III

Bandy

Att exakt fastslå tidpunkten för bandyspelets födelse i Pargas är vanskligt. Vi vet att man vid tiden för föreningens nybildande 1930 hyser tankar på att »skridskoåkningen även skall komma upp på programmet, men att förutsättningen för att detta skall realiseras naturligtvis är att vi får en normal vinter» såsom texten i en notis i Pargas Kungörelser logiskt lyder. Från detta och de närmast följande åren finns samtliga styrelse­mötesprotokoll och årsberättelser bevarade, men i dem uppträder inte ordet »bandy» förrän år 1933. I ett mötesprotokoll av den 7 februari skriver sekreteraren Alvar Jansson: »Beslöts att bandyspelet skulle underordnas vinteridrottssek­tionen, i vilken tre nya medlemmar invaldes (Tauno Klemi, Ruben Bergfors och Nils Wenner­ström)}) . Ungefär samtidigt ingår ett upprop i PK: })Idrottsföreningens bandyintresserade medlem­mar sammankallas till instruktionsmöte instun­dande söndag kl. 10 f.m. Samling vid Förenings­huseb). I samma tidning ingår även en notis om den nyinrättade skridskobanan på Lilla Kyrk­gropen, som väsentligt höjer intresset för skrid­skosporten överhuvudtaget i köpingen .Arsberät­telsen för år 1933 skvallrar om optimism och förväntningar: }>En ny uppgift erhöll bollsektionen i bandyspelet , vilken idrottsgren var alldeles ny för föreningen. Intresset för bandyspelet är stort isynnerhet bland de yngre medlemmarna, vi lket ju bådar gott för framtiden. Föreningens bandylag hann redan första året utkämpa några lärorika matcher mot Abo IFK:s lag. Framgångar voro givetvis ej att vänta första säsongen, men man vågar hoppas att resultaten av flitig träning och många matchtillfällen skola visa sig i sinom tid». Handsken är kastad, början är gjord!

1934 Redan året efter den officiella bandystarten

får »vinterfotboIlen» sin egen, till en början in­officiella, sektion. Nils Wennerström, Oiva Sulo­nen och Eitel Lundqvist blir styrelsemedlemmar med Lundqvist som sammankallare. Man ställer genast upp i distriktsserien, klass In och IV och har resurser för två senior- och ett juniorlag. Och sin första match (en vänskapsmatch) spelar man

mot Abo IFK:s n lag på hemmaplan en lördags eftermiddag den 6 januari. Alvar Jansson avfattar en högtidlig anhållan om tillstånd för anordnandet av matchen med entre 3 mk för vuxna och l mk för barn. Armas Laaksonen och Alvar Jansson anmäls som ordningsmän. Länsmannen I var Schoultz beviljar nådigt tillståndet med följande resolution: })Tillstånd beviljas på villkor att lag och laga föreskrifter noggrannt efterföljes och att i ansökan omnämnda personer fungerar som ordningsmän». All organiserad verksamhet synes redan nu innebära en viss dos byråkrati ...

Alltnog - bandyspelet kommer fint igång och de olika lagen hinner spela sammanlagt hela elva matcher. En artikel i PK med rubriken »Sportnytt från Pargas» ger otvivelaktigt en klar bild av årets situation: }>Pargas idrottsförening har denna vinter haft en ovanligt livlig bandysäsong, be­roende på att föreningen för första gången deltagit i distriktets bandyserie klass III. Bandyspelet är ännu så nytt i Pargas, att det först med den nu tilländalupna säsongen är andra året föreningen matchat i bandy. Första året var det ju mest lärdomarna och instruktionerna som tog o den mesta tiden i anspråk, men denna säsong har det spelats flitigt. Målkvoten av årets matcher har också blivit särdeles bra för PIF, eller Piffen, t y den visar 21 vinst mot 20 förlust mål. Dessutom spelade ännu Piffen n i klass IV men hade osmak nog att i sin första match genast möta serie­vinnaren »De röda Djävlarna}> från Abo IFK och fick stryka på foten med 5- 3 och samtidigt elimineras. Klasserna III och IV i distriktsserien spelas nämligen efter utslagsmetoden. Juniorerna hava också två gånger varit i elden mot Abo IFK:s dambandylag och visat sig oridderliga nog att representationselva spelade sin första vänskaps­match mot IFK II och förlorade med 2- 6. Där­efter var det })De röda Djävlarnas» tur att ge Piffen ännu en lärdom med S- l till resultat. Nu ilsknade likväl pojkarna till och revanschmatchen mot IFK n blev en seger för Piffen med 5- 2. Efter denna match började serien och som första motståndare uppträdde TPS III, vilka slogos med 2 - 1. Piffen marscherade nu vidare och mötte »Riento}) III , vilka avfärdades med 4 - 0. Däre-

[211]

mellan hade väl ännu en vänskapsmatch ut­kämpats mot IFK II, vilken gav resultat 4- 4. Den tredje seriematchen och på samma gång finalen, gick mot Urheiluliitto III och blev oavgjord 2 - 2. Omspelet förlades till Abo, men trots förlängd speltid kunde ingetdera laget notera något mål. Det tredje omspelet resulterade änt­ligen i 1- 0 seger för Piffen, Urheiluliitos och Rientodomarens alla ansträngningar till trots. Därmed var den första milstolpen mot ärans höjder avverkad och Piffen var mästare i klass III. Den värsta målspottaren har varit högerinnern Eitel Lundqvist och de bästa spelarna den sist­nämnda jämte vänsteryttern Oiva Sulonen. Nästa år blir det sedan att spela i klass II och man får endast hoppas att framgångarna denna vinter sporrar pojkarna till nya ansträngningar bandy­spelet till fromma». Innan vårsäsongen är till ända blir föreningen medlem av Finlands Bollför.bund.

1935 För att stärka bandyns ställning som själv­

ständig verksamhetsgren inleder föreningens sty­relse året med att tillsätta en ordinarie bandy­sektion, som skall fungera fram till årsmötet. Sektionen får en styrelse i Oiva Sulonen (ord­förande), Armas Laaksonen och Rafael Johansson. En uttagningskommitte (UK) med uppgift att sammansätta bandylagen utses och enligt central­styrelsens beslut »bör UK:s beslut ovillkorligen respekteras». I UK inväljs Brynolf Mickelsson, Alfons Rindell och Knut Mannström. Respektive lags kapten blir automatiskt UK-medlem. Med­lemmarnas i I laget representationsdräkt (skjorta) bekostas av föreningen .

Intresset för bandy smittar mycket lätt av sig. Och antalet aktiva spelare bara ökar. Att bandy­planen flyttas till idrottsplanen bidrar väsentligt till den ökande aktiviteten. Man ställer upp t .o.m. ett damlag. I och n seniorlagen deltar i distrikts­seriens n och nI klass, ehuru med mindre fram­gång. I en av matcherna händer ett missöde, som resulterar i protest från motståndarnas sida -en protest som dock avskrivs efter diverse skrift­växling. Ett utdrag ur föreningsordförandens brev med anledning av det inträffade - ett brev från en ledare med styrka och diplomati - för­tjänar här utrymme:

Ur tidningspressen ha vi sett att I.F.K. IV inlagt protest mot vårt andra lags match med dem i bandy den 27/1 - 35, varvid P.I.F. n segrade med 4- 3. Senare ha vi på inofficiell väg erfarit att protesten gällde tvänne av våra spelare: målvakten Kroneld och centerhalven Wahlsten, vilka vardera spelat en match i första

[212]

laget, Kroneld den 13j1 och Wahlsten samma gång. Enligt notis som ingått i Abo Underrättelser den 11 /1 ha vi senare erfarit att Distriktsstyrelsen bestämt att spelare som ej äro inregistrerade betraktas inreg. i den serie där de spela sin första match. Emellertid ha vi ej mottagit något officiellt meddelande härom, ej heller uppmaning om att registrera våra spelare. Registreringen är någon­ting nytt för oss, såväl vad beträffar fotboll som bandy. Måhända kan försummelsen läggas vår styrelse till last, men hade väl ett meddelande från Bolldistriktet i frågan redan senaste vår varit på sin plats då vi startade i fotbollsserien. I betraktande av att protesten gäller en person­fråga hade väl protesten kunnat inläggas före matchen och alla hade besparats från tråkig­heter.

Vi kunna med lugnt samvete försäkra att vår avsikt ej varit att orättvist vinna några fördelar, och kommer detta a l d r i g att ske så länge un­dertecknad har något att säga till om i Pargas Idrottsförenings ledning. Det hela beror på miss­förstånd och okunnighet, och vore det orätt om två lovande spelare ej mera finge spela på hela vintern, på grund aven bokstavlig tolkning av bestämmelser man varit ovetande om». Brevet adresseras till Abo Distrikt av Finlands BoIl­förbund.

Förutom ovanstående innehåller brevet också en anmodan om registrering av Piffens I och n lag enligt följande lista: I laget: Iivari Salo (mål­vakt), Roland Steffansson, Ake Johansson, Hel­mer Jansson, Harri Lindgren, Arne J okinen, Gunnar Lindqvist, Engle Karlsson, Oiva Sulonen och Nils Wennerström och n laget: Ake Kroneld (målvakt), Rafael Johansson, Keijo Sundberg, Helmer Jansson, Torsten Wahlsten, Erik Hag­man, Ake Sjöblom, Lennart Blomster, Hilding Hellström, iilo Vuorinen och Guy Sundgren.

1936 Efter en mycket omständig och lång brevväx­

ling med bollförbundet och IFK i Helsingfors lyckas Knut Mannström engagera IFK-spelaren Albin (Abbe) Lönnberg för en kort tränarsejour till Pargas i början av året. Och förvisso ger in­jektionen snart resultat. I distriktsseriens II klass placerar sig Piffens I lag på andra plats, bara en poäng efter segrande NMKY (ny förening i Abo). Uppgörelsen med NMKY blir en verklig drabbning med bIa. tre utkörda spelare. PK refererar den 29 januari: »1 andra halvleken kriga­de man för fullt med ovannämnt resultat och var det Abo-Iaget som försyndade sig mest (två ut­körda). Tyvärr glömde piffarna i stridens hetta

Lönnbergs goda förmaningar under kursen och svarade med samma mynt». Matchen slutar l - l. Nya spelare i representationslaget är Keijo Sund­berg, Sakari Tanner och Erik Johansson. Vid föreningens årsmöte sammanslås bandysektionen med fotbollssektionen till en »bollsektiom>, vars styrelsesammansättningar framgår ur kapitlet »1 kamp om läderkulam>.

1937 Tränarfrågan föranleder igen långa underhand­

lingar och flitig brevväxling b1.a. med Finlands Bollförbund, men utan resultat . Den nyckfulla v intern skapar också bekymmer. Först i slutet av januari kommer träningen igång på hygglig is . PK meddelar : »Då skridskobanan numera öppnats kommer föreningens träningstider i bandyspel att vidtaga på följande tider: onsdagar kl. 15 och söndagar kl. 9. Damerna träna om söndagar kl. 11».

I en första match mot TPS n distriktsseriens n klass vinner åboborna med 5-3. Då emellertid domaren också i distriktsinstans efteråt konsta­teras vara »icke kvalificerad» blir det omspel och seger för Piffen med hela 11 - 0 . I februari vinner man över Turun Riento n med 14- 0 och ytter­ligare en gång över TPS II med 8 - 1. Men serie­spelet, som följer cupsystem, är slut i och med att Abo IFK kommer till Pargas och vi1111er med 3-1 inför ca 150 åskådare. PK-referenten för­söker trösta förlorarna med b1.a. följande rader: »Det hade varit till fromma för bandyns ut­veckling om Piffen nu hade blivit uppflyttad. Dock gäller det att ej tappa sugen utan hugga i med friskare tag i nästa år, då vi hoppas mäster­skapet skall bärgas». Piffen blir andra i serien liksom n laget i klass In. Seriespelet utgör för övrigt ingen inkomstkälla för sektionen, trots att i medelt al etthundra personer bevistar hemma­matcherna. Arets serie ger föreningen en förlust om 472 mk. I ett brev till Abo distrikt av Finlands Bollförbund skriver Knut Mannström: >>Vi hoppas att distriktet vänligen ville ersätta denna direkta förlust - bandysporten till fromma».

1938 Före seriestarten samlas boll sektionen till ut­

tagning av spelare för de olika lagkombinatio­nerna. De preliminära lagsammansättningarna blir: I Jaget livari Salo (målvakt), Ake Johansson, Adam Lindholm, Anthoni Wojewudskij, Harri Lindgren, Erkki Jakobsson, Rolf Lindqvist, Oiva Sulonen, Engle Karlsson, Arne J okinen och Nils Wennerström, n laget Harry Sundgren, Bengt Sundell, Hany Sarkala, Guy Sundgren, Gunnar

Lindqvist, Torsten Wahlsten, Sakari Tanner och Nils Ri1111e. Alternerande spelare i andra laget är också Göran Lindqvist och Ake Sjöblom. J uniorlaget: Kurt Sundgren, Birger Hägerstrand, Algot Andersson, Ake Siivonen, August J akobs­son, Pontus Lemberg, Stig Jyberg och Per Eklund.

n laget tar mästerskapet i distriktets nI klass. Klassen spelas så, att ett lag faller ur turneringen efter tre minuspoäng (två för nederlag och ett för oavgjort). I andra laget medverkar förutom ovannämnda spelare också målvakten Seth Öh­man. Ett andra mästerskap får Piffen genom juniorerna, som vinner med målkvoten 14- 3 och två matchpoäng till godo på Turun NMKY. Seth Öhman medverkar även i juniorlaget liksom de icke på förhand uttagna Onnar Andersson, Lars Lagerström och Bertel Johansson.

TPS är klar bäst i klass n med Piffen på andra plats. Utom seriematcherna spelas fyra vänskaps­matcher samt fyra matcher om Ab Sports van­dringspris mellan Rauman Pallo - lirot och Piffen. Raumo-laget vinner tre matcher, Piffen klarar oavgjort i en. En överenskommen match mot Mariehamns IFK smälter bort med töväder och vårsol. För att öva upp skrinnförmågan under säsongen ordnas skridskotävlingar för lagspelarna. Inför nästa spelsäsong meddelar distriktsstyrelsen att Piffen I uppflyttas till I klass-serien och Piffen n till n klass, något som föreningen hälsar med tillfredsställelse.

1939 Piffens debut i distriktsseriens I klass blir

överraskande god. På trettondagen avfärdas Turun Rientos I lag med 3 - 0 och två dagar senare AIFK:s I lag med 2- 0. Bara TPS' mång­åriga distriktsmästarlag blir för mycket och Piffen slutar som serietvåa bl.a. före Urheilu1iitto från Abo. I det framgångsrika laget medverkar livari Salo, Adam Lindholm, Ake Johansson, Anthoni Wojewudskij, Pentti Aalto, Arne Jokinen, Bertel Johansson, Oiva Sulonen, Torsten Wahlsten, Nils Wennerström och Allan Ljungqvist. Juniorerna går obesegrade ur seriespelet, efter att ha vunnit över b1.a. TPS med 3- 1. Mästarlaget från mål­vakt till vänsterytter: Kurt Sundgren, Algot Andersson, Per Eklund, Bengt Karlsson, Nils Moberg, Ake Siivonen, Stig Nyberg, Arvo J oh an­sson, Pontus Lemberg, August Jakobsson och Bengt Sundell. Innan våren kommer bryter kriget ut och bland de första som offrar sitt liv för bygd och fädernesland återfinns Helge Ekroth till­sammans med klubbkamraterna Helmouth Blom­qvist, Lauri Saarinen och Olof Söderström.

[213]

1940-1944 Då året gryr rasar kriget för fullt. Skridsko­

banan kan inte öppethållas och bara ett fåtal träningsmatcher spelas på Kyrkgropen. Under dagarna mellan jul och nyår inleds följande vinters spel med en match mot TPS: Abolaget vinner 2- 1. Piffens juniorer vinner 2 - 0. En till­fällig fred råder i landet och bandyentusiasterna vill ta igen allt som förlorades under vintern 1940. 1941 är vintern ovanligt kall. Kölden är stark -tidvis under - 300

- och mycket ihållande, men kan inte helt avskräcka de ivriga spelarna. Redan på nyårsdagen inleds säsongens seriepel. Piffen deltar såväl i distrikts- som ilandskapsserien. I distriktsserien kommer representationslaget (Harry Sundgren, Adam Lindholm, Engle Casen, (f.d. Karlsson) Pentti Aalto, Nils Wennerström, Sakari Tanner, Torsten Wahl sten, Oiva Sulonen, Rolf Linddqvist, Pontus Lemberg och Åke J ohan­sson) på andra plats efter TPS och i landskaps­serien får man brons. J uniorerna vinner DM tredje året i följd . Mot vårkanten planeras en »samarbetsmatch» mot Turun Toverit i Abo, men ett brev från bollförbundet annullerar alla planer: »Hänvisande till telefonsamtal mellan under­tecknad och Eder hr Ljungqvist angående sam­arbetsmatch i Pargas emot Turun Toverit den 9 mars, se vi oss tyvärr tvungna meddela att enligt förbindelsen med AlF endast lokala samarbets­matcher äro tillåtna». Idrottspolitik? 1942 ligger bandyspelet helt nere och ingen skridskobana upp­rätthålls. Kriget rasar vidare. Dödsbuden kom­mer . .. Följande vinter är situationen något bättre. Man iordningställer skridskobanan och juniorerna aktiveras till spel. I klassen under 18 år tar Piffen distriktsmästerskapet efter föl­jande matchvinster: PIF - TPS 4- 1, PIF­AIFK 15- 0 och PIF - TPS II 4- 0. 1944 är det (fortsättningsvis) endast juniorerna som represen­terar föreningen utåt på bollsportens område . 18-åringarna besegrar övertygande både TPS (1-0) och AIFK (3 - 0) och vinner DM. I en cupturneringsmatch om FM för juniorer vinner HPS lätt över Piffen (6- 0). IS-åringarna vinner två av sina fyra matcher. Som matchdomare för hemmamatcher anlitas huvudsakligen Armas Karlsson, Brynolf Mickelsson och Oiva Sulonen.

Med sommaren kommer en avgörande fred. Och innan året är till ända vidtas förberedelserna för nästa vinters duster. Armas Karlsson, förenin­gens sekreterare, sänder den 27 november 1944 ett situationen rätt belysande brev till bollför­bundet. Han konstaterar b1.a. att bandyintresset på orten är synnerligen stort och »anhålla vi om att om möjligt få oss tillsänt femtio klubbor och

tjugo bollar för att behjälpligt kunna genomföra vårt bandyprogram» .

1945 Den 15 januari anhåller man hos bollförbundet

om inregistrering av 42 spelare, Georg Aaltonen, Ve1i Aho, Olle Aspelin, Helge Blåberg, Fjalar Carlson, Nils Drugg, Per-Erik Engberg, Ingmar Eriksson, Urpo Grönroos, Bengt Gustafson, Guy Helander, Guy Henrichson, Gustav Hermansson, Per-Erik Isaksson, Holger Karlsson, Rolf Karls­son, Terho Kivisalo, Kurt Lemberg, Erik Lind­holm, Karl-Erik Lindholm, Kauko Lindroos, Ove Lindström, Olle Lundqvist, Charles Nordlund, Per Ramstedt, Tor Sviberg, Kuno Söderholm, Henry Vikström, Göran Lindqvist, Keijo Sund­berg, Bertel Johansson, Engle Casen, Ake J ohans­son, Arne J okinen, Pontus Lemberg, Adam Lindholm, Rolf Lindqvist, livari Salo, Oiva Sulonen, Kurt Sundgren, Sakari Tanner, Torsten Wahlsten, och Anthony Wojewudskij. Träningen rullar snabbt igång, då isförhållandena blir gynn­samma. Det nästan känns i luften - stämningen - att man förbereder något stort! »Propaganda»­notiserna i lokaltidningen och Au, entusias­merande och pockande, gör också sitt till att samla både äldre och yngre till isen och bandyn igen. I laget deltar såväl i distrikts- som i land­skapsserien. Man förlorar DM-medaljerna till Abo IFK, men slår omvärlden med häpnad genom att kämpa sig till en kvalificeringsmatch för finlands­serien mot huvudstadslaget Eiran Kisa-Veikot. Piffen vinner matchen (6-3) och avancerar så­lunda till finlandsserien. Också juniorerna, både 16- och 18-åringarna, är mycket nära en DM-seger. En förarglig matchförlust skiljer vardera laget från mästerskapet. Att Piffen i år rekryterar också ett oldboyslag, som utkämpar några vän­skapsmatcher mot egna juniorlag samt TPS från Abo, visar att bandyn nu har en betydande bredd. Allan Ljungqvist leder sektionen, målmedvetet och med fast hand. Ett nytt, värdefullt minnes­pris, Karin Bergströms minnespris, tillfaller Arne Jokinen. Vid årets slut lämnar Anthony Woje­wudskij Piffen för att spela för Mariehamns IFK, sedan han bosatt sig på Aland.

1946 »Bandylagets avancemang till Finlands Boll­

förbunds Mästerskapsserie är även en händelse som bör noteras såsom den största framgång föreningen hittills nått på idrottens vädjobanon>. Detta skriver föreningens centralstyrelse i årets verksamhetsberättelse - kort och anspråkslöst . Här borde den stå i eldskrift! Överlag visar de

[214]

olika lagkombinationerna styrka och kampvilja av sällsynta mått. Piffen vinner distriktsmäster­skapen i samtliga klasser, där lag deltar - utan en enda matchförlust! A-juniorernas målkvot 34- 2 talar för sig själv. Det är bandy för hela slanten i Piffen - bandy på höjden av sin makt! Mästerskapsserielagets väg till elitserien och match­resultaten: PIF- EKV 2- 2 och 7- 1, PIF- LL 5- 0 och 5- 0. Lagsammansättningen: Kurt Sund­gren (målvakt) , Åke Johansson, Göran Lindqvist, Keijo Sundberg, Engle Casen, Arne J okinen, Guy Henrichson, Torsten Wahlsten, Börje Engblom, Oiva Sulonen, Bertel Johansson och Pontus Lem­berg. Som de bästa i laget anmäls Torsten Wahl­sten, Börje Engblom och Bertel Johansson som kandidater för deltagande i ett träningsläger i Varkaus för aspiranter till landslaget. P å upp­maning av bollförbundet iståndsätts spelplanen synnerligen omsorgsfullt under hösten och då chansen ges att i Abo IFK-spelaren Kjell Petters·­son få ett nyförvärv, tar man den. Men man får också finna sig i att Pontus Lemberg lämnar Piffen och flyttar till Aland och Mariehamns IFK.

Planerna för en Sverige-turne utformas noggrannt. M-serielaget kompletteras med unga begåvningar, bland dem Bengt Gustafson, bara 16 år gammal. Allt är väl förberett då M-serievintern inträder ...

1947 Au den 4 januari: »Piffens bandylag får sitt

elddop i mästerskapsserien om söndag, då Hukat kommer på besök. Det är väl knappast någon som tillmäter Piffen några chanser mot detta berömda lag, men en sensation kan ändå alltid inträffa, när i ett fall som detta det ena laget kan underskatta motståndaren och det andra i ungdomlig glöd sätter in aU sin energi. Landslagscentern Sakari Salo och hans kamrater kan nog få en hård dust av Piffens kampberedda elva, som ämnar sälja sig dyrt. - Den intressanta matchen börjar kl. 12». Sakkunskapen och kännedomen om elitlagens styrka talar emot Piffens chanser i serien, men ändå lever man i hoppet om en t eoretisk chans för en sensation . . .

Men de båda lagen hinner inte kämpa många minuter förrän det står klart för både dem och

Dessa gjorde det - förde Piffen till bandyns elitserie 1946. På huk fr .v. Göran Lindqvist, Keijo Sundberg, Kurt Sundgren (målvakt), Arne Jokinen, A ke Joha/mon och Eltgle Casen. Stående : Bertel Johansson, Torsten Wahlsten, Pontus Lemberg, Börje Engblom,

Oiva Sulonen och managern Allan Ljungqvist.

[215]

publiken att det inte blir någon sensation denna gång. Hukat och de övriga motståndarna skall inte ge Piffen stora chanser att förnya seriekon­traktet. Piffens svaga rutin fäller utslaget. Inför ca 400 pargasbor går Hukat snabbt tillledningen och vinner matchen med må1siffrorna 7- 2. Och det hjälper föga att Sportpressen uppmuntrande konstaterar: »Piffen har inte kastat yxan i sjön. Pargas är fast beslutet att stanna kvar i serien». På förhand räknar man ut att den för förnyat kontrakt avgörande matchen kommer att stå mot Kiffen - de övriga motståndarna anser man efter debutmatchen vara alltför svåra och vinst­möjligheterna teoretiskt sett obefintliga. Men när så laget från Kronohagen kommer till Pargas kan ingen - inte ens de toppspelande Bertel J ohan­ss on och Guy Henrichson - hindra det att föra med sig båda matchpoängen. Matchen blir v isser­ligen spännande - nästan olidlig - men efter turvis ledning står siffrorna 5- 4 till KlF, då matchen avblåses i fulltid. Piffens öde anses härmed vara beseglat - tidningsnotiserna kallar matchen jumbofinal. Piffen kämpar, förlorar och kämpar igen. HJK vinner (3 - 0) och I1ves-Kissat vinner (9 - 1) och snart är Pargas igen utan mäster­skapsserielag. Också i DM går det illa - en tredje plats bland fyra lag. C-j uniorerna klarar

sig bäst och ger genom sin seger i DM bandyfolket kärkommet plåster på de svidande såren .. .

1948 Finlandsseriespelet kommer igång den 4 januari

och Piffen besegrar TPK med 7 - 1. En vecka senare spelar man oavgjort mot Porin Palloilijat i _ 220 inför ca 200 personer och med hemma­plansfavör. Kissalan Pojat från Tammerfors vin­ner 3- 2 hemma i Tammerfors, även om pargas­spelarna anser att ett av Ake Johanssons hårda skott i mål underkäns felaktigt - bollen flyger enligt dem genom ett hål i burtaket, något som domaren alltså inte lägger märke till. Valkeakos­ken Haka får stryk 3- 0 efter en )>njutbar match» som PK kallar den samtidigt som den ger spelande tränaren John Sjöberg största äran till framgången. »Sjöberg var primus motor i försvaret och hans lugna och säkra spel gav stadga åt hela laget». Efter ytterligare en matchvinst, 4- 1, mot TPK konfirmerar Piffen en andra plats i serien, en poäng efter Kissalan Pojat. På distriktsnivå tar man lätt mästerskapet. I laget meaverkar Kauko Lindroos (målvakt), Keijo Sundberg, Engle Casen,

ils Drugg, Arne J okinen, Torsten Wahl sten, Bertel Johansson, Ake Johansson, Guy Henrich­son, Börje Engblom och Bengt Gustafson. Man

R epresentationslaget 1948. På knä fr.v . Nils Drugg, Keijo Sundberg, Ove Lindström, Engle Casen och Arne Jokinen. Stående Allan Ljungqvist, Johl1 Sjöberg, Bengt Gustafson, Börje EI1gblom, Guy Henrichson, Ake Johansson och Bertel Johansson.

[216]

kan inte undgå att notera att gamle kämpen Oiva Sulonen, 41 år gammal, nu för första gången på långt över ett decennium inte återfinns i repre­sentationslaget. Samtliga övriga lagkombinationer placerar sig på andra plats i distriktsseriens olika klasser.

1949 Under överinseende av Allan Ljungqvist för­

bereds spelsäsongen intensivt. Under förra hälften av januari instruerar svenska rikstränaren Bertil Bysell, tyvärr för det mesta under ogynnsamma -regn och dimma - väderleksförhållanden. Föl­jande spelare anmäls för seriespel: Kauko Lind­roos, Keijo Sundberg, Jils Drugg, Arne J okinen, E ngle Casen, Guy Henrichson, Torsten Wahlsten, Bengt Gustafson, Börje Engblom, Lars Karlsson, Heikki Pesonen, John Sjöberg, Per-Erik Isaksson och Per-Erik Engberg. Allt är klart för nytt avancemang till mästerskapsserien. Inför ca 400 köpingsbor vinner man så i en första match den 6 februari över nystadslaget UP-46 (2- 1) . »Ny­förvärveb> Stig Henriksson - kedjeledare i det starka uleåborgslaget OLS förra vintern - debu­terar i matchen och får äran att skjuta segermålet några minuter före fulltid. I den avgörande matchen mot Rauman lirot blir Henriksson i egenskap av center den dominerande gestalten. Tillsammans med Bertel och Ake Johansson svarar han för målfabrikationen och fastställer slutsiffrorna 3 - 1. Också John Sjöberg gör en ypperlig match - säsongens bästa. Målet är nått, en plats i elitserien har återerövrats. Represen­tationslaget tar också hand om distriktsmäster­skapet, liksom juniorerna under 14 år. I det framgångsrika po jklaget spelar Ralf Johansson, Henry Söderblom, Tom Vanne, Reijo Krusberg, Rolf Magnusson, Börje Hilden, Karl-Erik Öhman, Ole Backman, Holger Mickelsson, Georg Sten­backa och Guy Vikström. Albert Sandberg är reserv. Redan i oktober kör representationslaget regelbundna träningspass inför den förestående M-seriedebuten nr två. Man tränar tre gånger i veckan. I november delges spelprogrammet, varav framgår att man skall spela fyra bortamatcher mot tre hemma. I ett upprop i PK i medlet av december talar sektionsledningen för ökad trä­ningsflit b1.a. på följande sätt: )>Vet Du att Bengt Gustafson och Guy Henrichson deltagit i 21 träningstillfällen av anordnade 25, att Ake och Erik Johansson, Jiirgen Schmidt, Börje Engblom och Keijo Sundberg icke äro mycket efter i antal träningstimmar, att föreningen väntar, att också de övriga fyra skall träna för att föreningen skall kunna ställa ett fullt slagkraftigt lag på benen».

Samma månad meddelar Thore Mattsson från Falun i Sverige att han som tack »för en underbar vistelse hos Eder och Edra idrottspojkar» sänder 33 bandyklubbor som julgåva. Från Slite IF an­länder likaså bandyklubbor som julgåva - 20 st -och som tack för sommarvistelsen i Pargas. Innan seriespelet kommer igång blir det klart att Piffen i Sulo Markkanen och Armas Järvenpää får två nya spelare för M-serielaget. Stig Henriksson är ur spel. I en motorcykelolycka i september bryts ena benet av strax under knät och han får vila åtminstone hela denna säsong. Han tillfrisknar dock rätt fort och blir så pass kurant att han till­sammans med gymnastiklärare J uuso Lampila kan hand11a tränaruppgifter. Nya ansikten i laget är förutom Markkanen och Järvenpää också Jiirgen Schmidt (ordinarie) och Henry Vikström (reserv) . Engle Casen, som i över tio år medverkat i rep re­sentationslaget lägger upp.

1950 Liksom senaste år mönstras fem lag för vinterns

seriedrabbningar och av dessa lag ställer man de största förhoppningarna på M-serielaget. De första matcherna slutar i förlust 0 - 9 och 1- 5 mot Ilves-Kissat och Seinäjoen Palloseura, men så gör man sitt livs match mot segertippade OLS och klarar oavgjort 1- 1. En prestation av stort meritvärde. Det är naturligt att kannstöperierna kommer igång ... Piffen tilltros nu t.o.m. medalj­chanser i serien. Men när så Vasa IFK åker in på pargasisen den 22 januari tas Piffen och publiken ner på jorden igen. Vasaborna vinner med 11 - 0! A U refererar: »Pargaspubliken fick sig en verklig bandylektion». I matchen mot HPS i huvud­staden kommer följande utklassning, 10 - 1 och det är inte att undra över, om man finner resul­tatet i säsongens sista match, mot HIFK, 2 - 2 som synnerligen trösterikt. En tröst i bedrövelsen är självfallet också distriktsmästerskapet, som man tar utan större ansträngning, )wilket bevisar att föreningen alltjämt kan försvara sin position som landsändans bästa förening», för att citera årsberättelsen. Nedflyttningen till finlandsserien är på nytt ett faktum. Man är dock färdig att återuppta kampen - men måhända mera på långsikt. Man är medveten om att det råder brist på hårda seniorspelare inom föreningen och att man därför får ty sig till ungdomar också i M­serielaget . Men ungdomarna växer och utvecklas. Bland de ca sjuttio juniorer som väntar att någon gång få dra på sig representationströjan, skall man väl hitta tillräcklig slagkraft för att föra bandyn till elitnivå än en gång ...

[217]

1951 Börje Engblom och Keijo Sundberg tar inte

längre del i träningarna - två framstående bandyspelare har beslutat att överlåta represen­tation~uppdragen i yngre händer. Engblom med­verkar dock tillfälligt i II laget. I finlandsserien är vägen till serieseger och avancemang tung och svår. HJK vinner 2 - 0 och HPS ger ena poängen efter l - l. Att man besegrar Virkkalan Kiri med 8 - 2 och Vesta med 3- 1 är inte till­räckligt för topplacering i serien. Efter omspel mot UP-46 vinner man distriktsmästerskapet. Nya namn i representationslaget är Matti Hurme, Tapani Repo och Vidar U1riksson, av vilka de två sistnämnda dock spelar endast ett par matcher. Stig Henriksson är helt återställd efter sin benskada och spelar igen med för fullt . II laget (Ruben Öhman (målvakt), Berte1 Isaksson, Harry A1ho­nen, Klas Salminen, Arne J okinen, Frejvid Karl­sson, Tapani Repo, Erik Johansson, Börje Eng­blom och Vidar Ulriksson) blir liksom C-juniorerna (Stig Mattsson, Bo Puistotie, Taisto Söderholm, Rauno Lindholm, Börje Linden, Pär Henriksson, Jan-Henrik Söderlund, Yngvar Strömborg och Lars Mannström) distriktsmästare. A-juniorerna (Klas Salminen, Heikki Lindholm, Bertel Isaksson, Matti Mäenpää, Lasse Heino, Thorolf Lindberg, Vidar Ulriksson, Tapani Repo, Holger Mickelsson, Ralf Johansson, Atte Laine och Rolf Magnus­son) reder sig sämre och vinner bara en match i distriktsserien. Bara en matchvinst inregistrerar också B-juniorerna (Ralf Johansson, Edgar An­dersson, Tom Vanne, Rolf Magnusson, Georg Sten­backa, Ole Backman, Guy Vikström, E10f Sundell, Börje Hilden, Karl-Erik Öhman, Bo Mannström, Olavi Lindholm och Bo Johansson.

D-junionerr.a 1951. På huk fr .v. Rmmo Lindholm, Bo Puisto­tie, Stig Mattsson, Yl'Igvar Strömborg och jan-He/1rik Söder­lund. Stående Magnus Söderholm, Taisto Virtanen, Börje Hildin, Bo-Erik j ensen, Bo Backman, Pär Henriksson och

Helge B/åberg (tränare).

Bandy-ettan 1951 tar DM. På hukfr.v. Ruben Öhman, Armas jäevenpää, Kauko Lindroos och Torsten Wahlsten . Stående Tor Christiansson, Matti Hurme, Per-Erik Isaksson, Nils Drugg, Bengt Gustafson, Stig Henriksson, Sulo Markkanen

jiirgen Schmidt, Ake j ohansson och Guy Henrichson .

1952 »1 bandy mönstrade sektionen liksom föregående

år fem lag, av vilka representationslaget och reservlaget erövrade distriktsmästerskapet i resp. serier. A- och C-juniorerna blev oplacerade, medan B-juniorerna först efter omspel erkände sig be­segrade i finalmatchen i sin klass. Representa­tionslaget deltog även i finIandsseriens södra zon och placerade sig som trea på samma poäng som zonsegraren, Akilles från Borgå och tvåan HPS. Den drastiska förändringen av seriesystemet, som Finlands Bollförbund v idtagit för år 1953 innebar att PIF degraderades till landskapsserien, medan Akilles uppflyttades till mästerskapsserien och HPS stannade kvar i finlandsserien. Att de tre lagens inbördes spelstyrka inte motiverade så stora förändringar var uppenbart, men då det hela skedde fullt i överensstämmelse med boll­förbundets beslut föreföll det som om represen­tationslaget vore tvunget att foga sig i sitt hårda öde. Det visade sig emellertid, att finlandsseriens västra zon icke skulle komma att genomföras med fulltaligt antal lag. I stället för fastställda åtta lag var endast sex lag beredda att ställa upp . På grund härav tillställde föreningen Finlands Bollförbund en skrivelse, vari framhölls det olo­giska i att serien genomfördes med endast sex deltagande lag. Skrivelsen behandlades på boll­förbundets ordinarie representationsmöte den 14 december, varvid de av föreningen framförda synpunkterna enhälligt omfattades och beslöts att genom kvalificering utse ytterligare två lag för 1953 års finlandsserie. Den 21 december mötte bandylaget Rauman Pallo - lirot, segrade med 6-1 och var därmed kvalificerat för deltagande i 1953 års finlandsserie» (citat ur föreningens årsberättelse) .

[218]

1953 Man mönstrar sex lag, I , II, oldboys, A-, B- och

C-juniorer, av vilka oldboys- och A-juniorlaget hemför DM. Tillkomsten av årets oldboyslag är särskilt anmärkningsvärt - man annonserar i PK på följande sätt: »Före detta storspelare i bandy, oldboys! Idag gemensam träning kl. 16. Försumma icke tillfället. DM-matcherna börja och då skall laget vara klart i god tid. Följande spelare äga infinna sig: Kurre Sundgren, Keijo Sundberg, Sam Söderlund, Adam Lindholm, Hans Gestranius, Engle Casen, Allan Ljungqvist, Tors­ten Wahlsten, Börje Engblom, Vall e Helin, Beka Forss, Fjalar Smeds, Tutte Christiansson och l'opi Laaksonen». Och minsann om inte de flesta »gubbarna» hörsammar kallelsen. I laget som med mål siffrorna 2- 1 besegrar TPS - enda konkur­renten om DM - medverkar Kurt Sundgren, Keij o Sundberg Allan Ljungqvist, Engle Casen, Brynolf Mickelsson ( 55 år) , Vall e Helin, Börj e E ngblom, S3.m Söderlund, Torsten Wahlsten och och Rolf Lindqvist. För första laget går det bättre än någon vågat hoppas. Man inleder seriespelet med seger över RU-38 (2- 1), VPS (7- 2) och Valkeakosken Haka (2- 1). Denna starka in­ledning föranleder Hbl:s »Börje» till följande

kommentar: »I finlandsserien går Pargas IF på i ullstrumporna och har nu tre segrar på tre matcher. Därmed har laget säkrat sin medverkan i div. II för nästa år, men slutseger blir det knappast i år. OLS och OPP är kvar på program­met ännu. Bra gjort i alla fall av ~tt lag som är med »på nåder». I fortsättningen går det precis som »Börje» förutspått. Samtliga återstående matcher slutar i förlust. Bengt Gustafson är årets säkraste målskytt (tolv fullträffar) följd av Stig Henriksson (sex), Bertel Johansson (sex) och Guy Henrichson (fem). II laget spelar bara en seriematch - mot Abo IFK - och förlorar 5- 6. Laget från målvakt till v.ytter: Ove Lind­ström, Frejvid Karlsson, Klas Salminen, Jiirgen, Schmidt, Bertel Isaksson, Pentti Ljungqvist, Guy Stenbacka, Tom Vanne, Börje Engblom (!) Börje Linden och Karl-Erik Öhman. A-juniorerna tar lätt årets DM i konkurrens av bara två före­ningar - TPK och UP-46. B- och C-juniorerna blir utan medaljer.

1954 Efter det senaste årets goda insatser emotses

jubileumsåret med stora förväntningar. Träningen sköts väl på alla fronter, även om man lider

TPS:s och PIP:s oldboyslag efter avgjord match 1953. PIP:s elva i ljusare speldräkt fr. v. på huk Kurt Sundgren, Keijo Sundberg, Allan Ljungqvist, Brynolf Mickelsson och Engle easen. Stående Torsten Wahlsten, Sam Säderlund, Bärje Engblom, Adam Lindholm,

R olf Lindqvist och VaIle Helin .

[219]

brist på ledare. Helge Blåberg bär huvudansvaret för juniorerna, Stig Henriksson för seniorerna. Kölden kommer sent och finlandsseriestarten sker på Sysilax-vikens is med Veitsiluodon Vastus som motståndare. Gästerna vinner välförtjänst 6 - 5. De fyra följande matcherna för med sig idel besvikelse och förluster. Mot Ilves-Kissat klarar man oavgjort, men så får man i seriens sista match stryk 6- 4 av Rauman Pallo-lirot. Nerflyttningen till landsskapsserien är ett svårsmält, men ofrån­komligt faktum. Piffen-bandyn har gått ner för räkning. Av allt att döma har en ofrånkomlig kräftgång på allvar börjat. Måhända beror detta dels på att några av de verkliga stöttepelarna (b1.a. Åke Johansson och Arne J okinen) efter fjolåret lagt skridskorna på hyllan. Kräftgången på seniornivå uppvägs något av A-juniorernas framgångar. Laget Edgar Andersson, Pentti Ljung­qvist, Guy Vikström, Bo-Erik Jensen, Bengt Karlsson, Rauno Lindholm, Ralf Johansson, Bo Mannström, Pär Henriksson, Stig Mattsson, Georg Stenbacka och Börje Hilden hemför DM utan matchförluster och kvalificerar sig för turneringen om FM. HIFK besegras med 6- 2, men i kvarts­finalen mot HJK blir det stopp efter förlust med 4- 5. Ralf Johansson, Guy Vikström och Pentti Ljungqvist premieras i matcherna som de bästa spelarna. Spelarurvalet bland juniorerna är stort och i B- och C-juniorlagen finns många nya spelare för året. B-juniorerna: Bo Johansson, Bo Backman, Åke Johansson, Sven-Olof Sjöholm, Lars Mannström, Torwald Gerkman, Göran Lie-

A-junionema 1954. Främst Edgar Andersson, Stig Mattsson, Pentti Ljungqvist, Guy Viks/röm, Bo-Erik Jensen och Ralf Johanssol1. I bakre raden Helge B/åberg, Rarmo Lindholm, Georg Stmbacka, Bengt Karlsson, Bo Marmström och Pär

Henrikssol1.

vendahl, Alf Gustafsson, Tancred Johansson, Bjarne Björklund och Lasse Honkanen. C-ju­niorerna: Kaj Lievendahl, Antti Mattsson, Lasse Mäenpää, Dick Bergenvall, Pentti Virtanen, Kurt Ståhl, Jyrki och Jarkko Jokinen, Bo Söderlund, Per (Pepe) Henriksson och Karl-Erik Johnsson.

1955 Som helhet betraktad blir säsongen synnerligen

framgångsrik. Sektionens sju lag erövrar hela fem distriktsmästerskap. Och pricken över i-t är na­turligtvis representationslagets reavancemang till finlandsserien. I samskolans idrottsklubbs (SaIK) bandylag för föreningens juniorer med framgång skolans färger. Laget når finalen i turneringen för de finlandssvenska lärdomsskolorna, men besegras av Gamlakarleby, i en match, »där Pargas spelade och Gamlakarleby gjorde målen». Energisk ma­nager och lagledare är Tor Christiansson. Stig Henriksson sköter seniorernas träning men spelar fortfarande själv med i matcherna. Helge Blåberg har hand om A-juniorerna, Frejvid Karlsson om B-, Bertel Isaksson om C- och Reidar Grönroos om D-juniorerna. Åke och Bertel Johansson kan ännu inte lämna bandyn helt och återfinns i oldboyslaget, som till stor del just tack vare deras medverkan vinner DM. De övriga i laget är gamla trotjänarna Kurt Sundgren, Keijo Sund­berg, Adam Lindholm, Allan Ljungqvist, Arne Jokinen, Engle Casen, Torsten Wahlsten, Börje Engblom och Sam Söderlund. I juniorlagen upp­träder igen några nya spelare, bland A-juniorerna Artur Fokin och Greger Pahlman, bland B-ju­niorerna Guy Lindberg, Torsten Karlsson och Henrik Jansen samt bland C-juniorerna Kurt »Siisti» Karlsson, Guy Karlsson, Bo Blomqvist, Kurt Bergman, Göran Karlsson, Björn Mattsson, Alf Donner och Kaj Karlsson. I det nya D-junior­laget, som utan matchförluster vinner DM, med­verkar Oivu Heinonen, Boris Söderlund, Eino Takkunen, Henrik Lundström, Jan-Erik P ahl­man, Jyrki Jokinen (sju mål i seriespelet), Erkki Kallio, Rolf Lindström, Per-Åke Andersson, Jukka Alho, Bengt Barman, Matti Lindholm, Donald Jonasson, Vovi Tjurin, och Christian Doepel. Till årets bästa bandyspelare koras Kauko Lindroos, målvakt i representationslaget.

1956 Serieinledningen i finlandsserien i en match mot

Turun Pyrkivä lovar inte gott. Spelarna är osäkra och konditionen tryter märkbart. Matchreferenten i PK ger bara Kauko Lindraos och Henry Vik­ström godkänt betyg i försvaret och Stig Henriks­son och Bengt Gustafson bland forwards. Ny-

[220]

förvärvet Göran (»Nicke») Olsson spelar nu sin första match i Piffens representationskläder. Den svaga inledningen förbyts emellertid i prakt­matcher. Ponnistus får stryk med 3 - 2, HPS med hela 9 - l, Loh j an Louhi med 6 - 1, HIFK med 5-3 och TMP med 3- 1. Och huvudstadspressen är imponerad! Piffen och särskilt Bengt Gustaf­son får ampla lovord. Säsongens avslutning blir dock snöplig - tråkig. Sedan man förlorat 2- 10 mot P ePe anklagas Piffen för att ha gjort upp om matchen på förhand med PePe för att TMP skall fall a ur serien. Piffen dementerar detta på det bestämdaste och svallvågorna lägger sig småning­om . ..

Bengt Gustafson - tio år efter debuten i representationslaget - premieras vid föreningens julfest med storpokaler och titeln föreningens bästa idrottsman. Stommen i representationslaget byggs upp av Göran Johansson, Kauko Lindroos, Nils Karlsson, Börje Hilden, Nils Drugg, Ove Lindström, Stig Henriksson, Raimo Lindgren, Pentti Ljungqvist och Pär Henriksson. II lagets spel i distriktsserien kan inte genomföras på grund av rådande generalstrejk. III laget får DM efter bara en match - mot ABOIS från Abo. A-, C­och D-juniorerna vinner resp . klasser i distrikts­senen.

1957 Vasa-bon Lars Tång tar över som tränare för

representationslaget och spelar med då situationen detta kräver. Skridskoplanen har sedan förra hösten flyttats till sandplanen öster om idrotts­planen. Kampen om poängen ifinlandsserien blir hård och Piffen får vara nöjd med en femte placering i sluttabellen och ett förnyat kontrakt för nästa säsong. Också i kampen om DM är striden nu hårdare än på många år och Pyrkivä tar mästerskapet. Nya i representationslaget är i år Bo Mannström (fjorton matcher), Lars Mann­ström (elva) och Guy Vikström (en) . II laget hemför DM efter seger i en enda match, 8 - 2 över UP-46. Stig Henriksson fungerar här som spel­dirigent. A-juniorerna vinner DM och fortsätter i kvalificeringen för FM. Lohjan Louhi blir en svag motståndare (lS - 3) liksom Riihimäen Pallo­seura (9 - 2), men i semifinalen mot Oulun PS har pojkarna ingenting att sätta upp mot de snabba Uleåborg-spelarna, som vinner 14- 1. Namn som inte tidigare synts i laguppställning­arna är Lennart Lauren, Veijo Peltola och Bjarne Lindholm. B-juniorerna kämpar loss sitt DM i sex matcher, av vilka man vinner fyra och spelar jämnt i två. C- och D-juniorerna liksom oldboys­laget blir utan mästerskap .

[221]

Representationslaget 1957. På huk fr .v. Nils Karlsson, Kauko Lindroas och Pentti Ljungqv ist. Stående lagledaren och sektions­basen Tor Christiansson, Ove Lindström, Nils Drugg, Bengt Gustafson, Henry Vikström, Stig Henriksson, Per-Erik Isaksson,

Erik Jaha/mon och Bo Manl'lström.

1958 Finlandsserien indelas i fyra zoner och Piffen

spelar i zon 4, grupp A. Man möter Lohjan Louhi och UP-46 både hemma och på bortaplan och vinner alla fyra matcher. Göran Olsson och Bengt Gustafson är förgrundsfigurer i dessa matcher. I finalen om uppflyttning till mästerskapsserien vinner Seinäjoen PS två gånger, 6 - 1 och 2- 1. Alla tankar på elitserien skingras för denna gång och man nöjer sig med DM och en säker position i finlandsserien. I årets matcher nyttjas ett flertal unga begåvningar, bland dem Kaj Lievendahi i målet och Karl-Erik Johansson. Reservlaget missar DM efter en storförlust mot TPS och tredje laget, som inte längre är ett oldboyslag utan består helt och hållet av ungdomar, får ge segern till Abo IFK. I juniorklasserna är det svårt att uppbringa motståndare, ishockeyn håller på att vinna terräng på bekostnad av bandyn! Sålunda spelar A- och B-juniorerna bara en match i distriktsserien. C-juniorerna har glädj en att få möta tre motståndare, UP-46, Roima och TPK. Man besegrar UP-46 och TPK med klara siffror, men förlorar till Roima med 0- 8. I laget med­verkar Eino Takkunen, Veikko Ruohonen, Kari Virta, Boris Söderlund, Reijo Tuominen, Jukka Alho, Krister Järnström, Jyrki Jokinen, Jorma Ake och Ingmar Lindqvist. Jyrki Jokinen och Ingmar Lindqvist skjuter vardera fem av lagets samtliga f j orton mål. I brist på konkurrenter spelar D-juniorerna inte en enda match. Boll­sektionen ansvarar för den s .k. byaserien om Pargas köpings vandringspris och denna vinter vinner Parsby. Göran Olsson (I laget) och Göran

Lievendah1 (A-jun.) utses ti11 årets bästa bandy­spelare inom föreningen.

1959 »Trots värmegrader, snö och regn hade Pargas

sin bandyplan i spelklart skick idag när finlands­serien startade med matchen mellan Piffen och UP-46 från Nystad. Den våta och mjuka isen bidrog dock starkts till att sänka kvaliteten på spelet och regnet gjorde att endast ett hundratal trogna följde matchen. Piffen bärgade visserligen hem full poäng med siffrorna 4- 3 (2-1), men gjorde det inte på något övertygande sätt. Laget var dåligt samspelt, men mest brast det i säker­heten framför motståndarmålet. Sålunda sumpades fyra solklara målchanser, några frislag och ett dus­sintal hörnor! Saker som bör bättras på innan mö­tet med Rauman Pallo och Ilves-Kissat. Av Pif­fens mål gjorde d »Kecki» Johansson två, hi Bengt Gustafsson och vy Erik Johansson ett var. Erik J ohansson fick priset för bästa spelare, närmaste konkurrent var Kaj LievendahI i målet. I försvaret saknades nyförvärvet Topi Kauhanen från WP-35, som var förhindrad att medverka i dagens match». Citatet är hämtat ur Au den 5 januari 1959. Det blir förlust i följande match, mot Ilves-Kissat i Tammerfors, men LTU vållar inga större problem. Man börjar smått hoppas på zonseger. Men alla chanser spolieras av Rauman Pallo, som i hem­staden vinner med 5 - 2. I slutet av säsongen gästar Oxelösunds Sportklubb från Sverige Pargas och spelar i en vänskapsmatch mot Piffens represen­tationslag oavgjort 2- 2.

Piffen har spelarmaterial för sju lag men på distriktsnivå får A-, B- och D-juniorerna inte spela en enda match i brist på motståndare. Man kan måhända se en början till bandykris i den åbo­ländska landsändan - förvisso också inom Piffen. Vem skulle vilj a träna om man vet att inga matcher får spelas! Småningom uteblir också pojkarna från träningarna . . .

1960 Bandyn har hört till Piffens stora idrottsgrenar

och man vill inte utan vidare avföra den från föreningens program, bara för att andra föreningar lägger av och går över till ishockey. Men man inser självfallet det hopplösa i att upprätthålla spel­formen om de olika lagen inte kan få mäta sina krafter med jämngoda motståndare. Som en till­fällig problemlösning kan man förvisso betrakta bollförbundets åtgärd att omorganisera seriespelet så att alla föreningar som har bandy på sitt pro­gram deltar i den S.k. riksserien. Serien spelas inledningsvis på distriktsnivå tills DM är av-

gjort, varefter mästarlaget går vidare till finlands_ serien. För Piffens del går distriktsmatcherna bra, men första motståndaren i finlandsserien - Vaaja­kosken Pallo - vinner på sin hemmaplan (6- 2). I Pargas möter man Ilveskissat och vinner över­lägset (13 - 2) i en match, där Per Henriksson gör fem av målen. Men då Ilves-Kissat i sin tur be­segrar Vaajakoski-elvan, stannar alla tre lag på samma poängtal och omspel måste tillgripas. Piffen och Vaajakosken Pallo drabbar nu samman hemma i Pargas och gästerna får inte en chans. Piffen är igen på väg mot M-serien! Men kvali­ficeringsmatcherna går mot hårda motståndare, OTP~ LrPT och HJK. Samtliga dessa lag är klart överlägsna Piffen, som representeras av Per-Erik Isaksson, Henry Vikström, Lasse Mäenpää, Bengt Gustafson, Per Henriksson, Henrik J okisalo, Toivo Kauhanen, Ove Lindström, Börje Hilden, Erik Johansson, Pentti Ljungqvist, Kari Ander­sson, Bjarne Björklund och Eino Takkunen. B-, C- och D-juniorerna vinner sina klasser i distriktsserien - låt vara att B-juniorerna får bara en motståndare (Roima från Nystad) och att D-j uniorerna leker bort ortskollegan Rehti med en målskillnad om 24- 1 i två matcher J uniorIagen: A - Eino Takkunen, Gunnar Grön­blom, Göran Karlsson, Jorma Ake, Jyrki Jokinen, J arkko J okinen, Bo Blomqvist, Krister Järn­ström, Donald Jonasson, Kurt Lindbom, Bror B10mqvist och Stig Karlsson. B - Gunnar Grön­blom, Rainer Salin, Bertel Lehtonen, Kari Virta, Eino Takkunen, Jyrki Jokinen, Jukka Alho, Bror Blomqvist, Donald Jonasson, Krister Järn­ström och Ingmar Lindqvist. C - Bror Blom­qvist, Bo Gustafsson, Christer. Blomqvist, Anders Lönnqvist, Mårten Malmlund, Tore Strömborg, Ole Cederholm, Bertel Lehtonen, Rainer Salin, Bjarne Silver, Ole Aberg, Vilho Lähdenniitty och Tommy Lindholm. D - Tommy Lindholm (sexton mål), Ralf Jonasson, Alf Silfver, Carl Mattsson, Svante Gestranius, Hans-Erik Christiansson, Herri Vainio, Reijo Tuomi, Guy Casen, Ralf Johans­son, Tage Engman och Nils Gustafsson.

1961 Bengt Gustafson övertar den spelande tränarens

roll för representationslaget och II laget åker snålskjuts på träningspassen. Men det skall snart visa sig, att alla förberedelser och träningstimmar inför spelsäsongen är nästan överflödiga. Bara svaga Abo IFK ställer upp i distriktsserien och i finlandsseriens första match lottas Piffen mot ramstarka Viipurin Reipas och går genast på ett braknederlag (5 - 10). Härmed är det slutspelat för säsongen. Också de övriga lagen får spela

[222]

den korta och milda vintern. n laget spelar inte alls - ingen motståndare kan uppbringas. nI laget spelar tre, A-juniorerna en (3 - 1 mot före­ningens egna B-juniorer!) och C- och D-juniorerna var sin mot Rehti. Bandyn håller på att nå botten inom distriktet . Intresset svalnar alltmer ...

1962 Representationslaget varslar en livligare säsong

och fler matcher till följd aven mer fördelaktig zonindelning. Man tar tränarhjälp från Abo IFK genom Reino Koskinen och bygger upp ett sam­spelt lag av Bengt Gustafson (lagkapten), Pentti Ljungqvist, Henry Vikström, Eino Takkunen, Bjarne Björklund, Lasse Mäenpää, Per Henriks­son, Erik J ohansson, Bertel Lehtonen , J yrki J okinen, Guy Vikströnl, Pär Henriksson, Gunnar Grönblom, Ruben Öhman och Börje Hilden. Seriespelet, som inletts redan före årsskiftet, bjuder mest på motgångar, men också på några ljusglimtar. I en första match - mot Ponnistus i Helsingfors - ligger en överraskning på lut. Piffen går genast till · ledningen med 2-0. Men hårdkörningen tär på konditionsreserven och krafterna tryter. Ponnistus tar igen försprånget och vinner med 5- 3. Stryk med besked får man av HJK, PePe, Reipas och HIFK men Akilles och Kullervo rår man på med 7- 0. resp. 4- 3. Veteranen Ruben Öhman medverkar avgörande målet särskilt i matchen mot Akilles. Också n laget är i år flitigare i farten, men lyckas inte i sina distriktsmatcher samla tillräckligt många poäng för att nå mästerskapsmedaljerna. Samtliga juniorlag upplever dock en matchlös säsong. Inte ett enda motståndarlag finns i hela distriktet! Att någonting nu borde göras står helt klart för föreningens ledare, som också diskuterar saken ingående vid årsmötet i mars. Diskussionen går hög kring förslaget om en övergång från bandy till ishockey. Au noterar i sitt mötesreferat: »Som det nu är har föreningen en massa juniorer som är intresserade av vinterbollspel, men när det gäller bandy är Piffen snart sagt ensam om idrotts­grenen i vår landsända». Centralstyrelsen får i uppdrag att »ta ställning till frågan».

1963 »Bandykrisen» fortgår. Fjolåret upprepas helt

för juniorernas vidkommande. Inte en enda match mot främmande lag. Lagen ställer upp mot var­andra för att överhuvudtaget få spela .. .

Representationslaget kan dock glädjas över en relativt livlig - och framgångsrik - säsong. Spelande tränaren Henry Vikström för sitt lag till fyra segrar i sju finlandsseriematcher. De är

anmärkningsvärt att konstatera att samtliga motståndare nu måste sökas på långa avstånd, Helsingfors, Tammerfors, Borgå O.S.v. Turun Sanomat talar om Pargas IF som den bandy­trogna föreningen, som Västra Finlands sista bandybastion - den siste mohikanen» ifråga om bandy som tävlingsgren. På annat håll i distriktet har ishockeyn tagit över och bandyn utgör endast »lätt söndagsmotion». I årets »mohikanlag» med­verkar inte mindre än tjugo spelare: Lasse Mäen­pää, Ruben Öhman, Henry Vikström, Per-Erik Isaksson, (nästan femton år i representationsupp­drag) , J yrki och J arkko J okinen, Rainer Salin, Lehtonen, Guy Henrichson, Bengt Gustafson, Eino Takkunen, Mårten Malmlund, Guy Vikström, Nils Drugg, Per-Erik Henriksson, Stig Henriks­son (!), Anders Lönnqvist och Tommy Lindholm. I Söderköpings IS och Eloctrolux IF från Sverige får man internationellt motstånd den 23 februari och 3 mars. Söderköping vinner 3- 2 men E lectro­lux förlorar 4- 6. n laget går fyra matcher och för­lorar samtliga. Många intressanta namn finns med i förteckningen över medverkande spelare b1.a. Ake Johansson, Ulf Packaien, Engle Casen och Kauko Lindroos.

1964- 1974 Bandyns reträtt i Pargas är ett faktum! Jubi­

leumsåret blir minst av allt ett klang- och jubelår för bandyns del. Inga juniorlag rekryteras och de två seniorlagen som deltar i seriespel skördar inga större lagrar. Visserligen besegrar man Ilves­Kissat (7 - 2) och Vaajakosken Pallo (9 - 2) i fin­landsserien, men · istället inhöstas en snöplig för­lust 2- 4 om DM mot Abo IFK. I februari företas en svarsvisit till Sverige för vänskapsmatcher mot Söderköpings IS och Electrolux's firmaiag. I Söderköping spelar man oavgjort - Bengt Gustafson och Lasse Mäenpää prisbelönas -men i Stockholm är Electrolux klart bättre (4 - 1) - Erik Johansson premieras. Per-Erik Isaksson är lagets tränare.

Dekadansen fortsätter och årsberättelsen för bandyns vidkommande 1965 är mycket kort: »Bandyn är som bekant på tillbakagång och bandylaget spelade enbart i distriktsserien, inalles tre matcher av vilka vi vann två och förlorade en. orsaken till det med åren avsvalnande intresset för bandy är till en stor del ishockeyn och vi måste konstatera faktum att ishockeyn, som vinner alltmera terräng, är den vinter-lagsport, som är på kommande även i Pargas och tar de bästa spelämnena. Tendensen är densamma i de flesta föreningar och i vår landsända har vi tyvärr inte längre tillräcklig återväxt inom bandyn,

[223]

varför spel värdigt motstånd snart inte heller står att uppbringa. I Sverige är fallet annat, men där offras enorma summor på bandyn och konstfrusna banor och organisationen samt intres­set är av annan klass».

Också följande år representeras föreningen bara av ett seniorlag. I kampen om DM med TPS, TPK och TuPa samlar man endast en poäng. 1967 håller man ännu tappert ett representationslag på benen och 1968, 1969 och 1970 likaså. Under dessa år utgörs motståndarna huvudsakligen av åboiagen TuPa, TPS TuPy, KaaRe och LTU. Och då det blir alltför långa pauser mellan mat­cherna tillgrips möjligheterna att spela tränings­matcher mot bl.a. föreningens representationslag i handboll. Av naturliga skäl är det under rådande omständigheter och oregelbundna spelförhållanden svårt att sammanhålla ett ordinarie lag, och under åren mellan 1967- 1970 medverkar bara en handfull spelare regelbundet i matcherna. Till gruppen »ordinarie spelare» kan hänföras Göran Lievendahl, Kaj Lievendahl, Bengt Gustafson, Lasse Mäenpää, Harry Ramstedt, Holger Lind­blom, Per Henriksson och Reijo Rautanen. Spelare som medverkar bara en eller ett par

[224]

säsonger är Bjarne Björklund, Per-Erik Isaks­son, Henry Vikström, Erik Johansson, Mårten Malmlund, Guy Vikström, Bertel Lehtonen, Börje Hilden, Harry . Henriksson, Kenneth Öhman Carl Mattsson, Göran Granqvist, Jan-Egon Aal~ tonen, Per-Erik Wikman, Arno Öhman, Ruben Öhman, Kaj Söderblom, Stig Karlsson, Tom Aberg, Guy Karlsson, J an Jakobsson, J orma Ake, Pekka Alho, Kaj Talonen, Pertti Pyy, Krister Järnström, Berndt Skärström, Kari Virta, Hans Blåberg, Curt Karlsson och Kauko Lindroos. Framgångarna i seriespelet under denna period är måttliga och man lyckas inte längre vinna ett enda distriktsmästerskap . 1971 händer så det som mången redan länge fruktat . Bandyspelet, som en gång gett Piffen ära och berömmelse, upphör. Arsberättelsen är kort och koncis: »Intresset för bandy har varit minimalt under det gångna året . Denna omständighet jämte dålig isvinter och utsliten bandyutrustning gjorde att sektionen avstod från seriespel». Man kan bara konstatera sorgligt faktum . Bandyklubborna försvinner och juniorerna plockar istället fram ishockeyutrust­ning. Bandyplanen förvandlas för icke överskådlig framtid till ishockeyrink.

Ishockey

Frågan om upptagandet av ishockey på föreningens verksamhetsprogram kommer att höra till de mest segslitna i föreningens historia. Officiellt t ar man ställning till frågan första gången den 23 oktober 1936, vilket bevisas av ett mötesprotokoll , där sekreteraren Carl Holmström skriver: »Bollsektio­nens förfrågan om upptagande t av ishockey på programmet ledde tillsvidare inte till positivt resultat, emedan spelets införande ansågs förenat med alltför dryga kostnader. Styrelsen har dock ingenting emot att ishockey spelas på föreningens skridskobana» . En påstöt har gjorts, men åt­gärderna uteblir . . .

Att frågan snart aktualiseras igen bekräftas av några rader i ett brev till landslagsspelaren i bandy och HIFK-ishockeyspelaren Hans Byman, daterat den 23 januari 1939. Knut Mannström skriver, efter att ha avböjt Bymans erbjudande att fungera som tränare i bandy och ishockey för Piffens spelare b1.a. följande: »Vi skola återkomma till saken i god tid före nästa säsong, då även frågan om ishockeyns upptagande på programmet blir aktuell». Måhända är det kriget som fördröjer frågans återupptagande, men detta sker inte förrän den 28 februari 1941, då mötessekreteraren Allan Ljungqvist i § 15 noterar: »Frågan om ishockey­spelets upptagande på föreningen program refe­rerades av Allan Ljungqvist» . Referatet, som bifogas mötesprotokollet har följande ordalydelse: »Då det bland föreningens medlemmar uttryckts önskemål om att ishockey skulle upptagas i föreningens verksamhetsprogram vill jag här på bollsektionens vägnar lämna några uppgifter och framföra vissa synpunkter som borde beaktas före beslut härom fattas . Såvida jag kan förstå måste denna fråga ställas beroende av tre om­ständigheter, nämligen spelarmaterialreserven, det praktiska genomförandet och våra ekonomiska möjligheter i detta nu. 1) Spelarmaterialet. Som bekant opererar vår förening redan nu med rätt så många idrottsgrenar, för att inte säga med alltför många. Det har framgått ganska tydligt att alla grenar inte har kunnat ägnas tillräcklig omsorg främst beroende på att vi åtminstone t .v. inte förfogat över tillräckliga ledarkrafter. Emellertid äro idrottsintressena på denna ort,

såsom även på andra, mycket olika. En tycker om fotboll, en annan om friidrott, medan en tredje kanske föredrar boxning eller brottning. I och för sig är ju detta sakförhållande enbart bra, emedan idrottslivet härigenom gestaltar sig mångsidigt och livligt, då alla sportslag ha sina givna anhängare. För vårt vidkommande finns där emellertid ett men. Räcker våra krafter, räcker vårt människo­material till för en så mångskiftande idrottsverk­samhet? Har det inte redan nu fört därhän att samma idrottsman utövar ett otal olika idrotter och har inte detta haft till följd att han, åtmin­stone i de flesta fall , inte förmår koncentrera sig ordentligt på en enda av dessa grenar. Han tröttar ut sig såväl andligt som kroppsligt och ledsnar snart på hela idrotten. Dessutom leder ett dylikt mångfrestande mycket lätt till kiv och bråk sektionerna emellan, som vi alla veta av erfarenhet.

Vi ha för tillfället ett förhållandevis gott bandy­lag, men efter ett par år tror jag att dess spelstyrka är betydligt större. Vi ha som bäst att par av våra I lagspelare i militären och dessa gossar ha vi inte haft någon nytta av under denna säsong. Trots det ha vi klarat oss med all heder i vinter. Som vår bästa prestation kvarstår matchen i Raumo mot Pallo-lirot, som resulterade i oavgjort med 1- 1. Raumo i sin tur har besegrat såväl Kiffen som TPS, mot vilken sistnämnda vi lidit tv~nne knappa nederlag. De övriga Abo-lagen ha vi ju som bekant slagit med överlägsna mål siffror. V ärt största hopp ställa vi mellertid på våra hu~tiga juniorer. De ha varit oss ett verkligt glädjeämne. 1939 och 1941 ha de vunnit DM (1940 spelades ingen bandy på grund av kriget) och bland dem finns några lovande ynglingar som snart nog bliva mogna för större uppgifter. Ha vi anledning att i detta nu, då bandyn såväl i hela landet som för vår förenings vidkommande går en ljus framtid till mötes, äventyra dess gynn­samma utveckling genom att taga ishockeyn på programmet? Samma spelare kan i allmänhet inte med framgång utöva både bandy och ishockey utan att någondera av dem blir lidande på den andra. Undantag sådana som »Hana». Byman och Granström t .ex. bekräfta bara regeln. Hos oss skulle det leda till att vi inom kort skulle ha varken

15 [225]

bandy- el. ishockeylag som skulle duga till några representationsuppgifter. 2) Det praktiska genom­förandet. Så länge vi inte förfoga över den nya sportplanen som skrinnbana, kunna vi näppeligen bereda plats för ishockey i samhället. Jag har kon­fererat om ishockey med Idrottsparkens i Abo intendent, lektor Aug. Blomberg och han hyste den uppfattningen att ishockeybanan bör absolut hållas avskild från den övriga delen av skridsko­banan, alltså i stil med t.ex. Abo. Kvällsbelys­ningen bör vara tillräckligt stark (i Abo 9600 watt). Hos oss skulle det säkert möta rätt stora svårigheter att, isynnerhet under nurådande för­hållanden, få denna detalj löst i positiv riktning. Enligt vad jag har mig bekant fordrades det verklig »sisu» och energi före den nuvarande be­lysningsledningen över sportplanen kunde åstad­kommas. 3) V åra ekonomiska möjligheter. Så ha vi slutligen kostnadsfrågan. Som jag redan nämnt bör ishockeybanan hållas skilt och skötas om­sorgsfullt. Den bör omgärdas och förses med en kantlist närmast isen. Enbart denna list drar en kostnad om 1.000:-. Målburarna el. de s.k. kassarna bliva på 200: - per styck. Så ha vi belysningen. Vi kan taga Abo som exempel. Där ha de 4 linjer a 300 watt = 9.600 watt. Denna belysningsanordning kostade under fullt normala förhållanden ca 13.000:-. Nu skulle den säkert bliva åtminstone dubbelt dyrare. En!. lektor Blomberg kostade Abo-banan, som mäter 30 X

60 m, omkring 18.000:-. Abo IFK, Einar Grannas. Inkomsterna och

utgifterna för ishockeyn gå inte ihop på långt när. Sålunda räkna de även i år med en förlust av ca 6000- 8.000: -. Aret 1939 då IFK hade gästspel av KB från Sverge noterade föreningen 12.000: - förlust. För övrigt var Grannas av den mening att vi inte hade någon anledning att börja med ishockey då vi ju har ett gott bandylag. Det går inte att bedriva båda dessa spel med samma manskap.

TPS, Heinemann. För 3- 4 år redan, då TPS bärjade med ishockey kostade uppsättningen ca 10.000: - ett par ishockeyskridskor torde nu kosta 700- 800: - paret. Den har varje år bringat föreningen en ordentlig förlust. Arets förlust torde bliva bortåt 15.000: - . Ansåg det inte vara skäl för Piffen att i detta nu starta med ishockey, då detta säkerligen skulle ske på bandyns bekost­nad. Av samma åsikt var även lektor Blomberg som för sin del sade sig föredraga bandyn.

På grund av ovan framlagda synpunkter anser bollsektionens styrelse sig icke kunna förorda ishockeyspelets upptagande i föreningens verk­samhetsprogram.

[226]

Och mötet anammar de synpunkter, som här talar emot Piffen-ishockey och § 15 fortsätter: » .. . varefter enhälligt beslöts att ishockeyn icke tillsvidare skulle upptas på programmet».

Aren går och bandyspelet förmår rätt effektivt undertrycka alla vidare planer på ishockey. Men lusten att pröva på en »tuffare» vinterlagsport lever kvar hos en grupp föreningsmedlemmar och vid årsmötet den 20 februari 1948 förmår man på nytt mötet att ta ställning till förslaget att uppta ishockeyn på föreningens verksamhetsprogram. Mötessekreteraren Börje Engblom får emellertid protokollföra ett negativt belut också denna gång. Frågan om bildandet aven ishockeysektion bord­läggs, då mötet anser att upptagandet av denna vintersportgren i alltför hög grad skulle konkurrera med bandyn, »som upparbetats till en rätt hög nivå». Så går igen många år utan att något an­märkningsvärt kommer till stånd. Först år 1963 börjar det röra på sig på allvar. Och den 29 december 1963 skriver Au:s »Q» under rubriken »Pargas IF skall ta upp ishockey på programmet» b1.a. följande: »Pargas IF som redan länge dryftat en eventuell övergång till ishockey, har nu tagit steget ut och beslutat att ta upp sporten på sitt verksamhetsprogram. Till att börja med i blyg­sam skala, det är främst omhändertagandet av de ishockeyintresserade junionerna man går in för. De behöver ledare som tar hand om dem och ger en mening åt den planlösa ishockey de hittills på egen hand har utövat. En sådan ledare har redan utsetts inom föreningen och det är Ulf PackaIen, f.d. mångårig ishockeyspelare. Han sätter igång genast, d.v.s. om måndag, med samling klockan 17.30 på skridskoplanen. Önskvärt är att alla av sporten intresserade då sluter upp, således inte enbart juniorer.

Piffen fortsätter som förut med bandyn, som dock ser ut att få svårt att överleva. Till distrikts­serien har man anmält två lag, representations­laget och reservlaget. Ytterligare tre juniorlag kan ställas upp men att anmäla dem till en serie där inga andra lag är med, är föga uppmuntrande. Intresset måste svalna och har redan gjort det till den grad att föreningens bandyåterväxt mycket snart är i det närmaste obefintlig. , Och därmed är Piffens bandysaga all - beklagligt nog».

Men av någon anledning stannar planerna vid denna notis och verksamheten kommer inte igång. Inget officiellt beslut på föreningsnivå fattas ännu detta år. Den 30 januari 1964 besluter central­styrelsen dock att »föreslå för årsmötet att is­hockey skall upptagas på föreningens verksam­hetsprogram. Tillsvidare endast för juniorerna och utan att bilda en särskild sektion». Arsmötet

ger styrelsen fullmakt att »sondera möjligheterna att få igång ishockeyn». Strax efter 50-årsjubileet får T or Tefke i uppdrag att kontakta Abo IFK för att härifrån få en tränare för juniorerna. Och det är ganska lätt att förstå varför ishockeyn just nu aktualiseras så starkt - VM i ishockey arran­geras i Tammerfors instundande vinter och också piffen besluter att ordna en gemensam bussresa för sina medlemmar till skådeplatsen. Men det visar sig vara svårt att engagera en tränare och verksamheten kommer inte igång såsom man planerat. Sin egen sektion får puck-spelet trots allt vid valmötet den 19 november 1964, men någon styrelse utses inte. Den 22 januari 1965 inleder centralstyrelsen sitt möte med en grundlig diskussion kring ishockeyverksamheten. Som sak­kunnig har distriktets representant H. Storm­bom inkallats och denne meddelar b1.a. att han skall anskaffa finskspråkiga regelböcker till före­ningen samt ritningar för plan och rink. Han lovar också donera ishockeyklubbor för ett lag och uppmanar Piffen att ansluta sig till ishockeyför­bundet . Styrelsen besluter att omgående försöka besätta den lediga vakansen som ledare för is­hockeysektionen, att rinken skall placeras på den nuvarande bandyplanen, då där finns belysning och vaktmästare samt att vid lämplig tidpunkt sammankalla till ett ishockeymöte i klubblokalen. E n dryg månad senare får sektionen i Börje Eng­blom sin första ordförande. Men varken rink eller egentligt spel hinner komma till stånd före vårsolen förtar tankar och planer som rör vinter­sport ...

1966 Trettondagen blir så dagen med stort D för

köpingens ishockeyentusiaster. Arbetena på rinken har framskridit snabbt och nu sker den efter­längtade öppningen. Ett fyrtiotal pojkar i åldern 10- 18 år trotsar en bitande kyla för att få vara med då föreningens ordförande Jii.rgen Schmidt, köpingens idrottsnämnds representant Georg For­sel1, Pargas Kalk-idrottsbasen Stig Henriksson och sektionsordföranden Börje Engblom gemen­samt slår upp portarna till köpingens första regle­mentsenliga ishockeyrink. Och snart hörs de dova dunsarna vida omkring, då pojkarnas många puckar möter träplanket som i sirliga bågar löper runt den inbjudande, blanka isen.

Arsberättelsen blir dock kort och skvallrar om något aV: en besvikelse över säsongen: »Föreningens ishockeymedlemmar kunde under det gångna året spela i en reglementsenlig rink i Pargas. Denna hade iordningställts av Pargas köping invid idrotts­planen. Spelmöjligheterna tillvaratogs främst av juniorer i olika åldrar och under de första kväl­larna deltog ca 50- 60 spelare. På grund av ledar­brist och att det visade sig vara omöjligt att kunna anstäl1a en ishockey tränare slocknade intresset mot slutet av vinterperioden. Man må därför hoppas, att ledar- och tränarfrågan kunde lösas för kom­mande vinter, på det att intresse och kunnande måtte vidareutvecklas».

1967 Inget seriespel fås ännu igång, även om ledare

nu erhållits för de olika åldersgrupperna. Tränings-

Ishockeyrinken - den första i Pargas - öppnas den 6 jan. 1966. T.v. Stig Henriksson och Göran Henrichson.

[227]

verksamheten blir rätt anspråkslös på grund av en starkt växlande kyla under vintern. De om­kring 25 pojkar som engagerar sig i spelet, tränar också på småplanerna i Skräbböle och Brunnsdäld. Börje Engblom är fortfarande enda medlem av sektionsstyrelsen.

1968 För första gången möter Piffens unga spelare

denna vinter spelare från annan klubb. I en vänskapsmatch mot VG-62 från Nådendal förlorar man med 1- 11 . I Piffens lag medverkar Harry Lindroos, Bengt Johansson, Ben Isaksson, Ove Kronberg, Stefan Lindholm, Kurt Johansson, Tom Gustavsson, Krister Isaksson, Tom Öhman, Björn Backman, J ohn Söderholm, Henrik Sunde1!, Hen­rik Laaksonen och Peter Karlsson. Börje Engblom sköter ensam sektionen och i sin årsberättelse konstaterar han: »Det har sedan ishockeyns start i Pargas visat sig, att här finns intresse för spelet. Problemet är det, att få tag i ledare som är villiga att jobba. Sektionen mottager ledarkrafter med öppna armar>}.

1969 Verksamheten följ er tidigare riktlinjer. Man

inleder träningen i början av januari och tränar två gånger i veckan.

Spelarna är indelade i två åldersgrupper, C- och D-juniorer och ett 20-tal pojkar är med varje gång. D-juniorerna möter Kiekko-67 och förlorar 3 - 20 och C-juniorerna RaPS med en matchför­lust 1- 13. De stora nederlagen bör dock ses mot bakgrunden av att samtliga pojkar som deltar i träningarna också medverkar i matcherna. Spel­uppläggningen och tekniken är det än så länge litet si och så med. Huvudsaken är att man hänger med. Piffens framgångar inom ishockeyn skall komma i sinom tid ...

1970 »Tidernas första ishockeyseriematch spelades

på säsongen i Pargas. Det var Piffens C- och D­juniorer som nu för första gången spelade en serie­match hemma. D-juniorerna mötte KaaPo och klarade oavgjort 3 - 3 medan det gick litet sämre för C-pojkarna som förlorade med 3 - 7 mot TuWe. Intresset för ishockey är för tillfället synnerligen livligt i Pargas. Omkring 40 D-pojkar tränar t .ex. regelbundet två gånger i veckan. För att hålla intresset levande för alla får alla som tränar också vara med och spela i en riktig match. J ust på grund av att det inte är det allra bästa laget som allt id spelar blir kanske resultaten än så länge inte så lysande. Huvudsaken är än så

[228]

länge att få fram så många pojkar som möjligt för att därifrån så småningom få fram goda spelare i de äldre klasserna». Detta skriver sign »Vek!> (Viking Karlsson) i en notis i Au den 13 januari och den ger belägg för att puck-spelet verkligen är på frammarsch i köpingen. Nu tränar ÖVer hundra pojkar två gånger i veckan. C-juniorerna kämpar sig till en fjärde plats i distriktsserien bland sju lag och D-juniorerna till en femte plats bland sex lag. Man spelar också internationella matcher. Trångsunds IF från Sverige besöker Pargas med två lag och besegrar Piffen med 7-4 (äldre D-juniorer) och 11 - 2 (yngre D-juniorer). Framträdande målskyttar i Piffens lag är Klas Nyberg, Tom-Henrik Gustafson och Bob Essen. Besöket i Helsingfors i ett överfullt ishockey­stadion i samband med M-seriens finalmatch HIFK-Ilves blir en uppskattad säsongavslutning. Sektionen sköts i år av Ulf PackaU~n, som till­sammans med Pekka Albo ansvarar för lagens träning.

1971 Redan i oktober förra året har man samlats till

planering och uppläggning av den förestående säsongens träning. Genom annons både på svenska och finska kallar man samman grabbarna och fattar beslut. Träningen inleds omedelbart, men kan inte bli så effektiv som man önskat, då ledare inte kan bindas vid alla regelbundna träningspass. Det hjälper inte heller så mycket att man i år har en representativ styrelse, bestående av Harry Antson (ordförande), Marita Packalen, Tom Van­ne, Stig Karlsson och Ulf Packalen eller att sek­tionen ivrigt samlar papper för att täcka kost­naderna för matchresor och dyrbar utrustning. Antalet lagkombinationer utökas med två och man arbetar nu med B-, C-, D- och E-juniorer. Programmet för vintern kan på grund av dåligt vinterväder inte helt följas - en del matcher uppskjuts, andra inhiberas. Men serierna kan slutföras och C-juniorerna reder sig bäst med en tredje plats i sluttabellen. Målvakten Hans Ginström visar upp goda anlag liksom också B­och D-juniorernas burväktare Harry Lindroas och Mårten Kronström i de flesta seriematcherna. Bland spelarna utmärker sig särskilt Krister Gruner, Kenneth Öhblom, Heikki Unkuri, Bob Essen, Kari Kuttila, Henrik Karlstedt, Jim Willberg (även målvakt), Seppo Kuttila och Kim Karlsson.

1972 Styrelsen decimeras till tre personer, Harry

Antson (ordförande), Jan-Göran Lindberg och

Tom Vanne och pappersinsamlingen utgör också i fortsättningen sektionens inkomstkälla, även om man just nu på grund av »konjunkturlägeb> har svårigheter med att bli av med lagren. Svårig­heter stöter man också på ifråga om effektiv träning och seriespel. Säsongen blir en besvikelse på grund av nyckfull väderlek med svag och till­fällig isbildning. Besvikelse genomsyrar över­tydligt i årsberättelsen b1.a. genom följande: »Sektionen deltog med tre lag, B-, C- och D­juniorlag, i årets distriktsserier. Serieprogrammet genomfördes med växlande framgång. Man noterar, att förlusterna kom i början av säsongen medan man i seriernas slutskede kunde registrera några värdefulla och uppmuntrande segrar. Nämnas må även, att D-juniorlaget medverkade i FM-kvali­ficeringen med bl.a. resor och spel till hallorterna Björneborg och Raumo. Det blev tyvärr förlust i samtliga matcher förutom mot TuTo II, men färdighet och matchvana införskaffades för kom­mande duster. Glädjande nog inverkade dock inte förlusterna och motgångarna menligt på pojkarnas intresse för ishockey, men man kunde dock skönja besvikelse över att så få personer i Pargas vill arbeta för ishockeysporten. Ledar­bristen är de facto svår, och arbetsinsatser för

[229]

mängd. Sektionsledningen har försökt på olika sätt förstora ledarkåren, men tillsvidare med relativt ringa framgång» . Arbetet vill inte komma igång - Piffen saknar nu i praktiken representationslag både i bandy och ishockey.

1973 Trots f j olårets besvikelser kör man friskt vidare

i sektionsarbetet så snart isen ligger i rinken. C­och D-juniorerna faller ur distriktscupen i matcher mot Paimion Haka - två knappa nederlag, 7- 8 resp. 5- 6. Det nyckfulla vintervädret fortsätter att spela sina spratt och en match mot Littoisten Loiskes B-juniorer i februari blir rena parodin på ishockey. Ytterligare anordnas en ishockeyskola med Ulf Packalen och ishockeyförbundets represen­tant Esa Siren som lärare. Utöver »juniorklassem) har man en skolklass också för pappor, som man vill skola till tränare och ledare - ett försök att utöka ledarstaben. Kursen lyckas rätt väl och förhoppningarna på framtiden blir ig~n större . ..

Harry Antson leder sektionen med Tom Vanne, Ulf PackaIen, Stig Karlsson, Lasse Honkanen, Arvo Niemi, Heikki Unkuri och Hilding Mattsson i styrelsen.

Handboll

Då idrotten på 1930-talet får ökat fotfäste bland alla lager av vårt folk uppstår osökt tanken på att även damerna kunde ha både nytta och nöje av denna folkrörelse. Många föreningar har öppnat sina led för damerna redan långt tidigare, PIF vid föreningsstarten 1914. Men med motiveringen att flirt florerar till men för idrottsarbetet åsidosätts de fullständigt inom alla övriga idrottsgrenar förutom simningen, där åtminstone småflickor delar i simskolor och uppvisningar och t.o.m. kvinnliga simlärare anlitas. P å sitt årsmöte den 21 februari 1933 fattar föreningen beslut om att även »damer äga rätt att inträda i föreningen». Härmed kan medlemmarna i den sedan 1929 verkande Pargas Svenska Kvinnliga Gymnastik­förening d., grundad på initiativ av bergsråd­innan Edit SarEn, ansluta sig till PIF. Men den definitiva samgången, så att den kvinnliga gym­nastikföreningen upphör att existera sker först två år senare, sedan PIF beslutat om inrättande av en damsektion. Detta sker den 25 januari 1935 på föreningens årsmöte, då en stor grupp intresserade damer infinner sig för att med sina manliga kolle­gor diskutera frågan. Man är ense om att PIF behöver en damsektion, icke blott som organ för penninginsamlingar och som nöjessektion, utan även som i idrottsligt avseende kan hävda sig bland landets klubbar. En U . styrelse utses vid samma möte med fröknarna Margareta "Viss, Elsa Törnroos och Valborg Sjölund som medlemmar och ett möte för organisering av sektionen ytlyses till den 3 februari 1935.

Detta är upptakten till damidrotten på orten man inskränker sig det första verksamhetsåret till gymnastik, bandy, boboll och i någon mån löpning. Efter hand utökas verksamheten att omfatta också andra idrottsgrenar och i sektionens årsberättelse för år 1936 kan man läsa om hand­bollens introducerande i en kort rad: »Handboll har instruerats av frk. Olsoni och även boboll har spelats». Men damhandbollen blir inte på länge någon tävlingsgren. Det är främst inom ramen för gymnastikövningarna man avreagerar över­loppsenergi i handbollsmatcher. Någon handboll bland Piffens herrar är det ännu inte alls tal om, även om man i samskolan småningom börjar

ägna denna bollsport ett visst intresse under gymnastiklektionerna. I föreningens arkiv finns ett rätt märkligt protokoll bevarat från den 13 augusti 1940, då friidrottssektionen håller ett möte på tjänstemannaklubben med Risto Karlsson, Seborg Helander, Gunnar Karlsson, Toivo Halla, Nils Wennerström, Rafael Johansson och Nils Söderström som närvarande medlemmar. I § 2 i detta protokoll skriver mötessekreteraren Nils Söderström följande »Mötet beslöt dessutom före­slå, att underhandlingar skulle föras med J.R.9. om arrangerandet aven handbollsmatch .. .»

Huruvida denna handbollsmatch (a:l7' allt att döma är det frågan om herrhandboll) kommer till stånd förtäljer föreningens annaler inte. Man kan dock konstatera, att ett visst intresse för handbollen också finns bland föreningens manliga medlem­mar, men detta intresse kommer inte under rådande krigsförhållanden att kunna ta sig uttryck i aktivt spel och matcher. Vid styrelsemöte den 12 juni 1942 besluts: »Frågan om handbollsspelets upptagande på föreningens verksamhetsprogram i anledning av Finlands Handbollsförbunds skri­velse av 30.5.41 hänsköts till bollsektionen för av­givande av utlåtande>. 1944 erhåller föreningen Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelses PM rörande handboll »Sammanfattning av instruk­tionskursen i innehandbol1» också detta ett bevis för att handbollsspelet är på tapeten inom före­ningen.

Krigen lamslår också damsektionens arbete och handbollsspelet får vila medan man ägnar sig åt lottarörelsens krävande uppgifter. Först år 1945, när det äntligen blir fred i landet, åter­upptas arbetet och man spelar på nytt handboll, främst i samband med träningar och övningar i allmän idrott på idrottsplanen.

I juni 1946 erhåller boxningssektionen ett brev av Gymnastik- och Idrottsföreningen Aki1les i vilket Borgå-föreningens boxningssektionsordfö­mnde Tor Johansson hör sig för om Piffens intresse för en klubbkamp i boxning. I samma brev skriver han: »Samtidigt önskar vi göra en förfrågan hu­ruvida Ni eventuellt också samtidigt kunde sända ett damhandbollslag till Borgå för att här spela en match mot Akilles damhandbollslag». Utbytet

[230]

önskar man redan i juli samma år. Genom före­ningssekreteraren besvara PIF brevet för hand­bollens vidkommande med följande: »För tillfället kunna våra damer icke ställa upp något handbolls­lag, men träningen bedrives intensivt aven för ändamålet anskaffad tränare, varför vi hoppas att vi inom en snar framtid skall kunna acceptera Er inbjudan till match. Möjligen kunde vi tänka oss att kombinera handbollsmatchen med box­ningsturnen i hösb>. Av turnen blir det emellertid ingenting, och under fortsättningen av året utövas handboll i rätt liten utsträckning.

1947 blir en milstolpe i damsektionens och handbollens historia. Verksamheten är livligare än någonsin tidigare och man går in för regel­bunden träning i handboll. Den blivande gym­nastikläraren Stig Henrikssoll åtar sig ansvaret för träningen och med Ake Liljedahl som hjälp lyckas man träna upp ett representationslag. I slutet av juli tillskrivs Ekenäs IF med en förfrågan om mat chutbyte och man inbjuder på stående fot till match i Pargas. Stig Henriksson skriver i brevet till Ekenäs: )>Våra flickor äro nybörjare, så att motståndet kommer att vara svagt, men de önska få lärdom av starkare» . Matchen kommer till stånd och spelas den 9 augusti och blir en vacker uppvisning av ett rutinerat ekenäslag. Klart bäst på plan är Ekenäs' Vera Thoren medan Piffens Dagny Johansson gör bäst ifrån sig i hemmalaget . Ekenäs vinner med 14- 0. I en andra klubbmatch mot Hangö Bollklubb får man också finna sig i utklassning och ta lärdomar av de överlägsna motståndarna. Men ledarna med Pargas-handbollens »allb>, Marita Karlsson, i spetsen har beslutat att komma igen och fortsätter målmedvetet träningen. Och som garanti för att man menar allvar anhåller man om medlemskap i Finlands Handbollsförbund och rekvirerar hand­bollar via bollförbundet.

1948 Stickan Henriksson fungerar fortfarande som

tränare och Piffen kan i augusti ta steget ut och göra ett första offentligt framträdande i hand­boll på bortaplan. Detta sker i samband med en turnering i Abo och som motståndare får man Stockholmslaget Radiola och Turun Toverit. Matchvanan saknas emellertid ännu hos Piffen­flickorna och Radiola vinner med 4 - 0 och Turun Toverit med 3- 0. Två dagar senare besöker de två lagen Pargas och Piffen ges tillfälle till »re­vanschmatchen> på hemmaplan. Radiola är dock ett för starkt lag och vinner på nytt men med något sämre siffror, 3 - 1. En bejublad matchvinst blir det däremot i matchen mot TuTo och siff-

rorna 1- 0 till Piffens favör är ett rättvist domslut efter flickornas hurtiga spel. Handbollssporten har fått sin behövliga inj ektionsspruta!

1949-1956 Träningen fortgår. Mest tränar man på idrotts­

planen och det är Stig Henriksson som sköter instruktionerna. Man spelar en vänskapsmatch mot Ekenäs IF och planerar att ta upp kontak­terna med föreningar i Abo. Men det visar sig att samtliga Abo-föreningar upphört med hand­bollsspelet , varför något utbyte med grannstaden inte kan förekomma. Inte heller någon annan förening på rimligt avstånd lyckas man knyta kontakt med.

Också följande år inskränks handbollsverksam­heten till träning och interna matcher, så det ringa intresset för denna bollsport i övriga åbo­ländska föreningar omöjliggör matchutbyte. 1951 års verksamhetsberättelse är kort för handbollens vidkommande: »1 handbollen har damerna inte visat samma intresse som if j 01. Och detta beror på »ledningen» . Handbollsflickorna är i skriande behov aven kompetent ledare, helst en dam. Säsongens första träning var den 28 maj och fortsatte hela sommarem). 1952 ligger verksamhe­ten helt nere och det är bara i samskolan Stig Henriksson lär pojkarna handbollsspelets grunder under gymnastiktimmarna i Manegen. Föreningen hinner fira sitt 40-årsjubileum, damsektionen hinner byta ledare ett par gånger och t.o.m . upp­leva en definitiv downperiod (1955 då sektionen helt saknar ledare) innan Pargas svenska sam­skola flyttar in i sina nya lokaliteter och öppnar en rymlig, modern idrottshall och tanken på handbollens återupptagande vaknar till liv. Dam­sektionen är också denna gång den »instans» som i juli 1956 besluter att föreningen skall spela handboll. Och man lyckas engagera Göran Olsson som tränare, tränar under sommaren på nya idrottsplanen och under hösten i samskolans idrottshall. Deltagandet blir glädjande stort och i medeltal besöks träningstillfällena av 15- 20 flickor. Vid denn?- tidpunkt leds damsektionen av Erna Ekman, som i sin styrelse har Barbro Moberg, Ruth Sjöblom, Tua Engroos och Birgitta Björk­lund.

1957 Handbollsintresset har vaknat på nytt också i

Abo och Piffen kan räkna med ett livligt utbyte, då man inleder innehandbollssäsongen strax efter nyår. Man tränar regelbundet under Göran 01sons inspirerande ledning och snart kan föreningen ställa upp ett väl sammansvetsat och icke heller

[231]

i tekniskt avseende så oävet klubblag. ,I början av säsongen spelar man några vänskapsmatcher mot Abo BOIS, av vilka två slutar oavgjort 6 - 6 och två i seger för Abo-laget. För att så fort som möjligt skaffa sig matchrutin och erfaienhet av starkare motståndare anmäls handboll:slaget till finska B-mästerskapen. Helsingfors IFK vinner före Abo BOIS och PIF. BOIS besegrar Piffen med 5- 1, HIFK klarar knappt av BOIS med 6 - 5 och Piffen kommer med en stor överraskning, genom att spela oavgjort mot IFK 8- 8. Allt är bäddat för goda framgångar, kanske redan inom de närmaste åren .. .

1958 Träningen fortsätter med allt större intensitet

och större deltagarantal. Ca 20 flickor tränar nu en gång i veckan hela året, med undantag för sommarmånaderna. Göran Olsson fungerar fort­farande som tränare, och med sitt inspirerande sätt och lekfulla träningsmetoder lyckas han effektivt rycka sina flickor med sig i allt mer krävande träningspass. Och tränings ivern ger snabbt resultat . I en vänskapsmatch mot BOIS i januari tar Piffen sin hittills mest meriterande seger (2 - 1) men i en returmatch i Tennishallen i Abo en vecka senare förlorar man till samma lag med 1- 3. Piffen gör måhända sensation, då flickorna lyckas besegra segertippade BOIS med 4- 3 i kvalificeringsmatchen för B-finalen om finska mästerskapet, men hurraropen bedarrar, då man i finalen den 27 april i Brunakärr i huvud­staden utspelas av HIFK och förlorar med 3 - 12. I maj inbjuder Piffen till en blixtserie på hemma­plan i Pargas mot BOIS och HIFK. Huvudstads­föreningen deltar med två lag och A-laget vinner turneringen före Piffen. Matchresultat: HIFK II - PIF 5- 9, HIFK I - PIF 7 - 4, HIFK II -BOIS 8 - 10, HIFK I - BOIS 12- 2, HIFK I -HIFK II 15-6 och BOIS - PIF 0- 7.

Också i Esbo är handbollen på uppåtgående och damlaget besöker i oktober Pargas. Piffen är emellertid inte längre nybörjare och visar redan upp ett verkligt kunnande. Esbo IF faller med 9- 6.

Måhända är det damernas snabba framgångar som inspirerar också manliga medlemmar till att börja spela handboll. Detta sker i oktober och redan de första träningstillfällena samlar över tjugo intresserade pojkar. Det stora intresset för träningarna gör, att man besluter sig för att anmäla ett representationslag direkt till finlands­serien. Och trots olyckskorparnas uttalanden om nedsabling i varje match lyckas Piffen i debuten över förväntan. Om ytterligare en matchseger

hade vunnits kunde PIF ha åkt upp som andra lag tillsammans med AboBOIS i kvalificeringen till mästerskapsserien! Att träningarna också besöks av medlemmar som inte sysslar med andra idrottsgrenar är glädjande och ger handbollen möjlighet att rekrytera sina »mannan> ur kretsar som inte är engagerade t.ex. i bandylagen. Just detta faktum ger ledarna anledning att tro, att Piffens insats i höstens seriedebut, kommer att efterföljas av ytterligare framgångar. I föreningens årsberättelse noterar man optimistiskt: »Den dag PIF inte behöver ty sig enbart till hårda långskott, utan kan kombinera dessa med upplirkande av motståndarens försvarsmur med åtföljande skott från linjen, är laget klart för högsta serien».

Men redan i början av serien drabbas PIF av en kännbar åderlåtning, då lagkaptenen Guy Wikström flyttar till Stockholm för att inleda studier. Efter honom får mångfrestaren K arl­Erik (»Kecki») J ohansson förtroendet att leda handbollslaget. Med sitt orädda och optimistiska spelsätt lyckas han fint och blir en sporre för sina lagkamrater. I höstomgången hinner man avverka tre matcher inom ramen för träningen och två finlandsseriematcher. Träningsmatchen mot Abo IFK slutar i förlust 8 - 38 (3- 18) och mot TPK från Abo med 25- 16 (6 - 7) som vinst ­siffror i den första och med 25 - 10 (11 - 6) i den andra. TPK tar revansch i den första seriematchen den 20 december och besegrar Piffen med 11 - 10 (3 - 3) och TTU vinner knappt över Piffens lag med 22- 21 (11 - 9) . I representationslaget med­verkar Kaj Bergman, Börje Borg, Reidar Grön­roos, Karl-Erik Johansson, Tancred Johansson, Georg Stenbacka, Leif Strandholm, Sune Strand­holm, Max Söderlund, Stig Tallberg, Paavo Tschernij, Guy Wikström, Rainer Öhman och Per Österman.

1959 Handbollsspelet har redan hunnit bli ett begrepp

inom föreningelL och vid årsmötet den 26 februari är man redo att bilda en särskild sektion för denna form av bollsport. Ordförande i den nya sektionens styrelse blir tränaren, f.d. AlFK-spelaren Göran Olsson. Ina Hellström, Yrjö Järvenpää, Karl­Erik Johansson, Kristina Ljungqvist, Solveig J oelsson, Leif Strandholm och Paavo Tschernij bildar styrelse.

Man ställer upp ett dam- och ett herrlag. Da­merna deltar i mästerskapsserien och herrarna i Finlandsseriens västra zon och i västra distriktets distriktsserie. Dessutom spelar båda lagen åtskil­liga vänskaps- och träningsmatcher - allt med växlande framgång.

[232]

I damserien deltar sju lag och Piffen slutar efter en hård våromgång på femte plats i poäng­t abellen slagen av HIFK, KaPo (Karhun Pojat, Helsingfors), Hangö IK, och Esbo IF, och före Sparta (Helsingfors) och HJK (Helsingfors). Vår­omgångens matchresultat: PIF- HIFK 1- 9, HJK 12- 5, Esbo IF 5- 5, KaPo 3 - 12 Hangö IK 5- 7 och Sparta 7- 7. Ina Hellström är Piffens stötte­pelare och största målskytt. I de sex vårmatcherna noteras hon för aderton mål. Solveig Joelsson fungerar som ordinarie målvakt. Förutom Ina Hellström och Solveig Joelsson medverkar Lisa Stormbom, Kristina Ljungqvist, Ulla Lundström, Irma Virtanen, Tuulikki Ahti, Harriet Henriksson Maj-Britt Johansson, Anna-Stina Lundström och Marja-Leena Aitero.

Vänskapsmatchen mot Fiskars IF vinner Piffen klart med 13- 7 liksom mot Esbo IF med 9 - 3 -låt vara att de två gästande lagen inte ställer upp med fulltaliga lag.

Herrhandbollen får otroligt snabbt vind i seglen och man kan inte få rum i representationslaget för alla som är med på träningarna, utan man får lov att tillgripa uttagningar och nomineringar. Och dessa åtgärder inverkar givetvis stimulerande på träningsaktiviteten.

I finlandsseriens våromgång lyckas man samla blott sex poäng och får finna sig i nästsista platsen i serietabellen före TPK (Turun Pallo Kerho) och slagen av Bois, Pallo-Sepot (Abo) och ITU (Turun Työväen Uimarit). Det är i matcherna mot TPK (20- 15), Pallo-Sepot (13 - 8) och TTU (18 - 15) man lyckas samla poängen. Georg Stenbacka är ordinarie målvakt och Kecki Johansson och Björn (»Böni») Mattsson blir vårens främsta mål­skyttar med 34 resp. 28 bollar i nät. I distrikts­serien under hösten debuterar Börje Hilden (» Hilda») som målvaktens ersättare medan Kecki J ohansson fortfarande toppar målstatistiken. Pif­fen förlorar samtliga matcher mot AIFK, TPK, TuTo (Turun Toverit) och Bois.

Två finlandsseriematcher hinner avverkas för spelåret 1959- 1960 under senare delen av de­cember men mötena med Bois och TPS (Turun P alloseura) resulterar i klara förluster. Tancred J ohansson blir Kecki Johansson äran stridig som »målspottare» och tar ledningen i statistiken. Unga Bror Blomqvist (»Brolle») framstår som en mycket vig och snabbtänkt spelare och efter att ha prövat honom i en vänskapsmatch som målvakt, blir han enhälligt utsedd till ordinarie burväktarens ersättare. Representationslaget i finlandsserien består av följande spelare: Tancred Johansson, Ingmar Karlsson, Georg Stenbacka (ordinarie målvakt), Kurt Karlsson, Karl-Erik Johansson,

Kari Andersson, Reidar Grönroos, Per Österman, Max Söderlund, Leif Strandholm, Bror Blom­qvist, Börje Borg och Börje Hilden.

Under spelåret får Pargas synnerligen värderade gäster, då I divisionlaget i Väst-Tyskland Ein­tracht kommer på besök och ställer upp i en vän­skapsmatch i samskolans gymnastikhall. För att kunna bjuda på ett någorlunda gott motstånd kallar Piffen på förstärkningar från TuTo och lagkombinationen lyckas efter en fartfylld upp­görelse klara oavgjort 15- 15. Under sommaren besöker också Gimonäs cykelklubb Pargas och Piffen tar stryk av de hårtspelande svenskarna med hela 42 mål mot 19. I en vänskapsmatch mot Fiskars IF vinner PIF knappt (24 - 22), vinner två matcher mot AIFK (16 - 15 och 25 - 22) men förlorar mot Bois med 10- 24.

1960 Med siktet inställt på mästerskapsserien också

ifråga om herrhandbollen intensifieras träningen ytterligare och man upptar också juniorverksam­heten på sektionens program. Herrlaget tränar två gånger i veckan, juniorlaget och damlaget en gång och man räknar med drygt femtio aktiva spelare.

Lagens spelstyrka stiger och bevis härför får man då matcherna mot tidigare överlägsna mot­ståndare slutar i vinst eller åtminstone i heder­samma knappa förluster. Under vårsäsongen av­slutas finlandsserieomgången 1959-1960 och näst­sista platsen i serietabellen blir igen Piffens liksom förra året före jumbolaget TPK. Motståndar­lagens styrka har också ökat och man får kämpa hårt för poängen, och lyckas inte samla fler än fyra. TPS vinner serien före AIFK och Abo Bois.

I Abo-distriktets serie lyckas man första gången besegra sin ursprungligaste motståndare Bois. Också mästerskapsserielagen TuTo och TPS får på hösten känna på Piffens ständigt växande styrka och förlorar. . . TPK har dock turen att ställa upp mot PI F, då några av nyckelspelarna är förhindrade att medverka och berövar Piffen en på förhand sett självklar seger. För att utröna Piffens eventuella möjligheter till framgångsrikt deltagande i mästerskapsserien inbjuder man AIFK och BK-46 från Karis till vänskaps­matcher. Och helt visst står det klart för ledarna, att det unga representationslaget ännu inte är moget för den högsta serien. Därom talar match­siffrorna ett alltför tydligt språk. Spelarmaterialet är gott och spelarviljan är det inte heller något fel på, men så länge spelarna inte kan få sak­kunning undervisning, går utvecklingen lång­samt. Lagets tränare Göran Ohlson har flyttat

[233]

från orten och all träningsverksamhet sköts av äldre spelare mea Reidar Grömoos i spetsen - låt vara kunniga i sin uppgift men ej utrustade med den tekniska kunskap och erfarenhet a v träning som ett topplag vore i behov av. Höstomgången i Hnlandsserien bådar dock gott - representations­laget går till serieledning med Bror Blomqvist i målet och Björn Mattsson och Tancred Johansson som största målskyttar. Man deltar nu i seriens östra zon, besegrar KIF (Helsingfors) med 25 - 20 och Bois med 32- 25. Betecknande är att hemma­matcherna lyckas fint, medan man på bortaplan förvånansvärt lätt )}gör bort sig)}. I sitt första framträdande i huvudstaden mot STAR förlorar man med en tio måls marginal, 14- 24. P allo­Pojat (Helsingfors) får däremot bita i gräset med 13- 27. Juniorlaget spelar med växlande fram­gång vänskapsmatcher mot AIFK:s juniorer och dessa får tillsammans med samtliga övriga spelare en specialinstruktion, då svenska handbollsträ­naren Sigvard Bjers besöker Pargas.

Damlaget bättrar hela tiden på sina positioner i M-serien och slutar efter vårens matcher på tredje plats efter HIFK och Haukat (Helsingfors) bara två poäng efter i tabellen. KaPo, Sparta (Helsingfors), Esbo IF och HJK har distanserats och Piffen får sina första medaljer i handbolls­sammanhang på högsta nivå. Följande spelare har medverkat i seriematcherna: Solveig Joelsson (målvakt), Kristina Ljungqvist, Tuulikki Ahti, Ulla Lundström, Ina Hellström, Lisa Stormbom, Anna-Stina Lundström, Maija-Leena Aitero, Inge­borg Oksanen, Anneli Mattila, Asta Lundström, Harriet Hemiksson, Maj -Britt Johansson, Leena Tuomi, Lena Johansson och Elisiv Lindström. Verksamheten har svällt ut snabbt och ekonomin inger bekymmer. Resorna till huvudstaden blir mycket dyra medan intäkterna från hemma­matcherna som åses aven allt större publik inte på långt när räcker till att täcka förlusterna. En stort upplagd nyårsdans ger ett kännbart över­skott, men en annan dans i februari äter upp större delen av överskottet, varför man inte i fortsättningen riskerar att arrangera fler danser.

Sektionsstyrelsen: Yrjö Järvenpää (ordförande), Reidar Grömoos, Stig Eriksson, Ina Hellström, Kristina Ljungqvist, Solveig Joelsson och .Olle Karlsson.

1961 Livaktigheten är fortfarande stor och med de

möjligheter gymnastikhallen i samskolan erbjuder till träning kunde man vänta sig ett snabbt avancemang i serierna, t.o.m. topplaceringar. Men lagen är utan sakkunnig ledning och utvecklingen

stagnerar hellre än går framåt. Handbollsträ­narna Christian Schönberg och Paul Avellan från Helsingfors ger visserligen några snabblektioner under två dagar i november, men den sporadiska )}hårdkörningen» hjälper inte märkbart.

I finlandsseriens våromgång lyckas man någor­lunda behålla sina positioner från hösten 1960 och förlorar serien mycket knappt (sämre målkvot) till Kiffen (KIF). I sluttabellen för kvalificerings­matcherna till mästerskapsserien blir laget emeller­tid sist. Sparta vinner före Sjundeå IF och Kiffen. På hösten deltar representationslaget i finlands­seriens västra zon: men lyckas i tre matcher samla endast en poäng och i distriktsserien tar man först stryk av M-serielaget TuTo med 23- 28, vinner över TPK med 25- 15 och förlorar sedan otur­samt mot TPS med 13- 16. Förlusterna är alltså betydligt flere än vinsterna, man kan bara trösta sig med det faktum att förlusterna är rätt små, ofta t.o.m. retsamt otursamma. Också avsaknaden av Tancred Johansson, som lämnat orten, bidrar säkert till den iögonenfallande avtrubbningen i herrlagets spelstyrka. Damlaget försöker lappa till ledarbristen genom att sända Ina Hellström och Ulla Lundström till ett handbollsläger iSolvalla. Och med sina där inhämtade kunskaper i tränings­metodik och spelteknik kan de ge sin lagtränare Ulf Packal€~n välbehövlig hjälp.

Helsingfors IFK tar årets FM-guld före KaPo och PIF, som för andra gången lägger beslag på bronsmedaljerna. Piffens insatser i de olika mat­cherna är följande: PIF-KaPo 6 - 7 (3-4), Esbo IF 13- 7 (7 - 6), HIFK 4- 7 (3- 3), Sparta 12- 2 (5 - 1) och Haukat 13- 8 (6- 4). Damlaget kan med skäl vara nöjd med vårens insatser. I damlaget spelar i huvudsak samma flickor som under se­naste år, medan herrlaget upptar ett par nya namn, Tommy Lindholm och Tore Strömborg -två juniorer som visar upp avundsvärda, med­födda talanger. Reidar Grömoos väljs till ny ord­förande i sektionsstyrelsen och som medarbetare får han Ake J ärvinen, Stig ()} J omppa)}) Eriksson, Olle Karlsson, Ulf PackaIen, Björn Mattsson, Ina Hellström, Solveig Joelsson och Yrjö Jär­venpää.

1962 De aktiva är föredömligt flitiga vid träningstill­

fällena med Reidar Grömoos som ledare för seniorerna och Ulf Packalen och Stig Eriksson för junior- och damlaget. Ina Hellström, Leena Tuomi, Harry Henriksson och Leif Blomqvist deltar i ett träningsläger i Solvalla, Stig Eriksson och Olle Karlsson genomgår en kurs för handbolls­domare och i december kallas Leif Blomqvist,

[234]

Bjarne Karlsson och Tore Strömborg till träning j Helsingfors för att härvid visa upp sitt kunnande för en eventuell nominering till juniorlandslaget.

Spelsäsongen öppnas med en s.k. blixtturnering enligt systemet alla mot alla med PIF, AIFK, TPS och 1'uTo som deltagande föreningar. IFK vinner. Våromgången i finlandsserien blir inte mer framgångsrik än hösten och i seriestarten för säsongen 1962- 1963 samlar Piffen endast sex poäng trots en överraskande insats mot starka Fiskars IF, 20- 20 (11 - 11) och huvudstadslaget Star, som besegras med 29- 21. TPS leder serien ända från starten, men klarar med knapp nöd av PIF, som på hemmaplan efter en dramatisk match, under vilken bl.a. Ingmar Karlsson bryter sin ena arm, får gå till omklädningsrummen med en ett måls förlust, sedan domaren Jouko Vanne utvisslats av publiken. Ställningen efter höst­omgången: TPS 12 poäng, Fiskars IF 10 poäng, Sjundeå IF 10 poäng, PIF 9 poäng, TPK 6 poäng, Star 5 poäng, Her.U. 2 poäng och Ekenäs IFO poäng. I årets matcher har Bror Blomqvist vaktat buren sju gånger, Stig Söderholm åtta och Erkki Sakkonen en gång. Tancred Johansson har t rots allt medverkat i en del av matcherna och gjort 51 mål (åtta matcher) medan Björn Mattsson nätat 67 gånger under fjorton matcher. Förutom nämnda spelare har följande medverkat i årets matcher: Christer Blomqvist, Leif Blomqvist, Reidar Grönroos, Harry Henriksson, Börje Hilden, Karl-Erik Johansson, Rainer Johansson, Jyrki Jokinen, Bjarne Karlsson, Ingmar Karlsson, Kurt Karlsson, Tommy Lindholm, Mårten Malmlund, Magnus och Tore Strömborg.

I kvalificeringsmatcherna mot AIFK har Piffens juniorer ingen svårighet att vinna (11 - 2 och 14-5), men i slutomgångarna mot Haukat (som vinner FM), Sparta och Tampereen Ilves lyckas man besegra endast Tammerfors-laget. Damerna tränar praktiskt taget året runt. Sommartid är många av spelarna med i friidrotts- och orienterings­sammanhang och upprätthåller på detta sätt en god grundkondition. Men antalet flickor har minskat betydligt och detta inverkar menligt på träningen, som nu ofta sammanslås med ju­niorernas övningar. I M-serien går det mindre bra, måhända beroende på att laget ställer upp med många helt unga flickor, som helt saknar tävlings­rutin. Av de sex seriematcherna avgörs tre inför hemmapublik. Piffen utklassas av HIFK (17 - 1) men tar fyra poäng i matcherna mot Haukat och Esbo IF.

Ina Hellström svarar för en stor individuell framgång, då hon kvalificerar sig till damlands­laget , som i januari är på turne i Östtyskland.

Styrelsen: Reidar Grönroos (ordförande), Ake Jär­vinen, Stig Eriksson, Olle Karlsson, Armas Karlsson, Björn Mattsson, Ulf PackaIen, Ulla Lundström och Ina Hellström.

1963 Trots att sektionen åderlåts av olycksfall och

spelares bortflyttning kan Piffens unga represen­tationslag kämpa om topplacering i finlandsserien. Bror Blomqvist, lagets stöttepelare under förra hösten hinner medverka bara i två matcher under vårsäsongen, innan han flyttar till Sverige. Därförinnan hinner han också bli uttagen till Finlands juniorlandslag och medverkar i match­erna mot Norge, Sverige, Island och Danmark. Unga Stig Söderholm ersätter Blomqvist och reder sig med heder. Tränings- och instruktions­verksamheten sköts av Reidar Grönroos och Stig Eriksson och man tränar 2- 3 gånger i veckan. Också juniorlandslagstränaren Christian Schön­berg trimmar lagen ett par gånger. Tommy Lind­holm, Bertel Eriksson, Ina Hellström och Leena Tuomi representerar föreningen vid handbolls­lägret i Solvalla och till ungdomslägret i Fall­köping i Sverige uttar handbollsförbundet Tommy Lindholm.

A-laget visar i vårens seriematcher, att man snart kommer att konkurrera om en plats i elit­serien. I medlet av januari besöker Sjundeå IF Pargas och mot alla tips får serieledarna resa hem med en svidande förlust 26-21 i bagaget. Pargas­laget har både Tancred Johansson och Björn Mattsson hemma och Bror Blomqvist kämpar som aldrig förr mellan målstolparna. Blomqvist gör en lysande kväll och får priset till bästa spelare i hemmalaget. Mattson gör nio och Johansson sju mål. Piffen har gjort sin hittills mest meriterande match!

Efter den stora framgången mot Sjundeå motser man med stort intresse matchen mot Fiskars IF - också denna i Pargas. Många vågar inte ens räkna med seger, men dessa får tänka om. Piffen öppnar i högt uppskruvat tempo och fint spel, blixtrar till med kanonhårda skott och river helt sönder fiskarsbornas försvarsmur. I halvtid leder man med 13- 7 och i fulltid står målsiffrorna fullt rättvist 26-18. Bror Blomqvist och hans mannar har igen gjort en fin match, en match som börjar inge starka förhoppningar om avance­mang . ..

Sektionen vill vid föreningens julfest uppmuntra spelarna i representationslaget och tilldelar varje man en kravatthållare i silver.

A-juniorerna spelar två kvalificeringsmatcher för FM mot AIFK, vinner dem båda, men för-

[235]

lorar med 13- 15 och 10- 15 mot Sparta och HIFK i slutomgången. Också B-juniorerna stöter på patrull i matchen mot HIFK (14 - 20) men Sparta klaras av med siffrorna 17- 10. I A-laget återfinns praktiskt taget samtliga A-juniorer Bror Blomqvist, Christer Blomqvist, Leif Blomqvist, Ole Cederholm, Harry Henriksson, Jyrki Jokinen, Bjarne Karlsson, Tommy Lindholm, Kurt Lind­ström, Mårten Malmlund, Magnus Nyberg och Tore Strömborg och i B-juniorlaget medverkar Guy Casen, Ralf Elmvik, Bertel Eriksson, Harry Henriksson, Tor Karlsson, Tommy Lindholm, Erkki Sakkonen, Alf Silfver, Ralf Stenmark, Stig Söderholm och Kaj Talonen.

På spinnsidan är det brist på spelare och man måste ty sig till rekrytering av unga nybörjare för att få fulltaligt lag. Rutin och kondition tryter, då flickorna möter garvade handbollsflickor från huvudstaden och det är ingen som förvånar sig över de inhöstade förlusterna. Laget är dock inte sämst i serien - man tar poäng av både KaPo (10 - 10), HJK (11 - 1), Penninki (21 - 3) och Sparta (14- 8). Sirkka Mickelsson och Jenny

Törnroth står turvis i målet och i laget medverkar följande spelare: Ina Hellström, Maj -Britt Johans­son, Kerstin Lindqvist, Valborg Lindström, Anna­Stina Lundström, Ulla Lundström, Gudrun Matts­son och Leena Tuomi.

När höstsäsongen inleds är A-laget väl förberett och fast beslutet att kämpa för en plats i landets elitserie. Man spelar i början av oktober tre distriktsmatcher mot TPS (10- 19) , TuTo (14-23) och AIFK (21 - 19) och siffrorna är oroväc­kande. Men då finlandsseriestarten sker tar man sig ordentligt i kragen, besegrar TPS med 18- 15 och Kiffen med hela 33- 21. Redan efter segern mot TPS skriver Au:s sportredaktör: »Laget (Piffen) förefaller att inte vara utan chanser att detta spelår avancera till mästerskapsserien». Börje Hilden gör come back som målvakt och avlöses bara i fyra matcher av Stig Söderholm.

Den 29 oktober inbjuds TPK till Pargas för en träningsmatch och det vållar inte Piffen några som helst bekymmer att utklassa gästerna med målsiffrorna 28- 13. Men då Sjundeå IF den 10 november ställer upp i gymnastiksalen i Pargas

Stommm i det lag som förde Piffen till ha1ldbollens mästerskapsserie våren 1964. På huk {r.v. Tommy Lindholm, Bö'rje Hilden (mål­vakt), Björn Mattsson och Rainer Johansson (lagkapten). Stående tränaren Reidar Grönroos, Tore Strömborg, Ole Cederholm, Kurt

Karlsson, Carl Mattsson, Leif Blomqvist, Harry Henriksson och Bertel Eriksson.

[236]

har man nog av bekymmer. Gästerna är klart bättre och kan avsluta matchen med en åtta poängs målvinst. Björn Mattsson, Tommy Lind­holm och Rainer Johansson ger prov på hård kastteknik, men detta förslår inte. Laget saknar också sitt »moraliska stöd», då Bror Blomqvist inte längre finns i målet. Tampereen Ilves räddar åt sig ena poängen, då Piffen besöker staden den l december men reservspäckade Lahden Maila­veikots lag har ingenting att hämta en vecka senare i Pargas - Piffen vinner med utklassnings­siffrorna 40 - 22 och säkrar därmed sin position som tredje i serietabellen. Ytterligare en vecka senare levererar laget en verklig sensation, då det med klara siffror (19 - 14) vinner över alltid överlägsna Abolaget TuTo. Matchen är inled­ningsvis jämn och halvtidsresultatet står också på 8 - 8. Unga Stig Söderholm gör en fin match och då han i andra halvleken kniper de allra flesta av motståndarnas skott inspirerar han sina lagkamrater till en slutspurt som snabbt för till ledning och matchvinst. Höstens sista match strax före julhelgen går mot Fiskars IF och ger P iffen en oväntat knapp seger (31 - 29) efter en svag och ointressant uppgörelse. Man har i alla fall ridit ut hela hösten utan storförluster och allt är bäddat för verklig kamp om mästerskaps­serieavancemang under våromgången.

1964 Fjolårets sektionsstyrelse Reidar Grönroos (ord­

förande), Ake Järvinen, Stig Eriksson, Olle K arlsson, Armas Karlsson, Björn Mattsson, Ulf P ackaIen, Ulla Lundström och Ina Hellström kompletteras med Tommy Lindholm och Yngvar Strömborg och Björn Mattsson hoppar av. Sty­relsen står nu inför ett stort kraftprov - inträde i mästerskapsserien eller ej . Man lägger ner större omsorg och möda på sina adepters träning och vidtar nödiga åtgärder för att stärka sektions­k assan, som utgör en garanti för aktiv verksam­het både ifråga om träning och tävling. Man anordnar sex danser, av dessa fyra på Lillholmen och två i Föreningshuset. Och i samarbete med friidrottssektionen ansvarar man för årets pappers­insamling.

Reider Grönroos och Stig Eriksson har fort­farande hand om tränings- och instruktionsverk­samheten och som ett led i utbildningen av sina ledare sänds Grönroos som Finlands enda repre­sentant till en tränarkurs i Falköping i Sverige den 15- 20 augusti. Under året hålls sammanlagt sjuttio träningstillfällen och ett par av dessa övervars av förbundstränaren Christian Schön­berg.

För att vänja spelarna vid hårt motstånd arrangeras genast i början av vårsäsongen en vänskapsmatch mot Arsenal och de gästande huvudstadsborna vinner med 25 - 23. Den 12 januari kör våromgången i finlandsserien igång och man får som första motståndare TPS på hem­maplan i Pargas. Men det blir aldrig frågan om en riktig match. Piffen är helt överlägsen (31 - 14) och inte heller Fiskars IF har någon chans att stoppa de målmedvetna Pargas-spelarna (24 - 21) . LMV och Kiffen tar stryk (28 - 22 och 28- 24) men så kommer vårens första förlust, mot Sjundeå (15 - 18). Mot Ilves från Tammerfors tar man båda poängen och avancemanget till M -serien börj ar hägra. Inför säsongens sista match - mot TuTo - är Piffens situation följande: seger eller oav­gjort betyder avancemang, men man har också råd med en förlust , blott den inte blir större än sex mål. Utgångsläget är alltså gott och om allt klaffar tror man sig kunna besegra Abo-laget. Men så går det emellertid inte. Spelet går dåligt och matchen slutar i förlust, dock med bara med ett mål , vilket säkerställer mästerskapsserie­platsen för nästa spelår. Laget som ger PIF en så angenäm 50-årsgåva består av följande spelare: Stig Söderholm, Börje Hilden, Erkki Sakkonen, Christer Blomqvist, Leif Blomqvist, Ole Ceder­holm, Bertel Eriksson, Harry Henriksson, Rainer Johansson, Jyrki Jokinen, Bjarne Karlsson, Kurt Karlsson, Tommy Lindholm, Björn Mattsson, Carl Mattsson, Tore Strömborg och Per Österman. Satsningen på juniorer har burit frukt! Tränarna Stig Eriksson och Reidar Grönroos, som under många år offrat en stor del av sin fritid för hand­bollen, har orsak att vara nöjda. Som amatör­ledare, i huvudsak dessutom självlärda, har de gjort en ovärderlig insats - det som eventuellt brustit i deras taktiska och tekniska kunnande har de ersatt med brinnande intresse och för­måga till att inspirera sina spelare.

A-juniorerna vinner två och spelar oavgjort i en av kvalificeringsmatcherna för FM och i FM­matcherna förlorar man mot Sparta och HIFK med 7- 10 och 10- 18 och spelar oavgjort (18-18) mot Arsenal. B-juniorerna har tydligen smittats av jubileumsårets övriga idrottsliga framgångar och bidrar till födelsedagsgåvorna med finska mästerskapet - det första i sitt slag i Piffens historia. Laget Guy Casen, Ralf Elmvik, Tor Karlsson, Tommy Lindholm, Carl Mattsson, Erkki Sakkonen, Alf Silfver, Stig Skaag, Ralf Stenmark, Guy Söderholm, Stig Söderholm och Kaj Talonen utklassar HJK i den ena kvali­ficeringsmatchen (21 - 3) och besegrar Haukat med 19- 17 i den andra. I slutomgången förlorar

[237]

Sparta med 8-16, Arsenal med 12- 20 och Hau­kat med 20- 26 och Piffen har gått obesegrad fram till mästerskapet .Bristen på spelare är alltjämt damernas stora problem. Bara en hand­full flickor deltar i träningarna, som man av denna orsak måste kombinera med A- och B-juniorernas träningstillfällen. Följden av detta blir, att sam­spelet i damlaget misslyckas, då man ställer upp i seriematcherna. Laget vinner över svagt spelande Penninki, HJK och Sparta men förlorar klart mot samtliga övriga motståndare. Samtliga M-serie­matcher avgörs på våren. Inspirerade av B­juniorernas och A-lagets framgångar gör man genast vid inledningen av höstsäsongen en kraft­ansträngning för att rycka upp damhandbollen och rekrytera nya spelare. Man lyckas också samla nästan dubbelt flere flickor till träningarna än på våren och dessa deltar mycket samvetsgrant i övningarna. Den 10 oktober spelar man en vänskapsmatch mot Sparta hemma i Pargas och vinner överlägset.

I pausen mellan vår- och höstomgången firar sektionen ytterligare föreningelfs 50-åriga tillvaro med en jubileumsmatch mot M-serielaget Arsenal i samband med jubileumsfestligheterna. Arsenal gratulerar jubilaren med att vinna matchen med målsiffrorna 30- 25 efter en rätt jämn uppgörelse.

Tommy Lindholm och lagkaptenen Rainer Johansson får hemmalagets spelarpris. I början av oktober generalrepeterar man i en vänskaps­match mot Sparta och den fartfyllda dusten slutar i en knapp seger (28- 25) för Piffen.

Inför mästerskapsseriedebuten den 18 oktober förstärks representationslaget med återvändande Bror Blomqvist, som efter sin Sverige-vistelse gjort en kort sejour i Abo IFK:s målbur. Dessutom har Rainer Forss, som tidigare representerat TuTo, anhållit om inträde i Piffen.

Debutmatchen i Abo mot Abo IFK föregås av en kort högtidlighet. IFK hälsar Piffen väl­kommen i M -serien och lagkaptenen Ragnar Stadius överräcker blommor till PIF:1agkaptenen Rainer Johansson. I själva matchen går det sedan inte lika hövligt till. Spelet är hektiskt och hårda, orena tag tillgrips på båda hållen allt medan en skara Piffen-supporters bakom domarbordet skrä­nar och svär och överröstar Abo-publiken med glåpord till domaren. Piffen är i klar ledning bara några minuter före fulltid, men så knyter sig spelet plötsligt, samtidigt som IFK-målvakten är omutlig för Piffens skott. Från 14- 11-ledning kastas siffrorna plötsligt om till 14 - 15 förlust och Piffens spelare kliver långsamt ner på jorden igen .. .

Följande vecka kommer HIFK till Pargas

för att hämta hem två matchpoäng. Piffen får aldrig en chans i matchen som slutar i klar seger för huvudstadsborna (27 - 14) . Bästa man i hem­malaget är målvakten Bror Blomqvist. Efter ytterligare en förlust, 20 - 25 mot Haukat i Helsingfors, får man så sina första M-seriepoäng i en hård och ruffig match mot TuTo i Pargas. Slutsiffrorna 28- 20 är fullt rättvisa. Björn Mattsson tilldelas spelarpriset för sju mål och fin täckning i försvaret . Dessa poäng ser ut att bli de enda under höstomgången. Man förlorar klart mot HPS och ett långsamt spelande Karis­lag (BK-46) tar båda poängen av Piffen inför en förvånad hemmapublik på omkring 250 per­soner. I Union får Piffen emellertid en jämngod motståndare och efter en jämn match delar man broderligt på poängen (26- 26). Måhända hade lagen inte varit så jämna om inte Piffen hade haft Bror Blomqvist i målet. I denna match gör han fenomenala räddningar och tar b1.a. fyra straffkast. Hans väg till landslagsuppdrag syns redan vara upptrampad . ..

Med 28- 19 vinner slutligen Arsenal över Piffen i höstomgångens sista match och debutlagets poängskörd kommer att inskränka sig till futtiga tre poäng. Man har ett styvt göra att under vår­säsongen rädda sin plats i serien- en plats som kostat så mycken svett och möda . ..

Tommy Lindholm och Tore Strömborg får under hösten storuppdrag, då de uttas till Fin­lands juniorlandslag för nordiska mästerskapen i Eskilstuna, Sverige. Bertel Eriksson uttas t ill ett ungdomsläger i Gentoft i Danmark.

1965 Man hinner nätt och jämnt fira nyår innan M­

serielaget igen är i elden. Piffen deltar i en blixt­turnering i Abo med AIFK, IF-2, TuTo, TPK och TPS som motståndare. Och Au refererar: »Pargas IF tog visst den här turnerin~en mest som träning för kommande seriematcher och prövade sålunda sin reservmålvakt i tre av matcherna, vilket var enbart klokt. Även en lovande målvakt kan inte komma i form, om han inte får matchvana. ,Dess­utom saknade Piffen sin kanonskytt Björn Mattsson. Laget spelade snygg handboll, men anfallsspelet var oftast ineffektivt.» Piffen blir andra efter IFK. Men det skall snart visa sig att det inte alltid är så lätt att debutera i en elitserie. Trots att man kan uppvisa ett rätt vackert och offensivt spel, som ofta får god kritik av sportskribenterna, har matchreferaten i fortsättningen vanligen följande rubriker: »Arse­nal slog Pargas i ruffig match», »Knapp seger för Abo IFK över Piffen» och Piffen förlorade stort

[238]

PIP:s första finska mästarlag i handboll, B-junionerna 1964. På huk fr.v. Tor Karlsson, Ra If Stenmark, Erkki Sakkonen (målvakt), Guy Söderholm och Guy Casen. Stående tränaren Stig Eriksson, Alf Si/fver, Kaj Talonen, Tommy Lindholm, Stig Söderholm,

Carl Mattsson, Stig Skaag och Ralf Elmvik.

mot UK-Sh. I matcherna framgår det tydligt att man saknar hårda skyttar och det brister i rutinen. HIFK vinner serien och Piffens ungdom­liga lag får ta steget tillbaka till Finlandsserien. E n tröst i bedrövelsen är att TuTo-spelarna, sedan åboföreningen efter avslutat seriespel lägger upp med handbollen, Ilmari Viitanen och Juhani Salmi sluter sig till Piffens handbollslag. En annan tröst är det faktum, att två av lagets spelare, målvakterna Bror Blomqvist och Erkki Sakkonen får landslagsuppdrag och att Blomqvist av sport­journalisterna utses till landets bästa handbolls­spelare.

Optimismen bevaras och man besluter att göra finlandsserievistelsen kort. Reidar Grönroos leder träningarna, två-gånger i veckan och i en dis­triktsseriematch - den första för höstsäsongen -besegras TPK. Också AIFK och TPS får stryk. Seriespelet inleds med stora förväntningar . Seger följer på seger ända tills man med ett starkt åderlåtet lag (b1.a. Tommy Lindholm och Juhani Salmi är bortresta) stupar i en match mot Karhun Pojat. Men ännu lever hoppet om avancemang -

våromgången återstår. Juniorerna bevisar att återväxten är tryggad. A-juniorerna tar silver och B-juniorerna brons i FM-handbollen. Med Armas Karlsson och Stig Eriksson som reseledare deltar elva juniorer i ett träningsläger i Flensburg, Tyskland tillsammans med representanter för Danmark, Norge, Sverige och värdlandet. Vis­telsen kulminerar i en turnering på gräsplan och Piffen blir sjätte bland åtta lag.

Intresset pä spinnsidan växer och man tränar, delvis tillsammans med juniorerna, två gånger i veckan under Stig Erikssons ledning. Man tar stryk av Hatikat, Esbo IF och HIFK men be­segrar KaPo, HJK och Sparta. Slutfacit efter våromgången blir en fjärde plats i serietabellen. I november företar damerna sin första matchresa utomlands och deltar i en turnering i Sundbyberg. Stuvsta IF vinner före Piffen. Fyra lag deltar.

Armas Karlsson leder sektionsarbetet med Stig Eriksson som sekreterare och kassör. Styrelse­medlemmar är Bertel Eriksson, Reidar Grönroos, Per-Olof von Weymarn, Ina Hellström och Ulla Lundström.

[239]

Piffens damer i M-serien 1965. På huk fr. v. Gun Karlsson, Kerstin Lindqvist, ]mny Törnroth, Elvi Klemets och Birgitta Gestranius. Stående tränaren Stig Eriksson, Lena Tuomi, Sirkka Mickelssol1, Ina Hellström, Christel Blomqvist, Barbro Lindholm, Arme-Gun

Johansson, Mona Elmvik, Susa111'le Stenl11ark och Maj Lindholm.

1966 Efter ett mycket säkert spel i finlandsseriens

våromgång är man klar för M-serien igen. Lag­förstärkning får man i Mauri Holmberg från Fiskars IF och Max yberg från Abo IFK - båda toppspelare. Men istället lägger Rainer Johansson upp och Erkki Sakkonen går över till kanarie­fåglarna i Abo. »Brolle» Blomqvist får en ordinare plats i landslaget och gör strålande matcher. Carl Mattsson deltar i pojklandslagsträningarna. B­j uniorerna blir finska mästare och damerna tar brons. Piffen-handbollen är på snabb frammarsch!

Före den egentliga höstsäsongen och M-serie­starten provar representationslaget sin styrka i Sverige mot en lagkombination av Ventorps IF och Sundbybergs BK, samt mot enbart Sund­bybergs BK. I Piffens lag saknas fyra ordinarie spelare samt Bror Blomqvist i målet och man för­lorar båda matcherna. I målet prövas unga Gray Gustavsson och han visar fina takter. Mauri Holmberg, Bertel Eriksson och Leif Blomqvist skjuter de flesta målen.

Den 16 oktober rullat så seriespelet igång igen och mot premiärmotståndarlaget Helsingfors IFK ställer man upp följande lag: Gray Gustavsson

(målvakt), Ilmari Viitanen, Leif Blomqvist, Mauri Holmberg, Tore Strömborg, Bertel Eriksson, Juhani Salmi, Max Nyberg. Bjarne Karlsson och Ole Cederholm. På grund aven skada, ådragen i en fotbollsmatch, är ordinarie målvakten Bror Blomqvist sjukskriven. Matchen blir jämn och hård och HIFK vinner slutligen med 26- 20. Leif Blomqvist är hemmalagets solklart bästa spelare och hans blixtsnabba »golvkrypare» överrumplar många gånger Folke Wikström i HIFK-buren. AIFK är följande motståndare. Också Bror Blomqvist inser vikten aven matchvinst och trots att hans läkare avråder besluter han sig efter moget övervägande för att spela med. Båda lagen kämpar ursinnigt om varje boll och efter en verklig publikmatch och en praktmatch av Blomqvist i målet kan Piffen lämna spelsalen med segersiffrorna 21 - 18. Härefter får man dock stryk av Arsenal, BK-46, Sparta och UK-S1 med klara siffror och först i slutskedet av höstomgången kommer nästa matchvinst - mot HPS. Då alla matcher spelats ligger Piffen tryggt kvar i serie­tabellen, på sjätte plats bland tio lag. Som avslut­ning på året spelas en träningsmatch mot ung­domslandslaget hemma i Pargas och Piffen vinner

[240]

Representationslaget 1966. Stående fr.v. Max Nyberg, Ilmari Viitanen, Juhani Salmi, Mårten Malmlund, LeifBlomqvist, Tor Karls­son, och tränaren Reidar GrÖnroos. På huk fr.v. Harry Henriksson, Gray Gustavsson, Bror Blomqvist, Anders Skaag, Ralf Stenmark

och Göran Blomqvist.

lätt med siffrorna 29- 22. Tommy Lindholm med­verkar i Piffens lag helt otränad, men gör en lysande insats.

Damerna gör .fint ifrån sig och går till att fira jul utan en end~ matchförlust, låt vara att man spelar oavgjort mot HIFK i höstens sista match. De synligaste spelarna är Ina Hellström, Lena Tuomi, Elvi Klemets, Kerstin Lindqvist, Ulla Lundström och Maj Lindholm. Damlaget besöker också denna höst Sundbyberg och deltar med framgång i en blixtturnering. Armas Karlsson leder årets sektionsstyrelse, som med undantag av Erik Blomqvist (ersätter Per-Olof von Wey­marn) är identisk med fjolårets .

1967 Så snart den korta vilopausen, jul och nyår,

är över rullar seriespelet vidare, för Piffens vid­kommande på tre fronter - seniorlaget, damlaget och B-juniorerna. Man börjar med att besegra Abo IFK (16-15), men Arsenal, BK-46 och UK-51 är fortfarande starkare. Sparta, KaPo, HPS och Union rår man på och slutar på en hedersam femte plats i serietabellen. Damerna kämpar hårt om guld och FM-tecken och den sista matchen,

mot KaPo från huvudstaden blir ointressant, då Piffen är helt överlägsen, vinner och går till omspel mot HIFK om mästerskapet. HIFK vinner omspelet i idrottshallen i Dragsvik med mål­siffrorna 14- 8 och pargasflickorna får tillsvidare nöja sig med försilvrade medaljer.

Med målvakten Gray Gustavsson, utespelarna Göran Blomqvist, Pertti Pyy och Anders Skaag som förgrundsfigurer hemför B-juniorerna för andra gången utan nämnvärt motstånd FM-medal­jerna. I mästarlaget medverkar ytterligare Folke Pahlman, Pekka Alho, Mikael Dalenius, Tom Söderholm, Håkan Jakobsson, Ulf Eriksson och Ole Törnqvist.

Efter en . något osäker höstomgång och bara fem matchpoäng i nio matcher går seniorlaget till seriepaus på åttonde plats i tabellen, före Kiffen och KaPo, som vardera har bara två poäng. Piffens flitigaste målgörare är Mauri Holmberg, Tore Strömborg, Leif Blomqvist, Bertel Eriksson, Mårten Malmlund och Ralf Stenmark. Ilmari Viitanen, Max Nyberg och Juhani Salmi är inte m.ed längre och några ersättare utifrån får de inte. Man förlitar sig på sina egna ungdomar och kom­pletterar laget med dem. Damlaget formligen

16 [241]

Elvi Klemets, lna Hellström, Rea Wahlsten och Lena Tuomi, en stark mur i damhandbollen på 60-talet.

utklassar sina motståndare och man går beslut­samt in för att denna gång ta finska mästerskapet. Ina Hellström och Lena Tuomi representerar damlandslaget i en internationell turnering i Petroskoi i Sovjetunionen och kämpar framgångs­rikt i landslaget i NM i Köpenhamn. I Petroskoi får Ina Hellström spelarpriset till bästa spelare.

Reidar Grönroos och Stig Eriksson ansvarar för samtliga lagkombinationers träning. Sektions­styret har följande sammansättning: Armas Karls­son (ordf.) Stig Eriksson, Bror Blomqvist, Erik Blomqvist, Reidar Grönroos, Karl-Erik J oh ans­son, Olle Karlsson, Yngvar Strömborg, Ina Hell­ström och Ulla Lundström.

Finska B-juniormästarna 1967. På huk F .v. Pertti Pyy, Göran Blomqvist, Gray Gustavsson (målvakt), Börje Öhman, Anders Skaag och Folke Pahlman . Stående tränaren Stig Eriksson, Pekka Alho, Mikael Dalenius, Tom Söderholm, Håkan Jakobsson och Ulf Eriksson. Ole Tijrnqvist, som även medverkat

i laget saknas på bilden.

1968 Ulla Lundström ger sin plats i sektionsstyrelsen

till Lena Tuomi. I övrigt är styrelsen densamma som senaste år . Denna styrelse får småningom uppleva både glädjeämnen och stora besvikelser. Damernas finska mästerskap som tillkommer genom Kerstin Lindqvist (målvakt), Gun Karls­son, Elvi Klemets, Ina Hellström, Maj Lindholm, Lena Tuomi, Anne-Gun Johansson, Rea Wahl­sten, Ulla Lundström och Gun Hellen liksom B­juniorerna guld genom Börje Öhman (målvakt), Rune Nordling, Ulf Eriksson, Tapio Sundberg, Tom Söderholm, Arno Öhman, Herbert Sandell, Ronnie Lemberg, Markus Johansson, Peter Lind­berg, Raimo Nyberg och Mikael Dalenius samt A-juniorernas silver är de verkligt stora glädje­ämnena. Representationslagets degradering till finlandsserien är den verkliga besvikelsen. Och att Leif Blomqvist och Bertel Eriksson inte vill hjälpa Piffen tillbaka till M-serien utan flyttar till arvfienden Abo IFK, gör ju absolut inte saken bättre. Efter våromgången företar juniorerna en andra resa till Flensburg och deltar i en interna­tionell turnering med åtta konkurrerande lag. Piffen blir femte i turneringen.

Träningen för höstens duster inleds på idrotts­planen den 1 augusti och jämnt två månader senare börjar seriespelet. Representationslaget är helt överlägset sina motståndare i finlandsserien. Rutinsegrar kan man med fog tala om, då Piffen vinner match efter match. Damlaget har istället svårigheter i M-serien och den verkliga skrällen kommer i början av november, då Sparta besöker Pargas och vinner med hela 18- 8. Kerstin Lind­qvist, som varit en pålitlig målvakt i Piffens bur, står nu mellan Spartas målstolpar. Och detta förklarar förvisso pargasflickornas svårigheter, då det gäller att göra mål. Att överlista sin »egen» målvakt är inte detsamma som en främmande, som ju inte kan känna kastarnas finter och knep utan och innan. Kerstin Lindqvist har inlett sjuksköterskestudier i Helsingfors och då hon tränar med huvudstadslaget anser hon det också vara rättvist att tävla för detta. Fler liknande matchförluster inregistreras dock inte och man kan avsluta höstomgången med ett prydligt poäng- och målkonto.

För hemmamatcherna trycks ett särskilt pro­gramblad med annonser av ortens affärer, banker och andra företag och detta bidrar väsentligt till att förstärka sektionens ekonomi.

Vid sidan av seriematcherna spelar man också några vänskaps- och träningsmatcher. Av dessa hör matchen mot Zweibrucken från Tyskland till de mest intressanta. Matchen som slutar i en

[242]

Finska B-juniormästarna i handboll 1968. På huk fr.v. Arno Öhman, Rune N ordling, Börje Öhman, Ronny Lemberg och Tom Söderholm. Stående Stig Eriksson, Herbert Sandell, Raimond Nyberg, Johan Karlsson, Markus Johansson, Tapio

Sundberg, Ulf Eriksson och Jan-Peter Lindberg.

knapp seger för Piffen, kan betraktas som rena skandalen. Tyskarna godtar inte domarparet Stig Erikssons och Olle Karlssons domslut och innan matchen avblåses för fulltid har massor straffkast, varningar och utkörningar utdelats. Måhända är tyskarna ovana med ovana Piffens domare!

Mauri Holmberg, Bror Blomqvist, Göran Blom­qvist, Ina Hellström, Anders Skaag och Gray Gustavsson får under året meriterande landslags­uppdrag.

1969 Representationslaget Bror Blomqvist, Gray

Gustavsson, Mauri Holmberg, Göran Blomqvist, Anders Skaag, Ralf Stenmark, Pertti Pyy Mårten Malmlund, Bjarne Karlsson, Holger Lindblom, Ole Törnqvist, Tore Strömborg, Arno Öhman, Pekka Alho och Tor Karlsson fortsätter höstens segervissa spel och avancerar på nytt till elit­serien tillsammans med Kronohagens IF (Kiffen). Senaste års finländska mästare på spinnsidan kämpar sig trots några matchförluster till silver­medaljer bara en poäng efter segrande HIFK. A-junioreina tar mästerskapet. Bror Blomqvist, Gray Gustavsson, Göran Blomqvist, Pertti Pyy, Ina Hellström och Lena Tuomi spelar i landslags­tröja och Leif Blomqvist och Bertel Eriksson återvänder från kanarieburen i Abo till faders­huset Piffen. Uppåt igen i Piffen-lägret! Verk­samheten präglas av stor optimism och man rustar febrilt för höstens matcher. Lagledaren och nya sektionsordföranden Birger Dahlberg konstaterar i en intervju i Au före spelöppningen, att »det lag

man ställer upp i M-serien i år är det bästa Piffen någonsin haft». Representationslaget spelar en rad träningsmatcher, b1.a. mot Väsby IK i Upp­land, Sverige och man noterar segrar över hela linjen. Det är alltså med stora förväntninaar

b

höstomgången inleds med match mot BK-46 från Karis, 1968 år mästare, med Olle Karlsson och Stig Eriksson som rättsskipare. Också här går det vägen. Gray Gustavsson spelar utmärkt i målet, Mauri Holmberg, Göran och Leif Blomqvist till­sammans med Pertti Pyy gör livet surt för mot­ståndarna. Och just så hårt och spännande som man väntat sig blir mötet med Abo IFK i den till trängsel fyllda (250 personer) Pargas-hallen. Det blir närmast en försvarets match och hemma­lagets försvar är omutligt också för Bertel (»Aba») Abrahamssons, Bengt Bomans, Juhani Salrnis, Tor-Björn Lundqvists och Caj Stjärnstedts hårda anfall och skott. Gray Gustavsson, som övertagit Bror Blomqvist just fallna mantel, är utom­ordentligt bra i målet och bidrar till att Piffen vinner. Med tio poäng och en fjärde plats i serie­tabellen efter höstens matcher, kan man tryggt invänta våromgången. I Birger Dahlbergs styrelse sitter Stig Eriksson, Bror Blomqvist, Reidar Grön­roos, Olle Karlsson, Ralf Stenamark, Ina Hell­ström och Lena Tuomi. Efter sju år lämnar Armas Karlsson nu helt alla styrelseuppdrag.

1970 Också under våren gör representationslaget

fint ifrån sig, låt vara att man inte rår på topp-

Gray Gustavsson och Bror Blomqvist - Piffens genom tiderna pålitligaste målvakter i handboll. Båda har funnit vägen till

landslaget.

[243]

lagen UK-S1 och HIFK, och slutar på fjärde plats i serien efter UK-Sl , HIFK och Arsenal. Höst­omgången går ist ort sett lika bra och man går till seriepaus med elva poäng och fjärde plats i tabellen. Fortfarande är det Mauri Holmberg, Bertel Eriksson, Leif Blomqvist och Pertti Pyy som bildar stommen i laget - sedan senaste år i övrigt starkt föryngrat . Gray Gustavsson spelar bättre och bättre i målet och är en värdig efter­trädare till Bror Blomqvist. P å hösten spelar han in sig i landslaget som kollega till Folke Wikström från Arsenal.

Damerna som inte på många år blivit utan medaljer får nöja sig med en blygsam sjätte pla­cering i serien. Man har målvaktsproblem och stöttespelaren Ina Hellström är inte längre med på fullt allvar. A-juniorerna förlorar endast mot årets mästarlag HJK. Göran Blomqvist är Piffen lagets stora trumfkort. Man deltar också i år i den internationella turneringen i Flensburg och blir fjärde bland lag från Danmark, Frankrike, Hol­land, Norge, Sverige och värdlandet. I början av april besöker Väsby IK från Sverige Pargas, men kan inte bjuda Piffens representationslag något som helst motstånd. Gästerna förlorar klart både i herr- och dammatehen .

Mauri Holmberg, Ina Hellström och Göran Blomqvist koras till årets bästa spelare. Reidar

Leif (Smeta) Blomqvist i en av sina mest typiska kastpositioner.

Grönroas och Birger Dahlberg handhar represen­tationslagets träning medan Stig Eriksson och Ulf Packalen ansvarar för damerna och junio­rerna. Man tränar två gånger i veckan. I styrelsen är Dahlberg ordförande, Stig Eriksson sekreterare och kassör, Leif Blomqvist, Reidar Grönroos, Olle Karlsson, Ulf Packalen och Lena Lauren med­lemmar.

1971 KaPo blir första motståndare i herr-FM och Piffen lyckas på bortaplan ta båda poängen (1S- 12). HIFK och UK-S1 är för svåra, men Riihimäen PS faller lätt (26- 16) . Främst är det Tore Ström­borg, Mauri Holmberg, Göran och Leif Blomqvist Ralf Stenmark, Pertti Pyy, Rune Nordling, Bertel Eriksson, Johan Karlsson, Mårten Malmlund, Anders Skaag och Gray Gustavsson som får dra p å sig r'epresentationströjan, donerad av Navire Ab och prydd med donatorns namn, i dessa matcher. Tillfälligt medverkar dessutom bl. a. Bror Blomqvist. Arsenal vinner men Sparta och Kiffen betvingar man lätt. Piffen samlar totalt 22 poäng och placerar sig liksom senaste år på fjärde plats i serietabellen. Sparta och Sjundå IF - i sistnämnda lag medverkar f .d. Piffen­spelaren Tancred Johansson - faller ur serien. Efter segrar över Abo IFK, TPS, TPK, IF-2, Pallo-Kotkat och Konkarit tar Piffen distrikts­mästerskapet.

A-juniorerna får nöja sig med bronsmedaljer efter omspelsmatch mot Sparta. Visserligen talar man efter matchen om att domarna avgjorde matchen och tidningsreferaten konstaterar att )}helsingforsdomarna drog kraftigt hemåt och lämnade pargaslaget chanslösb>, men detta ändrar inte på slutresultatet. Johan Karlsson, Rune Nordling, Björn Backman, Ronny Lemberg, Markus Johansson och H enrik Karlsson är de största målskyttarna. Johan Karlsson och Rune Nordling deltar i pojklandslagets träningar och J ohan får landslagsuppdrag i kampen om NM på Island.

I den inofficiella FM-turneringen för C-juniorer når Piffen överraskande finalen, men förlorar här mot starka Arsenal (9 - 12).

Damerna genomgår som bäst en föryngrings­period och framgångarna i seriespelet är därför inte så stora. Men intresset finns kvar och bland de yngre flickorna finner man en god målvakt i Nina Schmidt. Både herr- och damlaget företar på våren en resa till Sverige och vinner var sin vänskapsmatch mot Väsby IK. Östermalms BK, Sverige kommer på besök till Pargas, men kan inte bjuda Piffen alltför starkt motstånd. Piffen

[244]

vinner på alla fronter. Sämre går det emellertid för ett kombinerat A- och B-juniorlag i den inter­nationella juniorturneringen i Flensburg, där P iffen blir jumbo.

Hösten inleds med rikssvenskt besök, Sollentuna handbollsklubb kämpar oavgjort mot Piffens ännu rätt sommarloja representationslag. Da­merna går på ett braknederlag, men A-juniorerna vinner över gästerna med 15- 12. Kort härefter kommer Enköpings handbollsförening på besök t ill Pargas och förlorar på herrsidan till hemma­laget med 26- 30 men segrar på spinnsidan med förkrossande siffror, 25 - 1. I seriestarten på hösten ser det till en början lysande ut, särskilt för herr­laget. Efter två matcher leder Piffen serien före HIFK, som dock i det skedet spelat bara en match. Man tar poäng också av fjolårsmästarna UK-51 (16- 16) och spöar Kiffen i en ful match inför 202 betalande pargasbor, 23 - 17. Abo IFK, som in­leder en ny era i M-serien faller med 14- 12 efter en av tidernas ruffigaste handbollsthrillers i Par­gas. F.d. Piffen-spelaren Juhani Salmi är med i Abo-laget, men Bror Blomqvist, som nu är bosatt i Abo och är ordinarie målvakt i IFK, ber att få stå över - en åtgärd som får idrotts referenter och många till att efter matchen spekulera i orsakerna härtill. När det så blir dags att göra upp med HIFK åker Piffen på sitt första nederlag, som tyvärr också följs av flere . Vid årsskiftet ligger man på fjärde plats i serietabellen.

I slutet av säsongen uttas Gray Gustavsson för landslaget. Förutom honom medverkar i rep re­sentationslaget regelbundet Ralf Stenmark, Leif Blomqvist, Göran Blomqvist, Mauri Holmberg, Pertti Pyy, Mårten Malmlund, Bertel Eriksson, Pekka Alho, Jukka Sevon, Rune Nordling och Anders Skaag.

Damerna inhöstar den ena förlusten efter den andra. Men främst genom veteranflickan Ina Hellström, som igen är m~d för fullt, lyckas man samla några poäng för våromgången. l}Ql> skriver i Au efter matchen mot Sparta b1.a. följande: l}Det var endast litet i början pargasflickorna orkade sätta emot, därefter var det bara Sparta. Piffen hade denna gång Ina Hellström med och hon jämte målvakten Nina Schmidt var de enda som visade handbollskunnandel}. Kerstin Lindqvist bevakar fortfarande Spartas målbur.

Birger Dahlberg och Stig Eriksson leder fort­sättningsvis sektionsarbetet och medlemmar i styrelsen är Leif Blomqvist, Reidar Grönroos, Valter Hulden, Olle Karlsson, Henrik Laaksonen, Herbert Lehtonen, Kaj Lindström och Ulf Packa­len. Styrelsens budgetförslag för följande verk­samhet balanserar på 13.700 mk, eller hela en

fjärdedel av hela föreningens budgetmedel - ett faktum som skvallrar om fortsatt aktivitet.

1972 Birger Dahlberg lämnar styrelsen och Leif

Blomqvist träder till som ordförande. Bertel Eriksson och Mirja Lehtonen ersätter Birger Dahl­berg och Henrik Laaksonen - i övrigt är styrelsen densamma som if j 01. Kaj Lindström och Olle Karlsson övertar ansvaret för representationsla­gets träning, men Stig Eriksson fortsätter som tränare för damerna och juniorerna, nu på andra decenniet!

Våren blir dyster för herrlaget. Förlust på förlust för Piffen snabbt neråt i tabellen och redan efter ett par matcher står det klart för alla, att medalj­chanserna försuttits . Och förlusten mot Abo IFK med åtföljande referat i Hbl, med bIa. följande innehåll: l}Ärkerivalen Pargas besegrades 15- 13 i Abo. Mannen bakom segern var Bror Blom­qvist, som senaste säsong petades ur Pargas lag. Tala om egna hundar . .. l} gör självfallet stäm­ningen i Pargas-lägret ganska tryckt. Så tar man ytterligare stryk av KIF, HIFK, BK-46 och Haukat men lyckas snyta KaPo på en poäng. Tack vare en god höstsäsong klarar man fortsatt kontrakt i M-serien.

För damerna går det lika illa. Inte ens Ina He11-ströms medverkan kan längre hålla laget i medalj­striden. Höstens skörd är inte mycket att yvas över: tre matchpoäng! Föryngringsprocessen pågår alltjämt - rutin och styrka saknas hos de flesta . Men god träningsflit och ett brinnande intresse finns och detta lovar gott för framtiden . ..

Inför höstsäsongens serieöppning slår A U upp spalterna på vid gavel för en intervju med sek­tionsordföranden Leif Blomqvist och en presen­tation av Piffens lagmedlemmar. l>Vi har ju tränat hela sommaren och det har vi aldrig gjort förr, så bättre än ifjol bör vi nog Varal), menar Blom­qvist, som också gläds över det fina spel både representationslaget och juniorerna uppvisade under sina Tyskland-Schweitz-turneer på som­maren. Juniorerna belade fjärde platsen i den traditionella turneringen iScheersberg, Flensburg och representationslaget blev andra i en inter­nationell turnering i Ziirich. Blomqvist tror på bronsmedalj, de flesta lagspelarna tippar en sjätte plats i serien - bara Mårten Malmlund tror att Piffen får respass ur M-serien. I laget tränar Gray Gustavsson, Henrik Laaksonen, Pertti Karlsson, Mauri Holmberg, Leif Blomqvist - som spelar sin tolfte säsong - Göran Blomqvist, Henrik Karlsson, Ralf Stenmark, Pertti Pyy, Bertel Eriksson, Pekka Alho, Johan Karlsson, Anders

[245]

Skaag, Mårten Malmlund, Jukka Sevon, Ulf Eriksson, Håkan Jakobsson, Tor Karlsson, Ronny Lemberg och Kaj Lindström. Tore Strömborg återfinns inte längre i laget och inte heller Rune Nordling, som har flyttat från orten. Man får en önskestart och fäller BK-46 med 22- 18. Men så kommer kallduscharna. Först vinner Drumsö IK 26- 14, sedan Kiffen och UK-51 fortsätter ner­sablingen. I matchen mot Arsenal pressar man sig dock till en knapp seger 16- 15 och stiger till sjunde plats i serien. Abo IFK vinner igen med 15- 13, en förlust som man kompenserar med seger över Sparta (19 - 15) och oavgjort mot Hau­kat. Nedräkningen har dock börjat och man går till seriepaus med endast sju matchpoäng knappt före jumbolagen Arsenal och DIK.

Flickorna börjar emellertid småningom få grepp om spelet och når t.o.m. några värdefulla match­segrar. Men förlusternas antal är dock så stort att man än så länge får skrinlägga alla planer på medalj strid. Helen Schmidt, MirjaMäkinen, Sirkka Lemberg, Kerstin GrandelI, Anne Isaksson, Gunilla Nilsdorff, SeijaErikson, Gun Hellen, Nina Schmidt, Mirja Lehtonen, Yvonne Hollmen, Agneta Forss, Gunilla Kronström, Pirkko Suominen, Pia N ordling och Pirjo Enqvist medverkar i laget. Både A- och B­juniorerna når slutspelet i FM och de yngre pojkarna har snudd på guld, men får finna sig i en förlust i den avgörande matchen. C-juniorerna blir andra i den inofficiella FM-turneringen. Samtliga lag tar DM efter hårda duster med Abo IFK.

1973 En DM-match mot Abo IFK inleder året, på

dess första dag. IFK är helt överlägsen. M-serien

börjar med en brakförlust mot HIFK och botten­striden är snart i full gång. Varje poäng är dyrbar. Man får chansen att knipa poäng av Dicken och försummar den heller inte. Men Kiffen är klart bättre, liksom Arsenal. Nedräkningen är snart slutförd. Piffen får visserligen ännu en chans. Man vinner i matchen mot Haukat och köstriden hårdnar ytterligare. Man måste vinna över Abo IFK för att få förnya sitt kontrakt i M-serien och samtidigt får inte både BK-46 och Arsenal vinna sina sista matcher. Men efter en spännande kamp vinner IFK med 19- 17 och både karislaget och Arsenal tar två poäng. Respasset från elitserien är ett faktum. Mårten Malmlunds spådom före seriestarten blir svidande verklighet!

Redan i augusti kör man igång rehabiliterings­arbetet. Ulf Packalen och Leif Blomqvist kallar till handboIlsskola för juniorer och hårdträningen för representationslaget inleds. Tore Strömborg tar över som tränare. Men innan serien öppnas kommer störande jobsposter. Mauri Holmberg och Bertel Eriksson flyttar till -kbo IFK och Göran Blomqvist till Arsenal. Luckorna fylls med unga pargaspojkar.

Premiärmatchen mot Sjundeå IF slutar 15- 12 till Piffen. Laaksonen Palloseura från huvudstaden förlorar och Dicken och Pallo Kotkat och .. . Piffen arbetar målmedvetet. Målet är helt klarl ­M-serieplats för spelåret 1974- 1975.

1974 Jubileumsåret 1 ara gör representationslaget

mycket väl ifrån sig och då vår omgången är slutförd är man igen klar för M-seriespel.

[246]

Gymnastik

Begreppet gymnastik är idrottsverksamheten fjär­ran inom Pargas Malms Idrottsförening många år efter dess grundläggning. Gymnastiska övningar ingår givetvis som en del i övriga idrottsformer (friidrott, fotboll och simning) men som särskild idrottsgren uppträder gymnastiken inte på före­ningens verksamhetsprogram förrän på 20-talet.

De allra första tecknen på aktivitet inom kon­kret gymnastik i Pargas förmärks år 1921, mitt under den tid då idrottsfolket på orten kämpar för att på nytt väcka sin länge slumrande förening till liv. Tidningen Västra Finland skriver den 3 maj: »1 sommar anordnar Svenskt förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor (FFF) en kurs om fyra veckor i gymnastik, lek och idrott för kvinnor. Kursen kommer att försiggå å Pargas Malm den 7 j uni - 2 j uli och blir ledarinna därför fröken Tyra Montel!». Ungefär vid samma tid­punkt besluter PIF:s styrelse att anordna en soare i Birknäs den 12 juni med föredrag, gym­nastikuppvisning och sång som huvudnummer i programmet.

Den 16 mars 1922 får PIF en inbjudan till deltagande »Uti Abo distriktets av Svenska Fin­lands Idrottsförbunds mästerskapstävlingar i gymnastik, vilka försiggå onsdagen den 26 april kl. i6 e.m. i Finska Klassiska Lyceets gymnastik­sal». Inbjudan kommer från Abo Turnförening med Artur Gröndahl som första undertecknare. Huruvida Piffen skrider till åtgärder med anled­ning av inbjudan förtäljer vare sig föreningens egna annaler eller tidningsnotiser.

Att gymnastik verkligen förekommer i Pargas, kanske dock huvudsakligen inom ramen för Pargas svenska samskola, ger några rader i ett styrelse­mötesprotokoll av den 19 februari 1924 säkert belägg för. Sekreteraren Ivar Ekström skriver här: »Hr Brynolf Mickelsson meddelade, att han vid en soare i vår kunde bidraga till programmet med en gymnastikuppvisning, om föreningen åtar sig att anskaffa erforderliga kostymer åt de upp­trädande gymnasterna. Mötet beslöt för ändamålet anslå Fmk. 500: -)}.

Så mörkläggs igen allting och PIF slumrar ända fram till år 1930. Före Piffens andra »pånytt­födelse» har emellertid stora ting skett på gym-

nastikens område. »På initiativ av bergsrådinnan fru Edit Sarlin m.fl. vidtogo gymnastik för kvinnor i Pargas svenska samskola vintern 1929. Ingen kompetent gymnastiklärarinna fanns på orten. Men saken ordnades så, att gymnastiklärarinnan fröken Elseby Dahl, bosatt i Abo, färdes hitut med bil varje fredag för att leda. Hon ledde även några finskatalande flickor, som hade sina övningar i Brandkårshuset. Sommaren 1929 skulle den stora 'svenska gymnastikfesten firas i Hangö, varför fröken Dal inövade programmet för den festen. Endast fem av gymnasterna 'voro i till­fälle att få deltaga i den utomordentligt trevliga festen. De som voro med skola säkert aldrig glömma hur roligt det var att vara »Palästras barm. Palästraiterna äger den sanna gymnastik­glädjen och vi blev o även »besmittade» av den. Hösten 1929 föranstaltade scoutkåren härstädes en soare i Föreningshuset och till programmet vid soaren bidrog gymnastikföreningen med upp­visning av Hangöprogrammet. Där blev åter intresset för gymnastiken väckt. Men varifrån få ledarinna? Saken ordnades dock så, att lära­rinnorna Hildur Rudman och Senny Nylund åtogo sig att leda turvis med övning varje fredag kl 7. Inskrivna voro 19 flickon>. Ovanstående citat är taget direkt ur den privata lilla »historik)} lära­rinnan Senny Nylund några år efter P argas Svenska Kvinnliga Gymnastikförening bildades nedskrivit (historiken återges i sin helhet som bilaga till denna översikt).

Gymnastikintresserade flickor har alltså saken i egna händer och trampar nu upp stigarna för en ny specialgren inom föreningen. Då PIF hösten 1930 återuppt~r sin verksamhet införs övnings­kvällar i gymnastik för herrar (pojkar) i arbets­programmet. Man samlas till övning varje tisdag och torsdag i Manegen. Samtidigt övar damerna på sitt håll och år 1931 inregistreras den kvinnliga gymnastikföreningen iföreningsregistret.

Den 27 februari 1934 samlas femton förenings­medlemmar till årsmöte i Föreningshuset och efter livlig diskussion skriver mötessekreteraren Ivar Engfelt tolfte paragrafen på följande sätt: »Gym­nastiken som hittills icke haft den plats den otvi­velaktigt borde intaga inom ramen för idrotts-

[247]

föreningens verksamhet kommer härefter att även idkas. Sålunda äger gymnastik rum en gång i veckan i brandkårsmanegen, vars tidsenliga gymnastiksal ställts till föreningens disposition av Pargas Kalkbergs Ab». Man kan hädanefter börja tala om organiserad gymnastik inom före­ningen.

Arets (1934) verksamhetsberättelse noterar emellertid: »Sedan Pargas Kalkbergs Ab:s nya gymnastiksal i oktober blev färdig och en kväll i veckan ställdes till föreningens förfogande, ha gymnastikövningar hållits regelbundet varje tors­dag. Deltagarantalet har i medeltal dock icke uppgått till flera än ca 15 varför en talrikare an­slutning vore önskvärd. Som ledare ha fungerat herrar Knut Mannström och Brynolf Mickels­som).

Vid årsmötet den 25 januari 1935 aktualiseras frågan om införlivandet av Pargas svenska kvinn­liga gymnastikförening d. i PIF. Man anser att föreningens (PIF) damidrott överhuvudtaget är för svag och för att komma närmare sin kvinn­liga kollega besluter man om bildandet aven damsektion med Margareta Wiss, Elsa Törnroos och Valborg Sjölund som styrelse. Handsken är härmed kastad! Den kvinnliga gymnastikförenin­gen fortsätter visserligen sin verksamhet, men frågan om en anslutning till Piffen blir snart aktuell. Och den 28 augusti 1935 händer det. De kvinnliga gymnasterna är på hemväg från ett besök på Palästra-gymnasternas Bullerbo i Runsala, då frågan kommer på tal i bussen. Man vet att Pilfen bildat en damsektion, att den har omkring sextio medlemmar och att PIF svarar för sektionens utgifter. Man är ense om att en

Piffens gymnastiktrupp 1935. Fr.v. ledaren Birger Forss, Arne Eriksson, Rafael Johansson, Erik Hagma11, Ake Johansson, Toivo Lvaksonen, Gunnar Lindqvist, Georg Forssell, Georg Kroneid, Oiva Sutonen, Nils Wennerstriim , Engle Karlsson

och Onni Aaltonen.

Damgymnasterna »kapp lar» av från gymnastikiivningama och ställer upp i bandy mot [ijreningens juniorer år 1935. I främre ledet fr. v. Eine Jakobsson, Viv i Sundvall, Elsa Tömroos, Margareta Wiss, Sara Söderholm, Inga-Lill Caven och Valdine Helin och i bakre ledet fr.v. Saga Nordstriim, Eunice Eriksson, Siri Vahlsten, Maj-Lis Fagerlund, Ella Al1derssol1, Göta

Gustafsson, Gurli Fagerholm och Oiva Sulonen.

anslutning till Piffen skulle vara bästa lösningen på de ekonomiska problemen och att man på det sättet lättare skulle kunna intressera PIF-damerna för gymnastik. Följande vecka sammankommer man till ett möte hos rektor Arne Engström och man fattar beslut om att övergå till PIF. Så kommer det till att damgymnasterna redan under hösten arbetar inom ramen för PIF:s verksamhet och övningarna förläggs till Manegen. Under året leds övningarna av gymnastiklärarinnan Birgit Mannström och frk Senny Nylund.

Också på den manliga fronten övar man träget och i programmet ingår såväl idrotts- som upp­visningsgymnastik. Knut Mannström och Bry­nolf Mickelsson leder övningarna under vintern och våren medan Birger Forss ansvarar för höstens övningar. Forss har av SFI godkänts som gymnastikdomare. Under året avläggs prov för lilla gymnastikmärket av Anders Axelin, Adam Lindholm, Hilding Hällström, Nils Söder­ström, Runar Söderholm, Per Johansson, Kaj Sjöblom, Birger Hägerstrand, Sakari Tanner, Sven Lindholm, Aron Friman, Olof Lauren, Andreas Karlstedt, Henrik Grandell, Nils Karls­son, Erik Ljungqvist, Ingram Myhrberg och Rolf Lindqvist.

1936 De manliga gymnasterna övar regelbundet

under folkskollärare Birger Forss ledning. Främst inriktar man sig på uppvisningsgymnastik och medverkar bl.a. i programmet vid föreningens julfest, Lotta-julfesten och PKAB:s »arbetar-

[248]

Gymnastikuppvisning i gamla samskolans festsal i december 1936 Överst Harry SU11dgren och Engle Karlsson . Under dem Ake Sjöblom och Nils Wennerström. På golIlet fr.v . Biirje Sundell, Oiva Sulonen, Gustav Hagman, Rafaeljohansson, Gunnar Lindqvist

och Nils Rinne.

festen>. Samma är fallet på spinnsidan. Dam­sektionens ordförande Birgit Mannström leder också den s.k. gymnastikavdelningen, som man in­rättar för att effektivare kunna sköta denna speciella idrottsgren. Fru Mannström leder själv­fallet övningarna, i vilka omkring tjugo damer deltar .

I slutet av året besluter de man1iga gymnasterna att mer än hittills gå in för »idrotts»-gymnastik och man rekvirerar gymnastikbälten från Oy Sko ha Ab i huvudstaden.

1937 Abo IFK:s stora fotbollsstjärna Armas (» Amme»)

Karlsson har flyttat till Pargas och som nybliven medlem i föreningen åtar han sig vid sidan av »målklistrarjobbeb> i Piffens fotbollsmål att leda herrgymnastiken. Trots ivriga försök att utveckla gymnastiken till att omfatta också »hård» täv­lingsgymnastik stannar det dock vid uppvisnings­stadiet och årets många övningar kröns med uppvisningar vid en lång rad egna fester samt andra organisationers festtillfällen vid jultiden. Damerna övar i samskolan fortfarande med Birgit Mannström som ledare. Under året avlägger med­lemmarna märkesprov och bland de kvinnliga

gymnasterna godkänns Saima J okinen för kvinno­gymnastikförbundets bronsmärke av II klass och Greta Wiss för guldmärket av samma klass. »Lilla gymnastikmärkeb> erhåller Gustaf Lauren, Birger Bergfors, Runar Nilsdorff, Holger Hamn­ström, Pontus Abrahamsson, Hermes Ramstedt, Helge Nordström, Torsten Wahlsten, Donald

Uppvisl1ing i Fijreningshuset 1936. Främst fr.v. Engle Karls­son, Nils Wennerström, Oiva Sulonen och Nils Rinne. De övriga är Harry Sundgrw, Georg Forssell, Toivo Laaksonen

och Georg Kron eld.

[249]

Damgymnasternas uppvisning vid en pogramsoare j Föreningshuset 1936. Fr.v. Margareta Wiss, Aune Aaltonen, Rut Gustafsson, Valborg Sjiilund, Göta Gustafsson, Sy/vi Laaksonen, Ingegärd Hyypiä och Margit Lindqvist.

Key-Aberg, Nils Moberg, Gustav Friman, Kurt Sundgren, Lars Vikman, Rolf Essen, Hans Ges­tranius, Jarl Eriksson, Per-Erik Fagerholm, Egil Essen (12 år) och Eugen Essen.

1938 Herrgymnastiken sorterar under friidrottssek­

tionen och leds av Amme Karlsson. I övningarna deltar bara ett fåtal »rena» gymnaster, de flesta är friidrottsmän och fotbollsspelare. Man kan dock bilda ett s.k. representationslag i gymnastik och detta ger sex uppvisningar vid olika fest­tillfällen under året. Damerna har en aktiv vår­säsong, då Birgit Mannström övar in programmet för sommarens kvinnogymnastikfest i Ekenäs. Ett nio »mannalag» deltar i festen. I damsek­tionens regi anordnas en kaffe konsert i klubb­lokalen, varvid gymnasterna deltar med upp­visning. Gymnastikförbundets märke av I klass erövras av Saima J okinen.

1939 »Beslöts sända en 12-mannatrupp till SFI:s

gymnastikfest i Helsingfors. Till färdledare utsågs herr Brynolf Mickelsson, som även skulle sköta de praktiska arrangemangen för truppens delta­gande. Föreningen bekostar resan, mat och logi

för deltagarna. Beslöts uppmana nöjessektionen att anordna en fest på Malmen och en i Dalaskog med gymnastikuppvisning på programmet». Texten är tagen ur föreningens centralstyrelsemötes pro­tokoll av den 15 mars 1939. Den 20 maj anmäls följande deltagare till den stora mönstringen den 2 - 4 juni: Äldre gymnaster: Anders Axelin, Helmouth Blomqvist, Gunnar Lindqvist, Elmer Lundqvist, Allan Männikkö, Ake Sjöblom, Kaj Sjöblom, Keijo Sundberg, Frans Söderberg och

Gynmastikuppvisning på idrottsplanen framför samskolan medlet av 30-talet.

[250]

Viljo Takkunen, Pojkar: Per Eklund, Bengt Karlsson, Kurt Sundgren, Rolf Lindqvist, Eugen Essen, Egil Essen, Rolf Essen, Pontus Lemberg, Stig Nyberg och Nils Moberg. Som gruppens ledare medföljer Knut Mannström och Brynolf Mickelsson.

Damerna inleder redan i januari övningar och förberedelser för en stor gymnastikfest på hemma­plan den 11 juni 1939. Härvid firas också lO-års­minnet av Pargas Kvinnliga Gymnastikförenings tillkomst. Ett 60-tal flickor är med i uppvisnin­garna, dels är det frågan om Piffens ordinarie gymnaster, dels flickor från ungdomsföreningarna i Attu, Sunnanberg och Lielax. Pargas Kun­görelser refererar: )}Solen som hela dagen dolts av molnen, st ack fram just då truppen i bästa sol­skenshumör tågade in på Sportplanen med Finlands flagga i spetsen buren av den förra ledarinnan, fröken Senny ylund. Den fulltaliga publiken, ca 400 personer, åsåg stående inmarschen och efter det man unisont sjungit >}Den blomstertid nu kommer ... >} började uppvisningen. Rörelserna utfördes vackert och fartfyllt och belönades med livliga applåder. Trots att det var första gången ungdomsföreningarnas damer de1togo klarade de sig fint. Efter den gemensamma uppvisningen gav PIF:s kvinnliga gymnaster ett säruppträdande varvid man blev i tillfälle att bevittna rytm och kvinnlig grace. Båda uppvisningarnas program har komponerats och inövats av fru Birgit Mann­ström som har förtjänsten av att den i allo lyckade uppvisningen kommit till stånd. Blommor över­räcktes till fru Mannström och fröken Ny1und av Pargas Idrottsförening. Efter några allsånger dansade de hurtiga gymnasterna folkdanser och därmed var den lyckade festen till ända. Man får hoppas att den goda starten skall giva upphov till fortsatt arbete och om något år få vi säkert åter bevittna en gymnastikuppvisning med ännu flere deltagare>}.

1940-1945 Trots krigsutbrottet fortsätter verksamheten

under år 1940, men snart lägger oroligheterna sordin också på gymnasterna. Herrgymnastiken upphör nästan helt 1941 och följande år kan verk­samhetsberättelsen endast förtälja , att damsek­tionen ej ens konstituerat sig eller överhuvud­taget sammankommit till möten. Detsamma gäller för 1943 och 1944. Och dödsbuden från krigs­fronten kommer slag i slag. Redan 1940 stupar Helmouth Blomqvist. Följande år är det Jarl Erikssons tur och så Birger Hägerstrand och Hilding Hellström .. .

1945 försöker man på nytt komma igång, även

om man inte till en början kan tala om någon entusiasm. Damerna sammankommer till gemen­samma övningar en gång i veckan under ledning av fru Gerda Mattsson. På herrsidan inskränker sig gymnastikövningarna till de olika specia1-sektionernas träningskvällar. Den nybildade old­boyssektionen upptar motionsgymnastik på sitt program, men med ringa anslutning. Den 23-29 mars håller SFI en gymnastikkurs i Pargas.

1946 Gerda Mattsson fortsätter som ledare för de

kvinnliga gymnasterna inom ramen för damsek­tionen, som har Saga Sundberg som styrelseord­förande. I de regelbundna träningarna deltar ett 20-ta1 damer. Intresset bland de manliga med­lemmarna är svalt och bara en handfull aktiva ägnar tid åt träning. Bland dem ses ofta tyngd­lyftarna Helge Eriksson och Kurt Johansson, vilka också står för gymnastikuppvisningen vid föreningens julfest.

1947 Under vårvintern gör SFI en drive för >}höjandet

av gymnastikens nivå inom Svenska Finland>}, som det heter i förbundets cirkulär till medlems­föreningarna . Piffen fattar genast galoppen och beslut er att anordna en lokal gyrnnastikfest i slutet av maj eller början av juni. Man sänder en inbjudan till alla svenska skolor i Pargas att delta i festen och framför önskemål om att skolor­nas lärare skall inleda inövandet av uppvisnings­programmet. Det är meningen att samma program skall uppföras vid den stora förbundsgymnastik­festen i Jakobstad den 13- 15 juni. Den 14- 16 februari engageras gymnastikinstruktören, gym­nastikläraren Sven-Erik Fagerholm och gymnas­tiklärarinnan Birgit Mannström för ett instruk­tionstillfälle gemensamt för alla festdeltagande gymnaster.

Föreningen-'tillsätter ett gymnastikutskott, som sköter alla ' förberedelser och handhar arrange­mangen vid den lokala gymnastikfesten. Festen genomförs den 8 juni och Pargas Kungörelser refererar genom signaturen S.H.:

>}Solen sken från en molnfri himmel och de blåvita flaggorna vajade friskt i den en aning för kraftiga vinden då de hurtiga gymnasterna tågade in på planen till tonerna aven marsch. Inmarschen slutade med att gymnasterna voro uppställda för front med Finlands fana i mitten. P.I.F:s ordförande höll ett kort andragande och därvid framhöll Herr Mannström gymnastikens betydelse ej enbart för gymnaster utan för alla idrottsmän. Tillika uttryckte han förhoppningen

[251]

att vi i framtiden vore i tillfälle att se än mera aktiva i gymnasternas led. Uppvisningen var generalrepetition för Gymnastikfesten i Jakobstad dit största delen av de uppträdande resa denna vecka. Till slut hälsade han den talrika publiken och gymnasterna välkomna och höjde ett fyr­faldigt leve för gymnastiken.

Samskolans flickor uppträdde som första under gymnastiklärarinnan, fru Mannströms ledning. Flickorna hade vita blusar och blå schorts och vita skor. Färgerna kommo väl till sin rätt mot den gröna planen. Programmet var väl tränat och flere rörelser genomfördes med en häpnads­väckande noggrannhet.

Pojktruppen som bestod av folkskolepojkar från Skräbböle folkskola och Piffens juniorer hade inövats av folkskollärare Mattsson. Rörelserna genomfördes med fart och att tolv-åringarna klarade sig med heder är publiken säkert ense om. Några enkla pyramider och Homerska ryttare» avslutade deras uppvisning.

Höjdpunkten nåddes dock av Piffens damer i sina enkla men prydliga, grå dräkter. Fru Mattsson kan faktiskt vara nöjd med truppen ty det svåra och långa programmet gick perfekt. Intet under att filmfotografen hela tiden lät filmen rulla.

Några gymnaster från Turun Voimistelijat under ledning av gymnastiklärare Hirsikangas, gymnastiserade på barr och räck men det kalla vädret hindrade prestationerna att bli av högre klass.

Före slutdefiladen uppträdde P.M.U.F:s folk­danslag och då gymnasterna tågat ut från planen var den alltigenom väl arrangerade uppvisningen slut och vi hoppas att i framtiden vara i tillfälle se likadant.»

PIF representeras av 16 dam-, 33 flick- och 10 pojkgymnaster vid Jakobstadsfesten, som för dem blir en stor upplevelse. Stig Henriksson refererar efter återkomsten till Pargas i lokal­organet och hans inledning återspeglar något av den glädje och stämning deltagarna där får upp­leva: »Hälsa och glädje var parollen för tusende gymnaster från hela Svenska Finland vid den alltigenom lyckade festen i Jakobstad. Att det hela var en fullträff äro vi alla ense om trots att Sankte Per fredagen och lördagen flere gånger vätte ner våra kläder. Men den stora gymnastik­festen på söndag kompenserade istället de före­gående dagarnas vedermödor. Månne någon av de äldre gymnasterna tidigare varit med om en mera lyckad defilad? Ingenting klickade och då kolon­nerna stodo uppställda på den gröna idrotts­planen efter inmarschen och psalmen »Himlars rymd sin Konung äran>, sjungits, tror jag att var

och en inom sig kände något som inte till pappers kan framhållas och som var och en blott själv kan förnimma i sitt innersta».

Gerda Mattsson och Stig Henriksson har under året svarat för ledningen av gyrrinastikövningarna.

1948 Genom de entusiasmerande gymnastikledarna

Gerda Mattsson och Stig Henriksson vinner gymnastiken igen allt större terräng, särskilt bland skolungdomarna. Och föreningens styrelse besluter redan i januari, att man skall anordna en lokal uppvisning i stil med f j oårets och man an­håller t.o.m. om arrangörsrätten för SFI:s mäs­terskap. Mästerskapen förläggs emellertid inte till Pargas och av någon anledning torkar också planerna på en lokal gymnastikfest in. Damerna gymnastiserar mer eller mindre för motionens skull och under året blir det också litet livligare inom oldboyssektionen.

1949-1955 Herrgymnastiken inskränker sig till samskolans

gymnastiklektioner och damerna samlas till regel­bundna övningar under Gerda Mattssons ledning. Som representanter för föreningen deltar Birgit Mannström, Rut Gustafsson, Margit Gustafsson och Darling Sundman den 27 juli - 1 augusti i lingiaden i Stockholm. Aret 1950 blir något av ett förberedelseår för den finlandssvenska gym­nastikfesten i Borgå den 8- 10 juni följande år. 1951 inleder damgymnasterna en systematisk träning med Gerda Mattson som trogen ledare. Över tjugo är med. Stig Henriksson »drillan> en pojkgrupp i samskolan. Den 27 maj general­repeterar man inför Borgå-festen med en egen uppvisning på ya idrottsplanen. Sammanlagt närmare sextio gymnaster representerar sedan Piffen i Borgå. Perioden 1952- 1955 blir något aven down-period inom gymnastikverksamheten på alla fronter. Stig Henrikssons pojkar i sam­skolan bildar visserligen en stomme för en gym­nastikgrupp som utnyttjas b1.a. för uppvisningar vid olika festtillfällen, men i övrigt är aktiviteten låg. Motionsgymnastiken inom oldboyssektionen ligger nere och antalet damgymnaster snarare minskar än ökar vid övningstillfällena. Gerda Mattsson fortsätter emellertid troget som ledare fram till 1955, då all verksamhet avstannar inom damsektionen på grund av avsaknaden av villiga sektionsledare. Jubileumsåret 1954 blir emellertid ett tillfälligt uppryckningens år, då man övar in ett uppvisningsprogram för jubileumshögtidlig­heterna. För ändamålet anskaffas också en ny vit gymnastikdräkt.

[252]

1956 »Damsektionen har under det gångna året

återupptagit gymnastiken på sitt program. Tack vare att gymnastikhallen i nya samskolan har kunnat tagas i användning har även sektionen börjat med handboll ... » Citatet är hämtat från föreningens verksamhetsberättelse för året. I huvudsak är det frågan om motionsgymnastik man ägnar sig åt och med på övningarna, som leds av Margaretha Forss är omkring tjugo flickor .

1957-1963 Damsektionen räknar vid utgången av verk­

samhetsåret 1957 med 122 medlemmar. Ord­förande i styrelsen är Erna Ekman och ledamöter Birgitta Metsäranta, Rut Sjöblom, Karita Sjö­blom och Ina Hellström.

Man försöker ökå intresset för gymnastiken, men lyckas inte. Av de många medlemmarna deltar bara ett 20-tal i övningarna. Ledare är Margaretha Forss och Birgit Mannström. 1958 övertar Göta Söderblom ledningen av gymnastik­kvällarna och man delar upp gymnasterna i en motions- och en ungdomsavdelning. Ungdoms­avdelningen uppträder med kägel gymnastik vid Piffens julfest. Följande år bedrivs övningarna i två motions- och tyå ungdomsgrupper. Den ena motionsgruppen övar under ledning av Gerda Mattsson, som gör come back, i Skräbböle folk­skola och den andra i samskolan med Birgit Mannström som ledare. Lisa Deger leder ung­domsavdelningarna, vars deltagare är under 16 år i den ena och över 16 år i den andra avdelningen. Liksom Stig Henriksson i samskolan inövar man programmet för gymnastikfesten i Vasa, där Piffen talrikt representeras. Sammanlagt är över hundra gymnaster med vid övningstillfällena. Det syns som om intresset för gymnastiken som mo­tionsgren skulle hålla i sig och 1960 ställer dam­sektionen ledare till både tonåringars, ungdomars och husmödras förfogande. Också inom föreningens ungdomsavdelning lägger man nu mera vikt vid det gymnastiska inslaget i verksamheten. Och många pojkar hänger med. Tonårs- och ungdoms­gymnastiken inom damsektionen leds av Lisa Söderblom (f.d. Deger) och motionsgymnastiken av Gerda Mattsson och Birgit Mannström. Ingmar Söderblom är ordförande i ungdomsavdelningen.

Verksamheten fortgår i stort sett under samma former under åren 1961 - 1963 och främst är det dam- och flickgymnastiken som lockar många deltagare. Som ledare för de olika grupperna anlitas under dessa år Lisa Söderblom, Ina Hell­ström, Britta von Weymarn och Lilly Söderström. Fortfarande är det dock huvudsakligen frågan

onl motionsgymnastik och uppvisningarnas antal är synnerligen få.

1964 50-års jubileumsåret blir alla föreningsmed­

lemmar ett j äktigt men minnesrikt år. Och vad gymnastiken och dess anhängare beträffar får man uppleva en i Pargas aldrig tidigare skådad ak­tivitet. Den 6 - 7 juni skall Piffen stå värd för Finlands Svenska K vinnogymnastikförbunds och Finlands Svenska Gymnastikförbunds gemen­samma gymnastikgala och gymnastikfest med Pargas svenska samskola och Idrottsplanen som festplatser. En lokalorganisationskommitte till­sätts för genomförandet av »mammutfeste11» och medlemmar i kommitten blir Stig Henriksson (ordförande), Trygve Lindqvist (sekreterare), Bir­git Mannström, Ina Hellström, Lilly Söderström, Inger Sundström, Frejvid Karlsson och Per-Ole Karlsson. Kommitten hinner sammankomma till åtta protokollförda möten med sammanlagt 119 paragrafer innan det är klart för festöppning. Parallelt med den lokala kommitten arbetar också en kommitte på förbundsnivå i huvudstaden med Ingeborg Jung (ordförande), Kerrith Rehn, Hjördis Trygge, Ola Dyhr, Margareta Arppe, Stig-Erik Backlund, Lars Andersson, Stig Nummelin, Clas Hagert och Marianne Linka som medlemmar. Landshövding Esko Kulovaara blir festens be­skyddare.

Fredagen den 6 juni griper så feststämningen inför festen kring sig då deltagare i färggranna dräkter invaderar köpingen. Och publikintresset inför första dagens stora samling, festgalan i samskolan överträffar alla förväntningar. Arran­görerna har räknat med 700 åskådare, men man är tvungen att söka fram stolar för över 900. Föl­j ande dag blir svettig och regnig för gymnasterna. Från kl. åtta på morgonen tio timmar framåt

Gymnastik/estens lokala organisationskommitte under möte i svenska samskolan. Fr.v . Ina Hellström, Lilly Söderström, Per­Ole Karlsson, Frejvid Karlsson , Stig Henriksson (ordf.) Trygve

Lindqvist, Birgit Manl1ström och Inger Sundström.

[253]

repeteras programmet för söndagens stora upp­visning på idrottsplanen. Lördagens uppvisningar i samskolan får idel lovord och Au skriver b1.a. följande: »Strålande är väl det lämpligaste adjektiv man kan välja om gymnastikgalan i samskolans hall, där tusentalet personer förundrade åsåg vad amatörgymnaster verkligen kan prestera. Elit­gymnaster växlade med tonåringar och småflickor i en stundom hisnande och alltid charmerande kavalkad, där elva skilda trupper var med. Kanske kan man säga att husmödrarna med sitt skojiga programinslag tog hem första halvleken, men i den andra tog den danska manliga truppen helt andan ur publiken och Sveriges Högalid-flickor var lätta som älvor i dans och säkra på bom». Men söndagens uppvisning skall bli ännu bättre, ännu större och ännu vackrare.

På lördagen hinner deltagarna ändå koppla av mellan övningarna och arrangörerna har kompo­nerat ett omväxlande fritidsprogram. De som vill se skärgården åker ut mot Erstan i Sjöbussen Adan, de som vill uppleva storsprängningen i Pargas Kalks gruvor får se ett 40 000 tons skott avfyras och de som vill ha lugn och andakt deltar i en kvällsandakt i kyrkan med kyrkoherde Erik

Lindqvist som talare. Före kvällsandakten samlas gymnaster för uppvaktning vid hjältegravarna.

Den stora uppvisningen på söndagen inleds med festtåg genom köpingen och aldrig har väl köpingsborna skådat en sådan färgprakt, en sådan fanborg, en sådan manifestation av svensk livs­kraft som dagens! De över 1.200 gymnasterna samlar en publik på över 2.000 personer, då upp­visningarna inleds. Au refererar: »Om lördagens gymnastikgala i Pargas var lyckad främst i kraft av de elituppvisningar, som då förekom, blev söndagen oförglömlig genom den överväldigande massverkan de gemensamma framträdandena hade på åskådarna». Sport-Pressens »Bilb> skriver: »Vi har upplevt två strålande festdagar. Vi har fått vara med om huru en väntad mindre bra upp­visning förbyts i en bländande skön uppvisning, som tar andan ur 2000 åskådare och 700 övriga deltagare, vi har sett gracila flickor i mjuka rörelser, vi har sett guldmedalj gymnastik, vi har sett akrobater, vi har sett flickor och pojkar, damer och herrar huttra i regn och blåst, men ändå le, vi har hört småflickors fnitter, vi har sett publiken sitta andlöst tyst, gripen över allt det vackra som sker inom synfältet, vi har hört den

Över tusen finlmtdssvenska gymnaster samlade; till gymnastikfest i Pargas 1964. Detta är en del av flickgymnasterna under uppvis­ningen på idrottsplanen.

[254]

jubla i högan sky, vi har ... ja, vi har upplevt gymnastikfesten i Pargas 1964».

1965-1974 Arbetet fortgår i stort sett i upptrampade spår

och främst är det damsektionen och oldboys­sektionen som hänger sig åt ren gymnastikverk­samhet. Damerna övar på ett något högre plan medan »gubbarna» under Stig Henrikssons ledning siktar in sig främst på motionsgymnastik i kom­bination med bollspel. Under de närmaste åren leds gymnastiken för tonårsflickor av Ina Hell­ström, Gun Hellen och Siv Mattsson och för husmödrar av Lilly Hollsten, Birgit Sanden, Henriette Henriksson och Disa Blomqvist. An­talet gymnaster varier.ar mellan sjuttio och ett­hundra. Huvudsakligen håller man till i svenska samskolans gymnastiksal , men Birgit Sanden leder en grupp husmödrar också i Skräbböle.

Oldboyssektionen som särskild sektion ifråga­sätts ett flertal gånger, men får stå kvar från val­möte. Dess existens återspeglas i årsberättel­serna många år framöver genom exakt samma mening - vilken också utgör sektionens hela berättelse för året - )>Verksamheten har följt tidigare riktlinjer med i huvudsak motionsgym­nastik för äldre medlemmar på programmet». 1968 övertar Britta von Weymarn ledningen av husmödra- »jumppam>, som samlar omkring tjugo deltagare per övningskväll. Hon efterträds föl­jande år av Pargas svenska samskolas nya gymnastiklärarinna, Ulla Aman, men ett år senare kan man inte uppbringa en villig ledarinna och enligt årsberättelsen »har sektionens sedvan­liga gymnastikverksamhet icke alltid kunnat verka i full utsträckning och i den mån som före­fintligt intresse hade medgett». Husmödragym-

Sel1l1Y Nylund:

nastiken i Skräbböle verkar sålunda inte mera direkt i föreningens regi och redskapsgymnastiken för flickor läggs helt ner, sedan Siv Mattsson lämnat gymnastiklektoratet vid samskolan och därmed sin medverkan som tonårsledare. Till­sammans med Pirkko Vinberg och Ulla Aman åtar sig Gun Hellen övningarna för ett 60-tal tonåringar och husmödrar 1970 men följande år blir flickgymnastiken igen åsidosatt på grund av ledarbrist. De ca femtio damgymnasterna övar under Pirkko Vinbergs, Ulla Ahmans och Sirkka Rastes ledning. Centralstyrelsen behandlar ledar­problemet gång på gång, men först 1972 får man igen saken ordnad, då Ulla Ahman och Gun Hellen tillsammans åtar sig ansvaret för de yngsta flickorna, som nu kan återgå till regelbundna övningar. Pojkgymnastik förekommer enbart inom ramen för samskolans gymnastikundervisning och de bästa pojkarna deltar tillsammans med dam­sektionens representanter i de återkommande finlandssvenska gymnastikfesterna. Piffens gym­nastik håller sig alltfort på motionsstadiet och under hela sin 60-åriga tillvaro skolar man inte upp en enda tävlingsgymnast.

1973 deltar ca fyrtio damer i övningar i motions­gymnastik med Gun Hellen, Lisa Söderblom, Rut Sjöblom och Maj Lindholm som ledare. En upp­gift om att medlemmar dock utövar gymnastik också på annat håll, ger Au genom en intervju med friidrottsflickan Susanne Schmidt den 20 septem­ber 1973: Förutom friidrott sysslar hon med gymnastik och har redan i sju års tid övat under Lahja Salvianders ledning i Abo». Gymnastiken intar inte någon central ställning i föreningens verksamhet - gymnastik på högre nivå före­kommer inte.

HISTORIK ÖVER PARGAS SVENSKA KVINNLIGA GYMNASTIKFÖRENING

På initiativ av bergsrådinnan Edit Sarlin m.fl. vidtog gymnastik för kvinnor i Pargas svenska samskola vintern 1929. Ingen kompetent gym­nastiklärarinna fanns på orten. Men saken ord­nades så, att gymnastiklärare, fröken Elseby

Dahl, bosatt i Abo, färdades hit ut med bil varje fredag för att leda. Hon ledde även några »finsk­talande» flickor, som hade sina övningar i Brand­kårshuset. Sommaren 1929 skulle den stora svenska gymnastikfesten firas i Hangö, varför fröken Dahl

[255]

inövade programmet för den festen. Bndast fem av gymnasterna voro i tillfall e att deltaga i den utomordentligt trevliga festen. De som voro med skola säkert aldrig glömma hur roligt det var att vara »Palästras barm. Palästraiterna äger den sanna gymnastikglädjen och vi blevo även »be­smittade» av den.

Hösten 1929 föranstaltade scoutkåren här­städes en soare i Föreningshuset och till pro­grammet vid so aren bidrog gymnastikföreningen med uppvisning av Hangö-programmet. Där blev åter intresset för gymnastiken väckt. Men vari­från få ledarinna? Saken ordnades dock så att lärarinnorna Hildur Rydman och Senny Nylund åtogo sig att leda turvis med övning varje fredag kl. 7. Inskrivna voro 19 flickor.

I oktober 1930 gav Palästra en fin gymnastik­uppvisning i Föreningshuset härstädes. Festen firades som jubileum på fröken Elli Björkstens 60-årsdag den 16 oktober. Ater »eldades» vi av vad gymnastiken är och blir. Vi måste få gym­nastisera, men vem skulle leda? Vi blevo dock hjälpta på det allra bästa sättet när fru Berta Sundell, som är utbildad gymnastiklärarinna lät sig övertalas att taga ledningen om hand. Nu kunde gymnasterna med glädje se framtiden an. Vi hade övningar i samskolan varje tisdag kl. halv åtta. Antalet inskrivna hade nu stigit till 25 .

Vintern 1931 blev vår förening inregistrerad i FFF och heter Pargas Svenska Kvinnliga Gym­nastikförening. Hösten 1931 hade Storgårds Marthaförening engagerat en lärarinna i rytmisk gymnastik, fröken Ståhlberg, och deltogo i den kursen, som räckte tre veckor ä ven gymnaster från vår förening. Kursen avslutades med en fest i Manegen i Limberg. A v inkomsten från festen erhöll Svenska Kvinnliga Gymnastikföre­ningen Fmk 200, - . Ett välbehövligt tillskott i den annars så skrala kassan. Den 2 november vidtog åter vår förening med gymnastik i sam­skolan, som nu liksom även förut, hyresfritt står till gymnastikföreningens förfogande. Fru Sundell avsade sig ledari~neskapet, varför Senny Nylund åtog sig att leda. Antalet inskrivna voro tjugo. Den 18 januari 1932 vidtog övningarna igen. Genom fru Sundells avgång uppstod diskussion om var vi skulle få en ledarinna för det kommande året. Svårt som det är för en inkompetent att leda gymnastik, åtog sig slutligen Senny Nylund att försöka, ehuru med en känsla av att »taga vatten över huvudet». I synnerhet som vi skulle börja öva in programmet för den stora gymnastikfesten i Abo. Programmet var både långt och vidlyftigt och det var nog tack vare gymnastiklärarinnan Edit Fredrikssons hjälp vi rodde skutan iland.

Om programmet hade kostat mycket huvudbry, fick vi tusenfalt belöning genom all den glädje och trevnad vi fingo uppleva under gymnastik­festen i Aba den 5 - 8 juni. Innan vi slutade med våra övningar i maj, föranstaltade föreningen en friluftsfest i Björkhagen. Huvudnumret var för­stås uppvisningen av Aba-programmet, som tyck­tes utfalla till publikens belåtenhet. Inkomsterna delades mellan gymnasterna så, att de flickor som inte åtnjöto en stadigvarande iön skulle genom detta lilla bidrag vara i tillfälle att deltaga i Abo-festen. Festen i Björkhagen var lyckad, tack vare det strålande vädret. Vad är härligare än att få gymnastisera i Guds fria natur! Och ännu därtill i »mössörontidem. Festen i Aba kan inte beskrivas, den måste upplevas. Endast den som var med vet hur det kändes att få stå inför fröken Björksten., tillsammans med hundrade gråa flickor från ' hela svenska Finland. Siden-o fanorna vajade lätt i solen. Det var ljust i sinnet, det var glädje och lust! Det var högtid, DET VAR FEST! Vi kände oss lyckliga över att få vara med. Dock var endast tio av pargasgymnasterna i till­fälle att deltaga i festen.

Här må icke förglömmas de två som skött musiken vid våra övningar i samskolan, fruar Aili Geitlin och Ida Törnroas. Gymnastikintresserade som de vardera äro, ha de välvilligt kommit och givit oss en lättare syn på de i många fall tröga övningarna. Att få gymnastisera till musik, det är helt enkelt härligt! Det måste alla känna som prövat.

Burna av fröken Björkstens ord på festen i Aba »Ni skall fortsätta att gymnastisera. Ni skall hjälpa människorna att ge uttryck åt den inne­boende glädjen genom gymnastik» , samlades vi åter till gymnastik i samskolan härstädes den 27 september 1932. Vi övade härefter varje tisdag. Senare på vintern började vi öva rephopp. Fröken Fredriksson gav Senny Nylund sakkunnig hjälp vid övningarna.

I februari 1933 uppträdde medlemmar av gymnastikföreningen på invalidfesten i Förenings­huset. Rörelserna voro ur Aba-programmet. Gym­nastikföreningen inköpte en fotboll, med vilken vi hade mången rolig stund vid »Finby-klintem under maj månad. Vi hade bollekar två a tre gånger i veckan.

Den 28 september fortsatte vi övningarna efter en välgörande sommarpaus. På våren 1934 var herr Erkko Cairenius villig att ställa sin vackra festplats Björkhagen till vårt förfogande om vi skulle hålla fest, varför vi genast togo itu med att inöva program. Vår kassa var i stort behov av tillskott. Fru Leni Mannström gav både tid och

[256]

krafter för musiken till övningarna. Festen gick av stapeln den 27 maj i det ruskigaste väder man bara kan tänka sig. Det hällregnade och var dessutom kyligt . Publiken var därför fåtalig. Men trots detta gick övningarna fint och gym­nasterna fick visa att man kan vara glad fast »världen gråten>, ty glada sågo de ut de grå flickorna om än regnet hällde över dem under uppvisningen. Programmet upptog dessutom folk­danser utförda av gymnasterna och rephopp som några småflickor skördade bifall för. Kassan fick ett litet men ack så välbehövligt tillskott. Gym­ansternas antal detta år var 28 och Senny Nylund ledde övningarna.

Under vintern 1935 övades programmet för gymnastikfesten i Jakobstad. Nu hade vi lyckan att få gymnastiklärarinnan Birgit Mannström med i våra led. Hon ledde nu våra övningar - instru­erade och ackompanjerade turvis. Bara sex av gymnasterna voro i tillfälle att resa till J akob­stad. F6reningen erhöll Fmk 1000,- som rese­bidrag av AKG och Palästra i Abo. Detta delades jämnt mellan deltagarna, som dessutom fick 50 mk var ur vår egen kassa. Att åter få se fröken Björksten och höra henne tala, att på nytt få se sidenfanorna vaja i solskenet och att få uppleva gymnasternas livsglädje - det är något man minns hela livet .. . Den 28 augusti 1935 voro vi inbjudna av Palästra till deras Bullerbo på Runsala. En i alla avseenden rolig färd. P å hemvägen i bussen diskuterades frågan om gymnastikföreningens samgång med P argas Idrottsförening. Sedan nämnda förening bildat en damavdelning vore en sammanslagning den enda lösningen på att få flickorna intresserade för gymnastik. Dessutom skulle idrottsföreningen svara för alla utgifter. Detta vore en lycklig lösning på de alltid svåra ekonomiska problemen.

Följande onsdag hölls ett möte hos rektor Arne Engström. Mötet enades om att PSKvGF skulle övergå i PIF med ändring av namn. Hösten 1935 har gymnastikföreningen alltså arbetat som en skild avdelning under PIF:s namn. Lokal blev nuPKAB:s nya gymnastiksal i den s.k. Manegen. Föreningen har haft två uppvisningar under terminen. Den ena på PIF:s prisutdelnings afton och den andra på marthaföreningens soare i Före­ningshuset. Vardera gångerna gav publiken stor­mande bifall.

Den 1 december hade föreningen inbjudit Palästra från Abo på svarsvisit till Pargas. Vi hade nöjet att se trettio av Palästras levnads­glada gymnaster. Kvällen förflöt under sång

och skämt. Ett enkelt program hade arrangerats av vår förening . Stämningen var den bästa och gästerna tycktes vara mycket belåtna.

I januari 1936 håller damgymnasterna sitt sista årsmöte, varvid Senny Nylund yttrar b1.a. föl­jande: »Det är således sedan september Pargas Svenska Kvinnliga Gymnastikförening blev in­förlivad med Pargas Idrottsförening. Gymnastik­lagets verksamhet utåt är inte mycket att tala om. J ag vill här framhålla, att ehuru som med­lemmar i idrottsföreningen vi haft många fördelar, lider verksamheten dock i ett avseende - det råder brist på intresserade gymnaster. Vi kunde vara många fler. Inte skall ni tro att vi är akrobater. Var och en gymnastiserar efter sin egen förmåga. Och sedan vi fått räkna fru Mannström som vår ledarinna kunna vi inte skatta oss nog lyckliga. Hon har visserligen blick för de många fel vi gör, men hon är känslig nog att låta dem passera -ofta t.o.m. som om ingenting hänt. Vi är alltså för det mesta belåtna med oss själva och har enbart roligt. - Vardagen är grå och enformig. Vi behöver någonting som ger liv och glädje. Gymnastiken kan som inget annat både liva och glädja. Därför - låt oss sluta oss sanlluan i större led. Pargas behöver en större trupp gymnaster. Vi får inte lämna oss efter de manliga gymnas­terna. I den glada gymnastikandan må vi samlas!»

Pargas Kvinnliga Gymnastikförenings medlems­förteckning vid starten 1929:

Ledarinna: Elseby Dahl, Hildur Rydman och Senny Nylund, Lenny Andersson, Alli Andersson, Ingeborg Andersson, Lilly Dahlström, Göta Eriks­son, Anna Grönfors, Ella Gustavsson, Aili Geitlin, Viola Holmberg, Eva Holmberg, Ruth Jansson, Alli Koskinen, Frida Koivunen, AIda Jansson, Asta-Maja Linden, Helli Lindholm, Ella Sonck, Greta Troupp, Leni Wiss och Norna Sjölund.

Medlemmarna vid övergången till Pargas Id­rottsförening:

Gurli Fagerholm, Gunvor Gustavsson, Göta Gustavsson, Rut Gustavsson, Ingegärd Hyypiä, Ella Karlsson, Saga Lehtonen, Elli Lehtonen, Eila Lindholm, Asta-Maja Linden, Margit Lind­qvist, !ngrid -Ljungqvist, Rakel Grönqvist, Ragny Gustav$son, Kerttu Lundström, Saga Andersson, Signe Jeansson, Birgit Kent, Leni Mannström, Inga ~yhrberg, Lilly Nordström, Svea Nordlund, Margit Engström, Anne Sandell, Annie Sjöblom, Valborg Sjölund, Sara Söderholm, Inga Söder­ström, Margareta Wiss, Sylvia Laaksonen, Aune Aaltonen, Valdine Helin, Ester Grandell, Majlis Törnqvist, Birgit Mannström och Senny Nylnnd.

17 [257]

I läderhandskar

Redan år 1922 grundas i Abo en klubb för »the Noble Art of selfdefence» , boxning, Abo Boxnings­klubb och småningom väcks också i Pargas ett visst intresse för denna sport. På vems initiativ frågan om upptagandet av boxning på föreningens verksamhet diskuteras vid ett styrelsemöte den 15 november 1932, förtäljer föreningens annaler inte. Men diskussionen utmynnar denna gång i en kort sats: »Beslöts att boxning tillsvidare icke upptages på föreningens program» . Ytterligare ett försök att ta saken till tals görs vid ett styrelse­möte den 4 maj 1934, varvid man besluter »Upp­taga frågan om boxning till höstens program» . Hösten kommer men frågan om boxningen glöms. Inte heller följande årsmöte diskuterar saken och det skall dröja ända till den 12 januari 1937 innan föreningens styrelse på ett avgörande sätt tar ställning till denna verksamhetsform. Vid mötet närvar Knut Mannström (ordförande), Georg Forssell, Brynolf Mickelsson och Carl-Gustav Holmström och man besluter enhälligt att uppta brottning och boxning på föreningens program. För att få ett större underlag för starten besluter man, att sammankalla föreningens brottnings­och boxningsintresserade medlemmar till en dis­kussionsafton den 15 januari iFöreningshuset. Detta möte samlar överraskande många med­lemmar, 34, och »eft er grundlig diskussion beslöt mötet att ifrågavarande sportgrenar skulle upp­tagas p å programmet». Styrelsen får i uppdrag att ordna de praktiska detaljerna för »frågans lösniniSJ) och till detta återkommer styrelsen vid ett följande möte den 28 januari. Här besluter man att »an­skaffa nödiga redskap och att för vårterminen 1937 anställa finska mästaren i fjädervikt Ake Karlsson som boxningsinstruktör med en in­struktionskväll i veckan för ett arvode om 50 mk per gång jämte fria resor och fritt logi». Följande dag, den 29 januari, hålls föreningens årsmöte och boxningen får sin egen sektion med Elis Nordell som första ordförande och Eero Jakobsson och Bernhard Sjöblom som styrelseledamöter.

Redan den 19 februari anhåller man om med­lemskap i Finlands boxningsförbund och meddelar härvid att sektionen omfattar 25 aktiva boxare . Genom sekreteraren vid SVUL:s Egentliga Fin-

lands distrikt Olavi Lehtonen får man tre veckor senare bekräftelse på medlemskapet och formali­teterna kring en »riktig start» är härmed undan­stökade. Man knyter kontakter med en pugilist­kollega i Abo, Turun Voimamiehet, och tränings­verksamheten vidtar med sikte på klubbmäster­skap ännu denna vår. Den 5 maj arrangeras så föreningens första KM i boxning och ett referat i Au berättar följande: »Onsdag kväll avslutade Pargas IF sin första boxningssäsong med klubb­tävlingar. Man hade av olika orsaker nödgats framskjuta tävlingarna med ett par veckor, vilket inverkade menligt på deltagarantalet. Nu ställde sammanlagt tio man upp med tre i bantam-, två i lätt-, tre i mellan- och två i lättungvikt. Såsom fallet vanligen är i pugilisternas nybörjartävlingar voro prestationerna ej av högre klass, men några ljusglimtar funnos dock. Bästa boxningen pres­terades i lättungvikt av Elis Nordell, som även erhöll ett extra stilpris. Till sist gåvo Ake Karlsson och Lasse Bergman en uppvisningsmatch och erhöllo minnespris. Publiken, som uppgick till ca 150 personer, var både syn- och hörbart med på noterna och hejade friskt på sina favoriter. Resultaten voro: Bantamvikt: 1) Birger Hannula, 2) Alfred Lindqvist, 3) Bertel Johansson, lättvikt: 1) Bernhard Sjöblom, 2) Arvo Leppäkoski, mellan­vikt: 1) K,{irt Akerman, 2) Arvo Kajander, 3) Keijo SUlidberg, lätt tungvikt: 1) Elis Nordell, 2) Helge Lönnroth. Tävlingarna, liksom alla träningar, hålls i gymnastiksalen i Manegen.

Efterhand anskaffas mer utrustning, hopprep, indianklubbor, sandsäckar, päronbollar, hantlar etc. och inför vintern 1937- 1938 tillskrivs box­ningstränaren Birger Johansson i Helsingfors med förfrågan om han kunde åta sig att leda en intruktionskurs.

1938 Redan i november förra året inbjuder man per

brev Björkboda IF till klubbkamp i boxning. Man upprepar inbjudan i december, men först i medlet av januari meddelar Björkboda IF avböjande att träningen legat nere inom föreningen sedan senaste vinter och man kan inte tänka sig en match.

[258]

Birger Johansson åtar sig inte intruktionsupp­drag i Pargas och man vänder sig till tränaren Bruno Ahlberg, också han i huvudstaden, men får nekande svar. Boxningsintresset finns och träningsmöjligheter, men man får finna sig i att treva sig fram utan sakkunnig ledare. Detta faktum bromsar självfallet utvecklingen och det är väl närmast att betrakta som dumdristighet att Piffen redan denna vår tar steget ut i större boxningssammanhang, inbjuder Turun Voima­miehet till klubbkamp och ställer upp i distrikts­mästerskapen i Abo. Men dessa åtgärder visar sig trots allt ha en positiv verkan. De aktiva in­hämtar lärdomar och erfarenheter av rutinerade motståndare och kamperna sporrar till ytterligare träning. I DM blir det för de fem deltagarnas Bernhard Sjöblom, Alfred Lindqvist, Kurt Aker­man, Erik Söderström och Erik Gustafsson del självfallet inte frågan om kamp om mästerskap men Alfred Lindqvist tar dock en hedersam andra plats i fjäderviktsklassen där han mötte finska mästaren Ake Karlsson, Kurt Akerman i mellan­vikt och Erik Söderström en tredje plats i lätt tungvikt. Klubbkampen mot TVM arrangeras i Föreningshuset inför en publik om drygt 200 personer. Abo-Iaget är både vad teknik och ring-

vana beträffar överlägset Piffen, men hemma­lagets unga boxare säljer sig dyrt och ger sina motståndare hårda duster. I bantam får Alfred Lindqvist inte alls visa vad hans ihärdiga träning åstadkommit då åboborna inte har någon att ställa upp emot honom. Lindqvist vinner matchen med walk over. Både Aug. Jakobsson och Bern­hard Sjöblom ger upp mot sina motståndare redan i första ronden, men Kurt Akerman i welter­viktsklassen infriar publikens förhoppningar och besegrar sin motståndare efter en spännande match. Akerman får också priset för bästa piffare. Elis Nordell ställer upp i tungviktsklassen och i andra ronden blir det tvist om foul slag. Domarna avgör tvisten till Nordells förmån och han vinner följaktligen matchen. I augusti sänder man Kurt Akerman och Alfred Lindqvist som deltagare i en träningskurs i Vierumäki och enligt ett upp­gjort verksamhetsprogram skall KM avhållas på hösten. Mästerskapen torkar emellertid in liksom en planerad domarkurs i samråd med distriktet . Tränarfrågan är fortfarande olöst och de enda sakkunniga instruktioner de träningsflitiga med­lemmarna får ges av boxare från TVM som till­fälligt besöker Pargas.

Birger Forss blir ny ordförande i sektions-

PIF:s boxarlag mot Ekwäs 1939. På knä fr .v. Hans Gestranius, Selim Linsen, Kurt Akerman, Ake Siivanen , Alfred Lindqvist och Jarl Erikssol1. Stående fr.v. Levi Akerman, Keijo Sundberg , Eino Takkunen, Torsten Wahlsten, Viljo

Takkunen, Helge Lönnroth och tränaren Elmer Lundqvist.

[259]

styrelsen och styrelsemedlemmar är Levi Landen, Sulho Engström och Bernhard Sjöblom.

1939 Vid årsmötet i januari får sektionen igen ny

ordförande i Elmer Lundqvist och samtliga styrelsemedlemmar Alfred Lindqvist Viljo Tak­kunen och Kurt Akerman är likaså nya.

Redan den 12- 14 januari avgörs finska junior­mästerskapen i Mässhallen i Helsingfors och efter senhöstens flitiga tränande anser sektionsled­ningen att Viljo Takkunen, Kurt Akerman och Alfred Lindqvist är värda en kraftmätning av detta slag. Dessa juniorer anmäls följaktligen till tävlingarna. Alfred Lindqvist blir utslagen redan i sin första match och Kurt Akerman i andra omgången. Men Viljo Takkunen går fram i stor stil och via knockout-segrar kämpar han sig fram till final. Här möter han dock sin överman och ger upp redan i första ronden, sedan han ådragit sig en skada i ena örat. Idrottsbladet publicerar en bild av Takkunen och framhåller, att Piffens representanter väckt stort uppseende och att många experter anser pojkarna vara utmärkta boxarämnen. Trots avsaknaden av tränare eller instruktör går boxningen märkbart framåt och sedan boxnings­förbundets tränare Niilo Somerkoski finslipat tekniken hos boxarna under en vecka i medlet av februari, ställer man upp i DM. Och framgångarna kommer. Kurt Akerman, Helge Lönnroth och Viljo Takkunen hemför föreningens genom tiderna första DM-medaljer för mästerskap i weltervikt resp. lätt tungvikt och mellanvikt. Helge Lönnroth ger prov på utmärkt boxning och anses av domarna vara Piffens bästa man.

Viljo Takkunen (t.v.) och Helge Lönnroth 1939.

En »framgång» på den finlandssvenska boxnings­marknaden vinner Piffen, då dess ordförande Knut Mannströms initiativ om upptagande av boxningen på SFI:s program understöds och förverkligas vid möte den 19 februari.

Man kontaktar under vintern också Ekenäs IF och föreslår en klubbkamp. Ekenäs accepterar och klubbkampen arrangeras den 2 april med returmatch i Ekenäs två veckor senare. Båda kamperna slutar i klar lagseger för Ekenäs i A-klassen men B-klassen (juniorer) ger Pargas poängsegern på hemmaplan. Klubbkamperna följs med intresse på finlandssvenskt håll och efter tävlingarna ingår långa referat och intervjuer i Idrottsbladet. Inom SFI kan man spåra ett stort intresse för boxningen och måhända med de två klubbkamperna i Pargas och Ekenäs som inspi­rationskälla lägger SFI-styret upp stora planer för boxningens framtid inom förbundet. Man tänker sig Bruno (»Brynka») Ahlberg, mästar­boxaren som tränat Ekenäsynglingarna den se­naste tiden, som förbundstränare och kurser skall hållas i idrottsinstitutet i Vierumäki. Bakom planerna står ordföranden i SFI:s kraftutskott Knut Mannström!

Men vinterkriget sätter effektivt stopp för det mesta av dessa planer - också planer av mer lokal art.

1940-1944 Ett helt år förflyter innan boxarna igen samlas

till träning i Manegen. På hösten 1940 besöker förbundstränaren Niilo Somerkoski för andra gången Pargas och inpräntar lärdomar, som de aktiva emellertid inte kommer att bli i tillfälle att tillämpa i praktiken. Ett nytt krigsutbrott hotar och de flesta boxarna avtjänar sin värn­plikt . Inga som helst tävlingar arrangeras och sty­relsen Birger Fröberg (ordförande), Levi Akerman och Gunnar Lindqvist kan uträtta föga.

För verksamhetsåret 1941 väljs bara Alfred Lindqvist och Hans Gestranius i styrelsen och dessa noterar helt kort i årsberättelsen: »Några tävlingar har under året icke arrangerats. I stort sett har boxningen legat nere, emedan de flesta boxarna avtjäna sin värnplikt».

Holger Bäckman och Per-Olof Sjöblom förestår sektionen under följande år, men ingen verksam­het förekommer. F rån krigsfronten kommer bud om den lovande juniorboxaren Jan-Erik Sjöbloms död i december 1942. All aktivitet förlamas . ..

Vid årsmötet den 19 mars 1943 tillsätts ingen sektionsstyrelse. Man besluter att »de övriga sektionernas styrelser konstituteras, så snart behov därtill förel igger». Av allt att döma finns

[260]

inget behov bland boxarna - bara ett fåtal kan tänka sig en medverkan i träningstiIIfäIlen. Man lägger följaktligen också ner all träningsverksam­het och inom kort har boxningen helt fallit i glömska. Först i december 1944, då föreningen sammankommer till allmänt möte yrkar några medlemmar på att en boxningssektion skall återinföras. Friidrottssektionens ordförande Risto Karlsson väljs till ledare också för boxarna med Viljo Takkunen, Alfred Lindqvist och Edvard J ohansson som styrelsemedlemmar. Via SFI­kansliet anhåller man om instruktör och vänder sig till boxningsförbundet med begäran om hjälp vid anskaffandet av handskar och annan nöd­vändig utrustning. Och som ett led i planeringen av verksamheten »på långsikt» anhåller man om rätten att få arrangera DM-tävlingarna i månads­skiftet februari-mars 1945.

1945 Risto Karlsson fortsätter som ordförande i

styrelsen och utom återvalda Viljo Takkunen får sektionen i Gunnar Lindqvist och Elis N ordell två för året nya styrelsemedlemmar. Båda har tidigare fungerat som medlemmar i styrelsen,

ordell som sektionens första ordförande . Den rationella träning som man inledde före

julen fortsätts intensivt och i samråd med före­ningens nya ombudsman Hans-Jörgen Sjöstedt gör man upp ett omfattande tävlingsprogram. I medeltal tjugo medlemmar deltar i tränings­passen tre gånger i veckan.

Den 22 januari arrangeras årets första klubb­kamp i Föreningshuset i Pargas. Motståndare är Urheiluliitto (UL) från Abo, som också vinner kampen med fyra klassegrar mot Piffens tre. Av Piffens boxare vinner Gotthard Gestranius, Guy Henrichson och Charles Nordlund sina klasser. Viljo Takkunen och Guy Henrichson tar var sitt mästerskap vid DM-tävlingarna, som arrangeras av Piffen den 17 mars. Mästerskapen gäller år 1944. 1945-års mästerskap avgörs i Nystad och här lyckas Gestranius och Takkunen upprepa sina segrar. Piffen drar sig inte för storevenernang, utan arrangerar på hösten första gången finska mästerskap (junior-FM) i boxning i Pargas. Gestranius och H enrichson är igen i elden, men får nöja sig med var sin tredje placering. Piffen nöjer sig inte med utdömningen av Guy Hen­richson i semifinalomgången och tillställer box­ningsförbundet en protest. Förbundet tar emeller­tid inte ställning till protesten, med hänvisning till att den insänts för sent.

Resultatlistan från KM får följande utseende: flugvikt : 1) Alf Lindström, 2) Gotthard Gestra-

nius, fjädervikt: 1) Jarl Eriksson, 2) Holger Karls­son, 3) Stig Gustafsson, lättvikt: 1) Erik Karls­son, 2) Bengt Henrichson, 3) Börje Söderström, 4) Nils Lagerroos, weltervikt: 1) Göran Grönqvist, 2) Ingmar Eriksson, 3) Bror Lundqvist. I mellan­vikts- och lätt-tungviktsklassen ställer endast Viljo Takkunen och Guy Henrichson upp och får mästerskapet gratis. I februari återknyts kontakterna med Ekenäs IF och PIF föreslår en klubbmatch i april. Matchen annulleras senare, på begäran av de aktiva som inte är villiga att boxas mer denna vår och på grund av att DM i tyngdlyftning arrangeras vid samma tidpunkt med deltagande av några pugilister.

Under sommaren deltar Elis Nordell och Gunnar Lindqvist i boxningsförbundets instruktörskurs i Vierumäki och föreningen får i dem sina första sakkunniga ledare.

Ekenäs IF:s boxningssektion återkommer i slutet av juli till klubbkampsutbyte och man kommer överens om en första sammandrabbning i november. Bara Viljo Takkunen och Alfred Lindqvist vinner individuellt och Ekenäs tar en klar lagseger. Efter att ha gett två gratispoäng till motståndarna Uudenkaupungin Voimailijat i klubbkampen den 1 december (två klassrepre­sentanter saknas) slutar fighten oavgjort 4 - 4. Alfred Lindqvist, Viljo Takkunen och Guy Hen­richson vinner sina klasser.

Under hösten arrangerar sektionen allmän dans med uppvisning i boxning och tyngdlyftning i Norra Pargas Ungdomsförenings lokal i Birknäs och nettointäkterna går oavkortat till finansie­nngen av verksamheten bland de aktiva.

1946 Då intresset för brottning minskat avsevärt

under de senaste åren besluter årsmötet om sam­manföring av samtliga kraftidrotter till en sek­tion, »kraftidrottssektionen» med gemensam sty­relse. I styrelsen inväljs Risto Karlsson (ordfö­rande) , Gunnar Karlsson, Nils Bergenwall, Erik Lundström, Allan Männikkö, Alfred Lindqvist och Martti Salminen. Under vårsäsongen är träningsivern' stor men efter sommarens vila kan en stark tillbakagång noteras också bland boxarna. De aktiva deltar allt mera sällan i gemensamma träningar främst beroende på att föreningens instruktörer av allt att döma förlorat intresset och inte längre infinner sig till träningstillfällena. »Att ett tiotal pojkar trots allt hänger med, visar att våra yngre medlemmar ådagalägger en före­dömlig föreningsdisciplin och samhörighetskänsla», fastslår sektionssekreteraren i årsberättelsen.

Den 26 januari arrangeras en triangelkamp

[261]

mellan Turun Drheiluliitto, Piffen och Virkkalan Kiri (Virkby) med PIF som arrangör. DL segrar med 17 matchpoäng före Piffen (14). I februari sänder man en manstark trupp till Nystad, där en andra triangelkamp UL-UV-PIF avgörs med Nystads-klubben som arrangör. Liksom i den förra triangelkampen vinner Gotthard Gestranius och Guy Henrichson sina klasser, men Ake Petter­sson gör bäst ifrån sig och erhåller välförtjänt priset för tävlingarnas mest lovande pugilist. DM avgörs i Salo med Gotthard Gestranius, Guy Henrichson och Alfred Lindqvist som deltagare. Gestranius hemför ett mästerskap. En tredje triangelkamp utkämpas i Virkby i slutet av mars. Det är DL, VK och PIF som gör upp om poängen. UL vinner med PIF på sista plats. Klubbmäster­skapen samlar nitton deltagare och mästare i de olika klasserna 45-51-54-58-62-67 och 80 kg blir följande: Ake Pettersson, Gotthard Gestranius, Alf Lindström, Olof Lundqvist, Alfred Lindqvist, Per-Olof Sjöblom och Guy Henrichson. Mitt under sommaren inbjuder Akilles från Borgå till klubbkamp, men PIP avböjer med motiveringen, att de aktiva inte ligger i träning under denna tid av året.

Gotthard Gestranius och Guy Henrichson an­mäls till förbundets träningsläger i Vierumäki i september och Viljo Takkunen inlämnar ansökan om utträde ur föreningen. Ekenäs IF inbjuder till klubbkamp i oktober, men Börje Engblom med­delar att »PIF tyvärr ej för tillfället ser sig i stånd att deltaga».

Säsongen avslutas med ytterligare en triangel­kamp, UL-VK-PIF i Abo. Då endast C-klass­boxare får delta i kampen kan sektionen ställa upp med bara fyra man - också de rätt otränade - och kampen slutar i nederlag.

1947-1951 Kraftidrottens kräftgång är ett definitivt fak­

tum. Bara de som har denna idrottsform som hobby tränar när vårsäsongen börjar. Sektions­ledningen Nils Bergenwall (ordförande), Gunnar Karlsson, Sulho Engström, Helge Eriksson och Gotthard Gestranius vet sig ingen råd. De egna instruktörerna har gett all verksamhet på båten och med en gång lägger större delen av de aktiva boxarna upp. Man har inte mera tillräckligt stort antal aktiva ens för ett klubblag. Man kallar Helsingfors Boxningsklubbs tränare Knut Saari­kangas till Pargas för en fyra dagars intruktions­kurs och genom notiser i Pargas Kungörelser försöker man locka boxarna med igen. Under rubriken »Piffens starka karlar» kan man sålunda i mars läsa följande rader: »Fredagaroch tisdagar

kl. 18 hålles träningar i boxning och tyngdlyftning i Manegen. Piffen har på senaste tid blivit en smula efter, men nu skall kraftsporten åter ryckas upp . Kom därför med på våra träningar mangrant! Men uppropen hjälper föga. Bara en handfull boxare infinner sig, och de flesta hänger sig åt viktlyftning. Under hela året representeras föreningen inte utåt aven enda boxare. Sådan är situationen också följande år och följande . Och ännu år 1950 och 1951 konstaterar man kort och koncist i årsberättelserna: »Verksamheten har under året varit ringa. Boxning och brottning ligger nere, medan tyngdlyftningen utövas i någon mån av några föreningsmedlemmar». Sektionen bibehålls emellertid i hopp om ljusare tider och styrelsen har under de »mörkal) åren följande sammansättning: 1948: Nils Bergenwall (ord­förande), Karl-Erik Lindholm, Guy Henrichson, J . Ojalainen och Helge Eriksson. 1949: Bertel Johansson (ordförande), Helge Eriksson, Guy Henrichson, Karl-Erik Lindholm och Nils Bergen­wall. 1950: Guy Henrichson (ordförande), Gott­har d Gestranius och Helge Eriksson. 1951: Guy Henrichson (ordförande), Gotthard Gestranius och Helge Eriksson.

1952 Föreningens centralstyrelse har varsnat kraft­

sportens kräftgång redan för ett par år sedan, men vill inte direkt ingripa i sektionens verksam­het, eller kanske borde man tala om overksam­het. Visserligen ger man vid ett styrelsemöte den 7 februari 1950 Stig Henriksson i uppdrag att försöka anskaffa en boxningstränare till före­ningen, helst en person, som själv är aktiv boxare. Men detta leder inte till önskat resultat och 1952 ingriper man konkret. Man lyckas anskaffa en tillfällig tränare genom boxningsförbundet (Jukka Laaksonen) och erbjuder sig villig att arrangera distriktsmästerskapen i Pargas. Detta är till­räckligt för att stimulera en grupp intresserade pojkar till regelbunden träning under ledning av Paavo Tschernij och Gotthard Gestranius. Sek­tionsstyrelsen Guy Henrichson (ordförande), Helge Eriksson, Kurt Johansson och Gotthard Ges­tranius har igen råmaterie1 att arbeta vidare med. Boxningen ser ut att gå framtiden till mötes på nytt inom föreningen. . .

1953 Intresset för träningen är stort och tränings­

kvällarna livligt besökta. Paavo Tschernij och Gotthard Gestranius leder fortfarande tränings­verksamheten. Men man anser sig inte nå en sådan nivå, att det är skäl att i detta skede arrangera

[262]

tävlingar eller representera föreningen i tävlingar på annat håll. Man inskränker sig till medverkan med uppvisning vid föreningens julfest och pris­utdelning i december. Sektionsstyrelsen består av samma medlemmar som senaste år utökad med Paavo Tschernij .

1954-1974 Perioden 1952- 1953 visar sig vara bara något

av stundens ingivelse . Boxningen får inte nytt rotfäste i föreningen och man börjar redan ana, att den kommer att sova länge . . .

1954 utses ännu en fullvärdig styrelse för kraft­idrottssektionen med Klas Sjöblom som ord­förande, Paavo Tschernij och Ulf Helander som ledamöter. Följande år nöjer man sig med att på årsmötet besluta att »medlemmar i kraft­idrottssektionens styrelse utses av centralstyrelsen vid behov under årets lopp» och 1956 utses Paavo Tschernij till ordförande utan styrelsemedlemmar. 1957 glömmer årsmötet helt att välja funktionärer för sektionen men följande år får den igen en ord­förande i Paavo Tschernij, som får förnyat för­troende också 1959 och 1960. 1961 och 1962 förklaras ordförandeposten vakant, ingen verksam­het förekommer inom ramen för sektionen och boxning har man knappast någon tanke på mera. Men någon måste trots allt sakna pugilisternas lek, ty vid föreningens styrelsemöte den 15 september

1959 besluter man »att ingå med en förfrågan till boxningsförbundet huruvida förbundet vore villigt att, i den händelse föreningen återupptar boxningen på programmet, stöda föreningen i starten». Och vid följande möte den 9 november »Beslöts att ånyo kontakta boxningsförbundet ifråga om återupp­tagandet av boxningssporten på föreningen pro­gram. Något svar på tidigare sänd förfrågan har ej ingått». Den 4 april tar man ställning till frågan igen och fattar - förmodligen mot bakgrunden av ett svar från boxningsförbundet - ett definitivt beslut. »Beslöts att inte uppta boxning inom ramen för föreningens verksamhet. Bör meddelas för­bundet». Beslutet är kort, men klart. Valmötet 1963 bibehåller ännu sektionen utan att ta notis om att den saknar funktionärer, men jubileums­årets valmöte avskaffar den såsom obehövlig. Valmötets beslut att slopa kraftsport sektionen väcker emellertid diskussion bland medlemmar som hellre skulle se att verksamheten körs igång och sektionen återuppväcks. Krav på bildandet aven kraftsportssektion framförs. Centralsty­relsen föreslår, att föreningen aktiverar denna verksamhet utan att därför tillsvidare tillsätta en särskild sektion. Arsmötet bes1uter att ge central­styrelsen fullmakt att fortsätta sonderingen för att få igång tyngdlyftningsverksamheten. Men boxningen är fortfarande glömd. Föreningen äger inga aktiva pugilister mera . . .

[263]

Brottning & tyngdlyftning

Liksom boxningen har brottningen och tyngdlyft­ningen som idrotts- och tävlingsgrenar inte alltför gamla anor i Pargas. Frågan om att uppta brott­ningen på PIF:s verksamhetsprogram diskuteras officiellt första gången vid sidan om boxningen vid föreningens styrelsemöte den 12 januari 1937. Härvid besluter man enhälligt att ta med brott­ningen i verksamheten och sedan ett allmänt möte för brottnings- och boxningssporten intresserade medlemmar livligt understött förslaget fastslås verksamhetsformen vid ett styrelsemöte den 28 januari samma år. Vid samma möte fattar man beslut om inköp av Pargas FBK:s brottningsmatta jämte överdrag. Köpet inkluderar dessutom ett räck jämte matta och priset är sammanlagt 2.000 mk. Tränaren August Jokinen från Turun Voima­miehet skall vidtalas för instruktion och träning till en början en gång i veckan. Visserligen har brottning utövats i Pargas redan tidigare, men enbart sporadiskt, utan sakkunnig ledning och alldeles oorganiserat. Nu får grenen genast en god start främst tack vare engagemanget av mästar­brottaren J okinen, som lär ut konstgreppen från de allra första grunderna. Medan de aktiva efter hand kommer igång med träningen avrundar före­ningens ledning förberedelserna för en organiserad brottningsverksamhet genom att anhålla om medlemskap i Finlands Brottningsförbund. Med­lemskapet beviljas den 5 mars 1937. I ett brev till Finlands Viktlyftningsförbund anhåller Knut Mannström om uppgifter om huru vikterna skall konstrueras för att man själv skall kunna till­verka nödiga viktlyftningsredskap för brottnings­träningen.

Redau under den första vårsäsongen vågar sig brottarna på att mäta sina krafter i tävlingar. Man ställer upp, förutom i egna klubbtävlingar, i distrikts- och nationella tävlingar i Abo, Loimi­joki, ja t .o.m . i Kuopio . P å hösten inbjuder Pöytyän Suojeluskunnan Urheilij at till klubb­kamp och Piffen tackar ja. Kampen skall omfatta fyra klasser i den grekisk-romerska stilen och klubbarna ställer upp med tio man vardera. Täv­lingen blir mycket jämn och de kämpande upp­visar öppen och hurtig brottning. Veikko Toivo, Antti Leppäkoski, Ilmari Pennanen, Paul Lind-

ro os, Martti Salminen, Uuno Salminen, Arne Virta och Georg Kroneld bildar Piffens första klubblag. I poäng slutar kampen oavgjort 20 - 20. Enligt överenskommelse skulle man ytterligare brottas i klasserna under 72 och under 79 kg, men värdarna i Pöytis har ingen att ställa upp. Piffens Edvin Lehti möter därför utom tävlan en icke fullvärdig motståndare, vilken han klart besegrar.

Den nybildade sektionen leds det första verk­samhetsåret av Gunnar Karlsson (ordförande) Nils Bergenwall, Martti Salminen och Gunnar Lindblom.

Denna styrelse står bakom föreningens beslut att bli medlem av finska brottningsförbundet, ett medlemskap som bekräftas den 11 april.

Vårperioden präglas av livlig aktivitet. Man tränar två gånger i veckan och lyckas engagera tränaren Miliam Maunula från Abo för några instruktionstillfällen. Dessutom besöks föreningen av rikstränaren Aarne Reini, som bibringar de unga brottarna värdefulla lärdomar. Erik Karls­son deltar i en brottningskurs i Vierumäki och efter avlagda prov erhåller sektionsordföranden brottningsförbundets domarkort av III klass. Härmed får föreningen sin första domare.

Man lägger upp detaljerade planer för tävlings­verksamheten och tar här med också viktlyft­ningen, sedan föreningens årsmöte på förslag av centralstyrelsen beslutat att uppta denna gren på verksamhetsprogrammet. Oiva Sulonen får förtroendet att representera viktlyftarna i brott­nings- och tyngdlyftningssektionen. Den nödvän­diga träningsutrustningen inklusive skivstänger anskaffas från Sverige och viktlyftare från Hangö hjälper Piffens nybörjare med grundläggande instruktioner.

Den 16 januari ställer man upp i brottnings­tävlingar om direktör A. Aaltonens vandringspris i Pöytis och några dagar senare står man värd för distriktstävlingar med sammanlagt 36 deltagare. Piffen ställer själv upp med nio man, av vilka Ilmari Pennanen vinner i nybörjarklassen under 66 kg. I samråd med Turun Voimamiehet (TVM) arrangerar Piffen i februari distriktets mäster­skapstävlingar med 22 deltagare. Pargas-brottarna har dock inte ännu någon chans till mästerskap.

[264]

Representanter [ijr olika sektioner krafttränar i Manegen vintem 1938. Fr.v. Oiva Su[onen, Gunnar Lindqvist, Engle Karlssol1, Ake Johansson, Gustav Hagman, Allan LjuI1gqvist och Rafael Joharmon.

Säsongens tråkigaste upplevelse inträffar den 9 april, då Pöytyän Suojeluskunnan Urheilijat (skyddskåren i Pöytis) kommer till Pargas för en returmatch om direktör Aaltonens vandringspris. Ett tävlingsreferat i Pargas Kungörelser talar tydligt språk: »Senaste lördag hade Piffens brott­ningssektion arrangerat tävlingar i brottning, vilka gällde klubbkampspriset mellan Pöytis och Piffen. Tävlingen gick i fyra klasser med två deltagare i varje klass från vardera föreningen. Senaste höst i Pöytis blev poängen 20- 20 och nu skulle prisets öde avgöras. En intresserad publik på ca 150 personer hade infunnit sig och efter presentationen började spelet. Som över­domare fungerade på Pöytis förslag herr Ollitervo från TVM. Först brottades i klassen under 61 kg, varvid Piffen genom Lauri Engström och Erik Karlsson fingo sina första sex poäng något överras­kande på vackra fallsegrar. De övriga matcherna gåvo Pöytis och Pargas sju poäng varför ställ­ningen vid Pausen var 13- 7 till Piffens favör. Nu kom skandalen. Pöytisbrottarna opponerade sig mot ett par av domsluten och vägrade fort­sätta tävlingen. Efter långvariga övertalningsför­sök gjorde pöytisledaren Aaltonen ett svagt försök att få sina pojkar att fortsätta, men med klent

resultat . Endast två man visade sig vara sports­män, resten jämte ledaren avlägsnade sig till stor harm för publik och arrangörer. Pöytis-truppens till­vägagångssätt är oförsvarligt och osportsligt utan like. Det förekommer i alla poängidrotter, att man kan ha olika åsikt om domsluten i jämna matcher. Dock kan ej ett domslut ändras såsom hr Aaltonen i detta fall yrkade på (hr Aaltonen har II klass domarkort!), men protest kan inlämnas hos för­bundet mot domaren. I vilket fall som helst var det fullkomligt ansvarslöst av Pöytis-truppen att avlägsna sig i synnerhet som den nu, med undan­tag av de två som stannade kvar, har att vänta ett strängt straff från brottningsförbundet, dit överdomaren inlämnat rapport . Det är dylika till­dragelser som skada idrotten och vi skola hoppas att någonting liknande ej skall upprepas». På basen av de matcher som utkämpats utlottas prisen. Martti Salminen får priset för bästa par­gas brottare.

Efter kampen får PIF genom ordföranden och sekreteraren i SVUL Varsinais-Suomen piiri ett brev i vilket man skarpt påtalar det inträffade och hoppas att distriktsstyrelsen skall skrida till åtgärder för att tillrättavisa brottarna från pöytis.

[265]

Instruktion i brottning i full gång i Manege,~. Med på trä.ningen är brottare också från Turun Voimmniehet i Abo. Av Piffens brottare igenkä.nns fr.v . Georg Kroneld, Lauri Engström, Ilmari Pennanen, Ake Nyman, Martti Salminen, Uuno Salminen, Antti Leppäkoski, Par. l Lindroos, Brage Östdahl och Toivo

Veikko.

Hösten inleds med en brottningsmatch mot Loi­maan Voima i finska storserien. Piffens lag Onni Salmi, Lauri Engström, Paul Undroos, Alfred Lindqvist, Georg Kroneid, Aarne Virta, Uuno S al minen och Anders Axelin förlorar i poäng med 12- 13 och i en ny kamp om direktör Aaltonens vandringspris på hemmamattor i Pargas vinner TVM och får sin första inteckning i den ståtliga pokalen. Av Piffens brottare får Onni Salmi och Arvo Suominen var sitt andra pris, Berndt Lund­qvist och Anders Axelin ett tredje. KM i brottning arrangeras inte och planerna på KM i tyngdlyftning liksom klubbkamper mot Hangö IK eller Ekenäs IF torkar helt in. Antalet viktlyftare snarare minskar än ökar under de fortsatta träningarna.

1939 Arets första tävling hålls den 28 januari i

Pargas och motståndare är brottare från Loimaa. Bara Martti Salminen förmår vinna sin klass (under 79 kg) före klubbkamraten Uuno Salminen. I klassen över 79 kg får Anders Axelin ingen mot­ståndare. Loimaa vinner med 25 poäng mot Piffens 16.

I februari anmäler man tio deltagare till distriktsmästerskapen i Loimaa och genom Onni Salmi, Aarne Virta och Anders Axelin får förenin­gen tre tredjeplaceringar.

Skandalen i klubbkampen mot Pöytis förra året glöms och Piffen deltar i triangelkampen TVM- PIF- Pöytyä om det förnäma Aaltonen­priset och lyckas för första gången besegra de mera rutinerade brottarklubbarna. Piffen samlar 19, Pöytis 18 och TVM 17 poäng. Vårsäsongen av-

slutas med en returmatch mot LV i Loimaa. Lauri Engström och Charles Sundell finner sina över­män i klassen under 61 kg liksom Onni Salmi i 56 kg:s klassen. Paul Lindroos och Veikko Toivo blir andra och tredje i 66 kg:s klassen liksom Martti Salminen och Aarne Virta i klassen under 72 kg. Uuno Salminen och Aarne Salminen tar emellertid två välkomna segrar i klasserna under resp . över 79 kg. För att få en jämn representation har Anders Axelin bantat ner sig till klassen under 79 kg. Bantningskuren visar sig dock vara ödes­diger och Axelin presterar en kraftlös brottning och blir sist, slagen av sina i vanliga fall under­lägsna motståndare. Loimijoki vinner lagsegern med 20- 16.

För att göra propaganda för kraftsporten ute i bygderna företar boxarna och brottarna en gemensam uppvisningsturne till Kimito, där man går några matcher inför talrik publik.

Brottningsförbundet kämpar med skral ekonomi och efter att ha vänt sig till medlemsföreningarna med begäran om ekonomiskt stöd, bidrar Piffen med en donation om 1.000 mk för träningsfonden . Som en gentjänst sänds förbundstränaren Aarne Reini till Pargas som ledare för en domarkurs. Kursen avslutas med reglementsenliga prov och Gunnar Karlsson och Martti Salminen erhåller II klass domarkort . Kort av III klass tilldelas Gunnar Lindblom, Erik Karlsson, P aul Lindroos, Anders Axelin, Lauri Engström, Runar Berglund, Onni K. Salmi, Veikko Toivo och Arvo Leppä­koski.

Sektionsstyrelsen: Gunnar Karlsson (ordfö­rande), Gunnar Lindblom, Oiva Sulonen, Anders Axelin och Martti Salminen.

1940-1945 Kriget avbryter träningsverksamheten redan

under hösten 1939 och först ett år senare kommer man på nytt igång. Många av de aktiva avtjänar emellertid sin värnplikt och antalet är därför starkt reducerat både vid tränings- och tävlings­tillfällen. Under år 1940 arrangerar man bara en tävling, distriktsmästerskapen den 9 november. Deltagarantalet är rätt litet och publiken inte heller överhövan stor. Piffens framgångar in­skränker sig till Charles SundelIs tredje plats i klassen under 61 kg, Paul Lindroos andra plats i klassen under 66 kg före Ilmari Pennanen samt Uuno Salminens andra plats i 79 kg:s klassen . Trots att sektionsledningen (för 1940: Gunnar Karlsson, Erik Karlsson, Lauri Engström, Gunnar Lindblom och Oiva Sulonen) i en notis i lokal­organet Pargas Kungörelser säger: »Det är att hoppas att allmänheten i framtiden mera skulle

[266]

uppskatta sport även av denna art. Brottningen kommer under den stundande säsongen att bliva rätt livlig och träningen skall även taga fart», uppnår man inte önskad aktivitet. Visserligen. tränar brottarna regelbundet två gånger i veckan under vintermånaderna 1941 , men förvisso har krigets oro släckt det verkliga kämparglödet Piffen sänder sex man till DM i Tystad den 16 mars 1941, men av dessa lyckas ingen hemföra ett mästerskap. I klassen under 56 kg blir Onni Salmi andra liksom Paul Lindroos i klassen under 66 kg. Lindroos är nära mästerskapet, men finner sin överman i slutmatchen. Uuno Salminen tar ytterligare en andra placering i klassen under 79 kg och Aarne Virta får brons i 72 kg:s klassen. Under året förlorar man en av sina aktivaste och mest hängivna ledare, då Gunnar Lindblom avlider. Arets styrelse har bestått av följande medlemmar: Gunnar Karlsson (ordförande), Erik Karlsson, Lauri Engström, Gunnar Lindblom, Oiva Sulonen, Martti Salminen och Anders Axelin.

Styrelsen (undantaget Lindblom) återväljs men de rådande förhållandena 1942 omöjliggör en aktiv verksamhet. Varken brottare eller tyngdlyftare kan ägna sig åt systematisk träning. Tyngdlyf­tarna har legat på latsidan ända sedan 1940. Ar 1943 tillsätts ingen sektionsstyrelse, verksam­heten ligger helt nere och 1944 kan arbetet åter­upptas först i november-december. Vid allmänt möte den 8 december 1944 får sektionsstyrelsen följande utseende: Gunnar Karlsson (ordförande), Martti Salminen, Allan Männikkö och Tils Bergen­wall. ågra tävlingar hålls inte. Först 1945, då fred åter råder i landet, blir det igen liv och rörelse i Manegens gymnastiksal. Låt vara att antalet brottare inte är på långt när så stort som före kriget. Men istället visar många medlemmar ett lovande stort intresse för tyngdlyftningen, som nu huvudsakligen sköts via boxningssektionen. Sålunda kommer det sig, att Helge Eriksson och Allan Männikkö vinner föreningens första distrikts­mästerskap i viktlyftning vid DM-tävlingar i Nystad den 29 april. Viljo Takkunen blir andra i klassen under 75 kg med 220 kg sammanlagt. Eriksson och Männikkö tävlar i klassen under 56 kg och under 82,5 kg och deras mästarresultat är 175 resp. 205 kg. I samband med mästerskapen hålls en domarkurs och certifikat utfärdas åt Risto Karlsson, Allan Männikkö, Viljo Takkunen och Hans-Jörgen Sjöstedt. I slutet av året arran­gerar Piffen en egen instruktörskurs i Pargas .

Arets enda brottningstävling arrangeras i juni med internationellt inslag från Sverige. Bland de svenska deltagarna finns också olympiamästaren

Rudolf Svedberg. Samtliga svenskar segrar lätt i sina viktklasser, medan Uuno Salminen belägger en tredje plats i weltervikt. Onni Salmi hemför ett uppmuntrande mästerskap vid DM i Abo i november, Aarne Virta blir andra i lättvikt och Uuno Salminen andra i mellanvikt.

Under året leds sektionen av Gunnar Karlsson (ordförande), Martti Salminen, Allan Männikkö och Elis N ordell.

1946 Främst på grund av det minskade intresset för

brottning sammanlås alla kraftidrotter till en gemensam sektion med Risto Karlsson som ord­förande. Medlemmar i styrelsen blir Gunnar Karls­son, Nils Bergenwall, Erik Lundström, Allan Männikkö, Alfred Lindqvist och Martti Salrninen.

Under vårsäsongen är träningsivern stor bland tyngdlyftarna och resultaten i nybörjar-FM i Abo den 24 februari och DM i Pargas en månad senare skvallrar om åtminstone en blivande »förmåga». Helge Eriksson är i rekordtagen och lyfter 57,5 kg i tvåarmsstöt i klassen under 56 kg i FM-tävlin­gama. I prislistan återfinns han på en meriterande andra plats. I DM pressar han 62,5 kg, rycker lika mycket och stöter 82,5 kg och mästerskaps­medaljen är härmed hans. Allan Männikkö pres­terar i samma tävlingar 55 kg i press, 72,5 kg i ryck och 95 kg i stöt och hans sammanlagda resultat 222,5 kg ger honom mästerskapet i klassen under 75 kg före Sulo Pietiiä från TVM. En kort tid härefter anhåller Männikkö om ut­träde ur föreningen, utan att uppge vilken even­tuell ny förening han kommer att ansluta sig till. Piffen går härmed förlustig en god all round idrottsman.

I juli deltar Helge Eriksson i en tio dagars träningskurs i Evo i förbundsregi.

1947 Intresset för kraftidrotten syns stadigt sjunka

och det är bara ett fåtal aktiva som tränar regel­bundet. Tyngdlyftarna deltar, sitt ringa antal till trots, flitigt i olika tävlingar och uppnår anmärk­ningsvärt goda resultat. Särskilt glädjande är Helge Erikssons prestationer. I DM i september tar han ohotad mästerskapet i klassen under 56 kg och i SFI-mästerskapen i Helsingfors erövrar han föreningens första mästerskap av detta slag i klassen under 56 kg. I DM-tävlingarna noterar Eriksson finländskt rekord i enhandsstöt 67,5 kg och han blir den första i Egentliga Finland som erövrar tyngdlyftningsförbundets guldmärke. Efter tävlingarna skriver Pargas Kungörelser: »Helge Erikssons prestation är värd en särskild

[267]

honnör emedan den uppnåtts genom idogen träning i all ensamhet, utan sporrande träningskanuater. Eriksson som ju även är en god gymnast är en typisk representant för den 100 %:iga idrotts­mannen, någonting att ta efter för andra idrotts­män». Erikssons sammanlagda resultat, 197,5 kg är självfallet nytt distriktsrekord. I samma klass placerar sig Piffens Kurt Johansson på tredje plats och hans resultat, 165 kg är gott med be­aktande av hans ålder, 16 år. I SFI-mästerskapen lyfter han 62,5+ 70+ 90= 222,5 kg cch Kurt Johansson, som också här blir tredje, 52,5 + 60+ 75= 187,5 kg.

I sektionsledningen sker ordförandebyte. Nils Bergenwall övertar ledningen och i hans styrelse finns Gunnar Karlsson, Sulho Engström, Helge Eriksson och Gotthard Gestranius.

1948 Arsberättelsen konstaterar: »Intresset för kraft­

sporten synes vara i sjunkande inom föreningen. Träningen bedrivs av ett fåtal verkligt intresse­rade, men någon större bredd kan ej uppnås. På grund härav har några klubbmästerskap ej kunnat anordnas. Boxarna och brottarna ha ej heller ställt upp i några andra tävlingar. Tyngdlyft­ningen, den yngsta av idrottsgrenarna som före­ningen har på sitt program, har dock förmått hävda sig i konkurrensen och de framgångar som uppnåtts äro därför värda allt erkännande. En speciell eloge förtjänar utövare av denna idrottsgren för den energi och det intresse varmed de skött träningen. Speciellt Helge Erikssons uppnådda finska mästerskap i sin klass äro värda ett omnämnande».

Och Helge Eriksson är verkligen årets namn inom föreningen. Han höjer det finländska rekordet i tvåarmsryck (i sitt namn sedan fjolårets SFIM) till 72,5 kg och vinner med serien 65 + 72,5 + 87,5 kg mästerskapet i klassen under 56 kg. Hans klubbkamrat Kurt Johansson blir andra med 195 kg (55 + 60+ 80 kg). Karl-Erik Lindholms 185 kg i klassen under 60 kg räcker till en femte placering. FM för juniorer blir följande framgång för Eriks­son. Hans resultat 225 kg räcker gott till en FM­titel. Ekenäs IF arrangerar SFIM den 10 april och Eriksson är igen i praktslag. Han vinner klart sin klass med nytt finländskt rekord för juniorer (67,5 + 72,5 + 90 kg = 230 kg). Kurt Johansson blir andra med personligt rekord (57,5 + 60+ 80= 197,5 kg). I fjädervikt lyfter Karl-Erik Lindholm 207,5 kg, vilket räcker till en tredje plats . Trion Eriksson - Johansson - Lindholm för PIF upp till andra plats i tävlingen bland alla deltagande SFI -föreningar.

Piffen sänder endast Eriksson till FM i Abo och han infriar alla förhoppningar som ställts på honom. Han förärar föreningen ett första PM-tecken i seniormästerskapen.

1949-1966 Den definitiva down-perioden inom kraftsporten

syns plötsligt vara ett faktum . Tyngdlyftningen bedrivs ännu 1949 och 1950 av ett fåtal med­lemmar men varken klubbrnästerskap eller andra tävlingar arrangeras. Några brottare kan före­ningen inte alls visa upp. Kurt Johansson och Karl-Erik Lindholm ägnar sig alltmer åt friidrott och Helge Erikssons intresse kan inte hålla i sig utan träningskamrater. Han hänger med i sek­tionsstyrelsen (vilken återfinns i den korta över­sikten över boxningen för perioden 1949 - 1974), ett par år och tränar alltmer sporadiskt tills han 1952 definitivt lägger av. Och härmed går brott­nings- och tyngdlyftningsverksamheten en lång down-period tillmötes. Visserligen skriver Pargas Kungörelser nedanstående upprop i Piffen-spalten den 16 juni 1955, men inte heller detta förmår rycka »kraftkarlarna» med sig: »Piffen återupptar tyngdlyftningen: Vår en gång så verksamma kraftsektion har i brist på ledare varit rätt så overksam de senaste åren. Att det finns intresse för tyngdlyftning på orten, är det väl ingen som tvivlar på. Nu har vi igen fått ett par ypperliga ledare och instruktörer till orten och de har lovat instruera nybörjare och andra under sommar­kvällarna på idrottsplan, dit föreningens tyngd­lyftningsattiraljer har flyttats. Det är Henrik Tötterman från IK 32 i Helsingfors och Martti Immonen från Abo Atletklubb, som har haft vänligheten lova hjälpa oss i starten. Att det blir sakkunnig ledning borgar Töttermans finska mästerskap i 90 kg klassen och Immonens andra placering i mellanvikt (75 kg) för. Alla intresserade uppmanas infinna sig på idrottsplanen idag torsdag klockan 19.00. Det är allt skäl att ta till­fället i akt och vara med från början. Det är inte alla dagar vi får en möjlighet som denna, att återuppliva vår en gång så segerrika kraftsektion. Vi har ju bl.a. ett gammalt finskt mästerskap som förpliktar. Vi samlas alltså i kväll på idrotts­plan.»

Vid jubileumsårets valmöte, hösten 1963 slopas kraftsportsektionen. Vid årsmötet den 30 januari 1964 får centralstyrelsen dock fullmakt att »fort­sätta sonderingarna för att få igång såväl ishockey som tyngdlyftning».

Valmötet 1965 och 1966 diskuterar inte kraft­sporten - sonderingarna är tydligen ännu på gång.

[268]

1967-1974 Den 8 maj 1967 besluter centralstyrelsen att

kontakt skall tas med Göran Karlsson via fri­idrottssektionen för att om möjligt få igång en regelbunden tyngdlyftningsverksamhet. ågon­ting håller alltså på att hända. Göran Karlsson har några år tränat tyngdlyftning, men håller för det mesta till i Rehtis domäner. Han har också deltagit i några tävlingar. Nu förväntar man sig att han skall göra något för kraftsporten inom Piffen. Ingenting händer ännu detta år, för­utom att Karlsson på hemmaplan lyfter 352,5 kg (115- 107,5- 130) i tungviktsklassen i nationella tävlingar i Rehtis regi . Han blir tvåa efter Rehtis Pertti Mattsson. I klassen under 90 kg lyfter Göran Karlssons yngre bror Ole 277,5 kg (85-80- 107,5) . Först i oktober 1969 besluter central­styrelsen att för valmötet föreslå f>att en tyngd­lyftningssektion,' måtte bildas med hänsyn till det intresse som finns för sporten inom föreningen.> . Valmötet nybildar sektionen utan större diskussion och kraftsporten är igen f>organiseradf> inom föreningen. Samma år berättar Hbl genom sin sportskribent i Pargas f>- qvist.> (Trygve Lindqvist) under en bild av Göran Karlsson: f/Tyngdlyft ­ningen är en gren, där Aboland inte förekommit i braskande rubriker. Pargas IF har emellertid tyngdlyftning på sitt program. Göran Karlsson är för närvarande köpingens bästa lyftare. Det visade han i DM med att nå silvermedalj i tung­vikt. Han lyfte 340 kg sammanlagt.>. Före detta har han dock hunnit vinna SFIM, också i tung­vikt. I juni går Piffens hittills enda finska rekord­hållare i tyngdlyftning Helge Eriksson ur tiden 49 år gammal.

Göran Karlsson får till en början fungera både som ordförande och styrelse för den nybildade sektionen. Han anskaffar nödig utrustning och träningslokal och tar också ansvaret för träningen av de tio medlemmar som snart samlas kring skivstänger och hantlar. Redan i maj 1970 är man redo att arrangera SFIM till vilka 34 lyftare från sex föreningar anmäler sig. Tävlingarna hålls i Brandkårshuset. Dagens stora behållning blir Göran Karlssons seger och nya SFI-rekord i tung­viktsklassen med 400 kg (130- 120- 150). En god start för den återupptagna kraftsporten! Bro­dern Ole blir andra med 295 kg och Christer Ny­lund tar brons i klassen under 82,5 kg med sam­manlagt 265 kg (82,5 - 77,5 - 105). Dick Karlsson blir fjärde i 75-kg:s klassen (230 kg). Vid följande valmöte får sektionen en regelrätt styrelse med Göran Karlsson som ordförande, Christer Nylund, Lars Peter Holmberg, Ole Karlsson och Bertel Isaksson som medlemmar. Träningen fortsätter

Gijran Karlsson - PIF:s enda SPI-mästare i tyngdlyftning under de senaste decenl1ierna.

och man samarbetar med Paraisten Rehti och Turun Atleettiklubi . Lyftare som når klassresultat deltar i SFIM och DM. Christer Nylund lyfter 100+ 80+ 100= 280 kg i klassen under 90 kg vid N AIDM och blir tvåa. Göran Karlsson pressar 132,5 kg, stöter 152,5 och noterar härmed två SFI-rekord. DM-guldet tar han med det samman­lagda resultatet 400 kg. Karlsson tar sitt tredje SFI-mästerskap vid tävlingar i Vörå, men med sämre (380 kg) resultat. I klassen under 90 kg får Christer Nylund silver med personligt rekord 100+ 85+ 115= 300 kg.

Göran Karlsson deltar på hösten utom tävling i AIF:s DM i Pargas och noterar i klassen 110 kg tre nya klubb- och SFI-rekord - press 135 kg, . stöt 155 kg och sammanlagt 410 kg. Den 13 november hålls ett möte på SFI-nivå, vid vilket planerna för SFI:s tyngdlyftningsverksamhet görs upp på långsikt. Göran Karlsson utses härvid till verksamhetsledare och tränare för SFI fr.o.m. nästa år. Verksamheten fortsätter som förut, med träningar i Manegen och tyngdlyftnings­hallen i Rehtis idrottshus 3 - 4 gånger i veckan . Men under år 1972 är det huvudsakligen bara Göran Karlsson som visar sig i tävlingssamman­hang. Han tar både DM och SFIM och besöker

[269]

Göran Karlsson (i vit skjorta) introducerar viktlyftningssporten på nytt i medlet av 60-talet. De övriga fr.v. Ole Karlsson, Tage Öhman, Björn Lindholm, Andrey Cz uryskiewicz och

Stig Lundqvist. (1967).

regelbundet sina adepter runtom i Svenskfinland i egenskap av tränare inom SFI:s kraftidrottsråd. DM arrangeras i Pargas i Rehtis idrottshus med omkring tjugo deltagare. Här deltar förutom Karlsson, Christer Nylund i klassen under 90 kg och Tom RosenIund (56 kg) . Nylund blir fjärde med 260 kg, men RosenIund misslyckas i stöt och blir här utan resultat.

Sektionsstyrelsen är densamma som under år 1971 med Göran Karlsson som ordförande.

Styrelsen, Göran Karlsson, Christer Nylund, Lars

[270]

P . Holmberg, Ole Karlsson och Berte1 Isaksson, som också utgör stommen i det aktiva lyftargänget får förnyat förtroende för år 1973. Verksamheten fortgår, dock utan att utvecklas vare sig kvantita­tivt eller kvalitativt. Omkring tio medlemmar tränar regelbundet, men bara Göran Karlsson och Christer Nylund representerar föreningen utåt i tävlingssammanhang. Vid det finska distriktets mästerskapstävlingar i Salo tar han silvermedalj med 112,5 kg i ryck och 140 kg i stöt i klassen une er 110 kg. Vid distriktstävlingar i Lovisa sätter han nytt klubb- och SFI-rekord enligt nygä11ande regler (ryck och stöt) . Hans resultat är 110+ 150=260 kg. Sektionen anförtros ar­rangemangen av förbundsrnästerskapen, som hålls i Rehtis idrottshus den 8 april. Sportpressen noterar: }>Pargas egen Göran Karlsson rusade hit och dit och skötte arrangemangen, vägde in i sista minuten och försvarade slutligen sitt mästerskap med inte alltför märkliga 242,5 kg sammanlagt}>. Lovisa Tor arrangerar NAIDM i december. Piffen får två mästerskap. Göran Karls­son vinner i tungvikt (245 kg) och Christer Ny­lund i lätt tungvikt (180 kg) . Karlsson är ordfö­rande och verksamhetsledare för SFI:s tyngd­lyftningsråd och deltar i läger i Suomen Painon­nostoliitto 's regi. Samarbetet upprätthålls med ortsklubben Rehti och Abo Atletklubb.

På velociped

Vid tiden före och kring sekelskiftet är det främst cykel- och skidsport som mer allmänt bedrivs i vårt lands landsortsföreningar. Så är även fallet i Pargas, även om friidrotten på grund av föreningens förhållandevis sena tillblivelse är aktivt med i verksamheten från allra första början. Belägg för detta ger också en personlig intervju år 1968 med f.d . aktiva skidåkaren och cyklisten Gösta Svahnström. Redan före Pargas Malms Idrottsförenings grundläggning tävlar Svahnström i welocipedåkning» och skidlöpning bl.a. som representant för Turun Riento. Det är därför också naturligt att Svahnström finns med i den nystartade föreningens första tävlingar på velociped - han utgör en av de verkliga pio­niärerna inom denna idrottsgren i Pargas.

Det allra första synliga beviset för att man önskar omhulda intresset för cykling inom PMIF är den tävling man enligt tidningen Västra Fin­land arrangerar i samband med idrottsdagarna på Malmen den 22 augusti 1915. VF noterar: »Dessutom anordnas för icke medlemmar täv­lingar i löpning 500 meter samt velocipedåkning å 5 och 10 km» . Följande dag delger tidningen resultaten: »5000 m velocipedåkning 1) Väinö Forsberg 9,47, 2) Gösta Svahnström 9.48,1, 3) Torsten Björkqvist 9.49,3. Tävlingarna fortsättas idag» . Två dagar senare meddelar tidningen att Bertel Lindström vunnit 10 km:s loppet före Axel Helenius och Gösta Svahnström, alla pargas­bor. Intresset för cykeltävlingar svalnar emellertid i takt med ökat intresse för friidrott och antalet tävlingstillfällen blir i fortsättningen rätt litet. Frihetskriget kommer emellan och det dröj er ända till 20-talet innan cykeltävlingar igen blir aktuella inom föreningen. Den 5 oktober 1921 daterar Kimitoöns Idrottsrings styrelseordförande J ohn Fredriksson en tävlingsinbjudan med föl­jande ordalydelse: »Härmed inbjudes Eder förening till deltagande i tävlan om Distriktsmästerskapet i velocipedåkning. Tävlingen försiggår å 60 km landsväg söndagen den 16 oktober kl. 2 eft.m. i Dragsfjärd med Kimito-öns Idrottsring såsom arrangör. Segraren i loppet erhåller förutom mäs­terska psmeda1 j » V eloci pedklub bens vandrings­horn» för ett år, dessutom utdelas andra och

tredje pris. At deltagare i tävlingen anskaffas logi men bör om möjligt anmälan om deltagarnas antal göras till Idrottsringens ordf. före den 14 okt.». Huruvida Piffen deltar i mästerskapen förtäljer vare sig årsredogörelsen eller andra från denna tid bevarade föreningshandlingar.

Kort härefter slumrar Piffen in och all verk­samhet avstannar. Först några år efter åter upp­vaknandet inspireras man igen till tävlingar för cyklister. I styrelsens protokoll av den 3 april 1935 antecknar sekreteraren Oiva Aaltonen: »Be­slöts att arrangera nybörjartävlingar i allmän idrott och cykling den 2 juni. Tävlingsgrenarna i allmän idrott äro: 100 m, 1500 m, kula, spjut och höjd och i cykling. Rätt att deltaga i dessa täv­lingar äga alla pargasbor, vilka tidigare icke del­tagit i allmänidrotts- eller cykeltävlingar arran­gerade av PIF». Arsberättelsen vitsordar täv­lingarna på följande sätt: »För att kunna upp­täcka och tillvarataga eventuella nya idrottsför­mågor arrangerade föreningen särskilda nybörjar­tävlingar i allmän idrott och cykling, vilka samlade ett 30-tal deltagare, bland vilka ett 20-tal deltogo i tävlingarna i allmän idrott. Ett antal cyklister från Abo deltogo även i tävlingarna och gjorde därigenom god propaganda för cykelsportew). Endast Helmer Jansson representerar Piffen och han blir tredje i 900 m och 3000 m ' banåkning samt 10 km landsvägsåkning. Men inte heller nu är det självklart att cyklingen skall bli en idrotts­gren på föreningens verksamhetsprogram. Man kan väl närmast kalla de medlemmar som ägnar sig åt cykling för motionsåkare, utan närmare tanke på tävling, beröm och ära. I maj 1937 fattar föreningens styrelse dock ett beslut om att ett »provtagningstillfälle» för Finlands Cykelförbunds propagandamärke skall ordnas. Fordringarna för märket är för manliga cyklister 20 km cykling på en timme, för damer 15 km på samma tid. Ca. femtio medlemmar avlägger provet. I augusti samma år anhåller föreningen om medlemskap i Finlands Cykelförbund. Detta sker via SFI under uppgivande av ett totalt föreningsmedlemsantal om 439. En permissionsanhållan för kanoniär Helmer Jansson daterad den 14 maj 1938 berättar om cyke1tävlingar i Pargas lördagen den 4 juni.

[271]

Då tävlingarna gäller som uttagningar för Will­manstrand-kampen vill man ha sin främsta åkare med i tävlingarna. En viss verksamhet pågår följaktligen - om än rätt anspråkslös. Här­förinnan har propagandatävlingar hållits men med ett mycket litet deltagarantal. Juni-tävlingen utannonseras storstilat med fem tävlingsklasser och fem pris i varje klass, såvida åtta deltagare ställer upp. Men deltagarantalet blir också nu litet och resultatlistan får följande utseende: Racer, seniorer: 1) Elis Peltola 2) Nils Lillberg, Vanlig, seniorer: 1) Brage Östdahl. Juniorer: 1) Kurt Sundgren. Jansson återfinns inte i resultat­tabellerna. Permissionerna sitter hårt inne. De närmast följande åren underlyder cyklingen fri­idrottssektionen och till tävlingsarrangemangen hör endast propagandatävlingar. Arsberättelsen 1938 noterar att tio personer har avlagt ford­ringarna för cykelmärket och att Gurra Svensson instruerat cykeIåkarna en gång. »Intresset för denna sportgren synes dock för närvarande icke vara tillräckligt storb, fastslår den.

Friidrotten dominerar småningom helt och 1939 försummas också den allmänna cykeIdagen.

Följande år - kriget till trots - förmärks dock igen en viss aktivitet. Den 4 september 1940 skriver PK under rubriken »Cykeldagem>: »Cykeldagen som utlysts till senaste söndag måste på grund av den otjänliga väderleken uppskjutas. Den arran­geras istället instundande söndag med samling vid sportplanen kl. 9.00. Föreningen hoppas att alla cykel åkare skola delta i propagandaloppeb. Man cyklar 20 km, men bara ett fåtal ställer upp. Engle Casen, Vidar Larzen, Lars Karlsson och Nils Lindström avlägger prov för cykelmärket. Några av föreningens damer hänger sig åt långa cykelturer och bokför under sommaren flere hundra km - b1.a. på sträckan Pargas - Ekenäs ­Pargas. Göta Essen cyklar 521 km, Saima J oki­nen 504 och Gunvor Gustafsson 532. Bland årets krigsoffer återfinns Lauri Saarinen, som ofta deltagit i föreningens cykeltävlingar. Förvisso kan

~

man säga att cyklin~en både som tävlingsgren och aktiv konditionsgren inom Piffen med detta år definitivt överges. ~n »annorlunda» idrottsgren lämnar härmed fören.ingens verksamhetsfält och återkommer inte inom en överskådlig framtid.

[272]

Bordstennis

Knut Mannström, Göran Lindqvist, Nils Bergen­wall, Ernst Moberg och Börje Engblom samlas en dag i oktober 1947 i klubblokalen för att avhandla en handfull föreningsärenden. Först på föredrag­ningslistan står frågan om bordstennistävlingar och ärendets behandling resulterar i följande beslut: »Beslöts att herrar Paul Nylund och Harif Löfroth skulle omhänderhava turneringen i bords­tennis och anordna spelkvällar tisdagar, torsdagar och fredagar sflmt undersöka möjligheterna för bildandet aven sektion för bordstennis» . Här­förinnan - ja redan tio år tidigare - har före ningen i samband med grundläggandet av ett specialförbund för bordstennis per brev kon­fronterats bIa. med tanken på ett medlemskap i förbundet. Piffens reaktion på brevet återspeglas emellertid inte varken i föreningsprotokoll eller andra bevarade annaler. Vid samma tidpunkt har man också erhållit tävlingsinbjudan bIa. till täv­lingar i Sportsektionen vid Finnish-British Soci­ety:s, IF Makkabi:s och det nygrundade förbundets regi (FM) . Inbjudan föranleder inga åtgärder, att döma av föreningens handlingar från denna tid.

1948 tar man steget ut och anhåller om medlem­skap i förbundet samtidigt som en sektion för spelet bildas. Harif Löfroth blir sektionens första ordförande , Bengt Gustafson och Per-Erik Isaks­son styrelsemedlemmar. Verksamheten blir livlig från allra första början. Klubblokalen öppet­hålIes för »ping-pong» två gånger i veckan under­vintern och våren, men tillsvidare »har inte bords­tennisen fallit föreningens täcka kön i smaken och har inte en enda av dem deltagit i träningarna eller tävlingarna som anordnats», konstaterar årsberättelsen. Styrelsemedlemmarna leder spel­övningarna och man håller också ett instruktions­tillfälle på distriktsstyrelsens initiativ och försorg. En turnering i två klasser (nybörjare och längre hunna) pågår hela vårvintern och som segrare utgår Karl-Erik Nylund resp. Rolf Lundqvist. Sammanlagt trettio medlemmar deltar i turne­ringen. I en klubbkamp mot TPK från Abo segrar åboborna med 6 - 3. Piffens framgångar i DM är denna gång föga anmärkningsvärda.

1949 »Verksamheten inom bordstennissektionen har

varit synnerligen livlig. Antalet aktiva spelare uppgår vid verksamhetsårets slut till 48 med­lemmar. Dessa har gjort att klubblokalen blivit för liten såsom träningslokal, varför föreningen lyckats utverka en spelkväll per vecka i gym­nastiksalen. Tyvärr har dock föreningens damer ej visat intresse för sporten. Under~ret har en klubbkamp anordnats som vanns av Ulf Lager­ström. Dessutom har föreningen deltagit i dis­triktsmästerskapen. Några större framgångar har dock ej ännu vunnits på grund av ovana och brist på rutin. Klubbkamper har bl.a. utkämpat~

mot Vasa IFK. Det stora intresset för bords­tennisen visar att bordstennissektionen har sin givna plats bland övriga i föreningen. Till sektions­styreIsen har hört: ordförande Harif Löfroth, ledamöter Bengt Gustafson, Ulf Lagerström och Per-Erik Isaksson.» Citat ur föreningens verksam­hetsberättelse.

1950 Sektionsstyret Harif Löfroth, Bengt Gustaf­

son, Henry Vikström och Karl-Erik Nylund håller full rulle under de kvällar man förfogar över gymnastiksalen. Många nya spelare kommer med och det blir t .o.m. trångt i den stora lokalen. Bordstennisen blir också i Pargas en fritidssyssel­sättning och konditionssport, som lämpar sig synnerligen väl under en tid då de flesta andra idrottsformerna ligger i vintervila.

Arets klubbmästare blir Bengt Gustafson med ' Jiirgen Schmidt på andra plats.

1951-1964 . Fjolårsstyrelsen lyckas inte engagera erfarna

ledare för träningsarbetet och den förra året så livaktiga sektionen har i år ingenting att redovisa för verksamhetsberättelsen. Verksamheten är helt lamslagen . . . Man försöker med )>uya kvastar» i styrelsen. Olli Reinhold (ordförande) och Bengt Gustafson och Per-Erik Isaksson övertar 1952 ansvaret och blåser nytt liv i verksamheten. Intresset blossar mycket snabbt upp igen och spelarna trängs vid borden, då man samlas till

18 [273]

övning och tävling. Man anordnar interna mäster­skap, deltar i DM i Abo och i lagtävlingen om »Lasanders» pokal blir föreningen åttonde.

Följande år fråntas man möjligheten att träna i gymnastiksalen och i brist på lokal läggs verksam­heten ner. Trion Reinhold- Gustafson- Isaks­son påläggs det formella ansvaret för sektionen också vid årsmötena 1953 och 1954, men de kan inte berätta om någon som helst verksamhet i föreningens årsberättelser. 1954 noterar central­styrelsen dock i sin årsberättelse »Bordstennis­spelarna har varit utan träningslokal en längre tid av året, meu nu är den frågan löst, så vi får hoppas att sektionen under nästa år får vind i seglen». Ar 1955 utses Per-Erik Isaksson till sektionsordförande och får av årsmötet i uppdrag att själv utse sina medhjälpare. Måhända väljer han dock dessa dåligt, ty inte heller nu eller under följande säsong ,visar »pingisen» någon aktivitet. Olli Reinholdt ersätter 1958 Isaksson, men får inga styrelsemedlemmar. Två år framöver återväljs han som sektions ordförande, dock för en sektion som existerar endast på papper, och 1961 ersätts han med Edgar Abrahamsson. Under dessa år spelar man emellertid bordstennis mycket livligt inom ramen för Pargas Svenska samskolas idrotts-

klubb (SaIK), där klubbordföranden Trygve Lindqvist i samråd med några gymnasiekam­rater leder träningskvällarna två, tre gånger i veckan. Bland de ivrigaste spelarna finns här, förutom Lindqvist, många Piffen-medlemmar -Börje Borg, Kari Andersson, Sune Gustavs­son, Caj Sandström, Lars Mannström, Karl-Erik Johansson, Kurt Helin, Kaj och Kurt Bergman, Max Söderlund, Ingmar Karlsson, Ingmar Lind­qvist, Regina Abrahamsson, Solveig Joelsson, Gunnel Wide och Kristina Ljungqvist.

Både år 1961 och 1962 fastslår föreningens års­berättelse att alla sektioner utom oldboyssek­tionen har varit verksamma, fullt eller delvis. Detta innebär att också bordstennisspelet skulle vara igång inom ramen för sektionen. Men härom vittnar i övrigt inte ett enda ord i årsberättelserna eller andra föreningshandlingar. Ping-pongen lig­ger definitivt nere! 1962 års årsmöte finner ingen hugad kandidat för förtroendeuppdrag inom bordstennissektionen, varför styrelsen blir vakant. Följande år satsar man på Harry Henriksson som sektionsbas, men inte heller han har anledning att författa någon verksamhetsrapport och inför jubileumsåret 1964 avskaffas sektionen som obe­hövlig . ..

[274]

Konståkning (skridsko)

»Beslöts att föreningen skulle hålla en skridskobana på Lilla kyrkgropen, vartill PKAB även lovat ett betydande understöd. För banans underhåll skulle anställas en arbetare för en månadslön a Fmk 600, -j). Citatet utgör § 7 i föreningens styrelse­mötesprotokoll av den 15 november 1932. Må­hända utgör just detta beslut grunden till den verksamhet som härefter småningom utvecklas i form av organiserat och framgångsrikt bandyspel, men också i form aven nöjesbetonad motions- och uppvisningsåkning eller konståkning på skridskor.

I januari följande år får Knut Mannström i uppdrag att sammanställa en kalkyl för skridsko­banans utgifter, varefter arbetena omdelbart skulle vidtaga». Någon välorganiserad skridsko­sport hinner dock inte komma igång detta år. Men inför följande vinter besluter man att »hålla en» skridskobana på isen mellan Klockarbron och Kvarnbryggan» . Och att man fattar beslutet att »även damer äga rätt att inträda i föreningen» -måhända för att förstärka en paragraf i föreningens stadgar, som ger damerna denna rätt - innebär helt visst en början till en anspråkslös konståk­.ningsverksamhet, vilken under årens lopp upptar några kvinnliga medlemmars - dock aldrig manliga - intresse. En notis i Pargas Kungörelser av signaturen »Skridsko» vintern 1933 återger fyndigt situationen på skridskofronten inom Piffen »Senaste söndag öppnades Idrottsföreningens skridskobana på Lilla Kyrkgropen. Trots att en stark vind svepte över banan hade ca 150 personer, till övervägande del ungdomar, naturligtvis styrt sina steg till banan. Största delen hade spänt stålskorna på, och de som ej vågat sig ut på det )}hala» promenerade i takt med hornmusiken som ackompanjerades av raketernas knatter. Ytter­ligare gåvo marschallerna liv åt det hela, och besökarna föreföllo att trivas väl. Det är att hoppas, att såväl gammal som ung skall begagna sig av tillfället till motion och rekreation. Likaså bör envar komma ihåg att betala den låga säsong­avgiften som uppbäres för att kunna hålla den efter våra förhållanden stora skridskobanan i skick. Upplysningsvis må meddelas, att arran-

görerna ha för avsikt att i mån av möjlighet då och då bestå på musik. Köp alltså säsongbiljett redan idag). Härförinnan har man genom lokal­tidningen gett information om skridskobanan, biljetter etc. bl.a. på följande sätt: »Tack vare vänligt tillmötesgående från Pargas Kalkbergs Aktiebolags sida, har Pargas Idrottsförening i år anordnat en skridskobana på Lilla Kyrkgropen. Till de besökandes disposition står en rymlig och upp­värmd omklädningskoja och ute på banan, som är riktigt upplyst om kvällarna, finnas bänkar. Emedan vintern så länge låtit vänta på sig blir årets säsong relativt kort, och har idrottsföre­ningen, i beaktande härav, ställt årets biljettpris så lågt som 5 mk för barn under 18 år och för vuxna 15 mk för hela säsongen, vilket måste betraktas såsom synnerligen billigt. Säsongbil­jetter erhållas fr.o.m . fredag i Lantmannahandeln. De vilka ej önska lösa säsongbiljett kunna av banvakten lösa sig gångbiljetter a 1 mk. Upp­lysningsvis meddelas att åkning med sparkstöt­tingar och kälkar på skridskobanan är förbjudet och äger för övrigt de besökande följa de regler som finnas anslagna i omklädningskojan, samt banvaktens anvisningar. Skridskobanan, som redan preliminärt varit igång några dagar, öppnas definitivt instundq.l1de söndag).

Hösten 1934 tar . föreningens styrelse ett första konkret initiativ till förmån för konståkningen. I samråd med Abo Idrottsvänner skall man an­ställa en »instruktris i konståkning för damer mot en av kursdeltagarna erlagd låg avgift!>. Men av allt att döma lyckas man inte anställa denna instruktris eftersom någon kurs aldrig kommer till stånd. Däremot anordnas en uppvisning i konst­åkning den 11 februari med fröken Orvokki Tuulos som uppträdande. PK refererar: »En rätt talrik publik, ca 450 personer, var närvarande och följde intresserad med uppvisningen». Sin upp­visning måste hon göra på en ojämn och sönder­skrunnen is, då )kölden uteblev, varför isen icke kunde spolas, men trots detta gjorde fröken Tuulos smidigt och elegant sina piruetter och hopp till allmänhetens förtjusning». En annan

[275]

notis i PK ger intressanta uppgifter om årets bestyr kring iordningställandet av banan i början av januari: >>Vintersäsongen står åter för dörren och i år kunna alla sportentusiaster glädja sig åt en tidigare vinter än senaste år. Piffen har gjort vad den kunnat för att hinna få den efterlängtade skridskobanan färdig till skolornas ferier . Senaste torsdag var allt i sin ordning och på kvällen >}badade>} banan i starkt elektriskt ljus. Nu fattas endast dekorationerna - granarna, men av ekonomiska skäl måste Piffen vänta tills vänliga människor skänka sina uttjänade julgranar. Skicka alltså julgranarna efter julen till skridskobanan eller anmäl åt banvakterna om varifrån de få avhämtas. För att alla besökare skola kunna till­fredsställas bör envar noga följa ordningsreglerna, vilka äro uppslagna i omklädningskojan. Alla besökare uppmanas se upp för rännorna på banans långsidor och böra således hålla sig innanför det med rep inhägnade området för att undvika onö­diga kallduschar. För att föräldrarna ej skola behöva vara oroliga för sina barn meddelas att rännan är endast ca 30 cm bred, varför någon inplumsning av farligare art ej kan ske.>}

Inför år 1935 besluter man att flytta skridsko­banan till idrottsplanen, ett arrangemang som väsentligt bidrar till en ökad aktivitet . Man införskaffar grammofonskivor, ny skivspelare och >}Philips förstärkaranläggning genom Suomen Maanviljelijäin Kauppa Oy, som gått in på upp­delning av fakturan i två raten>. Allt detta är ägnat att intressera ungdomarna för samvaro på skridskobanan. Att fara till >}banan» blir snart mycket populärt - ett begrepp bland Malmens ungdomar. Man planerar en kurs i konståkning med fröken Mary Lindeberg från Helsingfors som ledare. Men ledarinnan sänder återbud genom sin förening, Helsingfors Skridskoklubb i ett sålunda lydande brev: >}Aterkommande till Edert ärade brev av den 5 december få vi meddela att fröken Mary Lindeberg tyvärr icke är i tillfälle att åtaga sig att avhålla en kurs i konståkning för nybegyn­nare>}. Kursen inhiberas. Ett andra försök har runnit ut i sanden. Orvokki Tuulos från Abo räddar dock vinterns konståkning från ett de­finitivt dödläge och i januari arrangeras en upp­visning med henne som huvudaktris. Tidnings­kritiken efter uppvisningen konstaterar att >}fröken Tuulos har gått märkbart framåt såväl ifråga om säkerhet och djärvhet». Ca 300 personer ser uppvisningen. Den 13 februari kungör lokal­tidningen >}Stor kostymkarneval på skridskobanan. At den bäst åkande och trevligast kostymerade damen och herrn utdelas pris, varvid damen sam­tidigt utkoras till 1935 års isprinsessa>}. Men kölden

uteblir och av strålkastarskenet som utlovats spela i den spegelblanka isen och raketerna som skulle spraka i den kalla luften blir intet.

Redan i december 1935 planerar man på nytt för en kurs i konståkning, men planerna går inte heller nu att genomföra och man får som förut nöja sig med en uppvisning. Skridskobanan byggs ut och förstoras till ca 600 kvm och belysningen förstärks . Avklädningskojornas antal utökas till två - en för damer och en för herrar.

För att eventuellt avhjälpa svårigheterna i att engagera instruktörer i konståkning, besluter föreningen om anslutning till Finlands Skridsko­förbund. I ett brev till förbundet den 5 mars 1937 skriver Knut Mannström: >}Emedan intresset för konståkning stigit bland våra medlemmar sedan vi lyckats engagera tillfällig undervisning för dem, önska vi inträda som medlemmar i Finlands Skridskoförbund för att komma i åt­njutande av förbundets hjälp i vårt utbildnings­arbete>}. Två veckor senare godkänner förbunds­styrelsen >}Eder värda förening interemistiskt till medlem i Skridskoförbundet». Det slutliga god­kännandet sker vid förbundets årsmöte i maj , där Piffen representeras med öppen fullmakt genom Einar Grannas från Abo IFK. Den 17 februari berättar ortstidningen om konståknings­propaganda b1.a. följande: >}I samband med senaste söndags bandymatcher uppträdde fyra näpna isprinsessor från IFK. Deras åkning var redan, trots endast ett par tre års träning, en fröjd för en lekmans öga. De visade prov på djärv­het och smidighet i rörelserna och publiken gav livligt sitt bifall till känna. Pargas Idrottsförening har även intresserat sig för den vackra sportgrenen och engagerat hr Sunden från Abo som instruk­tör för nybörjarna. Två kvällar i veckan åtnjuta de blivande pargasprinsessorna gratis under­visning och enligt lärarens utsago finnes många bland kursdeltagarna som visat goda anlag. Om nu blott intresset håller i sig, ty det fordras många års träning att vinna skicklighet, så kunna vi räkna på att i sinom tid ha egna isprinsessor i Pargas>}. Man har alltså till slut fått ledarfrågan ordnad. Allt är förvisso väl bäddat för konståk­ningen i Pargas! Men så kommer ofärdsåren och den regelbundna verksamheten upphör. De mycket uppskattade iskarnevalerna och uppvisningarna uteblir också och tidvis ligger skridskobanan t .O.m. helt insnöad . . .

Snart ligger >}banall>} emellertid igen blank och inbjudande. Musiken kopplas på under vinter­kvällarna och ungdomarna cirklar enskilt och i klungor runt på isen. Uppvisningar och isgalor arrangeras som förut och man försöker på nytt

[276]

och på nytt att genom instruktioner och kurser intressera flickorna för konståkning. Den 6 februari 1945 beluter centralstyrelsen att »konståk­ningen skall upptagas på programmet» och att man skall »anskaffa en instruktris» . Men konståk­ningen slår aldrig igenom på allvar och under föreningens första sex decennier får den inte en

egen sektion. Den utövas sporadiskt, också inom ramen för samskolans gymnastikundervisning, men blir aldrig en tävlingsgren. Det är fortfarande bara för motionens och nöjets skull pargas­ungdomarna skrinner utan bandy- eller ishockey­klubba i näven.

[277]

Fäktning

På förslag av föreningens vice ordförande Ernst Moberg bildas en sektion för fäktning vid före­ningens årsmöte den 26 februari 1960. Sten-Erik Bergring blir ordförande i sektionen, Anders Lönn­qvist sekreterare och Johan Moberg kassör. De flesta aktiva fäktarna - för övrigt bara en hand­full medlemmar - utgörs till en början av skol­ungdomar och därför uppdelas verksamheten i en vår- och en hösttermin. Då antalet fäktare är som störst under det första verksamhetsåret, räknar man en senior, sex juniorer och tre flickor. Man övar flitigt under våren och inbjuds till att delta i ett par nationella tävlingar, men måste avböja i brist på tillräcklig träning och erfarenhet. I maj hålls en uppvisning i samskolans gymnastiksal -en drive för att öka intresset för den i Pargas helt nya sportgrenen. Höstens verksamhet mattas märkbart, främst på grund av lokalbrist och när sektionens andra verksamhetsår 1961 gått till ända anar man redan att fäktningen åtminstone i detta skede inte kommer att få fotfäste i förenin­gens verksamhet. I årsberättelsen konstaterar sekreteraren Johan Moberg kort: »Intresset för

fäktning har inte avtagit, men avsaknaden aven tränare gör sitt till att fäktningen inte gör fram­steg». Man har visserligen förmånen av att få anlita beprövade fäktare från Abo fäktarförening för ett antal instruktionstillfällen, men dessa är rätt fåtaligt besökta. Och redan följande år har föreningens årsberättelse inget att förtälja om fäktarnas eventuella verksamhet. Sten-Erik Berg­ring är ordförande, Erland Krokfors sekreterare och Anders Lönnqvist sekreterare . För 1963 väljs Bergring ännu av bara farten till sektionsbas, men inga styrelsemedlemmar utses. För att inte behöva fira femtio år med en sektion utan verk­samhetsprogram, avpolletteras denna vid val­mötet den 20 november 1963. En tillfällets nyck och några medlemmars strävan - i och för sig synnerligen förtjänstfull - att sprida intresse för fäktning slutar illa. Fäktningen försvinner lika fort som den kommit till - den får igen chans att slå rot i Pargas.

Den 10 oktober 1966 beslut er centralstyrelsen att »föreningens fäktnings materiel säljes» . . .

[278]

Hedersomnäml1ande ...

i denna historik får nedanstående företag, institutioner och enskilda, som på ett avgörande sätt hjälpt och understött oss vid utgivandet av föreliggande bok. Pargas Idrottsförening och alla dess medlemmar noterar detta med tacksamhet och stor

uppskattning.

Pargas :

Blomsterhallen Bröderna Fjäder Transportfirma Donner Ab Esso Lemberg & Johansson Bertel Fj äder Gyllene Ringen Ab F:ma U Helander Helsingfors Aktiebank Kansallis-Osake Pankki Kirjala Verkstad Ab Ab Konstra Oy F :ma Klas Laine Landens Skoaffär Oy Navire Ab Paraisten Rauta ja Romu Pargas Andelshandel Pargas Färg och Tapet, Gustav Friman Pargas Församlingar Pargas Juridiska Byrå Ab Pargas Kalk Ab Pargas Kungörelser Pargas Köping Pargas Ljus Pargas Ringservice Pargas Snickeri Pargas Sparbank Pargas Svenska Köpmannaförening Pargas Telefon Ab Wahlstens Trafikskola Beklädnadsaffär A Vanne

Övriga:

Oy AIgol Ab Betsocker Ab Karl Forsström Ab Oy Grönblom Ab Oy Huber Ab Oy Ingman Ab Kamera-Boden Ab Kymmene Ab Lahden Rautateollisuus Oy

Lahden vaaka Oy Gustav Paulig Ab Ömsesidiga Försäkringsbolaget

Pensions - Varma Oy Provag Ab PC Rettig & Co Rakennustoimisto Ruola Oy Sahojen Laivaus Oy Ömsesidiga Försäkringsbolaget

Sampo - Tarmo Oy Wilhelm Schauman Ab Oy Silja Line Ab Sjöassuransföreningen i Finland Oy Julius Tallberg Ab, Atlas Copco Oy Matkatoimisto TRA VEK Resebyrå Ab Livförsäkringsbolaget Verdandi Vikinglinjen Ab Yleiri~n Insinööritoimisto Oy -

Allmänna Ingenjörsbyrån Ab Rakennusliike M Ylismäki Oy Abo Underrättelser

STÖD RÖDA KORSETS BLODTJÄ ST!

[279]