Katarina Gospic

Den sociala hjärnan

Brombergs

Omslagsbild Heng Swee Lim

Omslagsform Casia Bromberg

© Katarina Gospic och Brombergs Bokförlag AB, 2013

Sättning K2AB

Satt med Dante 11/16

Tryck Bookwell, Finland 2014

ISBN 978-91-7337-552-8

www.brombergs.se

Förord 9

Ubuntu – jag är för att vi är 11

Du och jag 17

Att tala utan ord 35

Ansikten 49

Kärlek – inget flum 61

När ingen bryr sig 75

Självkänsla 91

I andras ögon 105

Att förändra beteende 116

Boosta andra 132

Digitala vänner 145

En guide till bra relationer 158

Tack! 169

Ordlista 170

Nyckelreferenser 173

FÖROR D

va R F Ö R g Ö R v i s å m å n g a F e l ?

Spaltkilometer finns skrivna om hur vi ska äta och träna, för att

inte tala om hur vi ska inreda efter de senaste trenderna. På jobbet

uppmuntras vi till att samarbeta och att hålla självkänslan på topp!

Att varje morgon säga till sig själv att man är snygg och bäst är till-

räckligt för att må bra. Eller?

Vad skulle du säga om jag sa att det inte räcker med att bara äta

och träna bra? Att vår självkänsla inte bara hänger på oss själva

utan faktiskt är väldigt beroende av hur andra uppfattar oss, eller

att brainstorming kan vara dåligt för kreativiteten. Det kanske

inte riktigt är vad du hade tänkt dig. Faktum är att forskning visar

på allt detta. Trots det bygger många principer i vårt samhälle på

rent tyckande som inte är förankrat i någon vetenskap. De är åsik-

ter, inte fakta. Vi gör väldigt många fel för att vi tror att saker och

ting förhåller sig på ett visst sätt och vi tar inte reda på hur det

egentligen ligger till. Vad är meningen med all forskning om vi

inte tar resultaten på allvar?

Hjärnan är en central del av vilka vi är. Den definierar vårt jag

och är oerhört känslig för vad andra tycker. Om vi vill boosta vår

kapacitet till allt det vi skulle kunna vara, måste vi anpassa oss till

hur hjärnan fungerar, då räcker det inte med att ha en snygg kropp

eller ett högstatusjobb. Det krävs andra ingredienser. I den här bo-

ken får du reda på vilka de är och hur avgörande sociala relationer

är, på gott och ont, för hälsa, välmående och prestation.

Stockholm i november 2013Katarina Gospic

11

Ubuntu – jag är för att vi är

”Ubuntu” är ett afrikanskt uttryck som betyder ”jag är för att vi

är”. Begreppet går ut på att vi inte kan existera utan andra och att

vårt eget tillstånd är väldigt beroende av andras. En person be-

skrev det som att även om vi skulle ha allt, kan vi inte glädjas åt

det om alla andra omkring oss är ledsna. Detta tankesätt överens-

stämmer väl med hur kroppen och hjärnan fungerar. Alla celler

behöver varandra och vi som individer behöver andra, i stort och i

smått, för att överleva och glädjas.

F R a k ta l e R

Fraktaler är små mönster som återupprepas i större sammanhang.

Låt mig dra en parallell till kroppen. Varje cell i oss består av väl-

digt många delar som samarbetar. Även celler interagerar med

varandra. När tillräckligt många celler av samma sort samverkar

bildar de ett organ, som hjärtat och hjärnan. Organ som jobbar

tillsammans utgör vår kropp. När vi som människor umgås med

våra nära och kära bildar vi ett familjeorgan. När vi samverkar

med dem i fritidsklubben bildar vi ett fritidsorgan och när vi är

med kollegorna på jobbet skapas ett arbetsorgan. Dessa olika sam-

manhang utgör vår sociala kropp, som sedan samverkar med

andra människors sociala kroppar, och tillsammans utgör vi sam-

hällskroppen. Att samarbete förekommer på alla nivåer i vår värld,

från cellnivå till samhällsnivå, kan liknas vid en typ av fraktal.

12

Fata l e g O i s m

Låt oss använda bilden av fraktaler och celler för att prata om vik-

ten av samarbete. En grundläggande princip i kroppen är att dela

med sig av resurserna och på så vis samarbeta med varandra. Det

innebär att alla våra celler behöver prata med varandra och kunna

dela på socker och syre för att vår kropp ska överleva. Om vi före-

ställer oss att hjärnans celler skulle försöka ta allt syre från hjärtats,

skulle hjärtat dö liksom vår kropp. Samarbetet mellan celler är

alltså livsviktigt för vår överlevnad. Ett medicinskt exempel på när

samarbetet mellan celler inte fungerar är cancer. Cancerceller är

egoistiska och samverkar inte med övriga celler. De försöker roffa

åt sig all näring från de andra, de delar inte med sig. Denna cell-

egoism leder till att cancerceller växer utan att res pek tera de friska

cellerna. Brist på samverkan mellan celler i kroppen, det vill säga

att strunta i andra, har alltså dödlig utgång.

På samma sätt som att cellers samarbete är viktigt, är sam ar-

betet människor emellan lika viktigt. Vi brukar säga att personer

gör intryck på oss, men faktum är att de också lämnar bokstavliga

avtryck. Andra människors beteende har inflytande över våra

gener, vilka i sig påverkar hur just vi byggs upp och agerar som

individer.

m i x e R b O R D O c h m u F F i n s

Gener är strukturer i cellen som innehåller information om ärft-

liga egenskaper. En gen består av en speciell kemisk struktur som

kallas dna. Dna:t i en specifik gen kodar för ett visst protein, vil-

ket går att likna vid att en gen innehåller ett recept på hur vi ska

13

”baka” ett visst sorts protein. Beroende på tycke och smak finns

det två extremer när det gäller vem eller vad som är orsaken till

vilka vi är. Den ena är att vi är ansvariga för precis allt det som vi

gör och att vi bara har oss själva att skylla när något går snett. Den

andra extremen är att våra gener ansvarar för allt, vi är alltid

oskyldiga till de diverse krämpor vi dragit på oss. Men vad säger

egentligen biologin, är det miljön eller generna som har det

största inflytandet?

Förr trodde många att de gener vi fått skulle vi leva med resten

av livet. Våra gener var statiska och vi kunde inte utöva någon

påverkan på dem. Vi fick helt enkelt hoppas på att far och mor givit

oss gener i toppklass! Studier visar nu att detta inte alls är fallet. Vi

kan i allra högsta grad påverka uttrycket av våra gener genom livs-

stilsfaktorer som stress, kosthållning, träning, sömn och sociala

interaktioner. Inom biologin kallas denna typ av på verkan för

epigenetik.

När vi ligger i mammas mage påverkar våra föräldrars och

våra far- och morsföräldrars tidigare erfarenheter vårt genetiska

uttryck. Bland de första studierna som visade miljöns inverkan på

människor och deras avkomma gjordes på en befolkning i Över-

kalix. Forskarna upptäckte att far- och morföräldrars tillgång på

mat bland annat påverkade deras barnbarns dödlighet. Intressant

nog hade miljöfaktorer som störst inverkan under utvecklingen

av förfädernas könsceller.

Man kan tänka på epigenetik som ett mixerbord med en massa

reglage där en gen motsvarar en låt. Om du skruvar på mixer-

bordets reglagesystem på ett sätt och jag på ett annat sätt, kommer

14

melodin att låta olika beroende på om du eller jag spelar upp den.

På samma vis fungerar våra gener. Intressant nog kan en gen ”mix-

as ” på tvåtusen olika sätt.

En annan liknelse som är i linje med att en gen är som ett recept,

är att vi kan baka chokladmuffins på tvåtusen olika sätt. Det vill

säga om vi varierar mängden choklad, socker och smör kommer

utseendet och smaken på muffinsen att variera. På samma sätt kan

uttrycket av en gen variera.

Det fantastiska med epigenetik är att vi har ett enormt infly-

tande över våra gener genom vår livsstil. Det innebär att även om

vi ärvt en massa ”dåliga” gener har vi tvåtusen chanser per gen att

mixa dem bra. Till saken hör även att människan har mellan tjugo-

och trettiotusen gener, detta öppnar för oändliga kombinationer

och möjligheter. Ibland är det tyvärr så att om man har fått en

väldigt speciell gen leder den per automatik till sjukdom, men tur-

ligt nog är detta ett undantag. Med andra ord är vi väldigt sällan

helt utlämnade till våra gener, tvärtom finns alla möjligheter i

världen att optimera oss själva.

t R å Da R O c h Ru l l a R

Innan vi går in i detalj på själva epigenetiken behöver vi veta hur

dna förvaras i cellen. Kromosomer är strukturer som består av

långa dna-strängar och en dna-sträng i sig utgörs av många gener.

Vårt dna går att likna vid en jättelång sytråd som är hårt virad

kring en mängd olika trådrullar som kallas histoner. När dna-

tråden är löst virad och slak kring histonerna kan ämnen som läser

av generna inhämta information från de gener som är blottade.

15

Om sytråden istället är hårt virad kommer större delar av tråden

att vara gömda och generna kommer således inte att vara till-

gängliga för de ämnen som läser av dem.

Regleringen av huruvida dna:t, sytråden, är löst eller hårt lin-

dad kring histonerna, trådrullarna, styrs av olika reglerande äm-

nen. Dessa ämnen kan antingen hänga på av-knappar på generna

(gör att dna:t lindas hårdare) som minskar genernas aktivitet,

eller på-knappar (gör att dna:t blir slakare) som ökar deras aktivi-

tet. Man kan också se det som att dessa knappar styr om en gen är

av eller på. När genen är påslagen är det som om den lyser, den är

aktiv, och när den är avslagen är det släckt och inte aktiv. Nu till

epigenetiken. Vår miljö och våra medmänniskor kan ha en in-

verkan på i vilken utsträckning av- och på-knappar hängs på olika

gener och således på vilket sätt de är ”tända” eller ”släckta”. Detta

påverkar hela vår individ och det är därför andra människor kan

utöva ett så stort inflytande på oss.

k R O p p e n – e n h e l s y m F O n i O R k e s t e R

Vad får kunskapen om epigenetiken för konsekvenser? Förenklat

kan vi se det som att olika geners aktivitet påverkar hur kroppens

celler samarbetar. Jag brukar tänka på samarbetet mellan både

celler och människor som musik. I kroppen och hjärnan sker kom-

munikation på en mängd olika nivåer, från cellnivå till hur vi som

individer pratar med oss själva och med varandra.

Föreställ dig att främre delen av hjärnan pratar med den bakre

delen, jag ser det som att den främre delen spelar en melodi på sina

gitarrer medan den bakre spelar på sina trumpeter. Beroende på

16

vilka melodier de spelar och om dessa går i dur eller moll bidrar de

till olika upplevelser i våra hjärnor. Som bekant pratar även

hjärnan med resten av kroppen, det är som om våra kroppsdelar

spelar musik. Exempelvis spelar ett brustet hjärta på sorgsna fioler

medan ett förälskat hjärta spelar en betydligt gladare melodi.

Olika delar spelar olika instrument och melodier i olika tonarter.

När våra gener påverkas av inre och yttre faktorer ändras musiken.

Om vi till exempel får en påverkan på en gen som kodar för ett av

hjärnans lyckoämnen, så att tillverkningen av ämnet minskar, kan

vi se det som att musiken går mer i moll.

När det gäller sociala interaktioner människor emellan kan

man applicera samma princip. Olika människor spelar olika melo-

dier i skiftande tonarter. Kombinationen av den musik som spelas

bidrar till vår helhetsupplevelse av interaktionen. Uttrycket ubun-

tu, ”jag är för att vi är”, är här passande. Vår omgivning på verkar

oss och vi påverkar vår omgivning.

17

Du och jag

Att ha pejl på andra män niskor och veta hur vi ska umgås med

dem är en daglig utmaning. Från ett biologiskt perspektiv är

andra människor viktiga för vår överlevnad eftersom de under-

lättar för oss att kunna skaffa mat, skydd och en partner. Socialt

anpassade individer är även friskare och lever längre! I före gående

kapital såg vi ju att ”jag är, för att vi är”. Det här kapitlet kommer

att fortsätta på detta tema och beskriva varför vi behöver andra

för att kunna veta vilka vi själva är och att jaget och duet står i

väldigt nära relation till varandra. Hur vet hjärnan att jag är jag

och inte någon annan?

m i t t O c h D i t t

I processen att förstå andra människor behöver vi ha koll på fram-

för allt fyra saker: 1) oss själva, 2) vad som händer i vår egen kropp,

3) förnimmelsen av andra och 4) vilka våra gemensamma mål är.

Alla dessa saker behöver koordineras i hjärnan för att vi ska kunna

interagera med andra.

Det finns två viktiga system i hjärnan som bygger upp vår för-

ståelse för andra människor; det ena är spegelneuronsystemet och

det andra kallas för det kortikala mittstruktursystemet. Förenklat

kan vi se det som att spegelneuronsystemet hjälper oss att leva oss

in i en annan persons rörelser, medan mittstruktursystemet ger

saker ”jag-taggar”. Om något handlar om oss själva blir det märkt

med en jag-tagg, men om det handlar om någon annan är det från-

18

varon av jag-taggen som talar om det för oss. Följande avsnitt ska

handla om vilka ”andra” är, men det tar avstamp i oss själva efter-

som jaget och duet som sagt ligger så nära varandra.

h ä R m a pa !

Spegelneuroner finns i frontal- och parietalloben. Med hjälp av dem

kan hjärnan på ett automatiskt sätt härma den person som vi obser-

verar. Det underlättar vår tolkning av andras rörelser, ansiktsut-

tryck och mimik. Spegelneuronerna beter sig som härmapor och är

strikt kopplade till ett beteende. Till exempel aktiveras samma neu-

ron i följande tre situationer: när vi själva tar upp en nöt och knäck-

er den, när vi ser någon ta upp en nöt och knäcka den och när vi hör

ljudet av en nöt som knäcks! Vi kan se det som att spegelneuronen

hjälper oss att ställa in oss på samma frekvens som en annan person

och på så sätt är våra hjärnor i samklang. Det häftiga med att vara i

takt med en annan människa är att detta inte bara sker i vår hjärna

utan även är något vi kan observera i verkliga livet.

I ett experiment bad man två försökspersoner vänta i ett rum

med två gungstolar. Gungstolarna var olika stora, vilket innebar

att även om personerna gungade i samma takt så skulle stolarna

gunga i otakt. Ovetandes om experimentet började personerna

inom kort att gunga i takt, trots att detta var emot gungstolarnas

”inneboende otakt”. Är det inte fantastiskt att trots att det fanns ett

naturligt hinder i stolarna att gunga i takt, anpassar vi oss efter

varandra! När våra hjärnor och våra gungstolar är i takt har vi de

bästa förutsättningarna för att bli goda vänner och tycka om den

vi interagerar med. Det går att likna vid att vi föredrar att dansa

19

med en person som dansar i takt med oss och inte ständigt tram-

par oss på tårna. Uttrycket att ”klicka” kanske skulle kunna ändras

till att ”klinga”, för det är just vad det hela handlar om, samklang!

Apropå samklang har man sett att personer som spelar gitarr

tillsammans har liknande hjärnvågor, med andra ord synkar våra

hjärnor med varandra när våra beteenden gör det.

j ag - b u b b l a n

Vi människor omges av en så kallad jag-bubbla som talar om för oss

vad som är vår personliga sfär. Det som är innanför bubblan signa-

lerar att det är i denna rymd som vi rör oss. Vi kan också bedöma

distans genom att avgöra huruvida något är innanför bubblan eller

utanför. Att veta vad som ligger i bubblan, det vill säga nära vår

kropp respektive långt borta, är viktigt för vår överlevnad. Det är

en stor skillnad på en björn som slår med sina ramar nära oss och en

som gör det fem meter bort. Till exempel försöker vi fäkta när

något farligt är nära, men om det är långt borta föredrar vi att fly.

Bubblan spelar även stor roll när det gäller sociala interaktioner.

Om någon tar ett steg in i vår bubbla utan att vi är beredda på det,

eller om vi inte vill det, är det något vi omedelbart reagerar på och

ser som ett potentiellt hot. I laboratorieexperiment har det stude-

rats hur nära människor rent fysiskt är villiga att närma sig andra

och det har visat sig att amygdala, hjärnans primitiva känslostruk-

tur, avgör hur stor vår jag-bubbla är.

I en studie ombads en grupp försöksdeltagare att ställa sig på

ett bekvämt avstånd från experimentledaren. En patient som sak-

nade amygdala på båda sidorna(på grund av sjukdom) ombads att

20

göra samma sak. Resultaten visade att ett betryggande avstånd

för de friska försöks personerna var 0,64 meter, därefter upplevde

de att deras jag-bubbla var invaderad, vilket var förknippat med

ett visst obehag. Personen som helt saknade amygdala kände sig

bekväm med ett avstånd på 0,34 meter. Vissa gånger när personen

utan amygdala utförde uppgiften gick hon rakt mot experiment-

ledaren och rörde vid denne utan att känna något obehag eller att

hennes jag-bubbla var hotad. Det var som om hon saknade upp-

levelsen av att omges av en egen bubbla. I frånvaro av en egen

jag-bubbla finns det inget avstånd att rätta sig efter. Det gör att

dessa indi vider lätt bryter mot sociala normer som är helt själv-

klara för oss andra.

at t k O m m a n ä R a

Uttrycket att komma nära finns bokstavligen då storleken på vår

jag-bubbla ändras när vi umgås med andra. Att interagera med en

annan människa gör att jag-bubblans gränser blir snävare. Intres-

sant nog kan jag-bubblans gränser också påverkas av om en män-

niska är samarbetsvillig eller ej. I en studie testade forskare jag-

bubblans gränser efter att försökspersoner spelat ett så kallat eko-

nomiskt spel med en motspelare. I detta spel kunde motspelaren

uppträda rättvist och samarbetsvilligt eller orättvist och icke

samarbets villigt. Resultaten visade att om motspelaren valt att

samarbeta med deltagaren sammansmälte jag-bubblan med mot-

spelarens bubbla. På så vis expanderade deltagarens bubbla till att

omfatta även motspelarens rymd. Men om motspelaren inte sam-

arbetat skedde inte detta! Intressant nog integrerar vi vårt eget jag

21

i en större social enhet när vi upplever välvilja från våra medmän-

niskor. När vi träffar någon vi gillar uttrycker vi ofta att två blir en,

och det stämmer alltså alldeles utmärkt i detta sammanhang. Upp-

fattningen av vår egen rymd kan alltså både öka och minska bero-

ende på hur vi samspelar med andra människor.

Poängen med att jag-bubblans gränser förflyttas med sociala

interaktioner är att det främjar vår förmåga att förutse och ut vär-

dera andra människors beteende samtidigt som det gör det enklare

för oss att anpassa vårt eget beteende efter andra män niskor. Vad

händer i hjärnan när vi uppfattar andra människors rymd? En ny

studie visade att en del av rörelsecentrum, kallad premotor cortex,

kodar för vår och andras gemensamma rymd. Att hjärnan kan koda

för en unison rymd betraktas som en för utsättning för att flera per-

soner ska kunna rikta sin uppmärksamhet mot samma sak och på

så vis vara del av en och samma upplevelse. Att vi får en förståelse

för vad personen som vi interagerar med uppfattar och inte. Sam-

ma studie visade också att anteriora cingulära cortex (ACC), hjär-

nans avancerade känslo område, aktiverades mer för en annan per-

sons rymd jämfört med den egna. Detta tyder på att ACC använder

information om andra människors sfär när den hjälper oss att tolka

andra människors tankar och intentioner.

at t D Ö m a h u n D e n e F t e R h å R e n

Att förstå och knyta an till andra människor bygger alltså på att vi

efter bästa förmåga härmar dem och låter dem komma oss in på

livet. Att härma sker inte bara direkt när vi interagerar med andra,

ansikte mot ansikte, utan kan även ske via text.

22

I en studie var forskarna intresserade av att ta reda på om del-

tagarnas beteende kunde påverkas om de läste ord som var för-

knippade med ålderdom. I försöket utsattes försöksdeltagarna för

olika typer av stereotypa uppfattningar i text, det vill säga de pri-

mades (se Ordlista). Primingen gick till så att deltagarna fick i

uppgift att ordna ordföljden i meningar som ”gammal dam en i

gråhårig Florida bor” till ”En gammal gråhårig dam bor i Flo-

rida”. Efter att försöksdeltagarna färdigställt meningarna, som de

trodde testade deras språkliga färdigheter, hade de blivit instrue-

rade att gå genom en korridor för att tala om för försöksledaren

att de var färdiga med uppgiften. De skulle då få en ny uppgift.

Vad del tagarna inte visste var att de klockades på tiden det tog för

dem att gå från experimentrummet till försöksledarens rum, en

sträcka på cirka tio meter. Det visade sig att de som hanterat ord

som var relaterade till ålderdom, jämfört med neutrala ord, gick

tiometerssträckan betydligt långsammare! Allt detta skedde

naturligtvis helt utan att försöksdeltagarna var medvetna om det.

Ovanstående försök visar att när vi blir primade med stereotypa

föreställningar om en grupp människor apar vi efter!

va R F i n n s j ag e t ?

En annan grundbult i att förstå andra är att veta vilka vi själva är.

Teoretiskt sett har vi både ett kroppsligt och ett icke-kroppsligt

jag. Det kroppsliga jaget talar om vilken kropp som tillhör oss,

vilka avgränsningarna är och vilket ansikte som är vårt. Denna

information kodas i en rad olika hjärnområden, bland annat i de

som är viktiga för minnet, känslor, uppmärksamhet och rörelser.

23

Intressant nog har vi även ett icke-kroppsligt jag. Vi kan till exem-

pel ha utomkroppsliga upplevelser som innebär att vi har förlorat

kontakten med vår fysiska kropp, men fortfarande upplever vårt

medvetande, vårt icke-kroppsliga jag.

Tekniskt sett behöver vi alltså inte någon kropp för att uppleva

vårt icke-kroppsliga jag. Eftersom det gängse synsättet i världen är

att tänka att allt är fysiskt och konkret (även om kvantfysikerna

kanske inte skulle hålla med), betyder det att vår upplevelse av

vårt jag måste skapas någonstans i hjärnan. I dags läget föreslås det

inom forskningen att vårt icke-kroppsliga jag bland annat skapas

av de kortikala mittstrukturerna, belägna i mitten av frontal loben.

Forskning som givit upphov till denna teori visar att när vi tänker

på oss själva och bedömer, respektive värderar oss själva, aktiveras

dessa strukturer.

Jag tänker på denna process som att det egna jaget får en speciell

märkning i frontalloben varje gång något sker som är relaterat till

oss själva. Lite som en graffitikonstnär som märker alla sina ska-

pelser med en så kallad tagg. När vi till exempel ser adjektiv som

beskriver oss så aktiveras jag-taggen i frontalloben. Denna aktive-

ring uteblir när ord som vi inte alls identifierar oss med visas eller

när vi bedömer andra människor. Frånvaron av jag-märkningen

gör att vi vet att det som sker har att göra med någon annan. Hos

människor som lider av schizofreni har man sett att överdriven

jag-märkning hänger ihop med att vara paranoid. När de exempel-

vis ser på tv tror de att programmen handlar om dem och att

nyhets uppläsaren talar just till dem.

Områdena som utgör de kortikala mittstrukturerna överlappar

24

strukturer som är aktiverade i hjärnans viloläge och ingår i det så

kallade ”default mode network” (DMN). Aktiviteten i detta nät-

verk är låg när vi löser svåra uppgifter som kräver mycket tanke-

kraft, men hög när vi löser uppgifter av social karaktär, till exempel

att observera sociala interaktioner jämfört med vardagliga upp-

gifter. När hjärnan är i vila och vaken, och vi inte tänker på ”någon-

ting” är hjärnan trots det påslagen. Man kan likna viloläget vid en

dator som är på, men som inte används. Till synes verkar ingen

aktivitet pågå eftersom vi inte gör något med datorn, men faktum

att den är påslagen betyder att något ändå sker. Hjärnans viloläge är

inte ett riktigt viloläge eftersom det sker en massa tankeprocesser.

Forskning har visat att när friska individer inte tänker på ”någon-

ting särskilt”, tänker hjärnan på oss själva, andra personer, tidigare

erfarenheter och vad framtiden har att erbjuda oss.

F Ö R m yc k e t j ag

Intressant nog har det visat sig att förändrad aktivitet i DMN är

länkad till sjukdom. Hos personer med schizofreni ses en ökad

aktivitet av DMN och detta nätverk är heller inte avslaget när de

löser tankekrävande uppgifter. Det betyder att schizofrena per-

soner har ett överdrivet fokus på sin inre värld, vilket överens-

stämmer väl med de symptom som ses, exempelvis paranoia och

hallucinationer. Det förstnämnda speglar att patienten tror att den

är förföljd på något vis medan hallucinationer kan yttra sig i form

av inre röster. Parallellt med det inre fokuset kan oförmågan att

hämma DMN ses som att hjärnan inte får tillräckligt med resurser

för att koncentrera sig på en specifik uppgift. Detta tros vara en del

25

av förklaringen till varför schizofrena patienter presterar sämre

vid många tankekrävande uppgifter. Hos friska har man å andra

sidan sett att ju bättre man är på att hämma DMN vid en tanke-

krävande uppgift, desto bättre presterar man. Patienter med de-

pression uppvisar också en ökad aktivitet i DMN, men här tycks

det inre fokuset leda till grubbel och negativa tankar. Samman-

taget har ovanstående resultat gett upphov till teorier om att DMN

utgör en del i uppfattningen av det icke-kroppsliga jaget.

Varför är det då intressant att känna till hur hjärnaktivitet är

länkad till olika sjukdomar? Det finns flera anledningar till detta,

bland annat har det visat sig att hjärnaktivitet är ett väldigt bra sätt

att förutspå vem som kommer att ha nytta av en viss typ av be-

handling. Att ha koll på hjärnaktiviteten kan även i sig självt vara

en del i en behandling. En relativt ny metod vid psykiatriska sjuk-

domar är ”neurofeedback”. Med neurofeedback ser patienten sin

egen hjärnaktivitet i ett visst område, på så sätt kan patienten ha

koll på om han eller hon använder rätt del av hjärnan för att

exempelvis reglera smärta. Detta går att likna vid att titta sig i

spegeln då man styrketränar. Då kan man se att man använder rätt

muskler i övningen och därmed få en bekräftelse på att övningen

utförs på rätt sätt. Samma syfte fyller neurofeedback, den ger oss

möjlighet att bli ”starkare” i vissa delar av hjärnan, även om det

kräver ett mer avancerat hjälpmedel än en spegel.

v e t j ag D e t D u v e t ?

De kortikala mittstrukturerna är även viktiga för sociala rela-

tioner och interaktioner, igenkänning av ansikten och att bilda sig

26

en uppfattning om andra människor. Det är i dessa processer och

strukturer som bearbetningen av det icke-kroppsliga jaget och

duet överlappar. Vi jämför oss med andra och andra jämför sig

med oss.

Att förstå att en annan person skiljer sig från oss bottnar i in-

sikten om att andra personer har sina egna intentioner och er fa-

renheter i förhållande till oss själva. Förmågan att sätta sig in i en

annan persons perspektiv kallas för mentalisering eller ” Theory

of Mind” (ToM), vilket kan översättas till inlevelse förmåga.

Föreställ dig följande: Det är eftermiddag och Kalle är sugen på

ett litet mellanmål. Han hittar en bulle i köket och äter upp halva,

resten lägger han på diskbänken. Sedan springer Kalle iväg till

fotbolls träningen. Under tiden hittar hans lillasyster bullen och

lägger den i skafferiet. När Kalle kommer hem från fotbollen, var

tittar han då efter bullen: på diskbänken eller i skafferiet? Svarade

du disk bänken? Grattis! I så fall har du en god inlevelseförmåga

i att föreställa dig hur andra människor tänker! Utför man ovan-

stående test på barn innan de fyllt fyra år, tror de att Kalle tittar

efter bullen i skafferiet. De saknar förmågan att föreställa sig hur

andra tänker utifrån ett annat perspektiv. Små barn tror nämligen

att andra vet det som de själva vet. En förutsättning för goda so-

ciala interak tioner är att förstå att den man umgås med har helt

egna tankar och nödvändigtvis inte tänker som man själv gör.

Det område i hjärnan som är viktigt för ToM är en specifik del

av frontalloben och det lyser upp så fort vi försöker förstå andra

människors intentioner, exempelvis när vi försöker vinna en om-

gång sten-sax-och-påse.