2005-06-21 1/23

Adorno och Atonal Filosofi

1. Översikt – Frankfurtskolan – Adorno .............................................................................................22. Upplysningens dialektik................................................................................................................... 83. Konst - samhällskritik och ideologi................................................................................................124. Atos Wirtanen - teknokratisk utopism............................................................................................20Litteratur............................................................................................................................................. 22

Följande nedslag kretsar kring element hos Frankfurtskolans ”kritiska teori” med emfas påTheodor Adornos bidrag. Grundläggande för Adornos tänkande var människans relation tillnaturen, subjekt-objekt-relationen, och den dialektiska uppfattningen. Adornos genomgåndekritiska moment, vare det gäller vetenskap, filosofi eller konst, riktar sig mot vad han kallaridentitetsfilosofin. I en slutvinjett görs en kort kontrasterande jämförelse med en annan dialektiker,Atos Wirtanen.

Frank Borg (borgbros@netti.fi) 2004

2005-06-21 2/23

Adorno och Atonal Filosofi

1. Översikt – Frankfurtskolan – Adorno

Frankfurtskolan (Frankfurter Schule) är en beteckning som började cirkulera på 1950- och 1960-talet och syftar på kretsen kring Institut für Sozialforschung (IFS) som grundades i Frankfurt 1923.När nazisterna övertog makten i Tyskland 1933 flyttade IFS till Genève och redan följande år vidaretill New York i liasion med Columbia University för att återkomma till Frankfurt 1950. Idén till IFSuvecklades av Felix Weil, en ung marxistisk nationalekonom, tillsamman med Kurt Gerlach,Friedrich Pollock och Max Horkheimer. Weil använde pengarna han ärvt från modern att byggainstitutet, och pengarna efter fadern för att finansiera verksamheten1. Grundtanken för institutet varatt studera samhället på basen av en ”vetenskaplig marxism” vilket i praktiken innebar att man sågsamhället som en totalitet omfattande växelverkan mellan ekonomiska, politisk-juridiska, kulturellaoch ideologiska faktorer. Gerlach som blev institutets första direktör dog överraskande redan efterett år och efterträddes av Carl Grünberg (”Vater des Austromarxismus”) som tog med sig tidskriftenArchiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung vilken senare 1932 omstöptestill Zeitschrift für Sozialforschung (ZfS) då Horkheimer tog över (1931). En inte oviktigomständighet för institutets verksamhet var den kulturella och ekonomiska uppsving som Frankfurtupplevde på 1920- och 1930-talet. En social-liberal-demokratisk anda präglade staden manifesteradinte minst genom den judiske borgmästaren Ludwig Landmann. År 1930 förlänade staden Goethe-priset till Sigmund Freud och året innan hade Frankfurter Psychoanalytisches Institut grundatsinom ramen för IFS.

Till Frankfurtskolans sk ”inre cirkel” (Martin Jay) brukar räknas följande personer:

● Max Horkheimer (1895-1973)● Theodor W Adorno (1903-1969)● Herbert Marcuse (1898-1979) (assistent hos Martin Heidegger, 1928)● Walter Benjamin (1892-1940) ● Erich Fromm (1900-1980)● Friedrich Pollock (1894-1970)● Leo Löwenthal (1900-1993)

1 Det var inga obetydliga summor. År 1928 hade t.ex. ISF ett bibliotek med 37000 titlar, prenumererade på 340stycken vetenskapliga tidskrifter samt 37 dagstidningar från världen över.

2005-06-21 3/23

För att få en sorts första approximation på vad som karaktäriserar just Frankfurtskolan kan vi citeraur Horkheimers programmatiska förord till ZfS (Horkheimer 1932). Horkheimer efterlyser där en”socialforskning” som ”eftersträvar kunskap om det totalsamhälleliga skeendet och [som]förutsätter därför att det under händelsernas kaotiska yta går att nå kunskap om en för begreppettillgänglig struktur av verksamma makter. I socialforskningen betraktas historien inte som det blottagodtyckets framträdelse utan som en av lagar behärskad dynamik. Kunskapen om den är därförvetenskap.” Vetenskaplig metodik innebar också att forskningen inte skulle låta sig styras avideologiska och politiska hänsyn, samt att teorierna bör konfronteras med verkligheten. Horkheimerdetaljerar inte vad för sorts ”lagar” han har i tankarna men åtminstone vill han speciellt framhållasocialpsykologin: ”Främst bland socialforskningens delproblem står frågan om sammanhangetmellan de enskilda kulturområdena, deras avhängighet av varandra och lagbundenheterna i derasförändringar. En av de viktigaste uppgifterna på vägen att besvara denna fråga är att utveckla ensocialpsykologi som tillmötesgår historiens behov.”

Ett kännetecken för Frankfurtskolan är just en sorts legeringen av marxism och psykoanalys.Adorno kom att hålla fast vid den ”ortodoxa” psykoanalysens begrepp (oedipus-komplex,kastrationsångeset, etc, som dock fick en mer 'allegorisk' tolkning) och alltmer att fjärmas frånFromm och Marcuse som anammade mer 'revisionistiska' riktningar. Frankfurtskolan var ocksåpionjär genom att seriöst intressera sig för 'populärkulturen' speciellt ur marxistiskt perspektiv.Adorno och Horkheimer kom att använda begreppet 'kulturindustri' eftersom enligt dem begreppen'populärkultur' och 'masskultur' missvisande antydde att det handlade om kultur skapad av folketeller massan2 när det istället var 'kultur' producerat för massan med industriella metoder.

2 Hos IFS finns en sorts förskjutning från 'klass' till 'massan' i jämförelse med ortodox marxism.

2005-06-21 4/23

Theodor (”Teddie” eller ”Teddy” ) Ludwig Wiesengrund föddes 11/9 år 1903 i Frankfurt och vardet enda barnet till vinhandlaren Oscar Alexander Wiesengrund (konverterad från judendomen) ochsångaren Maria Barbara Calvelli-Adorno (rötter i Korsika och efter vilken Theodor senare antognamnet Adorno3). För ytterligare musikalisk inspiration stod moster Agathe som levde hos familjenoch brukade offentligt ackompanjera på piano. Redan under gymnasietiden studerade Adorno Kantskritiska verk och komposition varför han senare snabbt kunde slutföra sina studier i filosofi,sociologi, musikologi och sociologi vid Frankfurtuniversitetet med en avhandling 1924 om EdmundHusserl och fenomenologin. (Handledaren var Hans Cornelius som senare emigrerade till Finland.)Imponerad av Alban Bergs opera Wozzek begav sig Adorno till Wien 1925 för studera kompositionför Berg där han snart beblandade sig med den musikaliska wienkretsen som inkluderade bl.a.Arnold Schönberg och Anton von Webern. Adornos filosofiska tolkningar (en tanke var att denmodernistiska musiken är ett språk som låter det omedvetna s.a.s. komma till tals) av de nyamusikaliska strömningarna mottogs mindre entusiastiskt bland musikerna och Adorno kom därföratt småningom (1927) återvända till filosofin och sociologin även om musiken förblev ett centralttema. Hans musikuppsatser upptar ca hälften av hans samlade verk på tjugore band. Adornoswienperiod efterlämnade också bl.a. en halvfärdig opera baserad på Mark Twains figurer TomSawyer och Indian-Joe. År 1933 (samma dag som Hitler tog makten) presenterade han sindocentavhandling Kierkegaard – Konstruktion des Ästhetischen för Paul Tillich. Adorno hadeträffat Horkheimer 1922 under en av Cornelius' Husserl-seminarier och mot slutet av 20-talet varAdorno tämligen bekant med personerna i kretsen kring IFS även om han formellt anknöts tillinstitutet först 1938 i New York. En central påverkare för Adorno var vännen Walter Benjamin somhan kände sedan 1923 och med vilken han hade en omfattande korrespondens. Adorno och hans fru,Gretel Adorno (Margarete Karpus), väntade Benjamin till New York 1940, men då han avvisadesvid gränsen i Pyrenéerna på väg från Frankrike till Spanien p.g.a. bristfälligt visum begick hansjälvmord4 genom att en överdos morfin - en tragedi som måste ha lämnat djupa spår hos Adorno.Samarbetet med Horkheimer fortsatte i USA vid University of California och resulterade 1944 iboken Dialektik der Aufklärung (publicerad 1947). Bokens tes, att upplysning och rationalitettenderar att slå över i sin motsats (mytologi, irrationalitet), tycktes mer än bekräftad efter 2.världskrigets fasor. Boken kan sägas innehålla kärnidéerna kring vilka den s.k. Kritiska Teorin(Critical Theory) vidare-utvecklades. Under 50- och 60-talet blev Adorno, utsedd till professor isociologi och filosofi vid Frankfurtuniversitetet 1957, en kändisfigur i Västtyskland (uppträdde iradio och även TV), inte minst bland politiskt aktiva studenter. Själv höll Adorno alltid ett avståndtill ”revolutionär” politisk aktivism. Kanske det finns en parallell till Kant som förordade en sortspolitisk påverkan genom filosofisk kritik, vilken kan få männskor att reflektera och se sakerna på ettnytt sätt och agera därefter. Adorno överrumplades emellertid av den effekt hans skrifter hade påden radikaliserade ungdomen under senare delen av 60-talet, där många i sin tur upplevde enbesvikelse över att Adorno inte stödde deras aktivism även om han deltog i den regeringskritiskaDemokratie in Notstand. Adorno med IFS:s ledning bussade t.ex. polisen på studerande somockuperade IFS-byggnaden i januari 1969, och bakom detta var hans värnande om universitetet somen oas för kritiskt tänkande och teori, och inte som en bastion för aktion för aktionens skull. En avAdornos viktigast angelägenheter i efterkrigstidens Tyskland var att påpeka att grundorsakerna tillfascismens uppkomst fortfarande fanns kvar och att man måste vara på sin vakt och motverka dessatendenser bl.a. genom utbildning och blottläggande av det plågfulla historiska arvet (psykoanalys pånationell nivå s.a.s.). Enligt Adorno utgjorde inte de neonazistiska grupperna som stred mot

3 Adorno behöll namnet ”Wiesengrund” i form av ett ”W” i ”Theodor W. Adorno”. 'Adorno' är f.ö. också ett latinsktverb med betydelser såsom 'utrusta', 'bereda', 'försköna' (jfr. engelskans adorn – 'to add beauty to').

4 Benjamin hade också flera år tidgare närt självmordsplaner. För material på webben om Benjamin se ”The WalterBenjamin Research Syndicate” http://www.wbenjamin.org/walterbenjamin.html . För en översikt av Benjamins verkoch idéer se Matthiesen (1987). För en koncis Benjamin-biografi av Diego Fusaro se http://www.filosofico.net/benjamin.htm .

2005-06-21 5/23

demokratin lika mycket ett potentiellt hot som de nationalsocialistiska tendenserna inomdemokratin. Berman (2002:111) betonar att den utspridda åsikten om Adorno som en apolitisk estetär djupt orättvis5: ”In other words, the image of Adorno, the unpolithical aesthete, is little more thana phantom that haunts a left that cultivates its own self-deception about an immediacy of politicalpractice. Because it is convinced that progressive politics must be easy, it demonizes Adorno forpointing out the difficulties.” Eventuell avoghet mot Adorno på endel vänsterhåll kan också haberott på att Adorno tog avstånd från Sovjetkommunismen som han uppfattade som fascistisk6.Jürgen Habermas, elev till Adorno, har försökt utveckla en praxis-orienterad teori, men det finnsockså en annan öppning via Adornos emfas på ”motståndet”; såsom i att motstå kulturindustrinsnivelleringsträvan genom att försvara den 'sanna' konsten. Nämligen, icke-vålds principen, såsomformulerad av Mahatma Gandhi (satyagraha, ahimsa) och Arne Næss7, utgör en politisk kampformsom verkar kunna vara

11.9.1903 Föddes i Frankfurt am Main8.

1917Den kände kritikern Siegfried Kracauer 'tar sig an' Adorno som mentor,tillsammans studerar de bl.a. Immanuel Kants kritiska verk.

1921Dimitteras från Kaiser Wilhelm Gymnasiet och skriver in sig vid Frankfurt-universitetet.

1922 Träffar Max Horkeimer under Hans Cornelius' Husserl-seminarium.

1923 Blir bekant med Walter Benjamin.

1924Doktorerar i filosofi med avhandlingen ”Die Transzendes des Dinglichenund Noematischen in Husserls Phänomenologie” för Cornelius.

1925-27 Studerar komposition för Alban Berg i Wien och rör sig i musikkretsen kringSchönberg, skriver musikkritik.

1931

Docentavhandlingen ”Kierkegaard – Konstruktion des Ästhetischen” för PaulTillich. Publicerades 30.1.1933, samma dag som Hitler tog kontrollen överReichstag.

1934Flyttar till Oxford, som 'äldre studerande' vid Merton College. Skriver bl.a.på boken om Wagner och en bok om Husserl.

1937 Giftermål med Margarete (Gretel) Karplus (Dr i kemi).

5 Pickford (2002) tecknar bilden av Adorno som en ovanligt samhällsaktiv akademiker som bl.a. deltog i minst 180radioprogram samt ett tiotal TV-program, och som speciellt värnade om undervisningsfrågor eftersom han ansåg attdet var väsentligt för demokratin att ungdomen bl.a. lärde sig kritisk distans till massmedia. Vad han kritiserade deradikala 68-aktivisterna för var att de krävde s.a.s. en absolution eller en sanktion från teorin för deras aktioner vilketenligt Adorno skulle betyda att teorin usurperas. Ifall teorin träder i aktionens tjänst förlorar den sin kritiska potentialoch 'oberoende' som enligt Adorno egentligen utgör teorin som praxis. Nämligen, det är teorin som kritik som kangöra oss medvetna om samhälliga missförhållande och därigenom få oss att agera för att försöka råda bot påsituationen.

6 Rubin (2002:178) anmärker att när IFS återuprättades efter kriget var det beroende av amerikanskt stöd. ”Grantsfrom the US High Commissioner John McCloy, who had taken personal interest in the Institute, affected theInstitute's tone and lead to a systematic self-censorship of its early Marxist politics”. Man kan mot denna bakgrundbegrunda Adornos explicita anti-kommunism och hans flitiga medverkan i tidskrifter grundade av Congress forCultural Freedom som var en täckmantel för CIA (med syfte att påverka opinionen i USA-vänlig riktning och spridaanti-kommunistisk propaganda). Emellertid, från och med 1957 då Adorno tar över rodret vid IFS sker en sortspolitisk svängning och Adorno tar adjö av 'positivismen' och modifierar sin ställning till anti-kommunistiskpropaganda. ”In fact, after he renounced positivism, Adorno made a more discernible effort at pointing out the waysin which anti-communism sustained the residual fascism and anti-semitism in postwar German society”. (Rubin2002:181.) Hitlers maktövertagande hade ju lyckades till en stor del genom skärmselpropaganda om 'bolsjevismen'.

7 Se Arne Næss: Ekologi, samhälle, livsstil. LTs flg 1981. "Truth (Satya) implies love, and firmness (Agraha)engenders and therefore serve as a synonym for force. I thus began to call the Indian movement 'Satyagraha', that isto say, the Force which is born of Truth and Love or non-violence, and gave up the use of the phrase 'passiveresistance'." (The Essential Gandhi. Ed. Louis Fischer. Random House, 2002:77.)

8 För en detaljrik 'Adorno time-line' se http://www.suhrkamp.de/autoren/adorno/jubilaeum/adorno_bio.htm .

2005-06-21 6/23

1938

Flyttar till New York, blir officiellt medarbetare vid IFS som nu är inhyst vidColumbia University. Arbetar med Princeton Radio Project under PaulLazarsfeld men trivs inte med den empiriska inriktningen (enkäter)9.

1940

Paret Adorno inviterar Walter Benjamin till New York men Benjamin begårsjälvmord 26.9. Hans sista önskan är att Adorno skall ta hand om hansmanuskript.

1941 Flyttar till Los Angeles och inleder samarbete med Horkheimer.

1944Adorno och Horkheimer avslutar Dialektik der Aufklärung som publiceras1947 i Amsterdam.

1949

Flyttar tilbaka till Frankfurt. Publicerar Philosophie der neuen Musik somAdorno betraktar som en fortsättning på Dialektik der Aufklärung; miss-lyckandet att få boken publicerad i USA bidrog till återvändandet.

1951Publicerar Minima Moralia, författad under perioden 1944-47. IFS öppnasofficiellt i Frankfurt igen.

1952Utkommer Versuch über Wagner. Tillbringar ett år i Los Angeles i sambandmed ett projekt om populärkultur.

1955 Utkommer Prismen. Kulturkritik und Gesellschaft.

1956IFS forskningsprojekt ger ut The Authoritarian Personality, med Adornosom en av författarna.

1957

Utnämns till professor i filosofi och sociologi vid Frankfurt-universitet ochefterträder Horkheimer som chef för IFS. Adorno inlederpositivismdebatten.

1962 Publicerar Einleitung in die Musiksoziologie.

1966 Publicerar Negative Dialektik.

6.8.1969 Avlider i hjärtinfarkt under semestern i Schweiz.

1970 Utkommer det ofullbordade verket Ästhetische Theorie.

kompatibel med den Kritiska Teorin, men har betydelse endast såvitt man kan konfrontera en tydlig'fiende' (t.ex. stoppa avverkning av gammelskog, ”trädkramar-rörelse”, utöva påtryckning på enockupationsmakt osv), men denna möjlighet avdunstar i samma grad som 'kontrollen' är en diffusalltigenomträngande 'makt'. Knappast är metoden heller ett realistiskt alternativ mot brutala regimersåsom de i nazityskland eller stalinsovjet, den förutsätter att fienden har ett samvete som kan väckasoch att demonstranternas lidande ”will be enough to melt the stoniest hearts”10.

Även om man inom Frankfurtskolan inspirerades av Marxs användning av Hegel, så menade manatt hans analyser av kapitalismen inte längre hade tillämplighet på den senkapitalistiska formen(vilken räknades börja från mitten av 1800-talet). Man trodde inte på kapitalismens kristeori eller påett proletariat som ett historiskt revolutionärt subjekt.11 Istället gällde det att analysera kapitalismensom en sorts självuppehållande system som närapå förvandlar allt sorts motstånd och 'kriser' blotttill nya former för exploatering och utbredning av bytesvärdet. Frågan är om det finns någon möjligform av motstånd mot förtingligandet och 'fetischismen' under dylika villkor. Självfallet gillades

9 ”The data collected in Newark would indirectly go on to have commercial applications and contribute to the verystandardization of life that he and Horkheimer would later inveigh against in the Dialectic of Enlightenment”(Gibson & Rubin 2002:8).

10 Citerad på http://www.kids-right.org/p_gandhi.htm ur brev från Gandhi till Brittiska kolonialmyndigheter 1930.11 Herbert Marcuse som kvarstannade i USA kanske var den som mest inspirerades av 68-rörelserna (och omvänt) och

såg med ny förhoppning på möjligheten till en samhällets omdaning. Marcuse dedikerade Människans befrielse(1969) till den revolterande ungdomen. Som kärnan i revolten såg han den nya sensibiliteten och ”estetikens insteg ipolitiken”: ”att ge polisen blommor, 'flower power' - omdefiniering och själva negationen av betydelsen av 'makt';den erotiska krigsföringen i protestsångerna; det långa hårets och den av plastens renhet obesmutsade kroppenssinnlighet” (ibid. s. 46).

2005-06-21 7/23

inte dessa tankegångar av ortodoxa marxister eller ett antal aktivister.

Adornos uppfattning om makten som något alltmer diffus och alltigenomträngande blev också ett avhuvudmotiven hos Michel Foucault (som själv12 uppgett sig arbeta inom Frankfurt-skolans kritisk-analytiska tradition med begynnelse i Kant). Under 60-talet var Adorno också involverad i den s.k.Positivismusstreit där han argumenterade mot den 'empiriskt' inriktade sociologin vars talan fördesav Karl Popper (vilken förordade 'social ingenjörskonst'). Adorno hade själv 'importerat' deempiriska metoderna från USA som han skolade tyska sociologer i vid IFS, men hade alltid varnatmot faran att tanken förslavas under mätbarhetens diktat.

Idag är när kapitalismen och kulturindustrin (begrepp lanserat av Adorno och Horkheimer) ärmäktigare än någonsin har Adornos tankegångar en förnyad aktualitet. Adorno föregrep mångateman som senare blev bekanta som ”postmodernism”. Nästan alla nyckelbegrepp inom post-modernism hittas i Frankfurtskolans skrifter och dess inspiratörer såsom Nietzsche och ErnstBloch13. I Upplysningens dialektik finns också ett flertal element som kan relateras till ekosofin(Mathies 1999). Rovdriften på naturen är ett utslag av den kapitalistiska nihileringen genom att allavärden ersätts av bytesvärdet; vadsomhelst är utbytbart mot vadsomhelst annat i form av pengar ochförlorar därför sitt unika egenvärde.

Förutom Kant, Hegel, Marx, Nietzsche, Heidegger14 och Freud som var fasta referenspunkter förAdorno påverkades han också starkt av många vänner och medarbetare såsom Benjamin,Horkheimer, Karl Kraus, Georg Lukács och Ernst Bloch, samt sociologer såsom Max Weber15 ochEmile Durkheim. Ett nyckelbegrepp var dialektik som understryker att samhället är en historiskformation och ett spänningsfält av krafter. Den Kritiska Teorin riktar sig mot ideologier och teoriersom försöker överskyla konflikterna och därigenom försvarar den 'bestående ordningen'. Samman-hängande med detta är kritiken av identitetsfilosofin som förnekar objektens egenart i.o.m. att deuppfattas som utbytbara element i ett totalsystem. I den mest grundläggande relationen, den mellansubjekt och objekt, låter identitets-filosofin antingen den ena svälja upp andra, eller så försöker manförinta objektet ('den Andre') för att ge sken av en bestående harmoni och enhet. Naturförstörelseoch etnisk rensning kan som exempel båda ses som yttringar av ett forcerat 'identitetsskapande'.Ytterligare ett nyckelbegrepp är negationen som självfallet också hör ihop med det dialektiska

12 Se Foucault ”Var är upplysning?” (1984) som ingår i Mikael Löfgren och Anders Molander (red.): PostmodärnaTider (Norstedts 1986). Foucault insåg tämligen sent att Frankfurtskolan föregripit några av hans egna teman. ”In aninterview, Michel Foucault once lamented that he discovered the Frankfurt School's critique of Enlightenment reasontoo late to be incorporated into his own work on the organization of Western reason, The Order of Things.” (Gibson& Rubin 2002, ”Introduction” s. 15.)

13 Klart dock att Adorno inte skulle ha delat den sorts bejakande av kommersialism som karaktäriserat endel'postmodärnister'.

14 Heidegger förekommer hos Adorno som en motpol och kritiseras bl.a. i Jargon der Eigentlichkeit (1964) och iföreläsningsserien ”Ontologie und Dialektik” (vårterminen 1960-61). Ramsay (2003) stöder huvudpunkterna iAdornos kritik av Heideggers 'trick' som ”består i att inte medge tvetydigheten [exv hos ordet 'vara'] som en brist,utan uttnyttja den till sin fördel för att antyda ett oerhört djup och förläna sig själv och begreppet en viss värdighet(...) Ontologin lutar sig istället mot det djup som skänks begreppet genom att det inte presterar vad det skall prestera”(Ramsey 2003:230-1). Adorno förefaller tämligen grundligt ha satt sig in i Heideggers tänkande (vilket verkar haöverraskat Habermas (2003) i efterskott eftersom Heidegger inte diskuterades under hans studietid vid IFS) ochsökte även personliga diskussioner med Heidegger som denna avböjde (Ramsay 2003:220 som i sin tur hänvisar tillden omfattande studien Adorno und Heidegger. Untersuchung einer philosophischen Kommunikations-verweigerung, Stuttgart 1981, av Hermann Mörchen). Ziarek (2002) tar fram paralleller mellan Adornos ochHeideggers form av ”radical aesthetics”.

15 Av speciell vikt för Adorno är Webers tes om rationaliseringstendensen i samhället och teorin on byråkratin vilkaWeber tillämpar på musiken i Die rationalen und soziologischen Grundlagen der Musik (1921). Som ett exempel pårationaliseringstendensen framhäver Weber den vältempererade stämningen som togs i bruk i Europa. För en uppsatsom Webers musiksociologi se Meisel (2004) som understryker att Weber var den första som seriöst bedrevmusiksociologiska studier och som använde sig av omfattande källmaterial.

2005-06-21 8/23

tänkesättet. I 'negativ dialektik' har man s.a.s. tes och antites men ingen affirmativ 'syntes'16. Adornovarnar för att förena i tanken det som i verkligheten förblir åtskilda. Detta för oss till detgundläggande dilemmat för all teori; nämligen, genom att det teoretiska tänkandet exproprierarobjekten genom begreppen kommer det redan från början att framställa objekten som något annat änvad de är. För att undvika en härav följande 'försteningseffekt' måste tänkade vara dialektisk, kunnase sig som den förvrängande 'lins' den är (men som dock är låter oss 'se' någonting överhuvud17). FörAdorno karaktäriserades verkligheten av motsatser såsom subjekt/objekt, partikulära/universella,ande/materia, frihet/determinism, natur/kultur, rationell/irrationell, individ/samhälle, osv - motsatsersom inte får slätas över genom någon sorts falsk 'optimism'. I musikaliska termer innebär det attlyfta fram dissonanser och atonalitet i musiken, inte såsom dekorativa effekter, utan för att gelidandet en autentisk röst. Inom filosofins område (för Adorno hör musik och filosofi organisktsamman) betyder detta att ta fasta på sprickorna och revorna i systemen och världsuppfattningarna,det är via dylika fragment och förkastningar som vi kan måhända ana 'spåren' av sanningarnabortom förtingligandet och teoriernas prokrustesbädd. Kopplingen till psykoanalysen är här tydlig.Således, en alltför finslipad 'fasad' kan antyda ett undertryckande av känslor och motiv som kanskeavslöjar sig genom 'felsägningar' för den uppmärksamme.

I följande avsnitt skall vi ta upp några huvudteman är från Upplysningens dialektik och kritiken avkulturindustrin. En jämförelse med författaren och politikern Atos Wirtanen (1906-1979) som ju varsamtida med Adorno görs också med tanke på att likheter och olikheter kan skärpa profilen. Bådainspireras av Marx, Hegel och Nietzsche men Wirtanen kan sägas ställa Darwin och biologin motFreud hos Adorno. Även om Wirtanen och Frankfurtskolan tidsmässigt överlappade varandra tycksdet inte finnas några tecken på att Wirtanen var bekant med Frankfurtskolan eller tog intryck av den.Överhuvudtaget har Frankfurtskolan varit ganska undanskymd i de nordiska länderna som kanskesammanhänger med en utbredd tro på den sociala ingenjörstekniken och folkhemsidyllen. Blandinhemska filosofer torde George Henrik von Wright i sin 'kritik' ha tagit intryck av Upplysningensdialektik18.

2. Upplysningens dialektik

I Upplysningens dialektik (UD) argumenterar Adorno och Horkheimer19 för att rationalitet och16 ...”den hegelska filosofin innehåller moment där också den – som har gjort den bestämda negationen till sin livsnerv

– slår över i affirmation och därmed i ideologi: tron att negationen genom att drivas tillräckligt långt, och genom attspegla sig själv, blir ett med positiviteten. Detta, mina damer och herrar, läran om den positiva negationen, är justprecis den punkt vid vilken jag vägrar att följa Hegel.” (T W Adorno: ”Metaphysik, Begriff und Probleme” iNachgelassene Schriften, Suhrkamp 1993 - citerad i Johansson & Martinson 2003:15.) Kierkegaard, grundligtstuderad av Adorno, är också känd för sitt avvisande av Hegels 'syntes'.

17 Att 'se' här används som en 'analogi' för vetande eller 'insikt' avslöjar vår/språkets allmänna bundenhet vid denoptisk-epistemologiska traditionen som åtminstone går tillbaka till Platon. Adorno har bl.a. hos Nietzsche däremottagit fasta på 'lyssnarfilosofen' och ”att tänka med öronen” (Adorno, ”Kulturkritik och samhälle” (Burill 1987:317)).

18 ”Tältä osin [rationalitet och förhållandet till naturen, 'luontosuhde'] teos näyttää selvästi vaikuttaneen akateemikko G.H. von Wrightin kirjoituskokoelmaan Tiede ja Ihmisjärki, Helsinki 1987.” (Kotkavirta 1991: n 65 s. 200,”Jälkisanat”.) I Mytet om framsteget (ScandBook AB 1993:169n18) framhåller von Wright att ”Harbermas' skrifterhar utgjort en inspirationskälla för mina egna försök att nå en kritisk förståelse av den värld vi lever i”.

19 Verket UD (= Horkheimer & Adorno 2003) var planerat som en gåva till Friedrich Pollock på hans 50-årsdag ochskrevs under 2:a världskriget och med holocaust framför ögonen. Den gundläggande frågeställningen gällde varförmänskligheten trots alla vetenskapliga, kulturella och tekniska framsteg halkat ned i barbariet: ”Was wir unsvorgesetzt hatten, war tatsächtlich nicht weniger als die Erkenntnis, warum die Menschheit, anstatt in einen wahrhaftmenschlichen Zustand einzutreten, in eine neue Art von Barbarei versinkt.” Det dialektiska svaret som utvecklas iUD är att upplysningen själv innehåller fröet till sin egen underminering. ”Wie hegen keinen Zweifel – und darinliegt unser petitio principii -, dass die Freiheit in der Gesellschaft vom aufklärende Denken unabtrennbar ist. Jedochglauben wir, genauso deutlich erkannt zu haben, dass der Begriff eben dieses Denkens, nich weniger als diekonkreten historischen Formen, die Institutionen der Gesellschaft, in die es verflochten ist, schon den Keim zu jeneRückschritt enthalten, der heute überall sich ereignet”. (UD:3.) Detta är den centrala ”aporin”; nämligen, friheten

2005-06-21 9/23

upplysning kan s.a.s. slå över i sina motsatser (die ”Selbstzerstörungder Aufklärung”). Vad menas med detta?20 I UD finns många olika'fallexempel' och illustrationer som berör t.ex. de Sade, Odys-seus,Kant och Nietzsche, samt kapitel om antisemitism ochkulturindustrin. Upplysningen leder först till en sortsavspiritualisering av naturen (disenchantment), naturen förliknas viden maskin. Man kan erinra sig t.ex. Descartes' åsikt att djur ärmaskiner och att en hunds kvidande då den levande dissekeras (i'vetenskapens namn') är bara 'mekaniska reflexer'21. Nästa steg är attinordna människan i denna 'natur'. Det blir ett imperativ att följa'naturliga böjelser' (såsom masochism). Den 'oupplysta' människanhade däremot en mängd tabun. Totemdjur fick inte dödas, heligalundar fick inte skövlas, o.s.v. För den upplysta rationaliteten ärnaturen emellertid bara ett objekt för manipulering. Med hjälp avnaturlagar kan denna bearbetning systematiseras och utvidgas.

Endast härigenom anses naturen få ett 'värde' (John Locke22 t.ex. betonade att enbart bearbetning(labour) skapar 'värde'). Genom avlägsnandet av alla 'tabun' såsom vidskepelse och uttryck förirrationalitet raseras de sista hindren mot en totaliserad manipulering utan gränser, det finns inget'heligt' längre. Upplysningen har självfallet progressiva moment såsom kritik av vidskepelse,ideologi och övertro, och i den meningen betraktade sig kretsen kring Frankfurtskolan somarvtagare till upplysnings-tradtionen. Risken är att upplysningens projekt att befria slutligen ledertill slaveri23. Nämligen, i kampen mot 'lögnen' börjar den själv tro sig vara 'sanningen'. Strävan eftersanningen förväxlas med sanningen själv. Teorier, abstrakta begrepp och metoder hypostaseras tillatt bli sannare än verkligheten i sig själv24. Det är i denna mening teorin s.a.s. exproprierar objekten,vad som faller utanför teorien hänförs till det 'irrationella', en 'residual' som helst glöms bort.Liksom en Descartes som vänder dövörat till det pinade djurets klagan. Detta kan förknippas med

kräver upplysning som dock riskerar slå över i sin motsats. 20 En grundtanke hos Hegel är att varje begrepp, genom sin begränsning, måste slå över i sin motsats (”in sein

Gegenteil umschalgen”). Adorno och Horkheimer applicerar detta också på upplysning och rationalitet. Faran inomfilosofin är att tro sig och det 'upplysta' samhället vara immuna mot en sådan omkastning och att 'rationaliteten' är enbetryggande vaccin mot 'barbarism'.

21 Descartes likställer djur med maskiner (automater) i Discourse de la methode (1637). Huruvida djur känner smärtaverkar vara egalt ty teorin ger absolution: ”Thus my opinion is not so much cruel to animals as indulgent to men – atleast to those who are not given to the superstitions of Pythagoras [att djuren har en själ i likhet med människor] –since it absolves them from the suspicion of of crime when they eat or kill animals.” (Brev till Henry More, 5. feb.1649. Återgivet bl.a. i Environmental Ethics, S J Armstrong & R G Botzler (eds.), McGraw-Hill 1993:281-5.)Medan Descartes argumenterar, att eftersom t.ex. maskar är djur och genom sin enkelhet 'självklart' måste saknamedvetande så gäller denna slutsats alla djur, anlägger UD s.a.s. ett motsatt synsätt: redan i snigeln som med sinatentakler reagerar på hinder och orienterar sig i världen ser Horkheimer och Adorno början till ”das geistige Leben”(UD:274). Hos Adorno är den sinnliga välbefinnandet en väsentlig del av ett värdigt liv vilket ytterligare distanserarhonom från den kartesiska förgudningen av intellektet och nedlåtenheten gentemot det 'djuriska'.

22 Locke utvecklar sin värdeteori i Second treatise of government (1690). Locke förbinder ”intrinsic value” med vad vikan kalla bruksvärde. ”This is certain, that in the beginning, before the desire of having more than man needed hadaltered the intrinsic value of things, which depends only on their usefulness to the life of man” (§ 37). Men att någothar värde mäts slutligen endast i term av det arbete som s.a.s. 'investerats' i det: ”it is labour indeed that puts thedifference of value on every thing” (§ 40). Lockes text finns bl.a. på internetaddressen: http://www.ilt.columbia.edu/academic/ digitexts/locke/second/locke2nd.txt .

23 ”Jeder versuch, den Naturzwang zu brechen, indem Natur gebrochen wird, gerät nur um so tiefter in den Naturzwanghinein. So ist die Bahn der europäischen Zivilisation verlaufen”. (UD:19.) Den undertryckta naturen slår s.a.s.tillbaka. En tankegång här är att tekniken och administrationen som byggs upp för betvingandet av naturen(exploatering och 'produktion') kräver allt större anpassning av människan (t.ex. som disciplinerad arbetskraft,'apparatens' betjänter) som i sin tur blir helt beroende av 'teknosystemet' i det dagliga livet vilken i denna mening bliren ny sorts 'natur' under vars 'Naturzwang' vi befinner oss. Den yttre naturens betvingande sker parallellt med deninre naturens (psyket) betvingande.

24 ”Aufklärung aber ist die Philosophie, die Wahrheit mit wissenschaftlichen System gleichsetzt” (UD:92).

http://www.pour-les-animaux.de/vivisection_animale.html

2005-06-21 10/23

vad Adorno på flera ställen kallar den ”borgerliga kallsinnigheten” inför andras lidande som är ensorts förutsättning för marknadsekonomin25 där bytesvärdet härskar. Konsumenter gottar sig åtbilliga produkter, som kanske slavande barn tvingats göra, eller åt köttdiskens delikatesser utantanke på djurens vämjeliga liv och död (om etik och slakt se Smith 200226). Varor i kliniskt rentplastemballage distanserar oss ytterligare från den 'råa verkligheten' som vi helst inte villvidkännas27. Djurexploateringen är ett flagrant exempel, vid sidan av vapenteknologin, hur manavvisar teknologins emancipatoriska moment (att minska bördan på naturen) och istället nyttjar'kunskapens makt' för att öka det råa naturherraväldet.

Primitiv vidskepelse kunde vara irrationell, grym och rå, men det fanns alltid en chans attmedkänsla kunde få ett spelrum och att även offret erkändes en värdighet. Emellertid, den'kallhamrade' teorin som förnekar offret all annan existens än som manipulerbart objekt, eller somspelmarker i marknadsekonomin, sluter för evigt ögon och öron inför offrens lidanden och kval. Detär genom denna sorts systematiska 'förträngning' och 'absolution' som den 'civiliserade' människansbrott kan nå en sådan oerhörd omfattning. Så länge vi får vara ifred i våra vardagsrum, TV:nfungerar och blodslukten inte når våra näsor, är allt väl – pereat mundus! Den 'primitiva' människankunde känna en skuld inför dödandet i jakten och krig. Genom riter och ceremonier ber man om ensorts förlåtelse för transgressionen. Människor som ser naturen som besjälad (animism) måste frågaväxters och djurs andar om lov innan de s.a.s. gör intrång på naturen (t.ex. hugger ned träd för attbygga ett hus). Animisten ser fortfarande skymten av den Andre i naturen. Hos islänningar lär finnaskvar en märklig tro på älvor och troll samtidigt som valar betraktas bara som köttkonserver utannågot egenvärde eller rättighet till eget liv. Enligt en historia gjorde man vid byggandet en extrakrök på vägen till Reykjaviks flygplats för att inte störa älvorna i en stor sten som låg 'i vägen'. I sigen sympatisk historia28, men varför hör man enbart stenar tala medan man utestänger valens sång?29

25 Auswitch var för Adorno den moraliska nollpunkt som just möjliggjordes av 'kallsinnigheten'.26 I en intervju som återges beskriver en slaktare bl.a. hur djuren p.g.a. 'brådska' dödas 'slarvigt'. Kor upphängda i

köttkrokarna råmar fortfarande och vrider sig i dödskampen. 27 Den s.k. 'pälsnäringen' som är spridd i Österbotten 'omsätter' omkring 5 miljoner djur om året för att göra 'produkter'

vars behov-efterfrågan inte har någon skälig relation till det verkliga 'priset' i form av djurens förnedring. Även härfungerar olika sorters distanseringsmekanismer såsom verbala eufemismer typ ”pälsodling” och ”rävodling” (en sortsvegetativ fantasm där det djuret förstummas föreställd till en grönsak). Man kan ställa frågan, i linje med UD, varförmänniskan som sedan århundranden (om inte årtusenden) uppfunnit textiler för kläder, fortfarande förfaller till ettatavistiskt offrande av djur, där dock shamanens tidiga mimetiska utstyrelse i djurgestalt, förflackats till en aningslösform av ”conspicious consumption” eller ”vicarious consumption” (Thorstein Veblen); 'pälsen' som markör förrikedom och status. Pälsverket inom 'haute couture' kan också med Walter Benjamins begrepp betecknas som en”fantasmagori”, en gyckelbild, som skänker bytesvärdet en glans och en sorts aura genom en dunkel erinran omdjuroffer och forntida kulthandlingar. Gycklet framhävs av diskrepansen mellan lyxens sken och denkadaververklighet som det försöker dölja.

28 Historien hörde jag berättas i en fransk TV-film, Virus in Paradise (2002), delvis filmad på Island. I Karlebydebatterades 2002-3 ett åldringshemsbygge som skulle placeras i skogsdunge där det fanns ett jättekast från istidensom var upptagen på en lista över skyddsobjekt. De som ville skydda stenen (som en sorts fornminne) utmålades sommänniskor som inte bryr sig om åldringar. Frågan är: Vem visar större omtanke? byggfirmorna och arkitektbyråermed sina linjaldiktat, eller de som även utsträcker sin omsorg till en stens och en skogsdunges existens? Kanskefrågan hade utfallit, eller åtminstone uppfattats, annorlunda bland islänningar? Bilden av traktorn uppkörd på stenenborrande hål för sprängladdningarna var en sorts sinnebild för det mänskliga naturvåldstäkten. Att värna om'fornminnen' och platsen är just att värna om minnet, erfarenheten (Erfahrung, ett centralt begrepp hos Adorno) imotsats till modärn arkitektur som ofta går ut på att utplåna både minnet och platsen (omförvandlade till gatunummersamt såochså många kvadratmeter bostadsyta eller affärsutrymme). Stenen, jättekastet, en 'naturens nyck', uppfattasav det administrerade samhällsmaskineriet som en provokation, ett irrationellt hinder som måste röjas ur vägen. Dens.k. ”Kokkostenen” har faktiskt däremot bevarats och står mitt på Karlebygatan; stenen hade ett namn och kundedärför inte utan vidare röjas undan och malas till glömska. Glömska hör enligt Adorno och Horkheimer också ihopmed förtingligandet: ”Alle Verdinglichung ist ein Vergessen” (UD: 244). Vi förbländas av teknikens ochvetenskapens resultat och glömmer helst alla de offer de krävt.

29 När filmaren Fridrik Thor Fredriksson, på kritiken för sitt godkännande av valslakt, förklarade (citerad i Draken6/2000) ”att hans favoritdjur var kor, och att han inte hade något emot valslakt eftersom köttet från en valmotsvarade köttet från 80 kor” illustrerar det förtingligandet. Ekvationen 1 val = 80 ko-kött anses kunna självklart

2005-06-21 11/23

Av olika anledningar måste vi 'ingripa' i naturen. Frågan är hurvida vi inser att vi riskerar att trampapå andra och hurvida vi försöker göra vårt 'avtryck' så litet som möjligt eller om vi nyttjar vårateorier, abstraktioner och myter för att 'stålsätta' oss inför allt det lidande vi åstadkommer. Det somUD kan sägas kretsa kring är en tendens där teorin just blir en 'absolution' för våra övergrepp motlivet och som intar på så sätt magins och besvärjelsernas forntida30 roll men med den skillnaden att'offrandet' har blivit en mekanisk reflex och industri. Istället för ett tänkande som skulle göra osshörsamma för de undertryckta rösterna förvandlar vi det levande till abstraktioner i ett tecken-speldär utfallen i slutändan bestäms på la bourse31.

Navpunkten i UD är alltså naturförhållandet som idag kännetecknas av människans totalaherravälde över naturen. Samtidigt som vetenskapen t.ex. påvisar allt större likheter mellanmänniska och djur ur biologisk synvinkel mystifieras människans särställning i samma grad. Denmänskliga digniteten måste s.a.s. ta sin tillflykt till mysticism, och när den upplysta rationaliteten tillslut drabbar denna så kollapsar också människovärdet. Detta är en figur som Adorno ochHorkheimer bl.a. återfinner i Sades romaner. 'Sadisten' försvarar sitt torterande av offren med atthan följer det som naturen påbjuder lika hög grad som den dygdige som följer sina 'naturliga'böjelser. Enligt munken Clemens32: ”Har vi någon möjlighet att kontrollera våra begär? Måste vi

förstås som ett bevis för slaktandets berättigande. Valdjuret, ofrivilligt indraget i det ekonomiska 'kretsloppet'förstummas och blir bara så och så många ton kött och tran.

30 Två av huvudteserna i UD (s 6, ”Vorrede”) lyder: ”schon der Mythos ist Aufklärung, und: Aufklärung schlägt inMythos zurück”. (Redan myten är upplysning, och: upplysningen slår tillbaka såsom mytologi.) Myten är en'primitiv' världsförklaring och såtillvida en sorts upplysning (en ansats att befria oss från vår skräck för detoförklarliga), medan upplysningen i avsaknad av självkritik förvandlas till mytologi och ideologi.

31 Adorno och Horkheimer ser en prefiguration för denna sorts industriella administration av världen i Kantssystembygge. ”Alles wird zum wiederholbaren, ersetzbaren Prozess, zum blossen Beispiel für die begrifflichenModelle des Systems, auch der einzelne Mensch, vom Tier zu zweigen” (UD: 91). Konflikten mellan 'systemet' ochdet enskilda neutraliseras genom att medborgaren redan 'a priori' betraktar världen ”als Stoff, aus dem er sie sichherstellt. Kant hat intuitiv vorweggenommen, was erst Hollywood bewusst verwirklichte: die Bilder werden schonbei ihrer eigenen Produktion nach den Standards des Verstandes vorzensiert, dem gemäss sie nachher angesehenwerden sollen” (ibid.). Kants ständinga fixpunkt (liksom hos Adorno) är dock frihet tilllika med kravet att varjeperson bör betraktas som ett ändamål, ej blott medel, vilken ugör det nödvändiga korrektivet mot varje 'fascistisk'tolkning av Kant som t.ex. då Alfred Eichmann hänvisade till sitt försvar att han bara följt Kants plikt-etik. ”Havingovercome or in his case forgotten any inclination he may have had to halt or hinder the organization andtransportation of millions of innocent Jews to their deaths, Eichmann boasted that he had done his duty to the end!Unlike Himmler, his ultimate superior in the chain of command and a chief architect of the 'final solution,' Eichmannnever attempted to 'negotiate' with the enemy when it became clear that the Nazi cause was lost. He declared, on thecontrary, 'that he had lived his whole life . . . according to a Kantian definition of duty,' (see [Hannah Arendt:]Eichmann in Jerusalem, chapter 8) and Arendt noted that 'to the surprise of everybody, Eichmann came up with anapproximately correct definition of [Kant's] categorical imperative,' though he had 'distorted' it in practice. Sheadmitted, moreover, 'that Eichmann's distortion agrees with what he himself called the version of Kant 'for thehousehold use of the little man,'' the identification of one's will with 'the source' of law, which for Eichmann was thewill of the Führer.” [Jerome Kohn: ”Evil: The crime against humanity”, http://memory.loc.gov/ammem/ arendthtml/ essayc7.html .] Visavis Sades 'filosofi' förhåller sig Kants filosofi sist som slutligen nästan diametralt – Kantsskarpaste uddar brukar riktas mot den sortens 'utilitaristiska' beräkningar om lust och olust som figurerar hos Sade.

32 D.A.-F. Sade: Justine, eller dygdens besvärligheter. (Justine ou les malheurs de la vertu, 1791.) The Elephant Press.Den finländska moralfilosofen Timo Airaksinen har f.ö. studerat Sades 'filosofi' i The Philosophy of the Marquis deSade (1991), fi. övers. Markiisi de Saden filosofia (Gaudeamus 1995). Reijo Kupiainen kritiserar Airaksinens bild avSade som irrationalist (se http://www.netn.fi/395/netn_395_kirja4.html) och hänvisar i sammanhanget till Adornosoch Horkheimers behandling av Sade i UD: ”Tämä käsitys Saden eräänlaisesta sisäisyydestä näyttäytyy kuitenkinSaden kontekstiin nähden arveluttavalta. Ensinnäkin korostaessaan Saden irrationaalisuutta Airaksinen ohittaa sensystemaattisuuden, järjestelmällisyyden, rationaalisuuden ja tieteellisyyden ihailun, jota mm. pahetta maksimoivaJustinen sisko Juliette ja monet muut 'pahetta harrastavat' toteuttavat Saden romaaneissa. Max Horkheimer jaTheodor Adorno kirjoittavatkin kirjassaan Dialektik der Aufklärung (Valistuksen dialektiikka), että Sade suorastaanluo kantilaisen järjestelmän ja rationaliteetin: 'Kantilaisen systeemin arkkitehtoninen rakenne toimii kuin sadelaisenorgian voimistelupyramidi'. Sade toteuttaa Horkheimerin ja Adornon mukaan täysin valistuksen rationaliteettia jasiveysoppia, jossa järki on hyötyyn perustuva kalkulaation ja suunnitelman organismi. Heidän mukaansa Sade

2005-06-21 12/23

inte böja oss för de krafter naturen begåvat oss med liksom den stolta eken böjer sitt huvud närstormen rasar. Det naturen givit oss kan självklart inte förolämpa naturen (...) Vad blir det av eralagar, er etik, er religion, era galgar, er Himmel, era Gudar, ert Helvete när det visar sig att vissaämnen i kroppsvätskan, vissa skillnader i byggnadsmaterialet, viss grad av stickande smak i blodetär tillräckligt för att ni skall gilla eller ogilla en person?” Här fungerar 'teori' som en ursäkt för att gefritt spelrum åt vad som sist och slutligen är gränslös maktlystnad (den starkares rätt). Härvidlag kanSades romanfigur ses som uttryck för en 'perversion' av Kants ideal där varje person är sin egen 'lag-givare'33. För Kant innebar ju en sann etisk norm endast en sådan som varje autonom individ ärberedd att uppställa som allmän lag; en norm som enbart bygger på någon sorts 'böjelse' (Neigung)tar Kant starkt avstånd ifrån. Den kantska etiken grundas på den 'regulativa idén' om den 'fria viljan';vad Clemens antyder i citatet ovan är att en sådan idé skall betraktas som en otillständigmystifikation eftersom valen avgörs av 'kroppsvätskans' sammansättning etc; dvs. av biologin. Mendenna mystifikation och dess rejektion kan ske just emedan teorins kritiska moment bortfallit; ty,sist som slutligen kan ju också kausalitet betraktas som en mystifikation varvid argumentenbaserade på 'naturens lag' klappar ihop. Således, vi får en stympad 'objektiv rationalitet' - medan enmystifikation absolutiseras (kausalitet) avvisas en annan (den fria viljan). En liknande situation harvi då t.ex. marknadsekonomin och dess 'lagar' apoteoseras som en förevändning att befästa destarkares ekonomiska intressen. Hos Sade förjagas 'värdighet' ur världen som en död relik, det endasom återstår är bytesvärdet (lust-olust kalkylerande), medan hos Kant 'personer' fortfarande har en'värdighet' (Würde, dignity) som står över alla 'värden' ('marknadsvärdet'): ”In the kingdom of endseverything has either value or dignity. Whatever has value can be replaced by something else whichis equivalent; whatever, on the other hand, is above all value, and therefore admits of no equivalent,has a dignity”.34 Emellertid, såsom Kant understryker, så kan vi inte förstå det moraliskaimperativets nödvändighet, vad filosofin däremot visar är att vi ”yet can comprehend itsincomprehensibility, and this is all that can be fairly demanded of a philosophy which strives tocarry its principles up to the very limit of human reason” (ibid. de avslutande orden). Deninstrumentella rationaliteten är dock benägen att 'purgera' teorin från dylika 'inskränkningar'. Vadsom inte kan förstås och 'begripas' förkastas och tystas och därmed öppnar sig en barbarietssluttande plan.

3. Konst - samhällskritik och ideologi

Adorno kritiserade Hegel för att denne rangerade konsten under religionen och filosofin35.Inspirerad av Walter Benjamin ser han mimesis, en sorts 'imitation' av objektet, som konstens kärna,detta i motsats till en hyperidealistisk/romantisk uppfattning av konsten som frikopplad från naturen

kehitteli jo ennen Kantia tätä tiedon ja suunnitelman vetovoimaa toisiinsa. Tämä Airaksisen suhteen täysinvastakkainen tulkinta osuu mielestäni paremmin Saden omaan kontekstuaalisuuteen, jossa tämä itse oli näkemässä,miten Ranskan suuren vallankumouksen rationaalinen ja poliittiseen paratiisiin tähtäävä projekti johti vakaviinongelmiin. Sade itsekin, aristokraatti kun oli, vältti giljotiinin vain koska häntä ei pystytty sitovasti tunnistamaan.”(Filosofinen Aikakauslehti n&n, 3/95.) Liksom redan kommenterats tidigare gäller det att i detta sammanhangkomma ihåg att Kant tvärtom kritiserade 'nyttokalkylen' inom etiken; på den punkten är Adornos och Horkheimerskoppling Kant-Sade missvisande. Adornos och Horkheimers poäng är att 'borgaren' uppfattar världen som 'a priori'bestående av manipulerbara objekt, som 'råvara', och att Kants systembygge är en återspegling av detta förhållandemed 'borgaren' som det 'transcendentala subjektet'. Huvudtesen UD är också att upplysningen, för vilken Kant är enav de främsta representanterna, bär ett inre frö till sin egen 'pervertering'.

33 ”Das Werk des Marquis de Sade zeigt den 'Verstand ohne Leitung eines anderen', das heisst, das von Bevormundungbefreite bürgerliche Subjekt” (UD: 95).

34 Immanuel Kant: Fundamental principles of the metaphysic of morals, 1785 (transl. Th. K. Abbott). Kants 'värdighet'motsvarar kanske vad man idag skulle kalla egenvärde (intrinsic value, inneren Wert). Inom t.ex. ekosofi bestriderman att endast 'personer' i snäv mening kan ha ett egenvärde.

35 I det hela är dock Adornos estetik kraftigt influerad av Hegel, t.ex. dennes Vorlesungen über Ästhetik (hölls underperioden 1818-1829 men utgavs 1835-38 av Hegels 'lärjungar' på basen av föreläsningsanteckningar och-manuskript).

2005-06-21 13/23

och omvärlden. ”Their mimetic content was intrinsically utopian because it preserved man'sprehistoric oneness with nature (itself perhaps recapitulated in the childhood memories of civlizedman) and was thus a preconfiguration of the possible restoration36 of that condition in the future.Aesthetic mimesis also contained a utopian moment in its affirmation of the sensous appearance,which philosophers since Plato had tended to demean as inferior to ideal essenses” (Jay 1984:156).Konst och filosofi hör ihop hos Adorno eftersom 'tolkning' av konst är också en sorts filosofiskuppgift37. Detta har att göra med en sak som Adorno ständigt återkommer till; nämligen, betonandetav erfarenheten (Erfahrung) till skillnad från upplevelsen (Erlebnis) – även detta en poäng som hanhämtat hos Benjamin. 'Upplevelser' som så ofta står i centrum i dagens media (vi har t.ex.'upplevelseturism') förknippar Adorno och Benjamin med lösryckta intryck, medan erfarenhethandlar om att uppfatta sakerna i en kontext, 'att se sammanhanget'. Liksom kritisk filosofi är också'sann' konst dialektisk och innefattar implicit samhällets historiska motsägelser istället för attöversläta dem38. Konsten kan också ha ett utopiskt element genom att frammana idén om en sortsorganisk helhet som är dynamisk och full av motsägelser men som s.a.s lever i fördragsamhet medvarandra. Vad Adorno tar avstånd ifrån är konst som ornamentering, underhållning och somupprepning av status quo och 'besjungandet' av en falsk försoning (Versöhnung). För att rada uppnågra exempel på konstnärer vars verk uppskattades av Adorno kan vi nämna Beethoven, Kafka,Joyce, Proust, Trakl, Celan, Mahler, Berg, Schönberg, Goethe, Hölderlin och Beckett. Endastsådana konstnärer ”who refused to flinch from the breakdown of communicability, were true thecritical power of art. Only they bore agonized witness to the decimation of the subject in modernlife, which both the modern didactism of Brecht and the 'healthy' realism supported by Lukács failedto acknowledge. Only they wrested from the objective disintegration of the language a negativeimage of a world in which meaning might one day be achieved” (Jay 1984:130). Bland 'ismerna'torde Expressionismen och den 'avantgardism' ha stått Adorno närmast. Adorno ställde sig kritisktill 'politisk' konst som t.ex. hos Brecht där konsten hotas usurperas av politisk ideologi och blioäkta och anmärker att t.ex. Kurt Weill och Brechts episka teater ”fann apokryfiska efterföljare i dettredje riket” (Adorno 1976:77). I en uppsats från 1962 citerar Adorno en tidigare uppsats från 1932

36 Också hos t.ex. Heidegger finns det en stark 'längtan' till en restitutio ad integrum, ett 'helande' av en fragmenteradverklighet. 'Restitutio' är också en fackterm inom juridik och medicin (återgäldande, åstadkommande av läkning)med grundbetydelsen 'vollständige Wiederherstellung des ursprünglichen'. För Adorno är dock en avkardinalsynderna att låta påskina att en dylik restitution, försoning, har förverkligats; ett än mer allvarligt fel enligtAdorno är att förneka hoppet om en dylik försoning (såsom den mellan individ och samhälle). Med försoning skallhär inte förstås en återgång till en mystifierad totaliserad enhet (vilket innebär att det ena uppgår i det andra) utan ettupphävande av hierarkier; en olikheternas mångfald i ett fritt samspel, och ett klasslöst samhälle (för att använda ettpolitiskt språbruk).

37 Enligt den hegelska definitionen är konst 'sinnliche Präsentation des Absoluten Geistes als Ideal' medan den 'rena'(icke-materiella) representationen motsvarar filosofin. För Adorno behöver konsten filosofin för att säga det somkonsten inte kan säga, medan endast konsten kan gestalta det, genom att inte säga det. ”Kunst ahmt nicht Naturnach, auch nicht einzelnes Naturschönes, doch das Naturschöne an sich. Das nennt, über die Aporie desNaturschönen hinaus, die von Ästhetik insgesamt. Ihr Gegenstand bestimmt sich als unbestimmbar, negativ. Deshalbbedarf Kunst der Philosophie, die sie interpretiert, um zu sagen, was sie nicht sagen kann, während es doch nur vonKunst gesagt werden kann, indem sie es nicht sagt” (Adorno 1977:113). Kanske man med en hänvisning tillWittgenstein kunde säga att konsten 'visar' på något osägbart som filosofin kan lyfta fram genom en tolkning. För endiskussion om Adorno och Hegel versus det natursköna se Senger (2000). Av Benjamin övertog Adorno tanken omatt kritik egentligen är en del av konstverket, dess självreflektion som befriar det från dess varuform. Benjaminframlade sina idéer om kritiken i avhandlingen ”Der Begriff der Kunstkritik in der deutschen Romantik” (Bern,1919).

38 Konsten måste förhålla sig på sätt eller annat till samhället, och omvänt, i en sorts homologi med förhållanden såsomindivid-samhälle och materie-ande. ”Autentisk musik, och för övrigt all autentisk konst, är ett kryptogram för denoförsonliga motsättningen mellan det enskilda mänskliga ödet och människans bestämning, och en framställning avdet måhända tvivelaktiga sambandet mellan antagonistiska individuella intressen och totaliteten, och slutligen hoppetom en reell försoning. (...) Ju renare, oförsonligare denna antagonism har gripits, ju djupare den har gestaltats, destomindre ideologisk är musiken, och desto riktigare som objektivt medvetande” (Adorno 1976:78). Slentrianmässigtformulerat så återspeglar konsten samhället och 'tidsandan'; dock, autentisk konst i Adornos mening går utöver ensådan passiv 'återspegling', istället försöker den gestalta konflikterna i t.ex. musikaliska strukturer.

2005-06-21 14/23

för att fortfarande betona att musiken måste följa sin egen autonoma struktur. ”Idag och här förmårmusiken inte framställa de samhälleliga antimonierna som också bär skulden till dess isoleringannat än i sin egen struktur. Den är bättre ju tydligare den i sin egen gestalt kan utforma dessamotsättningars makt och nödvändigheten av deras samhälleliga övervinnande; ju renare den i detegna formspråkets antimonier, uttalar det samhälliga lägets nöd och i lidandets kod uppmanar tillförändring” (ibid.).

Medan Beethovens symfonier ”var objektivt folktal till mänskligheten, som genom att förevisa desslivslagar, ville göra individerna omedvetet medvetna om den enhet som annars är förborgad för demi deras diffusa existens” (Adorno 1976:103) så åskådliggör däremot Kafka t.ex. i Processen hurindividen uppslukats av den anonyma samhällsapparaten. Hos Adornos beundran för Beethovenfinns kanske en sorts efterklang av Hegels upphöjande av den klassiska konsten (antikens Grekland)till den absoluta perfekta representationen av skönhetsidealet som aldrig kan överträffas39. FörAdorno har dock inte den autentiska konstens ideal petrifieras i antika statyer, eller avklingat iBeethovens symfonier, lika lite som människan har förvandlats från en sinnlig varelse till ettfilosofiskt spöke. Däremot kan Hegels epokala indelning av konsten tas som ett vittne på att detborgerliga samhället har försökt förvandla människan till ett sådant spöke. Men Hegel gör avtendensen en absolut lag som blir en sorts ursäkt för skilsmässan mellan konst och filosofi och enapologi för tendensen själv.

Enligt Hegel bottnar konsten i den mänskliga ”driften att frambringa sig själv i det som äromedelbart givet för henne, vad som till det yttre är förhanden för henne och därvid samtidigterkänna sig själv. Detta syfte fullföljer hon genom att förändra de yttre tingen, som hon påtryckersitt inres sigill och i dessa endast återfinner sina egna bestämningar” (Hegel 1973:11). Detta'påtrycker' inrymmer också fröet till ett herravälde över naturen. Den hegelska 'konstreligionen' varsutveckling enligt Adorno utgått från Kant40 till Schiller och Hegel blir till ett dyrkande avmänniskan och hennes 'skapelser' på bekostnad av naturen. Den symboliska försoningen i konstenförtränger minnet av dess offer41. ”Der Übergang zur ideologischen Kunstreligion des neunzehntenJahrhunderts, deren Name von Hegel erfunden ward; die Befriedigung an der im Kunstwerksymbolisch erreichten Versöhnung zahlt für jene Verdrängung. Das Naturschöne verschwand ausder Ästhetik durch die sich ausbreitende Herrschaft des von Kant inaugurierten, konsequent erst vonSchiller und Hegel in die Ästhetik transplantierten Begriffs von Freiheit und Menschenwürde,demzufolge nichts in der Welt zu achten sei, als was autonome Subjekt sich selbst verdankt”(Adorno 1977:98). Medan den mänskliga friheten och hennes artefakter förlänas ett exklusivt42

39 Den klassiska konsten ”constituted the absolutely perfect representation of the ideal, the final completion of therealm of Beauty. There neither is nor can there ever be anything more beautiful” (Hegel, ”Lectures on Aesthetics”,part III, ”Of the romantic form of art”.) I de grekiska statyerna såg Hegel den 'perfekta' harmonin mellan form ochmaterie, mellan subjektiv och objektiv ande. Efter den grekiska perioden förflyttar sig s.a.s. världsandens momentfrån konsten till filosofin och samma enhet är därför inte längre möjlig inom konsten, enligt Hegel.

40 Senger (2000) betonar att Hegel använt begreppet 'Kunstreligion' delvis i nedsättande betydelse. Adorno å sin sidaunderstryker att Kant forfarande uppfattade att det natursköna i vissa fall var överlägsen det 'Kunstschöne' . För Kantvar människan ännu en del av naturen och på så vis föreliggger det en förmedling mellan det konstsköna och detnatursköna. ”Auch Schönheit der Natur, d. i. ihre Zusammenstimmung mit dem freien Spiele unsererErkenntnisvermögen in der Auffassung und Beurteilung ihrer Erscheinung, kann auf die Art als objektiveZweckmäßigkeit der Natur in ihrem Ganzen, als System, worin der Mensch ein Glied ist, betrachtet werden; wenneinmal die teleologische Beurteilung derselben durch die Naturzwecke, welche uns die organisierten Wesen an dieHand geben, zu der Idee eines großen Systems der Zwecke der Natur uns berechtigt hat.” (Kant, Kritik derUrteilskraft, §67, http://gutenberg.spiegel.de/kant/kuk/kuk.htm .) För Schelling blir relationen enkelriktad så attkonsten utgör måttstocket för det sköna i naturen. Se t.ex. diskussionen av Wägbauer (1992). Också hos Kantförekommer en sorts 'estetisk hybris' i.o.m. att för det sublima (das Erhabene) blir det människan som egentligenförlänar tingen deras strålglans. ”Zum Schönen der Natur müssen wir einen Grund außer uns suchen, zum Erhabenenaber bloß in uns ...” (ibid. §23). (Estetisk idealism har tidigare berörts i artikeln (Borg 2001).)

41 Temat estetik och fascism diskuteras i en tidigare uppsats (Borg 1995).42 Här tar vi fasta på betydelsen av excludere = utestänga, utesluta.

2005-06-21 15/23

värde såsom icke-natur, reduceras naturen till enbart 'råvara' och 'marknadsvärde'. Denna frihet ärdärmed ”zugleich Unwahrheit; Unfreiheit fürs Andere” (ibid.). Dyrkan av människan och därmedsjälvförgudningen blir en förevändning för att behandla naturen som enbart en råvara för detmänskliga ingeniet (där människan också i slutändan som objekt blir även enbart råvara).

Föreliggande text är ett försök (bland ett otal andra ...) att säga någonting om 'subjektets' förhållandetill 'objekten'; dock, är det så att språket och orden redan i sig själva från början har undermineratdenna ansats genom att förgripa sig på tingen på grund av en immanent identitetsfilosofi? Är inteorden redan ett led i en reifikation som förvanskar uppfattningen av objekten till något oegentligt?Språket tenderar också att styra tanken, vi uppfattar världen enligt begreppens och ordens 'logik'.Men vad har vi å andra sidan för alternativ, ty rationellt tänkandet kräver ett språk, det anseråtmistone Adorno. En åsikt som troligen delas av flertalet filosofer. Emellertid, genom språket kantänkandet också ifrågasätta sig självt, såsom vi försöker göra här. Orden bildar också en polylogmellan olika röster och språk vars kollisioner motverkar en förstelning i tankehegemoni. Språkenbåde avslöjar och beslöjar i en dialektisk process. Våra ord omfattar endast det sägbara, medanverkligheten går vida utöver detta. Därför har människor i alla tider försökt tänka (genom en sortsnegation) också över det som orden evetuellt bara pekar på, bortom sig själva. Här ser Adorno,liksom mången annan, en möjlighet för konsten att vara en sorts 'boning för sanningen'. Genom sinicke-begreppslighet kan konsten upplåta sig åt det som ännu inte har kunnat eller kan komma till'orda' i samhällets diskurser, detta 'residuala' som förbises, ignoreras och som har fördrivits från det'tänkbara'. En dylik konst kanske kan förliknas vid drömmar43 vilka omgestaltar och förtätar sådantsom det medvetna intellektet stöter ifrån sig men vilken drömmen uppdagar för den som kan tydadess 'kryptogram'. Subjekt-objekt-förhållandet brukar också formuleras som en opposition mellanphysis och thesis. Thesis omfattar människans egna konventioner och regler (nomos) vilkakontrasterar mot naturen (physis) och 'naturlagarna'. Kant upphävde delvis denna opposition (somistället förskjuts mot noumenon versus phenomenon) genom att hos Kant naturvetenskapen fattassom befattande sig med fenomenens värld. Detta är också grunden för Freges 'lösning' på fråganvarför matematisk fysik är möjlig. Nämligen, matematisk fysik befattar sig med vår beskrivning avnaturen, inte med naturen i sig44. Självfallet, detta förklara inte den matematiska fysikens fram-

43 Följande är ett par exempel där Adorno själv drar paralleller till drömmen: ”Die Logik der Werke indiziert sich alsuneigentlich dadurch, dass sie allen Einzelereignissen und Lösungen eine unvergleilich viel grössere Variationsbreitegewährt als sonst die Logik; nicht von der Hand zu weisen die aufdringliche Erinnerung auf Traumlogik, in derebenfalls das Gefühl des Zwingend Folgerechten mit einem Moment von Zufälligkeit sich verbindet” (Adorno1977:207). ”Soweit Kunst durch subjektive Erfahrung hindurchs sich konstituiert, dringt gesellschaftlicher Gehaltwesentlich in sie ein; nicht wörtlich jedoch, sonder modfiziert, gekappt, schattenhaft. Das, nichts Psychologisches istdie wahre Affinität der Kunstwerke zum Traum” (ibid. 459 ). Surrealisternas försökte bokstavligen realisera konstensom ett drömverk, en 'automatisk skrift', men det fodras ett medvetet moment ifall inte 'verket' skall förflyktigas i detprivat-psykologiska.

44 ”In short, mathematical entities relate, not directly to the physical world, but to concepts; and (some) concepts,obviously, apply to physical objects. The mystery [matematikens tillämpbarhet] thus vanishes without a trace. AsFrege puts it himself in the Grundlagen, 'The laws of number, therefore are not really applicable to external things;they are not laws of nature. They are, however, applicable to judgements holding good of things in the externalworld; they are laws of the laws of nature'” (Steiner 1998:22 som hänvisar till Gottlob Freges Grundlagen derArithmetik 1884; eng. övers. The foundations of arithmetic, 1959.) Fysikern Niels Bohr, i en diskussion omkvantpostulatets konsekvenser, beskrev situationen som följande: ”Vi möter här i en ny belysning den gamlauppfattningen, att det vid beskrivningen av naturen inte är tal om att avslöja fenomenes egentliga väsen utan bara omatt i största utsträckning spåra sammanhang i våra erfarenheters mångfald” (Atomteori och naturbeskrivning1967:21). Här gäller det erfarenhet som kan beskrivas i matematiska termer vilken i sin tur förutsätter en sorts'protofysikalisk' teori för att garantera en dylik beskrivning (såsom att ange tid, antal, mäta avstånd etc).'Identitetsfilosofins' misstag är att sätta likhetstecken mellan beskrivningarna och ”fenomenens egentliga väsen”;detta sker t.ex. hos Descartes när han identifierar tingens rum-tid-beskrivning med deras 'väsen' uppfattat som'extension'. Objekt-subjekt problematiken aktualiseras också som ett problem om förhållandet mellan 'tecknet' och'det betecknade'; en locus classicus är Platons Kratylos-dialog som diskuteras av Grinzer (1992). En intressanttänkare från modärn tid som intresserat sig speciellt för förhållandet språk och tänkande är Lev Vygotskij (1896-1934), således samtida med Adorno, vars huvudverk är Tänkande och språk (Daidalos 1999) vilket utkom 1934 men

2005-06-21 16/23

gångar att greppa naturbeskrivningen; Steiner (1998) t.ex. hänvisar till ”an intellectually 'userfriendly' universe, a universe which allows our species to discover things about it” (ibid. s 8). Detkan påpekas att Mark Steiner som är professor vid Hebrew University of Jerusalem uppger sig varainspirerad av Maimonides45 bl.a. däri att ”the study of science (and philosophy) can be a religiousact” (ibid. s 10). Här kan man kanske se en 'kabbalistisk' parallell med Walter Benjamin varstänkande hade en teologisk underton där världshistorien uppfattades som en sorts Guds skapelse-berättelse (vilket resonerar med Hegels historiefilosofi) vars 'text' kan uttydas genom att speciellt ikonsten söka urskilja de pregnanta 'symbolbilderna'.

Adornos kritik av jazz, som trots att det omfattade en försvinnande bråkdel av hans skriverier ommusik, har hos endel väckt starka reaktioner som framgår av följande klipp (Witkin 2001):

Adorno kritiserade också endel 'seriös' musik såsom hos Stravinski, Tjaikovskij och Sibelius46. Hansjazz-kritik förefaller dessutom ha sin teoretiska upprinnelse i kritiken som framförs i Wagner-boken47. En central fråga för Adorno är huruvida musiken är 'sann' och kan undvika att bliideologisk48. ”Musik är inte ideologi i sig, utan ideologisk endast i den mån det är ett falsktmedvetande” vilket händer om musiken övertäcker antimonierna ”genom en yttre stämning iställetför att utkämpa antimonierna” (Adorno 1976:72-3), och det verkar som om Adono räknar 'jazzen'till denna kategori som befordar ett 'falskt medvetande'. I ett brev till Walter Benjamin 1936(Adorno 1936) nämner Adorno att han just fått klar sin jazzanalys49. ”Den utmynnar i ett totalt

blev känt i väst först under 1960-talet. Det förefaller som Vygotskijs dialektiska teorier skulle på ett fruktbart sättkunna komplementera Adornos negativa dialektik, men inget systematiskt försök i den vägen är bekant tillsvidare.Vygotskijs dr:avhandling behandlade f.ö. ”Konstens psykologi” (eng. övers., The psychology of art, MIT Press1971).

45 Moses ibn Maymūn (1135-1204), judisk filosof, talmudist, teolog och medicinare (t.ex. ett fragment av hans skriftom behandling av hemorojder finns bevarat) och elev till den muslimske filosofen Abū al-Walīd ibn Ahmad ibnRushd (1126-1198) (känd i väst som Averroës). Utmärkande för dem var deras 'program' att förena filosofi (närmastarvet efter Aristoteles) och religion som i sin tur inspirerade bl.a. Thomas ab Aquino. (Härom se t.ex. KarenArmstrong, Historien om Gud, Månpocket 1997:219 ff.) Walter Benjamin blev bekant med de 'kabbalistiska'traditionerna genom vänskapen med Gerschom Scholem (1897-1982) som betraktas som grundaren av den modärnakabbalism-forskningen.

46 Sibelius-biografikern Erik Tawaststjerna har utnämnt Adorno till ”Sibelius' värsta belackare” (Jean Sibelius, vol I,Atlantis 1996:148). Tawaststjerna nämner vidare en skrift Sibelius at close up (1937) av Bengt v Törne: ”Dennaälskvärda och något naiva devota bagatell råkade falla i händerna på Theodore Adorno, vars i exilen ackumuleradeSibeliushat aktiverades och fick sin utlösning i den rabiata Glosse über Sibelius” (ibid. Vol 4, s. 297). Adorno hadebetecknat å sin sida Sibelius för 'farligt reaktionär'. Vad som fick honom antagligen att reagera på Törnes skrift vardennes nedvärdering av Mahler och Debussy. (G H v Wright ger f.ö. Mahler också en känga i sin självbiografi Mittliv som jag minns det, 2001) Kort om Sibeliusdebatten hittar man på Sibelius-sajten http://www.sibelius.fi/svenska/musiikki/js_saveltajana_03.html där det bl.a. berättas att ”Sibelius används fortfarande som musikpolitisktslagträ. Antti Vihinen, direktören för Sibeliushuset i Lahtis, avvisade Adornos teser i sin doktorsavhandling år 2000genom att gå till häftig motattack: 'I ljuset av den postkolonialistiska teorin visar sig Adornos teorier varanationalistiska, chauvinistiska och rentav rasistiska', dundrade Vihinen.”

47 Versuch über Wagner (1952) koncipierades redan runt år 1934.48 Halme (1997) tar fasta på ideologibegreppet som centralt i Adornos musiksociologi.49 ”Über jazz”, Zeitschrift für Sozialforschung 2/1936 (under pseudonymen Hektor Rottweiler). Adornos tidigaste

2005-06-21 17/23

avvisande av jazzen, såtillvida att även dess 'progressiva' element (illusion av montage, detkollektiva arbetssättet, reproduktionens primat i förhållande till produktionen) visas vara entäckmantel för något egentligen alltigenom reaktionärt. Jag inbilar mig faktiskt jag har lyckatsdechiffrera jazzen och definiera dess samhälleliga funktion. Max verkade överygad och jag trornästan att Ni också kommer att bli det” (Adorno 1936:229). Adorno uppfattar jazzen på flera sättsom överlägsen mycket annan populärmusik t.ex. beträffande teknisk briljans och anser även attjazzen har ”en potential för en musikalisk utbrytning från kulturen för sådana som antingen aldrigfick ta del av denna, eller sådana, som inte stod ut med dess förljugenhet. Men jazzen har ständigtåterfångats av kulturindustrin och därmed av den musikaliska och samhälleliga konformiteten”(Adorno 1976:43). Adorno förknippar den 'kommersiella' jazzen med 'pseudoindividualitet': ”Dennapåminner i den kulturella massprodukten om den helgongloria som omger det spontana, det somfritt efter behov kan väljas ute på marknaden, medan den i själva verkat endast lyder understandardiseringen. Pseudoindividualiseringen ger det genomtuggade ett falskt sken” (Adorno1976:40). Adorno nämner som exempel 'improvisationerna' i den kommersiella jazzen ”vilkajazzjournalistiken lever högt på. Med flit framhäver de ögonblickets inlevelse, fastän de egentligenär så låsta av det metriska och harmoniska schemat, att improvisationen själv återigen skulle kunnareduceras till ett minimum av grundformer” (ibid.). Adornos raljeringar om jitterbugs kunde kansketillämpas på dagens rave-partajande och heavy metal konserter50. Popmusiken av idag är minst lika

jazzartikel var ”Abschied vom Jazz” (Europaische Review 9, 1933:795-9) där han redan tog avsked av jazzen, ochden sista torde vara ”Zeitlose Mode. Zum Jazz” som ingår i samlingen Prismen (1955).

50 ”Adorno's verdict on jitterbuggers - 'merely to be carried away by anything at all, to have something of their own,compensates for their impoverished and barren existence' - could easily be transposed to 90s rave culture, which -from Happy Hardcore to Gabba to Goa trance - is now as rigidly ritualised and conservative as Heavy Metal.”(Simon Reynolds, The Wire 146, April 1996, citerad på sajten http://www.jahsonic.com/TheodorAdorno.html .)Diederichsen (2003) instämmer i Adornos diagnostisering men inte hans värdering av poplärmusiken och ändrar påperspektivet. Istället för att betrakta poppen som förfallsymptom hos den borgerliga kulturen ser han den som någotsom uppstår ur den fetischistiska varukulturen av vilken 'digital sampling' är en av de senaste formerna. ”IhrePhänomene lassen sich prima beschreiben und eintragen in Adornos brillante Niedergangsgeschichte, aber bewertenlassen sie sich von dieser aus nicht. Denn sie haben am Nullpunkt des Ausdrucks begonnenen, eine ganz andere'Sprache' zu entwickeln, die sich zur Tradition europäischer Musik verhält wie ein Cargo-Kult zu einer von Gottpersönlich diktierten Gesetzestafel. Oder wie Fotografie zu Malerei.” Enligt Diederichsen uppstod t.ex. jazzen inomen förtryckt folkgrupp som inte hade andra alternativ att uttrycka sig än genom förtryckarnas förtingligade ochfärdigställda medel. Emellertid, för Adorno blir denna musik ideologisk då den påskines vara både radikal och ettuttryck för 'tidens anda'. Vidare, Diederichsens argument beträffande jazzen kompliceras av att blues och jazzmusikaliskt (rytm, klangfärg, harmoni, form, melodi) verkar ha ett nästan rent afrikanskt ursprung enligt enmonumental studie av A M Jones (Studies in African Music, 2 vols., Oxford University Press 1959) som behandlasav musikern och jazzhistorikern Schuller (1968); således, jazzens och bluesens uppkomst är långt ifrån 'nollpunkten'i denna mening. Men att en sorts resignation och 'servilitet' utmärker de svarta slavättlingarnas musik och lyrikkommer tydligt fram i bluesstudien av Oliver (1990). Många svarta i USA präglas av en sadomasochistisk självbild.De har tvingats ta de sämsta och farligaste jobben som ingen annan velat ha, och av nödvändigheten har det gjorts endygd; det upplevs med en viss stolthet att klara av fysiskt betungande arbeten som ingen vit understår sig att befattasig med. En av de största svarta legenderna i USA är just en John Henry, 'the steel driving man', som arbetar sig tilldöds. ”[A] hero of a widely sung U.S. black folk ballad. It describes his contest with a steam drill, in which JohnHenry crushed more rock than did the machine but died 'with his hammer in his hand.' Writers and artists see in JohnHenry a symbol of man's foredoomed struggle against the machine and of the black man's tragic battle with the whiteman” (Encycl. Brit., http://www.britannica.com/eb/article?eu=44842 ). Jämför detta t.ex. med den finska 'Jussi,kuokka ja suo'-myten som har helt annorlunda prometiska klangfärger. Adorno är knappast på helt fel spår ifall han ibeatets dunkande hör ekot av trumman som kommenderar slaven till arbetet och förkunnar att allt hopp är ute, alltförblir vid detsamma, morgondagen är en upprepning av det som var igår. Adorno ser i jazzen en sorts kult avmaskinen (Adorno 1987:307) om än country-bluesen kunde betraktas som ett uttyck för den förtrycktes belägenhet.Det bör understrykas att Adornos musikintresse begränsade sig till centraleuropeisk 'borgerlig klassisk musik';utomeuropeisk musik har inte något utrymme i hans musikologi. Liksom många andra musikologer förbisåg Adornot.ex. att jazz och blues innehåller musikaliska element som går utöver den europeiska musiktraditionen ochhärstammar från ett rikt och komplext afrikanskt musikarv. Adorno föreställde sig att jazz utgått från den europeiskasalongsmusiken samt att de svarta musikerna figurerade huvudsakligen som 'koloristiska effekter' (faktiskt måladeendel vita jazzmusiker sig svarta) i likhet med den metallskimrande saxofonen (för en diskussion av Adornos'jazzanalyser' se Witkin (2000)). För Adorno har all egentlig musik sin upprinnelse i den europeiska borgerliga

2005-06-21 18/23

kommersialiserad som på Adornos tid och ungdomarna antagligen fortfarande mottagliga för ”enprocess av masochistisk anpassning till en auktoritär kollektivism”, vilken Adorno också målandekallar en ”antropofagisk kollektivism” (Adorno 1987:305). Musikfilosofiskt sett mer intressant ärAdornos diskussion av termen 'swing' i samband med fenomenet 'plugging'. ”Denna term har ingenprecis och otvetydig mening och markerar heller ingen skarp avgränsning mot perioden av hot jazzföre swingen fram till mitten av 30-talet. Att materialet inte rättfärdigar användningen av termenväcker misstanken att användningen endast beror på plugging – för att kunna damma av en gammalvara genom att ge den ett nytt namn. På liknande sätt har hela den swingterminologi hamrats in, somjazzjournalistiken tillåter sig och även jitterbugs använder sig av (...) Ju mindre inneboende imaterialet de beteckningar en pseudo-expertterminologi hamrar in är, desto större är behovet avsådana stödkrafter som annonsörer och kommentatorer” (Adorno 1987:294-5). 'Stil' är ett avAdornos nyckelbegrepp och just i jazzen ser han exempel på musik som totalt urgröpts av stilen.

'Swing' brukar uppfattas som en essentiell 'del' av jazz; musik som inte 'svänger' är inte jazz. Adornoförefaller förbise ett intressant estetiskt problem här. Om 'swing' är en nödvändig 'del' av jazz (ochtrots Adornos inpass finns det 'material' mer än nog som understryker detta) så kan den inte avfärdasenbart som en pseudoterm och ett annonstrick utan vi hamnar utgå ifrån att den 'pekar' på någotverkligt estetiskt-musikaliskt. Liksom Schuller (1968:6) gäller det här att precisera att 'swing' i dettasammanhang ”is not the looesly named, semi-commercial style of the 1930s associated primarilywith bands like Benny Goodman's and Tommy Dorsey's, but a rythmic feeling” och understryker attjazzens karaktäristiska 'swing' och rytm ”derive exclusively from African musical antecedents”.Adornos användning av termen 'swing' antyder att han just häri försöker spåra en periodiseringistället för ett strikt musikaliskt begrepp. Därmed missar han en intressant aspekt hos jazzen somSchuller försöker analysera när han kommenterar ansatser att 'definiera swing': ”Swing is an aspectof rythm that has for many years defied definition. While there is is much truth to the often quotedLouis Armstrong comment on swing, that if you don't feel it, you'll never know what it is, such aremark offers little help in making us understand what swing is. Admittely, a definition of swing hasabout the same sketchy relationship to swing itself as jazz notation has to performed jazz. Like thedescription of a primary color or the taste of an orange, the definition takes on full meaning onlywhen the thing defined is also experienced” (ibid.). I detta hänseende är inte 'swing' olik konven-tionella musikaliska markeringar såsom sospirando, allegro51 etc, vars betydelse man lär sig genomatt lyssna på 'modeller' från den europeiska musiktraditionen, inte genom strikta 'definitioner'. King(1997) försöker också beskriva begreppet 'att svänga' som ”bokstavligen inte rymmer någon tekniskdefintionsmöjlighet, ingen musikalisk teori att diskutera, inget sätt att sätta det på notpapper (...) Ärdå spang-a-lang plus tonvikten på efterbeatets taktslag detsamma som swing? Långt därifrån. (...)Man lär sig att svänga genom att lyssna till Louis Armstrong eller Miles Davis (...) Förr eller senareblir swingen självklar, och det enda sätt man kan tänka sig att tala jazzens språk” (King 1997:40-1)52. Peter Bastian, en 'klassisk' musiker och anhängare av den 'fenomenologiska traditionen' och

kulturen. ”Im Bestehenden ist überhaupt an der Existenz anderer als bürgerlicher Musik zu zweifeln” (Adorno2003:123).

51 En kompositör som Karlheinz Stockhausen har t.ex. beklagat att musiknotationen saknar medel för att ge exaktaanvisningar om dynamiken. I 'kommersiell' musik används stilistiska markeringar såsom shuffle, swing, funk,cocktail, Baroque, etc; samt mer specifika markeringar som hänvisar till kända musikers spelstilar som t.ex. Basie,Garner, Dr. John, Krupa, B.B. King, osv. (Ron Gronow, Hearing & writing music, September Publishing2000:327.)

52 För ett ytterligare provexempel på kommentarer om swing kan vi citera jazzforskaren Berry Kernfeld. ”Swing is asubject of eternal disagreement. Insofar as the disagreement stems from perceptions of subtle, complex rythms, itseems genuine: the fine details of swing can be hard to hear, and invariably these details defy precise analysis andrational notation. But among jazz fans a snobbish tradition sometimes makes the subject exclusive: if you don'talready know what swing is, we're certainly not going to tell you. Accessible, musically rational qualities aresometimes ignored or belittled: take the simplest swing rythm, with none of the intricacies of sophisticated jazz-samba or jazz-funk-rythmic patterns (those based on duple rythms rather than on swing), and someone will call thatswing rythm unfathomable. And the concept 'swing' is sometimes use in a stylistically vague and almost perverse

2005-06-21 19/23

som gjort många 'etnomusikologiska' exkursioner återger liknande svårigheter i att beskrivasambarytmen (Bastian 1988:76). Bastian fick spela tamburin i ett latinamerikanskt band, berättarhan: ”Vi började spela i glatt humör, jag svängde käckt med tamburinen och inom loppet av trettiosekunder var vi pinsamt oeniga. 'Du hänger' skrek trumslagaren desperat. Jag släppte genasttamburinen och inom några få sekunder hade allting satts på plats igen. Försiktigt försökte jag igenmed samma nedslående resultat, bortsett från att saxofonisten denhär gången sparkade tamburinenur handen på mig.” Bastians slutsats är att det ”är omöjligt att nedteckna musik med noter” (ibid.78).

Analyser i termer av spanga-a-lang eller TIN ke TY-BOOM skulle knappast ha tillfredställt Adorno(och för övrigt är de inte annat än karikatyrer) men en poäng är att han inte intresserat sig förswingets 'sonoriska aura' trots sin emfas på hörandets filosofi. Adorno väntar sig från denavantgardiska musiken en (fragmentarisk) totalitet som bildar en sorts berättelse ('kryptogram') ivilken manifesteras immanent individens och samhällets prekära förhållande53. Jazzens ochbluesens 'baby-sånger' kan knappast räknas till denna kategori och i så mått är de 'reaktionära'.Country-bluesen kan dock onekligen tolkas som uttryck för de förtrycktats existentiella villkor tillskillnad från kulturindustrins schlagers. Bluesen hade florerat minst ett 30-tal år innan 'kommersiali-seringen'; den första skivinspelningen gjordes 14 februari 1920 med Mamie Smith (The thing calledlove). Bluesskivorna hade en enorm succé bland de svarta och såldes i en mängd mellan 5 och 6miljoner exemplar årligen bland en svart befolkning på ca 12 miljoner. Jag tror inte Adorno skulleha förnekat äktheten hos country-bluesen, udden i hans jazzkritik är riktad mot den 'kommersiali-serade jazzen'. Det är möjligt att Adornos känsla inför blues och jazz var besläktad med känslaninför att höra en burfågel sjunga; en sång som är lika tragisk som skrämmande genom motsättningenmellan dess kvitter och ett liv skapat för flykt i friheten men nu beskuret till fångenskap i en bur(denna allegori kan jämföras med Adornos beskrivning av jazzsaxofonisten som en ”eunuck” ochsymbol för ”impotens” och förliknandet av Armstrongs höga trumpetsolon vid 'kastratsång')54. Mankan kanske se en parallell till Adornos upplevelse av publikens skratt inför Chaplin-filmer som ettuttryck för sadism. Det finns också ångestfyllda (?) människor som ej roas av Stan Laurels ochOliver Hardys eskapader - en intressant poäng är emellertid att 'Helan & Halvan' tillhörde SamuelBecketts favoriter. Beckett-figurerna Wladimir och Estragon i Väntan på Godot (En attendantGodot 1952) kan t.ex. ses som inspirerade av Helan & Halvan. Även här kan man se en bekräftelse

manner, so that 'it swings' seems to mean little more than 'the rythm sounds good to me'”. (Kernfeld 1995:13).Kernfeld ger exempel på den mest elementära swing-rytmen där varje beat är tredelad enligt formeln TIN ke TY-BOOM för att använda Lester Youngs karaktärisering. (Lester Young (1909-59) var tenorsaxofonist medsmeknamnet 'Pres' för 'president of the saxophone'.)

53 Martin Scorsese har producerad filmserie kring bluesens historia med bidrag från olika regissörer(http://www.scorsesefilms.com/blues.htm ) såsom Wim Wenders vars ”The soul of a man” handlar om J B Lenoir,Skip James och Blind Willie Johnson vars musik faktiskt kan sägas vara 'spiritual blues at it's most haunting'. FörScorsese är bluesen också en berättelse och en sanning: "'I have always loved the blues,' Scorsese told Jack Newfieldin an interview for Parade Magazine (9/24/03). 'They have a truth, an emotional truth -- the condition of beinghuman. The blues are American and worldly at the same time, and the blues have a kinship with film. They are bothpart of a culture of storytelling'" (cit. från dito websajt). B B King deklamerar ju också alltid när han får tillfälle att”blues is life”. Adornos intresse var emellertid mindre riktat mot den 'emotionella sanningen' än den 'objektivasanningen'.

54 Adornos saftiga 'metaforer' i jazz-kritiken kan också betraktas mot fonden av nutida rockskribenters 'stilarter' somt.ex. representeras av Henrik Janssons musikrecensioner vilka frossar i övertänjda metaforer (som behandlats avSven-Erik Klinkman (1997)). När Adorno ofta bekylls för 'snobberi' så är hans kritik å sin sida omvänt riktad mot'jazz-snobberiet' (ett 'snobberi' som även jazzskribenten Kernfeld kritiserade i ett tidigare anfört citat). Avfärdande avAdronos jazz-kritik som snobbism 'begs the question' – vem är egentligen 'snobben'? Adorno verkade också under entid som var en strömvirvel av 'ismer': Dadaism, surrealism, futurism, symbolism, modernism, expressionism,hermetism, kubism, suprematism, situationism, anarkism, för att nämna några. Mot den bakgrunden kanske jazz ocht.ex. dagens punk och heavy metal kan verka rätt 'tama' och kommersiellt dompterade samt dominerade av 'stilen'.Ytterligare en aspekt kan vara det 'rena' fysiologiska obehaget (ger kroppsliga symptom) inför en viss typsmusik/ljud.

2005-06-21 20/23

på att filmen kan vara ett öppet verk som 'fullbordas' först genom en tolkning.

Adornos uppfattning av musik baserades i hög grad på dess tolkning som text och struktur. Detfinns en annan tradition vilken ofta har utgångspunkten i Schopenhauer55 som i musiken uppfattaren sorts eko av varat, tinget-i-sig, vilket tangerar den antika uppfattning om musiken som en musicamundana56, ”the music made by the cosmos itself” (James 1993:31). Föreställningen om 'sfärernasharmoni/musik' var det vägledandet temat för astronomen Johannes Kepler i försöken att finna ettenhetligt matematiskt mönster för planeternas banor, vars resultat han beskrev bl.a. i ett verk medden signifikanta titeln Harmonices mundi (1619). Vibrationer och deras 'harmonier' är faktiskagrundbegrepp i fysiken, alltifrån akustiken till den teoretiska fysikens mest spekulativa utmarkersåsom strängteori, vilken till sin anda kan sägas vara en representant för pytagorismen i sin renastemodärna tappning57. Fysiken förvaltar således arvet av en musica mundana, men det finns också enöppning mot musica humana genom biomusik58, biofysik och neurobiologi. Inom filosofin å sin sidahar det funnits endel utflykter i musikens ontologi och fenomenologi. Adornos musikologiska ochkonstvetenskapliga intressen ligger på ett annat håll än dessa; nämligen, att i konsten spåra enimmanent samhällskritik, men ett sådant intresse utesluter självfallet inte studier av musiken ocksåur andra 'synvinklar'. Till exempel, just ett fenomen som 'swing' kunde vara av intresse att studera urfenomenologiskt perspektiv. Adornos tes kanske skulle vara att upplevelsen av 'swing' ärkonditionerad av kulturindustrins manipuleringar ('plugging' etc), men det får ju inte vara att hinderför att försöka 'destillera' fram en hypotetisk 'swingets residual'. Som Adorno själv anmärker,musiken är inte ideologi i sig utan ideologisk endast som 'falskt medvetande'.

4. Atos Wirtanen - teknokratisk utopism

Atos Wirtanen (1906–1979) var en blandning av odogmatisk vänsterpolitiker, journalist (bl.a.chefredaktör för Ny Tid perioden 1947-53) och författare av aforismer, biografiska studier ochböcker av filosofisk karaktär. En av hans mest särpräglade böcker är Tekniken människan kulturen -

55 Magee (1998) skriver uppskattande om Schopenhauers tankar om musiken och betraktar det som en skandal attmoderna filosofer inte haft något av värde att säga om musiken trots dess stora betydelse för människan.Schopenhauer förknippade musiken med Kants noumenon vars manifestation är den blinda 'viljan' (die Wille) somfår sitt främsta estetiska uttryck just i musiken.

56 Begreppet går tillbaka till Pytagoras vars 'division' av musiken återgavs av Boethius (ca. 480- 524) i De institutionemusica såsom musica mundana, musica humana (den ohörbara musiken som frambringas av (dis)harmonin mellansjäl och kropp) och musica instrumentalis (musik som frambringas av ett muskinstrument). ”Principio igitur demusica disserenti illud interim dicendum videtur, quot musicae genera ab eius studiosis conprehensa esse noverimus.Sunt autem tria. Et prima quidem mundana est, secunda vero humana, tertia, quae in quibusdam constituta estinstrumentis, ut in cithara vel tibiis ceterisque, quae cantilenae famulantur.” (För Boethius' latinska text sehttp://www.fh-augsburg.de/~harsch/boe_intr.html . På internet hittas f.ö. också översättningsprogram för latin-engelska av varierande sofistikeringsgrad.) Av nutida kompositörer har t.ex. Stockhausen explicit hänvisat tillBoethius' indelning som fortfarande relevant. Nutida musikterapi kan sägas återuppliva föreställningen om en musicahumana, musiken som en förmedling mellan kropp och själ.

57 Strängteorins (string theory) utgångstes är att elementarpartiklarna är svängningstillstånd hos submikroskopiska'strängar'. En av de bästa populariseringarna har skrivts av strängteoretikern Brian Greene: Ett utsökt universum(Norstedts 2001). Boken har t.ex. ett avsnitt som heter ”Den kosmiska symfonin”. Fysikern och översättaren Hans-Uno Bengtsson anmärker f.ö. i förordet att Keplers Hamonices mundi inspirerade tonsättaren Paul Hindemith tilloperan Die Harmonie der Welt 1959. (Operan är baserad på Keplers liv och lär numera var mest av musikhistorisktintresse, se t.ex. diskussionen i James (1993:224).) Bengtsson kommenterar vidare om strängteorin att med den”befäster musiken sin betydelse för den modärna naturvetenskapen: de partiklar som bygger upp världen och departiklar som förmedlar krafterna mellan dem uppfattas här som vibrationstillstånd hos mikroskopiskaendimensionella strukturer, likt toner och övertoner på violinsträngar, och åtminstone i bildlig mening upprättas härockså ett slags sfärernas harmoni” (op. cit. s 8).

58 Ett pionjärarbete inom det framväxande området biomusik är Nils L Wallin, Björn Merker och Steven Brown (eds.), The origins of music, MIT Press 1999.

2005-06-21 21/23

Teknokratisk historietolkning (TMK) från 1959, har behandlats i en tidigare uppsats (Borg 1994)vilken också ligger till grund för följande diskussion. Idéerna i TMK koncipierades 1949, två årefter publiceringen av UD 1947. Wirtanen och Adorno växte upp och levde under tämligen skildasorts förhållandena. Det finns mig veterligen inga tecken på att Wirtanen skulle ha befattat sig medAdornos eller Horkheimers skrifter trots hans omfattande läsning59. Det som gör det intressant attjämföra Wirtanen och Adorno är att 'naturförhållandet' är centralt för bägge, de uttrycker sig bådaofta genom slående aforismer, liksom de delar ett marxistiskt utopiskt grundperspektiv med Hegelsande svävande ovanför, samtidigt som deras konklusioner tycks divergera ortogonalt. Som ettexempel kan man ta Wirtanens vision om "en tid då den totala naturbeskrivningen lett till denfullständiga människofriheten"; ty, "ju bättre människan behärskar naturen, desto mindre skall honbehärska över sina medmänniskor" (TMK: 179). Tanken är här att i likhet med hur maskinerna(påstås ha) befriat slavarna så kommer denna befrielse att fortgå i takt med teknologins utvecklingmot automatisering i ”atomåldern”. ”Jordkotet blir till sist (inom ett eller annat sekel) en cybernetiskautomat, elekotroniskt fjärrdrivet liksom planetsystemet fjärrstyrs i kraft av gravitationen. (...)Automaterna driver arbetaren ur fabriken, bonden från åkern, besättningen från de farande skeppen”(Wirtanen 1984:113, 115). Wirtanens 'optimism' grundar sig på att han 'korrigerar' Nietzsches 'viljatill makt' med 'vilja/drift till form' (”der Trieb zur Form”); människan är biologiskt sett egentligenen fredlig växtätande antropoid som kännetecknas av formskapande. På sätt och vis låter Wirtanenhela den samhälleliga problematiken uppslukas av en idealistiskt fattad biologi om människans'formdrift'. En poäng i UD är att något som man kanske kunde kalla drift till form innesluter ensträvan till kontroll och makt. Att forma något är ju, för citera Hegel igen, att påtrycka omgivningen,objektet, ”sitt inres sigill” varvid vi återkommer till den etiska frågeställningen om gränserna förvårt tvingande av former på det som vi uppfattar som objekt.

Wirtanens beundran för Lenin, ”maktens ingenjör”, visar att han faktiskt trodde på det sovjetiskasamhällsexperimentet medan Adorno betraktade öststaterna som en spegelbild av fascismen. Detfinns inget tvivel om att Wirtanen var en hängiven 'demokratisk humanist' men hans optimism kanha haft ett inslag av 'hegelsk förbländning', såsom tron på negationens negation; exempelvis attatombomben garanterar freden för all framtid - ”Våldet utträder ur historien besegrat, omöjliggjortav sig självt: genom sitt maximala självförintande övermått” (Wirtanen 1964:55). Adorno skullekanske ha kritiserat Wirtanen för en falsk försoning mellan människa och natur i och med attmänniskan utkoras i förtid till en 'fredlig växtätande antropoid'. I jämförelse med Adorno harWirtanen spelat ut Darwin mot Freud som inte alls figurerar i hans ekvationer. Eftersom människaoch 'natur' hos Wirtanen blir ett hotar den totala 'naturbehärskningen' att utmynna i en totalmännisko-ofrihet. Wirtanen har s.a.s. låtit frysa dialektiken i ett visst utopiskt60 moment liksomHegel själv gjorde och senare t.ex. Fukuyama med The End of History and the Last Man (1992)61

som i sorts reaktionär inversion av Hegel drömmer sig tillbaka till antiken och de grekiskaaristokraternas vapenskrammel på 'ärans fält'.

* * *

59 Wirtanen har skämtsamt, men inte helt osannenligt, uppgett att han satsade på riksdagsmannakarriären för att få rådatt köpa böcker. Då han lämnade riksdagen hade han samlat på sig ett bibliotek på ca 10 000 volymer.

60 Således, om både Wirtanen och Adorno kan betraktas som 'utopister' finns det en avgörande skillnad. Wirtanensutopi verkar ibland vara ett statiskt 'paradis' där arbetet övertagits av 'skinande fabriker', medan hos Adorno utopiantyder just vad det grekiska ordet säger – en icke-plats. Utopi är för Adorno det ständiga öppnandet av nyaerfarenhetsmöjligheter, och så snart dessa möjligheter aktualiserats tillhör inte dessa utopin längre som istället finns inya oprövade möjligheter; utopi är således en sorts öppen horisont att eftersträva men som aldrig slutlgiltigt kan nås.

61 Fukuyama presenterar en egen synopsis på sajten http://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/us/fukuyama.htm .

2005-06-21 22/23

Litteratur

1. Adorno Theodor W (med hjälp av George Simpson): ”Om populärmusik”. (”On popular music”, 1941.) (Burill1987:279-315.) Obs! Denna uppsats skiljer sig från ”Lätt musik” som ingår som kap. II i ”Inledning tillmusiksociologi” (Adorno 1976: 30-47).

2. Adorno Theodor W: ”Brev till Walter Benjamin” (18.3.1936). (Burill 1987:221-229.)3. Adorno Theodor W: ”Kulturkritik och samhälle”. (”Kulturkritik und Gesellschaft”, 1955.) (Burill 1998:317-335.)4. Adorno Theodor W: Inledning till musiksociologin. Tolv teoretiska föreläsningar. Bo Cavefors Bokförlag 1976.

(Suhrkamp Verlag 1962.)5. Adorno Theodor W: Minima moralia. Reflektioner ur det stympade livet. Arkiv Förlag 1986. (Suhrkamp Verlag

1951.)6. Adorno Theodor W: Negative Dialektik. Suhrkamp 1966.7. Adorno Theodor W: Philosophie der neuen Musik. 3. Suhrkamp Taschenbuch 2003. (Köln 1958).8. Adorno Theodor W: Ästethische Theorie. 3. Aufl. Suhrkamp 1977 (1970).9. Benjamin Walter: ”Konstverket i den tekniska reproduktionsåldern”. (Burill 1987: 187-219.) Första ('friserade')

versionen av uppsatsen ”Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit” utkom i Paris 1936,Benjamin sammanställde sin 'zweite Fassung' troligen 1937-8 och det är den som i allmänhet diskuteras.

10. Bastian Peter: In i musiken. En bok om musik och medvetande. Wahlström & Widstrand 1988.11. Berman Russell: ”Adorno's politics”. (Gibson & Rubin 2002:110-313.)12.Borg F: ”Den wirtanenska teknokratin”. Ny Tid 16.9.1994. http://www.kaapeli.fi/ ~fbf/atos/atosw.htm 13.Borg F: ”Fascistisk estetik och degenererad konst”. Ny Tid 8/1995. http://www.nytid.fi/8/ fascest.htm 14.Borg F: ”På himmelsvägar”. Ny Tid 29/2001. http://www.kaapeli.fi/~nytid/va01/sodergran.html (Essä med

utgångspunkt i Holger Lillqvists Södergran-avhandling Avgrund och Paradis, 2001.)15. Burill John (red.): Kritisk teori – en introduktion. Daidalos 1987. 16. Dale Rodney: The world of jazz. Basinghall Books Limited 1979.17.Diederichsen Diedrich: ”Pop ist ein Absturz”. die tageszeitung 11.3.2003. www.taz.de 18. Finlayson James G: ”Adorno and the ethical and the ineffable”. European Journal of Philosophy 10:1 (2002) 1-25. 19. Gibson Nigel och Andrew Rubin (eds.): Adorno. A Critical Reader. Blackwell 2002.20.Grgas Stipe och Svend Erik Larsen (eds.): "The Construction of Nature: A Discursive Strategy in Modern European

Thought". Papers from a workshop organized by Man and Nature - Humanities Research Center in August 1992.Digital version http://www.zbi.ee/~kalevi/larsen.htm (28.06.04).

21. Grinzer Nikolay P: ”The classical nature-convention opposition. A contemporary perspective”. (Grgas & Larsen1992.)

22. Guyer Paul: Kant on freedom, law, and happiness. Cambridge University Press 2000.23.Habermas Jürgen: ”Dual layered time: Reflections on T W Adorno in the 1950s”. Ursprungligen i Die Zeit 4/9 2003.

Engelsk version på http://www.logosjournal.com/habermas.htm .24.Halme Anne: ”Musiikki ideologiana. Adornon musiikkisosiologian esittelyjä.” Pro gradu, Helsingin yliopisto 1997.

Digital version http://ethesis.helsinki.fi/julkaisut/hum/musii/pg/halme/ 25. Hammer Espen: ”Löftet om det politiska”. (Johansson & Martinson 2003:25-43.)26.Hegel G W F: ”Lecture on aesthetics” (”Vorlesungen über Ästhetik”, 1835-38).

http://www.marxists.org/reference/archive/hegel/works/ae/ 27. Hegel G W F: Hegel i urval. (Urval och övers. Kurt Wickman.) Gidlunds 1973.28. Horkheimer Max och Adorno Theodor W: Dialektik der Aufklärung. Philosophische Fragmente. 14. Aufl. Fischer

2003. (Amsterdam 1947.) [= UD = Upplysningens dialektik.]29. Häger Andreas (red.): Populärkultur under press. (Institutet för finlandssvensk forskning. Forskningsrapport nr 33.)

1997. 30. Horkheimer Max: ”Förord”. Burill (1987: 29-33). (”Vorwort”, Zeitschrift für Sozialforschung, 1932.) 31. James Jamies: The music of the spheres. Music, science and the natural order of the universe. Copernicus 1993.32. Jay Martin: Adorno. Fontana Paperbacks 1984.33. Johansson Anders och Martinson Mattias (red.): Efter Adorno. Glänta produktion 2003.34. Johansson Anders och Martinson Mattias: ”Inledning. Adorno och eftervärlden”. (Johansson & Martinson 2003:9-

24.)35.Johnson Michael: ”The philosophy of jazz as transcribed by Michael Johnson”. BA Thesis, Haverford College 2004.

http://thesis.haverford.edu/archive/00000068/ 36. Juhl Flemming: ”Frankfurtskolan: Filosofi som kritisk metod.” (Lübcke 1987:225-253.)

2005-06-21 23/23

37. Juhl Flemming: ”Marcuse: Ungdomsupprorets filosof.” (Lübcke 1987:263-267.)38. Kellner Douglas: ”Theodor W. Adorno and the dialectics of the mass culture”. (Gibson & Rubin 2002:86-109.)39. Kernfeld Barry: What to listen for in Jazz. Yale University 1995.40. Kerszberg Pierre: ”The sound of the life-world”. Continental Philosophy Review 32 (1999) 169-194. 41. King Johnny: Jazz – att lyssna och förstå. Wahlström & Widstrand 2000. (What jazz is. An insider's guide to

understanding and listening to jazz, 1997.)42. Klinkman Sven-Erik: ”'Gitarrerna ylar som dödsskjutna hästar'. Henrik Jansson och det kreativa vansinnets estetik.”

(Häger 1997:97-125.) 43. Kotkavirta Jussi (toim.): Järjen kritiikki. (Theodor W. Adorno, Max Horkheimer, Herbert Marcuse.) Vastapaino

1991.44. Lübcke Poul (red.): Vår tids filosofi. Forum 1987.45. Magee Bryan: Confessions of a philosopher. A journey through western philosophy. Phoenix 1998.46. Marcuse Herbert: Människans befrielse. Aldus/Bonniers 1969. (An Essay on Liberation, 1969.)47. Mathies Jürgen: ”Joko olemme kaikki kriittisiä ekologeja? Kriittinen teori ja ekologinen ajattelu.” (Moisio

1999:126-156.) 48. Matthiesen Søren: ”Benjamin: Messiansk materialism”. (Lübcke 1987:254-262.)49. Meisel Timo: ”Musik als 'Kultur-Inhalt': Max Webers Musiksoziologie”. http://audio.uni-

lueneburg.de/texte/weber/weber.pdf ( 33 s, nedladdad 3.07.2004). 50. Moisio Olli-Pekka (red.): Kritiikin lupaus. Näkökulmia Frankfurtin koulun kriittiseen teoriaan. Sophi, Jyväskylän

Yliopisto 1999.51.Nam Duk-Hyun: ”Die politische Ästhetik der Beschreibung. Eine Untersuchung zur literarischen Beschreibung in

Peter Weiss‘ Roman Die Ästhetik des Widerstands.” Diss. Fachbereich Philosophie und GeisteswissenschaftenInstitut für Deutsche und Niederländische Philologie der Freien Universität Berlin 2002. Digital version påhttp://www.diss.fu-berlin.de/2003/27/ .

52. Oliver Paul: Blues fell this morning. Meaning in the blues. 2. ed. Cambridge University Press 1990.53. Pickford Henry W: ”The dialectic theory and praxis: On late Adorno”. (Gibson & Rubin 2002:312-340.)54. Ramsay Anders: ”Ontologi och dialektik. Försök till försvar för en illa beryktad heideggerkritik”. (Johansson &

Martinson 2003:217-235.)55. Raz Ueli: ”Musik und Geist bei jungem Adorno. Abbruchsversion wegen Überdosis von an kultur- und

mobilitätsindustriellem Lärm.” (1992/1993). http://www.mypage.bluewin.ch/ueli.raz/ Adorno92/Inhalt.htm (pdf-version 128 s., nedladdad 7.7.2004).

56. Rubin Andrew: ”The Adorno files”. (Gibson & Rubin 2002:173-190.)57. Schuller Gunther: Early jazz. Its roots and musical development. Vol. 1. Oxford University Press 1968.58.Senger Charles: Hegel's aesthetic theory and the critique of romanticism. Swing Shift Press 1991, 2000.

(Digitalversion http://sdcc12.ucsd.edu/%7Ecsenger/hgbk2/node1.html .)59. Smith Mick: ”The 'ethical' space of the abattoir: On the (in)human(e) slaugther of other animals”. Human Ecology

Forum Vol. 9 No. 2 (2002) 49-58. 60. Steiner Mark: The applicability of mathematics as a philosophical problem. Harvard University Press 1998.61. Wallrup Erik: ”Den estetiska stafetten.” (Johansson & Martinson 2003:145-162.)62.van Gelder Frederik: ”Adorno – Werk und Wirkung. Zum 100. Geburtstag.” (Vortrag, gehalten während einer

Gemeinschaftsveranstaltung der Volkshochschule Gelderland und des Fördervereins des Friedrich-Spee-Gymnasiums, Geldern, am 6.10.2003. http://www.ifs.uni-frankfurt.de/people/van_gelder/adorno.pdf )

63. Whittall Arnold: Music since the First World War. J M Dent & Sons Ltd 1977, 1983.64. Wikipedia: ”Theodor Adorno” (utskrift 1. Maj 2004); ”Frankfurt School” (utskrift 5. Maj 2004).

http://en.wikipedia.org . 65. Wirtanen Atos: Och så vidare? Betraktelser av en utopist i vår tid. Söderström 1984. 66. Wirtanen Atos: Tekniken människan kulturen. Teknokratisk historietolkning. Uppsala 1954. (= TMK)67. Wirtanen Atos: Mot mörka makter. Söderströms 1963. 68. Witkin Robert W: ”Why did Adorno 'hate' jazz”. Sociological Theory 18/1 (2001) 144-170.69.von Friedeburg Ludwig: ”Geschichte des Instituts für Sozialforschung”. http://www.ifs.uni-

frankfurt.de/institut/geschichte.htm (pdf-version, utskrift 1. Maj 2004).70. Wragg David: ”'Or any art at all?': Frank Zappa meets critical theory”. Popular Music 20/2 (2001) 205-222.71. Wägenbaur Thomas: ”The irony of ecology. The construction of Nature in German idealism.” (Grgas & Larsen

1992). 72. Ziarek Krzysztof: ”Radical art: Reflections after Adorno and Heidegger”. (Gibson & Rubin 2002:341-360.)