6

Signerat

Om ålder

Även jag har varit ung - ”kanske yngre än de flesta”, som nån klok person uttryckte saken. När jag var ung var min högsta önskan att bli äldre - det är det fortfarande för resten, fast inte av samma skäl. Då såg jag fram emot att få bära långbyxor, spotta snus och bli sedd som en klok person. I min barndom kunde de flesta småttingar som gjorde någon form av viljeyttring få höra ”Din vilja hänger på en kvist i skogen - nu gör du som jag säger”. Mina föräldrar var väl litet mesiga av sig så jag fick inte höra det där, men jag fick höra talas om det. Gammal är man när ens omgivning börjar tala om att man ser ungdomlig ut. Det är ett osvikligt tecken. Gam-mal är man också när man tycker att skojigheter inte är skojigare bara för att de framförs på amerikanska. Framtiden blir också allt kortare när man blir äldre, och därför vill man inte så gärna tala om den. Tyvärr upptäcker man alltid för sent att varje ålder har sina fördelar, som Joseph Joubert skriver. André Gide har påpekat att hög ålder har sina hälsomässiga fördelar - exempelvis spiller man ut ganska mycket av den alkohol man annars skulle ha druckit. Någon annan klokskalle har påpekat att ålderdomen är den tid då man kan sjunga medan man borstar tänderna. Så nog finns det fördelar alltid. När jag växte upp var det alltså litet fint att vara gammal. Man var vörd-nadsbjudande, man hade livserfaren-het som man kunde dela med sig av, man visste vad livet hade att erbjuda av allsköns vrånghet och fanskap och hur man på bästa sätt skulle undvika sådant. Gammal och klok hette det.

I många kulturer är det så än i denna dag. Dock inte hos oss. Idag är vi gammelstabb i bästa fall köttberg att släpa på för de unga, i sämre fall ett ”ärende för hemtjänst och psykvård”. Det är litet lustigt - jag hittar inget bättre ord - att det är så likt sig i bägge ändarna, från början och på slutet. Man kissar på sig, man talar litet otydligt och man tycker om glass. Man är beroende av människor omkring sig och man går litet dåligt. Livet är en cirkel - eventuellt föds man på nytt när man har kilat hela varvet runt. Det visar sig så småningom. Men vad jag tänkte skriva om egent-ligen - man blir också mångtankig på gamla dar - var något helt annat. ’Mångtankig’ är väl ett förtjusande uttryck, som jag minns från min barndom. Det betydde att man gärna svävade ut från ett påbörjat tankespår, att man gled iväg på en associations-kurva utan att maniskt hålla sig till en enda linje. Litet negativt var väl ut-trycket, men jag undrar ändå om man inte borde glädjas åt att kunna ha mer än en tanke samtidigt i skallen. En hel del politiker kunde vara stolta om de behärskade den där tekniken. Hur som helst var min grundtanke i det här fallet den att dagens ungdoms-fixering kanske håller på att bära iväg för långt. Håller vi inte på att missa en hel del förvärvad kunskap genom att förpassa folk över 50 till utvisningsbå-set. Ministrar skall helst vara blonda 25-åringar med utslaget hår och ”gubbe” är ett skällsord som används överallt utom i fotboll där man till och med kan få höra 11-åriga knattar tillropas med ”Kom igen, gubbar!” I damfotboll är det tvärtom - där hörs

även elderly ladies i old-girls-klassen hojta till varann ”Kom igen, tjejer!” Nu kan naturligtvis en eventuell lä-sare av dessa rader hävda att jag talar i egen sak - och vem gör inte det? Men uppriktigt sagt har det inte så mycket med min egen ålder att göra - det har i stället att göra med en uppriktig ängs-lan att göra - att vi håller på att missa flera generationers samlade kunskap och erfarenhet. Lyssna till exempel på vad en ung vacker krönikör i Expressen - tidningen med stink – för några år sen hade att säga om mig och mina jämnåriga. Hon heter Linda Skugge och att hon får breda ut sig över flera spalter i en stor (i rent upplagemässig bemärkelse) tidning kan möjligen illustrera vad jag menar. Så här skriver hon om oss äldre herrar: ”Vi kan skuffa in dem på nåt sketet hem fullt med analbakterier, där de kan sitta och ruttna. För vem bryr sig om nån jävla gammal gubbe som står vid gravens rand och inte ens kan få upp den längre, ett skrumpet jävla russin. Jag hatar dem!” Käre unge vän, klipp ur den där texten, bevara den, och uppsök Linda Skugge på hemmet och stick den under hennes vid det laget sannolikt välanvända näsa. Fråga vad hon tycker om den och passa samtidigt på att fråga vad klåen analbakterier är för nåt. Samt sänd en postum och högakt-ningsfri hälsning från mig. Nicke Sjödin

6

Signerat

Om Norrland

Den 8 december 1991 bildades en

norrländsk regering på Hallstaberget i

Sollefteå. Svenska folket hade valt Amos

Persson, alias Henning Lundström, till

Norrlands president och ett stort antal

ministrar var utsedda, Bengt Lindström

(ja, just han, konstnär’n), Assar Rönn-

lund, Werner Vögeli (matminister), Pelle

Svensson, Jeja Sundström, Stig Strand,

Lasse Eriksson m fl, m fl.

Regeringen blev dessvärre inte långli-

vad, mest därför att alla höga instanser

på svensk regerings- och kommunal-

nivå tog den som ett av Amos Perssons

många skämt. Förslag som gällde olika

viktiga norrlandsfrågor avfärdades

därför med en raljerande axelryckning.

Det enda som finns kvar idag är några

enstaka norrlandsflaggor, som man som-

martid kan se vaja utanför övriga tider på

året övergivna stugor i glesbygden.

Det var emellertid inget skämt, och idag

när jag bläddrar i pärmen med handling-

ar från den tiden, kan jag djupt beklaga

att det gick som det gick. När man läser

jeremiaderna från huvudkommunen om

att man i Danderyd och liknande orter

tvingas försörja oss norrlänningar, skulle

man vilja lägga fram synpunkter som då

kom från de olika ”ministrarna”.

Idrottsminister Assar Rönnlund vill till

exempel verka för att våra stora idrotts-

profiler ska ges möjlighet - inte minst

skattemässigt - att bo kvar och verka här

hemma. Och visst är man böjd att hålla

med honom när man konstaterar att även

dagens stjärnor - Kajsa och Christian och

allt vad de heter inte bor i Sverige. De

borde väl tävla för Monaco egentligen.

Och försvarsminister Karl Forsbergs ord

klingade uppenbarligen för döva öron:

”Hela Sverige ska leva. Hela Sverige ska

försvaras. Sverige behöver de militära

förband som nu finns i Norrland.” Som

sollefteåbo helt utan militär är det lätt att

instämma i Dagens Nyheters rubrik för

några år sedan ”Sollefteå förblöder”. Tror

fanken det, när vi inte har några förband.

Miljöministrarna Stig Strand och Arne

Söderström har högst upp på sin lista

”Inget kärnavfall till Norrland” med

tillägget ”Låt dom sköte på ort å ställe

atomavfalle, dom som ha tjene pärninga

på process’n i övrigt”. En nominerad

ministerkandidat - Sara Lidman - har

en gång berättat att hon i nåt fint sam-

manhang nere i Europa fått se en karta

över Skandinavien, och där var ett streck

draget rakt över i höjd med Sollefteå fak-

tiskt, och på ytan där ovanför stod skri-

vet: ”Detta är ett mycket stort område,

det är synnerligen glesbefolkat och det

har en utomordentligt bra berggrund”.

Ja, voffor man säger på dette viset är ju

inte så svårt att räkna ut.

Kulturministern Carl-Axel Nordenberg

skriver bland annat: ”Norrland har inte

de stora världsberömda teaterscenerna,

de spektakulära idrottsarenorna eller de

skattemedelsfinansierade musiakudito-

rierna - men Norrland har den inhemska,

genuina, litet dolda kulturen, som vi ska

hjälpas åt att manifestera.”

Och folklivsforskningsministern

Thorsten H Holm: ”När Sverige inte längre

kunde leva på kungar och fornstora

dar, blev den nationella myten våra

naturtillgångar. Och var fanns dom ? Jo,

i Norrland. Här fanns skog, malm och

vatten. Norrland blev ’Framtidslandet’.

Norrland blev Sveriges segerhuva. När

bonden i södra Sverige levde under

storgodsägare, var bonden här i Norrland

fri. Vi är arvtagare. Låt oss förvalta arvet

på ett ansvarsfullt sätt.”

Energiminister Rolf Rämgård lovar att

verka för att 3 öre per kilowatt av den

skatt som tas ut av vattenkraften från

de norrländska regionerna återförs dit.

Justitieminister Pelle Svensson anknyter

till detta när han slår fast ”att föra all

elkraft söderut över norrlandsgränsen

utan skälig ersättning bör betraktas som

olaga kraftavledning och rejäla skade-

stånd utdömas.”

Och regeringens konsult, tillika utreda-

re, den tyvärr nu bortgångne hedersman-

nen Kurt Jansson, uttrycker sina tankar i

en vers med bl a följande rader:

”Med kraft har vi dagligen servat vårt

söder,

med kraft ifrån oss sina konton man

göder,

med kraft är det hög tid att hävda vår

rätt,

i kraft av vårt välstånd bör detta bli lätt.”

Må vara att många såg detta med norr-

landsregering som ett jippo - men med,

som det brukar heta, facit i hand, kan jag

inte annat än tycka att det var synd att

den blev så kortlivad.

Nicke Sjödin

6

Signerat

Slow shopping

Ett snabbköp är enligt en defi-nition jag läst en inrättning där man skaffar vad man vill ha på 30 sekunder och sen står i kö för att få betala i tre och en halv timme. Detta må vara en lätt överdrift, men något ligger det väl däri.

Men nu läser jag i braskande annonser om att man i Sundsvall kan ägna sig åt något som heter ’slow shopping’. Lysande. Låt vara att det är ytterligare ett av dessa idiotiska namn – vad är det för fel på ’långsamhandla’ eller ’trögköp’ – så vill jag hävda att det är inget nytt. I en centralt belägen varumarknad i den staden– av illasinnade kallad ’gubbdagis’ eftersom det är där man kan få se herrar i min ålder i timtal gå omkring och vända och vrida på vinkelslipar och liknande oumbär-ligheter – där slowshoppade jag för en tid sedan så det bara rök om det. Jag gick omkring och vände på de de där vinkelsliparna och ett par timmar senare kom jag ut med en liten påse innehållande två små skruvar.

Även i Sollefteå kan man slowhandla kan jag tala om. Det händer rätt ofta att jag får tvärnita framför nån livsmedelshökare eftersom en intillsittande i bilen hojtat åt mig: ”Stopp, jag måste gå in och köpa en liter mjölk”. Ja, då slår jag på bilradion i väntan på den där litern. Efter att ha lyssnat igenom Ekonomiekot, Radioföljetongen, Andrum samt Vid dagens slut kan jag välkomna henne tillbaka. Bärande på två fyllda kassar och ett sardoniskt leende i mungipan (dvs kassarna bär hon inte i mungipan). Visst kan man kalla sånt för slow shopping, om man är på det humöret – vilket man som regel är.

Jag är en urusel shoppare, det ska villigt erkännas. Och det gäller både långsam och snabb shop-ping, fast mest hänger jag mig åt den senare varianten. Vid närmare eftertanke finner jag att det nog är ett av de få tillfällen i livet då jag numera kan betraktas som snabb. Köpa kläder försöker jag

undvika, men ibland måste man ju, och då ska det gå fort. ”Ro hit med en vitskjorta med så många X som möjligt i kragen”, så lyder min ordergivning. När jag ska köpa skor provar jag alltid bara den ena, passar den så passar den andra också, det har livet lärt mig. Övriga paltor håller jag bara upp framför bålen och sen går jag och betalar. Jag har hört att det finns herrar som begär att få prova skjortor. Skandal – om de inte gillar den då. Ska den stackars expediten stå och pillra in alla miljoner knapp-nålar som man strött omkring sig kanske?

Lasse Eriksson har skrivit en bra bok med titeln ”Gode Gud, ge mig tålamod, men låt det gå fort”. Det är en tes man ofta har anledning att mumla när man är ute och shoppar.För övrigt shoppar jag aldrig – jag är en handlingens man.

Nicke Sjödin

Rossörycket 29 mars kl 12-14. 1:a pris 5000:- 2:a pris 1000:- 3:e 500:- + STORT PRISBORD. Vedbunt alt. 4000:- utlottas på förköp. Förköp senast tisd. 24 mars. Startpris: 100:- på postgiro 942739-4.

Uppge namn adress & förköp. Mer info på Tel. 070-666 76 80, 070-344 88 49. www.rossonsfvo.se

ROSSÖTJÄRN

6

Signerat

Om värdet av att läsa till slut

Litet tidigt kanske, men rätt som det är, så är det dags. Börja planera redan idag.

Hur många av herrskapet har satt ihop en hammock? Eller gjort annat vårgöra? Hur många av er som bläddrar i denna tidning har läst instruktionsboken för diverse trädgårdsapparater till slutet? Nej, jag tänkte väl det. Ni gör precis som jag – ni läser början, ni får i gång hela rasket och berömmer teknikens alla framsteg. Det surrar och det dånar och grässtrån går av och lövsly faller och man känner sig som en moderniserad andraplansstatist i nån bonderoman av Ivar Lo-Johansson. Resten av boken slänger man in i nåt avsides skåp – det vill säga man slänger ju in hela boken, men dess senare halva får förbli som del 2 av Heidenstams ”Hans Alienus” – oläst. Men sen - efter sista gräsklippningen och sista jordfräsandet och sista mossrivningen och sista kantklipp-ningen och sista lövslyröjningen och sista häckhuggningen och sista fällda björken och sista lövblåsningen och sista gudvetallt – då har ni glömt att den där boken finns. I stället släpar ni med en lättnadens suck in diverse maskiner i redskapsboden, välter skottkärran över hela maskinparken och går i ide. Möjligen baxar ni ut snöslungan och alla skovlarna och känner er duktiga inför denna framförhållning. Däremot bortser ni från allt som står på slutet i instruktionerna. Det där om att göra rent och byta olja och putsa förgasare och noppa drivhjul och rensa avlopp och länsa utblås och fila kedjor och göra allt som ni råddes att göra i den tyvärr olästa delen i den medföl-

jande manualen. Nej, in med hela skiten och skottkärran över, är valspråket. Hammocken bär man in i en ryggsäck – stänger och hyskor och hampor och små jävla fjädrar och stag…rubbet går in i en vanlig Fjällräven-säck. Sen kommer våren – småfåglar och häggar och nyutslagna ölburkar i dikesrenarna och strax är det dags att baxa ut vårbruksmaskinerna igen. Gick de i gång i fjol ska de väl gå i gång i år, lyder det inre resonemanget. Klart man kollar att oljenivån är den rätta – även om man något litet förvånas över vilken tunnflytande och bensindoftande olja som används i såna här maskiner. Därpå för man med silkesmjuka fingrar en fastrostad liten spak till en symbol som liknar en huvudperson i Ringaren från Notre Dame – det är en sköldpadda som betyder ’choke’ inser man senare. Sen är det bara att rycka i snöret. Och rycka i snöret. Och rycka av snöret. Snörhållaren på de flesta gräsklippare är av samma typ som den där graven som vi sett att Birger Jarl sannolikt förvarats i. Omöjlig att få upp utan två järnspett och en rulle trotylstubin med andra ord. Då skiter man i att gräset är långt – det är ju bara trevligt att ställa hammocken i litet fotknölslångt gräs. I min barndom hade en del människor nåt trolltyg som kallades ’bjära’. Den var gjord av ullgarn och litet blod och några hudflagor och hade den egenskapen att den kunde dra godsaker – hö och smör och goda älgpass till dess ägare. Visser-ligen fick ägaren i gengäld lova bort sin eviga sin själ till djävulen, men litet får man ju offra också, resonerades det. Nån rackare i mitt grannskap har en

sån där bjära än idag – fast en litet mer specialiserad rackare. Smör och kött betraktar den med ett överlägset leende – däremot är den som en igel på hammockar, eller i vart fall delar av sådana. Om 237 delar av hammocken ligger på plats i – ja, ryggsäcken ni minns – så nog är den viktiga två-hundratrettioåttonde borta. Ofta det där staget som ska hålla en vilandes lekamen i dess enda naturliga läge – det horisontella. Hela paulunen pekar neråt som svensk ekonomi ungefär och man kan inte bestämma sig för om man vill ha blodet i huvudet eller i lilltån. Blod ska man ha i magen för det är där man har jobbet – matsmältningen.

Å andra sidan är det bra om delar fattas. Då behöver man inte bläddra hit och dit och undra hur man ska göra för att få ihop eller i gång eländet. Om nu hammockar över huvud taget går i gång, ens med den mest detaljrika beskrivning.

Nicke Sjödin

8

Signerat

God påskFör några år sedan läste jag strax före påsken följande braskande rubrik i en tidning:PÅSKRIS PÅ SYSTEMET.Ja men det var väl trevligt, tänkte jag, att man vill lysa upp litet i såna där ofta litet småmurriga lokaler. Jag avlade därför ett besök på inrättningen i fråga, beredd att möta åsynen av spirande björklöv prytt med färgade dunvippor.

Ingalunda blev det så - däremot fick jag bära hem den inhandlade pilsnerflas-kan i bakfickan. Det var alltså kris på påsar man hade fått. Vårt språk har sina egenheter.

Det har även andra språk har jag erfarit. Vid ett besök i Helsingfors för många år sedan fick jag erfara att finska inte är så lätt som man eventuellt tror - ni vet det där med att ett par byxor heter ’yksi byxi’, två droskbilar ’kaksi taxi’, tre köttbullar ’kolmi dolmi’ och så vidare. Ack nej, betydligt svårare är det. Jag ville besöka en tvålförsäljare, men visste ju inte vad den yrkesmannen kallas på finska.

Efter ett idogt forskningsarbete fick jag veta att det heter ’saippuakivikauppias’. Ett inte helt lätt ord, som dock har den fördelen att det kan läsas även bak-länges, eller ’åtabak’ som det egentligen heter. Varför jag behövde en tvålförsäl-jare i all hast behöver vi inte gå in på här, men däremot att såna ord som kan läsas både bakifrån och framifrån kallas palindrom. Men det måste bli samma ord eller mening - uttrycket ’Elsa i Paris’ som vi skojade om i min ungdom duger alltså inte. Det blir inte samma om man läser det bakifrån - fast roligare.

Den längsta palindrom jag har hört talas om är denna: ”I Reval sitta ni alla i natt i slaveri” Fast den är ju förlegad på många sätt - ’sitta’ säger man inte längre och ’slaveri’ har vi väl inte heller - eller? Inte ens Reval torde finnas numera.

Det går bra att göra sånt där med siffror också. Två minuter över åtta på kvällen den 20:e februari för sju år sen var en unik tidpunkt. Den kunde nämligen anges så här: ”20:02 20/2 2002”. Går bra att läsa från vilket håll som helst. Sånt där inträffar inte ofta. Senast det begav sig var för knappt 900 år sen på förmiddan i november, närmare bestämt 11:11 11/11 1111. Men nu behöver vi inte gå och vänta och ”tjå oss” så värst länge, för redan om 103 år är det dags igen. Strax före jul, så de flesta håller väl på att städa och griljera skinka och stå i, så jag vill redan nu råda er: Ställ klockan då på tolv minuter över nio på kvällen, för då kan ni skriva i dagboken ”21:12 21/12 2112”.

För att återgå till påsken är den en trevlig helg. Det är exempelvis den enda man inte kan säga ”god” om när man hoppas att kamraterna ska få en hel del tjofade-rittan den närmaste tiden. ”God jul” går bra, ”Gott nytt år” är helt korrekt, ”God pingst” kan möjligen passera - men ”God påsk!” Omöjligt ! Rena rappakaljan. ”Men gôsse va’ säg du?” blir den troliga motrepliken.

Ändå är väl påsken den godaste helgen av alla. Jul - feta korvar och lutfisk med en massa vassa ben, syltor som Gud allena vet vad de varit innan de kom på bordet och stabbig gröt som dessutom

är tryfferad med mandel. Midsommar med sin eviga sill, sill i dill, sill i olja, sill i kapprock, sill i vanliga ytterkläder (fjäll), sill och brännvin - inte fasen behövs nån sill.

Påsken däremot erbjuder massor med gott - jag kan till exempel välja påska-lamm. Nåt sånt gott, för att inte säga gosigt, djur är väl svårt att tänka sig. Undra på att det fått bilda underlag till en av våra tjusigaste barnvisor - den om den där familjen som åt kläder. Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor och två par strumpor klämde som bekant lillbrorsan i sig.Och ägg - jag säger bara det - som finns i så många olika former. Ägghalvor, äggkakor, ägglikör, äggröra, äggstockar, äggtoddy. Jordens alla hönor må hyllas för sin generösa äggdonation varje år.Som hönan sa:”Tuppen eggar mig så jag får pippi” varpå hennes kamrat gen-mälde: ”Tänk, med mig är det tvärtom”.Fröjdefull påsk på er.

Nicke Sjödin

6

Till Nicke

Vi hade en viktig sak gemensamt, vi var födda i samma by, Röån.

Under senare tid lärde vi känna varann närmare. Jag minns när jag ringde dig

och frågade om du kunde ställa upp i filmen som skulle handla om ditt liv.

- Nja, det är väl ingen annan än du och jag som vill se den, sa du.

Du hade fel den gången.

Jag misstänkte nog att din popularitet var större än du anade, men aldrig

kunde jag föreställa mig...

Din popularitet ute i stugorna var enorm. När vi hade premiär i Junsele hade du

nåtts av beskedet om din sjukdom, men fanns ändå på plats.

I samma takt som filmvisningarna tilltog försämrades ditt tillstånd. Ibland var

du så svag att du hade svårt att stå på benen, men du fanns där ändå. Du ville

möta din publik - ställa upp.

På eftermiddagen den 8:e april stannade tiden. Ditt hjärta slutade slå. Dina

plågor försvann.

Nu finns du hos mamma Judith, pappa Rickard, farbror Hilmar, Sigfrid och alla

de andra. Du känner dig säkert hemma.

De är nog stolta också.

Jag säger samma sak till dig, som du för länge sedan sa på min farfars

begravning.

- Dä kom å bli tomt väst i byn...

Tack Nicke.

Mikael Wiklund

Farbror´n din, n Hilmar, sa åt däg att du skull fo vâra vä å frakt åve mang ä rektige kâra (karlar), å nu komme tur´n te däg Nicke. n våll-samt rekti n kâr dessutom. Du som tog ansvare för å lär oss å bevära gammelmåle vort så inte dä å skull dö ut. Å dä säg då jäg att du ha löckes bra vä. Men nu ligg ansvare på att vi fortsätt där du slute, för vi hör ju hur ongdomen börj på å åârles å glöm bort ä ganska fort. Du påmint oss om orla som omma-fållt å töcke, å vi skratte å tyckte dä vä rolit, men vi lova att vi tog ä på allvar å. Bil´n din geck bra mang ä mil mella föreningshusa, årsmöta å ålla anne sorts tellställninger

där du spred kulturârve vort. Som tur ä gjorl du mange bra ä böcker där du dokumentäre ä dän orla å berätta om olike gôbba, käringer, spetta å dyngkasern, framför ållt från himme ditt i Röån som du ållri övergav fast du hadd flytte åt stan för länge sen. Te lokaltidningen skrev du i över 25 år vâr vecka å vi va lika förhoppningsfull å blev lika nöjd ålle ganger.

Nu då du kom opp å fo träff förfä-dern dine igen så hoppas vi att ji kom å fo ha mange tellfälle tell å fo tâla på Jônselmåle.

Göran Stenmark