1

Efter seglingssäsongen 2004 – den trettiotredje sommedlem i WSSW, och den tjugoförsta med Janita –vidtog som vanligt sammanställningen av loggbok-santeckningarna. Därvid konstaterades, att vi till-bringat 19 dagar av semestern ombord, och att viseglade 17 av dessa och följaktligen låg stilla 2 dagar.Då låg vi inblåsta för en rejäl nordlig kuling i Kalmarresp. Borgholm. Dubbla uppsättningar av gästhamns-kvitton från dessa hamnar bekräftar detta. I Borg-holm gav det oss för övrigt tillfälle att göra en utflykttill den mycket sevärda slottsruinen.

Till de tämligen meningslösa data jag får fram urloggboken hör den totalt utseglade distansen undersemestern – 297 M enligt vår GPS (ordinarie loggstrejkade!). Medeldistansen per seglad dag blev 17,47M, och i genomsnitt seglade vi 4 timmar och 45 mi-nuter per dag – med en genomsnittsfart på 3,68 knop.Som synes inga imponerande siffror – varken be-träffande distans eller fart. Men vi har samma filo-sofi som vid Byxelkroken (känd årlig distans-kappsegling mellan Västervik och Byxelkroken påÖland); om vi inte har så bråttom så hinner vi upp-leva mer – och får uppleva seglandets njutning un-der längre tid…

Märkligt nog blev 2004 års upplaga av semester-seglingen nästan en kopia av föregående års. Förstupp till Harstena – åter till Västervik, och sedan sö-derut ner till Kalmar. Under många tidigare år har viju gått som en spårvagn längs ”E4: an” upp till Stock-holm, legat ett par nätter i Vasahamnen och gåttsamma väg hem igen. Ibland har vi fortsatt upp tillGrisslehamn, över till Åland eller in i Mälaren, menStockholm har varit ett måste. Men nu har vi uppen-barligen klarat oss två somrar i rad utan att besökaKungliga Huvudstaden. Och på något sätt känns detsom om man får ut mycket av semestern, om manhinner segla både norrut och söderut från hemma-hamnen…

Den 24 juli lämnade vi Notholmen efter att påsedvanligt sätt ha bunkrat och packat inför semes-tern. En MC-träff med gigantiskt lång MC-kortegegenom stan gör att avfärden blir fördröjd. Jag harnämligen åkt upp till Q8 och bytt gasoltub, och pååtervägen hamnar jag mitt i detta och får stå om-kring en halvtimme vid lasarettet och vänta tills allaekipage glidit förbi. Jag hade god tid att reflekteraöver den höga medelåldern hos MC-åkarna. Denverkade ligga runt 50 år, eller kanske över!

Vi kom i alla fall lyckligt iväg och kastade loss frånbryggplats nr 18 på Notholmen vid halvtretiden.

Efter en fantastiskt fin segling i sydostlig vind, medsolen rakt in i sittbrunnen kastar vi ankar ganska långtinne i viken vid Vindåsen kl.18.00. Vi blir litet vemo-diga, när vår gamle vän truten detta år inte kommeroch sätter sig på vår jolle Flip. Det har han gjort defem eller sex senaste åren. Senast tio minuter efteratt vi ankrat upp här, har den oskygga varelsen suttitpå Flips aktertoft och tittat på oss. Nu väntar vi för-gäves på besök. Vi undrar vilka öden vår bevingadevän gått till mötes…

Följande dag fortsätter vi upp till Fyrudden. Fort-farande fin segling i måttlig vind. Platt läns och saxadesegel. Några regndroppar faller, innan vi lägger till iFyrudden, där det som vanligt är liv och rörelse ochsvårt att komma intill kaj vid diesel- och vattenslangar.Vi lyckas i alla fall till sist, handlar litet färskvaror ochduschar i hamnens diminutiva duschutrymmen. Manfår nästan skavsår i omklädningsbåset! Fast kanskehar det också någonting med matchvikten att göra…

Traditionsenligt fortsätter vi sedan norrut och gi-rar så småningom styrbord hän mellan öarna Armnöoch Kråkmarö, d.v.s. den vanliga vägen mot Harstena,om man kommer från detta håll. Vi ankrar upp förnatten i den öppna fladen innan leden viker av ba-bord hän och avnjuter en fin måltid i sittbrunnen.Redan efter ett par dagar är man inne i de vanligarutinerna. Precis som om det var bara några dagarsedan förra semestern ombord. Vintern blir bara enobetydlig parentes mellan upptagning och sjösättning,och det landbaserade livet under vinterhalvåret medordinarie förvärvsarbete och diverse bestyr kännsplötsligt nästan overkligt och långt borta som endröm. Det är ju det här som är det verkliga livet! Dethär livet har den naturliga rytmen; man styrs inte avklockan och ett inrutat dagsschema, utan av väderoch vind och av den egna kompetensen att framförasitt fartyg.

Följande dag fortsätter vi förstås ut mot Harstena.Vi möter många båtar, och när vi kommer fram ärdet gott om plats. Numera får man ju ta det försik-tigt, för det är inte ens för ganska grundgående Janitadjupt nog på mer än några ställen vid den inre bryg-gan. Men tilläggningen går utan problem, och snartkan vi sitta i sittbrunnen och koppla av, medan andrabåtar efter hand kommer in och lägger till, så att näs-tan alla platser snart är fyllda.

Vi gör den sedvanliga promenaden ut till TuresUdde, stannar till och tittar litet på den gamla, mensedan några år renoverade byskolan, och vi erinraross alla de gånger vi tidigare varit här – bl.a. ett guda-

Väderskär i verkligheten

- Semestersegling 2004 -

2

benådat midsommarfirande för många år sedan, dåbarnen var små. Även här upplever vi det som om vibara varit borta några dagar – trots att det nu är etthelt år sedan vi var här senast. Vi känner ju igen varjehus, nästan varje sten och knotig rot på stigen bortmot Tures Udde och tjärnen med de röda näckro-sorna, och ett visst vemod smyger sig in i våra sin-nen, när vi undrar hur många fler gånger vi skallkomma att besöka Harstena. Ett människoliv är juack så kort!

En av öns små traktorer står parkerad med enciderburk uppsatt på det lodräta avgasröret – och påburken sitter en ladusvala. Den verkar ovanligt orädd,möjligen en knappt färdigutväxt årsunge, och medteleobjektivets hjälp får jag en hyfsad närbild.

Ute vid näckrostjärnen - eller dammen - har mannu avverkat en del större och mindre träd, så det äröppnare än vanligt och ganska olikt sig. Ändå hittarvi förstås den vanliga stigen runt för att komma överpå sidan mot öppna havet. Märkligt nog tycks de rödanäckrosorna alltid blomma, oavsett när man kom-mer hit ut. Denna gång verkar de vara rikligare ännågonsin, och det blir som vanligt några bilder.

Efter en övernattning, och reglementsenligt erlagdhamnavgift, avseglar vi nästa dag och återvändersamma väg vi kom. Till en början ligger vinden påost, men efterhand vrider den på syd, så det blir snartkryss söderöver i farleden. Efter ett avsevärt antalslag, och vid något tillfälle motorgång i de allra sma-laste passagerna, kommer vi strax efter klockan 18.00till välkända Väderskär, eller ”Vär´rskär” som kan-ske är den vanligare benämningen. Under praktiskttaget alla år från 1972 har vi seglat förbi här och tittatpå det lilla kapellets svarta kors, som sticker upp övergrönskan inne på ön, men vi har aldrig stannat ochgått i land. Många gånger har vinden varit sådan atten tilläggning kanske knappast varit möjlig, men även

i riktigt godväder eller med ostlig vind och lä motön har vi seglat förbi.

Ön har ju en litet speciell historia, och framför alltdet lilla kapellet med de originella vägg- ochtakmålningarna är ju känt.

Av och till omnämns ön och kapellet i media. Detskrivs om ön i båttidningar och på andra håll, ochför hustrun Eva och mig har kapellet en alldeles sär-skild historia. Min svärfar, Evas far, överkonstapelGerhard Nilsson, var på sin tid en välkänd profil iVästervik, och han var personligt bekant med en an-nan välkänd lokal profil, nämligen konstnären ErnstLeonard. Denne Leonard målade mer än en tavlaföreställande Vä´rskärs Kapell, och en av dem ägdemin svärfar. En annan tavla, en interiör, gav konstnä-ren Gerhard på dennes femtioårsdag, men om ocksåtavlan med Vä´rskär är en gåva av konstnären, ellerom min svärfar kom över den på annat sätt, vet jaginte. I alla fall hänger tavlan sedan åtskilliga år på väg-gen i vårt vardagsrum i Eksjö.

Utan att vi egentligen från början planerat det, såstannar vi nu faktiskt till vid Vä´rskär, och eftersom

Kryssarklubbens boj lyckligtvis är ledig, smyger vifram till den, trär en tamp genom öglan och förtöjer.

Eftersom det redan är ganska sent, beslutar vi attavvakta med landstigning och kapellbesök till föl-jande dag. Vi tar det lugnt, äter och lyssnar på radionoch betraktar en och annan seglare som glider förbii farleden. Senare upplever vi en alldeles fantastisksolnedgång. Det har då mojnat helt, så vattnet liggersom en mörk spegel. Några molntrasor ligger fram-för den nedgående solen och färgas i olika nyanserav orange och rött, innan solen slutligen försvinnerunder horisonten. När vi kryper till kojs är vi litetspända inför morgondagens planerade möte medVä´rskärs kapell, verklighetens förebild till tavlanhemma i vardagsrummet. Vi tänker också på självaön, på de människor som levat och verkat där underde gångna seklen och de kanske dramatiska ödensom där utspelats. De har säkert fått kämpa för attfå sin utkomst och försörja sina familjer.

Ladusvalan på traktorns avgasrör - på en ciderburk...

En av Harstenas röda näckrosor...

3

I en text från Kalmar Läns Museum kan man förövrigt om ön läsa följande: ”De magra omständighe-terna till trots ökade befolkningen även på Väderskär succes-sivt. År 1779 fanns totalt 21 personer på ön. Något måsteha hänt åren därefter, för 1813 redovisas 99 personer totalt.Därefter sjunker siffrorna sakta men säkert, för att vid se-kelskiftet 1900 räkna ca 50 personer”.

Vidare heter det enligt samma källa: ”På denna magraoch vindpinade ö har i alla tider jordbruk varit omöjligt. Tilloch med boskapsskötsel har varit en starkt begränsad syssel-sättning pga. den karga miljön. Nils Månsson Mandelgrenskriver vid sitt besök 1848 ’På ön växer icke ett enda träd, ejheller finnes där någon kåltäppa, långt mindre ett potatis-land; midt på ön hvar en däld 2 á 3 alnar bred och 200 alnarlång, med litet grönt gräs, hvarest några kor gick och betade;det övriga utaf landet var endast gråa kullriga granitklippor’.En annan besökare 1915 skriver, att endast några få av dedå 15 fiskarefamiljerna som bodde på ön, höll sig med krea-tur”.

Beträffande själva kapellet kan man läsa följande: ”Detsom gör kapellet på Väderskär så märkligt är inte enbartåldern, 1600-talets första hälft troligen. Det är lika mycketbyggnadsmaterialet. Kapellet är delvis inrett med begagnat virkefrån någon storgård, troligen från Fågelvik, som ön åter hördeunder från 1620-talet.

Själva konstruktionen är mycket enkel: Ett fyrkantigt ruminnanför knuttimrade väggar med öppet till nock. Ett litettimrat vapenhus lagt till den västra gaveln. Sakristia saknas.

Kapellets utsida är skyddad med grov lockpanel, och på taketligger tegel.

Den timrade stommen är på insidan och upp till takhöjdklädd med bräder, som troligen sattes upp 1738 (i räkenska-perna omnämns en panelning av korunhuset detta år) ochmåste vara hämtade från en storgård, sannolikt Fågelvik. Deär nämligen kunnigt bemålade med stora figurscenerier ochdraperier av ett slag och i ett manér som är fullständigt främ-mande för ett enkelt litet skärgårdskapell; sköna damer ivitpudrade peruker och frasande siden sida vid sida med tungasammetsgehäng och tofsar. Stilen är utpräglad senbarock. Avnågon förunderlig anledning var ambitionen att återskapa deursprungliga bildscenerierna inte så stor. De flesta bräder äruppsatta så att de målade scenerna framträder så långt brä-derna räckt till, andra är uppsatta litet hipp som happ, så attdelar av bilderna hamnar upp och ner eller helt fel. I gavelröst-ena och mitt på östväggen, som ej är panelad, har någonbygdemålare på de vitlimmade timmerstockarna målat mönster-bårder och änglar med bibelord i en naiv stil, som i mycketpåminner om 1700-talets bonadsmåleri. På västra gavelfältetfinns årtalet 1740 inmålat, något som skulle kunna stämmaväl med såväl manér som byggnadshistoria. De bådapenselförarnas olika skolning och omvärld ställs obarmhär-tigt bredvid varandra”.

Efter en lugn natt vaknar vi utvilade, tar ettmorgondopp och äter frukost och är sedan redo attgå i land på Väderskär… Kameraväskan med, flyt-västar på, och så embarkerar vi jollen och ror den

På kvällen upplevde vi en fantastisk solnedgång vid Väderskär

4

korta sträckan in mot stranden. När vi sitter ner ijollen ser vi inte längre kapellet, men vi har ju ändåen föreställning om riktningen dit. Vi landar med visstbesvär vid några klippor och startar sedan en ganskamödosam vandring genom tät vegetation upp motde centralare delarna av ön. Själva byn har vi till vän-ster om oss, och till sist kommer vi in på en merlättframkomlig stig, som efter hand leder oss till självakapellet. Nästan andaktsfullt står vi plötsligt där.Kapellet är märkligt anspråkslöst och smälter väl in iden karga miljön.

Vi känner på dörren och tycker att den verkarlåst, men när vi tar i litet öppnar sig den gedignakonstruktionen, och vi kan träda in i helgedomen. Ivapenhuset är det litet skymning, men inne i självakapellet är det märkligt ljust med tanke på de mycketsmå fönstren. Vi betraktar förundrat de berömdamålningarna, och kameran kommer till flitig använd-ning. Det är en fridfull tystnad och en säregen stäm-ning här inne - som om de människor som underflera sekel suttit på bänkarna här inne på något sättfinns kvar här, om än osynliga. Omedvetet sänker virösten och konverserar nästan viskande… Det kännsnästan vanvördigt att använda kamerans blixt här inne,men jag övervinner känslan och gör det ändå. När vinu efter alla år faktiskt tagit oss hit, så skall jag åt-minstone dokumentera besöket!

Sedan vi slitit oss ur förtrollningen där inne,stänger vi sakta dörren efter oss, läser på informa-tionstavlan utanför kapellet och tar ytterligare någraexteriörbilder. Det är svårt att få någon riktigt brabild, för kontrasten mellan ljus och skugga är enormi det intensiva solljuset. Vi hoppas att med hjälp avden digitala tekniken kunna manipulera åtminstonenågon av bilderna till sevärt skick…

Väderskärs kapell i den lågt stående solen på morgonen den 28 jul8i 2004

Väderskärs kapell på Ernst Leonards tavla...

5

Interiörbilder från Väderskärs kapell

6

Tankfullt vandrar vi tillbaka till jollen och ror uttill den väntande Janita. Vi är märkligt påverkade avupplevelsen, som till det yttre är tämligen banal, mensom ändå har en dimension utöver det vardagliga.Själva atmosfären och stämningen tycks på någotmärkligt sätt stämma med intrycket man får av tav-lan där hemma. Kanske är det detta som är konst –att med några penseldrag på en plan yta återskapa enkänsla, en stämning…

Hur som helst så lyckas vi ta oss ombord på Janita,göra loss från Kryssarklubbens boj och fortsätta sö-deröver. För ovalighetens skull går vi sedan in tillLoftahammar och ligger där en natt. Sedan tar vi deninre – och gudomligt vackra – leden via fjärdenGudingen (!) hem.

Efter en vecka i Norrland sticker vi sedan söderö-ver med Janita, via Blankaholm, Kråkelund, Påskalla-vik och Revsudden till Kalmar – men det är förståsen annan historia…

Sven Erik Nordin

Väderskärs kapell från sydost - med byn i bakgrunden

Janita vid SXK:s boj innanför Väderskär