1

Göteborgs universitet Institutionen för kulturvetenskaper

“What is Stha Problem?” –En studie av och genom feministiskt förändringsarbete i en scenkonstkontext Självständigt arbete för masterexamen vt. -09 av Sandra Linnell Handledare: Elin Lundsten

2

Abstract

This essay is a study of and through feminist change work within a context of Swedish

performing arts. As a combination of internship and activist research with a feminist

network for women who works professionally within performing arts the study deals

with questions around the act and performance of feminist representation and presentation

in relation to gender equality and equality work. An exploration of some of the discourses,

conditions and situations active in establishing (im)possibilities for critical feminist work

within the specified context is oriented through standpointtheoretical position. The study

is an ethnographical investigation of the discursive technologies and materializations that

are actualized in the everyday negotiations of politics, art, feminism, bureaucracy etc. with

the network. The study is deployed with the concepts of performance, performativity and

discourse as focal points for the theoretical framework but also as schematization for the

analysis section. By point of departure through three different acts or performances within

the work with the network the essay approaches how different aspects and dimensions of

feminist activism, art and politics specifically confronts and performs questions about form,

formulation and power relations. What is for example proper science, legitimate politics or

good art? And how is it performed through different discursive technologies and regimes

such as that of the division between theory and practice? The study finally confronts the

question about feminist fantasy as a strategy to handle and respond to resistance towards

(and within) feminist change work.

1

INLEDNING 2

Upplägg 3 Praktiken i praktiken 3

Avgränsningar 5

Bakgrund och forskningsfältsöversikt 5 Scenkonst och jämställdhetspolitik 5

Teori och metodologi 8 Orienteringar i fältet 9

Vems fält? Etnografi och aktionsforskning 9 (Om)förhandlingar av fältet 11 Riktningar och ritningar – Att formulera en forskningsprocess 12

Punkter på kartan 13 Diskurs, performance och performativitet 15

Metod eller material? 18 Metodologiska och forskningsetiska överväganden 20

ANALYS 22

(Re)presentera makt – Performance och politik 22 W-märkningen 24 What Is Stha Problem i byråkratspråket? 26 Power presentation 27

Diskursiva repertoarer 29 Tråkiga papper och rolig jämställdhet? 30 Företagsamma föreställningar 32 Praktisera akademi, teoretisera praktik? 34

SLUTDISKUSSION 36

Feministisk fantasi som strategi? 36

KÄLLFÖRTECKNING 38

2

Inledning

Hösten 2008 under Göteborgs dans- och teaterfestival träffade jag för första gången på

nätverket W.I.S.P (”Women In Swedish Performing arts” eller ”Where Is the Peach?” som var

benämningen under festivalen). Nätverket hade i en av utställningshallarna på Röhsska museet

under festivalen upprättat ett så kallat Open Office, en interaktiv verkstad samt mötes- och

arbetsplats öppen för alla under festivalen. I anslutning till detta anordnades en introduktion

om och av W.I.S.P. Vi besökare fick ta del av några av nätverkets tidigare aktiviteter men

inbjöds även till att presentera oss själva och vår bakgrund inom scenkonst. Eftersom min egen

koppling till scenkonstområdet aldrig handlat om professionellt utövande valde jag rätt och

slätt beteckningen ”student”.

Via W.I.S.P:s hemsida hittade jag senare både en utförligare presentation och en

självintervju av nätverket. Jag lärde mig att: ” W.I.S.P (Women In Swedish Performing

arts eller What Is Stha Problem?) är en politiskt obunden, ideell organisation som

startade våren 2008 och eftersträvar jämställdhet inom scenkonsten, på scenen och

bakom. W.I.S.P är ett produktionskontor och ett nätverk för kvinnor inom

scenkonsten, alla yrkeskategorier”1. Man kunde även läsa om diverse olika feministiska

föreläsningar, samtal, fester, kupper och scenkonstprojekt som W.I.S.P genomfört eller

planerade och som alltsamman utgick ifrån deras grundprinciper och målsättningar om att

vara ett ”socialt projekt samt verka för konstutveckling och kunskapsproduktion”.

Jag blev nyfiken på W.I.S.P:s arbete och började pröva och fundera kring nätverkets

verksamhet utifrån frågor om hur olika aspekter och dimensioner av feministisk konst,

aktivism och politik verkade iscensättas av, i och genom W.I.S.P. Hur avspeglar sig

konflikter och länkar mellan dessa olika diskurser i nätverkets organisation eller för den

delen föreställningar och förhandlingar kring exempelvis jämställdhetsbegreppet? När man

som nätverket verkar röra sig i länkarna eller läckorna mellan konst och politik, hur kan man

bli begriplig och grundad i de olika rum man önskar ingå i?

På detta sätt växte mitt engagemang för de idéer, situationer och diskurser som kan sägas

1 www.wisp.se, ”W.I.S.P intervjuar W.I.S.P”

3

prägla och utgöra villkoren för jämställdhets-, och jämlikhetsarbete inom scenkonstområdet.

Mitt syfte med denna uppsats är att utifrån mitt arbete med projektledningen för nätverket

och produktionskontoret W.I.S.P studera möjligheter för feministiskt förändringsarbete i en

scenkonstkontext.

-Vilka villkor, normer och föreställningar är delaktiga i att skapa (o)möjligheter för

normkritiskt förändringsarbete?

-Hur kan man se på strategier, motstånd och kritik inom detta arbete?

Studien och min praktik har utförts som en del i min masterexamen i genusvetenskap våren

2009.

Upplägg

Inledningsvis kommer jag att redogöra för den kontext som legat till grund för studien samt

belysa omständigheterna och övervägningar kring min praktik hos W.I.S.P. Jag kommer

sedan kartlägga min egen forskningsprocess för att därefter presentera min analys. Jag har

valt att utgå ifrån nedslag i tre projekt som W.I.S.P arbetat med, för att därefter diskutera

några av de diskursiva repertoarer som iscensätts genom arbetet. Slutligen kommer jag även

diskutera arbetet med både arbetsplatsförlagd praktik och studie utifrån olika iscensättningar

av teori, akademi och praktik innan jag avslutar med ett resonemang kring feministisk fantasi

som strategi.

Praktiken i praktiken

Strax efter att jag stött på W.I.S.P skrev jag en förfrågan till nätverket där jag berättade att

jag läste masterprogrammet i Genusvetenskap på Göteborgs universitet och letade

praktikplats inför våren 2009. Jag förklarade att upplägget handlade om en kombination av

fältstudier och praktik och skulle resultera i en uppsats samt i utformandet av ett praktiskt

inriktat arbetsmaterial enligt uppdrag från den specifika praktikplatsen. Utöver dessa

formella kriterier ville jag lämna öppet för de i nätverket att föreslå inriktning på mitt arbete.

Efter positiva svar bestämdes till slut att mitt arbete skulle fokuseras mot det så kallade

”W- märknings”-projektet som W.I.S.P med bidrag från Statens kulturråd höll på att

utforma.

4

Idén med att utarbeta en så kallad W-märkning startade i en strävan mot att skapa ett verkningsfullt sätt

att både påpeka och påverka jämställldhetsarbete inom scenkonstområdet - med ett specifikt fokus på

just praxis och organisation. Genom att ta fasta på tanken om en jämställdhetsmärkning av olika

kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter framkom en uppsjö av frågeställningar och

ställningstagande kring tolkningsföreträde, representation, delaktighet och effekter i att utforma

påtryckningsmedel och resurser för en mer jämställd scenkonst.2

W-märkningen var under våren inne i en inledande researchfas och var ett av flera projekt på

W.I.S.P:s bord. Arbetsgruppen bestod så småningom av en blandning av bland annat

genusvetare, en formgivare, skådespelare samt en projektledare och producent. W.I.S.P:s

fortlöpande administration och organisation av verksamheten sköttes vid tillfället av tre

projektledare från ett kontor i Stockholm där jag även blev erbjuden kontorsplats. Jag

anlände till deras kontor i början av februari och hade från början ingen utsatt tid för när

själva praktiken avslutades. De första två månaderna arbetade jag på det öppna kontoret

tillsammans med två av projektledarna 3-4 dagar i veckan och deltog utöver detta på de

kvällsaktiviteter som anordnades. Tillsammans med ytterligare en projektledare som knöts

till W-märkningsprojektet arbetade jag sedan under april och maj mer intensivt med

projektets slutdokumentation, men då färre dagar på kontoret.

Huvudfokus för både arbetet med W-märkningen och min egen uppsats bestämdes genom

muntlig överenskommelse med projektledarna. I arbetet med W-märkningen låg min uppgift

främst i att utföra en kartläggning och undersöka existerande jämställdhetsmärkningar och

certifieringar av olika slag men involverade även att delta i författandet av projektets

slutdokumentation. Parallellt följde jag även W.I.S.P:s arbete som en del i min etnografiska

studie där utformningen, precis som alla praktiska omständigheter, till viss del kom att skifta

genom en kontinuerlig dialog och avpassning. Mitt engagemang rörde sig främst om att jag

deltog i den dagliga verksamheten genom att arbeta på kontoret och fick därmed möjlighet

att närvara vid samtal, möten och rutinerna för nätverkets organisation och verksamhet. Jag

deltog även på deras utåtriktade verksamhet som bland annat handlade om föreläsningar,

studiecirklar samt en föreställning som anordnades av W.I.S.P:s produktionskontor. En bit in

i arbetet blev jag även tillfrågad att ansvara för en studiecirkel kring byråkrati, språk och

scenkonst, denna arrangerades över tre tillfällen i mars.

2 Slutdokumentation av arbetet med W-märkningen, bilaga 1, s 1

5

Jag förde en näst intill daglig fältdagbok över mitt arbete som fylldes av reflektioner,

redogörelser, planering och tips. Vid tillfällen fungerade den även som protokoll för vissa av

W.I.S.P:s möten. Utöver detta assisterade jag som sekreterare på nätverket årsmöte och var

även med som deltagare på deras interna visionskonferens i slutet av april.

Avgränsningar

Nätverket W.I.S.P kan lokaliseras genom kopplingar och samarbeten med en mängd olika

projekt inom exempelvis scenkonst och feministisk aktivism. Jag har dock valt att I

huvudsak inte behandla parallella historiska, nationella eller internationella organisationer

eller strömningar utan avgränsar studien utifrån min egen och W.I.S.P:s produktionskontors

dagliga verksamhet. Därmed har jag inte heller explicit undersökt nätverkets medlemsbas

eller bemötande i olika sammanhang. Fokus ligger på de specifika dimensioner av nätverkets

verksamhet som utgör fonden för mitt arbete, en avgränsning av studien men självfallet inte

nätverkets fullständiga kontext eller för den delen betydelsen av alternativa projekt. Trots att

nätverket exempelvis både besökt internationella festivaler samt på olika sätt genom

influenser eller samarbeten är involverade i europeisk scenkonst skulle jag ändå vilja

poängtera att det sammanhang W.I.S.P befunnit sig i under tiden jag utfört min praktik

främst ligger inom en svensk kontext framförallt centrerad kring Stockholm.

Bakgrund och forskningsfältsöversikt

Scenkonst och jämställdhetspolitik

”Som nybliven kulturminister blev jag förvånad över att scenkonstområdet låg så långt efter när det

gäller jämställdhet och har en sådan övervikt av manliga chefer. Kulturen har för mig alltid varit en plats

för nyskapande och föregångstänkande”

Så skriver utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky i Svensk Scenkonsts krönika den 19 juli 2005.

Ministern är inte ensam om att anse att scenkonsten ligger efter. På många andra områden i samhället

har man i dag kommit mycket längre, både när det gäller att analysera organisationer ur genus- och

6

jämställdhetsperspektiv och att driva praktiskt jämställdhetsarbete. 3

Jag skulle inledningsvis vilja lyfta framförallt litteratur som både kan ses som centrala i

W.I.S.P:s arbete men även som nedslag i en offentlig debatt kring institutionaliseringen av

svensk jämställdhetspolitik inom kultursektorn. Båda syftar bland annat till att göra upp med

föreställningar kring statlig intervention och ”den fria konsten” samt diskutera motstånd mot

och hinder för jämställdhetsarbete i branschen.

Jämställdhetspolitiskt har regeringen alltså inte prioriterat att söka ideologiska eller praktiska modeller

som skulle kunna kombinera de jämställdhetskrav som ställts på annan skattefinansierad eller

skattesubventionerad verksamhet i samhället, med den önskvärda konstnärliga friheten som staten säger

sig vilja garantera konstnärer.4

2006 publicerades den statliga utredningen Plats på scen en i sitt slag någorlunda ensam

utredning som tar sin utgångspunkt i jämställdhetspolitikens frånvaro inom svensk

kulturpolitik. Målsättning för kommittén var att dess slutbetänkande skulle innefatta förslag

kring hur ”ett genus- och jämställdhetsperspektiv kan bli en obestridd påverkande kraft inom

scenkonstområdet”5. Uppdraget indelades utifrån tre principer; kulturpolitikens roll visavi

institutioner på scenkonstområdet, jämställdhetsintegrering samt organisering (stöd till

enskilda och mindre aktörer inom och utanför institutionerna som arbetar ur olika sorters

genus- och jämställdhetsperspektiv).6 I betänkandet lämnades således förslag kring hur

kulturlivet skulle kunna förändras för att införliva de dåvarande jämställdhetspolitiska målen.

Bland annat betonades att ”män och kvinnor ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande

i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten”, att ”arbetet med att jämställdhetsintegrera

scenkonstområdet intensifieras”, och kommittén föreslog även ”uppföljningsbara

jämställdhetsmål för de nationella institutionernas organisation, repertoar och publikarbete”.7

På uppdrag av Teaterförbundet skrev genusvetaren Vanja Hermele 2007 boken I väntan på

vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet8 där initiativet för Plats på scen

välkomnades av Teaterförbundet som dock samtidigt menade att de flesta konkreta

åtgärderna i utredningen återstod att genomföra. Hermele intervjuade i boken företrädare för 3 SOU 2006:42 ”Plats på scen”, s15 4 Ibid s44 5 Ibid, s15 6 Ibid, s27-28 7 Ibid, s17 8 Hermele, Vanja (2007) ”I väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet”

7

branschen kring föreställningar och tankemodeller som på olika sätt, enligt Hermele, menas

hindra jämställdhetsarbetet inom kulturlivet. Hon både lyfter fram och kritiserar myten om

den fria konsten och statlig politik som diametrala motsättningar - där jämställdhet på samma

gång framställs som en prioriterad fråga och en politisk korrekthet som hämmar den

konstnärliga kvaliteten.9

Att diskutera begränsningarna för jämställdhetsarbete innebär dock inte enbart fokus på

kritik mot jämställdhetspolitiska reformer eller dess implementering. Även själva

organiseringen av politik, normer kring jämställdhetsbegreppet i sig och (o)tillgängligheten

för olika kroppar och erfarenheter att existera i dessa förhandlingar kan problematiseras. Jag

skulle här vilja lyfta fram avhandlingen Ett eget rum? Kvinnors organisering möter

etablerad politik där statsvetaren Malin Rönnblom diskuterar hur en i svensk kontext

etablerad jämställdhetsdiskurs (o)möjliggör feministisk förändring i relation till statlig

institutionalisering och organisation. ”Etablerad politik” betraktas i denna mening som en

ordning av dominerande föreställningar om vad politik ska vara och inte minst hur

beslutsfattande och dess genomförande bör institutionaliseras. En bred sammanslutning eller

ett nätverk av kollektiv handling är därmed ingen garant för att en fråga politiseras och tar

plats på den etablerade politikens agenda.10 Rönnblom argumenterar omvänt att

normaliseringen av jämställdhet just skapas och omskapas genom en diskursiv praktik som

består av utestängning av kön som politisk konfliktdimension. Vidare diskuteras hur

iscensättningen av jämställdhetsbegreppet som en allmängiltig självklarhet osynliggör den

politik och de komplexa maktdimensioner som begreppet förbinder och hur exempelvis den

goda, svenska jämställdhetens landvinningar inbegriper både etnocentriska och

heteronormativa föreställningar.11

Wahl (m.fl.) diskuterar i boken Motstånd & Fantasi – Berättelsen om F om hur diskursen

kring svensk jämställdhetspolitik och den nationalistiska framgångssagan beträffande

feminismens nära dialog med staten bör problematiseras från en mängd olika håll.

Författarna diskuterar ”den svenska jämställdheten” likt en myt som både möjliggör och

9 Ibid, s27 10 Rönnblom, Malin ”Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former” i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52 11 Se ex Dahl, Ullrika (2005) ”Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet” i Kulick, Don (red.)”Queersverige”, eller de los Reyes, Paulina och Molina, Irene (2005) ”Kalla mörkret natt! Kön, klasss och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige” i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene ochMulinari, Diana (red.) ”Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige”

8

inskränker möjlighet till feministisk kritik. Att jämställdhet konstateras som ett självklart och

oomtvistat demokratiskt ideal omöjliggör inte enbart kritik utan normaliserar även specifika

sätt att se på representation, kunskap och förändringsarbete, en process som även haft

implikationer för hur forskning om kön och maktrelationer har behandlats både inom och

utanför akademin.12 Inte minst min egen forskning hamnar i samma dragkamp mellan kritik

och anspråk då jag genom olika positioner både kritiserar och upprätthåller

jämställdhetsbegreppet.

Trots jämställdhetsbegreppets specifika historia och kontext skulle jag här även vilja

framhålla hur svenska politiska och demokratiska ideal även kan relateras till de senaste

årens intensifiering av talet kring jämlikhet och mångfald. I boken Olikhetens paradigm:

intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetskspande diskuteras hur man genom olika

föreställningar, materialiseringar och tal om olikhet skapar olikhet.13 Normaliseringar av

antaganden i linje med ”alla är lika olika” osynliggör och omöjliggör på så sätt frågor om

makt och konfliktdimensioner i exempelvis definitionen av en individ och dess möjligheter.

Författarna diskuterar även hur jämlikhet och mångfald görs synonymt med föreställningar

om modernisering och framsteg - framförallt inom arbetslivsretorik - samt därigenom

konstitueras som en given ingrediens för lönsamhet.14 Att kritisera jämlikhet, mångfald eller

utveckling i detta olikhetens paradigm omöjliggörs på så sätt genom att denna kritik

framställs i termer av bakåtsträvande och okunskap. Nyliberala utgångspunkter konstitueras

därmed likt sanning och norm som samtidigt exkluderar alternativa tolkningar och

definitioner av politik.

Teori och metodologi

Likt de flesta forskningsprocesser som går under rubriken kvalitativ forskning har mitt arbete

varit en ständig anhopning av när, var, varför och hur. Orienteringar har skett genom en

mängd olika teoretiska och metodologiska dimensioner av det genusvetenskapliga

forskningsfältet och som ett sätt att försöka kartlägga dessa utsträckningar av mitt arbete har

jag valt att skildra mina teoretiska och metodologiska riktningar i samfällda avsnitt.

12 Wahl, Anna m.fl. (2008) ”Motstånd & fantasi: historien om F”, s132 13 Martinsson, Lena, de los Reyes, Paulina m.fl. (2005) ”Olikhetens paradigm : intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande” 14 Ibid, s22

9

Inledningsvis kommer jag att diskutera framträdande resonemang som utgör min egen

position och disposition i både praktik och forskningsarbetet. I stycket ”punkter på kartan”

har jag valt sociologen Dorothy Smiths kartmetafor för att försöka visa på de fält, forskare

och referenser jag väljer att strukturera min studie utifrån.

Orienteringar i fältet

Vems fält? Etnografi och aktionsforskning

Att känna sig vilsen i forskningsförloppet behöver inte nödvändigtvis ha att göra med att

man tappat riktningen utan snarare om att förloppet i sig är en organisation av en mängd

olika riktningar, dimensioner och omständigheter. Den blir ju därmed alltid lika besvärlig

den där startpunkten; förklaringen och argumentet för den egna studien. En start var när jag

anlände till nätverkets kontor, en annan var när jag tittade på matriser för jämställdhetsarbete

inom organisationer, en tredje var när jag lämnade kontoret för biblioteket och gick in i att

färdigställa min uppsats. Men hela tiden dyker frågorna upp: hur var det nu igen? Vad gör

jag här? Att tala om en orientering i mitt forskningsarbete innebär inte en linjär utveckling

från start till mål utan om en konstant avpassning och formulering av både min position och

de narrativ och fält jag väljer att konstruera den gentemot.

Mina inledande möten med nätverket präglades i mångt och mycket av mina egna försök att

förhålla mig till nätverket och min egen studie. Jag både problematiserade och kritiserade

min utgångspunkt i studien, framförallt gentemot hur mina insatser skulle kunna ses som av

ömsesidig relevans för både mig och projektledarna jag arbetade närmast med. Att försöka

hitta gemensamma ståndpunkter, referenser och språk blev som i många andra

omständigheter ett sätt att orientera sig i situationen. Genom kafferaster, kontorsmöten och

skrivprocesser tvingades jag förhandla och samsa forskningsetiska principer med min önskan

om att varken vara i vägen eller en fluga på väggen. Jag upplevde i detta att jag ofta

snubblade på min egen normaliserade kritik utifrån olika feministiska vetenskapsteoretiska

utgångspunkter.1515 Kontinuerligt korsades flera olika roller och positioner; som praktikant,

forskare, aktivist etc. Att ta initiativ och visa arbetsförmåga som praktikant flöt över i att

15 Se exempelvis Ramazanoglu, C., Holland, J. (2000) ”Still telling it like it is? Problems in feminist truth claims” i Ahmed, Sara (red.) ”Transformations: Thinking through Feminism”, s207-220

10

göra anspråk genom att uttala sig som forskare i situationen, och vidare över överväganden

gentemot aktivistiska ideal. Frågetecken och förhandlingar kring vem som förväntades uttala

sig om vad, och på vilket sätt, blev en paradoxal process. Även om detta bidrog till en

rörlighet i mitt fältarbete och min praktik var detta självklart inte en mobilitet jag hade full

kontroll över. Det rörde sig även om tillskrivningar och begränsningar som påverkade mina

möjligheter att röra mig genom olika rum och situationer.

I linje med genusvetaren Iris van der Tuins ansats att försöka konstruera en kartografi över

vad hon benämner som generationen av tredje vågens materialism inom europeisk

genusvetenskap16 skulle jag även vilja framhålla min egen positionering i och genom denna

feministiska kanon.17 Att hitta riktningar och utgångspunkter i mitt fältarbete har handlat

mycket om att försöka göra sig en plats och roll som just genusvetenskaplig forskare – utan

att för den sakens skull essentialisera de olika positioner som aktualiseras genom mitt arbete.

Min strävan har varit att bibehålla en flexibel och flytande organisation av kunskap där

gränserna mellan exempelvis akademiska och etnografiska fält, respondent och forskare,

material och resultat ses som strategiska och situerade snarare än absoluta. Genom att vi

arbetat i gemensamma projekt har jag dock ändå valt att inte exempelvis benämna

medlemmar i nätverket som ”respondenter” för min egen studie, något som dels skulle

reducera deras deltagande i forskningsarbetet och dels bidra till en hierarkisering av mitt

material. Min mening är inte att erbjuda ett fönster mot ett specifikt fält utan att genom

etnografi erbjuda en representation av specifika villkor och praktiker, en framställning där

kommentarer, böcker, gester och rum på olika sätt bidrar till forskningssituationen. Trots

detta menar jag inte att förlägga de maktrelationer som ändå präglat forskningsprocessen,

eller osynliggöra att det i slutändan ändå är jag själv som har tolkningsföreträdet genom

denna text.

16 Jag väljer att i detta sammanhang tala om ”genusvetenskap” för att försöka beteckna min egen akademiska bakgrund och fond snarare än som ett inlägg i diskussionerna kring fältets institutionalisering. 17 Se Iris van der Tuin (2008) ”Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies”

11

(Om)förhandlingar av fältet

8/4 På kontoret. Funderade kring nätverkets utsträckningar

När jag allra först landade på W.I.S.P:s kontor minns jag tvekan inför

att ta mig friheten att utforska rummet, inför formatet för mitt

engagemang och inte minst min plats (som blev vid en av

projektledarnas tillfälligt lediga skrivbord).

Vid ett tillfälle i början gick jag runt i väntan på kvällens

föreläsning och stannade till vid kontorets bokhylla. Hög som mig

själv och uppdelad i en mängd fyrkantiga fack. Facken fördelade

pärmar, köksbestyr, stereoanläggning, böcker, städmaterial samt

hemarkiv och ovanpå hela möbeln låg en uppblåst badboll som kronan på

verket. Som ordnat efter verksamheten.

Mitt fokus drogs till facken med litteratur. För att söka referenser,

hitta associationer, förstå hänvisningar. Hyllan besattes av

performacekonst, teaterhistoria, feministisk teori, fackliga

tidskrifter kring jämställdhetsarbete och arbetsvillkor samt den

iögonfallande tjocka statliga utredningen Plats på scen. Kontorets

övriga dekor bestod bland annat av nätverkets namn och symboler på

upphängda banderoller – som var bakgrundsfonder - som var

reklambanners?18

Det paradoxala i att påpeka hur poststrukturalistisk feministisk teori på sätt och vis kan

menas ha utgjort ”grunden” för min egen genusvetenskapliga utbildning och disciplin blir i

sig något som motsäger en dialektisk uppdelning mellan realism och relativism.19 Detta

återspeglar sig även exempelvis i diskussioner kring gränserna för hur kunskap i, om och av

fältarbetet konstitueras. Att tala om ett sökande efter ”respondenternas röster” osynliggör

inte enbart forskarens tolkningsföreträde utan även hur denna forskarposition både skapas

och omskapas i relation till fältet.20 För att återkoppla till det faktum att min

forskningsprocess både innebar studie och praktik skulle jag vilja poängtera hur

gränsdragningar mellan forskning och fält på olika sätt var närvarande i det dagliga arbetet

18 Utdrag ur fältanteckningar 8/4 -09 19 Se Iris van der Tuin (2008) ”Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies”, s37 20 Se exempelvis Lundgren, Anna Sofia (2001) ”Deskriptiva, normativa, performativa – Reflektioner kring beskrivningar” i Lundgren, Britta & Martinsson, Lena (red.) ”Bestämma, benämna, betvivla – Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik”

12

men inte enkelt kan lokaliseras till enbart en förhandling mellan mig och nätverket. Frågor

och svar, tolkningar och referenser iscensattes av en mängd olika diskurser som både

genomsyrade och fragmenterade forskningsprocessen. När vi exempelvis på kontoret

diskuterade förhållningssätt till vetenskap och vetenskaplighet kunde det både röra sig om

gemensamma och åtskiljande iscensättningar av kritik och erkännande. Då jag blev ombedd

att genom en studiecirkel framföra min egen position skevades på liknande sätt normer kring

vem som förväntades vara synlig och tillgänglig för kritik. Så med Aretha Franklins ord:

Who’s zoomin’ who?

I dessa omförhandlingar framkom även problemet med hur man utifrån olika yrkeskategorier

och disciplinära ingångar kan se på just språk och formuleringar i både forsknings- och

arbetsprocessen. Att flera av oss exempelvis kom från skiftande akademiska, konstnärliga

och aktivistiska bakgrunder och utbildningar i arbetsgruppen motiverade avvägningar mellan

att å ena sidan synliggöra de maktrelationer och normer som aktualiserades i arbetet utan att

detta samtidigt skulle leda till en determinering av identiteter eller begränsningar.

Riktningar och ritningar – Att formulera en forskningsprocess

I överensstämmelse med hur exempelvis Boel Berner diskuterar problemen med

forskningsproblemet uppkommer i min mening de spännande frågorna i en iterativ process, i

konfrontationen med materialet.21 När jag inledde min studie hade jag till en början inget

tydligt syfte utan med en bred ingång växte ett tydligare avgränsat syfte och frågeställningar

fram genom det konkreta arbetet med nätverket. En av anledningarna till detta är mitt

ständiga försök att ha en öppenhet inför hur specifika språk, erfarenheter, föreställningar och

förkroppsliganden är sammanhängande och beroende av tid och rum, snarare än utgör

allmänna eller generaliserbara sanningar. Jag var inte intresserad av verifiera en hypotes utan

ville undersöka hur den specifika kontexten möjliggjorde samt avvärjde en mängd av olika

frågor och svar. Utifrån bland annat Donna Haraways resonemang kring situerad kunskap

som en viktig influens i sammanhanget blev min ståndpunktsteoretiska utgångspunkt ett sätt

att både förklara och argumentera för mitt arbete.22 Att utgå ifrån situationen och den

21 Berner, Boel (2005) ”Problemen med problemet” i Davies, Karen, Lundqvist, Åsa och Mulinari, Diana (red.) ”Att utmana vetandets gränser”, s32 22 Haraway, Donna (2001) “Situated knowledges:The science question in feminism and the privilege of partial perspective” i Lederman, Muriel och Bartsch, Ingrid (red.) “The gender and science reader”, s169-188

13

kunskap som görs där blev ett sätt att söka sig vidare, kritisera och inspireras.

Mina möten och sammankomster med W.I.S.P har skett i en mängd olika rum, situationer

och teman – runt kontorsbord, i skriftliga framställningar såväl som genom andra medium

och aktiviteter. En orientering i alla de olika frågor, hållningar och ställningar som cirkulerat

under min praktik- och forskningsperiod blir i och med detta självklart både spännande och

problematisk. Att veckla ut ett förlopp av erfarenheter i samverkan med dispositionen av en

akademisk studie är dock ingen given och obestridbar sak i sig. Det är ett problematiskt och

stundvis även smärtsamt arbete att försöka formulera de situationer, händelser och

sammanhang som utgör omfattningen av mitt forskningsarbete i en skriftlig text. Det är ett

arbete som bråkar mellan kronologi och struktur, men det är också ett arbete som utifrån min

egen ståndpunkt inte helt bör syfta till att städa upp i dessa komplexiteter. Upplägg,

struktureringar och avgränsningar av min uppsats blir i linje med detta inte heller enbart en

fråga om att ge form åt ett innehåll. Även om avvägningar kring stilistik och dramaturgi är

en del i skrivprocessen bör detta i min mening ses som dimensioner som är relationella

snarare än oppositionella med exempelvis teoretiska och metodologiska överväganden. På

samma sätt som hur, när och vad jag skriver påverkas av den kontext och omgivning detta

försiggår i inverkar skrivandet i att måla upp bilden av just denna omgivande situation.

Sammanflätningen av de skriftliga och verbala dimensionerna av mitt arbete bör ses som en

illustration av en kontinuerlig och elastisk inramning av forskningsprocessen. En många

gånger osäker process av flytande gränsdragningar, av val och urval, detta även på bekostnad

av frågor och perspektiv jag väljer att inte behandla i denna uppsats. Min avsikt är att med en

självkritisk och reflexiv hållning låta mina avgränsningar och vägval synliggöras genom hela

min uppsats.

Punkter på kartan

I want it to function like the arrow you see on maps of malls that tell you ’you are here!’ The metaphor

of a map directs us to a form of knowledge of the social that shows relations between various and

differentiated local sites of experiences without subsuming or displacing them.23

Ståndpunktsteori handlar med association till sociologen Dorothy Smiths metafor om en

23 Smith, Dorothy (1999) ”Writing the Social: Critique, Theory, and Investigations” citerad i Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s 30

14

punkt, en formation, av kunskap och erfarenhet utifrån vilken jag tolkar och framför min

forskning. Vad som uppfattas som möjligt och relevant villkoras av olika maktrelationer, att

peka på den egna positionen handlar således både om att identifiera hur frågor kan ställas på

en rad olika sätt men även att möjligheten för detta möjliggörs respektive begränsas

beroende på situation och kontext. Att formulera pilen på kartan bygger inte på att i förhand

redogöra för min position som fastställd av intersektioner av exempelvis kön, telefoner,

ras/etnicitet, barndom m.m. då även en sådan redogörelse genomsyras av föreställningar

kring vilka maktrelationer som anses vara relevanta att nämna i sammanhanget. Snarare är

min ansats att tydliggöra hur villkor, normer och erfarenheter genom forskningsprocessen

skapas och får mening i specifika situationer - hur min position och kartläggning är beroende

av varandra.

Vad händer exempelvis när man i diskussioner kring internfeministisk kritik dels kritiserar

men samtidigt tar för givet att deltagare i rummet tillhör ”vit heterosexuell medelklass?”.

Eller när intresset för att utgå ifrån ett intersektionalitetsperspektiv i arbetet formuleras

genom att bjuda in en genusvetenskaplig forskare som redogör för begreppet? Vilka språk

och erfarenheter normaliseras respektive osynliggörs?

En viktig vägledning i mitt arbete med att reflektera kring teori, metod och metodologi i

forskningsprocessen har legat i sociologen Nancy Naples resonemang kring feministisk

etnografisk forskning inom samhällsvetenskapliga studier. Genom att framhålla hur

teoretiska och epistemologiska antaganden både orienterar och impliceras i valet av metoder

framstår metod och teori som svåra avgränsningar att upprätta.24 Som jag påpekat tidigare

innebär forskningsprocessen en ständig och komplex orientering mellan frågor och

föreställningar, att urskilja relevant material eller identifiera intressanta resultat handlar på

samma sätt inte heller om något enkelt kronologiskt förlopp.

Naples väljer begreppet positionalitet (positionality) framför just ”ståndpunkt” som hon

menar betyngs av problematiska associationer.25 Genom att poängtera vikten av en

multidimensionell ståndpunktsteoretisk ansats blir det möjligt att försöka synliggöra de olika

positioner och dispositioner som informerar hur jag utför och tolkar etnografisk forskning.

Konceptet visar hur ett ”positionellt” perspektiv kan användas som en plats från vilken 24 Ibid, s 4-5 25 Ibid, s22

15

värden tolkas och konstrueras, snarare än ses som lokus för redan determinerade

värdegrunder.26 Att redogöra för min egen positionalitet handlar på så sätt om att kritiskt

diskutera när maktrelationer aktualiseras. Positionen är dock självklart också föremål för

undersökning.

Diskurs, performance och performativitet

It is now both a feminist and a poststructuralist/postmodernist catch-cry, in some places, that one does

not analyse texts, one rewrites them, one does not have an objective metalanguage, one does not use a

theory, one performs one’s critique.27

För att gå i dialog med lingvistikern Terry Threagolds ovanstående argument väljer jag att

lyfta fram begreppen diskurs, performance och performativitet som centrala i mitt teoretiska

ramverk. Utifrån och med hjälp av dessa begrepp skulle jag vilja framföra både min

teoretisk position och metodologiska utgångspunkter. Att diskutera performance och

performativitet i min egen forskning innebär att ha en öppenhet inför hur kunskap och makt

konstitueras diskursivt; hur gränserna för det sanna, möjliga och legitima är en ständig

upprepning och aktualisering av sin egen självklarhet.

I sin diskussion kring könskonstitution argumenterar lingvistikern och filosofen Judith Butler

kring normativiteten i det upprepande framträdandet samt hur kön ”finns” i den mån kön

”görs”. Genom att undersöka länkarna mellan olika förståelser av handlande, händelse och

agerande (i relation till engelskans ”acting”) inom bland annat fenomenologisk talaktsteori

och utifrån en teaterdiskurs diskuterar Butler identiteters diskursiva gränser. Butler menar att

det inte finns något ”jag” som föregår kroppen, eller något ”äkta” kön som föregår dess

framställningar på exempelvis en teaterscen. Kroppen/jaget ses som förkroppsligade

möjligheter som både begränsas och möjliggörs av historiska konventioner. Presentation,

representation och prestation kan genom detta inte ses som skilda dimensioner av

exempelvis en identitet, utan snarare som uppdelningar som i sig sprids och befästs för att

konstituera definitioner av erkända, möjliga och ”äkta” identiteter. Gränserna mellan

performance, i Butlers mening, på antingen en teaterscen eller ett företagskontor är en

iscensättning av och genom olika maktrelationer som upprätthålls genom diskursiva

26 Ibid, s22 27 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s1

16

teknologier. Butler diskuterar detta bland annat i relation till hur förväntningar på olika

identiteter konstrueras genom ett polisande av gränser mellan exempelvis fiktion och

verklighet, samt hur överskridanden bedöms och bestraffas i relation till dessa normer:

..although theatrical performances can meet with political censorship and scathing criticism, gender

performances in non-theatrical contexts are governed by more clearly punitive and regulatory social

conventions, Indeed, the sight of a transvestite onstage can compel us pleasure and applause while the

sight of the same transvestite on the seat next to us on the bus can compel fear, rage, even violence.28

I avhandlingen ”Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på

SAS och Air Holiday” diskuterar etnologen Magdalena Petersson bland annat hur begreppet

performance förekommer inom både exempelvis näringsliv och kulturteori, samt hur man

kan förstå sambanden mellan performance hos konstnärer, kulturforskare och aktivister med

performance hos chefer på företag. Performance beskrivs likt en slags överordnad diskurs

som både utmanar och bekräftar de olika områden den finns inom.29 Till skillnad från Butler

diskuteras här framförallt olika performancediskurser, inte själva diskursen som

performance. I mitt arbete ser jag dock att dessa gränser mellan discipliner och genrer där

performancebegreppet aktualiseras är problematiska att upprätta. Butler skiljer mellan

performance och performativitet, inte utifrån att performance ses som mer eller mindre

performativ eller att performativitet alltid är en performance, utan genom att all performance

ses som performativ; en gestaltning och iscensättning i och av olika verkligheter.

I sitt resonemang kring diskursers performativitet utgår Butler bland annat från

idéhistorikern och filosofen Michel Foucaults argument om makt som produktiv.30

Normaliseringen av diskurser kräver en ständig upprepning och legitimering av diskursens

gränser, ett ständigt ordnande av det normala mot det onormala, det sanna mot det falska.

Diskursen handlar så att säga om en strukturering av både regler och resurser för det som är

möjligt att formulera, manifestera och begripa inom ett visst område för kunskap; det är så

det är. Att beteckna ett handlande/uttalande som ”performativt” innebär att akten etablerar en

realitet, inte utifrån en individs avsikt eller vilja utan på grund av att det härleder sig från

konventioner som det upprepar och aktualiserar. Genom att exempelvis tala om en

28 Butler, Judith (1998) ”Performative acts and gender constitution: An essay in phenomenology and feminist theory” i “Theater journal” vl 40:4, 1998, s527 29 Petersson, Magdalena (2003) ”Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på SAS och Air Holiday”, s13 30 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82

17

dansföreställning som samhällskritisk aktualiseras inte enbart föreställningar om

föreställningen som skild från (eller en representation av) samhället utan även diskurser

kring bland annat konstnärliga konventioner som både begränsar och möjliggör

diskussionen. Kan samhällskritik förstås som en dansföreställning? Gör muskulatur politik?

Hur iscensätts gränserna mellan tala och göra?

Makten/kunskapen konstrueras relationellt till det som exkluderas genom att exempelvis ses

som vansinnigt, orealistiskt eller onormalt, själva namngivandet och definitionen av makten

och normen blir därmed i sig en riskfylld praktik som riskerar att ge form åt det

osynliggjorde och omöjliggjorda.31 Genom att synliggöra dessa gränser som konstruera(n)de

diskuterar Butler det subversiva potentialet i den exkluderade ”andra”.32 Att påpeka något

som onormalt är dock inte en handling som i sig skapar något som onormalt, eller för den

delen synliggör normen för uttalandet. Snarare framhäver Butler hur avsikt och effekt inte

kan avgränsas i diskursproduktionen:

The effects of performatives, understood as discursive production, do not conclude at the terminus of a

given statement or utterance, the passing of legislation, the announcement of a birth. The reach of their

signifiability cannot be controlled by the one who utters or writes, since such productions are not owned

by the one who utters them. They continue to signify in spite of their authors, and sometimes against

their authors most precisious intentions.33

Utifrån diskursen som en ständigt repeterad självdisciplinering skulle jag här även vilja ta

upp Michel Foucaults begrepp governmentalitet. Makten framställs likt en internaliserad

styrningsmentalitet som producerar (statliga) subjekt, både laglydiga medborgare och

legitima statsapparater. Foucaults fokus ligger därmed på hur makten/styrningen går till

snarare än varför eller med vilken legitimitet detta sker. Governmentalitet framställs som en

inkorporering av frihetliga strävanden som teknologi och procedur för att reglera människors

beteenden, bland annat genom en uppfattning om friheten att ”styra sig själv”.34 Samtidigt

konstituerar dessa fria individer just den moderna staten:

31 Edenheim, Sara (2005) “Begärets lagar: moderna statliga utredningar och heterinormativitetens genealogi”, s44 32 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82 33 Judith Butler (1993) “Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex”, s240-241, citerad I Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82-83 34 Nilsson, Roddy (2008) “Foucault – En introduction”, s128

18

Staten ses snarare som ett namn på en ansamling av institutioner, procedurer, tekniker, kalkyler och

kunskapsformationer vilka tillsammans alltså utgör en form av styrning.35

I sitt etnografiska arbete kring sociala rörelser och policyarbete använder sig Nancy Naples

av Michel Foucaults diskursanalys som metodologi för att undersöka hur skiftande monster

av maktrelationer formar vilka röster som representeras respektive utesluts i dominerande

politiska diskurser. Naples diskuterar hur själva mobiliseringen av politik och ramverket för

social förändring struktureras av en mängd olika och internt motstridiga diskurser. Naples

poängterar hur varken individuella aktörer eller sociala rörelser ”innehar” diskurser utan hur

dessa just är en praktik, en strukturerande process. För en social rörelse att vinna mark krävs

således en resonans med rådande kulturella konstruktioner av exempelvis representation,

mobilisering och legitimitet. I fallet med W.I.S.P blir framförallt frågor kring hur man

exempelvis kan förstå gränserna, effekterna eller möjligheterna för ett feministiskt nätverk

aktuella. Man tvingas formulera syfte och mål relationellt till konventioner som samtidigt

begränsar denna framställning.

Discourse limits what can be discussed or heard in a political context and is not tied to particular

organizations.36

För att fortsätta Naples resonemang behöver politiska förändringar därmed inte

nödvändigtvis innebära en transformation av maktrelationer. Men denna iscensättning och

upprepning av diskurser kring exempelvis etablerad politik blir just riskabel då den även

aktualiserar möjligheter till förskjutningar av betydelser.

Metod eller material?

Min ansats är att både i insamling och behandling av mitt material undvika stora berättelser

och förenklande syntetisering av erfarenheter och praktiker i studien. Snarare än att skapa

entydiga representationer konstruera makt som multipel och produktiv. I linje med Paulina

de los Reyes och Diana Mulinaris diskusission kring ”alteritetstänkande” – synliggöra

35 Ibid, s129 36 Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s90

19

polyfona berättelser, motdiskurser, förhandlingar och berättelser som formuleras utifrån en

subaltern position för att framhålla maktens komplexitet.37 Makten är multidimensionell och

komplex, därmed måste även metoderna för undersökning vara det.

Sanna Talja diskuterar hur diskursanalys som metod för att analysera kvalitativt intervjudata

handlar om att identifiera diskursiva tolkningsrepertoarer. Intervjusvar handlar enligt Talja

inte om någon enkelriktad fråga om extern eller intern referens utan beror även på de lokala

och bredare diskursiva system i vilka yttrandet är inbäddat.38 Med referens till Michel

Foucault menar Talja att den interna samstämmigheten för en diskurs varken baseras på den

som talar, språkets stil eller teknik, sammanhängande och logiska system av termer eller

etablerade teman.39 Talja framhäver hur metoder för att identifiera tolkningsrepertoarer

därmed bör handla om multipel materialinsamling (ex observation, intervjuer,

dagbokstekniker, litteraturstudier), inte enbart med hänsyn till textuell variation utan kanske

framförallt med hänsyn till variationer av kontexter.40 Som metod för min egen undersökning

skulle jag här vilja poängtera hur jag arbetat med men även gjort ett nedslag i en

organisation; jag har följt nätverkets arbete både genom dess iscensättningar och kontext.

Detta har samtidigt skett i relation till kontinuerliga diskussioner om W.I.S.P:s strategier,

förhållningssätt och förhandlingar i olika situationer. Utöver deltagande observation har jag

även undersökt statliga utredningar, policydokument, behandling av blanketter,

formuleringar av verksamhetsberättelser, besittning av rum m.m.

Det är utifrån mitt arbete hos W.I.S.P som både frågor, ståndpunkter och material vuxit fram

i gemensam process. Mitt fokus har under hela perioden legat på de vardagliga praktiker och

situationer som utgör organisationens verksamhet, detta för att kunna undersöka hur man i

administration, organisation och kontinuerlig verksamhet presterar och presenterar nätverket

relationellt till de hegemoniska diskurser kring konstnärlig praktik, organisationers

verksamhet och feministisk politik som (o)möjliggör dessa praktiker. Med fötterna i

aktionsforskning är mitt syfte snarast att utifrån ett kritiskt perspektiv resonera kring hur

diskurser aktualiseras i specifika situationer i forskningsarbetet. Att diskutera vems språk

och ärenden som tillåts sätta agendan i studien handlar om ständigt skiftande fält av 37 de los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005) “Intersektionlitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap”, s93 38 Talja, Sanna (1999) “Analyzing Qualitative Interview Data: The Discourse Analytic Method” i Library & information science research, 1999, vol 21:4, s459-477, s 461 39 Ibid, s467 40 Ibid, s473

20

verkligheter och vardag. Ett uttalande från en person i nätverket eller en diskussion på

kontoret utgör således även element i min dialog med studien, snarare än enbart material för

densamma. Eller som Nancy Naples formulerar det:

In the context of activist research, analysts explore the institutional form and procedures, informal

organizational processes as well as discursive frames used to construct the goals and targets of the

institution.41

Gränserna för mitt material blev en pågående omförhandling, både i relation till att

konstruera gränserna för nätverket men även utifrån de olika diskursiva repertoarer som

genomsyrade arbetet i olika situationer. Jag skulle här vilja lyfta fram hemsidan

everybodystoolbox.net som exempel, något jag kom i kontakt med genom W.I.S.P. Sidan är

skapad av scenkonstnärer som en verktygslåda och plattform för att undersöka de diskurser

som (re)presenteras i ett verk. Jag blev både inspirerad och influerad av de lekar, övningar

och projekt som presenterades, något som självklart gör det problematiskt att upprätta

avgränsningar mellan vad som bör ses som element i fältets kanon eller som en orientering

av mina metodologiska resonemang. Hemsidan everybodystoolbox.net diskuterades

exempelvis både på W.I.S.P:s hemsida och kontor, men angavs inte nödvändigtvis som en

källa eller referens i slutdokumentationen för W-märkningen. Vilken betydelse tillskrivs

information och material, samt hur förändras detta beroende på situation? I min mening bör

det inte ses som mer relevant, komplext eller för den delen mindre känsligt att studera

material utifrån generella diskussioner kring officiella dokument snarare än kafferasternas

förhandlingar kring den besvärliga administrationen av statliga bidrag. Men dessa

iscensättningar måste samtidigt relateras till kontext och de specifika teknologierna som är

involverade i diskursproduktionen.

Metodologiska och forskningsetiska överväganden

Att studera en verksamhet och praktiker man själv är med och formulerar är självklart inte en

oproblematisk position. Forskningsprocessens frågetecken och problem handlade dock

självklart inte enbart om förhandlingar kring formuleringen och definitionen av den egna

studien utan även om hur man jag skulle förhålla mig till frågor om samverkan och

41 Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s30

21

deltagande i studien från W.I.S.P:s håll. Min avvägning landade i att fältstudie och praktiken

bör ses som samfällda projekt; jag har deltagit i W.I.S.P:s verksamhet och de har deltagit i

min. Jag har exempelvis inte i vardagsarbetet redogjort för de frågor jag ställer som

praktikant respektive forskare, helt enkelt för att de i många avseenden är samfällda.

Resonemang och diskussioner kring exempelvis scenkonst, jämlikhets- och

jämställdhetsarbete som präglat den vardagliga verksamheten har dock alltid skett i relation

till sammanhang och kontext. Som en av projektledarna formulerade det: ”olika politik I

olika rum”. På samma sätt har jag genom kontinuerliga förhandlingar och diskussioner med

de personer jag arbetade närmast försökt att just orientera vad jag av etiska skäl valt att lyfta

fram respektive exkludera i min uppsats, i relation till rummet jag befinner mig i.

Att som forskare ”göra sina respondenter rättvisa” aktualiserar en rad olika problematiska

föreställningar och konventioner kring både forskning och forskningsetik. Christine Halse

och Anne Honey skriver i ett nummer av tidskriften Signs om problematiken med

forskningsetiska principer som grundade i både positivistiska och rationalistiska antaganden.

Att vara känslig för forskningsprocessens maktrelationer bygger enligt Halse och Honey inte

enbart på att inledningsvis skaffa samtycke från respondenterna eller presentera information

om den aktuella studien utan detta är något som istället bör behandlas som en kontinuerlig

process.42 Frågan om samtycke och deltagande synliggör samtidigt de många och komplexa

gränsdragningarna för en studie - har en klasskamrat som delat mina upp- och nedgångar

exempelvis inte lidit mer kval än de projektledare jag delat kontor med? Genomgående har

jag dock I relation till W.I.S.P försökt att förhandla positioner, vara tillgänglig med min

forskning, föreslå forum för att diskutera frågor och på olika sätt öppna upp

forskningsprocessen. Min ansats är inte att exempelvis göra fältet rättvisa genom att

distansera uttalanden från W.I.S.P från mina egna utan att just diskutera och problematisera

sammankopplingarna.

Jag väljer att hädanefter genomgående använda ”W” istället för W.I.S.P som beteckning på

den specifika studerade verksamheten. Inte för att abstrahera studien från dess specifika

omständigheter och situation utan snarare för att tydligare skapa fokus mot de diskurser som

villkorar detta arbete. 42 Halse, Christine och Honey, Anne (2005) ”Unravelling Ethics: Illuminating the Moral Dilemmas of Research Ethics” i Signs: Journal of Women in Culture and Society, 2005, vol30:4, s2141-2162, s2158

22

Analys

(Re)presentera makt – Performance och politik

The clear boundary between theory and practice breaks down as discourse becomes performative and

performance discursive.43

I arbetet med W kom jag från olika håll att stöta på cirkulationen av ”performance” och

”performativitet”; i relation till konstutövning, som begrepp inom feministisk teoribildning

eller som aktivistiska verktyg och metoder. Repertoarerna kring de båda varierade både inom

och mellan situationer och sammanhang, en begreppsförvirring som både kunde relateras till

våra bakgrunder i olika discipliner såväl som begreppens interdisciplinära komplexitet. Min

ansats är här att genom performance och performativitet som diskursiva nodalpunkter mer

ingående behandla några av de villkor och möjligheter kring feministiskt förändringsarbete

som präglat arbetet med W.

I ett temanummer om performativitet från 2007 ställer man sig i introduktionen till Tidskrift

för Litteraturvetenskap frågan kring begreppets utvidgade popularitet - som svängningar

inom det litterära eller litteraturvetenskapliga klimatet?44 I linje med teatervetaren Erika

Fischer-Lichtes teorier om konstnärlig teatralitet diskuteras betydelser av förändringar inom

konstens område. Med utgångspunkt i en utvidgning av (västerländska) konstnärliga fält som

på allvar tog fart i och med actions- och performancekonstens framväxt under 1960-talet

menar Fischer-Lichtes att uppluckringen av tidigare genregränser även inneburit att gränsen

mellan verk och åskådare förändrats.45 Publiken ses i större grad än tidigare som deltagare i

verket eller texten som en händelse. Även om man bör vara känslig för skillnader mellan

olika kontexter bidrar performativitetsbegreppet på detta sätt till att (re)producera

uppdelningarna respektive ombildningarna mellan genrer och discipliner samt göra upp med

en hermeneutisk tolkningstradition där betydelsen söks mellan eller bortom raderna.

För att undersöka länkarna mellan performance och feminism presenterar teatervetaren Sue-

Ellen Case utifrån en amerikansk kontext en historisk bakgrund till feministisk aktivism och 43 Case, Sue-Ellen (2001) ”Feminism and performance: a post-disciplinary couple” i Theatre Research International, 2001, vol 26:2, s145-152, s158 44 Introduktion till Tidskrift för Litteraturvetenskap, 2007:4, s20 45 Ibid, s20

23

performancekonst som i flera avseende samfällda processer.46 Några av de gemensamma

nämnare som Case diskuterar handlar om utgångspunkten i framföranden av förkroppsligade

handlingar samt dekonstruktion av exempelvis uppdelningar mellan privat och offentligt.

Med exempel som den aktivistiska koalitionen “ACT UP” som mot slutet av 1980-talet

började anordna direkta aktioner och demonstrationer mot AIDS-krisen, diskuterar hon

vidare även performance som social intervention samt politisk aktivism som just

performance.

Performance och performativitet, så som jag försökt introducera begreppen, aktualiserar

således både korsningar och utspridningar mellan olika framföranden av begreppen. Även

om jag exempelvis skulle vilja tala om generella tematiker såsom dekonstruktion av

uppdelningar mellan avsändare-mottagare och innehåll-form är detta projekt som samtidigt

alltid sker relationellt till kontext och disciplin. För att återkoppla till Judith Butlers

resonemang bör man alltså problematisera det faktum att performance inte alltid kan ses som

subversivt, men alltid är performativt. Detta blir särskilt relevant när man ska tala om

performance och/som politik. Oavsett om det handlar om att problematisera normer och

konventioner kring tolkningsföreträde inom teatervetenskap, gestalta en politisk rörelse eller

exempelvis iscensätta en kritik av vilka kroppar som förväntas ockupera ett offentligt

utrymme kan effekterna av dessa projekt inte kontrolleras eller begränsas enligt avsändarens

intention. Dorothea von Hantelmann diskuterar i ett av nummer konsttidskriften Paletten från

2008 exempelvis hur begreppen både skapar och omskapar motstridiga diskurser kring

politisk förändring:

Det är tidigare etablerade konventioner som gör att ett samtida yttrande kan bli verksamt och därmed ge

upphov till utomspråkliga effekter. Denna upprepning bygger emellertid aldrig enbart på ett reproduktivt

utan också på ett förändrande moment, eftersom det inte kan finnas någon identisk upprepning. För

Butler är ett agerande med inriktning på förändring endast tänkbart i denna nexus mellan konvention och

innovation, mellan upprepning och differens. I denna mening bygger modeller för performativitet och

den för performancekonst till och med på motsatta världsbilder. Performancekonsten (åtminstone i sin

egenmotiverade självförståelse) är bunden till såväl den individuella aktören som den autonoma akten

och syftar till konventionsbrott.47

46 Case, Sue-Ellen (2001) ”Feminism and performance: a post-disciplinary couple” i Theatre Research International, 2001, vol 26:2, s145-152 47 Dorothea von Hantelmann ”The saying of doing: Om performativitet” i Paletten, 2008 nr 4

24

Så som jag varit intresserad av att iscensätta och undersöka performance inom ramen för min

studie rör det sig om att exempelvis ställa frågor kring vad det innebär att benämna något

som ”bara konst”? Eller för den delen hur utsagor kring behovet av ”förändring i praktiken”

agerar. Hur kan man genom performancebegreppet förhandla och iscensätta normer av

äkthet, representation, legitimitet och politik?

Jag har valt att göra nedslag i tre händelser/akter som utgjort en stor del av W:s verksamhet

under den period jag utfört min studie och praktik. Dessa rör sig över olika tidsrymder, rum

och involverar olika deltagare men kan ses som iscensättningar av W:s förändringsarbete.

Nedslagen och uppdelningarna bidrar både till en situering av min analys men synliggör

även diskursernas temporalitet och spatialitet.

W-märkningen

Arbetet med den så kallade W-märkningen aktualiserades genom en rad olika diskurser kring

bland annat organisation, scenkonst, feministisk teori samt statlig jämställdhets- och

kulturpolitik. Med resurser i form av statligt bidrag och ett nätverk av kompetens inom

branschen präglades dock den vardagliga verksamheten av en mängd problematiska

orienteringar och förhandlingar. W:s försök att definiera, iscensätta och framföra

jämställdhet och jämställdhetsarbete i en scenkonstkontext sammankopplades av en rad

stridande diskurser kring språk och anspråk. Aktivism, byråkrati, politik och konst

förhandlades genom komplexa variationer av papper, möten, lekar och scener, något som

kanske blev allra tydligast när man ställdes inför frågan om hur man rent konkret skulle

utforma en egen jämställdhetsmärkning.

Idén med W-märkningen kom till utifrån en önskan från W om att skapa effektiva

påtryckningsmedel för jämställdhetsarbete både på och bakom scen. Genom en märkning av

olika kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter var avsikten att man på så sätt enligt

uppställda kriterier skulle kunna erbjuda publik och övriga utomstående aktörer möjligheten

att jämföra och välja de man vill bidra till eller samverka med. Men W-märkningen

involverade en uppsjö av både aktörer och manus:

W.I.S.P:s undersökningsarbete har skett på många fronter; i diskussioner, studiecirklar och genom

föreläsningar. Hur utformas en märkning som uppmanar till fortsatt arbete snarare än signalerar ett

25

slutstadium? Bör den ses som en kritik eller ett förslag till förändring? Från vem bör initiativet till en

W-märkning komma? Riktar den sig mot intern eller extern organisation, arbetsvillkor, repertoar eller

publik? Hur kan man ta hänsyn till storlek och villkor för de olika organisationerna? På vilket sätt kan

man uppföra en W-märkning som ett deltagande projekt för nätverkets medlemmar? Hur skulle

W- märkningen kunna bygga vidare på mycket av det arbete som redan gjorts på jämställdhetsfronten

och samtidigt fungera som en radikal och utmanande kraft i W.I.S.P:s anda?48

Stora, många och komplexa frågor orienterade arbetet. Kritiska reflektioner kring vad det

skulle innebära att märka något ”W” blandades med att undersöka märkningar och

certifieringar inom andra områden.

Mitt initiala arbete på W:s kontor handlade om efterforskning och kartläggning av

jämställdhetsmärkningar som företeelse, dels utifrån statliga utredningar49 men även genom

diverse olika projekt som initierats runt om i landet. I de publikationer och dokumentationer

jag undersökte50 låg fokus främst på juridiska, ekonomiska och organisatoriska aspekter

inom en arbetslivskontext där scenkonst och kultursektorn i stort var helt frånvarande.

Märkningarna avsågs överlag handla om frivilliga system som utifrån standardiserade

kriterier skulle bidra till en mer jämställd arbetsmarknad genom att eliminera snarare än i sig

självt utgöra tekniska handelshinder.51 Resonemangen kring möjliga utformningar och

tillvägagångssätt verkade även på så sätt gå i dialog med en skepsis inför utsikterna för att

kunna integrera jämställdhetsmärkningar inom både närings- och föreningslivet samt

offentlig förvaltning utan att försämra verksamheten eller urvattna jämställdhetsarbetet.

Kriterierna för en eventuell märkning som jämställt företag menades kunna handla om ett

aktivt arbete för jämställda arbetsförhållanden och anställningsvillkor mellan kvinnor och

män, möjligheterna att förena yrkesarbete med föräldraskap, motarbeta sexuella trakasserier,

möjliggöra utbildning och kompetensutveckling samt se över anställningsförfaranden etc.52

I arbetet diskuterade vi lagtext, regleringsbrev, policydokument och statistik. Detta utifrån

kritiska granskningar av både dokumentens formuleringar och layout, men även genom

48 Slutdokumentation av arbetet med W-märkningen, bilaga 1, s 1 49 Se exempelvis SOU 1998:6 “Ty makten är din ... Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige”, Ds 1998:49 ”Jämställdhetsmärkning – konsumentmakt för ett jämställt samhälle”, SOU 2002:30 “Märk-värdig jämställdhet” 50 ”Ja-märkning”, Länsstyrelsen i Västra Götaland. ”Utmärkelsen kvalitet”, Göteborgs stad. Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet. Etikanalytikerna. ”The feminist dollar”. Föreningen JA!, 51 SOU 2002:30 “Märk-värdig jämställdhet”, s19 52 Ibid bilaga 4

26

affirmativa resonemang kring bristfälligheten i hur de efterföljs. Hur kan man utifrån detta

problematisera jämställdhetsmärkningar av eller inom scenkonst? Arbetsprocessen med

W- märkningen präglades av en mängd olika diskussioner kring mål och visioner, betydelsen

av en märkning men även representation av W. Men varje gång ett förslag eller ett uppslag

lades till vila i W:s arbete handlade det ändå alltid om en adaption av just den retorik eller

den administration som inledningsvis kritiserats. Det vill säga en önskan om att kritisera den

allmängiltiga objektiviteten i en märkning men ändå legitimera och argumentera för en

W- märkning. Det satt både i väggar, formulär och gränserna för fantasin; (o)möjligheterna

för en kritisk W-märkning.

What Is Stha Problem i byråkratspråket?

27

Det var under en diskussion på W:s kontor kring det problematiska i att formulera nätverkets

verksamhetsberättelse som tanken på ett forum för att arbeta med frågorna kom upp. Hur kan

man exempelvis förhålla sig till den skriftliga formuleringen av ett scenkonstprojekt kring

normkritik utan att på de få rader ansökningsblanketten tillåter reproducera de

kategoriseringar man önskar ifrågasätta? Vad händer genom ”byråkratspråket” som

iscensättning och teknologi samt hur kan man på se på olika former av text och legitimitet?

Studiecirkeln involverade diskussioner framförallt kring möjligheter och omöjligheter att

från olika positioner förhålla sig till byråkratisering av scenkonstprojekt, jämställdhets- och

jämlikhetsarbete. Min utgångspunkt cirkulerade kring frågor om vad för normer, antaganden,

metaforer, föreställningar, allianser och konflikter som kan ses som inblandade i exempelvis

en bidragsansökan. Allt från beroendeställning gentemot bidragsgivare, villkor för

oetablerade konstnärer samt antaganden om att kunna uttrycka sig i skrift förhandlades.

Genom att rent praktiskt arbeta utifrån olika pappersblanketter och policydokument blev

studiecirkeln ett sätt att både materialisera och situera de byråkratiska och konstnärliga

diskurser man samtidigt försökte förhandla. Under det sista tillfället experimenterade vi även

med en övning i att klippa, klistra och parodiera blanketternas gränser såväl som

uppdelningen mellan sökande och bidragsgivare. Vi lekte med vänskap som

organisationsform, färger och klistermärken som kommunikation och trotsade uppdelningen

mellan anonym byråkrati och förkroppsligad scenkonstnär.

Power presentation

En iscensatt föreläsning med teori och praktik i lekfull blandform. Dikt och fakta, visioner och historiska

återkopplingar framfört ömsom obehagligt, ömsom varmt, och med skruvad humor. Efter denna

harmlösa och samtidigt skarpa föreläsning är ambitionen att besökarna ska, om inte de redan gjort det,

sätta på sig genusglasögonen och aldrig ta av dem.53

Power presentation var till skillnad från exempelvis arbetet med W-märkningen och

studiecirkeln ett resultat av W:s produktionskontor snarare än nätverket. Detta i avseendet att

det var W:s projektledare som stod bakom produktionen, som gick under den lekfulla 53 www.wisp.se, ”Power presentation”

28

benämningen ”föreläsningsföreställning”. Vid tillfället när jag själv såg den hade W blivit

inbjudna att uppföra presentationen på en fri teaterscen i Stockholm, med medlemmar av

nätverket i olika delar av rummet.

» «

[Scenanvisningar:] Ett kontorsbord och tre stolar står på mitten av scenen. Som

bakgrundsfond en overhead-duk där man kan se projiceringar av föremål från

kontorsbordet. Tre personer med vita skjortor, svarta byxor och svarta slipsar kommer in på

scen.

De tre projektledarna för W kommer in på scen och presenterar en ”infotainment fullspäckad

med högst subjektiva fakta om jämställdhet och genus inom scenkonsten” - av och med W.

Efter en kort och humoristisk introduktion av tidigare projekt och bakgrunden till nätverket

blev det dags att presentera dagens tre feminister tillika roller i föreställningen.

Projektledarna håller upp varsin pärm och ledmotivet till filmen Mission impossible startar.

Pärm A: Pärmens karaktärsdrag är: Saklig, tålmodig, smart, snäll, teoretisk, förstående,

pedagogisk. Feminist.

Pärm B: Pärmens karaktärsdrag är: Radikal, separatistisk, ultrafeminist.

Pärm C: Pärmens karaktärsdrag är: Individualistisk, happy queer, trendig, liberal, feminine

och sexig feminist.

Efter detta var det enligt en av projektledarna dags att ”belysa och dekonstruera tre ord som

vi gillar”.

”KVINNA”, ”NÄTVERK”, ”SCENKONST” visas upp på varsin skylt.

De tre orden diskuteras fram och tillbaka i både dialog och monolog mellan pärmarna, som

även de byts mellan personerna på scen. Ämnen och begrepp som avhandlas är bland annat:

Könsmaktsordning, uppfostran, Berit Ås härskartekniker, sexualitet, Judith Butlers

performativitetsteorier, Valerie Solanas Scum-manifest, informella och professionella

nätverk, homosocialitet, separatism, Guerrilla Girls, jämställdhetsprojekt inom svensk

29

scenkonst, arbetsvillkor, konstnärsidentiteter, konstaktioner, kvalitetsbegrepp,

jämställdhetslagen, kulturarv, klassiker, kontrakanonisering m.m. Det hela kombineras med

att vissa frågor även gestaltas genom exempelvis projicerade bilder, aerobic-dans eller

dockteater.

Slutligen meddelade en av projektledarna på scen att vi ska göra en visualiseringsresa och

alla ombeddes sluta ögonen.

Lokalen släcks ner

”Tänk dig att du ligger i din säng och har just vaknat upp till den 16:e april 2029. Du ligger

kvar och tänker på att du lever i ett helt jämställt samhälle. Vad innebär det? Hur ser det ut?

Hur känns det? /.../ Du går i en lång korridor och hör röster från ett rum. Du öppnar dörren

och ser att det är ett scenkonstverk. Vad händer på scen? Hur ser scenen ut? /.../ Tänk dig att

du ligger i din sang igen, och vaknar till nutid. Hur känns det? Är det någon skillnad? “

» «

Genom att leka, iscensätta och spela blir Power presentation på sätt och vis ett utrymme för

att i samma händelse förhandla olika nivåer och dimensioner av W och dess kontext. Frågor

om riktningar mellan konstnär och publik, budskap och scen samt kritik och

tolkningsföreträde skapas och omskapas i relation till det specifika rummet. Samt att det

efter föreställningen, enligt tidigare instruktioner, väntade frukt-te, dans och kakor.

Diskursiva repertoarer

Nedslagen behandlar på olika sätt framföranden och iscensättningar av konst, aktivism och

organisering i relation till bland annat statlig jämställdhets- och kulturpolitik, feministisk

politik och arbetsvillkor inom scenkonstområdet, även om uppdelningar i stil med dessa

självklart inte kan ses som några vattentäta skott. Jag skulle här vilja anföra en repertoar av

diskurser som villkorade mitt och W:s arbete med feministiskt förändringsarbete, genom

internalisering av såväl som motstånd mot dominerande föreställningar och normer.

30

Tråkiga papper och rolig jämställdhet?

F: Action?

S: Ja, det ser snyggt ut på papper men i verkligheten finns det fortfarande mycket att göra. Problemet är

att så fort man sticker ut hakan som enskild person finns risken att bli bestraffad — som den jobbiga

tjejen, t.o.m. bli motarbetad och få sämre villkor. Wisp kan vara en fri agent som är fräck, uppkäftig,

hänger ut och gör parodi. Bakom Wisp kan alla gömma sig eller träda fram — och bli ännu starkare!

Därför tror vi på kupper och kampanjer, humor och nytänk som strategi för action, att saker ska hända

inom jämställdshetsarbetet inom scenkonsten.54

Olika repertoarer och föreställningar kring både det svåra och tråkiga i att skriva formella

dokument cirkulerade i verksamhetens diskussioner. Att skriva ”byråkratspråket” blev en

korsning av en mängd olika diskurser kring både text och formuleringar men även normer

kring exempelvis politik, konst och akademi. Problemen med att formulera de undslippande

och hala kriterierna för W-märkningen blev inte enbart en iscensättning av att ”hitta orden”

eller ”kunna språket” utan även ett identitetspolitiskt projekt för W. Hur roliga och radikala

kan papper vara? Måste jämställdhetspolitik vara tråkigt? Samt hur öppen kan man vara med

interna reflektioner och kritik kring dessa föreställningar?

Att diskutera scenkonstprojekt i relation till ”de tråkiga papprena” var ett genomgående

narrativ i arbetet med W-märkningen, att försöka förklara och dra upp gränser för papprena

blev en ständig relationell orientering gentemot vad jag uppfattade som den fria och roliga

konsten och jämställdheten. Organisation och administration framfördes kontinuerligt som

ett tråkigt och nödvändigt ont, något som enligt en av deltagarna i studiecirkeln ”äter upp all

tid man egentligen vill lägga på det konstnärliga”. Dessa utsagor kan självklart tolkas och

framföras på en rad olika sätt. Man skulle kunna tala om strategier för att förhandla

svårigheterna i att göra språket till sitt eget, beskriva det i termer av identitetspolitik och

konstruktion av konstnärlighet eller för den delen förgivettagna konventioner och rutiner

kring organisation inom en scenkonstkontext.

Frågan om skriftlig framställning och betydelsen av textdokument blev en aktualisering och

iscensättning av gränser och skillnader mellan bland annat konstnärlig och byråkratisk

praktik. Att W exempelvis hade ett nära samarbete med en grafisk formgivare som även 54 www.wisp.se, ” W.I.S.P intervjuar W.I.S.P”

31

bjöds in som konsult redan i ett tidigt skede av W-märkningsprojektet visar i min mening på

de olika normer kring text och språk som iscensätts genom nätverket. Syfte, mål och medel

formuleras i bild lika mycket som i ord, i kroppslig gestaltning som i administration.

Som en betryggande påminnelse om att man kommit fram till ett beslut eller valt en riktning

förekom i arbete med W-märkningen talet om att ”bara få ner det på papper”. I linje med

Michel Foucaults resonemang kring dokumentet som diskursiv teknologi55 var denna

”översättning” från diskussioner på kontoret till exempelvis en dokumentation till en

bidragsinstans dock aldrig något enkelt projekt. Statsvetaren Wendy Brown diskuterar vidare

även produktionen av ”state subjects” i relation till en rationalistisk byråkratisk diskurs:

Det faktum att byråkrati som ordning både är ett mål och en strategi, och därmed fungerar både som

maktutövning i sig själv, likväl som en del av andras maktutövning, samtidigt som den framställer sig

själv som varandes utanför eller neutral i relation till makt, gör den särskilt kraftfull när det gäller

utformandet av livet för statens klienter56

Problematiken kring förhållningssätt till form och innehåll blev även aktuella i förhållande

till många av de juridiska dokument vi diskuterade i arbetet. Lagstiftning,

jämställdhetsplaner, regleringsbrev och policydokument framställdes i termer av legitimering

såväl som avpolitisering av jämställdhetsarbetet, de fick liv både som auktoriteter och

papperstigrar. Dessa paradoxer som präglade arbetet visade inte enbart på ett spektrum av

definitioner av jämställdhet, men utan även hur dessa olika diskurser materialiserades och

normaliserades. Dokumenten blev en bekräftelse på att beslutet var taget, bakgrunden skapad

eller framtiden definierad. Likt Michel Foucaults idé om governmentalitet skulle detta även

kunna läsas som en internalisering av den byråkratiska diskurs man samtidigt önskar

kritisera. Något som både aktualiseras genom omöjligheterna att tänka utanför blanketternas

boxar eller kritisera kraven på mätbara mål.

Som jag gjorde i studiecirkeln skulle jag här även vilja koppla an till Sara Ahmeds text

”language of diversity”. Ahmed skriver där om hennes uppdrag att utifrån kritiska

postkoloniala och antirasistiska utgångspunkter skriva en mångfaldsplan för det universitet

hon jobbar på. Att förhålla sig till en liberal mångfaldsdiskurs visade sig dock bli ett 55 ur Foucault (2002) ”Vetandets arkeologi”, citerad i Grönberg C (2002) ”Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv”, s81 56 ”Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former” i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52, s48

32

problematisk projekt där hon menade att det språk man uppfattar som kritiskt gärna kan

”låna sig själv” till de styrningstekniker man i själva verket önskar kritisera.57 Ahmed

diskuterar hur hon tvingades förhålla sig till en liberal mångfaldsdiskurs utan att ha kontroll

över de associationer som ”fastnade” på specifika uttryck och formuleringar. Begrepp som

jämlikhet menades därmed enligt Ahmed kunna reproducera snarare än utmana sociala

privilegier.58 Men vad händer när denna formulering sker genom ett skevande av normerna

för denna framställning?

För att prata med Judith Butler ses själva yttrandet/akten ”att formulera sig” som en

performance. Det gör en situation av rätt och fel språk samt legitima respektive löjeväckande

anspråk, en gränsdragning som dock alltid riskerar att läcka mellan dessa olika

iscensättningar. Genom att iscensätta, framföra, formulera och omformulera exempelvis

jämställdhetspolitik genom olika språk, texter och praktiker möjliggörs därmed ett

synliggörande av normer och föreställningar kring legitim politik. För vad gör det att som W

prata om ”rolig” jämställdhet? Skulle det innebära en mindre legitim politik om den

konstitueras genom lek? I relation till vilka normer och föreställningar förhandlas och

bedöms detta? Kan det ses som en parodi på jämställdhet, det egna tolkningsföreträdet eller

på (o)möjligheten i att definiera begreppet?

Företagsamma föreställningar

De projekt och händelser jag redogjort för ovan villkorades även genom diskursiva strider

kring bland annat organisation, företagsamhet och entreprenörskap. Narrativ kring att leta sig

”andra kanaler” utanför statliga scenkonstinstitutioner eller bidragsinstanser aktualiserade

dels problematiska orienteringar gentemot finansiering, marknadsföring och konkurrens men

genomsyrades även av diskurser kring kvalité, tillgänglighet och frihet. Det handlade dock

sällan om någon enighet eller samstämmighet i föreställningarna kring möjliga respektive

ogörliga vägar att gå utan snarare om kontinuerliga processer av att iscensätta och

formalisera det motstånd och de begränsningar som villkorade W:s verksamhet. Utsagor

kring större statliga institutioner som ”omoderna” eller ”stelbenta” framfördes således

parallellt med diskussioner kring tryggheten i dess ekonomiska och professionella resurser 57 Ahmed, Sara ”The language of diversity” Ethnic and Racial Studies, vol 30:2, 2007, s235-256, s236 58 Ibid, s240

33

eller det positiva i möjligheten för offentlig insyn. Privata aktörers krav på lönsamhet

kritiserades men framställdes samtidigt som ett möjligt medel för modernisering och

nytänkande. Självständigheten i att för fria kulturgrupper formulera sin egen agenda vägdes

på liknande sätt mot dessa verksamheters ofta begränsade resurser. Även om uppdelningarna

i institutioner, företag och fria grupper i sig konstruerar en förenkling av hybrida samarbeten,

beroenden och nätverk bidrar dessa framställningar till att på olika sätt förhandla frågor om

möjligheter och begränsningarna för W:s verksamhet och position.

I utredningen ”Plats på scen” diskuterar organisationsteoretikerna Nanna Gillberg och Jenny

Lantz jämställdhetsarbete i så kallade kulturproducerande organisationer utifrån sociologen

Pierre Bourdieus studier av kulturproduktionsfältet. Organisationer inom

kulturproduktionsfältet menas vara lokaliserade mellan en ekonomisk (”man eftersträvar

vinst”) och en kulturell (”man eftersträvar konstnärlig höjd”) logik.59 Att exempelvis prata

om en standardisering av scenkonst i termer av föreställningar som ”produkter” och

lönsamhet som huvudargument för aktivt jämställdhetsarbete synliggör därmed en av många

diskursiva strider om både språk och anspråk. Dessa gränsdragningar problematiserades

ytterligare genom narrativ i W:s verksamhet kring introduktionen av entreprenörskap inom

kulturlivet, samt kulturarbetares arbetsvillkor och försörjningsmöjligheter under

omförhandling.

Jag menar här inte att frilägga ekonomi och organisation som förklaringsmodeller från de

diskursiva repertoarer som iscensätts av och genom W, utan snarare visa på hur de skapas

och omskapas relationellt till föreställningar kring institutionalisering, byråkrati, näringsliv,

aktivism m.m.60 Diskurser kring den ”fria konstnären”, den ”fria marknaden” eller den fria

och uppkäftiga agent som W önskar iscensätta skapar en komplex ordning av att både

kritisera och normalisera marknadsliberala diskurser.

Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har

också passerat. En nationell kulturpolitik behöver därför bygga på medverkan från ett stort antal

intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan

agera ensamma61

59 Gillberg, N, Latnz, J. ”Kön i scenkonstens organisationer” i SOU 2006” Plats på scen” 60 För liknande resonemang se Martinsson, Lena, de los Reyes, Paulina m.fl. (2005) ”Olikhetens paradigm : intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande”, s 22 61 SOU 2009:16 ”Betänkande av Kulturutredningen”

34

Citatet kommer från slutbetänkandet av den kulturutredning som sammanföll med min

praktik hos W och visar på några av de föreställningar som bland annat kommit att

förhandlas i den dagliga verksamheten. Repertoarerna kring kulturpolitiska omförhandlingar

tar sig en mängd olika uttryck men präglas samtidigt av liknande teknologier som den

statliga jämställdhets-, och jämlikhetspolitiken. Det handlar inte på något sätt om en enkel

eller för den delen likriktad förändring men skapar och omskapar likväl ett nätverk av

förgivettaganden och normaliseringsprocesser som på olika sätt både förhindrar och

möjliggör feministiskt förändringsarbete. Där narrativ kring en öppen, inkluderande, generös

och långsiktig verksamhet ställs mot diskurser kring profilering, konkurrens och

projektbaserad verksamhet - hur konstrueras en scenkont tillgänglig för alla?

Praktisera akademi, teoretisera praktik?

Frågor om makt, kunskap och tolkningsföreträde gjordes till ett ständigt närvarande element

i W:s verksamhet. Definitioner av exempelvis kvalité, politisk korrekthet och konstnärlig

frihet både problematiserades och dekonstruerades, men detta iscensatte samtidigt en rad

olika repertoarer kring bland annat feministisk teori och praktik.

För att ta ett exempel som jämställdhetsbegreppet förhandlades detta både med och mot olika

diskurser kring vetenskaplighet och praxis. I arbetet med W-märkningen kunde det röra sig

om utsagor i stil med hur teorierna ”fanns” men inte omsattes i praktik - eller för den delen

sågs som en praktik i sig. Feministisk forskning konstituerades i dessa rum ofta likt en

legitimerande strategi för både forskningens och W:s anspråk. I ett och samma svep

iscensätts inte enbart föreställningar om en marginalisering av feministiskt arbete inom

scenkonstområdet utan även arbetets interna samstämmighet. I fallet med Power presentation

skevas dock denna performance av jämställdhet genom att just ta sin utgångspunkt i den

komplexa praktiken för feministiskt arbete. Ett arbete som ligger på flera bord och utgår

ifrån sinsemellan ibland motsägelsefulla pärmar. Narrativ kring teori och praktik blev på så

sätt diskursiva teknologier för att både skapa och omskapa (o)möjligheter för feministiskt

förändringsarbete.

35

Genom att i min studie ta utgångspunkt i olika iscensättningar av performance och

performativitet aktualiseras även ytterligare frågor om möjligheter och begränsningar i W:s

arbete. För vem, vad eller vilka görs dessa diskurser tillgängliga? Vilka har tid, resurser,

möjlighet och lust att delta i de händelser jag exempelvis redogjort för ovan? Samt hur görs

tillgänglighet, utrymme och ekonomi som element i diskurserna kring performance och

performativitet? Som en linje i denna kontinuerliga iscensättning och omförhandling av

feministisk teori genom W:s verksamhet skulle jag bland annat vilja diskutera cirkulationen

av intersektionalitetsbegreppet. Termen som i övergripande drag framställdes som ett

begrepp för att visa på hur olika maktrelationer är delaktiga i att konstruera identitetsgrunder

som kön, klass, etnicitet, ålder, funktionalitet etc dök upp på ett flertal områden i W:s

verksamhet. Bland annat anordnades på kontoret en öppen föreläsning med genusvetaren

Victoria Kawesa, och begreppet inkluderades även som en av utgångspunkterna I

slutdokumentationen av W-märkningsarbetet. Hur kan man förstå förekomsten av begreppet

intersektionalitet i W:s verksamhet? Är det överhuvudtaget möjligt att skilja på vad som kan

ses som svar på en internfeministisk kritik av jämställdhetsbegreppet, som element i en

mångfaldsdiskurs eller som en iscensättning av feministisk teori och akademiska anspråk?

Oavsett intention skapar och omskapar begreppet performativt både feminitisk teori och

praktik som element I normkritiskt förändringsarbete.

36

Slutdiskussion

Feministisk fantasi som strategi?

Att hitta på själva, att fantisera fritt, var mycket svårare än vi trodde/.../Att fantasierna lät vänta på sig

berodde även på den prestationsångest som drabbade oss inför uppgiftens alla möjligheter. Nu när vi tog

chansen att skapa något eget, måste det bli fantastiskt! Idealt skulle fantasin visa en situation där

feministen/feminism både sätter kvinnor i centrum och dekonstruerar kön som kategori (jfr Ferguson

1993). Dessutom skulle den helst synliggöra och utmana andra maktrelationer (klass, etnicitet/ras och

sexualitet), samt vara fyndig och intellektuellt utmanande. Det var med andra ord ingen lätt uppgift.62

Hur kan man se på feministisk förändring? Jag har genom mitt analyskapitel försökt

framföra några av de projekt och processer i mitt arbete med W som på olika sätt förhandlat

frågor om feministiskt förändringsarbete i en scenkonstkontext. Min avsikt har framförallt

legat i att visa på hur detta arbete skapas och omskapas diskursivt, hur olika dimensioner av

feministisk förändring iscensätts snarare än föreligger enligt någon på förhand statisk

definition. Där politik ses som en process för en kontinuerlig framställning, lek och

förhandling med vad som exempelvis uppfattas som möjlig, relevant, önskvärd, rolig eller

snygg feministisk scenkonst utan att någon av dessa aspekter i ett projekt ses som isolerade

eller primära. Genom arbetet med W har frågor kring maktrelationer och villkor genom

feministiskt förändringsarbete kontinuerligt aktualiserats i relation till både rum och

positioner. Uppluckringar mellan scenkonstnärliga genregränser, uppdelningar mellan

åskådare och deltagare eller för den delen performance, aktivism och politik har på så sätt

visat hur privilegier och normer i samma framförande kan skapa både friheter och

begränsningar.

I sin bok Motstånd & Fantasi: historien om F arbetar författarna med feministiska fantasier

som strategi för att hantera och bemöta motstånd gentemot feministiskt arbete. De lutar sig

bland annat på Frances Bartkowskis resonemang kring fiktiva texters frigörande

möjligheter.63 Bartkowski diskuterar där hur man genom feministiska fantasier kan

ifrågasätta den rådande ordningen utan att hänfalla till utopi då det snarare handlar om att

utmana gränserna för vad som ses som möjligt, även om dessa gränser självklart inte kan

göras begripliga utanför rådande diskurser. På samma sätt blir fantasi, estetik och lekfullhet i 62 Wahl, A. mfl”Motstånd och fantasi – Historien om F” s96-97 63 Wahl, Anna m.fl. (2008) ”Motstånd & fantasi – Historien om F”, s96

37

att både presentera, representera och prestera feministiskt förändringsarbete genom W om

inte en lösning så en uppmuntran till både sammanslutning och utsträckning av pluralistiska

feministiska intressen.

THE WHITE STONE PROJECT

Stafettlek inspirerad av Gunnel Lindes ungdomsroman 'Den Vita Stenen' där två

barn triggar varandra att utföra uppdrag i utbyte mot en vit sten. Wisp har lånat

idén och och delar ut ett fåtal exklusiva stenar under cermoniella förtecken till

speciella bärare. Som bärare är uppdraget att finna en ny bärare och ett uppdrag

för denna person att utföra. När uppdraget är utfört kan stenen byta person. På så

vis cirkulerar stenarna från person till person i hela världen och får oanande saker

att hända. Stenen står för mod, lek och att överbrygga hinder och makthierarkier.64

Jag lämnar härmed över en sten för att trigga till nya uppdrag och i hopp om fortsatt

diskusison.

64 www.wisp.se, ”White stone project”

38

Källförteckning Tryckta källor Ahmed, Sara (2007). The language of diversity. Ethnic and Racial Studies, 30:2, 235-256 Berner Boel i Lundqvist, Åsa, Davies, Karen & Mulinari, Diana (red.) (2005). Att utmana vetandets gränser. Malmö, Liber Butler, Judith (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr 4, (Dec., 1988), pp. 519- 531 Dahl, Ullrika (2005). Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet, i Kulick, Don (red.) Queersverige. Stockholm, Natur och Kultur de los Reyes, Paulina & Martinsson, Lena (red.) (2005). Olikhetens paradigm – intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande. Lund, Studentlitteratur de los Reyes, Paulina och Molina, Irene (2005) Kalla mörkret natt! Kön, klasss och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige, i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene ochMulinari, Diana (red.) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm, Atlas de los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005) Intersektionlitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö, Liber Edenheim, Sara (2005) Begärets lagar: moderna statliga utredningar och heterinormativitetens genealogi. Eslöv, Symposion Foucault, Michel (1971). Diskursens ordning, Installationsföreläsning vid Collége de France den 2 december 1970. Stockholm/Stehag 1993, Brutus Östlings Bokförlag Symposion Iris van der Tuin (2008) Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies. Doktorsavhandling, Utrecht Universitet Halse, Christine och Honey, Anne (2005) Unravelling Ethics: Illuminating the Moral Dilemmas of Research Ethics, i Signs: Journal of Women in Culture and Society. 2005, vol 30:4, s2141-2162 von Hantelmann, Dorothea (2008) The saying of doing: Om performativitet, i Paletten, 2008:4 Haraway, Donna (2001) Situated knowledges:The science question in feminism and the privilege of partial perspective, i Lederman, Muriel och Bartsch, Ingrid (red.) The gender and science reader. London, Routledge, s169-188 Hermele, Vanja (2007) I väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet. Falun, Teaterförbundet & Premiss förlag Lundgren, Anna Sofia (2001) Deskriptiva, normativa, performativa – Reflektioner kring beskrivningar, i Lundgren, Britta & Martinsson, Lena (red.) Bestämma, benämna, betvivla – Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik. Lund, Studentlitteratur Naples, Nancy A. (2003). Feminism and Method: Etnography, Discourse Analysis, and

39

Activist Research. New York/London, Routledge Nilsson, Roddy (2008) Foucault – en introduktion. Lund, Grahns tryckeri. Peterson, Magdalena (2003) Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på SAS och AirHoliday. Angered, Mara Förlag Ramazanoglu, C., Holland, J. (2000) Still telling it like it is? Problems in feminist truth claims, i Ahmed, Sara (red.) Transformations: Thinking through Feminism. London, Routledge, s207- 220 Rönnblom, Malin (2008) Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former, i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52 Smith Dorothy, (2005) Institutional Ethnography, A Sociology for People. Oxford, AltaMira Press - (1999) Writing the Social: Critique, Theory, and Investigations. Toronto, University of Toronto press, citerad i Naples, Nancy (2003) Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research. London, Routledge, s30 Talja, Sanna (1999) Analysing Qualitative Interwiew Data: The Discouse Analytic Method. Library & Information Science Research, Volume 21: 4, s459-477 Threadgold, Terry (1997) Feminist poetics. Poiesis, performance, histories. London, Routledge Wahl, Anna m.fl. (2008) Motstånd och fantasi – Historien om F. Lund, Studentlitteratur Statens offentliga utredningar SOU 2006:42 ”Plats på scen”, kulturdepartementet SOU 2009:16 Betänkande av kulturutredningen Ds 1998:49 ”Jämställdhetsmärkning – Konsumentmakt för ett bättre samhälle” SOU 2002:30 ”Märk-värdig jämställdhet” Internetkällor www.wisp.se, åtkomstdatum 090201 www.everybodystoolbox.net, åtkomstdatum, 090302 ”Ja-märkning”, Länsstyrelsen i Västra Götaland http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/, åtkomstdatum 090220 ”Utmärkelsen kvalitet” Göteborgs stad http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/, åtkomstdatum 090225 Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet http://www.pol.umu.se/jamcert/vad.html, åtkomstdatum 090225 Föreningen JA! http://foreningenja.blogspot.com/, åtkomstdatum 090215

40

Bilaga 1.

W.I.S.P-priset – Så här gick det till

Idén med att utarbeta en så kallad W-märkning startade i en strävan mot att skapa ett verkningsfullt

sätt att både påpeka och påverka jämställldhetsarbete inom scenkonstområdet - med ett specifikt

fokus på just praxis och organisation. Genom att ta fasta på tanken om en jämställdhetsmärkning av

olika kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter framkom en uppsjö av frågeställningar och

ställningstagande kring tolkningsföreträde, representation, delaktighet och effekter i att utforma

påtryckningsmedel och resurser för en mer jämställd scenkonst. Arbetet med W-märkningen har

således varit en integrerad process i W.I.S.P:s övriga verksamhet, men även fungerat som ett

bollplank för vidare utveckling. Så här gick det till när W.I.S.P dök in i villkoren,

begränsningarna och möjligheterna med en jämställdhetsmärkning.

Märkning, makt och legitimitet

I anslutning till Kvinnomaktutredningens slutbetänkande 1998 introducerades begreppet

jämställdhetsmärkning i den jämställdhetspolitiska diskursen. Grundtanken bygger på en idé om att

genom märkning av en vara eller tjänst enligt på förhand uppställda kriterier skapa möjligheter för

konsumenter att välja och välja bort företag att handla från. Märkningen som medel för

konsumentmakt ska både bidra till och utgöra argument för företag att internt och externt bedriva ett

aktivt jämställdhetsarbete.

Som ett första led i att ta sig an arbetet med W-märkningen inleddes diskussioner kring W.I.S.P:s

roll och position i relation till en jämställdhetsmärkning. Ett komplext arbete då det självfallet

finns en mängd olika både specifika och generella dimensioner att ta hänsyn till - politiska och

ekonomiska såväl som filosofiska och organisatoriska. Frågor kring syfte, målgrupp och

avgränsningar blev i sig ett avstamp till att börja reda i problematiken kring en W-märkning.

W.I.S.P:s undersökningsarbete har skett på många fronter; i diskussioner, studiecirklar och genom

föreläsningar. Hur utformas en märkning som uppmanar till fortsatt arbete snarare än signalerar ett

slutstadium? Bör den ses som en kritik eller ett förslag till förändring? Från vem bör initiativet till

en W-märkning komma? Riktar den sig mot intern eller extern organisation, arbetsvillkor,

repertoar eller publik? Hur kan man ta hänsyn till storlek och villkor för de olika organisationerna?

På vilket sätt kan man uppföra en W-märkning som ett deltagande projekt för nätverkets

medlemmar? Hur skulle W-märkningen kunna bygga vidare på mycket av det arbete som redan

41

gjorts på jämställdhetsfronten och samtidigt fungera som en radikal och utmanande kraft i

W.I.S.P:s anda?

För att komma vidare ville vi undersöka och resonera kring vad för olika villkor, antaganden och

diskurser vi hade att förhålla oss till.

Vi bjöd inledningsvis in Vanja Hermele, genusvetare och författare till Teaterförbundets bok I

väntan på vadå? Resultatet blev en studiecirkel som Hermele höll för W.I.S.P:s medlemmar där vi

diskuterade och analyserade centrala begrepp som kvalitet, kanonisering, konstnärlig frihet och

politisk korrekthet.

För att få en bättre förståelse för hur genus skapas och upprätthålls i sig och i förhållande till andra

maktordningar inom organisationer bjöd vi in Anna Wahl, organisationsteoretiker på KTH I

Stockholm. Wahl höll en föreläsning för W.I.S.P:s medlemmar där hon gav oss en introduktion till

det akademiska fältet organisation och kön. Föreläsningen grundade sig på Anna Wahls bok Det

ordnar sig – teorier om organisation och kön.

W.I.S.P har alltid en strävan efter att arbeta intersektionellt, dvs att ha en medvetenhet om att kön

inte kan ses isolerat från andra aspekter såsom etnicitet, religion, ålder, klass och sexuell läggning.

Wisp bjöd in Victoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap vid Linköpings universitet som

konsult. Tillsammans anordnade vi bland annat en föreläsning om vit och svart femininitet. Där

fokuserade vi på hur genus och etnicitet samspelar i upplevelsen av sexism, rasism och

diskriminering.

Som ett parallellt spår till vårens föreläsningar 2009 utfördes en utforskande kartläggning av hur

andra märkningar fungerar samt hur liknande jämställdhetsprojekt genomförts. Sandra Linnell,

masterstudent i genusvetenskap från Göteborgs universitet, undersökte olika aspekter av

märkningar. Sandra Linnell undersökte bland annat dessa märkningar:

•”Ja-märkning”, pilotprojekt med företag och organisationer från privat och offentlig sektor som

initierades 1998 av Länsstyrelsen i Västra Götaland. Projektet diskuterar möjliga

jämställdhetskriterier och en checklista för att bedriva och dokumentera jämställdhetsarbetet65

• “Utmärkelsen kvalitet”, en kvalitetssäkringsmetod och utvärderingsmodell som syftar till att

lyfta fram goda föredömen inom stadens organisation. Göteborgs stad66

65 ”Jämställdhetsmärkning – Konsumentmakt för ett bättre samhälle” Ds 1998:49 s47

42

•Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet67

•Etikanalytikerna, rankar börsnoterade företag ur olika etiska perspektiv, varav jämställdhet är

ett68

•Teaterförbundets jämställdhetscheck69

•”The feminist dollar”, handbok i USA som listar i författarnas mening jämställda företag70

Främst undersöktes övervägningar och förhållningssätt inom offentlig förvaltning där

jämställdhetsmärkningar haft sin främsta spridning. W.I.S.P började i detta fundera kring huruvida

matriserna, ansökningsblanketterna och dokumenten kring de olika projekten kunde säga något i sig.

Som en del i att diskutera hur man kunde förhålla sig till det byråkratiska tilltalet i en

scenkonstkontext anordnades en studiecirkel under rubriken ”What is Stha problem med

byråkratspråket”. Syftet var att diskutera och peppa medlemmar till att våga göra språket och

anspråket till sitt, gentemot både kulturinstitutioner och förvaltning, men även som ett försök att

dekonstruera objektiviteten i märkningarna.

Kartläggningen och studiecirklarna ledde diskussionerna vidare inom W.I.S.P och vi behandlade då

frågor kring vad det innebär att märka något ”W.I.S.P”, hur en sådan märkning skulle kunna

utformas och vad det i så fall skulle kunna leda till för konkreta effekter? Resonemangen kring

W-märkningen skedde även genom jämförelser med diverse miljömärkningar och certifieringar,

såsom KRAV, Svanen m.fl. Genomgående visade vår kartläggning att märkningar oftast handlar om

frivilliga system där företagen först får betala en viss summa för att få tillgång till kriterierna, sedan

själva ansöka om en märkning där granskningen av produkten eller tjänsten i fråga slutligen läggs ut

på en tredjepart.

Överlag handlar det om stora organisationer, oftast statiska kriterier, standardiserade arbetsmatriser

och uttryckliga krav om att undvika godtycklighet och skönsmässiga bedömningar. Med stora

administrativa apparater, omfångsrik datainsamling och positionen som kontroll- och tillsynsinstans

framstod de generella dragen i märkningarna och projekten vi undersökte som allt mer orimliga att

försöka omsätta i en scenkonstkontext. Detta ihop med frågor och diskussioner från studiecirklar och

föreläsningar ledde fram till att vi kom längre och längre ifrån en jämställdhetsmärkning i traditionell

mening.

66 http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/ 67 http://www.pol.umu.se/jamcert/vad.html 68 ”Märk-värdig jämställdhet” SOU 2002:30 s 219 69 http://www.teaterforbundet.se/Templates/Article1.aspx?PageID=24c3dba3-4c5a-46c8-89a7- efffd41a4461 70 ”Feminist dollar” Margret Katz, Phyllis A. Katz, Time books, -97

43

Sammanfattningsvis kunde vi i det här skedet konstatera att:

• W.I.S.P:s roll i jämställdhetsarbetet är inte att föra och jämföra statistik, eller agera

tillsynsmyndighet

• W.I.S.P tror på transparens och inflytande, både inom och utom organisationerna. Både för

konstutövare och publik.

• W.I.S.P vill ha en märkning som utgår från idéer där strukturer, maktordningar,

mystifierade begrepp såsom kanon och kvalitet samt konkreta jämställdhetsbegrepp går att finna

och reflektera kring.

• W.I.S.P:s styrka ligger i att möta upp stelbenta strukturer och normbildning med lek, humor och

kaxighet, därför vill vi göra ett projekt som inbjuder till aktion och diskussion.

W.I.S.P började då tänka på andra typer av märkningar. Tankarna gick bland annat över en idé om ett

sällskapsspel som ett slags internutbildningsmaterial, där man genom att lägga fram policydokument,

jämställdhetsplaner, organisationsscheman och regleringsbrev möjliggjorde för offentlig insyn i

organisationernas jämställdhetsarbete. Men fortfarande kvarstod problematiken kring hur man kan

möjliggöra ett större genomslag för W-märkningen både i den offentliga debatten och i den interna

organisationen inom kulturvärlden.

Från W-märkning till W-pris

W.I.S.P arbetar i förlängningen med demokratifrågor och en scenkonst som pulserar jämställdhet

både i det som presenteras på scenerna och i hur organisationerna fungerar. När ramarna för en

eventuell jämställdhetsmärkning till slut verkade skapa mer problem än möjligheter har vi istället

landat i ett W-pris som andas fler möjligheter till förändring både vad gäller kvantitativ och kvalitativ

jämställdhet.

I linje med W.I.S.P:s önskan om att vara en spjutspetsrörelse för att tänka nytt kring organisation,

produktionsvillkor och konstnärlig process är detta självklart något som vi även vill ska genomsyra

hela processen med ett W-pris. Detta arbete skulle därmed i sig kunna bli ett forum för att hitta nya

vägar samt skapa ett aktivt engagemang och deltagande för nätverkets medlemmar, en

organisationsstruktur som är dynamisk och självkritisk samt ett pris som skulle kunna fungera som en

radikal röst i den offentliga debatten.

Med det ställde vi in kikaren på att fokusera på förändring och utveckling genom ett W-pris. W.I.S.P

tror att det viktigaste i nästa fas av W-åprisets utveckling är att skapa engagerade och intressanta

plattformar för möten och kompetenshöjande verksamhet för W.I.S.P:s medlemmar, där frågor kring

radikalitet, humor och legitimitet är under konstant förhandling. Fortbildning i feministisk teori och

44

andra strategier för att navigera i patriarkala maktrelationer och utestängningsmekanismer i

scenkonstvärlden är stärkande och bidrar till modigare dialog och starkare konstnärskap.

Med projektet sätter vi återigen kvalitetsbegrepp och kanon under lupp. Medlemsinitiativ och

medverkan är i fokus och det stora målet är att med W-prisets process trigga till en intern och

offentlig debatt som ruckar på de rådande maktordningarna både för scenkonsten men också för

samhället i stort. Nätverket W.I.S.P har nu 400 medlemmar och kan bli en stark röst i Sveriges

scenkonstliv.

Med ett W-pris framför en W-märkning vill vi också dra fokus bort från de välfinansierade

institutionerna och ge en pluralistisk bild av det svenska scenkonstlivet i sin helhet. Vi tror att

agera utifrån andra arenor är slagkraftigt och att det i förlängningen kommer att påverka

scenkonstlivet att samverka på nya och mer hållbara sätt. Till skillnad från att ha en

”mångfaldsfestival”, en ”satsning på kvinnliga koreografer” eller att en gång ha ”en kvinna som

Rickard III” efterlyser vi nu djupgående strukturella förändringar. Det är W-prisets och hela

W.I.S.P:s verksamhets grundläggande syfte.

W.I.S.P menar att W-priset är effektivare, roligare och mer utmanande för både publik och scen

och att vi kan närma oss problematiken på ett mer inkluderande sätt med större genomslag än vad

som hade varit möjligt med en W-märkning. Wisp:s önskan är att med ett pris på ett ärligare och

mer öppet sätt både konfrontera och diskutera subjektiviteten i de flesta utmärkelser, och på ett

uppkäftigt sätt använda denna form för att starta snarare än stänga samtalen kring

tolkningsföreträde, representation, delaktighet och opinionsbildning för en mer jämställd

scenkonst.