Download - Östra Grevie 9:40 och 12:14

RAPPORT 2015:95

ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING 2014

Östra Grevie 9:40 och 12:14Skåne, Vellinge kommun, Östra Grevie socken, Östra Grevie 9:40 och 12:14,

fornlämning Östra Grevie 40

Adam Bolander

med bidrag av Tyra Ericson & Ola Magnell

Arkeologiska undersökningar görs i tre etapper: utredning,

förundersökning och slutundersökning. Processen syftar i första hand

till att bevara fornlämningarna, vilket är grundtanken i kulturmiljölagen

(KML). Arkeologisk utredning görs i två steg: steg 1 (AU1) innebär att

tillgänglig kunskap i form av inventeringar och äldre undersökningar

sammanställs och att en inventering görs i fält, i syfte att lokalisera

fornlämningar. Steg 2 utgör den särskilda utredningen (AU2), där

sökschaktsgrävning utförs. Om det då konstateras förekomst av dolda

fornlämningar så är en arkeologisk förundersökning (FU) nästa steg i den

uppdragsarkeologiska processen.

Om fornlämningen efter förundersökning bedöms vara välbevarad och

ha vetenskaplig potential görs en särskild undersökning, även kallad

slutundersökning (SU). De första etapperna, arkeologisk utredning (AU)

och förundersökning (FU) utgör ett beslutsunderlag till Länsstyrelsen

inför prövning av tillstånd till ingrepp i fornlämning i form av särskild

undersökning (SU).

Mer information om den uppdragsarkeologiska processen kan

hämtas under följande länk: http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-

fornlamningar-och-fynd/den-uppdragsarkeologiska-processen/.

Uppdragsarkeologin regleras av 2 kap. 10–14§§ i Kulturmiljölagen (KML)

och av föreskrifter.

RAPPORT 2015:95

ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING 2014

Östra Grevie 9:40 och 12:14Skåne, Vellinge kommun, Östra Grevie socken, Östra Grevie 9:40 och 12:14,

fornlämning Östra Grevie 40

Dnr 5.1.1-00209-2015

Adam Bolander

med bidrag av Tyra Ericson & Ola Magnell

© 2015 STATENS HISTORISKA MUSEER

Arkeologiska uppdragsverksamheten

Rapport 2015:95

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriet Gävle 2013. Medgivande I 2012/0744.

Kartor är godkända från sekretessynpunkt för spridning.

Bildredigering Henrik Pihl

Layout Henrik Pihl

Omslag Adam Bolander och Kennet Stark undersöker grop A1993. I horisonten skymtar Östra Grevie kyrka. Foto: Annika Knarrström.

Tryck/utskrift Elanders Sverige AB, 2015

STATENS HISTORISKA MUSEER

Arkeologiska uppdragsverksamheten

Odlarevägen 5

226 60 LUND

Fax: 010-480 80 94

Tel: 010-480 80 00

www.arkeologiuv.se

e-post: [email protected]

www.shmm.se

Innehåll

Sammanfattning 5

Allmän bakgrund 7

Naturgeografiska förutsättningar 7

Antikvariska/arkeologiska förutsättningar 9

Tidigare utförda undersökningar i området 13

Sammanfattning av utredningsresultat 14

Skäl till och målsättning med förundersökningen 14

Metod och genomförande 15

Resultat 15

Yta 1 – kulturlager med stratigrafi till anläggningar i äldre respektive yngre järnålder 17

Yta 2 – kärnområde för bebyggelse 21

Yta 3 – vikingatida gårdsläge och äldre kulturlager med lerblocksfragment 23

Yta 4 – perifer del av fornlämningen 32

Metalldetektering 33

Källkritiska aspekter 36

Diskussion och sammanfattning av resultat 36

Måluppfyllelse 41

Bevarandeförhållanden och analysförutsättningar 42

Allmänt 42

Makrofossil 43

Osteologi 44

Arkeologisk och vetenskaplig potential 46

Förslag till fortsatta åtgärder 47

Referenser 48

Administrativa uppgifter 51

Arkeologisk periodindelning 52

Ordlista 53

Bilagor

Bilaga 1. 14C-analys 55

Bilaga 2. Makroanalys 57

Bilaga 3. Vedartsanalys 58

Bilaga 4. Fyndtabell 58

Bilaga 5. Anläggningstabell 61

Bilaga 6. Husbeskrivningar 67

STENÅLDER BRONSÅLDER JÄRNÅLDER HISTORISKTID

6000 5000 4000 3000 2000 2000 år1000 10000

Äldre stenålder

Yngre stenålder

Äldre bronsålder

Yngre bronsålder

Äldre järnålder

Yngre järnålder

Vikingatid

Medeltid

Efterreformatorisk tid

Nyare tid

4 Östra Grevie 9:40 och 12:14

Saxån

Sege å

Lödd

e å

Börringesjön

Kävlingeån

V Ringsjön

Yddingesjön

Lommabukten

Kämpingebukten

Lundåkrabukten

Oxie

Östra Grevie

Bara

Kyrkheddinge

Dalby

Lomma

Eslöv

Skanör

Genarp

Löddeköpinge

Svedala

Bjärred

Häljarp

Vellinge

S Sandby

Kävlinge

FalsterboHöllviken

Trelleborg

Ljunghusen

Landskrona

Staffanstorp

Bunkeflostrand

Lund

Malmö

Figur 1. Läget för undersökningen markerat på utsnitt ur Översiktskartan, Skåne län, blad 20 Malmö. Skala 1:300 000.

Östra Grevie 9:40 och 12:14 5

Sammanfattning

• Vellinge kommun har för avsikt att ta fram en detaljplan för delar av rubricerade fastigheter, ursprungligen omfattande 48 300 m2. I samband med arkeologisk utredning påträffades lämningar inom ett 24 250 m2 stort område som förordades bli föremål för FU.

• Riksantikvarieämbetet UV Syd utförde en arkeologisk förun-dersökning under perioden 2014-10-13–2014-10-31, då fyra ytor avbanades och en systematisk metalldetektering genom-fördes.

• Avbanad yta uppgick till ca 3200 m2. Därmed kom 13 % av undersökningsområdets 24 250 m2 att undersökas.

• Sammanlagt framkom 294 anläggningar, bla 225 stolphål, 30 gropar, 16 härdanläggningar, tre kulturlagerområden, två kok-gropar, två gropsystem, två grophus, två brunnar och ett dike.

• I områdets mitt framkom ett vikingatida gårdsläge med lång-hus och grophus. Intill fanns ett kulturlager daterat till för-romersk järnålder och innehållande lerblocksfragment. I ytan norr om framkom ytterligare bebyggelse, sannolikt tre eller fyra hus. Husens dateringar omfattar en period från romersk järnålder–vikingatid. Kulturlagret i nordväst avgränsades i öst-västlig riktning och det konstaterades föreligga stratigra-fiska förhållanden med anläggningar såväl över (bl a grophus) som under (bl a lertäkt). Ytan längst i söder förefaller utgöra en perifer del av fornlämningen, men är samtidigt belägen i när-heten av det hus som undersöktes i samband med förundersök-ningen 2013. Huset daterades till yngre bronsålder–förromersk järnålder (Bolander 2014a).

• Riksantikvarieämbetet UV Syd bedömer att hela undersök-ningsområdets bör bli föremål för slutundersökning, förutsatt att lämningen inte kan bevaras. Det är av stor vikt att stora ytor kan avbanas, inte minst kring det isolerade kulturlagerområdet i nordväst, i syfte att förstå vad det representerar. Amulett-ringen och järntången funna vid AU, avsaknaden av omkring-liggande anläggningar, den perifera placeringen i förhållande till bebyggelsen och det särpräglade topografiska läget med utsikt över ett utplanande landskap mot väster, signalerar att platsen spelat en speciell roll. Det kan inte uteslutas att gravar kan finnas i anslutning, även om de ännu inte påvisats.


Östra Grevie

Dalagård

Skånebo

Almdalen

Danstorp

Torslätt

Månstorp

Djursäter

Möllevången

Överstegården

Lilla Månstorp

Månstorps kungsgård

Vårhög

Hanehög

Månstorps gavlarSlottsruin

Figur 2. Förundersökningsområdet markerat på utsnitt ur Fastighetskartan, blad 2C0g Östra Grevie. Skala 1:10 000.

Förundersökningsområde


Allmän bakgrundVellinge kommun har för avsikt att ta fram en detaljplan för delar av rubri-cerade fastigheter, belägna mellan befintlig bebyggelse i öster och järnvägen i väster (fig. 1 och 2). Inför framtida utbyggnadsplaner genomförde UV Syd redan 1997 en arkeologisk utredning steg 1, vilken omfattade sam-manställning och analys av kartmaterial, övergripande arkivaliska uppgifter och fornlämningsmiljön samt fältrekognosceringar (Söderberg 1997). Ett flertal delområden med arkeologisk potential pekades ut i och kring orten. Det nu berörda undersökningsområdet omfattade ursprungligen 48 300 m2. Av dessa påvisade Riksantikvarieämbetet UV Syd, i samband med arkeo-logisk utredning, lämningar inom en 24 250 m2 stor yta. Huvudsakligen rörde det sig om bebyggelselämningar som förmodades ha ett samband med de gropsystem som tidigare påvisats på ett höjdläge strax nordost om aktuellt undersökningsområde. Detta daterades till yngre bronsålder–för-romersk järnålder. Därtill påträffades en balansvåg, vikt och ett fragment av ett täljstenskärl i en förmodad brunn. I ett kulturlagerområde framkom ytterligare fynd med datering i yngre järnålder, nämligen en amulettring och en järntång. De signalerade en miljö utöver det vanliga.

Under senare år har ett flertal undersökningar utförts i anslutning till förundersökningsområdet. Det har resulterat i att flera sedan tidigare okända fornlämningar dokumenterats och att bilden av Östra Grevies förhistoria vuxit fram bit för bit (se nedan). Förundersökningen har naturligtvis en viktig plats i en sådan process. Undersökningsområdet måste betraktas som en del av en större fornlämning med fortsättning åt öster och med dateringar i äldsta och yngre järnålder, medan romersk järnålder eller folkvandringstid inte kunnat beläggas innan aktuell förundersökning.

Med en förfrågan daterad 2014-04-11 kontaktades Riksantikvarieämbe-tet UV Syd av Länsstyrelsen i Skåne Län i syfte att upprätta en undersök-ningsplan och en kostnadsberäkning för en arkeologisk förundersökning. Dessa godtogs av Länsstyrelsen i ett beslut daterat 2014-09-11.

Fältarbetet utfördes under 2014-10-13–2014-10-31 av arkeologerna Adam Bolander, Tyra Ericson, Annika Knarrström, Kennet Stark och Bengt Söderberg.

Naturgeografiska förutsättningarÖstra Grevie ligger i sydvästra Skåne, mellan Malmö och Trelleborg och strax öster om kommunhuvudorten Vellinge. Genom byn slingrade sig fordom landsvägen mellan Malmö och Ystad, den som idag motsvaras av väg 101 som är belägen öster om orten. Bebyggelsen är idag fördelad till ett stråk kring den gamla bygatan – Gamla Landsvägen – där alltjämt gatehus ligger tätt längs oasfalterade smågator och bildar en välbevarad och förhål-landevis ålderdomlig miljö. I sydost utgör folkhögskolan och dess park ytterligare en del av orten och i sydväst bildar tegelbruket med bruksmiljön kring järnvägen ännu en.

Landsvägen slingrar sig fram längs utkanten av Söderslätt, som i huvud-sak rubriceras som en fullåkersbygd, i form av ett i stor utsträckning uppodlat moränområde med jämna ytformer och begränsade nivåskillnader. Från


höjdläget uppe vid byn, cirka 45 m ö. h., bjuds långsträckta vyer ut över det öppna, släta åkerlandskapet i väster. Ungefär i höjd med Östra Grevie vidtar emellertid ett småkuperat back- och sjölandskap, som sträcker sig öster om byn med böljande slänter, höjder och sänkor.

Till variationen bidrar en mängd kärr, mossar och dödishålor, varav flera med öppna vattenspeglar, liksom uppvuxen vegetation. Enligt Skånska Rekognosceringskartan från 1811–1821 gick ett vattendrag, med omgivande våtmarker, ett drygt hundratal meter väster om planområdet, men av detta syns inga spår idag. Öster om orten, bredde Grevie mosse ut sig över ett

Figur 3. Aktuellt förundersökningsområde, uppschaktade ytor, samt den under 2013 utförda förundersökningen i öster markerade på ett underlag av Arrhenius fosfatkartering. Skala 1:4000.

FörundersökningsområdeSchaktFörundersökningsområden 2013


större område. Att döma av upprättade kartöverlägg ligger Östra Grevie rentav på en passage mellan tidigare större våtmarksområden.

Enligt jordartskartan är undersökningsområdet huvudsakligen beläget i ett område av morän och moränlera. De högsta fosfatvärdena har i närområ-det uppmätts inom den historiska bytomten, men även en del av nu aktuellt område är på Arrhenius kartering markerat med mycket höga värden (fig. 3).

I samband med den arkeologiska utredningen kunde konstateras att den lägsta punkten var belägen i områdets mitt, varifrån topografin steg åt norr. Även åt söder noterades en stigning, om än betydligt mindre. På den generellt högre topografin i norr fanns flera mikrotopografiska höjder och ryggar, varemellan ett fåtal långsträckta svackor förekom.

Antikvariska/arkeologiska förutsättningarHittills har ett drygt 80-tal poster registrerats för Östra Grevie socken i Riksantikvarieämbetets system för fornminnesinventering (FMIS). Sprid-ningsbilden visar på en tät och jämn frekvens som sträcker sig vidare också utanför sockengränserna (fig. 4). Genom den arkeologiska utredningen steg 1 konstaterades att trots att fornminnesinventeringen i Östra Grevie kunde anses som väl genomförd, har en specialinventering av en del av socknen visat att beståndet närapå kan fördubblas (Söderberg 1997). Merparten fornlämningar i Östra Grevie rubriceras som förhistoriska. Det rör sig främst om fyndplatser och boplatser, men även en hög räknas in liksom en bytomt. Det aktuella planområdet berörde inte någon sedan tidigare registrerad fornlämning, även om undersökningar av intilliggande marker påvisat ett boplatsområde (fornlämning 40 och 41) som förmodades ha en fortsättning även inom nu berörd fastighet. Lämningen daterades till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder (Bolander 2014a). Åt såväl väster som öster förekommer ytterligare registrerade boplatser (inom socknen sammanlagt ett trettiotal). Merparten av dem har härletts till stenåldern, utifrån fynd som iakttagits i markytan. I vissa fall rör det sig helt enkelt om förekomst av flintavslag, men det har även noterats flera yxor och dolkar eller delar av dylika, vilka dateras till neolitikum.

Flera av de registrerade fyndplatserna relaterar till områdets många våtmarker, bland annat Östra Grevie mosse. Åter rör det sig i flera fall om flintföremål av neolitisk datering (Karsten 1994). Dödishålor och våtmarker har även genererat intressanta fynd av organisk art. Enligt uppgift har jät-tehjorthorn, kronhjortshorn och renhorn påträffats norr om den dödishåla som ligger vid folkhögskolan (Frostin 1982). Fornlämningsregistret tar upp ytterligare en fyndplats cirka 350 meter sydost därom, ett jättehjorthorn som påträffades vid utbyggnaden av väg 101 år 1938 (RAÄ 38). Detta har daterats till 10 900 BP (Aaris-Sørensen & Liljegren 2004). Det är oklart om dessa fynd egentligen är ett och samma.

Den mest anmärkningsvärda fyndinprickningen utgörs av RAÄ 48, som i FMIS beskrivs som:

”Guldfynd; fynd från nr 2 Östra Grevie kyrkby. En fingerring af en trind guldten, hvars ändar äro omlindade, bildande på midten en konstig knut. Väger 7/8 lod. Funnen vid gräfning af åbon Nils Christoffersson... 5 okt 1858”.


Figur 4. Fornlämningssituationen i undersökningsområdets närhet. Skala: 1:20 000.

Östra Grevie

FörundersökningsområdeRegistrerad forn- och kulturlämning


Den exakta fyndplatsen är inte känd, men inprickningen är gjord på platsen för gård 2.

Den äldsta kartan över Östra Grevie är en geometrisk avmätning från år 1708 (fig. 5). Nästföljande karta härrör från år 1766 och därefter följer en enskifteskarta från år 1806. Östra Grevie omges av socknarna Västra Ingelstad, Västra Kärrstorp, Lilla Slågarp, Stora Slågarp, Bodarp, Fuglie och Mellan-Grevie. Ortnamnet Grevie anses kunna härledas ur ”Graefhögi”, i betydelsen gravhög (Frostin 1982). En mängd gravhögar, som bildar ett stråk från Månstorp via Östra Grevie och vidare över Mellan-Grevie och Västra Grevie, anses vara upphovet till namnbruket, med vidhängande prefix.

Östra Grevie var den enda byn i socknen, som räknades till Oxie härad. Enskifteskartan visar en långsmal bytomt i nordostlig–sydvästlig sträckning, relativt centralt placerad i ägorna. Kyrkan låg i byns sydvästra del. Ungefär mitt i den långsträckta bytomten fanns en damm med ett i sydost anslutande kärr. Gårdarna låg jämnt fördelade utmed Strädet, med en mängd gatehus insprängda i bebyggelsen. Norr om orten låg möllan. Utöver Möllevången fanns också Västre Vång, Södre Vång samt Östre Vång, vilken också kallades Skogsvången. Förmodligen har denna Östre Vång tidigare utgjort utmark. På Skånska Rekognosceringskartan från 1811–1821 är också Östra Grevie mosse tydligt utmärkt, i form av ett större, oregelbundet våtmarksområde.

Skifteskartan visar att gårdstofterna varit belägna öster och väster om bytomten. Därutöver fanns ett mindre toftområde söder om bytomten, benämnt ”Höga sten”. Platsnamnet kan indikera någon form av stenbyggt monument, såsom resta stenar.

Östra Grevies förutvarande kyrka bedöms ha varit uppförd på 1100-talet, och låg då något söder om den nuvarande byggnaden, som är en skapelse från år 1866–1867. Det tidigaste omnämnandet av Östra Grevie härrör från år 1228, i samband med att en gård ”in Graefhöhae orientali” doneras till kanikerna i Lunds domkapitel (Frostin 1982). Ett tydligare namnbruk är Øster Greuie från år 1543 (Dialekt- och ortnamnsarkivet, Lund).

I Landeboken från 1570-talet anges att prästgården och klockaregårdens egendomar låg till Månstorp strax norr om byn, en sätesgård med anor till 1400-talet. Månstorp har tidvis haft fler intressen i byn, såsom gatehus, gårdar, mölla och skog. Landeboken nämner att bönderna här var fattigare än i omkringliggande byar. År 1569 fanns 20 tiondegivare i socknen. Vid 1700-talets början utgjordes Östra Grevie av tio hemman, huvudsakligen kronojord. På 1800-talet nämns åter socknen som påfallande fattig och tättbefolkad.

I sammanhanget ska också påpekas att Landsvägen, dagens väg 101, kan anses ha gamla anor. Den finns med på Buhrmans karta över Skåne, från 1684, men anses kunna föras tillbaka till tiden för bybildningen och kyr-kobyggandet. Längre österut längs med vägen förekommer en eller ett par runstenar som kan kopplas till dess sträckning och som indikerar hög ålder.


Figur 5. Aktuellt förundersökningsområde, uppschaktade ytor, samt den under 2013 utförda förundersökningen i öster markerade på ett underlag av den geometriska avmätningen från 1708. Skala 1:4000.

FörundersökningsområdeSchaktFörundersökningsområden 2013


Tidigare utförda undersökningar i områdetÅr 1910 ska en undersökning vid Stockholmsgården öster om orten ha resulterat i en boplats från sen romersk järnålder (Frostin 1982). År 1975 genomfördes en boplatsundersökning ca 500 m väster om undersöknings-området (RAÄ 3, Nagmér 1975). Lämningarna utgjordes av gropar och härdar, vari påträffades fynd från trattbägarkultur, bronsålder samt äldre järnålder. I samband med en förundersökning år 1987 inför breddningen av väg 585 påträffades ett fåtal boplatslämningar med datering till förromersk järnålder, vilka även dessa fördes till RAÄ 3 (Wallin 1987).

Vid markarbetena inför anläggandet av ett så kallat teknikhus invid Östra Grevie mosse tillvaratogs ben i torvlagren (RAÄ 69; Wilhelmson 2008). Analyser av fynden visade att det rörde sig om älg, att benen bar spår efter slakt och att de kunde dateras till 8350–7970 BC kal 2 sigma. Fyndet har tolkats som en offerdeposition av unikt slag, men sätts också i samband med övriga ben- och hornfynd som gjorts i anslutning till samma mosse (se ovan).

I området norr om folkhögskolan genomfördes 2008 en arkeologisk utredning steg 2 av Riksantikvarieämbetet UV Syd (Ericson 2008). Ett fåtal gropar, stolphål och härdar påträffades och registrerades som RAÄ 71. Några fortsatta antikvariska åtgärder bedömdes emellertid inte vara nödvändiga.

I maj månad 2012 utfördes en utredning steg 2 väster om det område som nu är aktuellt för undersökning. Inom det cirka 63 000 m2 stora området framkom flera koncentrationer av gropar, härdar, diken och stolphål. Flera av koncentrationerna var svårdaterade medan en koncentration föreslogs ha en datering i neolitikum. Omfattande matjordspålagringar noterades inom området. Därtill framkom i en torvbildning små fragment av järnhaltig slagg samt en slipad, tunnackig flintyxa från tidigneolitikum som vid något tillfälle ombearbetats. Läget i torven tydde på att den nedlagts som en depo-nering (Knarrström 2012). Vid den påföljande förundersökningen kunde konstateras att inget ytterligare material framkom i torvbildningen och att anläggningarna inte gick att knyta till någon tydlig struktur. Boplatsen daterades med hjälp av 14C-analys till tidsperioden yngre bronsålder–för-romersk järnålder (Bolander 2013).

En förundersökning av de markytor som i öster direkt ansluter till nu aktuellt område, har påvisat boplatslämningar (RAÄ 40, 41 och 51) med en huvudsaklig datering i övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder. Utöver två huskonstruktioner var spåren efter bebyggelse anmärk-ningsvärt få. Istället förekom rikligt av härdar och omfattande gropsystem på höjderna i nordost. Anläggningsförekomsten kunde inte avgränsas åt väster, varför det bedömdes vara troligt att lämningens utbredning även sträckte sig in i nu aktuell fastighet. I söder anslöt området till bytomten och här påträffades även lämningar av vikingatida/tidigmedeltida datering. En förmodad arbetsgrop innehöll rikliga mängder av östersjökeramik, en sländtrissa och en stylus i ben. Flera diken förmodades utgöra äldre ägo-gränser (Bolander 2014a).


Sammanfattning av utredningsresultatDen arkeologiska utredningen genomfördes som sökschaktsgrävning. Däri-genom kunde en boplatslämning konstateras och avgränsas inom ett område som omfattar hälften av det ursprungliga exploateringsområdet (Bolander 2014b). I väster kunde en tydlig avgränsning beläggas, medan merparten av anläggningarna bedömdes vara en del av samma fornlämning som sedan tidigare undersökts i öster, på angränsande mark (Bolander 2014a). Således har lämningen en fortsättning även utanför undersökningsområ-dets begränsningar i öster. Förhållandet accentuerades ytterligare av att anläggningsförekomsten var som tätast i de centrala och östra delarna av undersökningsområdet, där inte minst stolphål var välrepresenterade. I detta förmodade kärnområde identifierades en större anläggning som då antogs vara en brunn, mot bakgrund av att dess läge anslöt till en känd våtmark och att det i dess närområde torde finnas förutsättningar att utvinna färsk-vatten. I dess överyta påträffades flera intressanta fynd, varav framförallt en balansvåg, en vikt och ett fragment av ett täljstenskärl är värda att nämna.

I de norra delarna av undersökningsområdet identifierades två områden med bevarade kulturlager. I det ena av dem framkom två anmärkningsvärda fynd, nämligen en amulettring och en liten järntång. I övrigt noterades anläggningsförekomsten vara synnerligen sparsam i omgivningarna kring kulturlagret, vilket i sig kan vara ett intressant förhållande som signalerar en speciell miljö.

Vid undersökningarna av den i öster angränsande marken föreföll en dateringsmässig tonvikt ligga i övergången yngre bronsålder–förromersk järnålder, med ett begränsat inslag av vendeltid, vikingatid/tidigmedeltid. Utredningen av aktuellt undersökningsområde påvisade en högre andel dateringar i yngre järnålder än vad som inledningsvis förväntades, medan endast en begränsad del kunde beläggas till yngre bronsålder–förromersk järnålder. Det bör tilläggas att endast ett fåtal anläggningar var möjliga att fynddatera.

Skäl till och målsättning med förundersökningenSyftet med förundersökningen var att fördjupa kunskapen om fornläm-ningen och målet var att klargöra dess utbredning, innehåll, datering och vetenskapliga potential. Inför undersökningen formulerades några grundläg-gande frågeställningar som avsågs att besvaras, nämligen:

• Vad representerar de bevarade kulturlagerområdena?• Hur formerar sig bebyggelsen rumsligt?• Hur förhåller sig de rumsliga strukturerna till våtmarken i öster?• Är fornlämningen avgränsad i öster mot de områden som tidigare • släppts i samband med utredning av fastigheten 12:14 (Bolander

2012)?• Är det möjligt att nå information kring vilka handlingar och omstän-

digheter som är förknippade med nedläggandet av amulettringen?


Metod och genomförandeDen arkeologiska förundersökningen utfördes i fält genom att fyra större ytor banades av med maskin. För syftet användes en 22-tons larvburen gräv-maskin utrustad med en ca 1,60 m bred släntskopa. Arbetet utfördes under perioden 2014-10-13–2014-10-31. Utöver projektledare Adam Bolander, deltog även arkeologerna Tyra Ericson, Annika Knarrström, Kennet Stark och Bengt Söderberg i undersökningen.

Arbetet inleddes med att vegetationsskiktet (ca 0,05 m) avlägsnades från respektive yta, så att en jämn marknivå erhölls. Därefter avsöktes ytorna med metalldetektor. Genom att två arkeologer metalldetekterade ytorna från olika håll, så att korsande söklinjer tillämpades, blev tillförlitligheten i resul-taten än högre. Därefter avlägsnades ett skikt av matjorden (ca 0,15–0,20 m), varefter en ny avsökning utfördes. Metoden tillämpades i flera skikt till dess att all matjord avlägsnats. Eventuella metallfynd mättes in med RTK-GPS. Då arbetet utfördes systematiskt är det möjligt att använda resultatet i syfte att kvantifiera metallfynden och göra beräkningar på vilka fyndmängder som kan förväntas i samband med en mer omfattande avbaning.

Efter att matjorden avlägsnats ner till en nivå där anläggningar fram-trädde, mättes dessa in med RTK-GPS, registrerades och gavs en preliminär tolkning. Informationen fördes därefter in i fältdataprogrammet Intrasis 3.0 för vidare bearbetning. Ett urval av de förmodat mest informationsbärande anläggningarna undersöktes i profil. Huvudsakligen användes skärslev, medan ett antal större anläggningar undersöktes med spade/skyffel och hackbord. I något fall kompletterades undersökningen av anläggningar med grävmaskin, exempelvis i syfte att besvara om det förekom anläggningar även under de större kulturlagerområdena. Dokumentationen fördes på millimeterpapper avseende såväl plan- som sektionsritningar och beskriv-ning av karaktär och innehåll.

Då topografin och matjordspålagringarna försvårade möjligheterna att nå en bild av det ursprungliga landskapet beslutades att mäta in en större mängd höjdpunkter med RTK-GPS. Punkterna fördelades över undersök-ningsområdet och togs dels i matjordens överyta och dels i dess bottenyta, i syfte att fungera som grunddata för en terrängmodell som i samband med fortsatta arbeten skulle kunna förtätas och förfinas ytterligare.

Vidare användes digitalkamera för att illustrera karaktären av såväl enskilda anläggningar som fornlämningen och dess omgivningar i stort.

Efter avslutat fältarbete fylldes schaktytorna igen. Biologiskt nedbrytbara markeringsflukter kvarlämnades i anläggningsnivån för att underlätta vid eventuellt fortsatt arbete. En slutredovisning innehållande en kort beskriv-ning av undersökningens genomförande och preliminära resultat upprättades och skickades till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet (FMIS).

ResultatNedan presenteras en kvantitativ sammanfattning av resultaten från förun-dersökningen, samt en detaljerad beskrivning av det som framkommit inom respektive yta. För en mer övergripande resultatsammanfattning, diskussion och utvärdering hänvisas till avsnitt 11.


Inom förundersökningen togs fyra schaktytor upp, numrerade Yta 1–4 (fig. 6). Två av dessa utvidgades med sökschakt i den västra begräns-ningen i syfte att avgränsa kulturlagerområden. Ytornas placering följde den ursprungliga intentionen, även om dess utformning anpassades något till rådande förhållanden, det vill säga förekomst av anläggningar, samt rent praktiska aspekter såsom grävmaskinens räckvidd. Sammanlagt banades ca 3200 m2 av, mot de 3300 som estimerats i undersökningsplanen. Inom avbanad yta framkom 294 anläggningar, bland annat 225 stolphål, 30 gropar, 16 härdanläggningar, tre kulturlagerområden, två kokgropar, två gropsystem, två grophus, två brunnar och ett dike (fig 5–10; tabell 1; se även bilaga 5). Även den moderna matjorden dokumenterades som ett fyndförande lager (L100), till vilket eventuella metalldetektorfynd kunde knytas.

Sedan den arkeologiska utredningen hade fornlämningen fått en till-förlitlig avgränsning åt väster, norr och söder, medan den i öster vävdes samman med ett tidigare undersökt område (Bolander 2014a). De båda ärendena berör olika delar av en och samma fornlämning och ska betraktas som en helhet.

Ett av platsens mest karaktäristiska särdrag är den småkuperade ter-rängen som, i samband med avbaning, visat sig ge en missvisande bild av

Figur 6. Undersökningsområdet markerat med blå linje och upptagna ytor 1–4 med röd linje. Skala 1:2500.

1

2

3

4AnläggningarLagerSchaktFörundersökningsområde


den ursprungliga marktopografin. På flera ställen finns omfattande matjord-spålagringar som ställvis uppgår till ca en meters tjocklek. Anmärkningsvärt är att pålagringarna inte alltid förekommer där de skulle kunna förväntas, det vill säga i släntfoten till ett höjdläge, utan kan likaväl finnas på ett krönläge eller i en tillsynes plan topografi. Dagens marknivå är alltså syn-nerligen nyckfull. Matjordspålagringarna är däremot inte enbart av ondo, de har naturligtvis även fungerat som ett skyddande täcke som föranlett att det sentida jordbruket inte fått nämnvärd inverkan på lämningarnas bevarandegrad.

Generellt måste lämningen sägas vara välbevarad. På ett fåtal platser noterades särskilt tunn matjord, där också plogspår noterades ställvis. Det får därmed antas att det sentida markutnyttjandet till viss del påverkat bevarandet, så till vida att tunna anläggningar såsom härdar eller kulturlager kan ha odlats upp och blandats in i matjorden. Bland annat gäller det de östra delarna av yta 1, men även delar av yta 4. Anläggningarna förefaller vara bättre bevarade i de områden där alven hade hög halt av lera, medan de mer steniga och grusiga partierna uppvisade en mer varierad bevarings-grad. Alven var kraftigt varierad inom undersökningsområdet och bestod i olika delar av ren silt, sand, lera och grus, som ställvis även varvats med varandra. Därtill förekom också ett inslag av stenblock, med diameter på 0,25–0,50 m. Djurbensmaterialet förekom med få undantag endast i kon-texter som kunde dateras till yngre järnålder. Kvaliteten var varierad, men merparten var fragmenterat i medelstora bitar. Från den äldre perioden, yngre bronsålder–förromersk järnålder bestod det begränsade materialet huvudsakligen av små fragment.

Yta 1 – kulturlager med stratigrafi till anläggningar i äldre respektive yngre järnålderI de nordvästra delarna av undersökningsområdet placerades yta 1 (fig. 7 och 8). Här hade ett bevarat kulturlager påvisats i samband med den arkeologiska utredningen, bland annat innehållande en amulettring och en liten järntång (Bolander 2014b). Kulturlagret hade då avgränsats i nordsydlig riktning, medan ett grundläggande syfte med förundersökningen var att avgränsa det även i dess östvästliga utbredning. Därtill avsågs att få ett grepp om dess karaktär och om möjligt även dess genes.

Topografin kring yta 1 utgjordes av ett markerat höjdläge som sluttade nedåt väster, där landskapet öppnade upp sig och planade ut. Från krönlä-

Tabell 1. Sammanfattning av de upptagna schaktytornas innehåll. Notera att större delen av yta 1 täcktes av ett kulturlager, som enbart delvis undersöktes. Ytterligare anläggningar kan finnas därunder.

Yta ID Yta m2 Matjordstjocklek, m Antal kontexter Kontexter/m2

1 264 759 0,25–0,50 12 0,0158

2 280 727 0,55–0,90 124 0,1706

3 260 1268 0,30–0,80 150 0,1183

4 1464 433 0,25–0,30 8 0,0185

Summa 3187 294


get erbjöds en vidsträckt vy där en långsträckt höjd, krönt av de så kallade Bolmershögarna, dominerade horisonten.

Matjordens tjocklek varierade från 0,25 m i öster (högsta punkten) till 0,50 m i väster (lägsta punkten), vilket utifrån grundtopografin förefaller vara en effekt av såväl jordbruk som naturlig erosion. I de östra delarna note-rades enstaka plogspår i alven, men inga anläggningar kunde identifieras. Huruvida det speglar det ursprungliga anläggningsmönstret eller snarare har ett samband med sämre bevarande är naturligtvis svårt att avgöra.

Kulturlagret (2600) framkom ungefär vid ytans mitt och omfattade större delen av dess västra hälft. I syfte att få en västlig avgränsning till stånd utökades ytan med ett skopbrett sökschakt, varigenom kulturlagret kunde konstateras ha en östvästlig bredd omfattande ca 25 m. Den nordsydliga utbredningen var sedan utredningen konstaterad till ca 20 m, motsvarande utsträckningen av yta 1 i samma riktning. Kulturlagret undersöktes genom att två provrutor (1 × 1 m vardera) grävdes i dess mellersta delar, varvid materialet genomsöktes på hackbord. Den brungrå, humösa silten konsta-

Figur 7. Anläggningsförekomsten inom yta 1 markerad. Skala 1:300.

Yta 1

GropGrophusHärdLagerStenStolphålSchaktFörundersökningsområde


Figur 8. Vy över yta 1 från öster efter att grophus 2538 och två rutor undersökts. Notera sökschaktet i den bortre delen, samt djupschaktet till höger i bild. Foto Tyra Ericson.

terades ha ett litet inslag av grus, småsten, träkol och bränd lera. Mot botten övergick det gradvis till en ljusgrå och nästintill fyndtom silt utan inslag av kulturindikerande komponenter. Kulturlagrets tjocklek uppgick till 0,35 m, men det bör tilläggas att det understa skiktet ger intryck av att vara ett ej kulturpåverkat kolluvium eller en äldre matjordshorisont. Fyndförekomsten var sparsam och utgjordes av flintavslag, bränd lera och djurben. Värt att notera är också att ett fragment östersjökeramik (F60) insamlades ur åter-fyllnadsmassorna i utredningsschaktet. Förvisso är det inte möjligt att knyta fyndet till någon kontext, men rimligen härrör det från det närmsta området. Avsökning med metalldetektor genomfördes dels av matjorden (se 9.5) och dels av kulturlagrets överyta. Insatsen resulterade i flera utslag, varav mer-parten i kulturlagrets södra hälft. Bland annat insamlades här bränd flinta (F51), flera fragment av järntrådar (F10, F12, F13, F15), keramikfragment (F62, F78, F79, F106, F107), två förmodade knivfragment (F8, F33), ett litet verktyg i järn (F9), en liten skålla (F20), ett ornerat beslag (F21), samt en liten järnring (F11). Den senare hade en diameter av 9 mm och skulle kunna vara avsedd för en ringbrynja. Skållan mätte endast 25 x 15 mm och är troligen en rest av järnproduktion.

I kulturlagret påträffades en mindre mängd ben (82 g) som utgörs av kindtand (M3) och skenben från får/get, klöv (phalanx 3) från nötkreatur, två betar från svin samt skulderblad och bäcken från häst.

Efter att det östvästliga sökschaktet tagits upp stod det klart att det före-kom anläggningar som anlagts såväl över som under kulturlagret. Två gropar


representerade det äldsta skiktet, varav 2623 undersöktes i profil (fig. 9). Med en diameter av 2,20 m, ett djup av 0,5 m och en fyllning innehållande stora mängder träkol och bränd lera fanns en karaktärsmässig koppling till det stora lertäktssystem som 2013 dokumenterades strax öster om aktuellt undersökningsområde (Bolander 2014a). Ett rimligt antagande är att de har en likartad genes och en datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder. Ett skalkorn från fyllningen i 2623 kunde mycket riktigt utifrån 14C-analys dateras till övergången av yngre bronsålder – förromersk järnålder, närmare bestämt 760–400 f.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Det yngsta skiktet, förmod-ligen härrörande i vikingatid, är representerat av en härd (2561) och ett grophus (2538, fig. 10). Härden var 0,65 m bred och fick med sitt djup av 0,32 m en skålform som föranleder att anläggningen snarare är att betrakta som en härdgrop. Ett träkol ur fyllningen kunde utifrån 14C-analys dateras till vendeltid, närmare bestämt 600–680 e.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Av grophuset undersöktes en fjärdedel i profil, varvid det kunde konstateras vara 0,4 m djupt. Fyllningen, som innehöll träkolsstänk och enstaka skörbränd sten, var homogen och utan ett urskiljbart golvlager. En sländtrissa (F123), flinta, keramik och lerklining hör till de fynd som togs tillvara. Djurben före-kom endast i begränsad mängd (56 g), men värt att notera är ett visst inslag av fiskben som visar på goda bevaringsförhållanden för ben i fyllnadslagret. De identifierade benen kommer från nötboskap, får/get, skogshare, duvhök och torsk. Av speciellt intresse är fyndet av strålben av duvhök, som kan tolkas som indikation på jaktfågel och falkenering, vilket är tydlig indikator på högstatus. Fynd av jaktfågel som duvhök och pilgrimsfalk förekommer

Figur 9. Den förmodade lertäktsgropen 2623 undersökt i profil. Foto från sydost: Tyra Ericson.


sällan i boplatskontexter, men däremot relativt ofta i rika gravar från yngre järnålder i Mellansverige (Gotfredsen 2013, Vretemark 2013). Spår av en takbärande konstruktion, i form av ett stolphål (3867), påträffades i den västra delen av grophuset.

Anmärkas bör att såväl de anläggningar som avgränsades ovan som de som framkom under kulturlagret var synnerligen svåra att identifiera och knappt möjliga att urskilja från det omgivande materialet.

Yta 2 – kärnområde för bebyggelseI de nordöstra delarna av undersökningsområdet placerades yta 2 (fig. 11). Ytan förlades till ett område som genom den arkeologiska utredningen konstaterats hysa en koncentration av stolphål. Avsikten var att därigenom kartlägga en del av den förmodade bebyggelsen, fånga eventuella rumsliga strukturer och datera desamma. Ytterligare en avsikt var att kontrollera avgränsningen åt öster och det område som släpptes i samband med arkeo-logisk utredning av fastigheten 12:14 (Bolander 2012).

Yta 2 placerades i en något utdragen sluttning nedåt sydost, med riktning mot områdets lägsta punkt och den våtmark som även finns återgiven på historiskt kartmaterial (fig. 24). Alven var synnerligen varierad inom den avbanade ytan, med ett blandat inslag av grus, sand, silt och lera. I de norra delarna förekom även ett inslag av stenblock med diameter 0,25–0,50 m.

Matjordens tjocklek var även den varierad och uppgick till 0,90 m i nordväst, medan den var som tunnast i sydväst, nämligen 0,55 m. Pålag-ringen ska förmodligen härledas till äldre tider, varför den här bör ha skyd-

Figur 10. Grophus 2538 undersökt i profil. Grophuset är anlagt ovan kulturlager 2600. Foto från norr: Tyra Ericson.


dat lämningen från det sentida jordbrukets inverkan. Anmärkas ska att det vid schaktningstillfället regnade kraftigt och att vattenmassorna samlades i det sydöstra hörnet av ytan, varför denna del inte var möjlig att rensa på ett tillfredsställande sätt. Här kan alltså finnas ytterligare någon eller några anläggningar som inte kunnat identifieras under de rådande förhållandena vid förundersökningen.

Gropar och härdar förekom sparsamt inom ytan och representerades av ett knappt tiotal vardera. Groparna uppvisade generellt ett begränsat inslag av kulturindikerande komponenter i ytan. Möjligen signalerar det att de inte har en koppling till det större gropsystemet som påträffats öster om aktuellt undersökningsområde (Bolander 2014a). Anläggningarna knutna till det senare uppvisade ett ansenligt inslag av bränd lera och träkol, vilket inte kunde observeras i samma utsträckning inom yta 2. Härdarna var kraf-tigt sotfärgade med inslag av såväl träkol som skörbränd sten. Storlekarna varierade mellan ca 0,70–1,50 m och de två härdar som undersöktes hade båda en tjocklek av 0,12 m.

Den dominerande anläggningstypen inom yta 2 var stolphålen och det förefaller vara rimligt att anta att de västra delarna av ytan utgjort en del av ett större kärnområde för bebyggelse. Tre hus, numrerade 2–4, var möjliga


Yta 2

DikeGrop/gropsystemHärdRännaStolphålSchaktFörundersökningsområde


att identifiera. Av dessa var Hus 2 det kanske mest väldefinierade med en distinkt nordlig vägglinje löpande i en ungefärlig östvästlig riktning, med en viss förskjutning åt sydväst–nordost (bilaga 6). Endast en begränsad del av byggnadens utbredning rymdes inom schaktets begränsning. Ett ospecifice-rat sädeskorn från fyllningen ur ett av stolphålen kunde utifrån 14C-analys dateras till övergången av vendeltid – vikingatid, närmare bestämt 690–890 e.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Hus 3 var beläget endast några meter norr om Hus 2, men föreföll vara något sämre bevarat, då endast de takbärande bockparen men ingen vägglinje stod att finna. Orienteringen var snarlik den som Hus 2 uppvisade. Det bockpar som var beläget längst i öster kan möjligen ha stolpats om vid något tillfälle, då konstruktionen i så fall också förändrats och fått en avsmalnande gavel. Utifrån bockbredd, bockavstånd och planmässigt utseende i övrigt kan Hus 3 typologiskt dateras till yngre bronsålder – förromersk järnålder. 14C-analys av ett ospecificerat sädeskorn från ett av stolphålen gav emellertid en datering i övergången av vendeltid–vikingatid, närmare bestämt 770–970 e.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Hus 4 bestod av ett fyrstolpshus, beläget mellan de östra delarna av Hus 2 och 3. Vägglinjen var inte bevarad, men uppskattningsvis har byggandens storlek varit kring 5 × 4 m. Hus 4 hade en avvikande orientering, västnordväst–ost-sydost, i förhållande till de båda övriga byggnaderna. Förslagsvis kan det, utifrån rumsliga förhållanden, ha utgjort en ekonomibyggnad till Hus 2. Värt att notera är att de ingående stolphålen var djupa och hade kraftiga stenskoningar. Det fanns därtill fler stolphål av samma karaktär i närom-rådet, men dessa var inte möjliga att knyta till konstruktionen. Ur ett av de kraftigaste stolphålen, 1211 (fig.12), tillvaratogs ett ospecificerat sädeskorn som genom 14C-analys kunde dateras till övergången av romersk järnålder–folkvandringstid, närmare bestämt 250–530 e.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1).

Yta 3 – vikingatida gårdsläge och äldre kulturlager med

Figur 12. Stolphål 1211 uppvi-sade en kraftig stenskoning och utgjorde spår av den takbärande konstruktionen i Hus 4. Foto från söder: Kennet Stark.


lerblocksfragmentStrax söder om undersökningsområdets mitt placerades yta 3. Ytan förlades till ett område som genom den arkeologiska utredningen konstaterats hysa en koncentration av stolphål. Avsikten var att därigenom kartlägga en del av den förmodade bebyggelsen, fånga eventuella rumsliga strukturer och datera desamma. Ytterligare en avsikt var att kontrollera avgränsningen åt öster och det område som släpptes i samband med arkeologisk utredning av fastigheten 12:14 (Bolander 2012). En anläggning som i samband med utredningen tolkats utgöra en brunn avsågs att undersökas i syfte att kartera möjligheterna för paleobotaniska analyser (fig. 13).

Yta 3 förlades i en förhållandevis plan topografi. Genom schaktets mitt löpte en svag nordsydlig höjdrygg, varifrån det svagt sluttade nedåt väster respektive öster, men framförallt nedåt sydväst där en svacka kunde påvisas i samband med avbaning. Alven bestod i den östra delen av en siltig lera med ett begränsat inslag av småsten, medan den i sydväst bestod av lerig, siltig grus med ett visst inslag av stenblock av diametern 0,25–0,60 m. I nordväst övergår alven till en renare sandig lera med ett mycket begränsat inslag av småsten (fig. 15).

Matjordens tjocklek uppmättes till 0,30 m i öster och 0,45 m i nordväst, medan den över svackan i väster uppgick till 0,80 m. Även inom yta 3 förelåg alltså stora variationer vad gäller matjordstjocklek. Värt att notera är att mat-

Figur 13. Anläggningsföre-komsten inom yta 3 markerad. Skala 1:400.

Yta 3

GropGrophusHärdLagerRännaStolphålSchaktFörundersökningsområde


jorden var som tunnast i den östra delen som angränsar till den på historiskt kartmaterial avtecknade våtmarken. Idag utgör den en lägsta punkt inom området och understundom ansamlas här ansenliga vattenmängder (fig. 14). Denna del antogs utifrån topografiska faktorer och generella karaktärsdrag kunna hysa påtagliga matjordspålagringar, vilket alltså visade sig vara ett helt felaktigt antagande.

Av de 150 anläggningar som identifierades inom yta 3, påträffades mer-parten i den nordvästra delen, samt längs den nordsydligt löpande höjdryg-gen. Schaktet utvidgades något i den nordvästra delen i syfte att få fram hela bredden av det hus som identifierades (hus 1). Det visade sig röra sig om ett treskeppigt långhus, orienterat i en svag sydvästlig–nordostlig riktning och förmodligen representerat i två byggnadsfaser (fig. 16). Hus 1 blottlades inte i sin helhet, då det hade en fortsättning även utanför schaktets begränsning åt väster. Tydligt var att byggnaden var uppförd i två faser, vardera bestående av fyra takbärande bockpar. Även vägglinjerna var bevarade, men betydligt mer fragmenterat i norr. Förekomsten av bränt material var förhållandevis begränsad, vilket signalerar att byggnaden inte raserats genom eldhärj-ning. Utifrån typologiska särdrag kan Hus 1 dateras till vikingatid. Av alla bebyggelselämningar som framkom vid undersökningen var Hus 1 det mest väldefinierade. Av den anledningen 14C-analyserades inget material från Hus 1, till förmån för de mer svårdaterade kontexterna. Rimligen kan en stor

Figur 14. Även idag ansamlas stora vattenmängder på platsen för det historiskt kända våtmarksområdet. I bakgrunden syns yta 3. Foto från öster: Adam Bolander.


Figur 15. De västra delarna av yta 3 med grophus 1700 i förgrunden, samt det vikingatida Hus 1 i bakgrunden. Foto från sydost: Adam Bolander.

Figur 16. Några av de takbärande stolparna i Hus 1 markerade med träkubbar. På bilden syns också de stolphål som under-söktes och provtogs i husets mitt. Foto från sydost: Bengt Söderberg.


del av anläggningarna inom yta 3 knytas till den vikingatida gårdsmiljön, däribland ett större grophus (se nedan).

Utöver det rikliga antalet stolphål knutna till Hus 1 var även ett knappt 20-tal gropar representerade inom yta 3, huvudsakligen förekommande längs höjdryggen, men även i ett mindre kluster i den östra delen. Groparna i den västra delen hade till synes homogena fyllningar utan något större inslag av kulturindikerande komponenter i ytan. Inte minst gällde det i den sydvästra delen där ett mer sandigt och grusigt material dominerade i alven. Förhål-landet var däremot annorlunda i den östra delen där groparna innehöll en högre andel komponenter, bland annat sot, träkol och skörbränd sten. En av dessa var 3403 som hade en längd av 1,65 m och ett djup av 0,25 m. Gro-pen hade vertikala nedgrävningskanter och en närmast plan botten, vilket föranledde tolkningen att det skulle kunna röra sig om en förrådsgrop som bör ha varit försedd med någon form av lock, förmodligen i ett nedbrytbart material såsom trä eller skinn. När gropen förlorat sin primära funktion har den sedermera fyllts igen med avfall, bland annat skörbränd sten, enstaka träkol och ett 30-tal keramikfragment.

Knappa 5 meter österut undersöktes ännu en grop, 1993, som på grund av dess sotfärgade fyllning och förekomst av skörbränd sten mättes in som en härd (fig. 18). Inte minst på grund av dess besynnerliga karaktär och att den utgjorde den i särklass mest fyndförande anläggningen kan den vara värd en utförligare beskrivning. Efterhand som anläggningen undersöktes stod det klart att den var betydligt större än dess ursprungliga avgränsning, då ett homogent, innehållslöst och alvliknande material utgjorde en fyllning längs

Figur 17. Grophus 1700 undersökt och dokumenterat i profil. Foto från norr: Bengt Söderberg.


gropens sidor. Gropens diameter uppmätte slutligen 1,75 m och dess form närmade sig det rektangulära. Flera fyllningar kunde identifieras, berikade med stora mängder sot, träkol, skörbränd sten, bränt och obränt ben, bränd lera och keramik. Ställvis förekom större sjok av bränd lera, några med synliga pinn-/vidjeavtryck som sannolikt utgör spår efter en nedbrunnen klinevägg. Det kan däremot inte uteslutas att något fragment härrör från en demolerad kupolugn. Några fragment (F117 och F118) hade en form av vit-/gråputsad eller slammad utsida. Kan det möjligen indikera att väggarna till någon eller några byggnader försetts med ett dekorativt ytskikt? Från området kring Malmö finns några exempel på liknande fynd, exempelvis från Vintrie där det påträffades ”lerklining som har en yta som är slammad med ett vitt material, sannolikt kalkhaltig lera”. Fyndet bedömdes härröra från ett hus daterat i övergången av yngre bronsålder–förromersk järnålder (Hammarstrand Dehman et al 2007: 128f ). Ytterligare exempel finns från Lunnebjär och Fosie IV. På den förstnämnda platsen påträffat i en förmodad förrådsgrop med bronsåldersdatering (Björklund 2007), medan fyndomstän-digheterna på den sistnämnda utgjordes av en källargrop till ett hus från yngre bronsålder (Björhem & Säfvestad 1993: 86, 131). Anmärkningsvärt är också att det samlade keramikmaterialet från gropen 1993 uppgick till en vikt av 4,5 kg, trots att en ansenlig del var så pass dåligt bevarat att det inte var möjligt att tillvarata.

Figur 18. AG1993 delvis undersökt. Notera den upplösta keramikskålen närmast nedgrävningskanten, samt koncentrationen av bränd lera närmast profilen. Foto från norr: Adam Bolander.


Även ett omfattande benmaterial på 2,7 kg påträffades i gropen. Utöver två tänder från får/get kommer 140 ben från minst tre olika nötkreatur; en spädkalv på 0–2 månader, ett ungdjur på 15–24 månaders ålder och ett äldre djur mellan 4–9 års ålder. Den samlade köttmängden av de tre djuren uppgår till ca 450 kg och till detta kommer ätbara delar såsom inälvor och blod. Den anatomiska fördelningen visar att alla kroppsdelar finns representerade, men med en klar övervikt av ben och tänder från huvudet (55 %). Köttrika ben som revben och lårben är relativt mer förekommande än ben från nedre extremitet som metapoder eller tåben. Avsaknaden av gnagmärken på benen tyder på att de har deponerats i gropen och har täckts över relativt snabbt. Ett möjligt scenario är slakt av tre nötboskap i olika åldrar, följt av tillagning, kanske i gropen, festande på kött följt av att slakt- och matavfall av främst huvuddelar har återbördats i gropen.

Det rikliga materialet påminde karaktärsmässigt om fyllningar som inte sällan förekommer i vikingatida grophus, varför en sådan tolkningsmöjlighet diskuterades. Flera faktorer gjorde däremot att tolkningen blev allt mindre trovärdig, exempelvis att gropens botten var påtagligt ojämn och ställvis lutande, att inga stolphål till en eventuell takbärande konstruktion kunde identifieras, att det inte var möjligt att avgränsa ett golvlager, samt att det förekom stora djurben ända ned i botten av gropen. I den östra delen låg därtill en stor natursten, som hade en flat sida vänd uppåt. Stenen tolkades först vara ditlagd såsom en tröskel- eller sittsten, men då fyllningen visade sig finnas även under stenen föreföll det vara rimligare att stenen istället dumpats i samband med den sekundära igenfyllningen. Rimligen rör det sig inte om ett grophus utan istället om en materialtäkt, där man utvunnit en silthaltig lera, förmodligen i syfte att tjäna som lerklining i nyuppförda hus. Notervärt är att alven var av varierad karaktär på platsen och att ett stråk av grus lämnats kvar såsom en ryggås i den nordvästra delen av gropen. Här var det uppenbarligen inte mödan värt att gräva sig igenom för att eventuellt finna ett tjänligt material i ett underliggande skikt. I ett sekundärt skede har gropen fyllts igen med avfall, sannolikt stammande från ett och samma tillfälle då någon form av större sammankomst hållits. Inte minst tyder det deponerade benmaterialet på ett sådant scenario, vilket ovan nämnts. För-slagsvis kan det röra sig om en arbetsfest i samband med uppförande av hus, lerklining av väggar eller takläggning. Det är exempel på större arbeten då en större gemenskap kan ha samlats. Ett skalkorn från fyllningen i gropen kunde utifrån 14C-analys dateras till övergången av yngre bronsålder – för-romersk järnålder, närmare bestämt 750–390 f.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1).

Av de sex anläggningar med direkt koppling till eldbruk som iden-tifierats inom yta 3 fanns en kokgrop och en härd i nära anslutning till ovan beskrivna förrådsgrop och materialtäktsgrop. Kokgropen 3442 hade ursprungligen grävts som en materialtäkt, vilken efter att ha stått öppen en tid, slutligen återanvänts såsom en kokgrop. Det är inte omöjligt att de stenar som deponerats i den ca 1,6 m breda och 0,45 m djupa gropen hettats upp i den närbelägna härden 2009. Den senare mätte 1,3 m och var bevarad till en mäktighet av 0,07 m. I den sotfärgade fyllningen förekom rikligt av träkol, varav flera av större storlek, vilket kan indikera en syrefattig förbränning.


Däremot påträffades endast en begränsad mängd skörbränd sten. I kokgro-pen förekom en mindre mängd (67 g) obränt ben från nötkreatur och tänder från häst och får eller get. Därtill tillvaratogs flera keramikfragment. I den södra schaktkanten, i anslutning till ett grophus (se nedan), undersöktes ytterligare två anläggningar med koppling till eldbruk, 1606 och 1668. Båda hade en diameter kring en knapp meter och tolkades som härdgropar, då dess djup uppgick till 0,15 respektive 0,19 m och att fyllningen tydligt visade att elden hade brunnit på plats. Även här noterades stora träkolsbitar som indikerar en begränsad syretillförsel under brandens slutfas.

I nära anslutning till härdgroparna och belägen på ovannämnda höjdrygg återfanns den kontext som i samband med den arkeologiska utredningen förmodades utgöra en brunn. I samband därmed tillvaratogs bland annat keramik, fragment av ett täljstenskärl, en balansvåg och en vikt (Bolander 2014b). Efter att hela ytan banats av stod det emellertid klart att kontexten inte alls var lokaliserad i ett låglänt område lämpligt för vattentäkt. Istället visade den sig vara placerad på ett svagt höjdläge, varifrån matjordens tjock-lek successivt blev allt tunnare mot den historiskt kända våtmarken i öster. Närheten till det vikingatida långhuset i nordväst stärkte ytterligare tolk-ningen att det inte rörde sig om en brunn utan istället ett grophus (1700). Anläggningen konstaterades ha en diameter kring 3,8 m och ha en något oregelbundet rund form, orienterad i en östvästlig riktning (fig 17). Därpå undersöktes först den nordöstra och därefter den nordvästra kvadranten med hjälp av skärslev, skyffel och hackbord. Fyllningen var homogen och utan synbara lagerskiljen, varför dess mäktighet om 0,22 m i sin helhet tolkades utgöra ett ackumulerat golvlager. Ur detsamma tillvaratogs bland annat en större mängd djurben (381 g), ett kamfragment (F38), keramikfragment, en vävtyngd i bränd lera (F42), en sländtrissa i täljsten (F39), eventuellt förarbeten till sländtrissor i sandsten respektive täljsten (F40, F41) samt ett fragment granatglimmerskiffer (F43). Handeln med kvarnstenar av glim-merskiffer förekom i sydvästra Skandinavien huvudsakligen under perioden 1000 – 1300, även om enstaka belägg finns även från 900-talet. Råmaterialet har brutits i såväl Mellaneuropa som i Norge (Schön 1995: 12f, 107). Peter Kresten har i sin forskning kommit fram till att de tidigmedeltida skånska fynden med stor sannolikhet härstammar från norskt område (Kresten 1995:8). Vad gäller täljsten som material så tyder mycket på att den mest omfattande utvinningen även den härrör från norskt område (Resi 1979), även om viss hantering även skett lokalt på den svenska västkusten, exem-pelvis i Halland (Lindälv 1964). Halvfabrikat exporterades exempelvis till Hedeby från tidig vikingatid till tidigt 1000-tal, där de färdigställdes till bland annat sländtrissor. Även om hantering av täljsten finns belagd redan från förromersk järnålder så framstår en tydlig blomstringstid för materialet under vikingatid (Resi 1979:115ff). Intressant är att det från grophuset finns fragment av ett lagat kärl, en färdigställd sländtrissa, samt ett förmodat för-arbete till en sländtrissa, allt i täljsten. Värt att notera är att det förmodade förarbetet har en plan sida som noterades ha en sotfärgad beläggning, inte olik de matskorpor som ibland står att finna på fragment av kokkärl. Någon analys av materialet har inte företagits och inte heller finns någon uppenbar


förklaring till beläggningens tillkomst. Vad gäller det förmodade förarbetet i sandsten så berättar det föga om dess ursprung. Sandsten har brutits lokalt i Skåne, även om det finns exempel på import av exempelvis kvarnstenar från Dalarna (Kresten 1995:8).

Det tämligen omfattande och välbevarade benmaterialet utgörs främst av ben från boskap som tamsvin, får/get och nötkreatur, men även ben från tamhöns, en mindre vadare samt torskben. Den höga andelen ben från svin är något som är typiskt för grophuslämningar från Skåne och så var även förhållandet för det grophus som undersöktes vid förundersökning av Östra Grevie 12:14 (Magnell 2014). Benen av torsk kommer från huvudskelettet och skuldergördelen och liknande lämningar efter rensning av torsk är något

Figur 19. Kulturlager 1523 avgränsas åt väster och dokumente-ras av Adam Bolander och paleobo-taniker Anna Broström. Notera den omfattande matjordspålagringen. Foto från öster: Bengt Söderberg.


som förekommer på andra boplatser med grophus i sydvästra Skåne, som exempelvis i Skegrie 39:1 (Cardell 2014).

Metalldetektering av grophusets fyllning utfördes skiktvis och resulterade i flera tenar, en nål och en knivspets i järn. Spår efter en sadeltakskonstruk-tion identifierades i form av två stolphål, 3891 i väster respektive 3611 i öster. Båda mätte kring 0,30 m i såväl diameter som djup.

Från grophuset sluttade den ursprungliga marknivån nedåt väster, där matjord ansamlats till en tjocklek av 0,80 m. Förhållandet avslöjade sig inte ovan mark utan gjorde sig först påmint i samband med avbaning. I den västra schaktkanten identifierades ett kulturlager (1523), bestående av en siltig, sandig lera innehållande träkol, bränd lera och enstaka keramikfragment. Därtill påträffades flera fragment av lerblock, varav ett rikt dekorerat (F124). I syfte att avgränsa kulturlagret drogs ett skopbrett sökschakt i sydvästlig riktning. Därigenom kunde konstateras att kulturlagret sträckte sig ca 17 m i östvästlig riktning och att dess största mäktighet om 0,40 m kunde uppmätas i lagrets mitt där den överlagrande matjorden även den nådde sin största mäktighet, 1,10 m (fig. 19). I den västra delen av sökschaktet steg grundtopografin påtagligt, samtidigt som matjorden fortsatt var omfattande, uppgående till en tjocklek av 0,90 m. I syfte att få ett grepp om kulturlagrets karaktär, innehåll och mäktighet grävdes sökschaktet ned till steril marknivå. Utifrån fynden av lerblock kan kulturlagret dateras till förromersk järnålder. Ur lagrets bottenskikt insamlades även ett skalkorn som genom 14C-analys daterades till yngre bronsålder, närmare bestämt 800–520 f.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Rimligen rör det sig om en naturlig mikrotopografisk svacka som utnyttjats för att deponera avfall. I ett senare skede har matjord eroderat ned och övertäckt det deponerade materialet.

Yta 4 – perifer del av fornlämningenI den södra delen av undersökningsområdet placerades yta 4 i syfte att nå ett bättre grepp om anläggningstätheten och att fånga upp eventuella strukturer kring den bebyggelselämning som dokumenterats i samband med förundersökning av fastigheten 12:14 i öster (Bolander 2014a).

Utöver en svag sluttning nedåt öster var topografin förhållandevis plan. Alven bestod av en grusig och siltig lera och matjordens tjocklek varierade mellan 0,25–0,30 m. Således var matjordstäcket inte av en sådan mäktighet att det haft en skyddande funktion i förhållande till det sentida, djupplöjande jordbruket.

Anläggningstätheten inom yta 4 var som förväntat låg (fig. 20). Samman-lagt avgränsades sju anläggningar, varav fyra stolphål, en grop, en kokgrop och en härd. Kokgropen (1501) och härden (1488) var anlagda alldeles intill varandra och bör ses som en enhet. Båda undersöktes i profil med hjälp av skärslev, varvid härden konstaterades ha en diameter av 1 m och vara bevarad till ett djup av 0,08 m. Den sotfärgade fyllningen innehöll enstaka träkol, men inga stenar. Kokgropen var betydligt större, med en diameter av 2,6 m och ett djup av 0,25 m. Två fyllningar kunde identifieras, varav den primära innehöll enstaka keramikfragment, något träkolsstänk, djurben (20 g), samt rikligt av skörbränd sten. Den senare har sannolikt hettats upp i den intil-



Yta 4

GropHärdStolphålSchaktFörundersökningsområde

liggande härden. Det osteologiska materialet utgörs endast av tänder från nötkreatur och häst, vilket beror på ogynnsamma bevaringsförhållanden för ben. Träkol från kokgropen 14C-analyserades. Resultatet visade att kokgro-pen bör ha anlagts i yngre bronsålder, då kolet daterades till 810–540 f.Kr. (kal 2 sigma; bilaga 1). Således har den sannolikt en koppling till gårdsläget som undersöktes i samband med förundersökning av fastigheten 12:14 (Bolander 2014a), beläget ca 50 meter sydost om yta 4.

I den västra schaktkanten vidgades den ursprungliga ytan i syfte att blottlägga hela utbredningen av gropen 1408. Anläggningen undersöktes med spade och maskin och bedömdes ha en sentida tillkomst men oklar funktion. I fyllningen påträffades något enstaka tegelfragment. Därtill var nedgrävningskanterna påfallande distinkta.

MetalldetekteringInom de fyra schaktytorna företogs en systematisk metalldetektering (fig. 21). Inledningsvis avlägsnades det översta vegetationsskiktet (ca 0,05 m) med hjälp av grävmaskin. Därefter avsöktes ytan med korsande söklinjer, det vill säga att en person gick i nordsydlig riktning och en annan i östväst-lig. Därmed avsöktes respektive yta från två håll, varmed tillförlitligheten i utfallet blev högre. Därefter avlägsnades 0,15–0,20 m matjord, varpå en ny avsökning genomfördes. Då matjordspålagringen ställvis var omfattande upprepades samma procedur till dess att den sterila marknivån framträdde.


Metalldetektering av större anläggningar genomfördes konsekvent. Kulturlagerområdet (2600) inom yta 1, grophusen (1700, 2538) och mate-rialtäktgropen (1993) undersöktes i flera skikt i samband med undersökning.

Därtill metalldetekterades även matjordens överyta inom vissa områden, belägna mellan de avbanade schaktytorna. Här avlägsnades inte vegetations-skiktet utan detekteringen genomfördes i stående stubb, med ett mindre tillförlitligt utfall som resultat. Denna insats omfattade uppskattningsvis 11 350 m2, motsvarande 47 % av undersökningsområdets totala 24 250 m2. Trots att en förhållandevis stor yta avsöktes tillvaratogs endast tre smältor i Cu-legering vid detektering i stubben (fig. 22). Därtill påträffades en synnerligen begränsad mängd av sentida metallskrot som inte tillvaratogs.

I samband med matjordsavbaning inom yta 1 tillvaratogs sju föremål vid metalldetekteringen, bestående av en sländtrissa i bly (F2), en konisk vikt (F5), en sölja (F6), en CU-smälta (F17), ett gjutet bronsfragment (F22), en märla (F26), samt ett blybleck (F30). Från det underliggande kulturlagret (2600) tillvaratogs sammanlagt tio metallfynd, varav fyra järntrådar som bedömdes vara spår efter tråddragning. En järnskålla (F20) är sannolikt spår efter en småskalig produktion, medan en liten järnring (F11) kan ha varit avsedd för en ringbrynja. Därtill påträffades två förmodade knivfragment (F8, F33), samt ett litet verktyg i järn (F9), möjligen avsett för klensmide.

Från matjorden överlagrande yta 2 tillvaratogs sammanlagt åtta metall-fynd vid metalldetekteringen, vilka utöver några bleck i Cu-legering och ett tennlock också utgjordes av en blybarr (F29), ett möjligt ringhänge

Figur 21. Kennet Stark och Annika Knarrström utför korsande metalldetektering av matjorden inom yta 2. Foto från öster: Adam Bolander.


Yta 1

Yta 2

Yta 3

Yta 4

Figur 22. Metalldetektering utfördes heltäckande och skiktvis inom respektive yta, samt i stående stubb mellan de avbanade ytorna. Figuren visar alla digitalt inmätta fynd, inklusive de som framkommit i slutna kontexter.

Fynd, inmättaArkeologiskt objektMetalldetekterad yta, matjordMetalldetekterade ytor, schaktFörundersökningsområde


(F7), ett slaviskt knivslidesbeslag (F122) samt ett fragment klippsilver (F1). Knivslidesbeslaget tillhör grupp IV i Knorrs vedertagna typologi från 30-talet (Knorr 1938: 491). En av de största fyndigheterna av slaviska knivslidesbeslag på skånskt område härrör annars från Örja bytomt som undersöktes 2010 (Schmidt Sabo 2013). Härifrån stammar 23 stycken, varav ca 12 stycken förmodligen kan bestämmas till Knorr grupp IV (Bolander manus). Silverklippet härstammar troligen från en dirheim och knyter väl an till den balansvåg med tillhörande vikt som tillvaratogs ur ett grophus i samband med den arkeologiska utredningen (Bolander 2014b).

Matjorden över yta 3 uppvisade en minskad metallförekomst och endast två föremål togs tillvara, nämligen en kopparsterling (F3) och ett möjligt fragment av klippsilver (F27). Det senare rimmar som nämnts väl med de handelsindikationer som påvisades vid utredningen.

Yta 4 som utgjorde den minsta och minst anläggningstäta ytan innehöll inte heller några metallfynd. Således kan vi, utifrån spridningsbilden, sluta oss till att det finns en koncentration av metaller i området kring yta 1 och yta 2, vilken successivt avtar mot söder.

Källkritiska aspekterEtt antal faktorer kan ha haft inverkan på utförandet av förundersökningens resultat:

• Under den inledande fältveckans schaktningsarbeten regnade det ihållande och kraftigt, varför förutsättningarna för att iden-tifiera och avgränsa anläggningar inte var optimala. De stora regnmängderna föranledde därtill att det sydöstra hörnet av yta 2 inte kunde avbanas i sin helhet. Från yta 1 och 2 var det nödgat att gräva avledningskanaler för att leda bort vattenmas-sorna från ytan.

• Vid återfyllning av schakten var massorna fortfarande våta, vilket föranledde att maskinen sjönk ned. Problemet upp-märksammades omgående, varvid det beslutades att maskinen endast fick köra på en uppbyggd vall i samband med igen-fyllandet. Därmed var det möjligt att i största möjliga mån förhindra att larverna skulle komma i kontakt med alven och åsamka skada i anläggningsnivån.

Diskussion och sammanfattning av resultatI samband med förundersökningen identifierades 294 anläggningar, bestå-ende av 225 stolphål, 30 gropar, 16 härdanläggningar, tre kulturlagerområ-den, två kokgropar, två gropsystem, två grophus, två brunnar och ett dike. I områdets mitt hade en omfattande koncentration av stolphål påträffats vid den arkeologiska utredningen. Resultaten efter aktuell förundersökning innebar att ett kärnområde för bebyggelse kunde beläggas. Bland annat påträffades ett vikingatida gårdsläge med ett långhus och ett grophus. Strax norr därom framkom ytterligare 3–4 hus, varav två daterades till


övergången vendel-/vikingatid och ett till övergången av romersk järnålder/folkvandringstid. I anslutning till det vikingatida gårdsläget fanns spår efter materialtäkt och eldbruk i öster, samt ett bevarat kulturlager innehållande flera lerblocksfragment i väster. Det senare blottlades i en mikrotopografisk svacka där det legat skyddat under upp emot en meter pålagrad matjord och torde, inte minst på grund av lerblocksfragmenten, dateras till förromersk järnålder. Ett 14C-resultat visade däremot på en något äldre datering i yngre bronsålder. De södra delarna av undersökningsområdet förefaller utgöra en perifer del av fornlämningen, men är samtidigt belägen i närheten av det hus som undersöktes i samband med förundersökningen 2013, daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (Bolander 2014a). Det kulturlager ur vil-ket bland annat en amulettring och en järntång insamlats vid utredningen, visade sig vara beläget på ett markerat höjdläge som sluttade mot väster, där landskapet öppnade upp sig och planade ut. Från krönläget erbjöds en vidsträckt vy där en långsträckt höjd, krönt av de så kallade Bolmershögarna, dominerade horisonten. Kulturlagret avgränsades i öst-västlig riktning och det konstaterades föreligga stratigrafiska förhållanden med anläggningar såväl över (bl a grophus) som under (bl a lertäkt). En överlagrande härd daterades till tidig vendeltid, medan den underlagrande lertäkten daterades till övergången av yngre bronsålder–förromersk järnålder. Trots konsekvent metalldetektering och rutgrävning framkom inga ytterligare amulettringar, men däremot metallföremål, exempelvis flera fragment av järntrådar, egg-verktyg, ett litet verktyg i järn, beslag, en liten järnring och en skålla. Väger vi även in de metallfynd som insamlades i samband med utredningen så är det tydligt att de representerar delar av en verktygsuppsättning, bland annat innehållande knivar, ett oidentifierbart litet verktyg (F9) och en miniatyr-tång. Fynd av flera järntrådar, en skålla och råmaterial understryker ytterli-gare att metallhantverk bedrivits på platsen. Förslagsvis utgör tråddragning ett inslag i nämnda hantverk.

Utöver det karaktäristiska topografiska läget finns ytterligare en faktor som ger kulturlagret en speciell prägel, nämligen att det knappt förefaller förekomma några övriga anläggningar i den närmsta omgivningen. I alla fall inte utifrån resultaten från de glest dragna sökschakten som drogs i samband med utredningen. Mot en sådan bakgrund framstår läget som än mer isolerat och avskärmat från bebyggelsen och de övriga delarna av boplatsen. Emel-lertid uppgår det faktiska avståndet dem emellan inte till mer än knappa 50 meter, men förhållandet är trots det i hög grad värt att belysa.

Som kontrast eller komplement till de påvisade hantverksindikationerna vid kulturlagret framkom också flera föremål med anknytning till handel inom undersökningsområdet. Bland annat ett dirheim- och ett silverklipp som tillvaratogs i närheten av det vikingatida gårdsläget inom yta 2, där en balansvåg, en vikt och ett täljstensskärl sedan tidigare framkommit. Det samlade materialet med anknytning till handel indikerar att de som enga-gerat sig i verksamheten tog del i ett vidsträckt kontaktnät.

Beträffande avgränsandet av fornlämningen finns ytterligare några anmärkningar att göra. Såväl yta 2 som 3 förlades ända ut i undersök-ningsområdets östra begränsning, i syfte att undersöka om det förelåg en


avgränsning mot det område som släppts öster om undersökningsområdet i samband med en arkeologisk utredning 2012 (Bolander 2012). Bakgrunden till beslutet vid nämnda utredning var att anläggningsförekomsten avtog kraftigt mot det centralt belägna våtmarksområdet (fig. 24), samt att mat-jordspålagringen förväntades vara mer omfattande kring detsamma. Den nu aktuella yta 3 angränsade i öster direkt till det område som släppts, medan yta 2 i samma vädersträck angränsade till den södra begränsningen av det område som blivit föremål för arkeologisk undersökning (fig. 23). Anläggningarna avtog kraftigt mot öster i båda fallen, men var som mest påtaglig inom yta 3 där endast ett fåtal anläggningar framkom i den östra delen av schaktet.

Det får förmodas att en mindre andel anläggningar kan förekomma även i den släppta delen i öster, som förmodligen är ett extensivt utnyttjat område av lämningen. Det förefaller samtidigt högst sannolikt att boplatsens kärn-område fångats inom nu aktuellt undersökningsområde, rimligen beläget i de centrala delarna. De södra delarna uppvisade, utifrån resultaten från yta 4, en betydligt glesare anläggningstäthet och det är frestande att tolka området som en perifer del av lämningen. Väger man in resultaten från den i öster angränsande förundersökningen (Bolander 2014a) så framgår det att yta 4 angränsar till ett område med en ökad anläggningstäthet. Bland annat är en brunn, ett hus, flertalet härdar och enstaka gropar dokumenterade på avstånd understigande 50 meter öster om nu aktuellt undersökningsområde.

Av flera anledningar har bilden av det förmodade brunnsområdet (fig. 24) förändrats i samband med aktuell förundersökning. Den anläggning som vid utredningen förmodades vara en brunn visade sig vid förundersökningen istället utgöras av ett grophus. Redan efter att anläggningen schaktats fram i sin helhet och att den omgivande topografin blottlagts stod det klart att den inledande bedömningen inte var riktig. Mot öster och områdets lägsta punkt förmodades matjordpålagringen öka i omfattning i takt med närheten till det historiskt kända våtmarksområdet. I samma riktning antogs också de hydrologiska förutsättningarna för vattentäkt förbättras, varför läget pekats ut som ett möjligt brunnsområde. Förundersökningsresultaten visade, tvärt emot alla förväntningar, att matjordens tjocklek inom yta 3 tunnade ut mot den östra schaktkanten, där den endast uppmättes till facila 0,30 m. Utbredningen av den svacka (fig. 24) som skisserats efter den arkeologiska utredningen, då den förmodades sträcka sig i sydvästlig – nordostlig riktning och ansluta till våtmarken i öster, visade sig alltså vara felaktig. Istället för en lång och sammanhållen svacka förefaller det vara så att det finns flera mikrotopografiska svackor i området. Förhållandet kunde exempelvis påvisas genom det kulturlager (1523) som avgränsades i den västra begränsningen av yta 3, motsvarande de centrala delarna av den tidigare skisserade svackan. I det fall ett eventuellt brunnsområde kan lokaliseras, så bör det vara beläget precis i kanten av våtmarken, alternativt söder därom där en brunn doku-menterades i samband med en förundersökning 2013 (Bolander 2014a).

När det gäller den kronologiska skiktningen bör påpekas att det vid den arkeologiska utredningen noterades en ställvis förekomst av en äldre matjordshorisont, i vilken anläggningar påvisades. I samband med förunder-sökningen var det inte möjligt att påvisa någon äldre matjordhorisont inom


Arkeologiska objektSchaktAktuellt förundersökningsområde

Arkeologiska objekt 2013Schakt 2013Förundersökningsområde 2013

III

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

X

XI

Yta 1Yta 2

Yta 3

Yta 4

Område Beskrivning

I Lertäktssystem yngre bronsålder–förromersk järnålder

II Bebyggelse, bl a vendeltid

III Kulturlager med amulettring, stratigrafi med grophus + ler-täkt

IV Bebyggelse 3–4 hus

V Vikingatida långhus och grophus, materialtäkter samt kultur-lager förromersk järnålder

VI Härdområde, yngre bronsålder–förromersk järnålder (?)

VII Brunn

VIII Bebyggelse, yngre bronsålder–förromersk järnålder + härd-område. Även vendeltida inslag

IX Bebyggelse, oklar datering + grophus + härdområde i söder + historiska gränsmarkeringar

X Härdområde + gränsmarkering

XI Perifert område av boplatsen, utspritt anläggningsmönster

Figur 23. Sammanställning av förundersökningsresultaten i förhållande till förundersökt område i öster (Bolander2014a). Skala 1:2000.


Brunn AU2

Brunn FU

Svacka

Figur 24. Utbredningen av den förmodade svackan. skisserad efter den arkeologiska utredningen, samt placeringen av de två förmodade brunnarna, varav den ena i samband med aktuell undersökning visade sig vara ett grophus. Som underlag har historiskt kartmaterial använts. Skala 1:1500.


de fyra schaktytor som togs upp. Däremot föreföll lämningen i en högre utsträckning bestå av kronologiskt överlappande strukturer, det vill säga att respektive tidsperiod inte föreföll förekomma fullt så rumsligt välavgränsad som utredningen gett bilden av. Inte minst var det tydligt inom yta 3 där det vikingatida gårdsläget bevisligen låg alldeles intill ett kulturlager från yngre bronsålder/förromersk järnålder. De stratigrafiska förhållandena knutna till den äldre matjordshorisonten inom yta 1 är ytterligare exempel på ett sådant förhållande. Det finns således en kronologisk skiktning, från yngre bronsålder–vikingatid, att arbeta med. Några av de luckor som fanns sedan utredningen har nu kunnat påvisas. Fortfarande framstår emellertid två perioder som de dominerade inom fornlämningen som helhet, nämligen yngre bronsålder/förromersk järnålder och vendeltid/vikingatid.

MåluppfyllelseFöljande mål uppfylldes:

• Kunskapen om fornlämningen, dess innehåll, datering och vetenskap-liga potential fördjupades.

• Ytterligare information om fornlämningens utbredning utvanns.

• Arbetet utfördes inom givna tids- och kostnadsramar.

• Flertalet av de delfrågeställningar som inledningsvis formulerades har kunnat besvaras:

Vad representerar de bevarade kulturlagerområdena?De båda kulturlagerna som undersöktes har delvis tillkommit på olika vis och under olika tidsperioder. Kulturlagret inom yta 3 har tillkommit vid övergången av yngre bronsålder/äldre järnålder som en avfallsdeponi i en naturlig mikrotopografisk svacka. Kulturlagret inom yta 1 har däremot till-kommit i yngre järnålder. Fynd av amulettring, verktygsuppsättning, metall-hantverk, det topografiska läget och avsaknaden på omgivande anläggningar är alla faktorer som talar för att det rör sig om en speciell miljö.

Hur formerar sig bebyggelsen rumsligt?Ett kärnområde för bebyggelsen förefaller finnas i undersökningsområdets centrala delar, även om ett grophus kunde påvisas i den nordvästra delen. Sedan tidigare har ett gårdsläge även konstaterats i anslutning till den sydöstra begränsningen av undersökningsområdet (Bolander 2012), men i dessa områden talar mycket för att det rör sig om solitära gårdar. I de centrala delarna förefaller däremot bebyggelse från flera delar av järnåldern vara representerade.

Hur förhåller sig de rumsliga strukturerna till våtmarken i öster?Bebyggelsen förefaller inte vara uppförd i direkt anslutning till våtmarks-området, även om avståndet till våtmarken från det vikingatida gårdsläget


inom yta 3 och kärnområdet för bebyggelse inom yta 2 understiger 100 meter. Då vattnet rimligen utgjort en påtaglig karaktäristika i närmiljön, har människan genom bebyggelsens placering säkerligen tagit hänsyn till densamma. Faktorer som färskvattentäkt, omgivande ängsmark och religiösa föreställningar bör ha varit betydelsefulla i sammanhanget.

Är fornlämningen avgränsad i öster mot de områden som tidigare släppts i samband med utredning av fastigheten 12:14 (Bolander 2012)?Påvisad anläggningsförekomst avtog kraftigt mot öster och det område som släppts i samband med utredningen. Det får förmodas att en mindre andel anläggningar kan förekomma även i den släppta delen i öster, såsom ett extensivt utnyttjat område av lämningen. De sedan tidigare föreslagna avgränsningarna bör emellertid betraktas som rimliga.

Är det möjligt att nå information kring vilka handlingar och omständigheter som är förknippade med nedläggandet av amulettringen?Se fråga 1. Vidare undersökningar kommer att krävas för att kunna besvara frågan på ett tillfredsställande vis, även om många faktorer i nuläget talar för att det rör sig om spår efter religiöst utövande.

Bevarandeförhållanden och analysförutsättningarAllmäntFornlämningen är generellt att betrakta som välbevarad. Inom vissa områden av undersökningsområdet, huvudsakligen yta 1 och yta 2, finns omfattande matjordspålagringar som fungerat som skydd mot det djupplöjande jord-bruket. Framförallt de östra delarna av yta 1, samt yta 4 uppvisade ett tunt matjordstäcke, endast omfattande kring 0,25 m. Inom yta 1 noterades därtill enstaka plogspår i alven. Dessa partier bedöms däremot utgöra en mindre del av det totala området, medan en normal- eller mer än normaltjock mat-jord är att förvänta inom större delen av området. Den ställvis stenbundna alven inom yta 2 kan därtill utgöra ett svårbemästrat hinder i samband med schaktningsarbetet, vilket måste beaktas. En större rensningsinsats och ett tidskrävande schaktningsarbete är här att förvänta.

Det samlade fyndmaterialet var generellt välbevarat. Keramikfragment och bränd lera var, bortsett från den stora förekomsten i gropen 1993, i gott skick och tålde såväl hantering som tvätt. Bevaringsförhållandena är att betrakta som normala för regionen, varför analysförutsättningarna står i relation till tidigare utförda undersökningar. Några fragment noterades ha en antydan till en bevarad matskorpa. Ovan nämnda grop 1993 var den i särklass rikaste anläggningen med keramikfragment som nära nog vägde 4,5 kg. I övrigt var förekomsten mer modest.

Resultaten av metalldetekteringen visar tydligt att metallförekomsten i matjorden är begränsad, medan den är betydligt rikare i partier av äldre matjord, samt inom kulturlagerområdet knutet till yta 1. En koncentration av metaller förefaller finnas i den norra halvan av undersökningsområdet. Merparten av de tillvaratagna metallfynden bör kunna härledas till yngre järnålder, medan endast ett fåtal fynd kan härröra i äldre tid. Anmärknings-


värt är att nästintill inga fynd som skulle kunna knytas till den angränsande bytomten påträffades. Vid eventuella undersökningar av området bör man fortsatt tillämpa metalldetektering av matjorden i samband med avbaning. Ytavsökning av större anläggningar och framförallt kulturlagerområden är av stor vikt. Konserveringsbehovet bedöms som medelhögt till högt, framförallt med tanke på potentialen förknippat med kulturlagerområdet inom yta 1.

Makrofossil

Tyra Ericson

Makrofossilanalysen utfördes i första hand för att plocka material för 14C-datering, men också för att bedöma bevaringsgraden för makrofossil. Elva jordprover flotterades, i de flesta fall en liter jord/prov. Några prov innehöll mindre än en liter jord och då flotterades hela provet. Fyra prov var från stolphål, två från härdar, två från gropar och tre från kulturlager. Makrofossilanalysen var översiktlig och inriktades framför allt på de sädes-korn som skickades för 14C-analys. Dessutom noterades förekomst av träkol, rottrådar och övrigt material.

Sädeskorn

Sädeskorn påträffades i åtta av proven (från tre stolphål, en härd, två gropar och två lager). I de flesta fall rörde det sig om fåtaliga sädeskorn per prov, men i provet från en grop kom över 40 och i provet från den andra gro-pen över 70 sädeskorn. I provet från ett stolphål påträffades 13 sädeskorn. Ungefär hälften av sädeskornen var skadade och i många fall förekom kalk-beläggningar, som ytterligare försvårade bestämningen. Frekvensen skadade sädeskorn var lika hög i groparna som i övriga anläggningar, medan elva av de 13 sädeskornen i stolphålet var hela. Sädeskorn från de anläggningar som daterats till yngre bronsålder/äldre järnålder tenderade att vara skadade i större utsträckning än sädeskorn från de anläggningar som daterats till yngre perioder.

Örtfröer

Sammanlagt tio örtfröer påträffades i fem prov (från två stolphål, en härd och två gropar). Örtfröerna bestämdes inte.

Träkol

Träkol förekom i samtliga prover, i prov från två stolphål och ett lager dock endast i så små mängder att det inte skulle ha varit tillräckligt för 14C-analys.

Övrigt förkolnat material

I provet från en av groparna fanns sex små fragment av bränt hasselnötskal.

Icke förkolnat material

Rottrådar förekom i samtliga prover utom ett, från den ena härden. Stora mängder skal från maskägg förekom i prover från ett stolphål och två lager.


Sammanfattning

Makrofossil förekommer i flertalet av de analyserade proverna; endast prover från ett stolphål och ett lager var helt utan förkolnade makrofossil. Små mängder sädeskorn och örtfröer ser ut att förekomma på boplatsen utan att de nödvändigtvis kan knytas till just de anläggningar de sedan råkat hamna i. I enstaka anläggningar finns större mängder sädeskorn.

Den dåliga bevarandegraden av de förkolnade makrofossilen, och före-komsten av kalkbeläggningar, medför att bestämningsarbetet kan vara relativt besvärligt. Förekomsten av större mängder sädeskorn i enstaka anläggningar visar dock på potential för makrofossilanalysen att besvara riktade frågeställningar.

OsteologiDet osteologiska materialet uppgår till 3,3 kg och kommer från sex olika kontexter (tabell 2–4). Bevaringsförhållande av benmaterialet skiljer sig mellan de olika kontexterna. Benen från gropar från yngre bronsålder och förromersk järnålder är generellt dåligt bevarat och utgörs främst av tande-malj, vilket ofta är fallet för liknande lämningar i odlingsmark från Skåne. Undantaget är en grop (1993) med ett omfattande osteologiskt material, där benen och annat organiskt avfall har skapat en miljö som gynnat bevaring även av ben från späddjur. Benmaterialet från kontexter daterade till yngre järnålder är välbevarat och innehåller bland annat ben från fisk och fågel.

Benmaterialet från yngre bronsålder och förromersk järnålder utgörs av de vanligaste djurslagen från perioden. Avsaknaden av svin beror sannolikt på det begränsade underlaget, men i boplatsmaterial från perioden utgör vanligen svin en liten andel av boskapen. Då merparten av benen kommer från en grop (1993), så är det inte representativt för boplatsen utan snarast en enskild händelse. Troligen återspeglar benmaterialet en slakt, konsumtion och deponering av tre nötkreatur i olika åldersgrupper i samband med en fest (se ovan). Förekomst av gropar med omfattande benmaterial visar på en potential att utifrån osteologiskt material spåra och tolka olika aktiviteter och händelser, men även underlag för studier av husdjurens storlek och andra aspekter på djurhållning.

Det välbevarade benmaterialet från yngre järnålder med inslag av fisk och fågel visar att det osteologiska materialet från platsen har stor potential att belysa olika ekonomiska och sociala aspekter av lämningar från vendel- och vikingatid. Artfördelningen av boskap med en stor andel svin uppvisar likheter med det grophus som undersöktes vid förundersökning 2013 i Östra Grevie, men också andra boplatser med grophus från sydvästra Skåne (fig. 25). Fynd av ben från skogshare och en mindre vadare visar på att viss fångst av vilda djur har bedrivits. Duvhök är något som kan tolkas som spår efter falkenering och är en tydlig statusindikator. Småviltet är även av den typ av bytesdjur som fångas vid jakt med rovfågel och är ytterligare en indikation på falkenering (Prummel 1997). Fynd av torsk och främst ben från huvudet tyder på kontakter med kusten och ett specialiserat torskfiske.


Tabell 3. Antal identifierade fragment från Östra Grevie med datering till yngre bronsålder eller förromersk järnålder.

A1501 A1993 A3442

nötkreatur 1 143 1

får/get 2 3

häst 3 2

Tabell 4. Antal identifierade fragment från Östra Grevie med datering till vendel- och vikingatid.

1700 2538 2600

nötkreatur 1 2 1

får/get 16 3 2

svin 19 2

häst 4 2

skogshare 1

tamhöns 1

duvhök 1

vadare 1

torsk 13 2

Tabell 2. Benmaterialet från förundersökning av Östra Grevie. YBÅ/FRJÅ: yngre bronsålder/förromersk järnålder.

Kontext Beskrivning Datering Obränt ben vikt (g) Bränt ben vikt (g)

1501 kokgrop yngre bronsålder 20

1700 grophus vikingatid 381

1993 grop YBÅ/FRJÅ 2524 158

2538 grophus vendeltid 56

2600 kulturlager vendeltid 82

3442 grop YBÅ/FRJÅ? 67

Totalt 3130 158

Figur 25. Artfördelning (antal fragment) av däggdjur från yngre järnålder undersökt i samband med förundersökning 2014 av Östra Grevie 9:40 och 12:14 i jämförelse med andra boplatser från vikingatid/tidig medeltid i Skåne. Baserad på uppgifter ur Lepiksaar 1974, 1975, Sten 1992, Hårdhe et al. 1997, Johansson 2000, Magnell 2014).

0

10

20

30

40

50

60

and

el b

enfr

agm

ent

NötSvinFår/getHästHund/kattVilt

Östra GrevieFU 2014

Östra GrevieFU 2013

Oxie Trehögs-parken

SödraSallerup

Gårdstånga Löddeköpinge


Arkeologisk och vetenskaplig potentialTillsammans med den i öster angränsande markytan, förundersökt 2013 (Bolander 2014a), erbjuds möjligheten att undersöka en omfattande del av en flerskiktad fornlämning med datering i yngre brons- samt stora delar av järnålder. Potentialen förknippad med den östra delen har redan behandlats i ovan angivna rapport, men flertalet av infallsvinklarna är naturligtvis gäl-lande även för fornlämningen som helhet, det vill säga även innefattande denna del. Inte minst gäller det den grundläggande förutsättningen som undersökningsområdets geografiska och topografiska läge erbjuder. Beläget i en övergångszon mellan backlandskap och kustslätt har platsen, genom förhistorien, gett ypperliga förutsättningar för en varierad hushållnings-strategi. Inte minst var jordarnas karaktär varierande, vilket gav möjlighet till nyttjandet av ett bredare utbud av grödor. Därtill var tillgången till vat-ten riklig och utspridd på ett sätt som gynnat bete och produktion av hö. Tillsammans med de i området rikligt förekommande dödishålorna har det också funnits ett gott underlag för en ekologisk mångfald. Utifrån ett paleo-ekologiskt perspektiv finns möjlighet att nå kunskap kring hur landskapet förändrats över tid och under människans påverkan. Frågeställningar med osteologisk utgångspunkt är väsentliga i syfte att nå en helhetsbild kring förhållandet mellan landskapsutnyttjande och förändringar i närmiljön. Kreaturshållning ger naturligt nog återverkan i landskapet vad gäller såväl primärt bete under sommarhalvåret, som odling av foder avsett för vinter-försörjning under stallningsperioden. Ett landskapsperspektiv kan således appliceras genom gemensamma frågeställningar och problemområden som kan besvaras genom analyser av paleoekologiskt och osteologiskt material. Förekomst av gropar med omfattande benmaterial visar på en potential att utifrån osteologiskt material spåra och tolka olika aktiviteter och händelser, men även underlag för studier av husdjurens storlek och andra aspekter på djurhållning. Det välbevarade benmaterialet från yngre järnålder med inslag av fisk och fågel visar att det osteologiska materialet från platsen har stor potential att belysa olika ekonomiska och sociala aspekter av lämningar från vendel- och vikingatid.

Områdets topografiska förutsättningar och de matjordspålagringar som kunnat konstateras har föranlett gynnsamma bevarandeförhållanden inom vissa delar. Därigenom finns bevarade partier av kulturlager, daterade i såväl äldre som yngre järnålder. Ett av dessa partier utmärkte sig särskilt, dels genom ett markerat topografiskt läge och dels genom ett samlat fynd-material av en mer än ordinär karaktär. Bland annat signalerar en amulett-ring, en miniatyrtång och flera knivar att det kan röra sig om någon form av religiös aktivitet, möjligen liknande den som belagts på platser såsom Helgö (Holmquist 1980:56), Borg (Lindeblad & Nielsen 1997: 70ff ) och Lilla Ullevi (Bäck m.fl. 2012). Fynd av såväl råmaterial som verktyg avslöjar att någon form av metallhantverk bedrivits på platsen. Kulturlagret representerar onekligen en speciell miljö, med en tillkomst som sannolikt inte ska tillskrivas en ordinär boplatsaktivitet. Stratigrafiska relationer till såväl äldre som yngre kontexter ger goda möjligheter till en förståelse av platsens kronologiska nyttjade. Genom eventuella fortsatta undersökningar


finns förutsättningar för att få klarhet i såväl kulturlagrets tillkomst som dess förhållande till övriga delar av fornlämningen. I sammanhanget är inte minst de förhållandevis stora ytorna som är aktuella för undersökning och att boplatsen synes vara välavgränsad, av särskild vikt.

De handelsindikerande och kontaktnätsavslöjande fynden från det vikingatida gårdsläget, bland annat bestående av ett dirheim- och ett sil-verklipp, en balansvåg med tillhörande vikt och ett täljstenskärl adderar ytterligare en intressant aspekt av fornlämningen.

De dateringar som i samband med förundersökningen kunde fastställas till yngre järnålder, innebär att större delen av järnåldern finns represen-terad inom lämningen. Därmed föreligger goda möjligheter att, för en lång tidsrymd, nå kunskap kring kontinuitet, eventuella kontinuitetsbrott, tidsbundna rumsliga förflyttningar och anspråkstagande av omgivningarna. Ur ett bebyggelsearkeologiskt perspektiv är de sociala och kronologiska relationerna mellan gårdslägena intressanta. Eventuella orsaker till omlo-kaliserade boplatslägen, både inom och mellan boplatser, har potential att generera värdefull kunskap om bebyggelsestrukturen på lokal nivå. Bebyg-gelselämningarna kan också belysa hur brons- och järnåldersgårdar varit organiserade i denna gränsbygd mellan back- och slättlandskap, samt om det är möjligt att se en skillnad mot mönstret på ett regionalt plan.

Flera strukturer som påvisats under de senare årens undersökningar i Östra Grevie, såsom det vikingatida gårdsläget, grophus, vendeltida hus och kulturlager, innebär en länk mellan det förhistoriska bebyggelsemönstret och den medeltida bybildningen. Onekligen finns en god grund för studier av den lokala bybildningen, där resultaten även kan komma till gagn för forsk-ningen kring bybildningsprocessen i stort. Det är idag ett erkänt mönster att en bebyggelse daterad i yngre järnålder ofta legat i nära anslutning till de senare bytomterna (se tex Söderberg 1995; Tegnér 2005).

Förslag till fortsatta åtgärderRiksantikvarieämbetet UV Syd bedömer att en arkeologisk undersökning bör utföras inom hela undersökningsområdet, förutsatt att lämningarna inte kan bevaras.

Med den speciella miljön kring kulturlagret inom yta 1, samt den nyck-fulla topografin och matjordspålagringen inom undersökningsområdet i åtanke så anser Riksantikvarieämbetet UV Syd att det är av stor vikt att kunna bana av så stora ytor som möjligt vid en eventuell SU, även omfat-tande områdena kring yta 1. Rimligtvis är det den mest effektiva vägen att få ett grepp om vad kulturlagret representerar och samtidigt sätta in det i ett rumsligt och topografiskt sammanhang.


ReferenserAaris-Sørensen, K & Liljegren, R. 2004. Late pleistoscene remains of

giant deer (Megalocerus Gigantaus Blumenbach) in Scandinavia: chronology and environment. Boreas Vol. 33. Oslo.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö Museer. Malmö.

Björklund, Å. 2007. Arkeologisk slutundersökning. Lunnebjer. Bebyg-gelse från mesolitikum till yngre järnålder. Malmö Kulturmiljö rapport 2006:071.

Bolander, A. 2012. Östra Grevie 12:14 m.fl. Förhistoriska boplatsläm-ningar i byns nordvästra utkant. Arkeologisk utredning steg 2, 2012. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2012:166.

Bolander, A. 2013. Östra Grevie 41:1. Boplatslämningar från yngre bronsålder och förromersk järnålder i byns västra utbyggnadsområde. Arkeologisk förundersökning 2012. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2013:70.

Bolander, A. 2014a. Östra Grevie 12:14 m.fl. Gårdslägen från yngre bronsålder – förromersk järnålder samt medeltida lämningar i anslut-ning till bytomten. Arkeologisk förundersökning 2013. Riksantikva-rieämbetet UV Syd Rapport 2014:14.

Bolander, A. 2014b. Östra Grevie 9:40 och 12:14. Boplats från yngre bronsålder – förromersk järnålder samt spår av handel, hantverk och religiös aktivitet under yngre järnålder – tidig medeltid. Arkeologisk utredning 2013. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2014:37.

Bolander, A. Manus. Slaviska knivslidesbeslag. Artikel. Bäck, M. & Hållans Stenholm, A-M. med bidrag av Pettersson, M. 2012.

Lilla Ullevi. Den heliga platsens geografi. Riksantikvarieämbetet. Stock-holm.

Cardell, A. 2014. Bilaga 4. Osteologisk analys. I: Söderberg, B. Väg E6 Trelleborg-Vellinge: Område 6:1. Järnåldersgårdar i dösmiljö. Skåne, Trelleborgs kommun, Skegrie socken, Skegrie 39:1, fornlämning Ske-grie 39. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2014:57.

Ericson, T. 2008. Östra Grevie. Förhistoriska boplatslämningar. Skåne, Östra Grevie socken, Östra Grevie 22:65 m.fl., RAÄ 71, Vellinge kommun. Arkeologisk utredning 2008. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2008:14.

Frostin, E. 1982. Byarna vid landsvägen: en krönika om Månstorps kom-muns sju socknar. Vellinge/Trelleborg.

Gotfredsen, A. B. 2013. Birds in subsistence and culture at Viking Age sites in Denmark. International Journal of Osteoarchaeology 7: 333-338.

Hammarstrand Dehman, K., Jansen, J. & Hanny, S. 2007. Vintrie idrotts-plats och Vintrie 20:1 & 20:59. Citytunnelprojektet. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Malmö Kulturmiljö rapport nr 46.

Holmquist, W. 1980. Vikingar på Helgö och Birka. Stockholm.


Hårde, A. Pålson, A.-Z., strid, L. & Svensson, K. 1997. Mera vilt än tamt. En osteologisk analys av benmaterialet från de vikingatida/tidigme-deltida bosättningslämningarna inom utgrävningarna Sydgas 1983-84, Ängdala 1989 och Ängdala 1991 vid Södra Sallerup i Skåne. Opubli-cerad C-uppsats i historisk osteologi, Lunds universitet.

Johansson, F. 2000. Benmaterialet från Löddeköpinge 90:1. I: Svanberg, F. & Söderberg, B. Porten till Skåne. Löddeköpinge under järnålder och medeltid. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar skrif-ter No 32; Arkeologiska studier kring Borgeby och Löddeköpinge 2. Stockholm.

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lun-densia. Series in 8o, No. 23. Stockholm.

Knarrström, A. 2012. Östra Grevie 41:1 m.fl. Inför utbyggnad av vägar (nr 585 och 615) och vattenmagasin, Östra Grevie, Vellinge kommun. Arkeologisk utredning steg 2. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2012:145.

Knorr, H. 1938. Die slawischen Messerschneidenbeschläge. Mannus 30. Leipzig.

Kresten, P. 1995. Stenfynd från stadsgrävningar. Skåne, Lund, Kv. Teg-nér, Kv. St. Mårten. Geoarkeologiskt laboratorium rapport nr 12, 1995. Uppsala.

Lepiksaar, J. 1974. Osteologisk undersökning. Trehögsparken, Fosie sn, Skåne. Malmö Museums årsbok 1973-74.

Lepiksaar, J. 1975. Grophus i Oxie by: Osteologisk undersökning. Malmö Museums årsbok 1975.

Lindeblad, Karin & Nielsen, Ann-Lili. 1997. Kungens gods i Borg. Om utgrävningarna vid Borgs säteri i Östergötland. Arkeologisk slutun-dersökning. Riksantikvarieämbetet UV Öst Rapport 1997:12.

Lindälv, E. 1964. Täljstensfynd och täljstensbrott i Halland. Vår bygd 1964.

Magnell, O. 2014. Osteologisk analys av djurben från förundersökning av Östra Grevie 12:14. I: Bolander, A. Östra Grevie 12:14 m.fl. Gårds-lägen från yngre bronsålder – förromersk järnålder samt medeltida lämningar i anslutning till bytomten. Arkeologisk förundersökning 2013. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2014:14.

Nagmér, R. B. 1975. Fornlämning 3, nyupptäckta boplatslämningar. Östra Grevie 41:1, Östra Grevie socken, Skåne. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer rapport. Undersök-ningsverksamheten 1980:40.

Nielsen, A-L. 1997. Pagan Cultic and Votive Acts at Borg. An expression of the Central Significance of the Farmstead in the Late Iron Age. I: Visions of the Past. Trends and Traditions in Swedish Medieval Archaeo-logy. Andersson, H., Carelli, P. & Ersgård, L. (red.). Lund Studies in Medieval Archaeology 19 Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska under-sökningar skrifter nr 24. Stockholm.


Prummel, W. 1997. Evidence of hawking (falconry) from bird and mam-mal bones. International Journal of Osteoarchaeology 7: 333-338.

Resi, H. G. 1979. Die Specksteinfunde aus Haithabu. Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 14. Neumünster.

Schmidt Sabo, K. (red). 2013. Örja 1:9. Arkeologisk undersökning 2010. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2013:68.

Schön, V. 1995. Die Mühlsteine von Haithabu. Ein Beitrag zur Entwick-lungsgeschichte des mittelalterlichen Mühlenwesens in Nordwesteu-ropa. Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 31. Neumünster.

Sten, S. 1992. Gårdstånga. Osteologisk analys av djurben från kungs-gården Gårdstånga, Skåne. Statens Historiska Museum, Osteologiska enheten, rapport 1992:6.

Söderberg, B. 1995. Bytomtsarkeologi i Skåne – några exempel från UV Syds arbetsområde. Arkeologi i Sverige 3. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Söderberg, B. 1997. Utbyggnadsområden i anslutning till byarna i Arrie, Västra Ingelstad och Östra Grevie socknar, Vellinge kommun, Skåne. Arkeologisk utredning etapp 1, 1997. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1997:19. Lund.

Tegnér, M. 2005. Järnåldersundersökningar i Skåne. Katalog över arkeo-logiska undersökningar 1960–2000. University of Lund, Institute of Archaeology, Report series nr 91. Malmö Kulturmiljö rapport nr 51.

Vretemark , M. 2013. The Vendel Period royal follower´s grave at Swedish Rickeby as starting point for reflections about falconry in Northern Europe. I: Grimm, O. & Schmölke, U. (red.). Hunting in Northern Europe until 1500 AD. Old traditions and regional developments, Conti-nental sources and Continental influences. Schriften des Archäologischen Landsmuseum 7. Neumünster.

Wallin, L. 1987. Arkeologisk förundersökning Väg 585, fl 1 och 3. Östra Grevie sn. Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1987.

Wilhelmson, H. 2008. Senpaleolitiskt mossfynd i Östra Grevie. Under-sökning/besiktning, 2006. Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne Rapport 2008:90.


Administrativa uppgifterVid årsskiftet 2014/2015 bytte den Arkeologiska uppdragsverksamheten huvudman från Riksantikvarieämbetet till Statens historiska museer. Då projektet utfördes under båda åren så anges nedan respektive huvudmans diarienummer.

Geografiska uppgifter: Skåne Län, Skåne, Vellinge kommun, Östra Grevie socken, Östra Grevie 9:40 och 12:14.

Fornlämning: Östra Grevie 40.Riksantikvarieämbetets dnr: 3.1.1-1631-2014.Statens historiska museers dnr: 5.1.1-00209-2015.Länsstyrelsens dnr: 431-7177-2014.Riksantikvarieämbetets projektnr: 12808.Statens historiska museers projektnr: A12808.Intrasisprojekt: UV2014:071Undersökningstid: 13–31 oktober 2014.Projektgrupp: Adam Bolander, Anna Broström, Tyra Ericson,

Annika Knarrström, Kenneth Stark, Bengt Söderberg.Underkonsulter: Avis (hyrbil), Lambertsson (etablering), Lunds Univer-

sitets Historiska Museum (konservering), Trimtec (mätutrustning), Ångströmlaboratoriet Uppsala (14C-analys).

Exploateringsyta: 48 300 kvadratmeter.Undersökningsområde: FU: 24 250 kvadratmeter.Undersökt yta: 3200 kvadratmeter.Läge: Fastighetskartan, blad 2C0g Östra Grevie.Koordinatsystem: Sweref 99 TM.Höjdsystem: Rikets, RH 00.Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska

arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 8 sektionsritningarDigital dokumentation: Intrasisprojekt UV2014:071 förvaras digitalt hos

UV.Fynd: F1–124 förvaras på Lunds Universitets Historiska Museum med

inventarienr 32381.


Arkeologisk periodindelning

Traditionell arkeologisk periodindelning i Sydskandinavien.

STENÅLDER 14000–1800 f.Kr.

SENPALEOLITIKUMHamburgkulturFedermesserkulturBrommekulturAhrensburgkultur

MESOLITIKUMTidigmesolitikum (Maglemose)Mellanmesolitikum (Kongemose)Senmesolitikum (Ertebölle)

NEOLITIKUMTidigneolitikum (Trattbägarkultur)MellanneolitikumPeriod A (Trattbägarkultur/Gropkeramisk kultur)Period B (Gropkeramisk kultur/Stridsyxekultur)Senneolitikum

14000–9500 f.Kr.(15000)–12400 f.Kr.

11900–10100 f.Kr.11000–10500 f.Kr.10800–(9300) f.Kr.

9500–3900 f.Kr.9500–6800 f.Kr.6800–5300 f.Kr.5300–3900 f.Kr.

3900–1800 f.Kr.3900–3300 f.Kr.3300–2350 f.Kr.3300–2800 f.Kr.2800–2350 f.Kr.2350–1800 f.Kr.

BRONSÅLDER 1800–500 f.Kr.

ÄLDRE BRONSÅLDERPeriod IPeriod IIPeriod III

MELLANBRONSÅLDERPeriod IV

YNGRE BRONSÅLDERPeriod VPeriod VI

1800–1100 f.Kr.1800–1500 f.Kr.1500–1300 f.Kr.1300–1100 f.Kr.

1100–900 f.Kr.1100–900 f.Kr.

900–500 f.Kr.900–700 f.Kr.700–500 f.Kr.

JÄRNÅLDER 500 f.Kr.–1050 e.Kr.

ÄLDRE JÄRNÅLDERFörromersk järnålderPeriod IPeriod IIPeriod IIIRomersk järnålderÄldre romersk järnålder – period IVYngre romersk järnålder – period V

YNGRE JÄRNÅLDERFolkvandringstid – period VIVendeltid – period VIIVikingatid – period VIII

500 f.Kr.–400 e.Kr.500 f.Kr.–0

500–300 f.Kr.300–150 f.Kr.

150 f.Kr.–00–400 e.Kr.0–200 e.Kr.

200–400 e.Kr.

400–1050 e.Kr.400–550 e.Kr.550–800 e.Kr.

800–1050 e.Kr.

MEDELTID 1050–1527 e.Kr.

Tidigmedeltid 1050–1200 e.Kr.

Högmedeltid 1200–1350 e.Kr.

Senmedeltid 1350–1527 e.Kr.


Ordlista

Anläggning

Arkeologisk term som avser olika slags lämningar, t.ex. gropar och härdar.

Boplats

Plats där man under förhistorisk tid vistats och där föremål, råämnen för bearbetning, byggnadslämningar, byggmaterial och/eller avfall lämnats kvar på marken.

Bytomt/gårdstomt

Lämningar efter skattlagd eller mantalssatt bebyggelseenhet. Indikeras av kulturlager, husgrunder eller andra lämningar.

Dike/ränna

Grävd ränna eller dike.

Fosfathalt

Fostfathalten i jorden kan höjas genom människors och djurs aktiviteter. Förhöjda fosfathalter är ett tecken på potentiella överodlade fornlämningar.

Fyndplats

Fyndplats för enstaka eller fåtal föremål/artefakter från förhistorisk tid, medeltid eller äldre historisk tid. Avser plats för fynd som man kan anta inte medvetet deponerats på platsen och/eller där det påträffats för få fynd för att området ska kunna bedömas som boplats.

Geometrisk avmätning

Typ av storskalig lantmäterikarta med tillhörande beskrivning och areal-redovisning som framställdes under perioden från 1630-talet till skiftes-perioden under 1800-talets början. Kartorna visar ofta inägornas faktiska ägoindelning i tegskifte och vilka tegar som tillhörde byns olika hemman.

Hemman

Äldre benämning för mantalssatt jordbruksfastighet.

Huvudgård

En adlig huvudgård var säte för en väpnare eller en riddare.

Hägnad

Anordning för att hägna in och avskilja ett område eller för att binda sam-man det med andra, t ex en gärdesgård.

Hägnadssystem

Lokal med minst två hägnader med ett inbördes avstånd av mindre än 20 meter eller en hägnad med minst en förgrening.


Härd

Avgränsad eldplats.

Hög

Förhistorisk gravanläggning med markerat välvd profil och övertorvad yta som till större delen är uppbyggd av sand eller jord.

Mantal

Beräkningsenhet för skatten på jord och andra resurser som kunde tillhöra ett hemman.

Rödgods

Typ av keramik som förekommer i olika former från 1200-talet och framåt.

Skifte

Enskifte (sent 1700-tal/tidigt 1800-tal) och laga skifte (1827 och framåt): reformer som syftade till att varje gårds ägor samlades till ett eller ett fåtal sammanhängande områden (skiften), och att gårdsbebyggelsen skulle pla-ceras på det tilldelade området. Solskifte: ett sedan medeltiden tillämpat system för fördelning av inägomark mellan hemmanen i en by.

Toft

På äldre kartmaterial finns ofta markstycken som har namn där ”toft” ingår. För det mesta är det mindre åkerstycken nära bykärnan. Ordet toft har samma betydelse som tomt, alltså det för bebyggelse avsedda område som tillkommer varje enskild gård. Det är ofta inom toftmarkerna som de historiska byarnas tidigaste bebyggelselämningar påträffas.

Yngre rödgods

Typ av keramik som förekommer i olika former från 1400-talet och framåt.

Äldre rödgods

Typ av keramik som förekommer under 12- och 1300-tal.

Östersjökeramik

Typ av keramik som förkommer från 900- till 1200-tal.


Bilagor

Bilaga 1. 14C-analys


Provnr Yta Kontext Kontextnr Material 14C-ålder BP Dateringsintervall 2 kal σ Labnr

PM3263 4 Kokgrop 1501 Träkol 2555±33 810–540 BC Ua-31892

PM3835 3 Materialtäkt 1993 Skalkorn 2418±33 750–390 BC Ua-31893

PM4094 1 Lertäktsgrop 2623 Skalkorn 2434±32 760–400 BC Ua-31894

PM4097 2 Stolphål, hus 2 1087 Korn, ospec. 1218±30 690–890 AD Ua-31895



PM4140 3 Kulturlager 1523 Skalkorn 2517±34 800–520 BC Ua-31898

PM4163 1 Härd 2561 Träkol 1383±31 600–680 AD Ua-31899


Bilaga 2. Makroanalys

Intrasis ID Art Osäker art Förkolnad Övrigt Uppskattat antal Antal Anm.

1000063 Secale cereale (Råg) X Kol Nej 1

1000064 Hordeum vulgare (Korn ospec.)

X Kol Nej 1 Till 14C

1000065 Cerealia indet. (Sädeskorn ospec.)

X Kol Nej 3 Varav 3 skadade/halvor

1000066 Problematica (Oidentifierad frö/frukt)

X Kol Nej 1 Ev Agrimona eupatoria (Småborre)

1000067 Secale cereale (Råg)

X X Kol Nej 1 Träkol till 14C, sädeskorn dåligt

1000068 Avena sativa (Havre) X X Kol Nej 1 Skadat


X Kol Nej 8

1000070 Hordeum vulgare var. vulgare (Skalkorn)

X Kol Nej 19 Varav 1 till 14C


X Kol Nej 15 1 hel och 14 skadade

1000072 Atriplex sp. (Målla ospec.)

X Kol Nej 2


X Kol Nej 2

1000075 X Kol Nej För lite för 14C


X X Kol Nej 2 1 helt 1 skadat


X Kol Nej 9 Varav 1 till 14C


X Kol Nej 2 1 helt 1 skadat


X Kol Nej 2


X X Kol Nej 1 Till 14C


X Kol Nej 1 Skadat

1000082 Triticum sp. (Vete ospec.)

X Kol Nej 4

1000083 Avena sativa (Havre) X X Kol Nej 3 Skadade




X Kol Nej 14


X Kol Nej 48 Flertalet skadade


X Kol Nej 3 Tillplattade

1000088 Chenopodium album-type (Svinmålla-typ)

X Kol Nej 2

1000089 Corylus avellana (Hassel)

X Kol Nej 6 6 fragment av skal, ev samma skal


X Kol Nej 1 Träkol till 14C


X Kol Nej 5 Skadade

1000092 X Kol Nej




X X Kol Nej 2


X Kol Nej 1


Bilaga 3. Vedartsanalys

Analys utförd av Ulf Strucke, Arkeologiska Uppdragsverksamheten vid Statens historiska museer.

Analys ID Anl. Kontext Prov Totalt ant Analyserad vikt g Art Ant material

12256 AH2561 Härd PM4163 74 2

Salix sp 43

Ek 19

Lind 11

12260 AH1501 Kokgrop PM3263 37 1,2

Ek 30

Salix sp 3

Al 2

Lönn 1

Bark, förkolnad 1

Bilaga 4. FyndtabellFnr Material Sakord Ant Vikt (g) Status Anmärkning Yta Fyndenhet/kontext

1 Silver Mynt 1 1 Fragment Dirhemklipp 2 206

2 Bly Sländtrissa 1 7 Defekt 1 210

3 Koppar Mynt 1 1 Intakt Kopparsterling? Kors. håltagnings-försök

3 1403

4 Järn Kniv 1 10 Defekt 1 2694

5 Bly Vikt 1 16 Intakt Konisk vikt, kryss på t oppen. 2a skiktet

1 230

6 Brons Sölja 1 1 Defekt Vikingatida? Ornerad 1 228

7 Brons Hänge 1 1 Intakt Ringhänge? Ngt oval. Försmalad del. 2a skiktet.

2 219

8 Järn Föremål 1 11 Fragment Eggverktyg? 1 2693

9 Järn 1 1 Fragment Bleck med spets, tråddragningsjärn 1 2689

10 Järn 1 1 Fragment Tråddragningsjärn, utplattad ände 1 2692

11 Järn Ring 1 1 Defekt Liten järnring, ringbrynjering? 1 3386

12 Järn Tråd 1 1 Fragment Tråddragningsjärn 1 2697


14 Järn Tråd 1 1 Fragment Tråddragningsjärn 2538


16 Brons Smälta 1 6 Fragment CU-smälta 215

17 Brons Smälta 1 5 Fragment CU-smälta 1 209



20 Järn Skålla 1 3 Fragment Produktionsrest 1 2686

21 Koppar Föremål 1 1 Fragment Ornerat beslag, pressat? 1 2695

22 Brons Föremål 1 1 Fragment Gjutet fragment 1 229

23 Koppar Bleck 1 1 Fragment Bleck med små nithål 2 224

24 Koppar Bleck 1 1 Fragment Veckat 2 218

25 Koppar Bleck 1 1 Fragment med små nithål 2 207

26 Koppar Föremål 1 1 Defekt Märla, allmoge dräktdetalj. 1a skik-tet.

1 214

27 Ädelmetall Bitsilver 1 1 Fragment Klippsilver? 2a skiktet 3 1404

28 Metall Föremål 1 9 Fragment Lock till tennflaska? 2 217

29 Bly Föremål 1 35 Fragment Blybarr huggen. 2a skiktet 2 223

30 Bly Föremål 1 6 Fragment Blybleck ,1a skiktet 1 213

31 Järn Nit 1 12 Fragment Från grop i storhuset 2783

32 Järn Järnten 1 3 Fragment I grop i storhuset 2783

33 Järn Föremål 1 4 Fragment 1 2688


Fnr Material Sakord Ant Vikt (g) Status Anmärkning Yta Fyndenhet/kontext

34 Järn Föremål 1 4 Fragment kniv? 1700

35 Järn Föremål 2 8 Fragment Ten 1700

36 Järn Föremål 1 1 Fragment Dragtråd? 1700

37 Järn Föremål 2 8 Fragment 1700

38 Horn Kam 1 1 Defekt Flera fragment, recent skada 1700

39 Täljsten Sländtrissa 1 11 Intakt 3 1700

40 Sandsten Föremål 1 28 Intakt Förarbete till sländtrissa el spel-bricka?

1700

41 Täljsten Föremål 1 24 Intakt Förarbete till sländtrissa el spel-bricka?

1700

42 Bränd lera Vävtyngd 2 186 Fragment 3 1700

43 Bergart Föremål 1 22 Fragment Granatglimmerskiffer? 1700

44 Flinta Avslag 1 20 2538

45 Flinta Avfall 3 35 1700






51 Flinta Avfall 2 17 Bränd, utgallrad 2600


53 Flinta Avslag 1 31 Bränd, utgallrad





58 Flinta Avslag 1 12 Ett avslag bränt 2623


60 Keramik Kärl 1 12 Östersjökeramik 1 100

61 Keramik Kärl 1 23 Östersjökeramik 100



64 Keramik Kärl 15 246 1700

65 Keramik Kärl 1 5 Mynning 1700

66 Keramik Kärl 1 30 Botten 1700








74 Keramik Kärl 18 173 Plastisk dekor i form av knoppar 1700





79 Keramik Kärl 1 16 Linjeornerad 2600

80 Keramik Rabbat gods 1 15 1501

81 Keramik Kärl 3 33 Rabbat gods 1501






87 Keramik Kärl 1 25 Plastisk dekor med intryck - ring-vulst?

1993


Fnr Material Sakord Ant Vikt (g) Status Anmärkning Yta Fyndenhet/kontext





92 Keramik Kärl 0 570 Smul 1993

93 Bränd lera Lerklining 4 89 Lerplatta 1993


95 Keramik Kärl 2 178 Botten, mkt dåligt skick 1993

96 Keramik Kärl 22 237 Rabbad? 1993


98 Bränd lera Lerklining 1 36 Lerplatta 1993


100 Keramik Kärl 20 201 Rabbad 1993

101 Keramik Kärl 1 6 Sekundärbränd 1993


103 Bränd lera Lerblock 6 93 Oornerat 1523

104 Keramik Kärl 34 176 1 sek.bränd skärva 3403



107 Keramik Kärl 1 14 Mynning inåtböjd, äldre svartgods/AIV?

2600

108 Keramik Kärl 2 17 AIV-gods? 2538

109 Bränd lera Lerklining 1 13 2538








117 Bränd lera Lerklining 25 482 Vit beläggning 1993

118 Bränd lera Lerklining 12 449 1 bit m vit beläggning, flera m pin-navtryck.

1993




122 CU-leg Beslag 1 2 Intakt Slaviskt knivslidesbeslag komplette-rade inlämn t konservering

2 225

123 Sandsten Sländtrissa 1 8 Intakt NV kvadrant, stick 2 2538

124 Bränd lera Lerblock 1 60 Fragment Ornerat 1523


Bilaga 5. Anläggningstabell

IntrasisId Typ Undersökt Andel (%) Metod Fyndinsamling Djup (m) Längd (m) Area m2 Kontextgrupp

1 Stolphus Nej 0 0

2 Stolphus Nej 0 0

3 Stolphus Nej 0 0

4 Stolphus Nej 0 0

100 Lager Nej 0 0

231 Grop Nej 0 1,599

248 Stolphål Nej 0 0,124











404 Gropsystem Nej 0 0,105





454 Grop Nej 0 0,281

466 Härd Nej 0 0,485


















650 Grop Nej 0 0,231

661 Härd Nej 0 1,06


697 Dike Nej 0 16,952





760 Stolphål Ja 50 Spade Handplock 0,16 0,3 0,081 3














880 Stolphål Nej 0 0,096 3

891 Ränna Nej 0 0,543

910 Grop Nej 0 2,032

930 Grop Nej 0 0,463

943 Härd Nej 0 0,574

954 Härd Nej 0 1,771

970 Härd Ja 50 Skärslev Handplock 0,12 0,88 0,547







1041 Grop Nej 0 0,957






1108 Grop Nej 0 0,323









1193 Härd Nej 0 0,047 2

1202 Grop Nej 0 0,54





1252 Härd Nej 0 0,538







1323 Härd Nej 0 1,494










1408 Grop Ja 50 Maskin Handplock 4 7,885




1488 Härd Ja 50 Skärslev Handplock 0,08 1 0,806

1501 Kokgrop Ja 50 Skärslev Handplock 0,25 2,6 2,992

1523 Kulturlager Ja 5 Maskin Handplock 46,928






1592 Grop Nej 0 0,343


1616 Grop Nej 0 0,733




1659 Härd Nej 0 0,226




1700 Grophus Ja 50 Spade Hackbord 0,22 3,8 12,029

1753 Grop Nej 0 0,714

1769 Grop Nej 0 0,305


1813 Ränna Nej 0 0,697




1860 Grop Nej 0 1,198










1968 Grop Ja 50 Skärslev Handplock 0,14 0,95 0,71



2024 Grop Nej 0 0,269










2129 Stolphål Ja 50 Spade Handplock 0,088 1





2159 Grop Ja 50 Spade Handplock 0,16 0,59 0,25




2203 Grop Nej 0 3,062



2250 Grop Nej 0 0,275






2308 Härd Nej 0 0,206







2372 Utgår Ja 0 0,09

2382 Utgår Ja 0 0,116

2392 Utgår Ja 0 0,078


2446 Grop Nej 0 0,321

2457 Gropsystem Nej 0 0,129






2514 Stenlyft Ja 50 Skärslev Handplock 0,1 0,9 0,385


2538 Grophus Ja 25 Spade Hackbord 0,4 2,95 6,331


2574 Grop Nej 0 1,277

2590 Stolphål Ja 50 Skärslev Handplock 0,33 0,3 0,072

2600 Kulturlager Ja 1 Spade Hackbord 329,096

2623 Grop Ja 25 Spade Hackbord 0,5 2,2 3,693


2708 Grop Nej 0 0,353



2750 Grop Nej 0 0,159 1



2783 Grop Nej 0 1,395





2855 Stolphål Ja 0 Skärslev Handplock 0,066 1

















































3388 Grop Nej 0 0,821


3442 Kokgrop Ja 50 Skärslev Handplock 0,46 1,6 1,625
















3622 Utgår Ja 50 Skärslev Handplock 0,074



3846 Sten Nej 0 0,011 2538

3852 Sten Nej 0 0,008 2538

3857 Sten Nej 0 0,011 2538

3863 Sten Nej 0 0,008 2538


3881 Sten Nej 0 0,056 2538








4148 Lager Nej 0 3,481



Bilaga 6. Husbeskrivningar

Hus 1Läge: yta 3, NV delenTyp: treskeppigt långhusOrientering: västsydväst – ostnordostFörmodad längd med vägg: > 17,5 mFörmodad bredd med vägg: 7,2 mBredd i takbärande bockar: ca 2,4–3,1 mAvstånd mellan takbärande bockar: ca 3,3–5,0 mTypologisk datering: vikingatid, 800–1050 e.Kr.14C-datering: -Fynd:-Beskrivning: Treskeppigt långhus uppfört i två byggnadsfaser med vardera 4 bockpar. Huset har troligen bestått av dubbla rader med stolpar i vägglinjerna, varav de yttre var inåtlutade stödstolpar. En sådan lutning kunde dokumenteras i den yttre, södra vägglinjen. I den norra delen fanns däremot endast fragmentariska spår efter en dubbel vägglinje. Två möjliga ingångspartier kan skönjas i den norra vägglinjen, men kan också vara ett resultat av det sämre bevarandet. De stolphål som undersöktes hade ett begränsat inslag av bränd lera, men inte i en sådan omfattning att det skulle tyda på att huset demolerats i en brand. I den östra delen förekom ett fåtal större gropar i och kring huset, men ingen av dem kan med säkerhet knytas därtill, även om en (2783) utifrån dess placering skulle kunna vara en förvaringsgrop. Ett närbeläget grophus (1700) hör emellertid till de anläggningar som med säkerhet bör kunna knytas till gårdsstrukturen. Utifrån bockbredd, bockavstånd och planmässigt utseende i övrigt kan byggnaden dateras till vikingatid (800 – 1050 e. Kr). Goda paralleller finns exempelvis på Bjärredsboplatsen, främst i form av hus D (Kriig & Pettersson 1997:154).

Den östra begränsningen var något oklar och det kan inte uteslutas att huset åtminstone i den ena byggnadsfasen sträckt sig ytterligare några meter österut. Åt väster har huset en utsträckning även utanför schaktytans begränsning, varför dess fulla längd inte fastställdes i samband med förundersökningen.

Hus 1

Stolphål hus 1Övriga anläggningarSchakt

Plan över Hus 1. Skala 1:200.


Hus 2Läge: yta 2, SV hörnetTyp: treskeppigt långhusOrientering: västsydväst – ostnordostFörmodad längd med vägg: > 15,5 mFörmodad bredd med vägg: ca 5,3 m (?)Bredd i takbärande bockar: ca 2,1 mAvstånd mellan takbärande bockar: oklartTypologisk datering: -14C-datering: 690–890 e.Kr. (kal 2 sigma)Fynd: - Beskrivning: Treskeppigt långhus med flera takbärande bockar, varav endast ett är komplett. Huset identi-fierades i det sydvästra hörnet av yta 2 och hade en utbredning som sträckte sig såväl väster som söder om schaktytans begränsningar. Utöver det kompletta bockparet längst i väster rymde schaktytan de norra takbä-rarna i vissa bockpar, samt delar av den norra vägglinjen. I den senare fanns åtminstone en tydlig indikation på ett ingångsparti, beläget i den västra delen. I och kring konstruktionen fanns flera större gropar, varav flera kan vara tillkomna efter husets brukningstid. Därmed kan de även ha stört den ursprungliga konstruktionen, så tillvida att ingående stolphål grävts bort.

Då en så pass begränsad del av konstruktionen blottlades i schaktet, så blir försök till typologiska date-ringar alltför riskfyllda för att vara meningsfulla. Analys av ett sädeskorn utifrån 14C-metod gav däremot en datering i yngre järnålder, närmare bestämt 690–890 e.Kr. (kal 2 sigma).


Hus 2



Hus 3Läge: yta 2, SV delenTyp: treskeppigt långhusOrientering: västsydväst–ostnordostFörmodad längd med vägg: 13,5 mFörmodad bredd med vägg: ca 4 m (?)Bredd i takbärande bockar: ca 1,9–2,2 mAvstånd mellan takbärande bockar: ca 3,1–3,7 mTypologisk datering: sen yngre bronsålder eller äldre förromersk järnålder, 800–400 f.Kr14C-datering: 770–970 e.Kr. (kal 2 sigma)Fynd: - Beskrivning: Treskeppigt långhus med 4 takbärande bockar, varav det östra möjligen omsatt med ett avsmalnande par med en bockbredd om endast 1,5 m. Bockparen var något assymmetriskt satta, där de två centrala var förhållandevis räta, medan det i väster respektive öster skevade i förhållande till konstruktionens övergripande orientering. Någon vägglinje föreföll inte vara bevarad.

Utifrån bockbredd, bockavstånd och planmässigt utseende i övrigt kan byggnaden dateras till yngre bronsålder–förromersk järnålder. Goda paralleller finns särskilt i Malmöområdet, där fyrparhus av likartat slag på flera platser har fått just en sådan periodöverskridande datering (Björhem & Magnusson Staaf 2006:89f ). Analys av ett sädeskorn utifrån 14C-metod gav däremot en datering i yngre järnålder, närmare bestämt 770–970 e.Kr. (kal 2 sigma).



Hus 3


Hus 4Läge: yta 2, SV delenTyp: fyrstolpshusOrientering: västnordväst – ostsydostFörmodad längd med vägg: ca 5 m (?)Förmodad bredd med vägg: ca 4 m (?)Bredd i takbärande bockar: ca 1,3–1,6 mAvstånd mellan takbärande bockar: ca 2,7–2,9 mTypologisk datering: -14C-datering: 250–530 e.Kr. (kal 2 sigma)Fynd: - Beskrivning: Endast 4 stolphål fanns bevarade av byggnaden, men utifrån deras placering kan man utgå från att de ingått i två takbärande bockar. Vägglinjen var inte bevarad, men byggnadens storlek kan uppskattas till ca 5 × 4 m. Sannolikt har fyrstolpshuset utgjort en ekonomibyggnad inom ett gårdsläge, där huvudbygg-naden kan ha utgjorts av Hus 2. Värt att notera är att de ingående stolphålen var djupa och hade kraftiga stenskoningar. Det fanns fler stolphål av samma karaktär i närområdet, men dessa var inte möjliga att knyta till konstruktionen. Analys av ett sädeskorn utifrån 14C-metod gav en datering i 250–530 e.Kr. (kal 2 sigma).



Hus 4


ReferenserBjörhem, N. & Magnusson Staaf, B. 2006. Långhuslandskapet. En studie

av bebyggelse och samhälle från stenålder till järnålder. Öresundsför-bindelsen och arkeologin. Malmöfynd nr 8. Malmö.

Kriig, S. & Pettersson, C. 1997. Den fattige grannen. Kustbönder och boskapsskötare i skuggan av Löddeköpinge. I: Karsten, P. (red.). Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet Arkeolo-giska Undersökningar Skrifter nr 22. Stockholm.

Download - Östra Grevie 9:40 och 12:14

Top Related