Recension

Records Professionals meet Digital Consumers1

Steve Bailey, Managing the Crowd: Rethinking records management for the Web 2.0 world, Facet Publishing 2008. ISBN 978-1-8s6o4-641-1.

Digital Consumers: reshaping the information professions, David Nicholas & lan Rowlands (ed), Facet Publishing 2008. ISBN 978-1-8s6o4-651-o.

Pekka Renttonen recenserar två bö"cker som beskriver utmaningar for informationsprofessionerna beroende av ändrade tekniker och användarbeteenden. Recensenten finner att bö"ckerna är tankeväckande även om han inte delar alla slutsatser.

I t is not original to state that Internet has changed everything. People search for information in the net, but they also seek entertainment, create and maintain social relationships, gossip, buy and sell things. Both Managing the Crowd and Digital Con­sumers discuss what this change means for informa­tion professions.

The tone in Steve Bailey's book Managing the Crowd is very worried. Spectrum of digital infor­mation has broadened, but records profession­als have failed to react to this development, says Bailey. Databases, web pages, hypermedia, instant messaging, blogs, wikis, RSS-feeds, social network­ing and social tagging have entered the scene one by one. According to Bailey, records professionals have been happy to ignore them because "actually they are not records".

What is even worse, Office z .o is destroying the very basis of current dectronie records manage­ment. Everytbing is based on the idea that records are capturedin a centralized ERMS which is owned by the organization and controHed by its records manager(s). In Officez.o this is no more possible.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

DIGITAL CONSUMERS reshaping the information

, profession

...... DAVID NICHOLAS IAN ROWLANDS

There are no dedicated dectronie organizational records systems, only web services, like Flickr, ShareSlide, Google Apps, or YouTub>e, which lie outside the control of individual organizations and their records managers.

New web services are appealing in many ways. They are free and require no maintenance. They allow sharing of information with anyone without comprmnising information security by making holes in corporate firewalls. They are easy to use, too. What is more natural than to upload compa-

73

74

Recension

ny's demo video to YouTube using the same tools that you use when you want to share your personal home video? Attracting people to your own website is needless. If you putyour material in YouTube, ev­erybody will find i t there. The way Gordon Brown is nowhavinga Question-Time in YouTube is a perfeet demonstration of this .

The new tools fit perfectly to modem life style in which work and free time are inseparable. Profes­sianal blogs are personal and professional at the same time. They are not exactly company records, hut they are also used to comment and discuss what is happening in the professional sphere. The new tools make ubiquitous computing easier. I per­sonally have three computers with two operating systems. Only when I use Google Docs my docu­ments are easily accessible anywhere, not only at these computers, hut everywhere where there is a network connection.

So everyone seems happy, except the poor re­cords manager. Bailey thinks that the transition to the Web/Officez.o world is inevitable. He notes that the technology already exists, although the ser­vices are not yet fully developed. Still, the change does not take place in one night. It will take time before all organizations feel i t. There are legislative and other obstacles for the development. If there is sensitive information, Webz .o is not a goodplace for it.

What is then the solution? If records manage­ment is even partially crumbling, what should we do? Bailey admits that he doesn't know, hut he claims that we should start thinking of entirely new approaches. For instance, the idea of one common classification system is not viable in the Officez.o world. Therefore, Bailey suggests that we should utilize more the "wisdom of crowd". "People hate to add metadata, hut they love to tag", says Bai­ley. Tagging allows people to express themselves, and - unlike centralized classification systems - it is scalable: it doesn't require decisions made by a records manager. Therefore, it might hel p records managers to achieve their goals in a world where

the amount and camplexity of information is mul­tiplying.

Probably most of us feel that letting users de­cide about classification is a sure recipe for disas­ter. However, if Bailey is right we must look also at alternatives that we would otherwise abandon. Managing the crowd is a challenging book, because it demands records professionals to look into the mirror and ask, what they are trying to achieve and how they think they are going to do it. The way Bailey questions some basic ideas and approaches of our profession is both rare and refreshing. Be­cause of this, and because it talks about a techno­logical change that we haven't discussed, i t deserves our attention, even though we might finally reject some of its conclusions.

Despite the promise given in its back cover, Digi­tal consumers does not have much to say about ar­chives and records management specifically. It is a collection of essays by different writers, who dis­cuss e-shopping, myths about the Google genera­tion, the role oflibraries in the digital age, and the psychology of the digital information consumer, to name only a few. Only one writer, Michael Moss, has an archival background (he is a research profes­sor in archival studies at the U ni versity of Glasgow) and even his title is "The library in the digital age". Thus, the book is targeted more to information professionals in general, and less to records pro­fessionals in particular.

Digital consumers and Bailey seem to agree on two points, at least. Firstly, in the new world digital consumers are the kings. Users are no more in the grip of information professionals. Consumers are now the dominant players who decide what will be the future path taken. Secondly, although most information professionals have been alert to tech­nological changes, there have been few attempts to understand how the users are changing. There are no dedicated departments following users' every move and relating that directly to organizational ou tcomes and impacts. Moss says that the informa­tion community must work with rather than work

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

against societal expectations and practice. He warns that the cornmunity "must stop thinking i t knows best, otherwise i t will be in danger of becoming ir­relevant". This is something that also Bailey might add, when he notes how little attention has been given to users - despite the fact that the achieve­ment of goals of records management depends on their actions.

ForMoss the conclusion is not that we must fol­low users to Web2 .o world. Moss claims that infor­mation cornmunity must return to what i t is good at, 'collection management', and leave resource discovery to search engines and Internet provid­ers. Moss believes that in the future libraries are "one-of-a-kind archives". Libraries are no inore needed for accessing content (because providers make the contents available) and they also have no role as "switching centers" in the supply chain of digital assets.lnstead they become social spaces, or spaces for reflection, which serve as secure repasi­tories akin to archives and museums.

Per ha ps the most interesting writing in the book is "The information-seelång behavior of the digital consumer: case study- the virtual schalar" writ­ten by David Nicholas, Paul Hauntington, Harnid R Jamali and Tom Dobrowolski. It is about the results of the V1rtual Schalar research program (20oi-20o8) in which deep log analysis techniques were used to analyze digital footprints people leave behind after a visit to a digital resource.

The writers say that "the characteristics of the information-seelång behavior once uneovered come as something of a revelation, and are very different to what might have been expected from reading the established literature on information

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

seeking". The new information seeking-behavior has more in common with the behavior of shop­pers than with that of the traditionallibrary (and per ha ps archives?) user. People are not just looking for information; they are looking for the best and cheapest place to get it. The behavior is frenetic, horizontal, bouncing, navigating/checking and viewing in nature. It is also promiscuous, diverse and volatile. Systems and user-interfaces are built for traditional schalars who appreciate most of all full-text documents and take time to read them thoroughly as well as patiently searching for infor­mation in the collection.lnstead users bounce from search-engines deep into the systems by-passing the institutional homepage. They glance at the ab­stract, click a link or two, try per ha ps a new search with very few terms, and then are gone. They are also more international than ever before. The ma­jority of schalars in British servers come from the US. Rightly the authors ask, what will be the tax payer's reaction to this when he finds i t out?

Pekka Renttonen

Noter

I Recensionen har tidigare publicerats på finska i Journal ofFinnish Business Archives Associa­tion: Henttonen, Pekka: "Asiakirjahallinta ja digitaaliset käyttäjät", Faili 4f'2oo8, p. 28-29

75

Recension

När sundet blev gräns- Roski/defreden 350 år

När sundet blev gräns, Till minne av Roskildefreden 1658, Årsbok för Riksarkivet och landsarkiven 2008. ISBN 978-91-88366-8o-1. ISSN 1103-8233·

Tor Weidling recenserar årsboken fo'r Riksarkivet och landsarkiven och finner att freden i Roski/de har fått en fo'rtjäntsfull markering.

M0rkkledde svenske soldater som slet seg fram i stupende nattem0rke på usikker is mens iskald vind og sn0drev pisket dem i ansiktet. Slik er i hvert fall bildet som en gan g bl e prentet inn i en ung historie­in teressert nordmanns bevissthet. Det var framstill­ingen i en historiebok for ungdom med dramatiske fortellinger om viktige hendelser i verdenshistorien som gjorde slikt inntrykk at jeg ennå ser bildet av taget over Storebelt så tydelig for me g. F or en per­son som er vokst opp i Halden med direkte utsikt til Fredriksten festning er det påfallende at jeg ikke husker hvorvidt denne historieboka overhodet for­talte om Karl I2 .s fall i n::ermeste nabolag, mens fortellingen om Karl Io.s krigertokt helt nede i Danmark altså ble sittende.

I 2008 var det 350 år siden den svenske armeen taget over beltene, og freden i Roskilde bl e inngått. Hendelsene var av stor betydning for svensk og dansk historie. Mange har lett for å glemme at de også hadde betydning for Norge, noe som avspeiles i hvor ubemerket 3 so-årsdagen passerte her. I Sver­ige og Danmark har naturlig nok markeringene v::ert langt mer synlige. Ett av bidragene til mark­eringen er 2008-utgaven av Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven, som har fått tittelen När sundet blev gräns. Till minne av Roski/defreden I 6 58.

Selv om det er I658 og Roskildefreden som det fokuseres på i tittelen, så er innholdet bredere. Her får vi både I658 og bredere framstillinger om I6oo-tallet. Årboka presenterer oss både for de

dramatiske krigsbegivenhetene og for samfunnet run.dt, for sporene som er etterlatt i arkivene og for generasjoner av rustarikeres bed0mmelse av begivenhetene. De I 3 bidragene spenner fra korte presenotasjoner på tre sicler til store artikler på I 5-20 sider. Arboka er preget av god t arbeid med layout. illustrasjonene for~ener også ros. Det er mange, og ofte meget interessante illustrasjoner. Tillesernes glede har utgiveren gitt god plass til hvert enkelt bilde, og kvaliteten på gjengivelsene gj0r at man virkelig kan få utbytte av illustrasjonene.

Rammen for årboka blir gitt i artikkelen Två veckor som skakade Norden av Lars Ericson Wolke.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

Recension

Her er presentert veien fra det svenske felttoget i Polen via den danske krigserkla:ringen 5. juni 1657, kampen om Fredriksodde, taget over de danske heltene og fram til angrepet på Kebenhavn. Eva Magnusson avslutter rammen med artikkelen Fredsfo.rdraget i Roski/de februari I658, som presen­terer selve fredstraktaten.

Roski/defreden i historieskrivingen To viktige forskningstemaer i dansk historieskriv­ing tas opp til vurdering i denne årboka, nemlig Roskildefredens betydning for Danmark og Skånes overgang til svensk styre. To historikere, en svensk og en dansk, tar for seg disse forskningstemaene. Detteer historiefaglige bidrag som fortjener sa:rlig omtale.

Roskildefreden feme til store landavståelser for Danmark. Omkring 1/3 av landområder og be­folkning b le avstått. Som Leon J espersen skriver i artikkelen Danmark og Roskildefreden. Territorielt tab - hukommelsestab?, så har Roskildefreden både va:rt en milepa:l og et tragisk kapittel i Danmarks historie. Danskenes f0lelser har gått fra frustrasjon, via resignasjon, fortrengning og kollektivt hukom­melsestap fram til dagens oppfattelse av at tingenes nåva:rende tilstand er noe naturlig og opprinnelig. Jespersen foretar en grundig gjennomgang av oppfatningene hos sentrale danske historikere fra eneveldets tid, fra 18oo-tallets skandinavisme og den senere nasjonalismen og ender med forfattere som skriver i 196o-årene. Swrst harme over freds­betingelsene finner vi hos de eldste historikerne, slik som hos Ludvig Holberg. Senere historikere har bevart oppfatningen at freden fikk skjebnesvan­gre f0lger for Danmark. Historikerne har også vurdert akwrene. Eliers kan man merke seg at det ikke er noen markante anti-svenske holdninger å spore hos historikerne, men at mange har fremmet selvkritiske analyser. Når danske historikere har ut­pekt skurker i dette dramaet, så er det sa:rlig Karl 10. og Corfitz Ulfeld t som har fått sine pass påskre­vet. Ulfeldts plassering i skurkegalleriet skj0nner man godt når man leser Carl Michael Raabs ar-

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

tikkel i denne årboka "Naadsenns der staar enndnu Aaben for eder ... " Corfitz Ulfiedts krigspropaganda i september I 6 57.

Knud Fabricius tok i Skaanes Overgangfra Dan­mark til Sverige, som utkom på tidlig 1900-tall, opp problemene rundt nasjonalitetskampen i Skåne. Hanne Sanders tar opp denne tråden i artikkelen Efter Roskildefreden. Ny forskning om Skånelandskap­ens iivergång til Sverige. Hun gj0r innledningsvis rede for de tradisjonelle synspunktene fra Fabricius viaJerkerRosen og Alf Åberg og fram til F abricius' reviderte syn fra 1950-årene. Deretter presenterer hun nyere synspunkter med utgangspunkt i Har­ald Gustafssonskritikkav Rosens sentraliserings­tese. Ulike forskere har pekt på at skåningene helst agerte ut fra hvilken stand de tilh0rte og hvor de bodde, og de forhold t seg f0rst og fremst til den nye situasjonen etter Roskildefreden som undersåtter til en ny konge og ikke til felles kulturelle og nasjonale bånd. For eksempel var motstanden mot den nye kirkeordningen religi0st begrunnet. Sanders peker på at 0resund ikke bl e et jernteppe som stoppet all forbindelse, at det heller ikke var noen masseflukt fra Skåne ved overgangen og at orofanget av vald var lavere enn det Fabricius hadde antatt.

Ikke bare krig Men 1658 og årene omkringvar ikke bare krig. Det kommer fram i flere av artiklene. Vardaglig lunk, handgripligheter och stolta planer i Linköping I 6 58 er tittelen på Annika Sandens bidrag. Gjennom en unders0kelse av saker som ble f0rt på rådstuen i Linköping dette året får vi et mangfoldig bilde av hva som foregikk i byen og hva som opptok by­ens myndigheter - salg av tomter, arvetvister og 0konomiske forhold mellom borgerne, slagsmål og utleie av byens tomter, tillatelse til å drive na:ring og mye annet. Å få satt ut i livet den nye byplanen av 1651 var fremdeles et stort problem i 1658. Det er bare noen få notiser· i rådstuerettens pro­tokoll som viser til krigen som foregikk utenlands. Gripende er fortellingen om skjebnen til tjenest­epiken Ingegerd, som d0de etter å ha blitt slått av

77

Recension

sin husbonde. Analysen av grensene for hva som inngikk i husbondens rettigheter og handlingene som overskred grensene, tar for seg sentrale sicler ved I6oo-tallssamfunnet. Litt mindre hverdagslig, men likevel fjernt fra krig og fred i Roskilde, er situasjonen vi m0ter i Marie Lennersands artik­kel Spåren efter häxorna. Gjennom et nitidig s0k i et bredt kildemateriale har forfatteren fors0kt å kartlegge livet til de anklagede i en hekseprosess etter at dommen ble avsagt. Artikkelen gj0r grun­dig rede for selve arkivarbeidet og hva som kom fram i de ulike kildetypene. Og bildet som kommer fram, er at den lokale makteliten i Rättvik tok seg av krisehåndteringen for å skape ro og orden etter at prosessen var over. De fleste av de involverte kvin­nene kunne fortsette å leve ganske normale liv. Men den hovedanklagede Håll Karin og hennes familie b le tvunget ut av lokalsamfunnet.

Fra arkivene Sandens og Lennerdsands bidrag må kunne kara­kteriseres som historiske studier som er grundig forankret i arkivstudier. I denne årboka finner vi også bidrag som direkte har arkiv som hovedfokus. Björn Asker gir i artikkelen Til evig efterrättelse. r6oo-talet i arkiven en bred oversikt over I6oo-tal­lets svenske statsforvaltning, dens embetsut0Velse og arkivdanning. Vi får også en innfming om "en­skilda arkiv" - arkiv etter personer, slekter, gårder og bruk. Jan Brunius' artikkel Nyckeln till de rika arkiven kring Hedvig Eleonora gj0r rede for hvor vi kan finne arkivmateriale vedmrende dronningen, hennes hoff og livgedinget (inntektsforlening) både i Riksarkivets statlige og enskilda arkiver, og også i Slottsarkivet. Oversikten over arkivmate­rialet står i fin kontrast til den foregående artik­kelen, Åsa Karlsson: Änkedrottning Hedvig Eleonora - landsmodern, hvor vi blant annet presenteres for enkedronningen som hoffets midtpunkt, bygg­herre, mesen og forval ter av livgedinget - roller og virksomheter som dokumenteres i de arkivene som Asker presenterer. Til de arkivrelaterte bidragene vii jeg også regne Lena Ånimmers artikkel Ett krigs-

byte från hö"sten r6s8 om en nederlandsk skipsjour­nal og en kopibok fra I65o-årene som har landet i skoklostersamlingen i Riksarkivet. De ble trolig tatt som krigsbytte i 0resund I658, og har kanskje fulgt riksadmiralen Carl Gustaf Wrangel til Sko­kloster.

Gods, kart- og litt om N orge Freden i Roskilde dro nye grenser i Norden. Den nye grensen i 0resund har blitt stående fram til i dag. Andre grensedragninger fra I658 ble omgjort etter kort tid. Ved freden i K0benhavn I66o ble den danske gjenerobringen av Bornholm anerkjent. Men I66o-freden hadde atskillig st0rre betydning for Norges vedkommende. Båhuslen var tapt, men Norge fikk tilbake detviktige landskapetTmndelag samt Romsdalen, noe som i praksis også sikret hele Nord-Norge. GertJeppsson gjm i artikkelen Spelet om Bornholm rede for den svenske okkupasjonen av Bornholm I645 og I658, og oppmret mot sven­skene i desember I658. Hoveddelen av artikkelen tar for seg oppgj0ret I66o-I66I hvor Sverige frasa seg Bornholm mot at Danmark kompenserte med en stor mengde adelsgods i Skåne. Senere måtte den danske kronen givederlag til de skånske god­seierne av kronens eiendommer, et oppgj0r som ikke var brakt til ende f0r omkring midten av I67o-årene. For egen del kan jeg feye til at studier av krongodssalgene i Norge har vist at atskillig krongods i Norge også ble utlagt for å dekke "den bornholmske ekvivalent".

Endringer av grenser skaper også behov for kartlegging. Det er temaet for Björn Gäfvert i artik­kelen Nya områden -nya kartor. Gäfvert tar ikke bare for seg kartlegginger etter Roskildefreden, men går bredere ut og ser på svenskenes kartlegging av nye områder helt tilbake fra freden med Russland i Teu­sina I 6 I 7. Siclen det var tal e om grenseområder var det de milita:re kartografene som stod for arbeidet. Mange områder ble kartlagt ganske omgående et­ter erobringene, men enkelte områder hadde man enten ikke planer om å beholde, eller man kunne basere seg på kartverk fra tiden f0r overtagelsen.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:I

Recension

Denne artikkelen er illustrert med et betydelig antall uts0kte kart, og kartmaterialet understreker tydelig at Roskildefreden og de andre fredsslutnin­gene på I6oo-tallet hadde stor betydning for både Sveri~e, Danmark og Norge. Freden i Roskilde har med Arsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 2008

fått en fortjent markering.

Tor Weidling

ARKiv, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I 79

8o

Recension

Arkiv från filosofisk utgångspunkt

Wolfgang Ernst, Sorlet från arkiven. Ordning ur oordning. Mediehistoriskt bibliotek 4, Glänta produktion. Översättning: Tommy Andersson, förord: Thomas Götselius. Bokförlaget Daidalos 2008. ISBN: 978-91-976842-6-2.

Staffan Smedberg recenserar en tysk medietearetisk bok och finner att en rad intressanta frågor fo·r arkivvärlden tas upp, men invänder att terminologin som används inte är entydig.

Wolfgang Ernst är professor i medieteori i Berlin. Han har skrivit en bok som behandlar arkiv med en utgångspunkt som snarast är filosofisk eller in­formationsteoretisk. Framställningen ligger på en hög teoretisk nivå och är inte precis lättläst. Det är inte första gången som filosofer och teoretiker utanför arkivvärlden intresserar sig för arkiv. Man kan bara nämna namn som Foucault och Derrida. Ernst bygger en del på den förstnämnde.

Men i likhet med sina föregångare har han svårigheter med arkivbegreppet. Eftersom detta är centralt i framställningen, blir det svårt att följa framställningen när arkivbegreppet är så oklart. I de flesta fall används ordet arkiv som ett totalbegrepp för all information som har lagrats och lagras. Med den definitionen blir det naturligt att betrakta Inter­net som en ny version av "arkivet". Avgränsningen mot bibliotek och museer är också oklar. I förordet gör Thomas Götsellus en jämförelse mellan "arkiv­et som institution" och "arkivet som begrepp". Han menar att det i svenskan är omöjligt att göra en terminologisk distinktion mellan dessa betydelser. Ernst utgår till största utsträckning från kontinen­taleuropeiska förhållanden och det är i första hand tysk och fransk litteratur som han stödjer sig på. Översättaren har inte heller förstått att vissa ord har en annorlunda betydelse i svenskan än i tyskan.

Ordet registratur är ett sådant exempel. När Ernst redan på första sidan skriver "Sällan

har arkivet som plats för vetenskaplig forskning och som kulturhistoriskt objekt tett sig så aktuellt som idag. Begreppet arkiv har därvidlag upphöjts till en kulturteknisk universalmetafor", måste detta ses i förhållande till hans arkivbegrepp. Svenska arkivar­ier har ju i stället upplevt att forskningens intresse för arkivmaterial har minskat.

Det arkiv som Ernst behandlar är i första hand ett som skall användas för historisk forskning. En hel del av resonemangen blir därför vetenskapsteo-

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

retiska. Det handlar om vilken möjlighet forskaren har att överföra informationen i arkivhandlingarna till berättelser. En viktig fråga är då vad arkiven in­nehåller, hur de förhåller sig till den verklighet som historikerna vill berätta om. Eftersom han i första hand utgår från de statliga arkiven, i första hand de som förvaras i nationalarkiven, blir frågan om arkivens förhållande till makten viktig. Han menar också att det ofta är slumpen som avgör vad som bevarats eller inte. Det intressanta är att de exem­pel han använder i första hand gäller forskning om äldre tid, framför allt 1700-talet.

I ett avsnitt av boken kommer Ernst faktiskt in på arkivvetenskapen och arkivariernas arbete. Den holländska läroboken nämns, men citeras bara sekundärt. Två äldre tyska arkivvetenskap­liga författare citeras, Brenneke och Papritz. Ernst har emellertid inte förstått proveniensprincipen till fullo . Han diskuterar i just detta avsnitt också arkivarierna och deras arbete. Ett belysande citat: "Vill man skapa arkivbestånd räcker det inte att bara ta över logistiken i en förvaltning, till varje pris konservera registreringar och därmed kanske erhålla monstruösa slumpbestånd för evig tid, utan dessutom måste också 'arkivkroppar' genereras". Arkivkroppar är alltså det som en arkivarie kallar arkiv! Ernst har också uppmärksammat att i Frank­rike avses med arkiv inte bara "historiska arkiv utan också den administrativa samtidens arbetsminnen", detta till skillnad från den tyska terminologin. Här hade det varit lämpligt med en översättarkommen­tar om svensk terminologi.

Bundenheten till mellaneuropeiska förhållanden visar sig också i frågan om tillgängligheten till arkiv. Ernst menar att arkiv i princip är slutna till sin kara­ktär. Han talar om "arkivets katekoniska makt 1

" .

Den europeiska arkivkulturens praxis beskrivs som bokstavligen tillbakahållande, med decennielånga spärrar för tillgängligheten. De skandinaviska länderna nämns som undantag, liksom USA. Han beskriver också det förhållande att diktatur och censur leder till ökad arkivering.

l Katekonisk, blockerande, hindrande

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

Ernst kommer sedan till den digitala världens arkiv, somhan menar bygger på "lösan sand". Men egentligen anser han uppenbarligen att betecknin­gen arkiv hör hemma i det pappersbaserade min­nets rike. Han förstår dock en del av problemen med digital lagring, t ex risken för kontextlöshet, som vidlåder Internet. Men han ser den ständiga uppdateringen som karakteristiskt för det digitala arkivet. Han har uppenbarligen ingen kunskap om arkivinstitutionernas arbete med att bevara digi­tal arkivbildning. Författaren behandlar i mycket liten utsträckning arkivariernas arbete. Gallrings­frågan tas t ex inte alls upp. Arkivariernas makt och ansvar, när det gäller bevarande eller gallring och arkivredovisning behandlas inte heller. Den mod­erna arkivteoretiska diskussionen nämns inte och förefaller var obekant för författaren.

Boken tar alltså upp en rad frågor som är mycket intressanta för arkivvärlden. Det är mycket givande attläsa en bok om arkivmed ettfilosofisktperspek­tiv utan belastning av branschens teori och prak­tik. Den visar också att det är mycket viktigt att arkivbranschen använder en entydig terminologi.

Staffan Smedberg

Sr

8z

Recension

Universitets- och hiigskolearkiv

College and University Archives. Readings in Theory and Practice, ed Christopher J Prom and Ellen D Swain, Society of American Archivists, 2008. 357 s. ISBN 1-931666-27-X.

Renata Arovelius recenserar en nordamerikansk pub­likation om universitets- och högskolearkiv som tar upp både teoretiska och praktiska frågor djupgående och pro­fessionellt.

Det är inte ofta man får i sin hand en publikation ägnad helt åt frågor kretsande kring universitetsar­kiv. Nyfikenheten och intresset blir desto större när en färsk samling med inlägg och debattartiklar med en aktuell återkoppling till dagens förhållanden, verklighet och villkor för arkiven inom den akade­miska världen har lämnat tryckeriet. Verkligheten är förvisso amerikansk, men många referensramar och förutsättningar för arkivverksamheten är desa­mma och en svensk universitetsarkivarie kan med lätthet känna igen sig i den.

Publikationen"College and University Archives. Readings in Theory and Practice" gavs ut förra året; den är editerad av Christopher J Prom, uni­versitetsarkivarie och tillförordnad professor i biblioteksadministration på universitetet i Illinois, och Ellen D Swain, en tillförordnad professor i samma ämne och vid samma universitet samt en universitetsarkivarie med ett väl avgränsat om­råde som beskrivs "arkivarie inom studentliv och -kultur". Bidrag till publikationen har lämnats av 1 3 personer, flertalet universitetsarkivarier. Två av bidragen är också skrivna av professorer i biblioteks- och informationsvetenskap, två andra av personer knutna till universitetsbibliotekens handskriftsavdelning. Det finns också bidrag från föreståndare på en avdelning för upphovsrättsliga frågor på Columbia University och bidrag från personer med de uppgifter i arkivhanteringen som i den anglosaxiska sfären kallas "records manage-

ment". Redan författarbakgrunden återger således det breda spektrum av frågor som är knutna till universitetsarkiven. Men samtidigt signalerar den också väsentliga skillnader i hanteringen om man jämför med de svenska förhållandena. Uppdelning i dokument- och arkivhantering kan kännas väldigt främmande för den svenska universitetsarkivarien och svenska arkivariekåren. Att inte kunna referera till begreppet "allmän handling" som utgångspunkt i arkivbildningen, väcker också nyfikenhet. Den organisatoriska anknytningen till universitetsbib­lioteken är dessutom genomgående.

ARKiv, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

Bidragen är strukturerade i 4 delar: r ."Redefining the role of College and University Archives", 2 ."Capturing Campus Histories", J. "Mana gin g Ef­ficient Programs" och 4· "Serving Our Users".Just den sista delen kan lämna vissa spår av avundsjuka. Det fokus på och kartläggning av användaren av universitetsarkiv, dess vanor och behov har aldrig varit särskilt framträdande i vårt svenska tillvä­gagångssätt eller intresse.

Delen "Serving our Users" består av fyra kapitel. I dessa diskuterar Tim Pyatt frågor om balansgången mellan den personliga integriteten, sekretessbeläg­gningen och utlämnande- frågorna. Elektroniska handlingar och uppgifter vållar inte oväntat prob­lem. Dessa handlingar förutsätter en mycket bra kännedom om befintliga system och tekniska lösn­ingar samt återkoppling till de legala förutsätt:nln­garna som t. ex. FERPA, HIPPA FOIA' . Kenneth D Crews belyser upphovsrättsliga spörsmål i förhål­lande till opublicerat arkivmaterial. Hantering av frågor om användning av t ex manuskript och fo­tografier då materialet är tillgängligt på Internet kräver speciella kunskaper. Richard V Szary och Elizabeth Yakel fokuserar på hjälpmedel tillgängli­ga för arkivbesökare. Inte oväntat utgör Internet en viktig källa för att lokalisera befintliga arkivbestånd. Från Yakels undersökning framgår också tydligt att t ex studenter förutsätter att arkivmaterial är pub­liceratoch tillgängligt på nätet, när de startar sin arkivforskning. "Skanning" av webbsidor tillhör också numera ett etablerat undersökningssätt. Desto viktigare blir det att utbilda arkivanvändaren i lämpliga sökstrategier och hänga med i den ut­veckling som pågår.

Användning av Encoded Archival Description (EAD) för att beskriva arkivsamlingar har blivit väldigt populärt bland de amerikanska univer­sitetsarkiven. Det finns stor efterfrågan på kurser i EAD och färdighet att förteckna med hjälp av EAD efterfrågas i jobbannonser. I detta sammanhang är Szarys undersökning om användarens reaktion på dessa hjälpmedel och användarens förståelse av arkivsystemet av stort intresse.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Den i mångt och mycket mest angelägna sam­manfattande första delen av publikationen, "Re­defining the Role of College and University Ar­chives", innehåller tre bidrag med en utmärkt kartläggning av universitetsarkivens utveckling, nya krav och villkor. Nicholas C Burckel blick­ar JO år tillbaka och refererar till ett arbete från 1979\ i sin beskrivning av nya utmaningar, roller och uppgifter för universitetsarkiven. Den mest utmärkande skillnaden mellan förr och nu är !T­påverkan, en skillnad som blir mer och mer påta­glig. I sin redovisning av en enkätundersökning från 2004 anger Burckel att universitetsarkivarier utgör procentuellt störst antal medlemmar i den nationella arkivariesammanslutningen The Society of AmericanArchivists (SAA) med hela J6 %. Han redogör också för att de mest ömmande frågorna för de amerikanska universitetsarkivariernas kom­petensutveckling enligt svaren utgörs av digitaliser­ing, upphovsrättsliga frågor, digitalt bevarande och hantering av digitala handlingar.

Överhuvudtaget har bilden av utbildningsbak­grund och -krav förändrats radikalt de senaste JO åren. En fil kand eller fil mag i historia med en kortare praktisk introduktion till arkivhantering utgjorde standard för arkivarieyrket. Idag krävs en masterexamen, Master of Library Sciences (MLS), med specialisering på arkivvetenskap från godkända program. Krav på !T-kunskaper nämndes knappt i annonser för JO år sedan; idag- förutom de allmän­na !T-kunskaperna - ställs krav på både kunskaper i webbdesign och databashantering. Kunskaper i metadatahantering och tillämpning av standard­er som EAD, MARC eller Dublin Care är också framträdande. Detta återspeglar påverkan av den utbredda användningen av standarder, datoriser­ingsgraden och integreringen med biblioteksverk­samheten. De växande kraven och utmaningarna åtföljs dock inte av någon påtaglig resursförstärkn­ing; snarare är det så att om det ska skäras ned i universitetsbudgeten, så är det arkiven som drab­bas. Kravens komplexitet överträffar dessutom de möjligheter och medel ett enskilt universitetsarkiv

Recension

kan förfoga över. Bättre samarbete och samordning mellan arkiven bör således bli en integrerad del i verksamheten.

!T-frågor står också i centrum i Helen R Tib­bos genomgång. Författaren anger tre områden då IT -inflytandet är synligast och kräver åtgärder: I) växande antal digitala handlingar och behov av bevarandestrategier 2) växande användarkrav och efterfrågan på digitala hjälpmedel 3) krav på ökade kunskaper och projekt inom digitalisering, digitalt bevarande och "digital curation". Den information och de handlingar som framställs på lärosäten är för det mesta digitala; uppgifterna finns i forsknings- och administrativa databaser. Universitetsarkivarier måste lösa inte enbart lång­siktigt bevarande av detta material och garantera dess autenticitet och tillförlitlighet. De måste också garantera och säkra framtida åtkomst till materialet och skydd av sekretessbelagda uppgifter.

En annan intressant frågeställning i Tibbos bidrag, som också berördes i Burckels artikel och som hänger samman med !T-frågor, är dokumen­tering av den akademiska "världen"; vad är det som ska dokumenteras och dokumenteras det tillräck­ligt? Det finns en uppsjö av uppgifter och informa­tion om "livet på campus" i olika webbplatser, blog­gar, arbets- och projektplatser, e-post m fl. Att ha en välbetänkt och relevant bevarandestrategi känns lika viktigt nu som förr.

Flera angelägna frågor med !T-samband ställs i Rober P Spindlers bidrag om elektronisk public­ering och det institutionella minnet. Elektronisk publicering har blivit en framträdande faktori bib­liotekens tillgängliggörande av akademiska alster. Denna spelar en viktig roll i den akademiska kar­riären men är också viktig för medelstilldelning, då bibliometri har blivit en del i kartläggningen av forskningsresultat. Själva tillgängliggörandet har dock inte åtföljs av bevarandefrågor. Dessa tillhör traditionellt inte bibliotekens domäner och arkiven har varit för passiva för att tydliggöra dessa. Situ­ationen kan kännas igen i de svenska universitetsar­kiven. Den nya formen, "institutional repository''

(IR), innehåller dock förutom examensarbeten, avhandlingar och andra publikationer allt oftare elektroniska handlingar genererade i utbildnings­och forskningsprocesserna. Samtidigt utvecklas den nya digitala plattformen och hanteringen utan arkivariernas deltagande och utan arkivexpertis. Spindler efterfrågar mer engagemang i IR- frågor och postulerar mer samarbete med både IT och bibliotek.

Del tre av "College and University Archives" utvecklar mer detaljerat frågor om dokumenterin­gen av det akademiska livet och den akademiska verkligheten med dess förutsättningar och olika di­mensioner. Den delen av publikationen har också fått den något poetiskt klingande överskriften "Att fånga campus historia". Bidragen i den delen tar upp frågor kring det man kallar muntlig historia i Swains beskrivning av intervjuer med forna stu­denter i syfte att karlägga studentlivet på 20- och 30-talen; frågor kring dokumentation av olika etni­ska grupper och orienteringar i Kathryn M Neal's artikel; och de mycket viktiga frågorna kring kri­terier för bevarande i ett gemensamt skrivet bidrag från T Hyry, D Kaplan och Ch Weideman. Dessa författare refererar till den s k "Minnesota-model­len" bestående av sex steg, ett tillvägagångssätt för att utarbeta en bevarandestrategi och flödeskartor.

För att motverka den knappa budgeten och för att vinna kampen om en skälig existens för univer­sitetsarkiven är tillgängliggörande eller det som i de anglosaxiska länderna betecknas "outreach" avgörande. Om detta handlar publikationens tred­je del. Tillgängliggörande kan ha olika skepnader: Det kan handla om seminarier, workshops och kon­ferenser, kurser, utställningar eller publikationer. Detviktiga är att fokusera på de typer av aktiviteter som är mest relevanta för de mål man eftersträvar. Tillängligliggörande eller "outreach" kan också handla om adekvata interna program och riktlinjer för dokumenthantering samt möjlighet att kunna redovisa och presentera sitt material på webben.

Sammanfattningsvis kan bara noteras att den nyutgivna publikationen om de amerikanska

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

Recension

lärosätenas arkiv ger en djupgående inblick och en professionell överblick över frågor knutna till den akademiska inramningen, och i sin genomgång tas teoretiska likväl som praktiska spörsmål upp med mycket att fundera över och jämföra med. Läsning­en i publikationens bidrag sporrar dessutom till nya grepp och inspirerar.

RenataArovelius

Noter

1 FERPA står för Family Education Rightsand Privacy Act, HIPPA för Health lnsurance Portability and Accountability Act, FOIA för Freedom ofinformation Act.

2 Publicerat i SAAs samling" College and Uni­versity Archives: Selected Readings" från 1979.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1 ss

86

Recension

Bevarandeaspekter fo"r ABM

Preservation management for libraries, archives and museums, ed G E Gorman and Sydney J Shep, Facet publishing, 2oo6. ISBN­IJ: 978-1-856o4-574-2. ISBN-1o: 1-85604-574-9·

En bok om hanterandet av bevarandeaspekter vid bib­liotek, arkiv och museer recenseras av Håkan Liivblad. Recensenten finner att boken som både relaterar till kul­turarvet i stort och ger mer detaljerade genomgångar av olika media och databärare bl a med avseende på möjligheterna att bevara informationens autenticitet borde intressera många verksamma vid dessa institu­tioner, men även kunna användas vid utbildningar.

I förordet framförs att hanteringen av bevarande­frågor är prioriterad för minnesinstitutioner runt­om i världen. Orsaker antyds vara att digitalisering fordrar ett nytänkande och nya strukturer samt att begränsade resurser och delade samlingar fordrar ett samarbete mellan arkivinstitutioner, bibliotek och museer. I denna nya situation ses bevarande och tillgänglighet som två sidor av samma mynt. En grundläggande bevarandestrategi anges vara att medvetet välja vad som ska bevaras.

Boken kan karaktäriseras som en antologi och förutom förord består av följande elva kapitel: Managing the documentary heritage: issues for the present and future av John Feather; Preser­vation policy and planning av Mirjam Foot; In­tangible heritage: museums and preservation av David Grattan och John Moses; Surrogacy and the artefact av Marilyn Deegan; Moving with the timesin search of permanence av Yola de Lusenet; Valuation rnadel for paper conservation research: a new approach for setting research priorities av HenkJ Porck, Frank] Ligterink, Gerrit de Bruin och Steph Scholten; Preservation of audiovisual media: traditional to interactive formats av Bob

Pymm; Challenges of managing the digitally horn artefact av Barbara Reed; Preserving cultural her­itage intimes of conflict av Rene Teijgeler; Access and the social contract in memory institutions av

d d finin 'th ll . , . th st Helen F or e; Re e g e co ect.lon m e 2 r century av G E Gorman och Sydney J Shep. Förfat­tarna är huvudsakligen verksamma i N ederländerna och Storbritannien och representerar framför allt universitetsforskning men även olika minnesinsti­tutioner. Boken omfattar drygt 200 sidor och är sparsamt illustrerad med en figur, en tabell och ett par exempel.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

Boken fokuserar naturligtvis på det dokumentära kulturarvet och dess olika media och databärare. Den är dock brett anlagd och berör även natur- och kulturmiljöer och för en diskussion om relationen mellan de materiella och immateriella kulturarven. Det redogörs för farorna för kulturarvet som skulle kunna karaktäriseras som yttre respektive inre. De förra representeras av politiskt agerande som t ex den medvetna förstöring av arkiv, bibliotek, museer och monument som skedde vid upplösningen av Jugoslavien, i Afghanistan under tallbanstyret och vid Förenta staternas och allierades invasion av Irak. En genomgång görs även av de konventioner, tilläggsprotokoll och ED-regler som syftar till att förhindra sådan förstörelse. Intressant är påpeka­ndet att mer smygande politiska och ekonomiska företeelser kan utgöra hot mot det dokumentära kulturarvet. Exempel på sådana anges vara de of­fentlighetsprinciper som införs och fordrar resurser för att göra information tillgänglig och medför att vissa delar digitaliseras av politiska och symboliska skäl. En risk finns att resten glöms bort och att det inte finns resurser för att bevara det som inte anses intressant av omedelbara skäl. En utveckling i en annan riktning är att vissa stora företag digitaliser­ar framför allt publikationer i en takt som ingen minnesinstitution någonsin skulle kunna komma i närheten av. Denna kommersialisering av publicer­ings~änster över we b ben utestänger vissa från an­vändning av dessas sö~änster och hänvisar dem till de mer svårtillgängliga tryckta publikationerna.

Inre faror är givetvis en flora av det sedan länge kända sönderfallet av media och databärare, fram­för allt representerat av dåliga papperskvaliteter som dock fortfarande används i ett globalt perspek­tiv. De teknikberoende medierna föråldras också i en annan mening, i samma takt som utrustning att presentera dem med försvinner. Det förs genom­gående en diskussion kring möjligheterna att be­vara det dokumentära kulturarvets olika media och databärare med bibehållen autenticitet eller åtmin­stone kontrollerade autenticitetsförluster. Diskus­sionen baseras på de erfarenheter som nu har gjorts

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: 1

av att kopiera, konvertera och migrera olika media och databärare. Digitalisering av informations­objekt som parallellt finns kvar som referenser anses tämligen oproblematisk eftersom det ursprungliga objektet kan användas som jämförelse. För den helt övervägande nu skapade digitala informationen är synen mer splittrad. Ett hinder för bevarandet av digitalt skapad information anges vara att vi upp­fattar och tolkar den som en förlängning av pap­perstraditionen utan att förstå dess särart. Med en sådan bristfällig grund är bevarandestrategier som inbegriper respekt för autenticitetsaspekter svåra att införa. Ett par paradoxala aspekter med den digitala informationen är för det första att det finns metoder för att styrka dess autenticitet samtidigt som vissa av dessa metoder försvårar bevarandet. För det andra kan digital information förekomma i flera exemplar vilket säkrar ett bevarande, samtidigt som det utsätter information i olika exemplar för risker att manipuleras. slutsatsen innebär att det inte finns en enda väg för det digitala bevarandet, olika kompletterande strategier och metoder bör användas som t ex att följa standarder, men nöd­vändigt är att dokumentation i olika avseenden åtföljer den digitala informationen och eventuellt märker de individuella informationsobjekten med beskrivande och förklarande metadata.

I boken ges inga absoluta anspråk för bevarandet utan det betonas att synen på vad som ska bevaras och hur detta ska ske skiftar genom historien. Ett pro­aktivt förhållningssätt rekommenderas som inne­bär att det vid skapandet av ett informationsobjekt tas hänsyn till hur detta ska bevaras. En skillnad gentemot tidigare är att numera är det inte enbart minnesinstitutioner som måste ägna sig åt ett med­vetet bevarandearbete, utan ett sådant inbegriper allt fler organisationer. För att lyckas med ett sådant arbete fordras det att organisationerna fastställer policys och strategier för bevarandet baserade på verksamheternas karaktärer, uppdragens art och dokumentationens syften.

Mitt omdöme om boken är att den ger en både bred och detaljerad uppfattning om bevarandets

88

Recension

olika aspekter, utan att gå in på tekniska detaljer, och att den borde kunna intressera flera olika mål­grupper vid minnesinstitutionerna och även kunna användas som lärobok i utbildningar med anknyt­ning till arkiv, bibliotek, museer och kulturarv. Sär­skilt intressanta anser jag diskussionerna om auten­ticitetsaspekter, både generellt men även specifikt knutna till olika media och databärare, vara.

Håkan Liivblad

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: 1

Recension

Fö"ifattaren som riksarkivarie

John Herstad 'Archivaren,- Gud Bevar'en!'. Henrik Wergeland som Riksarkivar. Messel Forlag: Riksarkivaren skriftserie 29, Oslo 2oo8. 270 s. ISBN: 978-82-76Jx-xox-3·

Lars Lundqvist recenserar en bok om fo'rfattaren Hen­rik Wergeland som riksarkivarie i Norge. Recensenten finner boken imponerande grundlig och fo"rtjänstfullt illustrerad men anser det oklart om syftet med boken är att lyfta fram fo"rfattaren eller riksarkivet.

Ibland kan man ställa sig frågan över vad som har varit det primära syftet med att ge ut en bok, om än den- som väl bör tilläggas - i sig kan anses vara nog så intressant. Detta gäller inte minst den nya boken om Henrik Wergeland som riksarkivarie. Är alltså det primära att ge ut en bok om Henrik Wergeland såsom en intressant kulturpersonlighet och känd författare, eller är det att ge ut en bok om det norska riksarkivets tidiga historia? Båda syftena är förstås lovvärda och det kan väl sägas att boken till viss del uppfyller den första delen till större del än den andra. För obeaktat att Wergeland må vara betydligt mer känd i Norge än i Sverige, är det inte någon mer omfattande kunskap som meddelas om Henrik Wergeland, utanför hans ämbetsmannaroll i Riksarkivet. Tiden han var verksam där, inskränk­er sig också till drygt tre år under 1 84o-talet. Han tillträdde 1841 och blev sjuk i maj 1844- om än anställningen kvarstod till hans bortgång påföl­jande år.

Istället skall väl boken främst ses som en berät­telse om det norska Riksarkivets första verksam­hetstid - såsom ett mer självständigt ämbetsverk -om än de ännu inte hade eget budgetansvar. För­fattaren ägnar relativt stort utrymme åt att berätta om den omständliga tillsättningsproceduren - där Wergeland blev antagen trots att ansökan egentli­gen kom in för sent och trots att hans akademiska

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

bedrifter egentligen låg på det teologiska området. I själva verket fick han ~änsten av kung Karl J o han - emot riksdagens uttryckliga vilja! På detta sätt utgör denna inramning ett intressant dokument om den ämbetsmannatradition som fanns inom borger­ligheten och som också var kopplad till att lyckas på det skönlitterära fältet. Kombinationen var förstås ett måste för konstnärsskälen om de ekonomiska villkoren skulle kunna upprätthålla borgarklassens levnadsideaL

Det har funnits delade meningar om Henrik Wergelands bedrifter som riksarkivare, framförallt har kritik riktas emot att han gallrade för mycket handlingar. John Herstad menar dock att Werge-

Recension

land klarade av uppdraget relativt bra och att det inte går att bevisa utifrån bevarat källmaterial att han skulle ha gallrat på ett oansvarigt vis. Istället upprättade han principer för hur gallring skulle ske och gjorde upp planer för vilka serier med handlingar som skulle gallras. Ett större problem var dock att han inte hade någon erfarenhet av arkivarbete, men som författare hade han förstås skrivandets gåva och hade också under en tid ar­betat som amanuens vid Universitetsbiblioteket i Kristiania. Wergeland kom dock ganska snart att inse att skillnaderna mellan arkiv och bibliotek var betydligt större än vad han hade insett och han kom därför också snarare att ägna sig åt de administra­tiva delarna av tjänsten. I den rollen kom han både att föra protokollen och kopieböckerna avseende verkets korrespondens. Hans kunniga medarbetare fick istället ta huvudansvaret för de mer egentliga arkivsysslorna.

En stor del av monografin ägnas också åt själva det praktiska arbetet och hur riktlinjer bestämdes för olika delar av verksamheten. Framställningen bygger här på en grundlig genomgång av Riks­arkivets ämbetsarkiv. I ett kapitel behandlas ar­betsförhållandena, i ett annat berättas om hur man såg på bevarande respektive gallring. Men även de arkivleveranser som äger rum under tiden, samt förstås själva ordnandet och förteckningsarbetena av arkiven behandlas nogsamt i boken.

Det är med en imponerande grundlighet som Wergelands riksarkivarietid behandlas. Till bo­kens förtjänster hör också att den är rikt illustrerad med bilder och dokument ifrån den aktuella pe­rioden. Men som inledningsvis nämndes kan man ställa frågor om avgränsningen och bokens syfte. Ett må förstås vara att författaren vill ge en annan mer positiv bild av Wergelands tid som riksarkiva­rie och det kan måhända också motiveras med att innehavaren av posten under denna period förstås hade oerhört stora möjligheter att styra hur verk­samheten kom att utföras. Men den korta tidsrym­den gör också att det blir ett tidsmässigt begränsat avstamp i det norska riksarkivets historia. Såsom

en ansats om Riksarkivets historia får den därför en viktig men i tiden begränsad roll och som sådan hade det förstås varit en fördel om boken hade in­rymt en något bredare tidsperiod, medan den som biografi över Henrik Wergeland saknar många delar för att egentligen ge en bra bild av författaren bakom riksarkivarietiteln.

Lars Lundqvist

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

Kulturpolitik - analys, fdrnyelse och arkitektur

Betänkande av Kulturutredningen, Statens offentliga utredningar, SOU 2009:16, 3 delar.

Louise Cederwall Lindström presenterar Kulturutred­ningens betänkande huvudsakligen i de delar som berö·r arkivverksamheten.

Äntligen låg kulturutredningen på webben. Kul­tursveriges huvuden lyftes. Så, där var den ändå!' Nästan 900 sidor i tre volymer: en svart, en vit och en lila. Här görs ett försök att presentera utrednin­gen med särskild tonvikt på de förändringar som berör arkivsektorn.

Den första delen, Grundanalys, utgår från de förändringar utredningen menar har skett i sam­hället, att världen inte ser likadan ut 2009 som 1970. Synen på historien och kulturen har förän­drats. Även om kulturen anses ha spelat roll i sam­hället, åtminstone sedan 16oo-talet, är det nu dags att anpassa kulturpolitiken till vår tid. 1974 års kul­turpolitik analyseras och ställs mot dagens globa­liserade mångfald. Utvecklingen under 1990-talet diskuteras och ses i allt väsentligt som en fortsätt­ning på 1970-talets politik där man i stället för att ändra politiken försökte inkorporera förändringar i befintliga strukturer. Detta vill utredningen än­dra på. 1900-talet är passe och bör därför lämnas därhän. Den nya politiken ska bättre svara mot en samtid som bland mycket annat präglas av mång­fald, globalisering och teknisk utveckling.

Den andra delen utgör utredningens Fo"rnyelse­program som presenteras i 10 punkter. Den första punkten handlar om att ge kulturpolitiken nya mål. Staten bör ges en annan roll än tidigare och kultur som politik bör genomsyra andra politikområden. Det behövs en ny strategi för de offentliga arenor­na, man vill se en ökad dialog mellan myndigheter och organisationer för att främja de kulturaktiv­iteter som bland annat bedrivs i bildningsförbun-

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

BETÄNKANDE AV KULTURUTREDNINGEN

FÖRNYELSEPROGRAM

-•--STI\TENSOtfENTUGA UTI\EDNtNGAR

sou 2009:16

dens verksamhet. Många sidor går åt att diskutera kultur som aspektpolitik, vilket enligt utredningen handlar om samspelet mellan kulturen och andra samhällsområden. För området skola, forskning och utbildning framhåller utredningen de estetiska inslagen i grundskolan samt skolbibliotekens be­tydelse. Arbetsrelevanta inslag bör införas i utbild­ningarna på kulturområdet. Det är viktigt med for­skning, inte bara inom utan även kring kulturom­rådet. Vad gäller företagande och entreprenörskap på kulturområdet framhåller utredningen att kultur är viktigt för en rad tillväxtskapande verksamheter

9I

Recension

och politikområden, och här spelar regionala och lokala erfarenheter stor roll. I avsnittet om aspek­tpolitik diskuterar utredningen även kultur som friskvård och kulturens betydelse för en hållbar samhällsutveckling. Av de tio punkterna berör två finansiering: dels vilket stöd som ska fördelas centralt, dels en förhandlingsmodell som kallas "portföljmodellen" och avser fördelning av medel på regional nivå. Central finansiering föreslås för centrumbildningar och allianser liksom för littera­tur- och fonogramstödet. I övrigt tänker man sig att staten efter förhandlingar med regionala och lokala aktörer fördelar anslag.

I den tredje delen av utredningen presenteras de två sista punkterna i den nya kulturpolitiken under rubriken Kulturpolitikens arkitektur. I stället för dagens uppsjö av större eller mindre myndigheter, med mer eller mindre specialiserade uppdrag, föreslår utredningen en omfattande kulturpolitisk förvaltningsreform. Utredningen föreslår tre sfärer, eller kraftfulla myndigheter: den första hanterar frågor kring arkiv, bibliotek och språk och innebär ett samgående mellan Riksarkivet och Kungliga biblioteket senast 20I4. Så småning kanske Insti­tutet för språk och folkminnen införlivas i denna myndighet. I den andra sfären samlas frågor om samtid, historia och livsmiljö. Här är det tänkt att ett ombildat Riksantikvarieämbete, tillsammans med ett antal namngivna myndigheter, ska svara för att kulturarvet och de kulturmiljövårdande pers­pektiven stärks i samhällsprocesserna. Till denna sfår bör även knytas den museikoordinatorsfunk­tion som förslås av en annan utredning. Denna förändring föreslås ske under 20IO. Den tredje sfären avser konstarterna och här är tanken att samla frågor som rör konstnärernas villkor och att samordna frågor kring bidragsgivning och ersätt­ningar till konstnärer och upphovsmän. Även den­na förändring bör kunna genomföras under 20IO.

Utöver, eller kanske ovan dessa sfärer, förslås att Statens kulturråd får en mer samordnade och strat­egisk uppgift med avseende på hela kulturpolitiken. slutligen föreslås att man skiljer mellan kulturpall.:.

tikens förvaltningsmyndigheter och kulturinstitu­tionerna vars inriktning är att producera och kom­municera kulturell verksamhet. Dessa institutioner har många organisationsformer. En del är myn­digheter, andra stiftelser. Här föreslås att institu­tionerna ska få en mer självständig ställning till den politiska styrningen än förvaltningsmyndigheterna, och man leker med tanken på fleråriga kontrakt. Utredningen avslutas med en genomgång av det praktiska genomförandet och en konsekvensanalys. Man tror att förändringarna kan genomföras inom ramen för befintliga resurser och att det kanske till och med räcker med att omfördela medel för att stödet till konstarterna kan öka. Men för säker­hets skull föreslås att statskontoret får i uppdrag att göra en närmare genomgång av de ekonomiska konsekvenserna.

Låt oss gå tillbaka och titta närmare på den sfär som berör arkivvärlden mest, den om arkiv, bib­liotek och språk. Redan i inledningen av kapitel I 5 framkommer att den språkorienterade verksam­heten är något som kanske kommer att anslutas senare. I förslaget ingår att Institutet för språk och folkminnen bör vara en egen myndighet och tills vidare inte samordnas med de övriga myndigheter­na inom sfären. Här är jag nu så fräck att jag släp­per denna språkorienterade verksamhet och i stället koncentrerar mig på de förslag som rör arkiv och bibliotek.

Ett överordnat motiv för att skapa en sfär för arkiv och bibliotek är behovet av ett mer strate­giskt arbetssätt inom kulturpolitiken. Arkiv och bibliotek har den gemensamma kärnuppgiften att samla in, förvara och tillgängliggöra information. I takt med teknikens utveckling har gränslinjen mellan den unika arkivhandlingen och den tryckta skriften naggats i kanten. I den digitala världen är den teknologiska gränsen i princip upphävd. När utredningen ser in i framtiden ser den digitalt base­rade arkiv och bibliotek som även hanterar analog information. Tekniken är densamma, därför be­hovet av samordning.

I sin grundanalys i del I konstaterar utredning-

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

Recension

en att det finns arkiv på både regional och lokal nivå i form av landstingsarkiv och kommunarkiv. Samlade uppgifter om dessa arkivverksamheter saknas dock. I del 2 skrivs om vikten av att skapa en dialog mellan statlig och kommunal nivå då detta är en grundförutsättning för ett bra genomförande av portföljmodellen. När utredningen i del 3 dis­kuterar arkivverksamheten i landet har den kom­munala arkivverksamheten fallit bort och i stället diskuteras villkoren för de enskilda arkiven. Som utredningen så riktigt påpekar omfattar arkivlag­stiftningen enbart de offentligrättsliga arkivbil­darna och det finns inget regelverk som styr hur enskilda arkiv ska hanteras. Här antyder utredning­en en bristande tillit som förhindrat ett konstruk­tivt samarbete mellan stat och kommun. Kontakter mellan näringslivsarkiv, organisationsarkiv och de offentliga arkiven handlar mer om kunskapsutbyte än samarbete.

Riksarkivet och landsarkiven beskrivs utifrån gällande lagstiftning och instruktioner. Biblioteks­världen får en mer omfattande genomlysning, och det ligger nära tillhands att tro att det varit lät­tare för utredningen att förstå biblioteksväsendet än arkivvärlden. Arkiv och bibliotek har ett antal gemensamma och centrala utmaningar som visar att medborgamas och forskningens informations­försörjning ökar och förenklas genom en samord­ning av myndigheterna. Utredningen anger sex sådana utmaningar: digitalisering, långsiktigt be­varande, urvalsfrågor, gemensamma sökingångar, virtuella och fysiska arbetsplatser samt starka of­fentliga aktörer. Mot bakgrund av dessa punkter lägger utredningen sina förslag om arkiv, bibliotek och språk.

Det första stegen är att Riksarkivet och lands­arkiven läggs samman till en myndighet med namnet Arkivverket. Denna myndighet får i upp­drag att svara för den nationella överblicken över arkivområdet. Arkivverket ska därtill prioritera de sex gemensamma frågorna med biblioteken och initiera och driva projekt om samgående och sam­verkan, både regionalt och lokalt. Särskilt mark-

ARKiv, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:I

eras samordning och samverkan mellan statlig och kommunal arkivverksamhet som viktig. Denna organisatoriska förändring bör kunna genomföras under år 2oio.

Kungliga biblioteket föreslås på motsvarande sätt få i uppdrag att svara för den nationella överblicken över biblioteksområdet. Bibliotekets ansvar vidgas därmed till att omfatta även läns- och folkbibliotek­en. Utredningen ser detta som en komplettering av det forskningspolitiska uppdrag Utbildningsdepar­tementet gett biblioteket.

Ambitionen är att till år 20I4 sammanföra arkiv och bibliotek till en gemensam myndighet i vilk­en även Talboks- och punktskriftsbiblioteket kan ingå. Institutet för språk och folkminnen är en så pass ung myndighet, den inrättades I juli 2oo6, att ett eventuellt beslut att inordna även denna myn­dighet i den gemensamma myndigheten för arkiv, bibliotek och språk bör avvaktas.

Mitt uppdrag har varit att sammanfatta och bely­sa de förändringar utredningen förslår på arkivom­rådet. Detta är således inte en regelrätt recension. Men några reflektioner tänker jag tillåta Inig. Jag har redan påpekat att utredningen har lättare att beskriva biblioteksvärlden än arkivvärlden. Utred­ningen gör en poäng av att Statens ljud- och bild­arkiv sedan I januari ingår i Kungliga biblioteket. Vad som däremot inte nämns är att Riksarkivet och landsarkiven sedan lång tid tillbaka bedriver gemensamma projekt för att samordna den statliga arkivverksamheten. Detta gäller på områden som tillsyn, forskarförfrågningar, digitalisering och be­varandefrågor- för att bara nämna några. Under beteckning Statens arkiv, med egen hemsida, pågår redan mycket av den samordning utredningen föreslår. En arbetsgrupp är tillsatt för att ge förslag på hur landsarkiven kan knytas till Riksarkivet som avdelningar. Kulturutredningen lägger här ett förslag som redan är på gång att genomföras.

Det genomgående mantrat för en samman­slagning av arkiv och bibliotek är digitalisering. I utredningens värld har den digitala tekniken redan slagit igenom och arkiven har stora mängder digi-

93

94

Recension

taliserade handlingar. I min arkivvärld har digitali­seringen inte nått lika långt. Det är riktigt att stora mängder handlingar har digitaliseras och tillhan­dahålls, det gäller inte minst folkbokföringsupp­gifter till släktforskarnas fromma. Även äldre och skört material har digitaliserats och kan komma fler forskare till del. Detta till trots består fortfarande stora delar av de myndighetsarkiv som levereras av pappershandlingar. Det papperslösa kontoret har inte levererats till det papperslösa arkivet och frå­gan är om det kommer att ske under överskådlig tid. I utredningens digitala värld har dessutom de enskilda arkiven försvunnit.

Det nya Arkivverket ska samordna arkivverksam­heten i hela landet och utredningen trycker flera gånger på att samordning och samverkan mellan statlig och kommunal arkivhantering bör priorit­eras. Samtidigt vilar portföljmodellen på samverkan mellan stat, region och kommun. Hur frågan om det kommunala självstyret ska hanteras diskuterar inte utredningen alls.

Det är modigt av utredningen att föreslå sam­manslagningar av myndigheter. Sådana samman­slagningar har vi redan sett flera av och inte alltid med lyckat resultat. Försäkringskassan är ett upp­märksammat exempel. Fler lär stå på tur. Man kan också undra varför utredningen har ägnat tid åt att fundera över vad en myndighet inom en sfär ska heta. Det känns inte helt modernt att föreslå att den myndighet som utredningen vill ska ha ett övergri­pande nationellt ansvar för arkivverksamheten ska heta Arkivverket när nya namn i den statliga floran är Livsmedelssäkerhetsmyndigheten, strålsäker­hetsmyndigheten och Krisberedskapsmyndigheten. Hade inte Arkivmyndigheten känts mer i tiden? Eller är kanske det en namnform som är sparad för framtiden: Arkiv- och biblioteksmyndigheten?

Louise Cederwall Lindströ"m

1 Tack Selma Lagerlöf för anslaget

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

Källutgåva av penitentiariematerialet

Claes Gejrot, Sara Risberg och Kirsi Salonen, Auctoritate Papae, The church Province of Uppsala and the Apastolic Penitentiary 1410-1526, Riksarkivet 2008. szo s. ISBN 978-91-88366-82-5. ISSN 0284-1959·

En källutgåva av penitentiariematerialet recenseras av Lars Lundqvist som finner den värdefull fo"r belysning av svensk medeltid.

De handlingar som producerades inom kyrkan i det medeltida Sverige, är av ytterst stor betydelse för att förstå det medeltida samhället, både avseende kyrkan och den begränsade mängd profana hand­lingar som finns att tillgå. Ett intresseväckande material som nu har kunnat utgivas i tryckt form, är handlingar rörande det s k penitentiariemate­rialet, som huvudsakligen är hämtat ifrån Vatikan­ens hemliga arkiv. Penitentiariet var den avdel­ning inom Vatikanen som hade hand om att häva exkommunicering. Det är alltså ett unikt material som presenteras och som kan svara på många in­tressanta frågor om det medeltida samhället. Ma­terialetvar länge stängt för forskning och öppnades så sent som på 198o-talet. Detta har medfört att en rad forskningsprojekt nu pågår på olika platser i Europa för att gå igenom materialet och för att publicera handlingama därifrån.

Boken är indelad i två huvudsakliga delar, en in­troduktion med beskrivning av källoma och en del som innehåller själva källåtergivningen.

I introduktionen ges både en förklaring till ma­terialet och faktauppgifter om källoma utifrån olika aspekter. En större del av inledningen - med Kirsi Salonen som författare- innehåller också en omfattande genomgång av materialet med exem­plifieringar. En rad aspekter läggs också fram, som exempelvis alkoholkonsumtionens betydelse för brott som innebar automatisk exkommunicering.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I

The Church Province of Uppsala

and the

Apastolic Penitentiary

1410-1526

I introduktionen presenteras också en uppdelning på typer av brott och fördelningen mellan de olika stiften. Dokumenten som skulle till Rom, gick alltså via ärkestiftet i Uppsala.

Det är onekligen ett spännande material som behandlas och Kirsi Salanens utförliga intro­ducerande redogörelse för materialet visar på en rad intressanta saker som kan belysa svensk me­deltid. För det är nog där som det största värdet kan sägas ligga. Kyrkans inställning till exkommunika­tion och förlåtelse under perioden, torde rimligen vara väl dokumenterad - även om det förstås även

95

Recension

på detta område kan vara intressant med flera stud­ier- är presentationen av ansökningarna från Upp­sala ärkebiskop, främst intressant för en spegling av de svenska förhållandena. Mellan raderna går det förstås att få en bild av det svenska samhället - om än en stor del av dem som ansökte hade sin ~änst inom kyrkan och materialet kan förstås inte på det sättet sägas utgöra någon representativ bild av det svenska medeltida samhället. Nu förekom det att även folk utanför kyrkan sökte upphävande av exkommuniceringen eller ett godkännande från Den Heliga Stolen, men ofta rörde det sig då om studenter som skulle blir präster, eller andra som tänkte sig en verksamhet inom kyrkans ram. Det var också menar Salonen för denna grupp som det var väsentligt att kunna uppvisa att Den Heliga Stolen upphävt exkommuniceringen. Därmed kan inte heller materialet sägas svara på hur allvarligt man generellt såg på de olika områden som innefat­tades av exkommunicering.

De ärenden som främst behandlas i materialet gäller äktenskap med släktingar, respektive att de sökande fötts utanför äktenskap och därmed var illegitima. Inte sällan hade den senare gruppen präster som fäder. Då Uppsala universitet först tillkom under den senare delen av den här under­sökta perioden (1477), var prästsönerna en grupp som ofta både hade möjlighet att studera och även få hjälp med studierna av sina fäder. När det gäller källutgivningen är den förstås som sig bör på latin, men med en engelsk summering, som i normalfallet täcker större delen av den latinska texten. Källoma presenteras i strikt datumordning. Även handlingar som hittats i de svenska och finländska riksarkiven, har använts i källutgivningen.

Även om framställningen i stort måste sägas kun­na motsvara kraven på en god källutgivning, finns det dock ändå några avväganden i framställningen som kan vara värda att diskutera. Eftersom det är en källutgåva och den också skall kunna användas av forskare i olika sammanhang och med olika ut­gångspunkter, skulle det ha varit önskvärt att tyd­ligare särskilja de olika typerna av dokument som

presenteras i själva framställningen. Här har man valt att låta kronologin råda över vilken typ av do­kument det rör sig om och från vilket arkiv det har hämtats ifrån. D etta ställer högre krav på läsaren för att bedöma dokumentets status, samtidigt som läsningen som sådan naturligtvis blir enklare ..

En annan fråga som utifrån ett arkivperspektiv hade varit intressant att få ytterligare belyst är hur stor del av dessa ärenden till penitentiariet som är bevarade. Av de handlingar som har återfunnits i de svenska och finska riksarkiven, har ungefår hälften inte kunnat återfinnas i Vatikanarkivet. De fåtal handlingar av denna typ som finns bevarade i de lokala riksarkiven är dock för litet för att utifrån detta göra någon bedömning av hur stor del som kan tänkas ha bevarats, men då en rad projekt pågår runt om i Europa med genomgångar av Vatikanens penitentiariearkiv - hade någon form av uppskatt­ning kring detta varit intressant. Det står överhu­vudtaget relativt lite om själva penitentiarieverk­samheten, vilken sammanfattas på en dryg sida. Det är möjligt att materialet är alltför bräckligt för att det skall kunna ges några mer utförliga svar på de ovan antydda problemen, men det skulle just därför ha varit värt en problematisering.

Överlag måste dock denna källutgåva sägas vara ett välkommet och spännande bidrag. Den stora mängden arkivhandlingar som här har kunnat utges kan därför förmodas få en central roll för ett antal studier om det medeltida samhället framgent.

Lars Lundqvist

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200 9:1

Recension

Under falsk flagg

Myndighetemas symboler, Skrifter utgivna av Riksarkivet 30, 2oo8. 54 s. ISBN 978-91-88J66-81-8. ISSN 1402-4705.

Stefan Lindström anmäler en publikation om myn­digheternas symboler.

I Myndigheternas symboler, en nyutkommen och tämligen anonym skrift från Riksarkivet som få tyvärr lär uppmärksamma, följer författarna stats­heraldikern HenrikKlackenberg ochJohan Haage upp en 20 år gammal rapport från den svenska Maktutredningen. Vill man vara lättsinnig handlar skriften om statliga myndigheters 'skyltar', kort sagt de logotyper, plakat, symboler, bilder och bokstäver som utgör deras kännetecken. Den bygger på en enkät till en utvald skara myndigheter. Frågor som ställts är vad man anser att myndighetens symbol förmedlar, om det är viktigt att den visar att det är en statlig myndighet eller ej och hur den utar­betades.

Skyltarnas artrikedom är stor. Här finns allt från variationer på lilla riksvapnet till stiliserade glada figurer som springer och viftar med armarna i luften. Intresset för dessa skyltar kan nog upplevas som otidsenligt, särskilt som författarnas sympati för det heraldiska inte maskerats. Färgglada bev­äpnade lejon och gripar brukar inte uppfattas som modernitetens eller demokratins härolder- om nu demokratins förkämpar alls bör beskrivas på detta sätt.

Bör vi då inte välkomna att myndigheter befriat sig från den grå byråkratiska kappan och i stället valt att uppträda ledigt och lite bussigt? Svaret är inte givet och hänger i hög grad samman med hur vi ser på staten och om vi som medborgare anser det viktigt att kunna känna igen den i sina olika skepnader. Frågan handlar också om myndigheter­nas självbild, om hur de ser sig själva och hur de vill framstå.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Hade frågan gällt näringslivets varumärken hade argumentationen för frågans vikt varit överflödig. Tänk IKEA, Coca Cola och IBM och vi talar om pengar. Lättsinniga intrång på sådana domäner kan stå sig dyrt.

Frågan om skyltningen i sig ska inte göras större än vad den är. Men den ska ses i ett vidare politiskt sammanhang och det är där den får sin vikt. I grun­den handlar frågan om hur vi ser på staten och på gränsdragningen till det privata. Här har statsvetare och historiker pekat på att den svenska politiska kulturen utmärkts av en välvillig - smnliga skulle säga naiv - syn på statsapparaten. Samförstånd framför konflikt. Korporativa lösningar i stället för en tydlig gränsdragning mellan det offentliga och

97

Recension

privata. Länge var det "civila samhället" ett främ­mande begrepp i den svenska politiska debatten. Det har visserligen funnits delade meningar om statens roll som följt höger-vänsterskalan. Men nyliberala forskare har pekat på att denna skala har varit utomordentligt kort. Mot de meningsmotsätt­ningar som funnits ska ställas de politiska banden mellan stat, intresseorganisationer och storindustri. Sverige som en liten stat i Europas utmarker har haft en industristruktur dominerad av världsföretag som betydligt större stater saknat, och denna in­dustri har i många fall växt fram genom ett nära samarbete mellan stat och näringsliv. Utvecklings­block, är ett uttryck myntat av Erik Dahmen. Den här korta bakgrundsskissen ger en läsanvisning till Myndigheternas symboler.

Därför är det tankeväckande att undersökningen visar att det finns myndigheter som i dag velat tona ned sin koppling till staten eller alls velat kännas vid den. I vissa fall, som i HomO:s, känns det svårt att klandra. Statens historiska kapital på detta område har upplevts som en belastning. Samtidigt ställer denna reservation ändå frågan på sin spets: just därför, att staten inte är att leka med, är det särskilt viktigt att myndigheterna markerar sin identitet och är medvetna om densamma. Ur ett europeiskt perspektiv, med erfarenheterna av 1900-talets sto­ra tragedier, orkestrerade av stater med eller utan pickelhuva, bör myndigheter inte utan vidare tillå­tas ta ned den statliga skylten.

I skriften redovisar författarna svaret på en enkät som innehöll frågor om vad myndigheterna ansåg vad deras skylt stod för. Det bör då nämnas att det är myndigheterna själva som bestämmer skyltens utseende - förutsatt att man avstår från symboler som är åtalbara. Men annars syr varje generaldirek­tör sin egen fana.

Hur har man då tänkt? Här finns myndigheter som anser att textens lutning - det kursiva typsnittet - ska visa att det är en framåtsträvande myndighet, en myndighet i tiden. För andra ska färgvalet förmedla aktivitet och framåtanda. Blå och gula färger ska förmedla det svenska. En myn-

dighet vars namn är inskrivet i ett ljusblått fält anser att detta ska peka på stor prägel av öppenhet mot medborgarna. Myndigheten ska dock byta till en mörkblå färg för att starkare signalera myndighets­och expertrollen medan öppenhet och förändrings­viljan ska symboliseras av limegrönt och orange. En annan myndighets dansande symbol ska stå för nytänkande - och det kan nämnas att symbolen är förvillande lik ett konsultbolags även om dansarna är spegelvända. Åter en myndighet menar att dess fontänliknande och färgglada symbol har sin grund i en sentens av Einstein. Den bör veta för den sitter på huvuddelen av de statliga grundforskningsansla­gen. Kalla detta för godbitar ur skörden. Men det finns mer.

Något som ändå inger förhoppning är att drygt hälften av de tillfrågade myndigheterna faktiskt tycker att det är viktigt att det framgår av skylten att de är en statlig myndighet. De som svarat nej har bland annat ansett att de är viktigare att ge associa­tioner till affärsmässig verksamhet och att det väger tyngre att ge ett modernt och dynamiskt intryck­alltså något som man inte förknippar med staten. En myndighet hade efter kontakt med en kommu­nikationskonsult valt att tona ned myndighetsrol­len. Till detta k0mmer myndigheter som inte har en susning om vad som fanns på deras skyltar; som­liga visste inte ens att de hade ett heraldiskt vapen somsymboL

En fråga som hittills bara antytts är om denna mångfald är ett praktiskt problem. Låt vara att det finns skyltar som är statslösa. Men vet vi ändå inte vilka våra statliga myndigheter är? Jag tror faktiskt inte det. Även den som varit verksam i staten åtskil­liga år kan ibland bli osäker. Och det är inte bara skyltarna som är problemet. I många fall ger exem­pelvis inte heller namnen någon vidare vägledning. Beteckningar som institut, nämnd, styrelse, råd eller kollegium kan man hitta lite varstans. Här finns inga klara regler. Precis som vissa myndigheter försöker snylta på närmgslivets renomme finns det privata företag som gör motsatsen. (Träningsverket är dock förlåtet.) Det finns nämligen marknadsandelar och

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Recension

anseende att vinna på att framstå som byråkratisk och oväldig. Det är lite märkligt att exempelvis regelverket för skyddad yrkestitel ger innehavarna bättre skydd än myndigheterna.

Stefan Lindstriim

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1 99

100

Recension

Gotländsk historiekrö"nika

Sten Kömer, slottsprästen Petreius berättar. Gotlands äldsta historiekrönika i gotländskt och europeiskt perspektiv. Arkiv på Gotland 6, skriftserie för landsarkivet i Visby och Gotlands kommunarkiv 2008. ISBN 978-91-633-2522-9.

En gotländsk historiekriinika recenseras av Staffan Smedberg som anser att den framfo·r allt är av idehis­toriskt intresse.

De två samverkande arkivinstitutionerna på Got­land ger sedan några år ut en skriftserie, Arkiv på Gotland. I serien har ett antal källor till Gotlands historia publicerats. I denna serie har nu turen kom­mit till en krönika som skrevs av Nicolaus Petreius, en dansk präst som verkade på Gotland i mitten av l 500-talet. Krönikan, som är skriven på latin, föreligger i ett antal handskrifter och trycktes på r6oo-talet. Den publiceras nu i översättning med omfattande kommentarer av förre landsarkivarien i Visby Sten Körner.

Krönikan handlar om Gotlands historia i en my­tisk forntid. Goterna, som gutarna antogs härstam­ma från, tillskrivs en uråldrig historia med början i biblisk tid. Karakteristiskt är att tidsangivelserna delvis utgår från jordens skapelse, som antogs ha ägt rum år 3960 f kr. Körner går noggrant igenom Petreius antika källor. Han diskuterar också kröni­kan i relation till den omfattande litteraturen om goterna. Boken säger alltså inte så mycket om gotländsk historia men har ett stort idehistoriskt intresse.

Staffan Smedberg

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Notiser

Nya standarder för dokumentformat OOXML är nu svensk standard genom publicer­ing som SSIISO-IEC 29500:2oo9 Information­steknik - Dokumentbeskrivningsspråk - Office Open XML File Formats. Standarden består a~ flera delar och i dessa definieras dokumentformat för ordbehandling, kalkylblad och presentation. Syftet med standarden är att kunna migrera och bevara sådana elektroniska dokument framställda i Microsoft Office.

Under förra året fastställdes även Open Docu­ment Format som svensk standard genom public­ering som SS/ISO-IEC 263oo:20o8 Information technology - Open Document F ormat for Office Applications (OpenDocument) v1.o. Standarden har samma syfte som den ovanstående, men är i och för sig inte begränsad till kontorsdokument även om den främst är avsedd för användning i Sun Microsystems Open Office-paket.

Svenska och internationella standarder dis­tribueras i Sverige av SIS Förlag AB, www.sis.se.

ARKIV; SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1

Rättelse I artikeln Otto Neurath - Educational Concepts of the Progressivists in Vienna of the 1920s and Museum Work av Hadwig Kräutler, publicerad i Arkiv, sam­hälle och forskning 2008:2, har figurerna 7 och 8 förväxlats. Hänvisningen i texten till figur 7 avser alltså figur 8 och vice versa.

IOI

102

ATT LÄMNA BIDRAG TILL TIDSKRIFTEN

Arkiv, samhälle och forskning välkomnar bidrag av följande karaktär:

Artiklar, i form av analytiska framställningar baser­ade på arkivvetenskaplig forskning eller omfattande litteraturstudier inom det arkivvetenskapliga om­rådet. Arkiv, samhälle och forskning tillämpar ett referentsystem för artiklar i syfte att säkerställa dess vetenskapliga kvalitet. Insända artikelmanus sänds (utan författarens namn) för granskning av två läsare som värderar det och rekommenderar publicering, refusering eller revidering. Public­eringstillstånd åtföljs vanligen av revideringskrav. Författare får möjlighet att godkänna redaktion­ella ändringar och läsa korrektur. Redaktions- och produk .... tionstid inkl. referentgranskning är nor­malt ca 6 månader.

Översikter i form av beskrivande texter om före­teelser och förhållanden av betydelse för arkivarier. Hit hör även översikter över utländska arkivförhål­landen, genomgångar av utländsk arkivvetenskaplig litteratur m m.

Rapporter från konferenser och kongresser av intresse för arkivarier publiceras under denna ru­

brik. Debatter, avseende kortare inlägg och svaromål

mot tidigare införda artiklar, översikter, rapporter mm.

Recensioner avseende såväl tryckt litteratur, som arkivutställningar, webbsidor på Internet och an­dra kommunikationsformer av relevans för arkiv­världen.

Tekniska instruktioner Manuskript kan sändas till redaktionen eller redak­törerna, författade på svenska, norska, danska eller engelska.

Manuskript med uppgift om författares namn levereras som ordbehandlingsfil bifogad e-post-

meddelande, på cd eller diskett. Pappersutskrift eller pdf-fil bifogas om det behövs för den grafiska presentationen. I största möjliga utsträckning bör vedertagna journalistiska skrivregler följas (Da­gens Nyheters skrivregler). Författare som sänder manuskript till redaktionen godkänner därmed även eventuell elektronisk publicering av bidraget.

För artiklar gäller att författares namn, adress och organisationstillhörighet endast får förekomma på titelsidan, vilken ska vara skild från artikeln. Ar­tikellängden bör vara minst 8 sidor ( 2 8 ooo tecken inkl blanksteg), men ej överstiga 20 sidor (70 ooo tecken inkl blanksteg). Artiklar ska förses med titel, abstract (maximalt I ooo tecken inkl blanksteg) och några keywords på engelska för indexering samt en kort författarpresentation med bildfiL I förekom­mande fall ska ursprunglig titel anges i not.

För ö'versikter, rapporter, debattinlägg och recension­er gäller att längden inte bör överstiga 5 trycksidor (ungefär I 7 500 tecken inkl blanksteg). Recensioner inleds med uppgifter om det som anmäls, eventuellt isbnlissn-nummer, och avslutas med recensentens namn kursiverat och högerställ t.

Noter numreras i löpande följd och placeras efter textens slut (t ex Microsoft Words funktion "in­foga slutkommentar"). Första gången en hänvisn­ing förekommer skrivs all information ut, så som i exemplen nedan. I fortsättningen anges tryckår och sida.

Hänvisning till bok Britt Hedberg, Stadens minne: Stockholms stadsarkiv till år 2000. Stockholms stads monografiserie I6o. Stockholm 2002, s. 55·

FoJjande hänvisningar till samma bok: Hedberg 2002, s. 56f.

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:I

Hänvisning till artikel i antologi eller dylikt: Jan Dahlin, "Landsarkivet under den weibull­ska eran", i Anna Christina Ulfsparre (red), Land­sarkivet i Lund 1903-2003, Landsarkivet i Lunds skriftserie 10, Lund 2003, s. 17.

Hänvisning till artikel i tidskrift: Lars Rurnar, "Samernas sedvanemarker i arkivens spegel", Arkiv, Samhälle och forskning 2007:1, s.

13·

Hänvisning till otryckt källmaterial: Lauritz Weibull till Severin Bergh, 2 8/5 1903, Sev­erin Berghs familjearkiv, E:62 1 1, Riksarkivet.

I texten utförs förkortningar utan mellanliggande eller avslutande punkt. Onödiga blankrader bör undvikas. Nytt stycke markeras med indrag.

Bilder, diagram och tabeller bifogas som separata TIFF-filer med minsta upplösningen 300 dpi. I texten anges tydlig hänvisning till bifogad fils beteckning, text till illustration formuleras, källa och upphovsman anges. Författare bifogar vid be­hov tillstånd för publicering.

Manusstopp är den 1 februari respektive den 1 sep­tember.

Välkomna med bidrag till Arkiv, samhälle och for­skning!

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009: I lOJ

104

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER

FM Rena ta Arovelius, chefsarkivarie, Sveriges lantbruksuniversitet

FK Louise Cederwall Lindström, arlävarie, Riksarkivet

FL Leif Gidlöf, arkivråd, Riksarkivet

FD Pekka Hen tronen, Universitetet i Tammerfors

Linda Holmås, arkivar, privatarkivseksjo~en, Riksarkivet, Oslo

FM Mats Höglund, arkivarie, biträdande projektledare för projektet Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, Riksarkivet

FD Stefan Lindström, revisionsdirektör, Riksrevisionen

FM Lars Lundqvist, arkivarie, Dokonria

FK Håkan Lövblad, förste arkivarie, Riksarkivet

FM Mikael Pedersen, arkivkonsul t, BRA Arkivkonsult Prager & Co AB

Daniel Sjöberg, Landsarkivet i Göteborg

FD Staffan Smedberg, fbiträdande stadsarkivarie

FK Martin Ståhl, arkivarie, Enheten för tillsyn och rådgivning, Stockholms Stadsarkiv

FD Clas Tollin, universitetslektor, projektledare för projektet Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, Riksarkivet

FD Marjo Rita Valtonen, Universitetet i Tammerfors

Dr art Tor Weidling, ferstearkivar, Riksarkivet, Oslo

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2009:1