velodrom 7
DESCRIPTION
Sjunde och sista numret för i år!TRANSCRIPT
1
velodrom 7
2
OMSLAGSBILD:
HANNA HASSE BERGSTRÖM
VELODROM är ett fanzine som
handlar om konsten i Västernorrland.
Det har funnits sedan i somras och
hittills utkommit varje månad.
KONTAKT: [email protected]
eller Alveola Ämting, Kastellgatan
19b, 871 33 Härnösand.
GAMLA NUMMER kan läsas på
www.issuu.com/velodrom. Velodrom
har ingen egen hemsida än men det
kanske kommer.
NYA NUMMER kan du köpa genom
att skicka en tjuga till mig, pengarna
går till trycket och sånt.
DE GAMLA tidningarna är typ slut
allihop. Men hör av dig om du är
intresserad av gamla tryck, så jag vet
vilka nummer jag ska trycka fler av.
TRYCKT HOS HEMSTRÖMS I
HÄRNÖSAND
Fan, det är redan december! Nu tar jag
vinterlov en månad och kommer tillbaka i
slutet på januari. Då kommer Velodrom
förhoppningsvis att vara en snyggare tidning,
kanske kommer den att få ett nytt format.
Under lovet tänkte jag försöka lära mig ett
riktigt layoutprogram, så att jag slipper jävlas
med kinkiga Word i fortsättningen. All hjälp
är så klart välkommen.
Det blir en svår balansgång mellan att vilja
hålla fast vid fanzine-idealen och att vilja
utvecklas till en mer seriös tidning. Typ det
här med utgivningstillstånd, prenumerationer
och f-skattesedlar, ska en orka hålla på med
sånt? Ett nyårslöfte är i alla fall att inte ta in
reklam och att inte ta ut någon vinst, vilket är
två av grundbultarna i fanzinekulturen. Under
året som gått har många stora och små
tidningar gått omkull för att de inte är
lönsamma. Sånt är skönt att slippa oroa sig
för. Vi människor måste också stå upp för
rätten att göra saker utan att det alltid ska
handla om pengar. Ett nyårslöfte till har jag:
att kolla på jävligt mycket konst även 2013!
PEACE OUT/ALVA
3
INNEHÅLL:
4 FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER
6 FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA
TÅGMÅLNINGARNA
8 EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR
10 HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN
12 ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH
GALLERY
14 OM KONST FÖR KONSTENS SKULL
15 FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK
16 ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL
KONSTHALLEN
18 VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA
FÖR?
22 ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ
FJÄLLRÄVEN CENTER
23 KALENDARIUM FÖR
DECEMBER OCH TYP JANUARI
4
FREDRIK LINDQVIST BERÄTTAR HISTORIER
Egentligen är det väldigt orättvist
mot Fredrik Lindqvist att visa hans
träsnittstryckta tygbilder i svartvitt.
De knalliga färgerna är typiska för
honom, och utan dem går de optiska
effekterna, synvillorna, förlorade. I
bilderna finns en slags
kontrastverkan mellan färgerna som
får vissa delar att skjuta fram, lite
som en 3D-effekt. Ulf, som jobbar
på konsthallen berättar att det är
många besökare går fram och tar på
bilderna för att känna om tyget
verkligen är platt. ”Men är det ok
då?”, frågar jag. ”Ja, ja”, säger Ulf,
”När Fredrik var här och skulle
5
hänga drog han upp alla konstverken
ur en stor ryggsäck, så de tål nog en
del.”
Det är alltid en fröjd att besöka
Örnsköldsviks konsthall och
museum, mycket tack vare den
trevliga och engagerade personalen,
som aldrig backar för att ge
besökaren en ordentlig rundvisning.
Ulf går från bild till bild, pekar,
gestikulerar och berättar uppspelt
och ingående.
När Fredrik Lindqvist skapar sina
verk skissar han aldrig först. Han
skär bilderna i fyrkantiga MDF-
plattor, sedan trycker han på
tygstycken som han tråcklar ihop
med en grov tråd. Att sy på maskin
gav inte rätt uttryck. Ulf berättar att
det ju hade varit mycket enklare för
Fredrik att måla sina motiv eller
åtminstone screentrycka dem på
tyget, men det hade ju inte gett
samma känsla.
Fredrik Lindqvist hämtar sin
inspiration från det bildflöde som
dagligen sköljer över oss, från
reklam och musiktidningar. Han gör
udda kombinationer som skapar en
massa konstiga associationer.
Som den konstiga zombiekaninen,
som ser ut lite som Michael Jackson
och står i ett broccolilandskap där
grammofonspelare flyger omkring
och skumma svampar växer ur
toppen på ett träd. Trippigt, går det
nog att säga. Ulf berättar att de
brukar ha skolklasser på besök som
får välja ut tre delar ur en valfri bild
och skapa en egen historia. De värsta
berättelserna kommer från dem som
ser oskyldigast ut.
När jag påstår att det är kul att se en
snubbe som håller på med textil
rynkar Ulf pannan.
”Vi män som håller på med textil ska
inte få några fördelar på grund av
vårt kön. Jag får ofta höra att jag är
så duktig bara för att jag kan göra en
vanlig slätstickning, men det är ju
inte svårare för mig bara för att jag
är man.”
6
FYRA OLIKA SÄTT ATT HANTERA
TÅGMÅLNINGARNA
Nyligen har vi kunnat läsa i media
att saneringen av graffitimålningar
på Ådalsbanans tåg har kostat en
miljon sedan i augusti. Det rör sig
om ungefär 30.000 per målning, 27
anmälda fall. Men jag vill mena att
det egentligen inte är målningarna
som kostar, utan saneringarna. Som
jag ser det finns det fyra alternativ
för att hantera tågmålningarna:
1. Ett vanligt tillvägagångssätt är att
snabbt tvätta bort dem. Den metoden
ingår i nolltoleranspolicyn, som
också innebär höga straff och
frånvaron av ytor att måla lagligt på.
Det är ett sätt att marginalisera
kreativa ungdomar som vill uttrycka
sig genom den här konstformen, som
är mycket populär bland unga.
Hårdare bevakning och högre straff
ger inte någon minskning av
klotterbrott, enligt siffror från
brottsförebyggande rådet. Målarna
blir snarare sporrade och
provocerade av motståndet.
Saneringsmetoden är ett kostsamt
val som i värsta fall leder till höjda
priser för resenärerna, vilket vore en
orättvis kollektiv bestraffning.
2. Det absolut billigaste alternativet
vore att försöka acceptera
målningarna och se det vackra i dem.
7
Alla är inte förtjusta i graffiti, men
det finns mycket i vårt dagliga
bildflöde som vi inte själva har valt
att möta. Det går att jämföra
tågkonsten med den offentliga konst
som staten och kommunerna faktiskt
köper in, som allmänheten inte heller
alltid uppskattar särskilt mycket. Ta
dessutom all reklam, som
majoriteten rent av ogillar. Den har
vi snällt fått vänja oss vid. Vi har fått
lära oss att det offentliga utrymmet
kan köpas för pengar, de som har råd
kan välja vilka bilder vi ska matas
med. Om vi kan acceptera de
bilderna borde vi också kunna
acceptera den icke-kommersiella
graffitin, gräsrötternas konst.
3. Det här kanske låter galet, men
mitt bästa förslag är att beställa
konst till tågen. Att låta duktiga och
respekterade graffitikonstnärer måla
tågen kan förhindra att de klottras
ner av oerfarna och stressade målare
i mörkret. Det här är något som
praktiseras ibland annat i Berlin och
Amsterdam, två städer som är kända
för sin levande gatukonstkultur.
Också i Sundsvall har metoden gett
bra resultat, när en klotterutsatt vägg
nyligen pryddes av ett folkkärt verk
av en populär graffitimålare. Men
något som vi då måste komplettera
med är öppna och lagliga väggar i
alla städer, så att inte bara de
etablerade målarna får uttrycka sig.
4. Om Norrtåg verkligen inte vill ha
någon konst på sina vagnar tycker
jag att det vore en bra idé att ställa in
tågen i en låst hall om natten. Att
låta dem stå framme obevakade är
inte särskilt smart helt enkelt. En
tåghall är en dyr investering, dyrare
än alternativ två och tre, men i
längden billigare än att betala
väktare och klottersanerare i all
framtid.
OAVSETT hur vi väljer att se på
tågmålningarna och på graffiti i
allmänhet så är det en konstform
som kommer att finnas kvar. Genom
att erbjuda lagliga alternativ kan vi
främja seriös graffiti och minska den
frustration som skapar destruktivt
klottrande. Det viktigaste är att inte
demonisera de här unga
människorna, vars brott är kärleken
till form och färg.
Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser
ut som en insändare till en lokaltidning så
är det för att det är en insändare till en
lokaltidning. Publicerades i Tidningen
Ångermanland i november. Recycle FFS!
TYCKER DU att det här var världens
mest publikfriande bullshit eller helt
obegripligt naivt? Skriv en insändare
till Velodrom, det vore kul att höra
din åsikt!
8
EIVOR SCHULTZ HAR KÄNSLA FÖR HÄSTAR
Vi är på väg till årets sista utställning
på Galleri Lustgården på Alnö
utanför Sundsvall. Galleriet startades
av Greta Kollberg 1986 och drevs
som heltidsgalleri fram till 2000.
Därefter har Lustgården varit ett
deltidsgalleri. Inte så långt efter att
vi kört över Alnöbron känns det som
att vi kommit ut på landet, det är
ganska glest mellan husen. Nere vid
vägen står en skylt där KONST står
tydligt skrivet, och vi förstår att vi
har kommit rätt. Galleriet är ganska
nybyggt, precis intill Greta
Kollbergs hus. En brandtrappa leder
upp till det stora vitpanelade rummet
där Eivor Schultz många
hästskulpturer i keramik står
uppställda.
”Sedan 10-årsåldern har Eivor
kunnat teckna hästarnas hela former,
medan vi andra nöjde oss med att
bara rita deras huvuden. Men Eivor
har nog alltid haft ett särskilt
förhållande till hästarna”, säger
Greta, som är en barndomsvän till
Eivor Schultz.
9
På ett bord står en av Eivors första
hästar, långt mer stiliserad och grov i
formen än de nyare. Den är ljusare i
färgen, inte svartbränd som de
senare verken utan med den
gråspräckliga stengodsytan kvar.
Hästens kropp är ett lerblock som en
hals och en svans skjuter upp ur. Det
finns också ett exempel på ett
mellanting, en rakubränd häst som
fortfarande växer ur ett
sammanhängande stycke, men här
börjar vi ana hästens ben. På så vis
kan vi följa Eivors stilbyte, från
nästan abstrakt skulptur till mycket
realistiska hästporträtt.
Men det är inte bara hästar i keramik
som visas på Lustgården, Eivor har
också gjort en mängd rakubrända
hus, som hon ställer ut. De är
minnesbilder från skärgården utanför
Härnösand, där hon växte upp.
Raku är en östasiatisk keramikteknik
som är mycket gammal. Typiskt för
rakubränd keramik är den svarta,
sotiga färgen. Modern raku går oftast
till på så sätt att keramiken
skröjbränns i en keramikugn för att
bli hård, och sedan bränns den en
gång till i väldigt hög temperatur.
Verken tas ut ur ugnen, medan de
fortfarande är rödglödande och läggs
i sågspån, tidningspapper, hö, halm,
eller något liknande material som
kan fatta eld av värmen. När elden
kommit igång, stänger konstnären in
föremålet i en tunna med lock eller
liknande, vilket gör att keramiken
inte får något syre. Då bildas de
typiska krackeleringarna och den
svarta färgen.
10
HANNA HASSE BERGSTRÖM PÅ GRANEN
Vi kommer till Galleri Granen i
Sundsvall på vernissagedagen, när
galleriet just ska stänga och
besökarna har gått. Hanna Hasse
Bergström sitter och tar igen sig i ett
litet rum intill, vernissager kan vara
påfrestande. Jag liksom närmar mig
försiktigt, rädd att störa, utan att
egentligen ha några frågor
förberedda. Men jag får veta att
Hanna Hasse Bergström tidigare har
gått på Sundsvalls konstskola, likt
många av de lokala konstnärerna,
och att det här är den första egna
utställningen.
Det är en väl sammanhållen
utställning med mönster och färger
som kommer igen i de olika
bilderna. Ett målat älgkranium ligger
i ett fönster och påminner om en
mexikansk målad dödskalle. Verket
har en rekordlång titel: ”De va int i
jånst som han kute för sist gången, el
kleiv ti e myr. Och int vare i jånst
han la se inpö nå gran. Men fast je
veit att han e dö sa veit je att hann ha
levd, och je kan bäre ha tron att hann
ha ne bra.”
Många av verken har något 60-
talsaktigt över sig. De är målade i
psykedeliska färger och i mönster
som påminner om paisley och
kurbits. Titlarna är fina, skrivna på
jämtska. Konstnärens mor är från
Jämtland.
Jämtska, eller jamska, talas av högst
50 000 personer, men många är
aktiva i kampen för att stärka
språkets ställning och hålla det
levande. Förr i tiden var det
förbjudet att prata jämtska och
skolbarn kunde få stryk om de inte
använde den påbjudna
11
”rikssvenskan”. Hanna Hasse gör en
fin insats för att bevara språket
genom att ge alla sina verk titlar på
jamska.
Den som tittar nära bilderna ser att
de till stor del är uppbyggda av sjukt
många små cirklar och streck, som
tillsammans bildar mönster. Det är
ett imponerande arbete, som säkert
krävt en hel del tålamod. Jag känner
igen tekniken från flera andra av
Sundsvalls unga konstnärer, som
Adele Löfqvist som ställde ut på
granen i somras. Jag undrar om det
är en särskild trend som finns just
här eller en större strömning som är
lika populär på andra ställen. Men
även om de använt samma teknik till
viss del så är Adeles och Hanna
Hasses verk mycket olika.
Något som jag gillar med Sundsvalls
konstscen är att det faktiskt finns
ganska många unga konstnärer där.
Det beror säkert till viss del på att
det finns en eftergymnasial
konstskola, som lockar ungt folk lite
varstans ifrån. Men också på att det
finns ytor där konstnärer kan få visa
sig utan att behöva ha ett milslångt
CV. Där spelar Galleri Granen en
viktig roll. Tittar vi på Härnösand,
Kramfors eller Örnsköldsvik finns
det inte alls samma kultur där unga
ställer ut aktivt. Sollefteå har
däremot kommit igång, i alla fall
under somrarna, tack vare
Kulturbygden.
Två av de bilder jag gillar mest i
utställningen är tecknade porträtt där
det detaljerade mönstret
återkommer. De föreställer Hendrix-
pöjkn och n’Gandhi, två verkliga
hippiesymboler. Det är fint i dessa
tider att bli påmind om fred, kärlek
och förståelse.
12
ERIK LINDSTRÖM PÅ LOTECH GALLERY
Två dagar hade folk på sig att kolla
på Eriks Lindströms nya utställning
på egendrivna Lotech Gallery, som
hyser in sig i gamla galleri Versalen
då och då. Som vanligt är det
proppfullt när Erik bjuder in, när han
börjar måla trängs åskådarna ända ut
i dörren. Bessem och Fredrik i
Supermarket Pharmacy kompade
med grym musik, enda anledningen
till att folk kunde stå still var nog att
det var för trångt för att röra sig.
Bäst är inledningen där de har
samplat från filmen Dunderklumpen,
där Elvira Fattigan pratar giriga
Enöga till rätta. Den som är
intresserad av jämtska, apropå förra
uppslaget, borde definitivt se den
filmen. Också den som är intresserad
av allt som är viktigt och fint i
världen.
”Visst är pengar viktigt,
visst, det är de. Men
viktigast av allt är
människorna, djuren och
naturen, och friheten.
Friheten som finns här,
glädjen. Nu är du fri.”
Människorna, djuren och naturen
finns alla närvarande i Eriks
utställning. Och friheten, i linjen, i
färgen och i sättet att tänka om allt.
13
TYCKER DU att det bara skrivs om samma jävla konstnärer hela tiden? Men skicka ett tips
då jao!
14
OM KONST FÖR KONSTENS SKULL
För ganska länge sen läste jag om en
zenbuddhistisk munk som sa att det
finns två sätt att diska på. Det ena
var för att få ren disk och det andra
var för diskandets egen skull.
Det finns väldigt, väldigt många sätt
att skapa konst på, men två
förhållningssätt har ofta ställts mot
varandra: att använda konsten som
ett medel för att föra ut budskap med
och att skapa helt enkelt för att det är
trevligt eller nödvändigt för själen.
Slagordet ”konst för konstens skull”
hör till det senare. Formuleringen
kommer från det sena 1800-talet, då
de tidiga modernisterna vill frigöra
sig från tvånget att skapa något som
betydde något. Vissa gick längre och
menade att konsten absolut inte
skulle ha något budskap.
Men måste det ena verkligen utesluta
det andra? Jag tror att det finns gott
om konst som har påverkat samhället
trots att det inte var meningen,
samtidigt som det nog finns mänga
konstnärer som har det väldigt
trevligt under tiden som de skapar
sin politiska konst.
Jag tycker alltid att det är trist när
folk försöker mena att det finns en
sorts konst som är den enda rätta.
Någon menar att konsten måste vara
politisk, medan någon annan hävdar
att den inte får vara det. Båda har fel,
konsten får vara precis vad fan den
vill.
I förra numret av Velodrom skrev
jag att all konst är politisk, men det
är bara delvis sant. All konst kan
tolkas politiskt, men avsändaren har
alltid rätt att säga ”nej, jag tar inte
ställning för eller emot något.” Visst
går det att argumentera för att även
frånvaron av ett budskap är ett
ställningstagande, men konstnären
måste själv få bestämma vad hens
konst går ut på, även om betraktaren
så klart alltid har rätt till sin
tolkning.
Men om även de som inte har ett
budskap har ett budskap, vad finns
det då att bråka om? Även den som
diskar för att det är trevligt får ju ren
disk.
Jävligt andligt
15
FORNTIDA STRÄNDER INVIGDES MED MUSIK
Nyligen öppnade Länsmuseet
murberget en ny utställning som
kommer att finnas kvar under nästan
ett år. Den är skapad i samarbete
med Satakunta museum i Finland
och går under namnet Forntida
stränder- Muinaiset rannat. Det som
utställningen vill visa är att
människorna hade kontakt över
Bottenviken redan under förhistorisk
tid. Den tar också upp de 600 år av
riksgemenskap som Sverige och
Finland haft. Frågan om det inte
rörde sig om en ockupation hänger i
luften men, kanske för vänskaps
skull, har museerna inte valt att lyfta
det perspektivet. I utställningen finns
många fina föremål, som gamla
redskap och ärjade bronssmycken.
Men det känns märkligt att så lite av
det samiska arvet finns representerat
här, det som finns på båda sidorna av
Östersjön. Under invigningen talar
biskopen Tuulikki Koivunen Bylund
lite om fördomar, och det blir lite
genant när hon får en kniv istället för
en sax att klippa invigningsbandet av
lingonris med. Vid öppningen visar
också konstnären Björnola Lind,
som har tagit utställningens foton, en
mängd urgamla instrument som han
berättar om och spelar på, bland
annat en tjeckisk flöjt som är en och
en halv meter lång och mungigor
från olika delar av världen.
Folkmusikern Ulrika Bodén berättar
om hur människor lockade på djur
förr och sjunger medeltidssånger.
16
ULF LINDKVIST TAR ASSAR TILL
KONSTHALLEN
Det är bara en timme kvar tills
vernissagen på Härnösands konsthall
och Ulf Lindqvist håller på att göra
handskrivna lappar att sätta vid sina
tavlor. ”Jag vill inte ha en sån där
lista, det verkar så tråkigt”, säger
han. Ett stort fan är där och förklarar
att han har följt Ulfs serie Assar ända
sen Etcetera-tiden. Serien har gått i
DN sedan 1990 och i
vänstertidningen ETC sen 79. Jag
har aldrig riktigt fattat Assar
eftersom att jag inte läst
kontinuerligt utan bara någon strip
då och då. Läst på det sättet blir
serien verkligen absurd, precis som
en lösryckt fantomenruta kan vara
vansinnigt rolig, eftersom att
sammanhanget blir helt obegripligt.
Men jag fick en gång förklarat för
mig att Assar är en djupt politisk
serie som verkligen riktar udden mot
allt som är sjukt i vårt samhälle. Ett
exempel är skurken Baron Bosse,
som tillverkar produkten Nutsy som
fungerar som byggmaterial och
livsmedel, men inte är lämpligt för
någotdera.
17
Jag tror att Ulf blir lite generad av
beundrarens beröm men kanske
också glad. Han har bråttom med
alla titlar och listor men tar sig ändå
tid med alla som vill prata. Märkligt
lugn verkar han trots allt. Men en
sak bekymrar honom trots allt,
prissättningen.
”Nu måste jag sätta priser
på tavlorna också, det är
så vidrigt.”
Ulf ser uppriktigt brydd och
fundersam ut. Han förklarar att dels
ska ju galleriet ha sina procent och
så tillkommer skatten och
materialkostnaderna. Konstnären
måste ta ganska ordentliga priser för
att få något kvar till levebrödet. Men
Ulf gillar det inte. ”Jag brukar ju
annars ge bort saker som jag har
målat, det är så svårt att sätta ett
pris”.
Inget tvivel om att många konstnärer
tycker att det är jobbigt att behöva
kränga sina verk som varor. Ulf
berättar om en gång då han ställde ut
i Stockholm, och några rikingar som
inte egentligen var intresserade av
hans konst, utan bara ville göra ett
klipp. ”Jag ringde aldrig upp dem”,
säger han med ett snett leende.
Bilderna då? De är lätta att känna
igen för den som har läst Assar,
ganska grova men med en grotesk
slags charm. Här finns både
målningar och teckningar, stora och
små. En av dem har han målat på en
gammal rullgardin. ”Jag vill inte att
det ska vara så pretentiöst”, säger
han. ”Jag målar, det är inte så
märkvärdigt.”
Sara Molin som jobbar på
konsthallen berättar att det gick
rekordfort att hänga den här
utställningen. ”Han ville inte att det
skulle vara så himla noga, det tog
bara ett par timmar att få allt på
plats.”
Ulf slog mig som en väldigt rar och
ödmjuk person med stort socialt
patos. Den som tar sig tid att titta
noga på hand bilder ser nog att de
också förmedlar samma jordnärhet
och strävan efter rättvisa.
18
VAD SKA KONSTKRITIK VARA BRA FÖR?
Konstkritiken är död, skriker
konstkritikerkåren förfärat. Jaha,
men är det då så jävla illa? Tolka
och värdera konsten kommer väl
folk att göra ändå, oavsett om vi får
några expertutlåtanden eller inte. Att
folk inte läser konstkritik längre är
väl om något ett tecken på att den
inte behövs. Folk i allmänhet tror
inte längre lika stenhårt på
auktoriteter och vill helst bilda sig en
egen uppfattning. Men
konstkritikens historia tycker jag
ändå kan vara ganska rolig, den är
full av arga utbrott och passionerade
försvarstal. Roligast är det att läsa
1800-talets hätska konstkritik, eller
den italienska renässansens extremt
självgoda och löjliga.
De första offentliga museerna var
inte så pedagogiska. När Louvren
blev allmän egendom efter franska
revolutionen 1793 tillhörde
konstsamlingen alltså folket, men
konsten hade fram till dess talat ett
kodspråk som vanligt folk inte
förstod. Konsten var hittills skapad
för adeln och deras kultur, inte för
arbetare och borgare. Under 1800-
talet blev museet, förutom en
visningsplats för konsten, också en
slags skola som skulle fostra
publikens smak. Konstkritikerna
gick in med förklaringar och
tolkningar, men också med mycket
starka åsikter om vad som var dåligt
och vad som var bra.
Den franska poeten och
konstkritikern Charles Baudelaire
frågade sig själv redan på 1800-talet
vad som egentligen är bra med
konstkritiken.
”What is the good of art
criticism? What is the good?
- A vast and terrible
question mark which seizes
the critic by the throat.”
Han menade att den bästa
konstkritiken var den som både var
poetisk och roande, den som visade
både kärlek och hat. Den kalla,
matematiska kritiken som ville
förklara allt hade han inget för.
Baudelaire ansåg att konstkritiken
skulle vara partisk, politisk och
passionerad. Men trots att han själv
skrev många recensioner, främst av
parissalongerna, var han hela tiden
19
osäker på om det han gjorde
verkligen var nödvändigt.
Kanske var det inte nödvändigt för
konsten, men för honom själv. Och
eftersom att folk läste det han skrev
måste det ha funnits något behov av
att få ta del av någon annans tankar
om konsten, kanske för att jämföra
med sina egna.
Konstnären har ofta varit någon som
bryter ny mark, och det har inte
alltid varit lätt att förstå vad konsten
går ut på eller handlar om. Då har
konstkritikern kunnat gå in med
förklaringar och tolkningar.
Konstkritikerna har också fått stå för
dagskritiken i tidningar, snabba
tolkningar till pressen.
När det gäller den moderna konsten
går det inte riktigt att överskatta
massmediernas roll. Kring
konstnärer som Picasso, Dali och
Andy Warhol skapades en slags
kändiskult, som de själva var med
och blåste upp i media. Den konst
som fått störst medieutrymme har
många gånger betraktats som den
största konsten, och konstnärerna
utnyttjade ofta media för att nå ut
med sina budskap. Många
modernistiska manifest publicerades
i dagstidningar, till exempel.
Något som har försvårat för både
dem som vill skriva om konst och
läsa om den är att begreppet inte
längre har någon tydlig definition.
Ingen vet exakt vad konst är!
Femtiotalsfilosofen Wittgenstein
menade att saker som benämns med
samma namn inte egentligen
behöver ha något med varandra att
göra. Möten mellan människor och
saker (relationell estetik) kan alltså
vara konst samtidigt som skulptur är
det, fast de inte har så mycket
gemensamt, utom just etiketten
konst. Morris Weitz var inne på
samma linje, han menade att konst är
ett öppet begrepp som inte kan
bestämmas med en definition.
Konsthistorien och
kvalitetsbegreppet har också
ifrågasatts från olika håll, vilket gör
att det är svårt att tala om vad som är
bra och vad som är dåligt.
Feministiska konstvetare som Judy
Chicago och Griselda Pollock har
ifrågasatt de konstverk och
konstnärer som vi kallar stora,
utifrån att det är manliga betraktare
som har fått sätta betygen. Samma
sak gäller klass och etnicitet.
Men konstskribenterna har inte bara
fått agera som smakdomare och
20
förklarare, utan också fyllt en
funktion som försvarare åt olika
konstnärer och stilar. Särskilt under
modernismens olika faser har det
behövts någon som kunnat möta
massornas kritik av konsten. André
Breton företrädde surrealismen,
Appollinaire kubismen och Barbara
Rose minimalismen. Om vi tittar på
Sverige idag har vi till exempel
Jacob Kimvall och Tobias Barenthin
Lindblad som försvarar den
utskällda graffitin och slåss för
lagliga väggar.
Men jag tror att många av de
människor som skriver om konst
idag inte betraktar sig själva som
kritiker, snarare som debattörer.
Konstkritik är ett ord som har något
förlegat och tråkigt över sig. Inte
undra på att folk inte bryr sig om
den.
Det behövs fortfarande människor
som uppmärksammar konsten, helt
klart, men konstpubliken förlitar sig
inte längre på auktoriteter och
experttyckare utan vill helst bilda sig
en egen uppfattning. Därför har
diskussionen flyttat sig från de stora
tidningarna ut till forum och bloggar
på nätet. Det positiva i den
utvecklingen är att
kommunikationen blir mer
demokratisk, vilket är en stor vinst.
Det negativa, tja, kan väl sägas att
det är svårare för konstkritiker att få
betalt för sina proffsåsikter, något
som till exempel nättidningen
OmKonst är duktiga på att gnälla
över. Så här skriver de på sin
hemsida: ”Omkonst startades år 2002
som en reaktion mot den bristfälliga
konstkritik som dagspressen då
erbjöd. Under många år hade vi sett
hur kritiken blivit alltmer smal och
inriktad på endast en specificerad del
av konstlivet, sett såväl till
konstnärernas uttryck som till deras
åldrar.” Min fördomsfulla gissning
(baserad på att kritikerna där har
namn som Leif och Berit) är att de
tycker att det skrivs för lite om
gamla konstnärer. Men min
uppfattning är att det är precis tvärt
om, de unga avfärdas som amatörer
eftersom att de inte hunnit etablera
sig, och glöms eller göms bort i den
smala och interna konstpressen.
Oavsett perspektiv och uppfattning
måste alla intresserade få vara med i
diskussionen om konsten, ingens
uppfattning är värd mer än någon
annans. Därför har konstkritikern
tappat sin status som smakdomare
och expertråd. Tur är väl det.
Fotnot: Om ni tycker att den här texten ser
ut som ett skolarbete så är det för att det är
ett skolarbete.
TYCKER DU att den här texten var helt
dum i huvet? Skriv en insändare till
Velodrom, det vore kul att höra din åsikt!
21
ANNA GRUNDBERG STÄLLER UT PÅ
FJÄLLRÄVEN CENTER
Först var jag ganska skeptisk till att
gå och se en utställning i en
företagsägd arena. Men sen tänkte
jag att jag inte skulle vara så
fördomsfull, det är ju bra att konsten
hittar nya vägar ut till publiken. På
vernissagekvällen är arenan stor, tyst
och skrämmande. Jag irrar runt i
olika tomma korridorer innan jag
hittar en ensam lokalvårdare som
hjälper mig att hitta. Inne i
utställningslokalen är det fullt med
besökare som alla verkar känna
konstnären. Anna Grundberg har
fullt sjå med att välkomna folk, peka
mot mögelostarna och ta emot
beröm. En trång korridor leder in
mot ett lite större rum, där flera stora
akrylmålningar hänger. Jenny har
målat dem alla på tre veckor, så lång
tid som hon fick på sig att förbereda
utställningen. I korridoren hänger
många tuschteckningar, i en sådan
stil som ofta syns på olika
teckningsbloggar. Både teckningarna
och målningarna är porträtt, alla av
kvinnor och flera av kända
bloggerskor. De slår mig som ganska
glättiga och idealiserade, av stylade
brudar som ler reklamleenden. Men
bilderna kan också ses som ärliga
porträtt av vackra, starka och
lyckliga människor.
22
KALENDARIUM FÖR
DECEMBER OCH TYP JANUARI
SUNDSVALL
På självaste julafton kommer pipeline
ha öppet för alla ensamma själar, det
blir klassisk jul-TV men också en
utställning där tolv av Sundsvalls
konstnärer medverkar!
Adele Löfqvist ställer ut på unga
magasinet till och med 8 december.
Öppet tisdag-torsdag 15-22, fredag 15-
24, lördag 18-24.
Veronika Eriksson ställer ut på
Dolcetto. Öppet mån-tis 10-15, ons-fre
10-22, lör 12-22
Matfors bibliotek visar nio konstnärer
från trakten till och med 9 januari.
Öppet tis-ons 11-15, torsdag 13 -18,
fredag 11-15
ÅNGE
På konsthallen är det Lena Backman
som ställer ut till och med den 22
december. Öppet mån-tors 10- 19, tis-
ons, fredag 10-16, lördag 10-13
HÄRNÖSAND
Carina Kågström visar teckningar på
Vårsta, till och med 22 december.
Öppet vardagar 8-16
Länsmuseet Murberget öppnar en ny
utställning kring Sveriges och Finlands
historiska och förhistoriska bakgrund.
Från 1 december till och med oktober
nästa år. Massa gamla saker!
På konsthallen är det Ulf Lundqvist
och Christina Västerbro som ställer ut
till och med 5 januari. De har också en
workshop med pixelart 2 december.
Mormor Hilma visar fotografier av
Peter Sjölund och målningar av Bertil
Åberg till och med 31 januari. Marie
Roos foton finns också kvar! Öppet
mån-tis 11-15, ons-tors 11-22, fredag
11-24 och lördag 11-22
Härnösands fria kulturförening har
öppet hus i lokalen på ABF 15
december. DET BLIR FIKA! 11-16
23
TIMRÅ
Emelie Öberg visar 1000 färgstarka
tankar, akryl och collage. Söråkers
folkets hus till och med 14 december.
Öppet måndag 11-21 tis-tors 9-21,
fredag 9-24 lördag 20-24,s söndag 18-
21.
I Timråbibliotekets konsthörna blir
det pepparkakshusutställning! 5
december - 7 januari. Öppet mån-ons
10-19 tis-tors 10-17, fredag 10-15,
lördag 11-14
Köpcentret Birsta city visar flera
konstnärer från trakten till och med
slutet av december. Fast jag bojkottar
det där galna stället.
SOLLEFTEÅ
Broderigruppen Fimbria är kvar på
textilarkivet till och med 20 januari.
Öppet onsdag-söndag 12-16
På Museet kommer lokala hantverkare
att visa upp sig 12 och 19 december, kl
17-20
ÖRNSKÖLDSVIK
På galleri Lokomotiv är det Nic
Langendoen som ställer ut 9-15
december. Öppet måndag - fredag 12-
16, lördag 12-15
Konsthallen/museet visar Eva
Nordangårds träsnideri 8 december-12
januari. Vernissage klockan 12.
Därefter Mattias och Linda Baudins
smide och glas från och med 19 januari.
KRAMFORS
Kramfors konsthall visar konst av
Umegruppen, 8 december - 7 januari.
Öppet mån - tors 10-19, fredag 10-17,
lördag 11-15.
I Nordingrå pågår ett par öppna
konstprojekt kring granar och
julkrubbor. Installationerna visas i
samband med julmarknaden den1a
december, då det brukar bli mycket
konst!
TIPSA: [email protected]
24