ren fÖrmÖgenhetsskada i utomobligatoriska fÖrhÅllanden

Ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden Yrkesmäns ansvar för utlåtande gentemot tredje man

Carl Erikson , Karin Höglund & Pontus Nilsson HRS 320, Kommersiell Avtalsrätt, 2011

REN FÖRMÖGENHETSSKADA I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN

2

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ......................................................................................................................................................... 3 1.1 SYFTE .................................................................................................................................................................. 3 1.2 FRÅGESTÄLLNINGAR .......................................................................................................................................... 3 1.3 METOD ............................................................................................................................................................... 3 1.4 AVGRÄNSNINGAR OCH DEFINITIONER ............................................................................................................... 3

2 REN FÖRMÖGENHETSSKADA ....................................................................................................................... 4 2.1 TRADITIONELLA ARGUMENT MOT UTVIDGAT ANSVAR .................................................................................... 4

3 PARTSKONSTELLATION ................................................................................................................................ 5

4 YRKESMÄNS ANSVAR FÖR VÄRDERINGSUTLÅTANDEN GENTEMOT TREDJE MAN .................... 6 4.1 DEN BEFOGADE TILLITENS TEORI ..................................................................................................................... 6 4.1.1 UTVECKLINGEN AV DEN BEFOGADE TILLITENS TEORI INOM COMMON LAW .......................................................... 6 4.1.2 DEN BEFOGADE TILLITENS TEORI I SVENSK RÄTT ........................................................................................................ 7 4.1.3 NJA 1987 S. 692 ............................................................................................................................................................... 8 4.1.4 NJA 2001 S. 878 ............................................................................................................................................................... 8

5 AVSLUTANDE DISKUSSION ........................................................................................................................... 9 5.1 ETT UTÖKAT TILLÄMPNINGSOMRÅDE FÖR DEN BEFOGADE TILLITENS TEORI ............................................ 10 5.1.1 EN KONSEKVENTDISKUSSION AV ETT UTÖKAT TILLÄMPNINGSOMRÅDE ................................................................ 10 5.1.2 EXEMPEL PÅ MÖJLIGA TILLÄMPNINGSOMRÅDEN ........................................................................................................ 11

6 SLUTSATS ......................................................................................................................................................... 12

KÄLL-‐ OCH LITTERATURFÖRTECKNING ....................................................................................................... 13

CARL ERIKSON, KARIN HÖGLUND & PONTUS NILSSON

3

1 Inledning

1.1 Syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka under vilka förutsättningar yrkesmän1 kan bli skadeståndsansvariga

för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden på grund av culpöst utförda utlåtanden. Redogörelsen kommer ha sin utgångspunkt i de principer som ligger bakom utgången i rättsfallen NJA

1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878. Uppsatsen kommer även gå utanför dessa rättsfalls prejudicerande

tillämpningsområden, då den även syftar till att blicka framåt och utreda möjligheten för ett utökat ansvar

för yrkesmän för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden.

1.2 Frågeställningar - Vilka rättsliga principer ligger till grund för utgången i NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878?

- Är de ansvarsgrunder som utvecklats i dessa rättsfall rimligt avvägda? - Hur långt kan tillämpningsområdet för de rättsliga principer som utvecklats i de ovan nämnda

rättsfallen tänkas utsträckas?

1.3 Metod För att uppfylla uppsatsens syfte har en rättsdogmatisk metod använts. Således underbyggs resonemangen

som redovisas i uppsatsen på vad som framkommer i SkL (Skadeståndslagen 1972:207), dess förarbeten,

samt den rättspraxis och doktrin som berör skadestånd för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska

förhållanden. Då det aktuella rättsområdet framförallt utvecklats inom rättspraxis, har HDs (Högsta Domstolen)

resonemang i NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878, haft en avgörande roll vid fastställandet av det

utomobligatoriska skadeståndets gränser. Som tolkningsbakgrund till HDs slutsatser har vi sett till de

resonemang som förs i doktrin. Framförallt har Jan Kleinemans avhandling och artiklar inom området använts. Då de ovan nämnda rättsfallen och många av de resonemangen som framkommer inom doktrinen

är starkt influerade av Common Law, har viss ledning sökts i de tankegångar som House of Lords följer i

det brittiska rättsfallet Hedley v. Heller (Hedley Byrne & Company Limited v Heller & Partners Limited, [1964] AC 465 ).

1.4 Avgränsningar och definitioner Uppsatsen fokuserar på professionella yrkesmäns ansvar för vårdslösa värderingsutlåtanden gentemot tredje

man. Därmed kommer uppsatsen endast behandla skadeståndsansvar för rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden som kan aktualiseras oberoende av brottslig handling eller

speciallagstiftning. När uttrycket värderingsman används åsyftas den benämning som HD använder i NJA

1987 s. 692, d.v.s. den som yrkesmässigt åtar sig att värdera fast egendom. Med yrkesmän avser vi en

bredare krets av personer som yrkesmässig åtar sig uppdrag att t.ex. värdera eller besiktiga såväl fast som

lös egendom.

1För definition av yrkesmän se 1.4.


4

2 Ren förmögenhetsskada

Ren förmögenhetsskada definieras i 1 kap. 2 § SkL som en sådan ekonomisk skada som uppkommer utan

samband med att någon lider person- eller sakskada. Exempel på sådan skada är när någon culpöst tillfogats

förmögenhetsskada, som försämrat rörelseresultat eller utebliven vinst, utan att det är en följd av person- eller sakskada.2

Utgångspunkten är att rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden endast ersätts om

skadan har vållats genom brott eller om skadeståndsskyldighet är särskilt föreskriven i lag.3 I 2 kap. 2 § SkL

anges att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Denna begränsning av

möjligheten att få ersättning för ren förmögenhetsskada kallas spärregeln. I förarbetena till skadeståndslagen anges dock att regeln inte skall utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i

riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada eller att regeln skall tolkas e contrario.4

Skadeståndslagen är dispositiv rätt och reglerna inträder endast om inget annat avtalats beträffande

ersättningsskyldighet. 5 Spärregeln är således inte tillämplig på kontraktsrättsliga förhållanden. I

kontraktsförhållanden ersätts ren förmögenhetsskada oberoende om den orakats genom brott såvida det föreligger ett kontraktsbrott. 6 Som en allmän avtalsrättslig princip förutsätts det vållande för att få

ersättning.7

2.1 Traditionella argument mot utvidgat ansvar I Sverige har historiskt inställningen till att ge ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska

förhållanden varit återhållsam. En förklaring till restriktiviteten kan vara den starka kopplingen mellan

straff och skadestånd i svensk rätt.8 HD har varit restriktiva i tillämpningen av spärregeln och varit försiktiga genom att begränsa sina uttalanden till de specifika omständigheterna när ersättning har utgått.9

Den begränsade utvecklingen på området kan delvis förklaras med den starka rättspositivismen i Sverige

som inneburit att domstolarna sällan utdömt ersättning utan stöd av lag.10 Argumenten mot ett utvidgat

ansvar har i domstol indirekt vägts mot dess fördelar rättspolitiskt och vad som är rimligt och önskvärt.

Det mest förekommande argumentet mot ett utvidgat ansvar för rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden är det s.k. floodgate argumentet; en utökad möjlighet till ersättning för

vissa typer av skador kan leda till en stor och oberäknelig tillströmning av svårhanterliga

skadeståndsanspråk. Spärregeln motiveras således med att kretsen ersättningsberättigade och

skadeståndsbeloppet begränsas. Ett begränsat ansvar kan även motiveras ur ett konkurrenthänseende.

Konkurrentskadeargumentet menar att det i vissa fall är lämpligt och nyttigt att konkurrenter åsamkar sig ekonomisk skada inom den fria konkurrensen.11

2 Prop. 1972:5 s. 21. 3 A.prop. s. 568. Se exempel på lagstadgade undantag från spärregeln; 3 kap. 2-3 § SkL, immaterialrätten, associationsrätten, konkurrensrätten och 32 kap. MB (Miljöbalken 1998:808). 4 A.prop. s. 568. 5 Se 1 kap. 1 § SkL. 6 Ramberg (Allmän avtalsrätt) s. 233 f. 7 Hellner m.fl. (Speciell avtalsrätt II, kontraktsrätt, 2 häftet, allmänna ämnen) s. 204. 8 Hellner och Radetzki (Skadeståndsrätt) s. 67. 9 Se bl.a. NJA 1987 s. 692 och 2001 s. 878. 10 Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 118. 11 A.a. s. 280.


5

Kleineman varnar för att införa ett alltför vittgående och svårbestämt ansvar för ren förmögenhetsskada.12 Han anser dock att NJA 1987 s. 692 visar att det finns en möjlighet till goda rättspolitiska lösningar inom

skadeståndsrätten trots skadeståndslagens tillsynes inskränkta tillämpningsområde.13

3 Partskonstellation

Huvudregeln inom svensk rätt är att inom kontraktsrätten svarar en part endast mot sin direkte

medkontrahent. Avtalet har således en subjektiv begränsning genom att avtalade rättigheter och

skyldigheter endast berör avtalsparterna och inte en medkontrahents medkontrahent.14 Huvudregeln skapar

klarhet i rättsförhållanden och undviker oförutsägbara konsekvenser för parterna. Vid avtal mellan flera

parter är huvudprincipen att de sluts genom den s.k. kedjemodellen där var och en endast ansvarar mot sin motpart.15

I förmögenhetsrättsliga sammanhang har partsrelationerna ofta en kontraktsrättslig karaktär, trots att

parterna inte har ingått ett avtal egentlig mening.16 Sådana fall kallas kvasikontraktuella. Ett kvasikontrakt

ligger på gränsen till kontraktsrätt och är ett rättsförhållande mellan två parter som inte står i

avtalsförhållande till varandra. Förhållandet ligger dock så nära ett kontraktsförhållande att det behandlas som om ett avtal förelåg.17 Svensk rätt har förhållandevis flexibelt synsätt på vad som kännetecknar en

avtalssituation. Enligt Kleineman kan man dock inte endast hänvisa till ett påstående om ett kontraktuellt

förhållanden för att ålägga ett ansvar, utan de faktorer som gör att relationen framstår som kontraktsrättslig

måste fastställas och först därefter kan relationen etiketteras.18 Praxis har tidigare förevisat en tendens att på lösa grunder konstruera ett kontraktsförhållande för att kunna

rättfärdiga ersättning för ren förmögenhetsskada även då den inte vållats genom brott.19 I NJA 1980 s. 383

använde HD ett kvasikontraktuellt resonemang. I rättsfallet fanns inget avtal mellan parterna men det fanns

en överenskommelse som enligt HD hade kontraktsrättslig karaktär och kunde bedömas på sådan grund.

Även i NJA 1987 s. 692 har domstolen, enligt Kleineman, använt sig av en kontraktsfiktion närmast som en etikett och att man ur ett konstaterande av att en relation är av kontraktsrättslig natur inte kan dra någon

annan slutsats än att ansvar kan inträda.20 Ramberg menar att rättsfallet visar att man i vissa situationer är

beredd att göra undantag från principen om avtalets subjektiva begränsningar för att skydda sådana

personer som utan att vara avtalspart har ett närliggande och skyddsvärt intresse av att avtalet fullgörs på ett

riktigt sätt.21 Enligt principen om skyddsvärt intresse har det betydelse vilken anknytning parterna har. Man bör kräva en tydlig anknytning till ett avtal mellan andra parter och ett uppenbart och för den

skadeståndsskyldiga klart uppfattbart skyddsvärt intresse hos en bestämd person eller en klart begränsad

krets av personer. 22 Principen om skyddsvärt intresse tillämpas bl.a. i brittisk rätt för att utdöma

12 A.a. s. 459 f. 13 Se Kleineman (Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans) s. 627. 14 Hellner m.fl. (Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 2 häftet) s. 127. 15 A.a. s. 144. 16 Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 543. 17 Ramberg (Allmän avtalsrätt) s. 250 f. 18 Se Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 439. 19 Hellner m.fl. (Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 2 häftet) s. 199. 20 Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 543. 21 Ramberg (Allmän avtalsrätt) s. 251. 22 Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 450.


6

utomobligatorisk skadestånd, där den är känd som the principle of proximity.23 Även i tysk rätt förekommer en liknande princip känd som Vertrauenshaftung.24 Principen om skyddsvärt intresse och the principle of proximity kan båda sägas ha ett kvasikontraktuellt ursprung, då skyddsplikten (the duty of care) härstammar

från ett avtalsförhållande som utsträcks till att även omfatta de tredje män som de avtalande parterna insåg

kan påverkas av avtalet.

4 Yrkesmäns ansvar för värderingsutlåtanden gentemot tredje man

4.1 Den befogade tillitens teori I rättsfallet NJA 1987 s. 692 kom HD att frångå principen om avtalets subjektiva begränsning, när de kom

att utdöma ersättning för ren förmögenhetsskada till tredje man utan direkt stöd i lag. Det var ett stort avsteg från den tidigare restriktiva inställningen till ersättning för ren förmögenhetsskada i

utomobligatoriska förhållanden. HDs ställningstagande på området har inspirerats av den s.k. befogade tillitens teori. Som framgår nedan har teorin sedan länge funnits i brittisk rätt genom principen om

skyddsvärt intresse (the principle of proximity). I den fortsatta framställningen kommer vi först granska hur den brittiska principen vuxit fram, för att därefter se hur den påverkat framväxten av den befogade tillitens

teori i svensk rätt.

4.1.1 Utvecklingen av den befogade tillitens teori inom Common Law

Grunden till det som Kleineman senare kom att benämna den befogade tillitens teori, utvecklades inom brittisk rätt 1963 av House of Lords i rättsfallet Hedley v. Heller.

I det aktuella fallet hade reklambyrån Hedley (Hedley Byrne & CO Ltd) undersökt kreditvärdigheten hos

den blivande kunden Easipower (Easipower Ltd), genom att kontakta sin bank, NPB (National Provincial Bank Ltd). NPB undersökte i sin tur kreditvärdighet genom kontakt med Easipowers bank, Heller (Heller & Partners Ltd). På grund av felaktig information från Heller överskattade Hedley, Easipowers kreditvärdighet, vilket senare ledde till en ren förmögenhetsskada när Easipower gick i konkurs.25

House of Lords drog flera principiellt viktiga slutsatser, när de uttalade att de ansåg att den som innehar

en särskild sakkunskap (possessing special skill), får anses ha en viss utomobligatorisk aktsamhetsplikt

(duty of care), för information som lämnas inom området för expertis. De kom till denna slutsats genom att

utveckla the princible of proximity till att även omfatta ren förmögenhetsskada, då de ansåg att professionella rådgivare bör vara medvetna om att information som lämnas även utanför ett kontraktuellt

förhållande kan komma att användas som underlag för avtalsslut av personer som litar på den givna

informationen. Det är därmed rimligt att den befogade tilliten ålägger rådgivaren en viss aktsamhetsplikt

gentemot dem som han inser kan komma att lita på informationen. 26 Således utgick man från

23 Utvecklades i Donoghue v Stevenson [1932] UKHL 100. Även känd som ’the neighbour principle’. The princible of proximity, säger att du måste vidta rimliga försiktighetsåtgärder (duty of care) för att undvika försumliga handlingar som du rimligen kan, eller borde kunna förutse, kan komma skada din granne. Din granne är en person som är så nära att den direkt påverkas av dina handlingar. 24 Kleineman (Ren förmögenhetsskada) s. 407. 25 Se Hedley v. Heller s. 2 f. 26 Se Hedley v. Heller s. 16 f.


7

uppgiftslämnarens befogade uppfattning av vem som kan komma att använda informationen, när man bestämde aktsamhetspliktens gränser.27

I det aktuella fallet undgick dock Heller skadestånd b.la. eftersom de friskrivits sig från ansvar för den

lämnade uppgiften genom formuleringen - ”For your private use and without responsibility on the part of this Bank or its officials”.28 House of Lords ansåg att en formulering likt den ovan förtar uppgiftslämnarens

anledning att tro att en mottagare kan fästa tillit till den givna informationen29, eftersom han ger uttryck för att han inte tar ansvar för den. Därmed uppstår ingen aktsamhetsplikt, vilket i sin tur utesluter skadestånd.30

4.1.2 Den befogade tillitens teori i svensk rätt

Inspirerad av utgången i Hedley v. Heller och möjligen även av den tyska ansvarskonstruktionen

Vertrauenshaftung 31 , formulerade Kleineman den befogade tillitens teori i sin avhandling Ren Förmögenhetsskada 1987. Avhandlingen publicerades strax innan NJA 1987 s. 692 avgjordes i HD. Frågan

var i högsta grad aktuell vid den tiden och än idag är den befogade tillitens teori av stor betydelse, eftersom

utvecklingen på området varit begränsad.

Kleineman anser att fyra moment skall beaktas vid bedömningen om en befogad tillit existerar.32 (i) En verklig skada måste ha uppstått genom vilseledande. (ii) Det måste finnas ett adekvat orsakssamband

mellan skada och vilseledande. Vid denna bedömning skall även själva tilliten beaktas. Den som förlitat sig

på ett utlåtande måste ha satt sin tillit till både utlåtandet och den som utfärdat det. Detta förtroende måste

ha varit så starkt och synbart att man kan kalla det för befogat. Kravet på att tilliten är befogad kan

tillgodoses genom att den som lämnat informationen har gjort detta i sitt yrke eller från en annan förtroendeingivande position. (iii) Den som lämnar informationen skall inse till vad och av vem

informationen kan komma att användas. Detta brukar inom Common Law kallas the end and aim rule. Skadevållaren skall alltså med viss säkerhet kunna förstå vilka skador som kan uppkomma och hos vem.

(iv) Det krävs vidare ett subjektivt skaderekvisit hos skadevållaren. Culpa borde vara normalfallet men det

kan i vissa situationer finnas ett hårdare ansvar som går mot det strikta. Ett exempel är bevittningsintyget enligt Kleineman.33

Carl Martin Roos kritiserade, vid publiceringen av Kleinemans avhandling, den befogade tillitens teori.

Roos menade att den inte kan användas för allt informationsansvar mot tredje man då den är för mycket av

en konstruktion för att tillämpas praktiskt. Roos anser att teorin saknar tillräcklig grund att stå på och uttrycker sin tveksamhet till att använda det kvasikontraktuella Hedley v. Heller som teoretisk grund till den

utomobligatoriska befogade tillitens teori.34

27 Se bl.a. Lord Hodsons slutsats, Hedley v. Heller s. 22. 28 Även då det rådde enighet bland Lodarna gällande att ”a duty of care” kan uppkomma i vissa rådgivningssituationer, så förelåg viss oenighet gällande huruvida en sådan aktsamhetsplikt skulle vara applicerbar på banktjänstemän, se bl.a. Lord Hodsons åsikt, Hedley v. Heller s. 22. 29 Trots att de konstaterar att det är osäkert huruvida en sådan formulering hade varit tillräcklig för att utgöra en ”friskrivning” i ett inom kontraktuellt förhållande. 30 Se b.la. Lord Morris slutsats, Hedley v. Heller s. 16. 31 Se Kleineman (Ren Förmögenhetsskada) s. 452 samt 407 f. - för en närmare beskrivning av Vertrauenshaftung. 32 Se A.a. s. 450. 33 Se A.a. s. 453. 34 För utveckling se Roos s. 43-52.


8

Som redan framgått är två rättsfall av särskilt intresse när gränserna för det utomobligatoriska ansvaret för ren förmögenhetsskada skall bestämmas. Nedan följer en genomgång av sakomständigheterna i fallen och

en redogörelse av HDs resonemang.

4.1.3 NJA 1987 s. 692

Kone Invest AB lånade ut 1 miljon kronor till Bernts Fastighetsbyrå AB. Som säkerhet för lånet fick Kone ett pantbrev. Kone godkände lånet efter att ha tagit del av ett värderingsutlåtande upprättat av Arne B.

Intyget hade upprättats på uppdrag av Bernts och därmed fanns ingen avtalsrelation mellan

värderingsmannen och Kone. Värderingsmannen visade sig grovt överskattat fastighetens värde på ett

culpöst sätt. Kone stämde värderingsmannen och yrkade ersättning för den rena förmögenhetsskada som

följde genom att Bernts gått i konkurs och säkerheten för lånet var kraftigt övervärderad så den inte alls täckt Kones fordran.

TR fann inte att något brottsligt handlande ägt rum vid värderingen. TR (Tingsrätten) ansåg även att en

långivare skall kunna lita på ett värderingsutlåtande och att Arne B måste ha insett att utlåtandet skulle

kunna användas för belåningsändamål. Även HovR (Hovrätten) konstaterade ett skadeståndsgrundande ansvar men till skillnad från TR på kontraktsrättslig grund.

HD konstaterade att generella uttalanden om värderingsintyg inte är möjlig eftersom de används i helt

skilda situationer. De uttalade även att deras överväganden i domskälen enbart avser yrkesmässiga

värderingsutlåtanden vid värdering av fast egendom. HD verkar vara av åsikten att det inte rör sig om ett

kontraktuellt- eller kvasikontraktuellt förhållande, utan stannar vid ett utomobligatoriskt ansvar. De menar även att lagstiftaren genom uttalanden i förarbetet till SkL öppnat för en utomobligatorisk utveckling

genom praxis. Därmed finns utrymme att omfatta situationer som saknar uttryckligt lagstöd.

HD menade också att värderingsmannen måste förstå att intyget kan användas i olika situationer och med

hänsyn till kredit- och fastighetsmarknaden är det viktigt att intyg kan användas av andra än den som

beställt värderingen. En tredje man som med fog litar på ett utfärdat intyg skall alltså skyddas. Att göra friskrivningar för ansvar mot tredje man skulle dock kunna skära av värderingsmannens ansvar. HD

accepterar genom sitt resonemang en ny allmän princip för denna typ av skador som drabbar tredje man.35

4.1.4 NJA 2001 s. 878

I NJA 2001 s. 878 prövades åter ett fall om ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande. Situationen liknade fallet från 1987 då det handlade om en kreditgivare, Föreningsbanken, som hade

beviljat kredit till Apex utifrån ett värderingsutlåtande från värderingsmannen B.A., vilken var anställd av

Ljungquistbolagen. B.A. hade värderat fastigheten till ett alltför högt marknadsvärde och därigenom varit

vårdslös. Värderingen var beställd av Apex för att användas i en tvist och det fanns ingen avtalsrelation mellan värderingsmannen och Föreningsbanken.

HD stödjer sig på argumentationen från NJA 1987 s. 692 om avsikten med värderingsintyg beträffande

fast egendom. De anger sedan att 1987 års rättsfall inte ger stöd för att en tredjeman utan vidare kan

använda sig av ett värderingsutlåtande med skadeståndsansvar för värderingsmannen i fall då utlåtandet

35 Kleineman (Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans) s. 630.


9

innehåller felaktigheter som kan tillräknas värderingsmannen som oaktsamt. Det avgörande är istället om tilliten till utlåtandet varit befogad.

I det aktuella värderingsutlåtandet fanns en skrivning om att syftet med intyget var att användas i tvist.

Förbehåll av detta slag är av betydelse för den befogade tilliten. HD anger att det inte kan ställas för stora

krav på utformningen av sådana friskrivningar med hänsyn till de följder som ett skadeståndsansvar kan

föra med sig. De anger att det är möjligt för värderingsmannen att begränsa sitt ansvar genom att i utlåtandet uttryckligen hänvisa till det ändamål som föranlett utlåtandets utfärdande. HD kom slutligen fram

till att upplysningen var tillräcklig, även om formuleringen brast i klarhet, för att kreditgivaren genom

förfrågan skulle ha förvissat sig om att intyget kunde ligga till grund för kreditgivningen.

Kleineman menar att NJA 2001 s. 878 klargör att tillitens relevans utgör själva rättsregeln.36 Den

befogade tilliten skulle härmed vara ansvarsgrunden vid vilseledande information i utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Kleineman diskuterar i sin analys av rättsfallet skillnaden mellan

ansvarsförutsättningar och ansvarsfriskrivningar.37 Bedömningen av om en tillit är befogad har att göra med

själva grunden för ansvaret, det vill säga ansvarsförutsättningarna. Genom att hänvisa till syftet med

intygets utfärdande har utfärdaren begränsat sitt ansvar, eftersom denne genom att ange ändamålet med intyget har fråntagit kreditgivaren den befogade tilliten, trots att det inte rör sig om en friskrivningsklausul i

egentlig mening. Således kan man utifrån rättsfallet dra slutsatsen att det gäller för kreditgivare att noggrant

granska värderingsutlåtandet och särskilt överväga om utlåtandet är ägnat att läggas till grund för den typ av

transaktion som nu är i fråga. 38 Tredje man har således en slags kontrollskyldighet i de fall där

värderingsintygets syfte anges, eftersom ’syftet’ påverkar den befogade tilliten. I NJA 2001 s. 878 angav Justitieråd (JustR) Svensson i sin skiljaktiga mening att utrymmet för friskriva

sig från ett utomobligatoriskt skadestånd måste vara begränsat, då syftet med ett skadeståndsansvar till

förmån för tredje man annars helt skulle omintetgöras. Detta är ett anmärkningsvärt uttalande som bl.a.

Kleineman kritiserar då det måste vara självklart att man kan friskriva sig från skadeståndsansvar i

kommersiella förhållanden och att en mellan avtalsparterna giltig friskrivning även måste gälla gentemot tredje man.39

5 Avslutande diskussion

Inom svensk rätt har det länge förefallit som att den allmänna grundsatsen gällande ersättning för ren förmögenhetsskada är att det endast utgår vid brott, i kontraktuella förhållanden eller då det finns ett

uttryckligt undantag till spärregeln i lag. Domstolarna har varit restriktiva till att utvidga ansvaret för ren

förmögenhetsskada trots de möjligheter till utvidgning som förarbetena öppnar upp för. Utifrån rättsfallen

NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878 kan vi dock konstatera ett undantag från huvudregeln i och med att professionella värderingsmän kan bli ansvariga gentemot tredje man på grund av vårdslösa

värderingsutlåtanden. Vid värderingsutlåtanden angående fast egendom har genom praxis således

uppkommit en ansvarsgrund för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden genom att

tillämpa den befogade tillitens teori. HD var dock tydliga med att det inte rör sig om ett generellt ansvar ens

36 A.st. 37 A.a. s. 632 f. 38 A.a. s. 633. 39 Se A.a. s. 634 f.


10

vid värdering av fastighet, utan att det är den befogade tilliten i det enskilda fallet som är avgörande. Däremot står det klart att HD öppnat upp för ett utvidgat ansvar genom att frångå den tidigare helt

dominerande huvudregeln.

Utvecklingen i praxis har gått mot en utomobligatorisk ansvarhetsgrund som härstammar från en

kontraktsrättslig syn. Genom att använda den befogade tillitens teori kan ersättning utgå för ren

förmögenhetsskada utan att ett kontraktsförhållande behöver konstrueras. Vi ser positivt på utvecklingen då den innebär att man inte längre på kvasikontraktuell grund måste tvinga in utomobligatoriska förhållanden i

ett avtalsförhållande för att nå den rimliga lösningen. Det förefaller rimligt att en vårdslös värderingsman

har ett ansvar även gentemot tredje man som haft befogad tillit till utlåtandet.

5.1 Ett utökat tillämpningsområde för den befogade tillitens teori Trots att HD begränsat den prejudicella räckvidden av avgöranden till värderingsintyg angående fast

egendom från professionella värderingsmän utesluter detta inte att den befogade tillitens teoris

tillämpningsområde kan sträcka sig till andra utomobligatoriska förhållanden. Det framgår från NJA 2001 s. 878 att den befogade tillitens teori accepterats som ansvarsgrund i just dessa fall. Kleineman förefaller

vara av åsikten att tillitsprincipen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Han menar att principen bildar den

enda självständiga ansvarsgrunden för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden eftersom

det inte finns någon annan allmän regel om ansvar för ren förmögenhetsskada att falla tillbaka på.40 Vi instämmer i stort med Kleineman resonemang och kan se flera ytterligare områden där den befogade

tillitens teori kan tillämpas. Det är rimligt att principen utvecklas på andra områden då det finns många fall

där intyg kan ha ett vittgående användningsområde.

5.1.1 En konsekventdiskussion av ett utökat tillämpningsområde

Innan den befogade tillitens teori kan tillämpas inom andra områden är det är ytterst viktigt att man

betänker de risker som ett utökat skadeståndsansvar innebär. Det är av denna anledning viktigt att ställa sig

frågan huruvida den befogade tillitens teori, så som den utvecklats inom svensk rättspraxis, är kommersiellt

balanserad och tillräckligt rättssäker.

HD uttalade i NJA 1987 s. 692 att det knappast är möjligt att göra generella uttalanden om gränserna för värderingsmans skadeståndsskyldighet. De är även benägna att begränsa den befogade tillitens teorins

användningsområde. I brittisk rätt ser vi dock att House of Lords inte har samma problem att generellt

uttala sig om var skadeståndets gränser går. De begränsar inte heller sina uttalanden att enbart gälla en viss

typ av yrkesmän, då de utgår från the princple of proximity och därmed ser till om den som utfärdat

utlåtandet har anledning att anta att någon annan har anledning att fästa befogad tillit till uppgiften varvid skadeståndsansvaret begränsas till den krets av personer som ligger inom denna sfär. 41 Även om man i

NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878 lägger vikt vid uppfattningen hos den som utfärdat intygen,

förefaller man i slutändan utgå från objektiva befogade tilliten hos den som mottagit värderingsintyget. Vi

tror att anledningen till att man inom brittisk rätt har lättare att generellt uttala sig om ansvarets gränser i dessa situationer beror på att de bakomliggande principerna är en del av ett större system där House of

40 A.a. s. 631 f. 41 Att skadeståndsansvaret sträcker sig så långt som den som utför en handling bort kunnat förutse är kontraktsrättslig princip som bl.a. återfinns i CISG Art. 74.


11

Lords utgår från de inom rättspraxis tidigare utvecklade the principle of proximity och duty of care. Troligtvis är dock skillnaden mellan den befogade tillitens teori i svensk och brittisk rätt tämligen

marginell, då man i båda rättssystemen ser till utlåtandets beskaffenhet. Rent pedagogiskt förefaller det

dock bättre att som i brittisk rätt utgå från aktsamhetsplikten (duty of care) hos den som utfärdar utlåtandet,

eftersom skadeståndets gränser då enklare tydliggörs för de ursprungliga avtalsparterna vid avtalets

ingående. De kan då i vart fall teoretiskt överblicka vilka de senare kan komma att bli skadeståndsskyldiga mot redan vid avtalsslutandet. Det är olyckligt att HD inte är tydligare med vilken utgångspunkt de har och

inte klargör vad den befogade tilliten innebär, eftersom lagstiftaren har lämnat till praxis att utvidga

ansvaret för ren förmögenhetsskada. Att som i brittisk rätt ge den befogade tillitens teori en mer generell

tillämpning behöver inte skapa en floodgate då det är tydligt att tillämpningsområdet är begränsat i sig

genom att utfärdarna bara blir skadeståndsskyldiga gentemot den krets som de kunnat förutse. För vissa professionella värderings- och besiktningstjänster är yrkesmannen mycket väl medveten om vad den tjänst

han utför skall användas till då syftet med tjänsten är direkt eller indirekt uttalat.

Ansvarsområdet begränsas också dels genom möjligheten till uttryckliga friskrivningsklausuler och även

genom möjligheten att frånta tredje mans tillit genom att ange syftet med utlåtandet. Den som utger intyg eller liknande kan således sätta en gräns för skadeståndsansvaret gentemot tredje man genom att ange

syftet. I kommersiella förhållanden kommer avtalsparterna förhandla om ansvarsbegränsningar för att få en

lösning bägge är nöjda med vilket innebär att det i praktiken inte kommer vara ett problem med för

vittgående friskrivningar.42 Det åligger den som beställer ett intyg att inte godta allt för långtgående

ansvarsfriskrivningar gentemot tredje man, eftersom ansvarsfriskrivningarna då skulle förta syftet med intyget. Däremot bör beställaren i de flesta fall inte ha några problem med att acceptera en

ansvarsbegränsning genom att syftet med intyget anges eftersom detta inte inverkar på omfånget av det

tilltänkta användningsområdet. Det förefaller därmed rimligt att som i NJA 2001 s. 878 acceptera tämligen

enkla ansvarsbegränsningar, eftersom man därigenom indirekt underlättar omsättningen och på ett

balanserat sätt lägger ett ansvar på tredje man att kontrollera intyget. En fara med att göra den befogade tillitens teori till en allmän skadeståndsrättslig princip är att yrkesmäns

möjlighet att försäkra sig i förlängningen kan påverkas. Om risken att drabbas av ansvar mot en allt för

svårförutsebar krets av tredje män blir för stor, behöver försäkringsbolagen se över sin riskexponering.

Principen kan leda till att värderingar och andra tjänster som omfattas av den befogade tillitens teori blir orimligt dyra eller att en mycket vid ansvarsbegränsning på något sätt tas med i intyget, vilket då förlorar

sin funktion.

Är då den befogade tillitens teori lämplig som utomobligatorisk ansvarsgrund? Klart är att försiktighet bör

iakttas men överlag bedömer vi riskerna med en vidare tillämpning av befogade tillitens teori som små och

välkomnar en utökad användning till nya områden. Det skulle dock vara önskvärt att HD förtydligade tillämpningsområdet ytterligare ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

5.1.2 Exempel på möjliga tillämpningsområden

De områden som kan komma ifråga är fall där professionella yrkesmän utfärdar intyg eller liknande med ett

direkt eller indirekt syfte att användas gentemot tredje man. Möjliga tillämpningsområden är t.ex. viss 42 Därmed är JustR Svensons (se 4.1.4. ovan) farhågor gällande allt för långt gående friskrivningar obefogade i och med att den fria marknaden löser detta problem.


12

värdering av lös egendom men skulle även kunna inbegripa vissa typer av certifieringar och utfärdande av besiktningsprotokoll.

Några tänkbara konkreta exempel på områden där befogade tillitens teori kan tillämpas är ansvaret för ett

besiktningsprotokoll. Denna fråga har redan diskuterats i rättsfallet HovR T 360 – 08 som bl.a. gällde

huruvida en besiktningsman hade ett utomobligatoriskt ansvar för en säkerhetsbesiktning av en båt. TR

konstaterade att HD uttalat att ansvarsgrunden är begränsad till fastighetsvärdering och viss försiktighet borde därmed vara påkallad. TR påpekade dock att även om en utökning av skadeståndsansvaret skulle

kunna vara principiellt möjligt, så hade besiktningsmannen friskrivit sig från ansvar.

Ett annat område där det är möjligt att dra paralleller till principerna i NJA 1987 s. 692 är vid utfärdande

av certifikat då det sker just i syfte att tredje man skall förlita sig på uppgifterna.43 En skillnad är dock att

utgivaren av ett certifikat kan ha svårt att överblicka vilka transaktioner det används i. Med utgångspunkt i den befogade tillitens teori blir det avgörande vilken befogad tillit en tredje man kan sätta till certifikatet då

det inte finns samma koppling till en kreditgivare vid dessa utlåtanden som vid exempelvis

fastighetsvärdering. Ytterligare ett område är veterinärbesiktning som sker inför en försäljning av exempelvis en häst. Inom denna bransch är det i regel säljaren som står för undersökningen.44 Det råder inga tvivel om att veterinären

i de flesta fall är medveten om att intyget kommer att uppvisas för köparen vid försäljningen. Ett

utomobligatoriskt skadestånd bör därmed kunna aktualiseras i vissa fall.

Om man sträcker principen långt skulle den kunna omfatta s.k. vendor due diligence45 som genomförs i

samband med controlled auctions46 vid företagsöverlåtelser. I regel bör dock den tillit en köpare kan fästa till en VDD-rapport vara begränsad varför skadeståndsansvaret mot tredje man i praktiken bör vara ytterst

litet.

6 Slutsats Den befogade tillitens teori som ansvarsgrund kan alltså som framgår ovan användas på flera olika

områden. I praktiken är tillämpningsområdet dock inte stort då det inte är många utlåtanden som tredje man kan ha en sådan befogad tillit till att utgivaren blir skadeståndsskyldig vid culpa. Trots att domstolen i NJA

1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878 har öppnat upp för en utvidgning av ansvaret och att principen (som

visats ovan) skulle kunna tillämpas på fler områden är det dock viktigt att erinra sig om den restriktiva

synen domstolen haft på ersättning för ren förmögenhetsskada på utomobligatorisk grund. Rättsfallen visar

att det inte finns en generell skadeståndsskyldighet på området utan att det är omständigheterna i det enskilda fallet som är avgörande. HD har således även i dessa rättsfall haft en restriktiv inställning till ett

utvidgat ansvar och det är därför tveksamt till om de är beredda att utvidga tillämpningsområdet ytterligare.

43 Hultmark (Digitala signaturer) s. 882. Christina Hultmark (Numera Ramberg) drar paralleller till NJA 1987 s. 692 vid utfärdande av certifikat av en certificating authority vid digitala signaturer då det sker just i syfte att tredje man ska förlita sig på uppgifterna. Ett annat tänkbart område är äkthetsintyg av konstverk. 44 Dahlgren och Persson (Ryttarens Guide), s. 171. 45 En due dilligence som bekostas av säljaren inför försäljningen av ett företag. 46 När ett företag säljs genom en auktionsförfarande mellan vissa utvalda intressenter. Förekommer framförallt i högkonjunktur.


13

Käll-‐ och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1972:5 Förslag till skadeståndslag m.m.

Litteraturförteckning

Dahlgren, Per, Tovås Persson, Helena, Ryttarens guide till träning och tävling i dressyr och hoppning,

Albert Bonniers förlag, 2007.

Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan, Norstedts Juridik, 2010.

Hellner, Jan, Hager, Richard, Persson H, Annina, Speciell avtalsrätt II kontraktsrätt. H. 2, Allmänna

ämnen, fjärde upplagan, Norstedts Juridik, 2006.

Kleineman, Jan, Ren förmögenhetsskada -‐ särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, första

upplagan, Juristförlaget, 1987.

Ramberg, Jan, Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, åttonde upplagan, Norstedts Juridik, 2010.

Artiklar

Hultmark, Christina, Digitala signaturer, JT 1996/97 nr 4 s. 876-886 .

Kleineman, Jan, Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans, JT 2001/02 nr 3 s. 625-‐635.

Roos, Carl Martin, Lagstiftnings- och forskningsbehov på ersättningsrättens och kontrakträttens område,

SvJT 1988 s. 43-52.

Svenska rättsfall

NJA 1980 s. 383

NJA 1987 s. 692

NJA 2001 s. 878

Mål nr T 360-08 från Svea hovrätt, 2008-10-14

Utländska rättsfall

Donoghue v. Stevenson [1932] A.C. 562.

Hedley Byrne & Co. Ltd. v. Heller & Partners Ltd. [1964] A.C. 465

ren fÖrmÖgenhetsskada i utomobligatoriska fÖrhÅllanden

Documents