda?

Jag gav en knapphndig nick till svar. Doktor Smirno r hr som rttsmedicinsk auktoritet fr utredandet av en mordaffr, sade kommissarien. Och i det han skarpt iakttog Bolls, rckte han fram cigarrettetuiet. r det hr ert? frgade han. Ja, svarade Bolls, som jag tyckte litet oskert. Det r mitt etui. Nr och var anvnde ni det sist? Vid denna frga blev Bolls blodrd i ansiktet. Varfr vill ni veta det? frgade han hastigt. Det skall jag tala om sedan. Var god och svara frst p min frga, nr var detta etui senast i er hand? Det det minns jag inte. Den gode Fabian hade nu mrkvrdigt nog frlorat hela sin skerhet. Omedvetet hade han snkt rsten och tycktes nstan barnsligt frvirrad. Jag, som skarpt iakttagit honom, mrkte att han ljg. Kommissarien mste ha kommit till samma slutsats. Frsk att dra er till minnes, ingenjr Bolls, sade han. Nr rkte ni senast av de hr westminstercigarretterna? Det r nnu tre stycken kvar. Bolls teg hrdnackat. Det sg ut som om han frgves forskade i sitt minne. Det r vl inte s lnge sedan, att ni glmt det? fortsatte kommissarien litet hnfullt. Skulle det mjligen varit i natt? I natt? Fabian Bolls sg ut som ett stort frgetecken. Jag ser att ni frstller er, och att ni frsker undvika att svara p mina frgor, sade kommissarien strngt. Men p det sttet kommer ni inte lngt. Som jag emellertid har brttom vill jag frkorta saken genom att friska upp ert minne litet grand.

Ni beskte i gr karnevalen p National. Dr trffade ni en viss Asta Dur, som fngade ert intresse till den grad, att ni fljde med henne hem. Ett sdant phitt! utbrast Bolls, synbarligen mycket indignerad. Var god och var tyst tills jag slutat, sade kommissarien. I frken Durs hem superade ni sedan p tu man hand, en liten trevlig sup, dr det inte sparades p champagnen. Vid kaffet eller rttare sagt vid cigarretten, strax innan kaffet skulle serveras, verraskades ni av en ringning i telefonen. I hastigheten tog ni luren och frgade vem det var. Till er bestrtning knde ni d igen er hustrus rst. Och hon hade ocks knt igen er rst. Min gud, r det du, Fabian? sade hon. Hr tystnade kommissarien ett gonblick och sg forskande p Bolls. Denne tycktes emellertid ha terftt ngot av sin skerhet och frskte komma med ett nonchalant leende. Men det lyckades inte riktigt. Leendet blev till ett grin. S lngt, som jag nu berttat, vet jag att det verensstmmer med verkliga frhllandet, fortfor kommissarien, vilket ni vl heller inte torde kunna frneka. Jo, det gr jag visst, svarade Bolls frckt. Det r lgn vartenda ord. Varifrn har ni ftt den dr fantastiska historien? Det skall ni nog s smningom f veta. Jag frgar er emellertid nnu en gng, frhller det sig icke s som jag beskrivit det? Nej, svarade Bolls hftigt. Jag har ju sagt er, att det r fantasier och phitt alltsammans. Jas, sade Sanderson lugnt. Ja, d ge vi oss ivg till ort och stlle. Och ni fljer med. Jag! Vart d? Till platsen fr era nattliga orgier, herr ingenjr. Till frken Durs vning. Aldrig i livet! utbrast Bolls. Det kan inte falla mig in. Vad har jag dr att gra? Det m falla er in eller icke, sade kommissarien, som var nra att frlora tlamodet, s gr ni klokast i att flja med utan motstnd. Eljest Eljest? avbrt Fabian Bolls hgdraget.

Eljest ser jag mig ndsakad att anhlla er, svarade kommissarien lugnt. Anhlla mig? Jo, det vore snyggt! Och fr vad d, om jag fr lov att frga? Som misstnkt fr mord p Asta Dur. r ni galen? utbrast Bolls och frskte skratta, men skrattet stockade sig i halsen p honom. Sedan ni, ingenjr Bolls, lmnade frken Dur i natt, fortsatte kommissarien obevekligt, antrffades denna dam i sitt eget hem, mrdad, skjuten genom hjrtat. Och i nrheten av den dda fann man ert cigarrettetui. Fabian Bolls blev vid dessa ord fruktansvrt blek. Med ett uttryck av hjlpls skrck sg han msom p mig och msom p kommissarien. r r det sant? stammade han. Smirno, r det s? Jag fruktar det, svarade jag. Det r en ruskig historia. Kanske ni nu ndrar ton litet grand, bste herr Bolls, fortsatte kommissarien. Det blir en ltt sak fr mig att skaffa bevis p att ni var i frken Durs sllskap p karnevalen. Hennes ljusbl domino r ltt igenknd, och er har man nog lagt mrke till. Jag kan skerligen ocks leda i bevis att ni fljde henne hem. Och vad cigarrettetuiet betrffar, s torde det inte vara ngon svrighet att konstatera, att ni hade det p er, nr ni gick ut i gr afton. Vill ni nu erknna att ni superade hemma hos den dr damen i natt och blev verraskad genom er hustrus ovntade telefonering? Ja, svarade Bolls efter ett gonblicks tvekan. Det r s. Jag vill inte frneka det nu. Att jag nyss ville blanda bort korten var uteslutande fr min stackars hustrus skull. Det skulle bli ett hrt slag fr henne, om hon fick verkligt bevis p att jag mitt i natten varit hemma hos Asta frken Dur menar jag. Hon skulle naturligtvis ge besket en helt annan innebrd, n det verkligen hade. Det hela var i sjlva verket s oskyldigt, en bekantskap sedan gammalt Tills vidare skola vi inte berra arten av er bekantskap eller ert hm frhllande till frken Dur. Det blir en frga sedan. Ert hrdnackade nekande nyss skulle allts bero uteslutande p hnsyn fr er hustru? Ni ville hemlighlla er nattliga visit fr henne

och hoppades kunna vertyga henne att hon misstagit sig, och att det icke var er rst hon hrt i telefonen. r det s? Ja visst, svarade Bolls ivrigt. Visserligen har jag i obetnksamhet gjort en dumhet, men inte alls ngot sdant, som hon skulle tro, om hon fick veta det. Det ni kallar en dumhet fr ett helt annat utseende nu, d ett ohyggligt brott freligger, och vi nnu icke veta vem som r grningsmannen. Frken Dur har vid tretiden i natt funnits mrdad. Och det faktum kvarstr, att ni tillbringat en del av natten hos henne. Efter vad jag nu kunnat utreda, ser det ut som om ni r den siste, som sg henne i livet. Den siste! utbrast Bolls frskrckt. Det vore ju det samma som att jag r mrdaren! Ngot sdant kan vl inte falla er in? P denna frga gav kommissarien icke ngot svar, utan vnde sig till telefonen och ringde upp. Det klack till i mig, nr jag hrde vilket nummer han begrde. Det var Asta Durs. Hur mnga gnger hade inte jag ringt upp det numret fr lnge sedan. Ja, jag r klar nu, sade Sanderson. Vi komma strax. Lkare har jag med mig. Ja, det r bra. Se s, mina herrar, vnde han sig drp till oss. Nu ge vi oss av. Det r ingen tid att frlora. Bilen vntar. Skall skall jag flja med? frgade Fabian Bolls och sg mkta frskrckt ut. Naturligtvis. Ni r orienterad p platsen, och det r skerligen tskilligt jag behver frga er om. Och doktor Smirno fljer ocks med. Han skall gra likbesiktningen. Bolls gav mig en snabb blick. Den blicken var vltaligare n ord. Ty Fabian Bolls visste ju bttre n ngon annan, vilket frhllande, som en gng funnits mellan Asta och mig nda tills han upptrdde p skdeplatsen och frstrde alltsammans. Det var ju han, som lmskt och svekfullt trngde sig emellan henne och mig, och stal hennes gunst bakom min rygg. D frbannade jag honom, som jag trodde hade stulit hela mitt livs lycka. Man r s snar att frbanna vid sdana tillfllen. Men sedan, nr jag hunnit sansa mig, frstod jag att Bolls i stllet hade rddat mig ur den dr kvinnans klor, och att jag borde vara honom tacksam.

Det drjde lnge innan vi ter nrmade oss varandra, Fabian och jag. Klyftan mellan oss blev nra nog overstiglig sedan jag upptckte att han lurat Nina Felsen att ge honom sitt ja. D frbannade jag ocks Fabian Bolls. Men det var p ett annat stt Tack vare Ninas frunderliga makt ver mig brjade jag s smningom att nrma mig Bolls igen. Det vill sga nrmandet kom frn honom, men jag sade inte nej. De gamla historierna voro som begravna men icke glmda. Asta Durs namn nmndes aldrig vare sig av Fabian eller av mig, ochoch vad Nina betrffar hade hon skerligen inte en aning om att jag en gng tnkt be henne bli min hustru. Jag umgicks i deras hem, till det yttre som en intim vn. Men mitt hat till honom jste stndigt inom mig. Det slppte mig aldrig. Jag visade det icke. Men han knde det nog, det mrkte jag p hela hans stt. Det var uteslutande fr Ninas skull, som vi bda till det yttre frdrogo varandra. Han visste ju att Nina och jag voro barndomsvnner, och han ville vl inte sra henne genom att visa mig p drren. Och jag ja, fr mig var det ju enda mjligheten fr att ngon gng komma i Ninas nrhet att frdraga hennes osympatiske man. Och s voro ju min fstm och Nina vninnor sedan gammalt . D jag denna kvll fick se Fabian och Asta tillsammans p maskeraden, blev jag verkligen verraskad. Jag trodde att han hade slutat upp med alla galanta ventyr. Aldrig kunde jag ana att han skulle lta det g s lngt, att han fljde den kvinnan hem. Men det kanske r ganska mnskligt att man vill upptrda p skdeplatsen fr sina frra triumfer. De gamla minnena locka, och kanske r det ngon liten uppgrelse man har kvar med den skna. Man ser det som varit med andra gon. Frgorna: Minns du? Minns du? trnga sig p en. Och s r man mitt uppe i leken igen utan att riktigt ha ftt klart fr sig, hur det gtt till. Om mnniskorna frstodo att lta det vara slut, nr det skall vara det, att lta ridn vara nerdragen efter sista akten, skulle mycket elnde undvikas. Men hur r det? I stllet vill man ha fortsttning, nnu ett kapitel i romanen. I synnerhet kvinnorna pocka p det. Ridn skall upp igen och det gamla dras fram till en ny akt, som av lustspelet gr en tragedi eller tminstone blir fruktansvrt trkig. Det ohyggliga drama jag nu skriver om skulle aldrig ha intrffat, om inte Fabian Bolls hade ltit frleda sig att lgga en epilog till sin redan avslutade krleksroman. Pomps

och sjlvbelten som alltid, stolt ver att frnya den ervring han fr lnge sedan s gentlemannalikt gjort, hade han n en gng trtt inom den sknas drrar. Och vad blev fljden? En lmsk angivelse av ngon fr tillfllet sidosatt rival, hustruns konstaterande av mannens ovrdiga tilltag, ett frhastadt steg av den frorttade kvinnan i hennes frsta upphetsning och slutligen upptckten av ett mord, som kastade misstankens skugga p bda dessa, vars familjelycka sannolikt nu var fr alltid grusad. Jag vcktes ur mina funderingar av kommissariens rst. Se s, kom nu, doktor, sade han. Vi ha drjt alldeles fr lnge. En detektiv tog plats bredvid chauffren, och vi andra stego in i bilen. Kommissarien satte sig mitt emot ingenjr Bolls, och under frden fortsatte han det pbrjade frhret. Var frken Dur nrvarande, d er hustru telefonerade? frgade han. Nej. Jag var ensam i salongen. Asta hm frken Dur hade nyss gtt ut i serveringsrummet tror jag. Hon skulle brygga kaffet. Kaffet, det borde vl en tjnare kunna laga i ordning. Hennes jungfru var bortrest. Frken Dur var alldeles ensam. D ni mrkte att er hustru knde igen er rst, frmodar jag att ni brjade ngra att ni givit er in p det dr nattliga ventyret. Ja visst. I frsta hpenheten var det som om ngon hade hllt ett mbar kallt vatten ver mig. Hur i all vrlden har Nina ftt reda p att du r hr? tnkte jag. Det blir en snygg historia! Min hustru hade inte en aning om att jag knde Asta Dur sedan gammalt. Hr gav Bolls mig ter en snabb blick. Det lg en skymt av frlgenhet i den. Mitt besk hos en danss mitt i natten skulle i Ninas gon naturligtvis f bara en tolkning. ktenskapsbrott, varken mer eller mindre. Drfr mste min hustru vertygas om att hon misstagit sig, och att det var en annan rst n min hon hrt. Men hur? Jag tappade totalt huvudet. I stllet fr att svara p nsta pringning och frstlla min rst eller be frken Dur svara, rusade jag utan

vidare ut i tamburen, nappade t mig rock och hatt, och s bar det av nedfr trapporna och ut p gatan. Vad sade er tillflliga vrdinna om denna hastiga och ovntade sortie? Henne hade jag totalt glmt bort. Hon hll vl fortfarande p med sitt kaffe. Jag sade inte ens adj t henne. Det var hgst besynnerligt. S brtt hade ni vl i alla fall inte, att ni inte kunde frklara varfr ni gav er i vg. Och om det verkligen varit er mening att inbilla er hustru, att ni aldrig varit dr, s borde naturligtvis frken Dur invigas i detta, eller hur? Frsiktigheten skulle i s fall ha bjudit er att frst komma verens med frken Dur, s att hon, om s skulle behvas, kunde intyga att ni inte varit inom hennes drrar. Fabian Bolls vred p sig. Han sg orolig och frvirrad ut. Jag har ju sagt er att jag helt och hllet tappade huvudet, d jag hrde min hustrus rst. Jag tnkte bara p att komma drifrn. Varfr det? Var ni rdd fr att er hustru mjligen skulle frska verraska er, att hon mitt i natten skulle gra ett besk hos Asta Dur fr att frvissa sig om verkliga frhllandet? Min hustru ge sig ut mitt i natten och till en oknd demimondedam! Nej, det vore d fr galet! Ngot sdant tnkte jag mig inte ett gonblick. D frefaller mig er hastiga flykt absolut ofrklarlig. Fabian Bolls tvekade ett gonblick. Sanningen att sga, svarade han drp, s slog mig mitt samvete, d jag hrde Ninas rst i telefonen. I ett gonblick stod det klart fr mig, att jag genom min draktiga handling riskerade hela vr lycka, vr framtida lycka. Jag insg att jag gjort en ohjlplig dumhet, som tagit emot frken Durs inbjudan, och jag hade bara en knsla att jag s fort som mjligt mste bort drifrn. Var ni icke ute i kket, innan ni gick? Nej. Jag har ju sagt att jag rusade direkt ut genom tamburen. Jag ville inte mta Asta. Hon skulle bara ha frskt vertala mig att stanna kvar, det visste jag. Var ni inte heller frut vid ngot tillflle ute i kket?

Nej, varfr skulle jag det? Ert cigarrettetui lg ju p kksgolvet bredvid den mrdade. Ett uttryck av rdsla visade sig i Fabians ansikte. P kksgolvet, sade han. Det r obegripligt. Skulle mjligen Asta ha kunnat ta etuiet med sig . Nej. Jag hade det bredvid mig inne i salongen. Jag hade ju nyss tagit en cigarrett ur det, nr det ringde i telefonen. r ni fullt sker p det? Ja, absolut. Det mste ha varit ngon annan hos Asta sedan jag gtt. Ngon, som lagt mitt cigarrettetui ute i kket fr att gra mig misstnkt, sade Bolls livligt. Ja, naturligtvis. Det r mrdaren, helt enkelt. Det r ju klart att han skall frska skjuta skulden p en annan. Mycket mjligt, medgav kommissarien. Ni mste frska ta reda p, vem det var, som kom till frken Dur sedan jag gtt. Gr det! Dr har ni skert lsningen p gtan, fortsatte han vertygande. Vi ha gjort det, svarade kommissarien kort. Och det har ni inte talat om! Vem r det d? Vem r det? Er egen hustru! ________ KAP. VII. Klockslaget. Nr jag nu sitter hr i min ensamhet och skriver dessa rader i dagboken tycker jag mig nnu se uttrycket i Fabians ansikte vid kommissariens ord: Er egen hustru! De trffade honom som piskrapp. Han formligen sjnk ihop.

Visste ni inte det? fortsatte kommissarien skoningslst. Visste ni inte att er hustru var utgngen nr ni kom hem? Att hon givit sig av fr att ska rtt p er? Nej. Vi ha skilda sngkammare, och Och ni brydde er inte om att se efter hur er hustru hade det efter den sinnesrrelse hon mste ha varit utsatt fr. Ni tittade inte in till henne fr att se, om hon fortfarande var vaken, och i s fall frklara er? Nej. Jag lyssnade vid drren. Och nr jag hrde att det var alldeles tyst, trodde jag att hon sov. Ett ganska lttvindigt stt att ta saken frefaller det mig, fortsatte kommissarien Sanderson med skrpa. Ni mste dock ha insett att er hustru, d hon fr klart fr sig att hennes man mitt i natten r ute p sdana ventyr, utan tvivel blir fruktansvrt upprrd. Och detta i nnu hgre grad, nr hon mrker att mannen d han finner sig upptckt genom att hlla tyst sker lura henne. Tror ni verkligen att ngon kvinna efter sdana upptckter lugnt gr till sngs och somnar? Bolls hostade frlget. Han knde sig synbarligen inte riktigt vl till mods. Och han sg verkligen minst sagt grundstukad ut, dr han krp in i sitt hrn av bilen. Nu stannade vi och stego ur. Det var med ganska egendomliga knslor jag i denna gryende morgon gick upp fr de vlbekanta trapporna. Hr hade Asta Dur bott i samma lgenhet under hela den tid jag knde henne. Men det var ju s lnge sen . Och dock kunde jag inte lta bli att minnas. Alla de gamla minnena frn denna tid av drskap och frjd dko nu i en hast upp igen och trngde sig oemotstndligt p mig. Min fantasi var uppjagad. Icke en blund hade jag sovit denna natt, som fr mig brjat med skmt, och som nu slutade med det tryckande allvar, som endast dden kan framtvinga. Slumpen hade frt mig hit. Objuden hade jag denna gng, den sista, kommit till hennes drr. Och nu skulle hon inte ta emot mig med sin leende vlkomsthlsning och inte heller med avsky, som d vi sista gngen sgo varandra. Nu lg hon dr inne, kall och dd . Med en rysning frskte jag skaka av mig de underliga tankarna. Det hr dg inte. Jag var ju sentimental som en gammal ungm infr sina frbleknade minnen.

Bort med all nervositet! Nu var jag lkaren, den rttsm