leder innhold - idunn - tidsskrifter på nett · at miste forældre er svært – men at have syge...

LEDER

INNHOLDira malmnerg-heimonen

Unemployment benefits, job search activity and

mental health – discouraging or buffering effects?

karen jensen og bjørg fossestøl

Et språk for de gode gjerninger? Om sosial-

arbeiderstudenter og deres motivasjon

preben engelbrekt

At miste forældre er svært – men at have syge

forældre kan være sværere. En undersøgelse der

sætter fokus på, hvorfor unge med kræftsyge

forældre sjeldent søger proffesionel hjælp

áslaug ólafsdóttir och

vigdís jónsdóttir

”En konstig vãrld”

siri søftestad

Rom for barnestemmer. Om barns medvirkning i

barnevernets arbeid i overgrepssaker

anna metteri och pertti hämäläinen

Att utveckla öppenhet i praktisk sakkunskap som

tvärvetenskapligt samarbete i undervisningen

bokanmeldelser

nytt fra norden

bøker til redaksjonen

Nordisk Socialt Arbeid har som ambition att

täcka direkta erfarenheter från det sociala

fältet, men även forskningen om detsamma.

Tidskriften vill därmed nå såväl praktiker som

forskare. När nu huvudredaktionen med mig

som redaktör flyttar till Sverige och Umeå

universitet kommer ingenting att ändras i

detta avseende. Vi vill även fortsättningsvis

vara med om att skapa denna brygga av öm-

sesidighet.

En tidskrift med en ambition som vår

syftar till att kommunicera fältets och fors-

kningens erfarenheter. Det handlar om att

bidra till evidensbaserade synteser mellan

socialarbetares erfarenheter från fältet och

relevanta forskningsrön.

Min ambition är att vi även fortsättningsvis

ska kunna bädda för ett fruktbart samspel

mellan lokala och globala erfarenheter. Vårt

globala sammanhang är Norden med dess

skiftande men också likartade fält av lokala

sociala förhållanden. Vi tror att Nordisk

Socialt Arbeid kan fortsätta att spela en viktig

roll i båda dessa sammanhang i de nordiska

länderna.

I detta nummer problematiseras männis-

kors förhållande till vissa av välfärdsstatens

arrangemang. Áslaug Ólafsdóttir och Vigdis

Jónsdóttir beskriver inkännande hur tilliten

sätts på prov när det otänkbara inträffar. Pre-

ben Engelbrekt belyser människors behov av

hjälp i trängda situationer. I numret diskute-

ras också utbildningsfrågor kring det sociala

arbetet i termer av moralisk motivation,

evaluering och reflexion.

Lena DahlgrenHuvudredaktör för Nordisk Socialt Arbeid

.fi

© Universitetsforlaget

IRA MALMBERG-HEIMONENSwedish School of Social Sciences at the University of Helsinkie-mail: [email protected]

Ira Malmberg-Heimonen

Unemployment benefits, job search activity and mental health– discouraging or buffering effects?

The modern welfare state forms an important buffer against individual mar-

ket risks; however this buffer has now become less effective. Changes are be-

ing made in labour market policies generally by restricting access to unem-

ployment benefits and by linking benefits to job search activity. Nevertheless,

the effects of these changes are in many cases inconsistent and minor. Do

unemployment benefits have an impact on job search patterns and are they

associated in some way with the risks of mental health problems?

Keywords:

Youth unemployment

Unemployment benefits

Job search activity

Mental health problems

-

.fi

Unemployment benefits, job search activity and mental health– discouraging or buffering effects?

Full employment is an important objective of the welfare state, because it finances

the costs of welfare (Esping-Andersen 1990). However, the high and persistent unem-

ployment in Europe, combined with increasing welfare costs, have raised questions

of possible failures within social policies, especially regarding the relation between

unemployment benefits and incentives to search for paid work (Jessop 2002; Mishra

1984; Cox 1998). These changes also reflect a shift from a modern welfare state to a

post-modern welfare state. This means a shift from universalism and standardisation

toward heterogeneity, fragmentation, diversity and distinction (Abrahamsson 1998).

In the post-modern welfare state the risks are overall being borne to a higher degree

by individuals and it is no longer possible to maintain the illusion that we belong to

the same community or that all of us are even exposed to the same risks (Beck 1992;

Breen 1997; Giddens 1994).

These changes are certainly taking place in labour market policies. To enhance job

search and re-employment, labour market policies have become more stringent and

the eligibility criteria for earnings-related benefits have been tightened. As a consequ-

ence, due to young age, long-term unemployment, precarious employment contracts,

lack of work experience or lack of educational qualifications, some segments of the

population are finding it hard to qualify for earnings-related unemployment benefits.

In addition, the rights and responsibilities of the unemployed have also been made

more visible and they have been more tightly linked to unemployment benefits. Refu-

sal of job offers as well as offers of education or active labour market measures leads to

economical sanctions (Hanesh et. al. 2001; Goul Andersen and Jensen 2002; Lodemel

and Trickey 2000; Julkunen 2000). Greater emphasis has also been placed on making

individual plans and follow-up interviews with the unemployed, on providing job-se-

arch training programmes and on overall closer monitoring of the job search process

(Hanesh et al. 2001). Social assistance has also seen a shift from unconditional rights

towards greater emphasis on obligations and conditions tied to the receipt of financial

support (Lodemel and Trickey 2000; Hanesh et al. 2001). Overall, participation in ac-

tive job search are perceived as a precondition to employment, and the responsibility

to deal with one’s unemployment is to a higher degree seen now more likely to be seen

as an individual matter, than as a public issue.

These changes can also be explained by the fact that neo-liberal ideologies are gai-

ning ground in the welfare debate (Jessop 2002). According to this reasoning, the

welfare state is not defined as a source of protection against risks, but as a generator

of risks by increasing welfare dependency and passivity among individuals (Williams

1999). Nevertheless, as the recent study by Taylor-Gooby (2004) shows the welfare

state continues to enjoy a strong support among people across Europe, and a conflict

can be seen between the values that underpin the welfare state and the market values

that are currently influencing its development.

Unemployment benefits, job search activity and mental health – discouraging or buffering effects?

.fi

Approaching the issue of unemployment benefitsEmpirical evidence of the extent to which the level and length of unemployment bene-

fits affect job search and re-employment seems to be inconsistent, and the disincentive

effects have generally be found to be minor (Atkinson and Micklewright 1991; Ham-

mer 1999; Holmlund 1998). Some results indicate that certain aspects of generosity in

unemployment benefits might contribute to higher rates of unemployment; however

the benefit duration seem to be more important than the actual benefit level in explai-

ning the unemployment rate in various countries (Sjöberg 1999). Some studies have

also found trends of that re-employment increase among persons with the higher ear-

nings-related unemployment benefits as benefit exhaustion approaches (Carlin et al.

1996; Stancanelli 1999). Then again, Korpi and Palme (1998) show that comprehen-

sive welfare structures that provide earnings-related benefits actually generate incenti-

ves to work, because when citizens find that they get significant benefits in return for

their taxes, their take home-pay is then not the only financial incentive for working.

Finally, requirements that one should be employed in order to be eligible for benefits

constitutes an incentive to work (Atkinson and Micklewright 1991).

At the individual level, studies have found that the receipt of means-tested mini-

mum level benefits is associated with reduced re-employment chances, which can be

explained in part by self-selection into different groups of benefit receivers (Hammer

1999; Mastekaasa 1996; Stenberg 2000). However, even if this selection is taken into ac-

count, results still seem to support the view that poverty creates barriers to job search

and re-employment, instead of activating people (Hammer 1999; Gallie 2002; Haernes

and Strom 1996). For instance, the study by Hernaes and Ström (1996) has shown that

the probability of leaving unemployment decreases among those receiving minimum

benefits when their unemployment is prolonged, whereas the reverse is the case for

those with earnings-related unemployment benefits. Similarly, the study by Hammer

(1999) found that receipt of minimum level benefits, especially social assistance, is as-

sociated with reduced re-employment chances. Furthermore, the comparative study

by Gallie and Alm (2000) found no support for the argument that the generosity of

welfare support decreases one’s commitment to employment. Their findings indicated

instead that the unemployed had the highest levels of employment commitment in

those countries that provided the most generous welfare benefits.

A common approach to welfare research is to understand the role of labour mar-

ket policies and earnings-related unemployment benefits in particular in preventing

the unfavourable individual consequences of unemployment (Sjöberg 1999; Strandh

2001 Rantakeisu and Jönsson 2003; Grossi 1999; Nordenmark and Strandh, 1999;

Björklund and Eriksson, 1998). It has repeatedly been shown that unemployment has

several adverse individual consequences, i.e. decreased mental well-being and health,

which can partially be explained by reduced financial resources during unemployment

(Sjöberg 1999; Strandh 2001 Rantakeisu and Jönsson 2003; Grossi 1999; Nordenmark


.fi

and Strandh 1999; Björklund and Eriksson 1998). Some studies have also indicated

that earnings-related unemployment benefits are sufficient enough to prevent the

adverse outcomes of unemployment, whereas minimum level benefits, such as flat-

rate benefits and social assistance, seem to lack this preventative effect (Strandh 2001;

Rodriques 2001; Hammer, 2000; Hammer and Julkunen 2003). For instance, the study

by Strandh (2001) showed that access to an earnings-related unemployment benefit

diminishes the negative effects of unemployment on mental well-being and prevents

further deterioration of mental well-being when unemployment is prolonged. It was

also shown that unemployed workers with minimal benefits, experience further dete-

rioration of mental well-being when their unemployment is prolonged. The focus of the studyAs many studies have been conducted in national contexts, there is a lack of compa-

rative knowledge of the disincentive and preventive role of earnings-related unem-

ployment benefits among young unemployed people living in various welfare regimes.

In most cases studies have addressed one of these two perspectives (Rodriques 2001;

Strandh 2001; Hammer 2000; Hammer 1999), whereas both views have seldom been

addressed at the same time. However, in order to arrive at a comprehensive understan-

ding of the role of earnings-related unemployment benefit in today’s welfare states, it

is important to take both perspectives into account in the analyses. Hence, the aim of

this study is to analyse patterns of job search and mental health problems, focussing on

whether and to what extent access to earnings-related unemployment benefit influen-

ces job search activity and mental health problems.

Unemployment benefit structures in European welfare regimes A dual structure can be distinguished in the unemployment benefit systems of many

European countries. Usually, a system consists of an earnings-related unemployment

benefit, which is based on previous employment incomes, and minimum level means-

tested benefits, such as a flat-rate unemployment benefit, unemployment assistance,

social assistance and housing benefits. In general, these minimum-level benefits are

provided to those unemployed persons who do not have access to earnings-related

unemployment benefits or whose earnings-related benefits have been exhausted. Whe-

reas the replacement rates of the earnings-related benefit varies between 55 to 80 %

of previous incomes, depending on the country, the level of social assistance, flat-rate

benefits or unemployment assistance is, in many countries, at the poverty line (OECD

1999; Eardley et al. 1996; Nososco 2002).

Based on the unemployment welfare regimes described by Gallie and Paugam

(2000) both Finland and Sweden are among the universalistic unemployment regimes,

which offer wide-ranging social coverage for the unemployed, a much higher level of


.fi

financial compensation, an active labour market policy and a benefit period without

effective limits. In Finland the eligibility conditions for receiving an earning-related

unemployment benefit are that a recipient should have worked at least for 10 months

preceding unemployment and have paid into an unemployment fund. Before the year

1997 the requirement was 6 months, which is also the current eligibility condition

in Sweden. Benefits are exhausted after 500 days in Finland and 300 days in Sweden,

but the benefit period can be renewed by engaging in subsidised work (OECD 1999).

In both countries the conditionality of receiving benefits among young people has

increased. In 1997 Finnish labour market support up to 24 years old was made con-

tingent upon participation in a labour market programme. Also in 1997, Sweden in-

troduced a development guarantee that obligated local municipalities to offer training

or employment to young people between the ages of 20 and 24 (Hanesh et al 2000).

It should still be noted that the survey data for Finland and Sweden were collected in

1996.

However, these two countries have also shown diverging trends in the development

of welfare policies, during the 1990s Finland made heavier cutbacks than Sweden in its

income transfers (Kautto 2001). In addition, the level of youth unemployment varies

between the countries, and unemployment is higher in Finland than in Sweden. In

1996 the unemployment rate among young people was 25 % in Finland, compared to

16 % in Sweden. By the year 2000 it had decreased to 22 % in Finland and to 12 %

in Sweden (OECD 2002). The number of persons of working age with access to ear-

nings-related unemployment benefits varies between the countries. Whereas 56 % of

Finnish unemployed have access to such a benefit, the comparable figure for Sweden

is 91 %. In addition, the replacement rate is higher in Sweden, where it amounts up to

80 % of previous incomes from work, compared to 56 % in Finland (Nososco 2002).

Germany is among those countries with an employment-centred unemployment

regime which provides a lower level of compensation than countries belonging to

the universalistic regime, but a much higher level of protection compared to coun-

tries having a sub-protective regime. Nevertheless, the eligibility criteria for receiving

unemployment benefits, as well as the level and length of benefits, are dependent on

previous employment, and a higher and longer benefit is paid to those who have built

up the greatest rights (Gallie and Paugam 2000). In Germany young claimants should

have worked for one year within the previous three years in order to receive earnings-

related unemployment benefits for 6 months (OECD 1999). Refusal to participate in a

labour market programme or refusal of a job offer results in a loss of benefits for up to

three months, and subsequent refusals can result in the withdrawal or denial of the be-

nefit (OECD 1999). The youth unemployment rate has been rather low and stable at 8

per cent in 1996 and 2000. This low rate can be explained in part by a strong emphasis

on vocational education, making the German transitional routes different compared to

those in other countries (Dietrich 2003).


.fi

Finally, Spain has a sub-protective unemployment regime offering the unemployed

less than a minimum level of protection. Only a few unemployed persons receive ear-

nings-related unemployment benefits, and the coverage is low. In this type of regime

the unemployed are likely to experience financial difficulties and poverty, which is

however moderated by support from family and household (Gallie and Paugam 2000).

For young people, a contribution of 19-24 months of work is required in order to

receive benefits for 6 months (OECD 1999). In Spain, benefit recipients are excluded

from the benefit system if they refuse to take a job or to participate in a labour market

programme (OECD 2000). Youth unemployment is still rather high in Spain, although

it has decreased from 42 % in 1998 to 26 % in 2000 (OECD 2002).

In this study the universalistic welfare regime is represented by Finland and Swe-

den, the employment centred welfare regime is represented by Germany, and the sub-

protective regime is represented by Spain. Whereas unemployment is high in Finland

and Spain, it is lower in Sweden and Germany. As a consequence, it might be expected

that the role of unemployment benefits would also vary between the countries. One

might for instance assume that a responsive labour market situation combined with

the welfare support of a universalistic regime would reduce the risks of mental health

problems. Then again, high unemployment and inadequate welfare structures may

well be associated with increased risks. However, is important to note that generous

welfare structures also have been held responsible for increasing welfare dependency

and passivity among individuals, thus reducing job search activity.

Material and methodThis study included young unemployed 18-24 year-olds from four countries including

Sweden, Finland, Germany and Spain. The study was cross-sectional and the criterion

for participation was at least three months of continuous unemployment during the

first half of the year before sampling. National unemployment registers were used to

obtain representative sample of unemployed young persons in each of the countries.

Postal questionnaires were completed 6 to 12 months after sampling, at which time

some young people had found jobs, entered schemes or returned to education, while

others experienced a further spell of unemployment. The total sample sizes were 2205

in Finland (with a response rate of 73 %), 3998 in Sweden (63 %), 3000 in Germany

(65 %) and 5000 in Spain (52 %). The data were collected in 1996 in Finland and

Sweden and in 2000 in Spain and Germany. Originally, the data were based on a com-

parative research sample of almost 17,000 young unemployed in 10 European coun-

tries from the research project entitled “Youth unemployment and social exclusion in

Europe”. More detailed information about the sampling procedure and attrition are to

can be found in Carle and Hammer (2003).

Because the focus of this study was on job search patterns and the risks of mental

health problems of unemployed young people, only those who were unemployed at


.fi

the time of the interview were included in the analyses. In all, 2677 of the respondents

were unemployed at the time of the interview. Table 1 shows differences between the

countries on most of the background variables. In addition, the percentage of young

people who were receiving an earnings-related unemployment benefit varied: 28% in

Finland, 59 % in Sweden, 70 % in Germany, and 19 % in Spain. There were also dif-

ferences between those young persons who had access to an earnings-related unem-

ployment benefit and those who did not. Those who had access to the benefit were ge-

nerally more likely to be older, to have children, less likely to live with their parents and

more likely to have had work experience. However, they had also been unemployed for

a longer time period than those without access to the benefit. As a consequence, these

variables are controlled for in further regression analyses.


.fi

Measures

Job search activity was assessed by asking the following question: “In a normal week,

how often do you spend your time trying to find work?” The response options were

from 1=not at all to 5=daily. For the logistic regression analyses, a dummy variable

was constructed that measured daily job search activity. In this variable, those of the

young who were searching for a job on a daily basis (21.5 %) were coded as ‘1’, and

all other were coded as ‘0’. Daily job search activity was used in the logistic regression

analyses, since recent policy trends have emphasised active job search in efforts to im-

prove the functioning of the labour market (Hanesh et al. 2001). Similarly, although,

other studies have analysed overall job search and job search channels, the frequency

of job search has not been taken into account (Garrido and Alvaro 2004; Malmberg-

Heimonen and Julkunen 2002).

Mental health problems were measured according to the responses to 10 questions

from Hopkin’s Symptoms Checklist on anxiety and depression (Derogatis, et al.,

1974). The scale varied between 10 and 40. The internal consistency of the scale was

good and the Cronbach Alpha measure was 0.87. The risk group of mental health pro-

blems consisted of one fourth of the study group, including all those with >19 on the

scale. The same definition of risk has been used in previous studies (compare Julkunen

and Malmberg-Heimonen 2003).

The prevalence of job search and mental health problemsA majority of the young unemployed in the sample were searching actively for a job

during their unemployment, however, the number of young people who were sear-

ching job on a daily basis varied considerable among countries (Figure 1). Only 8 %

of Finnish unemployed young persons were searching for a job on a daily basis, com-

pared to 41 % in Spain, 20 % in Sweden and 16 % in Germany. The amount of young

people who were not searching for a job was higher in Germany and Finland than in

the other countries.

We asked those who had not searched for a job to explain why. In 39% of the re-

sponses the reasons were that they were already in education or a job, in a labour

market scheme, or waiting to start a job (Figure 2). These responses reflect the pos-

sibility to study in the evening, to have occasional jobs or to have jobs in the informal

economy (Hammer and Julkunen 2003). Additional reasons for not searching a job

were that there were no jobs available where the respondent lived, and that they were

doing domestic work. Other responses (18 %) were ‘having a job is not worthwhile’,

‘I do not want to work’, or ‘I’m busy doing other things’. There was also variation

between the countries. For instance, in Sweden a rather high percentage of the young

persons were not searching for a job because they were waiting for a job to start. In


.fi

Spain domestic work, already having a job,

or being in education were cited as impor-

tant reasons. Although these responses

may reflect differences in national labour

market policies, it can be concluded that

the majority of those young people who

were inactive in their job search had ratio-

nal reasons for being so.

The responses to the various items in-

cluded in the Hopkins Symptoms Check-

list are shown in Table 2. Feelings of de-

spair about the future, feelings that life is

troublesome and feelings of worrying too

much about things were common symp-

toms, as was feelings of nervousness or

shakiness. These items dominate across

the board. In comparisons on the basis of

the whole scale, however, German youth

report the lowest levels of mental health


problems, whereas Spanish youth report the highest levels. When mental health pro-

blems are analysed from the risk perspective, the German youngsters even more de-

viate from the general pattern. Whereas only 13 % of German young persons were at

risk of having mental health problems, the comparable percentages were considerably

much higher in the other countries.

.fi

Unemployment benefits, job search patterns and risks of mental health problemsLogistic regression was used to analyse the patterns of daily job search activity and the

risks of mental health problems. The effects of multicollinearity were addressed by

analysing the effects of the independent variables separately and in multiple settings

(compare Vuori, Price, Mutanen and Malmberg-Heimonen 2004). Only those of the

results that were found significant during both procedures are reported.

The country-specific analyses in Table 3 show that the patterns of job search and

risks of mental health problems varied between the countries. None of the studied

variables was substantially associated with daily job search in Finland. In Sweden those

respondents who had received vocational education were searching more actively for

a job, compared to those with education on the elementary level. In Germany those

who were cohabiting or those with work experience tended to be more active in their

daily job search. In Spain, women were more active than men. Spain was also the only

country in which those with the longest experience of unemployment were substanti-


.fi

ally less actively looking for a job on a daily basis when compared to those with shorter

durations of unemployment. However, none of the other variables, including access to

an earnings-related unemployment benefit, was substantially associated with daily job

search activity.

Women were at higher risk of having mental health problems in all countries except

for in Germany. In Finland those who were cohabiting and those who lived alone were

at the highest risk. In Sweden those who were living alone had a higher risk of mental

health problems when compared to those who were living with their parents. Educa-

tion at the university level was also associated with lower mental health risks in Swe-

den. In Germany, young persons who had less than one year of work experience had a

higher risk of mental health problems than those who had no work experience at all.

Long-term unemployment was associated with higher risks in Finland and in Sweden,

but not in any other country. Access to an earnings-related unemployment benefit was

associated with lower risks of mental health problems in Sweden, but with higher risks

in Spain. In Germany and Finland access to an earnings-related unemployment bene-

fit was not significantly associated with a risk of mental health problems.


.fi

Unemployment benefits can have a buffering effect In this study patterns of job search and mental health problems were analysed, with a

focus on determining whether and to what extent access to an earnings-related unem-

ployment benefit influenced the outcomes. Empirical studies of the extent to which

the level and length of unemployment benefits affect job search have produced in-

consistent results, and any reported disincentive effects are generally minor (Atkinson

and Micklewright 1991; Hammer 1999; Holmlund 1998). This comparative data sho-

wed that unemployed young people generally are active in their job search, although

the intensity of daily job search varies between among the countries. In addition, the

reasons given for not searching a job were mostly rational, such as waiting for a job

to start. Generally, Swedish and Spanish youngsters had higher risks of mental health

problems, whereas German youngsters had the lowest risks. Especially in Finland and

Sweden, mental health risks were associated with gender, living patterns and duration

of unemployment.

These results also showed that access to an earnings-related unemployment benefit

was not associated with job search activity in any of the countries. However, access

to the benefit was associated with lower risks of mental health problems in Sweden

and with higher risks in Spain. In Finland and Germany there were no substantial

associations between access to the benefit and risks of mental health problems. The

results for Sweden correspond with the finding reported by Strandh (2001) that access

to an earnings-related unemployment benefit has a role in preventing mental health

problems. In Spain, the insufficient welfare support provided by a sub-protective re-

gime discourages those unemployed young people who rely on benefits more than

those who rely on their parents, thus placing them at higher risk of mental health

problems. Also the studies by Hammer and Julkunen (2003) and Alvaro and Garrido

(2003) have drawn similar conclusions. Because of stricter eligibility criteria in Spain,

those with access to the benefit are also those who were most established on the labour

market. Hence, the greater gap between wages and unemployment benefits may also

explain the increased risks of mental health problems among Spanish youngsters who

rely on unemployment benefits. Nevertheless, because only one fifth of the Spanish

youngsters had access to the benefit, these results should be interpreted with care.

In Finland and Germany there were no substantial associations between access to

an earnings-related unemployment benefit and the risk of mental health problems.

Although Finland belongs to the same welfare regime category as Sweden, the lack

of a preventive effect may be explained by Finland’s high unemployment and low re-

placement rates (compare Hammer 2003; Julkunen 2002). The lack of a preventive

effect in Germany may be explained by the fact that the eligibility criteria for receipt

of unemployment benefits, as well as the level and length of benefits depend heavily

on the amount of previous work experience (Gallie and Paugam 2000). Although, the

majority of young people in Germany had access to unemployment benefits they still


.fi

had difficulties in meeting the labour market requirements that would provide them

with a sufficient level of financial support. It is nevertheless important to note that

although no buffering effect was found in Germany, our German respondents had a

much lower overall risk of mental health problems than their counterparts in the other

countries studied.

ReferencesAbrahamson, P. (1998) Fra velfaerdstat till vel-

faerdsfelleskaber (From welfare state to welfare

communities), Social Kritik, 59-60, 87-111.

Alvaro, J., Garrido, A. (2003) Economic hardship,

employment status and psychological wellbeing.

In Hammer (ed.) Youth Unemployment and

Social Exclusion in Europe –A comparative Study.

Bristol: Policy Press.

Alvaro, J. and Garrido, A. (2004) Youth unemploy-

ment and Job-seeking Behaviour in Europe.

Forthcoming in: H. Bradley and J. Hoof (eds.)

Young People in Europe: Labour Markets and

Citizenship. Policy Press: Bristol.

Atkinson, A. and Micklewright, J. (1991)

Unemployment compensation and labor market

transitions, A critical review, Journal of

Economic Literature, 29, 1679-1721.

Beck, U. (1992) Risk society -towards a new

modernity, Theory, Culture & Society series.

Redwood books: Trowbridge.

Björklund, A. and Erikson, T. (1998) Unemploy-

ment and Mental Health: Evidence from

research in the Nordic countries, International

Journal of Social Welfare, 7, 219-235.

Breen, R. (1997) Risk, Recommidification and

Stratification, Sociology, 3, 473-489.

Carlin, K., Edin, P-A., Harkman, A. and Holmlund,

B. (1996) Unemployment duration, unemploy-

ment benefits and labor market programs in

Sweden. Journal of Public Economics, 59: 313-

334.

Carle, J. and Hammer, T. (2003) Method and

research design. In Hammer: (ed.) Youth

unemployment and social exclusion in Europe,

Policy Press: Bristol.

Derogatis, L., Lipmann, R., Rickels, K., Uhlenhuth,

E. and Covi R., (1974) The Hopkins Symptoms

Checklist (HSCL): A measure of primary

symptom dimensions. In P. Pichot (ed.)


Psychological measurements in psychopharma-

logy: Modern problems in pharmapsychiatry, 7,

79-110 Basel, Switzeland: Karger.

Dietrich, H. (2003) Scheme participation and

employment outcome of young unemployed

people:empirical findings from nine European

countries, in Hammer (ed.) Youth unemploy-

ment and social exclusion in Europe, Policy Press:

Bristol

Eardley, T., Bradshaw, J., Ditch, J., Gough, I. and

Whiteford, P. (1996) Social Assistance in OECD

countries: Synthesis report, Research Report No.

46, Department of Social Security.

Esping-Andersen, G. (1990) The three worlds of

welfare capitalism. Polity Press: Cambridge.

Gallie, D., Alm, S. (2000) Unemployment, gender

and attitudes towards work. In Gallie & Paugam

(eds.) Welfare Regimes and the Experience of

Unemployment in Europe. Oxford University

Press: New York.

Gallie, D., Paugam, S. (2000) The Experience of

Unemployment in Europe: The Debate, in

Gallie and Paugam (eds.) Welfare Regimes and

the Experience of Unemployment in Europe,

Oxford University Press: New York.

Giddens, A. (1991) Modernity and self-identity -self

and society in late modern age. Polity Press:

Cambridge.

Goul Andersen, J., Jensen, P. (2002) Citizenship,

changing labour markets and welfare policies:

an introduction. In Goul Andersen and Jensen

(eds.) Changing labour markets, welfare policies

and citizenship, Policy Press: Bristol.

Grossi, G. (1999) Coping and Emotional Stress in a

Sample of Swedish Unemployed, Scandinavian

Journal of Psychology, 40, 157-165.

Hernaes, E. and Strom, S. (1996) Heterogenity and

unemployment duration. Labour, 10, 269-296.

Hammer, T. (1999) The Influence of Different

Compensation Levels of Unemployment

.fi

Benefits on Job Chances among Young

Unemployed. Acta Sociologica, 42, 123-135.

Hammer, T. (2000) Mental Health and Social

Exclusion among unemployed youth in

Scandinavia. A comparative Analysis. Internatio-

nal Journal of Social Welfare, 1, 53-64.

Hammer, T, Julkunen, I. (2003) Surviving

unemployment –a question of money or

families? In Hammer (ed.) Youth Unemployment

and Social Exclusion in Europe –A comparative

Study. Policy Press: Bristol.

Hanesh, W., Stelzer-Orthofer, C., and Baltzter, N.

(2001) Activation policies in minimum income

schemes. In Matti Heikkilä and Elsa Keskitalo

(Eds.) Social Assistance in Europe. A comparative

study on minimum income in seven European

countries, Stakes.

Holmlund, B. (1998) Unemployment insurance in

theory and practice, Scandinavian Journal of

Economics, 100, 113-141.

Jessop, B. (2002) Liberalism, Neo-liberalism, and

Urban Governance: A State-Theoretical

Perspective, Antipode, 3, 452-471.

Julkunen, I. (2000) A leap forward or a ride on a

carouselle?, YOUNG, 8, 3-21.

Julkunen, I. and Malmberg-Heimonen, I. (2003)

Buffers and predictors of mental health

problems among unemployed women in

countries with different welfare regimes, in T.

Hammer (ed.) Youth unemployment and social

exclusion in Europe, Policy Press: Bristol.

Kautto, M. (2001) Diversity among welfare states.

Comparative studies on welfare state adjustment

in Nordic countries. Stakes research reports, 118.

Korpi, W. and Palme, J. (1998) The paradox of

redistribution and strategies of equality: welfare

state institutions, inequality, and poverty in the

Western countries, American Sociological

Review, 5, 661-688.

Lipovetsky, S., and Conklin, M. (2003) A model for

considering multicollinearity, International

Journal of Mathematical Education in Science &

Technology, 5, 771-778.

Lodemel, I., and Trickey, H. (2001) A new contract

for social assistance. In Lodemel and Trickey

(eds.) An offer you can’t refuse – Workfare in

international perspective. Policy Press: Bristol.

Malmberg-Heimonen, I and Julkunen, I. (2002)

Equal opportunities, true options or hidden

unemployment? A comparative perspective on

labour-market marginality, International Journal

of Social Welfare, 11, 120-131.

Mastekaasa, A. (1996) Unemployment and health:

selection effects. Journal of Community &

Applied Social Psychology, 6, 189-205.

Mishra, R. (1984) The welfare state in crisis. Social

thought and social change, Harvester Wheats-

heaf: London.

Nordenmark, M., Strandh, M. (1999) Toward a

sociological understanding of mental well-being

among the unemployed: the role of economic

and psychosocial factors. Sociology, 3, 577-597.

Nososco. (2002) Social Protection in the Nordic

countries. Scope, Expenditure and Financing.

Nordic Statistical Committee no. 18:02:

Copenhagen.

OECD (1999) Employment outlook, Paris.



Rantakeisu, U., Jönsson, L. (2003) Unemployment

and mental health among white-collar workers

–a question of work involvement and financial

situation? International Journal of Social Welfare,

12, 1, 31-42.

Rodriquez, E. (2001) Keeping the Unemployed

Healthy. The Effects of Means-tested and

Entitlement Benefits in Britain, Germany and

the United States. American Journal of Public

Health, 91, 1403-1411.

Sjöberg, O. (1999) Unemployment and Benefits in the OECD 1960-1990. Work, Employment and Society, 1, 50-76.

Stancanelli, E. (1998) Unemployment compensa-

tion schemes and unemployment duration.

Applied Economics Letters, 11, 675-681.

Stenberg, S-Å. (2000) Inheritance of welfare

recipiency: an intergenerational study of social

assistance recipiency in post-war Sweden.

Journal of Marriage & The Family, 62, 228-240.

Strandh, M. (2001), State Intervention, Mental

Well-being and the Unemployed. Journal of

Social Policy, 30, 57-79.

Taylor-Gooby, P. (2004) Open markets and welfare

values. Welfare values, inequality and social

change in the silver age of the welfare state,

European Societies, 1, 29-49.

Vuori, J., Price R., Mutanen, P. and Malmberg-

Heimonen, I. (2004) Effective group training

techniques in job-search training, Journal of

Occupational Health Psycology

Williams, F. (1999) Good-enough Principles for

Welfare. Journal of Social Policy, 4, 667-687.


.fi


SummariesThe state of consistently high European unem-

ployment prompted a search for causes in social

policies, especially the possible impact of

unemployment benefits on incentives to search for

paid work. As a consequence, labour market

policies and eligibility criteria for earnings-related

unemployment benefits were tightened. Unem-

ployed individuals are increasingly being required

to take responsibility of their situation, the

solution to which is seen as pro-active job hunting.

However, the impact of higher-level benefits has

been overlooked in this process. This study

analyses job hunting and mental health patterns

among young unemployed people, with a view to

determining the impact of earnings-related

unemployment benefit on job-hunting success. A

sample of 2,677 unemployed young persons from

Finland, Sweden, Germany and Spain participated

in the study. We found varying job-hunting

patterns and mental health problems between and

within different welfare regimes. While earnings-

related unemployment benefit was not associated

with job-searching activity in any country, it was

associated with lower mental health problem rates

in Sweden and higher mental health rates in Spain.

Euroopassa on noussut kysymyksiä sosiaalipolitii-

kan epäonnistuneisuudesta pitkään jatkuneen

korkean työttömyyden takia, erityisesti kun on

kyse työttömyysturvan ja työnhaun kannusteiden

välisestä suhteesta. Työmarkkinapolitiikasta on

tullut tiukempi ja ansioon suhteutetun työttö-

myysturvan saamisen kriteerit ovat kiristyneet.

Työttömiä vaaditaan lisääntyvässä määrin

ottamaan vastuuta työttömyydestään ja aktiivista

työnhakua pidetään avaimena työllistymiseen.

Näissä muutoksissa ei ole kuitenkaan otettu

huomioon ansioon suhteutetun työttömyysturvan

ennaltaehkäiseviä puolia. Tämän tutkimuksen

tavoitteena on analysoida nuorten työttömien

työnhakua ja mielenterveysongelmia. Tutkimuk-

sessa tarkastellaan, vaikuttaako ansioon suhteu-

tettu työttömyysturva näihin ilmiöihin ja missä

määrin se vaikuttaa niihin. Tutkimukseen osallistui

2677 nuorta työtöntä Suomesta, Ruotsista,

Saksasta ja Espanjasta. Tulokset osoittivat, että

työnhaun säännönmukaisuudet ja mielentervey-

songelmien riskit vaihtelivat yleisesti niin

hyvinvointiregiimien välillä kuin sisälläkin.

Ansioon suhteutetun työttömyysturvan saatavuus

ei ollut yhteydessä työnhaun aktiivisuuteen

yhdessäkään tutkitussa maassa, mutta sen sijaan

tämän tuen saaminen oli yhteydessä pienempiin

mielenterveysongelmien riskeihin Ruotsissa ja

suurempiin mielenterveysongelmien riskeihin

Espanjassa.

Há og varanleg tíðni atvinnuleysis í Evrópu hefur

vakið spurningar um hvort gerð hafa verið mistök

í félagslegum stefnum, sérstaklega varðandi

sambandið milli atvinnuleysisbóta og hvatningar

til að leita að launaðri vinnu. Afleiðing þessa er sú

að markaðsstefna á vinnumarkaði hefur orðið

strangari sem mælikvarði fyrir styrkingu á

atvinnuleysisbótum. Atvinnulausir einstaklingar

hafa í sívaxandi mæli verið gerðir ábyrgðir fyrir

sínu eigin atvinnuleysi og leitin af vinnu er túlkuð

sem lykilleiðin til að fá vinnu. Samt sem áður hafa

fyrirbyggjandi sjónarmið ekki fylgt þessum

breytingum og ekki verið viðurkennt í tengslum

við það að koma hagsbótum á hærra plan.

Markmið þessarar rannsóknar er að greina

mynstur atvinnuleitar og andlegra vandamála

meðal ungs atvinnulauss fólks, með fókus á hvort

og að hvaða marki útbreiddur aðgangur að

atvinnuleysisbótum hafa áhrif á útkomuna.

Heildarfjöldi þátttakenda í rannsókninni er 2677

atvinnulaus ungmenni frá Finnlandi, Svíþjóð,

Þýskalandi og Spáni. Niðurstöðurnar sýndu að

mynstrið í atvinnuleit og hættu á andlegum

vandamálum eru breytileg milli ólíkra velferðar-

stjórna og innan þeirra.

.no


In this article we draw attention to the theme of moral motivation. Or, more pragmatically

framed, to what it is that attracts people to the field of social work, and makes them want

to do a good job. As a first step, we point to current shifts in youth culture which stand in

contrast to the norms and values that traditionally have inspired work within these fields;

i.e. the religious values of duty and self-sacrifice, as well as more overall humanitarian va-

lues related to ”being of use to others”. We thereafter present data from a longitudinal study

among students within the field of social work in Norway, which provides insight into the

norms and values that today guide student choice, and the role education plays in developing

a motivational basis for work which is binding over time.

Key words

moral motivation

student culture

professional education

youth culture

Karen Jensen og Bjørg Fossestøl

Et språk for de gode gjerninger?Om sosialarbeiderstudenter og deres motivasjon

KAREN JENSENProfessor, Universitetet i Oslo

e-post: [email protected]ØRG FOSSESTØL

Doktorgradsstipendiat, Høgskolen i Osloe-post: [email protected]

-

JENSENFOSSESTØL

.no

InnledningFor hundre år siden var indre skjønnhet, gode gjerninger og et rent hjerte tidens ideal.

Å bli et bedre menneske betydde å gi seg selv mindre oppmerksomhet og gi mer til

andre. Innenfor denne rammen fremsto valget av sosialarbeiderutdanningen som et

”naturlig” valg for unge mennesker. Å gjøre godt for andre var i pakt med tidens idea-

ler. Ifølge sosialforskere har det imidlertid skjedd et skifte i vår kultur. Heller enn å bli

rettledet av plikt og selvoppofrelse, er det en økende trend blant ungdom til å orientere

seg subjektivt, og gi primær oppmerksomhet til egne følelser, kropp og sinnsstem-

ning. I denne artikkelen legger vi frem data fra et prosjekt der vi kartlegger verdi- og

motivasjonsdanningsprosesser hos studenter i sosialfagsutdanningene1. Hva får unge

mennesker til å velge et yrkesfelt preget av tøffe arbeidsforhold, lav status og lønn, og

der det å hjelpe andre utgjør en kjerne? Hva kjennetegner deres orienteringsmåter, og

hvilke utdanningsmessige utfordringer gir dette?

Sosialarbeiderutdanningens moralske etosSosialt arbeid som yrke har dype røtter i frivillig hjelpearbeid. Sosialarbeiderutdannin-

gene i Europa har blitt utviklet innen et ideologisk rammeverk der særlig kristendom-

men, men også filantropien, har hatt stor innflytelse (Lorenz 1994). Både kristendom

og filantropi bygger på et menneskesyn som tar utgangspunkt i en grunnleggende for-

pliktelse til å gjøre noe for andre. Man er i den gode hensikts tjeneste. De internasjo-

nale etiske retningslinjene for sosialarbeidere (IFSW 1994) og de nye nasjonale ram-

meplanene i Norge for henholdsvis barnevernspedagog- og sosionomutdanningen,

viser at vektleggingen på verdier (respekt, empati, solidaritet, omsorg m.m.) fremdeles

står helt sentralt i det fundamentet sosialt arbeid bygger på (Rammeplan og forskrift,

1999 og 1999).

I likhet med andre utdanninger hviler sosialarbeiderutdanningen på en mer eller

mindre eksplisitt forståelse av hva studentene kan før de tar fatt på utdanningen. Visse

kunnskaper, verdier og holdninger forutsettes lært, enten gjennom tidligere skolegang

eller gjennom det å leve og vokse opp i et samfunn mer allment. Ser en historisk på det,

har ”vilje til det gode” vært en kulturelt gitt kvalitet, og verdier og normer knyttet til

det å være til nytte for andre har dannet et holdningsgrunnlag som utdanningen har

bygget videre på (Bell 1990, Shusterman 1988). Dagens samfunn er imidlertid kjenne-

tegnet ved omfattende kulturelle og samfunnsmessige endringer. Ifølge forskere lever

vi ikke lenger i et samfunn preget av kollektive livsmønstre, stabile institusjoner og

tatt-for-gitte meningssystemer. De store fortellingers tid er forbi, og samfunnet i øken-

de grad detradisjonalisert. Betegnelsene som brukes til å fange inn dette skiftet vari-

erer, fra Lyotards (1984) beskrivelse av den postmoderne tilstand, til Giddens´ (1990)

begrep om senmodernitet og Becks (2000) analyser av den første og andre modernitet.

De har imidlertid til felles at de fokuserer på de økte utfordringer denne utviklingen

stiller individet overfor. Å leve i et kulturelt frisatt samfunn fører med seg økte krav til


.no

den enkeltes valgkompetanse, identitetskonstruksjon og ansvar for eget livsprosjekt.

For ungdommen særlig, gir dette en økt opplevelse av sårbarhet og risiko, men baner

samtidig vei for nye og kreative orienteringsmåter. I disse har selvrealisering og søken

etter subjektiv mening ofte forrang (Bjerrum Nilsen & Rudberg 2000, Brumberg 1997,

Gullestad 1996, Ziehe 1989, 1993). Den tyske ungdomsforskeren Thomas Ziehe tar

opp tre orienteringstendenser som, ifølge ham, er typiske for dagens ungdom. De tre

formene betegner han som henholdsvis subjektivering, estetisering og ontologisering

(Ziehe 1989, 1993).

Subjektiveringsbegrepet viser til en søken etter nærhet og intimitet. Som en reak-

sjon på det ungdommen oppfatter som en økende kulde i samfunnet, søker man emo-

sjonelt rike og fortettede situasjoner og relasjoner. Det å komme nær den andres ”au-

tentiske” følelser og bli berørt av andre menneskers liv, blir et mål i seg selv. Lengselen

etter nærhet henger, ifølge Ziehe, ofte sammen med en sårbar selvoppfatning og en

form for indre tomhet, der det man søker, i nærheten til den andre, ofte er bekreftelse,

men også kunnskap om seg selv. Ved å oppsøke situasjoner med sterkt følelsesmessig

innhold, søker ungdom å fylle et meningstomrom og å utvikle sitt eget selv. Tendensen

til subjektivering kan også vise seg som en kritikk eller destruksjon av samfunnets kjø-

lige mål-middel-rasjonalitet, av alle effektivitetskravene og teknologien.

Den andre orienteringstendensen kaller Ziehe estetisering eller fiksjonalisering.

Denne springer ut av et ønske om å unnvike tomheten det moderne livet kan inne-

bære, ved å søke intensitet og spenning. Estetiseringstendensen henger til en viss grad

sammen med subjektiveringstendensen, ved at også den bunner i en slags interesse for

å finne seg selv. Men heller enn å søke etter sin egen innerste kjerne, er man ute etter

å representere seg selv på en unik måte. Man søker seg bort fra det kjedelige, triste og

fornuftige. Det som lovprises er gledene her og nå, og det som ønskes er spenning,

lystopplevelser og estetiske impulser. Livet blir på mange måter et estetisk prosjekt, der

man iscenesetter seg selv på en slik måte at det er helt tydelig skapt og ikke-naturlig.

Ontologiseringstendensen, den tredje orienteringsmåten, utgjør et slags motbilde

til de to øvrige. Her kommer lengselen etter å forankre de subjektive opplevelsene i

noe mer overordnet, frem. For å gjenskape den tryggheten som forsvant med tapet av

religion og tradisjoner, forsøker man å etablere nye former for trygghet og sikkerhet.

Dette avspeiler seg i ulike former for søking etter mening enten innen ulike religiøse el-

ler livsfilosofiske subsystemer eller i mer moderne former for psykologisk skjebnetro.

Ziehe diskuterer det ambivalente i de nye orienteringsmåter. De bærer i seg, hevder

han, en kime til økt selvkunnskap og motivasjonell energi, men også til en utarming

av viktige kvaliteter i vår kultur. Dagens ungdom vet hvem de er, hva de egner seg til

og liker. Samtidig ligger det en risiko for at selvorienteringen kan ta overhånd, og bidra

til en svekkelse av menneskets evne til å foreta moralsk vurderinger. Hans argumenta-

sjon på dette punkt er flerleddet. Moral fordrer en evne til å reflektere over sine lyster

og motiver og underkaste disse en normativ vurdering. Det vil si en vurdering der en

Et språk for de gode gjerninger? Om sosialarbeiderstudenter og deres motivasjon

.no

skiller det verdifulle fra det overfladiske, det gode fra det simple, det rette fra det gale.

En person som tar sine faktiske ønsker og preferanser for gitt, og kun begrunner sine

valg ved å henvise til hva hun/han liker best eller ønsker mest, vil ifølge Ziehe, mangle

den dybde moralske vurderinger fordrer. For å foreta moralske vurderinger, kreves det

et språk rikt på kvalitative distinksjoner. Når det gjelder moralutvikling, har språklig

artikulering flere grunnleggende funksjoner.2 For det første, bidrar språket til å bringe

de følelser og verdier vi har inn i vår oppmerksomhet og dermed til en personlig be-

visstgjøring. For det andre, bidrar språket til å bringe våre erfaringer ut i det offentlige

rom, og til å gjøre dem tilgjengelig også for andres syn og vurderinger. Språket er med

andre ord beskrivende for vår virkelighet, samtidig som den virker skapende tilbake. I

følge Ziehe har imidlertid den selvorienterte vendingen, som kjennetegner vår kultur,

gitt en paradoksal situasjon. På den ene side har den bidratt til en mer åpen samtale-

kultur, der det snart ikke er grenser for hva som kan sies og uttrykkes. På den annen

side har den bidratt til et magrere språk (Ziehe 2000). Hvorfor ta bryet med å elaborere

og nyansere sitt uttrykk, når utsagn av typen jeg har lyst eller jeg liker, regnes som til-

strekkelige?

For å få en forståelse av hvordan denne utviklingen preger grunnlaget for sosial-

arbeiderutdanningen, utformet vi en undersøkelse blant studenter innenfor barne-

vern- og sosionomutdanningen3. Hva kjennetegner deres orienteringsmåter og hvilke

utdanningsmessige utfordringer gir dette?

Intervjuundersøkelsen Studien vi utformet hadde et longitudinel design, og besto av tre intervjuundersø-

kelser, foretatt på ulike tidspunkt i studentenes utdanningsløp. Det første intervjuet

ble foretatt høsten 2001, noen uker etter studiestart. Det andre intervjuet ble foretatt

i studentenes andre studieår, og det tredje rett før de sluttet. Studien omfattet 26 stu-

denter, alle fra Høgskolen i Oslo (HiO). Studentene som inngikk i undersøkelsen, ble

strategisk trukket fra en database opprettet ved Senter for profesjonsstudier, Høgsko-

len i Oslo. Databasen omfatter svar på et spørreskjema sendt til alle studentene ved

høgskolen, og inneholder blant annet informasjon knyttet til alder, kjønn og motiva-

sjonell bakgrunn. Fordi vi var opptatt av nyere utviklingstrekk, fikk de yngste studen-

tene prioritet. Ellers ønsket vi begge kjønn representert. Innenfor sosialfagene er det

en betydelig overvekt av kvinner. For å få med et tilstrekkelig antall menn, valgte vi

flere menn enn andelen i utdanningen skulle tilsi. Forholdstallet vi valgte var 1 til 4, og

ga for de utdanningene det her gjelder, et utvalg bestående av 19 kvinner og 7 menn.

Hensynet til frafall spilte også inn. For å unngå de mest utsatte grupper, laget vi en

samlevariabel knyttet til motivasjonell bakgrunn, og rangerte studentene i forhold til

skårene på denne. Ved å kutte ut studenter i ytre ende av skalaen, unngikk vi ekstrem-

gruppene og minsket dermed sannsynligheten for frafall.

For å få innblikk i studentenes motiver, ønsker og drivkrefter, valgte vi en relativt


.no

åpen intervjustrategi. Det var vesentlig at studentenes egne fortellinger og assosiasjo-

ner fikk plass i samtalen (Bruner 1987, Polkinghorne 1996). Samtidig var vår spørs-

målsstilling innholdsmessig knyttet til følgende overordnede temaområder: Hva er det

som kjennetegner sosialarbeiderstudenters4 orienteringsmåter? Er det slik at valget er

festet i et felles kulturelt ideal om å hjelpe, eller er det snarere slik at begrunnelsen lig-

ger i mer egendefinerte behov? Hvilken rolle spiller verdier knyttet til selvutvikling og

realisering? Hva kjennetegner måten studentene snakker om sine ønsker og motiv er

på? Her er vi opptatt av vokabularet studentene anvender, hvor fritt ordene flyter og

hvilke kvalitative distinksjoner de vektlegger. Og til slutt: Hvilken rolle spiller utdan-

ning når det gjelder å kultivere et moralsk motiverende grunnlag for yrket? Intervju-

ene varte mellom en og halvannen time, og ble tatt opp på bånd. Opptakene ble deret-

ter skrevet ut i en mest mulig helhetlig fortelling og analysert. Måten analysearbeidet

foregikk på, samsvarer med de trinn Kvale (1984, 1989) beskriver som kjennetegn på

en hermeneutisk orientert fortolkningsprosess, der enkeltutsagn får mening i lys av

helheten, og omvendt. Dataene vi her presenterer, er fra den sammenfattende analy-

sen, ispedd eksempler fra enkeltstudenter for å illustrere hva som menes.

Nyrekrutterte studenter og deres motivasjonI det store og hele var informantene lette å få i tale. De snakket relativt fritt og utvun-

gent om sitt yrkesvalg, og om de tanker og erfaringer som lå forut for valget. Deres

motivbilde er variert, og inneholder både selvorienterte og hjelpeorienterte motiver.

Et gjennomgående trekk ved materialet er likevel hvordan de selvorienterte motivene

dominerer i omfang og fortellerintensitet. Praktiske motiver, knyttet til jobbsikkerhet

og det å sikre et balansert liv med tid til familie og venner, veier tungt. Det samme gjør

mulighetene for jobbvariasjon og for arbeid i andre land. Når det gjelder den inn-

holdsmessige dimensjon, har kvaliteter knyttet til nærhet til andre, selvutvikling, spen-

ning og opplevelsen av å gjøre noe som erfares som personlig meningsfylt, forrang.

Nærhet og intimitetssøking

Så godt som alle studentene gir uttrykk for en interesse for kontakt med mennesker

eller for det å jobbe med mennesker. Mange studenter vektlegger det emosjonelt beri-

kende ved å oppleve nærhet med mennesker, og noen fremholder det følelsesmessige

aspektet som et hovedmotiv. Andre søker nærhet og kontakt fordi dette gjør dem kjent

med seg selv og åpner for selvutvikling og utfordringer. Ziehe ser lengselen etter å opp-

leve nærhet eller etter situasjoner som tillater psykisk intimitet, som en tendens som er

økende i vår tid. Lengselen har å gjøre med et uttalt eller uuttalt ideal om autentisitet,

sier han, det dreier seg om å være åpen selv og gi uttrykk for hvordan man har det,

samtidig som man viser innlevelse overfor den andre (Ziehe 1989, 1993).

I vårt materiale finnes det flere eksempler på at motivasjonen for yrket henger

sammen med ønsket om intimitet og nærhet til andre. Tone er 26 år og arbeidet tidli-


.no

gere innen servicenæringen. Der var samtalene ofte overfladiske, og de manglet noen

av de kvalitetene som gir utvikling, synes hun. Valget av sosionomutdanning er mest på

menneskelig kontakt, sier Tone. Hun tror at sosialt arbeid vil representere en forbedring

for henne. Jeg er faktisk avhengig av det sosiale for at jeg skal trives (..), for det betyr så

utrolig mye.

I motsetning til det en kanskje ville forvente, gir også flere av mennene uttrykk for

en intimitets- og nærhetsorientering. Peter sier: Jeg føler inn i hjertet rett og slett, at jeg

har lyst til å jobbe med mennesker. Jeg liker mennesker, og jeg føler at det gir meg veldig

mye. Peter som, ifølge seg selv, nærmest har svart belte på guttetinga, er opptatt av at

også menn har lov til å vise følelser. Jeg har også den følsomme siden. Jeg har heldigvis

kommet såpass langt at jeg forstår at du kan være mann og samtidig grine. Du kan stå på

gata og grine som pokker, om du vil det, – du er ikke noe mindre mann for det. Og den

delen der tror jeg det er viktig å formidle til unge gutter.

Selvutvikling gjennom nærhet er viktig for mange av informantene. Oda ser frem

til å teste seg selv og, som hun uttrykker det, finne ut hvor hennes grenser går. Det er

gøy å prøve seg selv. Finne ut hva en tåler og ikke tåler. For å fremme dette formålet,

ønsker Oda i praksisperioden å arbeide på en psykiatrisk ungdomsinstitusjon. Det blir

nok tøft, sier hun, og jeg regner med å grine meg igjennom en del, men klarer jeg dette så

regner jeg med at ingen ting kan knekke meg. Linda forteller at hun ønsker å kunne takle

vanskelige og kritiske situasjoner. Jeg har ønske om å jobbe i krisepsykiatrien, på de tungt

belastede områdene. Sikkert et idiotisk egoistisk motiv for å gjøre det, teste meg selv, vise

verden at dette klarer jeg.

Betydningen av nærhet med mennesker kontrasteres ikke sjelden opp mot det å

arbeide på kontor. Det faktum at barnevernspedagoger og sosionomer i stor grad er

ansatt i offentlig forvaltning; på sosialkontorer og barnevernkontorer der skriving, ar-

beid ved PC og møter utgjør en stor del av den daglige virksomheten, ser studentene i

stor grad bort fra.

Det verste Linda kan forestille seg er en skrivebordsjobb der hun må rydde bordet

til andre folk og ta i mot ordre. Kanskje hun bare får skrive og ikke være i kontakt med

barna? Linda er redd for ikke å få brukt seg selv. Marie sier tilsvarende: Jeg kunne ikke

tenke meg å jobbe på sosialkontor, for jeg synes ikke økonomi eller kontorarbeid er noe som

frister i det hele tatt. (..) Økonomi og alt det der – det er en grunn til at jeg ikke er blitt

økonom, kan du si!

Det kan synes som om studentene søker det som er bak saken, bortenfor skrivebor-

det, og at kontakten med mennesker i så måte oppfattes som det ”egentlige”.

Spenning og fiksjonalisering

Hos noen av studentene er spenningselementet utpreget. Enkelte gir helt klart uttrykk

for at det de oppfatter som muligheten for intense spenningsopplevelser i yrket har

vært en vesentlig motivasjonsfaktor. Ove ønsket i grunnen aller mest å komme inn på


.no

politihøgskolen. Jeg har lyst til å velge felt hvor det kan bli tøffe påkjenninger. (…) Jeg

prøver å oppsøke motstand. Konflikter og kanskje spenning også. Jeg vil oppleve noe tøft,

motstand. Ove ønsker å arbeide med vanskelig ungdom, med utfordrende friluftsliv

og turer. Der føler han at han har noe å gi. Peter sier om seg selv at av natur så kjeder

jeg meg fort, jeg liker ikke rutine. Jeg vil gjerne ha mest mulig variasjon, da føler jeg at jeg

lever og at jeg er lykkelig. Masse nye impulser hele tiden. I sommer surfet han for første

gang. Det var greia mi! Jeg elsker det. Det var så moro. Det var et rush og et kick, jeg bare

skjønte med en gang at dette var tingen for meg.

Estetiseringstendensen kan også innebære ønsker om å skape nye og uortodokse

kombinasjoner av livsstiler og uttrykksformer, sier Ziehe. Å skape egne arbeidsplas-

ser eller alternative institusjoner er noe flere drømmer om. Fremtidsbildene er gjerne

knyttet sammen med ønsket om store utfordringer, og noen ganger er det drømmen

om en selv, som et menneske som får til noe enestående, som motiverer. Flere av våre

intervjupersoner ønsker å danne egne barnehjem eller etablere psykiatriske institusjo-

ner, drevet etter bestemte prinsipper eller terapeutiske retninger som gir kreativitet og

utfoldelsesmuligheter for klientene. Charlotte vil reise til et u-land og danne et hjem

for mødre som har måttet gi fra seg barna sine. Monas mål er å få en såpass personlig

utforming på jobben at hun kunne klare å skape noe nytt: Stå for en slags ny generasjon

sosionomer.

Mona er klar over at kanskje alle forventingene hennes plutselig brister, det kan

man jo ikke vite, sier hun. Moren, som også er sosialarbeider, mistet inspirasjonen,

forteller Mona. Jeg må kunne engasjeres på en måte. Jeg må kunne føle engasjement for

yrket, det er det vesentlige. Stopper du opp i det, sånn som mamma, som følte at hun var

tømt ut... Det har kanskje med egen selvutvikling å gjøre, man må kjenne litt på seg selv

også.

Fremtidsvisjoner eller drømmer om å få til noe stort synes å bidra til motiverende

energi, selv om studenten i og for seg innser at drømmen er en fiksjon.

Trygghet og mening

Gjennom ontologisering er det ikke nærhet, følelsesuttrykk eller autentisitet som et-

terstrebes, men en visshet som er mer stabilt forankret enn de egne følelsessvingninger.

Det er blant studentene i vårt materiale svært få som oppgir å ha religiøse, politiske

eller ideologiske grunner for sitt valg av utdanning. Det er heller ikke høytflyvende

filosofiske eller nyreligiøse utlegninger som preger motivasjonen. Valget er allikevel

på ingen måte vilkårlig. Selv om studentene ikke beskriver seg som kallet i tradisjonell

forstand, har mange av beskrivelsene fellestrekk med den nødvendighet og bestem-

melse som ligger i tidligere kallstradisjoner. De bærer preg av det som kan betraktes

som en psykologisk skjebnetro, der de er kallet, ikke av Gud, men av trekk ved sin egen

person.

Mange av studentene henviser til trekk ved sin egen person, når de blir bedt om å


.no

begrunne sitt valg. Fremfor å beskrive valget som resultat av ambivalens og tvil frem-

stiller de det som et naturlig resultat av hvem de er som personer, og hva de egner seg

til. Ove er et eksempel. Han tiltrekkes av yrket, men vet ikke helt hvorfor: Jeg er den ty-

pen, sier han, jeg vet ikke hvorfor, det ligger bare i meg, liksom. Marie sier at hun ikke har

noen religiøse grunner for sitt valg, hun føler heller ikke noe kall. Men hun vet at det

er dette hun vil. Jeg har visst hele tiden hva jeg vil, men jeg har aldri visst hva sosionom

var, sier Marie. Hun beskriver seg selv som en person som føler seg henvist til å hjelpe

andre. Jeg har veldig lett for å bli engasjert hvis det er noen som har et problem, for eksem-

pel noen i nærheten. Marie forteller hvordan hun nesten uten å tenke over det, kommer

med innspill og forslag til folk for å hjelpe dem. Milly sier om utdanningsvalget sitt at

– det var bare noe som kom naturlig liksom, når jeg hørte om barnevernspedagogyrket.

Noen studenter beskriver sin motivasjon som noe de har visst helt siden de var

barn. Charlotte har ikke brukt langt tid på å tenke gjennom valget av utdanning, for

– det tror jeg kanskje jeg har visst siden jeg begynte å vite noe, sier hun. Maries fortelling

bærer også preg av tidlig bestemmelse: Jeg har på en måte blitt lært opp til at du skal ta

hensyn til andre. Jeg føler at det er mitt indre, på en måte. Eller som Kari uttrykker det:

Når jeg tenker tilbake, kan jeg egentlig skjønne at jeg sitter her i dag. Når jeg tenker på hva

jeg lekte for eksempel, da jeg var mindre.

I arbeidet med å finne ut hvem de er og hva de passer til, søker studentene råd og

bekreftelse fra folk som kjenner dem godt: Min mor har alltid sagt at jeg har et lag med

mennesker. Eller: Min mor sier at jeg har et talent når det gjelder å snakke med folk om

problemer og den slags. Peter snakket med søsteren sin, som sa: Dette har jeg sagt så

mange ganger til deg. Du må jobbe med mennesker! Vennene til Charlotte sier: Det er

klart, hva skulle du ellers blitt?

I noen tilfeller spiller andre mennesker en mer eksplisitt rolle som identifikasjons-

figurer. Oda er et slikt eksempel. Hun forteller at moren, da hun var ung, hadde en

drøm om å jobbe i et U-land. Det er også Odas drøm – og var det lenge før hun visste

at moren hadde hatt den samme drømmen. At moren og hun selv deler samme ønsker,

finner Oda helt naturlig. Mamma og jeg er veldig like, sier hun. Vi har de samme verdier

og tanker. Alle sier vi er like óg. Folk hører ikke forskjell i telefonen. Ved å feste sitt valg i

en oppfatning om hvem man er som person og hva man egner seg til, lettes det psyko-

logiske presset en stilles overfor i et kulturelt frisatt samfunn, der alt er åpent, mulig og

avhengig av en selv.

Engasjement og moralEt gjennomgående trekk i materialet er hvordan studentene knytter valget av utdan-

ning til hvem de er som personer; hva de passer til, trenger for å utvikle seg og liker.

Fremfor å være festet i et felles kulturelt ideal om å hjelpe andre, er valget festet i

studentenes egne lyster, behov og ønsker. I tillegg til praktiske motiver har kvaliteter

knyttet til nærhet til andre, selvutvikling, spenning og opplevelsen av å gjøre noe som


.no

erfares som personlig meningsfylt, forrang. Sett i en utdanningssammenheng er denne

utviklingen ambivalent. På den ene siden bidrar den til en positiv energi og en viss

robusthet. I yrker som tradisjonelt har vært preget av utbrenning og andre tegn på

mismot, er dette kvaliteter som kan bidra til å beskytte studentene fra den personlige

slitasje det på lengre sikt er, å se bort fra egne behov og ønsker. En indikator på den

positive effekten av selvorienteringen, kan man se tegn til i den optimismen som kom-

mer til uttrykk i fremtidsbildene, og i den evne studentene viser til å motstå det tap av

energi den negative omtalen av profesjonen ellers kunne tenkes å gi. På den annen side

kan utviklingen bidra til å undergrave utdanningens muligheter til å utvikle et bredere

motivasjons- og meningsgrunnlag blant studentene. Som også Ziehe har påpekt, rom-

mer den selvorienterte vending som kjennetegner vår kultur, en fare for språklig utar-

ming. I en kultur der begrunnelser knyttet til egne lyster og behov har forrang, tappes

språket for ord og uttrykk som fanger inn de mer andre- og hjelpeorienterte motiver

de unge måtte ha. De unngår å ty til ord og begreper de erfarer som gammeldagse og

utrendy, noe som bidrar til at de får et stadig ”magrere” språk å uttrykk seg ved hjelp

av.

En indikator på denne kultureffekten finner vi i de tidlige intervjuene. Selv om de

selvorienterte motivene dominerer i omfang og fortellerintensitet, inneholder alle for-

tellinger utsagn som indikerer tilstedeværelsen av andreorienterte motiver. De fleste

studentene uttrykker, på en eller annen måte, et ønske om å hjelpe mennesker og være

til nytte. Men sammenholder en disse beskrivelsene med de selvorienterte motiver,

er de langt mer nølende i form og innhold. Det er kanskje, sier Cecilie, egentlig et øn-

ske om å være til nytte, (..) kanskje kunne hjelpe andre, til en viss grad. (..) Ikke akkurat

utføre underverker, men i hvert fall få brukt meg selv til å være litt til nytte for noen som

trenger det. Selv om det kan være flere grunner til studentenes nøling, tyder en mer

inngående analyse av materialet på at studentene mangler et egnet språk for å uttrykke

sin andreorientering. De opplever det tradisjonelle språket som naivt og klisjépreget,

og savner et mer tidsmessig alternativ. Flere gir uttrykk for at de føler at det er tregt og

dumt å si at de vil hjelpe, selv om det egentlig er hjelpe de vil. Hovedpoenget, sier Linda,

er å jobbe med barna. Hjelpe dem, for å si en skikkelig klisjé. Mange gir uttrykk for å ville

gjøre noe for andre, liksom.

For at ikke vesentlige kvaliteter skal gå tapt innenfor feltet, er det avgjørende at

utdanningen bidrar til utviklingen av et språk som gjør det mulig for studentene å

gi uttrykk for, og videreutvikle, sine hjelpeorienterte motiver. Mandatet sosialfagene

har fra samfunnet er tross alt ikke relatert til å pleie egne lyster og behov, men til det å

hjelpe andre. Samtidig er det viktig at dette ikke skjer på måter som bidrar til å frem-

medgjøre studentene og til å tappe dem for den energi som ligger i å være ledet av ekte

interesse og engasjement. En analyse av materialet som ble samlet inn mot slutten av

studentenes utdanningsløp, tyder på at utdanningene bare delvis lykkes i å utvikle et

språk for ”de gode gjerninger”.


.no

Utdanningens rolleI løpet av utdanningen endres motivbildet til de fleste studenter seg betydelig. Mer

eller mindre bevisst overtar studentene de normer og verdier som kjennetegner de

ulike utdanningskulturer, og får en utvidet forståelse av hva rollen som sosialarbeider

innebærer. Sosionomstudentene kobler først og fremst sin rolle i samfunnet til å hjelpe

de svake, mens barnevernspedagogstudentene knytter sin rolle til å hjelpe barn som

ikke har det godt.

Selv om de fleste fortsatt beskriver seg som motivert for å gå ut i yrket, mangler de

noe av den glød og begeistring som kjennetegnet dem i en tidligere fase. Mot slutten

av sin utdanning bærer studentene preg av å være usikre på sin egen yrkesidentitet, og

mer grunnleggende på hvilken rolle de kan og bør spille i andre menneskers liv. Er det

mulig å hjelpe andre? Hva vil det si å være en god barnevernspedagog eller sosionom?

I hvilken grad har jeg selv utviklet de kvaliteter som fordres?

Ifølge studentene er sosialarbeiderutdanningene kjennetegnet ved en kritisk ori-

entert retorikk og tenkemåte. Gjennom utdanningen lærer studentene å analysere de

mange og sammensatte problemer de stilles overfor i yrket, og å ha et kritisk blikk på

sin egen rolle i en problemløsningsprosess. De utvikler en økt varhet overfor det de

oppfatter som moralsk urett og krenkelse, og beskriver seg selv som stadig flinkere til å

identifisere situasjoner der dette forekommer. Deres fortrinn er deres allsidighet, deres

vilje og evne til å avsløre urett og at de har respekt for henholdsvis de svake og barna.

Jorunn beskriver dette slik: Jeg tror på en måte at jeg har enda større respekt for den

enkelte person (nå). Men samtidig så har utdanningen lært meg å se hvordan ting rundt

virker inn, systemet rundt. At ting er ikke så enkelt, alltid, som det gir seg ut for. (..) Det

kritiske perspektivet, sier Jorunn, går som en rød tråd gjennom utdanningen. Det ligger

på en måte i undervisningen, synes jeg, at vi skal bli bevisste på det, å lete på en måte et-

ter... være kritiske sånn i forhold til systemer og maktfaktorer.

Ifølge studentene bidrar vektleggingen på det kritiske til en mer realistisk holdning

til yrket, og til en viss felles identitet: Sosialarbeidere er ikke naive. De vet at livet har

skyggesider og at urett blir begått. De er kjent med, og forstår, de mange dilemma-

ene som er knyttet til hjelperollen og de er bevisst yrkets kompleksitet. Men selv om

studentene erkjenner verdien av det kritiske, gir de uttrykk for å savne en mer positiv

bestemmelse av yrket. Det kan synes som om utdanningen gir rikelig med impulser til

kritisk refleksjon, men mangler en sammenbindende og moralsk motiverende kjerne.

Å se ressurser fremfor problemer ville vært fint, sier Marte. Jeg sitter med oppfattelsen at

vi lærer veldig å ha en problemforståelse. Veldig, veldig, veldig mye. Slik utdanningen er

nå, opplever Marte at den tapper henne mer enn den fyller. Studentenes opprinnelige

motiver defineres som naive og umodne, men det gjøres aldri klart hvordan en ”riktig”

eller profesjonelt akseptabel motivasjon ser ut. Marte forteller at da hun startet i ut-

danningen var hun superentusiastisk, men over tid skjedde det noe... Jeg husker i første

klasse, så ble vi spurt hvorfor vi valgte dette yrket her. Og én svarte, jo fordi jeg er så glad


.no

i barn. Men at det var feil svar, skjønte Marte med en gang: Du kommer ikke hit for at

du er glad i barn, altså! Sånn var det, og litt på det nivået der tror jeg det er ennå. Du skal

ha en annen form for interesse innenfor feltet, på en måte. Du skal ikke bare være for å

hjelpe. Det er ikke feil å hjelpe, (..) men jeg tror i hvert fall det har vært en sånn uskrevet

lov om at det (må) stikke litt dypere, (..) – annet enn at man kommer og sier man er glad

i barn. Men akkurat hva dette uskrevne og dype skulle bestå i, det vet ikke Marte. Det

forblir diffust.

Også Tone gir uttrykk for en lengsel etter en mer positiv konkretisering av yrket.

Jeg syntes det, da jeg begynte her, at sosionom var veldig, veldig bra, men jeg synes det er

blitt veldig sånn tråkket på. (...) Jeg synes ikke det er så positiv fokusering på yrket som vi

representerer. (..) Det virker liksom som, ja, vi må ta skitten, vi. Det er veldig negativ fo-

kusering. Du må ikke tro det er så lett, liksom. Det kommer ganske, ganske mange ganger.

Tone synes ikke skolen skulle komme med dette hele tiden. Hun synes skolen burde la

deg oppleve det sjøl, lage din egen forestilling om hva du synes, i steden for (at du har) en

negativ innstilling når du går ut i jobb.

Opplevelsen av ikke å kunne nok bidrar også til en svekket motivasjon. Generelt

er teoriundervisningen i sosialarbeiderutdanningene preget av et mangfold av temaer

og stor bredde i pensumlitteraturen. Dette generer en faglig usikkerhet og en svekket

følelse av mestring. I følge Nina, er det et ”hav” mellom det hun lærer på skolen og

det yrket krever. Man hører om ting, sier hun, og så tenker jeg at ja, det har jeg hørt om,

det leste jeg noen sider om, men mer vet jeg ikke. Og sånn er det med ganske mye, du har

liksom hørt om begreper og du kan kanskje si noen setninger om det... Men å komme med

noe utfyllende om det, det er veldig vanskelige. Nina savner hjelp til å se sammenhenger,

men også til å bære den tvil og usikkerhet som uansett ligger i å være nyutdannet. Tvil

er et ikke-tema i utdanningen, ifølge Nina. Fremfor å ta det på alvor, tenderer lærerne

på skolen til å bagatellisere slike spørsmål, synes hun. Deres holdning går i retning av at

nå er dere snart ferdige og dette klarer dere! Og alle kommer til å gå på en smell, men det

er helt naturlig. Det er på en måte innstillingen, sier Nina. Fremfor å oppleve dette som

en støtte og trøst, opplever hun det som en individualisering av problemet. Uansett

hvor vanlig det er, så mener Nina at man uvilkårlig vil være opptatt av spørsmålet: (...)

Men åssen skal jeg takle den smellen?

Selv om kritikken til studentene i hovedsak retter seg mot teoriundervisningen,

omfatter den også praksis. Studentene beskriver både utplasseringen og innholdet i

opplæringen som vilkårlig. Det gjelder særlig sosionomutdanningen, der flere har gått

gjennom to praksisperioder uten å ha skrevet en sosialrapport, fylt ut et stønadsskjema

eller (unntaksvis) snakket med en klient. Studentene opplever imidlertid praksispe-

riodene som svært verdifulle i utdanningsforløpet som helhet. Praksis har, ifølge stu-

dentene, potensiale i seg til å bidra til en mer positiv bestemmelse av yrket, men det

utnyttes for dårlig. I løpet av praksisen har de fleste studenter opplevd situasjoner som

de oppfatter som forbilledlige, på en eller annen måte. Disse bidrar til å illustrere at


.no

det, selv i vanskelige situasjoner, finnes et mulighetsrom som kan utnyttes positivt.

Dette gir et midlertidig stemningsløft, men potensialet slike episoder gir, for dannelsen

av et mer varig og moralsk motiverende yrkesideal, utnyttes ikke. Både studenter og

lærere tenderer til å holde slike erfaringer for seg selv. Det er som om de opplever at

”de gode gjerninger” ikke egner seg i den kritiske/saklighetsorienterte diskurs som er

deres varemerke. Fremfor å bli en del av den kollektive yrkesidentiteten, tenderer disse

erfaringene til å gli ut av bevisstheten uten at de manifesterer seg som en artikulert del

av studentens kunnskapsgrunnlag.

Fremtidige utfordringerTidene forandrer seg og studentene med dem. Motivasjons- og meningsformer, som

tidligere ble tatt for gitt og utgjorde selvfølgelige deler av studentenes kunnskaps-

grunnlag, har veket plass for nye orienteringsmåter. Som påpekt, er denne utviklingen

ambivalent. Den selvorientering som kjennetegner dagens kultur, baner vei for nye

og mer robuste former for motivasjonsdannelse, men truer også med å utarme yrket

for viktige kvaliteter. For å unngå en slik negativ virkning fordres det en mer bevisst

politikk fra utdanningens side. Den kritiske tenkemåten, som i dag kjennetegner ut-

danningen, må suppleres med modeller og et språk som peker mot sosialfagenes kon-

struktive sider; som veiviser i praktisk problemløsning og som moralsk motiverende

kraft. Studentene må få svar på det de spør om, men også hjelp til å minnes hvorfor

de spør.

I arbeidet med å utvikle et moralsk motiverende grunnlag for yrket, er det viktig

å unngå den fremmedgjøring som ligger i å etablere et ovenfra-og-ned perspektiv og

et hegemoniserende moral- og meningsspråk. Postmodernistenes tese om at de store

fortellingers tid er forbi, har trolig også gyldighet for sosialarbeiderfeltet. At denne

typen overordnede meningssystemer ikke lenger er virksomme, betyr ikke at de feno-

mener som utgjorde deres opphav er forsvunnet. Mennesker lever fortsatt i nød, og er

tidvis avhengig av en hjelpende hånd. Det er heller slik at de ting som inngår i dette

landskapet må gis nye navn og nye rammer. I boken ”The fragility of goodness”, peker

Martha Nussbaum (1986) på hvor viktig, men også vanskelig, det er å finne et språk

for de gode gjerninger. Det er ikke bare et spørsmål om å finne ord, sier hun, men om

å finne en form og sjanger som passer. Ikke alle sjangere kler det gode, som hun uttryk-

ker det, eller er egnet til å uttrykke dets budskap. Oppgaven en stilles overfor er derfor

dobbel, å finne et språk som passer til fenomenet og til tiden vi lever i. Det blir ofte

sagt at livskraften til en generasjon viser seg i dens evne til refortolkning og nyskaping.

Vår undersøkelse viser at det er en kraftfull generasjon vi her står overfor. På tvers av

trender har de valgt en utdanning kjennetegnet av tøffe arbeidsforhold, lav status og

lønn, og der det å hjelpe andre utgjør en kjerne. Dersom det legges til rette for det, er

det grunn til å tro at de også vil kunne gå i front i arbeidet med å utvikle et nytt og mer

tidsmessig moralspråk.


.no

Endnotes1 Prosjektet er finansiert av Norges Forsknings-

råd, Velferdstatsprogrammet, Senter for

profesjonsstudier ved Høgskolen i Oslo og

Pedagogisk forskningsinstitutt, Universitetet i

Oslo. 2 For en mer utførlig beskrivelse av forholdet

mellom moral og språk se også Charles Taylor

(1985, 1989).3 Undersøkelsen inngår som del av et større

prosjekt, ”Helse- og sosialfagstudenters

normative og estetiske kunnskapsgrunnlag”.

I tillegg til sosionom-og barnevernspedagogstu-

denter, omfatter prosjektet sykepleierstudenter

og fysioterapeutstudenter.4 Med sosialarbeidere menes her barnevernspeda-

goger og sosionomer.

LitteraturBeck, Ulrich (2000) The Brave New World of Work.

Cambridge: Polity Press.

Bell, Daniel (1990) Modernism, postmodernism,

and the decline of moral order. I Alexander, J. C.

& Seidman, S. (eds.) Culture and society.

Cambridge: Cambridge University Press.

Bjerrum Nilsen, Harriett & Rudberg, Monica

(2000) Gender, Love and Education in Three

Generations. The European Journal of Women’s

Studies, Vol.7, 423-453.

Brumberg, Joan. J. (1997) The body project. An

Intimate History of American Girls. New York:

Vintage Books.

Bruner, Jerome S. (1987) Life as narrative. Social

research 54:11-32.

Giddens, Anthony (1990) The Consequences of

Modernity. Cambridge: Polity Press.

Gullestad, Marianne (1996) Hverdagsfilosofer.

Verdier, selvforståelse og samfunnssyn i det

moderne Norge. Oslo: Universitetsforlaget.

IFSW – International Federation of Social Workers

(1994) The Ethics of Social Work. Principles

and Standards. Colombo: IFSW General

Meeting.

Kvale, Steinar (1984) Om tolkning av kvalitative

forskningsintervjues. Tidskrift för Nordisk

forening för Pedagogisk forskning 4: 55-66.

Kvale, Steinar (1989) To validate is to question. I S.

Kvale (red.), Issues of validity in qualitative

research, Lund: Studentlitteratur, 73-92.

Lorenz, Walter (1994) Social Work in a Changing

Europe. London: Routledge.

Lyotard, Jean Francois (1984) The Postmodern

Condition. Minneapolis: University of

Minnesota Press.

Nussbaum, Martha (1986) The Fragility of

Goodness: Luck and ethics in Greek tragedy and

philosophy. Cambridge: Cambridge University

Press.

Polkinghorne, Donald (1996) Narrative Knowing

and the Study of Lives. I Borren, J.E., Kenyon,

G.M., Ruth, J.E., Schroots J.J.F & Svensson, T.

(eds.) Aging and biography. Explorations in Adult

Development. New York: Springer.

Rammeplan og forskrift for 3-årig barnevernspe-

dagogutdanning (1999) Oslo: Norgesnettrådet.

Rammeplan og forskrift for 3-årig sosionomut-

danning (1999) Oslo: Norgesnettrådet.

Shustermann, Richard (1988) Postmodernist

Aestheticism: A new Moral Philosophy? Theory,

Culture & Society, 5: 337-355.

Taylor, Charles (1985) Human agency and

language. Philosophical papers I. Cambridge:

Cambridge University Press.

Taylor, Charles (1989) Sources of the Self. The

Making of Modern Identity. Cambridge:

Cambridge University Press.

Ziehe, Thomas (1989) Ambivalenser og mangfol-

dighed. Tekster om ungdom, skole, æstetik og

kultur. København: Politisk Revy.

Ziehe, Thomas (1993) Kulturanalyser: ungdom,

utbildning, modernitet. Stockholm/Stehag:

Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Ziehe, Thomas (2000) School and youth – a

different relation. YOUNG – Nordic Journal of

Youth Research, 8: 54-63.


.no


Summaries

In this article we draw attention to the theme of

moral motivation, or to what it is that attracts

people to social work, and makes them want to do

a good job. The norms and values underlying com-

mitment to social work, have generally been

associated with (often religious) notionslike duty

and self-sacrifice, or of “being of use to others”. But

times are changing, and the values of the past are

giving way to new ones, especially among the

young. We present data from a longitudinal study

of students of social work in Norway which show

some of the norms and values that are guiding

career choices. We also examine the role education

plays in developing a lasting motivational basis for

this type of work.

Tässä artikkelissa käsittelemme moraalisen

motivaation teemaa − tai käytännöllisemmin

ilmaisten: mikä vetää ihmisiä sosiaalityön alalle ja

mikä saa heidät haluamaan tehdä työnsä hyvin.

Aluksi viittaamme viimeaikaisiin muutoksiin

nuorisokulttuurissa, jotka ovat vastakohtaisia

ilmiöitä sosiaalialan työtä perinteisesti inspiroin-

eille normeille ja arvoille, eli uskonnollisille

velvollisuuden ja itseuhrauksen arvoille sekä

yleisemmille humanitaarisille arvoille, jotka

liittyvät pyrkimykseen ”olla hyödyksi toisille”.

Tämän jälkeen esittelemme pitkittäistutkimusta,

joka tehtiin norjalaisille sosiaalityön alan

opiskelijoille. Tämä tutkimus lisää ymmärrystä

niistä normeista ja arvoista, jotka nykyisin ohjaavat

opiskelijoiden valintoja, sekä koulutuksen roolista

sitovan työmotivaatioperustan kehittämisessä.

Í þessari grein draga höfundar athyglina að þema

er varðar mótun siðferðis. Áhersla þeirra er á það

hvað það er sem dregur fólk að vinnuvettvangi

félagsráðgjafar og hvað það er sem gerir það að

verkum að félagsráðgjafar vilja vanda vinnu sína.

Fyrir það fyrsta benda höfundar á að yfirstandandi

breytingar í menningu unglinga stangast á við

norm og gildi sem áður fyrr höfðu hvatt fólk í

vinnu á þessu sviði, þ.e.a.s. trúarleg gildi varðandi

vinnu og persónulegar fórnir og bara það að vera

tilbúin til að vera reiðubúinn fyrir aðra. Í greininni

kynna höfundar gögn frá langtímarannsókn

meðal nemenda á sviði félagsráðgjafar í Noregi

sem gefur innsýn í þau norm og gildi sem í dag

hafa áhrif á að nemendur velja þessa grein.

.dk


Kræftpatienter lever i dag længere med deres sygdom på grund af bedre behandlingsmuligheder. Bagsiden af denne tilsyneladende positive udvikling er, at jo længere forældre lever med deres livstruende sygdomme, desto længereva-rende belastninger udsættes deres børn for, og dermed øges risikoen for udviklingsforstyrrelser markant. Dette problem overser mange professionelle i dag, hvor man overvejende først er opmærksom på børn og unge, når forældrene er døde. Det er således ikke tilstrækkeligt at hjælpe børn og unge gennem sorgen over en død forælder; man bør gribe ind tidligere. Problemet er, at de unge sjældent søger profes-sionel hjælp eller anden form for støtte, mens forælderen er syg.

Preben Engelbrekt

At miste forældre er svært – men at have syge forældre kan være sværereEn undersøgelse der sætter fokus på, hvorfor unge med

kræftsyge forældre sjældent søger professionel hjælp

PREBEN ENGELBREKTcenterleder Rådgivningscentret Unge & Sorg, København

e-post: [email protected]

-

Baggrund for undersøgelsenI Danmark har 45.251 unge mellem 16 og 28 år mistet én eller begge forældre1. Grup-

pen af unge, der lever med alvorligt syge forældre, er meget større end gruppen af

unge, der har mistet forældre, fx rammes mere end 12.000 danskere i den erhvervsdyg-

.dk

tige alder hvert år af kræft, og mange af disse har børn i aldersgruppen 16-28 år2.

I gennem de seneste fem år har medierne sat mere og mere fokus på børn og unge

med døde forældre. Der har været dokumentarudsendelser i tv, interviews m.m. i avi-

ser og ugeblade samt indslag i radio. Der er ligeledes inden for de senere år udgivet en

del faglitteratur på området. Der er imidlertid ikke det samme fokus på børn og unge,

der lever med livstruende syge forældre, hverken i medierne generelt eller i dansk og

nordisk faglitteratur på området 3. Det er endvidere mit indtryk, at mange af de be-

handlingsmetoder, der i dag anvendes, og som er beskrevet i faglitteraturen i forhold

til børn og unge, der mister forældre, overvejende fokuserer på det sorgarbejde, der er

forbundet med tabet af forælderen. Dermed overses de ofte mangeårige belastninger,

børn og unge har haft i forbindelse med livet med en livstruende syg forælder.

Som det senere vil fremgå, viser såvel egne praksiserfaringer samt udenlandske un-

dersøgelser, at en del af de unges vanskeligheder efter forældres død, ofte kan føres

tilbage til de traumer og udviklingsforstyrrelser, de har pådraget sig i livet med den

syge forældre. Og da bl.a. kræftpatienter i dag lever længere med deres sygdom pga

bedre behandlingsmuligheder, betyder det, at deres børn udsættes for længerevarende

belastninger end tidligere, og at risikoen for udviklingsforstyrrelser dermed øges.

I Rådgivningscentret Unge & Sorg4 viser statistiske opgørelser i perioden 2000–03,

at langt de fleste unge først henvender sig, når forælderen er død. Erfaringerne er til-

svarende hos bl.a. Kræftens Bekæmpelse. Det kan synes underligt, at flertallet af unge

først henvender sig, når forælderen er død, da bl.a. undersøgelser og praksiserfaringer

viser, at børn/unge med syge forældre kan have mange problemer: Siegel et al. (1992)

sammenlignede 62 skolebørn i alderen 12 – 17 år med en terminalt kræftsyg forælder

med en kontrolgruppe af børn med raske forældre. Her fandt de, at børn med syge

forældre var mere depressive og angste samt havde lavere selvtillid. Ligeledes oplevede

forældrene i samme gruppe, at deres børn havde adfærdsproblemer samt lavere social

kompetence. Siegel et al. beskriver, at børn oplever mange psykiske kvaler og tab inden

dødsfaldet pga. hospitalisering af den syge forælder, begge forældre er både emotionelt

og fysisk mindre til rådighed, der sker ændringer i roller og rutiner i familien og ofte

ringere økonomiske ressourcer.

Der er altså tale om forstyrrelser på en lang række områder, og der mangler således

undersøgelser, der forklarer, hvorfor unge tilsyneladende sjældent søger professionel

hjælp, mens forælderen er alvorligt syg.

Undersøgelsens fremgangsmådeDenne artikel er det første spadestik i forsøget på at få en større viden om, hvorfor de

unge sjældent opsøger hjælp, mens forælderen er syg.

Selektion efter homogenitet er prioriteret højt, da der er tale om en lille undersø-

gelse. Der er tale om tre, næsten jævnaldrende kvindelige interviewpersoner, der alle

har levet med kræftsyge mødre. Begrundelsen for dette valg er endvidere, at udenland-

Preben Engelbrekt

.dk

ske undersøgelser påpeger, at det er særligt svært at være pige med en alvorlig syg mor

(Grant og Compas 1994 i Armistead et al., 1995), og behovet for at søge professionel

hjælp burde derfor umiddelbart være større hos de unge piger med syge mødre.

Undersøgelsen tager udgangspunkt i nogle meget åbne problemstillinger for at

komme så tæt på de unge pigers hverdagsliv med en livstruende syg mor som muligt:

– Hvordan beskriver de unge hverdagslivet med en livstruende syg mor?

– Hvilke tanker og følelser har de unge, mens mødrene er syge?

– Hvilken betydning har netværket (kammerater, familie)?

– Overvejer de unge på noget tidspunkt at søge hjælp i netværket eller hos

professionelle?

Interviewpersonerne i undersøgelsen er piger, hvis mødre er døde af kræft, og som

ikke søgte professionel hjælp, mens mødrene var syge, men som kontaktede Unge &

Sorg kort tid efter dødsfaldet. Der er således tale om et retrospektivt interview. Retro-

spektive data har imidlertid visse svagheder, idet interviewpersonerne kan have sam-

menblandet data og have glemt eller fortrængt visse detaljer. I udvælgelseskriterierne

blev der derfor taget højde for, at tabet er af nyere dato (maksimum seks måneder

tilbage).

Undersøgelsen vægter unge i puberteten, idet såvel egne praksiserfaringer som

udenlandske undersøgelser (Wellisch 1981 og 1992, Kelly 1980, Lewis, Grant K. E

1995) viser, at det sværeste tidspunkt at have livstruende syge forældre - eller at miste

forældre - er i puberteten. Eksempelvis undersøgte Grant K. E. 1995 angst og depres-

sionssymptomer hos teenagepiger med kræftsyge mødre. De fandt, at pigerne påtog

sig nogle af mødrenes tidligere forpligtelser såsom huslige pligter og varetagelse af

yngre søskende, og at det var disse ekstra forpligtelser, som var årsagen til angst og

depressionssymptomerne hos disse piger. Grant forklarer det med, at det øgede ansvar

skader dem, fordi de ikke har udviklet evnen til at tage sig af andre. Samtidig er de sær-

ligt sårbare, fordi de kommer i konflikt med deres udviklingsmål såsom skolepræsta-

tioner, relationer til venner samt øget autonomi udenfor hjemmet. Aldersgruppen for

informanterne er derfor 17-21 år. Inden for denne aldersgruppe vil de unge have haft

syge mødre i puberteten, idet udgangspunktet for undersøgelsen er, at mødrene skal

have været syge i mindst to år og gerne længere. Det er nemlig især i forbindelse med

længerevarende livstruende sygdom, at det undrer mig, at de unge ikke søger hjælp,

da de ofte igen og igen står over for at skulle varetage flere emotionelle og praktiske

opgaver, end de udviklingsmæssigt er parate til.

Præsentation af interviewpersonerneInterviewpersonerne findes i Unge & Sorg, hvor det i forbindelse med deres henven-

delse efter mødrenes død vurderes, at de har traumatiske oplevelser, og at deres udvik-

ling har været påvirket af livet med de syge mødre.

At miste forældre er svært – men at have syge forældre kan være sværere

.dk

Annas mor fik konstateret brystkræft første gang, da Anna var 13 år. Moderen fik

fjernet brystet, efterfulgt af stråle- og kemobehandling. Moderen blev erklæret rask

efter 1½ år. Seks måneder senere spredte kræften sig til knoglerne. Moderen var nu

syg i fem år, hvor hun fik forskellige former for kemobehandling. Hun døde december

2002. Anna er i dag 20 år gammel, hjemmeboende sammen med faderen, storebror og

lillesøster. Anna går på HF og har en kæreste.

Caroline var 15 år, da hendes mor fik konstateret kræft i underlivet. Moderen var

syg i knap to år, hvorefter hun blev erklæret rask. Tre år senere blev moderen syg igen,

men der gik seks måneder, inden hun fik stillet diagnosen kræft. Moderen døde efter-

året 2002, seks måneder efter hun har fået stillet diagnosen. Caroline var netop flyttet

hjemmefra, da moderen fik konstateret mavekræft. Caroline er i dag 20 år og stude-

rende på en videregående uddannelse. Hendes far og to brødre bor på Fyn.

Lotte var 16 år, da hendes mor første gang får konstateret brystkræft. Moderen fik

fjernet brystet og efterfølgende stråle- og kemobehandling. Hun var syg i 1½ år. To år

senere har brystkræften spredt sig. På det tidspunkt er Lotte netop flyttet hjemmefra.

Moderen var syg i knap to år og døde januar 2003. Lotte, der i dag er 21, læser på uni-

versitetet, og har to mindre hjemmeboende søskende og en far.

Sammenfatning af de unge pigers fortællingerDe unge informeres faktuelt om sygdommen umiddelbart efter, at mødrene har fået

stillet diagnosen kræft. Det er et gennemgående træk i familierne, at man overvejende

forholder sig faktuelt til kræftsygdommen og behandlingsmulighederne og nedtoner

den mere følelsesmæssige side af sygdommen. I familierne forsøger man i videst mu-

lige omfang at leve et så normalt hverdagsliv som muligt. Når en kræftbehandling ikke

har medført de forventede positive resultater, giver det umiddelbart lidt angst og be-

kymring hos såvel den unge som i resten af familien, men overvejende er holdningen,

at den næste behandling vil være helbredende, så optimismen erstatter hurtigt angst

og bekymring.

De unge forsøger at holde afstand til sygdommen ved at bevare deres hverdagsliv

så intakt som muligt, men det kan være svært, da der ofte er brug for en ekstra hånds-

rækning i hjemmet. De holder endvidere afstand til sygdommen ved sjældent at tale

med andre om, hvordan de har det, eller hvordan det går med deres mødre. Der er dog

forandringer i hverdagslivet som følge af mødrenes kræftsygdomme, bl.a. påtager de

unge piger sig mange praktiske opgaver i hjemmet.

Mødrene får diagnosticeret kræft af to omgange. Der er forskel på, hvordan de unge

reagerer første og anden gang. Anden gang bliver de mere overvældet og forstår umid-

delbart mere alvoren, men det er fortsat ufatteligt og alt for konfronterende at tænke

på, at éns mor kan dø: ”Mødre kan jo ikke dø, når man stadig har brug for dem”.

Kræftsygdommen og behandlingerne medfører større fysiske forandringer hos mø-

drene. Det er meget overvældende for de unge, at mødrene ikke er psykisk stærke og

Preben Engelbrekt

.dk

ikke stadig kan varetage ”moderrollen”. Det opleves som alt for grænseoverskridende

at skulle være mødre for deres egne mødre.

De unge piger giver udtryk for, at de finder det naturligt at hjælpe til med praktiske

ting i hjemmet. De prioriterer at være sammen med deres mødre og ser derfor venin-

der i begrænset omfang og går sjældent til fester. De har ingen pubertetsopgør, da

”man jo ikke kan skælde en mor ud, der er syg”.

Det øvrige netværk, som fx veninder og øvrige familiemedlemmer, involveres kun i

meget begrænset omfang i, hvordan den unge har det med at have en kræftsyg mor. De

unge er ambivalente i forhold til, hvor meget de kunne have ønsket sig, at netværket

var blevet mere involveret. På den ene side kunne de have haft brug for det, på den

anden side passede det dem fint, at der ikke blev talt så meget om det.

Ingen af pigerne overvejer at søge professionel hjælp, mens deres mor er syg. Det

er bemærkelsesværdigt at de heller ikke anden gang, mødrene bliver syge, og de bliver

mere klar over alvoren, tænker på at søge professionel hjælp. Anna forklarer, at hun

ikke tror, moderen kan dø, og derfor er der ingen behov for at søge hjælp. Derudover

er der en forestilling om, at dét at søge hjælp kan ”gøre ondt værre”, fordi man så skal

tale om det, man ikke kan overskue at tænke på; nemlig at ens mor kan dø. De føler, at

sådan en konfrontation vil kunne ødelægge hverdagslivet, ved at det vil komme til at

fylde det hele. De unge fortæller, at de måske ville havde overvejet at søge professionel

hjælp, hvis der havde været dokumentarudsendelser i tv, som satte fokus på, hvad det

vil sige, at leve med en syg forælder. De efterlyser udsendelser, som minder om de tv-

udsendelser, der har handlet om børn og unge, der mister forældre.

Individuel mestringI det følgende inddrages Kaul & Kvandes artikel ”mestring av arbeidsledighet” (1991),

idet den har en sociologisk tilgang til begrebet mestring, som anvendes i forhold til

denne undersøgelses problemstilling. ”Mestring” defineres som problemløsende

adfærd, og i artiklen vil det sige handlinger, som er direkte rettet mod at finde en løs-

ning på arbejdsløshedsproblemet. De anvender begrebet ”tilpasning” om de handlin-

ger, som ikke er direkte rettet mod at finde en løsning på arbejdsløshedsproblemet.

Som det er fremgået af de unge pigers fortællinger, er det overvejende problem ikke,

at deres mødre er syge, men at de har svært ved at forholde sig til, at deres mødre er

syge. Ud fra ovenstående sociologiske definition af mestring, skal de unge gøre noget

aktivt for at forholde sig til, at deres mødre er syge, som fx at søge støtte i netværket i

form af at tale om, hvordan man har det med, at ens mor er syg eller at søge profes-

sionel støtte. Dette kendetegner ikke interviewpersonernes handlingsmønstre, og ud

fra den sociologiske definition er der altså ikke tale om, at de unge mestrer det, at

deres mødre har en sygdom, de kan dø af. Der er mere tale om, at de unge tilpasser

sig situationen ved at normalisere hverdagslivet med den syge forælder mest muligt.

Derudover tilpasser de sig forældrenes optimisme ved at tro på, at kræftbehandlingen


.dk

vil være helbredende. Dette kan være én af forklaringerne på, at de unge sjældent søger

hjælp, mens forælderen er alvorligt syg.

I interviewene var der også fokus på, hvordan familierne håndterede det, at mø-

drene havde fået konstateret en alvorlig kræftsygdom. Derfor vil jeg nu bevæge mig

fra de unges mestringsstrategier og tilpasning og vende mig mod familiens mestrings-

strategier og dermed komme med endnu et bud på, hvorfor Anna, Caroline og Lotte

ikke søgte professionel støtte.

Familiens mestringsstrategierIfølge Lazarus’ stressmestringsmodel drejer familiers mestringsstrategier sig om hand-

linger, adfærd og tanker, der bruges til at forholde sig til stressende forhold, og alle

forsøg på at håndtere stressfaktorer betragtes som mestring uanset resultat (Gjærum

m.fl. 2000).

I modellen på side 37 defineres mestring som ”en proces til håndtering af krav (ydre

og indre), der opleves som belastende, eller som overskrider personens ressourcer”

(ibid. p. 87). I denne definition indgår modellens fire hovedbegreber:

1. Mestring er en proces mellem individ og miljø (socio-økologiske mestrings-

ressourcer).

2. Mestring betragtes som håndtering af stress (potentiel stressfaktor).

3. Fokus på individets subjektive vurdering af fænomenet, dvs. hvordan fænomenet

opfattes, tolkes og præsenteres kognitivt hos individet.

4. Mestring indebærer en mobilisering af kræfter såvel kognitivt som adfærdsmæs-

sigt for at håndtere de indre og ydre krav fra individ- miljø- sammenspillet og som

opleves som belastende eller mere krævende end personen føler sig kompetent til.

Dette munder ud i forskellige former for mestringsstrategier, problemfokuseret

strategier eller emotionelt fokuserede strategier.

Jf. ovenstående model brugte mødrene overvejende problemfokuserede strategier. Ek-

sempelvis gav de udtryk for stor tiltro til, at behandlingen af kræftsygdommen ville

gøre dem raske. Derudover forsøgte forældrene at normalisere hverdagslivet mest mu-

ligt. Dermed signalerer de en mestringsstrategi til børnene om stor tillid til overlevelse.

Den mere emotionelle del forholder forældrene sig meget lidt til i forhold til børnene,

idet man ikke deler tanker og følelser om sygdommen og så vidt muligt forsøger at

fortrænge sygdommen og dens konsekvenser. Det kan være derfor, at interviewperso-

nerne har forestillinger om, at hvis man begynder at tale om fx angsten for, at moderen

kan dø, så vil det overskygge alt andet og gøre det svært at fungere i hverdagen. Inter-

viewpersonerne har ikke noget indtryk af, om forældrene indbyrdes taler sammen om

sygdommen og dens konsekvenser.

I modellen er mestring en proces mellem individ og miljø. Der er tilsyneladende in-

Preben Engelbrekt

.dk

Mestringsmodel:

Kilde: Lazarus & Folkman, 1984.


.dk

gen udenforstående (professionelle eller andet netværk ), der gør forældrene opmærk-

somme på, at det kan være vigtigt at tale med deres børn om, hvordan de har det med,

at deres mor er syg mv. Det kan derfor være svært for de unge at være klar over, hvor

alvorlig situationen er. Afgørende for, hvordan vi klarer os i livet, er ifølge Antonovsky

(2002) vores ’oplevelse af sammenhænge’ (Sense of Coherence). For at nå denne fø-

lelse af sammenhæng i tilværelsen, skal vi ifølge Antonovsky (2002 p. 37):

– kunne forstå situationen

– have tro på, at vi kan finde løsninger

– finde det meningsfuldt at gøre forsøget

Ved alvorlig sygdom bliver information derfor særlig central for forståelse af situatio-

nen. For at information kan bidrage til større forståelse, skal det være tilgængeligt for

barnet og forældrene. Flere videnskabelige undersøgelser konkluderer, at det er vigtigt

forældrene løbende informerer børnene om sygdommen og dens udvikling samt giver

plads til de følelser, børnene har i forbindelse med forældrenes livstruende sygdom

(Christ 1993, Rittenberg 1996).

Det var, som tidligere beskrevet, meget svært for interviewpersonerne at forholde

sig til og forstå, deres mødre havde en sygdom, de kunne dø af. De fik løbende infor-

mationer om sygdommen, men der blev ikke talt med dem om, hvor alvorlig sygdom-

men faktisk var, og heller ikke den mere emotionelle side blev berørt. Måske derfor

var det svært for dem at forstå situationen, jf. Antonovskys teori, og måske var det

grunden til, at de ikke overvejede at søge professionel hjælp.

Sammenfattende søger de unge altså ikke professionel støtte, fordi de tilpasser sig

situationen og har svært ved at forstå, hvor alvorlig situationen er, bl.a. fordi forældre-

ne overvejende forholder sig faktuelt og meget optimistisk til sygdommen og derved

signalerer, at tanker og følelser omkring sygdommen deler man ikke med hinanden.

Claims-MakingSpector og Kitsuse har udviklet teorien om ”Social problems as Claims-Making Acti-

vities” (1987). Det er en socialkonstruktivistisk sociologisk teori, hvor udgangspunktet

er, at det er personers, gruppers eller organisationers påstande om, at der eksisterer

sociale problemer, som er afgørende for, at sociale problemer opstår.

Kræftens Bekæmpelse er en claims-maker, der har haft gennemslagskraft i forhold

til medierne, idet medierne løbende sætter fokus på de problemer, børn og unge kan

have, og hvad man kan stille op, når forældre dør. Kræftens Bekæmpelse står endvidere

bag flere bogudgivelser på området. Derudover har foreningen bl.a. udarbejdet mate-

riale til omsorgsplaner5 for skolerne. For fire år siden havde 5 % af skolerne i Danmark

en omsorgsplan. I februar 2004 er tallet steget til 86 % (kilde: www.cancer.dk). Alt i alt

har claims-making’en været med til at gøre professionelle behandlere og andre voksne

Preben Engelbrekt

.dk

i børnenes og de unges netværk opmærksom på, at det kan være vigtigt at modtage

professionel hjælp eller støtte fra de nære omgivelser, hvis en forælder dør.

Når Spector og Kitsuses teori er inddraget i forhold til børn, der mister forældre, er

det i et forsøg på at forklare, hvorfor det er mere almindeligt at søge professionel hjælp,

når man mister en forælder, frem for når ens forælder er alvorlig syg. Måske netop for-

di bl.a. Kræftens Bekæmpelse har været claims-makere i forhold til børn og unge, der

mister forældre, er det blevet mere almindeligt, at voksne i det private netværk, stu-

dievejledere og andre professionelle opfordrer de unge til at søge professionel hjælp,

når forælderen er død. Måske pga. større opmærksomhed er det blevet mere naturligt

og legalt for de unge at søge professionel støtte, end det tidligere har været, hvilket

også var tilfældet for interviewpersonerne i undersøgelsen, hvor netværket anbefalede

de unge at kontakte Unge & Sorg umiddelbart efter mødrenes død. Denne udvikling

mangler, når det handler om unge, der lever med livstruende syge forældre. Jf. Spector

og Kitsuses teori mangler der således claim-makers, der gør offentligheden opmær-

ksom på, at de belastninger børn og unge risikerer at blive udsat for, når forældre er

livstruende syge, risikerer at medføre udviklingsforstyrrelser, hvis de ikke får en eller

anden form for støtte.

Det er afgørende for claim-makers at få medierne gjort interesseret. Dette stemmer

godt overens med interviewpersonerne, der udtalte, at de måske havde søgt profes-

sionel hjælp, hvis der havde været en tv-udsendelse, der satte fokus på, hvad det vil

sige at leve med syge forældre, og at man kan have brug for professionel hjælp. Én af

forklaringerne på, at de unge sjældent søger professionel hjælp kan altså være, at der

endnu ikke er nogen organisation eller gruppe, der har gjort opmærksom på, at unge,

der lever med alvorligt syge forældre er et socialt problem.

DiskussionI forbindelse med inddragelse af teorier om mestring og claims-making er undersøgel-

sen mundet ud i tre hovedhypoteser i forhold til at forklare, hvorfor unge med livstru-

ende syge forældre sjældent søger professionel hjælp:

– De tilpasser sig og forsøger at gøre hverdagslivet så intakt så muligt.

– De forstår ikke alvoren i forhold til den livstruende sygdoms konsekvenser, fordi

forældrene overvejende signalerer en problemfokuseret mestringsstrategi i form af

stor tillid til overlevelse.

– Ingen organisation eller grupper har gjort tilstrækkelig opmærksom på, at de udgør

et socialt problem, så derfor er det ikke naturligt for de unge eller deres netværk at

tænke på, der kan være behov for professionel (eller anden form for) støtte.

Mit budskab er ikke, at alle børn og unge har brug for professionel hjælp, fordi en

forælder bliver syg – ligesom alle børn og unge, der mister forældre, heller ikke har

behov for professionel hjælp. Mit budskab er derimod, at de problemer, traumer og


.dk

udviklingsforstyrrelser børn og unge risikerer at udvikle i livet med livstruende syge

forældre, indtil videre er et overset socialt problem.

Da Anna, Caroline og Lotte kontaktede Rådgivningscentret Unge & Sorg havde de,

som mange andre unge der kontakter rådgivningen, en række traumer og udviklings-

forstyrrelser fra opvæksten med en alvorlig syg mor. De havde overværet mødrenes fy-

siske og psykiske forfald og kunne ikke erindre deres mødre som raske. Deres pubertet

forløb ikke som andre unge med raske forældre. I en ”normal” pubertet adskiller de

unge sig langsomt fra forældrene og tilbringer mere og mere tid sammen med kamme-

raterne, de går op imod forældrene for at frigøre sig og finde ud af egne meninger og

holdninger, og de begynder at eksperimentere med det modsatte køn. Anna, Caroline

og Lotte gik ikke så meget til fester og var på ingen måde sammen med fyre. De tilbrag-

te ikke megen tid sammen med veninderne, da de havde mange praktiske opgaver og

hellere ville være hjemme hos mødrene. De gik ikke op imod mødrene, men støttede

i stedet mødrene såvel praktisk som emotionelt. Sagt på en anden måde: Mødrenes

kræftsygdomme kommer i forgrunden, og de unges udvikling i baggrunden.

Det er centralt at hjælpe forældre med, hvordan de mindsker ovenstående udvi-

klingsforstyrrelser. Det gør vi i Rådgivningscentret Unge & Sorg, bl.a. ved at holde

kurser for sygeplejersker og andre behandlere, som møder de syge forældre og deres

børn. Vi afholder ligeledes forældrekurser, hvor forældre hjælpes til også at sætte fokus

på deres børns reaktioner og behov. Derudover har vi samtalegrupper for unge med

alvorligt syge forældre. Formålet med disse grupper er at hjælpe de unge til at balan-

cere mellem egne udviklingsbehov og forældrenes sygdom.

Som følge af bl.a. de forbedrede behandlingsmuligheder vil mange kræftpatienter i

dag overvejende tale om overlevelse og behandlingsmuligheder modsat for bare 10 år

siden, hvor jeg – blandt mange andre psykosociale rådgivere i Kræftens Bekæmpelse

– hjalp patienterne med at forholde sig til deres forestående død, herunder hvordan

de kunne tale med deres børn om det. Udfordringen for Rådgivningscentret Unge &

Sorg og andre organisationer bliver derfor at sætte fokus på unge med syge forældres

behov kombineret med de livstruende syge forældres behov i forhold til overvejende

at forholde sig til overlevelsesstrategier. Dette stiller krav om udvikling af faglig viden

og nye metoder, men i første omgang er det centralt, at sygeplejersker og andre profes-

sionelle behandlere bliver mere opmærksomme på, at dét at miste forældre er svært,

men at have syge forældre kan være sværere.

Preben Engelbrekt

.dk

Endnotes1 45.251 unge i alderen 16-28 år har pr.

31.12.2000 mistet én eller begge forældre ifølge

opgørelse fra Danmarks Statistik.2 Kilde: Kræftens Bekæmpelse.3 Litteratursøgningen blev udført på Den Sociales

Højskoles bibliotek på Danbib, Libris, Bibsys på

relevante søgeord.4 Rådgivningscentret Unge & Sorg henvender sig

til 16 – 28-årige med alvorligt syge eller døde

forældre. Rådgivningscentret er bemandet med

professionelle medarbejdere og unge frivillige,

der har mistet forældre. Læs mere på www.

ungeogsorg.dk.5 En Omsorgsplan er et stykke papir, hvorpå det

er beskrevet, hvordan skolen agerer, når et barn

mister en forælder.

LitteraturlisteAntonovsky, Aaron (2002) Helbredets mysterium,

Hans Reitzels Forlag.

Christ, G. H., K. Siegel, B. Freund, E. Langosch, S.

Hendersen, D. Sperber, L. Weinstein (1993)

Impact of parental terminal cancer on latency-age

children, American Journal of Orthopsychiatry,

63 (3) p. 417-425.

Gjærum, Bente, B. Grøholt, H. Sommerschild

(2000) Mestring som mulighe, Gyldendal.

Grant, K.E., B. E. Compas (1995) Stress and

anxious-depressed symptoms among adolescents:

searching for mechanisms of ris,. Journal of

Culsulting and Clinical Psychology 63: 1015-

1021.

Kaul, Hjørdis, E. Kvande (1991) Mestring av

arbeidsledighed, Tidsskrift for samfunnsfors-

kning årgang 32, 3-21.

Kelly, P.T (1980) Counselling needs of women with a

maternal history of breast cancer, Patient

Counselling and Health Education 2: 118-124..

Rittenberg, C.N (1996) Helping children cope when

a family member has cance, Support Care Cancer

4, 196-199.

Siegel, K., F. P. Mesagno, D. Karus, G. Christ, K.

Banks, R. Moynihan (1992) Psychosocial

adjustment of children with terminally ill parent,.

J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 31: 327 –

333.


Spector, Malmcolm, J. Kitsuse. I (1987) Construct-

ing Social Problems, Kap. 5 New York: Walter de

Grugter inc. (20s) ISBN 0-202-30337-3.

Wellish, D.K (1981) Family relationships of the

mastectomy patient:interactions with the spouse

and children, Israel Journal of Medical Science

17:993-996.

Wellish, D.K., E. R. Gritz, W. Schain Wang He-Jing,

J. Siau (1992) Psychological functioning of

daughters of breast cancer patients. Part II:

Characterizing the distressed daughter of the

breast cancer patient, Psychomatics 33: 171-179.

Summaries

This article asks why young people with seriously

ill parents rarely seek professional counselling. We

have seen increasing awareness recently of the

difficulties facing children and adolescents who

loose one or both parents, but we need to address

in addition the far larger group whose parents are

seriously ill. Living with a seriously ill parent often

causes profound anxiety , which in turn may

seriously affect the young person’s own develop-

ment. As better treatment keeps many patients

with life-threatening diseases alive longer, the

young are exposed to emotional and psychological

problems over a longer period of time.

The article recounts the results of small survey

performed by the Counselling Centre Unge & Sorg

(Counselling Centre for bereaved young people

and young people living with parents who suffer

life-threatening diseases). There are three main

reasons, we found, why these young people rarely

seek professional counselling. Firstly, it seems that

the young adapt to the situation in an effort to

maintain as much of their ordinary everyday life as

possible. Secondly, parents often give the

impression that they are going to get better. The

young often do not realise the seriousness of the

situation.

We argue that we have failed as a profession

and society to recognise the problems these young

face and how vital it is to offer professional

counselling and support before the death of the

parent(s).

.dk

Preben Engelbrekt

Tässä artikkelissa tarkastellaan, miksi vakavasti

sairaiden vanhempien nuoruusikäiset lapset

hakevat vain harvoin ammattiapua. Viime vuosina

tieto vanhempansa menettäneistä lapsista ja

nuorista on lisääntynyt, mutta meidän tulee

kiinnittää vielä huomiotamme paljon suurempaan

ryhmään niitä nuoria, jotka elävät vakavasti

sairaiden vanhempien kanssa. Vanhemman sairaus

aiheuttaa usein syvällistä ahdistusta nuorille, mikä

lisää häiriöiden riskiä nuoren omassa kehityksessä.

Ongelma on kasvamassa määrällisesti, sillä

monet vakavasti sairaat potilaat elävät aikaisempaa

kauemmin parempien hoitomahdollisuuksien

takia. Tämän seurauksena näiden potilaiden lapset

ovat alttiina emotionaalisille ja psykologisille

ongelmille entistä pidemmän ajan. Artikkelissa

esitellään Counselling Centre Unge & Sorg

−neuvontakeskuksen tekemä pieni kyselytutkimus

(neuvontakeskus tarjoaa palveluja vanhempansa

menettäneille nuorille sekä nuorille, jotka asuvat

vakavasti sairaiden vanhempien kanssa). Tämän

kyselyn pohjalta voi esittää kolme pääsyytä sille,

miksi vakavasti sairaiden vanhempien nuoru-

usikäiset lapset hakevat vain harvoin ammattineu-

vontaa. Ensinnäkin näyttää siltä, että nuoret

sopeutuvat tilanteeseen pitääkseen arkielämänsä

niin ehjänä ja entisellään kuin mahdollista.

Toiseksi nuoret eivät usein käsitä tilanteen

vakavuutta, koska vanhemmat omaksuvat vahvan

selviytymisstrategian uskoessaan vankasti

selviytyvänsä. Kolmanneksi, me – sekä yhteiskunta

että ammattilaiset – emme riittävästi nosta esiin

sitä, että nämä nuoret todellakin ovat sosiaalinen

ongelma ja että ammatillista neuvontaa ja tukea ei

ole annettu näille nuorille vasta kuin vanhemman

tai vanhempien kuoleman jälkeen.

Þemað í þessari grein er spurningin um það af

hverju ungt fólk sem á alvarlega veika foreldra fari

sjaldan í faglega ráðgjöf. Síðast liðin ár höfum við

séð aukna vitund gagnvart börnum og ungum

manneskjum sem missa foreldra sína, en við

verðum að einbeita athygli okkar að hinum mun

stærri hóp barna og ungs fólks sem búa með

alvarlega veikum foreldrum. Að búa með alvarlega

veikum foreldrum veldur oft djúpum kvíða hjá

ungu fólki, sem hækkar líkurnar á röskun á

persónuþroska hjá unga fólkinu sjálfu. Vandamálið

er vaxandi vegna þess að fleiri og fleiri sjúklingar

með sjúkdóma sem ógna lífi þeirra lifa lengur

vegna betri meðferðarmöguleika. Afleiðing þessa

fyrir unga fólkið sem býr með mikið veikum

foreldrum er að það upplifir og sér tilfinningalega

og líkamlega þjáningu foreldrana lengur en áður.

Höfundur gerir grein fyrir lítilli könnun gerð

af ,,the Counselling Centre Unge & Sorg”

(Ráðgjafa miðstöð fyrir syrgjandi ungt fólk og

ungt fólk sem býr með foreldrum sem eru með

alvarlega og banvæna sjúkdóma). Höfundur veltir

upp þrem aðal ástæðum þess af hverju ungt fólk

sem á foreldra með alvarlega sjúkdóma leitar sér

sjaldan aðstoðar/ráðgjafar. Í fyrsta lagi, lítur það

þannig út að unga fólkið aðlagast að aðstæðunum

til þess að halda þeirra venjulega lífi ótrufluðu eins

og þau geta. Í öðru lagi, vegna þess að foreldrarnir

aðlagast ótrúlegri sjálfsbjargarviðleiti í daglegu lífi

vegna þeirrar trúar að þau munu lifa af sjúk-

dóminn og unga fólkið sér oft ekki alvarleika

ástandsins.

Að lokum, segir höfundur að við – bæði sem

samfélag og fagmenn – leggjum aldrei næga

áherslu á að þetta unga fólk á við félagslegan vanda

að stríða þ.e. um er að ræða þjóðfélagsvandamál

og að fagleg ráðgjöf og stuðningur er ekki veitt fyrr

en að foreldrunum látnum.

.is


”Detta är en konstig värld förstås. Man vaknar och äter fru-kost och börjar med olika program och tänker inte på vad som hände i går eller vad som kommer att hända i morgon. På detta vis fortsätter dagarna. Jag kallar detta för en konstig värld där allting som händer utanför blir overkligt. Bankerna, trafiken…det upplevs som om man ser på en film; det rör sig bara om en enda dag. Och denna dag rör sig om ett helt ann-orlunda liv.” Denna “konstiga värld” är en moders beskrivning av en ny situation som hon plötsligt befinner sig i när hennes barn blir inlagt på ett sjukhus för cancerbehandling. Denna over-kliga värld är hennes liv på sjukhuset och i hemmet under behandlingstiden.

Áslaug Ólafsdóttir och Vigdís Jónsdóttir

“En konstig värld”

ÁSLAUG ÓLAFSDÓTTIRkurator på Landspitalinn Universitetssjukhus, Reykjavik,

e-post: [email protected]ÍS JÓNSDÓTTIR

chefskurator Landspitalinn Universitetssjukhus, Reykjavik,e-post: [email protected]

InledningFör 50 år sedan fanns det ingen möjlighet för barn som insjuknade i cancer att överle-

va sjukdomen, men med en förbättrad medicinsk behandling har överlevnadssiffrorna

-

ÁSLAUGVIGDÍS

.is

stigit och i dag överlever omkring 70% av alla barn i Norden som blir cancersjuka (Lill-

rank, 1998). Denna positiva utveckling medför att dessa barn kräver ofta lång medi-

cinsk behandling och vård under längre tid som består av en intensiv uppföljning.

Den vanligaste diagnosen hos barn som insjunkar i cancer är leukemi och behand-

lingen består av en medicinsk behandling som kan variera från några månader till ett

par år och bestäms individuellt för alla barn beroende på diagnosen. Strålbehandling

förekommer men rekommenderas inte för barn under fem år på grund av tänkbara

följdskador. Den näst vanligaste cancerformen är hjärntumör. Behandlingen består av

en operation som oftast följs av en medicinsk behandling men även strålbehandling.

Behandlingstiden varierar mellan några veckor och flera månader. Av de andra mera

vanliga cancerdiagnoserna finns t.ex. lymfom, neuroblastoma och Wilms tumör (Re-

port on Epidemiologic and Therapeutic Results, 2001).

I Island upptäcks i genomsnitt nio cancerfall per år hos barn i åldrarna 0–15 år

som var under tidsperioden 1996–2000 en incidens på 16,3 per 100.000 barn (Icelan-

dic Cancer Society Registration Office, 2002).1 Detta överensstämmer med incidens i

andra nordiska länder och den var 16,4 per 100.000 barn i Sverige år 1997 (Rapport

till Barncancerfonden 2000). Cancerbehandlingen i Island utförs huvudsakligen på ett

sjukhus i Reykjavik som innebär att familjer på landsbygden måste ta sig till Reykjavik

för att barnen ska få behandling. Barnen läggs in på sjukhusets barnmedicinska avdel-

ning och i följd börjar en intensiv behandling av dem inne på sjukhuset och hemma.

Inom loppet av några dagar blir familjerna erbjudna kontakt med kurator och präst.

Den medicinska behandlingen som barnen utsätts för gör att deras immunför-

svar försvagas som medför i sin tur att infektionsrisken blir väldigt stor. Det är därför

mycket viktigt att skydda barnen, vilket kräver isolering på avdelningen och ibland i

hemmet. För vissa barn innebär det återkommande isolering under hela behandlings-

perioden vilken varierar i längd för varje barn.

En central fråga i denna artikel är vad som händer i åtta isländska familjer när

de får veta att deras barn har insjuknat i cancer. Barnens föräldrar berättar vad som

händer vid diagnosbeskedet, under behandlingstiden och efter att den har avslutats

samt familjernas behov av krishjälp, stöd och information från anhöriga och profes-

sionella. Undersökningen riktar sig mot föräldrarnas egna upplevelser som utgör ut-

gångspunkten i våra försök att förstå familjernas situation.

Teoretisk grund och tidigare forskningI vår teoritiska grund ingår Johan Cullbergs (1992) kristeori för att försöka begripa

fenomenet traumatisk kris. Cullberg menar att begreppet kris allt oftare har kommit

1 Enligt sjukförsäkringslagen gäller speciella regler för handikappade och långtidssjuka barn i åldrarna 1 –

15 år. När barn fyller 16 år beräknas de enligt sjukförsäkringslagen som vuxna. Myndighetslagen ändrades

1. januari 1998 där myndig ålder höjdes från 16 år till 18 år. Den 1. december 2000 var antal barn 0 – 15 år

69.172 och totalbefolkningen 282.849. (Hagstofa Íslands, 2002 (Office of Icelandic Statistics)).


.is

att stå för ett psykologiskt reaktionsmönster inför akuta inre och yttre svårigheter och

problem sådana som våra deltagare belyser. Enligt honom utlöses den traumatiska

krisen i princip av tre olika slags händelser: att drabbas av en förlust (hot om förlust)

eller en kränkning (hot om kränkning) eller att genomleva en katastrof. Förlusten rör

något i yttervärlden – något konkret eller något abstrakt – som är laddat med psykiskt

engagemang och värde för människan (Cullberg, 1998). Cullberg delar den trauma-

tiska krisens förlopp i fyra naturliga faser: Chockfas som varar från ett kort ögonblick

till några dygn. Reaktionsfas som börjar då den drabbade tvingas att öppna ögonen

för det skedda. Chock- och reaktionsfaserna utgör tillsammans krisens akuta fas och

bör inte pågå längre än fyra till sex veckor. Den tredje fasen, bearbetningsfasen, där

det akuta skedet har lämnats, börjar individen återvända sig mot framtiden och denne

pågår olika länge. Slutligen är nyorienteringsfasen som inte har någon avslutning, utan

där kan individen leva med sitt förflutna även om sorgen finns kvar, såtillvida att den

inte hindrar själva livskontakten (a.a. 1992).

Drugge (1988) använder Cullbergs kristeori i sin undersökning med vuxna cancer-

patienter och säger att när det ”.....gäller krisbegreppet och cancersjukdomar förefaller

det adekvat att se “cancern” som den utlösande faktorn och att tala om en traumatisk

kris, men med tillägget att den även medför en livskris i dess djupaste bemärkelse” (a.a.

s. 206). Hon kommer fram till att hans krisreaktionsschema till en del är tillämpar i ett

arbete med cancersjuka, det vill säga chock- och reaktionsfaserna. Hennes uppfattning

är att det är svårt att komma igenom och fram till kristeorins beskrivna nyorientering,

men vi menar att när det gäller våra deltagare kan vi visa att Cullbergs kristeori även

är användbar till en del i nyorienteringsfasen.

Lillrank (1998) behandlar frågan om hur finska föräldrar till cancersjuka barn upp-

lever sjukdomen och hur de bemästrar erfarenheten av att vårda sitt barn och den exis-

tentiella krisen, som hon anser att uppstår eftersom barnets liv ifrågasätts. Hon belyser

hur föräldrarna använder sig av coping strategier för att bemästra den existentiella

krisen, det vill säga att ta en dag i sänder och konstruera egna kausala attributioner

till varför deras barn insjuknade, oberoende av den medicinska förklaringen. Drugge

(1988) beskriver däremot vuxna cancersjuka individers subjektiva upplevelser och er-

farenheter av sjukdomen och vården omkring den, vilka vi tycker är av intresse efter-

som den kan jämföras med föräldrarnas reaktion i vår undersökning. Bjørbæk (1996),

Enskär (1997), Adams (1992) och McCubbin m.fl. (2002) har beskrivit förväntningar

och familjers stressfulla situation när sjukdomen upptäcks, och vilket de anser vara

den största psykosociala hjälpen när deras barn behandlas för cancer. De menar att

maken och de närmaste familjemedlemmarna tillsammans med sjukhuspersonalen

utgör den grupp som är av den största vikten. McCubben m.fl beskriver dessutom för-

äldrarnas åsikter om betydelsen av egen styrka och flexibilitet för att omorganisera och

anpassa sig till den ändrade situationen. Bjørbæk betonar dessutom vikten av infor-

mation till föräldrarna under behandlingen och Adams beskriver föräldrarnas önskan


.is

om stöd i form av föräldrargrupper. Sawyer m.fl. (1997, 2000) och Stuber m.fl. (1997)

har studerat den psykiska anpassningsförmågan hos cancerbarn efter behandlingens

slut och menar att de flesta barnen lyckas anpassa sig till vardagslivet medan ett fåtal

barn utvecklar kronisk posttraumatisk stress. Van Dongen-Melman (1995) har un-

dersökt psykosociala konsekvenser för familjer på lång sikt och menar att den största

negativa konsekvensen av behandlingen för barnen är av fysisk art och påverkar bland

annat deras inlärningsförmåga. Svårigheter med social anpassning för dem efter be-

handlingen är utan större betydelse, men i de fall där det märks förekommer det lite

mer bland pojkar än flickor. Van Dongen-Melman kommer bland annat fram till att

de sjuka barnens syskon kommer i skymundan under själva behandlingstiden, men att

det inte har en negativ inverkan på lång sikt. Hos föräldrarna inleds en sorgeprocess

vid tiden av diagnosbeskedet och efter behandlingen kände föräldrarna sig en aning

oroliga för den möjlighet att barnen skulle insjuknas igen.

Metod, urval och tillvägagångssättFör kunskapsinhämtandet användes en kvalitativ metod och genom samtal med för-

äldrarna gjordes försök att förstå och beskriva deras subjektiva upplevelser. Urvalet

gjordes bland barn som hade insjuknat i cancer, överlevt sjukdomen och behandlats på

Landspítalinn-Universitetssjukhus under perioden 1993 – 1997. Barnen skulle ha ge-

nomgått cancerbehandling (medicinsk- och/eller strålbehandling) och behandlingen

skulle vara avslutad minst ett år tidigare.

Samtycke inhämtades med brev och uppföljande telefonsamtal enligt gängse regler

om informerat samtycke (Wallén, 1996). Varje intervju varade 1,5–2 timmar och alla

inspelades på ljudband. Till intervjuerna kom åtta mödrar och fem fäder. Intervju-

erna var förberedda med hjälp av delvis strukturerade frågor men i övrigt löpte de

fritt. Varje intervju skrevs ut ordagrant och kategoriserades efter innehåll. Genom det

uppnåddes ett digert underlag som sedan användes för att bygga vidare på i analysar-

betet.

FamiljernaMed familj menas här de personer som bor i samma hushåll, dvs de sjuka barnen, dess

syskon, mödrar och antingen barnens bilologiska fäder eller deras styvfäder.

De sjuka barnen i undersökningen var i åldrarna fyra månader till sex år gamla när

de insjuknade i cancer. I fyra familjer var det sjuka barnet familjens enda barn. I de an-

dra fyra fanns sammanlagt åtta syskon i åldrarna två till fjorton år när barnens cancer-

diagnos fastställdes. Av mödrarna i undersökningen förvärvsarbetade fyra när barnen

insjuknade, två var barnlediga och två hemmafruar. De förvärvsarbetande mödrarna,

med undantag av en som var egen företagare, slutade arbeta vid diagnosbeskedet för

att ta hand om det sjuka barnet. Fädernas arbetssituation blev oförändrad i sju famil-


.is

jer. En var egen företagare, fem var anställda, en studerade och en var arbetslös. En far

som hade sitt arbete lång borta från hemorten bytte arbete vid diagnosbeskedet för att

kunna vara närmare familjen.

Diagnosbeskedet I samtal med föräldrarna visade det sig att diagnosbeskedet var en smärtsam trauma-

tisk upplevelse för alla föräldrarna. För dem var beskedet en vändpunkt i deras liv som

förorsakade ett omedelbart och djupt trauma. De reagerade med ett chocktillstånd

och beskrev känslor som kaos, blockering, rädsla, ångest, vrede och dödsrädsla. Diag-

nosbeskedet gavs till föräldrarna av en eller flera läkare, tillsammans med en eller flera

sjuksköterskor, genom samtal ansikte mot ansikte antingen tillsammans med bägge

föräldrar eller med en av dem. En del föräldrar var kritiska mot hur diagnosen presen-

terades. De tyckte att personalgruppen hade varit för stor när de fick diagnosbeskedet

och förklarade hur vanmäktiga de kände sig. En förälder belyser diagnosbeskedet på

följande sätt:

”Vi blev hänvisade in i ett rum på sjukhuset och plötsligt kommer hela skaran in, två

läkare och tre sjuksköterskor och alla vände blicken neråt. Där blev vi informerade om

sjukdomen. Sedan gick de ut och sa att vi skulle sitta kvar tills vi hade lugnat ner oss.”

Andra föräldrar belyste också att de lämnades ensamma med sin chock och sitt

kaotiska tillstånd och undrade om inte det finns andra tillvägagångsätt att presentera

att deras barn har en livshotande sjukdom. I familjer där det förekom att endast den

ena av föräldrarna var närvarande själva diagnosbeskedet, berättade de att de tyckte

att läkaren borde ha kallat in bägge föräldrarna samtidigt för att underrätta dem till-

sammans om situationen. Det blev däremot den närvarande förälderns uppgift att

informera den andra föräldern om diagnosen och denne i sin tur upplevde sig ha blivit

förbigången.

Några föräldrar poängterade att tiden före diagnosbeskedet var av särskild bety-

delse och ville därför beskriva sina upplevelser kring detta. Hos vissa barn upptäcks

sjukdomen snabbt efter att föräldrarna har sökt läkare men hos andra kan det ta flera

veckor eller till och med månader innan diagnosen fastställs. I de fall då det drog ut på

tiden berättade föräldrarna att de hade varit i kontakt med läkare under flera tillfällen.

De kände att det inte stod riktigt till med barnen och vissa tyckte att de inte fick gehör

för sina bekymmer. Dessa föräldrar var upprörda över att det drog ut på tiden att få

fram den rätta diagnosen. De upplevde också att läkarna inte tog dem på allvar och

var irriterade på grund av det. När föräldrarna sedan fick sjukdomstillståndet bekräf-

tat visade det sig att just dessa som inte blev bemötta med förståelse redan från bör-

jan, visade en kraftigare vredesreaktion än de som antingen hade fått diagnosen med

det samma eller bemötta av förståelse när symptomen uppstod. Vid diagnosbeskedet

kände de dessutom misstänksamhet mot sjukhuspersonalen.


.is

BehandlingstidenDe sociala nätverkens betydelse

Med familjens sociala nätverk menas alla de kontakter som familjerna har. Nätverket

kan dels vara formellt, dels informellt. Det formella nätverket utgörs av institutioner

som har till uppgift att tillhandahålla social- och/eller hälsohjälp samt intresseorgani-

sationer. Det informella nätverket utgörs av personer som familjen känner till exempel

anhöriga, vänner, grannar etc. (Finset, A. 1988). Begreppet socialt stöd diskuteras ned-

an som en flerdimensionell konstruktion som innehåller bland annat känslomässigt

stöd, materiell hjälp, service och information (Enskär, 1997 ref Williams, 1988).

När föräldrarna hade blivit informerade om diagnosen började en intensiv behand-

ling av barnen under flera veckor eller månader inne på sjukhuset där föräldrarna

och sjukhuspersonalen skötte om barnet. Det blev en stor förändring i familjernas liv

och en av föräldrarna beskrev sin situation så: ”Man vaknar upp en dag och allting har

förändrats.” I samtliga familjer var det mödrarna som “flyttade” tillsammans med de

sjuka barnen in på sjukhuset. De, liksom de sjuka barnen, blev ryckta ur sin vardag

eller som en moder sa: ”Man bara rycks ur (arbetet) en dag och kommer inte mera

tillbaka.” Föräldrarna befann sig plötsligt i en okänd situation som krävde att de tog

hand om vardagens praktiska saker samtidigt som de oroade sig för barnets sjukdom

och dess överlevnad. Vissa uppgifter som de tidigare hade tagit hand om måste delvis

andra inom familjens sociala nätverk ta över.

Behandlingens isoleringstid tyckte föräldrarna var mycket betungande både för sig

själva och barnen. De upplevde att isoleringen innehöll ensamhet, enformighet och

bortkoppling från yttervärlden. De kände sig bortglömda och beskrev sig själva som

oförmögna att ta initiativ till kontakt med personalen för att få hjälp i form av avbyte.

En av mödrarna sa att när hon tänkte tillbaka hade hon velat att personalen hade be-

ordrat henne att gå ut en kort stund från rummet.

De föräldrar som upplevde de hade ett välfungerande och aktivt nätverk ansåg att

de närmast anhöriga var det bästa stödet och att tillit var en viktig faktor. Stödet kunde

vara i form av avbyte och föräldrarna uppskattade att anhöriga tog initiativet och er-

bjöd hjälp. De påpekade att medan de befann sig på sjukhuset och behövde hjälp, hade

de varken förstånd eller förmåga att be om den. En förälder sa att:“...folk hjälper en hel

del om de bara ringer och frågar om vi kan komma och äta kvällsmat.” Ett föräldrapar

med flera barn berättade att genast efter diagnosbeskedet hade deras anhöriga kommit

och ”...tagit över kommandot” och hjälpt till att planera tiden de stod framför. De la upp

en avbytesplan som innehöll vem som till exempel skulle hämta det ena syskonet på

daghemmet eller byta av föräldrarna på sjukhuset. På detta sätt visste både de anhöriga

och föräldrarna alltid i förväg vilken uppgift var och en hade. Detta upplevde föräld-

rarna som ett bra stöd och var nöjda med hjälpen.

Ett annat föräldrapar berättade att morföräldrarna noga ombesörjde att de fick av-

byte både på sjukhuset och hemma. Dessutom kände de stöd från sina vänner och


.is

arbetskamrater och uppskattade deras omtänksamhet om hur barnet mådde. Det gav

dem tillfälle att prata med dem om deras situation vilket föräldrarna uppskattade.

Under behandlingstiden när familjen fick permisson från sjukhuset sa modern att när

någon av de anhöriga kom och hon fick avbyte använde hon bland annat tiden till

att ta sig till gymnastiken för att hämta energi. ”Detta var en enorm fin omväxling.”

Det samma gällde för barnets far som kände omväxling att åka till jobbet; ”...bara att

komma bort från detta ett tag”.

De föräldrar som upplevde litet eller inget stöd från det informella nätverket kände

begränsat eller inget tillit till deras anhöriga, som i sin tur innebar att de inte fick eller

tog emot erbjuden hjälp från dem. I de familjer där syskon fanns i hemmen berättade

föräldrarna att deras anhöriga enbart stöttade vid sjukdomens början eller under tiden

då föräldrarna var på sjukhuset tillsammans med det sjuka barnet. En moder med flera

barn, som skilde sig under behandlingstiden, berättade att hon inte hade tillgång till

avbyte under behandlingstiden från anhöriga eller andra, varken på sjukhuset eller

hemma men hon var på sjukhuset hos det sjuka barnet dygnet runt i flera månader.

Hennes andra barn vistades på ett daghem på dagtid men i övrigt vårdades syskonet

hos olika anhöriga och vänner som modern kände. Hjälpen som modern fick ifrån

de anhöriga upphörde när hon var hemma och sa att hennes anhöriga ansåg att hon

inte längre behövde någon hjälp och trodde att hon hade kommit över svårigheterna.

Hon berättade att när hon äntligen var hemma efter flera månaders sjukhusvistelse

behövde hon verkligen hjälp, eftersom hon upplevde en ökad påfrestning att ta hem

barnet och beskrev sina omständigheter på följande sätt:

”Jag var så trött, alltid ensam, ingen kom på besök. På grund av medicinen som barnet

fick tog omvårdnaden av det sjuka barnet all min tid. Hon spydde och spydde och kunde

inte behålla någon mat. Jag satt med barnet i famnen hela dagen; barnet drack en droppe

vatten och spydde sedan. Det spelade ingen roll vad det var barnet åt… detta var egentli-

gen den värsta påfrestningen.”

Modern använde all “ledig” tid hon hade till att sova för att orka ta sig igenom

dagarna. Hon upplevde att syskonet var en extra börda för henne eftersom det sjuka

barnet krävde så oändligt mycket av henne. Tanken om börda skapade i sin tur skuld-

känslor. När barnet var inlagt på sjukhuset och anhöriga tog hand om syskonet upp-

levde modern barnpassningen av syskonet visserligen som ett stöd men hon kände

inte att de anhöriga visade förståelse för hennes situation. Hon försökte prata med sina

närmaste om situationen men fick inte gehör hos dem.

Ett föräldrapar fick hjälp med barnpassning av syskonen första tiden efter diagnos-

beskedet, vilket var det enda stöd de sa att de hade fått från sina anhöriga. Fadern som

inte upplevde barnpassningen som stöd sa att det bästa stödet han fick var när en av

personalen pratade med honom i behandlingens början: ”Han såg det på mig att jag

var totalt förvirrad och att det berodde på okunnighet. Först och främst okunnighet och

rädsla. Ingen hade sagt något till mig om hur detta skulle bli.”


.is

De anhörigas rädsla för sjukdomen upplevde några föräldrar också som ett hinder

när det gällde att kunna ge stöd. De fick inte avbyte från sina anhöriga och kände sig

därför trötta och besvikna. Vissa gjorde en tydlig skillnad mellan det praktiska och det

känslomässiga stödet från sina närmaste. Stöd i form av barnpassning upplevdes en-

bart som ett praktiskt stöd när deras anhöriga inte visade förståelse för deras situation.

Förståelse från antingen de informella eller formella nätverken ansåg alla föräldrarna

vara av fundamental betydelse. Några av föräldrarna berättade att de hade mött för-

ståelse hos individer som själva erfarit och upplevt en traumatisk kris, till exempel

sjukdom eller dödsfall. Föräldrarna var överens om att det var bra att prata med män-

niskor som hade denna erfarenhet, eftersom de kände och förstod deras förändrade si-

tuation och begrep deras sorg. Föräldrarna uppskattade och ansåg barncanserfondens

insats vara en mycket viktig stödfunktion, dels på grund av det ekonomiska stödet som

var avgörande för många familjers försörjningsmöjlighet, dels och inte minst för det

känslomässiga stödet som de fick genom förståelsen därifrån.

Alla föräldrarna i undersökningen berättade att de fick hjälp från sina närstående

med barnpassning av syskonen, men hjälpen varierade beroende på deras ålder och

föräldrarnas förbindelse till sina anhöriga. När det gälde syskonens reaktion mot den

förändrade situationen visade de yngsta syskonen de starkaste reaktionerna; dvs. ag-

gressivitet, vrede och svartsjuka medan äldre syskonen visade mera övervägda känslor,

skuld, självförebråelser, svårigheter i skolarbetet och ängslighet. Följande ger en bild av

ett syskons situation:

”Diagnosen blev en stor chock för syskonet. Hon var mycket sensitiv och blev dödsrädd

för sin brors liv. Hon visade stora beteendeproblem i form av vrede och irritation, allting

var grymt, alla var omöjliga. Daghemspersonalen var elak och hon hade svårigheter med

att umgås med de andra barnen. Tiden som vi hade tillsammans när vi åt kvällsmat var

rena mardrömmen. Hon slängde saker och ting runt omkring sig och var inte alls sig själv

lik. Hon blev sämre och sämre. Det hände också att hon bröt ihop. Hon mådde fruktans-

värt dåligt. Hon ville ha sin bror hemma; hon ville inte att han var borta på sjukhuset.

Sex till åtta månader senare (efter att diagnosen fastställdes) när vi två satt och pratade

med varandra, upptäckte jag vad det var som plågade henne. Hon förebrådde sig själv för

sin brors sjukdom på grund av en händelse när de var på daghemmet. Det var skuldkänsla

som plågade henne.”

Krishjälp och information

Begreppen krishjälp och krisintervention används i det talade isländska språket som

synonymer; det vill säga betyder samma sak och utförs av professionella. Det är så or-

det används i föräldrarnas beskrivningar och i det följande använder vi ordet krishjälp

som synonym för båda begreppen.

En viktig del av behandlingen var för föräldrarna att få bra kontinuerlig informa-

tion om barnens sjukdom och att bli erbjuden krishjälp vid diagnosbeskedet. De ansåg


.is

att krishjälpen borde skötas av professionella och borde ingå som en självklar del av

behandlingsprogrammet. Några föräldrar menade att krishjälpen även borde finnas

till för deras anhöriga. Angående informationen ansåg föräldrarna att den borde vara

mera målmedveten och att den skulle upprepas flera gånger under behandlingstiden.

Med en målmedveten information menade föräldrarna att de regelbundet eller efter

behov blev tillkallade till ett informationsmöte där det kartlades vad som redan hade

blivit åtgärdat, hur situationen var i dagens läge och vad som kunde tänkas finnas

framöver i behandlingen. De ville också hålla sig informerade om tänkbar utveckling

inom den medicinska forskningen som berörde deras egna barns cancerbehandling.

Föräldrarna var eniga om att okunnighet skapar ångest och ansåg därför att det var

viktigt med en bra information.

Tiden efter behandlingen Alla föräldrar uppgav att de hade lyckats återanpassa sig relativt bra till vardagslivet

och att de hade hittat en ny balans. Mödrarna som tidigare förvärvsarbetade hade bör-

jat arbeta igen och de sjuka barnen hade antingen börjat på daghem eller i skola. För-

äldrarna sa att de var säkra på att sjukdomen var botad samtidigt som några berättade

att rädslan för att barnet skulle insjukna igen fortfarande fanns kvar. Några föräldrar

hade en misstanke om att behandlingen hade orsakat en försenad fysisk utveckling till

exempel försenad motorik eller sämre inlärningsförmåga. De sa att barnen hade en

positiv upplevelse av sjukhusvistelsen och menade att behandlingen som sådan inte

hade haft någon långsiktig psykisk inverkan på dem. Ett föräldrarpar berättade däre-

mot att deras barn som var deras enda barn hade på grund av sjukdomen blivit häm-

mad i sin sociala utveckling och inte lärt sig hur man fungerar och beter sig i en grupp

bland andra barn. De sa att det krävdes en stor insats från deras och skolans sida för

att hjälpa barnet att kommunicera med skolkamraterna och belyste barnets situation

följande. ”En dag slutade han bara på sitt daghem, blev indlagd på ett sjukhus och kom ut

två år senare. När han började skolan var han inte socialt förberedd. Han visste inte hur

han skulle bete sig i en grupp; kunde inte kommunikationsreglerna”.

När det gällde syskonens utveckling ansåg de flesta föräldrarna att de hade klarat sig

bra men det fanns fortfarande bekymmer hos några vilka bestod av beteendeproblem

i form av aggressivitet men i dessa familjer förekom under behandlingstiden andra

traumatiska kriser, bland annat skilsmässa.

När föräldrarna blev tillfrågade om hur de psykiskt hade kunnat återanpassa sig till

vardagslivet visade det sig att i de familjer där det fanns ett välfungerande informellt

nätverk fick föräldrarna bra stöd för att ta sig igenom den traumatiska krisen. I de

andra familjerna som upplevde litet eller inget stöd från sitt informella nätverk fanns

det några som sökte hjälp inom det formella nätverket, t.ex. barncancerföreningens

psykolog, vilket de ansåg vara av stor vikt för dem för att ha kunnat bearbeta den

traumatiska krisen. De flesta av föräldrarna hade fortfarande kontakt med föreningen


.is

och deltog i deras aktiviteter, som dessutom gav dem möjligheter att förmedla deras

erfarenheter vidare till andra föräldrar. Föräldrar som varken upplevde stöd från det

informella nätverket eller sökte professionell hjälp beskrev att det fanns stunder när

de mådde riktigt dåligt och funderade om de ändå inte skulle söka professionell as-

sistans.

AvslutningAtt ge föräldrarna besked om att deras barn har en livshotande sjukdom är en svår

uppgift och enligt Drugge (ref. Crary och Crary 1974) är det av central betydelse hur,

när och var ett besked om cancer lämnas. Att ta emot ett besked om att ens barn har

en livshotande sjukdom är en smärtsam traumatisk upplevelse. Enbart ordet cancer

skrämmer; tankar om döden infinner sig och föräldrarna upplever ett hot i samband

med diagnosen. Vid diagnosbeskedet reagerar alla föräldrarna med ett chocktillstånd

och beskriver starka reaktioner som blockering och vrede. De berättar att de lämnas

ensamma i sitt chocktillstånd och upplever att de inte får tillräckligt stöd från sjuk-

huspersonalen som de uppenbarligen har behov för. Aggressionerna som föräldrarna

belyser är vanliga i kriser och bemötandet av dem kan vara avgörande för hur krisen

genomarbetas. För att minska att agressionerna förstärks och följer dem under hela

behandlingstiden menar Drugge (1988) att det krävs att läkaren från början skapar en

miljö som ger dem möjligheter att agera på ett adaptivt och realistiskt sätt.

Vid diagnosbeskedet förändras familjernas liv radikalt. De flesta familjemedlem-

marna är utan förvarning tagna från sina vardagliga sysslor och föräldrarna tvingas

omstrukturera sitt vardagsliv. Sigrún Júlíusdóttir (1993) påpekar att familjerelationer

i Island är tätare än i de flesta andra länder i väst och att familjer hämtar både det

praktiska och känslomässiga stödet först och främst från sina anhöriga. Detta förstärks

av föräldrarnas berättelser som menar just att deras närmaste anhöriga är familjernas

bästa stöd men gör anmärkan om att anhöriga ofta inte är känslomässigt bättre för-

berädda än själva föräldrarna för att kunna ge stödet med tanke på den känslomässiga

förbindelsen till det sjuka barnet. Anhöriga kan dessutom vara blyga eller rädda för att

tränga sig på och det kan hindra dem att erbjuda föräldrarna hjälp.

Alla familjerna får stöd från sina anhöriga och även från andra. Stödet upplevs olika

av föräldrarna och de gör skillnad på vad de anser vara praktiskt stöd och vad som de

anser vara känslomässigt stöd. Varför somliga föräldrar bättre kan utnyttja stödet än

andra kan delvis bero på hur de känslomässiga förbindelserna är mellan föräldrarna

och deras anhöriga när barnen insjuknar. Som vi förstår det upplevs det praktiska

stödet som befintlig hjälp av de föräldrar som upplever känslomässigt stöd, medan

de som inte upplever känslomässigt stöd anser det praktiska stödet vara mera som en

självklar gest mot dem. För att kunna uppleva känslomässigt stöd är tillit till nätverket

och förståelse av situationen viktig, samt att stödet skall finnas tillhands under hela

behandlingstiden. Familjerna är under en stor påfrestning och Enskär (1997), Adams


.is

(1992) och McCubbin (2002) hävdar att stöd från anhöriga och/eller professionella

är av stor betydelse och en viktig resurs och utan stöd från dem blir det svårare för

föräldrarna att bearbeta krisen. De familjer som har stöd från sina anhöriga under

hela behandlignstiden klarar sig känslomässigt bäst genom krisen jämfört med de som

enbart får periodiskt stöd och vi menar därför att kontinuerligt stöd är av fundamen-

tal betydelse för dessa familjer. Med hänsyn till detta bör det vara sjukhuspersonalens

ansvar att ta initiativet och involvera de närstående i stödarbetet under hela behand-

lingstiden.

Att de sjuka barnen har ett positivt minne av själva sjukhusvistelsen trots den svåra

cancerbehandling kan förklaras med att de får föräldrarnas och andras närståendes

uppmärksamhet dygnet runt och känner sig förmodligen trygga, medan syskonen som

Van Dongen-Melman (1995) kallar för ”de glömda barnen” kommer i skymundan

både från sjukhusets och föräldrarnas sida under behandlingstiden. Föräldrarnas tid

prioriteras av det sjuka barnets behov av omsorg och av våra beskrivningar framgår att

syskonen kan riskera att råka ut för emotionella störningar som överenstämmer med

vad Dyregrov (1990) och Deasy-Spinettas m.fl. (1995) kommer fram till. Vikten av att

arbeta med alla barn bör enligt Hillgaard och Keiser (1993) prioriteras mycket högt,

särskilt med tanke på de förebyggande och hälsobefrämjande aspekterna. Föräldrarna

berättar att sjukhuspersonalen inte pratar med syskonen och med tanke på den fram-

tida utveckling är förståelse och bemötande av syskonens behov av stor betydelse.

Gemensamt med alla föräldrarna är att de drabbas av en kris på grund av deras

barns livsfarliga sjukdom och de uppger att de har lyckats anpassa sig relativt bra till

vardagslivet igen. Föräldrarna anser alla att sjukdomen är botad, men några föräldrar

känner en oro för den möjlighet att barnen kan bli sjuka igen. De flesta föräldrarna

menar att de har kunnat bearbeta krisen och enligt Cullberg (1992) kan en nyorien-

tering ske hos föräldrarna fast sorgen finns kvar om de får möjlighet att arbeta sig

igenom krisen och inte låsas i en bitterhet. Drugge (1988) menar att det kan vara

konstruktivt att se att en cancerdiagnos utlöser en psykisk kris och många patienter

blir adekvat hjälpta om de förstås utifrån ett kristeoritiskt perspektiv. Hon hävdar att

hennes deltagare (vuxna patienter) har svårt att komma fram till nyorienteringsfasen

eftersom det uppkommer ofta ”störningar” i bearbetningsfasen på grund av de osäkra

momenten som finns inbyggda i cancersjukdomar. Vi menar däremot på grund av det

faktum att barnen överlever sjukdomen och att prognosen för barn som insjuknar i

cancer ständigt har förbättrats och att möjligheterna dessutom att bli helt botad är

mycket stora, större än hos vuxna individer, kan ha bidragit till att de flesta föräldrarna

menar att de har kunnat bearbeta krisen och anpassat sig till vardagslivet igen.


.is

ReferenserAdams, David W (1992) Parents of Children With

Cancer Speak Out: Problems, Needs And Sources

of Help. Toronto. Canadian Cataloguing in

Publication

Bjørbæk, Tone (1996). Familiens situasjon når

barn får hjernesvulst. Nordisk Sosialt Arbeid 4, s.

294 – 301

Crary, W & Crary, G. (1974) Emotional crisis and

cancer. A Cancer Journal for Clinicians, 1974, 24,

s.36-39.

Cullberg Johan (1992) Kris och utveckling, en

psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie. Lund,

Natur och Kultur.

Cullberg Johan (1998) Dynamisk psykiatri. Lund,

Natur och Kultur.

Deasy-Spinetta, Patricia & Spinetta, John J. &

Kung, Faith H. (1995) Emotional Aspects of

Childhood Leukemia. A Handbook for Parents.

New York, Leukemia Society of America.

Drugge, Gunnel (1988) Som en vit ros och så där…

52 patienters upplevelser av sin cancersjukdom

och vården omkring den. Umeå, Umeå

Universitet.

Dyregrov, Atle (1990) Barn i sorg. Lund, Student-

litteratur.

Enskär, Karin (1997) Assessing the Life Situation of

Children and Adolescents with Cancer and their

Families, Faculty of Health Sciences. Linköping,

Linköping University.

Finset, Arnstein (1988) Familien og det sosiale

nettverket. Oslo, J.W. Cappelens forlag AS.

Hagstofa Íslands (2002) (Office of Icelandic

Statistics), Landshagir 2001, tafla nr. 2.9

www.hagstofa.is 30.04.2002

Hillgaard, Lis, Keiser, Lis, Ravn, Lise (1993) Sorg

och kris. Stockholm, Liber Utbildning AB.

Icelandic Cancer Society Registration Office,

(2002) Reykjavik www.krabb.is 17.09.2002

Lillrank, Annika (1998) Living One Day at a Time

– Parental Dilemmas of Managing the Experience

and the Care of Childhood Cancer. Helsingfors,

Stakes Research Report 89.

McCubbin, Marilyn; Balling, Karla; Possin, Peggy;

Frierdich, Sharon; Bryne, Barbara (2002) Family

resiliency in childhood cancer. Family Relations:

Interdisciplinary Journal of Applied Family

Studies. Vol 51(2) April, s. 103-111.

Rapport till Barncancerfonden (2000), Stockholm,

BCF

www.barncancerfonden.se 30.04.2002.

Report on Epidemiologic and Therapeutic Results

(2001), Childhood Cancer in the Nordic

Countries, Trondheim, NOPHO

Sawyer, Michael; Antoniou, Georgia; Toogood, Ian;

Rice, Michael (1997), Childhood Cancer: A two-

Year Prospective Study of the Psychological

Adjustment of Children and Parents. Journal of

the American Academy of Child & Adolescent

Psychiatry. 36(12): 1736-1743, December.

Sawyer, Michael; Antoniou, Georgia; Toogood, Ian;

Rice Michael; Baghurst, Peter (2000). Childhood

Cancer: A 4-Year Prospective Study of the

Psychological Adjustment of Children and

Parents. Journal of Pediatric Hematology/

Oncology. 22839 s, 214-220 May/June.

Sigrún Júlíusdóttir (1993) Den kapabla familjen i

det isländska samhället. En studie om lojalitet,

äktensakpsdynamik och psykosocial anpassning.

Göteborg. Göteborgsuniversitet.

Stuber, Margaret L; Kazak, Anne E; Meeske,

Kathleen; Barakat, Lamia; Guthrie, Donald;

Garnier, Helen; Pynoos, Robert; Meadows, Anna

(1997), Predictors of Posttraumatic Stress

Symptons in Childhood Cancer Survivors.

Pediatrics. Vol 100(6) s 958-964.

Van Dongen-Melman, Jeanette Eupemia

Willhelmina Maria (1995). On surviving

childhood cancer. late psychosocial consequenses

for patients, parents and siblings. Rotterdam,

Erasmus University Rotterdam.

Wallén Göran (1996) Vetenskapsteori och

forskningsmetodik. Lund, Studentlitteratur.

Williams, H.A. (1988). Social support and social

network: A review of the literature. J. Pediatr.

Oncol. Nurs.,5(3),s. 6-10.


.is

Summaries

This article describes what happens when parents

learn their child has cancer. We followed eight

families, the children ranging from four months to

six years of age at the time of diagnosis, they all

survived. The parents speak about their initial

reactions, what they felt was most important

during the period of treatment and how they

succeeded in returning to normal life again when

the child recovered. The parents agreed that the

support of family and relations helped them to

recover from the shock and through the treatment

period. They emphasize the importance of being

informed on all aspects of the disease and the

wider situation by healthcare professionals and

how to access psychosocial support for themselves

and their near relatives.

Tässä artikkelissa käsitellään syöpää sairastaneiden

lasten vanhempien elämänmuutoksia. Artikkelissa

kuvataan kahdeksan perheen vanhempia. Lapset

olivat syövän diagnosoimisen aikaan iältään

neljästä kuukaudesta kuuteen vuotta, ja kaikki

lapset selviytyivät sairaudestaan. Vanhemmat

kertoivat kokemuksistaan ja reaktioistaan

diagnoosin kuulemisen jälkeen, tuntemuksistaan

hoitojakson aikana sekä siitä, kuinka perheet

onnistuivat palauttamaan perheen tasapainon

lapsen toivuttua. Vanhempien mielestä perheiden

verkostolta saatu vahva tuki vaikutti heidän

hyvinvointiinsa hoitojakson aikana sekä siihen,

kuinka he onnistuivat toipumaan järkytyksestään.

Vanhemmat painottivat täyden tiedon saamisen

tärkeyttä lapsen sairaudesta sekä psykologisen tuen

tärkeyttä niin heille itselleen kuin sukulaisillekin.


Í þessari grein lýsa foreldrar úr átta fjölskyldum

breytingum sem varð á lífi fjölskyldnanna þegar

börn þeirra veikjast af krabbameini. Börnin voru á

aldrinum fjögurra mánaða til sex ára þegar þau

greindust með sjúkdóminn og öll lifðu hann af.

Foreldrarnir segja frá upplifun sinni og við-

brögðum þegar þeim er sögð sjúkdómsgreiningin,

greina frá því sem þeim fannst mikilvægast á

meðferðartímanum og hvernig fjölskyldunni tókst

að ná jafnvægi á ný þegar barnið náði bata.

Foreldrarnir eru sammála um að góður stuðningur

tengslanets fjölskyldnanna hafði áhrif á líðan

þeirra á meðferðartímanum og hvernig þeim tókst

að vinna úr áfallinu. Foreldrarnir leggja áherslu á

mikilvægi greinagóðra upplýsinga um sjúkdóminn

og sálfélagslegan stuðning fyrir sig og nákomna

ættingja frá fagfólki.

.no


Hun sank sammen over bordet der vi satt. Stemmen ble nes-ten uhørlig for meg da hun hvisket svar på spørsmålene jeg stilte henne. Hun var ti år den gangen, - og satt der med er-faringer ingen ville eie. Men i hvilken grad skal barn trekkes inn som informanter i barneverntjenestens arbeid med overgrepssaker? Har barn tilstrekkelig innsikt i hvilke kon-sekvenser fortellingene deres kan få? Og legger barnevernet for stort ansvar på barnet ved å lytte til deres beskrivelser av omsorgssituasjonen?

Siri Søftestad

Rom for barnestemmer?

Om barns medvirkning i barnevernets arbeid i

overgrepssaker

SIRI SØFTESTADrådgivere-mail: [email protected]

Maren hadde kommet til barneverninstitusjonen en uke tidligere. Tante hadde kjørt

henne til politivakta en fredagskveld. Like før leggetid hadde hun fortalt tanten om fyll

og bråk, og om seksuelle overgrep. Hennes fortelling var innholdsfattig og stikkords-

formet, men de handlet om mor og hennes kjæreste. Hun ble trodd der og da, - og kom

samme kveld til barnehjemmet.

I dagene som fulgte tviholdt hun på at mamma ikke skulle komme på besøk. Hun

ville absolutt ikke snakke med henne. Både barnevern og politi var opptatt av å få

-

.no

innsikt i jentas opplevelser. For å hindre besøk av mor trengte man dessuten en god

begrunnelse. Det ble min oppgave å snakke med jenta. For hva lå bak den sterke veg-

ringen?

Maren fortalte meg, med opprør og rike beskrivelser, om de voksnes fyll, om reiser

hvor hun ble forlatt alene på hotellrom, om kjærestens voldsomme sinne som gikk ut

over både mor og barn. En gang hadde han grepet henne om anklene og hengt henne

med hodet ned fra andre etasje der de bodde. En annen gang hadde hun og moren

gjemt seg bak en sofa mens han brøt seg gjennom ytterdøra til leiligheten.

Jeg spurte henne om de vage antydningene om seksuelle hendelser. Det var som

om all kraft rant ut av henne. Hun skjulte ansiktet og trykket sofaputen inntil seg. Sin-

net var som blåst bort. Hviskende fortalte hun at det var mors kjæreste. På hoteller.

Hjemme. På ferier. Mor hadde vært til stede. Mor hadde sagt hva hun skulle gjøre for

ham. Mor hadde tatt på henne.

Hun kunne ikke treffe mor. Turte ikke. Det hadde skjedd før. Hos noen naboer.

Hun hadde fortalt litt om hvordan hun hadde det. Så hadde mor kommet. Hun hadde

snudd om og snakket det bort da hun så mors fortvilelse og anger. Det måtte ikke skje

igjen. Maren var ti år. Men hun ville ikke hjem.

Jeg var saksbehandler i kommunens barneverntjeneste. Vi hadde fått et oversen-

delsesbrev med akuttvedtak fra politivakta, og skulle i gang med en undersøkelsessak.

Det var ikke første gang. Hele virksomheten var styrt etter Lov om Barneverntjenes-

ten. Barnevernets oppgave var dermed å undersøke om Maren levde under forhold

som krevde tiltak etter barnevernloven. Akuttvedtaket var fattet på grunn av hennes

egen fortelling om hjemmeforholdene. Tante hadde riktignok bekreftet deler av be-

skrivelsen, men Maren var selv hovedkilden som førte til inngripen fra politivakta.

Beskrivelsen var knapp og overfladisk. Vi valgte derfor å utfordre henne til å fortelle

mer: For å bli sikrere på at vi kunne opprettholde akuttvedtaket mens vi undersøkte

omsorgssituasjonen videre. For å få opplysninger som kunne hjelpe oss i valget om

kontakt mellom mor og barn. For å få større innsikt i om moren kunne fortsette å ha

daglig omsorg for henne. For å vurdere om det var grunnlag for politietterforskning

og rettssak.

I møte med overgrepssakenes store utfordringer står vi som barnevernarbeidere

altså overfor en rekke spørsmål: Må, kan eller bør barneverntjenesten benytte barna

som kilder til informasjon? Har barn tilstrekkelig innsikt i hvilke konsekvenser fortel-

lingene deres kan få? Legger barnevernet for mye ansvar på barnet ved å lytte til deres

beskrivelser av omsorgssituasjonen? Setter man barnet i en lojalitetsklemme mellom

foreldre og hjelpere? Hvilke konsekvenser kan det få dersom barnevernet ikke lytter til

barnas opplevelser? Artikkelen setter fokus nettopp på de etiske og metodiske dilem-

maene barnevernsansatte står overfor når de er blitt gjort kjent med bekymringer eller

opplysninger om at barn er utsatt for vold, grov omsorgssvikt eller seksuelle overgrep

fra nære familiemedlemmer. Spørsmålet om innhenting av informasjon fra barn er


.no

viktig i alle typer saker barnevernet jobber med. Incest- og voldssaker innen familien

setter imidlertid dilemmaene på spissen, fordi barnevernets arbeid i disse sakene ofte

fører til store konsekvenser for barnet og familien. Men i hvilken grad skal barn trekkes

inn som informanter i barneverntjenestens arbeid med overgrepssaker?

Særtrekk ved arbeidet med overgrepssakerTabuiserte traumer

Etter min oppfatning er arbeid med overgrep mot barn preget av en rekke vesentlige

særtrekk. Det er gjengs oppfatning at barn som utsettes for seksuelle overgrep er utsatt

for traumatiserende erfaringer (Toverud 1998). Disse traumene er preget av at de er

tabuiserte i vår kultur (Herman 1992). Det er sterke krefter i samfunnet, i den enkelte

av oss og i samspillet mellom oss, som vegrer seg mot å se at et stort antall barn utset-

tes for mishandling, seksuelle overgrep og grov vanskjøtsel fra egne foreldre. Selv om

vi erfarer at overgrepstabuet generelt er betydelig redusert i vår kultur sett i forhold til

tidligere, blir de tabuiserende prosessene særlig tydelige når vi står overfor mistanker

om at et navngitt barn er utsatt for seksualiserte handlinger fra en navngitt person

(Jensen 2002). Mistanker om incest i en familie gir de tydeligste eksempler på dette.

Mistankene handler om seksualitet, kriminalitet og det private. Det oppleves derfor

som svært vanskelig å snakke med barnet, med den som fremmer bekymringene og

med barnets foreldre. Særlig utfordrende er situasjoner hvor det en av foreldrene mis-

tenkes. Vi erfarer at fagfolk i barneverntjeneste, skole, helsetjeneste osv. vegrer seg for

å gå inn i slike oppgaver. Dette fører til at handlingene blir usynlige og opplevelsene

ugyldiggjort (Leira 1990). De blir hemmeligholdt og utspilles derfor i det barnet kan

oppfatte som en ”ikke-virkelighet” (Fürniss 1991). Barnas erfaringer skjules i ordløs-

het og taushet (Jensen 1999).

En tverrfaglig og tverretatlig utfordring

Et annet særtrekk ved overgrepssaker, er nødvendigheten av innsats fra flere instanser.

I de statlige publikasjonene om arbeid med seksuelle overgrep mot barn oppfordres

fagfolk til tverretatlige samarbeid (Sosialdepartementet 1992, Stortingsmeld.nr.53

1992-93, SHD/BFD 2003). Dette fordi det er flere ulike sider av barnets situasjon som

må endres for at både barn og familien som helhet skal få hjelp. Barnet skal først og

fremst beskyttes fra videre overgrep. Her er den eventuell ikke-overgripende forelder

sentral sammen med den kommunale barneverntjenesten. I enkelte tilfelle kan også

politiet bidra til beskyttelse. For det andre er ofte barna og dets nærmeste i behov av

bearbeiding av vonde hendelser og destruktive relasjoner. Her kan ulike deler av det

offentlige apparatet være gode bidragsytere. I mange tilfeller har barne- og ungdoms-

psykiatrien en viktig rolle. For det tredje har vi i Norge en holdning som er nedfelt i

lovs form, at seksuelle overgrep mot barn er kriminelt og derfor handlinger som skal

markeres ved at den skyldige straffes for disse.

Siri Søftestad

.no

For å kunne løse disse oppgavene kreves ulike lovverk, ulike metoder og ulike kom-

petanse. Fagfolk i ulike virksomheter har behov for ulik type kunnskap og har ulike

måter å tilegne seg denne kunnskapen på.

Ulike kunnskapssyn gir ulike tilnærminger

I forbindelse med overgrepssaker er reglene i Straffeloven i fokus for politi og retts-

vesen. En er her opptatt av å innhente objektive gjengivelser av konkrete handlinger.

Når? Hvor? Hvordan? Hvem? Målet er å kunne bevise at en navngitt person har utført

konkrete kriminelle handlinger. Vi gjenkjenner det naturvitenskaplige idealet om ”ob-

jektive sanne fakta”, dvs. et positivistisk kunnskapssyn. Det positivistiske vitenskaps-

syn ser på virkeligheten som noe som eksisterer uavhengig av vår erkjennelse av den

(Lundby 1998). Virkeligheten kan ifølge dette syn betraktes som en bok som kan leses,

– og som kan leses mer eller mindre korrekt. Vitenskapens oppgave er å avspeile denne

virkeligheten. Forskeren kan sammenliknes med et speil som i prinsippet gjengir det

som er slik det er. Denne speilingen kan være mer eller mindre nøyaktig avhengig

av forskerens evne til å besørge at feilkilder blir ”tørket av speilet” (Fog 1999). Kvale

(1997) bruker gruvearbeidermetaforen, hvor man ser kunnskap som skjult metall som

venter på å bli avdekket og bragt opp i dagen, ubesudlet av gruvearbeideren. Objekt

som skal undersøkes er med andre ord atskilt fra subjektet som skal undersøke det.

Dette skiller seg fra de postmoderne retningene som ser virkeligheten som et samspill

mellom verden og de individer som lever i verden (Lundby 1998). Kvale (1997) beskri-

ver tilhengerne av dette syn som reisende som lytter til flere menneskers fortellinger

for siden å reise hjem og fortelle sin fortelling om det de har hørt. Sagt på en annen

måte, den reisende danner seg sin konstruksjon av virkeligheten ut fra de mange kon-

struksjoner av virkeligheten han har hørt. I de siste årene har dette synet fått mange

tilhengere innenfor de humanistiske og samfunnsvitenskaplige fag.

Når man har som mål å innhente objektiv gjengivelse av virkeligheten er det natur-

lig at spørsmålene om barns troverdighet, fantasi og hukommelse blir sentrale. Videre

er det forståelig at voksenperspektivet får forrang for barneperspektivet når virkelig-

heten skal beskrives. En voksen har i kraft av sin alder, erfaring og kompetanse som re-

gel større mulighet til å definere situasjonen, større innsikt i samfunnets forventinger,

større forklaringspotensiale, samt et rikere begrepsapparat.

Politisaken til Maren ble henlagt. Ikke fordi hun ble oppfattet som lite troverdig,

fantasifull eller som en person med svak evne til å huske hva som hadde skjedd. Saken

ble henlagt fordi etaten ikke klarte å frembringe bevis på at navngitte personer hadde

utført kriminelle handlinger. En politisak kan henlegges med to ulike konklusjoner;

enten ”på bevisets stilling” eller ”intet straffbart funnet sted”. For Maren, som for en

rekke andre barn, ble konklusjonen ”henlagt på bevisets stilling”. Overgrepene kunne

ikke bevises etter de krav som Straffeloven krever. Maren snakket ikke i dommeravhø-

ret. Barnelegen fant ingen fysiske tegn på overgrep. Stefar og mor benektet. En henleg-


.no

gelse i politi- eller rettssystemet betyr ikke at andre hjelpeinstanser, som for eksempel

barnevernet, kan legge saken til side.

Fagfolk i andre etater arbeider etter andre lover og har andre målsettinger. En tera-

peut ved barne- og ungdomspsykiatrisk poliklinikk er for eksempel opptatt av at bar-

net skal bearbeide de traumer det har opplevd. Da er barnets opplevelse, forståelse og

den mening hun legger i handlingene sentrale. Terapeuten er ikke ute etter objektive

sannheter. Spørsmålene om troverdighet, fantasi og hukommelse har ikke samme rele-

vans som for politiet. Barnevernet har et selvstendig ansvar for å undersøke mistanker

eller fortellinger om overgrep etter reglene i Lov om Barneverntjenester. En saksbe-

handler i barneverntjenesten balanserer som på en line mellom politi og terapeut, dvs.

hun skal ivareta oppgaver som medfører både kontroll og hjelp. Hun har ikke Straf-

felovens krav til bevis som mål, men hun kan heller ikke fatte vedtak etter Lov om

barneverntjenester på grunnlag av ett familiemedlems opplevelser av virkeligheten.

Forståelsen av barnets situasjon kan ikke baseres på fortolkning av enkeltstående hen-

delser. Barnevernets store utfordring er å ta utgangspunkt i en helhetlig forståelse av

barnet og familien.

Om barnevernets arbeid Barneverntjenesten har en sentral rolle i overgrepssaker. I særdeleshet i saker der bar-

net er utsatt for overgrep i sin familie, i saker hvor ikke-overgripende forelder av ulike

grunner ikke kan beskytte barnet for videre overgrep og i tilfeller hvor en av/begge

foreldrene har behov for støtte, råd og veiledning. De opplysninger barneverntjenes-

ten skaffer til veie ligger ikke bare til grunn for vedtak om omsorgsovertakelse, men

er også betydelige bidrag i privatrettslige oppgjør angående samvær, i henvisning til

behandling i barne- og ungdomspsykiatrien, i rapportering til politiet, samt til de bar-

nevernsansattes vitneprov i rettssaker.

Barnevernet skal som hovedprinsipp samarbeide med foreldrene og bidra til at for-

eldrene styrkes i sin funksjon som omsorgspersoner. De fleste vedtak som fattes av bar-

nevernet er derfor hjelpetiltak. I enkelte familier er det imidlertid et stort sprik mellom

barnas omsorgsbehov og foreldrenes evne til å dekke disse. Dette blir særlig tydelig i

saker der foreldres atferd er psykisk og fysisk skadelig for barnet. Foreldre som utøver

eller som ikke makter å beskytte barna sine mot fysisk vold eller seksuelt misbruk, be-

går også straffbare handlinger ifølge norsk lov. Det offentlige står her overfor familier

hvor det kan være store interessekonflikter mellom barn og foreldre. Foreldre står i fare

for å bli dømt for kriminelle handlinger og å miste omsorgen for barnet sitt. Barna står

i fare for å måtte leve videre med uforutsigbarhet, vold og overgrep, eventuelt å måtte

flytte fra sine foreldre. Hvilken informasjon skal barnevernet innhente? Hvilke fortel-

linger skal være bestemmende for barnevernets beslutninger?

Etter Lov om Barneverntjenester § 4-3 har barnevernet rett og plikt til å undersøke

Siri Søftestad

.no

bekymringer for barn. Hvordan undersøkelsesarbeidet utføres i praksis, hvilke meto-

der som benyttes, er ulike fra tjeneste til tjeneste, fra sak til sak og fra saksebehandler

til saksbehandler. Den største forskjellen er at noen legger hovedvekten på innhenting

av skriftlige rapporter fra ulike personer som kjenner barnet og/eller familien, mens

andre velger å innhente opplysninger for eksempel via samtaler med familiemedlem-

mer og fagfolk, observasjoner av barn og foreldre.

Som saksbehandler for Maren var det min oppgave å innhente så mye informasjon

som mulig om hennes livssituasjon, samt om mors bakgrunn og fungering som forel-

der. Undervisning om at barnevernet kan ødelegge politiets arbeid ved å samtale med

barna før dommeravhør, satt i ryggraden. Etter anonym drøfting med politiet, valgte

vi likevel som barnevern å gjennomføre samtalen. Det syntes grunnleggende viktig å

innhente flere opplysninger for å kunne foreta barnevernfaglige vurderinger, avgjø-

relser og iverksette adekvate tiltak. Politiet fikk referat fra samtalen, og det kom ingen

kritiske bemerkninger til dette da de iverksatte sin etterforskning. Jeg kjente imidlertid

en svak murring i bakhodet. Hadde jeg utsatt jenta for utilbørlig press ved å be henne

avsløre hvordan hun hadde det hjemme? Jeg kunne ikke underslå at vårt viktigste ar-

gument for opprettholde akuttvedtaket og for å handle som vi gjorde, var at ”Maren

har fortalt at…”. Jeg følte trang til å komme i gang med undersøkelsesarbeidet slik at

vi kunne bygge våre vurderinger og tiltak på et bredere grunnlag.

Både miljøarbeideren på barnehjemmet og jeg som saksbehandler brukte mye tid

sammen med Maren. Vi fikk dag for dag større innsikt i hvordan jenta fungerte i dag-

liglivet; om relasjonene til andre barn, om relasjonene til de voksne, om følelsesmessi-

ge reaksjoner, om forholdet hun hadde til seg selv osv. Kjennskapen og observasjonene

forsterket fortellingen om en barndom preget av stor uforutsigbarhet, mors og stefars

rusmisbruk, samt seksuelle relasjoner mellom henne og de voksne. Angsten for ansik-

ter utenfor det mørke soveromsvinduet, hysteriet over slanger som kunne komme opp

av sluken i dusjen, samt seksualisert flørting med mannlige miljøarbeidere ble tolket

som atferd som bekreftet jentas ordfattige fortelling. Liknende atferd og reaksjons-

mønster finner man beskrevet i litteraturen om mennesker som har vært utsatt for

seksuelle overgrep.

Mor hadde benektet alt som handlet om vold og overgrep i politiavhørene. Etter

kort tid opprettet jeg kontakt med henne. Hun lyttet til mine fortellinger om min før-

ste samtale med Maren. Mor benektet ingenting: ”Jeg kan jo ikke si at hun lyver. Men

jeg husker ikke dette.” Jeg satt i sofaen hjemme hos henne. Hun kom ut fra kjøkkenet

med tv-kanne og kaffekopper. ”Jeg er glad Maren får hjelp. Jeg fikk det ikke. Da jeg var

barn. Onkelen min…”. Ikke mer. Men det var nok. Hun bekreftet ikke Marens historie.

Men hun benektet den heller ikke.

Hva hadde skjedd med min forståelse og mitt arbeid dersom jentas fortelling om

vold og overgrep var blitt stående alene? Dersom ikke atferd og følelsesmessige reak-

sjoner bekreftet ordene? Dersom de voksne som hadde kjent henne over lang tid ikke


.no

bekreftet jentas historier om familien? Dersom hun trakk tilbake det hun hadde for-

talt, og benektet eller bagatelliserte forholdet til stefar og mor?

Barnevernet samlet kunnskap om Marens liv fra flere informanter; mor, far, privat-

personer i nettverket og offentlig ansatte som kjente jenta og/eller mor (lærere, helse-

søstre m.fl.) og som tidligere fortalt, fra jenta selv. Vi fikk ”mange bein å stå på”. De

ulike brikkene i ”virkelighetspuslespillet” dannet til sammen et bilde av en livssitua-

sjon preget av omsorgssvikt og overgrep. Vi hadde dermed fratatt Maren ansvaret for

å være hovedkilde alene.

Vi var derfor ikke i tvil da vi fremmet sak med krav om omsorgsovertakelse i Fyl-

kesnemda, og om tilsyn ved samvær mellom mor og barn. Fylkesnemda ga da også

sin tilslutning til barneverntjenestens beskrivelse og syn på Marens livssituasjon og

omsorgsbehov.

Referatet fra den første samtalen mellom Maren og meg viste seg å få varig betyd-

ning. For det første ble fortellingen der de seksuelle overgrepene for første gang ble

språksatt et av de mest sentrale dokumentene i barnevernets arbeid. Innholdet ble

bl.a. lest høyt for mor mens datteren var til stede, slik at de begge skulle vite at vi alle

visste hva som lå som grunnlag for at barnevernet overtok omsorgen. Referatet ble

siden brukt som utgangspunkt for nye samtaler mellom saksbehandler og jenta, samt

i familiesamtalene i barne- og ungdomspsykiatrien, hvor relasjonen mellom Maren og

mor sto i fokus. Seks år etter avdekkingen av overgrepene fikk også referatet fra samta-

len en sentral funksjon i Fylkesnemdas behandling av mors ønske om tilbakeføring av

omsorgen.

Fra enkeltstående fortellinger til et helhetlig bildeÅ fortelle er et så grunnleggende trekk ved mennesket at vi nærmest forholder oss

ubevisst til hvor viktig det er for formidling av hendelser i våre liv (Atkinson 2001).

Betydningen av narrativer, dvs. fortellinger, historier, er kommet i fokus i nesten alle

fag og profesjoner (Riessman 2001). Narrativer er personlige og subjektive. Via nar-

rativene gir personen mening til hvem de selv er, til sosiale situasjoner og til historien

(Riessman 2001, Atkinson 2001). Fortellingene er alltid konstruksjoner der noe frem-

heves og annet utelates. Vi har ulike motivasjoner for å fortelle; for å forklare eller

bortforklare, for å vise andre hvem vi er, for å få oppmerksomhet, for å dele, undervise

eller underholde. Riessman (2001) mener narrativer er kjennetegnet av en ordning i

en rekkefølge; den ene hendelsen får konsekvenser for den neste. Videre at narrativer

skaper ”plots” av forvirrede erfaringer ved å fremstille virkeligheten enhetlig, at nar-

rativer er stedbundne ved å se tilbake på hendelser som er lokalisert til bestemte steder,

samt følger en tidsmessig struktur ved en begynnelse og en avslutning. Hun påpeker

at narrativer også kan være organisert tematisk eller som episoder. De skiller seg ut fra

andre former for ytringer, som eksempel rapportering eller informasjon om demo-

grafiske fakta. Lundby (1998) fremhever at begrepet narrativ impliserer en relasjon,

Siri Søftestad

.no

intersubjektivitet; en person forteller til en annen person. Lytteren er en viktig del av

det narrative, det er denne som skal forstå og fortolke fortellingen.

Den subjektive fortelling, eller narrativ, kommer til sin rett i et sosialkonstruksjo-

nistisk syn på verden. Innen dette kunnskapssynet finnes det ikke en virkelighetsfor-

telling som er mer sann enn en annen. Synet er postmodernistisk ved at det hevder

at mennesker ikke kan erkjenne virkeligheten på en objektiv sann måte, men at vi

forstår virkeligheten og skaper mening gjennom sosial samhandling, gjennom språket

og gjennom kulturen (Lundby 1998). Jeg finner dette interessant fordi fortellinger står

sentralt i vårt praktiske arbeid hvor vi nå enn befinner oss som fagpersoner. Når hjel-

peapparatet, barnevernet eller politiet griper inn i et barns liv, er det ofte en lang rekke

mennesker som forteller sine fortellinger om barnet. Fortellingene kan være ganske

så ulike. Men er en av fortellingene mer sann eller virkelig enn den andre? Er voksnes

fortellinger mer sanne enn barns fortellinger?

Historikk om synet på barnMaren fortalte sin fortelling til meg tidlig på 1990-tallet. Vi var begge både påvirket av

og medvirkende i en tidsbestemt kulturell sammenheng. Barnevernsloven var under

revidering. Kunnskapen om at barn som ble utsatt for seksuelle overgrep var nylig

nådd de kommunale kurslokalene. Synet på barn og barndom var i endring. Som bar-

nevernsarbeider var jeg berørt av de endringer som foregikk på eget og andre fagfelt,

samt i samfunnet generelt. Blant annet var endringen i forståelsen av barn og barns

plass i samfunnet en medvirkende årsak til at Marens fortellinger fikk stor betydning

for barnevernets forståelse og arbeid.

Helt fram til 1970-årene var den vestlige kultur sterkt preget av den utviklings-

psykologi som forsøkte å etablere entydige og universelle begreper på de utviklings-

faser barn skulle igjennom. Barna framsto som ennå ikke ferdig utviklet, og dermed

mangelfulle og irrasjonelle. Det var først i en viss alder at man gjennom en normal

utviklingsprosess kunne framstå som kompetent, rasjonell og ansvarlig menneske

(Kampmann 2000). Innenfor de sosiale vitenskaper var derfor barn og barndom ikke

tilstedeværende. I tillegg var forskningen i denne perioden preget av naturvitenskap-

lige metoder og ideal, der positivismen dominerte grunnen. Det var viktig å kvantifi-

sere og generalisere, slik at man kunne utvikle universelle lover for de forhold som ble

utsatt for vitenskaplige undersøkelser.

Fra slutten av 70-årene har det foregått et paradigmeskifte innen den samfunnsvi-

tenskaplige forskningsverdenen. Positivismen har fått innflytelsesrike utfordrere. Som

nevnt over er fellestrekket at de hevder at det ikke finnes noen objektiv universell sann-

het, bare mange subjektive oppfatninger eller historier som er like ”sanne” (Lundby

1998).

I kjølvannet av dette oppsto det alternative syn på barn og barneforskning. Man kan

si at vi i dag står overfor tre ulike forskningsperspektiver som anvendes i forskning om


.no

barn. Det første, som ifølge Christensen (2000) fortsatt må anses som mest domine-

rende, er den tradisjon som ser barn som objekter. Det vil si at forhold ved barnets liv

blir utforsket gjennom voksnes synsvinkler og forståelser, ved at forskningsdata inn-

hentes fra voksne som har tilknytning til barna. Jeg kjenner dette igjen fra egen praksis.

I en undersøkelsesfase innhenter barnevernet opplysninger fra for eksempel foreldre,

lærere og helsesøstre for å skape seg et bilde av barnas omsorgssituasjon. Barna selv

oppfattes som grunnleggende avhengig av andre, som særlig sårbare og med manglen-

de kompetanse. Den som har fulgt arbeidet med seksuelle overgrep mot barn kjenner

til den sterke fokuseringen på spørsmålet om barns evne til å gi troverdig informasjon

og barns evne til huske og gjengi faktiske hendelser. Det andre perspektivet erkjenner

barn som subjekter. Barnet settes i sentrum, men deres deltakelse er betinget av voksnes

vurdering av deres evner og kompetanse sett ut fra deres kognitive og sosiale utvikling,

samt den livssituasjon de lever i. Det tredje og relativt nye perspektivet involverer barn

som sosiale aktører med egne opplevelser og forståelser, og som handlende i forhold

til å medskape den sosiale og kulturelle verden de lever i. Denne forskningstradisjonen

tar ikke skillet mellom voksne og barn for gitt. Barn gis selvstendig begrepsmessig sta-

tus og er ikke bare en del av et større hele, som for eksempel en familie eller skole.

Denne endringen i syn gjenspeiler seg i offentlige myndigheters forhold til barn.

Barn har fått en ny rolle i vårt samfunn. De anses som medspillere, informanter og

aktører både i eget liv og samfunnsliv. Som eksempel står utviklingen av reglene knyt-

tet til Lov om barn og foreldre og Lov om barneverntjenester, der det har foregått en

endring i synet på barns alder ved høring av deres mening om egen situasjon. Stadig

yngre barn får rettigheter når det gjelder ”å bli hørt” i spørsmål som vedrører deres liv.

Videre utfordres barnevernsarbeidere til å ha en barnesentrert tilnærming i arbeidet

og til å la barna få medvirke i prosessen (NOU 2002:12).

Samtaler med barnDet personlige møtet

Det er svært sjelden at andre personer enn overgriper og barnet er til stede ved selve

overgrepshandlingene. Det finnes ingen vitner. Det er derfor bare to personer som

kan fortelle om disse hendelsene; den, evt. flere, som forgriper seg eller mishandler

barnet og barnet, evt. flere utsatte barn. Den som skader barn forteller ikke selv om

overgrep. I alle fall er det ifølge forskning og erfaring usannsynlig at en som forgriper

seg skal avsløre overgrep som pågår og/eller som er totalt ukjent for andre enn han selv

og barnet. For at barnevernet skal få innsikt i det som har skjedd, er det avhengig av

barnets fortelling og/eller av voksnes fortolkninger av barnets atferd og uttalelser. De

som har kompetanse og mulighet til å fortelle, de barnevernet velger å lytte til, blir de

som dominerer fortolkningen av barnets situasjon.

Som saksbehandler i barneverntjenesten hadde jeg fulgt kursrekken om forståelse

av og framgangsmåter i arbeidet med seksuelle overgrep som ble tilbudt i Vest-Agder

Siri Søftestad

.no

fra slutten av 1980-tallet. Den statlige satsningen på feltet hadde resultert i en sterk

fokusering på seksuelle overgrep mot barn, og kompetanse ble innhentet fra utlandet.

Jeg hadde lært at jeg som barnevernarbeider skulle lytte til barnet. Og tro på det som

ble fortalt. Uavhengig av om det overgikk all min erfaring, fantasi og forstand (Fürniss

1991).

At jeg som saksbehandler selv foretok samtalene med Maren ble avgjørende for

barnevernstjenestens forståelse og arbeid. Møtene med jenta berørte meg sterkt fø-

lelsesmessig. Hun fortalte en fortelling om vold og overgrep med få ord. Men hun

formidlet desto sterkere med markant endring i kroppspråk, mimikk og stemmeleie.

En stor del av min praksis hadde bestått i å innhente skriftlige beretninger om andre

fagfolks møter med barn.

Det personlige møtet med Maren ga meg en visshet om at barnevernet måtte be-

skytte henne. Maren selv ga klart uttrykk for at hun var redd for at hun skulle nekte

for alt hun hadde fortalt dersom hun ble sendt hjem eller hun måtte ha besøk av mor.

Dette hadde skjedd før. Hun hadde da synes så synd på moren sin. Jeg vurderte det

som sannsynlig at mor og stefar ville legge sterkt press på jenta for å få henne til å

trekke tilbake opplysningene og si at hun ville bo sammen med dem. Faren for at hun

ville bagatellisere eller benekte var stor. Vi valgte å lytte til hennes konstruksjon av

virkeligheten. Uten denne erfaringen ville jeg lett latt meg styre av frykten for at mors

advokat ville underkjenne barnevernets inngripen ved å slå i bordet med ”mangel på

objektive bevis” fra sykehus og politi.

Taushet og katastrofehemmeligheter

Det er skrevet mye om ulike fagfolks samtaler med barn; om barneterapeutens arbeid,

om dommeravhør og om kommunikasjon med barn generelt (eks. Rønneberg & Po-

ulsson 2000, Ruud 1996). Her begrenser jeg meg til å poengtere det jeg oppfatter som

spesielle utfordringer knyttet til samtaler med barn i overgrepssaker. Når det gjelder

overgrepsutsatte barn, har kunnskapen om vår kulturs tabuisering av traumeerfaringer

hatt stor betydning for mitt praktiske arbeid. Seksuelle overgrep, familievold, foreldres

rusavhengighet/psykiske sykdom er preget av hemmeligholdelse, skam og ordløshet.

For barn kan det å gi informasjon i overgrepssaker oppleve å bryte en katastrofehem-

melighet. De er bare fem, ti eller fjorten år, men blir tillagt makt og mulighet til å øde-

legge en familie, sende noen i fengsel, sette seg selv ”på gata” eller føre et menneske til

selvmord. I tillegg til frykt for konsekvensene, er det en stor følelsesmessig belastning å

sette ord på skammelige og pinlige handlinger hvor de selv har medvirket.

Min første samtale med Maren bekreftet dette. Hun falt helt sammen. Jeg spurte

konkrete spørsmål og ga henne svaralternativer. Hun svarte hviskende med enstavel-

sesord. Jeg hadde kontakt med henne i flere år etter dette. Jeg opplevde aldri at hun på

eget initiativ satte ord på det hun hadde opplevd. Min erfaring er at det er de voksne

som må bryte tabuet overfor det konkrete barn. Det er en evne som ikke kommer av


.no

seg selv. Fagfolk er også del av den kulturen vi lever i. Tine K. Jensen (1999) sier at

det ikke finnes kulturelt etablerte samtalevaner omkring fenomener som for eksempel

seksuelle overgrep mot barn. Det kreves kunnskap og mot til å bryte barrieren for så

å sette ord på det unevnelige. Når vi som voksne setter ord på unevnelige handlinger

gjør vi barnets ”ikke-virkelige” erfaring virkelige både for barnet selv og for de voksne

som er i barnets nærhet. Vi gir anerkjennelse til det som tidligere var ugyldiggjort

(Leira 1990). Jeg hadde en følelse av å bevege meg på den tynneste is, da jeg satt over-

for Maren første gang. Jeg kjente stor ydmykhet for det lille menneske med seksuelle

erfaringer hun aldri skulle hatt. Jeg hentet fram alt jeg hadde lært på kursene om sek-

suelle overgrep. Kunnskapen ga meg en viss trygghet som virket dempende på den

følelsesmessige stormen. Dessuten var målsettingen med samtalen en motivasjon: Ga

hun informasjon om overgrep ville vi kunne beskytte henne. Med ønske om å gjøre

situasjonen så god som mulig, brukte jeg tid på å forklare jenta hvilken situasjon hun

var i. Det vil si: Jeg prøvde å gi henne en klar hensikt for å fortelle. Jeg ga en tydelig for-

klaring på hva fortellingene skulle brukes til. Videre fortalte jeg at jeg personlig trodde

på det lille som hun hadde fortalt på politivakta, og at mitt ønske og min oppgave som

barnevernarbeider var å hjelpe henne.

Unike barn og observante voksne

Maren var ti år. Svein Mossige (1998) viser til undersøkelser som gir holdepunkter for

at barn fra de er rundt tre år gamle aktivt kan delta i samtaler hvor de sammen med

for eksempel foreldrene utvikler fortellinger om egne erfaringer. På hvilket alderstrinn

kan barn forstå konsekvensene av å fortelle sine opplevelser til barnevern eller politi?

Når er de gamle nok til å forstå den informasjon vi gir dem? Når kan de ta et selv-

stendig valg på om de vil fortelle eller ikke? Min erfaring er at hvert barn er unikt.

Det er store variasjoner når det gjelder sammenhengen mellom f.eks. språkutvikling,

begrepsforståelse, emosjonell modning og den biologiske alderen. Dette er først og

fremst en utfordring til de voksne. Det gjelder å lytte seg fram til og innstille seg på

det enkelte barns bølgelengde. Den voksnes evne til å bruke og å forstå aldersadekvat

språk, til å gi barnet respons, samt til å ta tak i de – ofte vage og tvetydige - signalene

som barnet viser, er avgjørende for kommunikasjonen. Barnets fortelling om overgrep

kan ofte komme i en form og i en sammenheng som overrasker oss voksne. Kanskje er

det bare erfaring som kan gjøre oss tilstrekkelig observante?

Jeg skriver over om Marens ulike reaksjoner fra tiden hun bodde på barnehjem-

met. Jeg oppfatter angstreaksjonene og den seksualiserte atferden som signaler hun

sendte ut til oss. Noen ganger var imidlertid språkbruk og handlinger så ”støyende” at

vi voksne ikke var beredt på å lytte oss fram til hva som lå under. Vi hadde mer en nok

med å forholde oss til de konkrete utslagene, om vi ikke også skulle ta tid til å forstå

meningen bak dem.

Når det gjelder fortellinger om det skammelige, smertefulle og ”farlige”, er det

Siri Søftestad

.no

grunn til å tro at relasjonen mellom barnet og den voksne er avgjørende for hva som

fortelles. Disse barna har ingen grunn til å ha tillit til voksne mennesker. De er blitt

sveket, stigmatisert og krenket. Mange har erfaringer med fagfolk som har vist seg som

handlingslammede og maktesløse overfor familiens problemer. Fog (1994) fremhever

at den voksnes vilje til å vise seg som ”et levende menneske”, til å la seg berøre og å til

dele fra eget liv, kan virke forløsende på barnets formidling.

Barnestemmer i faglig kontekstI arbeidet med overgrepssaker, krever Lov om Barneverntjenester at barnevernsarbei-

dere skal ta et klart og entydig standpunkt. Samme krav kommer ofte fra barnets fa-

milie, kollegaer i samarbeidende etater, samt Fylkesnemdas medlemmer. Det kreves at

saksbehandler og barnevernleder må ta stilling til hvilken virkelighetsframstilling de

”tror på mest på”: Mors? Barnets? Den sakkyndige psykologens? Slik jeg ser det, har

barnevernsarbeidere en utfordring i å vise at dette er et krav som verken kan eller bør

oppfylles. Overgrepssakene krever at man makter å ha mange forhold i hodet samtidig.

I tillegg til å inkludere de ulike personenes fortellinger om hva som er ”sant” og ”virke-

lig”, og arbeidet med å danne seg et så klart bilde som mulig av de konkrete volds- og

overgrepshandlinger barnet har vært utsatt for, må man være bevisst på at disse hand-

lingene ikke utføres i et vakuum. I incest- og familievoldssaker utføres de konkrete

handlingene mellom mennesker som har en nær relasjon til hverandre. For å handle

til barnets beste, er det ikke nok at handlingene stoppes. Det må også arbeides med

å forstå de relasjonelle bånd, tilknytningen familiemedlemmene imellom og selve at-

mosfæren barnet lever i. For å få innsikt i familiens liv, trenger barnevernet å innhente

opplevelsene til alle medlemmene, også barnets. Men ikke barnets fortelling alene.

Barnevernet lyttet til Marens stemme, men hun fikk ikke bestemme. Det var viktig å

ikke ”dytte henne” foran meg som et alibi for avgjørelsene. Jeg har senere tenkt på alle

de barn og unge som ”høres” i konfliktfylte samværs- og omsorgsovertakelsessaker. I

enkelte tilfeller blir det svært vanskelig for foreldre, meklere, dommer og Fylkesnemda

å komme fram til en tilfredsstillende løsning. Blir barn som ”høres” presset til å ta en

avgjørelse ingen voksne makter å ta? Bruker vi barnets fortellinger for å unnlate å ta

stilling? I møte med Maren ønsket jeg å være bevisst både min maktposisjon og mitt

ansvar som offentlig ansatt fagperson. Min målsetting var å bruke denne posisjonen til

å vise handlekraft, å være en ansvarlig voksen overfor et sårbart barn.

Barnevernets utfordring er å fatte beslutninger og handle ut fra en plattform av

faglig argumentasjon. Saker som vedrører overgrep mot barn synliggjør at den enes

versjon av hva som er sannheten ikke er ”like god” som den andres. Fortellingene som

fortelles, handlingene som beskrives, observasjonene av barnets atferd, språk, samspill

osv. må sees og forstås i lys av empirisk forskning. Det vil si, teori og empirisk fors-

kning må etter min mening være del av den hermeneutiske prosessen for å danne et

helhetsbilde av situasjonen. Jeg valgte å se de ulike fortellingene jeg hørte om Marens


.no

liv i sammenheng med den teori og empiri som fantes om familier med vold og seksu-

elle overgrep. Det vil si at jeg konstruerte barnevernets fortelling om Marens omsorgs-

situasjon. Marens egen fortelling var blitt èn av mange. I starten var vi helt avhengige

av jentas informasjon. Den ga oss mulighet til å kunne arbeide innen rammen av et

juridisk holdbart akuttvedtak. Dette ga jenta beskyttelse fra overgrep og fra uhensikts-

messig påvirkning, evt. trusler for å bagatellisere eller benekte tidligere fortellinger, fra

mor og stefar. Vi ga henne rom og mulighet til å fortelle, med den hensikt at hun ville

bli beskyttet. Sårbarheten lå i at hun som tiåring kunne blitt stående som eneansvarlig

for barnevernets avgjørelser. I løpet av undersøkelsesfasen lyktes imidlertid barnever-

net etter min mening å ta dette ansvaret fra Maren. Avgjørelse om fosterhjemsplas-

sering og arbeid med overgrepserfaringene ble ikke bygd på hennes fortelling alene.

Hennes informasjon var blitt hørt, fortolket og forstått i en større kontekst. Om Maren

og hennes mor deler min oppfatning vet jeg ikke. Kanskje er det i deres forståelse tiå-

ringen som må bære skylden for å ha forrådet sin mor?

LitteraturAtkinson, Robert (2001) ”The life story interview”,

i: Gubrium, Jaber F.&Holstein,

James A. (red.): Handbook of Interview Research

Context and Method”, Sage Publications

Christensen, Pia Haudrup (2000) ”Etikk og taktikk

i forskning med børn”, i: Jørgensen, Per

Schultz&Kampmann, Jan (red.) (2000): Börn

som informanter, Börnerådet, Köbenhavn

De nasjonale forskningsetiske komiteer: ”Etikk og

forskning på barn”, Skriftserie nr.13, 1999

Fog, Jette (1994) Med samtalen som udgangspunkt.

Det kvalitative forskningsinterview. Akademisk

Forlag

Jensen,Tine K. (1999) Samtalen som forsvant. Kan

barns deltakelse i familieterapeutiske samtaler

hjelpe til å gjenopprette dialogen i familien?

Fokus på Familien, vol.27,s.203-214

Jensen,Tine K. (2002) ”Mistanke om seksuelle

overgrep. Foreldres fortolkning av kulturell

praksis”, i: Thorsen, Kirsten og Toverud, Ruth

(red.): Kulturpsykologi. Bevegelser i livsløp.

Universitetsforlaget

Kampmann, Jan (2000) ”Börn som informanter og

börneperspektiv” i Jørgensen, Per Schultz&

Kampmann, Jan (red.) (2000): Börn som

informanter, Börnerådet, Köbenhavn

Kvale, Steinar (1997) Det kvalitative forskningsin-

tervju, Oslo, ad Notam Gyldendal

Leira, Haldis (1990) ”Fra tabuisert traume til

anerkjennelse og erkjennelse. Del I Om arbeidet

med barn som har erfart vold i familien”,

Tidsskrift for Norsk Psykologforening, 27, s.16-22

Lov om barneverntjenester av 17.juli 1992 nr.100

m/ endringer ved lov 11.august 2000 nr. 76

Lundby, Geir (1998) Historier og terapi. Om

narrativer, konstruksjonisme og nyskriving av

historier. Tano Aschehoug

Mossige, Svein (1998) Har barnet mitt vært utsatt

for seksuelle overgrep? En narrativ analyse av

mødres fortelling, Oslo, Nova Rapport 21

NOU 2000:12 Barnevernet i Norge. Tilstandsvur-

deringer, nye perspektiver og forslag til reformer

Riessman, Cathrine Kohler (1993) Narrative

analysis, Qualitative Research Methods Series

30, Sage Publications

Rønneberg, Anne Lise og Poulsson, Anne (2000)

Barn som vitner. Universitetsforlaget

Ruud, Anne Kirsti (1996) “Kommunikasjon med

barn utsatt for omsorgssvikt/overgrep”, i: Kjær,

Margrethe (red.), artikkelsamling fra Nic.Waal

Sosialdepartementet (1992) Seksuelle overgrep mot

barn. Veileder.

Siri Søftestad

.no

Sosial- og helsedirektoratet og Barne- og Familie-

departementet (2003) Seksuelle overgrep mot

barn. En veileder for hjelpeapparatet.

St.meld.nr.53 (1992-93) Om seksuelle overgrep mot

barn. Eit overgrep er eit for mykje.

Toverud, Ruth (1998) Barn, terapi og seksuelle

overgrep – en studie av psykoterapeuters

beretninger, Tano Aschehougs Fonteneserie

Summaries

This paper discusses whether the child protection

service should ask children suspected of sexual and

physical abuse to speak about what could be highly

personal and sensitive matters.. We take the story

of Maren, a ten-year-old girl, as a test case, and

look at some of the ethical and methodological

dilemmas facing child protection workers and

carers. Do the children fully understand the

consequences of telling their story? Do we give

children too much responsibility when we ask

them to disclose highly personal information?

What could be the consequences if we did not

listen to the children’s narratives? The paper

describes in brief issues springing out of abuse

work, the work of the child protection services, the

narrative perspective in constructions of reality,

historical perceptions of the child and childhood

and the challenges of interviewing abused

children.


Tässä artikkelissa tarkastellaan, tulisiko lastensuo-

jelupalveluissa kehottaa lapsia kertomaan hyvin

henkilökohtaista ja luottamuksellista tietoa, kun

on kyse työstä seksuaalisesti hyväksikäytettyjen tai

väkivaltaa kohdanneiden lasten kanssa. Artikkelissa

käsitellään lastensuojelutyöntekijöiden kohtaamia

eettisiä ja metodologisia dilemmoja Marenin, 10-

vuotiaan tytön, kertomuksen kautta. Ymmärtävät-

kö lapset täysin tarinansa kertomisen seuraukset?

Annammeko lapsille liian paljon vastuuta

pyytäessämme heitä paljastamaan hyvinkin

henkilökohtaista tietoa? Millaisia seurauksia voisi

olla, jos me emme kuuntelisi lasten kertomuksia?

Artikkelissa kuvaillaan myös lyhyesti hyväksikäy-

tettyihin lapsiin kohdistuvan työn erityiskysymyk-

siä, lastensuojelupalvelujen työtä, narratiivisuus-

näkökulmaa todellisuuden rakentumisessa, lasten

erilaisia asemia historiassa sekä hyväksikäytettyjen

lasten haastattelemisen haasteita.

Þessi grein einblínir á hvort barnaverndarnefnd

ætti að bjóða börnum að segja frá mjög persónule-

gum og trúnaðarlegum upplýsingum þegar verið

er að vinna með kynferðislega misnotkun gegn

börnum og ofbeldi gagnvart þeim. Gegnum

frásögn tengiliðsins Maren, sem er tíu ára gömul

stúlka fjallar höfundur um nokkur atriði sem

tengjast siðferðilegum og aðferðarfræðilegum

vandamálum sem geta snúið að starfsmanni frá

barnavernd þ.e. eftirfarandi: Skilja börnin

afleiðinguna af því að segja sögu sína ? Er of mikil

ábyrgð löggð á börnin þegar við biðjum þau um að

segja frá persónulegum upplýsingum ? Hvaða

afleiðingar gætu skapast ef við myndum ekki

hlusta á sögur barnanna? Í greininni er einnig lýst

stuttlega hinum sérstöku vandmálum í vinnu er

tengjast misnotkun á börnum, vinnu barnavern-

dar, sjónarhóli frásagnanna í túlkun raunverulei-

kans, mismun á ástandi barnanna meðan á

sögunni stendur og áskoruninni sem felst í því að

taka viðtöl við börn sem hafa verið misnotuð.

.fi


Denna artikel berör tvärvetenskaplig undervisning i socialt arbete och nära undervisningsämnen. Kursen ”Att möta mentalvårdsklienter tvärprofessionellt” har hållits åren 2001, 2002 och 2003. Huvudmålet har varit att utveckla öp-penhet i praktisk sakkunskap. Medverkat har institutioner-na för folkhälsovetenskap, vårdvetenskap, socialpolitik och socialt arbete samt psykologi vid Tammerfors universitet. I artikeln granskas kursens pedagogiskteoretiska bakgrund, kursens målsättning, innehåll och förlopp. Även forsknings-planen av inlärningen under kursen och preliminära forsk-ningsresultat presenteras.

Anna Metteri och Pertti Hämäläinen

Att utveckla öppenhet i praktisk sakkunskap som tvärvetenskapligt samarbete i undervisningen

ANNA METTERITammerfors universitete-mail: [email protected] HÄMÄLÄINENTammerfors universitetsjukehus, Rättspsykiatriska Klinikene-mail: [email protected]

Pedagogiskteoretisk bakgrundDen pedagogiska målsättningen för vår undervisning är att utveckla gränsöver-

skridande sakkunskap både i fråga om tänkande och praxis inom mentalvårdsarbetet.

Mentalvårdsarbetet av i dag är tvärprofessionellt samarbete. Färdigheter i teamarbete

-

.fi

behövs för alla uppgifter inom hälsovården både när det gäller ledning av arbetsen-

heter och arbetsgrupper, uppgifter inom planering och arbetsledning samt praktiskt

klientarbete. Det är viktigt att man tillägnar sig dessa färdigheter redan under grund-

utbildningen. De teoretiska och pedagogiska utgångspunkterna för undervisningen

har varit följande: konstruktivistisk inlärningsuppfattning (t.ex. Tynjälä 1999), tvär-

vetenskaplighet (t.ex. Ronkainen 2001), växelverkan, empirisk inlärning (t.ex. Kolb

1984), problembaserad inlärning (t.ex. Poikela 2001 ).

Målet för kursen har varit att utveckla studenternas förmåga att reflexivt och kri-

tiskt utvärdera uppbyggandet av sin egen yrkesindentitet både i förhållande till den

egna utbildningen och till erfarenheterna i den tvärprofessionella gruppen.

Att den konstruktivistiska uppfattningen om inlärning utgör utgångspunkten för

denna kurs innebär att vi inte lär ut någon på förhand fastställd absolut riktig verksam-

hetsmodell utan att vi i stället tillsammans med studenterna och klientskådespelarna

i varje enskilt fall i praktiken undersöker de modeller som kommit till användning.

Mångvetenskap eller tvärvetenskap betyder här inte att olika vetenskapsgrenar bara

mekaniskt förenas med varandra så som det ofta uppfattas. I samband med denna

kurs avser vi med tvärvetenskap å ena sidan äkta vetenskaplig mångkunnighet hos

studenten i form av överskridande av gränserna för den egna vetenskapsgrenen. Å an-

dra sidan innebär tvärvetenskap att man inser att klientsituationerna består av många

olika beståndsdelar och inte kan förklaras enbart genom en enda vetenskapsgren. På

denna kurs hör empirisk inlärning ihop med att studenterna övar sig vid simulerade

och autentiska klientmöten. I början av kursen skapas en förtroendefull atmosfär som

möjliggör empirisk inlärning och där varje deltagare kan bidra med och behandla

den empiriska dimensionen i klientmötet utan att detta återförs till någon på förhand

fastslagen intervjustruktur eller förklaringsmodell.

Kursen ”Att möta mentalvårdsklienter tvärprofessionellt” innehåller element som

kan anses höra till traditionen om problembaserad inlärning. En central skillnad ligger

emellertid däri att vid traditionell problembaserad inlärning utgår man ifrån att vissa

fakta och på dessa baserade lösningar ska hittas och dessa måste studenterna själva

komma fram till (t.ex. Wood 2003; Jaques 2003). Utgångspunkten för denna kurs är

kritisk inställning också till begreppet sanning och vetenskapligt vetande. På denna

kurs vill vi problematisera också lösningar till problemsituationer.

Förändringar i välfärdsstaten och i vårdsystemet som bakgrundsfaktorerDe enorma förändringar som skett inom välfärdsstatens social- och hälsovårdssystem

under de senaste tjugo åren har ställt nya krav på det traditionella professionssystemet

och traditionell sakkunskap. Det har lett till behovet av en ny tvärvetenskaplig men-

talvårdsutbildning. De allra största förändringarna i de nordiska välfärdsstaterna har

kanske just hänt inom mentalvårds- och den psykiatriska sjukvårdssektorn. Detta är


.fi

en central orsak till att kursens mångprofessionella arbetsövningar just förverkligas

inom mentalvårdsområdet.

Nya utmaningar som riktar sig mot mentalvårdens sakkunskap under den sista ti-

den kan granskas ur tre synvinklar: För ca tjugo år sedan påbörjades den stora förän-

dringsaktionen inom vården med den så kallade anti-institutionaliseringsutvecklin-

gen. Sedermera har utvecklingen fortsatt mer med strukturella förändringar bl.a. som

organisatoriskt-funktionella systemförändringar mellan stat och kommun. En annan

synvinkel är att i ett ständigt systemförändringstillstånd söker de olika yrkesgrupperna

eller de olika professionella sin plats, sin ställning och sina uppgifter inom mentalvår-

den. Detta syns dels som samarbetsproblem, dels som nya försök att finna nya lös-

ningar till dessa problem (Luomahaara et al 2000; Markström 2003). Som en tredje

synvinkel som lyfts centralast fram i vår undersökning och forskning är de frågor som

är yrkesgruppsspecifika, dock subjektiva och som hör till den egna yrkesidentitetsut-

vecklingen.

Fastän de praktiska övningarna och den reflektion som sker i samband med dem

främst riktar sig till interaktionen i samspelet på mikronivå, så ger kursen möjlighet

till diskussioner som möjliggör för envar yrkesgrupp ett yrkesidentitetslyft med vida-

rekoppling till större, (makro) samhälleliga sammanhang.

Kursens innehåll och förloppDe tvärprofessionella arbetsgrupperna av studenter har bestått av medicine studeran-

den samt studeranden i vårdvetenskap, socialt arbete och psykologi. I varje kurs har det

deltagit studenter från var och en av dessa institutioner, fyra studenter per institution,

och studenterna har indelats i fyra tvärprofessionella arbetsgrupper. Vid genomföran-

det av kursen (figur 1) har man sammankopplat utarbetandet av pedagogiskteoretiska

synpunkter med den praktiska inlärningsprocessen och med forskning.

Figur 1. Kursens framskridande under tre veckor.

I början av kursen presenterades kurshelheten för studenterna och man höll anföran-

den om kurslitteraturen (Eriksson & Arnkil 1995; Launis 1997; Seikkula 1999), vilket

gjorde det möjligt för studenterna att orientera sig i kursens innehåll. Därefter gick

man igenom kursens pedagogiskteoretiska utgångspunkter på basen av föreläsnin-

garna och diskussionerna i anslutning till dessa.

Orienteringen och slutseminariet var gemensamma för hela kursen. Övrig un-

dervisning genomfördes som arbete i smågrupper. Under de handledda övningarna


.fi

mötte den tvärprofessionella studentgruppen skådespelare som spelade klienter vid

simulerade klientsituationer. Som skådespelarklienter agerade två personer med lång

praktisk erfarenhet av mentalvårdsarbete. Den ena av dem hade dessutom teaterut-

bildning. Vid de simulerade klientmötena mötte studentgrupperna dels en man med

rusmedels- och mentalproblem i samband med skilsmässa, dels en ensamförsörjande

kvinna som redan länge lidit av somatiska smärtor och svårigheter med att orka.

Vid det handledda övningstillfället var två lärare hela tiden närvarande och tillfället

videofilmades. Övningen kunde avbrytas i sådana punkter av intervjun där det föreföll

befogat att inhämta klientens respons av egna intryck och upplevelser. Klientmötet

varade totalt i ca en timme. Därefter användes ungefär tre timmar till att reflektera

över intervjumötet ur olika synvinklar. Vid dessa diskussioner gick man igenom varje

deltagares upplevelse av klienttillfället. Bl.a. behandlades intryck och tankar både i re-

lation till den egna sakkunskapen, till klienten och till hur de övriga medlemmarna i

den tvärprofessionella gruppen arbetade. Till slut gjorde teamet upp en plan för kli-

entmöten vid en mentalvårdsenhet. Dessa klientmöten genomfördes vid Tammerfors

universitetssjukhus (TAYS) psykiatriska akutavdelning, Tammerfors mentalvårdscen-

trals dagsjukhus, Ylöjärvi familjecenter, samt vid boende- och verksamhetscentret för

rehabilitering av mentalklienter i Muotiala i Tammerfors. Ovannämnda klientmöten

genomförde grupperna utan lärare.

Veckan efter klientmötet träffades varje studentgrupp på egen hand för att på ba-

sen av klientintervjuerna förbereda ett framförande för diskussionsseminariet. Under

förberedningsarbetet kunde de närhelst de önskade konsultera lärarna. Framförandet

förbereddes i smågrupper och presenterades vid slutseminariet enligt följande struk-

tur:

1) beskrivning av det konkreta klienttillfället

2) reflektion över de hjälpalternativ som klienten framfört vid tillfället: vad som

redan hade framförts, klientens egen uppfattning om vad som redan framförts,

tankar som uppstått hos studenterna om hjälpalternativ.

3) de referensramar studenterna använde vid definition av problemet

4) diskussioner om den egna yrkeskunskapen och sakkunskapen

5) den egna yrkeskunskapen i jämförelse med de andras

6) växelverkan inom den tvärprofessionella studentgruppen: vad befrämjade och vad

utgjorde hinder för samverkan

7) makten i förhållandet mellan klienten och teamet

Vid seminariet höll varje enskild smågrupp ett 20−30 minuter långt inledande an-

förande som följdes av en allmän diskussion på basen av inledningen. För varje grupp

reserverades 1 t och 20 min.


.fi

Undersökningen I forskningsplanen för kursen undersöker vi studenternas sakkunskap vid den aktuella

tidpunkten och hur dess gränser kan överskridas under den tvärvetenskapliga under-

visningsprocessen. Avsikten med vår undersökning är att klarlägga på vilka villkor och

på vilket sätt sakkunskapen öppnas och breddas under denna process.

Materialet i undersökningen består av videoinspelningar, ljudband, material pro-

ducerade med inlevelsemetoden och studenternas skriftliga respons om processen

samt observationer som de handledande lärarforskarna gjort under deltagandet. Vi-

deoinspelningarna har gjorts under simulerade klientmöten och även de handledande

lärarnas interventioner har filmats. Inlevelsemetoden användes så att studenterna fick

en skrivuppgift med ett kort utdrag ur en aktuell situation för en person i en svår livs-

situation samt hurdan situationen var ett år senare. Studentens uppgift var att skriva

ned vad som hänt som förändrat situationen på det sätt som beskrivs. Diskussions-

seminariet är inspelat och utskrivet i sin helhet. I slutet av kursen skrev studenterna

sin egen beskrivning av vilka lösningar de ansåg ha varit till viktig hjälp för den klient

de träffat. Den skriftliga responsen under kursen skapar för sin del den växelverkan

som utgör den pedagogiska grunden för kursen. I sin respons beskrev och utvärderade

studenterna till först den sakkunskap deras hittillsvarande akademiska utbildning gett

dem. Sedan utvärderade de den egentliga kursen och dess förlopp.

Forskarlärarna använder som material också sina egna iakttagelser under kurspro-

cessen. I arbetet utnyttjar de sin egen erfarenhet och sakkunskap men ger även ut den

till problematiseras. Vid undersökningen används analysmetoder för kvalitativa textu-

ella material samt kontextuell approach. Det sistnämnda innebär att texterna inte be-

handlas avskilt från det sammanhang där de producerats utan de betraktas som en del

av den strukturella processen under kursen. I texterna förekommer olika diskursiva

ställningstaganden som representerar olika synpunkter och som sådana ligger utanför

uppdelningen i rätt-fel. Detta innebär emellertid inte att dessa synpunkter och ställ-

ningstaganden inte skulle kunna utvärderas kritiskt. En mångsidig kritisk utvärdering

av synpunkterna och ställningstagandena utgör ett centralt pedagogiskt element i kur-

sen. En dylik kritisk utvärdering görs inte ur någon absolut på förhand given synvinkel

utanför processen (Foucault 1987, 110).

ResultatEnligt de observationer och tolkningar av materialet vi hittills har gjort leder det att

utveckla öppenhet i en tvärprofessionell arbetsgrupp till en upplevelse och ett tillstånd

av icke-vetande1. Då man befinner sig i tillståndet av icke-vetande måste en medlem i

1 Vi granskar närmare teoretiskt innehåll, betydelse och pedagogisk användning av begreppet icke-vetande

i vår utkommande artikel (Metteri & Hämäläinen, utkommande).


.fi

en tvärprofessionell arbetsgrupp som aktör ta ansvar för sitt eget tänkande vilket inte

opåverkat kan återföras till någon på förhand fastställd auktoritet eller någon veten-

skaplig grund. Praxis vid icke-vetandet är att ställa frågor till de andra och sig själv

samt att leta fram argument i förhållande till den fråga som behandlas.

Lärarnas betydelse betonas med tanke på säkerheten och förtroendet inom grup-

pen samt uppbyggandet av dialogens samtalsmiljö.

SlutsatserI fortsättningen är det skäl att i såväl social- och hälsopolitiska diskussioner som vid

vetenskaplig forskning närmare granska följande fråga: Om man använder sig av verk-

samhetssättet att ”öppna sakkunskapen”, hur och i vilken mån kunde det göra det möj-

ligt att finna lösningar på konkreta komplicerade klientsituationer och dessutom vara

en lösning på de strukturella problemen i det nuvarande servicesystemet (se figur 2).

Figur 2. Att öppna sakkunskapen som tillvägagångssätt: slutsatser


.fi

Litteratur:Eriksson, Esa & Arnkil, Tom Erik (toim.) (1995)

Ammattilaiset arvailevat toisistaan. Tulkintaver-

kosto psykososiaalisessa työssä. [Experters

antaganden om varandra. Tolkningsnätverk i

psykosocialt arbete.] Raportteja 184. Helsinki,

Stakes.

Foucault, Michel (1987) Questions of method: an

interview of Michel Foucault. In Kenneth

Baynes & James Bohman & Thomas McCarthy

(eds.) After philosophy: end or transformation.

Cambridge, Mass, MIT Press, 100−117.

Jaques, David (2003) Teaching small groups.

British Medical Journal 326 (1 March), 492−494.

Kolb, David A. (1984) Experiential learning.

Experience as the source of learning and

development. Englewood Cliffs, New Jersey,

Prentice-Hall, Inc.

Launis, Kirsti (1997) Moniammatillisuus ja rajojen

ylitykset asiantuntijatyössä. [Tvärprofessionali-

tet och gränsöverskridnigar i ekperters arbete].

Teoksessa Juhani Kirjonen & Pirkko Remes &

Anneli Eteläpelto (toim.) Muuttuva asiantunti-

juus. [Förändrande expertis.] Jyväskylä,

Koulutuksen tutkimuslaitos, Jyväskylän

yliopisto, 122-133.

Luomahaara, Jaakko & Vuorinen, Marja & Naarala,

Mikko (2000) Puhkisäästetyt mielenterveyspalve-

lut. [Mentalvårdssparandet till döds.] Helsinki,

Stakes.

Markström, Urban (2003) Den svenska psykiatrire-

formen bland brukare, eldsjälar och byråkrater.

Umeå, Boréa.

Metteri, Anna & Hämäläinen, Pertti (utkomman-

de) Ei-tietäminen teoreettisena näkökulmana

moniammatillisuuden opettanisessa. [Icke-

vetande som teoretisk bakgrund för undervis-

ningen i tvärprofessionellt samarbete.]


Poikela, Esa (2001) Ongelmaperustainen

oppiminen yliopistossa. [Problembaserad

inlärning vid universitetet] Teoksessa Esa

Poikela & Satu Öystilä (toim.). [Forskning är

inlärning –inlärning är forskning.] Tampere,

Tampere University Press, 167-185.

Ronkainen, Suvi (2001) Monitieteellisyyden

käytäntöjä. [Praxis inom tvärvetenskapen] I

arbetet Leskelä, Maarit (red.) Puheenvuoroja

menneisyydestä. [Uttalanden ur det förgångna.]

Kulttuurisen vuorovaikutuksen ja integraation

tutkijakoulun julkaisuja 6. [Publikation 6 av

skrifter utgivna av Forskarskolan för kulturell

växelverkan och integration. Åbo, Åbo

universitet]. Turku, Turun Yliopisto, 9−34.

Seikkula, Jaakko (1999) Reflektiivinen tiimi ja

avoin dialogi – kun itse keskustelu tulee

tärkeimmäksi. [Reflektiva team och öppen

dialog – när diskussionen blir det mest

centrala.] Teoksessa Jukka Aaltonen & Raili

Rinne (toim.) Perhe terapiassa. Vuoropuheluja

vuosituhannen vaihtuessa. [Familjen i terapin.

Dialoger vid sekelskiftet.] Jyväskylä, Suomen

Mielenterveysseuran Koulutuskeskus, 84-94.

Tynjälä, Päivi (1999) Konstruktivistinen

oppimiskäsitys ja asiantuntijuuden edellytysten

rakentaminen koulutuksessa. [Konstruktivism

som inlärningsbegrepp och skapande av

förutsättningar för sakkunskap i utbildningen] I

arbetet Eteläpelto, Anneli & Tynjälä, Päivi (red..)

Oppiminen ja asiantuntijuus. Työelämän ja

koulutuksen näkökulmia. [Inlärning och

sakkunskap. Arbetslivets och utbildningens

synpunkter.] Juva, WSOY, 160−179.]

Wood, Diana F. (2003) Problem based learning.

British Medical Journal 326 (8 February),

328−330.

.fi

Summaries

Developing open expertise in interdisciplinary

teaching of client-team interaction in mental

health

This article describes and explores the aim, content

and process of an interdisciplinary course on

client–team interaction in mental health along

with the research design of the course and the

preliminary results of the study. The course was

organized in 2001, 2002 and 2003 at the University

of Tampere and involving the Departments of

Public Health, Nursing Science, Psychology and

the Department of Social Policy and Social Work.

The pedagogical aim of the course was to develop

open expertise and an ability to cross borders in

mental health work. The course combined the

development of the theoretical and pedagogical

views with practical learning processes and

research.

Keywords: interdisciplinary teaching, open

expertise, client–team interaction, mental health

work

Þróun opinnar fagmennsku í kennslu á innra

starfi (interdisciplinary) í gagnvirku skjólstæðin-

gateymi (client-team) á sviði geðheilbrigðis.

Þessi grein lýsir og kannar markmið, innihald og

ferli á námskeiði í könnun á innra starfi (interdis-

ciplinary) á gagnvirku skjólstæðingateymi (client-

team) innan geðheilbrigðis. Greinin kynnir

rannsóknarsnið þessa námskeiðs og bráðabrigða

niðurstöður þess. Námskeiðið var skipulaggt árin

2001, 2002 og 2003 í ,,the University of Social

Policy and Social Work participated”. Kennslu-

fræðilegt markmið námskeiðsins var að þróa og

byggja upp fagmenn með hæfileika til að fara yfir

mörkin í vinnu á sviði geðheilbrigðis. Í útfærslu

námskeiðsins hélst í hendur þróun kenningarlegra

og kennslufræðilegra sjónarmiða við hagnýtingu

kennsluferils og rannsóknir.

Lykilorð: Interdisciplinary teaching, open

expertise, client-team interaction, mental health

work.


Avoimen asiantuntijuuden kehittäminen

monitieteisenä yhteistyönä mielenterveysasiak-

kaan kohtaamisen opetuksessa

Artikkelissa tarkastellaan Tampereen yliopistossa

vuosina 2001, 2002 ja 2003 järjestetyn monitie-

teisen asiakastyön kurssin tavoitetta, sisältöä ja

kulkua ja esitellään kurssin tutkimusasetelma ja

alustavia tuloksia oppimisprosessin tutkimuksesta.

Mukana ovat olleet terveystieteen, hoitotieteen,

psykologian sekä sosiaalipolitiikan ja sosiaalityön

laitokset. Opetuksen pedagogisena tavoitteena on

ollut sekä ajattelua että käytäntöjä koskevan ja

rajat ylittävän, avoimen asiantuntijuuden

kehittyminen mielenterveystyössä. Kurssin

toteuttamisessa on liitetty teoreettispedagogisten

näkemysten kehittely käytännön oppimisprosessiin

ja tutkimukseen.

Avainsanat: monitieteinen opetus, avoin

asiantuntijuus, asiakkaan kohtaaminen, mielenter-

veystyö

.se

BOKanmeldelser

UFFE står för den utvecklings- och fältforskningsverksamhet som sedan ett decennium bedrivits inom socialtjänsten i Umeå kommun. När nu några av dess forskare, med den nuvarande chefen Ulf Hyvönen i spetsen, tagit sig an uppgiften att reflektera över de spår som verksam-heten avsatt, så kan man se tillbaka på det som gjorts med viss tillförsikt. Somt har fallit på hälleberget, men merpar-ten har berikat såväl forskningen inom det sociala arbetet som den socialtjänst inom vilken verksamheten har sin hem-vist. I sitt förord till boken gör Lennart Nygren, professor i socialt arbete, en poäng av det faktum att UFFE är löst kopplad till socialtjänsten i Umeå kom-mun. Han skriver uppskattande om den frihet som allt mer kommit att prägla verksamheten och den balans som man lyckats uppnå mellan F och U i FoU-be-greppet. Det är också lätt att hålla med Nygren om att UFFE just genom den självmedvetna reflexion som går som en röd tråd genom boken nu på allvar bör-

jat formulera en egen identitet. Antologin består av tio kapitel där merparten skrivits av forskare med lång erfarenhet av arbete i verksamheten. Bidrag har dessutom lämnats av Lars-Erik Lundmark och Göran Odbratt som båda kunnat följa verksamheten utifrån, Lundmark som socialstyrelsens man med lång erfarenhet av att stötta FoU-verksamhet på fältet och Odbratt i en friare roll som utvärderare och författa-re. De olika bidragen har det gemensamt att de vill reflektera över de erfarenheter av UFFE som man samlat på sig genom åren. Däremot skiljer de sig mycket åt i stil och angreppssätt och varierar mellan att vara mycket personliga och konkreta till att ge tämligen abstrakta bilder av vad som förevarit. Gunnel Rönnols re-presenterar här den första typen och jag uppskattar mycket hennes sätt att så att säga skriva in sig själv och sin livsberät-telse i UFFEs verksamhet. I centrum för bokens självreflexioner står den tankeram som Björn Blom och

Hyvönen, U., Blom, B. & Westerberg, K. (red)

FoU i det sociala arbetets tjänst – en reflekterande antologi om forsknings- och

utvecklingsarbete i socialtjänsten, Umeå

Umeå kommun.

.se

Ulf Hyvönen presenterar tidigt i boken och som de återvänder till i ett avsluta-nde kapitel och då i ett avsevärt utvec-klat skick. Tankeramen placerar UFFE i en egenskapsrymd bestående av två dimensioner. Den första dimensionen positionerar verksamheten vid UFFE i spänningsfältet mellan forskning och ut-veckling medan den andra dimensionen speglar verksamhetens drag av teori och praktik. Det är i spänningsfältet mel-lan dessa båda dimensioner och deras poler som UFFE befinner sig och verkar. Man har förväntningar riktade mot sig från både fältet och forskarsamhället och dessa förväntningar har ibland varit svåra att samordna. Man kan säga att tankeramen fungerat normativt för per-sonalen som genom åren haft ambitio-nen att finna en jämviktsposition mellan forskning och utveckling samt mellan teori och praktik. I den självreflexion som bl.a. skett i samband med en semi-narieserie har tankeramen utvecklats i takt med att synen på UFFEs verksamhet förändrats. Man har förfinat polerna i egenskapsrymdens första dimension genom att skilja mellan två typer av fors-kningsverksamhet; tillämpad forskning och grundforskning, samt två typer av utvecklingsarbete; verksamhetsutveck-ling och kunskapsutveckling. När det därefter gäller egenskapsrymdens andra dimension; teori versus praktik, har den förändrats till att avse de intressen som naturligen är knutna till socialtjänsten respektive vetenskapssamhället. För socialtjänsten beskrivs intressena som specifika/lokala medan vetenskaps-samhällets intressen beskrivs som gene-rella/globala. Har då UFFEs verksamhet förändrats genom åren och i så fall på vilket sätt och varför?

Blom och Hyvönen menar att UFFEs verksamhet under sina två första faser; den inledande projektfasen (1994-1996) och därpå följande konsolideringsfasen (1997-1999) präglades av en viss obalans med avseende på avvägningen mellan forskning/utveckling respektive teori/praktik. Obalansen innebar att fokus lades på praktiken och utvecklingsinsat-serna snarare än på forskning och teori. Socialtjänstens konkreta intressen och verksamhetsutvecklingen tilläts i hög grad styra verksamheten. Typiska arbet-suppgifter under dessa inledande faser var utvärderingsuppdrag som beställts av socialtjänstens ledning. Projektmed-arbetarna upplevde krav på att påvisa verksamhetsnytta och därmed legitimera sitt arbete. Under den tredje fas som av-slutades 2003 (den proaktiva fasen) och framöver har arbetet alltmer förskjutits mot att möta vetenskapssamhällets mer generella intressen och mot grundfor-skning. Blom och Hyvönen menar att UFFEs tidigare så uttalade beroende till socialtjänsten och dess intressen nu bör-jat ersättas av en medveten satsning på forskningsanknutna projekt och en mer långsiktig kunskapsuppbyggnad. Man har blivit tillräckligt etablerade för att våga sig på en sådan positionsförflytt-ning. UFFE-medarbetarnas reflexion över decenniet med UFFE har fångats in med hjälp av fem begrepp som sammantaget använts för att spegla verksamhetens utveckling: legitimitet, identitet, kom-munikation, auktoritet och autonomi. Grovt förenklat har den successivt utvec-klats från att vara inriktad på överlevnad via anpassning, pionjäranda, trevande försök till kontaktskapande, närhet till uppdragsgivaren och stort beroende till

bokanmeldelser

.se

densamme till att allt mer präglas av den typ av kunskapsproduktion som Harald Swedner på sin tid så starkt brukade plä-dera för. Forskargruppens självbild har genom åren utvecklats mot forskning och mångfalden i kontakter har utökats påtagligt. Man har också distanserat sig från socialtjänsten på ett sätt som man menar varit fruktbart för alla parter och utvecklat en hög grad av autonomi gentemot sina ägare och socialtjänstens ledning. I antologins avslutande kapitel ger Lars-Erik Lundmark sin syn på det som förevarit. Genom sin långa erfaren-het som socialstyrelsens ansvarige för FoU-verksamheter ute på fältet är han tveklöst rätt man att göra detta. De läsare för vilka han är obekant är det måhända förvånande över att finna att bokens mest filosofiska bidrag kommit från myndighetsrepresentanten, men sådan är nu en gång Lars-Erik Lund-marks tanke- och berättarstil. Just tanke-stil är också det begrepp som Lundmark utgår från i sin betraktelse. Han inleder med att påminna om den Österrikiske läkaren och kunskapsteoretikern Lud-wik Fleck och dennes beskrivningar av tankestilar och tankekollektiv. I Flecks och Lundmarks ögon är UFFE ett sådant tankekollektiv som med åren blivit allt mer stabilt och som försökt finna sin plats mellan olika sociala gemenskaper, främst då den egna socialtjänstens snäva intressen och forskningssamhällets mer generella. Här antyder Lundmark en problematik. Inte utan en viss ironi på-pekar han att Bloms och Hyvönens tes att: ”en forskare som inte utvecklar sin forskning blir ingen bra forskare”, också borde följas av tesen att: ”den som inte håller på med utveckling kommer att

bli allt sämre på detta”. Lundmark sätter med andra ord upp ett varningens finger för att UFFEs positionsförändring ris-kerar gå för långt. Att den praktiska rati-onalitet som bland andra Donald Schön så starkt betonar riskerar gå förlorad. Lundmark ser dock också positiva tecken, inte bara för UFFE utan mer generellt för de olika FoU verksamheter som är igång i det svenska samhället. Han beskriver potentialen i den ”trip-pelanslutning” som det innebär att dela tankestil och gemenskap med andra i egenskap av UFFE-medarbetare, soci-alarbetare och forskare. När en sådan trippelanslutning fungerar bra kommer verksamheten, som Lundmark uttrycker det, att få ”gränssuddande” karaktär. De tre identiteternas spänningsförhållande kommer att avsätta positiva spår, både i kunskapsproduktionen och för med-arbetarnas självbilder. Det är i sådana ”gränsland” som möjligheterna öppnar sig och där det i goda stunder händer häpnadsväckande positiva saker. I slutet av sitt kapitel ger Lundmark UFFE några ord på vägen inför verk-samhetens fortsatta resa. Inspirerad av Erik Bylund, den nu pensionerade Umeåprofessorn i Kulturgeografi, up-pmanar han medarbetarna att fortsätta sin kunskapsproduktion med bibehållen pionjäranda och utveckla en tankestil som klarar av den fortsatta resan. Jag kan bara instämma och hoppas på att verksamheten smittar av sig som ringar på vattnet till näraliggande territoriella och/eller funktionella områden. En slags klonkolonisering i Bylunds anda alltså där det nu pågående KiN-projektet (Kompetenscentrum i Norr) är en lo-vande utlöpare.

Lars Dahlgren, professorSociologiska institutionen, Umeå universitet

bokanmeldelser

.dk

Min egen værste fjende er en form for

biografi om Jannie Petersen eller som

forfatteren skriver: ”historien om hende”.

Den er skrevet som et langt interview

som dels fortæller historien om Jannie

set fra både forsiden - som uddannet fri-

sør, mor til to børn, arbejder som frisør,

bliver aktiv i samfundet som frivillig,

foredragsholder, aktiv i hjemløsebevæ-

gelsen, daglige leder af Hotellet (tilbud

til hjemløse misbrugere i København),

Næstformand i Råde for socialt Udsatte,

behandler og inspirator for kvindeligt

indsatte misbrugere - og bagsiden: datter

af enlig mor, ud af 9. kl. efter tre måne-

der, møder samlever der er kriminel og

senere narkoman, bliver narkoman efter

første barns fødsel som 20 årig, HIV

positiv som 30 årig, får socialpension,

prostitueret, barn tvangsfjernes, hjemløs,

gadeprostitueret, stoffri som 44 årig.

Bogen fortæller levende om Jannies op-

levelse af sit liv fra barndommen, over

Der udkommer med mellemrum bøger, som fortæller om tilværelsen som social klient

eller bruger med de pågældendes egne øjne. Indenfor det sidste år er der i Danmark

udkommet to bøger, som kan være af interesse for socialarbejdere og studerende som

et vigtigt supplement og korrektiv til både forskningslitteratur og metodelitteratur.

Klaus Rydahl

Min egen værste fjende Forlaget Underskoven 2003

tilværelsen som stofmisbruger, hjemløs

og prostitueret, til en stoffri tilværelse

som ildsjæl, der arbejder for at forbedre

forholdene for de allermest socialt ud-

satte. Det er ikke en bog om en forhultet,

unertrykket og knust person. Det er

en historie om et engageret, levende og

smukt menneske.

Bogen viser også tilværelsens nuan-

cer for mennesker som er så langt ude

i tovene, så de færreste forstår hvad det

i grunden drejer sig om. Hvordan man

skal fortælle sit barn at man har fået en

livstruende sygdom som Aids. Om et

menneske som på trods af alle ods for-

andrer sin og sine børns tilværelse.

Bogen er for socialarbejdere inspire-

rende, fordi den både sætter socialarbe-

jderens rolle i et kritisk lys, og samtidig

fortæller om både gode og dårlige sider

af situationen som klient i et socialt

system, som ofte er præget af kontrol og

bureaukrati, men også af folk med indle-

bokanmeldelser

.dk

velse, forståelse og handlemuligheder.

Bogen er samtidig en udfordring til det

offentlige system om at medtænke soci-

alt udsatte brugere eller ex-brugere som

en kompetence i socialt arbejde. Kom-

petence i kraft af personlig, erfarings-

baseret viden om tilværelsen udenfor

mainstream, som kan anvendes direkte i

det socale arbejde med de mest udsatte

mennesker. Der kan som forfatteren

udtrykker det ”komme stor menneske-

kundskab og indsigt ud af at opholde sig

på samfundets bund”.

Bogen burde være obligatorisk læs-

ning på de sociale højskoler.

Kirsten Holm-Petersen

(red.)

Anbragte børnKroghs Forlag 2004

Anbragte børn er en antologi, som inde-

holder 25 beretninger om en barndom

udenfor hjemmet. 25 meget personlige

og meget forskellige beretninger om

de spor det sætter i børns sjæle at være

anbragt udenfor hjemmet. Bogen giver i

rkaft de personlige beretninger læseren

en indsigt et emne, som er aktuelt på

den politiske dagsorden, fordi megen

forskning viser at anbringelser udenfor

hjemmet er social hjælpeforanstaltning,

hvis værdi med god ret kan diskuteres.

De 25 fortællinger er skrevet af men-

nesker som er meget forskellige, og hvis

liv er forløbet meget forskelligt. Nogle

er nu pensionerede, andre i den pro-

duktive alder og andre er helt unge. Så

fortællingerne fortæller samtidig noget

om den historiske udvikling indenfor

børne- og ungdomsforsorgen. Om livet

på skiftende børnehjem, plejefamilier

eller moderne opholdssteder.

Fortællinger hvor historien genta-

ger sig med anbringelse af egne børn

udenfor hjemmet eller hvor fortælleren

nu er på en vokseninstitution, fortæl-

linger om børn som valgte arbejdet som

pædagog indenfor børne- og ungdoms-

forsorgen som arbejdslivet. Fortællinger

om børn som har valgt en tilværelse som

alle andres. Alle fortællinger bærer på

hver sin måde præg af et savn – et savn

af forældre savn af kærlighed. Samtidig

fremstår nogle af fortællingerne også

som beretninger om voksne som indtog

forældrenes rolle på en for børnene me-

get tillidsfuld og værdifuld måde.

Det stærkeste indtryk jeg har fra

nogle af fortællingerne er forfatternes

oplevelse af ansatte på børnehjem og

andre opholdssteder som personer man

ikke skulle forvente hjælp fra – man

skulle tilpasse sig stedet og i øvrigt leve

sit eget liv. Genkendeligheden i institu-

tionslivets vilkår gør det lettere at skifte

fra sted til sted og sno sig. Oplevelsen af

at blive talt til – ikke talt med fremstår.

Foransatte og kommende ansatte

indenfor børne- og ungdomsmrådet er

fortællingerne en samling uundværlige

guldkorn, som efter min mening er vig-

tigere end mangt en teori og metodebog

i socialpædagogik. Bogen burde være

obligatorisk læsning på pædagogsemina-

rerne.

Bjørn Christensen

Dansk redaktør, Nordisk Socialt Arbejde

bokanmeldelser

.dk

”Social arv” er et særdeles sejlivet begreb

inden for det sociale felt. I Norden vandt

det indpas med Gustav Jonsson’s doktor-

disputats, Delinqent boys, their parents

and grandparents, fra 1967. Her blev der

argumenteret for, at særlige problematis-

ke forhold og egenskaber ikke blot bliver

arvet genetisk men også socialt mellem

familiegenerationerne. Siden er begrebet

i socialarbejder kredse overlevet som en

hverdags forklaring på at børn får sociale

problemer. Samtidig er det blevet stadig

mindre klart, hvad der arves, fra hvem

der arves, hvordan der arves og hvor

hyppigt der arves.

I forskerkredse blev begrebet reakti-

veret med Bo Vinnerljung’s omfattende

metodiske kritik fra 1998 af begrebsbru-

gen i Gustav Jonsson’s disputats. I

Danmark blev denne kritik fulgt op af

Morten Ejrnes med en nogenlunde til-

svarende kritik. Dog i en skærpet form

og med et krav om at man helt burde

Morten Ejrnæs, Gorm Gabrielsen og Per Nørrung:

Social opdrift – social arvAkademisk forlag 2004

afskaffe begrebet ”social arv”. Denne

kritik kunne være forblevet forholds-

vis eksklusiv, hvis der ikke samtidig fra

politisk hold var blevet igangsat hand-

leplaner, der skulle bryde den ”negative

sociale arv”. Den første blev fremsat af

en socialdemokratisk socialminister

og den efterfølgende af en konservativ.

Samtidig var intentionen at indsatsen

efter disse handlingsplaner skulle være

vidensbaseret. Dette betød at forskellige

forskningsinstitutioner (fortrinsvis So-

cialforskningsinstituttet) blev inddraget

til at levere et forskningsbaseret videns-

grundlag for indsatsen. Hermed blev

begrebet igen hævet op til at skulle være

mere strikt videnskabeligt.

Bogen ”Social opdrift - social arv”

af Morten Ejrnæs, Gorm Gabrielsen og

Per Nørrung har to sammenhængende

hovedsigter: Dels en kritik af selve be-

grebet og dels at belyse de grundlæg-

gende problemer ved at anvende begre-

bokanmeldelser

.dk

bet indenfor forskning, socialpolitik og

praktisk socialt arbejde (s. 11).

Forfatterne angiver, at begrebet

”social arv” almindeligvis bruges i tre

forskellige betydninger: For det første i

en som antager, at børn arver forældre-

nes sociale problemer, for det andet i en

som angiver at nogle børn i barndom-

men er udsat for flere risikofaktorer end

andre børn, hvorfor de udgør en særlig

risikogruppe og for det tredje i en som

angiver at børn i vidt omfang arver deres

forældres uddannelsesniveau og sociale

situation og dermed er udsat for en soci-

alt bestemt chanceulighed i livet. I denne

sidste betydning af begrebet accepterer

forfatterne i vidt omfang dets holdbar-

hed. De kan også acceptere den anden

betydning af begrebet. Men i begge til-

fælde mener de, at det ville være mener

præcist at erstatte ”social arv” med hen-

holdsvis: chanceulighed og risikofakto-

rer.

Kritikken er primært rettet mod den

første betydning af begrebet ”social arv”

(at børn arver deres forældres proble-

mer), og det er den som Gustav Jonsson

tillagde det. De mener at det i denne

betydning er direkte fejlagtigt. Imidler-

tid består en væsentlig forskel mellem

denne første betydning og den anden

(forstået som risikofaktorer) primært i

spørgsmålet om hvor kraftigt/determi-

nistisk den ”sociale arv” slår igennem. I

Gustav Jonsson’s formulering er forkla-

ringen meget deterministisk, mens man

i den anden om risikofaktorer opererer

med overhyppigheder. Hvis forældrene

har haft problemer er der en større ri-

siko for at barnet også får problemer end

hvis der ikke har været problemer for

forældrene. Man kunne derfor mene, at

Gustav Jonsson’s forståelse kunne reddes

og bruges i det sociale arbejde, hvis man

pillede det deterministiske ud for i stedet

at operere med overhyppigheder.

Hermed nærmer vi os det som er helt

centralt for bogens forfattere. Nemlig

forfatternes argumentation for at risi-

koen for at børnene arver der forældres

problemer er så lille, at det ikke giver

nogen rationel mening at sætte målret-

tet ind overfor de børn, der har en øget

risiko for at blive ramt af forældrenes

problemer. En målrettet politik for at

bryde den ”negative sociale arv” over-

for risikobørnene er ikke rationel, men

medvirker kun til at stigmatisere den

pågældende gruppe.

Dette viser forfatterne ud fra det

talmateriale som Mogens Nygaard

Christoffersen har anvendt i sine bø-

ger om risikofaktorer i barndommen.1

De tager f.eks. en risikofaktor, ”mor er

stofmisbruger”, som ifølge Mogens Ny-

gaard Christoffersen udgør en høj risiko

for barnet. Det undersøges så hvilken

sammenhæng der er mellem moderens

stofmisbrug og at barnet får mindst et af

otte alvorlige problemer.

Mor er stofmisbruger Mor er ikke stofmisbruger I alt

Antal Procent Antal Procent

Barn får problem 22 13,33 3281 3,88 3303

Barn får ikke problem 143 86,67 81319 96,12 81462

I alt 165 100,00 84600 100,00 84765

(tabel 4.5 s. 79)

bokanmeldelser

.dk

Af tabellen ses det, at sandsynlighe-

den får at barnet får mindst et af de 8

alvorlige problemer er ca. tre gange så

stor (13,33%/3,88%) når moderen er

stofmisbruger end når hun ikke er det.

Imidlertid giver det ikke grundlag for en

målrettet indsats overfor de 165 børn i

risikogruppen, hvor moren er stofmis-

bruger. Hvis indsatsen her blev en total

succes ville det blot ”redde” 22 ud af de

3303 børn, der bliver ramt af mindst et

af de 8 alvorlige problemer. Forklaringen

på dette er, at risikogruppen er ekstrem

lille i forhold til ikke-risikogruppen. En

effektiv indsats må derfor være rettet

mod den samlede gruppe af børn. (s.

78-82)

Hermed sættes der et alvorligt spørg-

smålstegn ved en forestilling om at man

kan undgå sociale problemer ved en

målrettet indsats overfor børn i risiko-

grupperne. Det fører over i en kritik af

regeringens handlingsplan til at bryde

”den negative sociale arv”, når denne

søges løst ved en målrettet indsats over-

for bestemte risikogrupper. Regeringens

sidste handlingsplan fordrer således at

man både griber tidligere og mere mål-

rettet ind:

Målrettet indsats er nødvendig for at

skabe en reel forbedring for de udsatte

børn - hvis børnene stemples er det til

en bedre fremtid, end de ellers ville have

fået.2

Det bliver også en kritik af de fors-

kningsinstitutioner den angiveligt stil-

ler et vidensgrundlag til rådighed, som

den målrettede indsats skulle bygge på.

Forfatternes kritik er direkte rettet mod

Socialforskningsinstituttets indsats. For

det første kritiseres det for i sin videns-

opsamling fortsat at operere med en så

uklar definition af den ”sociale arv”, at

den forskningsmæssige værdi er begræn-

set. For det andet mangler opsamlingen

præcisering af sammenhængen mellem

belastninger i familierne og barnets ud-

sathed, men man nøjes med ”antagelser”.

Derfor kan den heller ikke sige noget om

hvor stor risiko børn fra familier med

belastninger har for at få hvilke slags

problemer. Endelig kan den heller ikke

sige noget om hvor stor en andel af pro-

blemet man faktisk ville kunne få udryd-

det, hvis man målrettet eliminerede den

pågældende risikofaktor. (s. 262-269)

Forfatterne argumenterer dermed

for at opsamlingen reelt ikke giver no-

get vidensgrundlag for indsatsen, men

meget mere blot indgår som en legiti-

meringsinstans for denne. Jeg mener

at forfatterne her nærmer sig et meget

væsentligt spørgsmål om, hvordan fors-

kningsbaseret viden kan spille sammen

med meget målrettede socialpolitiske

tiltag. Er det overhovedet muligt et skabe

et vidensgrundlag der muliggør sådanne

præcise ”kirurgiske” socialpolitiske in-

dsatser? Imidlertid forfølger forfatterne

ikke dette spørgsmål nærmere, men

nøjes med en kritik af lederen af videns-

opsamlingen.

Forfatterne mener også, at socialarbe-

jdernes brug af begrebet ”social arv” er

uegnet for deres arbejde. Imidlertid viser

deres egen undersøgelse, at der ikke er

nogen konstaterbar sammenhæng mel-

lem socialarbejdernes forståelse af at der

er tale om social arv og deres efterføl-

gende opfattelse af hvordan der bør sæt-

bokanmeldelser

.dk

tes ind. Socialarbejderne blev i undersø-

gelsen præsenteret for en case som be-

skrev en børnesag. I halvdelen af casene

var der også indføjet enkelte oplysninger

om belastninger i morens barndom.

Disse små variationer i casen betød, at

de interviewede, der også havde fået

oplysninger om belastninger i morens

barndom i markant højere grad end de

øvrige så social arv som en vigtig årsag

til barnets problemer. Men når medar-

bejderne efterfølgende blev udspurgt

om, hvordan der burde sættes ind, var

deres svar upåvirkede af om de havde

fået oplysningerne om moren belastede

barndom. (s. 223-237) For de udspurgte

socialarbejdere optræder begrebet ”so-

cial arv” åbenbart slet ikke som et hand-

lings-ledende analyseredskab men meget

mere som en begrundelse, der griber til

når de afkræves en forklaring. Derfor

skal man nok passe på ikke at overvur-

dere skadesvirkningerne af at socialarbe-

jderne bruger begrebet som forklaring

For mig er det mest interessante i

bogen dens grundige og omhyggelige

begrundelser for at overhyppigheder i

risikogrupper ofte ikke kan bruges til en

rationel indsats overfor opkomsten af

sociale problemer, men først og frem-

mest kommer til at virke stigmatise-

rende. Afklaringen af de forskellige be-

tydninger af ”begrebet” social arv er også

nyttig; selvom det ikke er første gang at

Morten Ejrnæs har redegjort for dem.

Til sidst kan jeg ikke undlade en mere

kritisk bemærkning. Samlet er bogen

noget tung at læse, idet den er opbygget

som en antologi hvor de enkelte kapitler

kan læses selvstændigt; men det betyder

til gengæld, at der er mange overlap mel-

lem de enkelte kapitler.

Peter Bundesen, lektor

Den sociale højskole i Odense.

bokanmeldelser

(Endnotes)1 Mogens Nygaard Christoffersen:

Opvækst med arbejdsløshed København

1996 og samme: Risikofaktorer i Barn-

dommen, København 1999.2 Ministerudvalget for negativ social arv

og social mobilitet: En god start til alle

børn, juni 2003:14-15.

.no

Dette er en sjelden fagbok som tar ut-gangspunkt i en schizofren kvinnes be-retning, skrevet ned gjennom ti år. Lise Dahl er pseudonym for kvinnen som har skrevet historien. Et påstått trekk ved schizofreni i faglitteraturen er at schizofrene men-nesker ikke har innsikt i sin tilstand, at psykotiske mennesker ikke skjønner at de er syke, og at de tar hallusinasjoner og vrangforestillinger på alvor og tror på dem. Men Lise viser i boken at hun skjønner sine mange verdener, og hun klarer å beskrive dem på en innsiktsfull måte. Hun skildrer overgangene mellom fasene, og hvordan hun går ut og inn av psykosen. Hun beskriver hvordan hun også er utenfor psykosen, noe som ikke bare kan forklares ved bruk av medisi-ner, da hun i lange perioder ikke ønsker å bruke dette. Psykiater Pål Abrahamsen kommer med faglige og personlige kommenta-rer til Lises fortelling og tekst, men han påpeker at han ikke har ønsket å være

en forståsegpåer. Han gjennomgår noe av den kunnskapen som finnes om psy-koser, noe som er viktig for å sette Lises historie inn i et perspektiv. Samtidig påpeker han blant annet at de som skal forholde seg til psykosen fra utsiden ikke helt har skjønt at tilstanden er dynamisk og alltid skiftende, mens andre igjen har lett for å betrakte pasienter som en type maskiner, og som forutsigbare og enkle roboter. Mens Lises beretning viser til fulle det motsatte. Og som Abrahamsen skriver: Etter mange år som behandler vet jeg at jeg faktisk ikke vet hva en ty-pisk psykotisk person er. I moderne psykiatrisk vitenskap er nettopp innsiktsforskning et viktig tema, og denne boken bør forstås som et viktig bidrag på feltet. For det er få tekster som forteller om psykotisk tenk-ning og forståelse sett innenfra. Lise har vært dyktig, for ikke å snakke om veldig modig som har gitt oss innblikk i hennes virkelighet. Men som Abrahamsen skri-ver; det kan være lett for leseren å overse

Pål Abrahamsen og Lise Dahl

Psykosens verdenEn schizofren kvinnes beretning

Universitetsforlaget 2004

bokanmeldelser

.no

dybden i den menneskelige lidelsen i Lises beretning. Hun beskriver sin virke-lighet på et veldig konkret språk. En må derfor hele tiden være på vakt for hva som ligger bak hennes hverdagsbeskri-velser og ofte litt magiske språk. Det kommer likevel tydelig fram at Lises hverdag bærer preg av svingninger mellom galgenhumor og angst, ja, nes-ten en terrorpreget angst. Hun skildrer redselen for å leve, den evige depre-sjonen, hallusinasjonenes tyranni, og ønsket om å få en slutt på det hele. Men også galgenhumoren kommer tydelig fram, hvor hun beskriver flere episoder hvor hun på finurlige måter klarer å lure seg unna Neo og hans kontroll. Noe som i seg selv viser at selv om hun i mange situasjoner blir fullstendig lammet av angst, er hun i andre situasjoner i kamp-humør og kan få kontroll over hverdags-lige situasjoner. Neo beskrives som Lises dørvakt, som den som har kontroll over døren inn til hennes verden. For det er Neo som har makten over hennes verden, og som kan stenge døren slik at Lise ikke kommer ut og blir fange i sin egen verden. Når hun bruker medisiner står hun på utsiden og kan se inn i hennes verden på en annen måte enn når hun er inne i den. Denne verdenen beskrives likevel som god å ha, samtidig som den altså kan være vond. Hun har ingen kontroll med den, og vanligvis vandrer hun ut og inn av hen-nes verden som det passer Neo. Det er derfor liten tvil om at hennes liv er en evig kamp, med en hverdag preget av lidelse og angst. Lise skriver også mye om sitt forhold til medisinering, hvorav medisinene blir noe symbolsk, og nettopp viser

ambivalensen mellom ønsket å trekke seg tilbake i sin egen verden og å være som alle andre. Samtidig tydeliggjør Lises fortelling en logikk, og ikke minst innsikt i hennes sykdom: ”Nå har jeg begynt med medisiner igjen etter å ha vært uten en stund. Den siste tiden før jeg fikk medisiner var vanskelig. Jeg følte jeg mistet taket på tilværelsen og var tom innvendig. Jeg hadde følelse av å gå i oppløsning. Det var skremmende og jeg var redd. … På den annen side følte jeg at hvis jeg gikk inn i min verden, ville jeg kunne redde meg selv fra å bli oppslukt av andre. Jeg prøver ofte på denne måten å overleve ved å fjerne meg, men jeg vet jo innerst inne at jeg da kommer inn i en vond sirkel som det er vanskelig å komme ut av.” Lises beretning gjør forhåpentligvis oss alle mer ydmyke i synet på mennes-ker med alvorlige psykiatriske lidelser og psykoser. Jeg avslutter med Lises ønske og håp med å fortelle om sin virkelighet: ”Kanskje kunne jeg få noen til å skifte syn på meg og andre som lider av psy-koser; og putter oss alle i samme bås. Vi som er psykotiske er like forskjellige som de som ikke er det. Vi er heller ikke farli-gere enn andre grupper av befolkningen. Jeg er farligere for meg selv enn jeg er for andre. Så vær ikke redd meg. Jeg er også et medmenneske som trenger kontakt med mine omgivelser. Selv om jeg inni-mellom tenker og handler litt annerledes enn deg, så er jeg ikke farlig for deg. Ta meg som jeg er. Jeg lever et like normalt og fullverdig liv som deg, mine hallusi-nasjoner til tross.”

Anita Røysumcand.polit og sosionom

bokanmeldelser

.dk

I december 2004 vedtog det danske

folketing diverse ændringer af Lov om

social service og Lov om retssikkerhed.

Ændringerne kaldes under et Anbringel-

sesreformen. Reformen vedrører kom-

munernes arbejde med at arbringe børn

uden for eget hjem. Loven skal træde i

kraft den 1. januar 2oo6. Baggrunden

for anbringelsesreformen er, at diverse

forskningsresultater og evalueringer i de

senere år har konkluderet, at kvaliteten i

arbejdet med at anbringe børn og unge

måske kan forbedres. Reformen indehol-

der en lang række ændringer, der bl.a.

indebærer:

• tidligere indsats

• bedre sagsbehandling

• mere fokus på de anbragte børns sko-

legang

• mere kontrol med kommunernes sag-

sarbejde – kravene til kommunerne er

blevet skærpet

• øget efterværn og forbedret udslus-

ning efter endt anbringelse

• øget klageadgang.

Eksempler på ændringer:

• Kommunerne skal udarbejde en sam-

menhængende børnepolitik, der skal

sikre sammenhængen mellem det

generelle og forebyggende arbejde og

den målrettede indsats over for børn

og unge med behov for særlig støtte.

Den sammenhængende børnepolitik

skal udformes skriftligt, vedtages af

kommunalbestyrelsen og offentliggø-

res.

• Det bliver også indskærpet, at kom-

munerne skal føre tilsyn med anbragte

børn mindst en gang om året (før har

der ikke været fastsat hvor tit tilsynet

skulle føres).

• Netværksanbringelser af børn nævnes

i reformen som en måde at anbringe

børn på, som skal bruges mere end

hidtil.

Målsætningen med reformen er, at an-

bragte børn skal have samme mulighe-

der som andre børn og unge, både hvad

angår uddannelse, arbejde og familieliv.

Velfærdssamfundets udfordringerI skrivende stund er der udskevet fol-

ketingsvalg i Danmark. Et af de store

temaer er velfærdssamfundets fremtid.

Regeringen nedsatte en såkaldt Velfær-

dskommission, som blev sammensat af

nationaløkonomer og virksomhedsle-

nyttfraNORDEN

Anbringelsesreformen .dk

.dk

dere, og som skal fremkomme med bud

på løsninger af de fremtidige problemer.

Regeringen har udskudt diskussionen

af reformer af velfærdsydelserne til efter

kommissionen har afsluttet sit arbejde.

På grund af kommissoriet for Velfær-

dskommissionen og dens ensidige sam-

mensætning har en række organisatio-

ner og personer, som tidligere nævnt i

Nordisk Socialt Arbejde nr. 3. årgang 04,

nedsat en alternativ velfærdskommis-

sion. I Social Årsrapport 2004, som ud-

gives af Socialpolitisk Forlag (www.soci-

alpolitisk-forening.dk), lægges op til en

bredere debat om velfærdssamfundets

udvikling. Præmisserne for udviklingen

diskuteres. Er der overhovedet tale om

en ”ældrebombe”, når befolkningssam-

mensætningen ændres i de kommende

år i form af flere ældre og færre i den

produktive alder, eller er der andre fak-

torer som har afgørende indflydelse på

udviklingen. Forholdet mellem Dan-

mark og den øgede europæiske integra-

tion er an af faktorerne.

Årbogen diskutere også andre rele-

vante og centrale temaer i velfærdsdis-

kussionen f.eks. spørgsmålet om behovet

for en anbringelsesreform. Især zik-zak

kursen mellem anbringelsesformerne

og mellem anbringesle og forebyggelse

heraf diskuteres.

Et andet central diskussionstema er

Danmarks modtagelse af flygtninge og

indvandrere. De oplever at komme i et

Ingenmandsland underlagt en praksis,

som betinges af den politiske stemning i

Danmark. En stemning som stadig præ-

ges af Dansk Folkepartis negative tilgang

til flygtninge og indvandrere.

Asylansøgere og nyankomne indvan-

drere anses for den aktuelt set mest mar-

ginaliserede samfundsgruppe.

ProstitutionEt samarbejde mellem to prostitutions-

projekter og Videns- og formidlingscen-

tret for Socialt Udsatte har medført at en

særlig gruppe prostituerede tilværelse er

blevet kortlagt – nemlig prostituerede på

massageklinikker.

Det er sket gennem en spørgeske-

maundersøgelse blandt prostituerede i

Vejle og Århus amter samt i Storkøben-

havn. Resultatet præsenteres i en rapport

”Prostitution på massageklinikker”, som

interesserede kan downloade fra www.

vfcudsatte.dk.

nytt fra norden

.no

Sprøyterom i OsloFra 1. februar skal etter planen Norges

første sprøyterom åpnes i Oslo. Lokalet

til sprøyterommet i Tollbugata sto ferdig

allerede februar i 2003, men åpningen

har vært utsatt flere ganger. Sprøyterom-

met har altså vært klart i to år, men åp-

ner først nå etter flere år med debatt og

byråkratisk sommel. Stortinget vedtok

sist sommer at det ville åpne for etable-

ring av sprøyterom i Norge. Sprøyte-

romsloven gjelder fra 17. desember 2004

og midlertidig i tre år. I løpet av denne

tiden ønsker Stortinget å muliggjøre

forsøk med sprøyterom. Disse forsøkene

skal evalueres.

Sprøyterom er et sted der stoffmisbru-

kere skal kunne sette sprøyter uten at

de risikerer at politi intervenerer. Det er

snakk om et særskilt rom, separat eller

bygget inn i et bredere aktivitets- eller

omsorgstilbud for rusmisbrukere, der

heroinmisbrukere kan injisere stoffet

under tilsyn av helsepersonell. Målet

med rommet er skadereduksjon ved å

legge de hygieniske forhold best mulig

til rette, tilby rent brukerutstyr, tilstede-

værelse av helsepersonell og veiledning

i sprøytesetting. Formålet er å redusere

de direkte og umiddelbare skadelige

konsekvenser ved narkotikamisbruk;

ved å bedre brukerens livskvalitet, samt

forebygge sykdom og helseskade. For-

kjemperne for tiltaket har også i stor

grad vektlagt viktigheten av å bedre

sprøytemisbrukernes status og bidra til

større verdighet, bl.a. ved å bidra til at de

skal slippe sprøyteinjisering i det offent-

lige rom.

Veien fram til etableringen har reist

en rekke juridiske og etiske utfordringer,

og en befinner seg her i et grenseland for

kunnskap, etikk og juss. Det å bemanne

sprøyterommet med helsepersonell har

blant annet reist problemer etter hel-

sepersonelloven. Motstanderne mener

også at det ikke finnes dokumentasjon

som viser at sprøyterom reduserer over-

dosedødsfall eller smitte, og at det ma-

terialet som finnes er for lite til å trekke

konklusjoner om helseeffekten. Det er

også påpekt at offentlige sprøyterom vil

være offentlig aksept og bidrag i retning

av å legalisere illegale stoffer. Forbundet

Mot Rusgift (FMR) har vært aktiv mot-

stander av tiltaket ved å stille spørsmål

som: Hvordan forklare den logiske brist

som ligger i at man legitimerer bruk av

et illegalt stoff innen et avgrenset om-

råde uten at dette er legalisering? Også i

europeisk sammenheng er sprøyterom

et kontroversielt tema. Slike tiltak finnes

foreløpig kun i noen byer i Tyskland,

Nederland, Sveits og Spania.

Narkomiljø sprengtEllers ble Oslos narkomane i fjor spredt

for alle vinder med Plata-aksjonen i juni.

Og sprøyterommet ble altså utsatt gang

på gang, samt overdosedødsfallene gikk

opp med over 50 prosent. - At narkomil-

jøet ble spredt, har medført en økt helse-

og dødsrisiko. Miljøet er blitt mindre

oversiktlig. Vi er bekymret for at det nå

er vanskeligere å fange opp mange av

overdosene som før ble oppdaget. Vi tror

at det skjer en del rundt i dårlige leilig-

heter. Det er ikke blitt bedre for dem

som har det verst, sier informasjonssjef i

Kirkens Bymisjon i Oslo, Per Frogner til

.nonytt fra norden

.no

Aftenposten Nettutgave 3. januar 2005.

Han understreker likevel at det er sam-

mensatte årsaker til at overdosene nå er

på vei opp, men at kommunen og poli-

tiet ikke har nådd sine mål med å fjerne

den åpenlyse omsetningen og bruken av

narkotika på Plata.

Kilde: Aftenposten Nettutgave 3.1.2005

Forslag om ny felles lov om sosial- og helsetjenesterDet er foreslått en ny felles lov om sosi-

al- og helsetjenester i kommunene. Dette

innebærer at denne skal erstatte dagens

to lover; nemlig kommunehelsetjenes-

teloven og sosialtjenesteloven. Dagens

barnevernslov omfattes ikke av lovfor-

slaget, mens lovforslaget gjelder for sam-

mensatte tjenester til mindreårige.

Lovutvalget (Bernt-utvalget) har ut-

arbeidet lovutkastet, og ble oppnevnt i

2003 etter forslag fra Sosialdepartemen-

tet og Helsedepartementet. Utvalgets

leder har vært professor Jan Fridthjof

Bernt, Universitetet i Bergen. Utval-

get har nå levert sin innstilling; NOU

2004:18 Helhet og plan i sosial – og hel-

setjenestene. Samordning og samhand-

ling i kommunale sosial- og helsetjenes-

ter.

Bernt-utvalget har hatt som målset-

ting å få til en bedre harmonisering av

den kommunale helse- og sosiallovgiv-

ning. Bakgrunnen var ønsket om å:

• sikre ensartet regulering av likeartede

tjenester

• sikre helhetlige tilbud til brukere med

sammensatte behov, og bedre kom-

munenes mulighet for å gjennomføre

dette

• hindre ansvarsfraskrivelse mellom

tjenester og sektorer

• forenkle regelverket for brukere, tje-

nesteytere og kommuner

Det skulle utarbeides lovforslag basert

på:

• at kommunene skal ha stor frihet til å

velge organisering av sine tjenester

• hensyn til behovet for og plikten til

samarbeid mellom kommunehelsetje-

nesten og spesialisthelsetjenesten

• ikke vesentlige innholdsmessige end-

ringer av tjenestetilbudet eller vilkå-

rene for krav på tjenester

Utvalget definerte, med utgangspunkt i

sitt mandat, følgende utfordringer:

• å sikre helhet i tjenestetilbudet, samt

helhetlig tilnærming til tjenestemot-

takeres behov

• å sikre likeverdig tjenestetilbud •

• fokus på personer med omfattende og

sammensatte behov

• fokus på ulike taushetspliktregler og

kontrollregimer som vanskeliggjør

samordning

• at reglene ikke må svekke profesjonali-

teten i de ulike tjenestene

• at reglene ikke må medføre en kom-

plisering og byråkratisering av dagens

tjenestetilbud

Utvalget er av den oppfatning at lovfor-

slaget vil:

• gjøre det enklere for tjenestemottaker

å forholde seg til hjelpeapparatet

• sikre samarbeid mellom ulike deler av

hjelpeapparatet

• etablere et system for overordnet faglig

styring og kvalitetssikring av sammen-

nytt fra norden

.no

satte tjenestetilbud

• beholde profesjonaliteten i de ulike

tjenestene

Det nye lovutkastet innebærer følgende

hovedpunkter:

• reglene om frivillige sosial- og helse-

tjenester er omskrevet og oppdatert,

mens substansen i reglene i hovedsak

er uendret

• reglene om saksbehandling ved tilde-

ling av tjenester, og reglene om orga-

nisering av tjenestene, er samordnet

og oppdatert

• nye felles regler om taushetsplikt og

plikt til å føre journal, blant annet er

plikten til å føre journal ny for sosial-

tjenesten

• dagens bestemmelser om tvang over-

for psykisk utviklingshemmede og

rusmiddelmisbrukere, og om miljøret-

tet helsevern, er i det vesentlige uen-

dret

• samordnede og felles regler om klage,

tilsyn og varslingsplikt, blant annet

foreslås fylkesmannen som klagein-

stans og at denne skal føre tilsyn med

kommunens virksomhet

I tillegg er det viktig å trekke fram for-

slaget om at kommunen får en selvsten-

dig plikt til å utarbeide individuell plan

for tjenestemottakere med behov for

langvarige og koordinerte tjenestetilbud.

Ved utarbeidelse av en slik plan skal det

fattes et samlet vedtak som angir det tje-

nestetilbud som tjenestemottakeren skal

få fra kommunen. Dessuten understre-

kes kravene til faglig forsvarlighet. Det

foreslås at tjenester som tilbys eller ytes

etter loven skal være faglig forsvarlige

når det gjelder innhold og omfang. El-

lers er noen sentrale begreper nærmere

definerte, blant annet begrepet ”tjeneste-

mottaker”, i dagens lovgivning benyttes

blant annet begrepene pasient, klient og

tjenesteyter.

Ellers gir utvalgets medlem, Odd

Mandal, som en særmerknad, uttrykk

for ”at best mulig harmonisering av den

kommunale sosial- og helselovgivning

også må innebære at staten overtar

ansvaret for økonomisk stønad til livs-

opphold og stønad i særlige tilfeller, jfr.

Sosialtjenestelovens §§5-1 og 5-2.

Det nye Helse- og omsorgsdeparte-

mentet sendte i slutten av 2004 utvalgets

utredning, - med forslag til ny felles ny

felles lov om sosial- og helsetjenester i

kommunene -, ut på høring. Hørings-

fristen ble satt til 01.04.05.

Departementet ga ingen spesielle

føringer i sitt høringsbrev, bortsett fra at

spørsmålet vedrørende om økonomisk

sosialhjelp skal være forankret i kom-

munen eller staten, ikke skal diskuteres

i denne høringen. Dette spørsmålet vil

det bli tatt stilling til med oppfølgingen

av NOU 2004:13; En ny arbeids- og vel-

ferdsforvaltning – Om samordning av

Aetats, trygdeetatens og sosialtjenestens

oppgaver, som har også vært på høring.

Dessuten bemerket departementet at

det såkalte Samhandlingsutvalget, det

vil si utvalget for å vurdere behovet for

endrede rammebetingelser for å bedre

samhandlingen mellom spesialisthelse-

tjenesten og den kommunale helsetje-

nesten, ventes å avgi sin innstilling første

del av 2005.

Kilde: Odd Mandal, Kommunal Kompe-

tanse

nytt fra norden

.no

Inge Weicher og Per

Fibæk Laursen (red)

Person og professionBillesøe & Baltzer 2003

Bogen er en anto-

logi er udarbejdet

af lærere tilknyttet uddannelserne for

socialrådgivere, sygeplejersker, lærere og

pædagoger på Frederiksberg på baggrnd

af de uddannelsesreformer som har præ-

get af området.

Bogen er opdelt i fire dele. Henholds-

vis om Profession og Samfund, Ud-

dannelser og personlige kompetencer,

Forholdet professionelle og klienter og

endeligt mere kritiske spørgsmål om-

kring person og profession.

Bogen henvender sig både til profes-

sionelle og studerende samt lærere in-

denfor de professioner, der arbejder med

mennesker.

Jan Arrhenius

Psykologisk førstehjælpHans Reitzels Forlag 2004

Psykologisk første-

hjælp er en bog som

beskriver en metode

– fortællermetoden

– som handler om hvordan man får

traumatisk ramte mennesker til at for-

tælle om situationen, forestille sig frem-

tiden efter den traumatiske begivenhed

og træffe valg om hvordan tilværelsen

skal forsætte.

Forfatteren er en erfaren psykolog,

som videregiver sine erfaringer fra en

mangeårig praksis med traumatisk

ramte børn, unge og voksne på en måde,

som kan inspirere andre professionelle,

som kommer til at arbejde med men-

nesker med traumer, også lejlighedsvis.

Med professionelle menes alle mennes-

ker som i deres arbejde kommer ud for

at skulle hjælpe mennesker, som er ramt

af et traume. Hvad enten det er politi-

betjenten, sygeplejersken, læreren eller

socialrådgiveren.

Unni Lind

At sætte en pædagogisk dagsordenKroghs Forlag 2004

I Danmark er det

blevet pålagt alle

børnehaver at ud-

arbejde pædagogiske læreplaner som

et redskab i det pædagogiske arbejde i

2004. Bogens formål er at inspirere bør-

nehaver til at arbejde med læreplaner

som nderstøtter det pædagogiske miljø i

børnehaven, og ikke mindst lære at sætte

mål for det pædagogiske arbejde med

børnene.

Det at lære at sætte hensigtsmæssige

og relevante mål for pædagogisk eller

socialt arbejde er i praksis ofte ikke en

let sag – tværtom. Mange erfaringer og

eksempler viser at institutioner, pro-

BØKERtilredaksjonen

.no

jekter eller foranstaltninger netop har

vanskeligt ved at formulere anvendelige

mål for arbejdet, som efterfølgende kan

dokumenteres om de er opfyldt.

Der kan derfor også være inspiration

at hente for andre professioner i denne

bog.

Marie Louise Folk-

mann og Eva Svedin

Børn som ikke legerKroghs Forlag 2004

Denne bog beskæf-

tiger sig med et

centralt emne som

har grundlæggende betydning for børns

udvikling og tilværelse som unge og

voksne. Ensomhed i forhold til at være

social. Hvordan kan man i skole og dag-

tilbud arbejde systematisk med at udvi-

kle børns færdigheder, så de kan undgå

ensomhed og i stedet indgå i et socialt

samvær, og herigennem opnå erfaringer,

som de efterfølgende kan anvende i li-

vets forskellige situationer.

Selvom bogen primært henvender sig

til pædagoger, lærere og studerende, så

er den af interesse for alle som forsker

eller i øvrigt arbejder med børns livsvil-

kår.

Jonas og Birte Engel-

hardt

Mor er stadig en engelKroghs Forlag 2004

Dette er en højtlæs-

ningsbog/samtale-

bog for børn som

har mistet en far eller mor. Den er tilpas-

set små børn og lidt ældre børn.

Den anbefales her som et redskab, det

er relevant at være bekendt med, hvis

og når man som socialarbejder arbejder

med mennesker med livstruende syg-

domme som f.eks. cancer, og hvor nogle

efterfølgende skal snakke med de efter-

ladte børn.

Etienne Wenger

Praksis-fællesskaberHans Reitzels Forlag 2004

Etienne Wengers

bog er nu udkom-

met på dansk, og

vil være af interesse

for både lærere på sociale højskoler som

arbejder med projektgrupper og soci-

alarbejdere som arbejder med sociale

grupper eller lokalsamfund.

Læring er ofte et overset begreb i

socialt arbejde, men der er megen inspi-

ration og diskussion at hente i Wengers

bog om Praksisfællesskaber. Ligesom der

var i den tidligere bog sammen med Jean

Lave om situeret læring.

Det centrale i Wengers bog er hans

synspunkter omkring det praktiske ar-

bejde i fællesskabers betydning for ud-

vikling og identitet på arbejdsmarkedet.

Hans teorier er baseret på antropolo-

giske studier fra feltarbejde på forskellige

arbejdspladser. Wenger mener at påvise

at læringen skaber kompetencer hos

deltagerne, og det er disse kompetencer

som skabermotivation, kreativitet m.v.

og dermed værdier.

bøker til redaksjonen

KALENDER korte informasjoner om nordiske og internasjonale konferanser m.v. sendes direkte til hovedredaksjonen

10-14 april 2005/Nairobi/ Kenya 6th Pan-African IFSW Regional Social Work ConferenceMr. Charles Mbugua, E-mail: [email protected] 23-25 mai 2005/Nicosia/ Cyprus IFSW European Seminar - Social Work 2005Social Work Challenges for Social Cohesion E-mail: [email protected] http://www.socialwork2005.org/

1-3 juni 2005/Lucerne/Switzerland The Future of the European Social ModelICSW European Region Regional Conference http://www.icsw.socialswitzerland-socialeurope.org/ 21-23 juli 2005/Washington DC/ USA The 2005 NASW Delegate AssemblyNational Association of Social Workers http://www.socialworkers.org

12-14 august 2005 / København / Danmark Nordisk Konference: ”Socialrådgiveruddannelsen i de forander-lige nordiske velfærdsstater Hvor er vi - og hvor skal vi hen?”

21-24 september 2005/Seoul/ Korea 18th Asia-Pacific Social Work ConferenceE-mail: [email protected] http://www.kasw.or.kr/eng/kasw.htm IFSW 50 YEARS – IFSW World Conference 2006 A World out of Balance - Working for a new Social Equilibrium Seminar Secretariat: Deutscher Berufsverband für Sozialarbeit e.V. Landesgeschaeftsstelle Bayern, E-mail: [email protected] http://www.socialwork2006.

leder innhold - idunn - tidsskrifter på nett · at miste forældre er svært – men at have syge...

Documents