En Evig ElvaÅring Den 28 juni fyller Hans Alfredson 80 år.

14

➤

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

0611_HANS_A.indd 14 2011-05-16 17.26

Jag tar sats.nu ska vi minnas, Hans.

Inför fotografierna av ett långt och innehållsrikt liv suckar Hans Alfredson. Pustar, ler ibland men mest verkar han lite hjälp-lös och ganska besvärad.

– Jag ska verkligen försö-ka, men minnet sviker.

I huset på Lidingö är det en röra. Vat-tenläckan i badrummet måste åtgärdas och hantverkarna sliter med kakel bak-om plastskynken. På taket står tre man och hivar tegelpannor. Hustru Gunilla är byggeneral, mild men bestämd, med ett säkert öga för allt det som är vackert.

Jag har hört Hans Alfredson berätta om förträngda minnen förr, om vikten av att gå vidare, att inte stanna i sorg och smärta. Bara trampa på. En ganska trösterik egenskap, menar han.Men allt roligt du upplevt, lusten och leken? Dina enorma framgångar borde

väl kunna fylla dig med ro. Kan du inte bara njuta av de glada minnena?

Nu skrattar han lite, tycker väl att frågan är naiv.

– Det fungerar inte så. Om skapandet, och lusten att prova nytt har varit själva glädjen i livet så sät-ter man sig inte bara ner och är nöjd.inte?

– Nej. Det är en sorg att inte kunna längre. Jag som haft så mycket fantasi! Nu har den sakta glidit ur mig. Förr var jag nyfiken på allt, nu skiter jag i det nya. Jag skriver inget längre. De senaste två åren har jag dess-utom haft ett ganska dåligt förhållande till min kropp. Sover mycket, orkar lite. Och det svarta stegras, jag tar något slags tablett mot det. Också.

Han visar mig dosetten, häller en hög med piller i sin kupade hand. En dagsdos

för magen och hjärtat och annat som är trasigt. Mest lider han av yrsel. När allting gungar blir han rädd. Nyligen föll han handlöst. Mitt i mörka natten gick näsbenet sönder och blodet forsade. Hur svart är ditt svarta?

– Det är svårt att förklara. Svart är en färg som inte har några grader. Många vänner som jag haft så roligt med och känt mig så

upprymd av – Tage, Slas, mina gamla klasskompisar – är döda. Det är åldran-dets förbannelse. Att alla andra dör. Men jag är otroligt lycklig över att jag har Gunilla. Hon kan så mycket, hon håller mig i handen. Vi lärde känna varandra som väldigt unga. Gunilla och min syster var klasskompisar på flickläroverket. Många äktenskap går i kras, men jag är så glad att vi två har kämpat på.

Tiden är ingenting

15T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

Fäder dör unga. Länge trodde han att han inte skulle överleva sin 45-årsdag, men snart fyller en av Sveriges mest älskade personer åttio. ”Obegripligt

och ganska obehagligt”, säger mannen som ogärna blickar tillbaka. Hans väg har alltid lett framåt i ett rasande tempo, men nu har farten saktat av.

Och tiden nästan stannat. Tillsammans bläddrar vi i hans privata album.TexT STINA JOFS FoTo THRON ULLBERG

Gunilla och Hans.

➤

HanS alFrEDSOn 80 År

➤FOTO

iBl

0611_HANS_A.indd 15 2011-05-16 17.27

16

HANS ALFREDSON 80 ÅR

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

någon gång har du sagt att elva är den perfekta åldern för en människa.

– Nja, det beror väl på. Bill i Bill-böckerna, som jag läste mycket som barn, fyllde alltid elva. Då hade man leken och äventyret i sig. Säkert hand-lar det också min barndoms somrar i skånska Värsjö. Tänker jag tillbaka på dem ser jag lycka trots krig och elände. Din farfar alfred andersson, sprit-handlare i Malmköping, dog när din pappa var två. Din pappa Folke när han var nybliven fyrabarnspappa.

– Länge trodde jag faktiskt att vår släkt levde under en förbannelse. När jag fyllde 45 blev jag uppriktigt förvå-nad. Jag trodde det skulle gå med mig som med de andra. Pappa hade dragits länge med halsont. Till slut gick han till doktorn som konstaterade leukemi. Det fanns absolut inget att göra. Inom en vecka var han död. Det var helt obe-gripligt förstås. Mamma blev ensam med fyra barn, varav två riktigt små. Min yngste bror Per var bara några må-nader. Plötsligt skulle jag vara mannen i familjen. Men jag var ju bara 15 och i början av puberteten. Jag hade behövt en pappa såklart. På begravningen var jag alldeles ... ja, alldeles knuten inom-bords. Det var så hemskt. Ändå höll jag på att börja fnissa när prästen talade. Som tur var lyckades jag behärska mig. Det var förfärligt. Ganska omgående blev jag en slarver, fick underkänt i alla ämnen och tvingades gå om. Jag blev hård och kaxig på något vis, men kanske var det inte så konstigt.Tre stora sorger har drabbat dig: din pappas leukemi, er son Mats tragiska olycka och så Tages för tidiga död i malignt melanom.

– Ja, men alla drabbas av förfärlig-heter i livet. Jag är inte den enda som förlorat någon. Grymmast är förstås när ett barn dör. Mats stoppade en radio-antenn i en väggkontakt. Den typen av antenner är förbjudna i dag. Jag såg det hända men hann inte göra något. Han var fem år. Mats låg på sjukhus i 20 dagar innan han dog. Något sådant kommer man aldrig över. Det är nog inte heller meningen. Men man måste ändå vidare. På något sätt måste man vidare.

Det är jag som står upp, vi lekte nog sjörövare. I sjön låg två öar som vi döpte

till ”Köttbullen” och Pannbiffen”. På en av dem fanns en mystisk grotta som tjuven Bildsköne Bengtsson hade haft som gömställe. Vi fiskade mycket, mamma stekte abborrarna och la dem på knäckebröd. Smöret droppade genom hålen. Och sjön var full med kräftor som mamma kokade i stora kar. Somrarna i Värsjö är nog min lyckligaste tid. Lant-stället låg några timmars bilresa från Helsingborg där vi bodde. Under kriget evakuerades vi dit.

Idén till min rollfigur Garbo – han som vill till Hollywood för att gifta sig med Esther Williams – hämtade jag från Joel Jöns-son i Värsjö. Han var en fiskargubbe men kunde inte simma. Jag hjälpte honom ibland med näten och att ösa båten. Joel var rolig, han tog inte bort prislappen på kepsen. Den fladdrade när han cyklade. Och han talade ganska obegripligt men han var inte det minsta tokig eller dum, bara originell. Jag tyckte väldigt mycket om honom. En gång busade vi grabbar med honom. Vi

skrev ett brev i hans namn till Esther Williams i USA och bad om hennes autograf. Några veckor senare kom ett svar ! Joel fattade förstås ingenting. Men vi tyckte det var roligt.

Jag fick blindtarmsinflammation här. Var väl nio år och hade fruktans-värt ont. Mamma, som var ensam med oss, ville få mig till sjukhus men på

grund av kriget var det svårt med transporter. Vi delade telefon med fyra andra familjer men en sur bonde hade klippt av ledningarna – de gick över hans mark – så mamma fick cykla långt för att kunna ringa pappa som kom farande med gengas-bilen. När vi äntligen kom till lasarettet i Helsingborg

hade blindtarmen brustit. Det jag minns bäst var en brittisk flygare, vars plan hade störtat vid Sofiero. Jag fick sängplatsen intill honom. Jag kunde ingen engelska och han ingen svenska men vi pratade på något vis ändå. Det var så spännande! Han gav mig en plexiglasbit från flygplansvraket. När han blev frisk behöll vi kontakten ett tag, bland annat minns jag ett vykort han skickade från Kanada – med riktiga indianer.

Livet var en ständig lek

Garbo i Att an-göra en brygga.

0611_HANS_A.indd 16 2011-05-16 17.28

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

naMn: Hans Folke AlfredsonFÖDD: 28 juni 1931 Malmö. Äldsta barnet av fyra. Syskonen Kerstin, Anders och Per. FaMilJ: Gift med Gunilla sedan 1956. Fyra barn: Daniel, Tomas, Mats (d. 1967) och Sofi. Åtta barnbarn.BOr: På Lidingö och i Sälshög, Tomelilla, på somrarna. anTal FaSTa anSTÄllningar: Två. En på Sveriges radio och en på Skansen. grUPP 50: Tillsammans med Gunilla, Märta-Stina och Tage Danielsson, Berit och Lennart Aspegren, Gösta och Fatima Ekman, Per och Birgitta Gedin startade han på mitten av 1960-talet en aktionssgrupp inom Am-nesty International för att få loss fängslade personer i världen.MOTTO: ”Keep swinging!”

STUgan i viTa-BErgSParKEnFörsta bostaden och senare kontor.

0611_HANS_A.indd 17 2011-05-16 17.30

HANS ALFREDSON 80 ÅR

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 118

Här är mamma med oss barn: anders, Per, Kerstin och jag. vi är hemma på

Karl X gustafsgatan 65, huset vi köpte efter tiden hos general Sjögren. Efter pappas död kunde vi lyckligtvis bo kvar – enligt ett avtal betalade allers upp-värmningskostnaden. Mina föräldrar hade väldigt många vänner men det är klart att det var tufft för mamma. Hon började arbeta på en förskola och hyrde ut rum för att få in pengar.

Mamma hade väldigt lätt för att skratta, hon såg det roliga i allt och hade en stor värme, hela livet. Trots allt.

En gång, det var långt efter pappas död, ringde det på dörren. En man från anticimex hälsade artigt och frågade: ’god dag frun, hur har vi det med husbocken?’

Mamma svarade: ’Här har vi ingen husbock, jag är änka sen tio år.’ Så fort hon stängt dörren skämdes hon nåt förfärligt när hon insåg vad hon hade sagt. Men det var så typiskt mamma.

Här är jag och min syster Kerstin utanför lägenhe-ten på Karl X Gustafsga-

tan 43 i Helsingborg, huset ägdes av en överste Sjögren. Vi hyrde på översta våningen, det var inte särskilt stort eller flott. Pappa hade blivit annons-chef på Allers. Jag har fått min första kostym och Kerstin är finklädd, ser jag. Förmodligen ska vi fira Barnens dag. Pappa var lite inblandad, bland annat i ett karnevalståg där Kerstin skulle föreställa prinsessan på ärten och jag Nils Holgersson. Jag satt på en gås av trä. Det året fick jag plötsligt sämre betyg i mitt favoritämne teckning och jag frågade läraren varför. ”Du busar”, blev svaret, ”och dessutom var du inte det minsta lik Holgersson på barnens dag”:

Pappa var rolig, gillade fest och

nymodigheter. Han hette Folke och huset som vi senare köpte kallades för ”Folkeshus”. När pappa lät sy upp en kostym till sig själv beställde han ett blixtlås i gylfen i stället för de vanliga knapparna. Han var först i Helsingborg – och väldigt stolt. I hatt, damasker och väst gick han ner till bryggan vid Pålsjöbadet för att de-monstrera nymodigheten. Jag var med förstås. Jag följde ofta med pappa till kontoret, satt och läste serier medan han arbetade. Nå, på bryggan drog han blixtlåset upp och ner en massa gånger och plötsligt fastnade det. Han fick inte upp det. Mycket pinsamt tyckte han, och tvingade mig att gå tätt fram-för honom hela vägen hem. Händerna höll han på mina axlar. Senare läm-nade han tillbaka kostymen och bad dem sy i knappar och knapphål igen.

Busfröets första stass

Mammas födelsedagsfest

FOTO

Pr

iva

T

0611_HANS_A.indd 18 2011-05-16 17.30

Det är jag som är Djingis Kahn till vänster. Jag hade spelat med i andra spex men här fick jag skriva för första gången. Föreställningen blev en

succé. Min mamma sydde kläder och gunilla, det var två år innan vi gifte oss, hjälpte till. Jag kom snabbt in i spexgänget. Första dagen i lund hade jag och min kompis lennart levin gått på upptäcktsfärd och hamnat bland några studentspex-are som drack grogg. vi började prata och kvällen slutade med att lennart och jag sjöng egna små bitar, som de gillade. Ja, så var jag i gång. Djingis Kahn ingår numera i lunda-spexarnas stående repertoar och spelas vart femte år. Under årens lopp har det varit en del snack kring den. någon me-nade bland annat att en sång var rasistisk, versen lyder:”Tjugo gånger varje vecka ska en trogen muselman, lägga sig på knä mot Mecka, ned i modden med sin kran.”

Genombrottet 1954

➤

19T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

Den här bilden har Gunilla tagit. Den heter ”Mina fyra pojkar”. Vi är i huset på

Södra Kungsvägen 207 som vi köpte efter revyn Gröna Hund, som gick bra. Plötsligt kände vi oss rika. Det var tjong-dagar!

Vi hade ingen särskild anknytning till Lidingö men såg en annons och tyckte

det lät ganska billigt. Vi fick huset för 100 000 nånting. Ett helt hus!

Jag var väl ingen jättebra pappa för Daniel och Tomas, följde aldrig med på sportevenemang och sånt. Å andra sidan var de inte särskilt sportintresserade. Jag har nog umgåtts mer med barnen än andra fäder, mycket för att jag haft det jobb jag haft.

Ungarna följde ibland med på in-spelningar, de hjälpte till så smått och nu har ju Daniel och Tomas tagit över filmstafettpinnen. Vår yngsta flicka Sofi (numera jurist) var också med på teatern och filminspelningar som barn. Hon sålde program och spelade små roller.

Jag har jobbat mycket, varit flitig. Gu-nilla har tagit mycket ansvar för barnen.

Mammas födelsedagsfest

Jag och mina pojkar

FOTO

Pr

iva

T

0611_HANS_A.indd 19 2011-05-16 17.31

HANS ALFREDSON 80 ÅR

➤

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 120

Den här bilden är från Danmark. vi var där några sommarveckor med

våra familjer. vad ska jag säga om Tage? vi träffades på radion, började prata och fortsatte så. vi hade så roligt tillsammans, tänkte lika men

var ganska olika. vi bråkade aldrig men hade förstås olika åsikter ibland. Men vi redde ut allt. Tage kunde vara bestämd, han räknade ut hur vi skulle göra, höll ordning. Jag var den slarvige. Jag får ofta frågan om hur vi arbetade tillsammans, men den går

inte svara på. vi bollade idéer, växlade plats vid skrivmaskinen, tog över när den andre tröttnat. vi reste i väg till något riktigt ointressant ställe när vi skulle få inspiration. Så satt vi med anteckningsblocken och pratade. Det går inte beskriva miraklet i det.

Tage höll ordning, jag var slarvern

I stugan på på Renstiernas gata 39, Svenska Ords kontor. Den var från början Gunillas och min första gemensamma bostad i Stockholm. Jag fick

nys om huset av fotografen Christer Strömholm via min kusin Janne. Stugan, som visst hade varit älskarinnebostad, var liten. Dass på gården. Vatten i brunnen. Nilla och jag passade på att gå på toa på jobbet och storbadadet en gång i veckan på Sturebadet. Hyran var bara 24 kronor i månaden. För att få överta kontraktet ville den tidigare hyresgästen ha 3000 kronor svart. Två tusen kunde jag låna när jag ljög om att jag skulle ta licentiaten i Lund, men sista tusenlappen fick jag inte ihop. När mannen kom för att hämta pengarna sa jag att det var olagligt att sälja kontrakt, men han snäste bara: ’Äh, det gör ju alla!’ Då hoppade två kompisar, varav en juridikstudent, fram ur gömstället i skafferiet: ’Hallå där, vi hörde vad du sa!’ Mannen blev tvärilsk förstås men dröp av. När vår förste son föddes blev stuglivet för otympligt och vi flyttade till en modern trerum-mare i Hagsätra.

Utedass och egen brunn

FOTO

Pr

iva

T O

CH

SJÖ

BEr

g P

rES

S

0611_HANS_A.indd 20 2011-05-16 17.32

21T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

Vi sminkar oss. När vi gjorde Fröken Flegg-mans mustascher visste vi att Tage var sjuk. Han hade opererat bort några envetna utslag

och vi tänkte att saken var ur världen. Efter ytterligare nå-got år förstod jag hur allvarligt det var. Det var förfärligt. När Tage hade dött gick det några år när jag tänkte på honom ständigt. Han poppade upp så fort jag skulle göra någonting. Det var en märklig känsla. Att han inte var där. Att jag var ensam kvar. Jag kan inte beskriva det mer än så.

I logen på Göta lejon

0611_HANS_A.indd 21 2011-05-16 17.32

HANS ALFREDSON 80 ÅR

22

Det känns tungt att ta ajö i dag. En evig höst har fastnat i mig, fylld av

minnen som virvlande löv. Det blir så mörkt av alla de sorgsna suckarna från tusenden, tusenden som sörjer dig. Ja ja, leken är slut. Det är kväll och det blir mörkt.

Nej, det är inte alldeles sant – jag får inte säga så! Du lärde mig ju att akta sann, varm känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna och på människans styrka och godhet. Och

att misstro blöt sentimentalitet och uppgivenhet inför ödet. Jo, det blir nog mörkt. Men… det lyser bloss i det mörkret. Eldar som du tänt och som länge ska lysa för oss. Nog suckar den kalla sorgen i dag, men jag hör också någonting annat. Det är de varma skratten ifrån tusenden, tusenden som du har väckt och ska väcka igen med ditt livsverk.

Åh, vad jag har haft roligt med dig Tage!

Jag hoppas att din eld ska fortsätta

att brinna i oss alla. Eftersom vi har gjort så mycket tillsammans så kan du gott hjälpa mig med det här talet också. Jag ska därför sluta med att läsa en av dina dikter:

Tänk inte bara på just nu – det finns ett då, det finns ett sedan, som under valven i en kyrka.

Invänta stilla gryningen, i mörkret håll min hand.

Mot stranden vandrar mjuk och stark den långa, lugna dyningen.

Ajö Tage, min allra bästa vän!

Hasses tal på Tages begravning 1985:

T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

FOTO

SJÖ

BEr

g B

ilD

0611_HANS_A.indd 22 2011-05-16 17.33

En del blev lysande, annat gick knackigt

Här spelar jag en dyster man i min son Daniels Millen-nium-film. Jag har alltid

gillat att stå på scen. Du frågar om jag haft något mål i livet? Ja, det har jag faktiskt. Tidigt hittade jag på saker till klassens roliga timme, var med i spex i gymnasiet, gillade att hitta på, skriva och agera fram-för andra. Privat är jag väldigt blyg, men på scenen vågade jag. Nånstans tänkte jag nog att jag ville till den världen. Jag insåg att jag måste skaffa mig en grund, och började läsa i Lund . Samtidigt vikarie-rade jag som journalist. Jag skrev bland annat filmrecensioner under signaturen ”Simson”. Ett förfärligt minne. Jag var vikarie på Öresundsposten och en pojke hade försvunnit på havet. Jag skickades ut att fråga efter bilder att publicera. Poj-kens familj var i upplösning och gav mig

två bilder – de enda som fanns. Kunde jag ta båda så att vi kunde välja på redaktio-nen? frågade jag. Sen gick jag och spydde i häcken utanför. Jag hade tagit båda bilderna för att Helsingborgs Dagblad skulle bli utan. Vi var konkurrenter. Jag kände mig som ett svin. När revyandet

och filmandet tog över slutade jag som journalist. Tage och jag bildade aktiebo-laget Svenska Ord. Det var väl ingen som trodde att det skulle gå så bra som det gjorde. Tages backup-plan? Han läste för att bli lärare om allt skulle gå åt helskotta. Men det gjorde det inte. u

23T I D N I N G E N V I N R 6 2 0 1 1

Den enfaldige mördaren är jag mest nöjd med. Ja, stolt faktiskt. Den var originell och hängde ihop. Detsamma gäller Picassos äventyr, som

Tage och jag gjorde tillsammans. när människor tänker på det Tage och jag gjorde tror de flesta att allt var succéer, men så var det inte alls. En del revyer gick knackigt. En del fick dålig kritik. Ofta reagerade jag med ett: ’Jag ska visa dom jävlarna!’ Efter sågningen av filmen Vargens tid – de delade ut ett nyinstiftat kalkonpris till mig – gav jag emeller-tid upp. Jag var otroligt ledsen då. ville aldrig filma mer.

Lusten till scen och film

Hans Alfred-son som den onde fabrikör Höglund i Den enfaldige mör-daren.Till vänster: Gösta Ekman, Elisabeth Sö-derström och Hasse i Picas-sos äventyr.

FOTO

SC

an

PiX

OC

H iB

l

0611_HANS_A.indd 23 2011-05-16 17.34