pernilla

avEvaBirgitta

Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12

Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18

Kapitel 1Det som bara inte kunde hända höll nu på att ske. Den nästan 5 kilometer långa stranden låg i princip helt öde så långt ögat kunde nå och ändå så är det just här, framför mig, som en kvinna kommer ner på stranden. Jag känner också strax igen henne som den kvinna som bor närmast stranden och som jag ofta nickat mot de gånger jag passerat hennes hus på väg till/från stranden. Med stort intresse iakttar jag hennes rörelser från min någorlunda trygga plats en bit ut i vattnet.

Sida 1 av 79Pernilla

2013-07-31http://evabirgitta.se/pernilla.html

Chansen finns ju ändock att hon bara strövar vidare längs stranden, men en pirrande känsla i maggropen antyder att situationen kommer att bli mer komplicerad än så.

Mina farhågor besannas snart då hon målmedvetet stegar ner mot vattenbrynet och stannar till bara någon meter från min egen klädhög. Oberört försöker jag simma vidare och låtsas som om jag inte alls observerat hennes ankomst samtidigt som jag noga följer hennes förehavanden. Lättjefullt smeker hon av sig sin badrock och sträcker lite grann på sig själv innan hon tar de sista stegen ner i vattnet och vadar ut. Riktningen är helt tydlig rakt mot mig och den tidigare lite exalterade känslan övergår mer och mer i ren panik. Möjligheterna att smita undan och obemärkt ta mig ur situationen är obefintliga så mer och mer börjar min hjärna bearbeta olika alternativa förklaringar till min lite ovanliga klädedräkt vid detta morgondopp.

Sekunderna senare simmar hon förbi mig på mindre än 5 meters avstånd och nickade kort mot mig- Oh vad härligt det är med ett morgondopp!

Utan att egentligen vänta på ett svar fortsätter hon några meter längre ut innan hon stannar upp och börjar trampa vatten. Väluppfostrad som man är så svarar jag automatiskt även om jag helst skulle vilja försvinna upp på stranden och ge mig av

- Jo, det är skönt!- Egentligen så är det nu på morgonen som det är som skönast. Lugnt och stilla och inte så

många andra. Hoppas förresten att jag inte kommer och stör dig.- Nejdå, ingen fara! Tycker också att det är bäst vid den här tiden. Vattnet är så klart och

friskt nu.Var det verkligen jag som svarade henne? Helst hade jag velat be henne fara ”dit pepparn växte” men ändå så kom orden bara ramlande ur mun på mig. Men ville jag egentligen be henne fara….. Ville jag verkligen det eller var det inte så att det faktiskt var just den här situationen som jag gärna ville skulle hända. Var inte mina ”utmaningar” varje morgon istället ett medvetet försök att just hamna i den här situationen. Problemet var ju bara att det inte fanns något givet svar på hur situationen skulle utvecklas eller hur vi gemensamt skulle hantera det som nu oundvikligen höll på att ske. Medan mina tankar snurrade vilt i hjärnan och mer eller mindre blockerade min fysiska handlingsförmåga såg jag hur hon nu bara var någon meter från mig. Samtidigt med att hon fick fast mark under fötterna och reste på sig så att hennes bystparti befann sig i vattenlinjen tilltalade hon mig än en gång

- Snygg baddräkt du har. Visst är bikini härligt, men hel baddräkt tycker jag själv är skönast.

Hennes replik överraskar mig och mycket förstummad tittar jag nu rakt emot henne och överger också min ihopkrupna ställning. Utan att egentligen tänka mig för så sträcker jag ut mina ben och när de får kontakt med botten så blir det automatiskt att jag reser på mig så att även min överkropp frigör sig från det omslutande vattnet. Trots den svala morgonen så känner jag hur det riktigt hettar i ansiktet när jag stammar fram ett illa koordinerat

- Tack!- Förlåt min rättframhet, men du har ingen anledning att vara ängslig. Det är heller ingen

slump att jag befinner mig här just nu. Jag såg hur du gick ner för en stund sedan och tänkte att det här skulle vara ett bra tillfälle att ta kontakt. Jag kan direkt säga att jag förstått att du gärna badar i baddräkt och det har gjort mig lite nyfiken.

Blodet försvann plötsligt från mitt huvud. Hennes ord gjorde mig både glad och fundersam. Hon hade alltså både förstått och uppenbart också sett min baddräkt tidigare även om jag kunde svära på att jag vare sig hade varit oförsiktig eller sett henne på stranden i anslutning till mina dopp. Jag var precis på väg att försöka formulera en fortsättning när hon själv fortsatte

- Se inte så ängslig ut. Jag vill dig absolut inget ont. Du har heller inte, åtminstone inte avsiktligt, varit oförsiktig, men jag har observerat dig så många gånger nu, och skymtat lite ibland som gjort mig övertygad om din klädedräkt. Hoppas bara att jag inte klampat in i din privata sfär alltför mycket.

- Privat eller privat, jag badar ju på en allmän strand, inflikade jag defensivt



- Just det, det har fått mig att fundera än mer. Som jag ser dig nu så är det bara baddräkt du förändrat dig med och inget annat.

- Jag skulle nog vilja göra mer, svarade jag med ett skevt leende, men peruker, smink och saltvatten går inte så bra ihop. Däremot så har jag hjälpt mina bröst lite, tillade jag med ett stolt ansiktsuttryck samtidigt som jag lyfte lätt på mina dolda behag.

- Ja, det ser jag nu och jag förstår din synpunkt. Badmössa skulle ju kunna vara ett alternativ, men det är ju helt ute nuförtiden, svarade hon med ett brett leende.

- Förresten – Maud heter jag och bor …. Ja, var jag bor vet du ju så väl.- Hej! Roger heter jag och jag bor lite längre upp i backen…..- Tror jag vet var även om jag hoppas att du inte tror att jag spionerat på dig. Trevligt att få

ett namn på ansiktet som passerar förbi mitt i stort sett varje morgon.- Detsamma!

Vi fortsatte att småprata en stund innan vi så sakteliga började känna oss nöjda med dagens morgondopp. Utan att ett ord utbyttes så började vi båda två dra oss upp mot stranden. Vi log lite generat mot varandra när vi insåg att båda två först tittat om ”kusten var klar” innan vi definitivt styrde stegen mot land. Jag hade heller ingen ångest att gå bredvid henne iförd baddräkt utan det kändes, om inte naturligt så åtminstone OK. Hon å andra sidan var mer öppen gentemot mig, för väl uppe på stranden så hasade hon ner baddräkten till midjan innan hon tog upp sin badrock och, vänd mot mig, svepte den om sin kropp. Utan att överdrivet skyla sig så lirkade hon av sig baddräkten helt innan hon slöt igen badrocken. Jag nöjde mig med att sätta på mig min badrock men lät den fortfarande vara öppen för att ändå visa mitt förtroende för henne.

Efter ännu en svepande blick längs stranden och närmaste omgivningarna så lämnade vi havet bakom oss. När vi började närma oss husen så svepte också jag om mig badrocken mer och fick ett förstående leende i retur. Utanför hennes hus blev vi stående men det dröjde säkert bara någon sekund innan Maud tog till orda.

- Skulle du ha något emot att komma in på en kopp te och en liten macka?- Gärna, men jag har bara dessa kläder.- Helt OK för mig, jag hade ändå tänkt att vi kunde ta den på verandan. Solen värmer så gott

där även så här tidigt på morgonen.

Vi gick in huset och Maud visade vägen till verandan innan hon ursäktade sig och försvann bort i en korridor. Jag kunde snabbt konstatera att hon haft helt rätt i sitt påstående för solen värmde gott i den insynsskyddade halvt inbyggda verandan. Lite villrådig vad jag skulle göra slog jag mig ner i en av stolarna och blev snart ”tvingad” att öppna badrocken och låta solens strålar värma mig och torka baddräkten. Med ögonen lätt slutna var jag inte helt medveten om att Maud kom anslutit sig utan med ett lätt ryck vaknade jag till liv när hon ställde ifrån sig en dignande bricka. Hon skrattade till vid min reaktion

- Du ser själv, det är lätt att dåsa till här.- Verkligen, svarade jag i en urskuldande ton

Samtidigt med att jag genast började hjälpa Maud med att tömma brickan kunde jag se att hon bytt om. Genom den halvöppna badrocken kunde jag se att hon numer hade en enkel men väldesignad bikini på sig. Jag noterade dessutom att ena fickan på badrocken putade ovanligt mycket och Maud måste ha sett min blick för genast svarade hon

- Just det, jag tog med mig en av mina gamla bikinis om du ville byta om också. Aldrig bra att sitta i våt baddräkt någon längre stund.

Samtidigt som hon drog upp bikinin ur fickan och sträckte den emot mig var jag på väg att tacka nej till hennes erbjudande, men hennes argument och välvilliga inställning till mig gjorde att jag snabbt ändrade mig och tog emot de utsträckta persedlarna med ett enkelt ”Tack”.

- Du hittar badrummet direkt vid korridoren, fortsatte hon samtidigt med att hon återupptog iordningställandet av frukosten.

Tacksamt följde jag hennes uppmaning och drog mig inåt i huset och hade inga svårigheter att hitta badrummet. En svagt kvinnlig doft mötte mig och hennes våta baddräkt låg hängd över



badkarskanten. Samtidigt med att jag befriade mig från såväl badrock som baddräkt vecklade jag ut byltet jag fått i min hand och synade bikinin. Om den var en av hennes gamla avlagda så kan den inte ha varit särskilt mycket använd, för den såg nästan helt ny ut. Den var också av en ganska ny design som hade ett lite extra stöd för liten byst. Jag blev lite förvånad när jag konstaterade detta för Maud var väl inte den mest välutvecklade kvinna jag mött, men samtidigt så kändes det inte som om hon skulle behöva någon extra hjälp i den regionen heller. Kanske ett vanligt felköp helt enkelt konstaterade jag samtidigt som jag lät bikiniunderdelen glida upp längs med benen. Den passade mig som handen i handsken och jag blev än mer nöjd när jag konstaterade att den också var tillräckligt formstabil för att hålla mitt appendix på plats mellan mina ben och ge mig möjligheten att visa upp en slät framsida. Jag blev därför inte mindre förvånad när behådelen också passade perfekt och jag övervägde ett tag att inte fylla på med mina egna inlägg innan flärden övertog diskussionen och inläggen gled in på plats. Lite återhållsam tyckte jag ändå att jag borde vara så badrocken fick åter ta plats på kroppen innan jag åter drog mig ut på verandan.

Maud log glatt emot mig och nickade gillande mot mig och min halvöppna badrock innan hon med en gest bjöd mig till bords. Vi lät oss väl smaka av anrättningen och småpratade en del under ätandet. Med gemensamma krafter dukade vi sedan av och jag kände i luften att Maud gärna ville ha mig kvar en stund till så efter att ha stoppat undan matresterna drog vi oss åter ut på verandan och Maud angav direkt tonen och lade sin badrock åt sidan och sträckte ut sig i en närbelägen solstol samtidigt som hon visade att jag gärna fick ockupera den bredvid henne. Utan tvekan så följde jag hennes exempel och sträckte ut mig på den gulrandiga madrassen.

Hitintills så hade Maud hela tiden tagit första steget så det kändes nog inte mer än rätt att jag nu skulle ”ta täten”. Jag tyckte att Maud klarat sin öppningsreplik på ett beundransvärt och naturligt sätt och jag ville inte att min skulle hindra en fortsatt intressant och givande diskussion. Samtidigt så kan det bli konstlat om man funderar för mycket över ordval och formuleringar så jag tog sats och ställde min fråga

- Maud, jag måste bara få visshet. Du sa att du sett och noterat ett och annat på mig och att du sedan kommit till den rätta slutsatsen att jag är transvestit. Är det bara dina iakttagelser som ledde fram till detta eller finns det annat också som hänger ihop med detta?

- Även du har rätt i dina iakttagelser. Det finns orsaker till mina noteringar och det är väl därför som jag så pass snabbt kom in på rätt bana, så att säga. Jag tycker också att din fråga är högst berättigad och vill gärna ge dig ett vederhäftigt svar. Jag vill bara varna dig för att det kan ta tid, så har du någon tid du skall passa eller så så tycker jag att vi lämnar just den delen till ett annat tillfälle. Svaret skall du få, men den kräver nog sin tid.

- Jag har semester och har inga tider att passa så för min skull så är det OK. Däremot så kanske jag skulle känna mig mer bekväm om jag fick skynda mig hem och hämta några få attribut som åtminstone jag värdesätter högt när jag ikläder mig kvinnorollen. Jag har absolut inget emot att visa mig så här inför dig och bikinin känns verkligen behaglig så det är inte det, men ändå.

- Du behöver inte ursäkta dig. Tycker tvärt om att ditt förslag känns väl så motiverat. Skynda dig bara.

Högst 20 minuter senare låg jag där igen efter att ha samlat på mig det nödvändigaste och även lagt ner en enkel sommarklänning och ett par skor tillsammans med en uppsättning underkläder i en kasse. Efter ett snabbt besök i hennes badrum satt peruken på plats och ett lager läppstift prydde läpparna. Jag hade även hunnit sticka in ett par pärlor i mina öronsnibbar. Maud tittade storögt på mig när jag åter intog min halvsittande ställning i solstolen och vände min uppmärksamhet mot Maud.

- Jag tycker det var bra att du sa till att du ville komplettera din gestalt lite. Måste verkligen säga att det blev en väsentlig skillnad. Du känns mer ”riktig” ut nu om jag får säga så.



- Men så är det, svarade jag, håret betyder väldigt mycket. Känns också behagligare nu. Inte för att det var obehagligt innan, men om någon, trots allt, skulle passera förbi så känner jag mig mer ”säker”.

- Förstår skillnaden nu. Ledsen att jag inte tänkte på det.- Men hur skulle du kunna veta….- Ja, det är väl det som det hela handlar om nu. Hur skulle jag kunna veta….

Kapitel 2Maud lutade sig tillbaka i sin solstol och jag såg hur hon svalde några gånger innan någon osynlig kraft inom henne återförde henne till verkligheten och med en lätt suck samlade luft.

- Jag vet inte riktigt var jag skall börja, men det är riktigt att jag borde ha vetat. Jag borde ha kunnat ”allt” om detta, men tyvärr så spelade jag nog bort alla kort som fanns att spela bort och sedan så försvann bara chansen när jag sent omsider förstod att jag höll på att gå miste om en viktig erfarenhet i livet. Kort och enkelt uttryck så var min man också transvestit, men jag ville aldrig lära känna den kvinna han hade inom sig. I och för sig så var jag nog en väldigt accepterande och förstående hustru som tillät honom att vara kvinna, i stort sett efter eget behag, men jag som person deltog aldrig i någon av hans aktiviteter. Några gånger försökte han få med mig på några träffar, men jag slog bakut direkt. Efter ett tag så tröttnade han säkert att fråga och de senaste åren så kom saken aldrig ens upp till diskussion. Jag har också träffat några av hans kamrater och deras fruar i några sammanhang, men då har vi varit som vilka par som helst. Du tänker säkert säga att det aldrig är för sent, men i det här fallet så är det oåterkalleligen för sent. Min man. Karl-Gustav hette han förresten, gick bort i våras efter en kort tids sjukdom. Det var cancern som tog hans liv och ironiskt nog så var det prostatacancer som ändade hans liv. Ironiskt i mer än en mening eftersom en av medicinerna han åt innehöll rätt stora doser av östrogen och som gjorde honom än mer kvinnlig den sista tiden innan han gick bort. Jag kunde riktigt se på honom hur han noterade förändringarna och tacksamt tog emot dom samtidigt som han insåg att det bara kunde sluta på ett enda sätt. Det var under den tiden som jag insåg vad jag själv höll på att gå miste om men sjukdomen fick ett så snabbt förlopp att varken han eller jag hann ställa om våra så rigida uppfattningar om varandras vanor att vi inte hade en reell möjlighet att åter nå fram till varandra i det här avseendet.

- Jag beklagar verkligen. Jag hade absolut ingen aning….- Du behöver inte ursäkta dig. Vem kunde veta. Däremot så kan din blotta närvaro hjälpa

mig att förstå, och det är i det skenet som du skall se morgonens burdusa påhopp från min sida på dig när du njöt av friheten och känslan att simma omkring i baddräkt.

- Nu är det du som ber om ursäkt i onödan. Jag tycker snarare att det var modigt, och framförallt rätt, så som du gjorde. Jag vill gärna höra mer och höra på vilket sätt jag kan hjälpa dig.

- Tack! Någonstans inom mig så finns en stark känsla att du skulle vara rätt person att möta på det här sättet och hittills så har den förväntningen infriats vilket gör mig glad. Samtidigt så är jag lite orolig att jag är för självisk. Helt klart är att jag utgått från mina behov av att få svar. Egentligen har jag inte alls tänkt på mitt tilltänkta ”offer” och dennes behov eller önskan att ge mig svar på mina frågor. Kanske kommer jag bara in och ställer till det för dig i min iver att göra bot för tidigare synder.

- Som ett ”offer” känner jag mig i alla fall inte. Snarare känner jag mig hedrad av ditt intresse för mig och min läggning. Kan vi båda få utbyte av detta så är det väl bra. Vinst för båda så att säga. Jag kan väl utan att hymla erkänna att jag saknat en ”mentor” som kan hjälpa mig att göra min kvinnogestalt mer trovärdig och levande.



- Låter nästan som taget ur en kontaktannons – ”till äktenskap ledig”, skrattade Maud. Nej skämt åsido, jag är inte ute för att snärja in dig i mitt garn utan du måste säga till om jag blir för krävande och påstridig.

- Vi har inte ens börjat stava till det stadiet ännu, försäkrade jag henne och fortsatte. Jag förstår dina synpunkter och lovar att jag också kan komma att ställa frågor och be om svar. Men jag är uppriktigt intresserad av att höra mer om dig och din mans upplevelser. Hur fick du tex reda på att din man var transvestit?

De följande timmarna bara rann iväg med Maud som ende talare på programmet. Ingående beskrev hon hur små små händelser successivt adderades till varandra och hon började förstå att allt inte var som det brukade vara. Hennes första tanke när vissa kläder började ha en svag parfymdoft etc var att Karl-Gustavs rätt så flitiga representerande för företaget kanske började ta vändningar som hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera. Hon började ifrågasätta sig själv och sin roll i deras samliv och funderade på om hon inte längre var attraktiv i hans ögon. Signalerna var dock för få för att hon skulle kunna konfrontera honom med sina funderingar, tyckte hon, så istället började hon halvt omedvetet att lägga pussel och iaktta honom mer.

Vändpunkten kom en afton då han åtagit sig tjänsten som ansvarig för familjens veckotvätt. Som alltid så vill ibland någon liten djävel vara med och påverka händelsernas gång och den här gången var det ett samtal från en granne som behövde fysisk hjälp med ett tungt skåp som blev starten till en händelsekedja som Karl-Gustav inte planerat för. Hjälpsam som han alltid var så knallade han över till grannen och det som borde bara ha tagit några minuter visade sig mer komplicerat än så och tiden bara flög iväg samtidigt som de bägge herrarna slog sina kloka huvuden ihop för att på enklaste och smidigaste sätt lösa skåpsflytten på bästa sätt. Både en och två ölflaskor hann också slinka ner i struparna innan Karl-Gustav ett antal timmar senare återvände till det egna hemmet. Stolt över sin prestation som skåpsflyttar klev han in över källartröskel och blev omedelbart påmind om vilken verksamhet han några timmar titigare inlett men inte hunnit avsluta. Med skräck i blicken rundade han hörnet och steg in i tvättstugan. Maskinerna stod tysta i sitt hörn och uppenbarligen också tömda. När han vred på huvudet så hängde alla kläder i prydliga rader på torkställningarna. Allt såg fullständigt normalt ut men Karl-Gustav kände ändå hur blodet stelnade i sina ådror.

Stegen uppför trappan hade känts som den dödsdömdes steg fram mot giljotinen, hade senare Karl-Gustav (eller KG som de allmänt kallat honom) berättat. Med försiktiga steg närmade sig KG vardagsrummet och mötte blicken från sin hustru som direkt åter riktade sitt intresse mot TV-programmet som pågick. Utan att ta blicken från TVn skickade hon ut sin fråga:

- Så ni blev klara nu. Gick det bra?- Jovars, svarade KG lite defensivt.

Mauds fullständigt normala samtalston hade än en gång förbryllat KG och nu var det som om bilan fallit men fastnat på vägen. Skulle verkligen det vara sant så som ryktet förtäljde från Frankrike att om bödeln misslyckades med sitt värv så blev man frikänd. KG höll precis på att betrakta sig som ”frikänd” när bilan åter blev funktionsduglig och med sylvass skärpa nådde hans huvud

- Vems är kläderna som låg i tvättmaskinen tillsammans med våra?

KG hade inte funnit något annat råd än att lägga alla kort på bordet. Maud hade i sin tur upplevt en sorts lättnad att det inte handlade om en otrohet i vanlig mening gentemot henne. Hennes kunskaper om transvestiter var dock starkt begränsad och hon kände sig villrådig vad denna nya kunskap om KG skulle innebära för deras fortsatta gemensamma framtid. Hon uttryckte själv en förvåning med vilket lugn hon ändå visat när hon, för att bistå KG, gått ner i källaren och övertagit hans fallna mantel vid tvättmaskinen. Först hade hon knappt reagerat för de plagg som hon började hänga liknade hennes egna. Det var först när det sammantaget blev alldeles för många plagg som hon började syna de närmare i sömmarna och insåg att det rörde sig om helt främmande



plagg för henne. Pusselbitarna från tidigare passade in i mönstret och lämpligt nog så hade Café Norrköping just haft ett inslag om män som gillade att klä sig som kvinnor så hon drog genast den förmodade slutsatsen att KG tillhörde denna skara män.

Visst hade hon känt det som en omöjlig och absurd tanke att hennes man ville ”klä ut sig” till kvinna. Visst hade hon också känt sig kränkt i både sin kvinnoroll och som hustru till KG. Främst för att han inte vågat eller förmått att berätta det själv, men också så gav det henne återigen skuldkänslor att hon inte varit tillräcklig. Under timmarna som gick innan KG återvände från sitt uppdrag hos grannen hann Maud ändock bearbeta sina tankar och funderingar på ett konstruktivt sätt, så när väl KG steg in över tröskeln så var hon mer redo att möta honom på ett mer rationellt och konstruktivt sätt än om hennes omedelbara känsloyttringar fått vara mer dominerande.

Den här natten blev det inte många minuters sömn för någon av de båda. Ömsom diskuterade de, ömsom slöt de sig inom sina skal för att bearbeta allt det nya som kommit fram. När gryningen nådde det lilla huset så rådde det en fridfull stillhet. En stillhet som delvis kunnat uppnås efter ett enande om att frågan inte på något sätt var ”avklarad” men som bägge insåg inte kunde lösas här och nu. Bägge hade ”satt ner sina pålar” på ett sätt som långt senare skulle visa sig vara svåra att flytta. Maud hade envist och konsekvent avvisat alla förslag att hon skulle få se bilder av KG som kvinna och KG hade hävdat sin ”rätt” att få leva ut sina begär. I all oenighet så hade man ändå kommit till ett samförstånd i frågan och att den för all framtid skulle finnas med som en del av deras liv, oavsett de önskade det eller ej.

Maud märkte dock ett lite mindre intensivt uteliv för KG ett tag. Utan att det förklarades på något sätt så tolkade hon det som att han ”höll uppe” ett tag tills allt på något sätt hittat sina former. Några enstaka gånger hade han bett om lov att få träffa sina kompisar och Maud hade välvilligt gett honom den friheten även om hon kände det svårt att sitta hemma och veta om att han uppenbarligen träffade dom som kvinna på ett alldeles vanligt ställe för alldeles vanliga människor. Det enda hon egentligen frågade om efteråt var han varit och lite summariskt om hon eventuellt kände någon av de övriga. I övrigt så utryckte Maud väldigt tydligt att hon inte ville veta något om hur han eller någon annan var klädd utan det var något som var deras ensak.

Nyfikenheten kring vilka ställen han ändå gick till blev ibland så stor att hon sökte upp stället ifråga för att med egna ögon se att det inte var ett tillhåll för speciellt underliga personer eller att det kändes som någon bakgårdssylta, men inte vid något tillfälle kändes ställena fel i det avseendet. Tvärtom blev hon ibland lite avundsjuk på KG och skapade sig själv tillfällen att gå ut med sina kompisar. Ibland hade det lett till korsvist erfarenhetsutbyte av lämpliga restauranger och även gemensamma besök på något ställe.

Maud iakttog också hur KGs garderob började svälla. Inte så att hon var speciellt nyfiken och hade absolut inget behov av att rota i ens sin makes garderob och byrålådor, men ändå fanns känslan där att det kom in fler och fler kvinnoplagg innanför husets fyra väggar. Ibland hade han frågat om hon ville se på några av plaggen, eller se på några nytagna kort, men svaret hade ständigt blivit detsamma. Hon accepterade hans läggning och hans behov av att klä sig i kvinnokläder, men hon ville inte på något sätt beblanda sig med den delen av hans liv. Så småningom ställdes frågan aldrig mer men hon kunde inte se att det skedde någon märkbar nedgång i KGs uteliv. De båda hade på något sätt infogat sig i ett liv där båda visste att den andra visste fast ingen visste.

Åren rullade på och ”skyttegravstaktiken” levde vidare. Ingen av parterna ville eller förmådde att bryta dödläget utan det blev på något sätt permanentat. Så kom sedan KGs sjukdom sakta smygande in som en ny och okänd variabel. Diagnosen hade satts rätt tidigt och efter den första chockartade tiden hade läget stabiliserats och behandlingen, som delvis omfattade medicinsk behandling med östrogen, skapade ett läge som delvis attraherade KG trots den bakomliggande



illasinnade sjukdomen. Hans underhudsfett började nämligen öka och så gjorde även fettvävnaderna i bröstkorgen. Sakta men säkert antog hans kropp mer kvinnoliknande former och Maud kunde notera att han allt oftare använde sina BH-ar till vardags. Än så länge så verkade heller inte sjukdomen tära på KG i nämnvärd grad så tillfälligt upplevde han förmodligen sin ljusaste tid som transvestit vilket även Maud noterade.

Snart kom dock illavarslande signaler om att behandlingen inte hade avsedd verkan utan sjukdomen började lämna spår efter sig. Nedbrytningsprocessen av kroppen började gå allt snabbare och KGs hälsotillstånd försämrades i samma takt som de båda började inse att spelet nog var förlorat även om ingen av dom ville ge upp den lilla strimma av hopp som fanns. De tidigare så cementerade ställningarna i deras självbyggda skyttegravar började vittra sönder och en vilja att dela med sig av sina erfarenheter och funderingar började sippra fram mellan dom. De började prata om sina känslor och behov på ett annat sätt och i allt det mörka så fanns det en svagt upplyst stig framåt. De hade så smått börjat diskutera en gemensam resa där Maud för första gången skulle få bekanta sig med KGs kvinnliga gestalt.En vecka senare dog KG. Hastigt hade hans tillstånd försämrats och på sjukhuset fanns ingen mirakelkur utan den enda hjälp som stod till buds var att hindra smärtorna så långt det var möjligt. En tidig morgon i mitten av februari drog KG sista sucken och allt blev stilla. En stillhet och tomhet som blev än mer märkbar när hon återkom hem till lägenheten och till alla minnen. Hon uttryckte också att hon blev handlingsförlamad under en stor del av våren och orkade inte ta itu med det ändå helt nödvändiga göromålet att gå igenom KGs tillhörigheter. Det var först när sommaren började göra sig påmind och hon själv började skifta från vinter till sommargarderob som hans välfyllda garderober och lådor blev ”synliga” för henne. Hon hade dock ännu inte kommit så långt att hon hunnit tagit tag i detta utan istället ”flytt” hit ner till sommarstället så snart det gått. Visserligen fanns också här en del saker, men det hade inte varit många saker så det hade närmast bara varit skönt att testa sin förmåga att orka ta itu med KGs kända men ändå så okända sida. Det var förresten där hon hittat den bikini jag nu bar på mig.

Så mycket mer hade inte funnits här på landet. Lite underkläder, några linnen och en kjol men i övrigt inget annat vad hon hittills hittat.

- Jag måste erkänna att jag både blev glad och besviken över det jag hittills sett, fortsatte Maud. Glad för jag vet inte hur jag skulle ha klarat en alltför omfattande och innehållsrik garderob och framförallt inte om jag hittat en massa foton eller så. Jag väntar mig mer krävande uppgifter när jag väl kommer hem. Vill du förresten se det jag hittade?

- Visst!Det var skönt att sträcka på sig. Mauds berättelse hade både varit intressant och gripande och trollbundit mig i flera timmar, men nu kändes det nödvändigt att göra något annat. Solen strålar hade också blivit allt starkare och varmare och lite fundersam hade jag varit för de effekter som de senaste timmarnas solande skulle ha på min kropp. Jag var absolut inte rädd för att sola, men jag försökte vara försiktig med solbestrålning när jag använde baddräkt för att inte lämna synliga spår på kroppen.

De ”fynd” hon gjort låg alla framme på en säng i det som jag förmodade var hennes sovrum. Det var väldigt enkla men ändå mycket feminina plagg av god kvalitet som KG försett sig med. Jag hade fortfarande ingen minnesbild av honom som person, trots att vi borde ha setts ett antal gånger. Vad jag hittills sett så innehöll heller inte stugan några foton på vare sig Maud eller KG och jag ville inte gärna fråga, trots att jag var ganska nyfiken på hur han sett ut. Den enda slutsats jag kunde dra av plaggen jag hade framför mig var att vi borde vara i ungefär samma storlek, för jag skulle lika gärna ha kunnat införskaffa dessa själv. Det verkade som om Maud också fått samma känsla, för hon fortsatte

- Vet inte om jag är alldeles fel ute, men om inte du misstycker på något sätt så skulle det kanske hjälpa mig en del i min bearbetning av KGs andra liv om jag fick se dig klädd i dom här kläderna. Kanske kan det ge mig en bild av hur han skulle ha sett ut och att jag



därmed är lite mer förberedd när jag kommer tillbaka hem och måste ta itu med allt som finns där. Begär jag för mycket av dig?

- Absolut inte. Vill du det så kan jag gärna göra det. Är det något speciellt du vill att jag provar?

- Nej, kjolen förstås, men sedan kan du välja vilket linne du själv vill. Bikinin tycker jag du kan ha kvar. Det kanske inte är så kul med andras underkläder.

Jag nickade bara till svar och tittade snabbt på de utlagda linnena innan jag tog det vita. Maud gjorde ansatser till att gå, men jag nickade mot henne att det var helt OK att stanna. Med en enkel rörelse samlade jag ihop linnet, trädde armarna igenom och drog ner den på plats. Kjolen följde snabbt samma väg och utan tvekan knäppte jag den i sidan och drog upp blixtlåset innan jag rättade till linnet. Hela åtgärden hade bara tagit några sekunder och Maud stirrade häpet på mig.

- Det där gjorde du både elegant och rätt. Det var inte första gången.- Nej, skrattade jag och rodnade lite, det har blivit några gånger.- Men ursäkta om jag klampar in i ditt privatliv, men om inte jag tar helt fel så är du ändå

ensam. Hur har du då kunnat lära dig hur en kvinna klär på sig.- Ensam men ändå inte oerfaren, skrattade jag till svar. Svår fråga faktiskt som jag också

funderat på. Undrar om det inte är så enkelt att det faktiskt inte finns så många sätt att göra det rätt på. Förr eller senare hittar man sin teknik och gör man det utan att tänka sig för så kanske det ser kvinnligt ut. Sedan så går det ju inte att komma ifrån att man noterar saker, precis som du gjort med mig, och så småningom så vet man inte varifrån ett beteende kommit. Är det naturligt eller inlärt.

- Du har säkert rätt där. Jag måste säga att jag tycker du blev fin. Försöker se KG framför mig, men än så länge så ser jag honom tydligare som man. Har inte fått någon tydligare bild som kvinna, men din insats nu har ändå gett mig en föreställning om att KG ändå inte såg alltför anskrämlig och komisk ut som kvinna. Du skall ha stort tack för detta.

- Ingen orsak. Jag kan väl kommentera så mycket också att KG verkar ha haft god smak. De här plaggen känns bra.

- Dom passar dig utmärkt också. För mig så får du gärna behålla dom. Alltså, om du förstås vill.

- Jamen…- Såja, inga men. Du behöver inte känna dig som en ”tiggare” eller så. Jag ser att dom

passar dig och jag har inget intresse av dom så alternativet är Myrorna eller sopan. Du väljer själv.

- Om du menar det så…- Visst. Jag är helt säker. Förresten, börjar inte du bli hungrig?

Kapitel 3Ibland är det svårt att förklara saker och ting. Saker händer bara utan att man inte riktigt förstår varför. Visst kan det kännas jobbigt vissa dagar när allt strular, men det finns också dagar som man aldrig vill ta slut och som bara innehåller en massa trevligheter. Den här dan var en sådan!

Vem hade kunnat ana att mitt vanliga morgondopp skulle föra med sig allt detta. Visserligen hade det känts jobbigt just i det ögonblick då Maud ”avslöjat” mig, men sedan….. Underbarare människa och trevlig dag fick jag nog leta efter. Allt det som hänt sedan morgonens omvälvande avslöjande hade enbart varit av positiv natur och jag kunde knappt tro att allt var sant. Här befann jag mig inne på en av de lummiga sommarstugetomterna och helt ogenerat vistades där iförd endaste ett enkelt linne, en kjol och en lika enkel som vacker bikini under.

Nu gick vi sakta omkring i hennes enkla trädgård och pratade om allmänna ting. Vi behövde båda röra lite på oss efter en närande lunch men också efter den stillasittande förmiddagen. Jag försökte



hålla mig från ämnet som avhandlats under förmiddagen, men det var en fråga som ständigt försökte tränga sig fram och nu kändes den som omöjlig att stoppa

- Maud, jag måste bara få fråga…Utan att svara så vände sig Maud mot mig och log gillande mot mig

- Jo, du har ju fler gånger påpekat att du inte ville se KG som kvinna. Ändå så har du ju absolut inga problem att vare sig se eller umgås med mig. Har du själv några funderingar hur detta kan komma sig.

- Den frågan har sysselsatt mig också. Jag har faktiskt inget bra svar på frågan bara spekulationer. Enkelt uttryckt så tror jag det handlar om närhet. Trots allt, och missförstå mig inte nu, stå står du inte lika nära mig som KG gjorde. Det enkla faktum tror jag gör att jag ser på dig med andra ögon än jag skulle ha gjort med KG. Eller för att vara ännu mer sanningsenlig så var det det jag var rädd för skulle hända. Hur skulle jag tex kunnat leva vidare med KG om jag plötsligt ”hatade” honom eller på annat sätt kanske gjorde att han kände sig förlöjligad av mig? Eller tänk om han skulle ha visat sig så attraktiv som kvinna att jag skulle ha känt det som om jag fått en konkurrent?

Till viss del så var det väl så det var. Jag kände att jag fått en konkurrent. Visserligen en helt okänd konkurrent, men det var ju självvalt av mig. Den risk jag tog med det här synsättet var att jag heller inte visste om jag därigenom gick miste om en god och nära väninna och det är väl där du kommer in i bilden.

Trots att Maud gjorde en paus så insåg jag att hon inte var färdig med sin utläggning. Jag kände så väl igen mig i behovet av att ha någon med sig som man kunde resonera sig fram till svar som egentligen inte fanns. Det kanske inte alltid var nödvändigt men en dialog i dess rätta mening utan bara att någon lyssnade kunde vara fullt tillräckligt för att själv våga vända på ett antal stenar och låta gamla synder komma ut i det fria och blåsa bort i den friska sommarvinden. Mycket riktigt så fortsatte hon sin monolog

- Jag kan inte säga att jag någon gång gjorde ”fel” gentemot KG. Det är väl mer att jag känner en större osäkerhet nu och en starkare önskan att få svar. Egentligen oavsett vad jag kommer fram till. Kanske skulle jag ha befunnit mig i samma läge idag även om KG levt, men det kanske bara är ett önsketänkande eller ett rättfärdigande inför mig själv.

Oavsett vilket det är så känner jag mig nu redo att möta personer som du och du måste tro mig när jag säger att jag har en ärlig och uppriktig inställning till att jag verkligen vill försöka både förstå och kanske också acceptera er läggning. Det kan tyvärr inte hjälpa KG, men det kan säkerligen hjälpa mig och förhoppningsvis även dig.

- Bara det jag hittills varit med om idag har betytt mycket för mig så jag fortsätter gärna med den här formen av samtal. För mitt vidkommande så är denna möjlighet något jag verkligen saknar. Mina transvestitvänner är alla trevliga och bra på sitt sätt, men utan att förringa deras existens så är dom ju ändå inte kvinnor om du förstår vad jag menar. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och försöker verkligen stötta varandra, ändå känner jag ofta en längtan att få vara en kvinna bland kvinnor. Jag är och kommer säkert att förbli transvestit, men ändå vill jag vara med i kvinnors gemenskap. Precis som du så kanske jag målar upp en alltför rosenskimrande verklighet, och det är kanske just avsaknaden av visshet som gör att vi båda drömmer och tror att ”gräset är grönare hos grannen”. Samtidigt så ser det ju ut som om två själar, var och men med sin utgångspunkt, faktiskt mött varandra och kanske också därigenom kan hjälpa både sig själv och sin medmänniska.

Vi fortsatte att göra som Freud själv, vända ut och in på oss och granska våra motiv och bevekelsegrunder. Hur vi än dock vred på ”fakta” så kändes det som om det verkligen var ett korrekt beslut som Maud tog när hon bestämde sig för att följa efter mig ner på stranden denna vackra sommarmorgon. Att det verkligen bara var så kort tid sedan kunde ingen av oss förstå. Åtminstone jag kände som om jag strövade omkring i en gammal väninnas trädgård och umgicks



på ett naturligt och okonstlat sätt. Att sedan Maud, säkert också det omedvetet, hade satt oss i arbete förringade inte saken. En trädgård som stått ensam sedan förra hösten måste få sin omvårdnad och medan vi pratade så hade jag på något underligt sätt blivit försedd med både arbetshandskar och diverse redskap. Nu rensade vi rabatter och satte plantor samtidigt som vi ansade vildvuxna buskar runt om på tomten. Och att vi gjorde allt detta enbart iförda bikini skakade jag bara huvudet åt. Allt kändes så fullständigt naturligt men ändå så overkligt.

Solen värmde och svetten lackade men vi trivdes i varandras sällskap och det gjorde att ansträngningen var lätt att bära. Resultatet lät heller inte vänta på sig och när vi så småningom kunde räta på våra böjda ryggar så var vi märkbart stolta över förvandlingen som tomten gått igenom. Maud tittade sig nöjt omkring innan hon plötsligt blev alldeles stel och ansiktet fick ett plågat uttryck

- Men vad har jag gjort. Här har jag tvingat dig att slita i min trädgård. Nu får jag verkligen dåligt samvete.

- Det behöver du verkligen inte ha, skrattade jag och samtidigt torkade bort svett ur pannan. Det här var precis vad jag behövde. Det har varit jättekul hela tiden.

- Menar du verkligen det? Jag vet inte vad som flög i mig när vi gick runt. Självklart visste jag att allt måste göras, men inte att du skulle behöva delta. Men du skall ha stort tack. Det har både gått fort och blivit bra. Vi kanske skall göra om det här en dag fast i din trädgård.

- Gärna det. Alltid roligare att dela på sådant här jobb.- Men nu tycker jag att vi avslutar det här och går ner och får oss ett välbehövligt dopp

innan det blir alltför svalt.

Nu var det min tur att snabbt skifta ansiktsuttryck. Först sken jag upp som en sol, sedan var det som om jag blivit askgrå i ansiktet. Maud observerade det hela men det tog bara några tiondelar av en sekund innan hon förstod sammanhanget

- Visst ja, du känner det fortfarande lite för utmanande att gå ner på stranden klädd som du är. Det har känts så naturligt att ha dig omkring mig att jag alldeles glömt bort hur det egentligen ligger till. Nu måste ju naturligtvis du avgöra själv, jag vill inte tvinga dig till något, men dels så tycker jag att du verkligen känns som den kvinna du utger dig för, dels så tror jag att det nog är tomt nere på stranden. Det är här uppe och genom att vi arbetat som vi känner värmen. Där nere känns det nog lite svalare.

Jag var inte helt övertygad även om hennes logik kändes rätt. Maud såg att jag ändå började överväga ett dopp i min nuvarande klädedräkt så hon fortsatte.

- Svep om dig badrocken och gå bakom mig. Då kan jag hålla utkik och se hur det ser ut innan vi kommer ner på själva stranden.

Mer behövde jag inte för att bestämma mig. Vi hämtade våra badrockar och med dessa runt kroppen stängde vi till huset och valde en mindre stig än den vanliga för den korta promenaden ner till stranden. Maud hade haft helt rätt i sin förutsägelse. Stranden var inte öde, men ingen låg i närheten där vi kom ner. Med stärkt självförtroende så stegade vi därför ner till vattenbrynet där vi befriade oss från badrockarna. Maud höll något i handen och medan vi tog steget ut i vattnet överräckte hon något till mig.

- Här kan du låna av mig om du inte vill blöta ner håret för mycket. Gör lika som jag.Jag tog emot saken som visade sig vara ett stort hårspänne. Jag hade tittat på sådana men aldrig riktigt kommit mig för att skaffa en. Utan att stirra så följde jag intresserat Mauds rörelser och försökte efterlikna dem. Jag lyckades väl inte lika bra men mitt halvlånga hår fästes i alla fall upp i nacken och gjorde att jag skulle kunna simma utan att blöta ner mig för mycket. Glatt tackade jag henne och gemensamt fortsatte vi ut mot djupare vatten och ett behagligt avsvalkande dopp.

Maud gillade att simma så jag följde bara efter henne på en liten simtur. Vi höll oss precis i kanten där det började bli lite djupare för att inte locka till alltför många benisättningar utan kroppen verkligen skulle få jobba hela tiden. Havet låg också så vackert, nästa utan krusningar alls, så det



blev en väldigt behaglig simtur. När vi sedan drog oss upp mot stranden så kände jag mig så säker och bekväm i min roll att jag dristade mig till att föreslå att vi stannade en stund och njöt av solen som ännu värmde behagligt. Maud hade inga andra planer utan vi bredde ut våra badrockar en bit upp på stranden och satte oss ner.

Det kändes lite speciellt att sitta där och se på hur olika grupper av människor strosade förbi i vattenbrynet. En del tittade upp mot oss, en del bara passerade. Några kom också ner för att ta sig ett kvällsdopp och andra passade på att ta sig en motionstur. Jag kände mig verkligen som en naturlig del i helheten och blev nog också rörd över hur bra allt kändes. Mina ögon blev lite glansiga och Maud måste instinktivt ha känt mina känslor för sakta lyfte hon sin ena hand och placerade den mot min skuldra som hon sedan berörde lätt. Jag vände mig mot henne och log mitt gillande.

Vi satt säkert kvar, helt under tystnad, i nästan en timme innan vi båda kände oss nöjda. Vi kanske verbalt var tysta, men gemenskapen och känslan av tillhörighet var så stark att det inte behövdes några ord. Men när vi väl börjat bryta upp och den magiska förtrollningen brutits så kom också orden tillbaka.

- Vilken kväll! Inledde Maud- Ja, sådana här kan man inte få för många av. Jag vill ogärna att den tar slut redan nu och

jag vill lika ogärna vara ensam. Är jag för påstridig om jag frågar dig om vi kan göra något gemensamt?

- Absolut inte, svarade Maud glatt. Jag har också gått och tänkt på samma sätt men inte heller vetat hur jag skulle ställa frågan.

- Så lustiga vi ändå är. Vi är så rädda för att ställa till med besvär att vi nästan utplånar oss själva istället för att vara öppna och ta möjligheterna när de kommer. Naturligtvis skall man även kunna acceptera ett ”nej” eller så utan att det är hela världen, men många gånger så tror jag vi överdriver risken att få ett negativt svar.

- Håller med. Jag har också ett förslag på vad vi kan göra. - Kul, jag är av idel öra.- Några mil härifrån finns ett litet fiskeläge med en liten krog vid hamnen. Dit skulle jag

kunna tänka mig att åka.- Låter jättetrevligt, men jag måste då först ge mig hemåt, för så här kan jag då inte åka.- Samma här! Baddräkt tänkte jag inte åka i, skrattade Maud- Ja, jag tänkte nog på något annat, svarade jag lätt roat när jag förstod att hon missförstått

mig.- Jaså, du menade sååå. Men där är jag inte enig med dig. Du kan mycket väl åka precis som

du är. Jag vill inte gå så långt att det är en förutsättning för mig, utan jag kan väl istället säga att det är en stark önskan från min sida att du kommer som tjej.

- Menar du verkligen det, svarade jag med ett kraftigt förvånat ansiktsuttryck och inte så lite darr på rösten.

- Ja, det menar jag. svarade Maud med en eftertänksam blick och fortsatte- Ja det menar jag faktiskt.

Samtidigt med att hon sa det så sken hennes ansikte upp och det kändes som om hon själv passerat en milstolpe längs hennes egen vandring mot ett bättre självförstående. Samtidigt så satte det ordentligt press på mig och även om jag inte på något sätt var nybörjare på att vara ute så var jag heller inte hur van som helst. Jag ville dock ogärna göra Maud besviken så vi kom fram till att jag nog i alla fall behövde en knapp timme på mig att göra mig i ordning och att Maud skulle komma förbi och hämta mig vid min stuga.

Glad i sinnet samlade jag ihop mina saker hos Maud och utan en tanke på att försöka förändra min nuvarande gestalt travade jag iväg mot min stuga. Först när jag kom in och såg mig själv i spegeln kom jag på hur jag såg ut och blev både nöjd och orolig. Nöjd för att jag verkligen gillade vad jag



såg i spegeln men samtidigt orolig för vad som kunde ha hänt om jag mött någon granne. Kanske hade några sett mig komma från något fönster. Jag insåg samtidigt att om någon sett något så kunde detta inte göras ogjort och det var väl ändå upp till mig hur jag ville klä mig. Jag bestämde mig för att låta grannarna ha sitt för sig och jag med mitt så långt det över huvud taget var rimligt. Lättad över att ha kommit till denna slutsats klev jag ur bikinin och hoppade raskt in i duschen.

Kapitel 4Knappt en timme senare stod jag nervöst på verandan och spanade försiktigt ut mot vägen för att se när Maud kom. Jag slets mellan olika funderingar om jag bara skulle gå ut till henne eller om jag skulle be henne komma in för att ”avsyna” mig. Båda alternativen hade sina för- och nackdelar och till slut så bestämde jag mig för att direkt gå ut till henne och lita till att mitt eget omdöme om hur jag såg ut skulle vara fullt tillräckligt. Visserligen så kanske inte ens Maud skulle vara det perfekta ”sanningsvittnet” utan avgörandet skulle ändå ske vid mötet med andra vid fiskeläget men då kunde det också vara för sent att ändra på något. När jag såg Maud svänga in på gatan låste jag raskt huset och gick henne till mötes. Så fort jag kommit in i bilen vände hon sig mot mig och sade

- Så fin du är!Nöjd med att höra det jag så gärna ville höra log jag glatt tillbaka och svarade

- Tack! Din klänning är verkligen fin den också. Gillar färgen mycket.- Tack själv! Tänkte inte på att vi kanske skulle ha bestämt lite hur vi skulle klä oss. Trodde

dock att du gillade att klä upp dig så jag chansade och tog klänningen. Tyvärr väldigt sällan som jag klär upp mig så här numer. Känns riktigt kul och spännande. Lite som ett tonårsäventyr.

Vi fnittrade till lite och fortsatte att prata om kläder och sånt under resan fram till fiskeläget. Vår klädsmak fann vi nog ganska lika och det som skilde oss mest åt var nog just det faktum att Maud blivit lite ”lat” när det gällde att klä upp sig och behöll ofta ”samma gamla paltor” på sig i tid och otid istället för att variera sig. Möjligheterna fanns definitivt i hennes egen garderob, bara hon tog sig tid. För mig så var det egentligen det omvända. Jag saknade i mångt och mycket vardagsplaggen då jag istället satsat mer på ”flärden”. Troligen mest ett uttryck för att jag vill känna mig så kvinnlig som möjligt, trots att det många gånger gör att jag ”sticker ut” från andra kvinnor mer än om jag kom i jeans och en topp. Men vad gör man inte för att få känna sig kvinnlig.

Uppenbarligen var stället välkänt och många fler än oss två som tänkt samma tanke, för hamnplanen utanför restaurangen var helt översållad med bilar. Nu kanske inte alla befolkade restaurangen utan många hade denna plats som utgångspunkt för en härlig vandring längs vattnet och den underbara utsikten mot västerhavet och med en förtrollad solnedgång i sikte. Lite smånervösa blev vi dock att inte vi skulle få plats, men trots att det verkligen såg fullt ut så lovade hovmästaren att han skulle kunna bereda oss två platser. Snabbt och elegant iordningställdes ett bord ut mot vattnet, precis i övergången mellan inomhusdelen och altanen utanför.

Medan vi väntade på att få beställa kunde vi i lugn och ro betrakta restaurangen. Den var dekorerad mer som en gammal fiskebod med allehanda utsmyckningar som hade anknytning till havet. Det doftade också svagt av tjära och blandade sig pietetsfullt med dofterna från det närbelägna köket. Gästerna utgjorde också de en brokig skara och vi kunde se allt från barnfamiljer till troliga firmafester. Om vi tolkade sorlet rätt så fanns det även ett betydande inslag av utländska gäster runt borden. Jag märkte också att Maud gärna iakttog mig också och med en liten förlägen blick noterade hon min upptäckt och kommenterade

- Ursäkta att jag stirrade, men jag blev bara så förundrad hur väl du smälter in. Du verkar väldigt harmonisk och trygg i ditt agerande.



- Tack! Jag suger åt mig dina ord som en svamp, svarade jag lite förläget. Enda förklaringen jag har är väl att jag också känner mig tillfreds med situationen och att jag därmed heller inte har någon anledning att känna mig osäker och tveksam att vara här. Du skall också veta att det här är en drömsituation för mig. Att få vara ute bland andra, klädd som kvinna, och dessutom i en annan kvinnas sällskap. Det slår det mesta av både upplevelse och känsla.

- Menar du verkligen det? Svarade Maud med både en glad men samtidigt också bekymrad min.

- Ja, det menar jag. Att vara ihop med mina kamrater är jättehärligt och bra, men att, som nu, vara ute i verkligheten med en ”FF” eller ”GG” som ni kallas på utrikiska går utanpå allt annat. Du kanske kan ana vad förkortningarna står för, ”FF” betyder ”Född Flicka” och ”GG” är engelska för ”Genetic Girl” vilket alltså i all enkelhet betyder att ni alltid varit det ni är och inte som vi som vill vara det vi försöker visa upp.

- Jaha, skrattade Maud. Så nu är också jag ett ”bokstavsbarn” med andra ord. - Visst, och ett med ett så allvarligt syndrom att du inte ens visste om det själv. Det här

måste vi gå till botten med. Hur känner du det. Hur var din uppväxt egentligen? Fick du verkligen leva ut dina begär eller blev du hindrad av föräldrar och skola? Fortsatte jag småleende men med ett försök att se djupt allvarlig och analyserande ut.

Vår munterhet fick våra bordsgrannar att titta till oss lite extra och vi besvarade deras intresse med våra varmaste leenden. Vi fick dessutom annat att tänka på då hovmästaren kom och gärna ville ta upp vår beställning som vi nästan glömt bort att fundera över. I all hast svepte vi över menyn och lade vår beställning innan vi fortsatte vårt samtal. Dock undvek vi ämnet som tidigare varit på dagordningen utan försökte hålla oss till mer neutrala ämnen då vi märkte att våra grannar hade en ökad uppmärksamhet gentemot oss.

Maten kom strax på bordet och efter en väl avnjuten middag betalade vi vår nota och drog oss ut på hamnplanen som nu var än mer överfylld av bilar. Dock märktes förhållandevis få människor, ända tills vi vred på huvudet och blickade upp mot bergsknallen bakom och bortom hamnplanen. Bergssidan var fullständigt överbefolkad och man kunde bara skymta det nakna berget här och där. Alla hade sina blickar riktade ut mot västerhavet och den stora gulröda skivan som sakta närmade sig horisonten. Vi ville också gärna se det förestående skådespelet så vi började vår klättring uppför knallen längs en slingrande stig. Snart märkte vi båda att de skodon vi valt för vår utflykt inte var speciellt lämpade för bergsklättring så lite smått förlägna tittade vi på varandra innan vi skrattande drog av oss skorna och på nakna fötter trippade vi vidare fram till den första lediga platsen vi kunde hitta. Det var en fin liten skreva vi hittade och med lagom plats för oss båda samt bergsväggen starkt lutande bakom oss så att vi tom kunde luta oss tillbaka och låta våra ryggar få lite vila. Benen sträckte vi ut framför oss och de nådde nästan ända fram till ett tätt omslingrat par framför oss, men närheten av våra fötter verkade inte störa dessa två turturduvor och heller inte det natursceneri som låg milsvitt öppet framför oss. Måsarnas stilla flykt i den milda sommarbrisen gjorde bilden än mer vacker och vi följde under tystnad hur solen allt mer närmades sig horisonten och så småningom även försvann. Den magiska känslan fanns dock kvar och det var ytterst få som rörde på sig. Alla satt kvar och njöt av sommaren och det var först när det drog in några kyliga brisar från havet som vi fann det vara dags att bryta upp och göra något annat.

När vi kom ner till hamnplanen strömmade musik ut från restaurangen och vi lockades så av tonerna att vi åter drog oss in i lokalen. Den här gången nöjde vi oss dock med att slå oss ner i bardelen efter att ha beställt in två körvänliga drycker. Även om bara en av oss behövde hålla i ratten så kändes det mer solidariskt att stå på jämbördig fot så att säga.

Det var en lokal ensemble som spelade och de var både riktigt bra och spelade välkända låtar som gjorde att publiken verkligen följde med och ömsom sjöng med, klappade takten eller på annat sätt



hängde med i svängarna. De fick också rikligt med applåder mellan låtarna och gjorde att de ansträngde sig än mer för att underhålla oss. Med stor förvåning annonserade plötsligt deras ledare att kvällen nu var slut och att såväl restaurang som bar skulle stänga. Vi tittade undrande på varandra, men när vi såg på klockan så visade även den att timman var mer än stängningsdags. Sakta efterföljde vi uppmaningen och under stillsam avfärd avfolkades hamnen med omnejd på sina tillfälliga besökare.

En stund senare blev jag avsläppt utanför min stuga men inte utan att jag avgett ett löfte att återfinnas på stranden vid samma tid i morgon. Vi hade också bestämt att vi skulle fortsätta dagen tillsammans även om vi inte bestämt några detaljer än. Det kändes både skönt och spännande att tacka för allt som hänt under gårdagen och veta att vi skulle fortsätta vårt utforskande ännu en dag.

Kapitel 5Nu blev inte dagen riktigt så som jag trott. Visst, vi möttes utanför hennes stuga och gick gemensamt ner för ett härligt morgondopp. Den här gången var jag också mer förberedd, så jag var kvinna från topp till tå. Inget hade lämnats åt slumpen och jag hade tom en badmössa för att kunna drapera om min peruk. Efter doppet så trodde jag att gårdagens schema skulle upprepas men Maud hade andra planer. Hon ville att vi skulle åka iväg så att vi kunde vara oss själva och inte behöva bekymra sig om grannar eller sånt. Hon ville också hinna med ett besök i Köpenhamn så hon föreslog att vi skulle ta bilen till Helsingör, färja oss över och sedan lokaltåget direkt till centrum av Köpenhamn. Jag hade inget att invända så efter en snabb frukost och ombyte så stod jag redo att bli upphämtad av henne.

Ombord på färjan tog vi oss möjligheten att ytterligare förstärka vårt intag av föda så vi var verkligen mätta och belåtna när vi satte oss på tåget och gled iväg längs den vackra sträckan ner mot Köpenhamn. Man hamnar ju så bekvämt mitt i byn och bara efter några steg så var vi inne på Ströget och strosade fram längs gatan. Vi gjorde flitiga besök i alla butiker längs gatan och även om turisttätheten var stor så hade vi gott om plats och kände att vi kunde styra stegen dit vi ville och inte bara sveptes med i malströmmen. Såg vi något vackert, eller för den delen bara skojigt eller fräckt, så var vi inte sena att ta varsitt plagg och hoppa in i hytterna bredvid varandra för en provning. Alltid möttes vi sedan i gången och beundrade/kommenterade flitigt våra provade plagg. Ville det sig väl så kunde också en utväxling ske mellan oss och butiken vilket ganska tydligt syntes på de kassar vi strax var försedda med. När vi stannade upp vid ett av torgen och unnade oss varsin glass kommenterade Maud

- Egentligen så borde jag ha förstått långt tidigare vad KG höll på med. Ta tex våra besök här i Köpenhamn. Han var alltid så hjälpsam och tålig när det gällde att följa med mig i butiker och verkligen uppmanade mig att prova både det ena och det andra. Flera gånger så upptäckte jag, utan att reagera, att han försvann iväg på egna turer i butiken medan jag provade och några gånger så kunde jag se hur han stod och fingrade på något klädesplagg. Nu är jag ganska säker på att han drömde sig iväg och ville nog väldigt gärna stå i hytten bredvid och prova. Han skulle nog väldigt gärna ha haft det så som du och jag har det idag och det smärtar mig oerhört att jag inte förstått det tidigare.

- Du har säkert rätt, men samtidigt som jag säger det så tycker jag inte att du skall plåga dig själv med vad du gjort ”rätt” eller ”fel”. Det är alltid så lätt att vara efterklok och då glömmer man bort hur man resonerade då och hur allt annat som fanns mellan er två påverkade ditt ställningstagande då. Jag är inte KG och du kommer aldrig att se på mig på samma sätt som du såg på KG trots vårt gemensamma intresse. Jag kan säkert ge dig vissa inblickar i hur KG resonerade, men jag kan aldrig bli KG i den meningen för jag har inte hans bakgrund till dig med mig.

- Rent logiskt så har du naturligtvis rätt, fortsatte Maud med en djup och fundersam min. Tyvärr så går inte alltid logik och sunt förnuft hand i hand med ens egna reaktioner.



Hoppas jag inte gör dig vare sig ledsen eller besviken, men just idag så är det inte dig jag går med här på Ströget. Det är KG som tillfälligt, hoppas jag, lånat din gestalt och är med mig. Hans närvaro känns så stark att det nästan är skrämmande.

- Jag har anat att det var något sådant. Även om jag inte känt dig länge så har du inte uppträtt lika som igår. Jag har inte kunnat sätta fingret på det, men nu förstår jag. Om KG på något sätt kan hjälpa dig genom att finnas inom mig så är det helt OK. Självisk som jag är så kan jag ändock konstatera att det som händer just nu är bland det härligaste jag upplevt, även om du mest ser KG och inte mig.

- Oh- du är för underbar. Jag tror dessutom att KG skulle sagt och gjort precis samma så ni är nog rätt lika till sinnet.

Utan förvarning kramade Maud om mig med en varm och hjärtlig kram och jag blev så överraskad att jag ryckte till så att min ännu ej uppätna glass fullständigt flög ur handen på mig och med en graciös båge landade på gatan någon meter ifrån mig och omedelbart blev till ett intressant byte för två hundar som just passerade. Först tittade vi häpet på varandra, mötte de ilskna blickarna från respektive hundägare, sedan utbrast vi alla fyra i ett brett leende när hjärnkontoret strax hunnit sortera och kört sekvensen i några repriser inom oss och gett oss möjlighet att ta till oss det dråpliga. När vi rättat till våra anletsdrag så var också glassen fullständigt utplånad från jordens yta och två nöjda hundar tittade längtansfullt mot Mauds ännu existerande glass. Någon ytterligare utdelning blev det dock inte utan hundarna med respektive husse och matte drog vidare samtidigt som vi fick varsitt härligt ögonkast från hundarnas matte. En smått skamsen Maud tittade på sin glass och likt Lady och Lufsen delade vi sedan systerligt på de återstående resterna innan vi travade vidare för att exploatera fler affärer längs gatan.

Lite längre ner längs Ströget hittade vi en affär som skyltade med en vacker aftonklänning i blått sidenliknande tyg. Livet var figursytt och avslutades med en boleroliknande skärning över bystpartiet. Man kunde ”öppna” boleron eller ”stänga” den beroende på hur mycket av decoltaget man ville visa. Nedanför livet böljade sig kjolen ut i en härligt skimrande blå färg som växlade intryck beroende på hur kjolen rörde sig. Den måste jag bara prova!

Maud assisterade mig gladeligen och även butikens personal blev inkluderade i att leta fram rätt storlek. Jag blev inte på det minsta sätt besviken utan kände mig som en prinsessa när jag svepte ut ur provhytten och stod i gången utanför och beundrade mig i de gigantiska speglar som fanns runt om mig. Mina ögon kunde inte se sig mätta på synen och det var bara vetskapen om prislappen som dinglade i dragkedjan på ryggen som fick mig att försöka se nyktert på det hela. Med en djup och besviken suck bestämde jag mig sedan för att avstå från klänningen och med lite urskuldande blickar återställde jag klänningen till sin ställning och vi lämnade butiken.

Vi fortsatte vårt strövtåg och hamnade även på Magasin de Nord men några inköp gjordes aldrig där. Istället gjorde sig hungern påmind och eftersom Nyhavn låg strax intill med alla sina caféer så letade vi oss fram för att se om vi kunde hitta något att inmundiga. Ett café med tillhörande uteservering alldeles intill vattnet föll oss i smaken och efter att ha beställt in en lämplig mängd mat att förtära satte vi oss och kopplade av en stund i solen. I väntan på matens ankomst kände vi oss lätt syndiga när vi knäppte upp varsin knapp i våra blusar och drog upp våra sommarlätta kjolar så att både lite barm och lite ben blev synliga. Vi hoppades dock att vi inte skulle bli betraktade som alltför vågade och kanske bli tagna för några övervintrade individer från en annan tid i Nyhavns lite mer mörka historia. Kyparen verkade dock inte ta det minsta anstöt när han en stund senare kom med vår beställda mat utan önskade oss god aptit vilket vi inte var sena att efterkomma.

Under måltiden kände nog Maud att ämnet som stod på dagordningen när glassen for iväg ännu inte var helt och hållet utredd, för hon fortsatte som om inget hänt eller diskuterats efter den händelsen



- Jag är i alla fall fundersam varför jag inte kunde acceptera KG som kvinna och ge honom möjlighet att visa sig för mig. Jag ser ju själv, här och nu, att jag inte har det minsta besvär med att umgås med dig och skall jag vara lite rå och hänsynslös gentemot mig själv så är ju skillnaden mellan dig och KG obefintlig. Ni är båda män som gillar att klä sig i kvinnokläder. Jag borde därför vara lika arrogant och avvisande gentemot dig som jag var mot KG, men så är jag ju uppenbarligen inte. Jag frågar mig bara – varför?

- Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Ingen av oss vet ju heller hur du skulle ha agerat idag, men på något sätt så tror jag inte att det egentligen är i dig själv svaret står att finna. Jag tror det istället handlar om massor av medärvda egenskaper eller snarare konventioner. Konventioner som talar om för oss hur vi bör vara och hur vi inte bör vara. Dessa konventioner är, tror jag, som ringar på vattnet och den starkaste rörelsen är det allra närmast oss. Inträffar då något i vår närhet så upplever vi den som mer omskakande, overklig, främmande än om samma sak händer långt ute i periferin. Jag tror att en del av dina funderingar har sitt svar i detta fenomen.

- Jo, så långt håller jag med. Närheten till KG, han var ju ändå min make och mitt barns far, och just det faktumet i sig gör ju tanken så svår att tänka att han, manligheten själv, i hemlighet klädde om till kvinna. På sitt sätt är det en absurd tanke.

- Du ser! Dina känslor och din inställning till KG gör dig både blind och oförmögen att se objektivt på saker och ting. Du har sett det du ville se och när den bilden raserades så blev det till ett försvar att förneka att den ”sanna” bilden av KG verkligen fanns där. Ditt inre ville hellre ha kvar bilden av den manlige KG och av den anledningen så satte du omedvetet spärrar på dig själv. Gentemot mig är det annorlunda. Jag befinner mig ute i periferin för dig och då kan du vara friare, tycka att jag är ”spännande” etc. Du behöver så att säga vare sig ta ansvar för mig eller mitt transande. Du kan ”leka med” så länge som det passar och har inga förpliktelser som hämmar dig.

- Du är säkert inne på rätt spår, och det är kanske just därför som jag har så svårt att acceptera att svaret egentligen är så ”enkelt” som du beskriver. Vore det så så borde jag och alla andra med sitt förnuft i behåll lätt kunna bryta sig ur denna hämning och uppträda friare och mer rakt mot varandra. Istället så bygger vi murarna än högre. Varför?

Vi lät båda frågan hänga där obesvarad. Det kändes dock väldigt skönt att få vädra våra synpunkter på ett ganska fritt sätt och inte alltid behöva ”försvara” sina åsikter utan bara låta dom flöda fram. Vi var båda också väl medvetna om att detta inte heller innebar att frågan på något sätt nu var slutdiskuterad. Tvärtom kände vi båda ett behov att återkomma till ämnet, men inte just nu. Fortfarande fanns mycket att uppleva i nuet och våra strövtåg in i vårt inre fick absolut inte ta överhand och hämma oss i vår samvaro.

Vi njöt av solen ytterligare en stund innan vi betalade och samlade ihop våra kassar. I sakta mak gick vi samma väg tillbaka och när vi närmade oss butiken på Ströget där jag provat långklänningen så tittade Maud allvarsamt på mig och konstaterade

- Du vill väldigt gärna ha den där klänningen, eller hur?Förvånat tittade jag på henne och fortsatte

- Hur visste du det? Jag har ju inte sagt något- Nej, det behövdes inte. Jag bara kände det nu när vi kom hit. Valet är givetvis ditt, men jag

tyckte att klänningen klädde dig alldeles förträffligt. Så om du frågar mig som din väninna så skulle jag helt klart tycka att du borde slå till.

Jag sken upp som en sol och gav Maud en kram.- Kom så går vi i alla fall in och ger den en chans till!

Fem minuter senare stod vi åter på gatan, nu med mig som lycklig ägare till en tjusig klänning. Personalen i butiken hade inte blivit överraskad att se mig igen. Klänningen fanns inte ens tillbaka ute i butiken utan hängde fortfarande på ställningen för provade kläder. Kände de på sig att jag



skulle komma tillbaka? Jag blev också väldigt glad för deras uppmuntrande ord att jag passade i klänningen och att de tyckte att jag gjort ett bra val, även om det kunde vara en del i deras säljsnack. Med deras ”Tack och välkommen tillbaka” ljuvt klingande i öronen steg vi med lätta steg bort mot Rådhusplatsen och det hägrande Tivolit.

Med lite finurligheter och en smula kvinnlig list lyckades vi hitta en restauranggarderob som kunde härbärgera våra inköp under den tid vi strövade runt i parken. Nöjesattraktionerna var vi bara flyktigt intresserade av, däremot var det kul att se på alla nöjeslystna som ivrigt skyndade mellan attraktionerna. Vi såg också människor som stillsamt satt på en bänk och bara njöt av blomsterprakten eller bara satt där och såg djupt in i varandras ögon. På andra håll så hördes musik från olika scener eller slamret av disk från otaliga restauranger. I mitten av Tivoli finns en scen och när vi kände behov av att sitta ner en stund så sökte vi oss dit för strax skulle det bli ett scenuppträdande.

I gammal hederlig varietéstil presenterades än det ena än det andra numret. Skickliga jonglörer, duktiga gymnaster och fingerfärdiga trollkarlar avlöste varandra innan en danstrupp gjorde entré. Genast blev jag omedvetet medveten om att det här borde vara extra intressant. En av de manliga dansarna såg ovanligt liten och spenslig ut, för att inte rent ut kalla honom för kvinnlig. Jag stötte försiktigt till Maud och hon nickade instämmande. Hon hade iakttagit samma sak. I högt tempo virvlade de runt på golvet och jag hade nästan svårt att följa ”vår” dansare hela tiden. Plötsligt försvann ”han” och en av de kvinnliga dansarna in under ett skynke och sekunden senare kom de ut som två identiskt klädda kvinnor. De gjorde sedan fler liknande snabba klädbyten, nu helt och hållet som kvinnor, men det var det första bytet som satte sig i vårt minne och som vi gärna pratade om under resten av kvällen. Det hade gått så snabbt och skett så överraskande, trots att vi nästan anat något, att man inte riktigt förstått vad som hänt. Verkligen skickligt gjort och åtminstone jag kände lite längtan att kunna skifta från man till kvinna så snabbt och dessutom bli så tjusig som ”hon” blev.

Det traditionella fyrverkeriet vid midnatt avslutade vårt besök i Köpenhamn och vi kände oss rätt så möra när vi först slog oss ner på lokaltåget och sedan färjan tillbaka till Sverige. Ett antal koppar starkt kaffe gjorde dock att vi klarade av resan hem till våra stugor utan problem och även om vi inte lovade varandra något så skulle vi nog försöka hålla traditionen vid liv med ett morgondopp även om det nu inte alls var många timmar bort.

Kapitel 6Med ett ryck vaknade jag av att telefonen bredvid mig ringde ilsket. Lycklig som jag var så hade jag skaffat mig en bärbar telefon även till stugan så jag kunde ha den i min närhet och behövde bara sträcka ut handen. Jag hann inte ens svara innan en pigg röst förkunnade

- Jaså du sov över du med!Med en blick på klockan så klarnade påståendet tydligt. Det var fortfarande morgon, men inte så mycket ”morgon” längre att det var möjligt att ta mitt sedvanliga morgondopp i havet. Vid den här tidpunkten gick det inte att vara ostörd därnere längre. Jag mumlade fram något urskuldande innan Maud fortsatte

- Tack för igår. Synd att vi båda missade morgondoppet, för havet ligger tydligen spegelblankt där nere. Men vi behövde säkert vila ut också efter våra strapatser igår.

- Tack själv. Jag hade verkligen det trevligt. Hade lite svårt att somna inatt trots att jag var trött. Det irrade runt för många tankar och funderingar i mitt huvud. Jag har heller inte tagit bort nagellacket och det brukar jag alltid göra så att jag inte skall hamna i någon situation som jag inte är förberedd för. Man vet aldrig vem som kan tänkas klampa in hos en på morgonen.



- Men det är ju alldeles utmärkt! fortsatte Maud. Då slipper du det besväret i alla fall. Jag tänkte nämligen föreslå att vi skulle ha en heldag på stranden nu när det är så fint väder.

- En heldag! Men hur då?- Jag förstår om du inte vill eller kan gå ner här på stranden, men det finns fler stränder. Jag

tänkte vi kunde ta våra cyklar och trampa bort till nästa bukt och lägga oss där. Där är det ingen som känner oss och du kan få njuta och vara kvinna precis som du så gärna ville. Samtidigt så kan vi fortsätta prata för jag har hur många frågor som helst att diskutera med dig. Hur låter det här?

- Jättebra. Hade ändå funderat på hur jag skulle få ihop det här med badandet i fortsättningen. Av någon anledning så skulle det inte se så bra ut om Roger bara dök upp på stranden.

- Det där är jag verkligen ledsen för, svarade Maud. Jag tänkte mig verkligen inte för att det kunde bli så där när jag erbjöd dig bikinin. Dessutom så var det vansinnigt av mig att sätta dig i arbete och att vi gick omkring i våra bikinis hela dagen i gassande solsken.

- Du behöver inte be om ursäkt. Jag tänkte på att resultatet kunde bli det här hela tiden, och trots det så lät jag det ske. Jag har alltid närt på en hemlig dröm att få just dessa märken på kroppen och nu när du så vällvilligt erbjöd mig möjligheten så var jag inte sen att ta chansen. Så det är snarare du som är offret och inte jag. Du må tro att jag njutit av ränderna i spegeln sedan jag såg dom först. Visst kan jag hålla med om att dom kanske blev mer tydliga än jag trott, men….

- Skönt att höra att du tar det på det sättet. Själv tyckte jag det såg riktigt rätt ut på dig där nere på kajen när ditt behåband halkade ner på armen och den vita randen blev så synlig. Den förstärkte din kvinnoroll om jag säger så. Jag såg förresten att flickorna i affären också reagerade på din solbränna när du provade klänningen. De blev nog lite fundersamma i alla fall.

- Gjorde dom! Det märkte aldrig jag. Det är väl lite så mina funderingar gått också att ränderna lite grann blir som en legitimation. Har som sagt funderat länge på det och nu när det också har skett så är det bara att ”gilla läget” och göra det bästa av det. Så mitt svar är solklart. Jag gör mig redo och så trampar vi iväg. Skall jag fixa något?

Maud hade tänkt att vi skulle ha matsäck med oss så vi delade upp sysslorna oss emellan och bestämde att jag skulle passera förbi Maud då hennes stuga låg i riktning mot den andra stranden. Det var en härlig känsla att cykla iväg tillsammans. En lätt bris smekte oss fick våra sommarkjolar att fladdra. Maud måste ha förstått att jag skulle klä mig i något kjolliknande och därför också valt en sådan kreation. På våra överkroppar satt enbart tunna linnen även om vi båda hade packat ner en enkel cardigan ifall vädret skulle slå om. Längs vägen mötte vi en hel del cyklister och alla log de mot oss och mitt självförtroende och känslan av att verkligen uppfattas som kvinna stärktes i allra högsta grad.

Sista biten fram till stranden gick på slingrande stigar i en mindre skog. På några ställen valde vi att leda cyklarna då stigen var alltför liten och svår att cykla på. Strax var vi dock framme vid stranden och med cyklarna väl låsta så travade vi ner mot det hägrande vattnet. Det var väl inte helt folktomt, men heller absolut inte lika mycket som på vår strand. Däremot fick vi gå en bit innan vi hittade precis en sådan skreva av sand som vi önskade. Vi ”boade” direkt in oss och ordnade till vår lilla plats så att maten kunde stå i skuggan och vi få fritt tillträde till solens strålar, men ändå lite avskildhet. Just nu var vi dock så varma och sköna efter cykelturen så det blev ett snabbt ombyte till baddräkt och sedan rätt ner i vattnet.

Vi stannade nog i vattnet längre än brukligt. Om det var den osedvanligt vackra dagen eller om det bara min frihetskänsla som angav tonen är väl svårt att säga, men det var helt underbart att känna friheten och bara vara så som jag ville vara. Jag hade dessutom plockat fram en av mina reservperuker som jag alltid hade med ifall något hände med min vanliga och den fick nu, efter lång och trogen tjänst, pröva på ett nytt liv. För första gången tänkte jag prova att bada i peruk och



se hur både jag och peruken fungerade ihop med vattnet. Jag hade inte sagt något till Maud utan tänkte att jag skulle se om och i så fall hur hon reagerade. Än så länge uteblev reaktionen trots att vi båda ofta höll till under vattenytan. För mig så kändes heller inte peruken konstig trots att den blev blöt, och jag kunde svepa bort mitt blöta hår på samma sätt som jag sett andra göra när de kom upp ur vattnet.

Det var först när vi kom upp och bytt om till bikini som jag skiftade hårprydnad och även om inte Maud observerade själva bytet så uppmärksammade hon direkt att jag gått från vått till torrt på 7 röda sekunder och förstod genast sammanhanget. Hon kunde sanningsenligt intyga att jag inte på något sätt känts annorlunda ute i vattnet och jag blev stärkt i min tro att jag skulle få det hela att fungera även om peruken verkligen skulle ta stryk av behandlingen. För att i någon mån kompensera den omilda behandlingen fick den nu ligga utbredd på en frottéhandduk som jag sedan vek dubbel så att själva peruken doldes för den oinvigde. Glad över mitt lyckade dopp bredde jag ut mitt badlakan och sträckte lojt ut mig vid sidan om Maud.

För en gång skull så blev varken min eller KGs transvestism huvudämnet oss emellan. Istället skvallrade vi om det mesta annat som snurrade runt i huvudet på oss. Vi upptäckte att vi i vår iver att vara den andre till lags knappt ens presenterat oss för varandra. Nu gick vi noga igenom våra liv och berättade om oss själva. Som vanligt när två ”okända” människor möts så finns det en mängd olika punkter där man har gemensamma intressen eller bekanta och givetvis fann vi sådana gemensamma nämnare. Lustigaste sammanträffandet var väl att vi delade på samma tandläkare.

Vi var också båda bosatta i Stockholm och även om vi försökte undvika ämnet som var grunden till vår vänskap så hörde sig omedelbart Maud för om jag kunde tänkas hjälpa henne med utsorteringen av KGs kläder efter semestrarna. Jag kunde inte se något hinder utan ställde välvilligt mina tjänster till förfogande. I samma svep fick jag veta att KG och Maud hade en dotter, Pia. Hon var nu 26 år gammal och bodde med sin pojkvän. Så vitt Maud kände till så visste hon inget om KG, men helt säker var hon dock inte. Det hade i alla fall aldrig diskuterats öppet i familjen, vare sig före eller efter KGs död.

Man kan tro att en dag på stranden är tom och innehållslös, men så är verkligen inte fallet. Hela tiden hände det saker runt om oss och även vi gjorde olika saker. Förutom obligatoriska bad så passade vi på att flanera längs stranden. Finns nästan inget ljuvligare än att gå och peta med tårna i vattenbrynet och verkligen inte känna någon stress eller behov av att göra en massa nyttiga saker. Avkoppling är verkligen ordet. Blir man sedan lite ”less” på att underhålla varandra så kan en bok eller en veckotidning utgöra ett gott komplement innan man tar ny sats med nya frågor eller upplevelser. Tiden rinner garanterat iväg och man känner sig verkligen som en ny människa efter en sådan här dag på stranden. Tyvärr så är de alldeles för få till antalet men en tröst är att vi verkligen tagit vara på just denna dag och gjort den all heder.

På vägen hem gjorde vi också ett gemensamt uppehåll vid mataffären för att inhandla middagsmat. Istället för att fixa det på varsitt håll så hade vi kommit överens om en gemensam grillkväll hos Maud. Hon hade både bättre utrustning och dessutom vackrare utsikt än jag så platsen var ganska given. Kanske kunde vi också krydda anrättningen med ett kvällsdopp om allt gick som det skulle. Efter vårat inköp cyklade vi därför direkt till Maud och påbörjade förberedelserna. De läckra köttbitarna vi inhandlat skulle snart grillas och konsumeras tillsammans med en flaska vin och några små trevliga ostar. Det var ju i alla fall fredag och även om dagarna i och för sig alla var lika mycket värda under semestern så blev det ändå små markeringar när helgen närmade sig. Kanske ett sätt att hålla tideräkningen levande under semestern.

Efter måltiden dukade vi av och fyllde diskmaskinen med disk. Jätteskönt att man numer också kan unna sig lite av livets bekvämligheter även i sommarstugan. Om något så är det väl skönt att få slippa sånt göra just under semestern. Medan diskmaskinen surrandes tog hand om disken



fyllde vi upp våra glas med vinskvätten som var kvar och drog oss ut i trädgården. Solen hade börjat sin nedfärd, men än lyste den gul och fin på himlen. Lugnet runt om oss var bedårande och vi satte oss bara tillrätta i solstolarna och njöt. Någonstans långt bort kunde vi höra en telefon ringa och vi tittade leende på varandra och tyckte det var skönt att det inte var här det ringde.

Vi han knappt tänka tanken innan just Mauds telefon ringde. Snabbt försvann hon in i huset och jag kunde bara svagt förnimma att hon samtalade med någon. Samtalet blev inte långt utan strax var hon åter ute hos mig i trädgården. Hon satte sig lugnt tillrätta och tog också en liten klunk vin innan hon vände sig mot mig med ett skevt leende på läpparna

- Det var min dotter Pia. Hon hade sökt mig tidigare på dagen men då var vi ute. Hon är på väg hit. Hon kommer nog om en halvtimme eller så.

- Men så kul!, svarade jag. Men då skall väl jag passa på och dra mig hemåt. Jag vill verkligen tacka dig för en underbar dag. Jag finner inte dom rätta orden…..

- Men, vänta. Inte behöver du gå bara för att Pia kommer. Du är min gäst och hon är van att jag har olika vänner här hos mig.

- Men….- Vadå men! - Jo men, ….. hon vet ju inget om KG och…- Nej, inte vad jag vet i alla fall, och vad det har med din närvaro här har jag ingen aning

om. Visst kan det kännas som ett underligt sammanträffande, om hon nu vet, och då blir det därifrån vi får ta skeden i vacker hand. Vet hon inget så är du en väninna vilken som helst som jag träffat här på stranden och som bor i området.

- Men hon kommer ju att se ….- …att du är transvestit. Ja, förr eller senare så kommer hon att göra det, men det är inget jag

tänker skriva henne på näsan. Hon får väl som jag bilda sig en egen uppfattning om dig och om du bara uppträder lika enkelt och naturligt som du gjort tillsammans med mig så kommer hon inte att reagera mycket annorlunda än vad jag gjort. Bara för att du är transvestit så är väl inte det något hinder att du kan umgås med andra människor för det. Även ni har rätt till ett normalt umgänge och i viss mån så hänger det nog mycket på er själva om ni sätter er på ett eget piedestal eller om ni verkligen vågar var er själva och tro på er ”rätt” att vara som andra. Finns nog en liten fara i att ni själva betraktar er som ”annorlunda” och att ni därför heller inte uppträder ”normalt”. Det beteendet kan stjälpa er i era ansträngningar att bli accepterade i samhället.

Jag lät Mauds ord sjunka in och kunde konstatera hur rätt och klarsynt hon resonerade. I väldigt många fall så råder det ingen tvekan om vad som finns bakom fasaden på en transvestit. Men vad gör det! Varför skall det hindra oss att vara som andra? Det finns många människor runt om i världen som kan ha andra problem med sin gestalt, men är de sämre människor för det? Har inte vi alla rätten att få vara den vi är och att bli accepterade med våra olika egenheter. Visst kan amputerade, brännskadade, hjärnskadade etc ha liknande problem att nå fram till andra, men om man bara kommer dessa människor närmare in på livet så är vi inte ett dugg olika. Vi bygger gärna hinder, från bägge håll, där egentligen inga hinder finns och betraktar de få som lyckas bryta dessa osynliga murar som pionjärer och hjältar när egentligen de bara gör något som andra betraktar som fullständigt naturligt.

Mitt i min fundering avbröt Maud mig- Jag kom på en liten detalj. Jag vill ogärna presentera dig som ”Roger”. Har du något

kvinnligt namn?- Visst! Jag kallar mig för Pernilla när jag är klädd så här, svarade jag och fortsatte, jag

håller dessutom med dig. Du har helt rätt i ditt konstaterande att vi kanske är för rädda att visa oss. Om du därför inte har något emot det så tar jag dig på orden och stannar kvar.



- Det tycker jag är ett klokt beslut. Du har nog förresten inte så mycket till val längre för om inte jag tar helt fel så är det hennes bil som kommer nu. Sitt du kvar här så går jag och möter henne.

I bakgrunden hörde jag glada röster, men även om jag inte kunde höra vad de pratade om så kunde jag bara identifiera två röster. Det verkade därför som om Pia kom ensam och det var ju i alla fall en klen tröst för mig som nu började bli riktigt nervös inför det som skulle hända. Samtidigt så pirrade det, återigen, positivt i maggropen då jag också kunde se en massa trevliga möjligheter i Pias närvaro. För att i någon mån lindra min nervositet tog jag en stor klunk vin och reste samtidigt på mig för att rätta till kjolen och möta Maud och Pia som var på väg ut mot mig.

- Pia! Det här är Pernilla som också bor här i området och Pernilla, det här är min dotter Pia!- Hej, trevligt att mötas, svarade Pia leende samtidigt som hon sträckte fram sin hand- Detsamma, svarade jag och tog emot den utsträckta handen.

Pia granskade mig snabbt men jag mötte bara hennes blick och gav henne ett brett leende. Det hela varade säkert bara någon tiondels sekund innan vi släppte varandras händer och Pia tog till orda.

- Ursäkta att jag kommer och tränger mig på så här, men Peter, min kille, måste slutföra ett jobb i helgen så då passade jag på att åka hit istället. Jag är jättevarm efter att ha suttit i bilen och måste bara få mig ett dopp. Hänger ni med?

- Visst! Svarade Maud, vi satt just och funderade på det när du ringde.- Bra! Jag skall bara leta upp min bikini och byta om så går vi väl sedan.

Pia försvann in i huset och Maud gick för att hämta våra baddräkter som hängde på tork. Hon drog sedan resolut med mig in i sitt sovrum där hon direkt gav mig min baddräkt och började sedan skala av sig sina kläder. För att inte hamna på efterkälken så var det bara för mig att göra likadant och det var tur att jag var snabb i vändningarna för precis när jag rättade till axelbandet efter att ha fått fyllningarna på plats dök Pia upp i dörröppningen och frågade

- Är damerna redo?

Vi var redo även om mina ben närmaste kunde liknas vid ett knippe spagetti som just fått kontakt med det kokande vattnet och börjat mjukna. Men glad i hågen tog jag emot handduken som Maud tagit fram och svepte om mig på samma sätt som de övriga två i sällskapet. Maud och Pia tog täten och höll även i allt pratande. De hade uppenbarligen mycket att skvallra om och jag var mer än nöjd att bara vara med och uppenbarligen också vara accepterad av Pia. Jag var så inne i deras samtal att jag knappt märkte hur mycket folk det var på stranden och när jag sent omsider såg fler av mina grannar blev jag riktigt skakis. Omedvetet måste Maud ha känt min oro för hon tittade som hastigast på mig och nickade ett diskret ”du är OK- oroa dig inte” till mig. Hennes vetskap om läget gjorde mig genast lite lugnare och jag fortsatte framåt och försökte agera så naturligt det nu var möjligt.

Pia var inte sen att befria sig från handduken och ge sig iväg ut i vattnet och det kändes faktiskt väldigt befriande att göra detsamma och ta till flykten ut i vattnet. Det utgjorde på något sätt en tryggare plats att vara på, inte minst för att det var betydligt färre människor där än på stranden, men också att antalet meter mellan mig och mina grannar ökade för vart steg jag tog. I hastigheten hade jag glömt bort att ta med mig mitt hårspänne, men pärlan Maud hade varit mer vaken och samtidigt som hon själv fäste upp sitt hår överräckte hon ett spänne till mig. Tacksamt tog jag emot det och fick nog till en riktigt bra hårknut som jag fäste där bak. Allt detta hade skett utom synhåll för Pia och när jag sedan var redo att sänka mig ner i vattnet så kändes allt nästan som vanligt.

Fortfarande höll jag mig lite diskret vid sidan om mor och dotter ivrigt lyssnande på deras härliga ”pladder”. Lite då och då nämndes även mitt namn när Maud rapporterade om de senaste dagarnas aktiviteter. Jag förstod också att våra ”aktiviteter” omnämnts per telefon för Pia kände



uppenbarligen till vår Köpenhamnsresa och nickade gillande mot mig när Maud drog historien om klänningen. Hon skickade även iväg en kommentar riktad till mig

- Lova mig att jag får se den i helgenJag nickade bara till svar och Pia log glatt tillbaka.

Sakta men säkert närmade sig det oundvikliga och även om inte Pia på något sätt var medveten om min ångest inför återvändandet till stranden så blev det ändå hon som fick styra skeendet. Utan att överdriva så försökte jag hålla mig tätt bakom dom och gjorde mitt bästa för att finnas där men ändå inte väcka uppmärksamhet. Jag fick på mig handduken och kunde också släppa ut mitt hår innan jag satte mig ner intill Maud och Pia och därmed vände ryggen mot alla andra på stranden. Solen var just inne i slutskedet av sin bana ner i havet och andaktsfullt njöt vi än en gång av skådespelet. Så snart den försvunnit bakom horisonten reste vi på oss och fogade in oss i det smärre lämmeltåg som lämnade stranden. Turligt nog hamnade vi inte bredvid några jag kände så jag kunde lite friare delta i alla jubelkörer hur underbart vi just nu hade det.

Väl inne på tomten gick vi raka vägen till torkställningen för att hänga upp handdukarna och Pia tittade storögt på oss båda innan hon häpet utbrast.

- Här ligger man i lä må jag säga. Jag tyckte jag var brun, men jämfört med er båda så är man ju rena blekfisen. Har ni gräddat varandra i ugn eller …..

- Det är faktiskt bara de senaste dagarna vi har kunnat sola, svarade Maud. Du skall se att du hinner ikapp.

- Hoppas verkligen det, för jag gillar att visa upp en läckert solbrun kropp. Titta här! Syns knappt någon skillnad ens under behån, svarade hon och vek undan axelbandet så att vi båda kunde se innan hon fortsatte. Jag får nog se till att sysselsätta er med annat så att jag också hinner bli lika brun, nickade hon menande mot min ytterst skarpa avgränsning mellan vitt och brunt tvärs över ryggen

- Jag har metoden klar, svarade jag. Du fixar min trädgård så är du säkert ikapp sedan.- Jaså var det så ni gjorde. Tyckte det såg fint och städat här. Mamma! Varför sätter du alla

som kommer hit i arbete. Du är ju rena slavdrivaren, skrattade Pia.- Har väl lärt mig av dig. Du brukar inte vara så pjåkig själv på att få saker fixade – av

andra, tillade Maud skrattande. Nej. Nu tycker jag vi skyndar oss in och får på oss lite kläder. Vill någon ha lite te sedan?

Ingen protesterade mot Mauds förslag och efter att återigen delat upp oss på samma sätt som tidigare och fått på oss lite kläder samlades vi i köket för att gemensamt iordningställa en liten kvällsvard. Vi valde att ta den inne i det trivsamma lilla köket, för dels kände vi oss lite kulna och del började vi hänga lite med ögonlocken. Lite piggnade vi dock till oss av det varma teet och Maud tyckte vi kunde dra oss in i storstugan och ha det lite mysigt.

Speciellt kul tyckte jag det var när Pia letade upp ett antal damtidningar ur sin medhavda packning och vi tillsammans ivrigt plöjde igenom magasinen. Såväl skvallersidorna som alla modereportage penetrerades noga och jag hamnade ofta i dialog med Pia om klädernas förtjänster och tillkortakommanden. Hur trivsamt vi än hade det så ville jag låta Pia och Maud få lite egen tid med varandra så efter lite mer härligt småprat så tackade jag för mig och förberedde mig på att gå. Såväl Maud som Pia assisterade mig när jag samlade ihop mina utspridda persedlar och när jag väl kom till dörren så kom Pia emot mig och gav mig en riktigt stor björnkram med orden

- Tack för idag och vi ses väl igen i morgon- Visst, svarade jag glatt överraskad.

Maud gjorde sedan likadant som sin dotter och svävandes som på små moln äntrade jag cykeln och trampade den korta biten hem i sommarkvällen.



Kapitel 7Trots mitt lyckorus, eller kanske just därför, hade jag svårt att komma till ro när jag väl kommit hem till min stuga. Det fanns så många motstridiga känslor inom mig. Den mest positiva var att nu fanns det bara ett som gällde – utnyttja den här situationen så långt det någonsin gick och verkligen låta Pernilla blomma ut. När jag kastade en blick på mig i spegeln så var också det här alternativet som kände enklast för tillfället. Framför mig så stod visserligen en figur som hade stora likheter med Roger, men som ändå inte var han. Tydliga märken efter flitigt solande i bikini, ansade ögonbryn, pärlor i öronen, läppar som lyste röda trots att sminket var borttvättat, prydligt manikyrerade och målade naglar på både fingrar och tår.

Men var svaret så enkelt? Om Pernilla fick komma fram så här helt i ljuset, var fanns då Roger? Vilka komplikationer skulle det ställa till med? Hur skulle jag hantera alla situationer som kunde uppstå då, likväl som kunde hända om Pernilla plötsligt var ensam på arenan? Frågorna hopade sig till gigantiska problem inom mig. En annan aspekt var mitt klädförråd. Visst tog jag alltid med mig ett antal av Pernillas kläder, men det var mer avsett för kortare stunder och skulle aldrig räcka till ett mer kontinuerligt liv som Pernilla. Visserligen hade klädförrådet plötsligt utökats med ett antal ärvda persedlar från KG, men ändå.

Sedan kunde jag inte riktigt förstå mig på Pia och hennes roll. ”Lekte” hon bara med mig och väntade bara på första tillfället att blottställa mig? Att Maud accepterat mig tyckte jag kändes bergsäkert. Hon hade ju sökt upp mig av fri vilja och hade ett motiv för att lära känna mig, men Pia? Hon hade ju varit så översvallande positiv och vänligt inställd till mig på alla sätt och vis att jag inte kunde slå undan mina funderingar om det bara handlat om skickligt skådespeleri. Samtidigt så ville jag ogärna tro på det. Tanken var mycket behagligare att hon också faktiskt accepterat mig och att det var jag själv som gjorde livet som transvestit onödigt komplicerat. Kanske var det så enkelt att människor, åtminstone i största allmänhet, accepterade både det ena och det andra om man bara själv var övertygad och bekväm i sin gestalt. Tänk om svaret var så enkelt!

Mina funderingar tangerade också saker som om jag verkligen skulle träffa Maud och Pia än en gång. Var deras översvallande glädje och önskan att se mig igen verklig, eller var det bara något som man artigt sa, men innerst hoppades på att mottagaren, jag, skulle förstå den verkliga innebörden i och hålla mig undan? Var jag en börda för dom som dom i och för sig var beredda att släpa på, men helst ville vara utan. Speciellt nu när Pia kommit och uppenbarligen haft tankar att få rå om sin mor. Kanske fanns det andra orsaker till hennes besök som nu kom i andra hand och som jag indirekt hindrade henne att ta upp? Summa summarum var det en mycket fundersam Roger/Pernilla som till slut lyckades få ögonlocken att sluta sig och hamna i drömmarnas värld.

Med en känsla av att vara på fel plats vid fel tidpunkt vaknade jag. Först förstod jag inte vad som väckt mig, men snart blev jag varse att någon gick utanför huset. Lite försiktigt kikade jag ut och såg strax att det var Maud och Pia som surrade runt huset och oroligt tittade sig omkring. När jag slängde en blick mot klockan i hallen så meddelade den det osannolika att klockan var en bra bit efter 12 på dan. Förskräckt vaknade jag till än mer och svepte morgonrocken om mig och obekymrad om min blandning av Pernilla och Roger öppnade altandörren och steg ut. Pia var den som först såg mig och häpet tittade hon på mig och sedan utbrast hon fnittrande

- Så där är du. Vi började tro att allt hemskt hade hänt dig. Nu när jag ser dig så inser jag hur rätt vi hade.

- Men Pia, så du säger, utropade Maud häpet när hon i samma sekund svepte runt hörnet. Var finns din uppfostran? Du måste väl kunna visa lite respekt.

- Förlåt mig, fortsatte hon fnittrande. Jag kunde bara inte låta bli. Du ser bara för härlig ut. Vet inte hur jag skall beskriva dig. Har du sett dig själv i spegeln?



Utan att vänta på svaret så tog hon varligt tag i mig och styrde runt mig fram mot hallspegeln. Samtidigt så ställde hon sig bakom mig och höll mig mjukt om axlarna samtidigt som hon lät sitt huvud vila mot mitt. Med värme i blicken fortsatte hon

- Vilka hemskheter drabbade dig efter att du lämnat oss igår? Var vi så svåra mot dig eller vad hände? Svara förresten inte nu utan in i duschen med dig så fixar mamma och jag lite starkt kaffe under tiden. Sen kan vi sätta oss ner och prata om vad som hände när du blivit mer dig själv igen. Iväg nu!

Jag hade inget annat val än att lyda och trippade iväg till duschen. Jag tog verkligen god tid på mig och riktigt kände hur livsandarna återvände. Efter en lika grundlig genomgång av min sminkning där jag verkligen bemödade mig om att sminka mig enkelt men ändå ge mitt yttre mer feminina förtecken kände jag mig redo att lämna badrummet och smita in för att få på mig lite fräscha kläder. Någon större tvekan var det aldrig vad jag skulle ha på mig hade jag inte. Jag ville gärna vara så kvinnlig jag kunde och min älsklingsklänning, en blommönstrad klänning med figursytt liv och smala axelband hängde alltför frestande i garderoben för att kunna motstås. Sist åkte peruken på och frisyren borstades fram. Med en dusch av min parfym och en lämplig kollektion av smycken på mig kände jag mig redo att möta de båda som under tiden stökat omkring ute i köket.

Återigen var det Pia som mötte mig först och hon sken verkligen upp när hon kom emot mig och gav mig en riktigt rejäl kram.

- Förlåt mig. Det bara slant ur mig. Jag menade inget illa.- Du behöver inte ursäkta dig. Jag skulle nog också ha dragit ordentligt på munnen om jag

mött mig själv i det skicket. Jag håller med dig. Jag såg för hemsk ut!- Håller med, skrattade Maud och anslöt till oss. Hoppas det känns bättre nu?- Mycket bättre. Jag kanske fortfarande ser lika hemsk ut, men duschen gjorde i alla fall

susen. Tack för att ni kom och satte fart på mig.- Du ser inte alls hemsk ut, svarade Pia. Tvärtom så känner jag mig som en trashank bredvid

dig. Verkligen härlig sommarklänning du har. Den klär dig.- Verkligen, fortsatte Maud, men kom nu. Kaffet är dukat i trädgården.

Det kändes lite grann som att vara gäst hos sig själv när de båda ledde ut mig i trädgården. Det var verkligen uppdukat. Inte bara med fikabröd, utan en hel frukost var uppdukad och det var massor av det som fanns där som jag visste att de inte hade kunnat hitta i mina skåp och lådor. Hade de haft med sig eller hade någon skyndat till affären och handlat.

- Men hur har ni kunnat fixa det här? Jag är förstummad.- För att ta allt ifrån början så är det lika bra att vi sätter oss ner, svarade Maud. Börja ät du

så kan jag och Pia turas om att berätta vår version. Sedan kan du fylla i med din.

Magen riktigt kurrade av iver att få del av allt på bordet så jag var inte sen att efterfölja Mauds uppmaning. Samtidigt med näringsintaget fick jag höra att även de två haft svårt att somna. Maud och Pia hade haft ett långt och givande samtal där det visat sig att Pia väl känt till KGs transvestism, men att hon heller inte haft någon anledning att konfrontera KG med den kunskapen. Alla hade gått som katten kring het gröt och ingen ville ta första steget. Återigen ett exempel på den ”hänsynslösa hänsynen” som gör att vi människor ofta skadar varandra mer än om vi var öppna mot varandra. Visserligen gör vi det i tron att vi visar varandra hänsyn, men det blir ändå ”fel” på något sätt och istället blir till en form av hänsynslöshet. Men min närvaro hade blivit den katalysator som de båda behövde för att börja prata om det hela och bägge kände en oerhörd lättnad över att täckelsen nu fallit. Dock hade inte heller Pia sett KG någon gång i sin kvinnliga gestalt och mötet med mig hade varit hennes första möte med en transvestit utom förstås de gånger någon dykt upp i media eller på annat sätt undgått hennes ögon.

Pia berättade också hur hon uppfattat mig. Hon måste erkänna för sig själv att det gick mycket bättre än hon kunnat föreställa sig. Visst hade hon gått och funderat och grubblat hur hennes



pappa kunde se ut som kvinna och hon hade tom med vid något tillfälle skannat in ett porträtt på honom och kört det genom datorn och ett ”gör om mig”-program hon hittat där man själv kunde testa olika frisyrer och andra saker för att hitta en ny stil. Någon riktigt svar på hur han kunnat se ut gav det dock inte tyckte hon utan pappans manliga drag lyste fortfarande starkt emot henne.

När hon sedan mötte mig så blev det mötet helt oförberett för henne. Hon hade ingen aning om att jag ens var där så hon var helt oförberedd och kunde utan omsvep berätta nu att hon genast sett mitt verkliga kön. Samtidigt så kände hon ändå ingen rädsla eller osäkerhet inför mig. Jag var uppenbarligen hennes mammas gäst och vi verkade ha en trevlig stund tillsammans. Det fanns alltså inget onaturligt i vårt sätt att vara och insåg också snabbt sambandet med hennes pappa samtidigt som hennes nyfikenhet väcktes. Däremot hade hon blivit mycket förvånad själv hur enkelt och naturligt hon frågat om vi båda ville göra henne sällskap ner till stranden för ett dopp. Först när hon gått in till sig fick hon tankar om vad hon gett sig in på och lite förundrat hade hon noterat att Maud och jag båda tillsammans försvunnit in i Mauds sovrum. Hennes fantasi hade för en stund letat sig iväg och hon hade undrat om vi också blivit ett par, men samtidigt slagit tankarna ur hågen. Fanns inget i Mauds agerande som tydde på något sådant, däremot ett mycket stort mått av mänsklig värme fanns runt om oss och både Maud och jag nickade instämmande till hennes analys och log mot varandra.

Mycket av hennes tveksamhet hade sedan försvunnit nere på stranden. Oavsett mitt kön så tyckte hon att jag verkligen förde mig som en kvinna och att jag visade ett stort mod och en god tillförsikt när jag, i hennes ögon, utan tvekan både följde med och dessutom gjorde allt som stod i min makt för att vara så kvinnlig det bara gick. Hon hade också blivit djupt imponerad hur jag snabbt fixat upp mitt hår på väg ner i vattnet Just dessa detaljer, inklusive min solbränna, hade fått henne att börja fundera om hon trots allt totalt missbedömt mig och mitt kön. Inom mig konstaterade jag förvånat att hon uppenbarligen sett mitt försök att sätta upp håret men samtidigt blev jag mycket glad att hon uppfattat situationen på det sättet. Hennes tveksamhet kring mitt kön gladde mig dessutom oerhört. Tyckte att det var som en bekräftelse på att allt kanske ändå inte kunde tas för givet utan min egen inställning och inlevelse i min roll hade stor betydelse för hur jag blev uppfattad av omgivningen trots att det kanske fanns många incitament på min verkliga könstillhörighet.

Sedan hade hon inte mycket mer att orda om, utan när vi åter var tillbaka i huset så var jag bara Pernilla för henne. Det var också lite grann i det skenet som hennes spontana kommentar för en stund sedan fällts och än en gång bad hon om ursäkt för sitt agerande. Hon tyckte bara att jag sett för komisk ut. Samtidigt så hade hon blivit förvånad för just då hade hon också sett vem jag verkligen var. När Maud och hon under nattens diskussioner försökt rett ut vem jag verkligen var så hade Pia, trots sin färska minnesbild av mig, inte kunnat mana fram bilden av mig som man. Först när jag stod där på verandan hade hon känt igen mig och insett att vi både setts och pratats vid vid olika tillfällen under årens lopp. Konstaterandet hade glatt henne oerhört för hon insåg då att samma förmodligen var fallet även för KG och att han mycket väl hade kunnat visa upp en mycket trovärdig kvinnlig gestalt. Den känslan tyckte hon kändes som verkligen betydelsefull och gav henne en bättre bild och positivare inställning till pappans transvestism.

Efter deras utläggning kunde jag berätta om mina grubblerier under natten och allt slutade i ett allmänt kramkalas där vi egentligen inte sa så mycket mer utan lät våra handlingar istället visa vår omtanke om varandra. När vi slutligen återgick till lite mer ”normala” umgängesformer så ställdes frågan.

- Vi funderade på om vi skulle få med dig på en cykeltur idag. Vädret är ju fint men ändå inte så där vackert att det känns vettigt att ligga på stranden bara. Pia ville istället prova att cykla på den där banvallen som iordningställts som cykelled. Vi tänkte åka med lätt packning, bäddräkt skall dock medföras, och äta på något ställe längs vägen. Vill du hänga med?



- Gärna det, svarade jag både glad och förvånad. Låt mig bara byta om till lite mer praktisk cykelklädsel.

- Visst. Gör det! Vi fixar undan det här om du byter om.

Några minuter senare anslöt jag till dom och blev vederbörligen godkänd. Jag hade bytt ut klänningen mot ett par kornblå sommarshorts (som passande nog knäpptes i sidan) och till det valt ett vackert spetsförsett linne. Min vinröda cykelhjälm bröt visserligen lite av mot helheten, men säkerheten och önskan att få behålla huvudet intakt var viktigare än att få allt att matcha. Enda kompromissen var nog skorna som var ett par sandaletter med låg klack som jag föredragit framför ett par gymnastikskor. Som helhet så gillade jag min skapelse och tyckte att jag väl smälte ihop med Maud och Pia. När jag packat min cykelväska med anbefallda tillbehör och lite andra nödvändiga saker så trampade vi väg mot okänt mål.

Kapitel 8Efter en lite trixig inledning när vi måste åka genom stan kom vi ut på den gamla banvallen och kunde färdas alla tre i bredd. Även om vi inte på något sätt jäktade fram så var det ändå en härlig känsla att känna hur varje tramptag verkligen förde oss framåt. Vi småpratade och kommenterade flitigt de vackra vyer som byggdes upp framför oss och alla våra sinnen fylldes av intryck. Förvånansvärt var det väldigt få andra ute längs leden så det var absolut inga problem att ligga i bredd och verkligen känna att vi gjorde den här turen tillsammans. Efter några kilometer ändrade landskapet karaktär och skogsdungarna blev fler och fler. Nu började också leden bli mer kuperad även om det fortfarande var väldigt slätt och lättrampat. Hästhagarna blev också fler och ofta stod det klasar av hästar och tittade intresserat på oss när vi for förbi.

Även om det inte var nödvändigt av orkesskäl så gjorde vi stopp lite här och där för att njuta av naturen lite extra. Våra kameror kom flitigt till användning och ibland undrade jag om jag var mer intressant än naturen, för på något sätt så skulle jag finnas med i något hörn av bilden – klappa häst, plocka blomma, visa upp konstig kotte osv osv. Samtidigt så kändes det verkligen som att jag var accepterad och jag gjorde mitt bästa för att inte förstöra bilden totalt.

Lite här och var passerade vi små samhällen, men Pia, som uppenbarligen läst på om leden, trampade envist vidare. Efter några mil så kom vi fram till ett mer sammanhängande sjösystem och Pia svängde av från leden och ledde oss ner mot en av sjöarna. Efter att ha parkerat cyklarna och tagit loss det mest nödvändiga vandrade vi ut på en smal landtunga bestående helt av sand och gick allra längst fram till spetsen. Vattnet var kristallklart och såg verkligen inbjudande ut. Någon ytterligare ”inbjudan” behövdes inte utan i rask takt och i gemensam närvaro bytte vi om till bikini och såg till att det spegelblanka vattnet krusades ordentligt när vi bröt ytspänningen.

Riktigt lika härligt som att bada i havet var det inte, men det var ändå så uppfriskande och skönt efter milen hit att vi ändå njöt i stora drag. Vattnet inbjöd också mer till simning än havet så vi sträckte ut våra kroppar och sam nästan tvärs över den smala sjön. Efter en kort paus där vi bara vattentrampade styrde vi åter tillbaka mot våra cyklar. Det var ju ändå inte badandet som var resans syfte. Lite otåliga var vi att komma igång igen, för Pia hade berättat att det bara var några kilometer kvar till det fanns ett värdshus där hon tänkte att vi skulle inta vår måltid, så vi bestämde snabbt att vi skulle cykla vidare i våra bikinis och låta oss torka längs vägen. Vi skulle säkert hitta någon skogsbacke innan värdshuset där vi kunde byta om.

Nästan lite flickaktigt fnittriga över vårt ekivoka tilltag trampade vi vidare och hoppades att vi även fortsättningsvis skulle vara lika ensamma längs leden som hittills. Känslan var verkligen annorlunda att glida fram iförd endast bikini. Vi hade också gjort ett avsteg från vårt säkerhetstänkande och lät hjälmarna vila och låta håret fladdra fritt i fartvinden. Solen värmde



också gott och fick nu fri tillgång till praktiskt taget hela kroppen genom att leden svängde både fram och åter över öppna slätter. På håll kunde vi se någon lantbrukare som var ute på sina ägor och utförde något arbete, men vi mötte aldrig någon som kom nära oss. Strax innan samhället så fann vi också vår skogsdunge och en stund senare kunde vi trampa de sista metrarna fram mot värdshuset i mer sedesam klädsel.

Vi blev verkligen väl omhändertagna och ompysslade så till den milda grad att vi började fundera hur vi över huvud taget skulle kunna ta oss därifrån. Under måltiden så berättade Pia att vi nu måste lämna leden om vi inte tänkte oss en flerdagstur och det hade ju ingen av oss tänkt. Det fanns dock ett flertal alternativa vägar hem och vi valde genast bort den enklaste att bara helt enkelt svänga om cyklarna och trampa tillbaka i samma spår. Efter lite diskussioner så valde vi istället en väg som var mer kuperad, men också kortare än den sträcka vi redan tillryggalagt, och som gick på allmänna vägar. Dock borde de inte vara alltför trafikerade så vi skulle inte behöva trängas med särskilt många bilar.

Med nytankade vattenflaskor tackade vi personalen och gav oss iväg. Pia angav takten och Maud och jag hade bara att hänga på. Nu var det omöjligt att cykla i bredd så om det var därför som takten skruvades upp lite är väl svårt att säga. Vi märkte dock att uppehållen blev allt viktigare andningshål och möjlighet för oss att vara lika sällskapliga som vi varit tidigare. När vi åter närmade oss stan så valde vi att passera en bit utanför den istället för att åka rakt igenom även fast det var en längre omväg. Den betalade sig dock på det sättet att när vi närmade oss havet så kom vi fram över en kulle och fick en vidunderlig utsikt över havsbukten som vi bodde vid. Havet såg så inbjudande ut att vi inte kunde motstå frestelsen att avsluta vår cykeltur med ett gemensamt kvällsdopp. Det var knappt att vi hann stanna cyklarna innan vi slet av oss kläderna och försvann ut i vattnet. Lämpligt nog hade vi haft våra bikinis kvar under kläderna så vi slapp nu det momentet.

Innan vi skildes åt utanför Maud och Pias hus hade de efterfrågat om mina planer för söndagen. Jag berättade då, utan omsvep, att jag inga hade, men att jag ansåg att de båda behövde få vara själva och inte släpa på mig ytterligare en dag. De försökte protestera, men jag kan vara riktigt envis ibland och stod på mig. Pia hade kommit upp för att få vara med sin mor och den chansen skulle hon också få utan att jag skulle vara där och störa. Jag intygade dock att jag absolut inte hade något emot deras sällskap, tvärtom så var jag hur glad som helst och min semester hade verkligen blivit förgylld av dem båda. Men någon måtta fick det ändå vara.

Eftersom de såg hur beslutsam jag var argumenterade de inte vidare och det var nog nästan att jag också kunde skönja en lättnad i deras ansiktsdrag. Det behövde inte innebära att mitt sällskap var mindre önskvärt utan i all enkelhet att vi var överens om att vi också kunde vara på varsitt håll och inte alltid vara tillsammans även om vi kände att de fortfarande fanns massor att prata och lära av varandra. Men det skulle nog finnas tid till det också.

Ett skäl som jag inte dragit fram var att jag faktiskt också ville vara ensam och få känna efter och ställa mig själv ett antal nödvändiga frågor. Vem var jag och vart ville jag att vägen skulle leda? Vad fanns för alternativ och vilka risker/möjligheter fanns längs de olika alternativen. Svåra, tom kanske omöjliga att besvara, men jag ville i alla fall ge mig tiden att penetrera dem och göra mina egna ställningstaganden. Nu kändes det nästan som om hjulen bokstavligen snurrade så fort att jag knappt hann med och styra eller parera för fallgropar längs vägen. Hjälmen satt visserligen bra på huvudet, men skulle den tåla alla smällar? Och även om jag skulle klara mig utan allvarligare skador så kan även skrubbsår kännas väl så mycket och ge långvariga men.

Jag slöt mig dock inte in i något skal utan försökte ändå vara mig själv. Förutom det obligatoriska morgondoppet så undvek jag stranden de närmaste dagarna. Min solbränna gjorde det ju omöjligt att vara Roger och utan Maud så kändes Pernillas närvaro som ytterst riskabel på stranden.



Däremot så gjorde jag heller inga försök att minska rändernas synlighet utan jag fortsatte att nyttja bikini så ofta jag kunde eller så hade jag någon t-tröja som både var ett skydd för andra att se men också hindra alltför snabb utjämning av den solbränna jag var så stolt över. Jag hade ju dessutom bara en vecka kvar av semestern så problemet var inte så stort tyckte jag.

Det dröjde faktiskt ända till torsdagen innan jag och Maud hördes av igen. Pia hade faktiskt sträckt ut sin ledighet och varit kvar ändå till onsdagen och nu kände Maud ett behov av att ta upp kontakten igen med mig. Utan förvarning hade hon bara dykt upp i trädgården men det var ett välkommet besök. Att jag just vid detta tillfälle mest var Roger hade ingen betydelse utan vi tjattrade på som vilka väninnor som helst. Största nyheten hade varit att Pia och Peter planerade att gifta sig och även om vare sig tid eller datum bestämts så var Maud eld och lågor och såg fram emot händelsen. Vi pratade också lite om ”uppehållet” och insåg att det nog hade varit bra för alla att vi inte bara fortsatt att ses varje dag utan verkligen givit oss tid för oss själva också. Vi konstaterade också att även Maud hade börjat med sina bestyr för att återvända hem i helgen. Semestrar hade tyvärr en förmåga att ta slut när det var som roligast.

När Maud slutligen kände sig tvungen att återvända till sin stuga och sina göromål hade vi ändå utväxlat alla adressuppgifter och lovat varandra att ta kontakt så fort vi kommit på plats hemmavid. Sommaren var trots allt inte slut och det fanns ju massor man kunde göra tillsammans på kvällar och helger om man bara tog sig tid och vågade acceptera ett ”nej” om tillfället inte passade sig. Ofta tog man ett enda ”nej” som ett tecken på att man inte dög som sällskap och kanske inte försökte fler gånger men det ”tummade” vi på att det inte skulle inträffa. Dessutom så ville hon också ta tag i det där med KGs alla damkläder och även Pia hade tyckt det var en bra idé att engagera mig i det hela.

Jag blev därför ganska så förvånad när det ringde på min telefon strax efter lunch på fredagen och det var Maud i andra ändan. Jag märkte genast att hon hade ett ärende, men att hon först bara ville ”prata lite” som brukligt var. Sällan att ett ärende avhandlades rakt upp och ner utan inledande artigheter. När hon väl kände sig redo så läste hon högt ur en tidningsannons. Just denna kväll skulle det vara en Beatlesafton i en liten folkpark några mil från oss. Ett coverband som hette Liverpool skulle spela Beatleslåtar och dessutom fanns det andra begivenheter också. Maud hade hört att det skulle vara ett trevligt ställe och undrade om inte hon och Pernilla kunde åka dit. Jag var precis på väg att säga något i stil med att jag inte hade ”något att ta på mig” när Maud tog orden ur mun på mig

- Klänningen du hade när vi satt i din trädgård duger fint. Jag har också tänkt ha klänning så du blir inte ensam.

- Men det här låter väl trevligt. När ses vi?

Redan när vi parkerade bilen anade vi att kvällen inte skulle vara lik de folkparkstillställningar man kom ihåg från sin gröna ungdom. Här var det uppenbarligen ett evenemang för hela familjen, för ur bil efter bil strömmade allt från barn i liggvagn till mormor med rullator. Alla verkade vara där och dessutom känna varandra för i stora klasar stod folk och pratade. Dessutom verkade många ha med sig egna korgar med säkert rikligt tilltugg i och det var något som vi helt missat. Vi snirklade försiktigt fram mellan grupperna för att komma fram mot kassan och blev mycket glatt överraskade när de endast ville ha 200 kr för oss båda.

Vi upptäckte sedan att detta pris var maxpriset för en familj och nu förstod vi också sammanhanget med att hela släkten gjorde detta till sitt kvällsnöje. Säkert ett mycket smart grepp av arrangörerna för det var liv och glädje som strömmade emot oss på den lilla skogsbevuxna ytan. En smal grusväg ledde fram mot själva scenen och vägen kantades av de första frågorna i den tipspromenad som också ingick i entrén. Givetvis försökte vi besvara frågorna och den här kvällen så var temat självklart Beatles.



En ganska så traditionell scen med täckt tak och en halvt öppen rotunda mötte oss lite längre fram. Runt dansgolvet fanns sedan ytterligare plats under tak där nu de flesta dukade upp sina medhavda läckerheter. Utanför fanns sedan de traditionella lottstånden uppblandade med några där man kunde köpa sig en enkel förtäring. Vi var mest törstiga så varsin mellanöl fick bli vår förtäring tillsammans med varsin ostmacka. Vi hittade också en plats alldeles framme vid räcket till dansbanan och eftersom den låg några trappsteg under oss skulle vi ha fri sikt mot scenen även om dansbanan blev fylld av stående Beatlesdiggare.

Medan vi intog vår lilla delikata måltid hade vi gott om tid att studera övriga runt om oss. Familjerna var klart dominerande även om vi såg små grupper här och var av par. Det var också intressant att se att det egentligen inte saknades någon ålderskategori. Såväl tonåringar som äldre ungdomar och personer som uppenbarligen nyligen bildat bo fanns där. Vi undrade lite om det just var Beatlesaftonen som gjort detta breda tvärsnitt av befolkningen eller om det faktiskt kunde vara så finurligt att man genom sitt prissystem fick den här effekten. Om så var fallet var det något fler arrangörer borde ta efter för att ordet ”Folkfest” låg inte långt borta.

Klädseln var också den högst varierad. Vi stod inte ut på något sätt i våra lätta sommarklänningar utan den övervägande delen av alla kvinnor på plats var klädda i något kjolliknande. Kanske det nostalgiska temat för kvällen haft sitt med i spelet, men troligare var det nog den mycket vackra och varma sommarkvällen som haft ett finger med när valet av kläder skulle göras. Finns det något ljuvligare än att gå omkring i klänning en sommarkväll som denna?

Det var en så skön och avslappnad stämning runt om oss att jag inte ens blev det minsta nervös eller fundersam när jag upptäckte några olika grannar bland besökarna. Jag sökte Mauds uppmärksamhet och när jag fick den så nickade jag diskret ut mot folkhavet och sa med glädje i rösten

- Har du sett! Nilssons står en bit bort vid trädet och sedan så såg jag också hur dom i tegelhuset snett emot dig passerade nyss.

- Jo jag har sett det. Även några andra har jag känt igen. Jag blev först lite nervös för din skull och vågade inte säga något, men du verkar hur kolugn som helst. Jättekul att du uppenbarligen kan koppla av och vara dig själv. Jag tror ingen kommer att reagera ens när dom ser oss tillsammans. Mig känner dom nog igen, men dig kommer dom aldrig att koppla ihop med Roger. Det fick jag tydligt bevis för när Pia mötte dig förra helgen.

- Jo, det märkte jag också. Kul det där att man faktiskt blir så olik sig. Jag själv tycker ju att det finns så mycket av Roger inom mig.

- Det gör det säkert också, men betänk att du förändrar dig mycket också. Både peruk, smink och annan klädsel gör en hel del för att du i det avseendet skall bli anonym. Sen vet inte jag om jag är något sanningsvittne i det jag tänkte säga nu, men jag tycker att din kvinnogestalt blir mer övertygande för var dag som går. Hoppas jag inte ger dig en falsk bild, men så är det i alla fall jag uppfattar dig.

- Tack för den kommentaren, svarade jag och log. Jag blir verkligen glad att du säger så. Samtidigt så skall du inse att du har stor del i den förändringen enligt min utsago. Jag hoppas att jag inte varit för påträngande, men jag har verkligen försökt att se och lära hur du och Pia gjort i olika situationer. Jag vet att det alltid är viktigare att vara sig själv än att försöka imitera andra, men det går ändå inte att komma ifrån att man ändå måste försöka sig på att vara lite av imitatör. Sedan skall man nog försöka att inte imitera rakt av så att säga utan omforma rörelser etc till något som kan kännas naturligt för mig. Då tror jag att man börjar närma sig en punkt där man kan känna sig som en kvinna och få omgivningen att acceptera mig som sådan även fast de ser en man där bakom kulisserna.

- Man skall aldrig undervärdera folks förmåga att se genom en alldeles så skickligt anlagd fasad, men samtidigt så skall du heller inte gå omkring och oroa dig för mycket. Om du har studerat mig och Pia så är det säkert så. Jag har i alla fall inte känt mig mer iakttagen av dig än jag gör med någon annan väninna. Tvärtom så är det kanske där du än så länge har



mest att lära. Vi kvinnor kan vara rätt så hårda och skoningslösa mot varandra när det gäller att granska varandra. Oftast så sker det på ett väldigt vänskapligt och bra sätt, men kommentarerna finns där så fort man gör något som inte passar in i bilden. Från dig har jag ännu inte hört ett enda negativt om mig så där skall du nog hålla ögonen öppna och vara beredd att ge hård men konstruktiv kritik.

- Jag tar till mig det och säger att detsamma gäller dig också.- Jo, jag har nog hållit mig avvaktande också. Kanske inte underligt heller både med tanke

på omständigheterna och hur kort tid vi verkligen känt varandra, men jag ser ju nu hur du fungerar och det känns som om vi känt varandra mycket längre, vilket också Pia uttryckte det när vi pratade om dig.

- Det var väl bra att ni fick några dagar på er att skvallra om mig svarade jag och klappade henne lätt på handen.

- Jodu, du skulle nog allt ha velat vara en liten råtta och suttit i en hörna och lyssnat, skrattade Maud. Men jag kommer från ämnet. Jag tänkte också säga apropå dina ”kulisser” att jag kanske inte studerat dig så mycket utan snarare vår omgivning. Jag skall villigt erkänna att de första gångerna vi mötte andra var en pärs för mig. Hur skulle de reagera när/om de såg vilken figur du var? Hur skulle det avspeglas på mig? Jag var faktiskt riktigt skakis.

- Det visade du aldrig utåt i alla fall, svarade jag lite bekymrat- Nej kanske inte det, men så var det i alla fall. Men det tog faktiskt inte lång stund innan

jag insåg att jag inte hade något att oroa mig för. Säkert var det jag som blev mer och mer van vid att enbart se din kvinnliga gestalt men det fick mig att inse att de som aldrig sett dig som man heller inte hade några sådana referenser att falla tillbaka på och därmed pricksäkert se igenom dina kulisser och se mannen bakom. Ju mer du dessutom förfinat ditt rörelsemönster, även om du nu imiterat en ograciös varelse som mig, så försvinner än mer dina manliga drag bort och vad blir då kvar? Och nu kommer jag fram till mina upptäckter, inte minst från ikväll. Hur många har överhuvudtaget reagerat på dig här? Ja, ta inte illa upp att du inte platsar bland landets 100 vackraste kvinnor och därför får såväl män som kvinnor att vrida huvudet ur led för att se dig, utan tänk logiskt. Hur många har tittat ut dig?

- Jag kan ärligt säga att jag åtminstone inte sett någon. Visst har jag mött blickar från många. Men….

- Där ser du. Några av dom du mött blicken hos har säkert uppmärksammat dig för att du på något sätt, i deras ögon, är annorlunda än andra, men måste det betyda att de sett en man i dig? Som jag ser det så betyder det inte alls det. Visst kan någon förstå och dra rätt slutsats, men de flesta ser en kvinna som för sig med all heder men som också ser/är annorlunda än andra. Inget är konstigt med det. Vi är alla olika, har dubbelhakor och bilringar som syns, krokiga näsor, ben som ser ut som knölpåkar etc. Alla bär vi på skönhetsfläckar som vi är hundraprocentigt övertygade att alla och envar ser. Och skulle man fråga dom rakt och få ett ärligt svar så har de inte sett något allas av det utan istället sett människan, helheten och på något sätt blivit intresserad av just helheten.

Mauds ord lät som ljuv musik i mina öron och när jag lät tonerna sjunka in i mitt medvetande märkte jag plötsligt att jag satt och nynnade på ”The long and winding road”. Först fattade jag inte hur den kommit in i mitt huvud men sedan när jag såg alla andra runt om mig också verkade fått den melodin i huvudet så insåg jag att konserten börjat. Maud och jag snurrade runt i vår bänk och riktade därefter vår totala uppmärksamhet mot de Beatlesliknande killarna uppe på scenen. Dock märkte jag hur Maud sökte sig mot min ena hand och omslöt den med ett varmt och fast grepp.

Vi blev sedan medtagna på en lång och slingrande resa genom Beatles alla låtar och skiften av musikstilar. Massvis av ”örhängen” spelades och vi inbjöds ofta att sjunga med i refränger, men också lite mer okända verk ur deras digra produktion hade letats fram. Efter den officiella konserten blev det ett antal extranummer och som avslutning valde man att spela en låt som inte



kan kallas Beatleslåt men ändå har kopplingar till Beatles – John Lennons ”Imagine”. Det var nästan så att tårarna kom fram på både mig och andra inför den mycket stämningsfullt framförda låten och ovationerna efteråt visade med all tydlighet att de gjort ett populärt val oavsett det var en Beatleslåt eller inte.

Åhörarna skingrades rätt snabbt från dansgolvet, men vi blev sittande kvar och njöt av den stämning som förmedlats. Ett annat band intog scenen och började stämma sina instrument för att sedan sakta spela upp till dans. De ville nog väldigt gärna att vi höll oss kvar i vår nostalgiska stämning för det inledde sitt spelande med ”Yesterday”. Knappt hade musiken startat förrän jag kände en lätt klapp på axeln och tittade upp mot en okänd man som log mot mig och sade

- Får jag lov till en dans?Med ett hastigt ögonkast, med lite förvåning blandat med skräck i blicken, mot Maud nickade hon tillbaka mot mig med ett tydligt svar som inte kunde betyda annat än ”Go for it, Girl”. Jag vände åter mot min kavaljer in spe och nickade ett vänligt OK tillbaka samtidigt som jag reste på mig. Han fångade genast upp min hand och med mig i ett stadigt grepp styrde han ut oss mot dansgolvet. I ögonvrån såg jag sedan hur Maud också blev uppbjuden och bara låg steget efter oss.

Utan minsta tvekan drog han mig intill sig och jag hann inte ens börja fundera på hur jag skulle bete mig när han bara började röra sina fötter och med sin arm om min midja varligt men bestämt fick mig att följa hans rörelser. Visst var vi inte fullständigt koordinerade i våra rörelser, men jag blev mäkta förvånad hur smidigt det ändå gick. Vid ett tidigare försök till dans, på en privat fest med en illuster blandning av olika individer med sina preferenser, hade jag upplevt just svårigheten att följa kavaljeren som det största problemet. Jag ville så gärna vara den som anförde takten och det fungerade sällan med två som ville hålla i rodret. Något kanske jag dock lärt mig vid det tillfället samtidigt som min kavaljer definitivt var mycket danskunnig och verkligen gav mig klart besked om vem som höll i rodret. När låten var slut och vi stannade upp på golvet kunde jag glatt konstatera att jag borde klart ha fått betyget ”Godkänt” för min insats.

Min glädje avspeglade sig nog också i mitt leende emot honom men i en hastigt uppkommen tanke som virvlade snabbt genom min hjärna hoppades jag att mitt leende inte skulle misstolkas av honom så att han tog sig några fler friheter än han hittills gjort. Egentligen var jag inte alls redo att umgås med någon ens på detta sätt, men med tanke på Mauds och mitt resonemang tidigare ikväll så borde jag heller inte behöva bekymra mig speciellt mycket. Gällde bara att vara på sin vakt och inte bli övermodig. Samtidigt så insåg jag att även om detta är en väldigt kroppsnära sysselsättning så betyder det inte att bägge kontrahenterna därmed gett sitt samtycke till ytterligare eskapader. Dans är trots allt en både vedertagen och uppskattad umgängesform som många ägnar sig åt och visst skapas många varaktiga förbindelser men antalet som bara ses och umgås under en kväll eller kanske tom under endast någon dans är säkerligen oerhört många fler. Jag bestämde mig därför att låta mig sugas med i dansens virvlar och ha det skojigt och inte lägga så många andra djupare aspekter på mig själv och mitt egentliga jag som ett tungt ok på mina axlar. När musiken därför åter tog sin början var jag nog snabbast att inta ”färdigställning” och beredd att låta föras runt golvet.

Mauds och min kavaljer lämnade oss sedan artigt vid bordet och vi fick tillfälle att ”skvallra” lite om framförallt mina upplevelser. Maud verkade innerligt lycklig över min tur på dansgolvet och erkände att hon nog inte själv var medveten om sin kavaljers dansförmåga då hon hela tiden försökt hålla mig inom synhåll ifall något skulle inträffa. Hon visste knappt ens vilka låtar vi dansat till och jag kunde skrattande erkänna att det hade jag också glömt bort. Så mycket mer han vi inte avhandla innan två nya kavaljerer anmälde sig till tjänstgöring och vi var inte sena att ställa oss till förfogande.

Eftersom huvudnumret hade varit konserten och dansandet mer varit som ett litet efterspel och chans för det lokala bandet att visa upp sig så pågick det inte lång stund. Men vi gladde oss



mycket för de danser vi hunnit med och kände oss mer än nöjda med vår kväll. För att fira detta så ställde vi oss i den ringlade kön fram till kvällens delikatessmeny – varm korv med bröd - för 10 kr och spetsade dessutom anrättningen med varsin fanta. Under inmundigat av denna anrättning hamnade vi vid ett bord med ett gäng glada människor och det uppsluppna och enkla umgänget accentuerade än mer kvällen som oerhört lyckad och trevlig.

Kapitel 9Mitt liv började bli fullt av undantag. Sedan jag mötte Maud nere på stranden så har jag nog gjort fler undantag från mina egna uppställda ”regler” för Pernillas förhållande till omgivningen. Regler som innehöll förutsättningar för hennes närvaro och situationer då hon borde hålla sig diskret i bakgrunden. Alla dessa regler var nu som bortsopade och även om det hittills gått över förväntan så väntade jag bara på den dag då bubblan skulle spricka och den stora katastrofen komma. Trots denna övertygelse om vad framtiden bar i sitt sköte så var det omöjligt för mig att dra i nödbromsen och infoga mig i de regler jag skapat för att ge mig själv en känsla av trygghet.

Kanske var det ett tecken på att jag mognat och nu var beredd att stå för det jag var. Även om det nu var på det sättet så var det ändå med lite pirr i magen som jag städade ur stugan och packade bilen i Pernillas skepnad. Visserligen var jag nog rätt androgynt klädd, inget superfeminint, men klädseln och övriga attribut gav heller ingen möjlighet att misstolka situationen. Personen ville ge ett kvinnligt intryck. Hela händelseförloppet gick dock utan att jag hamnade i någon knepig situation och när jag kände mig färdig så avslutade jag det hela med att gå en runda och se så att allt var snyggt och iordningställt.

Efter ett sista toalettbesök med tillhörande renovering/komplettering av min makeup hämtade jag mina reskläder som låg prydligt på sängen. Jag tänkte nämligen göra ytterligare en specialare innan jag reste iväg. Jag bar ut kläderna till bilen och la dom överst i packningen innan jag smällde igen bagageluckan och slutligen låste huset efter en exteriör besiktning. Kanske var inte alla dessa procedurer nödvändiga utan snarare var de ett uttryck för den ”ångest” som alltid låg i luften när semestern var slut och man måste lämna ledigheten och alla trevligheter bakom sig.

Väl i bilen så inledde jag resans första etapp som bara var någon kilometer. Jag svängde nämligen nästan omedelbart tillbaka ner till havet och parkerade på en allmän parkering. Utan ens en sekund tvekan tog jag min förberedda strandkasse och gick ner på stranden. Jag ville nämligen ta mig ett sista dopp och riktigt känna den härliga sältan mot min kropp. Dock skulle det inte bli mer än ett dopp så jag sökte mig bara en ledig plats på stranden, skalade av mig mina ytterplagg och rättade till bikinin under innan jag hoppade i vattnet. Jösses så ljuvligt det var!

Om det var svårt att lämna stugan så var det nästan än svårare att lämna stranden. Jag hade dock många mil framför mig så efter vederbörlig soltorkning återvände jag till bilen, uppsökte det allmänna omklädningshuset som fanns i den här delen av stranden och gick käckt in på damernas avdelning. Lite lättad men samtidigt också ”besviken” fann jag rummet tomt och utförde skyndsamt mitt ombyte till kjol och linne. Efter en koll i spegeln att alla lockar låg på plats och att läppstift etc var i ordning svängde jag på klacken och inledde därmed etapp två på min hemresa. Nu skulle det inte bli något stopp innan antingen jag eller bilen blev ”hungriga” och måste få tillskott på energi.

Resan hem gick genom ett sommarfagert Sverige och jag tog mig tid att stanna för lite olika sorters energipåfyllningar. Viktigt var bara att komma hem så pass tidigt att jag i lugn och ro kunde tömma bilen och även fylla på en del förråd hemma innan alla affärer stängde. Men blev det inget strul på vägen så skulle jag ha gott om tid. När jag närmade mig Stockholm så började en pirrande känsla återigen att sprida sig i kroppen. Vilka situationer skulle jag nu hamna i?



Visserligen tyckte jag att jag var ganska anonym i min trappuppgång. Det var nog bara grannarna på samma plan som man stötte på mer regelbundet, men inte ens det skedde dagligen. Sedan var det ju alltid möten i tvättstugan, men den var ju för nästan ett helt kvarter så där var det ju ständigt nya ansikten.

Men spänningen fanns där och jag var därför lite extra uppmärksam när jag svängde upp framför huset och parkerade bilen utanför ingången. Där skulle jag bara stå medan jag tömde bilen och utan dröjsmål började jag bära in min packning och fylla hissen. Två vändor fick jag göra innan allt var inne i lägenheten och inte en människa hade visat sig. Förmodligen var många fortfarande på semester. Jag återvände till bilen och istället för att bara flytta den till min p-ruta så tog jag tillfället i akt och åkte till en större livsmedelsaffär för att fylla på mitt gapande tomma kylskåp.

Kändes lite speciellt att hämta kundvagnen och rulla den upp och ner längs gångarna. Ganska snart så släppte dock känslan och jag kunde mer koncentrera mig på vilket omedelbart inköpsbehov jag hade. När jag sedan kom till kassan, med en mycket välfylld kundvagn, la jag i vanlig ordning upp mitt medlemskort i butiken på brickan. När alla varor registrerats så tog hon vänligt emot kundkortet och tittade hastigt på det innan hennes blick återvände till mig. Då insåg jag mitt ”misstag” och kände riktigt hur rodnaden spred sig i kroppen och väntade bara på hennes dräpande replik.

- Ser att det här inte är ditt kort. Fyll gärna i den här blanketten så kan du få ett alldeles eget kort och inte behöver låna din makes. Se bara till att han skriver under längst ner.

Förvånat tog jag emot den utsträckta blanketten samtidigt som jag överräckte ett lämpligt antal sedlar och stammande fick fram ett

- Tack – det skall jag verkligen göra.

Lite skärrad men samtidigt glad över hur utgången blivit av den oväntade ”konfrontationen” började jag packa ner mina varor. Samtidigt så försökte jag iaktta om kunderna bakom mig i kön reagerat något eller om kassörskan fortfarande hade sitt intresse riktat mot mig, men jag blev verkligen ”besviken”. Det var som om jag var bortspolad från jordens yta. Fokus låg någon helt annanstans så vem eller vad jag var låg inte längre på någons ”hitlista”. Dock fick jag faktiskt ett ögonkast och ett leende från kassörskan när jag packat ner mina saker och så graciöst jag kunde grabbade tag i mina osedvanligt tunga kassar för att förflytta dom ut i bilen.

Lika graciöst försökte jag sedan förflytta halva stormarknaden in i huset från bilen och när jag lyckligt och väl kom fram till hissen så var den naturligtvis uppkörd högst upp. Väntan blev både lång och plågsam för det här var nog det svåraste momentet. Min tur tycktes dock hålla i sig för hissen var både tom när den kom ner och ingen ville följa med den upp, trodde jag. Precis när dörren höll på att slå igen och mitt hjärta höll på att återta sitt normala läge i bröstkorgen for dörren upp och en kvinna i 30-35-årsåldern for in. Hastigt ursäktade hon sig och tryckte in sitt våningsplan. Jag kände genast igen henne som boende i huset, men egentligen visste jag inte så mycket mer om henne. Hon verkade dock vara väldigt social för omedelbart efter sin ursäkt fortsatte hon

- Hej! Tror inte vi träffats förut. Camilla Knutsson heter jag.Förvånat tittade jag in i hennes leende ansikte och jag kunde inte annat än svara

- Hej, Tror kanske vi setts någon gång, men Pernilla Bengtsson heter jag.- Kul att träffas! Har du kommit hem från semestern idag, undrade hon och nickade mot

mina kassar- Visst. Kylskåpet gapade tomt så det var tvunget. I morgon är det tillbaka i selen igen.- Så tråkigt! Jag har mitt kvar. Har faktiskt precis börjat. Vi åker iväg någon gång i veckan

hem till min far och mor. Hade du det bra?- Jättebra, speciellt sista veckan, svarade jag sanningsenligt.- Det är väl för typiskt, precis när det är som bäst så är det roliga slut.



Precis då stannade hissen vid mitt plan och jag fick ut mina inköp med visst besvär och gott bistånd av Camilla. Innan dörren åkte igen bakom henne skickade hon med några ord

- Kul att träffas. Hoppas vi ses snart igen.- Detsamma och trevlig semester- Tack!

Det sista hörde jag genom hissdörren och jag hann se hur hennes sandalettförsedda fötter försvann uppåt i huset. Några fler konfrontationer blev det inte, men jag var ändå glatt överraskad hur väl bägge ”incidenterna” utfallit. Kanske invaggade jag mig själv för mycket i en slags falsk trygghet. Var det verkligen så här enkelt att ta steget över och leva som kvinna?

I vilket fall som helst så var det inte enkelt att avbryta livet som kvinna. Större ångest och oförmåga att ta itu med det oundvikliga har jag väl aldrig haft. Varje liten möjlighet att försena en absolut nödvändig åtgärd för att förflytta Pernilla tillbaka i garderoben och låta Roger ta sin rättmätiga plats togs nogsamt tillvara vilket än mer förstärkte ångesten inför det oundvikliga och till slut resulterade till fullständig panik när det gällde tillgången på tid. Människan värsta uppfinning, klockan, fortsatte nämligen sin obevekliga marsch fram emot tidpunkten då jag åter skulle vara på jobbet, fullständigt obekymrad om min beslutsångest.

Efter massvis av kompromisser så var det slutligen ändå Roger som intog sin vanliga plats i tunnelbanevagnen för vidare färd mot jobbet. En van iakttagare skulle dock kunna ana väsentliga skillnader. Viktigast var nog naglarna som var långa, men förhoppningsvis inte för långa. Att de däremot var välmanikyrerade och rundade på ett sätt som inte var vanligt bland män kunde säkert höja ett och annat ögonbryn, men den risken var jag ändå beredd att ta. Att sedan mina tånaglar fortfarande lyste röda var något som jag gjort med beräkning. Andra kompromisser borde heller aldrig synas och den för mig viktigaste skillnaden var att jag bar på ett par trosor. Visserligen enkla, men ändå trosor.

Nu var det också en bra tid att komma tillbaka till jobbet på ur min synvinkel. Många var fortfarande på semester och det var en ganska avslappnad stämning mellan de kvarvarande. Visst fanns det mycket att göra, främst den egna brevhögen, men jobbet såg inte oöverstigligt ut. Det fanns gott om tid att reflektera och berätta om semesterupplevelser och flera tyckte att jag verkligen såg ut att haft en skön semester. En kvinnlig kollega som dök in på mitt rum senare under dagen tyckte samma sak samtidigt som hon vädrade näsan i luften och utbrast

- Mm, så gott det luktar härinne. Den här doften passar dig. Stark men ändå mjuk och följsam. Perfekt! Köp ett lager så den inte försvinner.

I samma ögonblick insåg jag hur det låg till. I hastigheten hade jag använt min kvinnliga parfym och det var den doften hon kände. Jag tycker också att den luktar väldigt gott så jag kunde bara tacka för hennes åsikt och glädja mig över ännu en mindre framgång. Tilläggas ska att min besökare var kontorets klara auktoritet vad gällde dofter och lukter. Hon fixade gärna olika sammankomster i det ämnet, givetvis öppna för alla och envar men som hittills bara intresserat den kvinnliga delen av kontoret. Jag hade gärna hängt med vid något tillfälle men faktiskt inte vågat. Nästa ”seans” skulle jag nog ta under mer noggrant övervägande.

På fritiden blev jag nog lite mer lat när det gällde att byta om helt, men var det varmt och skönt så tog jag mig gärna en kvällspromenad och valde då kläder som kunde passa både man och kvinna. Kunde även sätta på mig en behå och enkelt linne under den skjortliknande blusen och njöt verkligen då tillfälle gavs att gå med blusen helt öppen. Oftare än vanligt så gjorde jag också turer i city bland alla butiker och allt mer ofta så kom jag ut med en kasse innehållande något nytt klädesplagg. Samlingen började växa så mycket att jag tom började kika på hur jag kunde utöka garderobskapaciteten i lägenheten.

En kväll när jag kom hem så blinkade telefonsvararen energiskt, först kände jag inte igen numret, men en gissning var att det var Mauds. Mycket riktigt så ville hon höra av sig efter semestern och



bad mig ringa när jag kom hem. Hon hade en fråga till mig. Jag var inte sen att slå hennes nummer och efter en hel del allmänt ”skvaller” om ”ditt och datt” framförde hon sitt egentliga ärende

- På söndag så har Filharmonikerna sin traditionella konsert utanför Sjöhistoriska. Jag försöker se den varje år jag är hemma och skulle gärna vilja ha ditt sällskap. Kan vi inte slå oss ihop och göra en trevlig matsäckskorg och sitta där och njuta ett par timmar?

- Självklart, svarade jag utan tvekan. Jag brukar gå dit själv också.- Men så kul. Är det inte rätt lustigt egentligen. För bara några månader sedan så ville jag

inte ens höra ordet ”transvestit” stavas i min närhet, nu ringer jag och ber Pernilla komma med mig. Du skall veta att jag uppskattar det du gjort för mig. Min stora sorg är bara att jag kommit till den här klarheten alldeles för sent. Ja, du förstår säkert att jag menar mitt förhållande till KG.

- Jo, jag förstod det, men skall jag vrida på det så kanske inte vi träffats om du accepterat KG så ser man det lite fatalistiskt så var det säkert meningen det som har skett och jag tänker inte beklaga mig.

- Det behöver du verkligen inte göra heller. Jag tycker du och jag kommer väldigt bra överens och det var ytterligare en anledning till att jag ringde. Goda vänner skall man se till att de hålls ”varma”. Var nästan rädd att du inte skulle vilja lyssna på filharmonikerna eller ens kanske vågade gå dit, men nu känner jag mig lugnare.

- Tanken har passerat mig några gånger – vågar jag?- Sett helt ur det perspektiv jag har så är det ingen tvekan om mitt svar, det vet du redan.

Sedan tror jag att det är mindre uppseendeväckande att vistas mitt bland 30.000 åskådare än att kanske gå bland bara några få längs en gata eller så.

- Egentligen så tvekar jag inte, bara dumma tankar man får. Var skall vi ses?- Vad tror du om vi ses utanför entrén till Källhagens Värdshus. Om du fixar lite vitt vin och

en god ost med vindruvor så tar jag resten.- Taget! Helt OK för mig.

Vi fortsatte att tjattra en stund till och jag fick tillfälle att berätta om mina upplevelser direkt vid hemkomsten. Maud gillade verkligen hur bägge situationerna avlöpt men påstod samtidigt att hon inte var förvånad. Mer och mer hade hon lärt sig att man aldrig kan förutse hur en människa kommer att reagera. Vi tycker att hela händelsekedjan fram till en därmed bestämbar reaktion är given, fast mottagaren kanske sett helt andra saker eller dragit helt andra slutsatser än de jag gjorde och därmed heller inte reagerar på det sätt jag försökt förutse. Världen vi lever i är allt bra komplicerad och inte gör vi saken lättare för oss när vi bekymrar oss om saker vi inte har en möjlighet att påverka, blev vår slutsats innan vi avslutade vårt samtal.

Kapitel 10Min vana trogen var jag på plats i god tid. Nästan överdrivet god tid faktiskt, men det satt i själen att jag hellre väntade än lät andra vänta. Samtidigt så var det riktigt intressant att stå där och se på alla förbipasserande människor. Det gick heller ingen nöd på mig där jag satt i solskenet iklädd enkel sommarkjol, nyinköpt bländvitt linne och en tunn chiffongblus som fladdrade fritt i den svaga sommarbrisen. Jag hade också erfarenhet av alltför kraftig solbelysning mot huvudet så för första gången bar jag på en hatt. I en secondhand affär hade jag hittat hatten och den var av typ stråhatt med några vackra blomdekorationer och ett grönt sidenband. Först när jag kom hem med mitt fynd och ”gjort mig vacker” så insåg jag att det inte var så lätt att bära upp en hatt. Det var inte bara att ”trycka dit den” och sedan tro att allt var bra. Jag vet inte hur många gånger jag vände och vred på mig, placerade hatten olika etc etc innan jag kom fram till att jag borde ha hjälp.

När jag satt här på bänken och inväntade Maud så blev hatten till en lämplig sysselsättningsterapi där den snurrade mellan mina fingrar medan en strid ström av åskådare passerade revy framför mig. Alla såg verkligen glada och förväntansfulla ut. Nästan alla medförde något korgliknande och flera hade verkligen också klätt upp sig. Jag såg ett helt gäng med uppklädda damer som



hämtade ur Skagenmålarnas romantiska tavlor. Damer som sakta skred fram i sina hellånga klänningar och tunna solparasoller. Givetvis så åtföljdes de av gentlemän i vit randig kostym och stråhatt. Jag uppmärksammade dem redan på långt håll och följde intresserat deras skridande framåt. Uppenbarligen så hade de sett mitt intresse för när sällskapet passerade mig så lyfte herrarna artigt på hatten och några av damerna vinkade lätt med sina solfjädrar.

Precis när de passerade såg jag hur Maud dök upp bakom sällskapet och vi vinkade till varandra. Efter vederbörliga hälsningsceremonier fogade vi in oss i lämmeltåget och var snart framme vid konsertplatsen. Vid kanten av sluttningen stannade vi upp för att skapa oss lite överblick och se ut var vi skulle kunna slå oss ner. Ett stort träd vid den bortre delen skulle ge oss lite halvskugga så med friskt mod och en smula dumdristighet gav vi oss iväg och slingrade oss fram mellan alla filtar, solstolar, barnvagnar och, inte minst, alla utsträckta ben som hastigt och olustigt kunde befinna sig precis exakt där man tänkte sätta ner sin nätta fot.

Det blev både en och två ursäkter under promenaden, men alla verkade vid gott mod. Slutligen nådde vi i alla fall den utsedda platsen utan att någon annan hunnit dit före oss och kunde börja muta in vårt nya tillfälliga territorium. Snart nog var det andra som snubblade omkring oss i farlig närhet av alla de läckerheter som Maud redan börjat plocka upp ur korgen. Hur min stackars enda vinflaska med tillsagda tillbehör skulle kunna matcha detta blev jag mer och mer fundersam över. Förr eller senare så kanske det blev min tur att få stå för merparten så jag lät snålvattnet samlas i munnen och försökte hjälpa till med det jag kunde.

Först nu när vi började äta blev Maud medveten om min hatt som var jag än placerade den ständigt låg i ”riskzonen” för både det ena och det andra. Hon konstaterade bara att den nog satt bäst på mitt huvud och skrattade gott när jag förklarade mina bryderier. Med moderlig värme så ställde hon sig på huk framför mig och placerade utan minsta tvekan huvudprydnaden lite käckt på sned och dessutom betydligt längre fram än jag någonsin vågat. Utan att kunna betrakta mig själv i spegeln förstod jag att det var där den skulle sitta och inte långt bak som jag provat. Dessutom påstod Maud att hatten klädde mig så oavsett konsertens stundande begivenheter var dagen räddad för mig.

Vilket härligt evenemang det här var! Sitta så här i gräset och njuta av enkel men god mat, vackert väder och trevligt sällskap. Och ändå hade inte en konserten börjat! Vi samtalade om allt mellan himmel och jord och ibland så blev både nyvunna grannar och förbipasserande människor involverade i samtalet. Härlig och uppsluppen stämning med god hjälp av vinets förlösande kraft gjorde att vi annars så tillbakadragna svenskar verkligen visade upp ett mer sydländskt temperament. När sedan dagens konferencier började hälsa oss välkomna så var vi både ”uppvärmda” och emottagliga för mer andlig spis. Orkestern hade säkert också haft sin picknick bakom estraden för en mer lustfylld och sommarglad konsert kan man knappast önska sig. Det kändes nästan lite vemodigt när sista tonen klingade ut över såväl äng som vatten, men vi gjorde oss ingen brådska utan satt lugnt kvar och gjorde tabelras på det som fanns kvar i korgen.

Förvånansvärt fort tömdes slänten, men här och var satt det dock fortfarande kvar grupper som inte gjorde sig någon brådska. En bit ifrån oss satt också sällskapet med 20-talskläderna och såg ut att ha fortsatt trevligt. Snett bakom dom vinkade två kvinnor åt vårt håll, men ingen av oss reagerade. Först när den ena kvinnan reste sig och gick mot oss reagerade Maud och utbrast

- Men det är ju Marie och Birgitta. Vi är gamla skolkamrater som lyckats hålla kontakten och brukar ses lite då och då. Jättetrevliga tjejer som du säkert själv snart kommer att kunna konstatera.

Kramkalas nr 2 utspelade sig raskt framför mina ögon och när Maud slutligen blev fri från sin uppvaktning kunde hon presentera mig och det blev startskottet för variant nr 3 av det numera så berömda kramkalaset. Men härligt varmt inombords kändes det och jag kan inte påstå att någon av dessa två damer var buskablyga i något avseende. Det var rejäla omfamningar som jag bjöds på.



Maud föreslog sedan att vi skulle gå hem till henne så att vi kunde prata av oss lite mer. Ingen hade något att invända så vi vi samlade ihop våra utspridda ägodelar och började dra oss ner mot promenadvägen in mot stan. Det var framförallt Marie och Birgitta som höll låda och jag var bara närmast tacksam att jag slapp prata alltför mycket. Den största nyheten var att Marie uppenbarligen träffat en ny ”kille” och tom dragit iväg till Ibiza med honom under en het sommarvecka. Trots att det var Marie som gjort resan så var det Birgitta som stod för berättandet och hon sparade verkligen inte på krutet

- …..och dom där två turturduvorna drog direkt in till alla dekadenta discon i stan och tänkte verkligen göra sig en helkväll. Massor av likaledes nyförälskade par hängde som klasar vart de än vände sig och de kände sig verkligen hemma bland alla ungdomar.

- Klart vi gjorde, vi var ju lika nyförälskade som någon av dom. Vad betyder åldern då?- Tyckte ni ja, annat var det med ungdomarna. Dom såg er mer som farfar och mormor som

vaktade diskot på lågstadiet. Och när ni började pokulera så blev ni helt enkelt utslängda. Vad gjorde ni egentligen?

- Äsch! Jag skulle ju bara dansa Limbo och när jag gick ner i spagat så sprack byxorna. Det har väl hänt alla…..

- …och vad gjorde då Nisse ovanpå dig om du dansade Limbo!? Nåväl, våra turturduvor fann det lika bra att dra sig tillbaka till sitt eget lilla kärleksnäste och vad som framkommit i nyheterna därifrån är att paret aldrig sågs utanför hotellrummets dörr mer den veckan.

- Äsch, nu överdriver du lite!- Gör jag? skrattade Birgitta och fortsatte med ett pillimariskt leende. I alla fall, om ni nu

undrar, så är det efter den veckan som det där äckligt nöjda leendet sitter fastklistrat i hennes nylle. Ja, den där stela bredbenta gången är också ett resultat av veckan.

- Birgitta! Utropade Marie men gav ändå sin väninna en kram innan båda utbrast i ett hjärtligt skratt.

Berättelsen hade trollbundit oss under hela promenaden fram till Mauds lägenhet i kvarteren bakom Östermalms Torg. Som förstagångsbesökare hos Maud tog Marie med mig på en guidad tur samtidigt som Birgitta och Maud tog hand om resterna från utflykten i det gröna. När vi återvände till köket blev vi omedelbart satta i sysselsättning med att duka och skala potatis inför den hastigt ihopkomponerade måltiden som var på väg att se dagens ljus.

I kamratlig anda trängde vi ihop oss på Mauds lilla men gemytliga balkong. Den låg perfekt till för att vi skulle kunna njuta av eftermiddagssolen och att det blev lite trångt om saligheten tog vi lätt på. Lätt blev även vår klädsel allt eftersom då solen verkligen höll ugnstemperatur här mot väggen. Förståndigt nog hade Maud skärmar i tyg på kortändarna så vi kände oss helt insynsskyddade där vi satt och det var enbart vår egen blygsel och en gnutta kvarvarande rest av anständighet som intalade oss att det räckte med att hasa upp kjolarna så att troslinningen nästan syntes och låta behån skyla överkroppen.

Eftersom jag var den mest okända i sällskapet så var givetvis intresset riktat mot mig i första hand. Utan krusiduller så berättade Maud att vi var grannar på landet sedan många år, men att det var först i somras som vi börjat umgås med varandra. Jag fyllde sedan på med lite om mig och min bakgrund och berättade egentligen det mesta utom just att jag var transvestit. Hela tiden låg mitt rätta jag och tryckte på mig och jag var väldigt osäker på hur jag skulle hantera situationen. Det fanns så många osäkra faktorer med i bilden. Även om både Marie och Birgitta, i rimlighetens namn, förstått vem och vad jag var så skulle kanske ett avslöjande ställa Maud ”mot väggen”. Kanske tar vi för mycket hänsyn till varandra och den heliga principen att man skall låta var och ens privata sfär förbli privat. Samtidigt så kan det också kännas skönt att det är hos mig som avgörandet ligger att berätta vad jag vill om mig själv. Alla dessa ”om” och ”men” surrade flitigt i mitt huvud samtidigt som vi fortsatte att umgås på ett otvunget och okonstlat sätt. Jag blev därför mer och mer övertygad om att de skulle motta en ”bekännelse” från min sida på ett bra sätt.



Vid ett ”vaktombyte” på toaletten stötte jag på Maud och utan att jag behövde säga något så log hon bara emot mig och samtidigt kramade min hand

- Gör det du suttit och funderat på därute. Jag är med dig! Vänta bara tills jag kommit tillbaka.

Glad i själen för hennes oväntade och samtidigt så insiktsfulla ord återvände jag ut och intog min plats mellan Marie och Birgitta. De avbröt inte ens sitt interna prat så jag lutade mig bara bakåt mot väggen och slöt kort mina ögon för att försöka samla mina tankar inför det som snart skulle ske. När jag hörde hur Maud anslöt sig så var jag redo och väntade bara på en lämplig ”öppning” för min bikt. Tillfället kom när Marie åter intresserade sig för mina och Mauds minnen från sommaren. Hon ville helt enkelt höra mer och kanske därigenom flytta bort samtalet från hennes och Nisses eskapader som än en gång hamnat i fokus för våra diskussioner. Jag betvivlade inte alls att följden skulle bli den som Marie åsyftade, frågan var bara hur min situation skulle se ut om en stund.

- Ni kan bara ana hur mycket den här sommaren betytt för mig, inledde jag. Utan Mauds oväntade och enträgna behov av att få kontakt med mig så hade jag självfallet inte suttit här. Även om det primärt var Mauds avsikt att lära sig själv mer om individer som jag så känns det för mig som om jag vunnit högsta vinsten. Jag hoppas verkligen att hon också fått en del svar på sina frågor.

- Ja, självklart, nu förstår vi sammanhanget bättre, avbröt Birgitta mig och vände sig mot Maud. Du kunde inte riktigt släppa dina grubblerier kring KG. Men vilken lycka att du hade någon så nära dig. Ser nästan ut som en tanke. Men förlåt mig Pernilla, jag avbröt dig visst?

- Ingen fara. Jag blir själv bara så förvånad. Ni visste alltså om KGs intresse?- Nu blir jag nästan indignerad, inflikade Marie med en låtsad irriterad stämma. Har du

verkligen inte insett vår kapacitet som förhörsledare ännu. Inser inte du att det är omöjligt att hålla en sådan hemlighet för sig själv i vårt sällskap. Antingen får vi reda på allt eller så tar vi reda på det.

- Och vilket alternativ blev det den här gången, frågade jag nyfiket- Det var faktiskt jag själv som förde det på tal. Kände det visserligen som om jag svek KG

då, men efteråt har jag aldrig ångrat det. Jag fick lätta på en börda och ingen av er två har någonsin missbrukat mitt förtroende den gången.

- Nej, tacka för det. Utåt är vi som musslor - fast vi började undra vem som skulle börja prata först idag….

- Det är mig ni får skylla på helt och hållet. Jag visste absolut inte hur jag skulle göra. Samtidigt som jag förstod att ni hade era frågor om mig så ville jag heller inte bara ropa rätt ut att jag är transvestit. Allt har liksom bara runnit på sedan vi möttes tidigare idag och jag kan sanningsenligt intyga att jag verkligen stortrivs i ert sällskap och det har bara ökat på min ovilja att bli väckt ur den här drömliknande situationen.

- Du behöver inte ursäkta dig. Håller med dig att det inte finns någon anledning för dig att bära omkring på någon slags skylt. Hade vi haft något emot ditt sällskap så hade vi aldrig suttit här. Åtminstone jag har väldigt lätt för att separera trevliga bekantskaper från övriga, och den här gången så signalerade inte min vänstra hjärnhalva några som helst varningar så det var ”grönt ljus” från första ögonkastet, svarade Birgitta

- Håller helt med. Maud kan känna sig snuvad om hon nu trodde att hon skulle få behålla dig för sig själv, kompletterade Marie innan hon fortsatte. Alldeles oavsett din bakgrund så tycker jag att du passar in i vårt lilla gäng. Du verkar kunna ”gagga på” på samma sätt som vi andra och det känns bra. Sedan får du väl själv ha ett ord med i laget om du vill ha något med oss att göra.

- Åh, det var vänligt sagt av dig. Tänk att jag får välja sjä…..

Jag hann inte avsluta meningen innan jag fick en vass armbåge i sidan och därefter ett glatt leende från Marie. Jag returnerade snabbt hennes vänskapstecken med samma mynt och snart



satt vi där och smågnabbades som två fnittriga tonårsflickor innan våra ”mammor” Maud och Birgitta gick emellan och särade på oss. Det hela slutade med att vi fnittrade ohejdat allihop och helt klart hade svårt att kontrollera våra behov. Rena turen att jag nyss varit på toaletten. När vi så småningom kom till sans igen och det gick att föra ett normalt samtal igen så försökte vi ta upp tråden igen. Birgitta tog till orda först.- Min erfarenhet av transvestiter är visserligen ordentligt begränsad så jag bär snarare på en

uppfattning att du skulle vara en ljusskygg varelse som inte ens vågade närma sig okända människor än att du sitter här, helt obekymrat i bara behå och trosor, och är en del av vår gemenskap. Kan du förklara det här för mig?

- Du har säkert rätt att det också finns den typen av transvestiter. Vi är alla olika och har alla olika stora behov av att uttrycka oss så jag kan självfallet bara tala för mig. Miljön vi befinner oss i är också viktig. Jag blir lika osäker om hur väl ni representerar en större allmänhet för det sätt ni mött mig på är något enastående. Mina känselspröt signalerade också helt klart ”grönt ljus” så någonstans har vi väl oss själva att skylla på att vi inte förrän nu börjar fråga oss vilka vi egentligen är.

- Är den frågan egentligen så viktig, frågade sig Maud. Är det egentligen inte viktigare hurvi är. Jag menar att vi alltid försöker stoppa in varandra i olika fack, först och främst efter kön, istället för att se människan. Jag tror att vi ofta, liksom jag förmodligen gjorde med KG, begår ett stort misstag när vi så kategoriskt väljer att placera dem i ett fack som de säkert inte alls hör hemma i. Kanske gör vi det av oförstånd, men ofta så tror jag att det handlar om ren feghet. Feghet att inte våga se saker på ett annat sätt än det konventionella.

- Du har säkert rätt, men jag tycker inte du behöver vara så hård i din egen dom över dig själv, svarade Marie allvarligt. Det är alltid enkelt att vara efterklok.

- Självklart är det så, men jag kan inte låta bli att fundera på hur vi hanterar olika sorters möten. På något sätt så blir vi ”onaturliga” inför det som inte passar in i mönstret. Antingen så nonchalerar vi den avvikande totalt eller så ”älskar” vi den. Något mellanting verkar inte existera. Däremot, om två ”normala” människor möts så kan man diskutera och även konstatera att man inte är enig med varandra. Man kan tom bli ganska het i diskussionen och skiljas åt som ovänner och det är ändå på något sätt accepterat, fortsatte Maud.

- Nu tycker jag att du sa något verkligt viktigt, svarade jag. Varför har vi så svårt att prata med folk som inte passar in i de modeller vi ställt upp?

- Är det verkligen så, undrade Marie. Kan det inte vara så att om man är, förlåt ordet, ”avvikande” så kanske man är känslig i överkant för allt och alla. Oavsett det är positivt eller negativt så är man på helspänn inför alla slags möten och lägger in alldeles för mycket i hur andra reagerar eller inte reagerar. Just nu gissar jag bara, men om vi nu antar att du verkligen varit en ”riktig” tjej så undrar jag om vi vetat mer om dig vid det här laget än vad vi faktiskt vet om dig just nu. Jag tror att vi även i den situationen skulle ha aktat oss för att dra förhastade slutsatser och göra vilda påståenden. Viktigast tror jag är känslan av trygghet för alla och den känner i alla fall jag här och nu.

Vi fortsatte en bra stund till och vände ut och in på våra resonemang. Sammantaget fick det som resultat att vi blev än mer förtroliga med varandra och med mig som den stora ”vinnaren”. Även om jag också fick mina ”kängor” så blev stunden på balkongen en mycket nyttig och inspirerande upplevelse. Plötsligt drog sig Maud till minnes att hon också hade haft en annan tanke med min närvaro i hennes lägenhet. Hon försökte därför få vår uppmärksamhet och när hon till slut lyckades få den så fortsatte hon

- Jag har ju haft så svårt att ta itu med att gå igenom KGs kvinnokläder. En tanke jag hade var att jag skulle få med mig Pernilla hem efter konserten och att vi skulle kunna titta lite på kläderna. Så kom ni och ”ställde till det” och jag höll alldeles på att glömma bort det hela. Diskussionen vi haft hittills har dock stärkt mig så mycket att jag nu skulle vilja be alla er tre, mina väninnor, om den här hjälpen. Klarar ni det?

- Självklart ställer vi upp. Visar du vägen, svarade Birgitta och reste på sig.



Kapitel 11Vi gav oss i kast med uppgiften med samma allvar som om det varit årets enda rea på något av modevaruhusen. Allt skulle vi klämma och känna på. Till vår stora lycka var det också storlekar som passade oss så i stort sett varje plagg provades av någon. T o m Maud, som först hållit sig avvaktande i bakgrunden, började så smått att delta aktivt i vår genomgång. Omfattningen var också den snarlik varuhusens realisationer liksom bredden på sortimentet. Vilken kostymör som helst skulle fullkomligt ”fått spader” av alla kläder från sent 60-tal och framåt. Rent ut sagt en guldgruva för en klädintresserad historiker.

Mina nyvunna vänner noterade dock med förvåning att garderoberna innehöll så många festkläder. Jag fick då rycka in som ”expert” och förklara lite

- I stort sett så liknar det här min garderob väldigt mycket. Tänk på att här är vi inga ”vanliga” kvinnor. Vi söker ofta det mest utstuderade feminina och när vi ”byter om” så är det en fest för oss. Givetvis finns det undantag, men för de allra flesta av oss så är det också till en fest som vi har möjlighet att byta om. Vardagen kanske dels inte känns så nära, dels så bejakar sällan vanliga kvinnor sin kvinnlighet på vardagar utan ser ganska grå och alldagliga ut. Det är inget transvestiten längtar efter i första hand. Vi vill vara och se kvinnliga ut och då är alla dessa glada färger, tunna material, läckra spetsar etc något som verkligen får oss att känna oss som kvinnor. Att vi då, tyvärr, verkligen sticker ut från andra kvinnor är något vi försöker bära med högburet huvud.

- När du säger det så förstår jag lite mer, inflikade Maud. Även om jag inte direkt rotat i dessa garderober så har jag ändå då och då sett små skymtar av vad som funnits där.

- Jag hör vad du säger, men många av de här kläderna har jag då aldrig sett på en vuxen kvinna, vare sig nu eller tidigare, kommenterade Birgitta. De liknar ju mer en tonårings klädval.

- Kan mycket väl stämma, inflikade jag. Även om vi är ”vuxna” när vi väl vågar bejaka vår kvinnlighet så är det på något sätt som om vi ändå måste gå igenom alla kvinnans olika faser. Från den lilla flickan med sina söta små klänningar, till tonåringens rebelliska mode och fram till den mer mogna kvinnans. Vissa kan ”stanna till” i någon epok, andra hastar snabbt förbi tills de hittar sin stil. Själv har jag nog en förkärlek för klänningar och då speciellt sådana med mycket markerade liv. Hittar jag en sådan klänning så känner jag mig väldigt kvinnlig.

- Som den här då, svarade Marie och lyfte fram en solgul klänning med vid kjol. - Precis, den är underbar, även om den kanske inte är av senaste snittet.- Kvalitén är jättefin. Varför provar du inte den.- Gärna. Kan ni inte leta efter underkjolen som säkert finns någonstans också.- Menar du en sådan där stärkt sak vi hade på 60-talet? frågade Maud undrande.- Exakt!- Den hittar vi nog inte där. Jag är snart tillbaka. Skall bara gå upp på vinden.

Maud försvann iväg samtidigt som jag fick god hjälp av de bägge andra att få på mig klänningen. Med viss möda kunde vi sluta dragkedjan i ryggen och jag fick plötsligt dåligt samvete för att jag hoppat över mina motionspass den senaste tiden. Något eller några kilo mindre vällevnad i magtrakten skulle inte ha varit helt fel kände jag. Samtidigt så beundrade jag den midja som ändå illusionen trollat fram och jag stod och smekte mig själv med ögonen när Maud, lite smått andfådd, kom ner från vinden med några jättekassar i händerna.

- Nu förstår jag plötsligt varför KG alltid var så envis med att dessa gamla underkjolar skulle bevaras åt eftervärlden. Han stammade alltid fram något om att våra framtida barnbarn skulle ha något att klä ut sig i.



Med gemensamma krafter tömde vi kassarna på sitt innehåll och konstaterade nostalgiskt att de verkligen var väl bibehållna och tidstrogna. Tom stärkelsen satt fortfarande i. Längst ner i en av kassarna låg dessutom några riktigt välarbetade gördlar och ett helt knippe prydligt ihoprullade silkesstrumpor. Trots att temperaturen inne i rummet säkert låg långt över 25-gradersstrecket så ville alla tre att jag klädde mig ordentligt. Jag försökte inte ens låtsas vara nödbedd utan valde ut den vackraste av gördlarna och började åla mig i den. Med benäget bistånd av Marie som höll undan den vida kjolen fick jag med viss möda gördeln på plats.

- Tänk, precis så där höll vi på på 60-talet. Känner igen dina rörelser exakt, suckade Birgitta. Ibland önskar jag mig nästan tillbaka till den tiden samtidigt som jag inser att vi har bra mycket bekvämare och skönare kläder att tillgå idag. Hur har du förresten lärt dig allt?

- Du skulle bara veta, svarade jag och tog emot en av strumporna och smidigt och lätt förde den upp längs mitt ena ben och fäste den vid strumpebandshållarna medan Marie fortfarande förtjänstfullt höll undan kjolen.

När även den andra strumpan hamnat på plats och minst två av de stärkta underkjolarna förts upp längs mina silkesklädda ben och hittat fram till min midja kunde vi släta ut kjolen och beskåda underverket från 60-talet. Maud hade också trollat fram sin digitalkamera och jag fick vandra runt i lägenheten, ställa mig vid spisen, sätta mig på balkongen, gå ut i trapphuset… Ja det var väl bara besöket i affären på hörnet med ett huckle över huvudet som saknades för att bilden av en flitigt arbetande husmor skulle ha varit komplett. När vi åter kom tillbaka till sovrummet för att fortsätta vår odyssé så ”ertappade” vi Marie i ett annat exemplar av gördlarna och i färd med att trä på sig strumporna. Lite skuldmedvetet ”erkände” hon

- Blev så nostalgisk att jag bara måste prova.- Självklart, svarade Maud. Jag blev lite inspirerad själv. Fanns det fler klänningar?

Tyvärr så kunde vi konstatera att den här gula klänningen var den enda så mitt lilla ”himmelrike” var över för den här gången då tre andra hugade spekulanter stod på kö. Med samma energiska hjälpsamhet fick vi Marie korrekt klädd och jag gav mig inte förrän också hon blivit fotograferad i motsvarande situationer. Vi var därför mer eller mindre slutkörda när också de övriga två fått sin beskärda del av 60-talet. Iförda våra underkjolar, som med viss fördelning räckt till alla, och med strumpor och gördlar fortfarande på våra kroppar sjönk vi ner i vardagsrummet bekväma soffor och bara slappade.

Eftermiddagen hade också övergått till kväll och lite till kvinns så kände vi nog att vi inte hade tillräckligt med vare sig ork eller tid att göra motsvarande djupdykning in i 70-talet. Eftersom jag bodde närmast så lovade jag att stanna och hjälpa till med återställandet av alla kläder och tacksamt tog Maud emot mitt erbjudande. Vi följdes dock åter till sovrummet där vi än en gång genomförde en ålande striptease när gördlar, underkjolar och strumpor lämnade våra kroppar. Jag och Maud blev kvar i bara behå och trosor medan Marie och Birgitta letade upp sina fåtaliga klädesplagg och skylde sig med dessa. Efter ytterligare lite avskedsbestyr och löften om ett snart återseende kramade vi om varandra och släppte ut de bägge ut ur lägenheten.

Rätt så trötta men ändå fortfarande lite sugna på att inventera KGs klädförråd återställde vi först rummet till sitt någorlunda ursprungliga skick. Lite mer sansat och systematiskt tog vi sedan itu med att gå igenom kläderna och kunde snart se hur högen för ”omöjliga” klädesplagg ganska snart växte. Visserligen insåg vi att de fortfarande skulle ha ett stort värde för en secondhandbutik då kläderna var i gott skick och av god kvalitet, men ingen av oss kände något för kläderna i sig. Däremot så skulle vi ägna mer omsorg om de plagg som hängde kvar och alla de kartonger som vi ännu inte ens öppnat, men det fick anstå tills vidare.

Efter ytterligare en sortering och uppdelning av olika typer av plagg kunde vi få ner allting i de plastsäckar som Maud letat fram. Prydligt märkta och förseglade staplade vi upp dem i ett annat



rum och jag lovade att jag skulle hjälpa Maud att bli av med dessa i veckan som kom. Det var nog samtidigt förståndigt att vi lät det gå några dagar, om det skulle visa sig att vi ville ge något plagg en extra chans så att säga.

Medan jag klädde på mig mina vanliga kläder så försvann Maud ut i köket för att ordna fram lite te och smörgås efter allt vårt slit. Det var skönt att varva ner lite innan också jag skulle ge mig av hemåt. Det var också skönt att få prata lite, på tu man hand, om framförallt dagens händelser. Jag kunde ju inte annat än att hålla med om att det varit en högst oväntad dag men att den samtidigt varit helt underbar. Maud höll mer än gärna med och intygade mer än en gång att både Marie och Birgitta upptagit mig i sin vänskapskrets. Som ett ytterligare bevis på det så skrev Maud ner deras adresser och telefoner och lovade att hon skulle vidarebefordra mina uppgifter till bägge två.

Trots att jag förmodligen inte skulle möta en endaste person denna sena timma så gjorde jag mig ett ärende ut på toaletten och förbättrade min sminkning innan jag tackade för mig. Maud hade under tiden bytt om till nattlinne och utan minsta tveksamhet att nattlinnet snarare visade mer än det dolde följde hon mig till dörren innan jag fick en lång och varm kram av henne. Med löfte om att jag skulle slå en signal så fort jag kom innanför dörren hemma särade vi på oss och vinkade farväl.

Jag tror inte det gick en kväll utan att jag och Maud var i kontakt med varandra på något sätt under veckan som kom. Flera kvällar hade vi bara ringt varandra och stämt möte någonstans där det var trevligt att vistas och gjort långa promenader eller placerat oss på ett trevligt fik, företrädesvis i närheten av något vattendrag. Allt för att verkligen umgås och samtidigt få lite välbehövlig svalka. Att det dessutom slank in lite sjöluft i lungorna var inget som någon av oss hade något emot. Väldigt ofta var det högst alldagliga frågor som vi penetrerade och det var faktiskt sällan vi kom in på vare sig KGs eller mitt behov av att klä sig i kvinnokläder. Däremot så återkom Maud gärna till hur trevligt vi haft när vi 4 stökade runt i hennes lägenhet och undrade om jag kunde hjälpa henne vid ytterligare något tillfälle. Givetvis så var jag redo och vi bestämde att det fick bli när värmen inte var så påtaglig. Tids nog skulle det bli sämre väder och varför då slösa bort tid inomhus när det var så vackert och fint ute.

Vår fredagspromenad förlade vi till Djurgården och längs vackra stigar vi nådde fram till Waldemarsudde. Deras servering såg alldeles för inbjudande ut så vi försåg oss snabbt med varsin fullständigt onyttig räksmörgås och slog oss ner där vi hade en vidunderlig utsikt över inloppet till Stockholm. Stillheten störs endast av några mobiltelefoner som klingar till hos övriga gäster och Maud och jag kommenterar hur skönt det var att det inte var våra nallar som kallade på uppmärksamhet. Naturligtvis! Just då ringer det och eftersom våra handväskor står bredvid varandra så blir det plötsligt en salig aktivitet för att konstatera vilkens väska oljudet kommer från. Det visar sig att Mauds väska innehåller den aktiva apparaten och efter lite fumlande så får hon kontakt med personen i andra änden.

Av samtalet så förstår jag att det är Pia och att de avhandlar ett antal saker snabbt och effektivt. Uppenbarligen är de båda väl samkörda för jag hör bara korta enstaviga fraser. På något sätt är jag dock inblandad för vid ett par tillfällen så kommenterar Maud min närvaro och ibland så får jag ett glatt ögonkast samtidigt som en kort replik ges. Samtalet blir heller inte långt utan efter moderliga ömhetsbetygelser via telefonen avslutas samtalet. Efter att ha återbördat nallen till väskan tar Maud till orda

- Ja, du förstod väl att det var Pia. Hon hälsade förresten.- Tack!- Jag kanske inte har sagt det, men hon kommer upp hit nästa helg. Det var lite som hon

ville kolla upp och en sak var bl.a. om du var ledig något den helgen. Hon ville väldigt gärna träffa dig och dessutom be dig om lite hjälp.

- Be mig om hjälp?



- Ja, du vet ju att hon skall gifta sig och nästa helg så tänkte hon komma upp och börja se sig omkring efter sin brudklänning. Hon har kontaktat några butiker och både på lördag och söndag har hon bokat tider. Ditt intresse och dina kommentarer från i somras har verkligen fångat Pia så hon bad mig fråga om du vill ställa upp som smakråd.

- Jag som smakråd! Verkligen en stor ära, men är det här egentligen inte en sak mellan mor och dotter? Tränger jag mig verkligen inte på er?

- Nej! Jag och Pia har pratat om det här tidigare. Visserligen så kanske det är en sak mellan mor och dotter, men jag inser själv mina begränsningar. Visst tänker jag vara med, men jag har inte alls den där känslan för vad som passar ihop. Sedan så tror jag att det också kan vara bra med ögon som inte är förblindade av moderskärlek utan kan se lite mer neutralt på saker och ting så jag stödjer helt Pias förslag.

- Ja om du säger det så….- Utmärkt. Det kommer Pia att bli glad att få höra. Jag kan väl återkomma om tider, men

räkna med att bägge dagarna kommer att gå åt.- Det skall bli mig ett rent nöje, svarade jag och log ett brett leende.

Veckan som kom blev till nästan ett rent helvete. Jag klättrade nästan på väggarna av iver att få dagarna att gå samtidigt som jag led helvetets alla kval om hur jag skulle gå iland med uppgiften och kunna stå upp för Pias uppenbart höga tankar om mig. Som tur var tror jag inget märktes utåt för hur skulle jag kunna förklara allt det som hände inom mig. Förutom Maud hade jag heller ingen som jag kunde göra till en förtrolig kamrat, men som alltid så spelar ibland slumpen mer med än man kan tro vara möjligt. Jag hade, i min iver, nästan glömt bort att jag bokat en tid hos min frisör under fredag eftermiddag så det var med viss stress i blicken jag något försenad slog mig ner i hennes stol på salongen. Jag var nog hennes sista kund för dagen och de övriga stolarna gapade tomma. Uppenbarligen ingen högsäsong för frisörverksamhet kunde vi båda konstatera innan Kicki tog till orda

- Du verkar stressad Roger. Något speciellt?- Först och främst så höll jag på att glömma bort dig- Gjorde du! Vad har hänt? frågade Kicki nyfiket men ändå inte alldeles ”nedbruten” och

orolig.Kicki har varit min frisör i många år och jag har med stor glädje sett fram emot mina besök hos henne. Hon är en gladlynt människa och mycket lätt att prata med. Flera gånger så har jag varit på väg att säga något om min transvestism när jag har suttit där i ”biktstolen” men alltid har jag i sista stund valt att låta bli att föra saken på tal. Orsaken har inte varit att jag på något sätt skulle misstro Kicki eller så utan det har helt enkelt stupat på min egen feghet och rädsla inför det okända. Nu stod jag åter där och den här gången så var jag nog mer mentalt mogen och kände att jag nog skulle våga ta steget ut i det okända. Jag tittade därför henne rakt i ögonen genom spegeln och svarade

- Jo, jag är nog uppe i högvarv inför det jag skall göra i helgen.- Jaså, måste vara något verkligt speciellt du skall göra då- Ja, det kan man verkligen säga. Jag har nämligen blivit ombedd att vara med och välja ut

kläder inför ett bröllop.- Spännande, men….. Det är inte så att det är du som skall gifta dig?- Nej, så är det inte skrattade jag- Nu gör du mig verkligen nyfiken, berätta!- Det är dottern till en bekant som bett mig vara med och välja ut hennes brudklänning.

Med stort intresse tittade jag på henne. När orden sjunkit in i hennes medvetande upphörde hon med sitt klippande och mötte min blick i spegeln. Det gick någon sekund innan hon tog till orda.

- Det må jag säga, vilket förtroende hon ger dig och modigt av dig att ge dig in i en så intim och kvinnlig miljö. Det är nog inte alla karlar som skulle klara av det.

- Nej, så är det kanske. Jag tänkte i alla fall ställa upp på hennes önskan att ha mig med och försöka att smälta in i miljön så gott det nu går.



- Det kommer du säkert att lyckas med också. Jag tycker att du har en ödmjuk inställning till det mesta och finner dig väl tillrätta i den här miljön som också är väldigt kvinnlig. Du kanske skulle fundera på att gå dit i klänning istället, tillade hon och log sitt allra bredaste leende

- Visst. Jag tänker mig en enkel rak sommarklänning som knappt går till knäna. Den har en fyrkantig urringning som gör att mitt enradiga pärlhalsband ligger fint runt halsen. Om det blir lite svalare så har jag en enkelknäppt cardigan att svepa om mina axlar. Något i den stilen.

- Snyggt! Glöm bara inte att du måste ha sandaletter med öppen tå också. Gärna med kanske 5 cm klack. Inte för högt, inte för lågt. Hm, hon har nog valt rätt person ändå. Du verkar ha koll på det här.

- Koll och koll. Jag tycker inte att jag har någon speciellt utpräglad blick för det hela. Men, vad tycker du, borde jag inte ha tunna strumpor på mig när man är på ett sådant här uppdrag?

Medvetet lade jag än en lite spelad röst i min fråga då jag märkte att Kicki än så länge tog vår konversation för en lek och ett spel. Hon verkade också ”nappa” på den kroken och fortsatte.

- Det beror väl på. Om du själv tänker prova en lämplig klänning så borde du nog ha strumpor, men skall du bara vara med som smakråd så är det nog inte nödvändigt. Jag själv skulle nog hoppa över. Skönt att få vara barbent så länge det går. Tånaglarna måste du dock måla röda och fina.

- Liksom dom här då, svarade jag och lyfte upp mina händer och spretade med fingrarna.- Givetvis, dom också!- Så om jag bad dig så skulle du kunna fixa dom åt mig?

Saxen upphörde på nytt sitt klippande och Kicki tittade osäkert på mig samtidigt som hennes ansiktsuttryck ändrades från det tidigare så skämtsamma uttrycket till ett mer allvarligt och funderande. Utan något spår av ironi eller liknande frågade hon

- Skämtar du med mig nu eller…- Nej, jag skämtar faktiskt inte. Även om jag ett tag bara ”spelade med” så har jag varit

uppriktig från första stavelsen. Jag har även beskrivit hur jag skall vara klädd i morgon.- Så du är en sån där transperson som man läser om ibland då- Ja, det är jag.- Intressant. Självklart vill jag hjälpa dig. Men förlåt en fråga. Hur gör du med håret. Jag har

ju klipp dig nästan ovanligt kort.- Jag har peruk så du behöver inte oroa dig. Nästan bara bra med ett kortare hår under. Blir

inte så tjock och så syns inte mitt eget hår så lätt. Enklare så.- Men då så. Då skyndar vi oss lite så kan vi flytta över till andra avdelningen sedan. Men

menar du verkligen att du vill ha lack på både fingrar och tår?- Helt klart. Hade vi inte kommit in på ämnet så hade det varit det första jag skulle ha gjort

när jag kom hem. Bered dig dock på en chock när vi kommer till fötterna. Dom ser bedrövliga ut just nu.

- Var inte orolig. Jag har nog sett det mesta. Förresten – för att tjäna lite tid så kan jag göra i ordning fotbadet så att fötterna får stå i det medan jag klipper klart dig. Tar du av dig skor och strumpor och viker upp byxorna några varv så fixar jag det andra under tiden.

Plötsligt blev den tidigare så stilla salongen betydligt mer livad. Kicki for runt som en skottspole och fixade med både det ena och det andra. Handdukar plockades fram, olika preparat mättes upp i fotbadet och varmt, nästan hett, vatten hälldes i innan alla kemikalier blandades i och fick stå ett tag. Strax fick jag sätta i fötterna och en ljuvlig värme spreds sig uppåt i kroppen samtidigt som Kicki återtog jobbet med att ansa mitt hår. Hon hade också hunnit fixa till en liten skål som jag hade i knäet och som jag nu hade mina händer i. Allt skulle göra såväl händer som fötter mjuka och lena och bilda ett bra underlag för den renovering som snart skulle ske.



När själva klippningen var klar så fick jag sitta kvar en stund medan Kicki plockade fram fler attiraljer. Det var olika verktyg och redskap för att göra rent runt nagelbanden och även forma till mina naglar. Hon nickade gillande att mina naglar var ganska långa men erkände samtidigt att hon observerat deras längd tidigare och tyckt att de var opassande långa för en herre. Nu, när förklaringen fanns, var de tom kanske i kortaste laget. Tänk så olika man kan se på samma sak.

Hon förklarade också att hon nog inte skulle hinna göra allt så ingående som man borde göra jobbet, men att resultatet ändå skulle bli helt tillfredsställande. Jag försäkrade henne att jag hade full förståelse för detta och att resultatet med all säkerhet skulle bli många gånger bättre än det jag själv skulle ha kunnat åstadkomma.

Uppenbarligen skulle fötterna må fortsatt bra av fotbadet för hon gav sig i kast med mina händer först. Med mjuka varsamma rörelser masserade hon in en kräm på nagelbanden innan hon försiktigt började skrapa med ett verktyg. Sakta men säkert arbetade hon sig igenom alla fingrar innan ny rengöring vidtog. Med diverse filar formade hon sedan mina naglar så att de fick en mycket vacker feminin rundning och jag kunde inte låta bli att hålla upp den färdiga handen och beundra den medan Kicki fortsatte med nästa. Hon tittade leende upp mot mig

- Vänta bara tills lacket kommer på. Då du….Jag bara log till svar och lät Kicki arbeta på. Strax kom det spännande ögonblicket och efter några korta frågor om färger och andra spörsmål tog hon fram ett lack och gjorde en nagel. Jag nickade genast mitt OK och med flinka och stadiga penseldrag lyste snart ena handens fingrar röda och fina. I snabb takt följde sedan den andra handen efter och snart var det dags för lager nr 2. Fullständigt oförmögen att göra det minsta handtag blev jag nu sittande när Kicki började ägna sig åt mina nedre extremiteter. Visserligen suckade hon inte det minsta, men att de nog inte var i det skick som förväntades av en dam var nog fullständigt klart. Hon bedyrade dock att det snart skulle bli ändring på den punkten och att dom absolut inte tillhörde de värsta hon sett, inte ens bland damer.

Jag hade vissa naturliga svårigheter att följa hennes arbete så jag ägnade mig istället åt själslig uppbyggnad och stirrade länge och väl på mina vackert formade naglar. Aldrig hade väl dessa varit vackrare än nu. Lite då och då mötte jag Kickis vänliga blickar och utan att hon sade ett ord så var budskapet klart – ”Vad var det jag sa!”. Snart nog så kunde jag också sträcka ut mitt ena ben och se att underverkens tid inte heller var slut för mina fötter. Det riktigt blänkte om mina tånaglar och jag riktigt kände hur mjuka och lena hela fötterna var. De förhårdnader som tidigare irriterat så mycket var som bortblåste. Kicki måste ha läst mina tankar för hon kommenterade direkt.

- Nu är dom riktigt fina, men om du skall låta dom hålla sig så här fina så bör vi sätta upp regelbundna tider för dig. Minst varannan, var tredje månad bör du gå.

Jag nickade både gillande och bekräftande och medan Kicki avslutade sitt jobb och städade undan alla prylar vi dragit fram så blev jag uppmanad att bara sitta ner och invänta att allt skulle bli riktigt torrt. När jag fick klartecken att åter röra på mig så var det med stor tveksamhet som jag ville dra på mig mina grova strumpor och som en räddare i nöden kom Kicki med några korta nylonsockor.

- Ha dom här under dina strumpor så händer inget. Däremot händerna får du väl knyta ihop på något sätt

- Tack. Det ordnar sig med det också. Jag har inte långt hem och jag tänkte ändå byta om redan ikväll och förbereda mig inför morgondagen. Tack så jättemycket för ditt jobb och tack för att du tog dig tid.

- Det var så kul så. Jag kommer att vara glad hela helgen när jag tänker tillbaka på dina glada och förtjusta miner här i eftermiddag.

- Dom finns bevarade hos mig också, men förhoppningsvis så kommer de att få sällskap av andra trevliga minnen också.



- Det tror jag säkert. Du måste komma in och berätta någon dag.- Det lovar jag.

För att inte riskera något så bad jag Kicki att ta fram min plånbok ur väskan och efter diskussion om priset där hon ville ta mycket mindre betalt än vad jag ansåg allt detta var värt och som jag också kunnat summera från hennes prislista så fick jag henne att ta fram rätt antal hundralappar. Innan vi skildes åt så kom hon också fram till mig och gav mig en vänlig och kvinnligt kamratlig kram. Jag blev lite överraskad, för på detta sätt hade vi aldrig tidigare avslutat en klippning tidigare. Var det bara en engångsföreteelse eller hade jag blivit uppflyttad i en annan slags kundkategori nu där man stod varandra ytterligare något närmare? Svaret visste jag inte men jag log med hela mitt ansikte när jag mjukt besvarade hennes avskedshälsning och vinkade farväl.

Kapitel 12Sällan hade jag väl varit så nervös som när jag stod utanför Mauds dörr. Det underliga var att jag nog aldrig känt mig så kvinnlig och vacker som nu och ändå så satt mina nervtrådar utanpå kroppen som en osynlig gammaldags brynja. Till punkt och pricka var jag klädd så som Kicki och jag ”lekt” fram under gårdagen och jag hade stigit upp extra tidigt för att hinna göra mig i ordning. Min makeup skulle säkert kunna göras bättre av vilken tjej som helst, men efter min förmåga och kunskap så var det med råge godkänt. Så förklaringen till min nervositet stod helt klart att finna i all det okända som planerades hända under dagen och morgondagen. Kvinnligare miljöer var det nog svårt att finna. I alla fall i påklätt tillstånd.

Under kvällen hade jag suttit i ett långt samtal med Maud och Pia där framförallt Pia i stora drag berättat hur hon tänkt sig programmet. Vi tittade också på ett antal bilder på nätet från respektive butik och Pia hade bokat tider efter hennes spontana känsla för vilken butiks kläder hon gillade mest. Två butiker hade utmärkt sig och för att riktigt ha rätta orken att verkligen beskåda deras sortiment så låg de bägge först på respektive dag. Nu var tanken bara den att vi skulle inleda med en enkel måltid hos Maud för att orka med allt och sedan ge oss av.

Stora kramkalaset utbröt omedelbart när dörren öppnades och det tog en bra stund innan jag kunde komma ini hallen och se dörren stängas bakom mig. Både mor och dotter var fortfarande endast halvklädda och de skylde bara nödtorftigt sina kroppar i några vackra sidenmorgonrockar. Pia hade dessutom massvis med spolar i sitt hår och hon urskuldade sig lite för sin klädsel samtidigt som hon uttryckte sitt gillande över min ensemble. Både Maud och Pia öste beröm över mig så det var nästan outhärdligt även om jag samtidigt sög åt mig vartenda ord som en törstig svamp.

Jag förstod också snart orsaken till deras klädsel då vi omedelbart satte oss till bords. Ingen av dom ville riskera något och jag tog också tacksamt emot det förkläde som erbjöds mig. Även dessa två damer hade spänt sina fiolsträngar till det yttersta och det var ett glatt men smått nervöst gäng som länsade bordet. Det kändes skönt att inte vara ensam om nervositeten men ändå känna att det var en positiv spänning som rådde.

Mitt erbjudande att röja av efter oss mottogs med tacksamhet och Maud och Pia försvann raskt till sina respektive rum för att göra sig i ordning. Inte många minuter senare stod dom sedan framför mig och jag blev än en gång fundersam på vad jag gett mig in på. Även om de bägge var enkelt klädda så kände jag mig ändå som den fula ankungen. Deras kvinnlighet lyste ikapp med solen och jag visste inte vilket ben jag skulle stå på. En stolthetskänsla av ett svårtydbart slag rusade genom min kropp. Jag var stolt för att få dela min tid med dessa två kvinnor på kvinnors vis samtidigt som jag också kunde skönja en manlig stolthet att få eskortera dessa sköna varelser i ett stort och viktigt äventyr. Maud måste ha känt mina dubbla känslor för hon tog tag i min hand, kramade den försiktigt samtidigt som hon sa



- Nu skall vi tre tjejer ut och göra stan. Visserligen får du och jag acceptera att spela andrafiolen idag, men Pia skall veta att vi bara är steget efter. Smit ut på toaletten du och fixa till dig lite så ger vi oss av sedan.

Minuterna senare packade vi in oss i den framkörda taxin och for iväg. Maud urskuldade sig för taxin, men ändamålet helgade medlen och vi tyckte det var helt stilenligt att anlända ståndsmässigt till första butiken. Personalen var uppenbarligen mycket väl informerade om vår ankomst för dels så stod hon som förestod butiken och tog emot tillsammans med en av sina anställda. Efter presentation och lite praktiska frågor så lämnade föreståndaren oss och överlät resten åt vår utsedde assistent, en ung kvinna vid namn Janina. Hon tog genast kommandot och tog med oss på en översiktlig tur av lokalerna och visade även vilket provrum som var reserverat för oss. Vi gjorde sedan en översiktlig genomgång av var olika typer av klänningar hängde och vi kunde genast välja bort alla ställningar med korta klänningar. Här var det långt som gällde. Pia förklarade under rundvandringen hennes föreställning om drömklänningen och Janina tog emot informationen med lätta nickningar för att sedan styra oss mot en annan del av lokalen.

Precis som Maud förutspått så blev det jag och Pia som tog tag i urvalet. Med energisk hjälp från Janina som lyhört åhörde vår diskussion och med snabb blick identifierade en lämplig klänning mitt ibland havet av organza, siden och tyll. Snart hängde 3-4 olika klänningar på en egen ställning och vi kunde särskåda de enskilda exemplaren närmare. Efter kritiska studier byttes ett par av dem ut mot andra snarlika och vi närmade oss med expressfart det mest spännande ögonblicket, själva provningen.

Pia försvann in i provrummet för att klä av sig sina kläder och Janina drog iväg åt annat håll. Plötsligt blev jag stående ensam vid ställningen utan att veta vad jag skulle ta mig för. Mina manande blickar mot Maud att hon skulle ta någon form av initiativ föll platt till marken så när Pia meddelade att hon var redo hade jag bara en sak att göra och det var att försiktigt kroka av klänningen från ställningen och bara fram den till provrummet. Jag bar den som om den var gjord av sköraste porslin och min andäktighet blev inte det minsta mindre när jag sakta förde draperiet åt sidan för att ta mig in i provrummet.

Pia stod där i all sin prakt, endast iklädd underkläder och högklackade skor. Hennes behå var av den ljuvligaste spets och trots att den nästan var onämnbar i sin framtoning så omslöt den vackert hennes byst utan att på något sätt skyla den. Hennes trosor var precis lika tunna och vackra och gjorde mycket lite för att dölja hennes kön. Runt midjan satt slutligen den tredje delen i ensemblen, strumphållaren och den höll de florstunna strumporna stramt på plats. Även om jag insåg att det inte var dessa underkläder som var avsedda för själva bröllopet så kunde jag inte annat än konstatera att hennes känsla måste vara ljuvlig i den här stunden. Så vacker undertill och snart med lika vacker klänning smekt mot kroppen.

Det var tur att Janina samtidigt dök upp i provrummet och hindrade mig från fortsatt stirrande. Samtidigt som hon befriade mig från klänningen och hängde upp den på en annan krok överräckte hon en vid underkjol till mig. Den var mer som en krinolin och Janina tipsade mig om att jag skulle lägga den på golvet, låta Pia försiktigt kliva in i mitten och att jag sedan skulle föra upp den längs hennes kropp och fästa den i ryggen. Lydigt följde vi hennes anvisningar och livrädd för att ens komma i närheten av Pias strumpor förde jag upp den och lyckades knyta ihop hela härligheten utan att åstadkomma någon skada. Janina hade under tiden förberett klänningen och med gemensamma rörelser trädde vi den sakta men säkert nerför Pias lätt skälvande kropp. Uppenbarligen var hon också berörd av stundens glädje men också allvar.

Ett digert jobb vidtog för Janina att sedan knäppa alla de små knapparna i ryggen och rätta till klänningen här och där. Under tiden stod både Pia och jag andäktigt och studerade klänningen ur alla de vinklar som erbjöds av det frikostiga antalet speglar. Först nu anslöt sig också Maud till



sällskapet men ingen sa ett endaste ord innan Janina avslutat sitt värv och vi kunde låta Pia stå där ensam i sin prakt. Hon blev också uppmanad att gå ut i det större förrummet som erbjöd lika generösa speglar men dessutom tillät oss att se den lite mer på håll. Jag kunde då förvånat konstatera att första påklädningen, från det att Pia klev in i provhytten tills det hon kom ut, tagit nästan 45 minuter. Vart tog tiden vägen?

Nu var inte vårt största bekymmer tiden utan vi gav oss raskt in i konkreta diskussioner om klänningens för och nackdelar. Vi var mycket noga att inte binda oss för mycket men försökte samla på oss olika aspekter att ha med oss när det slutliga valet skulle göras. Janina iklädde sig också i en annan roll och fotograferade Pia ur de flesta vinklar samtidigt som hon förklarade att bilderna skulle vi få med oss på en CD-skiva när vi lämnade butiken. Vi blev genast imponerade över den flotta servicen och inte minst av det dokument som också fotades av. Där fanns allt om klänningen med så vi skulle inte behöva tveka när valet väl gjordes.

Det märktes att vi hade bättre rutin inför nästa klänning och medan Janina knäppte upp alla knappar så förberedde jag nästa klänning. Vi hjälptes sedan åt med bytet och Janina tecknade åt mig att jag gott kunde knappa knapparna den här gången medan hon återställde den första klänningen. Med nervösa fingrar gav jag mig i kast med uppgiften och även om jag kände mig verkligen valhänt i början så fattade jag snart galoppen och kunde slutföra uppdraget på ett hedersamt sätt. Ny visning och diskussion vidtog på samma sätt som tidigare och vi var sedan snart tillbaka i provrummet för klänning nr 3.

Nu gick bytet som en dans och Maud tröttnade tydligen på att vara passiv åskådare och övertog så smått Janinas syssla. Janina blev istället vår mentor och menade på att det var bra att vi utförde sysslorna då Pia skulle behöva all den assistans hon fick. Hennes nästa kommentar gick rakt in i hjärtat på mig och fick mig tom att rodna lite av lycka till både Pias och Mauds oförställda glädje.

- Det är så otroligt viktigt att bruden känner sig bekväm och har ett förtroligt förhållande till sina påkläderskor. Det finns nästan bara ett intimare umgänge, och det är förbehållet de bägge makarna, än det umgänge som bruden och hennes påkläderskor genomgår. Förtroende och känsla för varandras integritet är viktiga honnörsord har vi fått erfara så jag överlåter med varm hand åt er två att utföra sysslorna.

Den fjärde klänningen var det helt och hållet Maud och jag som hjälpte Pia med. Stolta som bara den förde vi ut Pia ur provhytten som om vi redan nu skulle leda henne upp längs kyrkgången. Trots detta så blev vi inte förblindade utan gav oss med stort allvar i kast med att ge också den här klänningen en korrekt bedömning. När vi tömt våra superlativer så tittade Pia bedjande på Janina och undrade

- Tror du att jag kan få prova klänning nr 2 igen och nu också med några olika slöjor och släp?

- Självklart! Det här är din provning. Det är du som styr och ställer. Vi andra skall bara vara med som ett stöd. Gå och byt om ni så skall jag plocka fram några varianter.

Än en gång försvann vi in i provrummet och utförde bytet mellan klänningarna. Utan att på något sätt föregripa Pias val så kunde vi inte annat än förstå hennes önskan. Klänningen var oerhört vacker och satt som gjuten på hennes kropp. Vi hann dock inte fördjupa oss så mycket innan Janina kom in med famnen full av slöjor och en liten korg med diverse tillbehör. Efter ett kort samspråk med Pia hur hon tänkt sig sin frisyr så visade Janina plötsligt prov på ytterligare en färdighet. Visserligen bedyrade hon att absolut inte var någon frisör, men med sina flinka fingrar hade hon i alla fall åstadkommit en snygg och prydlig håruppsättning som stomme för att fästa slöjan vid. Jag kunde se i ögonvrån hur Maud torkade bort en tår i ögonvrån och jag kunde själv känna hur Pias uppenbarelse grep tag i mitt inre och gav mig en underlig men samtidigt underbar känsla i maggropen. Var det en någon medärvd gen som väcktes till liv och förmedlade även till mig en känsla av moderskärlek?



Alla slöjvarianterna fotograferades och dokumenterades i god ordning innan vi fullständigt fullmatade med information gjorde det trista bytet tillbaka till dagens krassa verklighet. Det var nästan en chock att åter komma ut i det vackra sommarvädret och det förstärkte våra känslor att vi under några timmar befunnit oss i en helt annan värld. Innan vi skulle slänga oss vidare till nästa butik så slank vi in på en närbelägen matinrättning och fick i oss lite extra kraft.

Med nyvunnen erfarenhet och stor motivation i botten så gav sig Pia omedelbart i kast med att välja fram nya klänningar så fort vi klarat av hälsningsprocedurerna i nästa butik. Den här var mycket mindre och hade varken det breda sortiment eller den noga utstuderade metodiken att hjälpa bruden in spe fram till det som brukar kallas hennes viktigaste beslut. Det riktiga i ordspråket kan väl diskuteras i allra högsta grad, men vi tog ändå uppgiften på stort allvar och trots att vi nog började känna av flera timmars stående så gjorde vi allt för att ge klänningarna som fanns i den här butiken en fair chans.

Det var nog bra att vi gått i Janinas enkla men skickliga påklädarskola innan för här fick vi inte så mycket assistans utan var i mångt och mycket hänvisade till oss själva. Visst fick vi hjälp vid urvalet, men själva påklädningen överläts helt åt oss. Pia var nog själv också mer restriktiv i sitt urval för det kom endast upp två klänningar till provning. Båda var dock oerhört vackra och praktfulla exempel på skickligt komponerade klädesplagg. Jag avundades verkligen inte Pias slutliga uppgift att komma fram till vilken klänning som skulle få den stora hedern att kläda hennes kropp den där dagen i november. Här fick vi dessutom lita till våra egna minnen även om Pia överräckte sin mobil och uppmanade oss att ta någon bild med dess inbyggda kamera. Vi skulle dock nogsamt se till att bilden inte automatiskt skickades över till Peter, hennes blivande make. Det nöjet skulle han inte få utan han skulle tålmodigt få invänta den stora dagen för att få se sin brud i all sin prakt.

Någon timme senare lämnade vi butiken och Maud styrde oss genast till en närbelägen restaurang som hon passande nog sett ut innan. Nöjda med dagens händelser och en aning slutkörda sjönk vi ner vid det dukade bordet. För att skingra våra tankar så tyckte Maud att vi kunde inledda middagen med en lättare drink och vi andra protesterade inte utan fick in varsin läskande sangria innan vi började studera matsedeln lite noggrannare. Vi gjorde oss ingen större brådska utan såväl våra val som inmundigandet av dessa tog sin rundliga tid. Vi försökte också koppla av och undvika att rekapitulera dagens händelser även om vi konstaterade att det varit en trevlig men också mycket ansträngande dag.

Uppenbarligen hade vi även förbrukat oerhört mycket energi, för sangrian steg nästan direkt upp i huvudet och gjorde att vi blev ytterst fnittriga. Det verkade dock inte som vi uppträdde störande utan blev snarare till ett allmänt glädjeämne för både anställda och övriga gäster där vi satt och småfnittrade och hade roligt i största allmänhet.

Trots vårt lite uppsluppna avslut på gårdagen befann vi oss plikttroget utanför den 3e butiken vid avtalad tid dagen därpå. Med förnyade krafter gav vi oss i kast med att gå igenom butikens valmöjligheter. Ganska snart märkte vi dock att den där riktiga entusiasmen inte fanns där över vad som förevisades och även om vi inte riktigt kunde sätta fingret på om det var vi som var lite mätta på att se brudklänningar eller om sortimentet inte riktigt tilltalade oss. Kanske hade också Pia omedvetet valt någon av klänningarna från första butiken och därför inte fann någon som nådde upp till den nivån. Maud kände tydligen ännu starkare detta för hon och Pia utbytte några ögonkast som knappt var märkbara och tydbara för den oinvigde men som talade sitt tydliga språk. Medan Pia slutligen pliktskyldigast valde ut en klänning att prova och hon och jag inledde procedurerna från igår ursäktade sig Maud och försvann ut på gatan.



Vi slarvade inte på något sätt oss igenom provningen utan tog det som ytterligare ett övningspass och inspekterade det färdiga resultatet: Samtidigt anslöt sig Maud åter till oss och gjorde en tydligt gillande nickning. Dock så fick den olika innebörder för oss och butikens utsedda hjälpreda. Vår assistent för dagen sken upp och log med hela ansiktet och vi kunde inte annat än följa hennes exempel. När hon försvann iväg för att fixa något kunde Maud med ord beskriva sin något annorlunda beskrivning hur nickningen skulle tolkas

- Det var helt OK. Vi kunde komma tillbaka till dom. De väntar oss där inom en timme.

Speciellt Pia sken upp som en sol och riktigt strålade av lycka vilket återigen fick vår assistent att misstolka situationen när hon återvände. Utan att ändå späda på det missförstånd som vi förstod låg där latent så utnyttjade vi situationen och avstyrde ytterligare provningar och började så smått förbereda oss för en värdig men ändå definitiv sorti. Vi undvek skickligt alla erbjudanden om en mer ingående inprovning av klänningen och kunde ärligt säga att det fanns andra kandidater till ”förstaplatsen”. Något besviken men fortfarande full av säljaranda bedyrade vår assistent att hon självklart förstod detta och önskade oss mycket varmt välkomna tillbaka.

Efter en snabb förflyttning med hjälp av Taxi så stod vi åter utanför vår första butik. Trots att den var fylld av förväntansfulla och ivrigt sökande brudar med sällskap så blev vi kungligt mottagna vid vår ankomst. På något sätt hade de lyckats omfördela sina resurser så att vi verkligen skulle bli väl omhändertagna. Säkerligen förstod de att det kunde bli ett klirr i kassan redan idag om korten spelades väl. Janina jobbade uppenbarligen och hade ställt det mesta i ordning i samma provrum som vi nyttjade i går. Pia var dock inte redo att göra ombytet omedelbart utan började med att förhöra sig om diverse mindre synliga tillbehör. Janina var genast med på noterna och ledde oss raskt till den avdelning av butiken som innehöll alla läckra små under.

Pia var uppenbarligen väl förberedd och visste precis vad hon ville ha och Janina plockade med stor känsla för storlekar fram de rätta tillbehören medan Pia försvann iväg för att byta om. Jag blev än en gång ställföreträdande klädhängare och försökte hålla isär de olika intima plagg som Janina överräckte till mig innan vi gemensamt tågade iväg mot provrummet. Än en gång fick jag stålsätta mig inför den anblick som mötte mig. Spritt språngandes naken, så när som på hennes tunna trosor, stod Pia mitt i provrummet och lugnt inväntade vår ankomst. Utan att det minsta försöka skyla sig tittade hon än en gång på de kläder jag medförde innan hon valde ut en vackert broderad korsett.

Janina befriade mig samtidigt från de övriga och trots mina vädjande blickar att hon skulle ta kommandot vägrade hon envist utan manade på mig att ta initiativet. Med en lätt suck övergick jag till att knäppa upp korsetten och försökte samtidigt konstatera hur jag enklast och smidigast skulle få den runt Pias välformade kropp. Med lätt darrande fingrar påbörjade jag sedan sammanfogningen av hyskorna på framsidan och varje gång en ny hyska skulle nå sin hake pressades mina fingrar in mot Pias nakna hud. Med viss bävan men också med stor förväntan såg jag fram emot när jag skulle komma högre upp och tvingas vidröra de bägge vackra liljekullarna som nu uppnosigt väntade på sin tur att bli omslutna.

Utan att någon ”katastrof” inträffade kunde jag avsluta min knäppning och på Janinas uppmaning påbörja hopsnörningen. Uppenbarligen ansåg hon att jag uppträdde för ”mesigt” då hon vänligt men bestämt tog tag i tamparna och med en mjuk men bestämd rörelse drog banden emot sig. Än en gång fick jag överta ansvaret och samtidigt med min lite mer kraftfulla insats konstaterade hon

- Du behöver inte vara rädd att vare sig Pia eller korsetten kommer att gå sönder. Vi skall snöra ihop så mycket att de bägge sidorna ligger dikt mot varandra och banden bildar ett vackert fiskbensmönster.

- Så mycket, svarade jag- Ja, först då är vi klara. Ja, för att vara lite mer precist, så skall det se ut på den stora dagen.

Både Pia och korsetten behöver vänja sig vid varandra så idag kommer vi nog att nöja oss



med att det blir några centimeters glipa. Men det får absolut inte mer än så. Om du Pia tar tag i den där stången ovanför ditt huvud och samtidigt tar ett djupt andetag så skall ni se hur lätt det går. Var beredd att snöra när jag säger till.

Vi följde hennes anvisningar till punkt och pricka och till min förvåning så slöt sig korsetten utan större problem. Att Pia sedan upplevde det som om hon nästan skulle gå mitt itu när hon fick Janinas tillstånd att både släppa taget och hämta andan var något som hon intygade ”hörde till”. Vi gav oss inte själva någon längre stund att beundra den vackra och förföriska varelse som stod mitt i rummet utan Maud och jag lade ut krinolinen och Pia stegade ut mitt i den. Klänningen kom sedan och när vi sakta men säkert jobbade oss igenom alla knappar i ryggen kunde vi verkligen se vilken skillnad korsetten innebar för helheten.

Klänningen satt nu som gjuten och inte den minsta rynka syntes på det figursydda livet. Det generösa dekolletaget fylldes också ut bättre nu sedan Pias byst lyfts uppåt. Med samma skicklighet som igår fixade Janina till Pias hår och snart stod en vacker och förväntansfull brud framför oss. Med stor andäktighet förde Janina draperiet till provrummet åt sidan och lät Pia kliva ut i det stora rummet utanför. Aktiviteten runt om i affären klingade sakta av och allas blickar riktades mot Pia som sakta skred runt i rummet. Maud ställde sig bredvid mig och plötsligt kände jag hur hennes ena hand sökte sig efter min och när de fann varandra kramade hon den hårt för att inte säga nästan krampaktigt. När jag vände mig mot henne så såg jag hur tårarna sakta rann nerför kinderna. Jag kunde också själv känna hur mina ögon blev lite våta när jag tittade mot Pia och hade inga svårigheter att förstå Mauds glädjetårar.

Trots att det nu mer eller mindre var klart med Pias brudutstyrsel så tog det nästan 3 timmar innan Maud, en hel del fattigare men samtidigt mycket lycklig, klev ut i sensommarvärmen tillsammans med Pia och mig. Trots att plånboken nu inregistrerat detta stora bortfall så annonserade Maud högtidligt att detta måste firas och viftade in en taxi som precis gled förbi. Utan tvekan angav hon en adress på Strandvägen och vi for iväg smått euforiska efter helgens skiftande upplevelser.

Kapitel 13Jag blev väl egentligen inte direkt förvånad när det några veckor senare dök ner en mer formell inbjudan till bröllopet mellan Pia och Peter. Det som var så förvånande var att det utan minsta tveksamhet stod att det var Pernilla som var inbjuden. Lätt skakig i benen satte jag mig ner och begrundade inbjudans fullständiga innebörd.

Det mycket eleganta inbjudningskortet innehöll mycket detaljerade anvisningar och förslag. Det var frack och lång klänning som gällde, så redan där började mitt huvud att surra av funderingar kring min eventuella klädsel i det fall att jag vågade tacka ja. Sedan beskrevs ingående kring själva vigseln och den efterföljande festen som skulle ske i en festlokal intill kyrkan. Brudparet hade också varit så försigkommet att de också kontaktat ett hotell i närheten och erbjöd nu sina blivande gäster att utnyttja deras förtida reservation av rum till ett specialpris. Allt som allt så såg det ut att bli ”århundradets” festarrangemang och jag kände spontant en längtan att omedelbart tacka ja, trots att mitt förnuft sade något helt annat.

Mitt i mina grubblerier så ringde telefonen. Nummerpresentatören ropade ut att det var Maud som ringde och jag hade inga svårigheter att räkna ut anledningen.

- Hej! Nå fick du något i brevlådan idag? hörde jag en sprudlande röst inleda- Ja, en del reklam, några räkningar och så. Hurså? frågade jag med en låtsats undrande röst- Kom det verkligen inget annat? svarade en betydligt mer avvaktande röst. Var det inte ett

gult kuvert med ett sigill på?- Jo, det var det! svarade jag med min vanliga röst. Jag försökte bara skoja med dig.



- Lustigkurre där. Jag började nästan tro att du inte fått det. Det kryper redan i min kropp av välbehag inför festen. Jag kommer att vara som en spänd fiolsträng den dagen. Tur att jag har dig med.

- Jo, kanske det, svarade jag lite fundersamt.- Men, hör jag rätt. Är du tveksam till att komma med?- Både ja och nej!- Vadå både och?- Det kanske jag som är överdrivet känslig, men menar verkligen Pia att jag skall komma

som Pernilla?- Självklart! Det är väl till henne inbjudan är ställd?- Visst, men…- Vadå ”men”! Vad är det du är tveksam för?- Skojar du? Du vet väl mycket väl vem jag egentligen är.- Visst vet jag det. Jag känner till en kille som heter Roger, men jag känner ännu bättre till

en kvinna vid namn Pernilla. Henne har jag umgåtts mer med än med Roger så henne vet jag var jag har. Hon kommer inte att ”göra bort sig” ens på det finaste bröllop.

- Tycker du ja! Men vad skall alla andra säga som inte känner mig?

Det blev tyst i luren och jag började nästan tro att hon lagt på när hon tog till orda igen.- Egentligen är det lustigt att det jag kommer att säga nu kommer från mig som hade så

svårt att se KG i ögonen. Men samvaron med dig har lärt mig ett och annat och tillsammans med en del andra erfarenheter och kunskaper så vet jag att jag nu står på en helt annan grund. Jag har också sett dig i olika sammanhang och inte minst hur andra behandlat dig. Det är alltså inte enbart min egen uppfattning om dig som ligger till grund för min analys utan en slutsats jag kommit till efter att ha sett ”verkligheten”. Jag skulle vilja dela in mina upplevelser i två delar. Först när du är på det ”humör” du verkar var just nu och sedan hur du är när du blivit ”varm” i Pernillas kläder. Är du beredd?

- Ja, skall faktiskt bli intressant att höra vad du kommer fram till.- Jo, min uppfattning är den här. Just nu sitter du och nästan ”ber om ursäkt” för att du finns

till. Du är defensiv, avvaktande, ja ta vilket ord som helst. Du hade nästan lika gärna kunnat ha hängt en skylt på magen som skriker ut sitt budskap – ”Se på mig, jag är inte den ni tror, jag är en man utklädd till kvinna”. Jag är kanske stygg i överkant, men jag säger så bara för att ge dig lite mer att tänka på. När du inte tror på dig själv så ger du omedvetet andra också ett starkt skäl till att misstro dig. Du lämnar signaler till din omgivning att du inte vill bli ”granskad” och den enda effekt den signalen får är att folk granskar dig än mer vilket sätter igång en spiral som går åt rakt motsatt håll än vad du önskar.

Det andra läget inträffar när du känner dig väl tillrätta i din roll, och jag skall genast säga att det är oftast så jag sett dig. Då inträffar en rad fascinerande saker. Första är att folk ”bryr sig om” dig mindre. Du försvinner in i mängden och du finns bara där. Det andra är att de som ändå ”sett” dig inte heller gör någon stor sak av din uppenbarelse. Du finns där, uppträder som en kvinna förväntas göra, och hela du fullständigt lyser av kvinnlighet. Vem har då modet eller behovet av att peka ut dig och ställa dig mot väggen.

Se dig omkring lite. Tycker du att alla kvinnor är vackra? Ja på sitt sätt så är alla ”vackra” men jag tror du förstår vad jag menar. Ta en av alla dessa kvinnor och fråga om hon skulle ha tveksamheter att gå på en fest liknande den du nu har fått inbjudan till. Lika klart som amen i kyrkan så skulle många givetvis börja oja sig om kläder och sitt utseende i största allmänhet, och visst skulle många ha önskat sig färre bilringar, rynkor i ansiktet, plattare bak eller vad det nu kan vara men innerst inne så är de trygga i sig själva och trygga som den kvinna dom är. På samma sätt så skall du vara trygg i din roll.

Du behöver inte gå omkring och förklara dig. Du behöver inte skriva alla på näsan att du är



transvestit. Var stolt för den du är och du kommer att finna att väldigt få kommer att ha ”avslöjat” dig. Jag är också ganska så säker på att de som ”avslöjar” dig tillskriver dig ett stort mod och ger dig höga poäng för ditt sätt att våga vara dig själv. Jag tror tom att många avundas dig och ditt sätt att vara. Låt också folk ha sina funderingar. Precis som alla har åsikter om varandra, oavsett de är transvestiter eller ej, så kommer du att få olika omdömen. Jag tror inte att Roger går runt bland sina bekanta och delar ut små lappar hur du vill bli uppfattad. Jag tror heller inte att du hoppar in i grupper av människor och ber dom förklara vad de tycker om din gula slips till din illröda kavaj. Jag tror att du låter dom ha sina åsikter för sig för du råkar just gilla gul slips till röd kavaj. På samma sätt skall du vara som Pernilla.

Tro på dig själv. Låt folk få ha sina åsikter men var också beredd att svara på frågor. Utgå dock inte från att frågorna är illvilliga utan ta dom som om dom kom från ett nyfiket barn. Hur många gånger har du inte besvarat frågan vad du sysslar med och det betyder inte att frågeställaren nästa måndag morgon står där för att ta din plats. Var inte rädd för uppmärksamhet. Blickar är inte endast ”onda”.

Tro heller inte att du kan förändra folk. Har de bestämt att dom inte gillar gul slips till röd kavaj så betyder inte det att du inte har rätt att tycka om och bära den kombinationen. Vem har inte olika åsikter om hur andra är och långt ifrån alla är transvestiter så lägg inte in för mycket i hur andra är utan koncentrerar dig på att vara dig själv.

Nej nu skall jag hålla tyst för nu har jag pratat nog och du kan väl inte undgå att förstå vad jag tycker.

- Nej, den är kristallklar, skrattade jag. Tycker du höll ett riktigt fint ”brandtal” till alla oss osäkra också. Tack för dom orden.

- Så bra. Så då kan jag räkna med dig och ditt stöd den dagen?- Som det känns nu så, men…. , du kommer att skratta, … vad skall jag ha på mig?- Ja, jag skulle kunna skratta, men jag låter bli. Du avgör givetvis själv, men har du glömt

bort klänningen du köpte i somras? Den inte bara duger, den passar helt perfekt till det här bröllopet. Det lovar jag dig. Jag däremot har stora problem. Vågar jag be dig om hjälp?

Vi fortsatte en bra stund och diskuterade såväl våra tilltänkta kläder, gäster som säkert skulle komma, hotell och resor fram och tillbaka. Kort sagt allt mellan himmel och jord men allt hade något med bröllopet att göra. Ja, några sidospår blev det visst, men det hör väl till saken när två väninnor tisslar och tasslar med varandra. Jag blev i alla rejält övertygad om att det verkligen var Pias och Peters ärliga önskan att Pernilla skulle bevista deras bröllop och jag började så smått acceptera tanken på mig som en av deras gäster. De bekymmer som jag fortfarande bar på var av mer praktisk natur och där var jag övertygad om att jag och Maud gemensamt skulle finna bra lösningar.

Vi försatte heller ingen tid med att ta itu med sökandet efter lämplig klädsel till blivande brudens mor. Efter att ha skummat igenom otaliga tidningar med råd och tips kring bröllop så kunde vi konstatera att näst efter bruden så stod brudens mor högst i kurs. Hennes klänning skulle varken vara för diskret eller för iögonfallande. Den skulle markera hennes position, men inte låta bruden stå i skuggan. Hur den ekvationen skull gå att få ihop när vi inte ens hade den blekaste aning om alla andra kvinnors klädval var för oss en stor gåta. Det blev också en annorlunda upplevelse att hjälpa Maud. För att verkligen hinna gå igenom de flesta av affärerna med aftonkläder så insåg vi att helgerna inte skulle räcka till om Pernilla alltid skulle vara med. Vi fick därför kompromissa och låta Roger vara med på vardagskvällarna och Pernilla på helgerna. Faktiskt så var det riktigt skoj att växla mellan rollerna och se hur både Maud och expediter intog skilda attityder beroende på vem som var med.



När Roger var med så blev tom Maud en aning blygare och tillät sällan mig att beträda provrummet. Samtidigt så behandlade expediterna mig annorlunda. Många såg helst att jag höll mig stilla i bakgrunden och på sin höjd fick avge ett omdöme när Maud då och då tittade ut ur provrummet. Andra riktigt kråmade sig i min närvaro och försökte använda mig som en lättlurad bricka i spelet att få med Maud på ett köp. När jag var med som Pernilla så var det aldrig något snack om att jag sprang in och ut ur provrummet. Det var nästan så att personalen snarare överlät åt mig sina uppgifter och mina åsikter kommenterades på ett helt annat sätt än när Roger sa nästan exakt samma sak.

Till slut hittade vi också en klänning till Maud och en afton så kunde vi inte låta bli att prova våra klänningar. Mest gjorde vi det för skojs skull, men vi ville också prova oss fram lite med olika accessoarer. Vi skrev noga ner våra synpunkter och fick ihop en hel lista på saker vi borde tänka på. Eftersom bröllopet skulle ske sent i november så gällde det också att ha bra ytterkläder. Maud var obarmhärtig mot mig när jag provade att ha min vanliga kappa över klänningen. Var för sig var plaggen OK, men kombinationen var helt galen. Hon gled istället iväg till en garderob och plockade lite bland några skyddspåsar av plast. Till slut hittade hon rätt och trollade fram en äkta päls som hon överräckte till mig.

Pälsen passade mig alldeles utmärkt och det var hur skönt som helst att känna pälsens hår smeka min kind. När sedan Maud också fick fram en lika skön pälsmössa så kunde jag inte annat än tycka att kombinationen var rätt. Medan jag beundrat mig själv hade Maud plockat fram ytterliggare en päls som hon nu också provade. Vi skulle med hästlängder slå allt och alla var vi helt överens om och då skonade vi inte ens Pia i våra drömmar. Jag blev än mer lycklig när Maud energiskt bedyrade att jag fick låna pälsen av henne. Det var bara bra att den kom till användning.

När jag fick inbjudan så kändes bröllopet så avlägset, men tiden rann snabbt undan. Allt eftersom veckorna gick så insåg både Maud och jag hur mycket som återstod för oss att planera och då pratade vi bara om det som berörde oss själva. Hur skulle det då inte vara för Pia och Peter som hade hela arrangemanget att tänka på också. Vi insåg hur klok Pia varit som gjort allt helt klart med sin klänning i så pass god tid. Maud försökte bistå de bägge med så mycket hon kunde, men avståndet satte vissa hinder i vägen. Lite kände hon dåligt samvete för sin, i hennes ögon, blygsamma insats men de bägge tu i Malmö hade försäkrat henne att de kände hennes stöd och att det trots allt var deras egen fest de planerade för.

Varken Maud eller jag ville komma till festen med andan i halsen så vi hade tagit ut semesterdagar både före och efter evenemanget. Hotellet hade välvilligt stäckt ut erbjudandet om ett lägre pris för hela perioden så vi var mer än nöjda med uppgörelsen. Även biljetter till flyget hade vi fått till ett bra pris så nu var vi åtminstone, mentalt sett, redan på plats för bröllopet. Andra förberedelser som jag fick ta tag i var vissa egna förberedelser. Sakta hade beslutet växt inom mig att jag ville göra hål i mina öron och för att ordna detta så tog jag kontakt med min frisör och beställde tid för detta i samband med en vanlig klippning. Samtidigt så hade hon också satt upp tid för ytterligare en manikyr och pedikyr, och den här gången ville hon inte slarva igenom det hela så nästan en hel eftermiddag hade hon bokat in. Eftersom jag den här gången ville visa upp hur Pernilla såg ut hade jag tagit ut lite kompledigt och stod nu framför Kicki i hennes salong.

- Men så kul att få träffa dig. Jag måste säga att du ser väldigt bra ut. Jättefin!- Tack. Härlig känsla för mig också att stå så här, men lite pirrig har jag varit att möta dig.- Varför då? Vill du berätta?- Jo, du vet ju vem jag är och då känns det svårare. Du har ju något att jämföra med så att

säga.- Visst, det är sant, men skall jag vara ärlig så trodde jag att jag skulle se mer av Roger än

jag gör. Du känns som en helt annan person, men ändå inte. Nu när vi pratar med varandra



så hör jag ju att det är Roger och dina rörelser har också likheter med Rogers, men annars…. Nej! Skulle jag inte veta så ….. Nej, jag skulle banne mig inte känna igen dig.

- Tack! Det känns betryggande att höra. Du har väl hört vad jag har gett mig in på?- Ja du nämnde att du blivit bjuden på bröllop. Vilket äventyr för dig, men jag är helt

övertygad om att det kommer att gå bra. Du känns så naturlig. Inte alls så extrem utan som en alldeles vanlig kvinna om du ursäktar att jag säger så.

- Det är nog den bästa komplimangen du kan ge mig genom att likna mig vid en vanlig kvinna. Det känns alldeles underbart att få höra den kommentaren.

- Jag menar det också. Men…, var det Pernilla du ville kallas?- Ja. Helt rätt.- Fint namn. Men Pernilla, vi har mycket att göra. Varför inte sätta igång omedelbart. Vi

kommer att ha gott om tid att prata medan jag jobbar.- Låter som en bra idé. Jag är redo.- Bra. Jag tycker vi börjar med ditt önskemål att göra hål i öronen. Även om det inte har

någon betydelse så blir det ändå några timmar längre innan du behöver ta ur dom på måndag morgon. Det är inte helt lyckat att göra så, men jag förstår din synpunkt att du inte kan visa upp ett par snygga pärlörhängen men jag tror vi kan lösa den biten också. För att undvika allergireaktioner så finns det en liten plasthylsa man kan trä på örhänget och jag tänkte att den skulle kunna sitta kvar i hålet när du är på jobbet och sedan så täcker vi den med lite smink. Det bör gå att dölja den bra på det sättet.

- Låter finurligt. Jag är redo.

Inte lång stund senare så satt det två vackra pärlor i mina öron och Kicki satte sedan genast igång med det övriga. Eftersom jag också sagt att jag skulle klippa mig så frågade Kicki mig om jag verkligen ville det eftersom jag då måste ta av mig peruken. Jag hade inget att invända så Kicki greppade tag i peruken och frågade

- Får jag ta av den eller vill du göra det själv?- Gör det du, svarade jag bara

Utan tvekan drog hon av den och tittade på mig.- Synd egentligen att du börjat få en liten måne här uppe för du ser väldigt fin ut även utan

peruk. Lite längre hår och vi skulle ha kunnat göra en riktigt fin frisyr åt dig. - Ja, det skulle jag gärna ha önskat också, men jag har bestämt mig för att inte gråta över

spilld mjölk.- Helt rätt resonerat. Nu pratar vi inte mer om det utan sätter fart innan någon ser dig så här.

Håret tvättades och innan jag satte mig i frisörstolen så bad hon mig ta av mig mina strumpbyxor så att jag kunde stoppa ner fötterna i det varma härliga fotbadet som stod nedanför frisörstolen. Mina fingrar hade också dom en skål som stod på en liten bricka framför mig och medan Kicki ägnade sig åt att klippa Rogers hår njöt Pernilla av de härligt doftande ångorna som steg upp från såväl fötter som händer. Efter klippningen så hjälpte Kicki mig med peruken och fixade till den. Fortfarande så var det en stund kvar innan hon kunde börja med fötterna så hon drog fram en stol och satte sig bredvid mig. Jag fick då tillfälle att ställa en fråga som jag haft på tungan länge

- Kicki. När jag var här senast så hade du inga problem att hjälpa mig med naglarna och idag så är du vänligheten själv. Visst. Jag vet att kunden ”alltid har rätt”, men du verkar på något sätt van med personer som mig. Har du mött andra här.

- Du förstår väl att jag inte kan avslöja sådana hemligheter, skrattade Kicki, men … Nej! Hit har ingen kommit. I alla fall inte vad jag vet, men visst har jag både sett och hört talas om personer som du.

Jag märkte att Kicki fick en lite fundersam blick och lät henne få en stund för sig själv med sina tankar. Mycket riktigt så gick det några sekunder innan hon åter tog till orda.

- I mitt jobb så har jag lärt mig att aldrig dra förhastade slutsatser. Du kallar det för ”kunden har alltid rätt” men det handlar ibland om mer än så. Jag har lärt mig att inte bli förvånad



eller ännu mer korrekt att inte utgå ifrån att allt är vad det ser ut att vara. Speciellt tänker jag på en situation som inträffade i mitten på 80-talet när jag hade mitt första jobb på en salong. Jag fick plats hos en kvinna som var 10-talet år äldre än jag själv och hon hade en salong i en förort här i stan. Vi låg inte i centrum utan en liten bit vid sidan om men vi hade en fast och trogen kundkrets. Givetvis många äldre men annars allt från unga flickor till dubbelarbetande mödrar. En kundkategori som vi dock saknade var män. Min förvåning var därför stor när det en dag stod en liten spenslig kille vid disken och frågade efter ägarinnan.

Jag hämtade Inger som hon hette och höll mig diskret kvar i bakgrunden eftersom vi för tillfället inte hade någon kund i salongen. Han verkade ovanligt lugn när han presenterade sig och berättade att han kom från en skola i närheten. Han gick i 8an och var nu ombedd av skolan att se sig om efter en praktikplats. Han överräckte också lite papper till oss och vi kunde läsa samtidigt som han berättade att det gällde tre veckor i slutet av terminen. Han var noga med att berätta att det inte skulle kosta oss något och att han gärna ville göra sin praktik hos oss. Riktigt varför blev aldrig sagt, men vi tyckte att han gav ett trevligt och bra intryck så även om det naturligtvis helt och hållet var upp till Inger att bestämma så nickade jag mitt samtycke när vi utbytte några blickar. Vi fick därför ytterligare papper med hans uppgifter och vilken dag han skulle komma. Glatt strosade han iväg och både Inger och jag fick strax en kund så vi blev sysselsatta med annat.

Vi hade nog nästan glömt bort Måns, som han hette, när vi en måndag morgon kom till salongen och han stod utanför och väntade. Inger och jag möttes på tunnelbanan så vi kom alltid tillsammans. Han hade missat lite på våra öppettider och hade stått utanför i mer än en halvtimme och väntat på oss. Redan då började vi ana att det var något speciellt med honom….

Kapitel 14- Välkommen in, Måns. Vilken otur att du fick vänta på oss så länge.- Det gör inget. Jag ville vara i god tid och det är ju varmt och skönt så det gick ingen nöd

på mig.- Bra. Vi hänger väl av oss så kan vi prata lite om hur vi skall lägga upp dina veckor hos

oss. Om det inte droppar in någon så kommer första kunden kl 11 så vi har lite tid på oss. Här inne har vi vårt eget lilla rum där vi byter om och även kan sitta ner och ta en fika. Vi kan även värma lite mat om du så vill. Nu när det brukar vara varma sköna dagar så händer det ofta att vi beställer hit lite enklare mat och äter här. Vi varvar lite och anpassar våra tider till kunderna för vi har ju inte stängt för lunch. Du har ju inte riktigt samma tider att passa så om du vill gå iväg eller kila hem och äta så är det helt OK.

- Jag äter nog gärna här med er om jag får. Skolan betalar mig en slant varje dag till min lunch så det skall inte vara något hinder.

- Bra, då räknar vi med dig. Vi är dock högst flexibla så tveka inte att säga din mening och kom gärna med önskemål. Blir lätt lite slentrian över vårt lunchval.

Under tiden som Inger och Måns pratat hade jag smitit in bakom ett draperi och kom nu ut med min arbetsrock på mig. Inger höll genast upp handen för sin mun och utbrast

- Kläder ja. Det hade jag fullständigt glömt! Ursäkta Måns, jag menar inget illa, men jag hade inte alls tänkt på att du också behövde arbetskläder. Vi arbetar med många kemikalier här och då fungerar det inte att ha sina vanliga kläder. Tro mig - jag har gjort det misstaget några gånger och dom blir inte vackra om man spiller något på dom. Det enda jag kan erbjuda är en likadan rock som Kicki och jag använder. Storlekarna är det inga problem med men dom är ju en aning tjejiga om jag får säga det själv.



Måns tittade forskande på mig och min arbetsrock och jag var nästan säker på att han skulle vägra att befatta sig med ett så kvinnligt plagg när han plötslig konstaterade

- Jag kan väl prova. Om det känns för konstigt så kan vi kanske hitta på något annat, svarade han frågande

- Givetvis. Vi provar idag så ser vi hur det känns. Jättebra. Kom så letar vi upp en rock åt dig.

Inger och Måns gick bakom draperiet och jag drog mig ut i salongen för att vara beredd om någon kund kom. Jag behövde också förbereda för dagens första kund som skulle ha en permanent. Det dröjde inte länge innan jag fick sällskap i salongen och när jag vände mig om så såg jag hur Måns stod i dörröppningen till vårt personalrum och såg sig lite förvirrat omkring. På sig hade han en av våra bländvita rockar. Han kände sig nog lite obekväm för uppenbarligen hade Inger också fått av honom jeansen för hans nakna ben stack ut nedanför rocken. På fötterna hade han ett par Schollssandaler som i och för sig var rätt könlösa men genom sin lite högre klack ändå var ovanliga på män. De var dock det enda rätta för oss som stod hela dagarna så jag förstod Ingers tanke. Dessutom så minskade de betydligt halkrisken för oss så det var nog ett riktigt klokt beslut. Jag log mot honom och bad honom komma fram till mig så att vi kunde börja titta på allt som skulle vara till min kund.

Strax anslöt sig Inger till oss och vi försökte bägge två att få honom att känna sig tillfreds i sina arbetskläder. Ganska snart så märkte vi också att hans fokus lämnade kläderna och istället nyfiket studerade vårt agerande och uppenbarligen försökte lägga allt på minnet. När min kund sedan anlände så gjorde vi heller ingen större affär av hans närvaro utan han höll sig när mig, men ändå på diskret avstånd, och försökte assistera mig så gott han kunde. Hans närvaro störde inte alls den odefinierbara känslan av ett kvinnligt reservat som fanns i salongen.

När han och jag någon timme senare fick möjlighet att sitta ner för vår lunch så fick jag också tillfälle att förhöra mig lite mer om honom. Han bodde tillsammans med sin mamma alldeles i närheten. Han hade inga syskon och de var helt nyinflyttade. Uppenbarligen hade mamman tvingats flytta pga jobb och han hade givetvis inget annat val än att följa med. Dock tyckte han det var spännande med storstan och även om han besökt Stockholm då och då så var det ändå helt nytt för honom.

- Från det ena till det andra. Hur tycker du att förmiddagen varit.- Kul, svarade Måns och fortsatte. Men så mycket du måste veta om hår och sånt. Verkar ju

vara en hel vetenskap.- Jo, det kanske det är, skrattade jag. Men finns intresset så brukar det gå lättare att lära sig

också. Jag tycker du har börjat riktigt bra. Tack för hjälpen förresten. Du snappade fort vad jag behövde.

- Äsch det var väl inget. Jag har sett hur mamma gjort lite då och då, och när jag var mindre så fick jag ofta följa med när hon gick till sin frisörska.

- Ja, du verkar inte helt ovan med miljön. Jag försökte lirka ur honom information om varför han just valt oss för sin praktik, men antingen så förstod han inte mina små ”passningar” eller så undvek han dom skickligt. Jag ville heller inte ställa frågan på sin spets utan lät honom ha sina motiv för sig själv. Däremot så ställde han lite oväntat en fråga till mig.

- Kicki, fryser aldrig du när du bara har den här rocken på dig?- Ibland kanske, men oftast inte. Fryser du?- Lite grann gör jag det.- Egentligen är det nog inte kallt härinne, men genom att vi har bra luftkonditionering så rör

sig luften här inne vilket kan kännas som om det är svalt. Vi är ju heller inte riktigt lika klädda. Jag har ju faktiskt strumpbyxor och du är barbent. Sedan har jag ett linne under och dessutom fått tillfälle att röra mig mer än vad du gjort. Kanske inte så konstigt att du känner dig lite frusen.



- Inte direkt frusen, mer att det drar lite runt benen.Jag funderade på Måns ord en liten stund medan jag passade på att ta mig en sked av soppan vi lagat ihop. När jag svalt maten tittade jag på Måns och fick hans uppmärksamhet.

- Du får göra som du vill, men jag har ett par extra strumpbyxor i mitt skåp. Vill du prova om dom hjälper?

Egentligen så hade jag nog ingen uppfattning om hur han skulle reagera, men jag blev ändå lite ställd när han uppenbarligen noga övervägde mitt erbjudande utan den minsta tillstymmelse till att förslaget som sådant var fullständigt otänkbart. En liten avmätt nickning fick jag till svar samtidigt som han konstaterade.

- Kanske det. Det kan ju i alla fall inte bli kallare. Men tänk om jag förstör dina strumpor?- Äsch vad spelar det för roll. Det är bara enkla och billiga jag har på jobbet. Jag hämtar

dom.När jag återvände och överräckte strumporna till Måns så tog han emot dom utan någon större tvekan. Jag visade honom hur han skulle göra för att få på sig dom och fick ett litet skevt leende till svar och han konstaterade lakoniskt

- Jag tror jag vet hur. Vi bor i en liten lägenhet så vi gör det mesta inför varandras ögon. Har sett mamma göra det här åtskilliga gånger, men det här blir första gången jag provar själv.

Lite valhänt, men ändå fullt acceptabelt fick han på sig strumporna och när han sedan rättade till rocken och satte på sig skorna igen så vände han sig till mig och ett glatt leende spred sig på hans läppar.

- Dom känns väldigt mjuka och sköna. Dessutom varma. Inte alls som jag föreställt mig.- Jaså, vad hade du för uppfattning då?- Vet egentligen inte, men jag har alltid undrat hur mamma kunnat gå ut i bara tunna

strumpor och ändå uppenbarligen inte frusit ihjäl. Nu förstår jag lite bättre. Dom ger ju faktiskt lite värme. Men är det verkligen OK att jag har dom på mig? fortsatte han och gjorde en nästan omärkbar nick ut mot salongen.

- Visst, varför inte. Fortsätt bara som du gjort under förmiddagen så kommer ingen att reagera över din klädsel.

Vi kunde heller inte märka någon reaktion, mer än att Måns uppenbarligen accepterat sin klädsel och skötte sig på mer än ett förtjänstfullt sätt och absolut inte verkade bekymra sig. Ytterligare ett bevis för det var att han inte ens tog av sig strumpbyxorna när vi så småningom kunde lägga den här dagen till alla andra och bege oss hemåt. Han drog helt sonika på sig sina jeans och drog sin tröja över huvudet innan vi gemensamt lämnade salongen och sade hej åt varandra.

Dagen därpå gav Måns tillbaka mina strumpbyxor och tackade för lånet. Först så trodde jag att han därmed inte ansåg sig behöva eller ville ha dom på sig, men när vi bytte om så kunde jag se att han hade ”egna” på sig. Senare under dagen lade jag märke till en detalj när han och jag slog oss ner för vårt förmiddagsfika. Han satt och dinglade med foten och råkade stöta emot mig. Instinktivt tittade jag ner för att se vad som hänt och när mitt intresse fokuserade mot hans nylonklädda fot kunde jag inte att undgå att se att hans tånaglar var målade. De var dock målade i en diskret rosa nyans, men helt klart så var de målade. Helt säker var jag att de inte varit det under gårdagen så med en lite okontrollerat häpen blick tittade jag upp på Måns som rodnade djupt.

- Mamma föreslog att jag skulle måla dom. Hon sa att det skulle göra risken mycket mindre att jag det skulle gå en maska på strumporna om jag lät henne fila naglarna och sedan lacka dom. Hon hade inget genomskinligt lack så jag gick med på den här färgen. Har jag gjort något dumt?

- Dumt! Nej absolut inte. Förlåt, men jag blev bara så ställd. Det var kloka ord din mor sa. Jag borde nog tänka på det själv. Se bara på mina tår hur de ser ut. Dina är mycket finare.

Vi tittade på varandras tår och diskuterade dessa en liten stund. Jag riktigt såg hur Måns slappnade av och nöjt gav sig in i diskussionen med mig. Något mer blev inte sagt mer än att jag vid första



bästa tillfälle berättade för Inger om min upptäckt och hon nickade endast gillande mot mig. Måns fortsatte sedan att i dubbel mening visa framfötterna för han gav sig med liv och lust i kast med att hjälpa oss på bästa sätt och visade verkligen att gårdagens ivriga kunskapsinsamling fastnat ordentligt. Inger tyckte han var väl värd en belöning så när en trogen och mycket lättsam kund stod på listan fram på eftermiddagen så fick Måns sköta schamponeringen under mitt vakande öga. Lyckligare individ kunde vi nog inte leta efter när han fullkomligt skuttade iväg vid dagens slut. Vi kunde bara gissa att hans mor skulle få en mycket detaljerad skildring av dagen från honom.

Vi blev därför lite lätt överraskad när en ganska dämpad Måns dök upp dagen efter. Det märktes tydligt att han hade något på hjärtat och vi utbytte oroliga blickar om han nu skulle meddela oss att han inte ville fullfölja sin praktik på salongen. När vi stod i vårt lilla rum och började byta våra kläder så var han också lite avvaktande. Först när både Inger och jag var klara så drog han av sig sina jeans och sedan snabbt greppade tag i sin tröja. Förvånat såg vi att han hade ett enkelt men mycket vackert linne under och vi kunde samtidigt konstatera att han inte hade sina vanliga boxershorts under strumpbyxorna utan ett par trosor som uppenbarligen var en ”släkting” i rakt nedstigande led från linnet. Han greppade tag i sin rock inför våra förvånade blickar men gjorde inget försök att skyla sig med den. Inger var den som snabbast fann sig i situationen.

- Vilket vackert linne. Har du varit med och köpt det själv?- Ja, mamma och jag var ute i går och shoppade lite. Jag ville prova hur det kändes att ha

något under så som ni har. Har känts lite ”naket” dom här dagarna. Är det OK att jag har det på mig?

- Mer än OK. Det ser ut att vara ett väldigt fint set underkläder ni hittat. Dom matchar varandra helt och hållet. Mycket trevlig kombination.

Måns sken upp som en sol och var på väg att sätta på sig rocken när han uppenbarligen utan att tänka sig för fortsatte

- Vi köpte dom på Hennes. Det var ett helt set som innehöll dessa bägge och sedan också en behå.

Precis som han sagt det så bet han sig lite i tungan och tittade förskräckt mot oss. Jag var också på väg att utbrista ”Behå!?” när jag fann mig själv och istället förvånansvärt lugnt svarade.

- Låter som ett verkligt bra köp. Jag gissar att behån också den är lika fin.Måns sken återigen upp och såg aldrig den förvånade blick som Inger skickade i riktning mot mig för han vände sig snabbt om och dök ner i sin medhavda kasse. Upp kom en prydligt hopvikt behå som han blygt överräckte till mig. Jag tog emot den och kunde konstatera att den helt klart var ett ”syskon” till övriga delar och att den var kraftigt vadderad. Den var uppenbarligen ämnad för en ung flicka som tog sina första steg mot kvinna och ville visa upp en mer välbyggd framsida än vad naturen hittills begåvat henne med. Jag fingrade lite osäkert på den och insåg att min nästa replik kunde vara helt avgörande för Måns. Inger förekom mig dock och konstaterade samtidigt som hon tog behån från mig för att också syna den.

- Kan vi få den stora äran att se den på dig?

Måns blick var obetalbar och efter att, med sin blick, kontrollerat att Inger inte på något sätt ”lurade” honom med sin kommentar tog han tag i sitt linne och skalade smidigt av sig det. Först då reagerade jag över hur kvinnligt han gjorde det och jag undrade lite hur stor och säkert omedveten influens hans mor hade på hans naturliga men ändå så kvinnliga beteende. Inger stod sedan redo, oavsett han behövde det eller ej, att hjälpa honom sätta på behån. Måns accepterade utan vidare hjälpen och lät Inger trä på behån längs hans spensliga armar innan hon hakade fast hyskorna i ryggen. Medan Inger justerade axelbanden lite för syns skull rättade Måns själv till kupornas placering innan han utan ett ord åter drog på sig linnet och justerade axelbanden.

Förundrat tittade vi på den späda kroppen framför oss som plötsligt inte längre såg ut som en man utan en ung kvinna. Vi stod där lite mållösa medan Måns kröp i sin rock och drog upp dragkedjan. Först så åkte den ända upp, men med ett leende på läpparna så förde han ner dragkedjan så långt



att precis linnets vackert dekorerade överkant syntes vid dragkedjans slut. Med några nätta rörelser puffade han till håret och det fick oss att vakna till liv.

- Om du vill så kan jag klippa till dig lite så att din frisyr bättre stämmer överens med hur du ser ut just nu. Jag kan göra små justeringar nu men är det så att du vill göra mer omfattande åtgärder så fixar vi även det men då vore det nog bra om du kunde få din mors tillstånd att göra det. Inte för att jag tror att det är några problem, ni verkar vara klara på var ni har varandra, men ändå.

Måns nickade ivrigt sitt ”ja” och de två försvann genast iväg. Jag bytte om och följde snart efter och tittade intresserat på när Inger med väldigt små medel förändrade Måns än mer till den unga kvinna som likt fågeln Fenix plötsligt infunnit sig. Jag kunde inte annat än förundrat se på och när ansningen var klar så var det tre glada ansikten som tittade på resultatet i spegeln. Häpen över förvandling utbrast jag

- Var har Måns tagit vägen? Låter helt fel att kalla dig det nu. Har du något förslag?- Nej, svarade Måns och verkade själv väldigt tagen över förvandlingen- Du har rätt. Något måste vi hitta på.- Jag har ett namn. Början är lite åt ”Måns”-hållet om vi nu skulle komma av oss. Vad säger

ni om Mona?- Låter OK i mina öron, svarade den nydöpte personen utan att för en sekund släppa sin

spegelbild.- OK, då heter du Mona när du är här hos oss. Välkommen hit förresten.

Lyckligare människa fick man nog leta efter och glädjen Mona spred omkring sig fick fullständigt dagen att flyga iväg. Jag tror sedan att det var Inger och jag som var de med störst nervositet när dagen så småningom tog slut och vi skildes åt. Mona/Måns skuttade glatt iväg och hade bara nödtorftigt skylt sina underkläder. Vi var faktiskt nervösa för vad vi kanske ställt till med. Hade vi alltför enkelt accepterat Mona och kunde någon skuld läggas på oss för att Måns nu blivit Mona? Vi var faktiskt beredda på att Måns mamma skulle stå utanför vår salong i morgon och fullständigt ”läsa lusen” av oss. Samtidigt så kunde vi inte låta bli att återkomma till den härliga syn Mona utgjort när hon såg sig själv i spegeln och vi var ändå innerligt stolta över vår söta och duktiga praktikant.

Kapitel 15Kicki avbröt sin berättelse för att fixa lite med mitt fotbad och uppenbarligen var det hela klart så vi förflyttade oss till den andra delen av salongen där Kicki skulle få en bättre arbetsställning när hon fixade till mina fötter. Hon hade dock inte tappat tråden under avbrottet utan fortsatte självmant.

- Vi hade inte behövt oroa oss för Måns/Mona. Morgonen därpå stod han/hon lika troget och glatt utanför salongen. Vi hade nu nästan vant oss med förändringar från dag till dag, men jag kan inte minnas att jag såg några ”nyheter”. Däremot så fick vi veta att mamman hade gett sitt OK till vidare förädling av håret och det fanns också prydligt nedskrivet på ett papper som låg tillsammans med ett antal sedlar i ett kuvert. Vi spillde därför ingen tid utan bytte raskt och oblygt om inför varandra och inte heller då avslöjades några nya hemligheter. Kanske kunde jag ana några drag av mascara, men redan Måns hade visat upp fylliga och täta ögonfransar så visst fanns det härliga underlag hos honom att locka fram.

Inger tog igen kommandot och det stod inte på förrän Mona satt i frisörstolen och hade håret upprullat på täta spolar. I brevet från mamman hade det också stått att det var OK att göra hål i Monas öron och medan håret torkade så ordnades även den detaljen. Solen utanför fönstret hade svårt att konkurrera med det solsken som fanns inne på salongen och ingen av våra kunder den dagen kommer aldrig i hela sitt liv att glömma Mona.



Nästa steg i förvandlingen kom sedan när vi möttes efter helgen. En helt moderiktigt klädd tonåring med kort kjol och med en uppknäppt blus utanpå ett bländvitt spetsprytt linne, tuffa sandaletter och en fullständigt ”galen” handväska dinglande på axeln kom strosande emot oss. Vi trodde inte våra ögon och riktigt fick gnugga dom innan vi förstod att vi hade Mona framför oss. Vi blev så tagna av bilden att vi blev kvar utanför salongen ett bra tag. Det var tom så att en ilsken telefonsignal inifrån salongen väckte oss till liv och vi skyndade in för att starta upp veckan.

Resterande tid flöt sedan iväg utan att större sensationer inträffade utan vi fick istället tid att lära känna Mona lite mer. Vi fick veta att hon och hennes mamma flyttat till Stockholm just för att ge Måns en ny start. Under året som gått hade tankarna att han var född i fel kön växt sig starkare och det hade gått så långt att en utredning startats. För att både komma bort från den tidigare miljön och komma närmare utredaren hade flytten ordnats och när det här med praktiken dykt upp, lite som en överraskning, så hade Måns sett sin chans att testa ett yrkesval som han länge gått och drömt om. Någon tanke att det skulle få den här effekten hade han inte haft, men han gjorde heller inga försök att hindra utvecklingen när den ena händelsen efter den andra så att säga följde hans innerliga önskan att bli kvinna.

Envist påstod han också att det klädset som han visade upp för oss också faktiskt var hans första egna tjejkläder. Visst hade han provat sin mammas kläder några gånger, men känslan att det inte var som Måns han skulle leva resten av livet hade inte uppkommit vid dessa klädbyten. Riktigt orsaken visste han inte, men det var väl bl a det utredningen skulle visa.

- Vet du något hur det gick sedan?- Både ja och nej! Direkt efter praktikens slut så bara ”försvann” Mona tillbaka till skolan

och vi hade ingen kontakt längre. Det var ju lite känsligt också att forska i det hela så vi fick hoppas på det bästa. Det var faktiskt först för en 5-6 år sedan som jag fick reda på mer.

- Jaså, vad hände då?- Jo, då hade jag egen salong. Den här förresten och jag hade slitit ordentligt en tid för att

jobba upp den. Några längre ledigheter kunde jag inte ta, men en dag i veckan försökte jag hålla fri och försöka ägna åt mig själv. Det gick lite blandat med mina föresatser, men just den här måndagen så hade jag följt min egen ordination och hade en heldag för mig själv på stan. När jag i lugn och ro bänkat mig på NKs fik för att få i mig lite i magen så kom en ganska typisk ”NK-kvinna”, välklädd och vacker, i min ålder fram och undrade försynt om platsen bredvid mig var ledig. Jag såg ingen anledning till att neka så med ett brett leende slog hon sig ner. Artigt följde jag henne med blicken när hon satte sig tillrätta och besvarade även hennes leende innan jag återgick till min sallad och fortsatte att studera alla människor som irrade fram och åter utanför avbalkningen.

Jag kunde dock inte släppa leendet som kvinnan vid mitt bord avlevererat så jag kastade en förstulen blick tillbaka och tittade in i exakt samma leende. Inte en millimeter hade hon rört på sig och jag fick nästan panik och undrade vilken otäck psykopat jag gett tillåtelse till att slå sig ner. Jag tror dock inte att min rädsla han komma fram i dagen innan hon med mjuk och behaglig stämma frågade ”Du känner inte igen mig, eller hur?”. Jag kunde bara bekräfta med en lätt skakning och fick som enda svar att leendet mitt emot mig sprack upp ännu mer. ”Spännande. Trots att man nästan kan säga att du var med och döpte mig”. Jag såg nog än mer ut som ett levande frågetecken men hon tänkte uppenbarligen inte hålla mig på halstret längre för hon fortsatte ”Det är jag som är Mona, och så här ser jag ut idag”.



Min haka måste fullständigt ha farit i golvet men leendet tog med stor fattning emot mina tvivlande blickar och skrattade bara. Till slut hade budskapet lyckats tränga igenom min Alzheimer och jag började se likheterna med den spenslige individ som jag lärt känna under 3 veckor för ett antal år sedan. Jag blev så lycklig att jag bara reste på mig och omfamnade henne spontant. Hon var heller inte sen att besvara mina kramar så vi stod både länge och väl och fnittrade vid vårt bord.

När vi kramat av oss alla uppdämda behov under årens lopp satte vi oss åter ner och började rekapitulera vad som hänt. Jag behövde ingen speciellt noggrann beskrivning för att förstå att Mona nu helt och hållet var kvinna och hade alltså genomfört sin förvandling med ett alldeles underbart resultat som följd. Däremot så hade det absolut inte varit problemfritt. I glädjeruset efter praktiken hos oss så hade Måns återvänt till skolan med stort självförtroende. Trots att det var Måns och inte Mona som återvände så gick det uppenbarligen inte att dölja den mentala förändring som tagit sin början och Måns blev hårt utsatt för kamraternas inte alltid så välvilliga intresse. Underligt nog så var de värsta plågoandarna ett antal av tjejerna i klassen. Från de man minst anar kommer det största hotet, eller man blir aldrig klok på något.

I alla fall så resulterade det hela i att Måns och hans mamma än en gång flyttade på sig, men det i sig är inget som Mona varken då eller nu såg som en nackdel. De fick en större och bättre lägenhet så att de båda äntligen fick varsitt rum. En annan effekt det hela fick var att Mona, i samråd med sin utredare, fick möjlighet att bli ”officiell”. Hela sommaren levde hon som Mona och när skolan skulle börja till hösten så var det Mona som bänkade sig i sin nya skola. Det var i en betydligt mindre skola och även om det i sig kunde innebära problem så förlöpte det mesta som planerat. Efter gymnasiet så var hormonbehandling och allt sådant sedan lång tid ett vanligt inslag i hennes vardag och under ännu ett sommarlov så skedde hennes operation.

Nu jobbade hon på ett kontor i närheten och brukade slinka in här på lunchen. Hon hade många gånger haft dåligt samvete för att hon inte sökt upp mig och Inger, men så mycket hade hänt. Idag så hade hon sett mig och för hennes vidkommande så var det absolut ingen tvekan vem jag var. Att jag sedan inte med samma lätthet känt igen henne tog hon närmast som en komplimang och bad om ursäkt för att ha retats med mig på det sättet hon gjort. Jag viftade naturligtvis bort hennes ursäkter och när hon konstaterade att hennes lunch sedan länge var förbi så utbröt ytterligare ett smärre kramkalas till de omkringsittandes stora förnöjelse. Innan hon försvann iväg stack hon åt mig sitt visitkort och jag lyckades plita ner mitt nr på ett annat av hennes kort.

Jag kunde inte låta bli att torka bort en liten tår i ögonvrån. Berättelsen hade gripit tag i mig och till Kicki kunde jag bara konstatera.

- Tänk så mycket vi inte vet. Hur oförutsägbart egentligen allt är. Även om ni inblandade är överens om att det mesta av det som hände nog hade hänt i alla fall, åtminstone i någon form, så kan man ju inte låta bli att undra om det verkligen är slumpen som styr oss och våra gärningar. Det är ju så många samverkande faktorer som plötsligt blir till en lång kedja av händelser som egentligen inte hade något med varandra att göra. Vem styr eller kan hitta på sådana händelsekedjor? Hur det än är så är det fantastiskt att höra berättelser som denna. Trots mörka inslag så visar den att en stark vilja kan besegra mycket. Har du träffat henne senare också?

- Ja. Vi ses ganska ofta numer. Jag räknar henne till en av mina närmaste väninnor.- Så kul. En sak som jag noterade i din berättelse var att du såg henne som jämnårig med dig

när ni sågs där på NK. Men visst måste det ha varit ett antal år mellan er?



- Intressant att du noterade det. Jo, det är faktiskt 6 år mellan oss, men jag kanske gör henne störst orättvisa genom att säga att vi kändes jämnåriga. Jag tror dock du förstår vad jag menade. Skillnaden hade på något sätt suddats ut och blivit mer diffus.

Hur Kicki kunnat ägna sig åt sitt arbete samtidigt som vi pratade om Mona var för mig en stor gåta, men plötsligt så började hon duka undan sina pinaler och jag tittade med nästan misstänksam blick mot henne och funderade på varför hon inte slutförde sin uppgift. Innan jag hann utrycka min undran så for min blick mot mina naglar som nu blänkte röda och fina på alla håll. Jag blev emellertid direkt uppmanad av Kicki att sitta still ytterligare en stund så att lacket fick torka in ordentligt. Under tiden han vi prata lite om annat och jag kunde berätta lite om mina planer för helgen. Det här arbetet var visserligen gjort som en förberedelse inför bröllopet men den bistra verkligheten var ju den att när helgen var slut så måste tyvärr lacket på fingrarna bort. Därtill kände jag mig nödd och tvungen och att ta bort den vackra färgen skulle säkert göras under stor vånda. Dock hade jag stora förhoppningar att jag skulle kunna behålla naglarna så här långa och välansade de två veckor som återstod.

En sak var i alla fall säker och det var att de skulle få vara väl synliga denna helg. Maud och jag skulle både gå på teater och lyssna på en konsert så schemat var i det närmaste fulltecknat. Kicki såg lite avundsjukt på mig när jag berättade om både helgen och det förestående bröllopet men hon hoppades i alla fall att jag skulle få det riktigt trevligt och mysigt. När vi sedan ordnade upp det ekonomiska så frågade Kicki mig om jag redan hade letat reda på någon salong i Malmö som kunde hjälpa mig men jag var tvungen att erkänna att så långt hade jag inte kommit i mina planer, trots den knappa tid som återstod. Kicki undrade då om jag hade något emot att hon tog kontakt med en kamrat och kollega för att höra om både hjälp med manikyren och peruken. Jag kunde bara tacka ”ja” till den hjälpen och lovade för mig själv att jag måste försöka återgälda den tjänsten på något sätt. Senare visade det sig att kamraten i Malmö inte bara åtog sig att ordna till mitt yttre utan erbjöd sig att hjälpa även Maud och framförallt Pia som heller inte fått det klart med en frisör.

Malmö tog emot oss på nästan sämsta tänkbara sätt. Regnet öste ner och vinden blåste runt knutarna så att vi trodde att Sturup nästan skulle lätta när vi klev av planet och försvann in i den lilla men gemytliga terminalbyggnaden. Redan utanför dörrarna till gaten stod både Pia och Peter och såg så där härligt nykära ut som ett blivande brudpar bara ska se ut. Ett tag trodde vi nästan att dom inte ens skulle se oss, så upptagna var de av varandra, men uppenbarligen fungerade Pias ”radar” alldeles utmärkt för varningsklockorna ringde tydligen att vi var i närheten och de släppte precis varandra så mycket att Pia kunde skymta oss i ögonvrån. Pia gled smidigt ur Peters famn och omfamnade strax oss båda med nästan samma intensitet och närhet som vi sett de älskande tu nyss gjort. Lite mer avvaktande men ändå med mycket värme tog sedan Peter hand om oss på liknande sätt i tur och ordning. Viss ”oreda” förorsakade vi säkert när övriga passagerare försökte passera oss, men inga speciellt sura miner kunde vi upptäcka.

På något sätt så kanske det framgick att vi hade ett speciellt ärende hit ner för det hade varit mycket kring oss redan på Arlanda. Våra klänningar som hängde vackert i sina skyddspåsar hade förorsakat mycket, men samtidigt mycket hjälpsamt, engagemang från nästan all personal ombord. Slutligen så blev dom hängande i ett utrymme som man frigjorde på något sätt och vi kunde lättade slå oss ner. Resan var sedan över på ”ett litet kick” och något som vi knappt han märka. Vårt fokus var redan framme vid helgen och allt som skulle hända.

När vi sent omsider lotsades ut från ankomstgaten så kom vi precis fram till bagagebandet när det började mata fram våra och andras väskor. Eftersom Peter gentlemannamässigt erbjudit sig att bära våra klänningar så var vi nu hänvisade att själva plocka av väskorna från bandet. Hans förvånade blickar undgick dock inte våra falkögon då han häpet noterade den färgglada kollektion av väskor som sakta växte upp framför honom. En mindre väskbutik skulle säkerligen ha varit



både stolt och blivit betraktad som välsorterad om den hade haft detta urval. Vi insåg det lönlösa i att förklara för honom nödvändigheten av att medföra alla dessa väskor med sitt innehåll utan försökte trösta honom med att vi ändå inte skulle bo i deras trivsamma men ganska så lilla tvåa.

Åtminstone tog han det beskedet som en man, men vi kunde ändå se hur hans hjärna frenetiskt redan höll på att provpacka deras bil. Med varm hand överlät vi tre andra honom åt hans världsliga bekymmer medan vi idogt samlade på oss våra pinaler under ett evigt pladdrande om allt som återstod att planeras/göras inför helgen. Både jag och Maud fick oss tilldelade specifika arbetsuppgifter och det kändes både hedrande och bra att inte enbart behöva bry sig om sig själv.

Gentlemannen Peter insåg snart att han kunde göra större nytta genom att hämta bilen till en mer närbelägen lastningsplats och med tanke på hur vädrets makter härjade utanför så hade vi inga som helst invändningar mot hans initiativ. Det verkade nästan också som han var lättad att få lämna sin position som mänsklig klädgalge och försvann utan minsta tvekan ut i snålblåsten.

Peter hade nog varit överdrivet skeptisk till möjligheten att få med allt vårt bagage. När vi rullade iväg in mot Malmö så kunde vi glatt konstatera att allt och alla var med och att Peter, som körde, endast hade en mindre handväska i sitt knä. Vi andra försökte göra det så trivsamt det gick mellan väskorna som omgav oss och inte minst se till att våra klänningar låg rakt och skrynkelfritt längst bak i kombin.

Väl installerade på våra rum så kunde vi vinka iväg Peter och Pia som hade mycket annat att stå i och själva få oss en stund för oss själva att packa upp. Det gick dock mycket fortare än jag trott så det dröjde inte lång stund innan jag knackade på hos Maud och undrade hur det gick för henne. Hon var också nästan klar och att dö ”hotelldöden” låg inte för oss så vi bestämde oss för att trotsa vädrets makter och ta oss en rekognoseringstur på stan. Strax var vi nere i de centrala delarna och mer folktomma gator fick man nog leta efter. Vi passerade genom centrum och spanade gärna in i alla skyltfönster längs vägen och tyckte ändå att det var lite andra vinklingar på samma tema som hemma i Stockholm. Annars så var Malmö centrum på sitt sätt förvillande lika alla andra städers centrala delar vad gällde varuutbudet. Samma kedjor trängdes intill varandra och de fåtaliga andra var förvisade till mindre gator eller på annat sätt återfanns diskret i bakgrunden. Lite tråkigt att konstatera kedjornas dominans, men samtidigt så var vi tillräckligt självkritiska genom att konstatera att vi verkligen inte sprang benen av oss för att undvika kedjorna, trots att det med all säkerhet både fanns ett brett utbud av både pris och sortiment i alla dessa småbutiken. Men bekvämligheten och tillgängligheten satte tyvärr sina spår så lite medskyldiga till denna utveckling kände vi oss nog.

Under vårt strosande nådde vi fram till gatan där ”vår” frisörska skulle hålla till och efter lite sökande så kunde vi också hitta hennes salong. Den låg inte alls långt från ett annat affärskomplex – Triangeln, som fortfarande verkade ha öppet och här var det mer folk i rörelse, men så handlade det också om ett inomhuscenter och skyddad för vädrets makter. Vi fann en liten mysig servering mitt i centrat och bestämde oss genast för att inta lite föda. Trots allt så hade det gått ett antal timmar innan vi senast fick i oss något. Vi lyxade till oss med en härlig räkmacka och varsitt glas vitt vin. Det var ju ändå fest på gång. Om det var vinet som hade en värmande effekt eller om vädret verkligen slagit om kunde vi inte riktigt avgöra, men promenaden tillbaka till vårt hotell kändes mycket behagligare. Kanske skulle vi kunna få uppleva några vackra höstdagar här nere ändå och framförallt lite värmande sol på Pias och Peters stora dag.

Kvällen innan bröllopet hade Pia och Peter en informell samling av sina närmaste hemma hos sig. Det var verkligen ingen uppstyltad sammankomst utan alla kom i lediga kläder och umgicks fritt och ohämmat. För mig kändes det extra skönt att få träffa Peters släktingar så här informellt och ge oss möjlighet att lära känna varandra innan festen. Även om jag formellt inte var släkt med någon så hade ju Pia successivt fört mig in i den närmaste kretsen och gett mig uppdrag där jag



med fördel kunde ta hjälp från flera av de närvarande. Jag hade därför både samtalsämne och specifika ärenden när jag minglade mig fram bland de inbjudna. Snart hade jag också hittat lämpliga bundsförvanter för de olika sysslor jag tilldelats. Den mest hedervärda sysslan behöll jag dock helt för mig själv – klädseln av bruden.

Det blev en tidig sorti från festen och ett minst lika tidigt uppvaknande morgonen därpå. Efter en osedvanligt stadig frukost beställde jag och Maud fram en taxi som kunde föra oss till salongen. En ljuvlig höstmorgon mötte oss utanför och hade det inte varit för alla tillbehör så kunde vi ha haft en härlig promenad framför oss. Nu var det jätteskönt att snabbt och enkelt åka de få kvarteren bort och helt avslappnade bli insläppta till vår väntande frisör. Hon hade för säkerhets skull också kallat in sin dotter till tjänstgöring och de bägge var inte sena att hälsa oss välkomna och hjälpte oss att på alla sätt och vis bli hemmastadda. Eftersom Pia senare skulle ansluta till oss och genomgå sin förvandling så var det bara för oss att sätta fart om vi skulle hinna med hela programmet i tid.

Dottern tog sig an Maud och jag skulle bli ompysslad av Ritva, ägarinnan själv. Troligen berodde det på mina lite speciella hårproblem. Peruker skötte man ju inte riktigt på samma sätt som äkta hår. Ritva spillde heller ingen onödig tid utan bad genast om tillåtelse att få ta av mig peruken. Hon spände sedan upp den på en perukstock innan hon tog fram en enkel scarves som hon svepte runt min hjässa och arrangerade på ett stilfullt sätt. Det gällde att bibehålla värdigheten tyckte hon och jag hade inget att invända. Med stort intresse iakttog jag sedan hur hon mycket skickligt, åtminstone med mina amatörögon, tog hand om peruken och arbetade med den. Riktigt vad hon gjorde hann jag knappt uppfatta men att den fick sig en rejäl, och säkert helt nödvändig, genomgång tvekade jag inte en sekund på. Det var också en speciell känsla att se peruken där på stocken och liksom se sin egen frisyr växa fram vid sidan om sig själv.

Efter en stund så meddelade hon att den nu skulle få ”vila” en stund och att jag skulle bli föremål för hennes intresse. Mitt hår blev också tvättat och delvis lite ansat på olika ställen innan scarvsen åter slöts sig om min hjässa. Därefter så var det ansiktet som skulle få sig en duvning och trots att Kicki gjort ett gediget jobb så hittade Ritva några strån vid mina ögonbryn som behövde plockas. Med en härligt uppfriskande ansiktsmask över hela ansiktet fick jag sedan luta mig tillbaka medan hon ägnade sig åt mina tår och fingrar. Jag tror att jag somnade till en stund för plötsligt så glänste både tår och fingrar så där alldeles extra och jag förstod att hon lackat naglarna med flera lager och dessutom något riktigt glänsande överst. Hon log åt mina glada men förvånade blickar och kunde bekräfta att jag nog varit borta från omvärlden i säkert en halvtimme. Skönhetssömn kallade jag det för och blev klarvaken när hon sa att det var dags att ta sig an sminkningen.

Skönhetsmasken pillrades bort och genast var hon där och masserade in en väldoftande och mjukgörande kräm innan hon började jobba med sina andra preparat. Sakta men säkert förändrades mitt ansikte och jag blev riktigt avundsjukt hur till synes enkelt hon utförde sina handgrepp. Jag förvånades också hur lite smink hon egentligen använde och hennes kommentar var inte sen. Det gällde att få det på sina rätta ställen bara. Då behövdes det inte så mycket. Mina ögon, som alltid vållat mig problem, blev nu vackrare än någonsin och jag blev helt begeistrad i hur hon lyckades få dom så uttrycksfulla och eleganta. Som sista åtgärd sattes peruken på plats och jag kunde inte annat än känna mig tillfreds med resultatet.

Samtidigt som jag satt och beundrade mig själv så anlände Pia. Ja, åtminstone antog jag att det var Pia som doldes bakom det hav av tyll och organza som fyllde upp ingången till salongen. Ritva släppte intresset för mig och skyndade fram för att hjälpa Pia och med stor försiktighet omhändertogs klänningen. Nu kunde vi även se Pia och hon vinkade glatt till oss innan hon försäkrade sig att klänningen var i trygga händer och försvann tillbaka ut till taxin som otåligt väntade på att bli befriad från resten av sin last. Efter att ytterligare saker baxats in i salongen fick



vi tid att välkomna dagens brud på riktigt och hur hon kunde se så lugn och fräsch ut övergick vårt förstånd.

Några minuters allmänt pladder tog vid och vi kunde samla oss och gå igenom proceduren i lugn och ro. Schemat lades upp och eftersom både Maud och jag ansågs klara, sånär som på vår klädsel, så omhändertogs nu Pia av både Ritva och hennes dotter medan jag och Maud gav oss i kast med att sortera upp alla kläder och tillbehör som skulle kläs på bruden lite senare. Vi bredde ut det lakan som Ritva välvilligt lånat oss på golvet i väntrummet och såg till att persiennerna slöts och dörren stängdes. Nu var det bara vi som skulle vara här tills det var dags för avfärden.

Kapitel 16Med nyfikna och intresserade ögon följde vi deras arbete med Pia. Knappt ett ord yttrades mellan Riva och hennes dotter om hur och vad de skulle göra så vi förstod att de var mycket samspelta och vana vid varandra. Istället så småpratade vi allihop om livet i allmänhet och om dagens kommande händelser i synnerhet. Tiden bara flög iväg och det stod inte på förrän Ritva meddelade att Pia nu var klar att kläs på. Visserligen var håret fortfarande fullt av papiljotter och den sista sminkningen var inte klar, men den ville Ritva utföra med brudklädseln på för att minska risken för någon ”olycka”. Sagt och gjort så drog jag och Pia oss ut i det iordningställda omklädningsrummet medan de övriga diskret drog sig tillbaka i de bakre regionerna.

Helt oblygt skalade Pia av sig sina kläder och drog på sig sina nya florstunna trosor innan hon vände ryggen mot mig så att jag kunde svepa om hennes lika florstunna korsett. Pia höll hjälpligt korsetten mot kroppen medan jag gav mig i kast med att fästa alla hyskor och hakar. Lite ovant kändes det med mina långa naglar och dessutom så var jag lite försiktig så att jag inte skulle förstöra den läckra lackningen. Allt fungerade dock fint och efter att ha sett till att den satt bra så började jag snöra ihop den. Lydigt följde Pias kropp efter när jagdrog ihop dragspelet i ryggen. Pia manade på mig och ville inte att jag skulle ge upp förrän de bägge sidorna mötte varandra i ett perfekt fiskbenmönster. Hon ville verkligen visa upp en trådsmal midja och därmed, på traditionsenligt sätt, visa att hon höll måttet för att vara en vitklädd brud. I gamla tider så var det midjeomfånget som skulle bevisa att brudparet inte ”haft något för sig” före bröllopsnatten.

Strumpor och skor och det obligatoriska blå strumpebandet följde sedan i snabb takt innan det stora pysslet med den krinolinförsedda underkjolen kom igång. Pia pysslade lite med sina smycken medan jag la ut härligheten på golvet och sedan var det en lätt match att få den på plats när hon väl stod i centrum av ringen. Klänningen hade vi ju övat på ett antal gånger så den gick lika smärtfritt att ta på. Däremot så blev det än en gång en utmaning för mig att knäppa alla knapparna och det tog mig säkert inemot en halv timme innan alla var knäppta och klänningen tillrättad. Nu kunde inte jag göra något mer innan frisyr och smink var på plats så jag kallade på de övriga som utan tidsspillan kom för att beskåda resultatet så här långt.

Pia blev rätteligen uppmärksammad och solade sig stolt i glansen över alla bifall kring såväl klänning som henne själv. Det kändes verkligen som hon och klänningen hörde ihop och vi var inte ett dugg tveksamma till att den känslan skulle bli än starkare när resten var klart också. Nu vidtog ett rätt besvärligt moment. Resten måste ske stående men lämpligt nog så hade Ritva en halvhög pall som vi kunde lirka in under alla tyglager och ge Pia lite stöd under den kvarvarande processen. Ritva däremot fick både sträcka sig och arbeta med händerna långt utanför kroppen även om vi andra gjorde vårt bästa för att hålla undan klänningen. Men resultatet var väl värt mödan och med vana händer så gick allt som smort. Sminkningen klarades av utan problem och slöjan kom också på plats utan att något inträffade. Framför oss stod nu en vacker brud och först nu verkade det som om Pia började bli tyngd av stundens allvar. Ritva hade dock varit med om detta tidigare och var inte sen att erbjuda Pia lite vatten att dricka från ett glas med sugrör i.



Medan Ritva ordnat med Pias hår och smink hade jag och Maud bytt våra kläder och nu blev det tid för lite informell beundran och förevigande av brud med följe. Det återstod ännu några minuter innan den beställda Limousinen skulle ta oss till kyrkan så kameran hann bli riktigt varm innan en stilig ung man uppenbarade sig i dörren och försynt anmälde sin ankomst. Med benäget bistånd av alla inblandade blev såväl Pia som Maud och jag prydligt inpackade i bilen under överinseende av ett stort antal nyfikna människor som stannat upp utanför salongen. Några fotoblixtar fyrades också av så känslan blev lite speciell.

Vår chaufför tog oss med på en kortare tur genom Malmö för att precis pricka in vår avtalade ankomsttid. Det var en skön känsla att glida fram i limousinen och möta alla intresserade blickar som bilen drog till sig. Vi fick se lite av den gamla hamnen som nu var en enda stor myrstack av intressanta projekt. Som ett utropstecken för det nya Malmö tronade Turning Torso och vi kände lite avundsjuka gentemot dem som bodde högst upp. När chauffören dock meddelade hyran för en ordinär våning så övergick vi genast till att intressera oss för de galningar som fortfarande uppenbarligen bevistade kallbadhuset vid Ribban några kvarter bort. Vi längtade inte heller där att byta bort den varma inneboende känslan vi just nu hade mot det kalla och ogästvänliga havet utanför.

Precis på slaget anlände vi till Trefaldighetskyrkan och togs emot på trappan till sakristian av Peter och vår tjänsteförättande präst Berit. Seden att inte brudgummen skulle se sin brud före vigseln hade vi lagt åt sidan för det mer praktiska tänkandet. Någon gäst hade också anat sig till hur bruden skulle anlända och stod redo att fyra av sina fotoblixtar mot oss när vi snabbt rörde oss in i kyrkan och dess välkomnande inre. Utanpå hade kyrkan sett stram och oansenlig ut, men inne så kändes den helt annorlunda. De höga smala fönstren släppte in mycket ljus tom så här sent på året och hela rummet andades av den tidstypiska funktionalismen.

Vi lämnade det blivande brudparet åt sig och ägnade oss åt att rätta till våra kläder och lägga till rätta några lockar som halkat på sned. Berit smög omkring och gjorde allt för att vi skulle känna oss omhändertagna och småpratade lätt och otvunget med oss. Det kändes mer som om vi träffat en kär gammal vän än en person vi mötte för första gången. Så sakteliga så började Berit ta kommandot och såg till att brudparet ställde in sig på den ceremoni som strax skulle ta sin början. Lugnt gick hon igenom proceduren och försäkrade sig om att alla tillbehör, inte minst ringen, fanns på plats. Efter att jag och Maud hade gjort en sista okulär besiktning av Pia ”godkände” vi hennes yttre och smög iväg ut i kyrkorummet för att inta våra platser.

Vi hann knappt rätta till våra klänningar förrän vi hörde hur organisten spelade upp introt till brudmarschen. Strålande som om det vore mitt i högsommaren stod brudparet nu ensamt längst därbak i kyrkan och i samma stund började de sakta gå ner längs gången mot altaret där Berit nu stod och välkomnade dom. Själva vigselakten blev en kort men väl så vacker ceremoni. En väninna sjöng solo och Berit höll ett tal som inte direkt var personligt men ändå på ett mycket fint sätt kopplade ihop det nu ingångna äktenskapet med vardagen och umgänget sinsemellan och även med oss gäster och andra vänner. Efter ytterligare musik och andra obligatorium kunde sedan brudparet marschera ut och ta emot de första hyllningarna i ett av kyrkans förrum. Vädrets makter tillät tyvärr inte mottagning i kyrkans trädgård som annars var som en liten oas mitt bland trafikleder och köptempel.

Det blev nu inte något längre uppehåll här utan gästerna droppade av för att bege sig bort till festlokalen ett antal kvarter bort. Vi tillhörde de privilegierade och intog ånyo platsen i Limousinen. Visserligen lite trängre eftersom både Peter och Berit nu slagit följe med oss, men det var inga som helst problem att samsas om det generösa utrymmet. I ett hörn av lokalen vi kom till hade en fotograf iordningställt en tillfällig fotoateljé och genast blev vi hänvisade dit medan övriga gäster anlände i spridda skurar. Fotografen med det engelskklingande namnet Laura



dirigerade vant brudparet på bred skånska vilket fick både jag och Maud att dra på smilbandet och få oss att fundera på hur lätt man skapar sig en bild av en person bara på basis av dennes namn.

När de traditionsenliga bilderna var tagna och fotografen nöjd så bad både Peter och Pia att vi skulle ansluta oss till dom för ett gruppfoto. Ingen av oss var nödbedda och följde glatt Lauras anvisningar där vi stod uppradade. Allteftersom kamerans slutare rasslade blev vi allt mer uppsluppna och otvungna. Nu hade all spänning släppt och jag tror vi alla kände oss så där skönt avslappnade. Laura märkte också av detta och verkade gilla situationen och smög in på oss i vinklar som man normalt inte såg på bilder. Hon bad oss också röra på oss och tog nya bilder kontinuerligt och i olika konstellationer. Verkligen en annorlunda fotosession som ändå tog sitt slut när en ur ställets personal försynt meddelade att alla gäster nu var samlade. Genast blev vi återigen lite mer ”stirriga” och lätt nervösa och för att lugna nerverna, göra en översyn av makeupen och även göra ett tappert försök att klara av en hel lång middag utan ytterligare toabesök så tog vi fyra damer till reträtten och smet in på damrummet.

Inte för att jag vet varifrån fördomen att präster är ett annat slags folk kommer ifrån, men Berit gjorde då allt för att bevisa att den tesen definitivt inte stämde. Hon skrattade gott åt våra bestyr med att få Pia på plats på handikapptoan och underhöll oss hela tiden med frimodiga kommentarer och osannolika historier om både det ena och det andra. Att vi överhuvudtaget klarade av att ”knipa ihop” tills allt var klart övergår mitt förstånd. När väl Pia var klar så skyndade vi övriga på så gott det gick, fortfarande med Berits glada stämma ekande mellan väggarna i de alltför små båsen. Pia hade under tiden kunna fixa till sin makeup och när vi alla kände oss redo så tog vi ett djupt andetag och med Berit som anförare tågade vi ut till en otåligt väntande Peter. Vid synen av sin nyvunna brud så smälte han dock och vi kunde ordna in oss i ledet och på en given signal påbörja intåget i festsalen.

Det kändes pampigt värre att glida in i salen och möta blickarna från alla glada och uppklädda gäster. Samtidigt så for det hemska tankar genom mitt huvud. Tänk om jag skulle snubbla eller råka trampa på Pias klänning så att vi antingen båda stod på öronen eller gjorde en ”Lill Lindfors”! Jag blev rädd av bara tanken och försökte göra allt för att släppa tanken och därmed kraftigt minska risken av en självuppfyllande profetia. Jag kunde dock inse att Pia, som var det verkliga objektet för all uppmärksamhet, måste ha än värre mardrömmar. Vi lyckades dock hålla alla olyckskorpar långt från oss och kunde utan incidenter placera oss på våra platser. Sorlet från övriga gäster och skrapet av stolar blev nästan öronbedövande en stund innan alla satt sig tillrätta men snart så kunde vi ge oss i kast med den läckra förrätt som fanns framför oss på bordet.

Middagen bara flöt iväg. Många trevliga tal och god mat varvades i en fin harmoni. Släkt och vänner gav oss övriga trevliga inblickar i de bägge tus tidigare liv och skrattet och glädjen att dela med sig av sina upplevelser genomsyrade hela tillställningen. Det blev sedan nästan ett antiklimax när vi sent på natten så sakteliga bröt upp och återvände till hotellet. Tomheten som infann sig när allt var över. Allt som jag varit så delaktig i under så lång tid och som inneburit ett stort mått av glädje var nu ”bara” ett minne och ett kapitel i mitt liv. Även om mitt bestående minne varit just lycka och glädje så har det hela tiden funnits en oroskänsla inom mig. Jag har ju, trots allt, befunnit mig i en mycket speciell situation och verkligen, åtminstone enligt mitt sätt att se på det, balanserat på en mycket tunn tråd. Minsta felsteg har kunnat innebära så mycket. Många har ”satsat allt” på mig och givit mig stort förtroende och tillit och ett misstag från min sida hade kunnat få förödande konsekvenser även för dom.

Kanske är min syn förlegad i dagens samhälle, men känslan fanns där och samtidigt som jag nu var glad att mina mindre treviga profetior aldrig slagit in så var jag nu både fundersam och tvehågsen hur fortsättningen nu skulle se ut. Den härliga samvaron med både Maud och Pia har gett mig så mycket och med deras hjälp har jag verkligen utvecklats. Kanske drar jag återigen för stora växlar, men de har fått mig att kännas som en kvinna bland kvinnor. Visserligen är inte alltid



vardagen så rosenskimrande som jag upplevt denna tid men det bestående intrycket är ändå att jag upplevt en äkta och genuin gemenskap som troligen inte skulle ha funnits där om jag varit Roger hela tiden.

Maud måste ha känt av min melankoliska stämning när vi satt i taxin tillbaka till hotellet för hon tog tag i min ena hand och kramade den hårt utan att säga ett enda ord. Det var också under tystnad som vi företog resan, men taxichauffören kunde nog ändå läsa på våra anleten att vi haft en riktigt härlig helkväll. Vi behövde heller inte säga något till varandra när vi stod utanför våra dörrar utan det räckte med en vänlig men intensiv kram innan vi skiljdes åt. Jo – en sak till gjorde vi. Efter att noggrant ha sett till att vi var ensamma i korridoren så drog vi ner varandras dragkedjor så att vi lättare skulle kunna befria oss från våra snygga fodral. Med ryggen osedligt bar och våra spetsbehåar fullt synliga blinkade vi tacksamt mot varandra och gick in för att möta John Blund som otåligt väntat många timmar för att få uträtta sitt värv.

November gjorde heder åt sitt rykte när vi sent omsider vaknade upp. Regnet piskade mot hotellfönstret och trots fönstrets och väggarnas skyddande fodral kändes det som om vinden bokstavligen ven runt fotknölarna på mig. Helst av allt hade jag nog velat förbli liggande i sängen, men det fanns vissa kvarvarande ”plikter” även denna dag. Pia och Peter skulle ge sig av på sin bröllopsresa och innan dess så skulle vi hjälpa dom att hämta hem alla presenter som var kvar i festlokalen.

För att i någon mån återfå livslusten så pallrade jag mig in i duschen och ställde upp kranen på det varmaste jag kunde tåla. Håret skyddade jag med en duschmössa (om det nu var så nödvändigt med tanke på de yttre omständigheterna) som hotellet givmilt försett mig med och medan duschens varma vatten smattrade lika ihärdigt som regnet utanför återvände mina livsandar sakta men säkert. När jag kände att jag åter hade kontroll över mig själv svepte jag om mig den mysigt härliga frottéhandduken och tog itu med sminkningen. Lite ”värdighet” tänkte jag ändå ge mig fast jag bemödade mig om att bara lägga den allra nödvändigaste makeupen. Samtidigt som jag återvände ut i rummet ringde min telefon och en ursäktande Maud ringde och förhörde sig om i vilket tillstånd jag befann mig i.

Vi kunde konstatera att vi nog befann oss på jämställd fot och efter att ha konfererat om klädval och andra viktiga saker så fann vi att frukost på rummet skulle nog sitta fint inom en halvtimme. Att bege sig till frukostmatsalen var ett minne blott. Snarare höll väl personalen på att förbereda middagen så det blev till att använda oss av roomservice. Jag låg nog ändå steget före Maud så jag tog på mig den uppgiften och ombesörjde, trots viss förvåning från mottagaren, beställningen. Samtidigt med att allt levererades svepte Maud in och vi kunde gemensamt avnjuta en kraftigt försenad frukost.

Kapitel 17Ett vanligt uttryck är att ”livet återvände till det normala”, men stämde det verkligen i mitt fall. Visst var jag tillbaka i den vardag där Roger tog en väsentlig plats i tillvaron, men om den var tillbaka till det ”normala” vet jag inte om jag kan ställa upp på. Visst fortsatte jag att ”bara” vara transvestit, men Roger fick tåla en hel del förändringar. Kanske skulle många säga att jag sakta höll på att ta död på Roger, men enligt mitt eget sätt att se på det så var det istället att jag mer och mer blev mig själv. Jag tyckte att jag nu både vågade och kunde lyfta fram bitar som alltid funnits där men som jag tidigare inte vågat visa upp.

Jag blev framförallt friare på ledig tid. Efter flera möten med grannar i Pernillas skepnad så gjorde jag slag i saken och skrev dit även Pernillas namn utanför min dörr. Visserligen så kom det väldigt sällan post i hennes namn, men det kändes ändå positivt och ärligt att ge henne ett slags officiell



status. Säkert så trodde några att jag gått och gift mig, men jag tog eventuella spekulationer med upphöjt lugn. Viktigast för mig var att jag nu inte behövde smyga utan jag stod för den jag var. Blev någon intresserad och ställde frågor så fick dom också ett svar. En del accepterade Pernilla fullt ut och med stor glädje, andra kunde jag se att de lät mig vara den jag var men inte på något sätt ville bli delaktiga i mitt sätt att leva.

En som snabbt accepterade mig var Camilla och hennes familj. Efter det första mötet oss emellan i hissen gick det lång tid innan vi återigen möttes som Pernilla och Camilla. Nu sprang vi ihop i affären strax före jul och Camilla blev verkligen glad att se mig och började genast prata. Först blev jag nästan lite ”störd” över vårt möte och hade ingen större lust att förlänga konversationen, men Camilla verkade inte notera min avoghet utan fortsatte att ”hålla fast” mig. Slutligen gav jag efter och pladdrade på jag med och det slutade med att vi med välfyllda kassar släpade oss hemåt. När hissen stannade vid mitt plan så observerade Camilla uppenbarligen den helt nyligen uppsatta skylten om Pernilla tillsammans med Rogers namn och genast gick det upp ett ”Liljeholmens” för henne.

- Nu börjar jag fatta ett och annat. Visst har jag små händer men att inte fatta detta tar nog priset, utropade Camilla plötsligt.

Det var som om marken rämnade under mig och mitt huvud började snurra. Säkert vinglade jag också till för plötsligt så kände jag hur Camilla tog tag i min arm och oroligt stirrade in i mina ögon.

- Men hur är det fatt. Mår du inte bra? Kom så hjälper jag dig in.Jag nickade bara tomt tillbaka till henne och även om jag nu återigen kunde tänka klart så tyckte jag att det var bättre om vi tog diskussionen inne hos mig än att hon skulle tömma sina omdömen om mig ute i trappan. Jag stängde därför nogsamt dörren om oss innan jag mötte hennes bekymrade blick och svarade

- Det är nog inget större fel på mig, men tack för din omtanke. Du har också helt rätt i ditt konstaterande att jag och Roger är samma person.

- Ja, jag ser att din ansiktsfärg börjar återvända. Du gjorde mig verkligen orolig. Du blev plötsligt alldeles kritvit i ansiktet. Men vänta! Menar du att det var mitt konstaterande som utlöste det hela? Jösses så dum jag kan vara. Att jag aldrig kan kontrollera min tunga. Dessutom var det ju faktiskt inte så det var meningen att det skulle låta. Jag måste verkligen be dig om ursäkt.

- Inte behöver du göra det. Jag vet faktiskt inte varför det blev som det blev. Jag har ju faktiskt mig själv att skylla. Det här bevisar väl bara att det inte alltid är så lätt att styra över sina innersta tankar och känslor utan att vi faktiskt kan reagera på det mest oväntade sätt.

Vi fortsatte en stund med att ursäkta varandra tills vi plötsligt blev stående och bara stirrade på varandra innan vi skrattande kramade om varandra och kunde föra ett lika normalt samtal som vi gjort fram till händelsen vid hissdörren. Trots julbrådskan och matkassar som väntade på att tas omhand tog vi oss tid att klargöra var vi stod. Camilla var även hon helt på det klara med min sexuella status (nästan i alla fall) men hennes utrop tidigare berodde inte på den omständigheten utan att hon faktiskt inte kopplat ihop Roger med Pernilla. Hon medgav också omgående att hon under hösten hållit ögonen öppna för att se mig igen, men av olika anledningar så hade våra vägar aldrig korsats. Idag hade hon sett mig redan på väg in i affären och bestämt sig för ”nu eller aldrig”. Trots detta hade hon snurrat flera varv i butiken, under ständigt iakttagande av mig, innan hon slutgiltigt vågade ge sig fram till mig. Hennes skäl var, ärligt nog, inget annat än ren och skär nyfikenhet på vem det var som var transvestit, även om hon tillstod att hon under promenaden runt i butiken flera gånger ifrågasatt om hennes konstaterande varit förhastat. Så öppet och så otvunget borde inte en transvestit bete sig.



Matvarorna som blivit stående i hallen påkallade båda vårs uppmärksamhet så efter att Camilla än en gång försäkrat sig att jag var OK och framfört ytterligare en omgång ursäkter skildes vi åt. Den hjärtliga kram med tillhörande kindkyss som jag fick värmde gott och vi lovade båda att vi snart skulle söka kontakt igen med varandra. Trots julstöket så gick det heller inte lång tid innan vi fick anledning att träffas igen. Redan dagen därpå möttes vi i porten och eftersom jag just då var i Rogers skepnad så blev det lite småprat och några utforskande blickar. Camilla bjöd på stående fot in mig till samma kväll för ett glas glögg och även prova på hennes nybakade pepparkakor, vilket jag givetvis tackade ja till.

Strax efter överenskommen tid ringde jag på dörren och hälsades hjärtligt välkommen av Niklas, Camillas man. Strax bakom stod deras två barn lite blygt och tittade på och när jag hälsade på dom och talade om att jag hette Roger så besvarade dom mig artigt och berättade att dom hette Axel och Vilhelmina och var 8 resp 6 år. En stolt pappa nickade gillande emot dom och tillsammans steg vi in i lägenheten som var en exakt kopia av min så när som på att den var spegelvänd och dessutom hade ett extra rum. Trots dessa likheter så förvånades jag stort över hur olika intryck lägenheterna ändå gav. Möblering och personliga tillhörigheter satte verkligen sin prägel på våra lägenheter och det var ju omöjligt att säga om min var bättre eller sämre än deras. Jag tyckte att vi båda lyckats hitta en mix av gammalt och nytt som var så bra. Camilla som nu anslutit sig till oss ursäktade sig med att det var så ”stökigt” men inte undra på när fyra personer skulle samsas på nästan samma yta som jag gjorde ensam. I mitt tycke så gjorde det bara att man kände sig välkommen och att de inte ställt till med för mycket bara för mitt besök.

Vi slog oss ner i vardagsrummet där ett fat med pepparkakor redan stod dukat. Ett tidur från köket fick Camilla att skynda ut och strax kom hon med varm väldoftande glögg. Barnen fick även de varsitt glas, även dom det bara var uppvärmd saft, men känslan att få vara med i de vuxnas sällskap stärktes. Efter lite allmänt prat om den förestående julen och andra dagsaktuella händelser blandat med avnjutandet av nybakade pepparkakor och god glögg började våra tungor spela lite lättare och vi kom in på lite mer personliga frågor. Som alltid så är det lättare att prata om sina barn och från fyra munnar kom spridda anekdoter och skildringar ur deras levnad. Jag fick också veta lite mer om Niklas och Camilla innan det blev dags för mig att fortsätta på den inslagna vägen. Vid det här laget hade ungarna tröttnat på vårat sällskap och istället förflyttat sig in deras rum där man nu kunde höra hur TVs adventskalender spelade upp sin signaturmelodi.

Efter att ha berättat lite om mig och min bakgrund så ville jag försöka hitta något som gjorde att jag kunde närma mig ämnet Roger/Pernilla. I min berättelse hade jag nämnt mina hastiga möten med Camilla utan att för den skull berätta att det var Pernilla som mött henne. Lite osäker var jag hur mycket Niklas visste eller för den delen ville prata om så efter det här lilla ”lockbetet” sökte jag en naturlig fortsättning för att slippa hoppa i galen tunna och ta upp ämnen som inte alls var gångbara. Medan jag sökte de rätta orden förekom Camilla mig

- Det är jättekul att du kunde komma ikväll. Dessutom är det skojigt att få lära känna en av våra grannar lite mer. Blir alldeles för lite kontakt mellan oss grannar. Visst har jag respekt för att alla skall få ha sitt privatliv för sig själv, men samtidigt så har vi ju så stor glädje av att veta lite mer om varandra. Allt blir liksom lite lättare att umgås då.

- Håller med, inflikade jag men sa inget mer då jag märkte att hon gärna ville fortsätta själv.- Niklas och jag funderade förresten på vem som skulle dyka upp. Niklas hoppades på

Pernilla, men jag höll nog mer på Roger. Hur som helst så skall du känna dig välkommen.- Tack, svarade jag smått överraskad över Camillas öppna inställning och otvungna sätt.- Hoppades och hoppades, svarade Niklas med låtsad purkenhet. Klart man är lite nyfiken,

men det viktiga är att du skall veta att vi inte har några invändningar emot ditt sätt att klä dig. Varför skulle vi det egentligen! Även om vissa ruskar på huvudet så kan inte jag se att det är konstigare än vad andra kan spöka ut sig i eller har för egenartad hobby. Min nyfikenhet hänger därför mer ihop med att det ändå är något ganska ovanligt. Alltid



intressant att lära sig något nytt och få inblick i världar som ligger utanför de man själv rör sig i. Så jag lyssnar gärna till vad du har att berätta.

- Samma med mig, inflikade Camilla och fortsatte. Känn dig därför inte tvungen att berätta. Du bestämmer helt själv.

- Ni är verkligen underbara. Ända sedan jag först mötte Camilla så kändes det som om jag i alla fall skulle våga berätta för henne. Dig Niklas har jag ju bara sett när jag varit Roger så dom kontakterna har ju inte givit mig så mycket vägledning. Jag har också alltid trott att det skulle vara lättare att nå fram till en kvinna, men ni två verkar ju vara likna öppna och ärligt nyfikna. Så visst kan och vill jag berätta. Lova mig bara att ni avbryter och gärna ställer frågor. Säg också åt mig när det är dags att bryta för kommer jag väl igång så går jag knappt att stoppa.

- Vi lovar! Svarade båda i mun på varandra.

Min berättelse blev både längre och mer omfattande än jag kunnat ana och det blev nästan midnatt innan vi slutligen insåg att vi nog måste bryta. Berättelsen hade avbrutits några gånger för andra göromål, som framdukning av lite kvällsmat och nattning av barn. Barnen hade förresten anslutit till oss efter adventskalendern och lyssnat uppkrupna i varsitt föräldraknä. De hade inte sagt något men det verkade ändå som om de förstått vad samtalet handlade om. Vid läggdags så hade också jag blivit tilldelad en kram vilket gladde mig stort. Både Niklas och Camilla hade kommit med nyfikna men fullt adekvata frågor och även gett mig glimtar ur hur de sett och upplevt fenomenet transvestism. Sammantaget så blev det en mycket djuplodad kväll, men ändå kändes det befriande lätt när jag så småningom tackade för mig och drog mig tillbaka. Att vi skulle fortsätta att umgås stod helt klart och jag kände instinktivt att det inte fanns några hinder för vare sig Pernilla eller Roger att umgås med familjen.

När jag gick därifrån så noterade jag dock en skillnad. Camilla hade visserligen kramat om mig, men den kändes på något sätt annorlunda. Kindpussen uteblev också. Kanske var det bara en tillfällighet, eller var det olika mellan hur Pernilla och Roger blev hälsade? Kanske skulle framtiden utvisa om jag hade rätt eller om det var jag som var överkritisk.

Kapitel 18Julen tillbringade jag ensam då Maud flugit ner till Pia och Peter. Det var dock ingen ovanlig situation för mig. Skillnaden mot tidigare år var dock att jag tillät mig att vara Pernilla i stort sett hela helgen. Visst ägnade jag mig åt TVs digra utbud under dagarna, men det fanns så mycket annat också att göra. Jag besökte flera konserter i olika kyrkor och även om jag inte var djupt religiös så tycker jag att just julen är en av de mest intressanta delarna av året i kyrkan. Högtidlig och vacker musik blandat med berättelser ur testamentet på ett mer lättillgängligt sätt än vad jag tycker annars.

Jag försökte också utnyttja ledigheten till att vara ute och just den här julen erbjöd ett strålande vackert vinterväder med gnistrande vit snö och stjärnklara kvällar. Jag dristade mig tom att pröva på skridskobanan i Kungsan och för första gången så fick jag nu tillfället att snöra på mig ett par konståkningsskridskor. Någon Sonja Heine var jag väl inte direkt utan min upplevelse var nog att det där var mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Att glida omkring på hockeyrör hade jag gjort mycket som ung, men det här var något helt annat. Taggarna längst fram kändes ungefär som om dom satt under, mitt på skenan, för ständigt hakade de i isen och fick mig att vingla till. När jag dock tog det lite lugnare och studerade hur andra kvinnor åkte gick det lättare och till slut kändes det riktigt bra.

Vid något tillfälle så mötte jag också mina nyvunna vänner. Barnen tittade lite nyfiket men ändå igenkännande på mig och lilla Vilhelmina tyckte att jag hade en snygg kappa på mig så jag kunde



inte annat än tolka det som om jag var OK i deras ögon. Camilla och jag sprang också på varandra i affären, alltid var det något som saknades i kylskåpet, och vi tog oss alltid tid att samspråka lite grann. Började kännas nästan som jag fått en väninna i trappuppgången trots att vi åldersmässigt snarare kunde vara mor och dotter. Återigen så noterade jag den subtila skillnad som jag tyckte fanns i vårt sätt att interagera med varandra som kvinnor i förhållande till när vi sågs som man/kvinna. Var jag Pernilla så var vi mycket mer personliga och pratade oftare om hem och barn än annars. Camilla var också mycket öppen gentemot Pernilla om Niklas och deras familjeliv, vilket aldrig ens nämndes när Roger mötte henne. Hon var lite bekymrad över att barnen, hur älskade dom än var, på något sätt ändå splittrat deras tidigare så ömma och kärleksfulla förhållande. Jag förstod att det absolut inte var någon kris i deras äktenskap utan mer personliga reflektioner och funderingar från hennes sida.

En kväll när jag satt framför TVn och slötittade samtidigt som jag lät mina fötter få en välbehövlig översyn och ge tånaglarna ett lager ny lack istället för de avskavda resterna som just nu missprydde fötterna ringde det på dörren. Först var jag lite tveksam till att öppna, men efter ytterligare en signal suckade jag djupt och svepte morgonrocken om mig och tassade ut i hallen. Det var Camilla som stod utanför och undrade om hon fick komma in vilket hon givetvis fick. Hon log glatt åt mitt halvklädda tillstånd och kommenterade

- Dags för lite uppfriskande och välgörande skönhetsvård ser jag. Låt inte mig störa. Jag kände bara att jag inte ville vara ensam i lägenheten. Niklas och barnen är på bio och jag hade ingen lust att hänga på. Bra också att dom får göra saker bara dom. Blir gärna annars att ungarna hänger efter mig.

- Ja, fast skönhetsvård tycker jag är att ta i. Snarare handlar det väl om en grundlig reparation och försök att skyla alla skavanker som en med min årsmodell är behäftad med, svarade jag med tydlig hänvisning till mina fötter.

- Så farligt tycker jag nog inte det är. Tycker du känns både fräsch och välbevarad ut. Lite patina måste man acceptera även om det är svårt. Värst tycker jag det är med mina bröst. De är inte längre de där uppnosiga små kullarna som försatte både mig och mina pojkvänner i extas. Nu har de visserligen utfört ett både viktigt och synnerligen slitsamt jobb med att ge näring till två underbara barn, men jag kan ju se på Niklas att han gärna drömmer sig tillbaka.

Jag hade svårt att kommentera hennes förvånande inlägg och förstod att det här besöket inte var lika spontant som hon velat påskina. Att jag dessutom höll på med det jag gjorde var nog snarare en öppning än ett hinder för hennes syfte med besöket. Jag lät därför hennes kommentar vara obesvarad och fortsatte istället med min fotvård genom att än en gång låta fötterna sjunka ner i det varma vattnet och lät henne behålla initiativet. Jag behövde inte vänta länge.

- Kan inte jag få hjälpa dig med fötterna? Jag har alltid haft en hemlig längtan att få vara fotvårdsspecialist och jag brukar alltid få hjälpa mamma med hennes fötter när jag hälsar på.

Jag nickade bara jakande till svar och lät henne ta över. Hon kollade snabbt igenom allt jag dukat upp och nickade gillande innan hon drog till sig en stol och satte sig snett emot mig. Under tiden fötterna fick sig ett bad fortsatte hon längs sin utlagda tråd.

- Ibland blir jag riktigt fundersam. Är man bara en fortplantningsapparat eller kan man verkligen inte få känna sig sexuellt attraktiv även efter barnafödandet? Visst har vi våra små seanser fortfarande, men det känns som om dom blir allt mer sällsynta och framförallt alldeles för slentrianmässiga. Vi älskar våra ungar och vill inte vara utan dom för allt guld i världen, men de är svåra att foga in i ett liv i ”sus och dus”. Oavsett när man får lust till lite kurtis så kan man vara säker på att det står en liten go telning i dörrhålet och vill ha uppmärksamhet och finns det något mer förödande för den sexuella lusten än just det. Skulle vara en ringande mobiltelefon då!



Det kändes som om hon inte förväntade sig något djuplodande och klargörande inlägg från min sida så jag satt lugnt kvar med fötterna i baljan och nickade förstående mot henne. Samtidigt med att hon fortsatte sin monolog bredde hon ut en handduk i sitt knä och visade att hon ville ha upp min ena fot i knäet.

- Jag kan utan omsvep erkänna att jag nog blivit lite nojig på det här. Även fast jag både förstår och inser att livet inte är på samma sätt som när man var tonåring eller nyss träffades och inte hade andra förpliktelser än just att tillfredsställa det egna jaget. Jag lägger nog för stor skuld på mig själv och vill tro att det är något fel på mig som gör att Niklas inte är lika uppvaktande och energisk som han var förut. Då kunde vi ju smita undan i ett hörn nästan var som helst och ge varandra tillfredsställelse, idag sker det nästan som om vi skrivit in det i outlook och att mobiltelefonen ger en signal – ”nu är det dags”. Förr så smekte han mig också gärna överallt och på några ställen till, men idag så är det som om äggklockan går igång, max 3 min annars blir det hårdkokt.

Jag kunde inte annat än småle åt hennes rättframma skildring. Samtidigt så blev jag ganska så generad och även lite undrande. Hon visste ju mycket väl vem jag var och ändå så pratade hon med mig som om jag var hennes mest förtrogna väninna. Hade jag fått den statusen så var det något jag stolt skulle bära med mig. Det som också gjorde mig väldigt tveksam var hur jag skulle svara upp mot hennes förtroende. Någonstans skulle vi komma till en punkt där hon säkert också efterlyste mina synpunkter och hur skulle jag bibringa henne dom? Jag hade ju ingen erfarenhet av dessa spörsmål ur en genetisk kvinnas synvinkel och det var kanske inte heller mina erfarenheter sett ur mannens synvinkel hon var ute efter. Medan Camilla gjorde en paus i sin monolog och gav mina fötter ljuvligt skön uppmärksamhet fick jag tid till att formulera mig

- Jag kan förstå din frustration. Verkligen! Men som du själv säger – varför lägga skulden på dig? Speciellt så kan då jag absolut inte se något i ditt yttre som skulle betyda att du inte är attraktiv. Jag kände ju inte dig innan du fick barn, men jag skulle nog vilja påstå att du har fått en ny typ av skönhet. Skönheten som kommer ur kvinnan som är både trygg och erfaren i sin roll. Kvinnan som kanske inte kan konkurrera med en nyutsprungen ros men som i all sin prakt ändå överträffar det mesta. Som människor så måste vi nog inse att vi förändras men att det inte behöver betyda att det vi förändras till är något sämre.

När jag var ung så funderade jag ofta på hur äldre människor ändå tycktes ha ett gott öga till varandra trots att de var både skrynkliga, halta och lomhörda. Ändå så kunde jag se hur de höll om varandra, månade om varandra och på olika sätt uppenbarligen trivdes ihop. De stod inte bakom något träd, illa dolda för omvärlden, och gav varandra njutning utan deras njutning verkade mer ligga i deras medvetande. Jag undrade mycket hur det här kunde ske, för ”vackra” kunde jag inte kalla dom.

Nu när jag själv har passerat ett antal av dessa år så har jag börjat inse att människor i min ålder fortfarande är ”vackra” i mina ögon. Det verkar som om mina egna referensramar förändrats i takt med att jag radar upp åren bakom mig. Skönheten sitter i betraktarens ögon och naturen har varit vänlig nog att ge oss nya och förändrade skönhetsideal i samma takt. Visst kanske Niklas trånar efter den nyutsprungna ros du var en gång i tiden, men i ärlighetens namn hur ser du på Niklas? Du sa ju själv att han var mer på hugget tidigare och tiden är ju svår att få tillbaka. Försök att behålla era ljuva ungdomsminnen som just minnen och ge er hän åt nya upptäckter mitt i det liv ni för nu. Ge kvinnan och mannen i nuet en chans istället för att försöka efterlikna en svunnen tid som ni svårligen kan nå tillbaka till. Jag tror att passionen er emellan fortfarande finns där men den behöver få en nytändning. Varför inte en förlängd weekend på något romantiskt ställe där ni kan hitta fram till varandra igen. Långt från barn och andra dagliga plikter.

- Låter som ljuv musik i mina öron, suckade Camilla och drömde sig längtansfullt bort. Men hur skall man hinna få till det? Allt praktiskt som det för med sig. Barn, jobb etc etc?



- Ja, mycket att ta hänsyn till och få med, men jag tror också att man måste ta sig i kragen och försöka förändra sin situation. Annars så sjunker man bara djupare ner i svackan och får det allt svårare att ta sig därifrån.

- Ja, du säger så kloka saker. Jag skall verkligen försöka få Niklas med på något av det du föreslår.

Camilla fortsatte sedan tålmodigt att vårda mina fötter och vårt samtal hittade nya ämnen att diskutera. Jag kunde också märka på Camilla att hon var lättad över att ha fått prata ut med mig och vi blev aldrig lika djupa i det fortsatta samtalet. Däremot så var det inte mindre angenäma saker som fördes på tal och vi hade synnerligen givande utbyten av åsikter mm kring kläder, skönhetsprodukter och andra erkänt kvinnliga ämnen. Jag tyckte att jag både fick många intressanta tips och idéer och även kunde bidra med egna åsikter till henne. Dessutom så var Camilla verkligen skicklig i sitt värv som fotvårdare och när hon slutgiltigt konstaterade att jag var färdigbehandlad, åtminstone för den här gången, så kunde jag inte annat än konstatera att mina fötter nog aldrig varit vackrare eller känts lenare än nu.

Jag försökte att få bjuda Camilla på något men hon måste tyvärr tacka nej då hon kunde se på klockan att man och barn snart skulle anlända och hon tänkte sätta in en charmoffensiv redan ikväll för att få gehör för sina tankar. Hon tackade dock gärna ja till en kväll som denna vid annat tillfälle och såg gärna att vi försökte skapa en ny forma av den gammaldags ”syjunta” som hon hört sin mamma berätta om och som hon hade svaga minnen från sin barndom kring. Hon hade sporadisk kontakt med några andra kvinnor i kvarteret och tyckte att jag skulle passa in och trivas i sällskapet. Och ville jag visa upp mina nyvårdade fötter så fanns det ett utmärkt tillfälle redan nästa kväll då hon skulle iväg på sin träning. Hon gick och tränade rytmik och dans en gång i veckan och det fanns gott om plats för ytterligare deltagare. Jag lovade att fundera på saken och återkomma till henne.

Vilka argument jag än letade fram för att inte hänga med så fanns det en stark önskan inom mig att göra henne till viljes och följa med. Dessutom så skulle just rytmik och dans säkert göra mig gott då jag lite då och då kände mig som en elefant i en glasbutik när jag umgicks med mina väninnor. Min kvinnliga framtoning skulle med all säkerhet bli bättre så det fanns många fördelar. Jag ägnade därför resten av kvällen åt att botanisera på Internet vad man hade för kläder på sig vid övningar som denna och kunde glatt konstatera att det mesta nog redan fanns i mina garderober. Efter diverse provningar och jämförelse med bilderna jag sett så gick jag till sängs med ett förnöjt leende på läpparna. Det verkade som om Pernilla höll på att skaffa sig lite vardagssysselsättning också och inte mestadels var en helgföreteelse.

Jag var nog lie nervös när klockan började närma sig tidpunkten för när Camillas dansträning började närma sig. Hur skulle jag klara av träningen och hur skulle det fungera rent praktiskt? Visst kände jag mig rätt säker på mig själv och med mina kontakter med andra kvinnor, men här var ju att föra saken ytterligare ett steg. Nu skulle jag byta om bland andra också. Jag litade emellertid på att Camilla även vägt in dessa aspekter när hon framförde sitt förslag, så jag bestämde mig för att bara hänga på och låta framtiden visa vägen. Mina förberedelser var dock mycket rigorösa, så hände det inte någon ”olycka” så skulle jag kunna visa upp en mycket slät och fin front. Bröstdetaljen var värre då jag inte tyckte att bröstproteserna såg speciellt naturtrogna ut i ”fritt” tillstånd så jag hade helt sonika valt bort dom och istället valt en behå med geléfyllnig som jag kompletterade med ytterligare inlägg. Liten byst fanns det många som hade och att ta lite hjälp för att fixa den detaljen upplevde jag inte som att det skulle vara något noterbart för övriga deltagare. Dessutom så hade inte min solbränna från i somras ännu gett vika helt och hållet utan man kunde fortfarande se tydliga trianglar på min framsida och ett lika tydligt band tvärs över ryggen.



Som avtalat ringde Camilla på och med hjälp av min bil så åkte vi tvärs genom stan fram till den lite ensligt belägna lokalen. Den låg i ett industriområde och såg lite skamfilad ut utifrån. Den känslan försvann dock direkt när vi kom in. Ett hemtrevligt och mysigt rum välkomnade oss och efter att Camilla presenterat mig och jag fått erlägga en mindre summa för mitt ”prova-på” engagemang drog vi oss in mot de bakre regionerna. Camilla drog vant iväg och på vägen var det ett antal kvinnor som hon glatt hejade på. Jag nickade också artigt mot dom och möttes av idel vänliga leenden. Vid en dörr stannade Camilla till ett ögonblick och tittade på mig. Utan att säga något så var det ändå som hon frågade ”är du redo?”. Jag svarade med en nästan omärklig nick och gemensamt stegade vi in i omklädningsrummet. Ett dämpat sorl mötte oss och det vare sig upphörde eller växte i och med vårt inträde. Längs väggarna fanns det bänkar med vidhängande skåp och även i mitten av rummet fanns en skåprad. Rummet gick dessutom i vinkel och fler skåp dök upp där. Mot den avdelningen styrde Camilla sina steg samtidigt som hon glatt hälsade på det 10-tal kvinnor i varierande åldrar som fanns där.

Visst fick jag några nyfikna blickar, men jag hade bestämt mig för att inte misstolka deras nyfikenhet utan ta den för vad jag hoppades att den var. Själv skulle jag ha varit omåttligt nyfiken på en ny person som dök upp så här så det gällde att inte få stora nojan av deras naturliga blickar. Camilla ställde slutligen ifrån sig sin väska vid ett skåp och visade att platsen bredvid henne var ledig. Utan att sedan tveka men ändå försöka följa Camilla i hennes tempo började vi omklädningsprocessen. Jag kunde genast märka att Camilla nog blivit väldigt nyfiken, för hennes blickar följde gärna mitt förehavande. Kanske ville hon försäkra sig om att hon inte släpat in en ulv i fårakläder (fast hon i reda termer just gjort det), men jag kunde nog ana ett mer personligt intresse hur jag skulle ta mig ut. Jag å andra sidan hade ungefär samma intresse gentemot henne så vi log glatt mot varandra och lät blickarna vandra fritt.

Nu dök det inte upp några sensationer under ombytet även om jag både kunde ana förvåning och ett stort mått av gillande när hon såg trekanterna på min bringa. Hon nickade också gillande åt mitt val av kläder och viskade tyst att jag valt en perfekt utstyrsel. Allt eftersom andra blev klara försvann de ut genom en annan dörr och vi var snart helt ensamma. Camilla gav mig en ”lycka till” kram innan vi också gick samma väg och stegade in i motionslokalen. Det hade uppenbarligen varit en verkstad av något slag för det var ordentligt högt i tak och jag kunde också se att den var avdelad i fler mindre sektioner. Vad som pågick bakom dessa väggar var omöjligt att se eller höra så tydligen hade de gjort ett gott arbete med att isolera varje lokal. På ena sidan stod en stor musikanläggning och en vägg var helt täckt av speglar. Nu var det mörkt ute men genom raderna av snedställda takfönster kunde det komma in massor av ljus förstod jag. Golvet var uppenbarligen nylagt för det doftade gott av träolja och var lent som sammet. Här skulle man utan problem kunna dansa barfota även om vi just nu hade lätta ballerinaskor på oss. Dessa hade jag varit tvungen att köpa, men det var egentligen det enda som jag kompletterat min klädsel med.

Camilla gick raskt över golvet till ledarinnan och presenterade mig. Hon hälsade mig välkommen och hoppades att jag skulle trivas i gruppen. Mer hann vi knappt säga innan jag följde efter Camilla när hon sökte upp sin invanda plats i lokalen och pekade ut var jag lämpligen kunde stå. Jag svepte över mina träningskamrater i spegeln och kunde se att jag definitivt inte var äldst i gruppen vilket gladde mig. Musiken som tidigare bara funnits i lokalen ökade nu sakta i styrka och efter några korta hälsningsfraser så inledde Sofia, vår ledarinna, passet. Sakta och försiktigt värmde vi upp oss och lät våra vintertrötta leder vakna upp och få välbehövlig motion. Vi fortsatte sedan med olika övningar för att just träna balans och rytmik och jag kände verkligen hur välgörande dessa övningar var. Jämfört med de andra, ålder oavsett, kände jag mig stel som en pinne och mina rörelser var allt annat än smidiga och graciösa. Men ingen verkade ta någon notis utan jobbade vidare med sin kropp och sina rörelser samtidigt som jag verkligen kunde känna hur led efter led accepterade ett annat rörelsemönster och protesterade mindre och mindre. Jag kunde dock ana att jag skulle få betala för denna ökade rörelsefrihet med en gedigen träningsvärk de närmaste dagarna trots att övningarna absolut inte utfördes i vare sig hårt eller högt tempo.



Tack vare det låga tempot så var jag knappt svettig när passet till slut var över, men själsligen var jag helt utpumpad. Camilla såg på mig och tyckte att jag skött mig riktigt bra och tydligen hade fler andra observerat mig och mina tappra försök att få musklerna att göra som jag ville för jag fick många glada tillrop på vägen in i omklädningsrummet. Av naturliga orsaker gjorde vi oss ingen brådska utan skickligt nog så sammanförde Camilla mig än en gång med Sofia som nu kunde ge mig lite personlig feedback och även höra om mina upplevelser. Det hela tog inte många minuter, men ändå så var omklädningsrummet nästan tomt och kön till duschen obefintlig när vi anlände med våra handdukar sedesamt draperade runt våra kroppar. Det fanns ett antal duschar och några av dem var också försedda med draperier. Av någon outgrundlig anledning så valde jag en av dessa men för att ändå inte vara alltför blyg och finkänslig så drog jag bara igen draperiet till drygt hälften.

Inte heller detta äventyr slutade i katastrof utan både Camilla och jag kunde nöjda återvända till våra skåp. Även om några fortfarande var kvar så var vi helt ensamma i vår lilla del av lokalen. Jag lät därför täckelsen helt falla när jag gjorde mig fri från handduken och stod där helt naken innan jag letade fram rena trosor. Camilla följde mitt exempel och verkade både lite lättad och fundersam att vissa saker inte fanns där de borde vara när hon snabbt svepte sin blick längs min kropp. Kunde hon så kunde jag och jag blev inte det minsta besviken på att se hennes kropp. Jag var dessutom säkert ofin genom att göra en kommentar kring hennes kropp, men eftersom hon själv tidigare fört saken på tal så ansåg jag det vara nästintill helt OK att ge henne detta konstaterande

- Camilla, du behöver absolut inte be om ursäkt för dina bröst. Jag kan då inte se att dom är så illa medfarna som du gör gällande. Jag är tvärtom djupt avundsjuk på dig och skulle gärna vilja ha dessa prydnader på min bringa.

Jag riktigt såg hur Camilla rodnade, men tog kommentaren på helt rätt sätt. Hon sträckte sig fram mot mig och berörde min kind med handflatans yttersida

- Du är då för snäll du. Men tack för konstaterandet. Det värmde gott.

Vi klädde sedan raskt på oss våra underkläder innan Camilla drog iväg till den närbelägna spegeln för att syna av och bättra på sin makeup. Jag följde lite tveksamt efter men såg att de övriga kvarvarande damerna också flockats kring spegeln och dess hårfön. Alla var i motsvarande klädsel så jag var absolut inte i fel sällskap. Än en gång så fick jag viss uppmärksamhet och alla hoppades att jag skulle återkomma kommande övningstillfällen. Jag hade inget emot det så på stående fot lovade jag att jag skulle boka in dessa kvällar i min almanacka. Alla försäkrade att jag gjort ett bra val men påpekade samtidigt att vi ännu bara gjort hälften. Det var nästan nu det roliga började. Jag tittade lite frågande på Camilla som bara ryckte på axlarna och med ett leende förklarade

- Det är bara att hänga på och se glad ut.

Med ett ännu större frågetecken och inga ytterligare förklaringar avslutade vi vår påklädnad. Ute i receptionen så drog vi oss mot en annan del där en stor restaurang öppnade sig. Vid ett stort runt bord såg jag hur flertalet av mina medsystrar slagit sig ner och nu glatt makade på sig för att skapa utrymme för oss. Här pågick skilda samtal för fullt och sorlet låg tät över bordet. Camilla pekade mot en disk längre bort och efter att ha satt ifrån mig min ryggsäck gick jag över dit och valde ut en lämplig smörgås och en kopp te att förgylla min kväll med.

Vi satt säkert där i mer än en timme innan folk så sakteliga började troppa av. Det hade varit ett livligt och fullständigt ostrukturerat umgänge men ack så trevligt. Frågorna till mig hade varit många men jag tyckte att jag haft lätt att svara och alla verkade nöjda med mina svar. Når Camilla och jag sedan skiljdes åt utanför min dörr fick jag ännu en sån där mysig och härlig avskedskram med tillhörande kindkyss. Mycket tillfreds med livet i största allmänhet och kvällen i synnerhet drog jag mig in till mig. Jag iddes inte ens sätta på TVn utan valde istället att lyssna till olika



klassiska favoriter. När triumfmarschen ur Aida spelades kunde jag inte annat än torka bort en glädjetår i ögat.

Slut



pernilla

Lifestyle