Den eviga nattens riDDare

M a t t i a s J o h n s s o n

Deneviga nattensriddare

Utgiven av Cassius Creative aB© Mattias JohnssonFormgivning: Johan nohromslagsillustration: Martin BergströmreDaktör: alexander Fahlandertryck: spindulio spaustuve, Litauen 2014

isBn: 978-91-979916-3-6www.jarnringen.com

Tillägnad amamU

8

Övergiven

Som om benet vilade på en pyrande glödbädd, så kändes det.skriken hade tystnat. ingen hördes längre gny eller klaga.

Bara tunga steg över knarrande golvplankor när dråparen inspekterade aftonens skörd.

För varje kliv regnade damm och smågrus ner över honom där han låg gömd i utrymmet mellan skjulets golv och mar-kens mossor. Eldens svaga sken letade sig också ner, när inte dråparens skugga drog förbi.

En mollstämd röst började räkna för sig själv. Vid åtta avbröt den sig med en morrning. Det borde ha varit tio kroppar. inte åtta. inte nio. tio. någon fler måste ha undkommit slakten.En dörr slets upp.”Vi har en rymmare! Kräket smet över palissaden!””Bara en?””Minst en. Vi såg bara en.””och vad gör du här?””Öh … informe…””sätt eFter Dem!”Dörren for igen med en smäll.Kanske hade han en chans. Med vaden uppskuren av dråpa-

rens svärd kunde han inte göra som rymlingen – även om han

9

lyckades klättra över pålverket eller tog sig ut genom någon av dess portar skulle han aldrig överleva den långa färden genom vildmarken. Men rymmaren hade vunnit honom lite tid. tid att hitta ett gömställe innan människorna återvände för att genomsöka utposten.

Långsamt, långsamt började han röra sig mot byggnadens baksida. han tryckte på med sitt oskadda ben och hjälpte till med armarna när husgrundens stöttor fanns inom räckhåll. Från ovan kom annat än damm och ljus. här och var sipprade även blod mellan plankorna, i små strilar eller i tunga droppar; blod som hade tillhört hans levande vänner men som nu ägdes av ingen.

Dråparen vankade fortfarande omkring. tre steg, sedan ett uppehåll. Fyra steg åt andra hållet, sedan paus igen. att det bästa knog han någonsin hade haft skulle sluta såhär, det hade han aldrig kunnat föreställa sig – från hyggligt samarbete till skoningslös massaker på mindre än en måne.

han rättade sig själv: än var det inte slut. Även fast rädslan viskade att de snart skulle hitta honom,

även fast smärtan skrek att om han överlevde blodförlusten skulle han med säkerhet dö av en sårinfektion så var han ännu vid liv.

han tänkte inte försaka den lilla chans han hade att faktiskt överleva. och att utkräva hämnd.

Med en bra bit kvar till öppningen vid den bakre väggen hörde han dråparen gnola för sig själv:

”små kräk, små kräk, vart ska ni fly? ingenstans, små kräk. ni har ingenstans att fly …”

10

1Hunger

Vidina slet upp dörren, lämnade den ruggiga höstkvällen bakom sig och klev in i ett stormigt, osande kaos.

två steg innanför tröskeln tog det stopp. En vägg av rygg-tavlor spärrade vägen framåt och från någonstans längre in hördes ilskna rytanden och upprörda tjut.

hon hade besökt symbaroums salonger några gånger tidigare. Då hade det varit relativt lugnt bland borden i bot-tenvåningens krogavdelning, mer stimmigt i ölbaren ovanför och ännu livligare på nöjespalatsets tre översta plan. hon knöt nävarna, skakande sitt huvud. självklart dök det upp hinder på vägen när brådskan var som störst.

Mellan de nyfiket vickande skallarna skymtade hon upp-ståndelsens källa. En spenslig, ung man i vad som mest liknade en söndertrasad munkkåpa krälade runt uppe på ett bord. Med en suck av både irritation och tacksamhet började hon pressa sig framåt, lättad över att det i alla fall inte var alavan som låg bakom tumultet.

Ju närmare hon kom, desto tydligare framträdde den märk-liga scenen. Ynglingen verkade ha attackerat en helt vanlig barnfamilj som ätit kvällsvard. två av etablissemangets vakter var på väg fram för att assistera fadern i hans tafatta försök att

11

schasa bort snyltgästen. En tioårig flicka halvlåg på golvet efter att hennes stol hade vält omkull och bredvid lyfte modern upp en yngre pojke som skrek av skräck. Den kåpklädde ynglingen stod på knä, sparkade mot fadern samtidigt som han med ena handen pressade käften full av rotmos, kyckling och bröd.

Vidina tog sig fram till den öppna yta som hade bildats runt bordet, fortsatte i en halvcirkel mot trappan medan vakterna lyckades få grepp om den fräsande hetsätaren och släpade iväg honom. trappan var förstås full av nyfikna åskå-dare som hade lockats av oljudet, men med hjälp av vassa armbågar och ett par smalbenssparkar kunde hon pressa sig vidare längs räcket.

Väl uppe halvsprang hon till våningsplanets mitt och såg sig om, kisande genom tobaksrök, stekos och folkmassan som återgick till sina platser efter föreställningens slut. hjärtat slog allt snabbare, hon vred sig varv på varv, skakande på huvudet, suckande och morrande om vartannat.

när hon till slut fick syn på sin bror förstod hon att det redan var för sent.

han satt bänkad i ett av båsen längs väggen; han sträckte sig över bordet, skakade hand med någon som hon inte kunde urskilja på grund av de resliga män som stod i vägen.

Vidina störtade fram, slog ner handen på hans axel:”alavan, nej!” hennes bror, de två männen och den hårt åldrade kvinna

som höll alavans hand ryckte till. Männens händer sökte sig reflexmässigt mot svärdshjalten.

”Vad har du gjort?”

12

”Välkommen kära syster”, svarade alavan glatt. han vände sig mot den andra kvinnan. ”tillåt mig att presentera min syster Vidina. Vidina, det här är…”

”Vad har du gjort?” avbröt hon i skarpare ton. ”säg inte att…””Din bror och jag har gjort affärer tillsammans”, svarade

kvinnan i alavans ställe. ”Mitt namn ä…””Knip käft, kärring!” röt Vidina och slog blicken i kvinnan.

”Det blir ingen affär, köpet är upphävt!”Kvinnan svarade inte förrän hon hade utväxlat en allvarlig

blick med sina följeslagare:”transaktionen är genomförd. Mina söner kan vittna om

att allt gick rätt till. Köpet kan inte upphävas.” Det sista sade hon med en lätt krökning i ena mungipan.

”Min dam, allt är i sin ordning”, försäkrade alavan och sträckte på nytt fram handen. ”Vi vill absolut inte upphäva köpet. Dessutom, kära syster, jag har redan sett kartan. Det vore höjden av ohederlighet att kräva pengarna tillbaka.” han kupade handen för munnen och sänkte rösten till en viskning: ”hemligheten är redan min.”

Vidina bemötte broderns trotsiga lugn med en hård blick, lät den vandra vidare till kvinnan, slutligen till hennes söner. Männens händer var slutna kring svärdshjalten. De var större än henne, de såg självsäkra ut, och de var två. hon skulle kunna sänka dem men det skulle ta tid och det skulle bli blodigt. och symbaroums salonger var överfullt av vittnen.

”Kom med här!”Med ett stadigt grepp kring mantelspännet drog hon alavan

på fötter och slet iväg honom mot trappan. han protesterade

13

inte men vände och vred för att kunna ropa tack och farväl till sina affärsbekanta. snubblande och snart även klagande drog hon honom hela vägen ner, sicksackande mellan krogav-delningens bord och ut i höstnatten.

Ute på Paddans torg härskade mörkret, utom längs husfa-saderna och närmast kring torgets groteska skulptur. Dörren gick igen bakom dem. hon slog upp kragen på sin pälsbrämade rock och vände sig om. alavan tittade mot skulpturen med en uppsyn som eldade på hennes irritation. helt oberörd såg han ut. om något så verkade han belåten med hur kvällen hade utvecklat sig.

”Den är verkligen utsökt vacker …” sade han drömmande, fortfarande med blicken fäst på skulpturen – det svartnade skelettet av ett enormt, amfibiskt monster som enligt legenden hade påträffats när man grävde grunden för stadens träpallisad. ”herr nattbäcka hyrde in ordo Magicas skickligaste konser-vatorer från Yndaros för att lappa ihop bitarna, visste du det?”

han tog två steg framåt innan Vidina stoppade honom med ett fast grepp om överarmen:

”hur mycket betalade du?””allt”, svarade han obekymrat. ”Kartan är värd mycket mer

än så, men Ranid var vänlig nog att frånräkna de överskjutande dalerna. Den kommer att göra oss förmögna, rikare än herr nattbäcka!”

Vidina lät honom gå med en suck, följde honom med blicken.Fram till för mindre än ett år sedan hade hon aldrig känt

annat är ömhet för sin lillebror. allt hade varit så annorlunda då, innan mor och far blev dräpta.

14

Det tidigare så okomplicerade förhållandet dem emellan berodde nog främst på att hon var sju år äldre. att hon hade tjänstgjort i drottningens jägarkår, först som officersbiträde och sedan som soldat, bidrog förstås också – hon hade inte bott hemma på över tio år och det hade varit långt mellan besöken. Mor och far hade varit bättre på att hantera alavans dröm-mande sinnelag, kanske hade de till och med uppmuntrat det. oavsett vilket var han nu Vidinas börda att bära.

alavan hade stannat vid den stenkantade damm som kring-gärdade monumentet. Paddans torg var en av de farligaste plat-serna i tistla Fäste, kanske den allra farligaste. Brottsligheten var visserligen låg i staden men var det någonstans man riske-rade att råka illa ut så var det i dess nordliga kvarter, bland de lycksökare, hyrsvärd och vildhjärnor som sökt sig till regionen på vinst och förlust. De som vann var sällan något problem, men den merpart som förlorade blev förr eller senare ett problem för både sig själva och andra.

”Undrar hur länge sedan det var … alltså hur lång tid som har gått sedan den dog?” sade alavan när hon kom fram till honom. han kliade sig eftertänksamt på kinden, på det flam-miga födelsemärke som täckte hans högra okben. ”och hur det gick till …”

”alavan …” sade Vidina men hann inte längre innan brodern fortsatte:

”Den där mässingsklockan som hänger runt halsen, ser du den? Vissa påstår att paddan var någons husdjur.” han skrat-tade till. ”tänk dig det, att ha en åtta fot hög padda rännande runt benen, dag ut och dag in!”

15

”Du, alavan …””Vet du vad Vidina, om jag hittar något liknande, när vi ger

oss ut i Davokar … och om vi blir rika … i så fall ska jag också ta hjälp av ordo Magicas konservatorer och ge skulpturen som kärleksgåva till Esmerelda …”

”Det blir inget Davokar”, suckade Vidina. ”och ingen rike dom.”

”Vad?” alavan gav henne en uppriktigt förvånad blick. ”Jo, det blir det.”

”Du kommer inte att hitta någonting genom att följa den där kartan.”

”Eh, jo, det kommer vi visst.” han drog fram ett hoprullat läderstycke ur en ficka i rocken,

lossade på knuten och vecklade nogsamt ut det. han pekade: ”ser du, det där är älven Eanor. om vi går rakt norrut från

tistla Fäste, viker västerut längs älven, följer den en dags-marsch och sedan vandrar en halv dag rakt norrut så kommer vi till ett område som vid den här årstiden är fullständigt täckt av drottningört.”

”hur vet du det?””hörde du vad jag sa: drottningört!””Ja, jag hörde det.” Frustrationen blossade upp på nytt. ”Men

hör på det här: min naiva lillebror har överlämnat varenda daler vi hade till en bedragare, i utbyte mot en fullständigt värdelös teckning!”

”inte teckning, karta!” replikerade alavan sakligt. ”och inte värdelös, utan …” han tystnade och övertygelsen i hans blick dog långsamt bort, ersattes av en slags sorgsen osäkerhet.

16

Föräldrarnas död hade förändrat allt, men så hade det inte behövt bli. alavan var femton år när det hände, tillräckligt gammal för att ta över familjebutiken och driva den vidare. stamkunderna var så många att sonen till och med hade kunnat anställa en eller två noviser för att hjälpa honom. och med den lösningen kunde Vidina ha stannat i jägarkåren, fortsatt att jaga rebeller och flyktingar i den sydliga bergskedjan titanerna.

Men i stället befann hon sig vid rikets nordgräns, i skuggan av det väldiga skogsbältet Davokar. inte nog med att föräldrar-nas död och broderns envishet hade tvingat henne att ge upp sitt liv; hon hade dessutom tvingats tillbaka till en plats som hon hade svurit att aldrig besöka igen. skogen var inte bara väldig, inte bara full av fyndstinna ruiner från den utdöda högkulturen symbaroums tid. Den var också full av faror. och den var nästan varje natt föremål för Vidinas mardrömmar.

”Du hade inte behövt följa …” sade alavan som om han läste hennes tankar. ”Du kan faktiskt ångra dig …”

”och vad skulle hända med dig då? Vad skulle du göra nu om inte jag var här, om du var ensam och utan en enda skilling i tistla Fäste!? Du skulle dö.”

”Kanske, men jag skulle dö på jakt efter min dröm.””Ja, exakt, din dröm! Du jagar en dröm!””Ja, det är ju det jag säger! Vad bråkar du om?”Vidina skakade på huvudet, sänkte blicken mot marken.

Det var inte lönt.Men ångra sig kunde hon inte göra; hon skulle följa sin

lillebror till alberetors döda jordar om det så behövdes.”Lyssna på mig, kära syster”, bad alavan och vände sig mot

17

henne. ”Vi kommer att återvända till Yndaros, men inte förrän vi har gjort precis som mor och far gjorde i sin ungdom: vi ska genomsöka Davokar efter nya fantastiska medicinalväxter; vi ska tillverka nya fantastiska medicurer; vi ska bli lika rika och berömda som Lasifor nattbäcka.”

”alavan …””Vänta, jag är inte färdig!” han greppade en av hennes

händer och lade den mellan sina. ”när vi återvänder kan du gå tillbaka till jägarkåren, om du vill. Kapten Lindra tar emot dig med öppna armar, jag lovar, inte minst eftersom våra expedi-tioner kommer att göra dig både berömd och ännu skickligare med svärdet. själv ska jag presentera våra upptäckter för drottningen. För belöningen ska jag starta en ny handelsbod i kvarteret mellan palatset och hamnen, och jag ska be om Esmereldas hand!”

Vidina var tvungen att skratta. Frustrationen och ilskan var som i ett trollslag förbytta mot ett slags motvillig värme.

”Min dumma, dumma lillebror, ibland är du verkligen vidrig!”

”Jaså, det säger du?” log han tillbaka.”Ja, nästan jämt faktiskt.” skrattet klingade ut men fli-

net dröjde kvar en stund, tills hon hade påmint sig om deras belägenhet. ”alavan, vi har inte råd att betala för vårt rum på Ruinen. Vi är redan skyldiga för två nätter.”

”Äh, det löser sig. Vi kan flytta till Rosengården. Vi har ju kvar den här.” han fumlade med halskedjan en stund men fick tillslut upp halssmycket som deras mor hade efterlämnat och som han hade lovat att aldrig göra sig av med. Berlocken

18

bestod av en slätslipad månsten infattad i en oregelbunden silverklimp. ”Vi kan sälja den på marknaden; den kan säkert köpa oss en natt eller två. inklusive morgonmål och kvällsvard.”

En natt eller två … och sedan?Vidina vred på nacken och höjde blicken mot skyn. Vid

torgets norra ände reste sig tistla Fästes fyrtorn, trehundra fot högt enligt vad som sades och med en flammande låga i toppen. Det var uppfört i syfte att guida vilsna lycksökare hem från utfärder i Davokar, men användes också för mindre nobla ändamål.

Många lycksökare började sin resa på värdshuset Ruinen. om lyckan stod dem bi kunde de senare byta upp sig till Det Bevingade stopet eller hovet & harpan, kanske till och med köpa ett hus innanför palissaden som de hyllade utforskarna iasogoi av Brigo och hans kollega, Lysindra Gyllengripe. Men för de flesta gick färden från Ruinen till det loppinfesterade Rosengården, därifrån till rännstenen och ibland även vidare till den avsats som skymtade ett femtiotal fot från fyrtornets topp. Väl där var den självvalda svanesången bara ett svanhopp bort.

Vidina hade varit i Davokar förr men det var innan fyr-tornet, ja även innan tistla Fäste fanns. Det var innan alavan hade trätt in i hennes värld och gjort allting bättre och mer komplicerat på samma gång. Det var innan mardrömmarna; innan skuggan föll över hennes liv; innan allt det där som gav livet dess klaraste ljus och svartaste mörker …

Grälen blev värre och värre, de växte med Vidina. Hon var fem när orden inte längre räckte till, när mor började stampa i golvet och far

19

svarade med att slå i bord och väggar. Drogmånglerskan Solora skrek att hon inte orkade längre; krigshjälten Dodrian vrålade tillbaka att de måste orka, för sin flickas skull. Mor ville bort, far ville stanna; hon ville chansa; han ville nöja sig med det lilla och trygga.

Stampandet och bankandet och skrikandet eskalerade. Några år senare förstod Vidina att drickandet hade gått samma väg, framför allt för hennes far. Dodrian drack för att orka. För sin flickas skull.

Flickan var sex år fyllda när mor gick från stamp och sparkar till att kasta saker; far svarade med att sällan vara hemma på kvällar och nätter. Till slut började han även lämna dem ensamma under dagarna, ensamma att sköta familjens salustånd på Nedre Marknadstorget – Vidina skötte försäljningen medan mor tog emot kunder för behandling av ledvärk, magont, svettningar och vårtor.

Men det höll bara i några månar, sedan var tålamodet slut. Solora sålde det som fanns kvar av deras lager till en konkurrent, packade lätt för sig själv och dottern och ordnade gratis transport norrut med en karavan, i utbyte mot sina tjänster som helare. Vidina hade aldrig sett sin mor så lycklig. Själv var hon livrädd. Rummet som de hade hyrt nära Marknadstorget var borta; lek-kamrater och bekanta var borta; far var borta – hon var upprotad ur fröbädden, placerad i en rullande, gungande kruka med mager och stenblandad jord. När Vidina grät tröstade Solora henne med att hon bara upplevde det som alla drottningens undersåtar hade fått vara med om innan hon föddes, i samband med flykten från Alberetors förödda jordar.

Det dröjde sex dagar innan Dodrian hann ifatt dem. Vidina såg honom först och blev skräckslagen. Men det blev inget bråk, inga sparkar, inget kastande. I stället blev det kramar, glädjetårar och

20

tusen förlåt från far till mor, från mor till far och från dem båda till en Vidina som trodde att hon skulle kramas och pussas till döds.

Där, i skogsbrynets skugga, började den verkliga resan; den som skulle ge Vidina en älskad lillebror. Och mardrömmar. Fruktansvärda mardrömmar …

”här, kolla.” Vidina släppte den hypnotiska fyrtornsflamman med

blicken. hennes bror höll fram soloras halssmycke mot henne. han log.

hon skulle just till att lägga en arm om hans axlar när ett kvävt utrop fick henne att rycka till.

”i morgon kan vi…”, började alavan.”tyst!””Vadå, jag…””tyst! Lyssna!”För en stund var larmet från krogarna, spelhusen och

barerna kring Paddans torg allt som hördes. Men Vidina var säker på sin sak; hon hade hört en kvinna ropa. På hjälp.

De stod stilla och lyssnade. Genom larmet hördes det böljande suset från Davokars

lövhav. En kvinnas spröda sång nådde dem inifrån någon av krogarna. två välklädda herrar stämde upp i vällustiga skratt där de kom gående i riktning från antiktorget. Efter dem kom en droska med gnisslande hjulaxlar, dragen av en häst vars skodda hovar klapprade mot kullerstenarna.

Vidina började tro att hon hade misstagit sig, men så hördes det igen: en kvinnas kvävda utrop. alavan hörde det också och

21

vände sina uppspärrade ögon mot henne:”Borde vi …””Kom!”hon tog sikte på en trång, mörk gränd som försvann in

mellan ett spelhus och en vinstuga.”Vidina, borde vi inte …””tyst, alavan, följ mig.”hon stannade i grändens mynning med hörseln på hel-

spänn. Där var det igen. inte ett rop denna gång, mer som ett jämrande. i plågor.

Med himlen täckt av moln var det nästan omöjligt att se någonting mellan husen. Längre in fanns några enstaka fönster som släppte ut lite ljus, men alla utom ett satt högre upp, på andra eller tredje våningen.

Vidina övervägde att dra sitt svärd tills hon påminde sig att hon hade lämnat det i deras rum på värdshuset. Lika bra det. hon var tränad i obeväpnad strid och gränden var dessutom så smal att ett svärd mest skulle vara i vägen.

hon vred på nacken och viskade: ”Följ mig. Kliv där jag kliver. stanna när jag stannar.”

så snart ögonen hade vant sig vid svärtan började hon smyga framåt, tätt följd av sin lillebror. Det var bara lite drygt en steg-längd mellan väggarna. Få hinder på marken. Öppningar för bakdörrar här och var, de flesta inte mer än någon handbredd djupa. ingenstans att gömma sig.

Från längre in hördes jämrandet, klagandet, kvidanden. Men snart också någonting annat. smaskanden. njutningsfullt mummel.

22

”Vidi…”hon snurrade runt och pressade handen mot alavans mun.

han försökte muttra något men tystnade när hon tryckte till ännu hårdare.

smaskandet hade upphört, inte jämmern.De stod blick stilla, väntade. smaskandet återupptogs.Långsamt, långsamt fortsatte de framåt men stannade snart

igen. Precis där den vänstra husväggen tog slut och gränden blev lite bredare såg hon en rörelse.

En person satt nerhukad; en annan låg på marken, förmod-ligen kvinnan vars klaganden blev allt svagare.

En röst: ”Mmm, kraften …” En len, väsande mansröst. ”Det söööta köttets kraft …”

Vidina kunde inte vänta längre:”Du där, vad gör du!?”hon tog ett steg framåt.skuggan vid väggen stelnade till, rörde sig sedan som om

den höjde blicken.”Vad du än gör, sluta och försvinn härifrån!” fortsatte hon

högröstat. Darret på stämbanden förrådde henne; hon var långt ifrån van vid att tilltala hotfulla personer. sådant brukade befälen sköta.

skuggan var fortsatt stilla, under en lång stund också tyst. Men sedan hördes den lena rösten väsa:

”nnneeej.”Molnen trasades sönder av vindarna, ljuset från oräkneliga

stjärnor och en klotrund måne föll ner mellan husen, föll ner över skuggan, avslöjade scenens fulla förfärlighet.

23

hon kände igen mannen: det var den spensliga snylt-gästen från symbaroums salonger. Framför honom låg en kvinnoskepnad.

han höll hårt om kvinnans handled, höjde den från marken. Mot sitt ansikte.

hans tänder var begravda i hennes underarm.En sargad underarm. En underarm från vilken han redan

hade slitit stora stycken.”Vad gör du!?” frustade Vidina chockerat.Mannen tittade upp. ”Är du galen!?”hans ansikte var svart av blod, nästan ända upp till ögonen.”inte galen, bara hungrig. Utsvulten faktiskt …” svarade

han stilla.”släpp … släpp henne! Försvinn härifrån!”Bakifrån hördes alavans skälvande viskning: ”Du, som jag

försökt säga, borde vi inte tillkalla stadsvakten nu?””ni, försvinn!” Ynglingen reste sig upp, slickade sig om

läpparna. ”ni är galna, inte jag! ni stör mitt i maten.””Maten!?” skrek Vidina. ”Kvinnan lever ju! Det är ju en

människa! Du äter en …” hon bet ihop om orden, försökte behärska sig. hon hade varit i hundratals situationer som var långt mer hotfulla än denna; mer hotfulla, om än inte mer skräckinjagande …

”snälla, söta du”, vädjade mannen lismande, ”lämna oss i fred. Maten står på bordet. alla måste vi äta, även du, eller hur?”

”Backa undan, nu!”

24

”nej, nej, nej.” hans stämma var nästan lika ynklig som offrets. ”ni förstår inte. Förbannelsen! Jag måste mätta hung-ern. Jag har bara hunnit smaka.”

”Backa! Backa eller dö, monster!””nej, jag får inte, jag vill inte, jag kan inte …”Vidina spände kroppen, tog två bestämda steg och satte

sedan full fart.En ljuskägla träffade henne i ansiktet.hon bromsade, halkade på någonting och tappade balansen.”stilla dig, kvinna!” En ny röst. En äldre mans barska röst.