nits bejerot · nils bejerot har tidigare utgivit barn – serier – samhälle 1954...

Nits Bejerot

Missbrukoch

missförstånd

ORDFRONT

Nils Bejerot har tidigare utgivit

Barn – Serier – Samhälle 1954Dödsolycksfallen i Sverige 1954 (med Ragnar Berfenstam)Narkotikafrågan och samhället 1968 (1970)Narkotika och narkomani 1969 (1972, 1975, 1977, 1980)Addiction and Society 1970Inlägg i narkotikadebatten 1970 (1972)Addiction – An Artificially Induced Drive 1974Somatiska komplikationer vid narkotikamissbruk 1974Omhändertagen i Humlegården 1974 ( med Inga-till och Jan-

Åke Candefjord)Drug Abuse and Drug Policy 1975Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, 1975 (akademisk

avhandling)Svensk beroendelitteratur I: Monografier om narkotika och

narkomani – en biblioteksinventering 1977 (med UlrichHermansson)

Missbruk av alkohol, narkotika och frihet 1978 (1979, 1980)Knark– aldrig! Fall och fakta om narkotika och narkotikaska-

dor 1980 (med Ulrich Hermansson och Berth Andreasson)

© NILS BEJEROT 1981

FÖRSTA UPPL, APRIL 1981, 5 000 EX

ISBN 91 7324 149 0

Esselte Herzogs C»~ Nacka 1981

TillYngve Persson

med tack för enastående insatser i folkrörelsekampenmot narkotikamissbruket och i uppbyggnaden av

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

InnehållInledning—bakgrund ....................................................................9

I Något om socialpolitikenoch dess konsekvenserKommentarer till socialpolitikens bakgrundoch funktion............................................................................15Människan i dagens samhälle — någrautslagningsmekanismer........................................................63Vad skall vi göra åt ungdomsbrottsligheten?..................... 81Sjukdomsmodellen för alkoholism har lurat alla ............... 89

II Lagstiftning och drogpolitikSocialministern, ledningsgruppen och drogpolitiken ....... 97Gör missbrukaren ansvarig ............................................... 103Narkotikapolitiken: Vad striden gällt och gäller ............ 109Utvidga inte det psykiatriska tvånget .............................. 115"All makt åt läkarna!" ....................................................... 123Vårdpolitiska missbedömningar ...................................... 127Ny lag om vård av missbrukare:Två steg tillbaka, ett steg framåt ....................................... 133Taktik och strategi i kampen motnarkotikabrottsligheten.................................................... 138

III Intervjuer"Popradikalismen har blivit vänsterns testfråga"

Intervju för Studiekamraten av Anders Fogelströmoch Stefan Jönsson ........................................................ 147

Vanlig vård är inte nog för att göra folk av knarkareIntervju för Gnistan av Stefan Lindgren.................... 156

Narkotikafrågan i dagIntervju för Liberal Debatt av Solveig Wollstad-Sundvall ......................................................................... 164

Organiserad brottslighet resultatet av knarkpolitikenIntervju för TT av Kenneth Ahlborn.......................... 173

IV PolemikRFHL och statsapparaten................................................. 181Citatförfalskningarna fortsätter....................................... 193

Slutord...................................................................................... 197

Inledning - bakgrund

Debatten kring missbruk och missbrukare har varit in-tensiv sedan mitten av 60-talet, då ungdomsnarkoma-nierna började sprida sig som en präriebrand över väst-världen, parallellt med ungdomsrevolten, Beatles-fe-bern, popgalorna, den hårt kommersialiserade ung-domskulturen och vadjag betecknar som popradikalis-men — en ultraliberal modevåg, till stor del uppburen avakademisk ungdom med utpräglat konservativ bak-grund. När dessa tidigare överbeskyddade överklass-ungdomar väcktes av den politiska debatten i Viet-nam-krigets skugga radikaliserades de, tog ett stort stegtill vänster och blev ostrukturerat ultraliberale menklädde sin föreställningsvärld i en socialistisk termino-logi. Det var studentrevolternas tid världen över.

Sexliberalismen och porrvågen kom att åka snål-skjuts på denna breda moderörelse liksom knarklibera-lismen och haschvågen. Dessa fenomen tolkades i vidakretsar som en del av revolten mot etablissemanget ochi vissa kretsar som en del av "världsrevolutionen". Deromantiska strömningarna fick en enorm genomslags-kraft eftersom de odlades av massmediaindustrin, somuppskattade den kombination av "nya tankar", entusi-asm och ständig happening som skådespelet innebar.

Även åtskilliga medelålders, medeifeta medelbyrå-krater drogs med i virvlarna, började anlägga hippiestil,lät håret gå mot hästsvans och kippade runt i ämbets-verkens korridorer i träskor och trasiga jeans, för nuvar man radikal och det som inte satt på djupet måste

9

naturligtvis demonstreras på ytan. Detta var den sven-ska varianten av den stora kulturrevolutionen.

Av de relativt få ide- och kulturradikaler som hadefunnits i samhällsdebatten sedan gammalt tystnade nude flesta, men några blommade upp i en yra som intestod studenternas efter. De enstaka gammelradikalersom envetet hävdade att yran inte hade med seriösradikalitet att göra utan representerade en massmedia-producerad modevåg, bespottades så att enbart detskulle kunna räcka till åtskilliga böcker om mobbning.

Allt detta är skildrat i mina tidigare böcker i narkoti-kafrågan, kortfattat presenterade i förordet till Miss-bruk av alkohol, narkotika och frihet, min förra Ord-front-pocket.

Liksom den förra volymen är den här sammanställdav några längre uppsatser, ett flertal debattartiklar,några intervjuer och ett par polemiska inlägg, allt frånde senaste årens debatt. Förra volymen centreradeskring beroendetillståndens uppkomst och spridningoch vårdlagstiftningens utformning. Volymen fick enenorm spridning (15:e tusendet har just lämnat trycket)och NBV, Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet,har byggt upp en omfattande cirkelverksamhet kringden med hjälp av en studiehandledning av Ulrich Her-mansson.

Debatten har drivits vidare i dagspressen och särskilti tidskriften Narkotikafrågan, som ges ut av RNS,Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Genom denomfattande och mot flumresonemang hårdhänta debat-ten, där RNS fick med sig en rad andra organisationeroch grupperingar, krossades förre socialminister Gab-riel Romanus' undermåliga lagförslag LPV (Lag omvård av psykiskt sjuka i vissa fall) under våren 1980.Socialberedningen tillsattes som parlamentarisk ar-

10

betsgrupp för att ta fram ett nytt lagförslag, som presen-terades i januari 1981. Den här volymen innehållermånga bidrag ur denna debatt, som måste gå vidare dådet nu lagda förslaget 'LBM (Lag om behandling avmissbrukare i vissa fall) uppenbarligen är en nödlös-ning, en kortlivad kompromiss. Den är visserligen vä-sentligt bättre än det sönderkritiserade LPV-förslagetmen också i en rad avseenden väsentligt sämre än dengamla nykterhetsvårdslagen: LBM medger ingripandeförst sedan vederbörande fullständigt supit sig sönderoch samman och medger inte en konstruktiv interven-tion på ett tidigare stadium, då hjälpåtgärderna skulleha haft betydligt större möjlighet att lyckas. En kortfat-tad kritik av LBM-förslaget finns på sid 133.

Av och till harjag från knarkliberalt håll anklagats för" en biologisk människosyn", som skall vara något fultoch stå i motsats till ett ädlare humanistiskt tankesätt.Därtill har väl teologerna ett tredje synsätt såvitt jagkan förstå, och spiritister och astrologer kanske ettfärde och femte. För att reda ut var åtminstone jag självstår bland alla dessa syner och synsätt skrev jag ettkapitel för Ordfronts antologi Socialpolitik – i vemsintresse? (1979). Detta kapitel, tillsammans med enuppsats om välfärdssamhällets självproducerande ut-slagningsmekanismer, en om ungdomsbrottslighetenoch en om förtidspensioneringen av alkoholister, fårbilda utgångspunkt för den här volymen. Mot den bak-grunden kan sedan debattinläggen om vårdlagstiftningoch drogpolitik läsas med större behållning.

När man sammanställer artiklar från skilda håll ochtidpunkter blir det en hel del upprepningar. Det är ty-värr ofrånkomligt, och jag ber om överseende för detta.

Stockholm i februari 1981Nils Bejerot

Kommentarer tillsocialpolitikens bakgrund ochfunktion

Våren 1979 gav Ordfront ut en antologi på temat Social-politik —i rems int resse? Det här kapitlet var mitt bidragtill den antologien. Formen gjordes medvetet tillspet-sad i polemik mot den symtomteori, flumliberalism ochvulgärmarxistiska rotvälska som några av medförfat-tarna presterade.

Lösryckta citat ur detta kapitel använder mina mot-ståndare för att försöka utmåla mig som en cynisk halv-fascist. Skå-rektorn Bengt Börjesson t ex har distribue-rat en A4-sida med lösa citat, som jag här skall markera iden löpande texten för att demonstrera den citattekniksom en docent i psykologi kan ägna sig åt.

Att penetrera socialpolitiken, dess förutsättningar,syfte, utvecklingstendenser, förtjänster, svagheter ochåterverkningar på individ och samhälle är ogörligt in-om ramen för ett debattinlägg. Jag föredrar därför attta upp några förbisedda och kontroversiella aspekteroch diskuterar mera allmänt vad jag uppfattar varaperioden för välfärdssamhällets nedgång och förfall.

Jag har samlat mina provokationer kring några hu-vudområden. Ett är ett försök att introducera en nyaspekt på frågan genom att utgå från människansgrundläggande behov och diskutera generella styr-ningsmekanismer för beteendet. Sedan försöker jagpeka på utopistiska och romantiska drag i den aktuellasamhällsdebatten. Slutligen fokuserar jag min kritikmot några av de ultraliberalistiska och pseudoradikalalösningar som jag tycker att samhället felaktigt valt.Beslutsfattarna har själva bidragit till att accelereraoch förvärra den sociala problematiken.

15

Socialpolitik i vid mening berör (för att ta det i någor-lunda kronologisk ordning i individens liv) förebyg-gande mödravård, föräldrapenning och barnbidrag ochandra former av stöd till föräldrar och barnfamiljer,barnavård i alla former från spädbarnsvård och barn-daghem till fosterhem, omsorgshem för utvecklings-störda och ungdomsvårdsskolor, förebyggande hälso-vård, skolväsendet och särskilt rätten till utbildningoch studiestöd, samhällsplanering, bostadspolitik, ar-betsmarknadspolitik från arbetsförmedling och om-skolning till arbetsvård med arbetsträning, skyddadearbetsformer och en lång rad åtgärder som regleras iarbetstids-, arbetarskydds- och semesterlagstiftningetc och socialvård i många former. Därtill kommernykterhetsvård, sjukvård (öppen och sluten, kroppsligoch psykiatrisk, akut och kronisk), tandvård, pensio-närsaktiviteter, åldringsvård, begravningsbidrag och,kanske så småningom som logisk slutpunkt, en kom-munal gravvård med prydligt personnummer.

Till socialpolitiken i snävare mening hör hela detstora socialpolitiska skyddsnät, som det allmänna för-säkringssystemet utgör med sjukförsäkring, arbetslös-hetsförsäkring, helt nyligen också arbetsskadeförsäk-ring etc. De ekonomiska omfördelningsprinciperna be-rör indirekt också skattepolitiken. Till socialpolitikenhör vidare vissa former av social kontroll kring krimi-nalitet och gravt avvikande beteende som alkohol- ochnarkotikamissbruk och därmed indirekt också lagstift-ning inom många områden, polisväsendet, domstols-väsendet, kriminalväsendet (kriminalvården) etc.

Socialpolitiken omfattar numera i vårt land ett såomfattande nätverk med så många olika syften ochfunktioner, så många olika finansieringsformer och ef-fekter och så många olika styrningsinstanser att inteens våra mest ambitiösa politiker och administratörer16

längre kan överblicka det. De har ingen möjlighet attse hur förändringar inom ett område med nödvändig-het påverkar andra områden, ofta i ett mycket kompli-cerat växelspel. Systemet håller nu på att växa allaöver huvudet, inte minst dem som ska finansiera ochadministrera systemet. Det ligger något av forntidensjätteödlor över hela konstruktionen: Ju större och me-ra komplicerat systemet blir, desto större kraft måstetill enbart för att hålla systemet i rörelse och funktion.

En biologisk utgångspunktDet finns många tänkbara utgångspunkter för en dis-kussion kring socialpolitiken. Några väljer självklartatt utgå från filosofiska, ideologiska, juridiska ellerpolitiska analyser och tankesystem. Andra vill kanskeutgå från ekonomiska, historiska, religiösa, kulturellaeller socialantropologiska synpunkter och med vissrätt hävda att problemet med fördel kan tacklas utifråndessa utgångspunkter och beskrivas i sådana termer.

Det förvånar säkerligen många, när jag hävdar attman också med fördel skulle kunna utgå från biologis-ka resonemang. Biologin har ju numera återigen blivitnästan lika ful och hotfull som den var på 1800-talet,när den försökte visa att människan inte är en skapelseav Gud. I vår nyromantiska tid tror många upplysta,socialt intresserade och engagerade – och kanske sär-skilt de – att människan egentligen är en skapelse avsig själv, produkten av en slags kulturell jungfrufödsel.För mig ter sig onekligen detta som en mera förmätentrosföreställning än den gammelreligiösa. Låt oss seom mitt resonemang har någon relevans eller om detbara är en elak provokation för att få upp adrenalin-trycket och därmed uppmärksamheten hos alla demsom egentligen skulle vilja avbryta all vidare samvaromed författaren redan här.

17

Människans behovMänniskan har, liksom alla andra däggdjur, en radgrundläggande behov av föda, sexualitet, gemenskap,säkerhet, skydd, värme etc. Gruppdjuren har därtillbehov av accepterande och uppskattning i flocken.Dessutom har de en viss social organisation, som ba-lanserar snävt egoistiska behov mot de grupp- ochartbefrämjande. Så långt torde väl alla kunna följa mig.Det är numera allmängods.

Jag menar vidare att vi alla, både människor ochandra djurarter, djupast är känslomässigt styrda avvad man skulle kunna kalla lust-olust-principen. Viförsöker maximera det totala välbefinnandet genom atteftersträva tillgängliga lustmöjligheter och så långtmöjligt undvika onödig olust, ungefär som företag för-söker maximera profiten genom att pressa upp priseroch intäkter och pressa ned löner och utgifter. Dennaoptimeringsprincip garanterar givetvis inte att tillvaronför den skull blir särskilt behaglig för individen ellerprofitabel för företaget. Ser det totalt hopplöst ut tarmänniskan livet av sig och företaget går i likvidation.Men ser man en chans att stå ut så försöker manöverleva.

Varje hängiven pastor och varje kämpande politiskaktivist måste känna sig sårad och skymfad över att blibetraktad som någon slags lustoptimeringsorganism.Det gäller särskilt om man varje dag bevisligen görmånga olustiga ting från att i ottan stiga upp ur denvarma och sköna sängen och i ur och skur släpa sig tillarbetet (där man många gånger sliter sig igenom demest otacksamria arbetsuppgifter) till att pliktskyldigtbetala sina restskatter och underhållsbidrag, trots attman själv har det knapert.

Här kommer förnuftet in. Den mogna och socialtfungerande människan har ett långt tidsperspektiv.18

Hon kan överblicka de konsekvenser som skulle upp-stå om hon inte skulle genomlida sin dagliga dos avansträngning och olust. Tog hon sig inte upp ur sängenskulle hon efter en tid inte ha någon anställning kvar.Var hon alltför primitivt egoistisk och inte gjorde enhygglig insats för sina närmaste, skulle hon efter en tidinte ha någon familj eller några vänner kvar. Betaladehon inte in sina restskatter skulle kronofogden efter entid komma och hämta de avyttringsbara ägodelar somför dagen inte anses tillhöra livets nödtorft.

Känslan för tidsperspektivet och spelreglerna kän-netecknar den sociala människan. Det lilla barnet ochden socialt primitivt fungerande människan (vad manförr brukade kalla "psykopaten") har ett kort tids-perspektiv: Ungen vill äta upp allt sitt godis omedel-bart men vill inte gå till tandläkaren, den kriminelleförsöker på allehanda olagliga sätt snabbt berika sig påandras arbete och bekostnad etc. Vi skall återkommatill strävan efter egna fördelar.

Genom vad som förr kallades uppfostran (numeraett fult ord i den liberala världen, där företeelsen kallasför personlighetsdaning eller något annat nyare, över-klassproducerat modeord) försöker de vuxna bibringabarnen en lång rad nödvändiga sociala trafikregler ochett långsiktigt tidsperspektiv: "Om du borstar tänder-na ordentligt slipper du lindrigt undan hos tandläkaren;om du gör läxorna blir skolarbetet roligare; skaffar dudig en yrkesutbildning har du lättare för att få ett brajobb; sköter du hälsan blir du inte så lätt sjuk."

Man bör observera att det som i ett sammanhang tersig som primitiv egoism i ett annat sammanhang kallasför självbevarelsedrift. Båda uttrycken styrs uppen-barligen av en överordnad lust-olust-princip, som inteens den mycket starka självbevarelsedriften rår på. Jagskall exemplifiera vad jag menar.

19

Under kristendomens tidiga, revolutionära fas kas-tade kejsarmakten de troende till lejonen i Colosseumför att försöka avvärja hotet mot makten och bjuda påsamhällsbevarande skådespel. De kristna erbjöds attslippa bli uppätna av lejonen om de avsvor sig sinrevolutionära tro och förklarade sig underdåniga kej-sarmakten. Om de verkligen trodde att de skulle kom-ma till himlen om de var ståndaktiga, men däremotskulle få lida evig pina i helvetet om de svek i avgöran-de stund, fanns det inte något alternativ till att blilejonmat. Den pinan var kort jämfört med den evigapinan i helvetet, de alternativt tillgängliga himmelskafröjderna inte att förglömma. Detta är martyrskapetspsykologi och biologi. Självbevarelsedriften är såledesinte vår obetingat starkaste styrkraft.

Självbevarelsedriften brukar många gånger inte hel-ler rå på ett väl etablerat, starkt drogberoende. Denupplyste nikotinisten vet mycket väl att varje cigarrettstatistiskt sett förkortar livet med ca fyra minuter (vil-ket innebär att han kan motse ca 6 å 7 års kortarelivslängd än ickerökaren). Trots det är han som regelinte beredd att avstå från den omedelbara, nikotinpro-ducerade lusten för den långsiktiga lusten att leva fris-kare och längre. När det gäller starkare lustproduce-rande och för stunden olusteliminerande droger somalkohol och narkotika tar sig dessa många för denoinvigde närmast otroliga uttryck.' Jag menar alltså attvi alla, från presidenter, påvar och mijonärer till gräs-rötter, ogudaktiga och barskrapade, eftersträvar attunder givna (eller möjliga) förutsättningar optimeratillfredsställelsen i detta eller kommande liv. Vad vi ipraktiken eftersträvar beror på tusentals tidigare erfa-renheter och nuvarande omständigheter, men det äralltid vår egen lust-olust som styr vårt beteende.

Människan är, liksom de övriga djuren, till sin natur20

varken "ond" eller "god". Hon föds likt ett enormtkärl som av omgivningen och livsbetingelserna kanfyllas med nästan vad som helst. Socialt kan männi-skan "programmeras" till alla tänkbara beteenden.Det kan gälla allt från den mest självutplånande öns-kan att osjälviskt tjäna andra (under förutsättning attman lärt sig avnjuta ett gott samvete för detta) ellertillbringa livet på en spikmatta, till den mest despotis-ka hänsynslöshet eller rövarmentalitet; från ett helt livi fåfängt och fåfängligt slit för en akademisk karriär("professoriasis") eller för att bli statsråd ("politisi-asis") till att bli skönhetsmiss, Mr Muskelknippe elleratt sätta nytt världsrekord i att sitta på en flaggstångs-knopp. Mera "normala" människor nöjer sig med attbli en god förälder, en konstruktiv medborgare (i vilketsamhälle det nu vara må) eller en skicklig skattesmita-re. Vi är alla potentiella hjältar och förrädare. Vi villdock gärna tro att det är de höga idealen som vägledeross själva. Motståndarna däremot leds alltid av lågamotiv, snöd vinning, opportunism eller i bästa fall renokunnighet och förstår då inte ens sitt eget bästa.

Utifrån givna förutsättningar försöker vi välja detlivsmönster och de beteenden som intuitivt, iblandomsorgsfullt medvetet kalkylerat, förefaller ge denstörsta behovstillfredsställelsen. Vore det inte på dettasätt utan att vi drevs av att i första hand göra gott motandra, borde vi exempelvis eftersträva att gifta ossmed någon som ingen annan vill ha. Det vore en hero-isk uppgift som mig veterligen ingen idealist har orkatmed. I själva verket är vi mycket noga i valet avlivspartner. Vi eftersträvar att hitta någon som verkli-gen svarar mot en lång rad av våra behov, även om vikallar dem för ideal eller föreställningar. Det är själv-klart att den som äntligen funnit en partner, som fylleralla djupa samlevnadsbehov, inte skulle vara beredd

21

att ädelmodigt lägga ned sina strävanden att vinna ochbehålla den eftertraktade till förmån ens för sin bästevän. Detta även om denne också skulle visa sig varaangelägen om ett förbund med den perfekta och kan-ske t o m bevisligen skulle ha mycket större behov avdetta än upptäckaren själv. Den primära drivkraften ärvår egen behovstillfredsställelse.

Intuitivt försöker vi pejla in det spår i livet somsnabbast eller säkrast (beroende på vår "läggning",som är en produkt av arv och miljö, och våra omedel-bara och långsiktiga behov) förefaller leda till behovs-tillfredsställelse. För att återigen konkretisera: De somtar sånglektioner är inte de som sjunger sämst ochverkligen skulle behöva förkovra sig utan de somsjunger bäst. Ett annat exempel är storsimmaren Gun-nar Larsson. När han vann en guldmedalj i Mån-chen-olympiaden förklarade han i en TV-intervju atthan tränat simning fem timmar om dagen i tio års tidmed sikte på just denna seger. Nu hade han nått sittmål och tänkte lägga av med den hårda tävlingssim-ningen. Alla vi som vet att vi inte skulle få någonolympisk guldmedalj även om vi tränade simning tiotimmar om dagen för resten av livet satsar dock kloktoch ändamålsenligt våra ansträngningar och förhopp-ningar på något annat, något som vi tror har möjlighetatt ge oss en hygglig utdelning i form av sådant som viav sociobiologiska och särskilt kulturella skäl efter-strävar.

Samhällets funktionUtifrån de grundläggande biologiska behoven och degivna ekologiska-ekonomiska förutsättningarna for-mas gruppen och samhället (samhälle = hålla sammankring något). I äldsta tider delade kringdrivande flock-ar och stammar på samlar- och jägarstadiet livets nöd-22

torft. Alla hade vissa gemensamma behov och intres-sen, men " jämnställda" var de säkerligen inte mer änindividerna i en babianflock. (Vi eftersträvar likhet –att bli som den bäste, starkaste, mest uppskattade –men biologin bjuder på variation och olikhet.)

När man lärde sig bruka jorden upptäckte man attdet var bättre att ta hem fiender som slavar än att slåihjäl dem. Då föddes klassamhället i betydelsen härs-kare och behärskade. Jordbrukets utveckling och be-hovet av trygghet ledde så småningom över till feodalasamhällsformer. De innebar stora framsteg för de tjä-nande: Som slav hade man just inga rättigheter, somlivegen ändå några. Under förutsättning att självhärs-karen av Guds nåde, vasallen och godsherren verkli-gen trodde på sin religion och räknade med att han påden yttersta dagen skulle få stå till svars för sitt fögde-ri, blev systemet vida drägligare än det barbariskaslavsamhället. I ett tidigt skede spelade kristendomen(och troligen också de flesta andra religioner) för en tiden konstruktiv och progressiv roll. De balanseradetendenser till övergrepp och kodifierade en viss världs-lig ordning. Senare blev många religioner ett hinder församhällsomdaningen. De förtryckta lärdes att derasbelägenhet och elände var uttryck för deras egen synd-fullhet och att de kunde påräkna gottgörelse för sinagoda gärningar först i livet efter detta etc.

Med handelskapitalets framväxt lades grunden tillmanufakturer, industri och kapitalism med inbyggdkoncentrationssträvan mot monopolism. Jämfört medden livegna bonden har kapitalismens arbetare vunnittusentals nya rättigheter och förmåner. Han måstedock fortfarande sälja sin arbetskraft och gör det iprincip till den högstbjudande. Så långt är nog allaberedda att följa mig, eftersom också detta numera ärallmängods eller borde vara det. Nu blir det kärvare.

23

När de ekonomiska och sociala processerna börjarbli medvetna (i sakens natur ligger att de aldrig heltkan bli förstådda) och skadeverkningarna allt merauppenbara (även om de aldrig kan bli "rätt" vägda ochmånga alltid kommer att förbli okända) börjar folkifrågasätta, tänka och försöka diskutera fram förnufti-gare ordningar. Eftersom vi alla har olika livserfaren-heter, kunskaper, intressen och troligen också olikatalanger för det mesta (inklusive nytänkande), kommeralla samhällsreformatorer fram till olika ideer, lösning-ar och förslag. Det gäller inte minst vilken taktik ochstrategi man anser vara bäst för utvecklingskrafterna ivarje enskilt läge. Vad de flesta samhällstänkare tycksglömma är att verkligheten formas av sina egna förut-sättningar (och i dem ingår förstås också den femtedelsmiljarddel av mänskligheten som var och en av osssjälv utgör) och i mycket liten utsträckning styrs avideernas värld. Religionerna i gamla tider, ideologiernai modern tid och de metodekvilibristiska vetenskapligaövningarna blir irrbloss i evigheten om de inte råkaråterspegla djupare behov hos människorna i de alltstörre enheterna och maktgrupperingarna i världen.

Makt och maktmissbrukMakten (dvs möjligheten att trygga egna och gruppensbehov och fördelar) är en lust-olust-faktor med enormladdning; i större sammanhang kan den bli den vikti-gaste. Den utgår från självbevarelsedriften och strävanatt trygga de grundläggande behoven hos individen,familjen, gruppen, klassen, nationen eller maktblock-et. Makt finns i otaliga former och grader och föränd-ras ständigt. Ingen är totalt maktlös, ingen kan ha entotal makt.

Ofta är den avgörande makten hårt knuten till enperson (stamhövdingen, despoten, diktatorn) eller en24

institution (kyrkan, krigsmakten, partiet) som repre-senterar en viss grupp (slavägarna, feodalherrarna,godsägaradeln, handelshusen, industribaronerna, stor-finansen, det multinationella monopolkapitalet, lön-arbetarna och deras fackliga organisationer, koopera-tionen etc). Religionen, byråkratin och numera isnabbt ökande grad massmedia är viktiga maktinstru-ment, som endast tillfälligt kan utgöra självständigamaktfaktorer. De är bundna att tjäna de klasser ochmaktintressen som de djupare sett representerar.

Makten används alltid till att förbättra den egnagruppens eller klassens existens och möjligheter påbekostnad av andra, mindre mäktiga grupper och in-tressenter. Någon -naturlig" eller "absolut- rättvisahar aldrig existerat och kan aldrig existera. Drömmenom rättvisa är en tindrande och inspirerande ledstjärnafrån ideernas sfärer. En absolut rättvisa_ skulle exem-pelvis kräva att alla ula människor fick ett graderatfulhetsbidrag (bidrag till -peruk utgår idag) och allaenfaldiga ett dumhetstillägg, förutom att envar skulleha rätt att vila i den famn där du själv hör hemma. Iden maximala rättvisans värld borde förstås även gri-sarna ha rätt till ett liv efter jul.

Det vi kallar rättvisa är de spelregler vi gör upp ochutnämner till rättvisa. Vad som är rätt beror på makt-förhållandena och maktintressena i samhället vid enviss tidpunkt. Jag skall ta ett enkelt exempel. Foster-fördrivning var för ett par decennier sedan ett mycketsvårt brott i vårt land, och den olyckliga fick ofta satsasina sista slantar på denna många gånger äventyrligaoch livsfarliga hjälp. I dag är graviditet en banalåkomma som kostnadsfritt och framgångsrikt behand-las kirurgiskt, medan den drabbade premieras medsjukpenning. Det som nyligen var ett skamligt brott är idag en självklar rättighet. Maktintressena har förskju-tits. 25

Det ligger i maktens natur att den inte bara inbjudertill maktmissbruk utan med nödvändighet leder tillmissbruk. Det sammanhänger med att inga makthava-re kan vara objektiva domare, när deras egna gruppin-tressen kommer i konflikt med andra gruppintressen.Modern och lejoninnan värnar om sin unge, ledarkla-nen om sitt inflytande, klassen och nationen om vad deuppfattar som sina rättmätiga intressen.

Staten, den yttersta konkretiseringen av makten isamhället, vilar på de ekonomiskt starkaste och där-med mäktigaste grupperna, klasserna och institutio-nerna. Den används för att underlätta eller förverkligadessa dominerande grupperingars intressen och strä-vanden. Detta har inte någonting med "moral" attgöra utan har karaktären av biologiska och ekonomis-ka naturlagar.

Kapitalismens väsen och transformeringKapitalismen som produktionsordning styrs av pro-fitmaximering och är enligt mitt synsätt ett praktfulltexempel på lust-olust-principen och de generella strä-vandena efter lustoptimering. Den arbetar effektivastinom en fri varumarknad med global frihandel och ärvida överlägsen alla tidigare produktionsförhållanden.

Eftersom kapitalismen styrs av företags- och kon-cernekonomiska principer och inte av kommunal-, na-tional- eller världsekonomiska optimeringssträvanden,alstrar den successivt tilltagande ekonomiska, miljö-mässiga och sociala störningar. Grunden till dennakonflikt ligger inte i tekniska processer, konjunktureroch över- eller underproduktion, utan i motsättningenmellan kapital och arbete, mellan ägare och anställdaoch mellan individ och samhälle.

Med hjälp av de ovärderliga borgerliga fri- och rät-tigheterna (yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryck-26

frihet, demonstrationsrätt etc) försöker det arbetandefolket via sina politiska och fackliga organ motverkaoch eliminera skadeverkningarna av den kapitalistiskaproduktionsordningen. Även kapitalisterna själva ärmåna om att statsapparaten används för att dämpa ochsanera sociala olägenheter, som uppkommit genomden rådande produktionsordningen. Detta är grundenför en reformistisk samförståndspolitik.

Vad vill man med socialisen?Efter tio års mycket intensiva studier i marxism ochsocialism hade jag vid 35 års ålder (1956) goda ochheltäckande svar på alla politiska och ekonomiska frå-gor och problem. Det var en lycklig tid. I dag ser jagknappast några entydiga svar på några sociala pro-blem. Allt ter sig nu så enormt mycket mera komplice-rat än det gjorde under ungdomsåren. Tilltagande seni-litet och bekvämlighet tänker någon. Troligen, meninte enbart det.

Antag att man genom lottdragning skulle ta framhundra socialister bland alla som enbart i Sverige i dagkallar sig fullblodssocialister och bad dem beskrivavad de menar med en socialistisk produktionsordningoch ett socialistiskt samhälle. Sannolikt skulle vi intefå två svar som någorlunda överensstämde med var-andra. Dagens situation på vänsterkanten påminnerom reformationens belägenhet efter Kalvins död, dårörelsen sönderföll i hundratals sekter som glömde dethimmelska målet för kampen mot varandra.

Betyder dagens förvirring att socialismen är död?Inte alls. Socialismen är de underprivilegierades drömom en bättre framtid och ett mera rättvist samhälle.Den drömmen kommer förmodligen att följa mänsklig-heten under resten av dess tillvaro, genom årtusendenav besvikelser i samhällen "som inte blev riktigt socia-

27

listiska/kommunistiska", dvs aldrig helt förverkligadedrömmarna om fullständig jämlikhet, endräkt, gemen-skap, hälsa och lycka åt alla. Målen är ouppnåeliga,men vi skall vara rädda om drömmarna. De ger osskraft att kämpa vidare mot något bättre och värdigare.

Socialpolitiken i dagens SverigeNågra bakgrundsfaktorerSverige i dag liknar ingenting i världshistorien (för-utom i någon mån Weimar-republiken före Hitler) ellernågon annanstans i världen. Dagens svenska socialpo-litiska förhållanden kommer nog redan om några de-cennier att betecknas som kaotiska på gränsen tillschizofrena.

Att vi hamnat i dagens svenska läge sammanhängergivetvis med tusentals faktorer och förhållanden. Enviktig orsak till förvirringen är nog att systemet blivitså tilltrasslat och motsägelsefullt att det närmast ärogörligt att överblicka. T o m ledande politiker tvingasatt famla i blindo.

Situationen beror uppenbarligen också till en bety-dande del på att den kommersialiserade massmediaap-paraten trätt fram som en ny maktfaktor, vulgariseratdebatten på det grövsta och rört till begreppen. Därtillhar massmedia satt ett hårt likriktningstryck (konfor-mitetstryck) på alla politiker och debattörer.. Den sominte knäböjer för dagens modeföreställningar (på 50-ta-let atombomben och Atlantakten, på 60-talet knarkli-beralismen och sexvågen, i dag könsrollerna och barn-parkeringen) lynchas om man rår på honom ellermobbas systematiskt,~ han envisas med att överle-va och vägrar att underkasta sig modenyckerna. Vadde breda folklagren eller jobbarna själva tycker ochtänker, bryr man sig inte ett dyft om i den överklass-28

rekryterade och akademikerdominerade massmedia-och opinionsbildningsindustrin, för "alla vet väl attjobbarna är obildade, efterblivna och konservativa".Det är det qya, p_-pillerprepaarerade pennskaftet med enblå och en röd strumpa som bär de eva sanningarna isin hemvävda, boutiqueinköpta slängpåse och nådigtströr ut sina pärlor bland den fåkunniga och otack-samma allmogen.

Vi har i Sverige en tillverkningsindustri som väsent-ligen bygger på avancerad teknik. Vad beträffar anta-let anställda passeras den i dagarna av den allmännatjänstesektorn. Industrin är fortfarande huvudsakligenkapitalistiskt organiserad, även om ägandet till viss delbörjat övergå i kooperativa former, till pensionsfonderetc. Industrins vinster uppgår till några progent avIQne- och skatteutbetalningarna och är rent ekono-miskt =men inte politiskt och socialt =negliaerbara.

Stora enheter och sektorer av industrin har succes-sivt övertagits av staten, dvs blivit statskapitalistisktstyrda. Det beror på att den ena enheten efter denandra inte längre kunnat klara sig i nationell eller in-ternationell konkurrens med avseende på kostnadsut-veckling, lönsamhet och kapitalbildning. Andra före-tag drar sig fram på fördelaktiga statslån eller enormastatliga subventioner, närmast av typen industriell so-cialhjälp av skattemedel.

Personligen är jag inte ekonomiskt skolad och harinte specialstuderat den svenska ekonomin. Som hän-given observatör med ett par timmars dagligt studiumav alla slags dagstidningar och facktidskrifter undermer än 40 år är dock min kätterska uppfattning, attfackföreningsrörelsen blivit så stark att den kunnatpressa sig till löneförmåner z som industrin i måpga fallinte kar_ bära. Detta måste vara en klok politik, omman vill slå ut vissa branscher i en medveten struktur-

29

rationalisering eller om man vill knäcka vissa företagför att i stället göra det möjligt för de anställda attöverta dem som sina egna, driva dem och vidareut-veckla dem. Såvitt jag kunnat finna har sådana beve-kelsegrunder och föresatser knappast funnits meraallmänt. I stället har man mjölkat kon allt hårdare såatt ibland inte ens kalvarna fått mjölk. När inga nyakalvar växer upp och kon sinar, försöker man åtmins-tone rädda kon med statligt mjölkpulver från någonannan ännu betande och producerande ko.

När den svenska landsbygden på 50- och 60-talenmedvetet avfolkades för att skaffa arbetskraft till indu-strin, uppstod svåra sociala störningar av mångskif-tande slag. När industrin i nästa skede tvingades tillallt hårdare rationaliseringar för att klara kostnadslä-get och få ut profiten, ökade stressen i arbetslivet ochutslagningen. Allt fler blir olönsamma att placera på enindustriarbetsplats, som kanske kostar flera miljonerper anställd i investeringar. När profiten trots rationa-liseringar slutligen uteblir flyttas kapitalet utomlands,vilket närmast är en handels- och bokföringsfråga, el-ler också plöjs kapitalet ned i mark- eller fastighets-spekulation etc. Såväl kapitalister som anställda drivsav samma profit-lön-lust-optimeringsprincip: Arbeteoch produktion är inte välgörenhet.

Den grundläggande antagonismen mellan kapitaloch arbete leder till en evig, nyckfull och kortsiktigkamp med ständigt överhängande risker för allvarligastörningar och plötslig död även för tidigare mycketgoda mjölkkor. En logisk strävan måste vara att elimi-nera motsättningen mellan kapital och arbete, att möj-liggöra produktion för behov och inte för profit. Ty-värr förefaller det vara mycket svårt att få dessa tuli-panarosor att blomma. Konsum är föga mer fram-gångsrikt än ICA, Folksam inte lättare att ha att göra30

med än Skandia. Jobbarna vid BPA, fackföreningarnasbyggproduktion, ser sig ibland tvungna att strejka motsitt eget företag för att få gehör för sina krav. Lyckantycks heller inte vara överväldigande inom de sektorerdär man eliminerat profiten som morot och endastarbetar för folkets och samhällets bästa, t ex inomskolan eller socialvården.

Den socialistiska arbetsvärderingen – av var och enefter hansförrnåga, åt var och en efter hansprestation– försöker man nog upprätthålla åtminstone på de so-cialistiska partiernas kanslier. Men nog blir det lättgnäll och slitningar ändå, för vem gör en rättvis ar-betsvärdering? Vem är exempelvis vår duktigasteidrottsman? Är det Björn Borg eller Ingemar Stenmarkeller är det rent av en kvinna som Ulrika Knape ellerKerstin Palm? Vem åtar sig att rättvist värdera detta?

Sjukvården är särskilt intressant eftersom den fak-tiskt försöker verka efter den kommunistiska (och ur-kristna) principen: Av var och en efter hansförmåga (iskatt), åt var och en efter hans behov (av vård). Menvem har det största behovet att få komma in på densista sjukhusplatsen: Alkoholisten som håller på attskaka sönder (och som kan avlida i ett fylldille om haninte får hjälp) eller tvångsneurotikern som sedan må-nader står och tvättar sig hela dagarna och tvingar deanhöriga att göra detsamma? Hur länga skall vi pumpaliv (näringsdropp och antibiotika) i våra döende åld-ringarLsom inte längre orkar äta? Hur mångagångerskall vi avgifta alkoholisten och låta honom vila uppsig mellan varven utan att fordra att han skall ta Anta-bus regelbundet och därmed sluta supa? Alla bör för-stås få hjälp så länge resurserna räcker. Men vem trorfortfarande att resurserna är obegränsade, och vem villhävda att vi skall använda dem vi har som vi gör i dag?

31

Revolution och romantikAtt den svenska socialpolitiken går mot köer, kaos ochekonomisk kollaps börjar nu bli uppenbart för folklångt utanför den s k vårdsvängen. Likt de fattiga bön-derna i Silones Fontamara ställer man sig den klassis-ka frågan: Vad skall vi göra?

En och annan "Kamrat Fyra Procent" ropar påREVOLUTION utan att egentligen tro på vad hansäger eller veta vad han skulle ta sig till efter "Macht-åbernahme". Med högstämda appeller vädjar man tillarbetarna, som blir en procent färre för varje år ochsnart är färre än byråkraterna. Dessutom tycks de tillstor del föredra bil, båt, sommarstuga, TV göka ochkröka i stället för världsrevolutionen. (Sådant här bor-de väl egentligen vara förbjudet att säga, om det intevore för tryckfrihetens skull.) Borgarna och böndernaär ju som de är. Kvar att mobilisera för barrikadernahar man alltså studenterna, som nu återigen blir alltmera konservativa (sillstim byter ofta riktning), social-arbetarna som snabbt tycks bli allt mer förtvivlade,och så förstås ett snabbt stigande antal pensionäreroch vårdfall. Därtill kommer invandrarna, som ju verk-ligen blir utnyttjade och har det knepigt och därförborde vara revolutionens potentiella bundsförvanter.De förefaller emellertid tycka att de kommit upp sig,och så talar de inte svenska, gillar inte varandra ochmåste hålla sig väl med utlänningspolisen. Varje ärradrevolutionär måste erkänna att utgångspunkten för denstora revolutionen inte är den bästa. Det är kanske likabra att gå och ta en öl och invänta kapitalismens nästakris.

Men situationen är förtvivlad och den kan inteskämtas bort. Var finns en väg ur detta? Vilka ärförutsättningarna och vilka är möjligheterna?

Att klassamhället skall avskaffas och folket äga de32

avgörande produktionsmedlen borde vara en mental-hygienisk självklarhet för envar. Därmed blir vi förståsinte lika eller jämställda. De som gynnats av naturenkommer alltid att sko sig på andras bekostnad genomatt lägga beslag på de intressantaste jobben eller demest inflytelserika uppdragen. Det blir inte lätt för endövstum att bli premiärminister ens i jämlikhetens ochrättfärdighetens rike.

Hur samhällsomvandlingen skall gå till och hur denya sakernas tillstånd skall se ut, kan vi diskutera påheltid i åratal utan att lösa ekvationerna. Verklighetenlåter sig inte formas utifrån ideernas värld. I och för sigär det nog inte svårare att skissa en vettig och funk-tionsduglig världsordning eller en klok ekonomisk ochsocial ordning än att konstruera en ny bil eller genom-föra en hjärttransplation. En sådan skrivövning skulledock bara bli ytterligare ett irrbloss i världshistorien.Bara de underprivilegierade i världen skulle vara be-redda att acceptera receptet och dem behöver de star-ka som bekant inte bry sig om. Mäktiga strukturervakar ängsligt över att inte få sina lustoptimeringsmöj-ligheter beskurna till förmån för andra. Det är det somutgör trögheten i den objektiva verkligheten. Om mantar del av alla okunniga och stolliga världsförbättrarlä-ror, som bjudits ut under historiens gång, så inser manatt trögheten också är en del av den sunda självbeva-relsedriften. Man vet vad man har men inte vad manfår.

Före parlamentarismens genombrott i vårt land vardet naturligt och ganska självklart att kräva en våld-sam och plötslig revolution och total omvälvning avhela samhällssystemet. Alla marxistiska teorier av be-tydenhet om staten och revolutionen har också utarbe-tats under och/eller för förhållanden före det demokra-tiska genombrottet. Sedan folket tillförsäkrats grund-

33

läggande medborgerliga fri- och rättigheter är det "ba-ra" att vinna politiskt gehör och majoritet för en vetti-gare ordning och skapa och säkra den. Det tycks storagrupper inom vänstern inte ha fattat utan fastnat irevolutionsromantik och testuggande. Därför har den idag endast hälften så stort stöd i väljarkåren som i sittförsta val för drygt 60 år sedan. År 1917 tog vänstern10 procent av rösterna, i dag kan alla sekterna sam-mantagna kanske mobilisera 5–6 procent av den hård-flirtade och otacksamma valmanskåren.

I länder som inte upplevt renässansen, reformatio-nen, 1800-talsliberalismen och genombrottet för degrundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna ta-lar allt fortfarande för en revolution av klassisk typ.Även om vi här hemma inte skall behöva hålla till godomed ultraliberalen Per Gahrtons "Revolution på sven-ska", så blir ändå pragmatismens och det tålmodigareformerandets väg vårt öde. Däremot är det givetvisinte sagt att omvärlden i längden accepterar vår rolloch vårt beteende. Genom att sälja avancerade ochmycket dyra industriprodukter till mindre utveckladeländer kan vi tvinga dem att tillhandahålla oss billigaråvaror och tjänster. I detta avseende är även de sven-ska arbetarna och de statsunderstödda, studiebidrags-berättigade revolutionsromantikerna en del av världs-imperialismen. Eftersom även idealister lyder underlustoptimeringsprincipen är de inte beredda att delamed sig en väsentlig del av sitt välstånd till de fattigaute i världen. En procent av BNP kan väl räcka, ellerbör det vara två? En svensk knarkare gör per dygn avmed mera pengar än en indisk familj har att klara sig påunder ett år (men i gengäld är de ju inte svenskamedborgare).

34

Den tidsinställda bombenDen välutvecklade socialpolitikens uppgift bör blandannat vara att garantera envar en ekonomisk och so-cial grundtrygghet, ge alla så lika sociala och ekono-miska förutsättningar som möjligt för att utnyttja sinaegna möjligheter till studier och utbildning, ge vårdoch omsorg vid sjukdom, olycksfall, handikapp, ål-derdom etc. En välutvecklad socialpolitik bör ocksåsörja för god bostadsstandard, arbete åt alla, god ar-betshygien, rättstrygghet, skydd mot kriminella aktivi-teter och skadeverkningar, naturkatastrofer, miljöför-oreningar och mycket annat.

Kring en sådan målsättning råder det nog numera enganska bred politisk enighet i vårt land. Reformernahar som regel drivits igenom från vänster och bromsatsfrån höger med hänvisning till alltför höga samhälls-kostnader eller risk för missbruk av sociala förmåner.Numera tycks alla partier slå vakt om systemet ochnärmast överbjuda varandra i fråga om de generellaoch individuella rättigheter man vill erbjuda väljarna.Däremot är det i dag uppenbarligen inte politiskt gång-bart att tala om individens skyldigheter mot kollektivet– samhället – förutom att han skall vara en punktlig ochtrogen skattebetalare.

Praktiskt taget hela det socialpolitiska systemet hartillkommit efter andra världskriget, på mindre än 35 år.Utvecklingen har varit enorm. Sjukvårdsinrättningar-na har vuxit upp som monument över landstingspoliti-kernas dådkraft, de senaste närmast skrytbyggen avtypen internationella lyxhotell. Konsumtionen av lä-kemedel och lyckopiller har ökat bortom all sans, ochproduktionen av förtidspensionärer har årligen sattnya rekord. Så mycket friskare och lyckligare tycksfolk dock inte ha blivit. Samtidigt som samhällsåta-gandena hotar att knäcka sjukvårds- och socialvårds-

35

huvudmännen och skattetrycket slagit i taket, börjarman lite varstans ana den överoptimistiska välfärdspo-litikens baksmälla, som för den observante iakttagarensedan mer än ett decennium framstått som en tidsin-ställd bomb.

Som nybliven medicinare (efter att ha haft turen atthamna några år på sanatorium, fått en förtidspensionav 21 kr per månad och möjlighet att läsa på korres-pondens och senare vid aftonskola vid sidan av ettarbete på Stockholms kristidsnämnd som kontrollantav inlevererade och makulerade kaffekuponger) ham-nade jag 1947 i en liten men politiskt och professionelltstark och inflytelserik gruppering kallad "Socialistiskaläkare". Vi hade intensiva debatter om sjukvård, so-cialvård, kriminalvård och välfärdspolitik, ofta medolika statliga utredningssekreterare som inbjudna inle-dare. Vår mest inflytelserika medlem var Axel Höjer,generaldirektör för dåvarande medicinalstyrelsen.Han förde en gigantisk kamp mot den massivt konser-vativa läkaropinionen om sjukvårdspolitiken. Kollek-tivt gav vi ut stridsskriften "Kris i sjukvårdsfrågan"och lämnade Höjer ett tungt eldunderstöd på mångafrontavsnitt. Det blev vår politik som gick segrande urstriden. Hade vi rätt och gjorde vi rätt? Ja och nej.

Allvarliga konstruktionsfel i historiens första, hel-täckande socialpolitiska system var lika ofrånkomligasom de tekniska bristerna i den första oxkärran, plo-gen, bilen, flygmaskinen eller datamaskinen, eller–förden som är rädd för tekniken – bristerna i de förstaprimitiva språken och rättssystemen. Den som är bio-logiskt och dialektiskt tränad vet att allt är ofullkomligtoch att utveckling är ständig förändring mot mera än-damålsenliga former och funktioner. Det gäller attkunna skilja på kritik, som vill driva utvecklingen bak-åt mot ökad segregation och klassolikhet; och den som36

vill driva den framåt mot ökad jämlikhet och allmäntvidgat socialt medansvar. På enskilda punkter kananmärkningar och argumentation te sig förvillande li-ka, därför att de pekar på uppenbara orimligheter i detnuvarande systemet. Men om man drar ut de ytterstakonsekvenserna av resonemangen,så ser man var manhamnar.

Det går inte att utreda och belysa hela detta pro-blemkomplex på det begränsade utrymme som står tillbuds här. Vad jag kan göra är att lämna en snabbexpose över olika avsnitt av socialpolitiken. Jag skaförsöka belysa vad som var riktigt och vad som för mignumera framstår som negativt och i korthet antydamöjliga vägar framåt. Eftersom jag har praktisk ochklinisk erfarenhet av nästan alla berörda socialpolitis-ka vårdområden (barnavård, nykterhetsvård, narko-manvård, socialvård, arbetsvård, kriminalvård, öppenoch sluten somatisk och psykiatrisk sjukvård, åld-ringsvård och även en smula omsorgsvård, dvs åtgär-der beträffande anpassningen av utvecklingshämma-de) skall jag exemplifiera bristerna med några erfaren-heter och fallbeskrivningar som jag själv mött. Förstnågra ord om finansieringen av socialpolitiken och denviktiga balansen mellan rättigheter och skyldigheter.

FinansieringenDet är lika gott att omedelbart säga något om finan-sieringen av välfärdssystemet, eftersom ekonomin än-då bildar de ramar inom vilka vi kan bygga och om-strukturera systemet.

Från borgerligt håll har man länge klagat över skat-tetrycket, och man gjorde det även då det var betydligtmindre än hälften av vad det är i dag. Vänstern harhela tiden avfärdat dessa resonemang och hävdat attdet fortfarande finns marginaler att operera på. Men

37

som det nu blivit måste man vara ideologiskt förblin-dad på båda ögonen för att inte upptäcka att skatteni-vån nått gränser där den uppenbarligen hämmar ar-betsviljan.

En vanlig genomsnittsjobbare betalar i dag ca 70procent av sin totala lönekostnad i skatt. Om han skallfå en hundralapp i lön har hans arbetsgivare (som i alltstörre utsträckning är kommun och landsting) redanbetalt 42 kr i olika sociala avgifter. Själv betalar yrkes-arbetaren 50 kr i direkt skatt och får således ut 50 kr.På den 50-lappen skall han sedan betala 20 procentmoms, dvs en tia. Av de 142 kr som arbetsgivarenavsatt som total lönekostnad erhåller löntagaren själv40 kr eller 28 procent för konsumtion här och nu.

Visst får Svensson tillbaka betvdande belopp_genombarnbidrag, bostadsbidrag, _sjuk- och_ arbetslöshetser-sättning, sjukvård, ålderspension och mycket annat.Allt detta är ypperligt. Kruxet är att dessa förmånerlär han också om han inte betalar_iust någontingiskatt under långa perioder. Detta medför oundgängli-gen avtagande arbetsmotivation och en ökad tendenstill svarta jobb och allehanda fiffel och båg. Ekono-misk brottslighet, som tidigare var en specialitet för ettfåtal asociala fifflare ur bättre situerade kretsar, blirgenom nuvarande skattesystem nästan vardagsmat förenvar. Detta är ett utomordentligt allvarligt och hittillsnästan totalt försummat perspektiv. Tar vi inte itu meddetta får vi så småningom två helt skilda ekonomier:En öppen vit och en dold grå-svart. Italien är väl deteuropeiska land där detta allmänna medborgarfiffelnått längst.

Hur man skall motverka dessa förväntade, helt na-turliga men asociala yttringar av den enskildes lustop-timeringssträvan och försvåra ett osolidariskt manipu-lerande av välfärdssystemet är en mycket intrikat frå-

38

ga. Enbart den skulle kräva ett utrymme motsvarandedetta inlägg.

Rättigheter och skyldigheterDet ligger en illaluktande hund begraven någonstans ivår välfärdspolitik. Själv har jag besvärats av den till-tagande lukten sedan mer än ett par decennier. Det varlänge svårt att få folk att upptäcka den. När manpåpekade den brukade folk rynka på näsan och seundrande ut som om det vore fråga om lukthallucinos.Numera är emellertid stanken så påtaglig överallt isamhället att den uppfattas så snart man påpekar den.Den bör därför omedelbart upptäckas av våra politikerom de träder ut ur de inrökta sammanträdesrummenoch inkrökade konferenspensionaten och ger sig utbland vanligt folk. Det luktar ju helt enkelt pyton övernejden.

Var den ruttnande hunden ligger nedgrävd tror jagmig så småningom ha spårat: I rabatten med alla våramoderna myter om människans fria vilja och därmedgoda vilja. Men människan är, liksom de övriga dju-ren, varken ond eller god och hennes "vilja" är enprodukt av arv, miljö, kultur, inlärning och inte minstalla de otaliga faktorer och möjligheter som i nuet styrhennes lustoptimering eller olustminimering – två si-dor av samma sak.

Om lokaliseringen till rabatten för moderna myter ärkorrekt tror jag att kadavret helt enkelt är den borttap-pade, glömda och förruttnade "BAMERÄSKY", ellerBAlansen MEllan RÄttigheter och SKYldigheter. Därligger nog också de båda missbildade valparna Sym-tomteorin och Modeliberalismen.

Ett samhälle kan ha mycket varierande nivåer pårättigheter och skyldigheter för sina medborgare. Detförefaller dock som om det måste vara en parallellitet

39

och balans mellan de båda elementen för att systemetinte skall spåra ur.

I den klassiska Vilda Västern fanns praktiskt tagetinga rättigheter och inga skyldigheter. Envar fick för-söka klara sig bäst han kunde och med vapen i handskydda sig och de sina. Detta var ett mycket primitivtsamhälle nära djungelns lag. De kinesiska folkkommu-nerna och de israeliska kibbutzerna representerar denandra ytterligheten. Varje medborgare har där mycketlångtgående rättigheter och omfattande skyldigheter iintim inbördes balans. Mellan dessa båda ytterligheterfinns alla andra varianter.

I det gamla bondesamhället var rättigheterna få menskyldigheterna många. I det senkapitalistiska, byrå-kratiserade, ultraliberalistiska samhället av svensk typhar de individuella rättigheterna genom de olika par-tiernas överbudspolitik blivit mycket omfattande.Skyldigheterna däremot har av samma skäl blivit alltfärre eller i varje fall allt mer fiktiva. Den sista, ytterstaindividuella skyldigheten – att efter ekonomisk förmå-ga bidra till finansiering av systemet – upphävs ävenden om individen ställer sig vid sidan av systemet. Allarättigheterna har individen i så fall kvar och han kanägna hela sin tid åt att försvara dem. En stökig ochurspårad alkoholist, narkoman, yrkeskriminell, enrättshaverisk processmakare eller en arbetshämmadneurotiker kan i dag hålla flera välfärdstjänstemän sys-selsatta på heltid utan att beteendestörningen annat änförsämras ytterligare.

Varje erfaren socialvårdstjänsteman känner till defaktiska förhållandena, men man vågar inte diskuteradem därför att man som regel inte kan sätta in dem i ettstörre sammanhang. En kritiker av det nuvarande ult-raliberalistiska systemet kallas omedelbart reaktionär,och många kritiker är naturligtvis urreaktionära. De40

kan inte heller spåra sammanhangen och driva fråganframåt utan längtar tillbaka till ett enklare och primiti-vare system. I själva verket är det låt-gå-systemet somär stolligt och går havande med en djup och obönhörligreaktion. Den kommer att infinna sig som ett brev påposten, om inte vänsterkrafterna snabbt och allvarligtförsöker ta itu med modeliberalismen och alla dessbarocka yttringar.

Barnuppfostran och skolaDjuren har som bekant inga större problem att formasina ungars beteende så att det blir ändamålsenligt.Iden som sett en katt eller hund fostra sina ungar vetungefär hur det går till.

Tydligen har inte heller människan tidigare under sinexistens i otaliga kulturer och samhällen under miljon-tals år haft några större problem att få fason på sinaungar. Det förefaller vara först de senaste två genera-tionerna – och ännu endast i den mest industrialiseradeoch kommersialiserade delen av världen – som tappatgreppet om utvecklingen. När jag rest i Fjärran Ös-tern, i Afrika och Syd-Amerika, har jag inte märktnågot av vår vilsenhet inför barnuppfostran. Visst bör-jar den skymta fram här och där bland akademiker ocheuropeiserad överklass i storstäderna, och snart kom-mer beskäftiga profitskribenter i den kommersialisera-de populärpressen att sätta myror i huvudet också påfolket i u-länderna. Hos oss har utvecklingen – ellerrättare sagt förfallet – gått rasande fort. Jag skall tanågra exempel.

När jag började tjänstgöra som socialläkare vidStockholms barnavårdsnämnd 1954 var praxis att för-söka ingripa så tidigt som möjligt när en unge börjadevisa allvarliga tecken på felutveckling. Det kunde varafråga om skolskolk, snatterier, sniffning, prostitution

41

etc. En assistent gick hem och talade med ungen,föräldrarna, kanske också med läraren och inblandadekamrater. Därefter drogs ärendet för en socialinspek-tör, som eventuellt begärde assistans från socialläka-ren. Om det syntes påkallat gjordes hembesök num-mer två, då assistenten och socialläkaren gemensamtbesökte ungen i hemmet. Vi förklarade då helt enkeltatt samhället-barnavårdsnämnden inte accepterade detkriminella eller asociala beteende ungen visat upp. Vardet så att han hade det trassligt hemma, hade lämnatsvind för våg eller var lättledd och styrd av äldre ochmera avancerade kamrater, brukade vi som förstaåtgärd erbjuda plats på något av nämndens pojkhemför att se hur situationen utvecklade sig. Stannadeungen hemma så gjorde vi klart för familjen att detdestruktiva beteendet måste upphöra. Annars skullenämnden bli tvingad att med stöd av barnavårdslageningripa och flytta över ungen till exempelvis någotlämpligt fosterhem utanför Stockholm för att brytatrenden.

I de allra flesta fall – kanske 75 procent – blev det enpåtaglig, positiv effekt av ett sådant hembesök. Allavisste att barnavårdsmyndigheten menade allvar. Un-gen brukade omedelbart lugna ned sig. De tidigareöverspelade föräldrarna fick nya krafter och ökad auk-toritet att hålla ungen hemma nattetid, få honom tillskolan etc. I åtskilliga fall fortsatte förstås ungen medallt gravare beteendestörningar. Då drog vi oss inte fören ny aktion.

Jag kan inte erinra mig ett enda ärende där intetränade socialarbetare och socialläkare diskuterade sigfram till gemensamma rekommendationer till nämn-den. I de allra flesta fall gick nämnden på våra rekom-mendationer, och ungen omhändertogs kanske för pla-cering i ett fosterhem.42

I de allra flesta fall av omplacering tycks ungen halugnat ned sig när han kom i en lugnare och stabilaremiljö och kanske slapp sin alkoholiserade och bråkigepappa, sin neurotiska och gnatiga mamma, sina avan-cerade kamrater etc. I en del fall fortskred dock densociala felutvecklingen. Ungen kanske fortsatte attskolka och stjäla eller rymde helt enkelt från foster-hemmet. Då tvekade vi inte utan föranstaltade omingripande nummer två och placerade kanske ungen påBarnbyn i Skå, där jag också arbetat som husfar ochunderläkare.

På Skå drev man på 50-talet en ambitiös resocialise-ringsträning med mycket gravt störda ungar. Åtgär-derna och behandlingstiderna doserades efter omstän-digheterna. Med kärlek, kamratskap, lock och pockförsökte vi få ungarna att följa och respektera elemen-tära sociala trafikregler. Vi stod aldrig handfallna omungarna spelade ut eller terroriserade. Jag har aldrig imitt liv sett en unge som fått en sådan rejäl omgångsom den Gustav Jonsson förärade "Göran Träben",en 15-årig söndersniffad grabb, då han försökte vändaupp och ned på byn. Grabben åkte runt som en vante.Gustav slog inte men han skakade grabben som manskakar en uppochnedvänd tomsäck. Det var ett spon-tant, äkta och riktigt utbrott av en urförbannad be-handlare, som ungen mycket väl visste kämpade förbyns bästa: "Du förstör för alla andra; du skämmer utbyn; du åker snålskjuts på alla, och du ställer aldrigupp för något konstruktivt; du stjäl från personalenoch du lurar småungarna att sniffa och bär dej åt somen jävla drummel." Det var rätt insats vid rätt tidpunktoch den gick hem.

Vi misslyckades ändå med den här grabben, somhade sniffat sönder sig, och vi misslyckades medmånga andra ungar. Felutvecklingen gick vidare. Vi

43

resignerade dock aldrig eller accepterade förfallet.Nästa steg blev att vi rekommenderade ungdoms-vårdsskola.

Kanske kom hälften av ungdomsvårdsskolornaselever på fötter (jag har inte sett någon tillförlitligefterundersökning), men en betydande del traskadevidare och gick ned sig i omfattande kriminalitet. Dåblev det så småningom ungdomsfängelset som fickträda till, därefter fängelset och slutligen internerings-anstalten för den sista lilla negativa eliten.

På 50-talet drabbades hela västvärlden av sociolo-gin. Tiotusentals överbeskyddade överklassungdo-mar, som i sitt liv kanske aldrig träffat en alkoholist,narkoman eller yrkeskriminell, skulle nu förfärdigatvå- och trebetygsuppsatser i sociologi, kriminologi,psykologi etc.

Utan att förstå selektionsmekanismerna gjordesmekaniska jämförelser mellan ungar som fått stanna ihemmet och sådana som tagits till fosterhem, mellandem som fick stanna i fosterhem respektive togs tillSkå eller ungdomsvårdsskola, mellan dem som däref-ter gick,ut i samhället och dem som vandrade vidaretill kriminalvården etc. Man kunde då givetvis konsta-tera att ju fler ingripanden samhället gjort, desto sämrehade det gått för ungdomarna. Detta var en naturnöd-vändig följd av selektionen efter allt grövre störningar,men man förväxlade orsak och verkan och hamnade iden förbluffande slutsatsen: Ju fler ingripanden destosämre resultat. Det nya trosvissa receptet blev: Slutamed ingripanden enligt barnavårdslagen; stäng institu-tionerna!

Detta är ungefär lika djupsinnigt som om jag skullesäga åt folk som är krassliga att de skall passa sig nogaför att söka läkare. Det har nämligen visat sig att detgår sämre för dem som söker läkare än för dem som44

inte gör det. Sämst går det bevisligen för dem som blirinlagda på sjukhus och ju längre folk stannar på sjuk-hus desto förr dör de. Stoppa läkarna och riv allasjukhus, måste bli slutsatsen av den typen av tanke-oreda.

Man kunde skratta åt eländet om det inte vore så illaatt det just är på en så eländig grund som dagenslåt-gå-system inom barnavården, socialvården, nyk-terhetsvården och kriminalvården är baserad. Genomatt det blev på modet att de stora dagstidningarnaskulle hålla sig med socialskribenter blåstes dessa fel-aktiga och amatörmässiga analyser upp av okritiskaoch praktiskt mycket oerfarna skribenter. Dessa fickhärja fritt, därför att tidningarna som regel inte accep-terade tillryttalägganden och genmälen. Vid tillfällebör någon sätta sig ned och göra en systematisk ge-nomgång av alla dessa uppblåsta skriverier. De fick enenorm genomslagskraft, därför att massmedia slår hårtoch därför att vanligt folk inte har så stor överblicköver frågorna och ofta är okritiska mot det trycktaordet. Folk som vetat bättre har hukat sig när opi-nionsvindarna svängt, och byråkraterna har blivit alltmera känsliga för tongångarna i de större bladen. I dagser man mellan fingrarna med att svårt nedgångnaknarkarflickor, som inte ens kan ta hand om sig själva,driver omkring i kvartarna med sina småungar. Tusen-tals svårt alkoholiserade, narkomaniserade och krimi-naliserade undgomar tillåts nu driva omkring i träsk-miljöerna utan att socialvården ingriper.

Under alla dessa galna år harjag ideligen frågat minapopradikala vänner och ovänner varför det är så radi-kalt att ungarna sitter som tända ljus i skolorna i soci-alistiska länder. Själv har jag alltid tyckt att man kundeha litet friare former. På samma sätt har jag undratvarför det är så reaktionärt att begära att ungarna inte

45

skall störa lektionerna här hemma, mobba lärarna ellerdemolera skolorna. Varför är det så progressivt attungarna får betyg (arbetsvärdering) sinanå prestatio-ner i socialistiska_ länder, men reaktionärt med skolbe-(yg Jag brukar bara få besynnerliga broderier tillsvar; nya kejsarkläder igen.

Sjukvården och försäkringssystemetNär jag vid 15 års ålder hamnade på Uttrans sanato-rium tyckte jag förstås att det var hemskt. Överläkarengav mig besked att jag nog skulle få finna mig i att blidär ett par månader, vilket jag upplevde som ett livs-tidsstraff. Efter ett par månader stortrivdes jag emel-lertid på alla sätt med de trevliga kamraterna (de flestabetydligt äldre och med skiftande erfarenhet bakomsig), den utmärkta maten och den nästan fullständigakravlösheten. Vi behövde inte ens tömma våra spott-koppar. Lyckligtvis fortskred tillfrisknandet mycketlångsamt. De flesta av oss blev där ett eller annat år.Folk passiviserades snabbt av vällevnaden och nästanalla såg med fruktan fram emot den dag då de skullekastas ut i samhället igen. Däremot hörde jag aldrignågon som fruktade en dödlig utgång, trots att kamra-terna runt omkring oss strök med som i det värstafälttåg. Som psykiater, socialläkare och socialmedici-nare har jag senare kunnat studera tusentals fall därtidigare aktiva människor blivit bestående passivisera-de av långdragna och lättvindiga sjukskrivningar.

Vårt nuvarande försäkringssystern innebär i prakti-ken att vem som helst blir sjukskriven när som_ helstoch i stort sett för hur långtid som helst. Vi har sombekant ett fritt läkarval. Den som inte blir sjukskrivenav dr A blir det av dr B eller dr C. I det engelskasystemet är man bunden till en viss läkare. Det mot-verkar kringflytande sjukskrivningar. Bättre ter sig46

dock det gamla danska systemet, där läkarna inte hademed sjukskrivningar att göra, utan detta var en affärmellan försäkringskassan och medlemmen. Läkarnasinblandning_i sjukskrivningsprocessen är ägnad att geett bedrägligt sken av objektivitet åt hela skojet.

För några år sedan studerade journalisten EberhardFehmers sjukskrivningspraxis på ett mycket närgångetsätt. Han gick upp till Notarius Publicus i Stockholmoch bad att få fyra psykiatriker och fyra allmänprakti-ker utlottade ur läkarförteckningen. Han sökte sedandessa åtta läkare med en påhittad historia om att hansfästmö plötsligt tagit tandborsten och flyttat hem tillhans tidigare bäste vän, varför han nu låg sömnlös omnätterna.

Sju av de åtta konsulterade läkarna sjukskrev omgå-ende Fehmers, som ingen av dem tidigare träffat. Fler-talet sjukskrev honom för två veckor. Några rekom-menderade honom att fara utomlands, ' 1 ex till Mal-lorca för att koppla av". Sju av de åtta skrev också utrecept på mediciner som, om han hade löst ut dem,skulle ha fyllt en mindre bärkasse.

Fehmers skrev ihop en detaljerad rapport om sinaläkarbesök och vände sig med spänning till Läkarför-bundet och Psykiatriska föreningen för en kommentar.Läkarorganisationerna ville dock inte yttra sig trotsflera påstötningar. Han gick då upp på försäkringskas-san, men ingen chef eller tjänsteman kunde förmås tillett yttrande. Fehmers blev upprörd och vände sig tillSocialstyrelsen och Riksförsäkringsverket, men inteheller där lyckades han avlocka någon befattningsha-vare ett yttrande över de märkliga sjukskrivningarna.Då vände sig Fehmers till de stora Stockholms-tid-ningarna med sin för oinitierade smått sensationellastory, men tidningarnas intresse var milt sagt svagt.Sveriges Radio tände emellertid på saken, och ett av

47

TVs nyhetsprogram förberedde en stor lansering. Da-gen innan bomben skulle detonera fick Fehmers enpåringning från TV att man vid närmare eftertankekommit fram till att det nog var bäst att låta sakenbero.

Fehmers publicerade så småningom sin rapport i enav de herrtidningar man hittar hos frisören, eftersomingen annan instans var intresserad. Någon kommen-tar hördes aldrig från etablissemanget, dvs byråkratin,facket (Läkarförbundet) och massmedia. Kejsarkläderfinns uppenbarligen också i sjukvårdsmodell.

Alkoholist- och narkomanvårdJag har skrivit ett halvdussin böcker kring dessamycket intrikata och komplicerade problem, varför jaginte tänker utveckla saken närmare här. I "Missbruk"(Ordfront, 1978) har hela frågekomplexet och proble-met kring frivillighet och tvång i behandlingen diskute-rats ingående.

Här vill jag bara erinra om att jag är synnerligenkritisk mot den liberalistiska servicevård som nu gesmissbrukarna på flertalet psykiatriska kliniker, sjuk-hus, frivilliga behandlingshem och konvalescenthem.Samhället vågar för närvarande inte ställa några kravpå missbrukarna att medverka till de långsiktiga reha-biliteringsprogram, som erfordras om man skall kunnauppnå bestående resultat. Därför fyller de tillfälligafrivilligarrangemangen ofta samma funktion somrundsmörjningsstationer för gamla bilar: Ju bättre ser-vice man får, desto hårdare kan man sedan köra igen.

Bland de utslagna alkoholisterna i Värnamo kallaslasarettets mycket förnämliga psykiatriska klinik nu-mera för "Pensionat Mysinge". Det är fullt möjligt –och troligt – att den mycket snabba stegringen avavancerad alkoholism i landet står i intimt samband48

med det liberalistiska sjukskrivningssystemet, obenä-genheten att använda nykterhetsvårdslagen (med alladess brister) och sjukvårdens serviceinsatser mot alle-handa komplikationer till alkoholmissbruket. Drogbe-roendet som sådant kan man dock inte göra mycket åtinom sjukvården, eftersom beroendet inte är någonsjukdom. Det framstår närmast som en form av inlärtbeteende som fått en driftsmässig karaktär och styrka,ett slags "kemisk förälskelse" om man så vill.

Vid de psykiatriska sjukhusinrättningarna svarar al-koholisterna i dag för ca 60 procent av intagningarna.Ändå är alkoholism i sig inte mera psykisk sjukdom ännikotinism och koffeinism även om man förstås blirsjukare av att dricka alkohol, bensin eller skämd kött-soppa än av att röka tobak eller dricka kaffe.

Faktum är – och det är inte något skämt – att det ärhögst osäkert och fortfarande en helt öppen fråga omde psykiatriska klinikerna och de frivilliga behand-lingshemmens insatser för missbrukarna på sikt ärbättre än ingen vård alls. Mycket talar rent av för attnuvarande behandlingsstrategi är skadlig. Eftersomdet här rör sig om mycket stora mänskliga och mate-riella värden borde denna intrikata problemställningutvärderas vetenskapligt, men det syns närmast ogör-ligt att få till stånd en debatt om saken. Närjag nyligengjorde en kvinnlig narkomanvårdsöverläkare upp-märksam på behandlingsproblemets bisarra och para-doxala natur, utbrast hon helt oförstående (men syn-barligen helt uppriktigt): "Hur elak skall du egentligenbli?" Och här har man gått omkring och trott att manvarit bussig och hjälpsam som pekat på tidigare okän-da fallgropar i behandlingsfilosofin och åtgärds-strategin. Otack är som bekant världens lön.

49

Frivillighet och tvångDen som vill fördjupa sig i den intrikata frågan omfrivillighet kontra tvång i behandlingen av missbrukarehänvisas som nämnts till arbetet "Missbruk"(Ordfront, 1978). Då frågan nu är högaktuell i denallmänna debatten och övriga debattörer i denna vo-lym tar upp frågan, vill jag dock gärna lämna någrasummariska påpekanden här, särskilt som frågan ärföremål för långt framskridet lagstiftningsarbete.

Vi har en gammal och i många avseenden dålig nyk-terhetsvårdslag, som dock (så länge den tillämpades)hade det goda med sig att demokratiskt valda nykter-hetsnämnder kunde ingripa och förhindra att folk söpsig sönder och samman. Lagen tillåter emellertid –med vissa undantag – inte något ingripande förränalkoholberoendet (i lagens text "hemfallenheten") ärväletablerat. Tillsammans med ett som regel passivise-rande vårdinnehåll och bristfällig eftervård garantera-de detta att behandlingsresultaten blev miserabla.Fördelarna var att alkoholmissbrukaren fick vila upplevern emellanåt och de anhöriga av och till fick envälbehövlig andhämtningsperiod. Lagen fungeradesom en broms i utförsbacken.

Det är mycket ovanligt att missbrukare (av vilketslag det vara må) välkomnar någon form av ingripan-den eller åtgärder, hur gagneliga de än må vara för demsjälva och omgivningen. Inte ens våra skamsna nikoti-nister brukar uppskatta rökförbud i sammanträdesrumeller arbetslokaler. Och de alkoholberoende är – somen direkt följd av sitt drogberoende – avogt inställdatill de sociala nämndernas intresse och arbete för folk-nykterheten. Man vill helt enkelt supa ifred, utan in-blandning av socialarbetare.

Den unga arbetarrörelsens radikala alkoholpolitik(med bl a kravet på totalförbud för alkohol i SAPs50

partiprogram fram till 1944!) har fallit i glömska. Detteoretiska och ideologiska arbetet försummades ochistället invaderades vänsterorganisationerna av libera-listiska tänkesätt och småborgerliga karriärister. Al-kohol- och narkotikapolitiken drevs under 60-talet alltlängre i liberal riktning och kulminerade med legaltförskriven narkotika åt knarkarna och mellanöl åtungarna.

Nu skördar samhället frukterna av 60-talets drogpo-litik. Alkoholisterna är fler än de varit sedan 1800-taletoch knarkarna fler än någonsin. I stället för att försökamobilisera de breda folklagren för en radikalt annaninställning till rus och ruskulturer, inventerar social-styrelsen i sina skrifter sömngångaraktigt alla tänkbaraskäl, ursäkter och försvar för fortsatt missbruk.

I sin vantolkning av alkoholismens mekanismer harsocialstyrelsens skrivbordsteoretiker i byrå SN 4starkt stöd av det till symtomteorin försvurna måttlig-hetsdrickarförbundet Verdandi, en gång arbetarrörel-sens framgångsrika kamporganisation mot superietoch alkoholkulturen. Man lutar sig också mot den förstatsapparatens liberala vårdideologi skräddarsydda,statsfinansierade klientorganisationen Alro. Denna hari motsats till Länkrörelsen ännu inte ens lärt sig dengrundläggande erfarenheten "en gång alkoholist alltidalkoholist". Visst kan den alkoholberoende sluta supahelt och hållet – vilket är enklare än alkoholister ochandra ofta föreställer sig. Däremot kan alkoholisteninte återvinna kontrollen över alkoholen och drickakontrollerat "som vanligt folk". Det är den bittra erfa-renhet som tusentals länkbröder fått göra gång pågång. Varje kliniskt erfaren alkoholläkare är också välförtrogen med dessa förhållanden. Socialstyrelsen,Verdandi/Alro/RFHL/Krum och andra symtomteore-tiskt försvurna förnekar blankt den kliniska verklighe-

51

ten därför att den inte stämmer med den psykoanaly-tiska teori man hängt upp sin analys på. Grunden är attman inte ser alkoholism/narkomani som ett inlärt be-teende utan som "symtom" på något annat missförhål-lande i individens tillvaro. Det är detta andra som skall"botas", inte missbruksbeteendet. Denna ödesdigrafelanalys ligger bakom de snabbt ökande alkoholska-dorna och samhällets villrådighet inför problemen.Hundratusentals nedsupna och utslagna missbrukarekantar nu symtomteoretikernas hurtiga härjningar iden svenska socialvårdsdebatten under 60- och 70-ta-len.

Något måste nu uppenbarligen göras för de utslagnamissbrukare som ligger i rivningskåkar och kvartar. Påen presskonferensen den 20 december 1978 aviseradesocialminister Gabriel Romanus fp-regeringens förslagtill åtgärder i denna fråga. Han förklarade då: "Likasjälvklart är att samhället inte bara passivt kan se påmedan människor går under, därför att de inte kan ståemot sitt beroende av alkohol eller narkotika. Därförmåste möjligheten finnas att bereda missbrukare vårdäven när de själva inte vill." Men Romanus vågar inte– eller kan inte av politiska skäl – stå för de logiskaföljderna av en dålig drogpolitik och missbrukarvård.Istället lade han fram ett förslag om att missbrukarevid behov skall jämställas med sinnessjuka och tvångs-intas på mentalsjukhus "för tillnyktring" upp till fyraveckor åt gången! Förslaget innebär bland annat föl-jande:

1. Man psykiatriserar missbruksbeteenden och sjuk-förklarar missbrukare, när det i själva verket är frågaom sociala missförhållanden och inlärda beteenden.

2. Det blir läkare som skall ombesörja frihetsberö-vandena, inte som tidigare demokratiskt valda nämn-der efter förhandsgranskning av länsrätt.52

3. Man hävdar att socialvården skall ha "det ytter-sta vårdansvaret" för missbrukarna, men ingenrätt/myndighet/ befogenhet att vidta någon åtgärd motmissbrukarens drogkrökta vilja.

4. Socialvården skall ha skyldighet att jaga upp nå-gon villig läkare för inskrivningsceremonin, men omläkaren är vårdliberal eller ointresserad står socialvår-den där med sin maktlöshet.

5. Man minskar rättssäkerheten genom att ta bortdet godkännande för intagning på mentalsjukhus (s kansökan), som tidigare måste göras av anhörig ellerviss myndighet.

6. Alkoholistanstalterna, som alltid hört till social-vården, skall tydligen döpas om till tillnyktringsavdel-ningar och rekryteras med tvångsfall via mentalsjuk-husen.

Mentalsjukvården har just ingenting att erbjudamissbrukarna annat än passivisering, sjukdomsroll ochtabletter som "torrsprit". Tillnyktringen har aldrig ut-gjort något större problem men som bekant heller ald-rig garanterat fortsatt nykterhet: För det krävs detsociala stödåtgärder som innehåller betydande måttav krav och kontroll.

Efter att ha visat att alla enligt den nya psyklagentvångsvis tillnyktrade återfallit i sitt missbruk kommerman att hävda att vård av missbrukare mot deras viljaär gagnlös. Detta trots exemplet Hassela och trots alllogik om nödvändiga men inte tillräckliga förutsätt-ningar. I Kina avgiftades under anti-opium-kampanjen1951–53 ett tiotal miljoner opiumslavar utan medicin-ska arrangemang men med garanterad drogfrihet där-efter. Det var det sociala trycket och stödet som befri-ade dem!

Det aktuella lagförslaget är uselt och präglat avokunnighet och politisk opportunism. Det utgör den

53

logiska konsekvensen av den ihärdiga, massmediafa-voriserade, illa genomtänkta kampanjen för att elimi-nera tvånget (=missbrukarens skyldigheter gentemotkollektivet) inom socialvården. Bromsen i utförsback-en – nykterhetsvårdslagen – offras och de kraschlan-dade och massakrerade missbrukarna skall överförastill sjukvården för en tids "konstgjord andning".

Fp-regeringen bjuder våren 1979 emellertid också påett vettigt lagförslag inom detta problemområde. Detär kontraktsvård för vanemissbrukare (knarkare), somöverbevisats om brott för vilka normalt fängelsestraffskulle utdömas. Förslaget ger den många gånger hårtkriminellt belastade missbrukaren ett konstruktivt al-ternativ. Han får möjlighet att byta ut en väntadfängelsevistelse mot ett fast strukturerat rehabilite-rings- och övervakningsprogram ute i samhället efteren mycket kort inledande institutionsvistelse. Om ve-derbörande begår nya brott under behandlingstideneller fortsätter sitt knarkande dras den vilande rätte-gången omedelbart igång med traditionell straffpåföljd.

I USA har psykiatriprofessorn George Vaillant iHarvard tidigare visat utomordentligt gynnsamt utfallav liknande arrangemang. Villkorligt frigivna fick un-derkasta sig en lång rad rehabiliteringsarrangemangoch föreskrifter för att slippa resterande straff. Mätt iett års drogfrihet visade sig metoden vara 15 gångereffektivare än frivillig behandling av samma personer(vid andra tillfällen)!

Mot det föreliggande förslaget om kontraktsvårdfinns dock vissa tungt vägande invändningar. Om manprivilegierar vissa knarkande småförbrytare jämförtmed icke-missbrukande inbrottstjuvar etc, måste mantyvärr räkna med att narkotikamissbruk blir den "för-säkring" eller det alibi man bör hålla sig med inomdenna speciella typ av privat företagssamhet. Pro-54

grammet ökar visserligen möjligheten för rehabilite-ringen av redan etablerade och för brott bundna narko-tikamissbrukare. Samtidigt tenderar det tyvärr att po-pularisera missbruket för kriminella i riskzonen förmissbruk. Att man länge låtit knarkare slippa militär-tjänsten har exempelvis skapat talesättet -ta dej någrasilar så slipper du lumpen".

Det aktuella förslaget kunde ha utformats på ett vidabättre sätt för att motverka manipulativa tendenserhos denna problemgrupp, som jurister och politikernotoriskt tycks ha så svårt att förstå sig på. Som det nuär skisserat är förslaget dock värt att pröva, då detsnabbt kommer att ge ny och värdefull kunskap kringdessa paradoxala tillstånd.

Förslaget till ny psykiatrisk vårdlag med medicinsktmotiverat tvång för drogmissbrukarna måste med kraftavvisas. Hela frågan om hur missbrukarvården skallorganiseras och styras, när den gamla nykterhets-vårdslagen skall avvecklas, måste bli föremål för enskyndsam och förutsättningslös utredning. Men då börman se till att man inte återigen drabbas avRFHL-dominerade utredningskanslier, för då hamnarman återigen oåterkalleligen i diket.

Brott och straffEnligt lustoptimeringsprincipen är vi alla potentiellaförbrytare i den meningen att vi har inneboende ten-denser att försöka berika eller förlusta oss på andrasbekostnad, dvs i princip på andras arbete och uppoff-ringar. I många arter inmutar individen ett revir (storteller litet beroende på styrka och omständigheter) somförsvaras intensivt mot artfränderna. Tendensen att gåöver till grannens revir (dvs att utvidga förmånernaoch resurserna) fylls inte med samma adrenalinuppbådoch aggressivitet som försvaret av det egna reviret

55

(och de redan tillskansade förmånerna eller "rättighe-terna"). Så skapas en naturens ordning till fromma förindividen (som kan känna sig relativt trygg inom sittrevir), släktet (genom att föda och trygghet skapas åtavkomman) och arten (som tvingas att breda ut sig föratt minimera kraftödande konflikter längs revirgrän-serna).

I alla samhällen återfinns alltid grundläggande mot-sättningar mellan individen och gruppen och mellangruppen och omvärlden. Det må gälla samhällen avbofinkar eller zebror, djungelindianer på jägarstadiet,soldater i ett slavsamhälle, livegna bönder i ett feodal-samhälle, arbetare i ett kapitalistiskt samhälle ellerbyråkrater i ett socialistiskt samhälle. I mänskligasamhällen har man alltid försökt reglera och kodifieradessa förhållanden för att individen skall veta vargränserna går för hans friheter och skyldigheter. Det ären naivitet att tro att något samhälle – av vilket slag detvara må – skall kunna fungera utan distinkta regler förfriheter-rättigheter och ansvar-skyldigheter.

Brottets förutsättningar är att andra har något somman själv inte har eller önskar få mera ay. Principen äralltid ett berikande på andras bekostnad. Djupare settfinns det inga brott utan brottsoffer. Jag skall exempli-fiera detta.

Om en person fifflar med skatten, drabbas inte "sta-ten" utan alla andra medborgare samfällt av detta i ochmed att samfällighetens inkomster och därmed desssociala insatser minskar. Den som kokar sitt egetbrännvin (vilket tycks ha blivit något av en ny folk-sport i den övre medelklassen) eller tar med sig enflaska för mycket genom tullen begår på samma sätt ettskattebedrägeri mot samfälligheten. Till och med omman överskrider gällande hastighetsbegränsning harman stulit en fördel (egen tid = arbete = pengar) på56

medtrafikanternas bekostnad genom att utsätta demför ökade risker i trafiken.

Vad jag hittills nämnt är kodifierade brott. Från demfinns det en flytande övergång till annat småfiffel föregen vinning. Den som stannar hemma från jobbetfastän han inte är arbetsoförmögen parasiterar i prin-cip på sina mera plikttrogna kamrater. (Sjuka är vi allaoch alltid: Vi har väl åtminstone karies, vårtor, nagel-trång, mjäll eller rökhosta – men arbetsoförmögna är viytterst sällan. Då är vi å andra sidan så dåliga att vilketstatsbud som helst kan se att vi inte kan jobba, och dåbehövs det knappast läkarintyg för att styrka det. Närvar du för övrigt själv så sjuk att du inte med lite godvilja hade kunnat gå till jobbet eller hade kunnat hakapå en plötslig invitation till ett trevligt partaj?)

I och med att ekonomin och välståndet stigit mar-kant på några decennier, har man också börjat se libe-ralare på olika typer av parasiterande beteenden. Det-ta (tillsammans med tidigare refererade felanalyser avorsak och verkan vid samhälleliga insatser mot gravtavvikande eller asociala beteenden) ledde till att manpå 60-talet också började se liberalare på nästan allatyper av grövre kriminalitet. Min utgångspunkt ochgrundläggande tes är att beteenden (som inte är avtypen reflexer eller förorsakade av förgiftningar) styrsav tidigare inlärda och nu förväntade konsekvenser avbeteendet. Om den är riktig betyder det att en allmänliberalisering av påföljderna nu med nödvändighetökar frekvensen och graden av gravt avvikande ochkriminella beteenden. Väsentligen har detta också in-träffat.

Mitt resonemang betyder inte alls att jag pläderar förlängre eller hårdare straff, utan för mera riktade ochmeningsfulla påföljder bundna till det destruktiva be-teendet. Jag föreslog för några år sedan att alla rattfyl-

57

lerister som så önskade, skulle kunna få behålla kör-kortet och slippa fängelsestraffet. Förutsättningenskulle vara att de i stället gick till en alkoholpoliklinikvarannan dag i förslagsvis tre års tid och tog en tablettAntabus eller Dipsan. Valet skulle vara fritt: Tre årspåtvingad och garanterad nykterhet med möjlighet attköra bil, eller lämna in körkortet, hugga ved en månadi kriminalvårdens regi och sedan ha möjlighet att fort-sätta att supa. Ingen människa ville diskutera saken.

För några år sedan välte några ölberusade tonåring-ar ett par hundra gravstenar på en kyrkogård i Norr-land. De dömdes i tingsrätten till att en eftermiddag iveckan under en termin hjälpa till att städa upp påkyrkogården efter skolans slut. Detta mycket förnufti-ga och säkerligen verkningsfulla straff upphävdes avhögre instans, därför att det inte finns plats för dennatyp av straffsatser i det svenska rättsväsendet.Påföljden blev i stället en förmaning att inte fortsättamed vandalisering.

Varför skall inte biltjuvar tvingas att hjälpa till attreparera de bilar de kvaddat? Varför skall inte alle-handa skojare, stora som små, arbeta av de skador detillägnat andra människor? Varför skall de sitta passivtpå ett fängelse och titta på TV, spela bordtennis ochlära varandra nya tjuvknep, medan den hederlige arbe-taren skall stå på ett smutsigt verkstadsgolv mellan kl 7och 16 och tvingas betala kalaset? Jag kan inte senågon rim och reson i detta.

Tolkningarna av det accelererande sociala sönder-fallet har mest haft karaktären av försvar för en fort-skridande liberalisering av de sociala trafikreglerna.En sådan modeargumentation har länge betraktatssom "radikal' och "progressiv", när den djupare settendast förtjänat beteckningen enfaldig. Jag skall ex-emplifiera: När narkotikamissbrukets expansion och58

omfattning skall förklaras, hänvisar man i drogliberalakretsar främst till ungdomsarbetslösheten. I min av-handling "Narkotikamissbruk och narkotikapolitik'

12

har jag visat att missbruket ökade som snabbast underåren 1965-67, då arbetslösheten var ytterst låg ochbegreppet ungdomsarbetslöshet ännu inte var myntat.Det vill man inte låtsas om, liksom inte heller attperioden 1965–67 var den i Sveriges historia mest drog-liberala med omfattande utskrivningar av narkotika tillmissbrukare för injektion på egen hand.

Tongångarna är desamma när man skall förklara(och urskulda) det omfattande ungdomsfylleriet.Också här hänvisas till arbetslösheten. På 30-talet, dåarbetslösheten var betydligt mera utbredd än nu, varalkoholkonsumtionen per individ emellertid bara hälf-ten av vad den är i dag. Personligen kan jag inte erinramig en enda skolunge som någon gång var alkoholpå-verkad i 30-talets Norrtälje, där jag växte upp. Men idet idylliska Västerled, ett av Stockholms mest för-mögna villaområden, kommer idag 12-åriga småflickorhem från skoldansen och förklarar gråtande att allapojkar i klassen är berusade.

Man måste vara historielös och därtill allmänt okun-nig och enfaldig om man inte kan se att det är mycketgrundläggande styrningsmekanismer för mänskligt be-teende som tappats bort sedan Dagens Nyheter, vin-terhederiet, massmedierna och ultraliberalismen togöver styrningen av den svenska socialpolitiken vidmitten av 60-talet.

SlutordMin uppfattning är att gängse förklaringar kring dentilltagande oron i skolorna, den ökande sjukfrånvaron,

59

den explosionsartade ökningen av alkohol- och narko-tikaproblemen, den allt svårare kriminaliteten och deallt lösligare och trassligare mänskliga relationerna igrunden är felaktiga. De bidrar endast till att dölja dendjupare mekanismen – obalansen mellan rättigheteroch skyldigheter, mellan friheter och personligt ansvarunder västerlandets allmänna förfallsperiod.

Jag kan inte se just någon grupp som är betjänt avdenna utveckling – förutom beskäftiga profitskriben-ter, sensationsblaskor, porrklubbs- och bordellinne-havare, den organiserade och oorganiserade brottslig-heten och mera perifert allehanda privata terapige-schäft, låsfabrikanter, vaktbolag och begravningsent-reprenörer. Drivfjärdern tycks vara kommersialismen,men förutsättningarna är givetvis allmänekonomiska,och allmänpolitiska. Fenomenen är i huvudsak paral-lella i hela västvärlden, även om USA ligger ca tio årföre oss och Norge och Finland ungefär lika långt efteross.

Ultraliberalismen förefaller ha uppstått som en pro-dukt av en expansiv ekonomi och en överoptimistiskbedömning av välståndsutvecklingen. Man hade rådatt se " mera liberalt" på det mesta. Den kom attunderminera elementära sociala trafikregler i hem,skola och arbete. Den alienerar individen, fragmente-rar de mellanmänskliga relationerna, driver utveck-lingen mot hedonism (kul här och nu, efter oss synda-floden) och därmed ökat socialt sönderfall. De starkakan rida och surfa på den ultraliberalistiska vågen, desvagare tappar lätt balansen och sugs ned i under-strömmarna och bakvattnet. Ur detta kan omöjligtvisnågot konstruktivt och progressivt uppstå, utan reak-tionens storsjöodjur kommer förr eller senare attsticka upp huvudet ur skummet. Och då kommer mo-detyckarna, som de alltid gjort, snabbt att anpassa sig60

och som fisken i vattnet ta, sig fram i vilka reaktionäraströmningar som helst.

För mig är det något av en biologisk naturlag att denformella kontrollen måste utvecklas i ett samhälle –oavsett samhällssystem – under urbaniseringsproces-sen, när den ursprungliga, informella kontrollensnabbt avtar. Annars går samhället med naturnödvän-dighet mot allmänt sönderfall och kaos. Man kan havilken uppfattning som helst om gränserna för indivi-dens frihet och för den sociala kontrollen, men mankan inte för någon längre tid ostraffat sätta sig övernaturlagar. När trafikintensiteten ökar, måste vi hanoggrannare trafikförordningar och bättre kontrollöver fordon och trafikanter. När vi får flera fritidsbå-tar, måste man ta itu också med trafikreglerna tillsjöss. Börjar tusentals människor traska Kungsleden,så måste man ha någon slags registrering så man vethur många och vilka försvunna man skall söka efter.Får vi allt flera läkare måste vi se efter vilka sommissbrukar sina befogenheter och sjukskriver folk påfalska eller lösa premisser etc.

Ultraliberalismen har under mer än ett decenniumomöjliggjort en seriös debatt kring formell social kon-troll, kring relationerna mellan individ och kollektiv,kring rättigheter och skyldigheter. På detta sätt harden bidragit till att påskynda sönderfallet och duka förverkligt reaktionära svar på låt-gå-politiken. När myn-digheterna i anständighetens och rättvisans namn villköra sjukkasseuppgifterna (där många uppger för högainkomster för att få hög sjukpenning) mot bostadsbi-dragsregistren (där många uppger för låga inkomsterför att få höga bidrag), gormas det om övervakning,individens integritet, storebror ser dig etc.

Det är fullt möjligt att det allmänna sociala sönder-fallet i vårt land nu har gått så långt att det är för sent

61

att rätta till detta, som allt mer börjar likna ett kon-kursbo. Vi måste dock utgå från antagandet att det inteär för sent att stoppa ett fortskridande sönderfall motkaos och fascism. Då gäller det att snabbt ta itu medverkligheten och överge ofruktbart testuggande. Detär då viktigt att lära sig skilja på begreppen samhälleoch stat. Skall man under ytterligare en 60-årsperiodhängivet ägna sig åt skolastiska övningar kring temat"statens innersta väsen och förtäckta roll", föreliggeren viss risk att hjälpen till verkligheten kanske kom-mer för sent.

Vad skall vi då göra? Ja, det kan vi diskutera påallvar först när vänstern skakat av sig modeliberalis-men. Den processen måste komma först. Vi måsteåtererövra rätten att säga vad vi tycker och tror, ävenom våra erfarenheter inte skulle hålla på varje punkt.Endast därigenom kan vi bryta den kommersiellamassmediaapparatens monopol på att avgöra vad somär "progressivt" och "radikalt", dvs i själva verketliberalistiskt. Genom att återföra debatten om social-politiken till folket kan man stärka alla de vacklandeoch osäkra politiker, som inte vet på vilket ben de skallstå – förnuftets eller opportunismens – och isolera dedestruktiva, ultraliberalistiska kretsarna i massmedia-apparaten. Deras makt och inflytande är en funktionav kommersialismen och därför oerhört stark. Denalternativa debatten får det svårt. Det är alltså en heltöppen fråga vilken linje som skall segra.

1. Den som vill veta mer om beroendebildningens dynamik och krafthänvisas till min pocketbok "Missbruk av alkohol, narkotika ochfrihet" (Ordfront, 1978).2. Sober 1975.

62

Människan i dagenssamhälle — någrautslagningsmekanismer

Den 22—24 oktober 1979 hölls folkrörelsesymposietF 79 i Stockholm. Jag tror jag vågar påstå att detta vardet första tillfälle då ett på sikt hotande sammanbrottför hela välfärdssystemet togs upp i klartext. Det samla-de Folkrörelse-Sverige tog emot det omtumlande bud-skapet i en mycket positiv anda.

Märkligt nog hade jag samma vecka blivit inbjudenatt tala över samma tema på en konferens i Saltsjöba-den, anordnad av bokförlaget Ratio som ägs av Nä-ringslivets Fond och står Svenska Arbetsgivareföre-ningen nära. Det var en upplevelse att se att analysenblev lika uppskattad i båda lägren. Av detta vågar jagtro att den ligger verkligheten nära.

Uppsatsen är alltså tidigare publicerad i Tankar somstyr Sverige 1980, redigerad av Torgny Segerstedt (Ra-tio 1980) och Folkrörelserna, forskningen och framti-den, utgiven av Referensgruppen för folkrörelsefrågoroch redigerad av Stellan Andersson och Eva Karlsson(Departementens Offsetcentral 1980). Den har också inågot förkortad form publicerats i Folket i Bild/Kultur-front (4/1980).

Om vi med utslagningsmekanismer menar subjektivaoch objektiva faktorer och förhållanden som i varieran-de grad bidrar till att en människa fungerar dåligt so-cialt, särskilt i utbildningssituation och arbetsliv, så ärdessa mekanismer givetvis av mångskiftande natur. Deuppträder i olika kombinationer med varierande inbör-des tyngd hos olika individer, i olika samhällsformeroch under olika skeden i samhällsutvecklingen.

Förändringarna i panoramat av utslagningsfaktorerhar varit utomordentligt snabb i Sverige. Att försöka

63

peka på de viktigaste av dessa faktorer i dagens svenskasamhälle är inte särskilt svårt och inte heller särskiltkontroversiellt. De dominerande ligger tveklöst inomdet ekonomiska området: Urbaniseringen som slog un-dan grunden för den informella sociala kontrollen ochskapade rotlösheten, högindustrialiseringen som gjor-de det allt svårare för den outbildade och bräckligaarbetskraften, högrationaliseringen som måste till föratt få ekvationen att gå ihop men gjorde alltfler olön-samma och arbetslösa, massmedia som slog sönder denfolkliga traditionen och de folkliga värderingarna ochattityderna, och den hårt kommersialiserade nöjesindu-~strin som passiviserade och hedoniserade människor-na. Allt detta är ganska uppenbara utslagningsmekanis-mer, och de utgör en del av det pris vi fått betala för denekonomiska utvecklingen på gott och ont.

Som fristående socialmedicinsk forskare vill jag taupp en annan typ av utslagningsmekanismer än de väl-bekanta tekniskt-ekonomiska. Jag vill belysa några avde paradoxala mekanismer vi själva i bästa välmeninganingslöst byggt in i vårt välfärdssystem. Många harnog länge anat dessa störningar i systemet, men justingen har velat diskutera dem, därför att de är så känsli-ga, nästan tabubelagda, och därför så svåra att formule-ra och föra fram utan att bli missförstådd. Men vi harsamlats här för att granska dagens problem i skenet avgårdagens för att bättre kunna handskas med morgon-dagens. Folkrörelserna, som själva kraftfullt bidragittill utvecklingen och utformningen av välfärdssyste-met, bör utgöra en naturlig plattform för en debatt omvälfärdssamhällets nya och ännu ofullständigt kändautslagningsmekanismer.

64

Välfärdssystemets bakgrundVårt välfärdssystem är i stort världshistoriens förstamed bredd och djup. Det fanns visserligen ansatser tillvälfärdsarrangemang för vissa grupper i romarriket. På1800-talet lanserade Bismarck världshistoriens förstasocialförsäkringssystem i fåfängt hopp om att med denkväva den framväxande arbetarrörelsen. 1 Uruguaybyggde man i början av 1900-talet upp ett mycket om-fattande och ambitiöst socialpolitiskt system, som det idag inte ens finns ruiner kvar ay.

Ännu på 1930-talet dominerade sjukdom, fattigdomoch arbetslöshet som främsta hinder för social funk-tionsförmåga i vårt land. Tuberkulosen slog årligen uttusentals människor, i bästa fall för kortare eller längreperioder, i värsta fall för gott. Fattigdomen kunde ta sigsådana konkreta uttryck som att barn måste stannahemma från skolan för att deras enda par skor skullehalvsulas. Arbetslösheten knäckte många för livet.

Den sociala kontrollen, såväl den formella som deninformella, var relativt stark på 30-talet. Det var ovan-ligt att skolskolk och ungdomskriminalitet tog sig meraavancerade former. Kriminaliteten över huvud tagetutgjorde endast en bråkdel av dagens. Alkoholskador-na var starkt begränsade efter folkrörelsernas kraftfullauppgörelse med superiet under 1800-talet, och ung-domsnarkomanier var helt okända företeelser. Äkten-skapen hängde som regel ihop, och de flesta hade näraoch täta grannskaps- och släktrelationer. Mycket avdetta har som bekant i hög grad förändrats.

1 uppbyggnaden av det svenska systemet har de storafolkrörelserna varit pionjärer. De har fungerat somspjutspetsar i kampen för ett bättre samhälle. 1 kom-bination med avancerad forskning, teknik och industrihar det sociala system folkrörelserna skapat inom lop-

65

pet av ett halvsekel eliminerat svälten, massfattigdo-men, trångboddheten, otryggheten vid sjukdom ocharbetslöshet. Det har minskat de ekonomiska klyftornaoch de tidigare enorma skillnaderna i levnadsnivå, ökaträttigheterna och tryggheten i arbetslivet, breddat ut-bildningsmöjligheterna till att omfatta hela folket, sörjtför barnavård och åldringsvård, sjukvård och frisk-vård, socialvård och kriminalvård.

Allt detta är ypperligt tänkt, men trots enorma sats-ningar gnisslar det nu allt kärvare i hela systemet. Minpersonliga tolkning är att det under lång tid har ackumu-lerats så många och allvarliga störningar i systemet attvi nu hamnat i en djupgående systemkris, där alltsåvälfärdssamhället självt genom sina egna mekanismerproducerar unga analfabeter, ungdomsbrottslingar,alkoholister, narkomaner, fysiskt och psykiskt sjuka,passiviserade och utslagna människor i accelereradtakt.

Ropen höjs från alla håll om ökade resurser, menanvända på samma sätt som tidigare kommer de, såvittjag kan se, endast att försämra situationen ytterligare iriktning mot välfärdssamhällets förfall och samman-brott. Det är inte någon skräckvision utan ett personligtinlägg från en engagerad socialläkare, som i tjugofem årpå nära håll konfronterats med det sociala förfallet istorstadssamhället och under alla år varit i daglig di-rektkontakt med dessa utslagna människor som sam-hället och systemet skapat och skapar i ökad takt.

Här hinner jag endast ta upp några få av dessa allvar-liga utslagningsmekanismer av ny typ och belysa dem iden ordning den uppväxande generationen möter demunder livet. Jag skall försöka motivera mina bedöm-ningar så långt tidsramen medger. Låt oss börja medskolan.

66

SkolanFrån att ha varit en hörnsten i folkbildningen tycksskolan ha blivit en av de större utslagningsmekanismer-na i dagens samhälle. Skolan har drabbats av en sådjupgående kris att mer än tiotusen lärare sökt sig tillandra och som de uppfattar mera meningsfulla arbets-uppgifter. Samtidigt släpper skolan ut en allt störregrupp ungdomar, som inte ens förskaffat sig elementärabasfärdigheter i skrivning och räkning. Det är i dag inteovanligt att träffa gymnasieelever som inte kan alfabe-tet och följaktligen inte kan hitta i telefonkatalogen.

Jag hävdar att skolan genom att försumma kunskaps-kraven skapar en ny typ av analfabetism och vingklap-per unga människor, som i många fall inte kan sägas bliutslagna från arbetslivet av det enkla skälet att de aldrigkommit in där. De som har det svagaste stödet hemifrånblir givetvis mest lidande av den nuvarande oordning-en.

Personligen har jag aldrig kunnat förstå varför detbetraktas som så progressivt och förnämligt att ungarnasitter som tända ljus i skolorna i Kina och Sovjet menvarför det skulle vara så reaktionärt att kräva att ungar-na här hemma inte mobbar lärarna och demolerar sko-lorna. En strimma av hopp är att Svenska metallindu-striarbetareförbundet gått in i skoldebatten och förkla-rat att så här får det inte fortsätta.

UngdomsvårdenI takt med den ekonomiska omstruktureringen av pro-duktionsprocesserna och samhället försvagades famil-jen både i sig och som fostrande kraft i konkurrens meden allt hårdare kommersialiserad nöjesindustri och utanatt skolan kunde kompensera detta. Då samtidigt den

67

informella sociala kontrollen avtog ställdes allt störrekrav på samhällets banna- och ungdomsvård, och ensuccessiv ökning av den formella kontrollen skulle haerfordrats. Tvärt emot behoven har barnavårdsomsor-gen samtidigt utvecklats i permissiv riktning och blivitallt mera överseende med grava beteendestörningarhos de unga. Under ett par decennier har det blivit alltvanligare att vara överseende med skolskolk, snatte-rier, småkriminalitet, skadegörelse, supande, knarkan-de och t o m vagabonderande.

Sedan historiens gryning har det stått klart för folk attman skall stämma i bäcken, för i ån är det oftast försent. Detta var också en självklarhet i svenskt barna-vårdsarbete till mitten på 50-talet, då hela västvärldendrabbades av sociologin och psykoanalysen och folkoch vårdsektor blev som förbytta.

Under kort tid presenterades otaliga undermåligastudentuppsatser och några tongivande avhandlingar,där man ansåg sig kunna visa att man borde förhålla sigavvaktande vid social felutveckling och i det längsta drasig för att gå in med ett omhändertagande av den unge.Man visade på att det bevisligen gått bäst för de ungarsom fått stanna hos sina föräldrar efter en skrapa frånbarnavårdsmyndigheten, men betydligt sämre för demsom man drivit iväg till fosterhem, för att inte tala omdem som samhället förföljt in på ungdomsvårdsskoloroch kriminalvårdsanstalter. De blev vad man kallade11 stigmatiserade" och ansågs därmed dömda till defini-tiv social undergång. Enligt denna dimmiga analys bor-de man i princip avveckla alla institutioner för ungdompå glid.

På så eländiga teoretiska grunder vilar den passivitetoch vilsenhet som tillåtit att tiotusentals svenska ung-domar har fått gå ned sig i träskmiljöerna det senaste

68

decenniet, utan att man kopplat in de sociala bärgnings-bilar som ändå finns och sett till att man snabbt fått uppungarna på fast mark. Utan sociologin och psykoanaly-sen och luftiga skrivbordsteoretiska resonemang hadedet aldrig varit möjligt att så länge urskulda en så elän-dig och så uppenbart destruktiv ungdomspolitik på tvä-ren mot all tidigare erfarenhet.

Den sociala vårdapparaten har på detta sätt själv ihög grad bidragit till att skapa sig ett aldrig sinandeflöde av nyrekryterade sociala problemfall. Ju mer re-surser man sätter in enligt gängse teoretiska grunder,desto mera missanpassade blir vårdtagarna.

ArbetslivetEfter skolans och ungdomsvårdens insatser och för-summelser skall de blivande förtidspensionärerna kon-fronteras med arbetslivet. Många är redan då så illatilltufsade att ingen arbetsgivare är beredd att satsa pådem. Inte ens värnpliktsverket vill veta av dem, efter-som man räknar med att de skall ställa till med mertrassel än nytta. Så det blir arbetsmarknadsverket somskall försöka ordna för ungdomarnas tillvaro.

I stor utsträckning hänvisas problemungdomarna –men även många helt vanliga ungdomar – till bered-skapsarbeten inom den allmänna sektorn. Eftersom dehar stora brister i sin utbildning hänvisas de vanligen tillenformigt rutinarbete. Eftersom arbetsuppgifterna inteär särskilt stimulerande och eftersom problemungdo-marna har många socialt handikappade kamrater, somendast gjort kortare gästspel i arbetslivet, blir frestelsenlätt för stor att fira från jobbet, träffa kompisarna ochhitta på något som kan bryta vardagens tristess. Då manheller inte lider något nämnvärt ekonomiskt avbräck av

69

att inte gå till jobbet är det svårt att uppbringa erforder-lig arbetsmotivation. De primitiva impulserna att firatar lätt överhanden.

När ungdomarna efter några dagars frånvaro åter-vänder till arbetsplatsen brukar det inte vara någon somreagerar på frånvaron, eftersom ingen har blivit direktlidande på att vederbörande varit borta: AMS står förkostnaderna och rutinjobbet blir ju så småningom ändåutfört. I värsta fall kan man ju också rekvirera flerberedskapsarbetare. Den unge känner sig värdelös, förhan spelar ingen synbar eller märkbar roll i produktio-nen. I bästa välmening alienerar samhället honom frånarbetet och påskyndar den begynnande utslagningen.

För de ungdomar som skött skolan hyggligt och und-vikit att ramla in i någon av alla de beteendestörningar,som ett ultraliberalt och hårt kommersialiserat industri-samhälle inbjuder till, finns det andra och mera sofisti-kerade mekanismer som ställer dem vid sidan av ar-betslivet.

Om man gör våld på verkligheten och bortser från attarbete i produktionsprocessen strängt taget är en varabland andra varor och därtill en vara av mycket skiftan-de kvalitet, så kan man ålägga köparen av varan atterlägga fullpris även för ofullgången och omogen vara.Man kan t o m ålägga köparen att om han har börjatköpa en kvalitativt ännu helt oprövad vara, som visatsig sämre än befarat, så måste han ändå fortsätta attköpa denna vara så länge den existerar. Detta är ipraktiken ingenting annat än omvänd livegenskap.

Jag menar att anställningslagarna och nuvarandepraxis utgör ett ypperligt instrument för att slå vakt omde redan privilegierade, de som redan har ett arbete.Man bortser lätt från att den goda effekten till stor deluppnås på bekostnad av dem som genom arrangemang-

70

et ställts utan arbete. Men de är de svagaste av desvaga, och de kan inte hävda sin rätt mot de starka ochredan väletablerade, varför privilegiesystemet består.

Rent allmänt tror jag att det sociala trygghetssystem,som är vårt samhälles humanistiska särmärke, skall vilapå samhället-kollektivet och inte på enskilda uppköpa-re av arbetskraft, för att uttrycka det drastiskt. Envälmenad men illa genomtänkt arbetslivslagstiftningkan alltså i sig själv bli en verksam utslagningsmeka-nism.

NarkotikapolitikenVid första påseende tror de, som inte sysslat med attanalysera sambanden mellan missbruk och missbruks-politik, att drogmissbruk i första hand är symtom påindividuella störningar och anpassningsproblem i miss-brukarnas personliga bakgrund och sociala situation. 1en rad vetenskapliga undersökningar har man kunnatvisa att detta är en felaktig tolkning av fenomenet, men ide individcentrerade tankemodeller som läkare, psyko-loger och socialarbetare uppfostrats i, finns det intemånga krokar att hänga upp andra och mera fruktbaratankemodeller på.

Här hinner jag inte gå in på detaljkritik av den individ-centrerade symtommodellen. Enbart detta skulle tarvaen hel studiedag. Jag vill bara konfrontera den vanligas-te missuppfattningen med några hårddata.

Genom omfattande undersökningar har man kunnatvisa att den mest avancerade av alla missbruksformer,den intravenösa injektionsformen, expanderat snabbt.I stort har denna typ av missbruk fördubblats i Stock-holm var trettionde månad under 20-årsperioden 1946-65. Under denna tid förde man i landet en traditionell,

71

måttligt restriktiv narkotikapolitik. Den följdes åren1965–67 av en ultraliberal narkotikapolitik, då man lätläkare förskriva narkotika till missbrukare för injektionpå egen hand. Hårddata visar att liberaliseringen åtfölj-des av en explosionsartad ökning av missbruket, meden fördubbling av antalet injektionsmissbrukare iStockholm på ett enda år.

Efter det katastrofala experimentet med legal narko-tikaförskrivning följde ett år av återgång till den tradi-tionella, måttligt restriktiva politiken, med fortsatt mendämpad ökning av missbrukargruppen. 1969 inledderikspolisstyrelsen en omfattande kampanj mot den ille-gala narkotikahandeln, och frekvensen aktiva missbru-kare föll snabbt inte bara bland arrestanterna utanockså bland kriminalvårdens anstalts- och frivårds-klientel, i ungdomsvårdsskolegruppen, på mentalsjuk-husen och på alla ställen där frekvensen kunde uppskat-tas. Det inträdde uppenbarligen en drastisk sänkning avinjektionsmissbruket i hela samhället. Efter ett år av-vecklades denna drive efter omfattande liberalistiskkritik i massmedia, och missbruket fortsatte att expan-dera.

Den som framhärdar i att injektionsmissbruket är enyttring av individuella problem och anpassningssvå-righeter i samhället har skyldighet att visa att antaletdåliga hem, kyliga mödrar och kantstötta ungar vuxitexponentiellt i landet och fördubblats var trettiondemånad, och detta 18 år tidigare än novisen sätter spru-tan i armen, för de är i genomsnitt 18 år vid debuten.Sedan skall man också göra troligt att antalet dåligahem plötsligt fördubblades på ett enda år 18 år innanman inledde experimentet med legal narkotikaförskriv-ning, för att därpå minska dramatiskt 18 år innan riks-polisstyrelsen startade sin omfattande kampanj mot

72

den illegala narkotikamarknaden. I stället för att försö-ka bemöta den här typen av hårdhänt kritik förtigs den,därför att det inte finns något vettigt försvar för eninkonsekvent och oförnuftig narkotikapolitik.

Sedan de rättsvardande myndigheterna i strid medden internationella narkotikakonventionens anda ochbokstav i praktiken legaliserat gatulangningen genomatt medge upprepade åtalseftergifter för narkotikainne-hav för s k "personligt bruk", har även det hårda miss-bruket spritt sig ut över hela landet. I stället för attgenom en konsekvent och strikt narkotikapolitik försö-ka förebygga dessa tillstånd satsas huvudparten av re-surserna på behandling av de redan drabbade. En gam-mal engelsk socialmedicinsk tumregel säger mycketträffande att en penny prevention är mera värd än ettpund behandling, men i dag lever vi i ett individcentre-rat terapitänkande och har till stor del förlorat insiktenom den generella preventionens betydelse.

Behandling är givetvis i sig alltid värdefull om denmedför avsedd nytta. Så är tyvärr inte fallet med flerta-let av de terapeutiska arrangemang som narkomanvår-den bjuder på. Resultaten är på många håll t o m sådåliga att man inte vågar släppa in utomstående utvär-derare. I stället urskuldar man sig med att det behövsstörre resurser för mera behandling av samma verk-ningslösa sort. En sådan pseudobehandling kan t o mge sämre resultat än ingen behandling alls, dels därföratt uppmärksamheten dras bort från preventionsaspek-terna, dels därför att de till intet förpliktande viloperio-derna på behandlingshemmen i många fall uppenbarli-gen fungerar som rundsmörjning för gamla bilar. Para-doxen har sin grund i att man envetet vidhåller attnarkomani är en sjukdom eller ett symtom och inteinser att fenomenet representerar en ny, inlärd faktor

73

som med våldsam kraft förändrar individens beteende idestruktiv riktning och förvandlar den drogberoendetill en ytterligt manipulativ försvarsadvokat och om-budsman för sitt missbruksbeteende. I bästa välmeningökar samhället problemets omfattning genom missrik-tade insatser på grund av en otillräcklig analys av kraft-spelet bakom narkotikahandeln och missbruksbeteen-det. Detta är en första rangens utslagningsmekanismsom flertalet aningslöst accepterat och understött allt-för länge.

KriminalvårdenNär narkotikapolitiken brister och behandlingspoliti-ken förfelar sitt syfte rekryteras stora grupper socialtkantstötta ungdomar till missbruksmiljöerna och tving-as till en allt hårdare kriminalisering för att finansieraett långvarigt och intensivt missbruk.

Förr eller senare hamnar praktiskt taget alla de avan-cerade narkotikamissbrukarna hos polisen. I stället föratt utnyttja den bevisade brottsligheten och straffhotetsom en hävstång för att tidigt bända loss missbrukarnaur missbruksmiljöerna, har man sedan länge praktiseraten påföljdspolitik med upprepade åtalseftergifter, bötersom aldrig betalas, villkorliga domar och skyddstillsyn.När missbruket och kriminaliteten fortskrider och till-tar tillgrips slutligen ett frihetsberövande inom ett kri-minalvårdssystem, som i praktiken fungerar somvidareutbildning för mera avancerad brottslighet ochinte ens kommer till rätta med narkotikahanteringeninom anstalterna. Missbruket kan t o m befästas ytter-ligare under anstaltstiden och därtill i betydande ut-sträckning spridas till andra interner.

Grunden för narkotikamissbruket inom anstalterna

74

är att behandlingslagen (KvaL) i liberalistisk anda intetillåter kriminalvården att fordra urinprov av internernaoch naturligtvis inte heller tillåter att straffavtjäningenbinds till krav om drogfrihet under strafftiden. Ändrademan på detta skulle man omedelbart kunna sluta medförnedrande kroppsvisitationer av besökande anhöri-ga, man skulle kunna föra en öppnare permissionspoli-tik och ändå snabbt minska missbruksbeteendet inomanstalterna.

I missriktat nit att slå vakt om "frivilligheten" inomkriminalvården avstår samhället från en verkningsfullkontrollpolitik genom urinprov. Resultatet blir att in-ternerna fortsätter missbruket på anstalterna, nu oftapå kredit och med så mäktiga kreditorer att de är dömdatill fortsatt egendomsbrottslighet så snart de friges föratt snabbt kunna återbetala knarkskulderna. På dettasätt binder kriminalvården sitt klientel till fortsatt miss-bruk och fortsatt brottslighet och fungerar själv som enutslagningsmekanism.

Medan de unga narkotikamissbrukarna som regelförr eller senare hamnar hos kriminalvården blir detvanligen sjukvården som till sist får ta sig an alkohol-missbrukarna.

AkoholpolitikenNyligen skrev enjournalist i dagspressen (SvD 16/979):"Svensken är inte särskilt svår på spriten – om man serdet ur internationell synpunkt. - - - Men troligen är vivärst i världen på att hålla igång en upprörd alkoholde-batt." Påståendet är helt korrekt men leder ändå tankenfel.

Även relativt välorienterade människor är idag ove-tande om att alkoholkonsumtionen i Sverige per capita

75

räknat minskade till en tolftedel mellan 1855 och 1935,och därmed minskade alkoholskadorna bevisligen ännumer. Man tycks också ha glömt att det var folkrörelser-na som främst svarade för denna bragd genom att drivafram en restriktiv alkoholpolitik och förändra attityder-na till drickandet. Likaså tycks man ha glömt att alko-holkonsumtionen i Sverige var som lägst under depres-sionsåren, då arbetslösheten och nöden var som störst.

Genom den framgångsrika alkoholpolitiken upphör-de dryckenskapen på 30-talet som centralt socialt pro-blem. Därmed föll tyvärr också debatten i träda ochefterträddes av ett allmänt kvirr mot motboken. Alko-holisterna var emot alkoholransoneringen av lättför-ståeliga skäl. Nykteristerna var också emot den men avmera svårbegripliga skäl: Man ansåg nämligen att ran-soneringen gav alkoholen en oförtjänt hög status. Dendjupare orsaken till motviljan mot motboken var nogdock en annan. Fram till förbudsomröstningen var jumotboken det alkoholliberala alternativet till totalför-budet och därför nykterhetsrörelsens huvudfiende. Se-dan totalförbudet fallit i folkomröstningen 1922 blevransoneringen objektivt sett det näst bästa som kundeuppnås. Men nykteristerna lyckades inte omdefinierastrategin och vända trupperna utan man fortsatte skju-tandet på motboken under allmänt stöd också frånmåttlighetskonsumenterna, som tyckte att systemet in-nebar förmynderi och krångel, vilket det givetvis ocksågjorde.

När matransoneringarna skulle avvecklas vid slutetav andra världskriget följde spritransoneringen med avbara farten några år senare. Konsumtionen steg sombekant snabbt och delirierna började strömma in påsjukhusen. Då inleddes en alkoholdebatt av ny typ.Från många håll hävdades att svenskarna hade en neu-

76

rotisk relation till spriten och drack på ett okultiveratsätt. De borde i stället lära sig dricka vin, som mangjorde på kontinenten. Efter några års debatterandeoch ytterligare några års kampanj hade Systembolagetlärt hela svenska folket att dricka vin, vilket tidigarejust bara socialgrupp l hade gjort. Men spritkonsumtio-nen minskade inte, utan vinkonsumtionen adderade sigtill starkspriten.

Så följde en ny debatt, där man hävdade att det noginte var vin utan öl som svenskarna borde dricka. Tidi-gare var det mest s k pilsnergubbar som druckit öl, mennu skulle man lansera ett fylligt och njutbart bordsöl förhela folket. Med hjälp av geniala annonsbyråer lycka-des också Bryggareföreningen på några år få hela ung-domsgenerationen att dricka öl, men varken starksprit-konsumtionen eller vindrickandet minskade för det,utan ölet kom på topp av allt det andra. Allvarligast vardock att alkoholdebuten sjönk drastiskt och superietbland barn- och ungdom nådde en omfattning utan his-toriskt motstycke.

Ungdomsfylleriet och alkoholskadorna bland ungdo-men hade aldrig kunnat få dagens enorma omfattning,om inte mellanölsvågen i tiden hade sammanfallit medden ultraliberala modevågen på 60-talet. Barnavårds-omsorgen hade då redan passiviserats, skolan hade nogmed sina inre problem, föräldrarna blev överspelade avmassmedia och nöjesindustrin, och nykterhetsvårdenintegrerades med den övriga socialvården och elimine-rades i praktiken. Parallellt med att drickandet ochalkoholskadorna ökade explosionsartat i samhället av-vecklades alltså i huvudsak nykterhetsvården för denstora majoriteten av missbrukare som inte själva orka-de medverka till meningsfulla behandlingsåtgärder.

Genom en lång serie av olyckliga alkohol- och social-

77

politiska åtgärder grundlades det dryckesmönster, somdagens ungdomsgeneration skaffat sig. Tiotusentalsungdomar super sig nu sönder och samman, medanföräldrar, lärare, socialarbetare och politiker står hand-fallna. Vuxengenerationens gemensamma passivitetoch villrådighet inför alkoholproblemen utgör grundenför den största enskilda utslagningsmekanismen i da-gens svenska samhälle.

SjukdomsmodellenKnappt något område i vårt samhälle har de senastedecennierna expanderat så kraftigt som sjukvården,men vi blir inte längre friskare mätt i dödlighet ochsjuklighet. För första gången stiger nu t o m dödlighe-ten bland yngre män, och vi är idag borta från arbetetungefär dubbelt så mycket som för 25 år sedan. Då harvi ändå under tiden pensionerat bort stora grupper lång-tidssjuka, och de psykiskt eller socialt handikappadehar fått allt svårare att överhuvudtaget komma in påarbetsmarknaden och i frånvarostatistiken.

En bov i detta drama är sjukdomsmodellen: Förstläkarnas och så småningom hela samhällets tendens attsätta sjukdomsstämpel på allehanda symtom, störning-ar och problem. Särskilt för en grupp kan vi visa attdetta trollande med begreppen blivit direkt förödande.Det är alkoholmissbrukarna jag tänker på.

Sedan nykterhetsvården integrerats och elimineratshar alkoholisterna fått gå ned sig allt hårdare, ofta underlångvariga och ödesdigra sjukskrivningar under alle-handa pseudodiagnoser eller manifesta komplikationertill missbruket. Det fortsatta drickandet under sjuk-skrivningen ger nya och ännu svårare komplikationersom i sin tur medför nya, långa sjukskrivningar och i

78

många fall slutligen leder till förtidspension och därmedett snabbare förfall mot den definitiva undergången.

Ju mer resurser vi mobiliserar och använder på sam-ma sätt som nu desto mera utslagna blir missbrukarna.Samtidigt skapar vi ett vårdindustriellt komplex därhorder av befattningshavare på alla nivåer för sina kar-riärer och sitt imperiebyggande är i behov av att mangår vidare på den nuvarande vägen och utvidgar resur-serna ytterligare, med ännu flera utslagna missbrukaresom följd, och så vidare.

SlutkommentarVad jag med dessa komprimerade och provokatoriskapåpekanden vill säga är att vi i bästa välmening håller påatt underminera hela välfärdssamhället. Det är nu högtid att göra en samlad översyn inte bara över organisa-tionsformer, behandlingsarrangemang och lagar utan iförsta hand över grundläggande principer om samspeletmellan individ och samhälle.

"Samhälle" kommer av "hålla samman". Jag troraldrig ett samhälle i längden kan överleva om individer-na skall ha alla rättigheter och samfälligheten alla skyl-digheter, medan samhället å sin sida inte skall ha rätt attkräva att individen ens medverkar till sin egen rehabili-tering och den enskilde inte har skyldighet att ställa upppå detta. Jag tror att rättigheter och skyldigheter måstebalansera varandra väl för att ett välfärdssamhälle skallkunna fungera i längden._ Under de ekonomiska rekord-åren på 50-talet var vi så rika och välfärdssystemetännu så blygsamt att vi hade råd att bli ultraliberala. Nuträngs vi allt hårdare mot verklighetens och nödvändig-hetens gränser och måste bli mindre romantiska ochmera realistiska.

79

Jag uppfattar att det är just en bristande analys avsamspelet mellan individ och välfärdssamhälle som ärden djupare orsaken till de nu allt tydligare och allvarli-gare störningarna inom vårt sociala vård-, stöd- ochtrygghetssystem, världshistoriens mest omfattandeoch komplicerade. Om vi inte förutsättningslöst, öppetoch ärligt försöker lokalisera missljuden och analyserastörningarna, är det överhängande risk för att systemetpå sikt blir så deformerat att det slutligen bryter sam-man.

Politikernas uppgift är att ropa ut de stolta paroller-na, mobilisera massorna och organisera de stora segrar-na för de grupper som valt dem. Forskarens uppgift äratt vara slaven som viskande erinrar politikern om atthan själv och hans glimrande strategi är dödlig. Omforskarna inte når fram till politikerna kan de försöka nåfolkrörelserna, som är äldre och bredare än de politiskapartierna och inte är förpliktade att delta i lovsångenoch växelsången utan äger en urgammal rätt att sägaifrån och skaka om makthavare av alla kategorier. Detär därför vi kallar dem folkrörelser.

80

Vad skall vi göra åtungdomsbrottsligheten?

Under 60-talet genomsyrades den svenska kriminalvår-den av en optimistisk behandlingstro: Man skulle intelängre straffa utan vårda, och vården skulle förhopp-ningsvis förändra den kriminelle till en socialt bättreanpassad människa. Grundtanken var god men man vari ledningen starkt influerad av psykoanalytisk symtom-teori och terapitänkande, och därmed var denna re-formvåg dömd att misslyckas. Hade man i stället undvi-kit de psykodynamiska dimbildningarna och gått på eninlärnings- och beteendepsykologisk väg kunde fram-gångarna ha blivit enorma, som Hassela-pedagogikenvisat. Den nuvarande behandlingsfilosofins misslyck-ande är utförligt skildrat i Nytt straffsystem; ideer ochförslag, utarbetad av Brottsförebyggande rådetsarbetsgrupp för kriminalpolitik (Brå-rapport 1977:7).

Eftersom jag länge varit kritisk mot den kriminalvårdvi har – men på helt andra grunder än KRUM ochpopradikalerna – inbjöds jag från rådet att göra ettinlägg i debatten (BRA-APROPÅ 3/1978). Det återgeshär in extenso.

Även om ungdomsbrottsligheten länge varit sönderdis-kuterad i västerlandet tycker jag inte att jag hittillsspårat någon hygglig syntes av alla de tusentals pussel-bitar som omsorgsfullt kartlagts, polerats och presente-rats, ibland som "den felande länken" som skulle ge enövergripande förklaring. Inte heller har jag kunnatskönja att man visat på någon realistisk väg mot vettiga-re förhållanden, även om vissa stigar redan är upptram-pade: Stigen förbi Hassela till exempel.

Samhällsutvecklingen har gått explosionsartatsnabbt, och tidigare erfarenheter har som regel inte

81

längre ansetts passa in i sammanhangen. Samtidigt harden kommersialiserade massmediaapparaten expande-rat enormt och tillsammans med nöjesindustrin exploa-terat kriminaliteten på ett så okunnigt, förenklat, för-såtligt och modebetonat sätt att allmänheten lätt bi-bringats uppfattningen att problemet egentligen varitganska enkelt: En period skulle det vara mera religions-undervisning, nästa kanske mera uppfostran eller hår-dare straff. Sedan – när inte detta hade hjälpt – enperiod av överslätande "förståelse", som kunde slåöver i en romantisk dyrkan av brottslingen som densanne och ärbare revoltören. Så kom rader av pratolo-giska terapier, alla "av ny typ": Det blev lekterapi,samtalsterapi i otaliga varianter, individual-, grupp-,familje- eller miljöterapi eller varför inte intensivterapi,skrikterapi eller vad man nu kunde hitta på för att varariktigt banbrytande. Och när inte heller dessa besvärjel-ser hjälpte fick man börj a predika nödvändigheten avatt snabbt skapa ett helt nytt samhälle, som dock ingaav debattörerna riktigt kunde ena sig om hur det bordese ut. Eller också kanske man resignerade från alltkäbblet, slutade att ifrågasätta den tilltagande oredan,blev anpassligare, såg till att man äntligen fick sin väl-förtjänta befordran, började sikta in sig på pensionenoch oroade sig inte längre för vad man börjat betraktasom olösliga samhällsproblem.

Djuren har som bekant inga större problem med attuppfostra sin avkomma så att den klarar de givna förut-sättningarna och anpassar sig till betingelserna. Det hartydligen inte heller människan haft under de ca 30 000generationer som föregått de allra sista och mest villrå-diga. Jag menar att beteendet för både människor ochdjur formas och styrs av tidigare inlärda och nu "omed-vetet förväntade" konsekvenser för beteendet. Under

82

utvecklingens gång har beteenden, som inte varit ända-målsenliga för individen och arten, inte belönats utanofta bestraffats av naturen, ofta med individens ochibland artens undergång som följd. Så har evolutionengenom en kombination av slump och nödvändighetmejslat fram de gagneliga beteenden som säkrat över-levnaden.

Det finns, mig veterligt, inte någonting som talar föratt människans beteenden skulle formas på principielltannat sätt än de övriga däggdjurens. Jag menar att detfinns betydande kvarlevor av gammalreligiös mysti-cism i många av våra moderna religioner, de s k ideolo-gierna och "skolorna", och detta kulturarv hindrar ossatt inse att det mänskliga beteendet principiellt är dju-riskt. Detta påstående kan nog lätt såra många männi-skors "värdighet" och "människosyn". Å andra sidanär det ännu inte 120 år sedan Darwin (1859) publiceradesin upptäckt av de fysiska evolutionslagarna och mind-re än 30 år sedan Skinner började beskriva lagarna förbeteendets utveckling. Eftersom Skinner var en lysan-de experimentalpsykolog men närmast amatör somsamhällsvetare har hans teorier missförståtts på detgruvligaste av samhällsvetarna. Så än blommar ochkonkurrerar romantikens tusentals blomster i socialve-tenskapernas örtagård. Sociologin, kriminologin ochden s k "dynamiska psykologin" tycks mig rymma ettpar av de snårigaste ogräsbänkarna.

Jag menar att kriminalitet representerar grova olagli-ga former av beteenden, som har det gemensamt att degår ut på att skaffa individen fördelar på andras bekost-nad. Erövringståg, krig, imperialism, kapitalism ochfackföreningsrörelse däremot representerar lagligakollektiva beteenden med likartade syften. Jag skallinte fördjupa mig i den s k folkrätten (som liksom all rätt

83

i

och rättspraxis är den starkes rätt) utan försöka hållamig till individuella destruktiva eller kriminella beteen-den hos ungdom.

Att döma av erfarenheter från nutida stenåldersfolkoch s k primitiva stammar tycks det, som nämnts, un-der mänsklighetens utveckling inte ha varit något störreproblem att hyfsa stökiga ungdomars självsvåldiga be-teenden. Det förefaller i stort sett vara först de senastetvå generationerna som tappat greppet om utveckling-en. Förfallet har accelererat parallellt med att tänkan-det, opinionsbildningen och den sociala kontrollen allt-mer övergått från de breda folklagren till akademiskaexperter, massmediafolk, administratörer–byråkrateroch professionella människoälskare, som regel upp-drivna i någon överbeskyddad medel- och överklass-miljö där välståndet varit så stort att man haft råd att se"liberalt" på det mesta. Låt mig konkretisera mig mednågra personliga erfarenheter.

Senvintern 1976 höll jag en studiedag i Sundsvallsstadshus för ca 500 socialarbetare, poliser, jurister ochnågra förtroendevalda (de sitter ju till vardags som regelfast i produktionsapparaten när tjänstemännen konfe-rerar). Sundsvalls Tidning meddelade den dagen att"några" en vecka tidigare hade krossat ca 1 200 föns-terrutor i det gamla lasarettet, som stod under ombygg-nad. Man hade satt in nya fönster för att reparationsar-betarna skulle få ett par plusgrader i huset. Sedan hadeemellertid "några" återigen varit framme och dennagång krossat samtliga fönsterrutor – över 1 500 – i lasa-rettet. Tidningen meddelade att myndigheterna nu sågallvarligt på det inträffade, och polisen skulle kopplas inpå ärendet.

Jag tog denna smått fantastiska händelse till utgångs-punkt för en kommentar till den sociala kontrollens

84

deformering och desarmering i dagens svenska samhäl-le och påpekade att det inte är svårt att gissa sig till vilkasom låg bakom fönsterkrossningen. Givetvis borde detvara några smågrabbar, knappast flickor. Att det interörde sig om en ensam grabb låg i sakens natur. Detmåste vara fråga om ett litet gäng på åtminstone tre—fyra grabbar som försökt överträffa varandra i vandali-sering. Ingen av dem torde ha varit under 10 år ochknappast över 16 år. För polisen skulle det naturligtvisinte vara någon konst att genom försiktig utfrågning påstan ta reda på förövarna och binda dem vid den omfat-tande skadegörelsen.

Sedan kom den springande punkten: Vad skulle kom-ma att hända med fönsterkrossarna? Ja, det kunde manockså med till visshet gränsande sannolikhet gissa sigtill: Det skulle inte hända dem ett dyft. De skulle inteens bli tvungna att hjälpa till att plocka upp glassplitterfrån sjukhusgården. De skulle sannolikt av någon sam-hällsfunktionär bli underrättade om att fönsterkross-ning inte var tillåten, men det visste de tidigare. Dettaillustrerar ett alienerat och passiviserat ultraliberalis-tiskt samhälles vilsenhet och villrådighet inför enkla,uppenbara, grova asociala beteenden.

Jag påpekade för de yngre socialarbetarna att om ensvensk smågrabb på 30-talet helt oavsiktligt råkade slåsönder en enda fönsterruta genom exempelvis oförsik-tig bollsparkning kunde han räkna med att få sina fick-pengar indragna för ett par veckor. I dag kan en ungeavsiktligt slå sönder tusentals fönsterrutor utan att nå-gon som helst korrigerande konsekvens uppenbararsig.

Djupare sett är det naturligtvis inte de vilsna små-grabbarna-fönsterkrossarna som är de egentliga bovar-na i det gigantiska fönsterkrossningsdramat, utan de

85

skyldiga är vuxenvärlden och särskilt det församladeauditoriet av 500 vuxna sociala funktionärer i Sunds-vall, som lät detta passera utan att själva öppet ifråga-sätta samhällets handfallenhet, trots att var och enintuitivt kände att det måste vara något galet med saker-nas nuvarande tillstånd. Det påpekade jag också ochhävdade att de uppenbarligen var så kuvade av konfor-mitetstrycket och den kommersialiserade massmedia-apparaten att de inte vågade använda sitt omdöme avrädsla för att bli utnämnda till reaktionärer, okunnigatyckare eller infantila trotsare och riskera att bli utfrus-na och mobbade. Kejsarens nya kläder finns i mångamodevarianter, alla för en tid lika prisade.

I gångna tiders byar och småsamhällen kände allavarandra och den informella kontrollen var så stark attden kraftigt motverkade kriminella och asociala bete-enden. De sociala trafikreglerna var många men klaraoch välkända, och påföljderna vid överträdelser varkännbara.

Under industrialiserings- och urbaniseringsproces-sen har de gamla strukturerna för informell och socialkontroll till stor del slagits sönder utan att den formellakontrollen kunnat kompensera detta. Tvärtom har detunder efterkrigstiden vuxit fram en stark internationell,liberalistisk våg i hela västvärlden riktad mot samhäl-lets formella kontrollfunktioner på nästar, alla nivåer.Rötterna går tillbaka till burgna handelskretsar, socio-login och den s k humanpsykologin formade teorierna,massmedierna förde ut dem och vulgariserade dem,politikerna välsignade dem under röstfisket och folketfick betala liberaliseringstrenden med ökad rotlöshet,stegrad kriminalitet och ett tilltagande socialt sönder-fall, som inga individcentrerade pratologier kan hejda.De svagare slås ut i accelererad takt och massproduce-

86

rade beteendestörningar sjukförklaras för att passa in isocialpolitiken. Unga alkoholister, narkomaner ocht o m vanliga yrkestjuvar tillerkänns numera efter någ-ra års kringdrivande i kvartarna statspension med fullATP och bostadsbidrag utan att egentligen någon gångha underkastats en vettig rehabiliterande behandlingvärd namnet.

Jag uppfattar att huvudtrådarna i denna märkliga väv(förutom den ekonomiska varpen av industrialisering,urbanisering och kommersialisering) är dels symtom-teorin, dels modeliberalismen.

Symtomteorin utsäger att det inte är det aktuelladestruktiva beteendet (skolkandet, snattandet, sniffan-det, knarkandet, supandet etc) som man skall inriktauppmärksamheten på utan de s k bakomliggande"orsakerna". Detta betraktelsesätt med rötter i psyko-analysen och humanpsykologin har hög relevans förförståelsen av uppkomsten av neurotiska mekanismer,men betydligt svagare relevans för behandlingen avdem. Karaktärsrubbningar däremot (exempelvis bero-endetillstånd) representerar inte ångestneurotiska me-kanismer, även om sådana stundom spelar en roll föruppkomsten av ett beroende, utan de representerar –liksom också majoriteten av vanliga kriminella och aso-ciala beteenden – inlärda, lustkonditionerade relations-mönster. Den vetenskapliga psykologin (experimen-tal-, inlärnings- och beteendepsykologin) inriktar sigjust på beteendet här och nu och arbetar med att försö-ka korrigera detta genom ominlärning. Detta represen-terar ett dialektiskt och inte mekanistiskt – eller deter-ministiskt – betraktelsesätt. Jag har försökt beskrivadessa mekanismer i min förra bok Missbruk av alkohol,narkotika och frihet, Ordfront 1978. Liknande tanke-gångar hittar man också i Skinners Bortom frihet och

87

värdighet (Norstedts 1971).Modeliberalismen slutligen uppfattar jag som en di-

rekt följd av eller en utväxt på symtomteorin och välanpassad till och formad av ett hårt kommersialiseratsamhälle.

Om vi skall komma tillrätta med ungdomsbrottslighe-ten måste vi nog först ta itu med våra moderna myteroch deras mäktiga prästerskap vid universiteten, påredaktionerna, i departement, verk, kanslier och för-valtningar. Historien visar att försvaret för invandatänkesätt och rådande myter alltid är starkt, och kriti-kerna brukar kunna påräkna motvilja, förakt, mobb-ning eller stilla utfrysning beroende på omständigheter-na. Vi lär av historien att vi inte lär av historien, konsta-terade George Bernhard Shaw.

88

Sjukdomsmodellen föralkoholism har lurat alla

Detta är en uppsats som ligger nära de föregående ochberör de generella störningarna i välfärdssystemets ut-formning. Den tillkom med anledning av en lysandeartikel av den unge läkaren Sven Andreasson i SvenskaDagbladet (18/8 1980). Andreasson hade i egenskap avfolkpartiets förtroendevalde representant tillhört en avpensionsdelegationerna i försäkringskassan i Stock-holm och blivit starkt upprörd över hur alkoholisterförtidspensionerades och ifrågasatte hela det nuvaran-de tolkningssystemet. Helt oberoende av mig (vi haraldrig träffats), redovisar han närmast identiska bedöm-ningar, uppfattningar och erfarenheter som dem jagsjälv kommit fram till efter betydligt längre klinisk erfa-renhet. Ett mycket stort antal läkare måste ha gjortliknande iakttagelser och reflexioner även om de intevelat göra sig omaket att gå ut i öppen debatt om miss-förhållandena.

Mitt bidrag var infört i Svenska Dagbladet den 7september 1980. Någon fortsatt debatt blev det inteeftersom inga politiska instanser eller ämbetsverk våga-de ta i denna heta potatis under det man är i färd med attavskaffa nykterhetsvårdslagen (enligt planerna med ut-gången av 1981).

Dr Sven Andreassons debattartikel i SvD (18/8) om denkatastrofala innebörden av den nuvarande politiken attförtidspensionera unga alkoholister är ett av de tyngstvägande inläggen från medicinskt håll i alkoholdebattensedan dr Carl Carlsson i Göteborg för mer än ett decen-nium sedan krävde att man äntligen accepterade alko-holism som grund för förtidspension.

89

Vad Carl Carlsson krävde och vad riksförsäkrings-verket inte accepterade för 15 år sedan var att en gam-mal alkoholist, som supit sönder sin hjärna och kanskeockså andra livsviktiga organ och av spriten förvand-lats till en mänsklig ruin, aldrig mer skulle kunna klaraett förvärvsarbete och följaktligen borde slippa att stän-digt gå till socialvården och tigga sitt uppehälle. Iställetborde han kunna få en förtidspension. Efter lång kampmed många uppvaktningar och intensiva pressdebatterlyckades Carlsson slutligen få gehör hos försäkrings-kassorna för sin humanitära linje. Men vad varkenCarlsson, riksförsäkringsverket eller pensionsdelege-rade anade var att man samtidigt släppte in en trojanskhäst i pensionssystemet.

Hästen som snabbt trampade sönder den tidigarevälansade pensionsrabatten var sjukdomsmodellen,den ålderdomliga uppfattningen att alkoholism–liksomockså narkomani, nymfomani eller homosexualitet –skulle vara en sjukdom och inte ett inlärt beteende.Man har sett till de ofta imponerande medicinska kom-plikationerna till drickande och inte förstått att särskiljadem från själva beroendetillstandet (den emotionellainlärningen eller sentimentbildningen som antagit endriftsmässig karaktär och styrka) och det av beroendetstyrda drickandet.

Låt mig exemplifiera dessa resonemang: Det är intenågon sjukdom att eftertrakta de behagliga koffein- el-ler nikotineffekterna, men man riskerar att av dessanjutningsmedel ådra sig magkatarr respektive kroniskluftrörskatarr och lungcancer. Likaså är det heller intenågon sjukdom att vara förälskad i och därför intensivteftertrakta alkoholeffekterna, men man blir lätt sjuk avalkohol, fotogen och andra giftiga vätskor. Dessa för-hållanden är inte märkligare än att det uppenbarligen

90

inte är någon sjukdom att eftertrakta lättfärdiga sexual-partners, men man riskerar som bekant att bli sjuk aväventyrligheterna. Det gäller alltså att nogsamt skilja pålusten-förälskelsen-begäret-beroendet å ena sidan ochdess fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kom-plikationer å den andra.

Den dramatiska ökningen av alkoholskadorna i Sve-rige har skett under en relativt kort tid, väsentligenunder två decennier. Under perioden 1955–1976 mer än20-dubblades antalet sjukhusinläggningar inom psykia-trin av alkoholutlösta psykiska sjukdomstillstånd. Ök-ningen av alkoholbetingade förtidspensioneringar (oftaunder allehanda pseudodiagnoser) har under samma tidsannolikt varit betydligt större.

Hur kunde detta ske och vilka är de viktigaste bidra-gande orsakerna till denna gigantiska sociala katastrof?Under hela denna tid harjag som socialläkare och psy-kiatrisk konsult hos polisväsendet och kriminalvårdenkommit att befinna mig så att säga mitt i explosions-centrum. För mig framstår tre faktorer som helt domi-nerande, en lång rad andra som starkt bidragande. Deallvarligaste orsakerna har sin grund i strategiska felbe-dömningar på det socialpolitiska planet, och jag tror attalla våra politiska partier kan ta varandra i hand ochdela på vållandeansvaret.

1. Motbokens avskaffande 1955 öppnade dammluck-orna för storkonsumenterna, och delirierna ("fylldille-na"), som tidigare varit medicinska rariteter, börjadevälla in på sjukhusen. Som isolerad alkoholpolitisk åt-gärd skulle dock motbokens avskaffande ha fått relativtbegränsade skadeverkningar. Det var i kombinationmed andra reformer som den potentierades och blevden primära förutsättningen för katastrofen.

2. Ungefär samtidigt med motbokens avskaffande

91

förändrades samhällets syn på alkoholmissbruk: Tidi-gare hade det betraktats som ett destruktivt och oan-svarigt beteende, nu började det av samhällsorganenbetraktas som en sjukdom. Förändringen samman-hängde med att den allmänna sjukförsäkringen hadeorganiserats så att missbrukaren kunde vandra runt hosolika läkare tills han fick en sjukskrivning. Då sjukpen-ningen i många fall var betydande och till stor del komatt användas till fortsatt drickande kunde missbruketofta accelerera under sjukskrivningsperioden. På dettasätt tillstötte snart ytterligare komplikationer som kun-de motivera ny eller fortsatt sjukskrivning etc. Försäk-ringssystemet hade som regel inte kompetens och kraftatt bromsa dessa destruktiva processer utan kom ofri-villigt att bli det viktigaste enskilda finansiella stödet förfortsatt missbruk mot den definitiva förtidspensione-ringen och undergången.

Varken motbokens avskaffande eller införandet avdet mycket liberala sjukkassesystemet hade var för sigeller ens tillsammans vållat katastrofen om inte samti-digt en tredje faktor tillstött.

3. Den droppe som kom bägaren att rinna över blevden kommunala nykterhetsvårdens integration medden allmänna socialvården och därmed dess snabbaoch närmast totala avveckling under senare hälften av60-talet. Vi har nu i stort sett haft ett helt decennium dågällande nykterhetsvårdslag betraktats som ett sorglus-tigt socialpolitiskt fornminne och resterna av nykter-hetsvårdskunnände försvunnit i psykoanalytiska mys-tifikationer och terapeutiska dimmor.

Jag hävdar således att katastrofen blev ett faktumväsentligen genom en olycklig växelverkan mellan denämnda tre huvudfaktorerna – den drastiskt ökade lätt-tillgängligheten av alkohol (motboks- och senare den

92

s k mellanölsreformen), den överoptimistiska sjukkas-sereformen och nedmonteringen av den kommunalanykterhetsvården. En rad mindre betydelsefulla nega-tiva faktorer kan också lätt spåras som bidragande orsa-ker till katastrofen.

Om den första kommunreformen var ofrånkomligoch avgjort positiv så blev den andra och tredje kom-munsammanslagningen nog två för mycket: Kommu-nerna blev gigantiska folkanhopningar med hela länsom kommuner (Gotland och Härjedalen); hela Rosla-gen som tidigare omfattat ett 30-tal socknar blev enstorkommun etc. Något tiotusental kommunala för-troendemän rationaliserades bort i en handvändningoch deras funktioner övertogs i stor utsträckning avheltidsanställda tjänstemän, ofta utan rötter i traktenoch ofta på karriärvandring mellan olika uppgifter, di-strikt och kommuner. Närdemokratin slogs ut ochbyråkratin tog över.

Parallellt med kommunreformen avfolkades storalandsdelar och folket drevs genom samfällda intressenhos industrin (som behövde arbetskraft) och facket(som ville slå ut låglönebranscher) till illa planeradetätorter utan fungerande sociala närstrukturer. Komdärtill arbetslöshet så försvann i många fall den endatunna ännu fungerande gemenskapen, och isoleringenmöttes lätt av den destruktiva gemenskapen i supar-gängen. De s k A-lagen började växa fram i våra tätorts-centra.

Under hela efterkrigstiden har partierna tävlat om attöverträffa varandra i att utlova nya rättigheter och för-måner för medborgarna, men just ingen har vågat talaom individens skyldigheter gentemot samfälligheten –kommunen, landstinget och försäkringskassan. Attkämpa för utvidgning av individens rättigheter (utan

93

förpliktelser) har betraktats som progressivt, att hävdaindividens ansvar och skyldigheter gentemot samhällethar betraktats som reaktionärt.

I denna förenklade, klicheartade föreställningsvärldhar man drivit en socialpolitik som till stora delar igrunden varit individcentrerad, kortsiktig, ultraliberaloch opportunistisk och starkt färgats av 60-taletsvärldsomspännande, väsentligen massmediaproduce-rade popradikalism. Socialutredningens nedskrotningav en väl fungerande barnavårdslag och avveckling avnykterhetsvårdslagen är de senaste utslagen av dennapolitik som – om den inte bryts – kommer att leda tillvälfärdssystemets slutliga sammanbrott. Då förvandlasvårt stolta välfärdsbygge och den svenska modellen tillett irrbloss i historien, som de hängande lustgårdarna iBabylon.

Hoppfullt är emellertid att ett uppvaknande ochifrågasättande nu äntligen kommit till stånd bland storagrupper av socialarbetare och vårdfolk som inte kunnatundgå att inse att den nuvarande strategin i längden ärohållbar. Men nu är det bråttom..Den opinionen harbara en kort tid på sig för att avvärja en för missbruks-problemen katastrofal sociallagstiftning. Det omedel-bara kravet bör vara en moderniserad nykterhetsvårds-lag – en missbrukarlag – som medger tidigare samhälls-intervention än den gamla lagen, därtill en mera me-ningsfull och vettig missbrukarvård men under social-vårdens och inte sjukvårdens ansvar och makt.

94

LAGSTIFTNING OCHDROGPOLITIK

Socialministern,ledningsgruppenoch drogpolitiken

Den av socialminister Rune Gustavsson i mars 1977tillsatta s k ledningsgruppen för narkotikafrågor fickuppgiften att göra upp en plan för att komma till rättamed narkotikaproblemet. Gruppens rapport, som kom ibörjan av 1978, präglades av charlataneri och bristandeförmåga att ta problemet på allvar. Detta är min anmä-lan, publicerad i Svenska Dagbladet (20/4 1978) och iNarkotikafrågan nr 5 (maj 1978).

Nyligen avlämnade regeringens ledningsgrupp för nar-kotikafrågor sitt betänkande Åtgärder mot narkotika-missbruk (Ds S 1978:2). På detta har socialministernframlagt en proposition (nr 105), som i allt väsentligtinstämmer i ledningsgruppens analys och förslag.

I socialministerns programskrivning finns en vettigoch riktig grundinställning, som det gäller att spika fastoch slå vakt om: "Grundvalen i kampen mot narkotika-missbruket måste vara att samhället inte kan godtanågot annat bruk av narkotika än det som är medicinsktmotiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste medkraft bekämpas.... Kampen mot narkotikamissbruketfår inte begränsas till att enbart minska dess förekomst,utan måste syfta till att eliminera missbruket. Narkoti-kamissbruket kan aldrig accepteras som en del av vårkultur." (s 30)

Detta är ypperligt: Narkotikapolitikens yttersta mål-sättning kan inte formuleras bättre. Men på den analysav frågan som ledningsgruppen presenterat – och so-

97

cialministern aningslöst accepterat – och med de åtgär-der som föreslås i utredningen och propositionen finnsdet inga som helst möjligheter att någonsin realiseramålsättningen. Men det är värre än så: Med de föreslag-na åtgärderna kan man inte ens vända den katastrofalautvecklingen, utan denna politik garanterar i stället attvi kommer att få dras med ett ständigt växande narkoti-kaproblem tills vi får en ny, realistisk och konsekventnarkotikapolitik, grundad på belagda insikter och intepå modebetonade åsikter. Och dit är vägen tydligenlång.

Hela utredningen och propositionen andas amatö-rism och okunnighet. Här ett exempel bland många:"Omfattningen av det s k tunga missbruket – i förstahand injektionsmissbruket – är svårt att bedöma. Sär-skilt svårt är det att bedöma missbrukets omfattning istorstadsområdena" (s 14). Verkligheten är exakt denmotsatta.

Det finns ingen stad i världen där injektionsmissbru-ket är mera ingående studerat än i Stockholm. Sedan1965 undersöks alla arrestanter beträffande förekoms-ten av stickmärken, som 1965 fanns hos 19 procent avarrestanterna, 1968 hos 40 procent och 1978 hos 58procent. Hittills har 160 000 arrestanter undersökts.

Bevisligen identifieras i denna studie omkring 90 pro-cent av alla som någon längre tid är aktiva injektions-missbrukare. Vi har t ex efterundersökt narkoman-vårdskommittens kartläggning från 1967, då helasocialvården, sjukvården, skolväsendet, polismaktenoch kriminalvården i Stor-Stockholm mobiliserades förrapportering av alla kända missbruksfall under ett halv-år.

Av de injektionsmissbrukare som varit kända hosnågon rapporteringskälla 1967, identifierades så små-

98

ningom 83 procent i stickmärkesstudien. De resterande17 procenten visade sig väsentligen ha varit tillfällig-hetsmissbrukare, som drabbats av gulsot, blivit rappor-terade från en hepatitklinik, snart lämnat sitt missbrukoch sedan antingen aldrig dykt upp hos polisen eller dåvisat sig ha slutat missbruket.

Vi vet eller har möjlighet att ta reda på allt som är värtatt veta om dessa s k tunga missbrukare. Hur har utred-ningen ställt sig till detta världsunika material? Man harinte ens frågat efter det! Och det är faktiskt fullt möjligtatt man inte ens känner till det. Detta är mycket grovokunnighet eller något ännu värre – medvetet förtigan-de av obehagliga fakta.

Utredningen levererar en i många avseenden felaktigeller missvisande historik. Man skriver: — Narkotika-missbruket är ett förhållandevis nytt problem i Sveri-ge" (s 14), men man förtiger att det var i Sverige somden europeiska narkotikaepidemin uppstod vid krigs-slutet och att det är härifrån som missbruket spritt sigtill grannländerna. England däremot lyckades ordnasin heroinepidemi genom en direktimport av ett halv-dussin kanadensiska heroinister 1959 (se min Aldus-pocket Narkotikafrågan och samhället).

Man skriver vidare: "Under 1940-talet och i börjanav 1950-talet förekom inte någon större förändring avmissbrukssituationen" (s 14). Jaså! Annars var det justi början av 40-talet, som epidemin uppstod i Stockholm,det var 1944 som amfetaminet av denna anledning jäm-ställdes med narkotikum, det var 1954 som Stockholmsbarnavårdsnämnd plötsligt upptäckte att man hade om-kring 200 injektionsmissbrukare i Stockholm, och detvar 1956 som epidemin spred sig till Göteborg.

Genom oförmåga och inkompetens har myndigheter-na lyckats odla fram den nuvarande situationen, och

99

läget är nu väsentligt allvarligare än tidigare, vilket manockså förtiger.

Man försöker också leverera en lägesbeskrivning.Där uppger man (s 123) att "antalet tunga (i huvudsakintravenösa) missbrukare" i Stockholm uppgick till ca5 000 år 1969 enligt narkomanvårdskommitten. "Skatt-ningar som gjorts av olika myndigheter de senaste årenvisar inte någon ökning av antalet missbrukare.Hoppsan! 1969 injicerade sig 40 procent av arrestanter-na i Stockholm, 1977 – då de var betydligt fler–injicera-de sig 60 procent.

Tidigare har från tillsynsmyndigheten socialstyrel-sens sida ideligen hävdats att missbruket väsentligen ärbegränsat till storstadsområdena. Nu tvingas man med-ge att man har "tunga missbrukare" över praktiskttaget hela landet, men man vågar inte försöka summeraihop de skattningar man själv gjort. De stannar emeller-tid på inemot 20 000 fall.

För denna stora grupp avancerade missbrukare fannsdet den 1 januari 1978 182 bidragsberättigade platser påbehandlingshem samt 60 inte bidragsberättigade plat-ser. Därtill fanns det 175 specialplatser på ungdoms-vårdsskolor och några hundra specialplatser på sjuk-hus, och därtill ett par hundra i familjevård. Totalt rördet sig alltså om ca 1 000 vårdplatser i landet för ca20 000 grava narkotikamissbrukare.

Eftersom ledningsgruppen över huvud taget inte tarbegreppet narkotikapolitik i sin mun och uppenbarligeninte vågar granska den nuvarande schizofrena oord-ningen på detta område (som bl a tillåter att smålangar-na får springa omkring med 25 gram hasch eller 50 påsarcentralstimulantia på sig utan att detta leder till annat änåtalseftergift), tänker man sig att man skall vårda bortdetta problem. "Mot bakgrund av ledningsgruppens

100

inventering av vårdbehovet i landet och genomfördaregionala utredningar bedöms behovet av nya platserpå behandlingshem uppgå till omkring 160, dvs nästanen fördubbling av nuvarande platsantal."

Detta är smått fantastiska slutsatser. Först definierarman begreppet "tunga missbrukare" "som de som är ibehov av vård" (s 18–19). Här är det alltså inte frågaom att man injicerar sig intravenöst med illegala droger,inte fungerar socialt, är kriminellt högaktiv eller utpräg-lat asocial i sin livsföring utan det handlar– utan närma-re kriterier – om att man skulle vara i behov av en intenärmare specificerad eller definierad vård.

Av de ideliga hänvisningarna i texten till de frivilligabehandlingshemmen, som ju aldrig tålt en friståendeutvärdering av sina resultat, är det tydligen en utbygg-nad av dessa pratologiska hälsobrunnar som föresvävarutredningen och socialministern. Frågan om behand-lingsskyldighet skjuter man ifrån sig till en berednings-grupp i kanslihuset.

Sedan tror man – eller gör sken av att tro, vilketförefaller mer sannolikt – att tillkomsten av 160 nyabehandlingsplatser skall vända den katastrofala ut-vecklingen åt rätt håll. Det finns inte en rad om dendjupgående, långsiktiga och ofta smärtsamma omskol-ningsprocess på ett eller annat år, som krävs för attrehabilitera nedgångna knarkare.

I initierade kretsar är det välkänt att det endast är enminoritet av knarkarna som över huvud taget ställerupp för frivillig behandling (37 procent av missbrukarnai arrestklientelet har någon gång varit under behandlingför sitt missbruk). Det är också välkänt att det endast ären bråkdel av denna minoritet som är beredd att under-kasta sig den långa behandlingstid som är ofrånkomligäven då man har en verkningsfull teknik å la Hassela.

101

Därtill kommer att flertalet behandlingstekniker intehar någon möjlighet att varaktigt påverka missbruksbe-teendet.

Genom vetenskapliga studier har man kunnat visa atthuvudparten av smittspridningen i knarkepidemiernasker i början av missbrukskarriären. Inemot 80 procentav spridningen sker under det första missbruksåret.Spridningen är praktiskt taget avslutad innan den be-handlingsmotiverade minoriteten så småningom–efteri genomsnitt drygt fyra års knarkande – ställer upp fören första mer eller mindre verkningsfull behandlings-kontakt. När man därtill vet att det inte finns ett endafrivilligt behandlingsprogram i världen, som rehabilite-rar ens tillnärmelsevis hälften av heroinisterna, då mås-te man beteckna ledningsgruppens utredning som elän-dig och propositionen som ett sällsynt dåligt skämt.

Ledningsgruppen har uppenbarligen fungerat somnågot slags psykoterapeutisk samtalsgrupp för bekym-rade generaldirektörer, och den har– liksom den olyck-saliga narkomanvårdskommitten på sin tid – hållit sigmed ett sekretariat av RFHL:are, vilket är en osvikliggaranti för charlataneri och opportunism i goda och välblandade doser.

En växande härskara av poliser, försäkringstjänste-män, åklagare, advokater, domare, kriminalvårdare,socialarbetare, psykologer, sjukvårdare och läkare ga-ranteras med denna politik en tryggad utkomst medreglerad befordringsgång. Framtiden ter sig lysandeockså för den organiserade brottsligheten, som kom-mer att leva i fruktbar symbios med den svällande vård-apparaten. Men för välfärdssamhället, som vi känt det,tycks lång dags färd mot natt vara mer än påbörjad.

Skymningen faller.

102

Gör missbrukaren ansvarig!

Debatten blev livlig i Svenska Dagbladet, där statssek-reteraren i socialdepartementet gick i svaromål (18/51978). Riksdagsman Thure Jadestig (s) byggde vidarepå kritiken (1/6) och Larsson svarade (6/6). Här följermin mörbultning av Gerhard Larsson (13/6). Därefternämndes han aldrig mer som kandidat till posten somgeneraldirektör för socialstyrelsen utan fick ägna sig åtskyddad verksamhet i Samhällsföretag.

Narkotikafrågan är numera så försummad av statsmak-terna och så försumpad av den inblandade byråkratinatt situationen börjar te sig allt mera tragikomisk. Närjag (29/4) påtalade att regeringens beslutsunderlag förvårens proposition i narkotikafrågan närmast var ettdåligt amatörarbete gick statssekreterare GerhardLarsson i svaromål under den lugnande rubriken "Än-nu ingen katastrof". Statssekreterarens försäkringarom att det är lugnt på narkotikafronten följer en numeraklassisk tradition.

Jag tar mig friheten att aktualisera brottstycken urnarkotikahistoriken, som uppenbarligen är dåligt känd isocialdepartementet och socialstyrelsen.

Sommaren 1954, för i dagarna 24 år sedan, kom jagsom vikarierande socialläkare vid Stockholms barna-vårdsnämnd att diagnostisera den första missbrukarenav intravenös typ ('"sprutnarkoman"), som kom tillmyndigheternas kännedom i Sverige. Jag har skildratfallet och missbrukssituationen i Stockholm i början av50-talet i Narkotikafrågan och samhället (1968).

103

Trots att jag lyckades övertala den unga knarkarenatt ställa upp i en mycket öppen och informativ intervjuinför hela nämndledningen var det ogörligt att få social-vårdens folk att förstå dynamiken kring missbruksbe-teendet. De enstaka fall som blivit kända uppfattadessom uttryck för "modenycker", "ungdomlig rövarro-mantik" etc. Inga meningsfulla åtgärder blev vidtagna.

Redan våren 1954 hade det förekommit en del tid-ningsskriverier kring den begynnande knarkepidemin.Riksdagsmannen Einar Rimmerfors (fp), som blev denförste att ta upp frågan i riksdagen, ställde en enkelfråga till justitieministern (10/4) och efterlyste besked"om det nu aktualiserade narkotikamissbruket är avsådan omfattning att det motiverar en ökad vaksamhetfrån samhällets sida. Han undrade om justitiedeparte-mentet överväger att komma till rätta med narkotika-problemet genom lagåtgärder" (Aftonbladet 11/41954).

Det blev symboliskt nog Gerhard Larssons tidigarepartiledare, inrikesministern Gunnar Hedlund, som avsocialstyrelsen lurades att avge ett lugnande besked:"Situationen är säkerligen värd att uppmärksammasutan att på något sätt förstoras." Vid den tidpunktenfanns det ca 200 sprutnarkomaner i Sverige, alla relativtnyetablerade och alla väl samlade i Stockholm. Attdetta var en begynnande social katastrof kunde myn-digheterna inte inse.

Tolv år senare, 1966, hade jag en intensiv uppgörelsemed narkomanvårdskommitten och dess skrivbords-teoretiker, som hade en mycket snäv och bristfälligförtrogenhet med problemet och därtill hunsades imassmedia under en knarkliberal kampanj, organiseradav kommittens eget sekretariat. I Inlägg i narkotikade-batten (1970) analyserade jag narkomanvårdskommit-tens drömvärld och visade varför dess förslag omöjli-

104

gen kunde stoppa eller vända den katastrofala utveck-lingen.

Ytterligare 12 år senare, 1978, får man ta del av ettdepartementsmaterial i samma tradition men nu i sakoch argumentation t o m svagare än tidigare. Enbartdetta är i sig en katastrof. Narkotikaproblemet skullesannolikt aldrig ha fått dessa elakartade proportionerom det från början blivit föremål för en parlamentariskutredning.

Ingen torde i dag vilja förneka att narkotikasituatio-nen nu är väsentligt allvarligare än på narkomanvårds-kommittens tid: Injektionsmissbruket var då ännu ettstorstadsfenomen men är nu spritt över hela landet,heroinet har nu fått stadigt fotfäste och kokainet vinnerterräng, den organiserade internationella brottslighetenhar tagit över narkotikamarknaden från småhandlareoch direktimportörer, vården har befunnits fungerasämre än pessimisterna befarade etc.

När jag kritiserade den nuvarande låt-gå-politikenskriver Larsson: "Tyvärr ger han inte ens en antydanom hur en sådan realistisk och konsekvent narkotika-politik borde vara utformad." Detta påstående ärogrundat. I ett halvdussin böcker harjag analyseratfrågan och rekommenderat en rad åtgärder, men det äruppenbart att Larsson inte tagit del av materialet. Jagskall försöka sammanfatta huvuddragen mycket kort.

Beträffande nuläget måste statsmakterna beaktaatt narkotikamissbruket nu är spritt och fast etablerat

i alla delar av landet;att situationen i dag är allvarligare än någonsin;att sociala myndigheter endast kommer i kontakt

med en bråkdel av det totala antalet missbrukare ochdärför är notoriskt dåliga bedömare av läget;

att skolundersökningarna inte når de grövre miss-

105

bruksfallen, eftersom injektionsdebuten genomsnittligtligger vid 18 år för kvinnor och 20 för män;

att värnpliktsundersökningarna i ökad utsträckningundandras de svåra fallen som aldrig ens kommer tillmönstring;

att det föreligger en mycket hög samvariation mellande grova normbrotten kriminalitet och injektionsmiss-bruk;

att stickmärkesundersökningen har en oöverträffadrepresentativitet och fångar upp ca 90 procent av deinjektionsmissbrukare som överhuvudtaget kommertill myndighe ternas kännedom (se min avhandling Nar-kotikamissbruk och narkotikapolitik 1975).

Beträffande omständigheter som får avgörande bety-delse för praktisk narkotikapolitik måste statsmakternabland tusentals andra förhållanden beakta

att den stora majoriteten av de avancerade narkotika-missbrukarna bevisligen inte ställer upp för behandling;

att endast bråkdelen av dem som ställer upp– då somregel först efter mångårigt missbruk – är beredda attmedverka till den långsiktiga omskolningsprocess sombevisligen erfordras;

att det individuella missbruket kan stävjas först dådet blir alltför obekvämt eller riskabelt att fortsättamissbruket;

att behandling i sig inte påverkar missbrukets sprid-ning, som väsentligen sker innan missbrukaren eventu-ellt ställer upp för behandling;

att inga vetenskapliga belägg finns för att frivilligavårdarrangemang ens marginellt påverkat missbruksut-vecklingen i något land;

att man, då man stoppade 50-talets omfattande nar-kotikaepidemi i Japan, inte behövde ingripa mot mer än20 procent av missbrukarna; 80 procent slutade av blot-

106

ta förskräckelsen när samhället äntligen ändrade atti-tyd;

att injektionsmissbruket för första gången sjönk kraf-tigt under polisoffensiven mot knarkhandeln 1969;

att historien inte tycks uppvisa något exempel på attett omfattande missbruk trängts tillbaka utan massivarestriktiva åtgärder, som måste vara väl förankrade ifolket.

Ett studium av mina arbeten hade visat statssekrete-raren att jag ideligen hävdat

att narkotikamissbrukaren skall ställas till ansvar försin omfattande och mångskiftande kriminalitet, där vin-ningsbrotten är helt dominerande;

att all olaga befattning med narkotika måste beivras;att etablerad praxis med åtalsunderlåtelse för inne-

hav "för eget bruk" måste undanröjas;att påföljden för narkotikabrott (och s k förseelse)

skall ges en mera återhållande effekt än böter som ipraktiken aldrig utkrävs;

att missbrukaren för begångna brott bör kunna fåvälja mellan relativt kortvariga fängelsestraff (som intebör kallas vård) eller långvariga behandlingsarrange-mang;

att detta är det enda realistiska alternativet till gene-rell behandlingsskyldighet för narkotikamissbrukareenligt en social vårdlag;

att narkomani liksom alkoholism (eller nikotinism)inte är en psykisk sjukdom och därför måste utmönst-ras som indikation för psykiatriska tvångsomhänderta-ganden;

att intagna inom kriminalvården av och till skall un-derkastas obligatoriska urinprov för att utröna före-komsten av eventuellt missbruk under påföljdstiden;

att denna kontroll skall kopplas till påföljden så att

107

drogfrihet under anstaltstiden utgör-en förutsättning föratt exempelvis den aktuella provveckan skall tillgodo-räknas av strafftiden;

att sociala förmåner som sjukpenning och kontantabidrag endast skall utgå till missbrukare såvida dessafullgör sin andel av ålagd behandling;

att missbrukaren själv är den enda som är oersättlig ikedjan producent – internationella syndikat – kurirer –och distributörer – storlangare – smålangare/missbru-kare och därför oundgängligen måste neutraliseras;

att enda sättet att definitivt slå ut den organiseradenarkotikabrottsligheten är att systematiskt beröva dendess marknad genom att omhänderta narkotikamiss-brukarna och ställa dem till ansvar för sin andel avnarkotikatransaktionerna och på detta sätt pressa demin i konstruktiva rehabiliteringsarrangemang.

Narkotikaproblemet börjar nu an±a sådana propor-tioner att det allvarligt hotar välfärdssamhället sådantvi känner det. När ett socialt problem utvecklas till "enmaktkamp mellan den organiserade brottsligheten ochsamhället", som riksdagsman Thure Jadestig så träf-fande påpekat, motiverar detta beteckningen katastrof.

Avslutningsvis kan man inte komma ifrånatt narkotikapolitik är en fråga om att vilja men i sista

hand också om att kunna:

108

Narkotikapolitiken:Vad striden gällt och gäller

Gerhard Larsson återkom inte mer i debatten, somfortsattes av Lars Bremberg (SvD 29/6 1978), rektor fördet miljöterapeutiska behandlingshemmet Vallmotorp.Det föranledde följande replik, som publicerades undertidningens egen rubrik Folkrörelse mot modeliberalis-men (SvD 8/7 1978).

Knappast någon socialpolitisk fråga — sedan alkoholde-batten kring sekelskiftet — har varit föremål för en såintensiv och laddad debatt som narkotikafrågan.

Den är också så mångfasetterad, tekniskt snårig ochomfattande att det endast är en handfull personer somskaffat sig en sådan förtrogenhet med frågans alla del-problem att de kunnat ta ett samlande grepp om helaproblemkomplexet och driva debatten framåt.

Stockholms nykterhetsnämnds tidigare direktör,Lars Bremberg, som varit med nästan från debattexplo-sionen våren 1965, tycker nu att det är dags för enfredsuppgörelse i samförstånd. Det är ett intressantutspel som måste granskas ingående, eftersom dettainte har varit en strid för stridens eller de stridandesskull utan för klargörande av en rad grundläggandeförhållanden och principer.

Först gällde striden den s k legala förskrivningen avnarkotika till narkomaner för injektion på egen hand.Denna fas tog drygt två år. 1 dag finns det knappastnågon som vill försvara den liberala förskrivningspoliti-

109

ken, som tidigare hade misslyckats i USA på 20-taletoch i England i början på 60-talet.

Den andra stridsfrågan stod den första nära och gäll-de om man allmänt skulle tillämpa en liberal narkotika-politik (med åtalsunderlåtelser, villkorliga domar,skyddstillsyn etc) eller en strikt och konsekvent politik,där samhället markerade en bestämd attityd och de sombröt lagarna fick ta kännbara konsekvenser av detta.Den delfrågan har löpt med i debatten hela tiden ochtycks först nu resultera i en samling kring den restrikti-va linjen både som bas för det förebyggande arbetet ochsom medel för att pressa behandlingsovilliga knarkarein i vettiga behandlingsarrangemang. Bremberg sluternu uttryckligen upp kring en restriktiv tillämpning avlagarna.

Den tredje stridsfrågan gällde om det föreligger enkvalitativ skillnad mellan det inledande experimente-randet med drogerna ("missbruket") och det senare,starka, ofta tvångsmässiga begäret efter drogeffekter-na; dvs om narkomanin ("beroendet") är ett tillstånd isig eller "ett symtom på bakomliggande orsaker" ochsåledes borde försvinna för gott så snart "de bakomlig-gande faktorerna" eliminerats eller dämpats.

Numera tycks de flesta som följt debatten inse, attbakgrundsfaktorerna (mottagligheten) endast utgör enförutsättning, att vissa omständigheter kring introduk-tionen i missbruket är oundgängliga och mycket sär-präglade samt att det är medlens ruseffekter som gerupphov till själva beroendet–narkomanin och därmednågot kvalitativt nytt.

Den fjärde frågan gäller den grundläggande skillna-den mellan narkomani av terapeutisk typ, uppkommensom komplikation till medicinsk behandling, och den

110

epidemiska typen som alltid förutsätter att en etableradknarkare sprider missbruksbeteendet till en mer ellermindre villig novis.

Numera är denna speciella smittsamhet och sprid-ningsmekanismerna vid den epidemiska typen så välbelagda att frågan inte längre är något tvisteämne ivetenskapliga sammanhang. Däremot accepteras dessafakta ännu inte av socialstyrelsen.

Den femte frågan stod de båda föregående nära ochgällde om knarkarna led av – som många kallade det –"en förbjuden sjukdom" och borde behandlas i rostfriasängar på psykiatriska sjukhus, eller om det var frågaom ett inlärt, destruktivt beteende och knarkarna bordebli föremål för tvångsvis initierad omskolning i drog-fria, långsiktiga rehabiliteringsarrangemang i terapeu-tisk miljö på landsbygden.

Hasselakollektivet tillkom 1969 som det första i ra-den av behandlingsenheter av denna helt nya typ. Has-selapedagogiken har som väntat visat sig vida överläg-sen tekniker som bygger på missbrukarnas frivilligamedverkan.

Den sjätte tvistefrågan gäller att få som fastslagenprincip att alla behandlingsenheter i den terapeutiskadjungeln skall underkastas obligatorisk, fortlöpande re-sultatvärdering av fristående instans med erforderligvetenskaplig kompetens, förslagsvis Institutionen föralkohol- och narkotikaforskning vid Karolinska institu-tet. I annat fall borde allmänna medel inte utgå. Social-styrelsen är tillsynsmyndighet för alla behandlingsin-stanser och skall – frånsett att den ådagalagt att densaknar vetenskaplig kompetens i dessa frågor – inteutvärdera sitt eget fögderi.

Den sjunde frågan gäller obligatoriska urinkontroller

av och till inom kriminalvården som basstrategi för attfå bort knarket och allt som sammanhänger med dettafrån anstalterna (skuldsättning, våld, introduktion avnya missbrukare, förstärkt beredskap, förödmjukandekroppsvisitationer etc).

Den åttonde frågan, som vi nu står mitt uppe i, är omknarkarna skall ha full frihet att fortsätta sitt destrukti-va beteende samtidigt som samhället ska ha skyldighetatt understödja detta med sjukpengar, socialbidrag, för-tidspension etc, eller om knarkarna skall ha skyldighet,dvs kunna tvingas att medverka till sin egen rehabilite-ring.

Den nionde och sista stora stridsfrågan är hur detvångsomhändertaganden skall ske som blir ofrånkom-liga om missbrukarna inte skall tillåtas gå under totalt.

Skall de, som jag menar, beslutas av demokratisktvalda nämnder och underställas länsrätten, eller skallalkoholister-narkomaner utnämnas till "psykiskt sju-ka" och kunna tvångsomhändertas enligt en medi-cinsk-psykiatrisk vårdlag på doktorligt godtycke?

Vi kan naturligtvis inte avblåsa narkotikadebattenbara för försoningens skull. Det skulle vara att svikasamhällsansvaret för vår egen bekvämlighet. Även omvad jag kallar den narkotikaliberalistiska grupperingenunder debattens gång utvecklats i positiv och realistiskriktning, bibehåller den många oklara punkter i sinåtgärdsfilosofi.

En plattform för en bred samling i narkotikafråganmåste bygga på en rad grundsatser:

1. Målsättningen måste vara att knarket och knar-karidet skall stoppas; det får inte införlivas i vår kulturoch vårt samhällsmönster.

2. Narkotikalagarna måste tillämpas strikt och varjeillegal befattning med narkotika måste beivras, även

112

innehav av smärre kvantiteter för s k eget bruk.3. Det måste bli avgjort besvärligare att fortsätta en

livsföring som knarkare. Socialpolitiken måste omfor-mas så att missbruket effektivt motverkas och inte indi-rekt understödjes med sjukpenning, ideliga åtalsefter-gifter, villkorliga domar etc.

4. Relativt korta och obehagliga fängelsestraff förden mångskiftande kriminalitet som missbrukarna dag-ligen gör sig skyldiga till, skall kunna utbytas mot lång-variga, konstruktiva behandlingsarrangemang enligtparagraf 34 i behandlingslagen.

5. Fristående behandlingsutvärdering av vetenskap-lig instans skall bli obligatorisk för alla behandlings-enheter som uppbär bidrag från samhället.

6. Den psykiatriska vårdlagen får inte utvidgas till attomfatta missbrukarna, då alkoholism-narkomani inteär psykiska sjukdomar och då rättssäkerheten därige-nom avsevärt skulle försämras.

7. För att missbrukarna skall kunna komma underbehandling innan de ännu blivit svårt socialt invalidise-rade och kriminaliserade fordras att nykterhetsvårdsla-gen omformas till att omfatta alla rusgifter, alltså intebara alkohol utan även lösningsmedel, narkotika etc.Missbrukarens tillstånd och behov av vård – och intemedlets kemiska sammansättning – skall vara avgöran-de för ett vårdingripande.

8. Socialutredningens förslag att sänka åldersgrän-sen för omhändertaganden av unga missbrukare från 20till 18 år måste avvisas liksom den föreslagna maximi-gränsen av tre månader för ingripandena. En sådanliberalisering i förhållande till nuvarande barnavårdslagskulle medföra tidigare och accelererad social invalidi-sering och kriminalisering av unga missbrukare.

9. När missbruksproblemen ökar krävs generellt en

113

restriktivare och inte en liberalare politik inom allaberörda områden.

10. För att politiker, myndigheter och massmediaskall stå upp för den restriktiva narkotikapolitiken, somhela tiden varit djupt förankrad i den folkliga opinionen,måste en bred folkrörelse organiseras mot den massme-diaproducerade modeliberalismen.

Denna plattform för narkotikapolitiken utformadesredan i min första bok, Narkotikafrågan och samhället(1968). Om Lars Bremberg nu ställer upp för dennaantiliberalistiska, radikala, humana, progressiva ochrealistiska och verkningsfulla narkotikapolitik, skulledet glädja mig ofantligt. Kan han dessutom få de libera-listiska grupperingarna i RFHL, KRUM, socialstyrel-sen och socialdepartementet med sig lovar jag att över-lämna allt gammalt groll till historieskrivningen. Meden sådan politik skulle vi kunna dränera det svenskaknarkträsket på några år.

114

Utvidga intedet psykiatriska tvånget

I början av hösten 1978 fokuserades debatten hårt tillutformningen av den psykiatriska vårdlagstiftningensom man i socialstyrelsen och socialdepartementet dåavsåg att utvidga så att alkoholister och narkomanerskulle jämställas med sinnessjuka. Det tvång som so-cialvården inte längre ville ta ansvar för skulle nu vält-ras över på psykiatrin och mentalsjukvården. Dennaartikel (SvD 21/9 1978) bildade upptakten till dendebattoffensiv som så småningom stoppade det annal-kande lagförslaget, den beryktade LPV-lagen. Artikelnpublicerades i något utvidgad form även i FiB-juristernas Tidskrift för folkets rättigheter (3/1978) och iNarkotikafrågan (6/1979).

I dagarna skall man i kanslihuset besluta sig för omalkoholister och narkomaner skall klassificeras somjämställda med sinnessjuka eller inte; om den folkligakontroll över tvångsomhändertagandet, som vi har inykterhetsvårdslagen, skall försvinna och missbrukar-vården psykiatriseras eller inte; om rättssäkerheten vidomhändertaganden av alla psykiskt sjuka skall försäm-ras eller inte. Här står lagstiftarna vid en skiljeväg, ochdet är inte oväsentligt vart det barkar hän.

Alla typer av rusmedelsmissbrukare kan av och tillglida in i mycket svåra sjukdomstillstånd, som brukarkallas psykiska därför att de domineras av svåra psykis-ka störningar—desorientering, medvetandegrumlingar,hallucinos, delirier, paranoida tillstånd etc. I själva ver-ket är dessa kroppsliga sjukdomstillstånd förorsakadeav giftmissbruket, men de behandlas traditionellt inom

115

psykiatrin. Ingen har mig veterligt ifrågasatt att dessaofta livshotande tillstånd skall behandlas oavsett omden sjuke så önskar eller inte. Efter en eller annanvecka brukar vederbörande vara återställd och skrivsdå ut från sjukhuset.

Det är viktigt att veta att varken kroppssjukvårdeneller psykiatrin har någon specifik behandling motmissbrukets primära motor, nämligen själva beroendet,den inlärda rusbenägenheten eller – om man så vill –förälskelsen i kemisk lust och glädje. Endast kureran-det av kroppsliga och psykiska komplikationer till miss-bruket hör alltså sjukvården till. Själva avgiftningen ärockså i princip en medicinsk angelägenhet, men den hartidigare skötts av polisen och den tycks i 98 procent avalkoholfallen gå bra utan vare sig mediciner eller sjuk-vård (Läkartidningen 35/1978).

Inom psykiatrin har praxis varit att inte tvinga inicke-psykotiska missbrukare enligt lagen om slutenpsykiatrisk vård i vissa fall (ISPV), men de har varitvälkomna för vård under frivilliga former. Praxis harockså varit att betrakta berusade personer som psykiat-riskt inte undersöknings- eller bedömningsbara urLSPV-synpunkt förrän de nyktrat till. Då har som regelockså deras normaltillstånd snabbt inträtt. Om dessating har det inte rått några delade meningar bland spe-cialisterna.

Som en direkt följd av debatten kring narkotikamiss-brukets snabba spridning genomdrev socialstyrelsen1969 ett tillägg till LSPVs intagningsbestämmelser i§ 5 a. Man inkluderade det här kursiverade avsnittet ivårdintyget:

"Av iakttagelser vid den personliga undersökningenhar jag funnit sannolika skäl föreligga för att denundersökte lider av psykisk sjukdom och att sluten

116

psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hän-syn till sjukdomens art och grad och till att denundersökte a) dels till följd av sjukdomen uppenbar-ligen saknar sjukdomsinsikt eller till följd av beroen-de av narkotiskt medel uppenbarligen är ur stånd atträtt bedöma sitt behov av vård - - -. '

Många psykiatrer uppfattade förändringen som ett klar-tecken för ökade möjligheter att tvångsomhänderta ochbehålla narkomaner inom den psykiatriska vården. Dåläkarorganisationerna framfört stark kritik mot lagänd-ringen hävdade emellertid socialstyrelsen att det endaströrde sig om "ett förtydligande" av LSPV, och dennatolkning är fortfarande den officiella:

"Detta tillägg till den medicinska indikationen, somkom till 1969, gjordes i syfte att förtydliga begreppet'uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt'. Man avsågatt undanröja den osäkerhet som rådde om möjlighe-terna att kvarhålla narkotikamissbrukare, som efteravgiftning fortfarande behövde vård. Komplette-ringen kom till på begäran av socialstyrelsen somdock inte ville begränsa den till narkotiska medelutan genom att använda uttrycket 'beroendefram-kallande medel' också avsåg att innesluta alkohol."(Socialdepartementet: Vård utan samtycke, DsS1978:8, s 44-45).

Observera att man genom lagändringen 1969 önskade"förtydliga" att avgiftade narkomaner – och genomytterligare "förtydligande" senare från socialstyrel-sens sida därtill avgiftade alkoholister – med tvångskulle kunna kvarhållas i psykiatrisk vård. Genom den-na lagändring utvidgades de facto det psykiatriskatvånget till att gälla även avgiftade, icke psykotiskanarkomaner och alkoholister, som i princip – rått sagt–inte är mera mentalsjuka än socialstyrelsens ledamöter.

117

Därmed minskades också i motsvarande grad den folk-liga kontrollen genom de demokratiskt valda nykter-hetsnämnderna.

Som ett resultat av denna utvidgning av det psykiat-riska tvånget och psykiatriseringen av alkoholistvårdenminskade tvångsintagningarna snabbt inom nykter-hetsvården. "Socialvården och nykterhetsvården gårmot ökad frivillighet" var myndigheternas och mass-medias beskrivning av utvecklingen. Samtidigt ökadetvångsomhändertagandena för alkoholisternas delmycket snabbt inom den psykiatriska vården för att nuvara ungefär lika många som inom nykterhetsvården.

Så ser verkligheten ut bakom det minskade tvångetinom socialvården – det överförs till betydande del tillpsykiatrin. Genom den nu aktuella förändringen av so-ciallagstiftningen avser man att helt ta bort behand-lingsskyldighet och liknande arrangemang inom social-vårdens ram.

I det förslag till ny psykiatrisk vårdlag, som en ar-betsgrupp inom socialstyrelsen framlagt (SoS 1977:14),utgår gruppen utan omsvep från att icke-psykotiskaalkoholister-narkomaner skall kunna omhändertas en-ligt lagen. Men nu tillkommer ett nytt sätt att indirektutvidga det psykiatriska tvånget visavi missbrukarna:Man föreslår att ansökningsfärfarandet avskaffas.

Lagförslaget har kritiserats i en rad inlägg i Läkartid-ningen men inte för avskaffandet av ansökningsförfa-randet. Det sammanhänger nog med att denna föränd-ring innebär en stor förenkling för de läkare som skötertvångsomhändertagandena, men det innebär samtidigten starkt försämrad rättssäkerhet för patienterna.Ingen anhörig eller ansvarig myndighet skall längremed skriftlig ansökan behöva godkänna läkarens be-slut om tvångsomhändertagande.

118

Resultatet av förslaget blir att icke-psykotiska alko-holister och narkomaner lättare kommer att kunnatvångsomhändertas inom den psykiatriska vården. Lo-giskt innebär detta med nödvändighet att dessa omhän-dertaganden därigenom stimuleras, dvs det psykiatris-ka tvånget för missbrukargruppen vidgas. Djupare settär detta också en förutsättning för att inte slopandet avnykterhetsvårdslagen och tvånget inom socialvårdensram skall medföra sådana grava sociala olägenheter atthela liberaliseringen av socialvården snabbt brytersamman. Denna utvidgning av det psykiatriska tvängetär alltsä politiskt och inte medicinskt-psykiatriskt moti-verad.

Eftersom alkoholism och narkomani enligt tolkning-ar och praxis före 1969 inte betraktades som psykiskasjukdomar i LSPVs mening infördes tidigare nämnda"förtydliganden" i lagen och i socialstyrelsens rekom-mendationer. Då många psykiatrer fortfarande vägraratt acceptera denna utvidgade definition på begreppetpsykisk sjukdom är man nu framme vid det tredje stegetför att säkerställa möjligheten att tvångsomhändertaicke-psykotiska missbrukare inom mentalsjukvården:Socialdepartementets arbetsgrupp (DsS 1978:8) före-slår (s 45–46) att man gör en lagändring, som drastisktbryter den gamla lagens mönster:

"En lösning är då att uttryckligen bryta ut alkohol-och narkotikamissbrukarna ur den krets av psykisktsjuka eller därmed jämställda som avses med dennuvarande generalindikationen. Denna lagtekniskalösning har den fördelen att man i någon mån undgåratt uttryckligen stämpla missbrukarna som psykisktsjuka."

Förvandlingsnumret är fullbordat, och det tvång somsocialvården inte längre vill ta ansvar för skall nu ut-

119

tryckligen vältras över på psykiatrin och omges medbetydligt försämrad rättssäkerhet.

Bedrägeriet blir inte mindre sorglustigt när man be-aktar de argument som främst anförts i debatten för attslopa det sociala tvånget:

a) "Det går inte att vårda missbrukare mot derasvilja" – men varför skall de då tvångsvårdas inom men-talsjukvården, där huvudparten av alkoholister ochnarkomaner över huvud taget inte har någon verknings-full behandling att vänta?

b) "Om det finns tvång med i bilden så omöjliggörsden förtroendefulla kontakt som är nödvändig för be-handlingen" – men skall missbrukarna endast förvarasinom mentalsjukvården; skall de inte också där gesmöjlighet till förtroendefulla relationer till behandlar-na?

c) "Om missbrukaren fruktar att han kan bli tvångs-omhändertagen vågar han inte be (socialvården) omhjälp" – men hur skall nedgångna missbrukare vågavända sig till sjukvården för kanske livsräddande hjälp-åtgärder, om de riskerar att bli tvångsomhändertagnavia akutsjukvården?

Resultatet av att tvånget slopas inom den socialanykterhetsvården kommer oundgängligen att medföraen ytterligare snabb försämring av de alkoholskadadessituation. Jag skall belysa detta med ett citat från enrapport i Läkartidningen (34/1978) av Jan Halldin, so-cialläkare i Sundbyberg, där man sedan några år prakti-serar den nya och "progressiva" socialvården utantvång:

"I Sundbybergs kornmun har tvångsintagning påvårdanstalt på grund av alkoholmissbruk förekom-mit under senare år, ett fall 1976 och ett 1977. Under1976 avled i Sundbyberg minst 22 personer (17 män,

120

5 kvinnor) som någon gång haft kontakt med kom-munens socialmedicinska eller sociala avdelning förmissbruksproblem. Av dessa hade 13 haft kontaktmed den socialmedicinska avdelningen under senas-te tolvmånadersperiod. Sexton personer var en-samboende. De flesta hade ingen eller enbart spora-diska kontakter utanför socialvården. Sjutton perso-ner hittades döda i hemmet. Bland dödsorsakernadominerade förgiftningar av alkohol och/eller tablet-ter. I några fall dog patienten av akut skallskada."

Resultatet är alltså att man låter missbrukarna gå un-der.

Nykterhetsvårdslagen har stora brister och är i be-hov av en genomgripande modernisering, men den in-nehåller en rad viktiga påtryckningsmedel för att mot-verka missbruket och för att stärka en sviktande nyk-terhet. Redan anmälan till nämnden har statistiskt sett,som visats i flera avhandlingar, positiva effekter. Där-till finns övervakning, varning, ålägganden, vilanderesolution, intagning och försöksutskrivning. Rätt an-vända av en kunnig och skicklig nykterhetsvårdare ärdetta värdefulla instrument. Därtill måste det institutio-nella vårdinnehållet i grunden förnyas, och där finnsmycket att lära av Hassela.

Tvånget enligt en psykiatrisk vårdlag har inte nykter-hetsvårdslagens elastiska möjligheter bch preventivaeffekter. Därtill kommer att det psykiatriska tvångetinte avses inträda förrän missbrukaren supit eller knar-kat sig sönder och samman. I departementsgruppensaktuella förslag (DsS 1978:8) heter det (s 66):

"Vård med stöd av 2 paragrafen kan således kommai fråga först vid ett sådant missbruk som medför enklart uttalad risk för missbrukaren. Det kan här varafråga om sådana av missbruket förorsakade organis-

121

ka skador som kräver omedelbar vård. Den situatio-nen kan också föreligga att missbruket lett till att denvårdbehövande inte längre är i stånd att själv tillgo-dose sådana elementära behov som är nödvändigaför att upprätthålla livsfunktionerna."

Kursiveringen är min. Lagförslaget här och socialut-redningens majoritetsförslag döljer alltså vad beträffarde tunga missbrukargrupperna en i humanitetens ochliberalismens namn genomförd social likvidering avmissbrukarna.

Rättssäkerhetsaspekterna blir också allvarligt för-sämrade genom det förenklade intagningsförfarandet.En nitisk och beskäftig läkare (han behöver inte någonsärskild psykiatrisk kompetens) skall själv kunna begä-ra polishandräckning (ingen anhörig eller myndighetskall längre bifalla åtgärden) för att tvångsleverera be-rusade personer till mentalvården. De tvångsomhän-dertagna får trösta sig med att deras ärenden skallgranskas av en psykiatrisk nämnd inom en vecka. Ochen veckas nykterhet är förstås heller inte att förakta.

Hela frågan om tvånget kring missbrukarna måstesnabbt återremitteras för en grundlig parlamentariskutredning. Utvidga inte det psykiatriska tvånget, ta intebort ansökningsförfarandet. Ändra i nödfall – och manhar försatt sig i ett nödfall – Lagen om omhändertagan-de av berusade personer (LOB-lagen) för att säkerställatillnyktring-avgiftning, och låt såväl medicinska somsociala myndigheter ha beslutsrätt.

122

"All makt åt läkarna!"

Denna ledare i Folket i Bild/Kulturfront (2/1979), skri-ven tillsammans med Ulla-Britt Antman, själv sedanfem år tillbaka nykter alkoholist (se FiB/K 21/1976)formligen öppnade dammluckorna för en massiv kritikmot LPV-lagen.

Vi har en gammal och i flera avseenden dålig nykter-hetsvårdslag, som dock — så länge den tillämpades —hade det goda med sig att demokratiskt valda nykter-hetsnämnder kunde ingripa och förhindra att folk söpsig sönder och samman. Men lagen tillät inte någotingripande förrän alkoholberoendet (i lagens text"hemfallenheten")- var väletablerad. Detta — tillsam-mans med ett som regel passiviserande vårdinnehålloch bristfällig eftervård — garanterade att behandlings-resultaten blev miserabla. Fördelarna var att alkohol-missbrukarna fick vila upp levern emellanåt och deanhöriga av och till fick en välbehövlig andhämtnings-period. Lagen fungerade som en broms i utförsbacken.

Det är mycket ovanligt att missbrukare — av vilketslag det vara må — välkomnar någon form av ingripan-den eller åtgärder, hur gagneliga de än må vara för demsjälva och omgivningen. Inte ens våra skamsna nikoti-nister brukar uppskatta rökförbud i sammanträdesrumeller arbetslokaler. Och de alkoholberoende är— som endirekt följd av sitt drogberoende — avogt inställda till desociala nämndernas intresse och arbete för folknykter-

123

heten. Man vill helt enkelt supa ifred, utan inblandningav socialarbetare.

Sedan den unga arbetarrörelsens radikala alkoholpo-litik (med bl a kravet på totalförbud för alkohol i SAPspartiprogram fram till 1944!) fallit i glömska och detteoretiska och ideologiska arbetet försummats, invade-rades vänsterorganisationerna av liberalistiska tänke-sätt och småborgerliga karriärister. Alkohol- och nar-kotikapolitiken drevs under 60-talet allt längre i liberalriktning och kulminerade med legalt förskriven narkoti-ka åt knarkarna och mellanöl åt ungarna.

Nu skördar samhället frukterna av 60-talets drogpoli-tik. Alkoholisterna är fler än de varit sedan 1800-taletoch knarkarna fler än någonsin. I stället för att försökamobilisera de breda folklagren för en radikalt annaninställning till rus och ruskulturer inventerar socialsty-relsen i sina skrifter sömngångaraktigt alla tänkbaraskäl, ursäkter och försvar för fortsatt missbruk. Men itobaksfrågan lyckades man genomföra en framgångsrikkampanj.

Något måste nu uppenbarligen göras för de utslagnamissbrukare som ligger i rivningskåkar och kvartar:"Lika självklart är att samhället inte bara passivt kan sepå medan människor går under, därför att de inte kanstå emot sitt beroende av alkohol eller narkotika. Där-för måste möjligheten finnas att bereda missbrukarevård även när de själva inte vill", deklarerade socialmi-nister Gabriel Romanus på en presskonferens den 20december, då han avviserade fp-regeringens förslag tillåtgärder i denna fråga. Men Romanus vågar inte – ellerkan inte av politiska skäl – stå för de logiska följderna aven dålig drogpolitik och missbrukarvård utan läggerfram ett förslag om att missbrukare vid behov skalljämställas med sinnessjuka och tvångsintas på mental-

124

sjukhus "för tillnyktring" upp till fyra veckor it gång-en! Vad innebär förslaget. Jo, bland annat följande:

1)Man psykiatriserar missbruksbeteendet och sjuk-förklarar missbrukare, när det i själva verket är frågaom sociala missförhållanden och inlärda beteenden:"All makt åt läkarna!"

2) Det blir läkare som skall ombesörja frihetsberö-vandena, inte som tidigare demokratiskt valda nämn-der efterförhandsgranskning av länsrätt: "AII makt åtläkarna!"

3) Man hävdar att socialvården skall ha "det ytterstavårdansvaret" för missbrukarna men ingen rätt/myn-dighet/befogenhet att vidta någon åtgärd mot missbru-karens drogkrökta vilja: "All makt åt läkarna!"

4) Socialvården skall ha skyldighet att jaga upp nå-gon villig läkare för inskrivningsceremonin, men omläkaren är vårdliberal eller ointresserad står socialvår-den där med sin maktlöshet: "All makt åt läkarna!"

5) Man minskar rättssäkerheten genom att ta bort detgodkännande för intagning på mentalsjukhus (s k ansö-kan), som tidigare måste göras av anhörig eller vissmyndighet: "All makt åt läkarna!"

6) Alkoholistanstalterna, som alltid hört till social-vården, skall tydligen döpas om till tillnyktringsavdel-ningar och rekryteras med tvångsfall via mentalsjukhu-sen: "All makt åt läkarna!"

Mentalsjukvården har just ingenting att erbjuda miss-brukarna annat än passivisering, sjukdomsroll och tab-letter som "torrsprit". Tillnyktringen har aldrig utgjortnågot större problem men som bekant heller aldrig ga-ranterat fortsatt nykterhet: För det krävs det socialastödåtgärder som innehåller krav och kontroll.

Efter att ha visat att alla enligt den nya psyklagentvångsvis tillnyktrade återfallit i sitt missbruk kommer

125

man att hävda att vård av missbrukare mot deras vilja ärgagnlös, trots exemplet Hassela och trots all logik omnödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar. I Kinaavgiftades under anti-opium-kampanjen 1951—53 någottiotal miljoner opiumslavar utan medicinska arrange-mang men med garanterad drogfrihet därefter; det vardet sociala trycket och stödet som befriade dem!

Detta är ett uselt och oärligt lagförslag präglat avokunnighet och politisk opportunism.

126

Vårdpolitiskamissbed®mningar

Kritiken mot LPV-förslaget blev under våren 1980 såstark att socialutskottet — med bl a Gabriel Romanus —slutligen insåg att isen inte längre bar för en så illahopkommen och belastad konstruktion utan enhälligtuteslöt denna del av socialtjänstpropositionen. Samti-digt tillsatte man en ny parlamentarisk arbetsgrupp.socialberedningen, för en snabbutredning av vårdlag-stiftningen. När LPV-förslaget fallit summerade JonasHartelius och jag i ett debattinlägg i Dagens Nyheter(2/6 1980) läget inför den nya utredningssituationen.

Riksdagens socialutskott har förkastat förslaget till lagom psykiatrisk vård i vissa fall (LPV) med dess bestäm-melser om tvångsomhändertagande av icke sinnessjukamissbrukare för avgiftning "och annan psykiatriskvård" på mentalsjukhus. Nu skall en parlamentariskberedningsgrupp arbeta fram ett nytt förslag till lagstift-ning om vård utan samtycke av vuxna missbrukare.Genom detta steg bör det bli möjligt för sakkunskapäven utanför socialdepartementet att komma till talsvid utformningen av den nya lagstiftningen.

Det är ännu inte klart om socialutskottet förordat enny utredning därför att opinionen mot LPV med tidenblev mycket massiv eller för att utskottet fann att för-slaget faktiskt hade en rad uppenbara brister. Blandsocialdepartementets ansvariga tjänstemän tycks mandock inte ha kommit till klarhet om bristerna. Det fram-går av departementsrådet Lars Grönwalls general-mönstring av argumenten för LPV (DN 21/4). Som stöd

127

åberopar Grönwall bl a en egenartad tolkning av vård-statistiken över alkoholutlösta sjukdomstillstånd (Lä-kartidningen 5/80). Grönwall nämner att "antalet vård-tillfällen inom psykiatrin av vad som kallas alkoholut-lösta psykiska sjukdomstillstånd ökade åtta gånger från1962 till 1976". Till detta kan läggas att ökningen redanhade varit fyrfaldig under perioden 1954–1964 och där-med drygt 20-faldig för perioden 1954–1976.

Denna enorma ökning av alkoholrelaterade vårdtill-fällen inom psykiatrin tolkar Grönwall som ett teckenpå att vården av alkoholmissbrukare "redan i dag... ihög grad (är) en angelägenhet för psykiatrin". Denrelevanta tolkningen är snarast den motsatta: när manavvecklar den sociala nykterhetsvården och ingripan-den enligt nykterhetsvårdslagen ökar missbruksproble -

men med nödvändighet katastrofalt och översvämmarsjukvården.

Detta accentueras när man med god service kan sörjaför en snabb rundsmörjning av missbrukarna medandessa bunkrar upp sjukpenning för fortsatt missbruk isocial kravlöshet efter utskrivningen, i avvaktan pånästa sjukhusperiod. Det kan allvarligt ifrågasättas ominte just synen på missbruk som sjukdom och helapsykiatriseringen av missbrukarvården är en av de vik-tigaste enskilda faktorerna bakom alkoholmissbruketsexplosionsartade utveckling efter den sociala nykter-hetsvårdens avskaffande.

Trots socialutskottets beslut finns fortfarande risk attden nya lagstiftningen kommer att göra missbrukarpro-blematiken till uteslutande en medicinsk-psykiatriskangelägenhet. Varje lag av LAV-typ, där missbruketeller drogberoendet betraktas som en sjukdom som börbli föremål för psykiatrisk vård, bygger på en rad förbi-seenden som med nödvändighet leder vilse och får all-

128

varliga konsekvenser för alla berörda parter.I den omfattande argumentationen för LPV-lagen har

man från departementshåll gjort många förbiseenden.Vi skall här bara peka på några. Man har förbisett

att avgiftningen sällan utgör något större problem:kroppen avgiftar sig själv om man upphör med att tillfö-ra rusmedlet;

att avgiftning och en tids vila i stort sett är det miss-brukarna själva brukar efterfråga frivilligt varför maninte behöver stifta en tvångslag just för detta (vid sidanom lagen oM tillfälligt omhändertagande av berusade,LOB);

att en avgiftad missbrukare som regel inte betraktassom så "psykiskt sjuk" att tvångsvård anses nödvändigav medicinska skäl;

att ökningen av tvångsomhändertagandena av miss-brukare inom den psykiatriska sektorn återspeglar ök-ningen av delirier, psykoser, depressioner, självmords-försök etc som i sin tur väsentligen förorsakats av attden sociala nykterhetsvården avvecklats;

att korrigeringen av de beteendestörningar som miss-bruket utgör inte är en medicinsk fråga utan hör hemmainom socialvårdens ansvarsområde,

att den egentliga behandlingen av missbruksbeteen-det således börjar när avgiftningen och därmed denmedicinska behandlingen är slutförd;

att korrigeringen av ett missbruksbeteende alltid ären långdragen process där sjukvården har mycket litetatt ge;

att ingripanden, ålägganden eller omhändertagandenmed sikte på att korrigera missbruksbeteendet måstevara av social och inte av medicinsk natur (men väl avpolisiär natur vid farlighet etc);

att beslut om tvångsåtgärder vid missbruksbeteende

129

således inte bör fattas av läkare utan av socialvårdensorgan och helst fastställas av länsrätt;

att tvång inte är likvärdigt med inlåsning utan kanomfatta en lång rad påtryckningsmedel som åläggan-des, varning, övervakning, innehållna eller utportione-rade socialförsäkringsförmåner etc;

att motåtgärderna inom socialvården som regel kanoch skall sättas in långt innan medicinskt vårdbehovinträder;

att sjukdomsmyten - missbruk som sjukdom — omöj-liggör en meningsfull behandlingsstrategi då den befriarmissbrukaren från hans del av ansvaret;

att den extremt "snälle" och "förstående" doktornmed receptblock och sjukintyg redan nu är ett ständigthot mot missbrukarens svaga impulskontroll och hansmöjlighet att komma ur sitt missbruk;

att nuvarande sjukvårdsstrategi när det gäller miss-brukare gör mer skada än nytta och i sig själv produce-rar allt större skaror av vårdbehövande.

Den våldsamma ökningen av missbruksproblemenunder 60- och 70-talen syns väsentligen vara -system-producerad- genom missbedömningar av drogpolitiskoch vardpolitisk natur.

Om en ny lagstiftning av vård utan samtycke byggsupp som det kasserade LPV-förslaget, dvs betraktardrogmissbruket som en sjukdom som skall behandlasinom sjukvården, kommer den att få en lång rad allvarli-ga praktiska konsekvenser. Lagstiftning med dennahuvudstruktur kommer bl a att medföra:

att missbrukarna inte vågar söka läkare ens vid aku-ta, livshotande tillstånd av rädsla för att bli tvangsom-händertagna enligt den medicinska vårdlagen;

att dödligheten bland missbrukarna till följd av detta

130

kommer att öka kraftigt (s k naturlig avgång);att cien läkare som skall göra undersökningen av en

påverkad missbrukare och besluta om eventuellttvångsomhändertagande enligt en LPV-liknande laghamnar i en helt ohållbar beslutssituation;

Om läkaren låter behovet av avgiftning vara vägle-dande, kommer med nödvändighet många att tvångs-omhändertas som inte är i behov av sluten psykiatriskvård. Om läkaren i stället låter behovet av psykiatriskvård vara vägledande, måste han först vänta tills pa-tienten nyktrat till för att kunna utföra en försvarligpsykiatrisk bedömning. Om lagen därtill föreskriver attmissbrukaren skall ha ett dokumenterat drogberoendeför att kunna omhändertas räcker det inte med tillnykt-ring och psykiatrisk undersökning, utan då erfordras enlångvarig observation. Det hävdvunna hemfallenhets-begreppet är däremot praktiskt användbart genom hän-visning till missbrukarens beteende.

En lagkonstruktion av LPV-typ medför vidare:att om patienten uppenbarligen är drogberoende och

i behov av psykiatrisk vård men nykter vid undersök-ningstillfället, måste läkaren avvakta tills vederböran-de är påverkad och i behov av avgiftning för att kunnamotivera ett ingripande etc;

att LPVs avgiftningsindikation ger en omdömeslöseller illasinnad läkare vidsträckta möjligheter att medpolisiärt bistånd göra frihetsberövanden av alkoholpå-verkade individer under förevändning att de behöveravgiftas inom mentalsjukvården;

att läkarkåren ständigt kommer att anklagas för atttvångsomhänderta folk för sluten psykiatrisk vård påalltför lösa boliner;

att läkarkåren samtidigt kommer att anklagas för att

131

missbrukarna inte kommer under behandling för sittmissbruk, trots att detta i allmänhet inte kan vara ettmedicinskt vårdansvar;

att anhöriga endast genom att ange missbrukaren tillåtal för misshandel, vandalisering eller annat kommeratt kunna freda sig mot övergrepp, hot och otidigheterfrån missbrukarens sida;

att missbrukarna därigenom blir kriminaliserade ochhamnar hos kriminalvården sedan socialvården abdike-rat från sitt ansvar;

att socialvården med sitt "yttersta vårdansvar" tillsist ända kommer att sitta där med det moraliska ochpolitiska ansvaret för missbruksutvecklingen utan attha några juridiska instrument för att styra och påverkamissbruksutvecklingen.

LPV var ett missöde framsprunget ur en serie utred-ningar som satte principiella resonemang framför prak-tisk erfarenhet. När nu LPV gått i graven bör densamlade kritiken mot detta sätt att skriva lag samt deerfarenheter av missbruk och missbrukarvård somgjorts bilda grund för fortsatt lagstiftningsarbete. Där-igenom har LPV-debatten och socialutskottets genom-arbetning och beslut i frågan inte varit helt förgäves.

132

Ny lag om vård avmissbrukare:Två steg tillbaka, ett stegframåt

Denna artikel är en granskning av det nya lagförslagsom socialberedningen presenterade i början av 1981som ersättning för det havererade LPV-förslaget och enjämförelse mellan detta förslag, LPV och den gamlanykterhetsvårdslagen.

Sedan socialutredningens förslag till vård av missbru-kare (LPV) kritiserats sönder våren 1980 tillsattes ettparlamentariskt utskott, socialberedningen, för att tafram ett helt nytt förslag, som nu föreligger: Lag omvård av missbrukare i vissa fall, LVM (SOU 1981:7).Om LPV innebar två steg tillbaka jämfört med gällandenykterhetsvårdslag (NVL), innebär LVM ett litet stegframåt jämfört med LPV: Det är alltså bättre än LPVmen i praktiskt taget alla avseenden katastrofalt sämreän NVL.

Jämfört med LPV innebär LVM:att missbrukarna inte längre skall klassas som jäm-

ställda med sinnessjuka;att enskilda läkare inte kan begära polishandräckning

och förpassa missbrukarna till mentalsjukhus;att tvångsomhändertagande i stället beslutas av läns-

rätt med förstärkt lekmannainflytande;att omhändertagandet inte omfattar maximalt fyra

veckor utan två månader;

133

att detta "vid synnerliga skäl" skall kunna förlängasytterligare två månader.

Detta innebär en stor tillnyktring i fråga om realismoch rättssäkerhet jämfört med tankegångarna i LPVoch väl värt den hårda striden 1980. Men jämfört medNVL är LVM en social katastrof som bl a innebär:

att länsstyrelsen – och inte socialvården som bästkänner missbrukaren – skall svara för utredning ochansökan om ingripande;

att man skiljer socialnämndens totalansvar för miss-brukaren, som enligt LVM skall bestå, från den nuva-rande makten att ingripa enligt NVL och överför den tilllänsstyrelsen, som alltså skall bygga upp ett stort utred-ningsmaskineri för detta;

att förslaget medför en inskränkning av denriokratin,då makten överförs från förtroendevalda nämndemän ikommunen (nära individen) till jurister och nämnde-män i länsrätten (långt från individen);

att åtgärd enligt LVM endast kan ske i slutstadiet aven missbrukskarriär, då "den enskilde är i trängandebehov av vård till följd av sitt missbruk";

att åtgärd mot missbrukarens vilja enbart kan omfat-ta frihetsberövande och institutionsvård och inte som iNVL tvångsåtgärder i öppen vård såson övervakning,ålägganden (att exempelvis sköta Antabus/Dipsan-behandling), varning och vilande omhändertagande-beslut;

att vård enligt LVM så snart som möjligt skall övergåi frivilliga former och enligt huvudregeln vara avslutadinom två månader;

att hela utrednings- och beslutsprocessen måste gö-ras om när missbrukaren lyckas hålla sig undan ochvara oanträffbar i två veckor;

att vårdbehovet vid akut polisomhändertagande och

134

därmed följande avrusning i arrest inte längre kan ansesträngande enligt LVM då den juridiska handläggningeni länsrätten blir aktuell;

att lagen således kan medföra ständiga vilo- ochrundsmödningspauser i polisarrester och häkten ochdärefter omedelbar återgång till missbruksmiljöerna;

att LVM stadgar att "om missbrukaren samtyckertill att lägga in sig på sjukhus eller annan vårdinstitutionfinns det således oftast inte tillräckliga skäl för omedel-bart omhändertagande";

att man därmed får utvidgad, lagstadgad men me-ningslös s k pingpongvård av missbrukare inom sjuk-vården;

att missbrukaren inte som i NVL (§58) har möjlighetatt frivilligt underkasta sig lagens tvångsmöjligheter,oaktat att fem gånger fler alkoholister f n vårdas enligtsådant kontrakt än enligt tvångsresolution;

att möjligheten till villkorlig utskrivning uttryckligenomöjliggöres;

att den som är "misstänkt för brott för vilket inte ärstadgat strängare straff än fängelse ett år och harbrottetbegåtts innan vård enligt denna lag påbörjats eller undervårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen börske", dvs den kriminella missbrukaren skall få byta ettårs fängelse mot två månaders missbrukarvård;

att denna premiering av missbruk medför att det ikriminella kretsar blir oklokt att inte göra sig känd sometablerad missbrukare med lagstadgad rabatt på straff-ansvar;

att aktiva missb: ukare i fortsättningen fritt skall fåförfoga över sina pengar från försäkringskassan ävenom dessa uppenbarligen främst går till fortsatt miss-bruk;

att man sammanfattningsvis kan hävda att LVM inte

135

utgår från de faktiska behoven i den komplicerade pro-cessen att rehabilitera missbrukare utan från behovetatt låta socialvården två sina händer från tvånget, men

att också detta blir en chimär då socialvården enligtLVM skall ha lagstadgad skyldighet att till länsstyrel-sen rapportera de missbrukare som man inte kommertill rätta med via frivilliga åtgärder, dvs den stora majo-riteten.

LVM-förslaget innebär –jämfört med gällande lag –en dramatisk liberalisering i samhällets syn på avance-rat alkoholmissbruk. Detta kan inte vara en realistiskoch fruktbar politik när missbruksproblemen till följdav en fortskridande liberalisering under lång tid – " iavvaktan på tvångets totala avskaffande" – väller överalla bräddar och blivit värre än någonsin under dettaårhundrade.

På en enda punkt innebär LVM en förbättring gen-temot NVL: Den omfattar inte bara missbruk av alko-hol utan även av narkotika, däremot av någon oförklar-lig anledning inte missbruk av thinner, lösningsmedeloch andra rusmedel. Det bör ju ändå vara missbruka-rens tillstånd och inte medlets kemiska natur eller juri-diska status som avgör frågan om behandlingsåtgärder.

Socialutredningen tillsattes 1967 och befruktades avden då starka, ultraliberala popradikalismen. LPV blevdess senkomna missfall och LVM är dess efterbörd.Men en förvärrad samhällssituation behöver inte merav samma misslyckade politik utan ett radikalt nytän-kande. I avvaktan på att detta växer fram skulle mankunna börja tillämpa nykterhetsvårdslagen, vilket manpå de flesta håll grovt försummat under ett par decen-nier; därav dagens katastrofala nykterhetsläge.

En tvärpolitisk arbetsgrupp, Alternativutredningen,har lagt fram ett eget lagförslag– LBM, Lag om behand-

136

ting av missbrukare. "Paradoxalt nog gör det här försla-get ett mänskligare och positivare intryck än social-tjänstlagen " , skrev DN på ledarprats (7/2) och avsluta-de: "Det är inte varje dag riksdagen utan kostnader ochbesvär får ett färdigt och klart lagförslag – därtill allde-les utmärkt. Svälj förtreten, tacka och ta emot!" Alter-nativutredningen har givits ut av Ordfronts förlag. Rek-virera, studera, informera, debattera och reformera!Lycka till!

137

Taktik och strategi i kampenmot narkotikabrottsligheten

Eftersom narkotikaläget successivt försämrats i landetbegärde Rikspolisstyrelsen i slutet av 1980 väsentligtutvidgade juridiska befogenheter och en mera avance-rad teknisk utrustning i kampen mot de välorganiseradeinternationella narkotikaligorna. Även om önskemålenär lättförståeliga mot bakgrund av det underläge somnarkotikapolisen ständigt tvingas kämpa i, så kan krigetmot narkotikabrottsligheten aldrig vinnas med nuva-rande strategi. Jonas Hartelius och jag visade detta i enhörnartikel i Dagens Nyheter (13/12 1980), som satte enjournalistisk titel på vårt inlägg: Polisens eget evigaVietnamkrig. Ingen har försökt bestrida våra resone-mang, så allt kan återgå till det gamla: Vårdsektorn ochpolisen kräver var för sig ökade resurser på basen avsina orealistiska strategier.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har nyligen framfört krav påatt få använda en mer avancerad teknik och taktik ikampen mot den allt mer välorganiserade och mäktigainternationella narkotikabrottsligheten. Dessa frågorborde bli föremål för en öppen och ingående diskus-sion, och vi vill här framföra några invändningar ochsynpunkter. Ansvaret för eventuella missförstånd börfalla på RPS som hemligstämplat materialet, som vialltså inte tagit del ay.

Av vad som framkommit genom referat från denpresskonferens som RPS givit i frågan omfattar önske-målen dels användningen av mera avancerad tekniskspaningsutrustning (buggning, dvs placering av mikro-foner och radiosändare i suspekta lokaler, s k Ijudkano-

138

ner för avståndslyssning genom väggar och stängdafönster etc), dels en aggressivare taktik med infiltrationi narkotikaligor, provokation till brott för att säkra be-vis etc.

De föreslagna åtgärderna innebär en upptrappning avtaktiken jämfört med den aktuella som bl a omfattartelefonavlyssning, brevkontroll etc. Taktiken har hit-tills inte kunnat förhindra en successiv utveckling avnarkotikabrottsligheten till allt mer välorganiseradegrupper och allt mer raffinerade metoder.

Många skulle nog främst vilja framföra rättssäker-hetsaspekter på taktik som innebär förfinad avlyssningoch provokation till brott. Vi vill i första hand påpekaatt den föreslagna upptrappningen av polisens tekniksnabbt kommer att neutraliseras genom att brottsorga-nisationerna anpassar sin verksamhet till de nya beting-elserna. Kriminaliteten styrs — liksom annan ekono-misk verksamhet — av en avvägning av risker och profi-ter. Även om riskerna ökar mångfaldigt framstår ändånarkotikabrottsligheten som den i särklass mest lön-samma kriminella verksamheten, och den nya teknikenkan inte hindra en fortsatt expansion av denna sektor.När den ogynnsamma utvecklingen fortskrider kom-mer krav så småningom att resas på ytterligare förfinadteknik etc, allt under det att brottsligheten anpassar sigtill de förändrade omständigheterna.

Vi hävdar att med den föreslagna upptrappningenkan kriget mot narkotikabrottsligheten aldrig vinnas;detta tenderar bli Rikspolisstyrelsens eget eviga Viet-nam-krig.

Problemet med det nya förslaget till moderniseradspaning på narkotikabrottsligheten ligger inte på detdagliga taktiska planet utan på en annan nivå; det vilarpå en felaktig överordnad strategi för bekämpning av

139

hela narkotikaproblemet. Något förenklat kan man sä-ga att det finns tre olika narkotikapolitiska strategier: 1)Polisstrategin, 2) den allmänt socialpolitiska och 3) denmissbrukarorienterade strategin.

PolisstrateginPolisstrategin går ut på att man skall kunna strypa nar-kotikatillförseln genom att slå ut den internationellanarkotikabrottsligheten. Insatserna riktas särskilt motde "stora" narkotikabrottslingarna och mot organisa-tionernas toppfigurer. Andra parallella insatser inomsamma strategi är att FN försöker få Sydostasiensbergsbönder att odla andra grödor än opiumvallmo föratt på detta sätt kväva narkotikaproduktionen vid käl-lan.

Denna typ av strategi kan stundom på kort tid uppvi-sa dramatiska förändringar i missbruksläget, men resul-taten blir snabbt övergående. Så resulterade den storasvenska polisoffensiven mot narkotikabrottsligheten1969 i en markant minskning av injektionsmissbruketbland de intagna på arrester, fängelser, ungdomsvårds-skolor och mentalsjukhus, men redan efter ett år hadenarkotikamarknaden hämtat sig. En betydligt störreoch långvarigare effekt åstadkoms när Pauksch-ligan iHolland och Dorland-gruppen i Tyskland krossades1972, men efter två år kunde man återigen notera högremissbruksfrekvenser än någonsin i polisklientelet iStockholm.

På samma sätt kompenserades snabbt för USAs vid-kommande bortfallet av det ostasiatiska produktions-området vid Vietnam-krigets slut genom att produktio-nen övertogs av organisationer i Mexiko och Mellan-Amerika. Därtill kommer att helsyntetiska preparat

140

som är upp till 40 000 gånger starkare än morfin harframställts och kan produceras i ett enkelt laborato-rium.

Narkotikaproduktionen och handelsorganisationenkan man således inte slå ut, även om tull och polis tillenorma kostnader och en fortlöpande upptrappning avde teknologiska och juridiska medlen kan leverera ettvisst uppehållande försvar. Producentledet anpassarsig dock snabbt till de förändrade betingelserna.

Den socialpolitiska strateginFör bekämpning av narkotikamissbruket hävdas i vidakretsar att det främst gäller att angripa -de bakomlig-gande sociala och psykologiska problemen" och elimi-nera "orsakerna" till missbruket. Man tänker sig såle-des att det viktigaste är att det skapas ett samhälle däringen har något behov av eller någon lust att stimulerasig med droger. I avvaktan på en bättre tingens ordningrekommenderar man flera behandlingsplatser och duk-tigare terapeuter.

Detta har väsentligen varit den förhärskande strate-giska doktrinen sedan mitten av 60-talet både i massme-dia och politik. Den har helt naturligt haft sin kraftigasteförankring inom vårdsektorn. Polisstrategin har samti-digt setts med misstro i dessa kretsar och ofta attacke-rats och förlöjligats. Den socialpolitiska strategin hardock –i motsats till polisstrategin – aldrig kunnat utvisanågon effekt på missbruksutvecklingen då den inte på-verkar missbruksbeteendet ute i samhället. Flerasocialarbetare och behandlingsplatser blir den nödvän-diga upptrappningen, och missbrukarna får allt bättremöjligheter att vila upp sig mellan varven.

Både polisstrategin och den socialpolitiska strategin

141

är dömda att indirekt medverka till missbrukets ochnarkotikabrottslighetens fortsatta upptrappning. Ipolisstrategin är det toppfigurerna som är viktiga; i densocialpolitiska strategin ses missbrukarna endast somoskyldiga offer för omständigheterna, utan ansvar försitt beteende.

Missbrukaren oersättligVi hävdar att missbrukaren själv är basen för och rotentill problemet. Praktiskt taget all spridning av narkoti-kamissbruket sker genom redan etablerade missbruka-re och till nära vänner och kamrater. Distributionen isista ledet sköts nästan uteslutande av missbrukarnasjälva. Genom langning och en omfattande egendoms-brottslighet drar missbrukarna i sista ledet själva in allapengar som sedan vandrar upp i brottshierarkin. Miss-brukarna är de enda som är oersättliga i systemet och deär, vad beträffar injektionsmissbrukarna, så gott somalla kända av polisen.

Medan missbrukarna utgör narkotikahandelns basoch rotsystem utgör ligorna trädets solbelysta grenar.Men vilka grenar man än hugger av växer nya snabbtupp från stammen. Det är först när man effektivt skärav rottrådarna som hela narkotikabrottsligheten viss-nar bort.

Den tredje strategin inriktar sig på att missbrukarenär den ende oersättlige i hela systemet. Detta är intenågon ny upptäckt. En tidig analys finns hos den ameri-kanske författaren William S. Burroughs i hans bokNaked Lunch (1959):

"Om man önskar förändra eller förstöra en pyramidav tal som hänger ihop i en serie börjar man med attförändra eller ta bort det nedersta talet. Om man vill

142

förstöra narkotikapyramiden måste vi starta med py-ramidens botten, missbrukaren på gatan, och vi mås-te sluta att likt Don Quijote fäkta med 'de övre le-den', som alla omedelbart kan ersättas. Missbruka-ren på gatan, som måste ha sina droger, är den endaoersättliga faktorn i narkotikaekvationen. När detinte längre finns några missbrukare som köper nar-kotika kommer det inte längre att finnas någon nar-kotikahantering. Så länge behovet av narkotika exi-sterar kommer någon att tillhandahålla denna."

Denna tredje strategi innebär att man i praktiken endastbehöver ingripa mot en bråkdel av missbrukarna; deandra slutar av blotta förskräckelsen när riskerna blirför stora. Denna strategi praktiserades med framgång iUSA mellan 1923 och 1939, då narkomanifrekvensenpå sexton år reducerades till en tiondel enbart genommåttliga straffsatser för dem som ertappades med ille-gal befattning med drogerna. Den visade sig lika fram-gångsrik i 20-talets Tyskland, då en omfattande kokain-epidemi snabbt bröts. I Kina rehabiliterade man 1951–53 ca 20 miljoner opiumnarkomaner utan att behövaingripa mot mer än ca tio procent av dem. Sammastrategi har varit lika framgångsrik i Japan och Singa-pore.

Den tredje strategin är praktiskt genomförbar, sompolisoffensiven visade 1969, men den gången var politi-ken inte tillräckligt förankrad för att effekterna skullebli bestående. Denna strategi får också en massivt kri-minalitetssänkande effekt och en stor allmänpreventivverkan. Den är därtill fullt förenlig med den svenskarättssäkerhetstraditionen. Det avgörande skälet för dentredje strategin är dock att det är den enda som någon-sin visat sig verkningsfull, medan de båda andra strate-

143

gierna undantagslöst har misslyckats. Därtill har denhela tiden haft ett starkt folkligt stöd vilket den social-politiska aldrig fått.

När det vårdindustriella komplexet hotar sprängasamhällets ekonomiska ramar kanske politikerna upp-täcker att receptet till en realistisk strategi för bekämp-ningen av narkotikaproblemet egentligen varit käntmycket länge. Det bygger på en elementär princip förstyrningen av mänskligt beteende: att individen, dvshär missbrukaren, måste ta de fulla konsekvensernaoch ansvaret för sitt beteende.

144

Popradikalismen har blivitvänsterns testfråga

Intervjuer är ofta mera levande och inträngande änuppsatser och debattinlägg, där personen själv väljerfrågeställningar och utgångspunkter. Jag har tagit medfyra närgångna men hederliga intervjuer med en hel delnya aspekter.

Den första är gjord av Malmö-journalisterna AndersFogelström och Stefan Jönsson för gamla ärorika Stu-diekamraten (7/1978, av årgång 60) och berör förvirring-en i svensk kulturdebatt under 60- och 70-talen. Den ärresultatet av en hel dags samtal och utfrågning.

"Låt oss ha denna frihet till undergång." Detta princip-uttalande, som gjordes 1965 av kulturredaktören Jör-gen Eriksson i en bok om asociala minoriteter, slår antonen för ett bestämt slags radikalism. För en del grup-per som kallar sig radikala är destruktion och urartninggoda saker; antingen i sig själva som mått på frihetensutsträckning eller som förment nödvändiga förstadiertill de samhällstillstånd man önskar sig. Erikssons tan-kar om arbetsvägrarlön och statliga bordeller utan obli-gatorisk syfiliskontroll var säkerligen inte representati-va för särskilt många för 13 år sedan och de är det inteheller idag. Ändå har en nedrivande ideologi som ivrigtbejakar varje normbrott och som ser avvikare och lösmoral som värdefulla företeelser fått en verkligt storutbredning hos opinionsbildare och massmedia. Alltoftare ges anledning att ställa frågan vad dessa debattö-rer egentligen är ute efter — är det Berlin 1932 ellerSaigon 1972? Är det, när allt kommer omkring, den söta

147

smaken av Aftonlandets undergång som lockar?Narkotikafrågan är ett fält där hopblandandet av ra-

dikalism och laglöshet, beteendestörning och påhejan-det av undergången visat sig – på ett förödande sätt. Vihar valt att intervjua Nils Bejerot, en representant fören äldre och artskild radikalism, för att få hans syn-punkter på vad han menar med ord som "vänster" och"progressiv". Vi träffade honom på hans sommarve-randa i Bromma och diskuterade massmedia, narkotikaoch olika slags radikalism.

– Jag har alltid haft ett vidsträckt samhällsintresse. Attjag koncentrerat mig på ett litet frontavsnitt, narkotika-frågan, beror på att det är en fråga där det är möjligt attfånga och belysa problemets nära nog samtliga aspek-ter. Därtill kan man peka på vägar till lösning – oavsettsamhällssystem. Frågan är samtidigt begränsad, kom-plicerad och fascinerande.

– Under det kalla krigets bistraste år varjag en tidensam radikal bland tusentals medicinare på Karolin-ska. En kuriös företeelse är att många av de mest svart-blå bland mina studiekamrater – den typen av folk finnshelt enkelt inte längre – senare under popradikalismenstid vände på klacken och dök upp som rabulister ifördainlandströjor och helskägg. På 40- och 50-talen kundejag inte intressera en enda av mina kolleger för fattigtfolk, psykiskt avvikande, alkoholister, narkomaner el-ler kriminella. Senare blev dessa grupper i det närmastehelgonförklarade – av samma läkare.

– Själv gick jag med i Clarte och KommunistiskaUngdomsförbundet 1946. Jag upphörde med aktivtpartiarbete efter Ungern-händelserna 1956 men stodformellt kvar i partiet till 1963. Jag kom att delta istartandet av Tidssignal och i de första Vietnam-de-

148

monstrationerna men i båda fallen stöttes jag tillbaka avinslaget av popradikalism och drogromantik.

– Det tunga, intravenösa missbruket, som jag särskiltstuderat, står i Stockholm på ungefär samma nivå sedannågra år. Omkring 60% av stockholmspolisens arrest-klientel är nu sprutnarkomaner, och så mycket mer kandet inte bli. Den stora förändringen är att eländet nu ärfast förankrat över hela landet. Länge var det barastorstäderna som hade injektionsmissbrukare. Nu kandu åka ut till vilken landsända som helst och se hur desitter och sprutar sig i småbyarna. Också haschmiss-bruket är nu djupt rotat över hela Sverige.

– För dagen mest oroande är annars det explosivtökande alkoholmissbruket bland ungdomen. När detgäller den kraftiga ökningen av alkoholism i vuxenåld-rarna menar jag att läkarna, sjukvården och försäk-ringskassan i samverkan med en allt liberalare social-vård har en stor delaktighet i vad som skett. I och medatt man utnämnt supandet till en sjukdom har alkoholis-terna fått alibi att dricka på heltid till sjukpengar. På30-talet drack alkoholisterna intensivt över helgerna,men de brukade jobba helnyktra under veckorna för atttjäna ihop till nästa veckoslutsfylla. Numera premierarsamhället destruktiva beteenden. Super man ihärdigtoch länge belönas man slutligen med statspension, kan-ske vid 25–30 års ålder. Detta är ju att mörda folk!

Nils Bejerot har noga kartlagt massmedias roll när detgällde att driva fram den legala narkotikaförskrivningen1965. Hela spelet finns noggrant beskrivet och doku-menterat i boken Narkotikafrågan och samhället från1968. På kort tid ställde sig press och radio/tv bakomden legala förskrivningen, som kom att drivas underRFHLs beskydd 1965–67. Verksamheten avbröts då

149

fyra narkomaner avlidit av överdoser, många nya dra-gits in i beroendet och verksamheten generellt urartat.Under dessa två år skrev en enda läkare ut 600 000doser opiater och 3,5 miljoner doser centralstimulantiatill en grupp om 152 narkomaner i Stockholm. Knarketdistribuerades bl a av en gravt narkomaniserad om-budsman i RFHL.

– Det finns två huvudansvariga för knarkliberalismen iSverige, en omaka personallians.

– John Takman hade under sin tid som socialläkarevid några tillfällen kommit fram till att det bästa var attskriva ut narkotika: Det var unga och socialt urspåradeknarkare som hotade med att gå ut på stan och stjälaeller göra inbrott om de inte fick drogerna på annat sätt.John var ju en bussig läkare som försökte hjälpa sinakrångliga patienter på bästa sätt. Snart märkte han aktdet här var en tveeggad hjälp och vägrade skriva ut åt enknarkare, som då hämnades genom att anmäla Takmanför medicinalstyrelsens disciplinnämnd. Så småningomfick John en kritisk erinran från styrelsen.

– Det där tog John väldigt hårt. Han tog ett parveckors semester och skrev ihop ett långt försvarstal,som publicerades i Läkartidningen 1963. 1 skrivelsendär han åberopade den amerikanske sociologen Linde-smiths teorier om liberal narkotikapolitik pläderadesför legal narkotikaförskrivning i Sverige.

– Den andre nyckelpersonen var förlagsredaktörenFrank Hirschfeldt. Han knöts 1964 till den borgerliga,kulturradikala tidskriften Origo. Driftig som han varförsökte han få tag på en panggrej och fastnade förnarkotikafrågan. Han skrev en artikel där han angrepden restriktiva narkotikapolitiken. För detta fick han enklapp på axeln i ett litet ledarstick i Dagens Nyheter

150

och så var det hela igång! Hirschfeldt bildade sedansnart RFHL med Takman som medlem nr 1. Naturligt-vis var de övertygade om att de stod upp för en radikaloch progressiv sak.

– Popradikalismen har många rötter, men självahjärteroten kan spåras tillbaka till ungliberalernas Sex-mässa i Medborgarhuset i Stockholm 1963. Där öppna-des slussportarna för porrvågen och massageinstituten.Knarkliberalismen, den fria förskrivningen och fång-verksamheten, KRUM-aktiviteterna kom i centrum förde popradikalas uppmärksamhet. Hirschfeldt möttestark förståelse hos sådana som Bo Strömstedt på Ex-pressen, Stig Jutterström på Aftonbladet, Janerik Lars-son på Kvällsposten och Roland Hjelte på SverigesRadio. Tongivande grupper ställde sig bakom detta ny-startade Riksförbund. Svenska kyrkan välsignadeverksamheten med ett första anslag om 50 000 kr.

– Stora bidrag gav snabbt RFHL möjlighet att an-ställa personal. Därtill lade man beslag på hela sekreta-riatet för medicinalstyrelsens nybildade narkoman-vårdskommitte; Hirschfeldt blev t ex biträdande sekre-terare. Gruppen saknade kunskaper om narkomani,men fick i massmedia ständigt utpeka expertisen somovetenskaplig och senil. Jag själv som arbetar mednarkomaner sedan 1954, blev utnämnd till "reaktionärpolisläkare" och mobbad i nästan hela massmedia-apparaten.

– När situationen bakom kulisserna började bli kao-tisk 1967 trummade RFHL ihop ett kändisgarnityr, somman valde in i styrelsen. Där hamnade Bror Rexed,pastor Ingemar Simonsson, Skå-Jonsson och mångaandra. En kväll ringde mig polismästare Luning ochfrågade om jag visste vad RFHL var för någonting. Dehade bett honom vara med i styrelsen.

151

– Egentligen är det märkligt att inte den då fortfaran-de starka ämbetsmannakonservatismen ledde till attmyndigheterna tog avstånd från knarkliberalismen. Detnya var att massmedia steg in och vände på steken. Ioch med kampen för den legala förskrivningen framstårmassmedia som den nya, starka statsmakten. Dagensbyråkrati består till stor del av partigängare av andraoch tredje sorteringen. Vi har fått ett systern som stårsvagt gentemot maktapparaten och opinionsbildnings-industrin. Många högre ämbetsmän sneglar hela tidenängsligt på massmedias reaktion och kampanjer. Detverkar som om press och tv nu har tagit över styrningenav samhällsutvecklingen.

Drogliberalismen dog inte ut i och med att den legalaförskrivningen kollapsade. RFHL lyckades distanserasig från fallisemanget. I dag drivs kampanjen mot be-handlingsskyldighet för narkomaner: RFHL säger sigvara en intresseorganisation för missbrukarna. Nils Be-jerot har konstant stått i skottgluggen för RFHL ochdess allierade.

– Grunden för knarkliberalernas felanalys är symtom-teorin – tanken att knarkandet bara är ett symtom påbakomliggande "orsaker" som måste redas ut förstinnan man kan ta itu med missbruket. Några anser attdet är tidigare missförhållanden i individens liv sommåste redas upp, andra anser att det är missförhållan-den i samhället som måste ordnas upp och att det ärmeningslöst att göra något åt missbruksbeteendet förr-än man skapat ett bättre samhälle.

– Men det finns en avgörande kvalitativ skillnad –som min bakgrund i marxistisk dialektik gjort migobservant pa – mellan den fas då ett narkotikamissbruk

152

uppstår, och den fasta, nästan tvångsmässiga beroen-defasen. Symtomteorin kan endast till en del förklaravarför ett missbruk inleds, men aldrig varför beroendetinträder och sedan styr individens beteende.

— Under lång tid gjorde jag misstaget att enbart ut-trycka mig i socialmedicinsk terminologi. Jag ville inte— beroende på min avsmak för den popradikala soppanoch över partipolitik överhuvudtaget sedan jag tagitmin Mats ur skolan 1963 -använda ett politiskt språk.Samtidigt bygger emellertid min debattmetod, kanskebetingat av min karaktär, på aggressiva och spetsigaformuleringar. Metoden har fyllt den avsedda funktio-nen: att polarisera debatten och slå ut charlatanerna.

— Jag har inte velat binda mig i kommitteer och styrel-ser utan velat stå helt fri för att kunna utdela nålstick åthöger och vänster. Att det är en arbetskrävande strategihar jag sannerligen fått erfara. Omkring 1970 var lägetsom svårast — då varjag nästan ensam i båten. Därefterhar ju opinionen börjat svänga ordentligt. Nu börjar jagfå förlig vind, och det känns nästan genant! Så lätt börman inte ha det; man kan tappa kursen.

— Det finns, i mitt tycke, något grundläggande felak-tigt eller ofullständigt i vänstern analyser av samhälls-systemet och staten. Samhället är inte identiskt medstaten. Samhället är medborgarna, de valda ombuden,skattebetalarna — kort sagt, det arbetande folket. Dettafolk blir i dag utsuget inte bara från toppen, av enparasiterande grupp på några procent, överklassen,utan också från botten, av en kanske lika stor parasite-rande grupp av trasproletärer — skojare, tjuvar, inbrot-tare, langare, bordellkungar. Dessa två skikt har också,väl att märka, mycket likartade tänkesätt: att sko sig påandras arbete och slit.

— Hela den nu så populära terapivågen baserar sig på

153

lättvindigt och ytligt tänkande. Människornas socialaproblem skall lösas genom att de får prata eller skrika utnågra gånger hos det moderna prästerskapet, terapeu-terna. Trots att jag är ateist tror jag att de gamla biktfä-derna gjorde större nytta. Man bortser lätt från att godabeteenden är mycket resistenta och att det tyvärr för-håller sig på samma sätt med destruktiva och felaktigabeteenden. Ju längre ett asocialt beteende har accepte-rats – där det kanske har börjat med att lillgrabben lärtsig utnyttja och terrorisera sin osäkra, ensamståendeoch villrådiga mamma, sedan skolk, sniffning, vandali-sering, småbrottslighet osv till grövre brott – destosvårare blir det att korrigera det inlärda. Den storaliberalistiska synden är att inte korrigera felaktigabeteenden på ett så tidigt stadium som möjligt!

Nils Bejerot har i många år framställts som reaktionäroch stollig; en framgångsrik kampanj. Till för bara ettpar år sedan var vi själva övertygade om att Bejerotshuvudbidrag till narkotikadebatten var att föreslå inrät-tande av koncentrationsläger för knarkare i skärgår-den. Vi har lyssnat noga efter tvetydigheter och aukto-ritära grundvärderingar. Sådana står inte att finna i varesig Bejerots skrifter eller i hans snabba konversation.Sanningen är att Bejerot är fast förankrad i en gammalradikal och humanistisk tradition. Den radikalismenrymmer givetvis sina brister – tydliga i den sovjetorto-doxi som Bejerot bröt med redan 1956. Den liberalaradikalismen som under 60-talet och framgent gjort sigbred inom socialdemokrati, kommunism, massmediaoch hos framträdande opinionsbildare har emellertidbäddat för tilltagande socialt förfall. Den totala frihets-ideologin gynnar bara de starka och det bara för en tid.

154

Nils Bejerot summerar sin syn på liberalradikalismen,och pa framtiden:

– Jag är på en gång utvecklingsoptimist och pessimist. Igrunden är jag en litet naiv person, som tror att allt kanordna sig till det bästa med litet god vilja. Men, som alltutvecklar sig för närvarande i Sverige, barkar det åthelvete! Utvecklingen glider snabbt mot kaos – men detfinns tillräckligt starka grupper som inte kommer attacceptera den ändstationen. Det talar för att det snartkommer att växa fram en kraftig reaktion med brettfolkligt stöd: En ny form av fascism under "demokra-tiska former" kan bli svaret. Enda alternativet är attvänsterkrafterna skulle gå in och hinna styra utveck-lingen från katastrofkursen. Det dystra, det verkligtallvarliga, är att jag ingenstans i historien kan finnanågot exempel på att vänstern lyckats med detta. Förfem–sex år sedan besökte jag New York och lärdekänna South Bronx. Där finns stora områden som är sånedgångna, så förslummade och fyllda av brott ochmänskligt förfall att inte ens polisen vågade sig dit.Skall vi bryta den utvecklingen här så krävs det för detförsta att man upptäcker verkligheten, för det andravågar tala klartext om den och för det tredje på bredfront gör något åt eländet.

– Popradikalismen har blivit vänsterns testfråga.Klarar den inte den kan vänstern lika gott söka medlem-skap i någon begravningsförening!

155

Vanlig värd är inte nogför att göra folk av knarkare

Gnistan är kanske den vänstertidning som visat detstörsta intresset för missbruksfrågorna. Denna intervjuhar gjorts av Stefan Lindgren och publicerades den 12januari 1979.

1969 startade eldsjälen K A Westerberg Hassela-kollektivet utanför Hudiksvall. I tio år har man medlysande resultat omskolat knarkande ungdomar. Detspeciella med Hassela är dels att vistelsen där inte är"frivillig" – ungdomarna får välja mellan ungdoms-vårdsskola och Hassela. Hassela är alltså inget knar-karhotell, där knarkaren vilar upp sig och kommer ochgår som det behagar. Väl på Hassela genomgår ungdo-marna hårt arbete, träning i att fungera tillsammansutan knarkarens destruktiva beteenden och med hårdapolitiska diskussioner för att beröva knarkandet all gla-mour.

– Tanken på Hassela vaknade hos mig 1968, säger K AWesterberg till GNISTAN. På Viggbyholmsskolan därjag just då var tillsynslärare satt Nils Bejerot i styrelsen.Vi hade drabbats av en av de första knarkarepide-mierna. Vi brukade gå på skolgården och diskutera,Nils och jag. Utan vidare kan jag säga att utan stödetfrån Nils Bejerot och journalisten Gun Zacharias såhade Hassela aldrig blivit av.

– Idag är det fem gårdar som ingår i samlingsbeteck-ningen Hassela-kollektiven. Vi märker också att allt

156

fler kollektiv, som t ex det tidigare RFHL-domineradeRätansgården, nu försöker tillämpa våra principer. Del-vis är det tecken på en frontförändring, att fler stödervår linje. Men i många fall är det bara snack. Man lånarvissa av våra fraser men förmår inte omsätta vår peda-gogik i praktiken.

K A Westerberg och jag knöt våra första kontakter1968, säger Nils Bejerot. Då gällde det att bekämpa enmikroepidemi på 12 ungar, mest med överklassbak-grund, som hade blivit sprutnarkomaner. K A och jagvar helt överens om hur det skulle tacklas. Iden omnågot slags lägerskola för knarkande ungdomar hadejag diskuterat i en artikel några år tidigare. I USA fannsett knarkarhem som hette Daytop som tidigt användeliknande metoder som Hassela.

– Men iden fick inget stöd hos myndigheterna. Bar-navårdsnämnder och socialstyrelsen sa nej. K A fickingen borgenär för att köpa den gård han behövde.RFHL hade då redan startat behandlingshem och derasmetoder var de som premierades. Vi tryckte på behand-lingsskyldigheten som det avgörande. Mina erfarenhe-ter av narkomaner, som sträckte sig tillbaks till 1954, saatt den s k frivilliga vården till och med var sämre äningen vård alls. Det stora felet som då allmänt gjordesvar att betrakta narkomanin som en sjukdom. Mennarkomani är inte en sjukdom utan ett inlärt beteende.Detta kan inte brytas med vanlig vård utan med enomskolning som ändrar inlärda beteenden.

– Vad vi kan lära från Hassela är att tvång ellerbehandlingsskyldighet är en nödvändig men ej tillräck-lig förutsättning fören lyckad behandling. Ungdomarnatas in på Hassela med stöd av barnavårdslagen. Miss-sköter de sig är alternativet ungdomsvårdsskola. Men

157

tvånget på Hassela är ju inte lika med isolering, säker-hetsbälten osv. Det är ett tvång med ett positivt inne-håll. På samma sätt som vi har skoltvång i det härlandet, vilket av de flesta upplevs som självklart ochriktigt.

– Hassela skulle inte ha fungerat om inte behandling-en fyllts med ett vettigt innehåll. Här har det varit ensocialistisk skolning av ungdomarna, men i och för sigskulle nog behandlingshem med en kristen ideologikunna uppnå goda resultat. En del borgerliga kollegertill mig gillar förstås inte det här med den socialistiskaskolningen. En del tycker rentav att det är bättre omungdomarna fortsätter att knarka än att de blir knark-fria socialister!

– Från staten och RFHL fortsätter man att premierade pratologiska hälsobrunnar som drivs i framför alltRFHLs regi – trots att några positiva resultat inte kun-nat dokumenteras. Men nu börjar lyckligtvis även per-sonal på RFHL-gårdarna tänka om.

Den syn som du har förfäktat pa tvånget i bl a narko-manvården, håller inte den på att slå igenom nu och enviss omorientering ske också av statens politik?

1965–75 ägde den mest intensiva liberaliseringsvågenrum i Sverige. Då sänktes t ex gränsen för omhänderta-gande enligt barnavårdslagen (BvL) från 21 till 18 år.Därefter har det sakta skett en tillnyktring.

– I socialutredningen som lades fram för ett par årsedan föreslog man ursprungligen att allt tvång – bådemot vuxna och barn – skulle avskaffas. Detta komaldrig till offentligheten för professorn i socialmedicin,Gunnar Inghe, ingrep och avstyrde detta dåraktiga för-slag. Utredningens förslag begränsades då till att allt

158

tvång mot vuxna skulle avskaffas. Eftersom dengenomsnittliga debutåldern för kvinnliga narkomanerär 18,5 år och 20,5 för manliga, innebär det att de flestanarkomaner har fullständig frihet att fortsätta knarka.

– Bakgrunden till förslaget var att den gamla nykter-hetsvårdslagen (NvL) ansågs mycket dålig. Det var denockså på många punkter, men den fungerade ändå somen broms i utförsbacken. Nackdelarna var att alkoho-listernas "hemfallenhet", dvs beroende, först måstebevisas innan några åtgärder fick vidtas, viket kundevara ganska svårt. Samt att åtgärderna var ganska for-mella – frivilliga råd, övervakning, varning, resolutionför inläggning på anstalt och s k vilande resolution.Efter två till sex månaders vistelse på anstalt kom alko-holisten hem och söp igen.

– Men fördelarna var att alkoholistens lever i alla fallfick vila upp sig några månader när han tvingades göraåtta nyktra arbetstimmar. Familjen fick samtidigt vilaupp sig.

– Som regel kom dock åtgärderna för sent och manhade inte funnit någon effektiv behandlingsteknik.Mest rörde det sig om en passiv förvaring på anstalter-na.

– Effekten av att man slutade använda NvL blevdock katastrofal. När allt tvång avskaffades enligtsocialutredningens intentioner började man hitta alko-holisterna ihjälsupna i sina lägenheter, i rivningskåkaroch sopcontainers.

– I detta läge såg statsmakterna ingen annan utväg änatt låta psykvården ta hand om alkoholisterna. Enligtett aktuellt lagförslag ska nu det psykiatriska tvångetutvidgas för att lättare kunna användas mot alkoholis-ter och narkomaner. Vanliga alkoholister utnämns tillpsykotiska, dvs sinnessjuka.

159

– Men de är inte sinnessjuka och mentalvården harabsolut inget att ge dem. Och hur ska alkoholisten ifortsättningen våga söka akutsjukvård för svåra absti-nensbesvär om han riskerar att tvångsintas på mental-sjukhus?

– Utöver det utökade psykiatriska tvånget har såfolkpartiregeringen föreslagit införandet av en fyraveckors tvångsbehandling av narkomaner och alkoho-lister inom sjukvården. Men rätten att fatta beslut harlagts på enskilda läkare, inte på socialvården och läns-rätten som tidigare. Rätten att ingripa måste vara för-bunden med skyldighet för någon myndighet att ingri-pa, men så är det inte i regeringsförslaget.

Många av dina meningsmotståndare har idag tystnat.Hur tolkar du det – har de gett upp?

– Läget är en smula förvirrat. Man håller på med enoffensiv och så finner man plötsligt att fienden harförsvunnit. En del av de ledande RFHL-arna håller jagdock för intellektuellt ohederliga–de ligger i bakhåll föratt kunna köra fram sin knarkliberalism vid första bästatillfälle. Debattläget just nu visar väl bara att Hasselaserfarenheter och den linje som drivs av RiksförbundetNarkotikafritt Samhälle fått gehör.

– Men många har helt enkelt ändrat uppfattning. Dehar sett att det inte räcker att angripa producenter,uppköpare, kurirer, grossister och langare. Den enda imissbrukskedjan som är oersättlig är missbrukarensjälv. Än har Gyllene Triangeln i Sydostasien inte sla-gits ut från knarkproduktionen. Opiefälten i Mexicogiftbesprutas med flyg efter satellitfotografering. Menhela tiden skapas nya källor. Just nu är det kokainetsom blivit en större gröda än till och med kaffet i Colom-

160

bia. Och syntetiska droger som är 40 000 ggr starkareän morfin kan lätt tillverkas i vilket land som helst. Vimåste alltså gripa oss an missbrukarna här hemma.

Ett av dina förslag är att narkomaner ska berövasrätten till sjukpenning, socialbidrag, förtidspensionosv. Skulle inte det innebära att knarkarna bara snab-bare drevs ner i misär?

– Som det är idag premieras knarkaren på Olika sätt.Han behöver inte arbeta för brödfödan. Han befriasfrån värnplikten osv. Vi kommer inte åt missbruket ominte missbrukarens kriminella beteende beivras. Möj-ligheten finnsju redan i lagen som säger att varje illegalbefattning med narkotika ska leda till påföljd. Tar poli-sen en narkoman med en kapsel knark på sig borde detalltså enligt lagens bokstav också leda till ansvar.

– Idag pytsar socialvården bara på knarkarna enmassa pengar. Socialarbetarna borde i stället säga "Viställer upp, men bara om du ställer upp. Gör du inte dettänker vi inte ge dig några pengar." Den knarkare,somvägrar att medverka till sin rehabilitering ska inte hellerfå några pengar till fortsatt knarkande.

– Vi måste förstå att socialvården, läkarna och sjuk-vården idag är huvudproducenter av narkomaner ochalkoholister genom lättvindiga sjukskrivningar. I Sveri-ge har det blivit en obalans mellan rättigheter och skyl-digheter när det finns storarbetsplatser där 40 procentär sjukskrivna i genomsnitt på fredagarna. Arbetsmora-len undergrävs med nödvändighet om man får 90 pro-cent av sin lön för att ligga hemma i sängen. De meransvarskännande får arbeta in vad de andra lever upp.

– Problemet är nu att de bötesstraff som finns intefungerar. Kriminalvården är ett ekorrhjul av åtalsefter-gifter, villkorliga domar, anstaltsvistelse som i prakti-

161

ken blir ett universitet i kriminalitet.– Här skulle den gamla nykterhetsvårdslagen kunna

utvidgas för att även gälla narkomaner. Och jag skullevilja införa samhällsnyttigt arbete som en lämplig på-följd. Det kan vara t ex skogsarbete. Alla vet ju attböter är ganska verkningslöst som straff. DirektörStenriks firma betalar parkeringsböterna åt honom,men för Kalle Fattig kan de vara mycket kännbara.Däremot skulle en dags skogsröjning säkert få bådeDirektör Stenrik och Kalle Fattig att parkera rätt.

– All brottslighet utom vissa få undantag är i principvinningsbrott, dvs försök att leva gott på andras bekost-nad. Körjag för fort i trafiken är det ett försök att vinnatid och pengar till priset av ökade risker för mina med-människor. Straffen borde skjuta in sig på detta. Idagtror man istället att brottslingen ska kunna ändras omman pratar med honom. Här har vänstern spelat ennegativ roll genom att betrakta brottslingen, i allmänhetsom ett offer för kapitalismen. Många av de som ärkriminella idag skulle vara kriminella också i ett socia-listiskt samhälle.

– Förhållandena i dagens kriminalvård är rent upprö-rande. Stora knarklangare får frigång efter några måna-der. På samhällets bekostnad kan de ta akademiskaexamina medan deras studiekamrater ådrar sig storastudieskulder. Ja, fängelsevistelsen kan till och medtillgodoräknas som merit vid ansökan till spärrad ut-bildning!

– Jag pläderar inte för en återgång till forna tiderskriminalvård med stränga moraliska förkastelsedomaroch ett hämndtänkande, där brottslingen på ett vettlöstsätt skulle sättas åt. Men när Sverige gjorde upp meddetta arv slog det över i ultraliberalism. Nu måste vihitta en vettig syntes.

162

"Hellre en styrd reaktion idag än en otyglad reaktion iframtiden " , har du och Hassela sagt. Vad menar- du?

— Jag gillar inte uttrycket. Jag pläderar inte för någonreaktion alls utan för en progressiv aktion. Läget är nusådant att de katastrofala följderna av drygt ett årtion-des ultraliberalism mognar ut. Det mogna äpplet kom-mer antingen att plockas av reaktionärer som vill utkrä-va "hämnd" på knarkarna och tjyvarna. Eller ocksåförmår vänstern, som ser narkomanen och tjyven somfelinlärd, att ta ledningen.

Man kan dra en parallell med -de fyras gäng" iKina. En liten kulturradikal klick har haft makten. Ikraft av sina positioner i framför allt massmedia har dekunnat dominera trots att den störa folkmajoriteten intedelat deras värderingar. I Sverige har "de fyras gäng" inarkotikafrågan varit redaktör Frank Hirschfeldt, dok-tor Sven-Erik Åhström, hovrättsfiskalen Ingemar Rex-ed och doktor John Takman. De var hjärnorna bakomden knarkliberala vågen.

— Jag tror att vänstern kanske kommer att hinnanyktra till i tid. Från höger ser vi hur Gösta Bohmantalar om att liberalismen är ledstjärnan för hans parti.Hellre ser jag då en äkta konservativ, för 99 procent avalla nya ideer är fel. En sund skepsis mot nya ideer hadepå 60-talet kunnat hålla RFHL tillbaka. Liberalismensönskan om att maximera individens frihet är den ideolo-gi som spelat den dominerande rollen i förfallet, förmånga har glömt att friheten måste ledsagas av ansvar.

— Men visst kan det också tänkas att en svensk Glist-rup hinner före. Att stoppa knarket och brottsligheten,kapa de höga skatterna osv är krav som 75—80 procentav folket stöder.

163

Narkotikafrågan idag

Detta är en skriftlig intervju för Liberal Debatt (januari1981), begärd och genomförd av tidskriftens medarbe-tare Solveig Wollstad-Sundvall, jurist från Malmö. In-tervjun går i tryck samtidigt med denna volym.

Vilka är de viktigaste ,frågorna och tendenserna i nar-kotikautvecklingen i dag?

Den mest aktuella av de viktiga frågorna är den lagstift-ning som skall följa efter avskaffandet av nykterhets-vårdslagen: 1981 skall det avgöras om vi under detnärmaste decenniet skall fortsätta att premiera supan-det och knarkandet i riktning mot kravlös förtidspen-sion och individuell undergång eller om vi skall vågahävda att missbrukaren skall ha skyldighet att medver-ka till sin egen rehabilitering.

Ännu viktigare är frågan om vilken strategi samhälletskall föra i kampen mot narkotikabrottsligheten: Omman skall fortsätta att främst försöka kapa toppskottenpå narkotikabrottslighetens enorma träd — vilket histo-riskt aldrig någonstans lett till bestående framgångar—eller om man skall börja kapa rottrådarna till trädet. Detsenare innebär att se till att gatulangarna och missbru-karna själva får ta konsekvenserna av att de dagligengöder den organiserade brottsligheten genom att befat-ta sig med illegala droger och dessutom huvudsakligenfinansierar det dyrbara nöjet genom en omfattandeegendomsbrottslighet. Först när man rullat upp syste-

164

met nedifrån har man någonsin vunnit bestående fram-gångar i denna kamp.

En viktig tendens att notera är att haschet nu sprittsöver hela landet och in i alla samhällsskikt och nuförekommer bland unga läkare, jurister, lärare och so-cialarbetare för att inte tala om publicister och under-hållningsfolk. Haschet erövrar sakta samhällskroppenunderifrån och inifrån och växer som en smygandecancer.

Du har nyligen dömt ut de åtgärder som görs inomsocialvården mot missbruk som otillräckliga. Vill Duförklara detta närmare?

I och med att nykterhetsvården integrerades med bar-navården och den övriga socialvården kom den i prakti-ken att elimineras. Detta var dels en följd av teoretiskdimbildning, dels av kommunreformerna II–IV, där ca10 000 förtroendevalda nämndledamöter rationalisera-des bort och socialvårdssystemet samtidigt byråkrati-serades. Eftersom socialarbetarna inte har något behovav missbrukare och försörjningen av dessa överfördesfrån den kommunala socialvården till försäkringskas-sorna och riksförsäkringsverket tappade samhälletgreppet om missbrukargrupperna, som snabbt växteoch nu översvämmar stora sektorer inom sjukvården.Men där kan man bara behandla komplikationer ochnödtorftigt fräscha upp missbrukaren för nästa miss-bruksperiod. Ju mer man satsar med nuvarande strategidesto värre blir med nödvändighet missbruksläget isamhället.

Du har också ställt Dig kritisk till Rikspolisstyrelsensförslag (SPANARK) om att få ytterligare befogenheter

165

som möjligheter att avlyssna privata bostäder, att köpaknark etc för att säkra bevisning i kampen mot deninternationella narkotikabrottsligheten. Vill Du förkla-ra detta?

SPANARK bygger på den aldrig någonsin annat äntillfälligt framgångsrika strategin att försöka slå utknarkhandeln genom att kapa topparna. Därtill kom-mer rättssäkerhetsaspekterna: Eftersom strategin ärdömd att misslyckas kommer polisen ideligen att krävaallt större befogenheter och allt mer avancerad spa-ningsutrustning i fåfäng förhoppning att kunna kapaträdet uppifrån. Men även om man inledde satellitspa-ning och ålade alla misstänkta personer att bära rödtoppluva och därtill fäste radiosändare i stålband runthalsen på dem, skulle denna strategi inte kunna lyckas.Men förberedelserna för en polisstat har man då lyckatsmed.

Samtidigt har Du förespråkat att polisen hårdare skallbearbeta gatumarknaden och det personliga innehavetav narkotika? Innebär inte det att de enskilda missbru-karna får sitta emellan?

Den enskilde knarkaren är den ende som är oersättlig ihela systemet från odlaren/producenten, uppköparen,förädlaren, lagerhållaren, finansiären, kuriren, gross-handlaren, småhandlaren, storlangaren, smålangarentill konsumenten. Därför måste motåtgärderna innebä-ra att det skall bli så besvärligt, obehagligt och riskfylltatt knarka att nyrekryteringen dämpas kraftigt och fan-flykten från missbrukarkretsarna tilltar. Man behöverinte tillgripa hårda straff för det: Innehav av ett pargram hasch skulle kunna rendera ett par dagars löv-

166

krattning på närmaste kyrkogård eller liknande. Inne-hav av mindre försäljningskvantiteter skulle ge alterna-tivt några månaders fängelse eller en längre rehabilite-ringsträning enligt Hassela-modell. Men storbovarnaskall man naturligtvis låsa in ordentligt även enligt den-na strategi. Erfarenheter från en lång rad länder visaratt majoriteten av missbrukarna vid en strikt och konse-kvent narkotikapolitik lägger av av blotta förskräckel-sen – utan vare sig straff, vård eller terapi!

Varför är Du negativt inställd till frivillig vård av miss-brukare?

Frivillig vård för missbruk söker man när komplikatio-nerna blir så stora att man inte längre klarar av missbru-ket. Den frivilliga vården kommer därför ofta att funge-ra som rundsmörjning för gamla bilar– den underlättarfortsatt hårdkörning. Däremot understödjer jag livligtatt folk frivilligt går in i ett behandlingsprogram sommissbrukaren kontraktsmässigt är bunden av tills hankommer på fötter igen. Men sådana förpliktelser villmissbrukaren inte veta av – han motsätter sig varjeform av vård som utesluter fortsatt missbruk. Så frivil-lig missbrukarvård framstår för mig som en förvillelsepå gränsen till ett dåligt skämt – ungefär som frivilligkriminalvård. Det är klart att man kan tänka sig enhjälpinstans dit de tjuvaktiga kan vända sig för att fågoda råd om hur de skall bli ärligare och där falskdekla-ranter skall hjälpas att bli mer solidariska med samhäl-let. Tanken kan för en tid värma en idealist men han blirsnart kall om fötterna.

Du har en syn på missbruk som av många uppfattassom pessimistisk. Kan det bero på att Du i Ditt arbete

167

som psykiater åt polisen i Stockholm bara ser de miss-lyckade fallen?

Jag är inte alls pessimistisk beträffande rehabiliteringenav missbrukare. Redan 1965 skisserade jag i Läkartid-ningen (nr 52) och utvecklade i detalj i Narkotikafråganoch samhället (Aldus 1968) vad som sedan blevHassela-linjen i behandlingen av unga missbrukare.Men jag vet att behandlingskrafterna sammantagnamåste vara starkare än kraften i drogbegäret för att manskall nå framgång, och drogbegäret är ofta starkare änsexualdriften! Vi skall alltså skilja på pessimism ochrealism i behandlingsfrågan.

Varför förespråkar Du behandlingsskyldighet för miss-brukare?

Därför att jag inte kan acceptera att missbrukaren skallha rätten till sin egen undergång, i varje fall inte påsamhällets bekostnad. Rättigheter och skyldighetermåste balanseras i ett civiliserat samhälle.

För allmänheten är det svårt att förstå att Du bekämpa-de det s k LPV förslaget som förre socialministernGabriel Romanus lade fram, trots att det skulle ha givitgoda möjligheter till tvångsvård av missbrukare. För-klara!

LPV-förslaget led av en rad allvarliga felkonstruktio-ner: För det första skulle alkoholister och narkomanerjämställas med sinnessjuka och tvångsomhändertas avläkare (inte av folkvalda nykterhetsnämnder), delsskulle de inkvarteras på mentalsjukhusen, som inte kangöra mycket för missbrukaren, och dels skulle tvångetnärmast gälla avgiftning. Men avgiftning behöver man

168

inte tvinga folk till, det söker de som regel själva när deinte orkar med missbruket längre. Vad ett meningsfullttvång bör sättas in för är att stadga upp en fortsattnykterhet. Men för detta krävs inte i första hand om-händertaganden och frihetsberövanden utan det kan istor utsträckning vinnas genom ålägganden, föreskrif-ter, stöd och övervakning. Tvånget i sig garanteraraldrig framgång i behandling av missbrukare, och dåligttvång är sämre än inget tvång alls, men ett vettigt ochkonstruktivt tvång är i de flesta fall en nödvändig meninte tillräcklig förutsättning för att få missbrukaren påfötter. Och motåtgärderna skall principiellt sättas intidigt i missbruksutvecklingen, inte som enligt LPV-förslaget först när missbrukaren redan är utslagen ochinvalidiserad.

Hur skall en god lagstiftning om behandling av miss-brukare se ut?

Det skulle tarva en hel bok att reda ut detta, men jag hartagit upp frågan i flera av mina böcker i narkotikafrå-gan. Ett bra förslag har också tagits fram av den s kAlternativutredningen under ledning av Jan Carle ochJonas Hartelius.

Varför kallar Du ofta Dina motståndare för "knarklibe-raler"?

Därför att de aningslöst förordat eller stött en ultralibe-ral drogpolitik: Se närmare Narkotikafrågan och sam-hället (Aldus 1968).

Du talar ofta om människor och särskilt om missbruka-re som om de var luststyrda automater? Tillerkänner

169

Du inte människan den minsta lilla idealitet eller egenvilja?

Jag menar att vi alla, både djur och människor, missbru-kare och missionärer, styrs av lust-olust-principen: Attvi försöker undvika olust och på sikt maximera lust ochtillfredsställelse i livet. Och idealitet och ett riktigt gottsamvete är några av de mest lustproducerande slicke-pinnar man kan suga på – och därtill socialt konstrukti-va. Däremot har aldrig någon idealist blivit så ideell atthan gift sig med den som ingen annan orkade med.Även idealiteten har sina gränser. Men visst har männi-skan en mycket "egen" vilja: Hon kan besluta sig föratt gå i kloster – om hon i stället kan förvänta sighimmelska fröjder som ersättning för försakelsen. Var-je missbrukare och varje otrogen människa kan natur-ligtvis omgående ändra sitt beteende om han verkligenvill – men han vill inte! Det är just denna bundenhet somomväxlande kallas beroende, kärlek, besatthet etc.

I debatten har Du ofta utsatts för svåra påhopp ochhätsk kritik. Det har t o m givits ut särskilda böcker ochspecialnummer vars huvudlinje varit angrepp på Dig.Hur upplever Du att vara så kontroversiell?

Påhoppen tar jag lugnt. Jag är dock inte mera kontro-versiell än att jag aldrig upplevt att folk inte förstår vadjag menar om jag får en hel studiedag på mig för attutveckla mina synpunkter. Olika uppfattningar i dessafrågor bottnar mest i olika erfarenhetsbakgrund. Alko-holister och narkomaner har alltid haft lättast att förståmig, medan överbeskyddade, övedagsplågade över-klassungdomar ofta missförstår mig. De har ju ingaerfarenhets- och referensramar att hänga upp analyser-

170

na i utan tappar dem på tårna. Det är ju klart att manskriker då.

Vilka är i dag de fyra fem viktigaste åtgärderna motnarkotikaproblemet?

1. Statsmakterna har inte lyckats få grepp om narkoti-kafrågan och ämbetsverken har opportunistiskt drivitmed i den till stor del massmediaproducerade knarkli-beralismen. Det måste alltså till en stark folklig opinionmot knarket. RNS—Riksförbundet Narkotikafritt Sam-hälle — med sina 4 000 medlemmar är spjutspetsen i detarbetet.

2. Narkotikalagstiftningen måste utformas så attmissbrukarna pressas ut ur missbruksmiljöerna ochsjälva grunden för den organiserade brottsligheten där-med krossas.

3. Alla samhällsorgan (skola, barnavård, ungdoms-vård, socialvård, arbetsvård, sjukvård, missbrukar-vård och kriminalvård) måste göra upp med den psyko-analytiskt influerade och paralyserande "symtom-teorin" och inse att beteenden formas av sina förvänta-de konsekvenser. I stället för att ursäkta destruktivaoch asociala beteenden skall de motverkas. Och manskall försöka stämma i bäcken för i ån är det ofta försent.

4. Låt oss återföra makten över den formella socialakontrollen till folket i periferin; tillsätt organ ute i degamla församlingarna och socknarna och mobiliseraåterigen 20—30 000 förtroendevalda människor ur denlokala valmanskåren in i dessa grannskapsorgan. Läggden makt som tidigare tillkom socknarna i dessa lokalaorgan och 'ge dem en egen självständig ekonomi, dvsåterupprätta den kommunala och lokala demokrati

171

som gick förlorad genom kommunreformerna 1952–72.5. Försök förmå allt fler – oberoende av partisympa-

tier – att ta del i det politiska livet och försök stimulerafolk att sätta sig in i drogfrågorna. De är stora och tungamen smått fascinerande. En god början är att prenume-rera på RNS tidskrift Narkotikafrågan, som kommermed fyra nummer per år. 40 kr på pg 40 96 10-3 är alltsom behövs för att få fotfäste i frågan.

172

Organiserad brottslighetresultat av knarkpolitiken

I början av januari 1981 gjorde TT-journalisten KennethAhlborn en s k söndagsintervju som infördes i ett 60-taldagstidningar omkring den 1 l januari. Även om textensåledes redan är vida spridd förtjänar den en plats isamlingen för aspekterna på konsekvenserna av denhittills förda narkotikapolitiken.

Var tredje person som söker upp en akutmottagning gördet på grund av missbruk av alkohol eller narkotika. Ivar fjärde sjukhussäng ligger en missbrukare och på depsykiatriska avdelningarna är var tredje patient miss-brukare av droger.

— Ändå är inte detta den allvarligaste konsekvensen avden narkotikapolitik som förts under 60- och 70-talen,säger Nils Bejerot, professor och lärare i socialmedicinvid Karolinska institutet i en TT-intervju. Än allvarliga-re, och ett dödligt hot mot rättssäkerheten, är att denskapat en organiserad brottslighet, som kunnat byggaupp enorma ekonomiska resurser genom narkotika-vinster.

— Även om vi radikalt förändrar vår narkotikapolitikskulle vi ändå ha den organiserade brottsligheten kvar,som lätt kunde gå in i nya branscher med sina pengar.Detta blir det bestående monumentet över vår tids nar-kotikapolitik.

173

Grunden till denna, enligt Bejerot, ultraliberala narkoti-kapolitik som förts under de senaste 20 åren lades redanunder 50-talet.

– Det var då man började undergräva den gamla allmo-geföreställningen att folk skall sköta sig, ha ett jobb,inte supa på gatorna, inte skolka från skolan osv. Enklasjälvklara regler som respekterats i tusentals generatio-ner började mystifieras. Psykoanalytiska förklarings-modeller överfördes till beteenderubbningar som nar-komani, vilket inte har något alls att göra med neuroser.

– Det första stora misstaget på riksdagsnivå gjordes1954. Då kom narkotikafrågan för första gången upp ien interpellation av folkpartisten Einar Rimmerfors.Han hade läst i kvällstidningarna om narkotikamiss-bruk i konstnärskretsar. Dåvarande inrikesministern,bondeförbundaren Gunnar Hedlund, inhämtade medi-cinalstyrelsens uppfattning och svarade att läget inteingav någon oro.

– Nästa stora misstag skedde 1965 då Frank Hirsch-feldt inledde sin fatala kampanj för legal utskrivning avknark. Den unge liberalen Ingemar Rexed och Hirsch-feldt tilläts leda narkomanvårdskommittens sekretariatför att utreda frågan. Ingen kom in i kommitten som intevar odelat för legal utskrivning.

– Under det första av de två åren som försöket pågickfördubblades antalet injicerande narkomaner. Kom-mitten avvecklades och ersattes av socialstyrelsens by-rå SN4.

– Den besattes enbart med folk från Rexeds ochHirschfeldts läger. Därifrån fick de inflytande över po-sitionerna i socialdepartementet och så småningom iLandstingsförbundet, men framför allt i Stockholmsstads socialförvaltnings narkomanvårdsenhet.

174

– Allt detta hade inte lyckats om de inte samtidigt fåttett kolossalt stöd av framför allt Dagens Nyheter ochspeciellt Kerstin Vinterhed, journalist på DN.

– Parallellt med den ultraliberala narkotikapolitikenskedde också porrexplosionen, vilken naturligtvis varsamma andas barn.

– Praktiskt taget alla inblandade i liberaliseringen avnarkotikan var människor från utpräglat konservativmiljö. De radikaliserades och blev ultraliberaler, menklädde sin föreställningsvärld i socialistisk terminologi.Uppenbarligen är en liberalisering av narkotika ochnarkotikamissbruk helt främmande för arbetarklassensvärderingar.

– Ungefär samtidigt med narkomanvårdskommittenbörjade en stegvis liberalisering från Riksåklagarämbe-tet av illegalt innehav av narkotika.

– Mot mitten av 60-talet kunde man ha 2–3 gramhasch på sig och ändå få åtalseftergift. 1978 fick manåtalseftergift för upp till 25 gram hasch och 50 påsaramfetamin.

– I dag har Sverige fler intravenöst injicerande nar-komaner och dagligrökande haschmissbrukare än nå-gonsin. Enligt polisens uppskattning togs över 11 tonhasch in i Sverige 1980 och över 300 kg centralstimule-rande droger.

Den sittande socialministern mäste väl sägas vara yt-terst ansvarig för narkotikapolitiken?

– Ja, men ännu har ingen socialminister lyckats sättasig in i problematiken.

– Dessutom har deras rådgivare sina rötter i den lega-la förskrivningen eller i traditionen runt den, så minist-rarna blir systematiskt felinformerade.

175

– Jag läste i en intervju med Karin Söder nyligen atthon tror att langarna fortfarande går omkring och bju-der skolungdomar på hasch för att få nya kunder. Vadskall man säga? Ytterst genant.

Bejerot talar om flera typer av drogberoende. En typkallar han kulturellt beroende, som inte innebär ettnormbrott utan är socialt accepterat. Alkoholismen iSverige och cannabinismen i Nordafrika är exempel påsådant missbruk.

Så finns den s k epidemiska typen av missbruk, dären nybörjare lär sig av en redan etablerad narkoman. Isådana fall är det alltid ett normbrott inblandat som närsvensken injicerar heroin och när muslimen drickeralkohol. Missbruket sprids som en epidemi, från narko-man till nybörjare, från land till land.

Det intravenösa missbruket är en sen företeelse ochär relativt lätt att kartlägga.

– Föga känt är att den amerikanska knarkepideminsbrohuvud i Europa är Sverige. Det första fallet av intra-venös injicering i Europa inträffade i Sverige, i bo-hemkretsar kring gruppen Metamorfos 1946. Det varamfetamin och gruppen höll till på Cafe Tunneln påVasagatan i Stockholm.

– Via två personer ur gruppen spred sig bruket kring1949 till kretsar utanför gruppen. Så vidare till kriminel-la kretsar och så till ännu vidare grupper. Från Sverigespreds missbruket till Finland 1965, Danmark 1966 ochNorge 1967.

– Haschet har en betydligt längre historia. I Europabörjade det användas i Paris i konstnärskretsar under1800-talet, men aldrig utanför dessa kretsar.

– Den förste som vi kunnat spåra som introducerade

176

cannabis i Skandinavien var en norsk-amerikanskjazz-trumslagare. Han hade med sig ett parti cannabis frånUSA och bjöd sina jazzkamrater kring 1947.

– Heroin och morfin, båda utvunna ur opium, varmycket exklusiva droger i Sverige ända in på 70-talet.Mot slutet av 60-talet började europeiska ungdomarfotvandra genom Nepal, främst för att röka hasch. Därkom de i kontakt med opium, som de smugglade hem ismå mängder.

– Kring opiet skapades en liten exklusiv marknad,och kring 1972 började man injicera heroin. 1976 komheroinet i stor skala, för att i dag vara lika vanligt somamfetamin.

– Ändå var polisen förvarnad. 1975 åkte chefen förSingapores narkotikapolis runt till västeuropeiska län-der och varnade för att de hemliga kinesiska s k triader-na förberedde en stor satsning på Västeuropa.

Hur har haschet fått en sådan enorm spridning i Sveri-ge?

– Det blev så snabbt en del av hela ungdomskulturen.Det hörde samman med skivindustrin, modet, massme-dia, popen och hela livsinställningen. Vuxengeneratio-nen var helt vilsen. Var det skadligt eller inte? Myndig-heterna låg lågt för att inte stöta sig med allt mäktigaregrupper.

– Och i dag är var fjärde fredlig haschrökare från 1967narkoman med tungt intravenöst missbruk.

– Det unika med haschet är att det som första narko-tikapreparat spritt sig till väletablerade akademiker,läkare och jurister. En generation som definitivt kom-mer att verka för en liberalisering.

177

Hur bör politiker och myndigheter verka för att stoppanarkotikan?

– Narkotikapolitiken måste vara folkligt underbyggd,bygga på en ordentlig opinion mot knarket. Det är enchimär att tro att polisen kan styra utvecklingen. Det ären falsk trygghet som statsmakterna har att ökade polis-resurser är lösningen.

– På denna folkopinion av sunt förnuft måste politi-ken byggas. Befattning med droger måste beivras. Vimåste få vettiga straffsatser, inte löjliga böter ellerskyddstillsyn som den praktiseras nu.

– Ålägg försäljarna socialt straffarbete, låt dem hug-ga skog, tvätta bilar eller liknande. Narkomanernasjälva bör erbjudas rehabilitering av Hassela-typ, medett klart tvång över sig.

– Aktioner i Kina och Japan visar att man bara be-höver ingripa mot 10–20 procent, resten slutar av purförskräckelse.

– Fast egentligen är jag pessimistisk. Troligtvis ärloppet redan kört. Italien kommer att kapitulera förstoch legalisera hasch och därmed i praktiken andra dro-ger. Kedjan brister i sin svagaste länk. Därmed måsteandra länder på sikt också legalisera narkotikan. Ochdet innebär välfärdssamhällets sammanbrott.

178

RML och statsapparaten .

RFHL, Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmiss-brukare, har sedan sin tillkomst 1965 och den makabrakampanjen för utskrivning av narkotika till missbrukareför injektion på egen hand, varit min huvudmotståndarei kampen fören vettig och konstruktiv narkotikapolitik ilandet. Eftersom organisationen numera väsentligensammanvuxit med byråkratin och statsapparaten är dethart när omöjligt att komma till rätta med de galenska-per organisationen under åren ställt till med i svensknarkotikapolitik och missbrukarvård. Då gruppen åter-kommer på många ställen i mina skrifter kan det vara påsin plats att göra den mera allmänt bekant. Denna redo-görelse skrevs för Narkotikafrågan (7/1979).

RFHL, Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmiss-brukare, är ett tidens barn som är värt ett närmarestudium ur många synpunkter. Här skall jag bara ta uppen enda aspekt – den successiva sammanväxningenmed statsapparaten. Det finns andra aspekter som ärännu mera anmärkningsvärda.

Föräldrarna var 60-talets anarko-liberalistiska pop-radikalism och den kommersialiserade massmediain-dustrin i skamlös förening. Nu när telningen vuxit uppoch in i statsapparaten och till 94,8 procent finansierasav bidrag från socialstyrelsen och andra statliga organ(RFHL-Kontakt 8/78) kan det vara skäl att i en snabb-skiss teckna uppväxthistorien, särskilt som RFHL medkarriäristers benägenhet gärna vill och ganska vällyckats dölja sitt ursprung.

Det hela började med att förre affärsmannen Frank

181

Hirschfeldt hade misslyckats i affärer och cityföretaget"Blusspecialisten" (som han drivit tillsammans medMats Hasselquist och stjärnmannekängen Lena Mad-sen) hade fått slå vantarna i bordet. Hasselquist gick tillEnskilda Banken där han blev PR-man, Hirschfeldtgick till förlagsbranschen. Där lärde han känna JanGillberg, nuvarande VD för Sveriges Marknadsför-bund. Året var 1964 och Hirschfeldt skulle hjälpa till-berg att få fart på den konservativa kulturtidningenOrigo. Där börjar dramat.

I Origo (6/64) angriper Hirschfeldt tillsammans meden statistiker, under den fiffiga rubriken "Medicin- ochstatistikmissbruk", en sammanfattning i Svensk Polis(2/64) av en utförlig rapport om narkotikabrottslighet,författad av rättspsykiatern Dan Sundberg och narkoti-kaåklagaren Sten Warholm. Originalrapporten, somvar ytterligt välinitierad, tycktes kritikerna inte ens haläst.

Hirschfeldt fick en klapp på axeln i ett ledarstick i DNoch därmed blodad tand. Efter en märklig radiodebatt idecember 1964 (utförligt refererad i min AlduspocketNarkotikafrågan och samhället 1968) blev det fritt frami liberala Expressen, där kultursidan blev plattformenför Hirschfeldts och den plötsligt uppdykande hovrätts-fiskalen Ingemar Rexeds gemensamma kampanj för enliberalisering av narkotikapolitiken och legalt knark åtmissbrukarna. Rexed hade fått sin politiska skolningbland ungliberalerna i Uppsala. Hirschfeldt belastadesinte av någon skolning alls.

Då Expressens förstasida (2613-65) meddelade att en17-årig gymnasist hade knarkat ihjäl sig samladeHirschfeldt i största hast redan samma kväll en handfullpersoner och bildade RFHL. Samma dag som pojkenbegravdes (6/4) ordnade man — med osvikligt sinne för

182

PR-effekterna – sitt första opinionsmöte i Medborgar-huset. Nu började det rulla fort. Som första bidragsgi-vare ställde Stockholms Stadsmission upp med 50 000kr till denna moderna motsvarighet till "Föreningen förVälgörenhetens Ordnande".

RFHL fick en flygande start, och dess krav på enliberalisering av narkotikapolitiken formligen bars framav en massmediavåg våren 1965. Redan efter ett parmånader hade man fått Medicinalstyrelsen på knä:Några RFHL-anslutna läkare fick tillstånd att börjaskriva ut knark " i tidigare inte tillåten utsträckning" åtinjektionsmissbrukare.

Medicinalstyrelsens ledning var omtumlad och för-virrad av debatten men försökte hålla sig väl med "opi-nionen", dvs RFHL som surfade på en flodvåg avvälregisserat "opinionsstöd" i massmedia: Den eneknarkaren efter den andre framträdde i press, radio ochTV och förklarade att äntligen hade det bildats en orga-nisation som kunde hjälpa narkomanerna till den endabehandling som var meningsfull: Rikliga mängderknark på recept direkt från apoteken, därtill gratis påsocialvårdens bekostnad. Toppenbehandling!

Sommaren 1965 stod det klart att narkotikafråganmåste "utredas" av statsapparaten. Så snart det börja-de knystas om detta traskade Ingemar Rexed upp tillgeneraldirektör Arthur Engel och ställde sina tjänstertill Medicinalstyrelsens förfogande som utredningssek-reterare. Friskt vågat är som bekant hälften vunnet.Engel, som var villrådig i det uppkomna läget, tackadeja "för det var ju bra att få tag på en intresserad ochtjänstvillig jurist". Rexed förklarade snabbt att detockså behövdes en biträdande utredningssekreterareoch föreslog nyvordne RFHL-ordföranden Hirschfeldtför uppgiften. Fräckheten firade fullständig triumf och

183

även Hirschfeldt anställdes av Medicinalstyrelsen; debåda kampanjbröderna från RFHL kom att utgöra nar-komanvårdskommittens sekretariat.

När själva utredningskommitten skulle tillsättas varrepresentanter från tull, polis och domstolsväsendesjälvskrivna. Därtill tog man med ett så stort antalläkare att de i frågan illa orienterade ämbetsmännenkom i minoritet. Men Rexed-Hirschfeldt såg nogsamttill att ingen läkare som var kritiskt inställd till denRFHL-initierade liberala narkotikaförskrivningen togsmed i kommitten, trots att praktiskt taget hela läkarkå-ren ställde sig undrande, skeptisk eller avvisande tillverksamheten.

Det gällde nu att handla snabbt. Man lyckades spän-na Sveriges Radio för ekipaget och Hirschfeldt blevrådgivare och medproducent till en serie knarkliberalaTV-program, enligt Sveriges Radio "TVs genom tider-na största satsning". Man styrde och ställde och såg tillatt de vilsna TV-journalisterna intervjuade "rätt" per-soner. Kritikerna förbigicks, klipptes ned till menings-löshet eller klipptes bort helt och hållet.

Genomslagskraften blev enorm. Våren 1966, efter ettår av blixtkrig mot förnuft och medicinsk och socialerfarenhet av missbrukarbehandling, stod RFHL påhöjden av ära och framgång. Förre blushandlarenHirschfeldt framstod nu – i egenskap av RFHL-ordförande och biträdande kommittesekreterare – som"Experten" med osedvanligt stort E. Tillsammans medagenter för en miserabel utländsk knarkfilm for han entid omkring i helikopter och välsignade allmogen i skil-da landsändar med sin visdom.

Ingemar flexed fortsatte inmutningarna genom attetablera sig som Riksåklagarämbetets expert på narko-tikabrottslighet. Till verksamheten knöt han också en

184

f d flygmeteorolog, Nils Wickberg, som skaffat sig ettbetyg i statistik. Denne Wickberg lyckades Rexed sena-re få placerad som sekreterare i Nordiska Rådets nybil-dade samarbetsorgan för drogforskning, trots att desakkunniga varit eniga om att Wickberg inte var kom-petent för uppgiften. Själv såg Rexed till att han fickmotsvarande sekreterarpost i Nordiska Samarbetsrå-det för Kriminologi med placering i Stockholm. Där-med kunde herrarna påverka urvalet av representantertill organen och styra inbjudningarna till organens nor-diska konferenser: Ingen RFHL-motståndare överbron!

RFHL specialiserade sig från början på att plocka inhöga byråkrater och kändisar i sin styrelse och låta sinpolitik legitimeras av dem. Generaldirektör Engel togsomgående in och bands upp. Ska-Gustav Jonsson fickge sällskapet en radikal framtoning, och Ingemar Rex-eds farbror – Bror Rexed – intrimmades i RFHL-andaninnan han skulle bli chef för den sammanslagna social-styrelsen. Den avgörande ockupationen av denna byrå-kratiska högborg förbereddes minutiöst och genomför-des grundligt.

När narkomanvårdskommitten avvecklades 1969skulle ett nytt organ – socialstyrelsens nykterhets- ochnarkomanvårdsbyrå, SN 4–föra narkotikafrågan vida-re. Engel hade nu avgått och efterträtts av Bror Rexed.Denne framstående gamle anatom och histolog vissteinte mycket om narkomani men snabbskolades avRFHL och Ingemar Rexed och lät sig manipuleras såatt SN 4 bemannades med garanterat knarkliberala per-soner av RFHL-modell.

Till chef för SN 4 utsåg Bror Rexed socialarbetarenJan Ording, vars främsta faktiska merit var att han iliberalistisk anda hade drivit Lövsätra flickhem, som

185

han basat för, mot kaos och kollaps. Ording hade odlatupp sina RFHL-kontakter i Pockettidningen Rs redak-tionsutskott, där han representerade Riksförbundet förMiljöterapi. Via R-redaktionen kom också BarbroOttosson till SN 4 direkt från KRUM. Direkt frånRFHL togs dess förbundssekreterare Ville Sannegårdtill SN 4. Den ledande RFHL-ideologen Jacob Lind-berg vandrade via en post som byrådirektör i socialde-partementet till SN 4 och blev något av dess chefsstra-:eg, först som byrådirektör, senare med rang och vär-dighet av avdelningsdirektör. (Han har senare avance-rat till departementsråd i socialdepartementet, meduppgift att sköta narkotikafrågan för hela riket!)

Under årens lopp har personalunionen mellanRFHL, socialstyrelsens byrå SN 4, Pockettidningen Roch Sveriges Radio vuxit sig allt starkare.

RFHLs informationssekreterare Thomas Nordegrengick, efter ett gästspel på SN 4, till socialstyrelsenshälsoupplysningsnämnd, där han enligt en publikationfrån Svenska Institutet blev chef för alkohol- och nar-kotikainformationen i Sverige. Nordegren gjorde sedanett kort och misslyckat gästspel i socialstyrelsens nybil-dade alkoholnämnd, varefter han – liksom Hirschfeldtsjälv – anställdes på Sveriges Radio.

Biträdande radiochefen Modighs dotter Cecilia Mo-digh började också som informationssekreterare påRFHL, innan också hon så småningom utnämndes tillbyrådirektör på socialstyrelsens SN 4. Därifrån gickhon till Pockettidningen Rs redaktion.

Karriärhoppen från RFHL till SN 4 är många. Detkanske största klivet – eller lyftet – har en av IngemarRexeds speciella skyddslingar, Roger Allberg, lyckatsmed. Efter att ha klättrat via Stockholms socialförvalt-nings fritidsavdelning och Vi-teatern, där han blev ett

186

mycket dyrbart påhäng, har också Allberg numera in-stallerat sig på SN 4 som utredare.

Ordförandeskapet i RFHL har varit en pålitligsprångbräda för åtskilliga karriärsugna akademiker. Ef-ter Hirschfeldt och Ingemar Rexed satt ett slag läkaren011e Dahlin som ordförande, innan han meriterade sigför att bli personalpsykiater vid Stockholms socialför-valtning, där han vid sidan av den vanliga verksamhe-ten också skriver ut metadon till missbrukare för intra-venös injektion på egen hand, dvs på samma sätt somRFHL-hjälten dr S-E Åström gjorde under jubeldagar-na 1965-67. Men nu sker det inte under klang och jubelutan i största hemlighet i det fördolda.

Nästa ordförande blev psykologen Joachim Vol-kerts, lundsbergare och liksom många andra i RFHL-ledningen av utpräglad överklassbakgrund. Han harnumera en ledande psykologbefattning inom kriminal-vården i Stockholm.

Socialarbetaren Ove Rådberg lyckades så småning-om med konststycket att kombinera ordförandeskapet iRFHL med chefsskap för Stockholms socialförvalt-nings narkomanvårdsbyrå, vilket delvis förklararsocialvårdens närmast totala handfallenhet inför miss-bruksutvecklingen i Stockholm. Mellan kl 9 och 16ansvarade Rådberg för narkomanvården i Stockholm.Därefter gick han 200 meter till RFIILs kansli och togupp kampen mot socialförvaltningens försummelserinom narkomanvårdsområdet.

Det senaste året har det börjat blåsa kyligare vindarför RFHL-ideologin, och organisationen utgör intelängre något pålitligt klätterträd. in i statsapparaten.Överklasskarriäristernas intresse för RFHL har ocksåsvalnat betydligt och man har nu för första gångensläppt fram en f d missbrukare på ordförandeposten,

187

Johan Löftnarck. Även om hans karriärhopp till ensäker försörjningspinne i statsverket kan synas osäkerså är han ju ändå läkarson från Göteborg: Därtill finnsdet nu så många välvilliga RFHL-bröder i statsappara-ten att det säkert ordnar sig också för Löfmarck.

När riksdagen 1977 begärde en utredning om narkoti-kamissbrukets omfattning såg socialdepartementet tillatt uppdraget inte gick till kompetenta och friståendeforskare vid någon vetenskaplig institution utan ham-nade hos RFHL-vännerna i socialdepartementet, därdepartementsrådet Åke Fors rycker i tåtarna. Han harunder en rad RFHL-kongresser framfört — departemen-tets lyckönskningar" och bedyrat den djupgående enig-heten i uppfattningar och bedömningar.

När socialdepartementet 1977 skulle tillsätta ledning-en för Utredningen om Narkotikamissbrukets Omfatt-ning (-UNO", se Narkotikafrågan nr 6) tillsattes ettsekretariat av tre RFHL-are: l/ille Sannegård (tidigareförbundssekreterare i RFHL), Hasse Lundborg (tidiga-re ordförande i RFHL-Stockholm) och Barbro Ottos-son (från RFHL, KRUM och SN 4). För det mycketintrikata arbetet att informera myndigheterna landetrunt om kartläggningen anställde departementet tvåvetenskapligt helt okvalificerade RFHL-are: ChristerRooth, under många år föreståndare för Kontakt-Centrum på Bryggargatan (ett knarkarfik för främstopiatmissbrukare) och Maj Fant, som en tid rest runtsom eftervårdskonsulent vid frivilliga behandlingshem.

Socialstyrelsen skall också hålla sig med vetenskap-lig expertis i narkotikafrågan, s k föredragande. FöreRFHLs tid anförtroddes dessa uppdrag åt högt kompe-tenta specialister. Sedan RFHL och socialstyrelsenvuxit ihop har enbart RFHL-läkare fungerat som före-dragande trots att ingen av dem har just några veten-

188

skapliga meriter: Först Magnus Kihlbom, sedan Lis-beth Palmgren och slutligen Jan Ramström (vars bokNarkomani recenserades i Narkotikafrågan nr 6 av OveRosengren).

Även skolöverstyrelsen skall ju hålla sig med veten-skaplig kompetens inom det socialmedicinska området.Där har styrelseledamoten från RFHLs flummigasteperiod, Per Sennerfeldt, nu tillträtt befattningen somskolöverläkare för hela landet och producerar sig för-stås i dessa frågor, som han aldrig blivit förtrogen med.

Det finns mycket att säga om personalunionen mel-lan RFHL, socialstyrelsen och massmedia. Här skallbara nämnas att vägen är mycket kort mellan socialsty-relsens SN 4 och DNs socialredaktion där Jacob Lind-bergs personliga PR-agent och hustru Eva Ekselius såsnart det ges tillfälle skriver vänligt om RFHL-gänget.Hon fick också stå som författare till socialstyrelsenslilla pekoral Fakta om narkotika och narkotikamiss-bruk (1977).

DNs superexpert på alla typer av sociala och med-mänskliga problem, Kerstin Vinterhed, fungeradelänge som hängiven PR-agent för RFHL-doktorn S-EÅhström och den legala narkotikaförskrivningen.(Denna tragikomiska verksamhet har ingående skild-rats i Carl-Axel Åkermans bok Legal narkotikadöd,recenserad i Narkotikafrågan nr 6). Trots förskriv-ningskatastrofen och dess enorma skadeverkningar harVinterhed aldrig sparat på krutet när det gällt att förgyl-la RFHL, knarkliberalismen och barfotaforskarna påSkå, där hennes make Bengt Börjesson är chef. Somtack för PR-verksamheten placerade socialstyrelsenBörjesson som svensk representant i Nordiska samar-betsorganet för drogforskning, trots att Börjesson en-dast haft marginella erfarenheter av detta problemom-råde.

189

Socialstyrelsens SN 4 fick tidigt betydande ekono-miska resurser att leka med och har sedan praktiskttaget helt finansierat RFHLs verksamhet: Enbart försin administrativa och narkotikapolitiska verksamhet –alltså frånsett vårdarrangemangen – fick RFHL 19781,6 miljoner av statsmakten, därav 1,17 miljoner direktfrån socialstyrelsen, och finansierade med detta helasitt stora sekretariat och tidskriften RFHL-kontakt.Endast 2 procent av intäkterna kom från avgifter frånknappa 2 000 betalande medlemmar (RFHL-kontakt8/78).

Socialstyrelsen och SN 4 har också pytsat ut ellerskaffat fram enorma belopp för att olika RFHL-sinnade"forskare" skall kunna bidra med att underbygga so-cialstyrelsens narkotikaliberala fördomar. Då denRFHL-dominerade narkomanvårdskommitten på sintid föreslog att låta narkomaniforskningen få sin tyngd-punkt förlagd till socialstyrelsen påpekade jag genastatt SN 4 inte besitter någon som helst vetenskapligkompetens: "Att i detta läge låta forskningen få sintyngdpunkt inom själva tillsynsmyndigheten låter när-mast som ett dåligt skämt. Det skulle oundgängligeninnebära att den i narkomanifrågan så uppenbart livs-kraftiga svenska varianten av lysenkoism definitivtskulle slå fast rot i folkhemmet. Sedan kan seriösaforskare gå hem och lägga sig" (Socialmedicinsk tid-skrift 2/70). Farhågorna har mer än besannats.

Hela frågan om SN 4 och finansieringen av RFHLoch den knarkliberala och amatörmässiga -forskning–en– borde bli föremål för ett närmare studium av Riks-revisionsverket.

Den sammanväxning och sammansmältning avRFHL och statsapparaten som här av utrymmesbristendast antytts fragmentariskt – en detaljerad redogörel-

190

se skulle fylla en hel bok–är betingad av att båda parterbehöver varandra.

Socialstyrelsen och socialdepartementet behöverRFHL för att dölja sin mångåriga försummelse i narko-tikafrågan och sin förlamande handfallenhet och passi-vitet inför missbruksutvecklingen. När statsapparatenvarken kan eller vågar göra något vettigt skapar man sigett alibi genom att hänvisa till att " frivilligorganisatio-nerna ändå gör ett värdefullt och framgångsrikt arbe-te". På detta sätt kan man förvrida debatten och tillnöds dölja eländet ytterligare en tid.

RFHL å sin sida skulle falla ihop som en spruckenballong om man inte ständigt pumpades upp med bi-dragsmiljonerna från statsapparaten. RFHL betalartillbaka genom att inte angripa statsapparaten för dessgrava reella försumlighet – att inte på allvar ta itu medmissbruksproblemen – utan för förmenta försumlighe-ter av typen "otillräckliga anslag till RFHL och frivil-ligvården", dvs de RFHL närstående pratologiskahälsobrunnarna.

Det är betecknande att RFHL gemensamt medsocialstyrelsen försökte kväva Hassela i sin linda, där-för att Hassela står för en radikal, realistisk och konse-kvent rehabiliteringsmodell, där man inte viker undanom knarkarna "inte vill medverka till behandlingen".Eftersom Hassela-pedagogiken visat sig vida överläg-sen de liberala snackpensionatens pingpongvård harden blivit ett dödligt hot mot socialstyrelsens, socialde-partementets och RFHLs gemensamma liberala narko-tikapolitik och behandlingsfilosofi.

När mordförsöket på Hassela misslyckades bytteRFHL snabbt fot, gav motvilligt Hassela ett erkännan-de för att sedan snabbt förklara "att det inte är någonstörre skillnad mellan Hassela och RFHL-linjen". Men

191

skillnaden är densamma som mellan charlataner ochyrkeskunnigt folk som tar sin uppgift på allvar ochvågar stå för inopportuna grepp, om de vet att detta ärnödvändigt för att lyckas med uppgiften.

RFHL är en frasradikal, ultraliberal organisationsom vuxit ihop med statsapparaten: RFHL är inte baraett uttryck för statsapparatens förfall. RFHL utgör i sigen väsentlig del av narkotikaproblemet.

En ingående skildring av RFHLs felanalyser ochödesdigra drogpolitik tarvar mer utrymme än skildring-en av hur RFHL blev en utväxt på statsapparaten ochen förlamande och förödande cancer inom ämbetsverkoch förvaltningar. Det är tragiskt att så många så längesatsat så mycket av så aningslös tro och så missriktadkraft på en så eländig sak. RFHL är dömt att bli enurskuldande fotnot i historien om 60- och 70-talensbizarra svenska socialpolitik.

192

Citatförfalskningarnafortsätter

Den 4 februari 1981 levererade Expressens Sune Olof-son en helsida av s k komprometterande uttalandenfrån min sida. Flertalet var lösryckta citat ur det inle-dande kapitlet i denna volym (ur "Socialpolitik— i vemsintresse?"), andra var hel- och halvförfalskningar. Jagfick följande genmäle i Expressen den 9 februari.

Sedan 1965 har RFHL, Riksförbundet för Hjälp åtLäkemedelsmissbrukare, till 94 procent finansierat avsocialstyrelsen och andra myndigheter, sysslat med attsprida lösryckta eller förfalskade citat för att diskredi-tera mig, därför att jag kritiserade sönder den gamlaMedicinalstyrelsens och RFHLs galna politik medlegalförskrivning av knark till missbrukare för injektionpå egen hand.

Några av dessa förfalskningar dyker nu upp i Expres-sen (4/2):

"Så här skriver Nils Bejerot när han analyserar densociala välfärdspolitiken och ämnet brott och straff:'För mig är det något av en biologisk naturlag att denformella kontrollen måste utvecklas i ett samhälle.Man kan ha vilken uppfattning som helst om gränser-na för individens frihet och för den sociala kontrol-len, men man kan inte för någon längre tid ostraffatsätta sig över naturlagar.'

— Detta 'citat' är rakt igenom ett falsifikat frånnågon RFHL-KRUM-produkt, gissar jag. Vad jagdäremot sagt i flera sammanhang är att den informel-

193

la sociala kontrollen automatiskt avtar under indu-strialiseringsprocessen, när folk flyttar in till tätorteroch industricentra och att därför – oavsett samhälls-system – den formella kontrollen måste ersätta dettabortfall, om inte samhället ska gå mot kaos, anarkioch fascism.

Nils Bejerot gissar fel. Citatet är hämtat ur hansegen bok 'Socialpolitik – i vems intresse', sid 99."

Så långt Expressen och redaktör Sune Olofson. Närjaglämnade mina svar till honom fick han även ett ex avboken. Där står att läsa (s 99):

"För mig är det något av en biologisk naturlag attden formella kontrollen måste utvecklas i ett samhäl-le – oavsett samhällssystem – under urbaniserings-processen, när den ursprungliga, informella kontrol-len snabbt avtar. Annars går samhället med natur-nödvändighet mot allmänt sönderfall och kaos. Mankan ha vilken uppfattning som helst om gränserna förindividens frihet och för den sociala kontrollen, menman kan inte för någon längre tid ostraffat sätta sigöver naturlagarna."

Jag hade alltså inte fel som redaktör Olofson påstår,utan citatförfalskarna och Olofson som inte ens gitterläsa innantill. Annars hade han också hittat fortsätt-ningen på stycket och fått sammanhanget klart för sig.Där står, i direkt följd efter ovanstående:

"När trafikintensiteten ökar, måste vi ha noggranna-re trafikförordningar och bättre kontroll över fordonoch trafikanter. När vi får flera fritidsbåtar, måsteman ta itu också med trafikreglerna till sjöss. Börjartusentals människor traska Kungsleden, så måsteman ha någon slags registrering så man vet hurmånga och vilka försvunna man skall leta efter. Fårvi allt fler läkare måste vi se efter vilka som missbru-

194

kar sina befogenheter och sjukskriver folk på falskaeller lösa premisser etc."

Det var heller inte bättre med de andra citaten. Nogtycker jag att Expressen skall hålla sig för god för attbacka upp skojare och citatförfalskare. Men var förvis-sad om att Expressen-sidan av den 4/2 med citatför-falskningarna kommer att mångfaldigas av RFHL ochspridas som högsta sanning – "för det har ju stått iExpressen". All seriös debatt i det här landet blir snartomöjlig med journalister som arbetar på det här sättet.

195

Slutord

Den här volymen har huvudsakligen ägnats missbruks-frågorna ur ett större perspektiv — ur drogpolitisk, be-handlingspolitisk och socialpolitisk synpunkt, och all-varliga brister inom dessa områden har diskuterats.

I den föregående volymen Missbruk av alkohol, nar-kotika och frihet, behandlades beroendebildningensdynamik och missbruksfenomens spridningsdynamik isamhället. De två volymerna kompletterar således var-andra.

Om Du upplever den här presenterade analysen somväsentligen riktig och de föreslagna åtgärderna somvettiga, humana och ändamålsenliga bör Du stödjaRiksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), som bil-dats för att arbeta "för ett narkotikafritt samhälle samtatt motverka icke-medicinsk användning av beroende-framkallande preparat... RNS verkar för en tvärveten-skaplig analys av narkotikaproblematiken och för att pådenna grund sprida upplysning och stimulera forskningsamt stimulera samhället att vidta ändamålsenligaåtgärder."

RNS ger alltså ut NARKOTIKAFRÅGAN med fyranummer per år. Prenumerationen kostar 40 kr för fyralöpande nummer och sätts in på postgiro 40 96 10-3.För 75 kr kan Du få de senaste tio numren av tidskriften

197

och därmed en god insikt i frågan och i RNS-arbetet.Förbundet tillhandahåller också en stor uppsättninglitteratur inom narkotikaområdet. Begär litteraturlista!Medlemskap kostar 60 kr (1981) och inkluderar prenu-meration på tidskriften.

RNS har sitt kontor på Rådmansgatan 31, 2 tr, 113 58

Stockholm. Tel 08/30 18 57.

RNS anordnar varje år till självkostnadspris ett som-marläger veckan efter midsommar, 1 980 med 400 delta-gare i Hassela i Hälsingland. Sommarlägret har ett om-fattande program med föreläsningar, diskussioner,grupparbeten etc – och barnpassning! Inkvarteringsker i skollokaler. De senaste åren har socialministrar-na Romanus och Söder medverkat med redogörelserför regeringens syn på det aktuella läget. Du är välkom-men att ta ett ordentligt tag i missbruksfrågorna ochkomma med i RNS-arbetet. Det står nu helt klart attutan en bred folklig aktivitet får vi ingen rätsida påmissbruksproblemen i samhället. Striden går vidare.

198

nits bejerot · nils bejerot har tidigare utgivit barn – serier – samhälle 1954...

Documents