federationen #1 2012
DESCRIPTION
Denna skrift är ett bevis på att man kan lyckas med att producera bra saker tillsammans om man bara lyfter blicken från sin egna egoistiska bubbla, tar sig i kragen och bestämmer sig för att börja arbeta mot ett gemensamt mål. När man som individ börjar tänka solidariskt och inser att alla människor kan bidra med något litet så kan slutresultatet bli något stort - sådär spretigt och vildvuxet - som livet själv. Det är i detta som vi hittar det vackra och vi blir i handling en motpol till destruktiva tankar om att man måste klättra på varandra för att komma fram. I detta finns det politiska motståndet. Det samhällsomdanande. Det ärliga. (forts. i tidningen)TRANSCRIPT
Nr 1:2012
FEDERATIONEN - fören på en isbrytare i ett hav av idioter sida 2 Att göra uppror mot tiden sida 7
Bokrecension sida 11
Bonus på banken? sida 4
I förortsbastun sida 10
Lantproletariatets häxkittel sida 11
Den gröna gubben visar vägen sida 5
Budbilen sida 9
Fotoreportage sida 6
Federationen 1-2012.indd 1 12-01-11 09.15.01
Denna skrift är ett bevis på att man kan lyckas med att producera bra saker tillsammans om man bara lyfter blicken från sin egna egoistiska bubbla, tar sig i kragen och bestämmer sig för att börja arbeta mot ett ge-mensamt mål. När man som individ börjar tänka solidariskt och inser att alla människor kan bidra med något litet så kan slutresultatet bli något stort - sådär spretigt och vildvuxet - som livet själv. Det är i detta som vi hittar det vackra och vi blir i handling en motpol till destruktiva tankar om att man måste klättra på varandra för att komma fram. I detta finns det politiska motståndet. Det samhällsomdanande. Det ärliga.
Vi har helt enkelt synat den egoistiska bluffen och säger fuck off till flatheten.
Samtliga texter och bilder i detta fanzin används med tillstånd från varje kulturarbetare, helt utan ersättning eller divaliteter. Det som driver oss framåt är en gemensam tanke om att ingenting är omöjligt när man samarbetar och att det rådande politiska klimatet är helt uppåt väggarna.
Vi vet att det alltid kommer finnas ängsliga individer som står lite vid sidan av och känner av hur vinden blåser, som kritiserar, som anpassar sig efter rådande politisk verklighet, som jamsar med, som inte vill stöta sig, som bara tänker på sig själva.
Till alla er vill vi säga att det faktiskt är läge att ta ställning. Det är läge att kulturen återtar sin självklara rätt som kritisk granskare av makten. Det är i detta ställningstagande vi hittar en av kulturens uppgifter oavsett om Blubby (Kulturministern) försöker reducera oss till gycklare på ett nöjesfält. Några att skratta åt. Några att förlöjliga.
Vi bjuder härmed in er till en resa, en resa som vi gör tillsammans men även en resa som kräver uppoffringar. Det får vara slut på flatheten!
Det är ett kallt klimat där ute: Folk skiter i varandra, åldringar ruttnar i sina Carema-sängar, vår utrikes-minister tjänar oljepengar och de som har arbete har i många fall svalt hela bilden av att individen enskilt bär ansvar för sin egen lycka oavsett strukturer eller arbetslöshetskonjunkturer. Fas 3 ses som en lyckad satsning och ingen lyfter längre ögonbrynen över att pigor numera även subventioneras. Allt detta medan miljön går åt helvete och tystnaden ligger som ett istäcke över landet.
Vår tanke är att en annan värld är möjlig.
Micke i bandet Chelas uttryckte saken ganska träffande: FEDERATIONEN - Fören på en isbrytare i ett hav av idioter.
Alle man ombord!
Mattias Dristig
Federationen består av ett gäng kulturarbetare som har tröttnat på det egoistiska klimat som det innebär att leva i ett land där Alliansen sitter vid makten. Vi tar vår utgångspunkt i de politiska färgerna Röd, Grön, Svart och Rosa och anser att ordet Solidaritet är det vackraste ordet som finns.
Federationen är inte knuten till något särskilt parti då vi anser att alla partier behöver en blås-lampa i häcken ibland. Så även de som vi anser vara “mindre onda”.
Vi är strukturkritiker, tror på ett uppkäftigt debattklimat och att samhället kan förändras till det bättre utan våldsinslag.
Vi inser också att den nuvarande rovdriften på naturen inte är hållbar för att bygga ett värdigt framtidssamhälle och att klimatfrågan behöver lösas nu.
Vi vänder oss även starkt mot samhällsbilden där arbetslösa och utförsäkrade ses som lata, där sjuka inte får vara sjuka, där invandringen ses som ett hot och där du som individ bär skulden till din egen olycka. Vi anser att denna samhällsbild är resultatet av en medveten, poli-tisk strategi som i korthet går ut på att minska den offentliga sektorn och på sikt skapa ett nyliberalt samhälle efter Nattväktarstatsmodell.
Vi anser att det finns ekonomiska möjligheter för att skapa ett solidariskt samhälle i Sverige och att mycket egentligen handlar om fördeln-ing. Skattesänkningar motverkar ett solidariskt samhälle och skapar egoistiska individer.
Vi sysslar inte med medlemskap. Vi tycker. Vi skapar.
---
Vi som står bakom Federationen är alltså de två bandet Chelas och Dristig & Drabanterna. Två band som är ganska förbannade över sakernas tillstånd. Minst sagt.
Vi har alltså gått samman för att arrangera spelningar tillsammans. Med politisk edge. Med hjärta. Tanken är också att vi kommer ta in gäster från andra städer samt utöka vårt ar-rangörskollektiv med ytterligare kulturarbetare.
Vem vet, vi kanske ger ut skivor tillsammans, trycker upp T-tröjor, gör politiska aktioner, skriver insändare, skapar ett fanzin, bjuder in politiker, skapar frågestunder och föreläsningar eller helt enkelt sätter upp en teaterpjäs.
Vi vet inte riktigt än. Ni har säkert själva bra idéer.
Men, slutmålet är att skapa en ny kultur-rörelse som bygger på solidariska och politiska principer.
Bakgrunden till dessa arrangörstankar står bl a att finnas i den göteborska myllan där företeelser som t ex Garageligan, Lumbago och Nationalteatern har betytt mycket.
Men även den hedervärda Sparka Uppåt Rörelsen (SUR), Popvänstern (Sthlm) och punkmusikkollektivet Crass får stå som goda förebilder.
För publiken kommer detta innebära sköna spelningar och kulturella events samt möjligheten att hänga med likasinnade (nåja, men ni fattar).
Tanken är även att ekonomin kommer återin-vesteras i kommande gigs och händelser. Något vi redan nu ser fram mot.
Vi får se vart vi landar.
Det är vi som är oppositionen!
Denna skrift gavs ut i samband med Federationens första arrangemang på Kulturhuset Oceanen (Göteborg) den 13 januari 2012.
Federationen har inget som helst vinstintresse när det gäller denna skrift och drivs av solidariska principer.
Allt material används efter tillstånd från varje kulturarbetare. Alla rättigheter in-nehas av varje enskild kulturarbetare.
Ansvarig utgivare Mattias Dristig [email protected]
Layout och grafisk form Chantal Kronberg Pusnik [email protected]
Omslagsbild Måns Svensson (efter en idé av M. Dristig)
Kontakt Federationen c/o Mattias Dristig Slottsskogsgatan 7E 414 53 Göteborg 073 905 50 33 [email protected]
FEDERATIONEN - Fören på en isbrytare i ett hav av idioter
Statement Av: Mattias Dristig
2
Stort tack till våra annonsörer samt enskilda bidragstagare. Utan er hade detta nummer inte varit möjligt!
Följande personer har bidragit med ekonomiskt stöd:
Ken Olsson, Wilhelm Brüggemann, Ola Kronberg, Johan B. Löfquist samt Dick Lundberg.
Vi tackar även företagen Melo Music och skivbolaget Troglodyt. Ytterligare tack och bock riktas till Medieverkstäderna samt Myran Grafiska!
Federationen 1-2012.indd 2 12-01-11 09.15.01
Denna skrift är ett bevis på att man kan lyckas med att producera bra saker tillsammans om man bara lyfter blicken från sin egna egoistiska bubbla, tar sig i kragen och bestämmer sig för att börja arbeta mot ett ge-mensamt mål. När man som individ börjar tänka solidariskt och inser att alla människor kan bidra med något litet så kan slutresultatet bli något stort - sådär spretigt och vildvuxet - som livet själv. Det är i detta som vi hittar det vackra och vi blir i handling en motpol till destruktiva tankar om att man måste klättra på varandra för att komma fram. I detta finns det politiska motståndet. Det samhällsomdanande. Det ärliga.
Vi har helt enkelt synat den egoistiska bluffen och säger fuck off till flatheten.
Samtliga texter och bilder i detta fanzin används med tillstånd från varje kulturarbetare, helt utan ersättning eller divaliteter. Det som driver oss framåt är en gemensam tanke om att ingenting är omöjligt när man samarbetar och att det rådande politiska klimatet är helt uppåt väggarna.
Vi vet att det alltid kommer finnas ängsliga individer som står lite vid sidan av och känner av hur vinden blåser, som kritiserar, som anpassar sig efter rådande politisk verklighet, som jamsar med, som inte vill stöta sig, som bara tänker på sig själva.
Till alla er vill vi säga att det faktiskt är läge att ta ställning. Det är läge att kulturen återtar sin självklara rätt som kritisk granskare av makten. Det är i detta ställningstagande vi hittar en av kulturens uppgifter oavsett om Blubby (Kulturministern) försöker reducera oss till gycklare på ett nöjesfält. Några att skratta åt. Några att förlöjliga.
Vi bjuder härmed in er till en resa, en resa som vi gör tillsammans men även en resa som kräver uppoffringar. Det får vara slut på flatheten!
Det är ett kallt klimat där ute: Folk skiter i varandra, åldringar ruttnar i sina Carema-sängar, vår utrikes-minister tjänar oljepengar och de som har arbete har i många fall svalt hela bilden av att individen enskilt bär ansvar för sin egen lycka oavsett strukturer eller arbetslöshetskonjunkturer. Fas 3 ses som en lyckad satsning och ingen lyfter längre ögonbrynen över att pigor numera även subventioneras. Allt detta medan miljön går åt helvete och tystnaden ligger som ett istäcke över landet.
Vår tanke är att en annan värld är möjlig.
Micke i bandet Chelas uttryckte saken ganska träffande: FEDERATIONEN - Fören på en isbrytare i ett hav av idioter.
Alle man ombord!
Mattias Dristig
Federationen består av ett gäng kulturarbetare som har tröttnat på det egoistiska klimat som det innebär att leva i ett land där Alliansen sitter vid makten. Vi tar vår utgångspunkt i de politiska färgerna Röd, Grön, Svart och Rosa och anser att ordet Solidaritet är det vackraste ordet som finns.
Federationen är inte knuten till något särskilt parti då vi anser att alla partier behöver en blås-lampa i häcken ibland. Så även de som vi anser vara “mindre onda”.
Vi är strukturkritiker, tror på ett uppkäftigt debattklimat och att samhället kan förändras till det bättre utan våldsinslag.
Vi inser också att den nuvarande rovdriften på naturen inte är hållbar för att bygga ett värdigt framtidssamhälle och att klimatfrågan behöver lösas nu.
Vi vänder oss även starkt mot samhällsbilden där arbetslösa och utförsäkrade ses som lata, där sjuka inte får vara sjuka, där invandringen ses som ett hot och där du som individ bär skulden till din egen olycka. Vi anser att denna samhällsbild är resultatet av en medveten, poli-tisk strategi som i korthet går ut på att minska den offentliga sektorn och på sikt skapa ett nyliberalt samhälle efter Nattväktarstatsmodell.
Vi anser att det finns ekonomiska möjligheter för att skapa ett solidariskt samhälle i Sverige och att mycket egentligen handlar om fördeln-ing. Skattesänkningar motverkar ett solidariskt samhälle och skapar egoistiska individer.
Vi sysslar inte med medlemskap. Vi tycker. Vi skapar.
---
Vi som står bakom Federationen är alltså de två bandet Chelas och Dristig & Drabanterna. Två band som är ganska förbannade över sakernas tillstånd. Minst sagt.
Vi har alltså gått samman för att arrangera spelningar tillsammans. Med politisk edge. Med hjärta. Tanken är också att vi kommer ta in gäster från andra städer samt utöka vårt ar-rangörskollektiv med ytterligare kulturarbetare.
Vem vet, vi kanske ger ut skivor tillsammans, trycker upp T-tröjor, gör politiska aktioner, skriver insändare, skapar ett fanzin, bjuder in politiker, skapar frågestunder och föreläsningar eller helt enkelt sätter upp en teaterpjäs.
Vi vet inte riktigt än. Ni har säkert själva bra idéer.
Men, slutmålet är att skapa en ny kultur-rörelse som bygger på solidariska och politiska principer.
Bakgrunden till dessa arrangörstankar står bl a att finnas i den göteborska myllan där företeelser som t ex Garageligan, Lumbago och Nationalteatern har betytt mycket.
Men även den hedervärda Sparka Uppåt Rörelsen (SUR), Popvänstern (Sthlm) och punkmusikkollektivet Crass får stå som goda förebilder.
För publiken kommer detta innebära sköna spelningar och kulturella events samt möjligheten att hänga med likasinnade (nåja, men ni fattar).
Tanken är även att ekonomin kommer återin-vesteras i kommande gigs och händelser. Något vi redan nu ser fram mot.
Vi får se vart vi landar.
Det är vi som är oppositionen!
Denna skrift gavs ut i samband med Federationens första arrangemang på Kulturhuset Oceanen (Göteborg) den 13 januari 2012.
Federationen har inget som helst vinstintresse när det gäller denna skrift och drivs av solidariska principer.
Allt material används efter tillstånd från varje kulturarbetare. Alla rättigheter in-nehas av varje enskild kulturarbetare.
Ansvarig utgivare Mattias Dristig [email protected]
Layout och grafisk form Chantal Kronberg Pusnik [email protected]
Omslagsbild Måns Svensson (efter en idé av M. Dristig)
Kontakt Federationen c/o Mattias Dristig Slottsskogsgatan 7E 414 53 Göteborg 073 905 50 33 [email protected]
FEDERATIONEN - Fören på en isbrytare i ett hav av idioter
Statement Av: Mattias Dristig
3
Stort tack till våra annonsörer samt enskilda bidragstagare. Utan er hade detta nummer inte varit möjligt!
Följande personer har bidragit med ekonomiskt stöd:
Ken Olsson, Wilhelm Brüggemann, Ola Kronberg, Johan B. Löfquist samt Dick Lundberg.
Vi tackar även företagen Melo Music och skivbolaget Troglodyt. Ytterligare tack och bock riktas till Medieverkstäderna samt Myran Grafiska!
Federationen 1-2012.indd 3 12-01-11 09.15.02
Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storsla-gna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.
Först en resumé:Jag är, liksom en stor majoritet av oss männi-skor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mel-lanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.Men snart förändrades det.
Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företa-gen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Nor-rmalmstorgsdramat.
Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontant-flödet. När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och
därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bank-dosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.Kalla mig gärna idiot, men jag är åt-minstone inte ensam om att vara det.
Nå, det var dags för min månatliga incheckning på in-ternetbanken för att pröjsa mobilräknin-gen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tän-kte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.
Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjän-stemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”be-friade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt
ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräd-dad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…- Va!? Utbrast jag, upprik-tigt förvånad. Du menar inte allvar?! - Jo, man får byta bat-teriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar des-sutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får
kunden själv stå för när de tar slut.- Men då kan jag inte använda tjänsten…- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…
Här avbröt jag lite ohövligt:- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifter-na säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din
chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gym-nasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra smås-parares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.- Men jag kan inte göra något åt chefslöner-na…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst bo-ken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne. - Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!
Kassören lät denna straffspark passera okom-menterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?
Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men up-prepade vänligt:- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
Bonus på banken? Av: Johan B Löfquist - frilansare som hellre själv betalar för att bli publicerad, än att sälja sig till krämarna.
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna… Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.
Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast: - Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny? - Men... Det vore väl inte så bra…Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått
sönder?Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?
Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tit-tade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.Han lutade huvudet på sned och tittade väd-jande på mig. - Om jag fick bestämma… men jag får inte...
Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentli-gen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.- … men jag kan inte. Vi har inga batterier. Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och
visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället. Han visade stolt upp en av de nya dosorna.- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!
Den gröna gubben visar vägen Av: Zeinab El- saneh
Den gröna gubben visar vägen, gå inte mot grön gubbe, gå mot röd tant! Den subtila vardagen tillåter inga avbrott för ”a man’s world”. Har du tänkt på att ledtrådarna finns överallt i vardagen? Håll kvar tanken.
Jämställdhet på olika plan. På jobbet, på gatan, i vardagslivet, i kampen om fred och rättvisa. I hur du ser på dig själv, ditt värde, på skolan, i filmerna. Under uppväxten, i forman-det av man och kvinna. Du. Överallt. Det går inte att separera, att tänka ”sen” eller ”om” eller ”först” och ”efteråt”. Det finns molekyler i allt och jämställdhet är en molekyl. Det finns i dina ögon lika mycket som i din hyllvärmare. Utveckla tanken.
En vanlig kväll på en pub skulle jag gå på toaletten. Jag tittade mig omkring efter de rätta symbolerna. Jag såg en skylt med båda symbolerna och steg in genom dörren. Väl inne möttes jag av en kille som sa - Nu har du nog kommit fel! – Nej, sa jag och gick spontant med ut, släpandes honom med blicken och pekade på symbolerna, skylten som skulle bevisa min ”oskuld”. Jag visste vilket kön jag hade och jag
följde samhällets indelning. Han gick vidare till sin plats och jag återgick till mitt toalettbesök. Ska det vara så eller sitter det i tanken?
Oavsett om man är man eller kvinna så tror man att man väljer vilken dörr man tar. Men egentligen är det inte ett fritt val. Vi är fast i bilden av mannen och kvinnan som två olika och separerade människotyper vilka man inte ska utmana gränserna till. För då kommer utvisningen.
Håll kvinnan kvinnlig och mannen manlig säger gränspolisen, som om det vore självklart vad som är manligt och kvinnligt. Som om det vore självklart med gränser. För hur visste killen på puben att jag inte hade en snopp? Det enda jag ville var att gå på toaletten. Men jag blev påmind av samhällets struktur och inramande av oss människor genom vårt kön.
När vi är barn säger de att man tenderar att se allt i svart och vitt. Inte förrän man är äldre ser man att allt är relativt och mer komplicerat säger de. Men jag tvivlar på denna sägen.
Vi delar upp i svart och vitt även som vuxna, om inte mer än när vi är barn. Varför skulle det annars var så viktigt med att fråga ”vilket kön blev det” när ens vänner får barn. Redan vid födseln delas vi upp. Det är första tanken.
“Här avbröt jag lite ohövligt:- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrift-erna säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.”
4Federationen 1-2012.indd 4 12-01-11 09.15.02
Jag känner mig rätt ensam ibland, när jag klättrar upp på barrikaderna.Det är klart att de barrikader jag stormar är inte av den sort som det kommer att skrivas storsla-gna historiska essäer om, eller som kommer att bli föremål för statyer och hjälteskildringar. Nej, mina strider är små och vardagliga och endast undantagsvis blir det någon blodspillan. Något undantag har för övrigt hittills aldrig inträffat, för jag är nämligen en mycket fredlig och fördragsam man. Men det finns gränser för min fördragsamhet, vilket jag tänker berätta om här.
Först en resumé:Jag är, liksom en stor majoritet av oss männi-skor i västvärlden, kund i en bank. Jag är också så gammal att jag har ett personligt minne av att mina första jobb betalades med kontanter i näven, en gång i veckan. Det var ingen mel-lanhand, ingen som kunde sno några av mina stålar med mindre än ett personrån.Men snart förändrades det.
Bankerna såg naturligtvis att de kunde tjäna pengar om de kunde få alla företag att se till att deras anställda hade ett bankkonto, där banken kunde tjäna några promille av lönen i ränta. Samtidigt blev det betydligt säkrare för företa-gen att slippa hantera stora summor kontanter. Följden blev att i princip alla löntagare hade ett konto i en bank där lönen sattes in. Kunderna fick vackert bege sig till banken när man behövde kontanter och när man skulle betala räkningar.På den tiden stängde alla banker klockan tre, säkert som amen i kyrkan. Hasse & Tage ställde frågan: ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, men Janne Olsson och Clark Olofsson lyckades förstås hålla en bank öppen i fem dygn under Nor-rmalmstorgsdramat.
Så småningom ökade bankavgifterna, promillen växte till procent, samtidigt som sparräntorna sjönk. När bankomaterna gjorde sitt intåg var det för att bankerna insett att det innebar jättevinster om de slapp ha betalda kassörskor som hanterade kontant-flödet. När internet slagit igenom på allvar kunde bankerna lägga ut än mer av kassörskornas arbete på kunderna, genom Internetbanken. Det riktigt geniala var att de kunde presentera det som en service för kunderna, som inte längre behövde köa på banken utan kunde göra sina bankärenden närhelst de behagade. Detta motiverade att bankerna kunde ta ut en avgift för tjänsten, trots att kunderna kom att utföra bankens arbete. Samtidigt ”friställde” (uttrycket implicerar att den som har ett arbete inte är fri – en löneslav, således.) samma banker personal en masse och lade ned kontor landet över, och
därigenom tjänade de pengar i båda ändar. Men det berättade de aldrig för småspararna. Så idag betalar jag årligen 155 kronor för få en bank-dosa så att jag, via internet, sköter det arbete som bankerna stod för tidigare.Kalla mig gärna idiot, men jag är åt-minstone inte ensam om att vara det.
Nå, det var dags för min månatliga incheckning på in-ternetbanken för att pröjsa mobilräknin-gen. Men min lilla knappdosa ville inte vara med. Byt batteri, stod det på skärmen. Ok, tän-kte jag, det blir ett besök på ”min bank”. Det heter ju så i reklamen; ”din bank”. Men skulle jag försöka ta så mycket som en kulspetspenna från ”min bank” skulle de antagligen ropa på förstärkt polis.
Jag åkte ned till bankkontoret i centrum och möttes av en djävulsk kö – minst fyrtio nummer före mitt, och det var knappt någon personal bakom de små plintar där banktjän-stemännen – kassörerna – stående tar emot kunderna. Stora delar av personalen är ju ”be-friade” från arbetet på banken, så det är klart det blir köer.När det väl var min tur, stegade jag fram till kassören bakom disken och presenterade mitt
ärende: Att batteriet i dosan var slut, och att jag behövde ett nytt. Kassören var en välskräd-dad och vänligt leende man i fyrtioårsåldern.- Ja, då får jag hänvisa dig ut till höger, 30 meter. Teknikmagasinet. Där har de såna batterier…- Va!? Utbrast jag, upprik-tigt förvånad. Du menar inte allvar?! - Jo, man får byta bat-teriet själv. Men det kostar bara tjugofem kronor …
Jag tittade på honom som om han skämtade.- Menar du att jag ska köpa batteriet själv?- Jo, så är reglerna, förklarade kassören i ett ursäktande tonfall.- Men ursäkta mig, sade jag med övertydlig sävlighet. Jag har varit kund i den här banken i över trettio år. Nu för tiden gör jag samma arbete som Ni gjorde förr, och jag betalar des-sutom 155 kronor per år för att göra det. Men för att kunna använda mig av den tjänst som jag betalar för, så måste jag ha ett fungerande verktyg – en bankdosa. Nu har mitt verktyg slutat fungera. Kan du nu, vänligen, ge mig ett nytt batteri så att jag kan utnyttja den tjänst jag köper av er?- Nej, tyvärr kan jag inte det. Batterierna får
kunden själv stå för när de tar slut.- Men då kan jag inte använda tjänsten…- Jag är ledsen, men jag kan inte göra något… Reglerna…
Här avbröt jag lite ohövligt:- Jag är ledsen, men jag tillhör den besvärliga delen av er kundkrets som inte nöjer sig med att reglerna eller föreskrifter-na säger si eller så, om det bryter mot sunt förnuft.- Vet du, fortsatte jag upprört. Vet du, att din
chef tjänar omkring åtta miljoner per år – och då talar vi bara lön. Uppe på det kommer hans pensionsavtal, bonusar och optionsavtal. Det tar mig ungefär trettio års arbete som gym-nasielärare att få ihop vad han får årligen – bara i lön. Att han kan få så orimligt hög lön beror på att han ser till att banken roffar åt sig så mycket som möjligt av mina och andra smås-parares pengar. Men nu säger jag stopp! Inte en krona till.- Men jag kan inte göra något åt chefslöner-na…, vädjade kassören förgäves, för nu började jag komma upp i varv. Jag hade nyligen läst bo-ken ”Den stora bankbluffen” av Joel Dahlberg, så jag hade siffror i färskt minne. - Jo, det kan du visst det, avgjorde jag. Du kan gå in till dina chefer och säga att kunderna blir heligt förbannade på alla snikna avgifter och påslag som de hittar på i sin girighet. Säg till dem att kunderna hotar med att byta bank!
Kassören lät denna straffspark passera okom-menterad, men såg ut som om han inte kunde tänka sig en bättre idé – inte vad det gäller mig åtminstone. När han inte gjorde någon ansats att replikera fortsatte jag:- Det är bankerna som är huvudorsaken till den ekonomiska krisen vi just genomgår. Men det är ingen av bankcheferna som ställs till svars för sitt oansvariga handlande. Istället får vi vanliga Svenssons stå för kalaset, både genom skattsedeln och genom alla avgifter i banken. Om jag inte protesterar mot det vansinnet här och nu, utan lydigt går och betalar batteriet själv – vad skickar jag då för signaler till dina chefer? Att det är dags för en bonusutbetalning igen?
Den arme kassören försökte le men såg mest förskräckt ut. Om det var av de kalla fakta jag radat upp, eller hettan i min svada som fick hans leende att stelna, ska jag låta vara osagt. Så samlade han sig, log lite ansträngt men up-prepade vänligt:- Ja, jag är ledsen, men jag kan inget göra. Reglerna är såna.Jag såg på honom att han egentligen höll med mig om sakfrågan, men att han var för mycket paragrafryttare för att våga rucka på reglerna. Jag bytte därför taktik:- Men, om min dosa går sönder, då får jag väl en ny?
Bonus på banken? Av: Johan B Löfquist - frilansare som hellre själv betalar för att bli publicerad, än att sälja sig till krämarna.
- Jo, det stämmer, instämde han nästan glatt. Han såg lite lättad ut, antagligen för att han kunde ge ett positivt besked på en av mina frågor.- Men då föreslår jag att vi båda låtsas att den är trasig, så ger du mig en ny!- Nej, jag beklagar, jag kan inte göra det. Reglerna… Han insåg antagligen att han redan hänvisat till reglerna ett par gånger, och fullföljde därför aldrig meningen. Men han lät plågad och vred vanmäktigt sina händer.- Kom igen, försökte jag i kamratlig ton. Vi kan väl låtsas att dosan är trasig. Om inte du tjallar på mig så lovar jag att inte tjalla på dig.
Den här gången skakade han bara på huvudet och log lite ansträngt åt mitt dåliga skämt. Jag såg hur han fick bemöda sig för att vara trevlig mot månadens värsta kund. Vi tittade på varandra under tystnad en stund. Så gjorde jag en teatralisk gest och tog mig för pannan, i det att jag utbrast: - Men du… Jag har en rysligt stark föraning om att jag när jag lämnar banken, kommer att tappa min dosa i marken. Hårt. Riktigt hårt! Så den går sönder… Då får jag väl en ny? - Men... Det vore väl inte så bra…Han sade det lite försiktigt, som om han väntade sig att jag skulle bli våldsam om han protesterade för högljutt.- Nä, det vore inte bra. Men du säger ju själv att om min dosa är trasig så får jag en ny. Finns det några regler som säger hur den ska ha gått
sönder?Han skakade försiktigt på huvudet, och tittade sorgset på mig med hundögon. Mitt hjärta veknade ett ögonblick.- Ja, jag blir inte arg på dig. Men du måste väl inse att jag förväntar mig att banken står för det verktyg som är nödvändigt för mig, för att jag ska kunna använda den tjänst jag betalar för?
Jag tittade vädjande på honom under en stunds tystnad. Han tit-tade tillbaka med ett snett leende, samtidigt som han vädjade med ögonen om att lämna honom ifred, att sluta plåga honom, att försvinna ur hans liv. Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugofem kronor, utan en moralisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet. Den berömda droppen hade fallit i min överfyllda bägare. Jag skulle minsann inte ge mig så lätt:- Men vet du, den här lilla argumentationen som vi har här angående ett batteri som kostar 25 kronor, har redan kostat banken betydligt mer än så när man ser till din lön. Och nu håller det på att kosta banken en kund också. Det är oansvarigt av ledningen för banken.Han lutade huvudet på sned och tittade väd-jande på mig. - Om jag fick bestämma… men jag får inte...
Jag gjorde ett sista försök att beveka honom. Nu med psykologvarianten:- Jag ser ditt problem. Jag ser på dig att du ändå tycker att jag har rätt; att det är ett högst rimligt krav från en trogen småsparare som varit kund i banken i över trettio år. Du håller ju egentli-gen med mig, men måste följa reglerna. Men, om du nu bara ger mig ett batteri så byter jag det själv, så är det här ur världen…
- Ja, jag önskar att jag kunde det…, svarade kassören och lät lättad, antagligen för att han trodde sig ha funnit en utväg.- … men jag kan inte. Vi har inga batterier. Han tog ett steg till en hylla bakom sig, drog upp en jalusilucka och
visade en överfull kartong med nya bankdosor. Han förklarade pedagogiskt:- Vi har fått nya dosor. Engångsdosor. De har ett inbyggt batteri, och när det tar slut får kunderna komma in och hämta en ny dosa istället. Han visade stolt upp en av de nya dosorna.- Du ser här, de ser lite annorlunda ut. De är annorlunda... De har några fler funktioner och är lite säkrare…- VA! röt jag. Sa du att den är lite säkrare?!
Den gröna gubben visar vägen Av: Zeinab El- saneh
Den gröna gubben visar vägen, gå inte mot grön gubbe, gå mot röd tant! Den subtila vardagen tillåter inga avbrott för ”a man’s world”. Har du tänkt på att ledtrådarna finns överallt i vardagen? Håll kvar tanken.
Jämställdhet på olika plan. På jobbet, på gatan, i vardagslivet, i kampen om fred och rättvisa. I hur du ser på dig själv, ditt värde, på skolan, i filmerna. Under uppväxten, i forman-det av man och kvinna. Du. Överallt. Det går inte att separera, att tänka ”sen” eller ”om” eller ”först” och ”efteråt”. Det finns molekyler i allt och jämställdhet är en molekyl. Det finns i dina ögon lika mycket som i din hyllvärmare. Utveckla tanken.
En vanlig kväll på en pub skulle jag gå på toaletten. Jag tittade mig omkring efter de rätta symbolerna. Jag såg en skylt med båda symbolerna och steg in genom dörren. Väl inne möttes jag av en kille som sa - Nu har du nog kommit fel! – Nej, sa jag och gick spontant med ut, släpandes honom med blicken och pekade på symbolerna, skylten som skulle bevisa min ”oskuld”. Jag visste vilket kön jag hade och jag
följde samhällets indelning. Han gick vidare till sin plats och jag återgick till mitt toalettbesök. Ska det vara så eller sitter det i tanken?
Oavsett om man är man eller kvinna så tror man att man väljer vilken dörr man tar. Men egentligen är det inte ett fritt val. Vi är fast i bilden av mannen och kvinnan som två olika och separerade människotyper vilka man inte ska utmana gränserna till. För då kommer utvisningen.
Håll kvinnan kvinnlig och mannen manlig säger gränspolisen, som om det vore självklart vad som är manligt och kvinnligt. Som om det vore självklart med gränser. För hur visste killen på puben att jag inte hade en snopp? Det enda jag ville var att gå på toaletten. Men jag blev påmind av samhällets struktur och inramande av oss människor genom vårt kön.
När vi är barn säger de att man tenderar att se allt i svart och vitt. Inte förrän man är äldre ser man att allt är relativt och mer komplicerat säger de. Men jag tvivlar på denna sägen.
Vi delar upp i svart och vitt även som vuxna, om inte mer än när vi är barn. Varför skulle det annars var så viktigt med att fråga ”vilket kön blev det” när ens vänner får barn. Redan vid födseln delas vi upp. Det är första tanken.
“Men för mig handlade det inte om ett batteri för tjugo-fem kronor, utan en mora-lisk kamp mot den extrema girighet som idag präglar hela bankväsendet.”
Fortsättning följer på sida 8
5Federationen 1-2012.indd 5 12-01-11 09.15.07
Hemmaplan at last, min egen kvarterskrog “The old” Henriksberg. Mitt mål med detta foto var att göra det mer “horroraktigt”, ödsligt. Är bra nöjd med detta foto.
Ja, lite mörk och dyster skall en bra krog vara!Jag som plåtat är Håkan I Robinson. En 35-årig Göteborgsfödd man som är gift och har tre barn. Jag fotar mycket på hemmaplan då det har blivit min bas, men tar även kort i andra miljöer då tid och rum ges. Varför jag fotar beror mest till att jag som ung grabb hade tillgång till ett eget fotolabb hemma hos mor och far. Det var där jag fick upp ögonen för att ta foton, idag lig-ger labbet i en HP för 3000. Så det kan gå.Till vardags läser jag vid universitetet, Globala Genus-frågor vid instutionen för Globala Studier. Efter ett liv bakom trucken och som engagerad fack-lig revolutionär valde jag att öppna böckerna och få en annan dimension av livet.Vart jag hamnar efter studierna är säkerligen inom en akademisk bana, men att sluta plåta det gör jag inte.
Hemmaplan, at last! Av: Håkan Robinson
Här ser man hur den gamla storslagna Ryssland gör sig påmint. Det vi ser i bilden är en av de många valven som går mellan den gamla medeltida muren.Dessa avstånd var helt bisarra, man kan lätt få in minst 10 lägenheter men istället låter man den gamla ytan förbli tom utan planer på bebyggelse.
Hustak i Tallin, ser dock ut som MajornaTycker om kompositionen i detta foto och hur skuggan av solen framträder.En perfekt dag att fota denna september dag 11
Är en gågata i Tallin. Till vänster ser man spår av arkitektur man inte skådar i Sverige. Just det faktum att man bygger nytt på en gammal grund. Det här var något som jag såg genomgående under min resa till Tallin.
I denna bild ser vi ett av de fyra statstornet som finns kvar av den gamla medeltida muren som omger stan. Man kunde gå där uppe och få en underbar utsikt över den gamla staden. Ett Restips!
I en mapp på min dator ligger utkastet till en roman med arbetsnamnet “Den indi-vidualistiska ensamheten”, vilken är tänkt att så småningom utgöra något av en sam-manfattning av tankar som stötts och blötts i mitt inre under i runda slängar tjugo år (Visst får det mig att låta ruskigt gammal när jag säger så?). Bara titeln är en känga mot vår tids ideal, idéströmningar som faktiskt bottnar i 1500-talet och Martin Luthers reformerade kyrka; nu skulle vi läsa Bibeln själva och vara ansvariga för vår egen frälsning, en god tanke med kanske oanade konsekvenser.
När den franske sociologen Emile Durkheim studerade självmordsfrekvens i europeiska länder upptäckte han en slående trend i sif-frorna han tog del av: I katolska länder var siffrorna betydligt lägre än i reformerta. Vad kunde detta bero på? Durkheims förslag var att Luthers gärning fört med sig en individualism med rotlöshet och ensamhet som bieffekter. Luthers sätt att poängtera den egna tron som enda saliggörande verkningsmekan-ism gjorde människor utlämnade till sin egen förmåga att “tro rätt” med oro och ångest som följd. Katolska kyrkans förhållningssätt är ett annat, är man en del av den så är man; det är organisationen som är det viktiga, inte indiv-idens prestation.
Härmed lägger jag allt tal om kyrka och reli-gion åt sidan, jag misstänker att många av den här skriftens läsare inte har ett speciellt gott öga till religiositet och jag erkänner att det är med rätta. Dock hoppas jag att min poäng ovan gick fram och att anslaget fungerade. Vad vill jag då komma till? Jo, drömmen för Durkheim var ett organiskt samhälle där människor är beroende av varandra och där våra olikheter blir en tillgång istället för ett hot och häri ligger också det jag sett som min egen vision, åtminstone de senaste tio-femton åren.
I vårt sekulariserade samhälle bryr vi oss inte nämnvärt om den frälsning som kyrkan erbjudit men det individualistiska tänkandet har nästan obemärkt överförts till vad vi skulle kunna kalla en mer världslig kontext. Hur många gånger har vi inte hört sådant som “det är upp till dig vad du vill göra med ditt liv” eller liknande sägas? DU har ett val. Det är DITT liv. Få av oss tycker nog att det låter sär-skilt konstigt, vi är uppfostrade av samhället att ta den här typen av uttalanden för obestridliga sanningar, det bara är så. Vad få reflekterar över är att konkurrens blir en omedelbar följd av det här tänkesättet och att vi är nio miljoner människor, bara i Sverige, som kämpar för att förverkliga oss själva, ofta i en kapplöpn-ing med vår omvärld rusandes mot samma målsnöre.
Nära nog allt i vårt samhälle återspeglar det här. Ska vi göra något roligt för en grupp barn hittar vi gärna på en tävling och ger vinnaren en medalj eller en godispåse, ska vi göra ett TV-program utan ett rent dramatiskt och berättande innehåll lägger vi nästan alltid till ett utröstningmoment för att engagera tittaren. Den som blir ensam kvar får pengarna, part-nern eller skivkontraktet, för han eller hon var duktigast. Durkheims vision känns långt borta.
Att göra uppror mot tiden handlar, som jag ser det, om förlegade saker som samarbete och organisationsbyggande utan vinstsyften. Jag envisas med att tro att sådant som fackförbund, folkbildning och gemensamt ägande har varit vår räddning, men att vi nu nedmonterar denna livlina utan att förstå det destruktiva och män-sklighetsförstörande i det.
Folkrörelserna gav oss mening och sammanhang och lärde oss att varje röst var viktig. Är det då inte samma sak Fredrik Rein-
feldt säger när han proklamerar att alla jobb är viktiga, ja till och med att tillaga toast skagen? “Alla behövs”, säger han ju! Det låter som en inkluderande utsaga men uttalandet torde vara enkelt att genomskåda då människor som står utanför arbetsmarknaden aldrig ens har ägnats en tanke. De ska ju inte vara där. Den borger-liga drömmen om det fria samhället förutsät-ter att individen ensam kan resa sig och hitta vägar ut ur nästan vilken situation som helst, en världsbild alltför få är i stånd att ifrågasätta när individualism och konkurrens blivit riktlinjer för hur vi förhåller oss till varandra.
Hjälpen från samhället består i att det nu blivit så “oattraktivt att ligga på sofflocket” att man förstår att det är bättre att arbeta och därmedställa sig i ledet av duktiga medborgare som liksom gör vad de ska. Och när man väl insett det är idén att man ska ge sig ut i konkurrensen och kämpa sig till en plats, ofta på någon ann-ans bekostnad. Någon lösning för att ta tillvara alla människors olika förutsättningar - och även tillkortakommanden - finns inte.
Vad jag närmast vill göra är att värna om ideell förening som organisationsform i en tid när eget entreprenörsskap är det som anses modernt och fruktbart och som också är det vår styrande regering brinner för och vill främja. Sammanslutningar av människor som vill göra något med och för varandra, på lika villkor, blir en silverkula mot alla dessa vargar i människokläder som just nu ständigt får sista ordet i den kommersiella mediala världen.
En av mina stora rädslor är att det snart inte finns något statligt och kommunalt stöd kvar för föreningslivet, utan att vi kommer att hänvisas till att gå med mössan i hand hos olika företagare och tvingas vädja till deras välvilja. Vad jag talar om är egentligen inte ett strikt par-tipolitiskt ställningstagande, även om jag inser att jag låter som en socialdemokrat av den äldre skolan. Jag inte socialdemokrat, men jag står just nu i opposition mot regeringen. Och jag är förbannad.
Att göra uppror mot tiden Av: Dick Lundberg, musiker, skådespelare, högskoleutbildad religionsvetare och driver egna skivbolaget Dikotomi Produktion.
6Federationen 1-2012.indd 6 12-01-11 09.15.17
I denna bild ser vi ett av de fyra statstornet som finns kvar av den gamla medeltida muren som omger stan. Man kunde gå där uppe och få en underbar utsikt över den gamla staden. Ett Restips!
I en mapp på min dator ligger utkastet till en roman med arbetsnamnet “Den indi-vidualistiska ensamheten”, vilken är tänkt att så småningom utgöra något av en sam-manfattning av tankar som stötts och blötts i mitt inre under i runda slängar tjugo år (Visst får det mig att låta ruskigt gammal när jag säger så?). Bara titeln är en känga mot vår tids ideal, idéströmningar som faktiskt bottnar i 1500-talet och Martin Luthers reformerade kyrka; nu skulle vi läsa Bibeln själva och vara ansvariga för vår egen frälsning, en god tanke med kanske oanade konsekvenser.
När den franske sociologen Emile Durkheim studerade självmordsfrekvens i europeiska länder upptäckte han en slående trend i sif-frorna han tog del av: I katolska länder var siffrorna betydligt lägre än i reformerta. Vad kunde detta bero på? Durkheims förslag var att Luthers gärning fört med sig en individualism med rotlöshet och ensamhet som bieffekter. Luthers sätt att poängtera den egna tron som enda saliggörande verkningsmekan-ism gjorde människor utlämnade till sin egen förmåga att “tro rätt” med oro och ångest som följd. Katolska kyrkans förhållningssätt är ett annat, är man en del av den så är man; det är organisationen som är det viktiga, inte indiv-idens prestation.
Härmed lägger jag allt tal om kyrka och reli-gion åt sidan, jag misstänker att många av den här skriftens läsare inte har ett speciellt gott öga till religiositet och jag erkänner att det är med rätta. Dock hoppas jag att min poäng ovan gick fram och att anslaget fungerade. Vad vill jag då komma till? Jo, drömmen för Durkheim var ett organiskt samhälle där människor är beroende av varandra och där våra olikheter blir en tillgång istället för ett hot och häri ligger också det jag sett som min egen vision, åtminstone de senaste tio-femton åren.
I vårt sekulariserade samhälle bryr vi oss inte nämnvärt om den frälsning som kyrkan erbjudit men det individualistiska tänkandet har nästan obemärkt överförts till vad vi skulle kunna kalla en mer världslig kontext. Hur många gånger har vi inte hört sådant som “det är upp till dig vad du vill göra med ditt liv” eller liknande sägas? DU har ett val. Det är DITT liv. Få av oss tycker nog att det låter sär-skilt konstigt, vi är uppfostrade av samhället att ta den här typen av uttalanden för obestridliga sanningar, det bara är så. Vad få reflekterar över är att konkurrens blir en omedelbar följd av det här tänkesättet och att vi är nio miljoner människor, bara i Sverige, som kämpar för att förverkliga oss själva, ofta i en kapplöpn-ing med vår omvärld rusandes mot samma målsnöre.
Nära nog allt i vårt samhälle återspeglar det här. Ska vi göra något roligt för en grupp barn hittar vi gärna på en tävling och ger vinnaren en medalj eller en godispåse, ska vi göra ett TV-program utan ett rent dramatiskt och berättande innehåll lägger vi nästan alltid till ett utröstningmoment för att engagera tittaren. Den som blir ensam kvar får pengarna, part-nern eller skivkontraktet, för han eller hon var duktigast. Durkheims vision känns långt borta.
Att göra uppror mot tiden handlar, som jag ser det, om förlegade saker som samarbete och organisationsbyggande utan vinstsyften. Jag envisas med att tro att sådant som fackförbund, folkbildning och gemensamt ägande har varit vår räddning, men att vi nu nedmonterar denna livlina utan att förstå det destruktiva och män-sklighetsförstörande i det.
Folkrörelserna gav oss mening och sammanhang och lärde oss att varje röst var viktig. Är det då inte samma sak Fredrik Rein-
feldt säger när han proklamerar att alla jobb är viktiga, ja till och med att tillaga toast skagen? “Alla behövs”, säger han ju! Det låter som en inkluderande utsaga men uttalandet torde vara enkelt att genomskåda då människor som står utanför arbetsmarknaden aldrig ens har ägnats en tanke. De ska ju inte vara där. Den borger-liga drömmen om det fria samhället förutsät-ter att individen ensam kan resa sig och hitta vägar ut ur nästan vilken situation som helst, en världsbild alltför få är i stånd att ifrågasätta när individualism och konkurrens blivit riktlinjer för hur vi förhåller oss till varandra.
Hjälpen från samhället består i att det nu blivit så “oattraktivt att ligga på sofflocket” att man förstår att det är bättre att arbeta och därmedställa sig i ledet av duktiga medborgare som liksom gör vad de ska. Och när man väl insett det är idén att man ska ge sig ut i konkurrensen och kämpa sig till en plats, ofta på någon ann-ans bekostnad. Någon lösning för att ta tillvara alla människors olika förutsättningar - och även tillkortakommanden - finns inte.
Vad jag närmast vill göra är att värna om ideell förening som organisationsform i en tid när eget entreprenörsskap är det som anses modernt och fruktbart och som också är det vår styrande regering brinner för och vill främja. Sammanslutningar av människor som vill göra något med och för varandra, på lika villkor, blir en silverkula mot alla dessa vargar i människokläder som just nu ständigt får sista ordet i den kommersiella mediala världen.
En av mina stora rädslor är att det snart inte finns något statligt och kommunalt stöd kvar för föreningslivet, utan att vi kommer att hänvisas till att gå med mössan i hand hos olika företagare och tvingas vädja till deras välvilja. Vad jag talar om är egentligen inte ett strikt par-tipolitiskt ställningstagande, även om jag inser att jag låter som en socialdemokrat av den äldre skolan. Jag inte socialdemokrat, men jag står just nu i opposition mot regeringen. Och jag är förbannad.
“Den borgerliga drömmen om det fria samhället förutsätter att individen
ensam kan resa sig och hitta vägar ut ur nästan vilken situation som helst”
Att göra uppror mot tiden Av: Dick Lundberg, musiker, skådespelare, högskoleutbildad religionsvetare och driver egna skivbolaget Dikotomi Produktion.
7Federationen 1-2012.indd 7 12-01-11 09.15.19
Budbilen Av: Jack McGuinnessFör 15 år sedan bromsade en budbil in framför mina fötter. Jag stod på gatan och väntade på en leverans jag beställt åt företaget jag var anställd hos som projektledare. Hade dragit på mig den gamla HM-kostymen för femhundra spänn och till och med tvingat på mig en slips inför ett kundmöte med pingvinklädda höjdare. Budkillen med babyansiktet var i 40-årsåldern och kände igen mig nästan direkt när han klev ur bilen.– Hej, sa han och mönstrade mig uppifrån och ned! “Så du är kapitalist nu”?– Va,? Jag undrade vad det var för jäkla miffo.– Jo jag var blåmoderat förr och hatade Motvind, men idag är jag råvänster, sa han stolt och fortsatte, men nu blir jag besviken när jag ser dig!– Jaha, varför det, undrade jag.– Jo, på den tiden tyckte jag att era texter var helt jävla värdelösa och hatade allt ni stod för men nu har jag fattat vad ni menade och ni hade fan ta mig rätt.– Jaha... men vadå besviken?– Att se dig i en jävla kapitalistkostym med slips är ju värsta lögnen, är inte det att svika sina ideal helt och hållet?– Vänta lite nu, att du har flexat från blå-moderat till råvänster får väl fan inte blodet som pumpar runt under den här kostymen att byta färg... Det är fortfarande lika rött som för 30 år sedan. Men mitt blod är ingen partifärg, för mig handlar det om rättvisa, och skillnader mellan fattiga och rika. Att alltid våga stå upp
för sina åsikter hur illa de än rimmar med fårskockens inövade programmeringar. För mig personligen har alla politiska, religiösa eller andra toppstyrda demonstrationståg spelat ut sin roll vare sig de kommer från öst, väst, norr, syd, ur kyrkportar eller moskéer.– Ja, men jag bara tänkte att, stammade budkil-len fram.– Nej, svarade jag, det är just det du inte har gjort, tänkt alltså! Ta ett varv till runt stan och
fundera lite på vad du tjänat på att lägga dina fria tankar i en ny organisations händer, rött, blått, brunt, lila eller svart, vem fan bryr sig?
Den något överårige tonåringen hoppade in i sin lilla budbil, vred på stereon på full patte och vrålade med i “Livet é en fest, håll med om det, folk och fä” tills han försvann ur blickfånget.Själv nöjde jag mig med att gå och mäta blod-trycket för säkerhets skull!
I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt god-tagbart i Sverige. - Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya do-sor som är säkrare?! Är du seriös?!För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig: - Nja, jag me-nar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annor-lunda…- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…
Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikt-trogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden. Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.
Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier. Slutdiskuterat!
Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget. Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.
Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna
jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall: - Tyvärr, vi för inga batterier här.
Chefen var lika kort i tonen som valpen (så-dan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag
åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som
man fick om ens dosa gick sönder; etc.Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltele-fon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.Jag påpekade då att Nordbanken min-sann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det. Han tittade nedlåtande på mig och sa:- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.
Det svaret retade gallfeber på mig. Jag hade läst någonstans att under förra bank-kraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållan-dena de omvända; de stod för 80 % av banker-nas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar
hans lön. Jag blev helt enkelt förbannad. - Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…- Jo, titta här!Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick där-för hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)
Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just. - Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju… - Men du sa ju att om dosan är trasig så får
jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?Den tidigare så behär-skade, myndiga bankche-fen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.Han sträckte fram handen och röt: - Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!- Vad ska du med den till? frågade jag över-drivet vänligt.- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?
Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket mot-stånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!
Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrät-tade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.
Dagen efter begav jag mig återigen till kon-toret vid Brunnsparken. Jag stannade till utan-för entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna
på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovan-ligt, sade hon och tittade klentroget på mig.Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer
klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.
Jag fick till sist min nya dosa utan vidare pro-tester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.
EpilogJag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör. Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bo-nusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.
En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i. Kanske har hon rätt.Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.
Bonus på banken? Fortsättning från sida 5
“- Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya dosor som är säkrare?! Är du seriös?!”
8Federationen 1-2012.indd 8 12-01-11 09.15.19
Budbilen Av: Jack McGuinnessFör 15 år sedan bromsade en budbil in framför mina fötter. Jag stod på gatan och väntade på en leverans jag beställt åt företaget jag var anställd hos som projektledare. Hade dragit på mig den gamla HM-kostymen för femhundra spänn och till och med tvingat på mig en slips inför ett kundmöte med pingvinklädda höjdare. Budkillen med babyansiktet var i 40-årsåldern och kände igen mig nästan direkt när han klev ur bilen.– Hej, sa han och mönstrade mig uppifrån och ned! “Så du är kapitalist nu”?– Va,? Jag undrade vad det var för jäkla miffo.– Jo jag var blåmoderat förr och hatade Motvind, men idag är jag råvänster, sa han stolt och fortsatte, men nu blir jag besviken när jag ser dig!– Jaha, varför det, undrade jag.– Jo, på den tiden tyckte jag att era texter var helt jävla värdelösa och hatade allt ni stod för men nu har jag fattat vad ni menade och ni hade fan ta mig rätt.– Jaha... men vadå besviken?– Att se dig i en jävla kapitalistkostym med slips är ju värsta lögnen, är inte det att svika sina ideal helt och hållet?– Vänta lite nu, att du har flexat från blå-moderat till råvänster får väl fan inte blodet som pumpar runt under den här kostymen att byta färg... Det är fortfarande lika rött som för 30 år sedan. Men mitt blod är ingen partifärg, för mig handlar det om rättvisa, och skillnader mellan fattiga och rika. Att alltid våga stå upp
för sina åsikter hur illa de än rimmar med fårskockens inövade programmeringar. För mig personligen har alla politiska, religiösa eller andra toppstyrda demonstrationståg spelat ut sin roll vare sig de kommer från öst, väst, norr, syd, ur kyrkportar eller moskéer.– Ja, men jag bara tänkte att, stammade budkil-len fram.– Nej, svarade jag, det är just det du inte har gjort, tänkt alltså! Ta ett varv till runt stan och
fundera lite på vad du tjänat på att lägga dina fria tankar i en ny organisations händer, rött, blått, brunt, lila eller svart, vem fan bryr sig?
Den något överårige tonåringen hoppade in i sin lilla budbil, vred på stereon på full patte och vrålade med i “Livet é en fest, håll med om det, folk och fä” tills han försvann ur blickfånget.Själv nöjde jag mig med att gå och mäta blod-trycket för säkerhets skull!
Motvind släpper snart en ny skiva och ryktet går att denna kommer få folk att sätta kaffet i halsen. Det ser vi fram mot!
I ögonvrån kunde jag se hur ett antal andra kunder med stort intresse följde dramat, så jag underlättade för dem genom att tala med betydligt högre röst än vad som är socialt god-tagbart i Sverige. - Så du menar att jag själv ska betala ett nytt batteri till den gamla dosan, när ni har nya do-sor som är säkrare?! Är du seriös?!För sent såg han sett sitt misstag, och nu stod han och såg skyldig ut, och började stammande förklara sig: - Nja, jag me-nar inte att det är något fel med de gamla dosorna. Men de nya är lite … annor-lunda…- Kom igen! Du sa ju alldeles nyss att de nya dosorna är säkrare. Ta då genast och byt in den här gamla mot en ny, säker dosa.- Jag kan inte det…, pep han ynkligt. Jag får inte…
Det hade varit psykologiskt övervåld att fortsätta bearbeta honom, och han var så plikt-trogen att han inte skulle låta sig övertygas. Jag bestämde mig för att låta nåd gå före rätt, och ta en förlust – i första ronden. Jag avrundade därför det fruktlösa samtalet och besparade honom vidare lidande, men bad honom att framföra en hälsning att det batteri som de sparat in på, och som antagligen inte hade behövt kosta banken mer än en tia i inköp, nu kostade dem en kund.
Fast besluten att inte ge upp utan kamp, bestämde jag mig för att försöka på mitt lokala Swedbank-kontor i provinsen. Jag hann dit strax före stängningsdags, fick återigen köa en stund innan det var dags för nästa match. Den här gången var det en ung, effektiv kassavalp som med uppenbart ointresse tog emot mig. Han lyssnade på mitt problem och konstaterade helt enkelt att de inte bytte några batterier. Slutdiskuterat!
Mina invändningar studsade som hällregn på gråberget. Utan att röra en min i tjänstemannauppsynen hänvisade denna välkammade kamrersaspirant till chefen, om det var så att jag hade några ”problem med reglementet”.- Nej, förtydligade jag lugnt och sansat. Jag har inga problem med reglementet. Jag vill bara ha ett batteri, ska det vara så svårt att förstå?- Chefen står i dörren och släpper ut folk för vi har stängt nu. Ta det med honom, sa valpen avfärdande och tryckte demonstrativt fram nästa nummer.
Sagt och gjort. Jag gick fram till chefen, presenterade mig och framförde återigen mitt problem. Chefen presenterade sig inte för mig. Han såg bara på mig, uppifrån och ned, nedifrån och upp (förvisso var jag klädd i slitna
jeans, t-shirt och en vardagsjacka, men jag brukar inte se ut som vare sig en bankrånare eller pundare, hoppas jag), och sade i ett avmätt tonfall: - Tyvärr, vi för inga batterier här.
Chefen var lika kort i tonen som valpen (så-dan herre, sådan hund) och klart avvisande. Jag förstod snart att jag inte skulle komma någon vart med honom heller, men jag tänkte att jag
åtminstone skulle försöka, för att se hur värdefull jag är som kund.Jag lade fram min syn på saken; från ett kundserviceperspektiv; hur jag varit banken trogen i alla år; att vi småsparare ändå är den stora vinstmaskinen för bankerna och att de just därför borde vara lite mer rädda om oss; att jag kände till att de hade nya, säkrare dosor som
man fick om ens dosa gick sönder; etc.Inget hjälpte, chefen var lika obeveklig som obehagligt överlägsen.- Om du köper en mobiltelefon så måste du själv köpa batteri när det tagit slut, jämförde han.- Hörrudu, sade jag, om jag köper en mobiltele-fon så kan jag ringa dig, din fru, din bank, mina vänner, myndigheter. Jag kan ladda hem appar, surfa på internet, beställa saker, lyssna på musik, se på film – kort sagt: Den kan jag göra allt möjligt med. Den här bankdosan kan jag bara göra en sak med. Det är ett nödvändigt verktyg för att jag ska kunna utnyttja den tjänst jag betalar er 155 kronor per år för. Nu har verktyget upphört fungera, så vänligen ge mig ett nytt verktyg, annars kan jag inte använda tjänsten.- Ja, du har fått dosan för att kunna använda tjänsten. Men du får själv byta batteri.Jag påpekade då att Nordbanken min-sann byter batterier i sina dosor utan att knota eller debitera något för det. Han tittade nedlåtande på mig och sa:- Jag vet inte hur andra gör, men här står kunderna själva för batteriet. Är du inte nöjd med det avtalet så är det bara att byta bank.
Det svaret retade gallfeber på mig. Jag hade läst någonstans att under förra bank-kraschen stod småspararna – privatkunderna - för 20 % av bankernas förluster, men för hela 80 % av vinsterna. För företagen var förhållan-dena de omvända; de stod för 80 % av banker-nas förluster men bara 20 % av vinsterna. Ändå är det inte småspararna som är VIP-kunder som bjuds på kaffe och tårta när de träffar ”sin” bankkontakt.Och här hade jag nu stött på en arrogant chef som fullständigt sket i om jag var kund hos honom eller hos någon konkurrent – det var som ett hån mot alla de småsparare som betalar
hans lön. Jag blev helt enkelt förbannad. - Men om dosan är trasig – då får man alltså en helt ny dosa, utan kostnad? frågade jag oskyldigt.- Ja, det stämmer. Men din dosa är ju inte sönder…- Jo, titta här!Jag tog min dosa och kastade den med all kraft rakt ned i marmorgolvet. Jag böjde mig snabbt ned och plockade upp den igen, reste mig och frågade oskyldigt;- Nu är den trasig. Kan jag få en ny nu?(Samtidigt som jag tog upp dosan noterade jag att fanskapet höll – displayen lyste! Jag fick där-för hålla tummen över skärmen när jag visade upp den.)
Chefen stod några sekunder som i givakt med vilt stirrande ögon, och hans ansiktsfärg skiftade snabbt från blekskärt till purpur. Sen var det som att upprepat rycka i snöret till en spratteldocka: Han bokstavligen studsade upp och ned och viftade med armarna, och för ett ögonblick fick jag för mig att han skulle klappa till mig.- Vad gör du?! Så där kan du väl inte göra?! Skrek han ursinnigt.All övrig aktivitet på bankkontoret hade avstannat. Alla stod och tittade på dramat i dörren. Själv kände jag hur pulsen rusade, men jag lyckades behålla lugnet. Sävligt, men högt svarade jag:- Jo, det kan jag visst. Jag gjorde det just. - Du kan väl inte hålla på så där! Du förstör ju… - Men du sa ju att om dosan är trasig så får
jag en ny, och nu är den sönder. Kan jag få en ny nu?Den tidigare så behär-skade, myndiga bankche-fen var borta, och i hans ställe stod nu där Arga Gubben, viftande och skrikande.- Ta hit dosan! Får jag den!
- Nej, det är min dosa, jag har ju fått den av banken sa du nyss, svarade jag vasst. Dessutom är den trasig…Jag kunde inte låta bli att retas med honom lite, och det gjorde honom om möjligt än tokigare.Han sträckte fram handen och röt: - Ge mig den! Ta hit din legitimation! Ge mig den!- Vad ska du med den till? frågade jag över-drivet vänligt.- Jag ska avsluta ditt konto, närmast ylade han. Du får inte vara kvar som kund! Så där beter man sig inte!- Nej, jag tänker inte ge dig min legitimation. Varför skulle jag det? Du vill ju inte ge mig ett nytt batteri.- Jag ringer efter polisen..., hotade chefen.- Ja, gör du det, svarade jag retsamt. Jag väntar här. Vad ska du säga till dem, förresten? Att jag är dum mot dig?
Bankchefen hade nu fått nog. Han öppnade dörren samtidigt som han med våld började knuffa ut mig:- Ut med dig. Vi ska inte ha såna som dig här. Sabotör! skrek han, samtidigt som han pressade mig mot dörren. Jag insåg att det antagligen var bäst att retirera innan han blev alltför fysisk, och lät mig därför utan allt för mycket mot-stånd fösas ut. Men på vägen ropade jag en hälsning till de andra kunderna i banken:- Det här är tacken för att jag har varit kund i banken i 30 år. Bli stamkunder Ni också!
Tjong! Bankchefen drog igen dörren efter mig med en smäll, och började rätta till sina tillskrynklade ansiktsdrag för att se något så när bankmannamässig ut när han avslutade dagen, ett steg närmare en hjärtinfarkt. Själv kände jag mig faktiskt vederkvickt när jag gick därifrån, mitt oförrät-tade ärende till trots. Att blir utslängd från en bank när man närmar sig femtio ser jag som ett sundhetstecken.
Dagen efter begav jag mig återigen till kon-toret vid Brunnsparken. Jag stannade till utan-för entrén och sparkade sönder min bankdosa, tog upp de tre delarna och gick in. Kassörskan tittade förvånat på mig när jag lade upp delarna
på disken och förklarade att min dosa hade gått sönder, så jag ville ha en ny.- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.- Så kan det bli när den blir överkörd av en spårvagn… Eller nåt, tillade jag för att inte ljuga.
- Ja, det var ovan-ligt, sade hon och tittade klentroget på mig.Vid kassan intill stod kassören från dagen förut. Han tittade än mer
klentroget på mig, men när jag mötte hans blick tittade han snabbt bort, och låtsades därefter inte se mig mer.
Jag fick till sist min nya dosa utan vidare pro-tester. En ny, säkrare dosa, med fler funktioner. Helt gratis. Och tar batteriet slut behöver jag inte köpa något nytt, då får jag helt enkelt en ny dosa.Men det kommer inte att hinna ta slut, för nu ska jag byta bank.
EpilogJag har berättat om den här episoden i mitt liv för några av mina vänner. Reaktionerna jag får är högst blandade. Somliga tycker jag är en bråkmakare eller rättshaverist; att det är synd om de stackars banktjänstemännen – det är ju trots allt inte deras fel att det ser ut som det gör. Andra har berömt mig för att jag orkar ta striden; att de också egentligen är upprörda och förbannade på bankchefernas girighet; på bo-nusar, fallskärmsavtal och alla andra förmåner som dessa tillskansar sig, men att de inte orkar ta striden.Jag å min sida undrar hur de styrande – oavsett om det handlar om banker, andra företag eller politiker - ska få veta att vad folk egentligen tycker, om man inte protesterar och markerar mot det man upplever som orättfärdigt.
En väninna uttalade att det måste vara fel på mig som inte kan acceptera det system vi lever i. Kanske har hon rätt.Jag är nog naiv och blåögd som fortfarande tror på och orkar kämpa för ett rättvisare samhälle.
“Jo jag var blåmoderat förr och hatade Motvind, men idag är jag
råvänster, sa han stolt”
“- Oj, sa hon förvånat. Ja, den var verkligen sönder. Jag har faktiskt aldrig sett en dosa som varit sååå sönder.”
9Federationen 1-2012.indd 9 12-01-11 09.15.28
Jag springer i skogen. Trampar i takt till låten Run to the hills med Iron Maiden och tittar på snubben som kommer springande mot mig. Han tittar på mina bröst, ler och förväntar sig att jag ska flytta på mig, för honom. Jag spänner musklerna. Vi smäller ihop. Han flaxar till och ser förvirrad ut. ”Oj”, säger jag, ler tillbaka och springer vidare. Jag styr hem till mamma, knackar på och kliver in i den trånga tvårummaren. Mamma hälsar med en lång harang av hetsiga meningar och mosar samtidigt tvestjärten mot tapeten med tummen. En geggig fläck återstår. ”Höh”, avbryter jag. ”No höh”, avslutar mamma och torkar av sig på tröjan. Hon har sopat trappup-pgångarna, det syns på tröjan, den är städarsvet-tig. Jag lånar mammas laptop - min gamla som jag skrev uppsatser med när jag sprang härifrån - och sätter mig på balkongen.
Det stinker fimp från ölburken bredvid mig. Mamma går igång på nytt. Hyperbabblar i köket. Barnen på gården brölar, kallar varandra för ”mannen” och ”jävla hora”. Jag räknar dem. Sex stycken. En utan skor, tre med slitna jeans, två med var sin tändare. Nu sticker de mot skolan, barfötterna sackar efter. Grannen gräver i papperskorgen. Jag trummar med stortån mot räcket. Färgen lossnar i flagor, faller ner. Solen bränner mellan betongen. Balkongen ombildas till en förortsbastu. Jag har fått i uppgift att skriva om något lättsamt ämne med utgångs-punkt i nuet. Till exempel om håriga män. Min tröja som har hunnit torka, blir svettig igen. Skrivarsvettig.Ämnen som snurrar i skallen: I den här förorten lever idag fler än hälften av barnfamiljerna i fattigdom. De stenrika familjerna vilka äger och kontrollerar resurserna som skulle räcka till alla, är så få att de får plats i sandlådan. Om de knökar. Känner för att ge statsministern en rak höger. Skolministern med. Samtliga ministrar. Tanketalar till vem som helst: Om du vill läsa om håriga män, Henkes högerfot, Vickans överk-lassklänning, Kalles knullaffärer, Anna ankor eller annat skitsnack och kan göra det utan att få ångest över att du bidrar till fördumningen av dig själv och befolkningen - köp skvallerblaska! Helst inte. Påminns om filmen Idiocracy. Hör mig själv skratta och får kramp i käften. Smittar mamma som skrattar stötvis. Vi växelskrattar.
Kåseri rimmar med raseri, kunskapsteori, anomali och fibromyalgi, tänker jag och tror att jag ballar ur snart. Om jag släpper taget, ballar jag ur och om jag följer skrivreglerna, kvävs jag. Tvärtomtänker. På skolmassakrer. Loggar in på Facebook och skriver en ny statusuppdatering: Undrar vilka orsaker ni ser till skolmassakrer? Blir så tänkartaggad att jag får hjärtklappning. Cybersurfar och snabbläser. Exemplifierar frågan i ett inlägg: 2009. Elev sköt ihjäl 9 elever och 3 lärare, sedan sig själv, på en högstadieskola i Tyskland. Student sköt ihjäl 13 studenter, sedan sig själv, på ett universitet i Azerbajdzjan. 2008. Fd. Elev sköt ihjäl 9 elever och en lärare, sedan sig själv, på en skola i Kauhajoki, Finland. 2007.
Elev sköt ihjäl 6 elever, rektorn och sjuksköter-skan, sedan sig själv, på en skola i Jokela, Finland. Student sköt ihjäl 32 pers, studenter och lärare, sedan sig själv, på ett universitet i Virginia, USA. 2002. Fd. elev sköt ihjäl 13 lärare och 2 elever, på en skola i Erfurt. Under de senaste trettio åren har över hundra skolmassakrer skett i världen. Hot om skolmassakrer har framförts i Sverige. Varför?
Får tre långa svar från min släkting. Han skriver på finska. Jag fortsätter att skriva på svenska: Om jag har förstått dig rätt, menar du alltså att våld och massakrer i realiteten och i fiktionen dels riskerar att smälta samman, dels ger barn och elever acceptabla redskap med vilka de reagerar och agerar mot ojämlikheter av olika slag? Redskap vilka kommer till användning när allting annat sviktar och vi vuxna (samhäl-let) sviker? Släktingen svarar: Joo. Han är arg på politikerna i Finland för att de ältade om det gemensamma ansvaret efter skolskjutningarna men inte förändrade förhållandena. Och för att det inte förekommer någon debatt om läget.
Min sverigefinska Facebookvän skriver: Finnarna har vunnit matematik OS flera gånger, men eleverna är minst sagt missnöjda med trivseln i skolan. Tylsää paskaa (Tråkig skit). Konkurrens och korvstoppning, you know. En kollega till mig hakar på: Det är lätt att tillverka tidsinställda bomber av människor. Med tillräck-ligt många kränkningar är det endast en sak vi kan veta. En dag briserar de. Jag spinner iväg: Kränkningar vilka de kom-mersiella tevekanalerna kallar för fredagsmys och vi föräldrar sitter och ser på. Är det då inte vi, indirekt, som gör oss skyldiga till skolmassakrer? En annan kollega skriver: Solklart. Auktoritära skolsystem föder skolhat.Med den orsaken blir åtgärden omfördelning av makt, deltagande- eller direktdemokrati, tänker jag och kan fatta varför skolhat föds och så många skolmassakrer har varit riktade mot lärare och skolledare. De flesta av dem vill väldigt väl, men kan för lite och gör fel. Som Hitler. Men det är endast ett grupperspektiv. Skolorna lyder under regeringarna och länsas via reformerna. Jag tänker på den mentala och materiella ojäm-likheten, på makt- och resurskoncentrationen.
Femtio svar under frågan. Herranjumala (Her-regud). Vissa skriver om samhällsklimatet i stort och om klassamhällets konsekvenser som våld, andra om skolor som symboler och segregation-er, frustrationer och främlingskänslor. Någon skriver: Genus och vill veta: Varför är det bara killar som begår skolmassakrer?Det är fantastiskt, engagemanget. När ämnet BERÖR. Jag läser Brottsförebyggande rådets rapporter. BRÅ fick efter skolskjutningarna i Jokela uppdraget att kartlägga grövre våldsbrott i de svenska skolorna. Rapporten meddelar att mobbning och kränkande behandling, okunskap bland lärare och RESURSBRIST är en del av de bakomliggande orsakerna till våldet. Läser även BRIS-rapport 2010 som berättar att utsatta elever inte blir trodda eller tagna på allvar, utan i stället ifrågasätts och skuldbeläggs av skol-
personalen. Stöter på ett finskt datorspel som är designat till barn. Spelet går ut på att massakrera så många figurer som möjligt på en skola. Blodet skvätter. På Youtube sjunger Paleface om sys-temet och staplar sina orsaksförklaringar i låten Helsinki - Shangri – La. Jag beställer Mikael Niemis bok Skjut apelsin-en. Snäser åt stollen som skyller skolmassakrerna på evolutionsteorin. Analyserar fler artiklar. Individperspektiven dominerar. Det ingår inte i den härskande ideologin att sätta individer i sociala sammanhang eller att se strukturer. Men även de som har ett strukturperspektiv när de snackar om orsaker, slinter in i ett individ- eller grupperspektiv när de presenterar åtgärder. Vuxna som försöker förändra förhållandena och de yttre faktorerna genom att disciplinera och diagnostisera, omplacera och medicinera barn.
Nu ballar jag ur. Voi perkele! Sen när blev det officiellt okej att stämpla en elev som på olika sätt opponerar sig mot systemet, skolan eller småpåvarna i skolan, med ADHD, en livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Och sen NÄR I HELVETE fick vi för oss att vi kan bli av med fattigdom och förtryck genom att ge antidepressiva och amfetamin till våra barn? ADHD up your ass! Och kom fan inte och skyll hela skiten på de enskilda familjerna i sann liberalkonservativ anda. Familjerna är liksom individerna, inga isolerade, oberoende enheter.
Svettdropparna rinner. Jag halkar omkring på tangenterna. På Facebook har svaren stigit till sextio. Min gamla lärare från universitetet har skickat meddelanden. Han undrar om jag vill träffas på ett hotell. WTF, din mamma kan träffas på ett hotell, tänker jag och tittar upp. Ser snubben från skogen. Han stannar till och säger: ”Jag springer i morgon också, samma tid”, och ilar iväg. Han vill bli tacklad en gång till. Hettan har satt eld på trädtopparna. Det ryker om dem. Nej, om skolan. Jag hör sirenerna och stänger laptoppen. Mamma kommer ut med isvatten. Jag halsar, häller resten över mig. ”Har du skrivit om något lättsamt ämne nu då?”, frågar mamma. ”Över min döda kropp”, svarar jag och släpper ur mig en lika lång harang av hetsiga meningar som mamma gjorde förut. ”Höh”, avbryter hon. ”No höh”, avslutar jag.
I förortsbastun Av: Eija Hetekivi Olsson, just nu aktuell med bokdebuten “Ingenbarnsland”
Vi var oskrivna ark, ännu inte besudlade av tillvarons smutsiga poesi. Det enda vi visste om klass var att vi gick i samma. Klass mot klass betydde 3A på ena sidan, 3B på andra. Händerna preparerade med stenar och käppar. I bästa fall klarade man sig med en skråma. I värsta en tråkig föreläsning om konflikt i världen.Visst var det uppenbart även för barn att det fanns olika förutsättningar i livet. Någon hade alla dockor i Big Jim-serien, med alla häftiga tillbehör. Själv hade jag en begagnad docka ärvd av Punk-Kjell, frid över hans minne, i kalsonger och med pajad slagarm. Påminde mer om en lökig Chippendale. Att någon hade ett von mellan för- och efternamn tänkte vi inte på. När vi slogs i diket så lera och blod sprutade var vi alla lika. En skitig skjorta är skitig om än med gyllne knappar.
Det var innan vi fått smak på världen. Allt vi kunde drömma om kokade i lantproletariatets häxkittel. Det var skrotupplag, ödehus, porrtidningsgöammor, lägereldar, rummel på
höskullar, gäddklubbning i gryningen, dimhölj-da naturvyer vackra så det gör ont att minnas.Vi bröt upp asfalten från vägarna i samma takt som kommunen krämade ut den. Vi dämde upp bäckarna och släppte på så framgångsrikt att vi stoppade trafiken i timmar. Vi robbade hönsgårdarna på utkomst och bombade efter-middagens hemvändare utmed landsvägen hårt.
Vi var skoningslösa, vi slog åt alla håll.När kungen besökte godset låg vi mangrant i dikesrenen och pepprade med kottar. Överste Kurtz hade varit stolt. Men visst, medan vi lekte ingenjörer när vi krängde upp stativ, duk och projektor för att spana lite rörligt snusk satt någon annan på nymodigheter som VHS eller Beta Max.
En verkligt tydlig klassmarkör var när vi skulle fiska upp Jojje en lördagskväll vid godset. På den stora förgården stod limousiner och flå-diga åk. Vi blev direkt hänvisade till köksingån-gen på baksidan av träslottet.”Ni menar unge herr George?” En stilig köksa, som tecknad av Per Åhlin, bjöd på smörgås
och saft medan vi väntade på vår vän. Det var lustigt att se honom i vattenkammat, vit skjorta och kostym. Ingen förstod någonting.
Några år senare hade allt samförstånd grusats av Jello Biafra och Steve Ignorant. Skitungar hade vi alltid varit, men nu var vi anstrukna av Spöket.Peter, Tudor, Mårten och jag stod högt ovan marken på gravmonumentet där alla hade ett von mellan för- och efternamn, folkölsstinna som troll, och lät pisset porla ned över genera-tioner av von Ankor. Jag minns hur jag ruskade av snorren, tittade mot det lilla sneda, murkna träkorset på andra sidan kyrkogården med inskriptionen ”MOR”. Och jag visste att det där vi fick lära oss i skolan om att alla var lika värda bara var rent struntprat.
Lantproletariatets häxkittel Av: Tomas Haglund
Martin Tistedts roman Världens Värld-slighet låter sig inte enkelt beskrivas. Baksidestexten talar om mänsklig lycka i all dess grisighet och sublimitet, om misan-tropi och livsäckel.
Tistedt är en bombastisk språkekvilibrist som excellerar i överdrifterna, i det repetititiva och det medvetet naiva. Han gör stor konst genom sina textkollage av klichéer och överdrifter, och genom att just t.ex. använda patetiken som uttrycksform hamnar denna experimentatör någon annanstans -i en drift med drifterna, i en metahumor. Det hade varit camp om det inte just var så utstuderat.
Tistedt är också en konstruktör av nya ord och språkliga konstruktioner, och som sådan har han ingen like i det svenska språket. Ja, den enda som är jämförbar är Stefan Hammarén, men de är ändå väldigt olika till sina stilar. Där Hammarén ofta är svårläst och intelligent
i sin svåråtkomlighet, en mystiker, är Tistedt förvånansvärt lättläst. Men i det enkla ligger för den skull ingen dumhet. Det är fantastiskt vad mycket man kan säga med klichéer, och vad som händer när man staplar dem på detta sätt, och bygger nya ord och meningar genom att sätta ihop dem på oväntade sätt.
Det här är en absurd och vrickad exposé in i människans dumhet, litenhet och världsfrån-vänt inbillade storslagenhet. Det är en modevis-ning, en reklamkavalkad, ett porrfilmsmaraton och en kommentar om vår samtid så god som någon jag har läst.På det sättet är det också ytterst politiskt, ett stort finger åt vår samtids våld på människan.
Det här är en bok jag rekommenderar alla som redan anser världen vara en patetisk kliché, en dokusåpa.
Nej, förresten, jag skulle rekommendera denna lika väl till de som anser doku-såpan vara vår tids högsta form av konst. Ibland är parodin svår att skilja från det parodierade.
Bokrecension - Världens världslighet av Martin TistedtVertigo Förlag Av:Jonas Ulfvarson, bibliotekarie och bokbloggare på www.fabuc.blogspot.com
10Federationen 1-2012.indd 10 12-01-11 09.15.29
Jag springer i skogen. Trampar i takt till låten Run to the hills med Iron Maiden och tittar på snubben som kommer springande mot mig. Han tittar på mina bröst, ler och förväntar sig att jag ska flytta på mig, för honom. Jag spänner musklerna. Vi smäller ihop. Han flaxar till och ser förvirrad ut. ”Oj”, säger jag, ler tillbaka och springer vidare. Jag styr hem till mamma, knackar på och kliver in i den trånga tvårummaren. Mamma hälsar med en lång harang av hetsiga meningar och mosar samtidigt tvestjärten mot tapeten med tummen. En geggig fläck återstår. ”Höh”, avbryter jag. ”No höh”, avslutar mamma och torkar av sig på tröjan. Hon har sopat trappup-pgångarna, det syns på tröjan, den är städarsvet-tig. Jag lånar mammas laptop - min gamla som jag skrev uppsatser med när jag sprang härifrån - och sätter mig på balkongen.
Det stinker fimp från ölburken bredvid mig. Mamma går igång på nytt. Hyperbabblar i köket. Barnen på gården brölar, kallar varandra för ”mannen” och ”jävla hora”. Jag räknar dem. Sex stycken. En utan skor, tre med slitna jeans, två med var sin tändare. Nu sticker de mot skolan, barfötterna sackar efter. Grannen gräver i papperskorgen. Jag trummar med stortån mot räcket. Färgen lossnar i flagor, faller ner. Solen bränner mellan betongen. Balkongen ombildas till en förortsbastu. Jag har fått i uppgift att skriva om något lättsamt ämne med utgångs-punkt i nuet. Till exempel om håriga män. Min tröja som har hunnit torka, blir svettig igen. Skrivarsvettig.Ämnen som snurrar i skallen: I den här förorten lever idag fler än hälften av barnfamiljerna i fattigdom. De stenrika familjerna vilka äger och kontrollerar resurserna som skulle räcka till alla, är så få att de får plats i sandlådan. Om de knökar. Känner för att ge statsministern en rak höger. Skolministern med. Samtliga ministrar. Tanketalar till vem som helst: Om du vill läsa om håriga män, Henkes högerfot, Vickans överk-lassklänning, Kalles knullaffärer, Anna ankor eller annat skitsnack och kan göra det utan att få ångest över att du bidrar till fördumningen av dig själv och befolkningen - köp skvallerblaska! Helst inte. Påminns om filmen Idiocracy. Hör mig själv skratta och får kramp i käften. Smittar mamma som skrattar stötvis. Vi växelskrattar.
Kåseri rimmar med raseri, kunskapsteori, anomali och fibromyalgi, tänker jag och tror att jag ballar ur snart. Om jag släpper taget, ballar jag ur och om jag följer skrivreglerna, kvävs jag. Tvärtomtänker. På skolmassakrer. Loggar in på Facebook och skriver en ny statusuppdatering: Undrar vilka orsaker ni ser till skolmassakrer? Blir så tänkartaggad att jag får hjärtklappning. Cybersurfar och snabbläser. Exemplifierar frågan i ett inlägg: 2009. Elev sköt ihjäl 9 elever och 3 lärare, sedan sig själv, på en högstadieskola i Tyskland. Student sköt ihjäl 13 studenter, sedan sig själv, på ett universitet i Azerbajdzjan. 2008. Fd. Elev sköt ihjäl 9 elever och en lärare, sedan sig själv, på en skola i Kauhajoki, Finland. 2007.
Elev sköt ihjäl 6 elever, rektorn och sjuksköter-skan, sedan sig själv, på en skola i Jokela, Finland. Student sköt ihjäl 32 pers, studenter och lärare, sedan sig själv, på ett universitet i Virginia, USA. 2002. Fd. elev sköt ihjäl 13 lärare och 2 elever, på en skola i Erfurt. Under de senaste trettio åren har över hundra skolmassakrer skett i världen. Hot om skolmassakrer har framförts i Sverige. Varför?
Får tre långa svar från min släkting. Han skriver på finska. Jag fortsätter att skriva på svenska: Om jag har förstått dig rätt, menar du alltså att våld och massakrer i realiteten och i fiktionen dels riskerar att smälta samman, dels ger barn och elever acceptabla redskap med vilka de reagerar och agerar mot ojämlikheter av olika slag? Redskap vilka kommer till användning när allting annat sviktar och vi vuxna (samhäl-let) sviker? Släktingen svarar: Joo. Han är arg på politikerna i Finland för att de ältade om det gemensamma ansvaret efter skolskjutningarna men inte förändrade förhållandena. Och för att det inte förekommer någon debatt om läget.
Min sverigefinska Facebookvän skriver: Finnarna har vunnit matematik OS flera gånger, men eleverna är minst sagt missnöjda med trivseln i skolan. Tylsää paskaa (Tråkig skit). Konkurrens och korvstoppning, you know. En kollega till mig hakar på: Det är lätt att tillverka tidsinställda bomber av människor. Med tillräck-ligt många kränkningar är det endast en sak vi kan veta. En dag briserar de. Jag spinner iväg: Kränkningar vilka de kom-mersiella tevekanalerna kallar för fredagsmys och vi föräldrar sitter och ser på. Är det då inte vi, indirekt, som gör oss skyldiga till skolmassakrer? En annan kollega skriver: Solklart. Auktoritära skolsystem föder skolhat.Med den orsaken blir åtgärden omfördelning av makt, deltagande- eller direktdemokrati, tänker jag och kan fatta varför skolhat föds och så många skolmassakrer har varit riktade mot lärare och skolledare. De flesta av dem vill väldigt väl, men kan för lite och gör fel. Som Hitler. Men det är endast ett grupperspektiv. Skolorna lyder under regeringarna och länsas via reformerna. Jag tänker på den mentala och materiella ojäm-likheten, på makt- och resurskoncentrationen.
Femtio svar under frågan. Herranjumala (Her-regud). Vissa skriver om samhällsklimatet i stort och om klassamhällets konsekvenser som våld, andra om skolor som symboler och segregation-er, frustrationer och främlingskänslor. Någon skriver: Genus och vill veta: Varför är det bara killar som begår skolmassakrer?Det är fantastiskt, engagemanget. När ämnet BERÖR. Jag läser Brottsförebyggande rådets rapporter. BRÅ fick efter skolskjutningarna i Jokela uppdraget att kartlägga grövre våldsbrott i de svenska skolorna. Rapporten meddelar att mobbning och kränkande behandling, okunskap bland lärare och RESURSBRIST är en del av de bakomliggande orsakerna till våldet. Läser även BRIS-rapport 2010 som berättar att utsatta elever inte blir trodda eller tagna på allvar, utan i stället ifrågasätts och skuldbeläggs av skol-
personalen. Stöter på ett finskt datorspel som är designat till barn. Spelet går ut på att massakrera så många figurer som möjligt på en skola. Blodet skvätter. På Youtube sjunger Paleface om sys-temet och staplar sina orsaksförklaringar i låten Helsinki - Shangri – La. Jag beställer Mikael Niemis bok Skjut apelsin-en. Snäser åt stollen som skyller skolmassakrerna på evolutionsteorin. Analyserar fler artiklar. Individperspektiven dominerar. Det ingår inte i den härskande ideologin att sätta individer i sociala sammanhang eller att se strukturer. Men även de som har ett strukturperspektiv när de snackar om orsaker, slinter in i ett individ- eller grupperspektiv när de presenterar åtgärder. Vuxna som försöker förändra förhållandena och de yttre faktorerna genom att disciplinera och diagnostisera, omplacera och medicinera barn.
Nu ballar jag ur. Voi perkele! Sen när blev det officiellt okej att stämpla en elev som på olika sätt opponerar sig mot systemet, skolan eller småpåvarna i skolan, med ADHD, en livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Och sen NÄR I HELVETE fick vi för oss att vi kan bli av med fattigdom och förtryck genom att ge antidepressiva och amfetamin till våra barn? ADHD up your ass! Och kom fan inte och skyll hela skiten på de enskilda familjerna i sann liberalkonservativ anda. Familjerna är liksom individerna, inga isolerade, oberoende enheter.
Svettdropparna rinner. Jag halkar omkring på tangenterna. På Facebook har svaren stigit till sextio. Min gamla lärare från universitetet har skickat meddelanden. Han undrar om jag vill träffas på ett hotell. WTF, din mamma kan träffas på ett hotell, tänker jag och tittar upp. Ser snubben från skogen. Han stannar till och säger: ”Jag springer i morgon också, samma tid”, och ilar iväg. Han vill bli tacklad en gång till. Hettan har satt eld på trädtopparna. Det ryker om dem. Nej, om skolan. Jag hör sirenerna och stänger laptoppen. Mamma kommer ut med isvatten. Jag halsar, häller resten över mig. ”Har du skrivit om något lättsamt ämne nu då?”, frågar mamma. ”Över min döda kropp”, svarar jag och släpper ur mig en lika lång harang av hetsiga meningar som mamma gjorde förut. ”Höh”, avbryter hon. ”No höh”, avslutar jag.
I förortsbastun Av: Eija Hetekivi Olsson, just nu aktuell med bokdebuten “Ingenbarnsland”
Vi var oskrivna ark, ännu inte besudlade av tillvarons smutsiga poesi. Det enda vi visste om klass var att vi gick i samma. Klass mot klass betydde 3A på ena sidan, 3B på andra. Händerna preparerade med stenar och käppar. I bästa fall klarade man sig med en skråma. I värsta en tråkig föreläsning om konflikt i världen.Visst var det uppenbart även för barn att det fanns olika förutsättningar i livet. Någon hade alla dockor i Big Jim-serien, med alla häftiga tillbehör. Själv hade jag en begagnad docka ärvd av Punk-Kjell, frid över hans minne, i kalsonger och med pajad slagarm. Påminde mer om en lökig Chippendale. Att någon hade ett von mellan för- och efternamn tänkte vi inte på. När vi slogs i diket så lera och blod sprutade var vi alla lika. En skitig skjorta är skitig om än med gyllne knappar.
Det var innan vi fått smak på världen. Allt vi kunde drömma om kokade i lantproletariatets häxkittel. Det var skrotupplag, ödehus, porrtidningsgöammor, lägereldar, rummel på
höskullar, gäddklubbning i gryningen, dimhölj-da naturvyer vackra så det gör ont att minnas.Vi bröt upp asfalten från vägarna i samma takt som kommunen krämade ut den. Vi dämde upp bäckarna och släppte på så framgångsrikt att vi stoppade trafiken i timmar. Vi robbade hönsgårdarna på utkomst och bombade efter-middagens hemvändare utmed landsvägen hårt.
Vi var skoningslösa, vi slog åt alla håll.När kungen besökte godset låg vi mangrant i dikesrenen och pepprade med kottar. Överste Kurtz hade varit stolt. Men visst, medan vi lekte ingenjörer när vi krängde upp stativ, duk och projektor för att spana lite rörligt snusk satt någon annan på nymodigheter som VHS eller Beta Max.
En verkligt tydlig klassmarkör var när vi skulle fiska upp Jojje en lördagskväll vid godset. På den stora förgården stod limousiner och flå-diga åk. Vi blev direkt hänvisade till köksingån-gen på baksidan av träslottet.”Ni menar unge herr George?” En stilig köksa, som tecknad av Per Åhlin, bjöd på smörgås
och saft medan vi väntade på vår vän. Det var lustigt att se honom i vattenkammat, vit skjorta och kostym. Ingen förstod någonting.
Några år senare hade allt samförstånd grusats av Jello Biafra och Steve Ignorant. Skitungar hade vi alltid varit, men nu var vi anstrukna av Spöket.Peter, Tudor, Mårten och jag stod högt ovan marken på gravmonumentet där alla hade ett von mellan för- och efternamn, folkölsstinna som troll, och lät pisset porla ned över genera-tioner av von Ankor. Jag minns hur jag ruskade av snorren, tittade mot det lilla sneda, murkna träkorset på andra sidan kyrkogården med inskriptionen ”MOR”. Och jag visste att det där vi fick lära oss i skolan om att alla var lika värda bara var rent struntprat.
Lantproletariatets häxkittel Av: Tomas Haglund
Martin Tistedts roman Världens Värld-slighet låter sig inte enkelt beskrivas. Baksidestexten talar om mänsklig lycka i all dess grisighet och sublimitet, om misan-tropi och livsäckel.
Tistedt är en bombastisk språkekvilibrist som excellerar i överdrifterna, i det repetititiva och det medvetet naiva. Han gör stor konst genom sina textkollage av klichéer och överdrifter, och genom att just t.ex. använda patetiken som uttrycksform hamnar denna experimentatör någon annanstans -i en drift med drifterna, i en metahumor. Det hade varit camp om det inte just var så utstuderat.
Tistedt är också en konstruktör av nya ord och språkliga konstruktioner, och som sådan har han ingen like i det svenska språket. Ja, den enda som är jämförbar är Stefan Hammarén, men de är ändå väldigt olika till sina stilar. Där Hammarén ofta är svårläst och intelligent
i sin svåråtkomlighet, en mystiker, är Tistedt förvånansvärt lättläst. Men i det enkla ligger för den skull ingen dumhet. Det är fantastiskt vad mycket man kan säga med klichéer, och vad som händer när man staplar dem på detta sätt, och bygger nya ord och meningar genom att sätta ihop dem på oväntade sätt.
Det här är en absurd och vrickad exposé in i människans dumhet, litenhet och världsfrån-vänt inbillade storslagenhet. Det är en modevis-ning, en reklamkavalkad, ett porrfilmsmaraton och en kommentar om vår samtid så god som någon jag har läst.På det sättet är det också ytterst politiskt, ett stort finger åt vår samtids våld på människan.
Det här är en bok jag rekommenderar alla som redan anser världen vara en patetisk kliché, en dokusåpa.
Nej, förresten, jag skulle rekommendera denna lika väl till de som anser doku-såpan vara vår tids högsta form av konst. Ibland är parodin svår att skilja från det parodierade.
Bokrecension - Världens världslighet av Martin TistedtVertigo Förlag Av:Jonas Ulfvarson, bibliotekarie och bokbloggare på www.fabuc.blogspot.com
“Skitungar hade vi alltid varit, men nu var vi anstrukna
av Spöket”
11Federationen 1-2012.indd 11 12-01-11 09.15.30
S
Köp vantar, vintern är här. Nu får du klara dig själv.
Bild av Dan Greider Bild av Max Gustafson maxgustafson.se
ANNONSUTRYMME (Myran)
Federationen 1-2012.indd 12 12-01-11 09.15.31
Broschyrer • Tidskrifter • BöckerBirger Svenssons väg 38, 432 40 Varberg, 0340-64 45 15, [email protected]
www.myran.biz
Hm, kan ett tryckeri tycka nåt?
Jo, det kan nog gå bra.
Tja, då tycker vi att en rättvis och solidarisk värld är möjlig.