1

Högt ärade vänner och medlemmar uti Historiska Klubben!

Jag inbjuder till en resa som tar sin början på 300 talet och sträcker sig fram till idag. Med oss har vi

en bok och resan kretsar också kring denna bok. Utmed vägen dyker det upp en del personer som jag

vill berätta lite om.

Boken är skrivet på ett språk som inte talas idag, men forskning pågår om både boken i sig, språket

och författaren och det kommer sannolikt aldrig att upphöra att dra till sig intresse framöver. Vi rör

oss i döda språkens sällskap……

Wulfila eller Codex argenteus – eller Silverbibeln finns på Carolina Rediviva, boken är från 500-talet med texterna skevs på redan på 300 talet. Texten är på gotiska språket.

Vi börjar resan på 300 talet. Wulfila (311-381) var visigotisk missionär och vigdes till biskop för visigoterna (troligen 341) i Konstantinopel. "Goternas apostel" kallas han ibland, han översatte bibeln från Grekiska till Gotiska i Moesia ca år 370. Texterna kom på 500 talet att läggas in i den praktfulla boken – Codex argenteus - Silverbibeln som nu märkligt nog finns på Carolina Rediviva i Uppsala. Den innehåller de mesta från vad som bevarats ifrån Wulfilas översättning av Bibeln från grekiska till gotiska.

”Så här ligger det till…….”

Goterna Goterna var ett germanskt folk som möjligen en gång utvandrade från de södra delarna av Skandinavien. I vart fall fanns de i norra delarna av Europeiska landet – i Polen. Vid tiden för Kristi födelse finner vi dem som jordbrukare i norra Europa. Vid slutet av det första århundradet började de vandra söderut och blev ett krigarfolk. Under det andra århundradet var de verksamma runt Svarta havet. Se kartor. Ofta var de i krig med romarna. Ibland var de segerrika som när den romerke kejsar Decius (201-251)stupade för en här som leddes av den gotiske kung Kniwa i mitten av tvåhundratalet. Men ibland förlorade de som när romarna 269 lyckades besegra och splittra det gotiska folket på Balkanhalvön. Decius (Gaius Messius Quintus Trajanus Decius), född omkring 201 död i juni 251 i slaget vid Abrittus, Moesien, romersk kejsare september/oktober 249 - juni 251.

Moesia (även Moesien och Mesien), romersk provins på norra Balkanhalvön med utbredning från Illyricum i väster längs Donaus högra strand ända till Svarta havet, på dagens karta ungefär motsvarande östra Serbien och norra Bulgarien. Det var där som Wulfila översatte bibeln från grekiska till gotiska, mer om detta senare.

Mot slutet av det andra århundradet e. Kr. var goterna delade i två huvudgrupper: Visigoter (Vesigoter) och Ostrogoter, ibland oegentligt kallade västgoter och östgoter. Visigoterna ( Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla) gick in i Dacien i dagens Rumänien där de stannade i ungefär ett århundrade. De drevs på irrfärder när hunnerna invaderade Europa från öster. Efter Alariks plundring av Rom år 410 slog de sig ned i nuvarande Frankrike och bildade senare ett rike i Spanien som varade ända till år 710.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gotiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Silverbibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Carolina_Redivivahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsalahttp://sv.wikipedia.org/wiki/201http://sv.wikipedia.org/wiki/251http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Abrittus&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Moesienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Balkanhalv%C3%B6nhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Illyricumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Donauhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_havethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Serbienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bulgarienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hunnerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alarik_Ihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romhttp://sv.wikipedia.org/wiki/410http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Spanienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/710

2

Alarik: Alarik I (alternativt Alarik goten eller i latinska källor Alaricus), (cirka 370 - 410), var en gotisk kung och den förste barbarhärskaren som intog Rom. Alarik valdes till visigoternas förste kung och förde folket till nya boplatser, först i Grekland och senare till Illyrien och Italien. Alarik var ariansk kristen.

Ostrogoterna drog sig mot vad som idag är Ukraina och blev för en tid lydfolk under hunnerna (375). Fria från hunnerna slog de sig så småningom ned i Pannonien med Östroms goda minne. Snart fick de tillåtelse från Konstantinopel att slå sig ned i Italien och härska över detta land genom erövring av hela Italien och Västrom år 493 under Theoderik den store. Riket gick under på 550-talet.

Theoderik den store (gotiska Þiudareiks), (454 – 526) var kung över ostrogoterna från 471[1] samt härskare över Italien från

493. Theoderiks gotiska namn Þiudareiks betyder ungefär "folkets kung".

Under Theoderik fick Italien en period av fred. De romerska institutionerna bevarades samtidigt som bildning gynnades. Theoderik anses vara den historiska förebilden för karaktären Didrik av Bern i det medeltida hjälteeposet Nibelungenlied, där han personifierar den gode härskaren.

Efter Theoderiks död anfölls Östrom och i ett krig som varade åren 535–552 föröddes Italien; ostrogoterna besegrades en gång för alla och försvann ur historien. Under 570-talet invaderade langobarderna och blev de nya germanska härskarna över norra Italien.

Krimgoterna. En mindre spillra goter slog sig ned i södra Ukraina på halvön Krim. Språket överlevde fram till och med 1500-talet då de sista talarna kan ha blivit assimilerade eller dödade av krimtatarer.

Jordanes var en historiker av gotisk släkt. Enligt vissa källor skall han ha varit biskop i Kroton på 500-talet. Ett av hans verk var De origine actibusque Getarum ("Goternas ursprung och bedrifter") allmänt sedan 1800-talet kallad Getica, skriven troligtvis år 551.I Getica beskriver Jordanes goternas långa historia. Han hävdade att de ursprungligen kommit från det som idag kallas Skandinavien, och beskriver ön Scandzas geografi och folk, där över 25 folk nämns, exempelvis Suehans i kap. 21 och i kap. 22 Suethidi, Gauthigoth och Ostrogothae, inom litteratur och forskning ofta hänvisat som svear och götar. Sedan följer tvåtusen års historia, från Berigs utvandring i forntiden fram till Belisarius erövring av Ravenna år 540.

Bibelöversättningen – döda språk Goterna var germaner och gotiskan är ett germanskt språk. Eftersom goterna var ett vandrande folk införlivades en del främmande ord med deras språk. Och eftersom goterna hade mycket att göra med romarna och levde tillsammans med romare i långa tider, kan det latinska inflytandet på gotiskan ibland skönjas. Goterna var inget skrivande folk, och våra möjligheter att studera det gotiska språket är därför begränsade. Goternas litterära kvarlåtenskap består av en bibelöversättning och i övrigt mycket små textfragment. Även bibelöversättningen är mycket fragmentariskt bevarad: Codex argenteus, en evangeliebok som också den är synnerligen ofullständig samt därutöver bara några mindre dokument. Då kan vi också förstå den stora betydelse som denna handskrift har som källa för språkhistorisk forskning. Förutom i Codex argenteus kan vi idag finna gotiska texter i ett fåtal andra texter. (palimpsester, i några marginalanteckningar i ett manuskript och i några mindre fragment av en gotisk handskrift. Palimpsesterna är Codex Carolinus i Wolfenbüttel, Codices Ambrosiani i Milano, däribland de blad från Skeireins som inte finns i Vatikanbiblioteket och Codex Taurinensis i Turin. Marginalanteckningar finns i den så kallade Codex Veronensis, och ett mindre fragment är till exempel Codex Gissensis, en del av ett gotiskt-latinskt dubbelblad som hittades i Egypten 1907 och förstörd i en översvämning i Giessen 1945. Texter som kan vara gotiska återfinns på vissa konstföremål av metall (vapen och smycken), men de är mycket få och har korta inskriptioner. Det exakta språkliga ursprunget i dessa inskriptioner är dessutom omtvistat.

Den gotiska bibelöversättningen gjordes av den visigotiske biskopen Wulfila (311-381). Han var biskop av »Gotien«, för de kristna som levde i den gotiska bosättningen vid Donau. Wulfila var arianskt kristen (ibland beskrivs hans hållning som semiariansk) liksom de kristna goterna i

http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbarerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visigoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kristendomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stromhttp://sv.wikipedia.org/wiki/493http://sv.wikipedia.org/wiki/Theoderik_den_storehttp://sv.wikipedia.org/wiki/550-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gotiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ostrogoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/471http://sv.wikipedia.org/wiki/471http://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/493http://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_rikethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Didrik_av_Bernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nibelungenliedhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Langobarderhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Germanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ukrainahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krimhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1500-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krimtatarerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historikerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/Krotonhttp://sv.wikipedia.org/wiki/500-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/551http://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Scandzahttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Suehans&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Suethidi&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gauthigoth&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ostrogothae&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Svearhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6tarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Berighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Belisariushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ravennahttp://sv.wikipedia.org/wiki/540

3

allmänhet. Begreppet arianism innebär bl.a. att Wulfila inte accepterade doktrinen om treenighet såsom den fastslagits vid kyrkomötet i Nicaea 325.

Arianism är en kristen teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336). Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är alltså ensam störst, vilket Jesus tydligt vittnade om i evangelierna (se Johannesevangeliet 14:28). Treenighetsbegreppet är således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en fysisk treenighet.

Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern (se Nicaenska trosbekännelsen). Arianerna förvisades och uteslöts. Kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381.

Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen in på 700-talet.

Wulfila översatte bibeln från grekiska, och han verkar ha använt flera grekiska versioner som förlaga. Enligt traditionen översatte han hela bibeln utom Konungaböckerna. De var alltför krigiska och Wulfila ville inte ge sina alltför krigiska goter ytterligare våldsinspiration. En viktig uppgift för Wulfila verkar förutom bibelöversättandet ha varit den kristna missionen. Som så många andra missionärer efter honom var Wulfila en ”typografisk pionjär”, om man nu kan använda denna beteckning för tiden före boktryckarkonsten. Förmodligen var det han som konstruerade det gotiska alfabetet, och förmodligen gjorde han det just för den gotiska bibelöversättningen. Tidigare hade goterna möjligen använt runalfabetet. Det finns också tecken i Wulfilas gotiska alfabet som påminner om runtecken, även om det på det hela taget grundar sig på det grekiska alfabetet. Trots att alfabetet sedan länge är dechiffrerat, råder det fortfarande oenighet i fråga om huruvida Wulfila, alfabetets upphovsman, helt har grundat det på det grekiska, eller om han använde några bokstäver från de germanska runorna och/eller det latinska alfabetet. Det dröjde länge innan man lyckats etablera en modern translitteration av Wulfilas alfabet till latinska bokstäver. Utvecklingen kan följas i editionerna från de äldsta till de yngsta. Även om vi tror att vi har en ganska rättvisande bild av gotiskt uttal och ljudlära, är vår kunskap naturligtvis väldigt begränsad av det förhållandet att den måste härledas från skrivna källor. Vi kommer alltså aldrig att få veta detaljerna. Alfabetet finns i två typer. I Codex argenteus används den yngre typen, den så kallade S-typen. Varje bokstav har också ett numeriskt värde, och två av dem är bara siffror. Den sista bokstaven återfinns inte i Codex argenteus. Se blad

Latin, eller lingua Latina[1]

eller Latinus sermo[1]

som det heter på latin, är det språk som talades och var skriftspråk i romerska riket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Språkets namn kommer av en italiensk region som under antiken hette Latium. Idag heter det Lazio.

Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Den äldsta formen av latinet kallas gammallatin eller fornlatin, och delades med tiden upp i överklassens språk klassiskt latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. När man pratar om "latin" utan närmare specifikation är det nästan alltid klassiskt latin man syftar på.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristendomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Teologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Presbyterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ariushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandriahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Jesus_Kristushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gudomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fadernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Skapelseber%C3%A4ttelsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Den_Helige_Andehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Evangeliumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannesevangeliethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Treenighetsl%C3%A4ranhttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_av_Alexandriahttp://sv.wikipedia.org/wiki/319http://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkom%C3%B6tet_i_Nicaeahttp://sv.wikipedia.org/wiki/325http://sv.wikipedia.org/wiki/Nicaenska_trosbek%C3%A4nnelsenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nicaenska_trosbek%C3%A4nnelsenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Konstantinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/327http://sv.wikipedia.org/wiki/Constantius_IIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dogmhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Athanasiushttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_konciliet_i_Konstantinopelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/381http://sv.wikipedia.org/wiki/Wulfilahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Germanerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Synodhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Toledo,_Spanienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/589http://sv.wikipedia.org/wiki/Visigoterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romersk-katolskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Langobarderhttp://sv.wikipedia.org/wiki/700-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latin#cite_note-NSLO-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Latin#cite_note-NSLO-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerska_rikethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Medeltidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/500-talet_f.Kr.http://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latiumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Laziohttp://sv.wikipedia.org/wiki/Indoeuropeiska_spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italiska_spr%C3%A5khttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gammallatin&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Klassiskt_latin&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Vulg%C3%A4rlatin

4

Klassiskt latin som talspråk dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men användes som vetenskapens internationella skriftspråk och som lingua franca i stora delar av Europa långt fram i tiden. Inom systematiken används latin tillsammans med grekiska för vetenskapliga namn på djur-, växt- och andra arter, och används också för namn på sjukdomar och inom anatomin. Dessutom är grundläggande kunskaper om latin fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk.

Codex argenteus - Silverbibel Silverbibeln fördes 2011 upp på Unescos lista över Världsminnen. Det är ingen fullständig bibel, utan en nedteckning av de fyra evangelierna, ett evangeliarium på gotiskt språk. Silverbibeln är förmodligen skriven i Ravenna under östgoternas härskartid, och möjligen just för deras kung Theoderik den store, i början av 500-talet. Den är skriven på tunt purpurfärgat pergament av mycket hög kvalitet med guld- och silverbläck. Silverskriften dominerar och har också givit upphov till benämningen "silverboken", "codex argenteus". Den skrevs som en praktbok, vilket kan vara svårt att genast inse idag. Förmodligen var den ursprungligen inbunden i ett praktband som var prytt med pärlor och ädelstenar. Silverbibelns text är ett av de äldsta och mest omfattande av alla idag bevarade dokument på gotiskt språk. Theoderik den store var ostrogoternas kung under den första perioden av gotisk hegemoni i Italien. Han föddes i mitten av 400-talet och dog 526. Han var goternas kung i Italien, men han var också romarnas kung. Han var stamledare för en hop barbarer, krigare och arianer – ostrogoterna var fortfarande arianer precis som goterna på Wulfilas tid. Men i Italien är Theoderik plötsligt inte bara kung. Han beter sig som en romersk kejsare. Han bygger kyrkor och palats, han slår mynt med sin egen bild och han använder den kejserliga purpurfärgen med tillstånd från den östromerske kejsaren. Han bygger sin huvudstad Ravenna efter mönster av det kejserliga Konstantinopel. Han ger romarna bröd och skådespel, panem et circensem, och de kallar honom »Trajanus« och »Valentinianus«. Den civila administrationen i Theoderiks Italien var romersk och dess språk var latin. Theoderiks premiärminister hette Cassiodorus, en adlig romersk jurist, senare en av de tidiga klostergrundarna i Italien. Det var en fråga om stark gotisk nationell prestige att arianerna skulle ha lika praktfulla kyrkor som katolikerna. Men der kyrkliga livet krävde inte bara imponerande byggnader och vackra liturgiska dräkter, det krävde också den Heliga Skrift i utsökta handskrifter. Codex argenteus var en sådan handskrift. Kanske den vackraste, men det kan vi inte veta. Ravenna hade börjat utvecklas också till ett centrum för bokskrivande. Inom trettio år efter Theoderiks död 526 var det gotiska väldet i Italien till ända. Östrom hade återerövrat landet under det långvariga så kallade gotiska kriget. Vad hände då med Codex argenteus?

Silverbibeln hade ursprungligen minst 336 blad. Av dessa finns 187 bevarade i Uppsala. Ytterligare ett blad finns bevarat till eftervärlden i Speyer i Tyskland (Speyerbladet – eller Haffnerbladet) . Det återfanns sensationellt år 1970 i domkyrkan i Speyer tillsammans med några dolda helgonreliker. Detta blad har av format och annat att döma delvis färdats på andra vägar än de övriga innan det för våra ögon kom fram i dagsljuset.

Silverbibelns text är utgiven i olika editioner. Den senaste och viktigaste är den faksimiledition som gjordes 1927 med högteknologisk utrustning, skärpa och kompetens av bland andra The Svedberg.

Utgivna editioner:

Editio princeps 1665

Det var Junius som för första gången gav ut Codex argenteus text av trycket. Denna editio princeps trycktes med ett specialtillverkat gotiskt typsnitt. Den kom ut i Dordrecht 1665 och senare i Amsterdan 1684 med nytt titelblad. I Junius edition är den gotiska evangelietexten ordnad på "modernt" sätt, det vill säga att ordningen är Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Den är indelad i kapitel och verser, och det finns inga spår av det eusebianska sektions- och kanonsystemet. Junius vän Thomas Marshall har gjort en översättning av texten till engelska som är tryckt parallellt med den gotiska. Junius har gjort ett gotiskt glossarium som ingår i utgåvan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/400-talethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskaphttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lingua_francahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Systematik_(biologi)http://sv.wikipedia.org/wiki/Grekiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskapligt_namnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Djurhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4xterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Arthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sjukdomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anatomihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historiahttp://www.unesco.org/new/en/media-services/single-view/news/new_collections_come_to_enrich_the_memory_of_the_world/

5

Stiernhielm 1671

Detta var Guds Ord, så som det uppenbarats för goterna, våra förfäder och Sveriges forna inbyggare. Handskriften, »Ulfilas gamla originalhandskrift« som den kallades vid överlämnandet, som nu hade återbördats till fosterjorden av De la Gardie, utgjorde helt enkelt förkroppsligandet av den osynliga länk som förenade den ärorika gotiska forntiden med den nuvarande svenska stormaktstiden.

Junius edition var klart relaterad till Sverige genom den svulstiga dedikationen till De la Gardie. Men De la Gardie ville ändå att det skulle göras en officiell svensk edition av detta gotiska monument. I november 1666 betalar han Georg Stiernhielm 600 riksdaler silvermynt ur allmänna medel för att utarbeta en tryckt edition av Codex argenteus. I december presenterar han planen på en offentlig inrättning med ansvar för fäderneslandets arkeologi: Collegium Antiquitatum, »Antikvitetskollegiet«, en föregångare till dagens Riksantikvarieämbetet. När myndigheten börjar sitt arbete 1667 är Stiernhielm dess första direktor. Det är uppenbart att Wulfila-utgåvan är en av Antikvitetskollegiets första uppgifter. 1667 ordnar De la Gardie också ett stipendium åt studenten Abraham Tornæus för att denne ska kunna hjälpa Stiernhielm med korrekturläsning av editionen.

Georg Stiernhielm (1598–1672) gjorde offentlig karriär i Sverige, men han var också poet och har gått till historien som »den svenska diktkonstens fader«. Hans stora hexameterdikt Herkules var känd för svenska skolelever i hundratals år. I hans språkfilosofi finner man idéer om textskapande genom flyttbara språkmoduler, ett förstadium till transformationsgrammatik. På 1640-talet utvecklade han en »gotisk« (i svensk chauvinistisk mening) syn på det svenska språket som han betraktade som urspråket vars ljudvärden direkt representerade tingens väsen. Stiernhielms språkvetenskapliga idéer kommer till uttryck i Gambla Swea- och Götha måles fatebur 1643.

Stiernhielms edition 1671 trycktes tillsammans med en ordbok. Det var egentligen Junius Glossarium Gothicum som nu hade försetts med svenska ord av Stiernhielm. Titelsidan till 1671 års edition nämner inte Stiernhielms namn. Utgivaren antas vara institutionen, Antikvitetskollegiet. I dedikationen till Sveriges Konung är däremot Stiernhielms arbete nämnt och dessutom hans revision av glossariet. Tryckningen av glossariet var avslutad redan 1670 och hade eget titelblad. Under utgivningen 1671 fick emellertid en stor del av editionen nytt titelblad för glossariet. 1670 års titelblad till glossariet har några alfabet i träsnitt på frånsidan, medan 1671 års titelblad för glossariet – som också har en utförligare titel – har alfabet och gotiska textexempel i kopparstick på frånsidan.

Benzelius 1750

Som student och forskare gjorde Erik Benzelius d.y. en omfattande bildningsresa i Europa under några år. Han etablerade forskarkontakter med sin tids lärda elit: Leibniz, Thomasius, Malebranche och andra. När han kom tillbaka till Uppsala 1702 blev han vid endast 27 års ålder utnämnd till universitetets bibliotekarie. Han hade ännu inte disputerat, men han utsågs tack vare sin omfattande lärdom och sitt rykte som "underbarn". Och det var ett lyckat val; under Benzelius ledning berikades biblioteket avsevärt både i fråga om kvalitet och kvantitet. Som forskare, lärare och universitetstjänsteman var Benzelius multidisciplinär. Han var en polyhistor som intresserade sig för såväl naturvetenskap som humaniora. Som föreläsare, utgivare och grundare av lärda samfund blev han en intellektuell centralgestalt i Uppsala och i Sverige i allmänhet.

Junius och Stiernhielms editioner av Codex argenteus hade öppnat ett nytt forskningsfält: det gotiska språket. Men utgivarna hade väsentligen lagt möda på det gotiska ordförrådet medan grammatiken fortfarande var jungfrulig mark. Nu fanns det forskare som gärna ville ge sig i kast med denna aspekt av språket, men en del av dem misstänkte att de tryckta editionerna var behäftade med felläsningar och luckor även om de inte kunde bevisa det.

Men det kunde Benzelius för han hade handskriften i sina händer. En dag i början av sin bibliotekskarriär gjorde han några stickprov. »Hogen föll mig en gång in«, säger han, »at collationera några blad af Cod. Argenteo med Editione Dordrechtana, och som jag fann at thenne ej var accurat, så geck jag hela MS. igenom, och supplerade oändeliga många rum.« Men arbetet gick naturligtvis sakta eftersom Benzelius hade många maktpåliggande uppdrag. 1706 övertalade han medicinprofessorn Lars Roberg att göra en faksimilsida av handskriften i träsnitt och skicka den till olika personer. Samtidigt översatte han den gotiska texten i Codex argenteus till latin eftersom han tyckte att Vulgatan inte passade som parallelltext. Dessa mått och steg var förberedelser. Nu gällde det att få kungen intresserad.

Kungen blev intresserad, åtminstone var han klart positiv till projektet. Det var mycket tack vare den intensiva lobbyverksamhet som bedrevs av personer som stödde Benzelius. När Olof Rudbeck fick audiens hos konungen i Lund sommaren 1717 tog han tillfället i akt att propagera för Benzelius projekt. På väg till Lund hade Rudbeck träffat greve Carl Mörner, kunglig rådsherre, som också blev väldigt entusiastisk för Benzelius planer när han fick höra talas om dem. Så Mörner uppvaktade också kungen i samma ärende och fick väldigt positivt gensvar.

http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Handskrifter/Silverbibeln/Codex-Argenteus-Online/Editionerna/Junius/http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Handskrifter/Silverbibeln/Codex-Argenteus-Online/Editionerna/Stiernhielm/

6

Följande år, 1718, blev dock som bekant ödesdigert för Karl XII, och nu fanns det ingen möjlighet för Benzelius att inom överskådlig tid basera sitt editionsprojekt på svenska resurser. Han vände blicken utomlands. Han började med att leta efter de gotiska typer som Junius hade låtit skära och som han använt i sin edition. Han fann dem i England, för som vi har sett tidigare fanns de ju vid Oxford University. Så började han att underhandla med engelska forskare, att göra utgivningsplaner, att leta samarbetsparter och att söka efter ekonomiskt stöd. Dessa förberedelser pågick i flera år och i olika turer.

Benzelius fortsatte oförtröttligt att arbeta med editionsprojektet trots att han lämnat Uppsala och blivit biskop i Göteborg 1726 och i Linköping 1731. 1742 blev han utnämnd till ärkebiskop och skulle ha återvänt till Uppsala om han inte dött året därpå. Editionen blev emellertid utgiven flera år efter Benzelius död tack vare hans engelska medutgivare, prästmannen och filologen Edward Lye. Lye var väl förfaren i det gotiska språket, något som Benzelius också blivit under årens lopp.

1750 års edition innehåller Benzelius kollationering av den gotiska texten och hans översättning till latin. Den gotiska texten är tryckt med Junius typer. Dessutom innehåller utgåvan kritiska och grammatiska kommentarer av Benzelius samt hans inledning om de filologiska förhållanden som gäller för det gotiska språket och Wulfilas bibelöversättning. Lyes bidrag är en gotisk grammatik och en hel del noter. De eusebianska sektionsnumren är angivna i marginalen, men parallelltavlorna är utelämnade.

Zahn 1805

Den tyske prästen Johann Christian Zahn (1767–1818), lyckades till slut publicera det 1805 tillsammans med en gotisk

grammatik och en gotisk ordbok av två tyska forskare: Friedrich Karl Fulda och W.F.H. Reinwald. Ihres latinska översättning

är tryckt mellan raderna i den gotiska texten, och hans noter är tryckta nedtill på sidorna. Zahn har skrivit den omfattande

inledningen. Ihres namn är nämnt på titelsidan, men inte Sotbergs. Den gotiska texten är tryckt med latinska bokstäver i en

speciell translitterering som också använts i Ulphilas illustratus och i andra av Ihres verk, dock här något förbättrad av Zahn.

Utgåvan är dedicerad till Sveriges konung Gustav IV Adolf, men i förteckningen över prenumeranter och subskribenter leder inga spår till Sverige.

Gabelentz och Löbe 1836

De tyska forskarna Hans Conon von der Gabelentz (1807–1874) och Julius Löbe (1805–1900) införlivade alla spår av Wulfilas bibelöversättning i sin edition. Alltså inte bara Codex argenteus, utan även Codex Carolinus och palimpsesterna i Italien som upptäckts sjutton år tidigare.

Sommaren 1834 tillbringade Löbe fyra veckor i Uppsala för att kollationera Codex argenteus. Vid det här laget hade det uppstått en motsättning mellan turisternas krav på tillgång till handskriften och forskarnas. »Att handskriften skulle vara i ett sådant tillstånd hade vi inte räknat med«, säger Löbe, »efter det ständiga talet om dess skönhet i fråga om material och skrift. Först det dagslånga arbetet med att finna en ordningsföljd på de i oordning häftade bladen, och sedan det ofta timslånga arbetet med ett enda ställe, liksom avbrotten i det besvärliga arbetet genom att de ingalunda sällsynta turisterna skulle ta handskriften i handen och se på den, minskade ännu mer den tid, som vi hade hoppats kunna ägna åt en utvidgad jämförelse av densamma.«

Texteditionen utgör volym I av Gabelentz och Löbes arbete. Volym II:1 utkom 1843 med titeln Glossarium der gotischen Sprache. Volym II:2 1846 hette Grammatik der gotischen Sprache. I texteditionen är den gotiska texten translittererad till latinska bokstäver. Gabelentz och Löbes utgåva är den första editionen av all känd text från Wulfilas bibelöversättning.

Uppström1854, 1857

Anders Uppström (1806–1865) blev professor i »Moesogötiska och därmed besläktade språk« vid Uppsala universitet 1859. Han hade meriterat sig, inte minst genom sin edition av Codex argenteus. När den publicerades 1854 saknades tio blad i originalmanuskriptet. Tre år senare kunde Uppström komplettera sin edition med dessa tio blad som nu återfunnits.

Faksimilutgåvan 1927

The[odor] Svedberg (1884–1971) var professor i kemi vid Uppsala universitet. 1926 fick han nobelpriset i kemi. Han var bland mycket annat väldigt fascinerad av tekniker för att upptäcka, återge och restaurera förlorade och osynliga textpartier i handskrifter med fotografins hjälp.

Tillsammans med fil. lic. Ivar Nordlund gjorde han 1917 fotografiska experiment med blad från Codex argenteus. Experimenterandet var en förstudie för en stor faksimilutgåva av handskriften där den viktigaste aspekten var textens

7

läsbarhet. Editionen var tänkt som – och blev också – en jubileumsmanifestation till Uppsala universitets 450-årsfirande 1927. Svedberg och Nordlund experimenterade med fyra olika fotografiska tekniker. Två av dem användes senare för editionen. Den ena återgav sidorna exponerade med ultraviolett reflekterad strålning vilket åstadkom en ljus text mot mörk bakgrund. Den andra innebar fluorescensfotografering och fick texten att uppträda som mörk mot ljus bakgrund. Ingen av dessa tekniker lyckades dock återge guldtexten särskilt bra. Alltså fick de svårtydda sidorna med guldtext återges på annat sätt i slutet och i mindre skala. Detta åstadkoms genom tre olika tekniker: gulfilter, röntgenstrålar och släpljusfotografering.

Fotograferingsarbetet för 1927 års edition krävde en speciell fotoateljé, och en sådan inrättades i källaren i Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbiblioteks huvudbyggnad. En för ändamålet specialtillverkad kamera köptes från A.W. Penrose & Co. i London. Röntgenfotograferingen utfördes vid Röntgenavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Amanuens Hugo Andersson var projektets fotograf.

Förutom återgivningen av Silverbibelns sidor innehöll 1927 års edition också en uttömmande inledning på latin av Otto von Friesen, professor i svenska språket vid Uppsala universitet, och Anders Grape, sedermera överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Hugo Andersson skrev ett appendix på engelska om den fotografiska processen. 1927 års faksimilutgåva trycktes av Malmö Ljustrycksanstalt.

De Tusen Årens Gåta Vad hände med codex argenteus mellan ravenna på 500-talet och Werden på 1500-talet? Det finns många teorier om denna De Tusen Årens Gåta. Handskriften upptäcktes i klostret Werden vid Ruhr i mitten av 1500-talet av två teologer från Köln: Georg Cassander och Cornelius Wouters. Hur vandrade handskriften från Ravenna till Werden? Det vet vi inte. Det är många forskare som har intresserat sig för detta mysterium, och när Speyerbladet – eller Haffnerbladet som det kallas efter sin upptäckare Franz Haffner – upptäcktes 1970 började spekulationerna om på nytt, och nu var de väldigt kopplade till frågan om hur och när Haffnerbladet hade skiljts från de övriga bladen. Det finns i princip tre huvudteorier. En är teorin om den tidiga separationen som innebär att Haffnerbladet togs från resten av handskriften under tidig medeltid. Förespråkare för denna teori är Piergiuseppe Scardigli i Italien och Jan-Olof Tjäder i Sverige. Tjäder tänker sig till exempel att handskriften flyttades söderut i Italien som en del av den gotiska kungaskatten när det gotiska väldet föll. Den skulle ha hamnat i Formia. Där skiljdes Haffnerbladet från de andra bladen och lades ihop med relikerna efter den helige Erasmus, ett tidigt helgon från 300-talet. Tillsammans med relikerna letade sig bladet på olika vägar till Werden. Resten av handskriften skulle ha återfunnits av den helige Liudger som tog den till Werden till det kloster som han grundade 799.

En representant för teorin om den sena separationen är Margarete Andersson-Schmitt i Sverige. Hon menar att Haffnerbladet mycket väl skulle ha kunnat följt med resten av handskriften på dess väg till Werden. Om Codex argenteus bands om på sent 700-tal eller tidigt 800-tal, som Tjäder tänker sig, är det mycket osannolikt att den skulle ha blivit så snävt och illa skuren – Haffnerbladets marginaler är omkring två centimeter bredare än Uppsalabladens. Under den karolingiska renässansen stod inte bokbinderiet på en så barbariskt låg nivå, menar hon. Andersson-Schmitt menar, och det hade också Franz Haffner tänkt sig, att Haffnerbladet fortfarande fanns kvar i handskriften i Werden. Men på tidigt 1500-tal sändes det förmodligen till Mainz. Kanske ville man i Werden få ett expertutlåtande om handskriftens natur. Kanske ville man sälja handskriften till Mainz och skickade ett blad som prov. Efter några år föll bladet i Mainz i glömska, medan handskriften i Werden fick en simpel ombindning och ställdes tillbaka på hyllan. Tjäder hade tänkt sig att Codex argenteus knappast kunde ha blivit ombunden i Werden på tidigt 1500-tal eftersom Arnold Mercator några årtionden tidigare hade beskrivit handskriften i klostret såsom varande i en miserabel kondition. Men Andersson-Schmitt menar att den mycket väl kunde ha varit i dåligt skick även om den hade bundits om några årtionden tidigare. Haffnerbladet hade förmodligen hamnat tillsammans med Erasmus’ reliker, menar hon, när ärkebiskop Albrechts kvarlåtenskap ordnades upp efter hans död 1545. En 14C-analys som gjordes 1998 av några bindningstrådar från Codex argenteus visar att handskriften bands om åtminstone någon gång under 1500-talet. Det bevisar i och för sig inte Andersson-Schmitts teori, och det motbevisar naturligtvis inte Tjäders heller, men det visar att teorin om den tidiga separationen är obehövlig för att förklara skillnaden i format mellan Haffnerblated och Uppsalabladen.

8

En tredje teori om Silverbibelns vandringar under De Tusen Åren har framlagts av Lars Hermodsson i Sverige. Hans teori befattar sig inte med frågan om hur och när Haffnerbladet skiljdes från de andra bladen. Hermodsson tänker sig att Codex argenteus fortfarande fanns kvar i Ravenna när Karl den store besökte staden. Karl den store var mycket fascinerad av Ravenna och Theoderik. Hermodsson menar att Karl den store tog med sig handskriften tillsammans med andra handskrifter till Aachen. Och från Aachen var vägen kort till Werden. Dessa tre teorier är huvudförklaringarna när det gäller De Tusen Årens Gåta. Karl den store (latin: Carolus Magnus, franska: Charlemagne, tyska: Karl der Große), född troligtvis 2 april 742

[1] i nuvarande

Liège, död 28 januari 814, ärvde den frankiska kungatronen. Han var son till Pippin den lille – som var merovingisk konung. Han kröntes till romersk kejsare på juldagen år 800, och tillhör de främsta gestalterna i europeisk medeltidshistoria. Karl den stores rike kom att omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Karl, som själv lärde sig läsa först i vuxen ålder, organiserade från huvudstaden Aachen den så kallade karolingiska renässansen. Denna innebar ett kulturellt framsteg i förhållande till den tidigaste medeltiden.

1998 (på svenska) och 2002 (på engelska) presenterade Lars Munkhammar en fjärde teori, Cassiodorusteorin. Den säger i korthet att Codex argenteus fördes till klostret Vivarium i södra Italien, det kloster som grundades av Cassiodorus, Theoderiks premiärminister. Biblioteket i Vivarium sägs ha överförts till Lateranbiblioteket i Rom när Vivarium upphörde som kloster. Från Lateranen skickades en sändning med handskrifter till Köln på 800-talet, och denna boksändning innehöll bl.a. Codex argenteus, som sedan hamnade i Werden. Det finns naturligtvis andra teorier också som har försökt kasta ljus över detta mysterium. På det hela taget visar bristen på fakta det fåfängliga i uppgiften. Den ene forskaren blåser lätt ned den andre forskarens korthus med sin egen teori. Och så kommer det att vara hela tiden tills det kommer fram mer fakta – fynd, dokument eller annat.

En gammal handskrift i ett nytt Europa När codex argenteus vaknar upp ur sin törnrosa-sömn i mitten av 1500-talet och upptäcks i benediktinklostret i Werden, är världen ny. Böcker skrivs inte längre för hand, gutenbergs uppfinning har varit i bruk i hundra år.

Johannes Gensfleisch zur Laden zum Gutenberg, född omkring 1400 i Mainz, död 3 februari 1468 i Mainz, var en tysk uppfinnare. Han kallas ibland i Europa "boktryckarkonstens fader", trots att konsten uppfanns halvannat millennium tidigare i Asien.Redan på 1100-talet använde kineserna lösa typer för skrift, och vinpressar hade använts i några hundra år för att göra tryck på tyger; Gutenberg uppfann stilgjutningen och mekaniserade trycktekniken för framställningen av böcker. De flesta typerna verkar vara snidade i trä.Gutenbergs främsta verk är den 42-radiga Bibeln, även kallad Gutenbergs Bibel eller Mazarinbibeln, som han tryckte 1455–1458. Den bestod av två delar och sammanlagt 643 blad, 1286 sidor, och är ett praktverk med vackra illuminationer och anfanger. Han signerade inte ett enda av sina verk.

Den vedertagna historien om Codex argenteus’ öden på 1500-talet går något i den här stilen. Omkring 1554 eller möjligen något tidigare fanns det två herrar som visste att det fanns en handskrift med gotisk bibeltext i klostret Werden. Förmodligen hade de sett den, i varje fall hade de avskrifter av det gotiska alfabetet, av Fader Vår på gotiska och av några andra bibelställen på gotiska. De två herrarna var Georg Cassander, teolog från Brügge, senare verksam i Köln, död 1566, och hans vän och beskyddare Cornelius Wouters (eller Gualtherus), lärare vid katedralskolan i Brügge, senare boende i Köln, död 1582. Deras kunskap om Codex argenteus är känd genom korrespondens med samtida tyska lärde.

Otto von Friesen och Anders Grape säger att Cassander och Wouters bör »på forskningens nuvarande ståndpunkt, räknas såsom C[odex] A[rgenteus]’ förste upptäckare« (1927). Någon gång mellan 1573 och 1587 såg Arnold Mercator Codex argenteus i Werden. Han var kartograf och son till den kände belgisk-tyske kartografen Gerhard Mercator. Arnold Mercator visste att handskriften fanns i klostret och han ville kopiera delar av texten. Han noterade att handskriften var inkomplett och skadad, och att bladen var felaktigt ordnade vid inbindning, förmodligen för att bokbindaren inte kunde läsa texten. Codex argenteus tillhörde Rudolf II i Prag redan år 1600 eller tidigare. Hur kejsaren hade förvärvat handskriften är oklart. Kanske hade han lånat den från Werden

http://sv.wikipedia.org/wiki/Latinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Franskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tyskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/2_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/742http://sv.wikipedia.org/wiki/742http://sv.wikipedia.org/wiki/Li%C3%A8gehttp://sv.wikipedia.org/wiki/28_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/814http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%B6ninghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Romerskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/800http://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysklandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Aachenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karolingisk_ren%C3%A4ssanshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mainzhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tyskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppfinnarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Europahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Boktryckarkonsthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Asienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gutenbergs_Bibelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gutenbergs_Bibelhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Illuminationhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anfang_(typografi)

9

(som han lånade Codex gigas, »Djävulsbibeln«, från klostret Broumow), kanske hade han köpt den eller fått den som gåva.

Werden – Uppsala FRÅN WERDEN LETADE SIG CODEX ARGENTEUS TILL Rudolf II:s borg i Prag.

Rudolf II

Vi vet att detta måste ha skett före år 1601, eftersom handskriften nämns av Richard Strein, en av Rudolfs ministrar, och Strein dog år 1600. Vi vet inte om Rudolf lånade handskriften, om han köpte den, fick den eller bara tog den. Och som vi ska se senare, så kan vi inte utgå från att handskriften fördes direkt från Werden till Prag. Den kom i alla fall att ingå i kejsarens enorma samlingar av konst, böcker, instrument, kuriosa och helt enkelt allt möjligt. Det fanns till och med en »magisk boksamling« i slottet, och kanske såg handskriften tillräckligt ockult ut för att få sin plats där. Codex argenteus blev som vi vet en del av det enorma krigsbyte som svenskarna tog i Prag 1648.

Kuppen 1648

Westfaliska freden ingicks 1648 under kejsare Fredinand III.

Ferdinand III, född 13 juli 1608, död 2 april 1657, kung av Ungern från 1625, kung av Böhmen från 1627, tysk-romersk

kejsare från 1637. Son till Ferdinand II och Maria Anna av Bayern. Han hade starka vetenskapliga intressen och var politiskt

mer kompromissvillig än sin far. Han deltog med utmärkelse i trettioåriga kriget, där han var överbefälhavare för de

katolska trupperna i slaget vid Nördlingen. När han 1637 blev kejsare fortsatte han kriget men utan större framgång. Han

tvangs 1648 sluta den Westfaliska freden till priset av stora landavträdelser och då fick han även ge upp sitt försök att ena

Tyskland under en stark kejsarmakt. Han efterträddes av sonen Leopold I.

16–19 juli – Svenskarna under general von Königsmarck intar och plundrar en del av Prag. Krigsbytet består bland annat av Codex argenteus (den gotiska Silverbibeln). De kom även över den sk Djävulsbibeln, som nu förvaras på KB i Stockholm.

14 oktober – Westfaliska freden sluts och gör slut på trettioåriga kriget. Freden sluts mellan Sverige och kejsaren i Osnabrück och mellan Frankrike och kejsaren i Münster. Sverige blir en erkänd stormakt och erhåller Vorpommern, en del av Hinterpommern, Rügen ,Usedom, Wollin, Wismar, Bremen och Verden.

Djävulsbibeln tillkom i Böhmen mellan 1200 och 1230, i benediktinerklostret Podlažice. Enligt sägnen skrevs Djävulsbibeln av en fängslad munk, som fick djävulens hjälp att fullborda arbetet under en natt.

[1] Podlažice förstördes på 1400-talet, och

Djävulsbibeln innehåller ingen information efter 1229. Handskriften hamnade senare på Cistercienklostret Sedlec men köptes av Benidiktinklostret i Břevnov. Mellan 1477 och 1593 bevarades den i ett klosterbibliotek i Broumov fram till att den tysk-romerske kejsaren Rudolf II 1594 lånade den, utan att någonsin lämna tillbaka den. Rudolf bevarade handskriften i "Rudolphinische Kunst- und Wunderkammer" i konungaborgen Hradčany i Prag.

[2] Sverige lade beslag på handskriften 1648

under trettioåriga kriget.

Hans Christoff Königsmarck, Hans Christoff(er) von Königsmarck, född 4 mars 1600, död 8 mars 1663, greve av Tjust, tysk-svensk militär; generalmajor 1640, guvernör över Bremen-Verden 1645, fältmarskalklöjtnant 1648, riksråd 1651, fältmarskalk 1655. Blev svensk greve 1651 varefter släkten

http://sv.wikipedia.org/wiki/13_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1608http://sv.wikipedia.org/wiki/2_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1657http://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_av_Ungernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1625http://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_av_B%C3%B6hmenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1627http://sv.wikipedia.org/wiki/Tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/1637http://sv.wikipedia.org/wiki/Ferdinand_II,_tysk-romersk_kejsarehttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Maria_Anna_av_Bayern_(1574-1616)&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_N%C3%B6rdlingenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1637http://sv.wikipedia.org/wiki/1648http://sv.wikipedia.org/wiki/Westfaliska_fredenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Leopold_I_(tysk-romersk_kejsare)http://sv.wikipedia.org/wiki/16_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/19_julihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Praghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Codex_argenteushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Silverbibelnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/14_oktoberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Westfaliska_fredenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Osnabr%C3%BCckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikehttp://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnsterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Vorpommernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hinterpommernhttp://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%BCgenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Usedomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wollinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wismarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bremenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Verdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%B6hmenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1200http://sv.wikipedia.org/wiki/1230http://sv.wikipedia.org/wiki/Benediktinerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4genhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dj%C3%A4vulsbibeln#cite_note-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Cisterciensordenhttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=B%C5%99evnov&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Rudolf_IIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1594http://sv.wikipedia.org/wiki/Hrad%C4%8Danyhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Dj%C3%A4vulsbibeln#cite_note-1http://sv.wikipedia.org/wiki/1648http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/4_marshttp://sv.wikipedia.org/wiki/1600http://sv.wikipedia.org/wiki/8_marshttp://sv.wikipedia.org/wiki/1663http://sv.wikipedia.org/wiki/Bremen-Verdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalkl%C3%B6jtnanthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A5dhttp://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalk

10

von Königsmarck introducerades på Riddarhuset 1652. Far till Otto Wilhelm Königsmarck och Conrad Christoff Königsmarck.

Königsmarck föddes på fädernegodset Kötzlin i Mark Brandenburg som son till ryttmästaren Conrad Königsmarck och hans hustru Beatrix Elisabeth von Blumenthal. Redan som barn tjänade han som småsven hos hertig Fredrik Ulrik av Braunschwig-Lüneburg. Han tog därefter tjänst i kejserliga österrikiska armen i Italien som ryttmästare, men lämnade sin tjänst 1629. När Gustav II Adolf landsteg i Tyskland 1630 ställde han sig på svensk sida. Han förde 1639 befäl över den västra svenska sidohären med Westfalen som huvudsakligt operationsområde.

Otto Wilhelm Königsmarck, född 5 januari 1639 i Minden, död 15 september 1688, var en tysk-svensk militär och greve. Han utnämndes till fältmarskalk 1676 och generalguvernör över Pommern 1679. Under det Skånska kriget ledde Königsmarck det svenska försvaret av de tyska besittningarna. Senare gick han i venetiansk tjänst och har gjort sig ryktbar då han under belägringen av Aten riktade kanoneld mot Parthenon, där stadens osmanska försvarare hade ett krutförråd som sprang i luften och förstörde stora delar av Parthenon.

Handskriften hamnade i drottning Kristinas bibliotek i Stockholm där den kom att få en undanskymt tillvaro. Drottningen var en stor handskriftssamlare, men hennes specialitet var grekiska handskrifter, inte några »barbariska« dokument. En av hennes bibliotekarier, Isaac Vossius, fick Codex argenteus av drottningen när hon abdikerade 1654 och flyttade till Rom.

Vossius

Isaac Vossius, född 1618 i Leiden, död 1689 i Windsor, var en nederländsk filolog; lärare i grekiska åt drottning Kristina. 1648 hörsammade han drottning Kristinas inbjudan att sälla sig till den hovstat av lärda utlänningar, som hon samlade omkring sin person. Han undervisade drottningen i grekiska, anställdes som hennes bibliotekarie och överhopades med hedersbevisningar. Efter drottningens tronavsägelse 1654, återvände Vossius till Holland och medförde som belöning Codex argenteus, vilken M.G. De la Gardie sedermera lyckades återköpa.

Magnus Gabriel De la Gardie

De la Gardie donerade Codex argenteus till Uppsala universitet 1669. De la Gardie hade köpt handskriften via den svenske ministern i Amsterdam, Peter Trotzig. När Trotzig skulle skicka boken till Sverige, lade han den i ett ekskrin. Skrinet skickades med skeppet S:t Joris från Amsterdam den 28 juli 1662. Men det utbröt en storm och S:t Joris gick på grund i Zuiderzee. Trotzig blev skräckslagen. Han skickade ut en båt till skeppet för att hämta bokskrinet. Det var oförstört, och Trotzig tackade Gud i Himlen. Han gjorde ett nytt försök. Han lade ekskrinet i ett blyskrin som han lödde ihop och skickade det med skeppet Phoenix den 12 september till Göteborg. Sjöresan gick bra, handskriften kom till Sverige och De la Gardie fick den. De la Gardie var ivrig att få visa sitt märkliga förvärv för professorerna i Uppsala. Nu hade handskriften fått ett symbolvärde som vida översteg dess värde som filologisk urkund. Detta var Guds Ord sådant det hade meddelats till goterna, våra förfäder, Sveriges ursprungliga inbyggare och ursprunget till alla folk. Ty sådant var det andliga klimat som rådde i stormaktstidens Sverige. Det skulle snart kulminera i Olof Rudbecks Atlantica där Sverige en gång beboddes av goterna, urfolket. De la Gardie donerade alltså Codex argenteus till Uppsala universitet 1669. Gåvan bestod i en samling av 65 handskrifter där Silverbibeln bara var en, men den förnämsta. Bland dem fanns den senare så kallade Uppsala-Eddan från omkring år 1300. Men donationens klenod var som sagt det gotiska evangeliariet som nu hade försetts med silverpärmar med vackra och intressanta ikonografiska ornamenteringar. Två av Sveriges förnämsta konstnärer låg bakom detta arbete: tecknaren och målaren David Klöcker Ehrenstrahl och hovguldsmeden Hans Bengtsson Sellingh.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Von_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riddarhusethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Wilhelm_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Conrad_Christoff_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Conrad_Christoff_K%C3%B6nigsmarckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mark_Brandenburghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Italienhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_II_Adolfhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tysklandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Westfalenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1639http://sv.wikipedia.org/wiki/Mindenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/15_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1688http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltmarskalkhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Generalguvern%C3%B6rhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A5nska_krigethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Venedighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Parthenonhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Osmanerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1618http://sv.wikipedia.org/wiki/Leidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1689http://sv.wikipedia.org/wiki/Windsorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Nederl%C3%A4ndskhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Filologhttp://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4rarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Grekiskahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristinahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hovstathttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tronavs%C3%A4gelsehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Codex_argenteushttp://sv.wikipedia.org/wiki/M.G._De_la_Gardie

11

Magnus Gabriel De la Gardie deltog i Torstensons krig och blev 1645 överste vid Livgardet. Han ansågs vacker, belevad, bildad och spirituell, och vann drottning Kristinas ynnest och begåvades med höga utmärkelser och stora förläningar.

År 1648 blev De la Gardie general i Tyskland och deltog som sådan i Prags belägring, Han var från 1654 bl a kansler för Uppsala Universitet. I enlighet med kungens testamente blev han medlem av Karl XI:s förmyndarregering. Han var ledare av förmyndarregering åren 1660-1672. Magnus Gabriel blev år 1680 riksdrots, vilket innebar en reträtt från rikspolitiken. Förmyndarräfsten och reduktionen drabbade honom hårt och han fick bara behålla två slott: Wenngarn och Höjentorp – en motgång som bland annat kom till uttryck i dikterna O Jesu! när jagh hädan skal och Kom, Jesus, du min Frälserman. Sin största insats gjorde De la Gardie som frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap. På hans initiativ inrättades år 1666 Antikvitetskollegium.

Han byggde och underhöll flera slott: Makalös, Karlbergs slott (om- och tillbyggnad), Venngarn, Läckö slott, Mariedals slott, Jacobsdal (senare Ulriksdals slott), Kägleholm i Väringen och Höjentorp, det senaste endast som förläning. Han hade som förläning en tid även slotten Magnushof och Arensburg på Ösel, vilka han dock 1653 fick återlämna och sedan lämnade med övriga Ösel till exildrottningens underhåll. Uppgifterna om hans rikedom, frikostighet och relativa fattigdom mot slutet av livet, skall ses mot bakgrund att han fullständigt lär ha saknat sinne för hushållning. Den tidens fordringsägare hade inte några effektiva legala medel för att hävda sin rätt mot människor i hans samhällsställning. Stor del av hans förmögenhet byggde främst på konfiskation.

Början av Fader vår i Matteusevangeliet på gotiska och i ordagrann svensk översättning:

atta unsar þu in himinam, fader vår du i himmelen,

weihnai namo þein, helgat varde namn ditt,

qimai þiudinassus þeins, må komma rike ditt,

wairþai wilja þeins, varde vilja din

swe in himina jah ana airþai så i himmelen även på jorden,

hlaif unsarana þana sinteinan gif bröd vårt det dagliga giv

uns himma daga oss denna dag.

Observera att þ (Þ, Thorn, Þorn) är ett tonlöst läspljud.

Olof Rudbeck

Olof Rudbeck d.ä., född januari 1630 i Västerås, döpt 12 december 1630[1], död 17 september 1702, var en svensk naturforskare, historiker med mera; professor i Uppsala, son till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius (d.ä.) och hans andra hustru Magdalena Hising, far till Olof Rudbeck d.y..

http://sv.wikipedia.org/wiki/Torstensons_krighttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristinahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XIhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdrotshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XI:s_reduktionhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Wenngarns_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6jentorphttp://sv.wikipedia.org/wiki/O_Jesus,_n%C3%A4r_mitt_liv_sl%C3%A4cks_uthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kom,_Jesus,_du_min_Fr%C3%A4lsermanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikvitetskollegiumhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Makal%C3%B6shttp://sv.wikipedia.org/wiki/Karlbergs_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Venngarnhttp://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4ck%C3%B6_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mariedals_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/Ulriksdals_slotthttp://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4gleholmhttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6jentorphttp://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Magnushof&action=edit&redlink=1http://sv.wikipedia.org/wiki/Arensburghttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96selhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fattigdomhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Konfiskationhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Fader_v%C3%A5rhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Matteusevangeliethttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Ehttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Ehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Thornhttp://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9Eornhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tonl%C3%B6s_dental_frikativahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Rudbeckhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ster%C3%A5shttp://sv.wikipedia.org/wiki/12_decemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/1630http://sv.wikipedia.org/wiki/17_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1702http://sv.wikipedia.org/wiki/Naturforskarehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Historikerhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Professorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsala_universitethttp://sv.wikipedia.org/wiki/Biskophttp://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ster%C3%A5shttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Rudbeckiushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hisinghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck_d.y.

12

Olof Rudbeck gav Sverige världsrykte i anatomi. Redan som 20-åring upptäckte han de fina kärl som innehåller lymfa och som senare fått namnet lymfkärl; detta anses som den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige. Han anlade också en botanisk trädgård vid Svartbäcken i Uppsala, gav ut en katalog över dess växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen. Han var en föregångare till Carl von Linné.

Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket Atlantica som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Denna historierevisionism, som kallas göticism, var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av dem som drev det längst.

Atlantica, eg. "Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro", med motsvarande latinsk titel ("Olavi Rudbeckii Atlantica sive Manheim...(etc)"), verk utgivet från 1677 (påbörjad tryckning av första bandet) till 1702 (fjärde bandet aldrig färdigtryckt). Författare var Olof Rudbeck d.ä.

I Atlantica försöker Rudbeck visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, genom en stor mängd likheter inom natur, folk, sägner och sagor, dess fornhistoria och "uråldriga tillstånd". Från detta Atlantis skulle sedan all världens kunskap och kultur ha utgått. Rudbeck förklarar antikens historieverk och Eddans myter, berättelser om forntida folkslag, folkvandringstidens händelser utifrån detta. De metoder som Rudbeck använder är vid sidan av närläsning av antika texter, främst långt drivna etymologier och arkeologiska fynd. En av teserna som presenteras i Atlantica bygger på en uppgift hos Jordanes att goterna härstammade från Skandinavien. Goterna kom därför att identifieras med de svenska götarna. Denna strömning, som brukar gå under namnet göticism, hade initierats tidigare av bland annat Johannes Bureus' teori om hyperboréerna, och Johannes Magnus' postumt utgivna Alla göta- och sveakonungars historia.

Fyra band hann Rudbeck med, varav det fjärde aldrig helt färdigställdes, jämte ett band med tillhörande atlas. Vissa utgåvor hade svensk och parallell latinsk text, men inte alla.

Atlantica tillhör en stor nationalistisk tradition som växte fram under den svenska stormaktstiden. Till en början ifrågasattes verket inte i Sverige, utan hjälpte till att driva på liknande stämningar. Rudbecks anhängare inkluderade bland andra Peringskiöld. Så sent som på 1930-talet grundades det högerextrema Samfundet Manhem som uppkallats efter Atlanticas egentliga namn.

Olof Celsius d.ä. var en av de första svenska vetenskapsmän som klart tog avstånd från Atlanticas slutsatser och bevisföring. Han hade givit ut sin faders tolkning av hälsingerunorna, och menade att runskriften inte alls kunde beskrivas som Rudbeck gjorde. 1774 anklagade Carl Gustaf Nordin Rudbeck och dennes anhängare för rena förfalskningar, och var av den uppfattningen att det svenska folket egentligen var detsamma som samer och att kungars härstamning inte skulle tros vara av samma slag som folkets. Utomlands fanns redan tidigare tvivlare och motståndare men även bifall som Rudbeck lät ge ut som Testimonia.

Idag ter sig Atlantica som halsbrytande ovetenskaplig och fri från verklighetsförankring, men likväl visar den på Rudbecks enorma bildning i vitt spridda vetenskaper. Rudbecks extrema nationalism och fantasifullt fantastiska teorier har gjort att frågan om goternas eventuella nordiska ursprung hamnat i dålig dager i den moderna svenska historiedebatten.

Utomlands fick Atlantican redan från början inget större genomslag och möttes mestadels med löje. Italienaren Lorenzo Magolotti som 1674 besökte Uppsala skrev:

Han (Rudbeck) håller på med en bok, som han skrivit på svenska och redan fullbordat på detta språk, men som han nu översätter till latin. Man säger mig, att han i denna bok vill tydligt ådagalägga, att

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Anatomihttp://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lymfahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lymfk%C3%A4rlhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Linn%C3%A9tr%C3%A4dg%C3%A5rdenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_von_Linn%C3%A9http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlanticahttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ticismhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Latinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck_d.%C3%A4.http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigehttp://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantishttp://sv.wikipedia.org/wiki/Antikenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Eddanhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Etymologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Arkeologihttp://sv.wikipedia.org/wiki/Jordaneshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Goterhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6tarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ticismhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Bureushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Hyperbor%C3%A9erhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Magnushttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kartbokhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Stormaktstidenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Peringski%C3%B6ldhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Samfundet_Manhemhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Celsius_d.%C3%A4.http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4lsingerunorhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Runskrifthttp://sv.wikipedia.org/wiki/1774http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Gustaf_Nordinhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Samer

13

Skandinavien varit det först bebyggda land, sedan Noaks söner delade jorden sinsemellan, och att alla andra nationer utgått härifrån. Han låter gallerna eller fransmännen komma från ett ställe mitt i Lappland, där han funnit en flod som heter Gallus, och han påstår, att den Saliska lagen blivit stiftan i Uppsala eller vid Salberg, emedan dessa orter ligga vid floden Sala. [1]

Han påstår sig också kunna klarligen bevisa, att Janustemplet i Rom blivit byggt med det gamla templet i Uppsala som förebild, och att det i hela världen ick funnits två tempel, som likna varandra så mycket som dessa. Han finner också i det gotiska eller rättare svenska språket förklaringen till alla grekiska guders namn, något som Plato, efter vad han själv erkänner, icke kunna finna i sitt eget grekiska språk. Slutligen påstår han, att Odyssevs, Eneas, Argonavternas resor utförts i Östersjön, och han låter den cumanska sibyllan ha sitt tillhåll vid Bottniska viken samt förlägger Herkules stoder till Öresund. Om denna bok an göra lycka, hänvisar jag till den blinda vördnaden för en så högt ansedd och lärd man. Men jag kan dock icke underlåta att göra den anmärkningen, att svenskarna äro i högsta grad lättrogna, kanske ändå mera än tyskarna.[2]

Den franske författaren Jean-François Regnard, som 1681 gjorde en Lapplandsresa, besökte även Rudbeck i Uppsala på vägen dit, från mötet berättar han Han ansträngde sig, att övertyga oss om att Herkules stoder hade befunnit sig i hans land och en massa andra saker, som ni få tro, om ni vill.[3]

Den svensk- gotiska myten (Lars Hermodsson)

Kung Kristoffer, som regerade i Sverige åren 1440–1448, friade en gång, enligt ett märkligt fast inte helt säkert dokument,

till sultanen Baltasars dotter Xerzina. Kristoffer framhöll särskilt att han var kung över de ryktbara goterna – han

identifierade alltså svenskarna med det krigiska folk som ungefär tusen år tidigare hade stormat fram över

medelhavsländerna. Hans meriter imponerade högeligen på sultanen, men giftermålet blev av okänd anledning ändå inte

av. Episoden är ett av de många tillfällen då man i forna dagars Sverige såg goterna som förfäder till det svenska folket, och

man var omåttligt stolt över deras stordåd som sågs som bevis på svenskt hjältemod och mannakraft.

Den 9 april 1440 valdes Kristofer till dansk kung av landstinget i Viborg. Det svenska riksrådet ställde som villkor en kungaförsäkran som gav ett stort inflytande åt riksrådet. Den 13 september 1440 blev han vald till svensk kung vid Mora stenar. Karl Knutsson utnämndes till drots och fick hela Åbo biskopsdöme utom Åland som förläning samt Öland som pantlän. Några veckor senare ändrade sig kung Kristofer och Karl Knutsson fick nöja sig med Viborgs slott. Den 2 maj 1442 stadfästes Kristofers landslag som bland annat slog fast att endast svenskar fick anförtros kungliga slott och vara medlemmar i riksrådet.

Den avsatte kung Erik hade gjort borgen Visborg i Visby till sitt högkvarter och där ledde han en flotta av sjörövare. Sommaren 1446 erövrades Gotlands landsbygd av svenska trupper. Förhandlingar mellan kung Kristoffer och Erik ledde till 18 månaders vapenvila. 1447 hade Eriks kusin Bogislav avlidit och det kunde antas att Erik var beredd att överlämna Gotland för att bli arvtagare över hertigdömet Pommern-Stolp. Detta förbereddes i slutet av 1447. Kung Kristofer tillbringade julen i Helsingborg på väg till riksrådsmötet i Jönköping. Under mellandagarna blev han svårt sjuk och den 5 januari 1448 avled han på slottet Kärnan.

”Den svenska historieskrivningens fader”, Ericus Olai, gav sitt stora, på 1460-talet skrivna verk om Sveriges historia titeln

Chronica regni Gothorum, ”Krönika över goternas kungarike”. Johannes Magnus, Sveriges sista katolska ärkebiskop,

skildrade på 1530-talet i sitt verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, ”Historia om goternas och svearnas

alla kungar”, skrivet i landsflykten, i patetiska ordalag sitt fjärran fäderneslands oerhört ärorika historia. Den svenska

kungalängden förde han tillbaka till alla kända och okända gotiska kungar. Han gav därmed Vasaätten, som ju egentligen

härstammade från enkel svensk lantadel, en mycket förhöjd status, och hans verk blev ett tacknämligt propagandamedel

för den blivande svenska stormakten.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-0http://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-1http://sv.wikipedia.org/wiki/Jean-Fran%C3%A7ois_Regnardhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Atlantica#cite_note-2http://sv.wikipedia.org/wiki/9_aprilhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1440http://sv.wikipedia.org/wiki/Viborg,_Danmarkhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Kungaf%C3%B6rs%C3%A4kranhttp://sv.wikipedia.org/wiki/13_septemberhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1440http://sv.wikipedia.org/wiki/Mora_stenarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Mora_stenarhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Drotshttp://sv.wikipedia.org/wiki/Viborg,_Rysslandhttp://sv.wikipedia.org/wiki/2_majhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1442http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristofers_landslaghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visborghttp://sv.wikipedia.org/wiki/Visbyhttp://sv.wikipedia.org/wiki/1446http://sv.wikipedia.org/wiki/1447http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C5%82upsk#Historiahttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/5_januarihttp://sv.wikipedia.org/wiki/1448http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnan

14

Gustav II Adolf lät de festligheter som han i anledning av sin tronbestigning anordnade i Uppsala 1617 gå i det gotiska

svärmeriets tecken och uppträdde själv i rollen som Berig, den kung som enligt goternas stamsaga hade fört sitt folk över

Östersjön.

Vad historieskrivarna hade att förtälja om goternas ursprung återgick på den krönika som den gotiske historieskrivaren

Jordanes på 500-talet hade författat om sitt folks öden och där deras urhem förlades till Skandinavien. Kanske fanns det i

gammal tid i Norden ytterligare traditioner kring goterna, nu okända för oss. Den språkliga släktskapen mellan folknamnen

goter, gutar och götar har den tidens svenskar säkert dragit sina slutsatser om.

Men det fanns och finns också andra synpunkter på goternas och svenskarnas ärofulla förflutna. Reformatorn Olaus Petri,

som var en nyktert tänkande man, ansåg på goda grunder att goternas härjningar och missdåd verkligen inte var något att

yvas över: ”Det vore oss myckit större ära att våro förfäder hade alltid varit fridsamme och saktmoduge, sittit stilla, varit till

frids med det Gud dem givit hade och icke rövat och skinnat andra.”

I våra dagar har historiker av den weibullska skolan velat förvisa stamsagan hos Jordanes till fantasiernas värld. Vi vill väl

gärna tro att den som kritiskt granskar och omvärderar gamla föreställningar har rätt, men det behöver nog inte alltid vara

fallet.

Rökstenen

På runstenen Rökstenen i Östergötland lyder verserna 9-11

enligt en äldre tolkning:”

Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över

Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska

häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar. „

Denne Tjodrik har länge ansetts vara identisk med Theoderik,

men enligt den senaste utvärderingen av Rökstenens text från

2007 av Bo Ralph är Theoderik inte länge namngiven:”

Den modige mannen, sjökrigarnas hövding, seglar på ett

skepp, den främste bland de främsta sitter på sin häst

med skölden i remmen[11]

Silverbibelns ”sista” äventyr

Silverbibeln kan ses på Carolina Rediviva i Uppsala. Numera är den väl säkrad efter en stöld i april

1995. Om detta har Thomas Tottie skrivit utförligt och medryckande om. (Se www.kb)

Källor: Lars Munkhammar, Codex Argenteus och dess tryckta editioner, Uppsala Universitet 2010. Bonniers Lexikon 1967 Lars Hermodsson, professor i tyska. Peter Englund, Ofredsår Magnus Snaedal, Det gotiska språket Thomas Tottie, Kuppen mot silverbibeln

http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6kstenenhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Ralphhttp://sv.wikipedia.org/wiki/Theoderik_den_store#cite_note-10