klinta 6:1 i köpingsvik - en slutundersökning 2006 · 2016-09-02 · (mesolitikum), yngre som det...

Klinta 6:1 i Köpingsvik - enslutundersökning 2006

Särskild arkeologisk undersökning 2006RAÄ 215, Köpings socken, Borgholms kommun, Öland

Hena Schulze

Med bilagor av Camilla Hällbrink, RAÄ, och Max Jahrehorn, KLM

Kalmar läns museumsArkeolodiska rapporter 2007:2

KALMAR LÄNS MUSEUM : slutundersökning Klinta 6:1 i Köpingsvik 2006

Omslag: Rebecca Hjort och Frida Ateva gräver rutor och sållar det gropkeramiskakulturlagret. Bakom dem ses Köpings skola samt resta stenar i gravenRAÄ 54. Foto från SV, H Schulze . Infälld bild av gropkeramik, F Ateva.

Kartor: © Lantmäteriet. Ärende nr MS2006/02413

ISSN 1400-352X

KALMAR LÄNS MUSEUM, slutundersökning Klinta 6:1 i Köpingsvik 2006

SAMMANFATTNINGInför uppförande av ett bostadshus slutundersöktes våren 2006 en 150 m2stor yta på Klinta 6:1 i östra Köpingsvik. I denna del av samhället finnsregistrerat fornlämningen RAÄ 215, en boplats från sten- och bronsålder,vari också gravar från vikingatid brukar påträffas.

En arkeologisk förundersökning hade skett hösten 2005. Då huset p g a denkommunala VA-stamledningen inte kunde flyttas längre åt västerundersöktes därför den västra kanten av stenålderslagret. Boplatsen, som ärfrån den gropkeramiska kulturen, är sedan tidigare daterad till 3 300 – 2 300f Kr. Här var lagret, som består av svallat klappergrus, ovanligt djupt, hela0,8 m, och låg som i en ficka. I norra delen var det till viss del överlagrat avmer sterilt klappergrus utan fynd. Den yta av lagret som undersöktesuppgick till 27 m2 . Endast de halvrutor som låg intill östra profilen grävdes ibotten, för övrigt kvarligger boplatslagret under huset, liksom på tomten,och har fortsatt lagskydd.

Utöver stenålderslagret framkom även ett sotigt 0,2 m tjockt kulturlager,som sannolikt är samma lager som undersökts på närliggande fastigheter.Det har genom fynd och C 14-analyser daterats till bronsålder – förromerskjärnålder. Lagret på Klinta 6:1 undersöktes dock inte, däremot en kokgrop,1 m i diam, som troligen är samtidig.

Även en skelettgrav påträffades, i schaktets västra del. Skelettet, sannoliktefter en man, låg orienterat i väst-öst med huvudet i väst, på rygg och medhänderna samlade på vänster bäckendel. Under höger käkben låg ett eldstålav järn. På detta fanns bevarade textilfragment av ull, alla vävda i kypertutom ett i tuskaft. Graven var alltså en av dem som visat påverkan frånkristna begravningsseder, av vilka många har undersökts i Köpingsvik. Dekan dateras till 1000 – 1100-talet. Ytterligare en anläggning skulle kunnavara från samma tid, en härd eller sotring av 2,5 meters diam, och med spårav vedpinnar som eldats troligen stående på högkant, som en vårdkase. Ianläggningens sot påträffades ett litet ringspänne av brons.

5


INLEDNINGVåren 2006 utförde Kalmar läns museum en s k särskild arkeologiskundersökning på fastigheten Klinta 6:1 i Köpingsvik strax öster omBorgholm. Denna fastighet skulle bebyggas med ett bostadshus (fritidshus)och eftersom den ligger inom fornlämningen RAÄ 215, en boplats från sten-och bronsålder, beslutade Länsstyrelsen Kalmar län 2006 03 23 om enundersökning (Lst dnr 431-2032-06). Undersökningsplanen grundade sig påresultaten från förundersökningen i oktober 2005 (Lst 431-8442-05), somvisat att det fanns orörda fornlämningar inom ytan där huset planerades.Sökande och kostnadsansvarig var Max Engqvist, Växjö.

Vid slutundersökningen av den ca 150 m2 stora ytan undersöktes lämningarfrån både sten-, brons- och järnålder. Endast de ytor där byggnation skulleske eller ledningar läggas ner har undersökts – inte där gäststugan står påplintar – och då endast så mycket som krävts av Länsstyrelsen för att fåkunskap om denna del av fornlämningen och för att byggnaden skulle fåuppföras. Kvarliggande kulturlager, både det under huset och på resterandedel av tomten, omfattas av kulturminneslagens skydd.

SYFTESyftet med slutundersökningen var att alla de anläggningar som fanns påytan för boningshuset skulle dokumenteras, vissa översiktligt, andra mernoggrant. I rapporten på förundersökningen hade föreslagits att inför och vidslutundersökningen skulle följande ske för att minimera intrånget påfornlämningen: att bostadshuset om möjligt (här finns s k prickmark) skulleläggas så långt det gick åt väster så att boplatsen i stort inte skulle beröras,att de skelettgravar som ev framkom skulle undersökas, att de boplatslämn-ingar, sannolikt från bronsåldern som fanns på husytan skulle dokumenterasöversiktligt, och då endast om de var större, samt att ledningar mellan husenskulle läggas i provschakt eller redan befintliga schakt,

BAKGRUNDTopografiSamhället Köpingsvik, eller Köping, ligger några kilometer öster omBorgholm. Det är idag mest känt som en badort, med den långa grunda

7


sandstranden med samma namn som främsta tillgång. Sanden utgörs avisälvmaterial som sträcker sig en bit in mot öns mitt (Mikaelsson & Persson1986, s 51). Runt samhället i söder och nordost ligger bergklinten avkalksten och i mitten strandvallar, bl a Litorinavallen, som ett skyddandebräm mot vindarna från söder. Mot norr är stranden helt öppen men har idag– dock inte på stenåldern – ett skydd av den norra delen av ön.

Klinta 6:1 ligger i östra delen av Köpingsvik, 700 m nordost om kyrkan.Tillsammans med grannen i norr, grönområdet Klinta 2:11, ligger den ikilen mellan väg 979 åt nordöst mot Öj och vägen söderut mot Ramsättra.Norr om Öjvägen ligger Köpings skola. Söder om Klinta 6:1 liggerålderdomshemmet Soldalen på Solberga 5:11. Strax nordväst om Klinta 6:1fanns förr ett stort grustag, idag platsen för ICA-affären med P-plats. Heladetta område sydväst om Klinta by ingick förr i den s k malmen till sammaby och här fanns småstugor, idag sommarhus, och små åkrar.

På 1940-talets karta var även Klinta 6:1 åker och att den odlats bekräftadeförundersökningen. Sedan 1950-talets detaljplan har den varit utlagd sombostadstomt. Tidigare samt runt 1980 har VA- och teleledningar grävts ner ivästra delen och utmed södra gränsen men annars har fastigheten legat orördsedan den sist plöjdes (1970-tal?). Den var beväxt med högt gräs, sly och ikanterna stora ädellövträd. I norr och öster ramar stenmurar in. Höjden överhavet är 10-10,5 m; 10 m ö h-kurvan skär tvärs över fastighetens västra del.Tomten är relativt plan i förhållande till omgivningen som sluttar motstranden. Den är något högre i väster för att slutta brant i nordvästra hörnet,delvis beroende på vägen här, och sluttar något åt söder.

FornlämningsmiljöDen undersökta fastigheten ligger inom fornlämningen RAÄ 215 som är enboplats från sten- och bronsålder. Den sträcker sig från Klinta by i öster motväster in på Köpings kyrkogård – där den för övrigt upptäcktes på 1920-talet(Gustawsson 1928, 1929). Den har visat sig bestå av både äldre delar(mesolitikum), yngre som det kraftiga kulturlagret från den gropkeramiskakulturen samt ännu yngre som senneolitikum – bronsålder. Dessutom finnsinslag av både äldre järnålder (härdar) och yngre (gravar). Den del avboplatsen som nyttjats av den gropkeramiska kulturen ligger på nivån 9-12m ö h, medan bronsålderns lämningar påträffats mellan nivåerna 5-13 m ö h.Brons- och järnålderns lämningar ligger alltså ovanpå stenålderns och harpåverkat dessa. Hur mycket är svårt att avgöra, i synnerhet som en stor delav Köpingsvik varit åkermark i äldre tider. Den gropkeramiska boplatsenutmärker sig genom sitt bitvis svarta, kompakta klappergruslager, vilketinnehåller rikligt med gropkeramik, välbevarade ben- och hornföremål,avslag och redskap av flinta och bergarter.

De yngre forntida ingreppen i stenålderns boplatslager, gravarna frånvikingatid – tidig medeltid, påträffas överallt inom boplatsen och även på

8


bronsålderns boplats. Gravfältet sträcker sig som en halvcirkel runt centralaKöpingsvik och här begravdes de invånare som befolkat den handels- ochhantverksplats som funnits längs dagens väg 136 genom samhället (Schulze2004, s 40f; Schulze 1987, s 35 f och anförd Titt). Detta gravfält varfortfarande fullt synligt runt år 1800 men har sedan till största delenspolierats genom odling och byggnationer. Här och var kan dock ännu engrav ses ovan mark. Av synliga fornlämningar i närområdet till Klinta 6:1märks på Klinta 2:11 i norr den ståtliga stensättningen RAÄ 54, 10 x 6 mstor och bestående av resta stenar. Enligt äldre uppgifter är det enskeppssättning, från vilken stenar försvunnit - flera större stenar kan ses imuren mot Klinta 6:1 och kan mycket väl ha kommit från stensättningensvästra del. På grannfastigheten i öster, Klinta 1:32, finns ett stort röse,RAÄ 243, 11 m i diam och 1,2 m högt. Vidare står på gräsmattan till ålder-domshemmet, Solberga 5:11, en rest sten (ej registrerad) liksom RAÄ 44, enrektangulär stensättning i marken väster om hemmet och RAÄ 45, en reststen, strax nordväst om det.

Tidigare undersökningar och forskningslägePå Klinta 6:1 har, förutom förundersökningen hösten 2005, endast några fås k antikvariska kontroller, gjorts. År 1973 var Klinta 6:1 en av dem somfosfatkarterades varvid mycket höga värden uppmättes och gropkeramikpåträffades. Också på grannfastigheten Solberga 5:16 framkom gropkeramiki ett VA-schakt 1974. Ar 1978 kontrollerades en schaktning till kommunensVA-huvudledning i västra kanten av Klinta 6:1, dock var här omgrävt.Omrört kulturlager observerades vid den antikvariska kontrollen avschaktningen för telekabel 1985. Genom att fastigheten var tämligen orördoch så länge legat obebyggd har den i rapporten "Köpingsvik på Öland – 30undersökningar 1970-1994" föreslagits vara en av dessa där fornlämningen,stenålderslagret, skulle förbli orört och skyddas (Schulze 2004, s 81; arkiv-rapporter för denna samt ovannämnda i ATA och i KLM:s arkiv).

9


En mängd arkeologiska undersökningar, även större sådana, har gjorts pågrannfastigheterna i norr, Klinta 2:11 och Klinta 5:20 (Köpings skola) ändasedan 1949 när boplatsen RAÄ 215 upptäcktes. Gravar och anläggningartillhörande boplatsen undersöktes då, när skolan byggdes, och likaså 1970när vägen mot Öj breddades (Papmehl-Dufay 2006, s 97f; Schulze 2004,s 120f). I samband med att ett lekredskap skulle grävas ner 1975undersöktes en mindre yta varvid en trippelgrav med två vuxna och ett barnpåträffades (a a; Schulze 1978, s 40). Dessa hade begravts med halsband avrörbenspärlor, bergartsyxor, ett knippe pilspetsar, sälkranier m m. Flerastenåldersgravar framkom även 1979 när ett kompakt, i forntiden omgrävtkulturlager undersöktes (Schulze 2004, s 120 f, 128). År 1991, när skolansyta skulle mer än fördubblas, visade det sig att det som tidigare ansetts somutkanten av den gropkeramiska boplatsen och utan kulturlager, ändåinnehade ett tunt sotsvart lager. Då anläggningar under detta, samt vissafynd, daterats till bronsålder – förromersk järnålder har lagret antagits varafrån denna tid (Schulze 2004, s 131, 137). Detta lager hade ocksåobserverats 1975 på Solberga 5:11, då provundersökningar gjordes för enutbyggnad av ålderdomshemmet, huvudsakligen av det tjockagropkeramiska lagret som fanns här (Schulze & Sjöberg 1984). Inte långtifrån där dessa provundersökningar gjordes, hade 1965 på Tingsene 1:3sydost om kyrkan en yta undersökts inför byggandet av småhus (rapport iATA). Här påträffades kulturlagerrester och anläggningar, bl a något somtolkades som en hyddbotten. Det kulturlager som finns på Tingsdal 1:1 straxi norr, där ett hasselnötsskal gav dateringen 4350-4040 f Kr (Ua 22023;Alexandersson 2004, bil 3) är sannolikt detsamma. En förundersökningsommaren 2007 strax intill visade på tjocka kulturlager i sluttningen åtväster. Detta stämmer med äldre lösfynd och visar att stranden vidKöpingsvik besökts kontinuerligt under mycket lång tid; i 6 000 år ändasedan äldre stenålder!

Den som mest ingående har behandlat stenåldersboplatsen i Köpingsvik ärLudvig Papmehl-Dufay som i sin doktorsavhandling speciellt har analyseratkeramiken (2006, s 166f). Han har jämfört den med annan keramik frånÖland och från fastlandet. Han konstaterar att den gropkeramik sompåträffats på Ölands södra udde mer liknar den från Blekinge än den frånKöpingsvik, vilken i sin tur har mer likheter med den från östra Götaland (aa, s 190f). Genom projektet "Vi och dom" vid Stockholms universitet ochHögskolan i Kalmar, i vilket Papmehl-Dufay deltog, kunde ett antal av deskelettgravar som påträffats på 1970-talet, och lösa skelettdelar ikulturlagret, C14-dateras. Dateringar av detta material har även gjorts iprojektet "Kust till kust" vid Göteborgs och Uppsala universitet (muntl uppfTorbjörn Ahlström; public i Papmehl-Dufay 2006, s 112; Schulze 2004, s242). Genom detta kunde boplatsens datering skjutas ca 1 000 år bakåt itiden jämfört med tidigare dateringar. De nya dateringarna visar att de dödagravlagts runt 3 000 f Kr (a a, s 113).

10


En keramikanalys av boplatsens lösfyndsmaterial har tidigare gjorts avMagnus Petersson (2001, s 170f). Charlotte Andersson har i en C-uppsatsbehandlat särskilt de spår av stridsyxkultur som boplatsen uppvisar(Andersson 1993). En första presentation av boplatsen, med en betoning påben- och hornredskapen, gjordes 1973 av Hella Schulze i en C-uppsats,liksom senare i ett par populärvetenskapliga publikationer (1978, 1993).

Metod i fält och därefterUtsättning av huset skedde dagarna innan undersökningen påbörjades – derödmarkerade stakkäpparna för hörnen kan ses på fotona. Denna inleddesmed avbaning av matjorden inom ytan där huset skulle stå. Till detta arbeteanvändes, på företagarens uttryckliga begäran en minigrävare, trots att enstor grävmaskin skulle användas enligt undersökningsplanen. Schaktningenav denna yta tog därför onödigt lång tid, då jorden ständigt måste förflyttas.På ytan för gäststugan borttogs endast grästorven och översta myllan innanplintarna lades ut. En minigrävmaskin användes för att fördjupa den norraprofilväggen. Det var dock mycket svårt att få den rak och tydlig p g a träd-rötter och den lösa sanden. Den östra schaktväggen grävdes ner för hand.

Det boplatslager som fanns i östra kanten delades in i 2 x 2 m stora rutormed numrering från norr mot söder. Det blev fyra hela 2 x 2 m-rutor (1-4intill östra schaktkanten) och sju 2 x 1 m-rutor, d v s där kulturlagret vartunnare i väster med dumphögar, samt i norra förundersökningsschaktet.Sammanlagt undersöktes 27 m 2 av kulturlagret men i varierande grad (senedan).

Ett urval av rutorna sållades i stick, d v s en på förhand bestämd tjocklek pådet som togs bort. Tjockleken på dessa stick kunde variera då ändå en vissanknytning till urskiljbara lager försökte hållas. Det var dock mycket svårtatt skilja på lagren i det grova klappergruset, vilket ändrade färg efter ettdygn i luften då det ljusnade. De undre sticken, nr 3-5, fick p g a tidsbrist tastillsammans närmast schaktkanten där profilen grävdes ner. Dessa rutor ärockså endast halvrutor Av de övriga rutorna var det väldigt få som hannsmed att grävas till botten, i stort sett endast de som låg söder om A10. Härgrävdes för att det skulle framgå i vilket slags material stenarna låg i, omdetta var s a s sterilt (vilket det var). Få avhalvrutorna i väster blev grävda och likasågrävdes inte de längst åt söder ligganderutorna. Ett rikhaltigt fyndmaterial finnssedan tidigare och en restriktivitet far därförråda med att plocka in mer fynd.

De anläggningar som påträffadesundersöktes, enligt undersökningsplanen,genom att de profilsnittades, en del sållades,fotades och beskrevs – i de flesta fall har

11

KALMAR LÄNS MUSEUM, slutundersökning Klinta 6:11 Köpingsvik 2006

endast ena halvan grävts. Skelettgraven A4 undersöktes helt men har endastfotodokumenterats utöver inmätning. Ena hälften av Al kvarligger utanförschaktkanten då inga resurser fanns att utvidga och undersöka dess okändafortsättning åt norr.

Då keramikmängden var så stor fanns inte tiden att plocka varje skärvagropkeramik, utan främst togs de stora bitarna. Det mesta av kulturlagretsållades men mot slutet fick det uteslutas p g a tidsbrist. Prover från vissa avlagren har tagits till vara, bl a svämtorv (?) längst ner i östra schaktväggensprofil (dessa prover kommer att sparas endast ett par månader).

Kostnadsfri konsultation har erhållits av Jan Mikaelsson och GeoffreyLemdahl, bägge Högskolan i Kalmar, vilka besökte undersökningen islutskedet. Inmätning med totalstation av schakt och anläggningar har gjortsav Nicholas Nilsson, KLM. En första kontroll i mikroskop av svämtorvs-lagret i östra schaktväggen har gjorts av Jan Nilsson, Åkerboskolan.

Framprepareringen av kranium och eldstål från graven A4 har utförts avMax Jahrehorn, konservator vid KLM, liksom konserveringen av ett litetbronsspänne. Eldstålet från A4 har konserverats av Camilla Hällbrink påRiksantikvarieämbetets Antikvarisk-tekniska avdelning, och hon har ävenanalyserat textilfragment som fanns på detta (slutkonservering sker 2008).

Registreringen av fynden har utförts av Kenneth Alexandersson, KLM. Dehar rengjorts genom borstning, ej vattentvätt. Fynden har temporärt, innanfyndfördelning skett, fått ett KLM-nummer, nr 43 829:1-363. Registreringenhar skett på detta vis enligt Alexandersson:

• "Keramiken har delats upp i fem olika kategorier; mynnings-, skuldra-, hals-, buk-,bottenbitar samt fragment. I de fall flera kategorier förekommer på samma skärvadominerar enligt följande; mynning-skuldra-hals-botten-buk (mynningen är domi-nerande varefter de andra följer).

• Fragmenten är de bitar som endast har en originalyta, ut eller insida (dvs där skär-vans tjocklek inte är möjlig att mäta). I de fall det förekommer dekor på fragmen-ten sorteras de enligt någon av de kategorier som angetts ovan, ofta bukbit.

• Skärvor med respektive utan dekor har sorterats upp i olika kategorier (tex myn-ningsbitar med och utan dekor). Däremot har keramikskärvorna oftast inte delatsenligt vilken dekor eller magringsmedel som förekommer som förekommer. Ettundantag utgörs av de skärvor som är av sk porigt gods, vilka sorterats för sig.

• Stenmaterialet har sorterats enligt Göteborgs arkeologiska museums sorterings-schema.

• Benmaterialet har endast sorterats i två kategorier; brända och obrända."

(Uppdelningen kan endast ses i databaslistan, inte i bifogad fyndlista.)

Prioriteringar och källkritikKoncentrationen kom i enlighet med undersökningsplanen att ligga på de trestörre anläggningarna som fanns på ytan, skelettgraven A4, kokgropen A2och härden? Al samt dessutom på stenålderslagret i östra kanten eftersom

12


huset kom att delvis ligga på detta. Det som var oväntat, trots förunder-sökningen, var att marklagren var så oväntat djupa i denna del, mot sydost,så att stenålderslagret kunde bli nästan meterdjupt. Detta hade kunnatupptäckas om ytterligare ett av provschakten i öster hade fördjupats iförundersökningen (det som fördjupades grävdes ner till 0,5 m kultur-lagerdjup men ej längre, då avsikten var att huset skulle ligga helt utanförkulturlagret). Ingreppen i själva kulturlagret skulle också minimeras. Husetsnuvarande läge är den näst minst lämpliga med tanke på fornlämningenRAÄ 215, ett i riktningen nord-syd hade möjligen varit bättre.

Något som försvårat bedömningen av stratigrafin är att marken bitvis blivitplöjd ända i botten, och att - som alltid när det gäller denna boplats -markmaterialet utgörs av så grov svallad klappersten, så att begränsningar mm av anläggningar och lager är svåra att urskilja.

Tyvärr har inga medel funnits i rapportstadiet för att analysera det skelettoch skelettdelar som framkommit, eller för att göra en C 14-analys. Ett extrabidrag som Länsstyrelsen gav täckte främst den extra fältarbetstiden genomden ständiga tillströmningen av intresserade ortsbor och skolelever.

KALMAR LÄNS MUSEUM, slutundersökning Klinta 6.1 i Köpingsvik 2006

UNDERSÖKNINGSRESULTATDen schaktade ytanDen yta, som framkom sedan det 0,25-0,3 m tjocka matjordslagret banatsav, mätte ca 12 x 9 m, d v s 110 m 2 . Det var huskroppen plus byggmarginalpå var sida. Därtill kom i västra gaveln ett V-formad "utskott" och tvåschakt om 1 m2 var där en vinklad utbyggnad med takstolpar kom till.Totalytan var alltså ca 150 m 2 . Orienteringen var väst-öst. Marken därschaktet låg var i det närmaste plan med en svag, knappt märkbar höjdlängst i väster, Utanför schaktet var marken dock något lägre mot sydost.Avståndet från schaktet till stenmuren i norr var 5 m. Då förundersöknings-schakt C utgjorts av den nu schaktade ytan var matjorden något tunnare ischaktets nordöstra del (i sydöst hade den inte banats av då).

Under matjordslagret kom i schaktets östra del grovt klapperstensgrus avsvallade kalkstenar, d v s det gropkeramiska kulturlagret (fig 10). Detövergick ca 5 m åt väster i gul sand. Snett tvärs över schaktet låg ett bälte avstörre klapperstenar, d v s rundslipade gråstenar, som havet samlat här vidden forna strandkanten. Samma bälte kunde ses på Klinta 5:20 vidundersökningen 1991 och även då med riktningen nordnordost - sydsydväst.

På ytan kunde urskiljas drygt 10-talet anläggningar. Tre av dessa bedömdessom värda att prioriteras vid slutundersökningen; härden? Al, kokgropenA2 och skelettgraven A4. De övriga var både mer eller mindre diffusa ochflera visade sig vara recenta (se anläggningslista).


VA-ledning i västerDet enskilda VA-schaktets förlängning kontrollerades, både något åt österoch åt väster bort mot kommunens huvudledning i västra delen avfastigheten. Detta gjordes i fall att gravar skulle påträffas, dock varmarklagren speciellt i väster i regel redan omrörda. Den kommunalahuvudledningen låg mycket djupt, säkert minst 3 m, nere i den blå lera sombildar underlag för sand- och gruslagren. Inget av antikvariskt värde sågs.

Stenålderns kulturlager, anläggningar och fyndStenålderslagret, det gropkeramiska, sträckte sig räknat från östra gränsen20 m åt väster in på fastigheten, d v s ungefär till schaktets mitt där brättetmed de svallade stenarna låg. Här var fynden sparsamma och så gott somingen mörkfärgning fanns. Troligen är de enstaka svallade klapperstenarnaunder den gula sanden längre i väster (under skelettgraven A4 t ex) en svagfortsättning av detta men utan fynd (se profil B). Detta område var alltså ettstrandparti som sedan överlagrats. Som nämnts var ytan i öster, varav etturval 2 x 2 m stora rutor undersöktes, 27 m2 stor. Kulturlagret utgjordes avgrov klappersten, d v s den i Köpingsvik vanliga svallade kalkstensklappernmed maxstorlek på ca 0,1 m för stenarna, och mellan dem grovt grus (fig13). Stratigrafin var i schaktets östra schaktvägg denna, med de tunnarelagren i norr, de tjockaste mitt på profilen, se bilaga profil A (obs, numrennedan är i slutet inte desamma som på ritningen):

1. 0,2-0,4 m grästorv och plöjd åkermylla, m något sten och grus(stick 1 motsvarar undre delen av detta o ca 10 cm av nästa)

2. 0,08-0,45 m klappergrus, d v s kulturlager (motsv stick 1-2)3. 0,2-0,4 m mörkt fint grus, med diverse organiskt material

och fynd, i de övre delarna något klappersten(motsvarar stick 2 och 3-5)

4. 0,1 m ljust grus (end i norr) utan fynd. I detta storarundsvallade stenar (motsvarar i norr stick 3-5)

5. 0,05-0,18 m svämtorv (?), svart fett, sand(?) med organisktmaterial (mest i norr)

6. > 0,2 m lerblandat grus, en moränklack i norr7. > 0,2 m grovt sterilt grus, i botten i mitten svallade stenar8. > 0,2 m fint gult grus, i södra delen

15


För beskrivning av norra schaktväggen, se under "Bronsålderns"... nedan.

Kulturlagret syntes i denna profil vara som djupast ungefär på dess mitt,med ett sammanlagt djup av 0,8 m. Schaktet grävdes något djupare, ca 0,2m, för att säker steril nivå skulle nås, vilken sannolikt har nåtts. Gränsenmellan kulturlagret (3) och underliggande svämtorv (?) var svår att tyda i detsmala schaktet, i synnerhet som här fanns en ansamling på kant tätt packadesvallade stenar. Två små provgropar togs upp i söder för att se kulturlagretstjocklek och fyndfrekvens längre åt väster. De grävdes i linje 4 m respektive6 m från husets blivande sydöstra hörn. De visade att fynden minskade ochatt lagret tunnade av väsentligt (se två sep. sekt. nå profil B).


Den enda anläggningen som tolkades befinna sig i lagret eller i dess närhet –men som ändå inte med hundra procents säkerhet kan knytas till det, då denockså kan vara från bronsålder – utgjordes av en sotfläck A12 (fig 16, 17).Den var 0,75 m i diam och 0,15 m djup och fanns i ytan av kulturlagret iöster. Troligen är det rester av en härd. Vidare låg i schaktets norra del enstensamling, A10, som sannolikt till största delen är naturbildad men kan hanyttjats då den hade en mängd krukskärvor mellan stenarna och omkring sig(fig 16-19). Stenarna låg som nämnts i sterilt grus. Den 0,2 m breda Alltolkades först som en ränna av något slag, men då den fortsatte djupare nersyntes det att den utgjorde en del av det här stupande kulturlagret vilkethyvlats ner i samband med plöjningen av mytlagret.

Fynden bestod av främst av en mängd keramik från kulturlagret, samman-lagt 12 kg. Det var anmärkningsvärt ofta stora bitar, även krukbottnar ochmynningsbitar, många dekorerade i de för Köpingsvik typiska mönstrenmed punktdekor, streckrader och fiskbensmönster utöver groparna. De varmagrade med krossad granit eller kalksten och det fanns även mångaskärvor av s k poröst gods. Från samma stick kunde det finnas bitar som varmycket rundsvallade liksom bitar med färska, skarpa brottytor något somredan iakttogs i fält. Fynden i övrigt utgjordes av flintavslag, bearbetadflinta, kvarts- och kvartsitavslag, en fiskkrok i ben, en benspets, någotporfyravslag, en tandpärla av säl, en tvärpilspets i flinta (se bif fyndlista ochfyndbilder).

Från rutorna kunde också mycket djurben, i stort sett alla obrända,tillvaratas. De har ej analyserats – sedan tidigare finns flera analyser avbenmaterial från denna boplats (se litt.lista i Schulze 2004). Ben av säl, svinoch fisk som t ex torsk, har varit de vanligast förekommande. Även dennagång känns de rundknubbiga benen av säl igen. I botten av det djupastestället påträffades också, som lösfynd stickande ut ur östra profilen och ejihop med det övriga skelettet, ett avbrutet lårben av människa. När benenfrån detta ställe i profilen registrerats framgick det att rutan innehöll fleramänniskoben, kanske från samma individ (F81).

Bronsålderns kulturlager, anläggningar och fyndDet boplatslager, som sannolikt härrör från bronsåldern, sågs i schaktetsvästra och norra del som ett 0,05-0,15 m tjockt svart sotigt sandlager. Dettaslags lager finns över ett stort parti av denna del av Köpingsvik, d v s påKlinta 5:20, Solberga 5:11 och högre upp på strandvallen och har genom sittrumsliga samband med C 14-daterade anläggningar samt fynd av en halvenkel skafthålsyxa, pilspets(-ar) med urnupen bas samt en bit brons, tolkatsvara ett boplatslager från sen stenålder – bronsålder med inslag avförromersk järnålder (Schulze 2004, s 137). Här sågs lagret börja ungefär ischaktets mitt (fig 21), d v s där det kunde särskiljas från det mörka grop-keramiklagret respektive fanns kvar efter plöjningen, och tjocknade sedanmot dess västra kant. Det borttogs så gott som helt vid maskinavbaningen.

1 8


På ett par kvarvarande ställen om några kvadratmeter rensades det ochsållades, bl a i väster där husets vinkelutbyggnad och stolpstöd skulle stå.Det bildade sotiga fläckar men inga fynd eller annat av intresse framkom.

Lagerföljden i den norra schaktväggen var följande:1. 0,2-0,3 m grästorv och plöjd åkermylla, med något sten och grus2. 0,05-0,15 m sotig sand, d v s kulturlager3. 0,2-0,3 m fint grus med enstaka stenar, i öster moränlera i klack4. 0,1 m skikt av svallade enstaka kalkstenar5. > gul sand

Den enda anläggning som relativt säkert kan knytas till detta lager tordevara kokgropen A2 (fig 22). Den var 1 m i diam, 0,35 m djup och var tättpackad med skörbrända stenar, 30-talet obrända ben (F270), sot och kol.

Inga fynd som med säkerhet kan knytas till bronsålderslagret har påträffats.

Anläggningar från järnåldern och fynden i dessaRedan vid förundersökningen upptäcktes en stensamling, A4 (fig 23), i ett avschakten. Den låg grunt, i ploggången, och såg relativt recent ut, nästan somett igenfyllt hål från en telestolpe. Av erfarenhet fanns misstanken om att det

19


kunde röra sig om en skelettgrav vilket det också visade sig vara (fig 24-26).Vid nergrävning för stensamlingen, vilken låg i den västra delen av denavlånga, ca 2 m långa och 0,6 m breda mörkfärgning som utgjordenedgrävningen för graven, framkom ett väst-östligt orienterat skelett. Dendöde låg med huvudet i väster, på rygg med armarna utmed sidorna, menmed händerna samlade på vänster höftkam. Benen låg raka, huvudet viladener mot höger axel. Vid höger käke sågs ett järnföremål sticka ut, vilket hartolkats vara ett eldstål (F363). Det visade sig, när kraniet tagits in som ettpreparat, att järnet låg under käken, inte i munnen (se bilaga 7). Tygrestersågs på järnet när det frilades (se nedan). Ett par mindre, kantställdakalkstenar i väster och öster avgränsade den feta svarta mörkfärgningen –efter en kista eller svepning – utmed skelettet mot omgivande gula sand.Under fanns lagret med enstaka svallade klapperstenar (se ovan).

Eldstålet var 13 cm långt vid framtagningen och bestod av två skänklar.Sannolikt har det varit skaftat. Vid en preliminär konservering på RAÄframpreparerades de textilrester som fanns kvar på och under järnet (sebilaga 8). Det visade sig att textilierna tillverkats av ull, alla vävda i kypertutom ett fragment som var i tuskaft (p g a hög arbetsbelastning kommer det


att färdigställas först våren 2008, den slutliga rapporten läggs i arkivet).

Strax intill A4, 1 m norr om dess norra sida, framkom en avlång grop, A9,vilken först tolkades som en möjlig barngrav(fig 27). Gropen var fylld medsotfärgad sandig mylla, var 1 x 0,4 m och orienterad i nordväst – sydöst. Ensten låg ovanpå och några mindre kantställda kalk- och sandstenar fanns i.Dess botten var skålformad (norra hörnet gick in i profil B). Ett par enstakabrända ben hittades vid sållning samt kol och en äldre glasbit (F325, senedan).

I schaktets nordöstra hörn, i den del som utgjorde förundersökningsschaktetutmed norra kanten, hade redan vid denna undersökning setts vad som sågut som en härd, Al (fig 28-30). Vid nedrensning visade sig sotlagret i mittenvara mycket tunt och att Al var en ringformad sotfärgning med kol. Den var2,5 m bred och gick 0,9 m ut i schaktet. Själva sotringens bredd var 0,4 moch dess djup som mest (i väster) 0,2 m. Den innehöll rikligt med kol ochstående kolbitar och färgningar efter pinnar kunde ses i den gråvita hårdamoränlera den låg i. Ett fynd som sannolikt är samtidig med anläggningen,en litet ringspänne i brons (eller sölja?), påträffades i sotringens södra del(F293). Spännet är 1,6 cm i diam, har ringen ihopklämd, en lång torne ochär enkelt till sin utformning. Omkring sotringen insamlades ocksågropkeramik från intill- och ovanliggande grus- och myllager.

Räknat från hela schaktet fanns det ytterligare några få fynd som påmindeom järnålderns närvaro. I de övre partierna av klapperstenslagret påträffadesett par trasiga glasflusspärlor (F119, 288), en bit slagg (troligen i området viAl men förkommen, ses på fyndbild) samt en hornbricka (F319, sländtrissa

21


eller dekor för sådan?) med två cirklar på ena ytan och runt det stora borradehålet.

TOLKNINGAR OCH DATERINGARStenålderTolkningen av denna plats blev vad gäller det gropkeramiska lagret merkomplicerad än vad som var väntat p g a den oväntade svackan i marken.Det har tidigare spårats att en eller flera överlagringar (transgressioner?) avhavet, skett i Köpingvik under mellan- och senneolitikum, möjligen sådanasom härrör från enstaka stormar när det av olika orsaker varit ett ovanligthögt vattenstånd (Lundquist 1928, s 127; Nilsson 1953). Om havsnivån viddenna tid legat på dagens 8 m ö h (Lundquist s 132) bör en översvallningupp till 10 m ö h kanske ha kunnat ske. Det har också diskuterats vidundersökningen 1991 på Klinta 5:20 om den svallade keramiken möjligenkan härröra från vanliga strandaktiviteter där den slängts i vattnet, eller heltnaturligt gått sönder vid arbete vid stranden och spolats ut och då kommit att

22


rulla med vågorna. De svallade bitarna från Klinta 6:1 var mycket rundade,nästan svåra att skilja från kalkstensklappern (t ex F63).

Troligen härrör de mörka lagren från aktiviteter alldeles nära vattnet,trankokning, fiskrensning och dylikt, och att det då bildats organiska lagerav sjötång, slaktavfall m m. Dessa har vid flera tillfällen överlagrats avuppspolat sjögrus med inkapslat forntida skräp. Därigenom är både demörka kulturlagren och de ljusa "sterila" fyndförande, liksom att bådesvallade och ickesvallade krukskärvor kan finnas i lagren (det sistnämndaskulle kunna vara en grävningsteknisk orsak, detta att gränsen mellan lagrenhar varit svår att urskilja, men redan i fält vid plangrävning observeradesdet). Enligt geolog Jan Mikaelsson har denna ficka eller sänka fyllts genomatt det funnits ett motstånd i form av en hårdare vall, som gjort att lagrensamlats (se skiss nedan). Denna vall skulle kunna vara klapperstensbältetmen troligen har också moränklacken, som finns här med sina stenar, haft enroll i detta. Det är osäkert hur stor denna ficka eller sänka kan ha varit menåtminstone kan den ha gått fram till stenmuren i öster där marken höjer sigsvagt igen. Som det visade sig här i det nordöstra förundersökningsschaktetvar kulturlagret här också minst 0,5 m djupt. Hurvida fickan ursprungligenhar varit naturlig eller grävd går inte att uttala sig om, alla gränser harsuddats ut genom havets påverkan och lagren som fyllt den.Anmärkningsvärt var det svämtorvsliknande mörka lagret som fanns ibotten och som då, i maj, kändes fuktigt vid framtagandet. Det kunde inteses i den södra delen och gick i norr högt upp, upp ovan moränklacken i (seprofil A).

Fig 31: Tänkt scenario hur det kan ha gått till när fickan fylldes med material och i omgångarvar en plats för verksamhet. Efter skiss av Jan Mikaelsson vid besök i schaktet.

I vilket fall som helst kan det konstateras att den dåtida stranden inte harvarit slät och ensartad utan, liksom idag, haft olika bildningar av sänkor ochhöjder. Kanske har dessa t o m fördjupats och kunnat nyttjas vid fiskafängeeller som sumpar under forntiden?

23


Frågetecken väcker också fyndet av skelettdelar i kulturlaget strax ovanförbotten i nämnda ficka (F81). Benen har som nämnts inte analyserats mensom kan ses i fyndaskarna är det inte bara ett lårben som finns härifrån, utanflera skelettdelar. Delar av människoskelett inte alls är ovanligt på dessaslags boplatser och har tidigare hittats även här (Papmehl-Dufay 2006, s 98).Ett enstaka ben skulle då inte ha förvånat, men så många och kanske frånsamma individ, väcker genast frågor. Är det en begravning så nära vattnetoch omrörd av djur?

Fynden torde, med ledning av tidigare dateringar (se ovan) kunna dateras tillmellanneolitikum, 3 300 — 2 300 f Kr, eller kanske eventuellt något snävare,3 300 — 2 800 f Kr, alltså första halvan (MN A).

BronsålderDen enda anläggning som torde tillhöra denna tid var kokgropen A2.Härdar (eller kokgropar) på denna nivå, från 1991 års undersökning påKlinta 5:20, har C 14-daterats till tiden från ca 2 000 till 200 f Kr (Schulze2004, s 246f). Kokgropar förekommer dock även på stenåldersboplatser. Attflera av de ben som kommer från denna anläggning starkt påminner ommänniskoben (kraniumbit, finger- eller tåfalanger) väcker också undran. Detär osäkert var i anläggningen de kom, troligen i den nedre delen då den övrehade så tätt med sten. Har de hamnat i gropen i samband med att man grävtigenom stenålderslagret eller har de flyttats av plogen och hamnat överst?

JärnålderSkelettgraven i schaktets västra del tillhör med säkerhet ett gravfält medgravar, daterade från romersk järnålder till 1000-talet, som finns spridda i sågott som hela Köpingsvik (Schulze 1987, s 350. Denna grav tillhör desenvikingatida, ev tidigmedeltida gravarna, med ett kristligt påverkatbegravningsskick, vilka ligger mellan nivåerna 8,5 — 14 m ö h (om dessa, sesenast Palm & Schulze 2007, s 24f samt däri anförd litt). Liknande gravarhar i norr påträffats närmast på Klinta 5:20 och Klinta 5:5 och i söder påSolberga 5:11. Den döde har sannolikt begravts i sina kläder. Om eldstålet(F363) ska räknas som gravgåva och graven då är mer vikingatida, eller omden räknas tillhöra dräkten och graven då i enlighet med kristen sed är utangravgåvor och kanske kan dateras något senare, det är osäkert. Den dödetorde ha varit en yngre vuxen man med hänsyn till kranium, den kraftigabenstommen och tandstatus (ingen analys har dock gjorts).

Frågor väcker även de två andra anläggningarna som möjligen är frånjärnåldern. Det är A9, den ovala gropen med några få brända ben, kol och enäldre svårdaterad glasbit (F325). Biten är något böjd, angripen av glassjukaoch har, enligt Max Jahrehorn, relativt "färsk" struktur på glaset i en nyarebrottyta. Det skulle kunna tillhöra nyare tid och i så fall utgöra en senareinblandning i anläggningen. Är anläggningen då en senare nedgrävning

24


eller, med sina två brända ben, en symbolisk brandgrav? Med tanke pånärheten till stensättningen RAÄ 54 och andra resta stenar (se ovan) kanmycket väl även brandgravar finnas i området.

Den andra anläggningen, Al, sotringen eller härden på lerklacken i öster,väcker frågor om detta också är en brandgrav eller om det är en annan slagsanläggning, kanske senare än forntiden (medeltid?). Hör det lillaringspännet ihop med den eller har det inblandats när åkern plöjts? Som detkan bedömas bör det vara det förstnämnda alternativet, då det påträffades idet sotiga partiet mitt i anläggningen i samband med att det rensades ner ochövergick i en ring. Kanske har det helt enkelt tappats vid arbetet medstaplingen av veden (?) och det att betrakta anläggningen som en grav ärhelt fel?

SlutsatsSchaktet i området innehöll i princip, beträffade de tidsåldrar som varrepresenterade och mängden av varje, det som var förväntat. Det oväntadevar att den äldre markstrukturen ändrade sig så mycket inom en så liten ytasom den östra schaktkanten, och därigenom gav det oväntade djupet påkulturlagret. Ursprungsmålet med förundersökningen hade varit att bevaradet gropkeramiska lagret så intakt som möjligt. Hade VA-ledningsschaktetdå grävts där det senare blev aktuellt, d v s mer åt öster, hade det djupakulturlagret upptäckts. Utgrävningen visar att stranden i Köpingsvik understenåldern haft en mer komplicerad uppbyggnad än som tidigare beräknatsoch att överraskningar kan ske trots mer än 50 år av undersökningar.

25


REFERENSERAlexandersson, Kenneth, 2004: Vikingatida grav och senmesolitiskt kulturlager.Stencilerad rapport, KLM:s arkiv.

Andersson, Charlotte, 1993: Gravarnas variationer och betydelse under yngremellanneolitikum.En studie av relationer mellan den gropkeramiska traditionen och stridsyxtraditionenpå Öland och i Östergötland. C-uppsats i arkeologi, stencil. Stockholms universitet.

Gustawsson, K-A, 1928: Kalmar läns stenålder. Stencil. Licenciatavhandling, Uppsalauniversitet.

Gustawsson, K-A, 1929: Bidrag till Borgholmstraktens äldsta historia. ÖlandsKulturminnesförenings Årsskrift 1928. Borgholm.

Hagberg, U E 1973: Köping på Öland. TOR 1972/73. Uppsala.

Lundquist, Gösta, 1928: Studier i Ölands myrmarker, SGU, Ser C. No 353. Stockholm.

Mikaelsson, Jan & Persson, Ove, 1986: Öland från grunden. Stockholm.

Nilsson, E, 1953: Om södra Sveriges senkvartära historia. Geologiska FöreningenFörhandlingar, Bd 75, H2, pp 155-246.

Palm, Veronica & Schulze, Hella, 2007: Köpings medeltida torn. Rapport 2007:1, Kalmarläns museum.

Papmehl-Dufay, Ludvig, 2006: Shaping an identity: Pitted Ware pottery and potters insoutheast Sweden. Theses and Papers in Scientific Archeology 7. Stockholms universitet.

Petersson, Magnus, 2001: Keramiska in- och uttryck. Möre historien om ett småland, redGert Magnusson. E 22-projektet. Kalmar.

Schulze, Hella, 1973: Dubbelsidiga benspetsar från neolitikum. Stencil, uppsats för 3 betyg(C-uppsats), HT, Uppsala universitet.

Schulze, Hella, 1978: Stenåldersboplatsen i Köpingsvik. Kalmar län. Kalmar.

Schulze, Hella & Sjöberg, Margareta, 1984: En provundersökning av en stenåldersboplatsoch ett vikingatida skelettgravfält i Köpings socken på Öland, Arkeologisk undersökning1975. Rapport UV 1984:36.

Schulze, Hella, 1987: Köpings socken. Ölands järnåldersgravfält vol I. Red M BeskowSjöberg. Kalmar.

Schulze, H 1993: Utgrävningarna vid Köpings skola 1991: I: Kalmar Län, Kalmar.

Schulze, H 2004: Köpingsvik på Öland — 30 undersökningar 1970-1994. Rapport 2004:4.Kalmar läns museum.

26


ADMINISTRATIVA UPPGIFTERLänsstyrelsens tillstånd, dnr: 431-2032-06 (jfr 431-8442-05) fr 2006-03-23 och 2006-05-23KLM dnr: 33-899-05Objektnummer: 06/13Undersökande institution: Kalmar läns museumTyp av undersökning: Särskild arkeologisk undersökningUppdragsgivare: Max Engqvist, Hökaregränd 2A, 352 20 Växjö

Landskap: ÖlandKommun: BorgholmSocken: KöpingFastighet: Klinta 6:1Fornlämningsnummer: RAÄ 215Ekonomiskt kartblad: 5h 1 b KöpingKoordinater: X 6306 260 – Y 1555 985M ö h: 10 – 10,5

Undersökt yta: 150 m2Maskintid: 8 timGrävningstid: 2006-05-15 – 30 (10 dgr)Arkeologisk personal: Hella Schulze (grävningsledare); arkeologistuderanden Frida Ateva,Rebecca Hjort (bägge hela tiden), Liselotte Andersson och Caroline Carlsson (bäggesistnämnda ca 2 dgr); Nicholas Nilsson (inmätning)Konservering: Max Jahrehorn (KLM), Camilla Hällbrink (SHM)Tidigare dnr i ärendet: LST 431-8442-05, KLM 33-899-05, obj nr 05/36

Dokumentationsmaterialet förvaras i Kalmar läns museums arkiv med kopia i ATA, Sthlm.Fynden förvaras tills fyndfördelning skett i länsmuseets magasin, temporärt F-nrKLM 43 829. Digitala foton har nr Du81:1-125.

FörkortningarATA Antikvariskt-Topografiska-Arkivet, StockholmKLM Kalmar läns museumLST LänsstyrelsenMN A mellanneolitikum A (första halvan av mellersta delen av yngre stenåldern)M ö h meter över havet

27

klinta 6:1 i köpingsvik - en slutundersökning 2006 · 2016-09-02 · (mesolitikum), yngre som det...

Documents