SKINNBLAD desember 2010 1

BARENTS SPEKTAKELSPEKTAKEL I KIRKENESKUNSTKRITIKK: KAMPEN OM ARKTISK

PARALELLERNORDNORSK KUNSTMUSEUM

FESTSPILLUTSTILLINGEN 2011FESTSPILLENE I NORD-NORGE PRESENTERER TRE AV NORGES FREMSTE BILLEDKUNSTNERE

JAN INGE HOVIGKEN ARKITEKT I NORD

STILL LIFEFRYSTE ØYEBLIKK I HANSELV FINNMARK

VÅRT FELLES SLEKTSTREHEIDI NIKOLAYSEN I SVOLVÆR

SE KUNST I NORD-NORGE

SKINNBLADNR 01 | 2011 FEBRUAR

4 SKINNBLAD desember 2010

Tekst og foto av Joakim Borda, kunsthistoriker, kritiker og kurator.

För åttonde året i rad anordnades kulturfestivalen Barents Spektakel i Kirkenes under några dagar i början av februari. Men till skillnad från många andra kulturfestivaler sker denna parallellt med en konferens som samlar politikens och företagsvärldens toppar för att diskutera Barentsregionens framtid. Att detta är ett arrangemang av högsta internationella betydelse märks om inte annat på att både drottningen och utrikesministern hedrade festivalen med sin närvaro. Då man inser den ekonomiska och politiska betydelsen av Barentsregionen och Arktis är det glädjande att festivalen valt flera konstutställningar som angriper temat från en emellanåt riktigt kritisk position.

NewsMen eftersom Kirkenes saknar permanenta lokaler för att visa konst tvingas man improvisera och alla festivalens utställningar är utspridda över staden, såväl utomhus som inomhus. Konstnären Ina Otzko inledde Barents Spektakel på Thon Hotel med en installation som leker med ord. News står det skrivet i neon, ute på hotellterassen. Ja det är mycket nytt som sker över polcirkeln, men här finns även en referens till geografin: North, East, West, South refererar till väderstrecken men också de spän-ningar, konflikter och samarbetsmöjligheter som finns i relationerna mellan öst och väst, norr och söder. Projektet på Thon Hotell visar samtidigt på svårigheterna i att förmedla konst utan-för det för ändamålet anpassade utställningsrummet. Nyanser går förlorade i bruset från receptionen och foajén är med nödvändighet en transitplats där man kanske inte är så uppmärksam på omgivningen. I en sådan miljö riskerar konsten att reduceras till dekoration eller förströelse. Därmed inte sagt att det är ointressant att installation-skonst visas på okonventionella platser. Kirkenes känns till en början som allt för kargt och svårhanterligt. Ina Otzkos video med intervjuer med Kirkenesbor som berättar som sitt liv i staden blir i det sam-manhanget till tröstande ord. «Det är mycket spännande som sker här, en massa konserter och sånt» säger en ung tjej, medan en äldre kvinna som flyttat till staden i vuxen ålder avslöjar att Kirkenes i slutändan inte var så exotiskt som hon först trodde.

Barentsregionens storpolitiska betydelse löper som en röd tråd i de olika konstprojek-ten som deltar i festivalen. Inte minst grupputställningen Surviving the Future, kurat-erad av Jan-Erik Lundström från Samisk Kunstnersenter och utställd i en för tillfället tom butikslokal i ett köpcenter.

Surviving the FutureHär samlas flera konstnärer som vi på sista tiden sett en hel del av här i Nord-Norge. Geir Tore Holm, till exempel, deltar med två verk som är särskilt politiskt aktuella. Hans video «Solverv» uppmärksammar oljeindustrins närvaro på Melkøya i Finnmark-en genom en skvalpande båttur mot ön och utgör en påminnelse om hur oljeutvin-ning förändrar landskapet samtidigt som den också är en betraktelse av vattnets rörelse och ljusbrytning. En liknande funktion har fotografiet Svart hav, som består av en närbild av havets speglande yta och djup. Vid en första anblick något abstrakt, men titeln ger en ledtråd. Ett svart hav är ett utfiskat hav vars ekosystem kollapsat. Det är dött. I dessa dagar diskuteras det intensivt huruvida Lofoten ska exploateras för olja, med fiskenäringens nedgång som ett av argumenten. Med «Solverv» och «Svart hav» bredvid varandra får man intrycket av att det är ett val mellan pest och kolera. Liselotte Wajstedt har i flera verk dels utforskat sin egen samiska bakgrund, som hon blev medveten om först i vuxen ålder, och dels sin relation till staden Kiruna i Sverige, där hon växte upp. I videon «Old Giron» skildrar hon med enkla animationer Kirunas framväxt och historia ur ett samiskt perspektiv: en samisk familj sitter på vidda omgivna av heliga fjäll när plötsligt ett hus växer upp runt dem, följt av ett tåg – symbol för modernitet och industri – som rusar mot de instängda samerna. Sakta försvinner de spårlöst, bortjagade som det framstår av industrialismens kolonisering. Wajstedt har en melankolisk hållning till sin dödsdömda stad – Kiruna håller näm-ligen på att sjunka i jorden för all gruvdrift – och går samtidigt i polemik mot att den gamla gruvstadens existens vilar på fördrivandet av den samiska urbefolkningen. En annan nostalgiker i utställningen hör till det lite mer missriktade slaget. Kata-rina Pirak har ritat om den skandinaviska kartan och skapat sig sitt eget fantasirike. «Sapmi» heter det. Precis som den samiska nationen, förutom att den i hennes tolkn-ing mest liknar en etnocentrisk stormakt. En teckning visar tre angränsande länder av vilka Sapmi är det största. De andra två är Finland och Sverige, där den svenska

KUNSTKRITIKK

KAMPEN OM ARKTISGlobal kapitalism och nationella gränser står i fokus för flera konstutställningar i Kirkenes under Barents spektakel 2011.

Morten Traavik, Borderlines, 2011. Stefano Cagol, EVOKE/PROVOKE (the border), 2011. Video still.

SKINNBLAD desember 2010 5

gränsen flyttats ner till Närke: idag ungefär i mitten av det avlånga territoriet. «Här slutar Sverige, här börjar Sapmi.» står det vid den nya gränslinjen, men det som är verkligt provocerande är att Sverige enligt Piraks karta även omfattar den lilla delen av Norge som inte har annekterats av Sapmi. Norge existerar alltså inte som nation, utan är en del av Sverige. Med tanke på den problematiska gemensamma historien där Sverige inte enbart försökte kolonisera Norge för egen del, utan senare även hjälpte nazisterna att ocku-pera landet är det svårt att inte se det som en medveten provokation. Lite missriktad, som antytt tidigare, när man betraktar det i ljuset av att Sverige är det land som mest brutalt har förföljt den samiska befolkningen i Skandinavien. Fördrivning, religiös förföljelse, tvångssteriliseringar och språkförbud är några av de historiska metoderna, men än idag saknar svenska samer rättigheter som de norska tar för givna, något som Pirak faktiskt lyft fram i andra verk. Att Piraks Sapmi framstår som allt mer dystopiskt för mig beror också på de under-liga uppgifterna att statsskicket är «egalitärt» och att det har 4,5 miljoner invånare. Vart kommer de där drygt fem miljonerna invånare ifrån? Är det fördrivna svenskar och norrmän som samifierats? Ska ont verkligen med ont fördrivas? Historien visar på motsatsen.

Mind the Map!Lite längre bort i samma köpcenter finner man Stefano Cagnols videoinstallation «Evoke/Provoke the Border», en del av festivalens huvudutställning «Mind the Map!». Vid det ödsliga men likafullt vackra landskapet mot gränsen till Ryssland står Cagnol och sprutar eld i luften och på marken, som en symbolisk provokation av denna osynliga nationella gräns. Jag ser det som ett slags exorcism av ett politiskt och ideologiskt hjärnspöke som hemsöker vårt kollektiva medvetande. För vad är en landsgräns egentligen, annat än en godtycklig linje på en karta? Cagnols video är ett resultat av ett konstnärsresidency i Kirkenes under förra hösten, där även Olga Kisseleva deltog. Hennes video «Arctic Conquistadors» visas också i en lokal i köpcentret och precis som titeln antyder är den arktiska geografin som står i centrum. Kisseleva har systematiskt kartlagt alla multinationella företag som har ekonomiska intressen på Arktis och i videon ser man hur dessa företags logotyper

anfaller kartan och placerar sig där deras intressen ligger. Ekonomiska intressen är det samma som investeringar eller avkastningen på investeringar och i takt med att kartbilden blir överfull av mer eller mindre välkända företagsnamn blir jag riktigt förskräckt över den moderna kapitalismens globala omfång. Att stora oljebolag som Esso, Statoil och Shell verkar i de obebodda delarna av Arktis är väl inte förvånande, men att Siemens, Craft Foods och Coca Cola gör det-samma känns illavarslande för att inte säga misstänksamt. Riktigt chockad blir jag av avslöjandet att företag som British American Tobacco och Club Med har intressen där. Tobak kan väl inte växa på Nordpolen? Och är inte Club Med ett lyxigt resebolag med kryssningar i Karibien? Sanningen är att kapitalets rörelser är gränslösa och att ett multinationellt företags verksamhet inte nödvändigtvis hör samman med dess identitet. Ett tobaksbolag kan mycket väl ha investeringar i oljeindustrin och ett rese-bolag kan utan vidare satsa pengar på storskaligt ishavsfiske. Det är en oroväckande verklighet som Kisseleva uppenbarar. Den tredje konstnären som deltar i «Mind The Map!» är Morten Traavik, vars samhällsengagerade konst ofta skapar debatt. Senast uppmärksammad för att han i ett projekt för Försvarsmuseet klädde en stor missil i en jättekondom, något som senare censurerades av försvarsledningen. För Barents Spektakel har däremot Traavik valt en mindre spektakulär intervention som knappast riskerar uppröra någon. Instal-lationen «Borderlines» är utspridd över hela Kirkenes och består av gamla sovjetiska gränsposter som skapar en ny gränslinje mitt i storgatan. Samtidigt har en parallell intervention gjorts i Oslo, mellan Slottet och Stortinget. Frågan är dock om det inte blir väl abstrakt med polkagrisstolpar placerade på Norges viktigaste shoppingstråk, utan kontexten ser de mest ut som kvarglömt julpynt.

Det finns naturligtvis många olika sätt att närma sig de politiska och ekonomiska komplikationerna av ett så omstritt gränsland som Barentsregionen. Men även om vi inte längre lever i något omedelbart krigshot är det viktigt att uppmärksamma även förment positiva internationella samarbeten, för det finns många exempel där natur och samhällsliv slagits i spillror av rovdrift. Arktis, om man ska tro på Olga Kisseleva, är det nya Klondike.

KUNSTKRITIKK

KAMPEN OM ARKTIS

Olga Kisseleva, Arctic Conquistadors, 2011. Video still.