Download - Uppdrag Mission #1 2011

UPPDRAGMISSION 1

Yalla TrappanHJÄLPER INVANDRARKVINNOR KLÄTTRA

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP NR 1 • 2011 ÅRGÅNG 165

ETIOPIEN PILGRIMSRESA FÖR GLOBAL FÖRSTÅELSE 10

INDIEN FRAMGÅNGSRIK HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP 22

KRÖNIKAN K-G HAMMAR: MÅSTE JAG SKÄMMAS NU? 3

UPPDRAGMISSION 3

Det är värdefullt att blicka bakåt i tiden för att kunna förstå det som händer idag och det som ska ske i framtiden. I det första numret av Uppdrag Mission möter ni intervjupersoner fyllda av livserfarenheter, projekttankar och visioner. Anita Diehls uppväxt som missionärsbarn på 1940-talet har format hennes liv, tf kyrkoherden Ola Fornling i Vellinge kunde inte hålla tyst i flyktingfrågan och arton ungdomar från Stockholm som åkte på pilgrimsresa till Etiopien fick nya drömmar i livet.

Vi tar också reda på vad ordet ”mission” betyder för olika människor. Kanske har du en helt annan tolkning!

Marie Bosund HedbergRedaktör

PPDRAG. ORDET ÄR UPPFORDRANDE, MEN OCKSÅ BETRYGGANDE.

Det är gott att ha ett uppdrag. Det ger rätt att bidra med något. Den som har ett uppdrag är inte ute i eget syfte, behöver inte rättfärdiga sig själv. Någon gav en uppgift, gav mål och mening. Det betyder inte frihet från ansvar. Tvärtom. Ett uppdrag fordrar något, är en förväntan, bär på någons önskan, någons hopp. Att ha ett uppdrag uttrycker förtroende. När Lunds Missionssällskaps tidskrift byter namn från Hela Jorden till Uppdrag Mission vill vi göra tydligt att vi har ett uppdrag, att vi inte är till för oss själva, varken som enskilda eller som sällskap. Någon vill oss.

MISSION ÄR DET LATINSKA ORDET FÖR UPPDRAG. Ett ord vi förknippat med att omvända icke-kristna till kristen tro, men mu används om alla slags organisationers syfte eller uppdrag. Att ha en mission är helt enkelt att veta vad man är till för, vad man vill åstadkomma. Men mission hör djupast sett samman med verbet mitto som betyder sända iväg eller släppa lös. I ordet mission ligger inte bara ett uppdrag utan också en tydlig sändning och en befrielse, en möjlighet att själv ta ansvar för sitt liv, för sitt uppdrag som människa.

UPPDRAG MISSION uttrycker en övertygelse om att vi behövs, att Gud vill våra liv, vill den frihet som gör det möjligt att dela livets mål och mening med varandra.

samuel rubensonProfessor i kyrkohistoria, Lunds universitet

Ordförande i Lunds MissionssällskapAnsvarig utgivare

KÄRA LÄSARE!

4HÄR TAR INVANDRARKVINNOR NYA KLIV Yalla Trappan på Rosengård i Malmö skapar

entreprenörer.

10PILGRIMSRESA FÖR GLOBAL FÖRSTÅELSE Kristna, judiska och muslimska ungdomar

från Stockholm reste till Etiopien.10

14ETT MISSIONÄRSBARN SOM KOMMIT HEM Anita Diehl i Lund växte upp på

en missionsstation i södra Indien.

18VAD BETYDER ORDET ”MISSION” FÖR DIG? Sju opinionsbildare om ett

begrepp med många infallsvinklar.

U

FOTO DENNA SIDASAMUELRUBENSON:WWW.MARTINOLSON.SE

– Jag skäms över att jag är en vit och rik tjej som klagar så j-kla mycket.

2 UPPDRAGMISSION

UPPDRAGMISSION 3

Inter- nationell rättvisa, miljö, fred, mission, teologi, religionsmöte, integrations- frågor – Uppdrag Mission berör många ämnes- områden. Men egentligen handlar alltihop om en enda sak: vad innebär det att leva evangelieti dag?

Alltid 3 KRÖNIKAN

9 NOTISER

28 BOKRECENSIONER

29 BETRAKTELSEN

30 STIPENDIATEN

20DEN OBEKVÄME PRÄSTEN I VELLINGE Ola Fornling,

36, tf kyrkoherde i Vellinge, skrev ett pressmeddelande

som fick konsekvenser.

22FRAMGÅNGSRIK HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP Reportage från Svenska kyrkans internationella arbete

bland kastlösa kvinnor i Indien.

JAG ÄR SKÅNING. MÅSTE JAG SKÄMMAS NU?Är Skåne hjärta sd=sant? Man kan ju undra. Sverigedemokraterna har gått framåt, och sd har sitt starkaste stöd i Skåne. Skamkänslorna för en inbiten skåning ligger nära till hands. Skamkänslor är ju diffusa, kan inte direkt kopplas till något man gjort. Handlar mer om hur man uppfattar att andra associerar. Men det känns också lite pinsamt för en präst och teolog som sedan 1960-talet på olika sätt verkat för människovärde, rättvisa och internationell solidaritet. Och vi är många som gjort det i just Skåne. Varför har vi haft så lite genomslag? Det finns en mångfald historiska förklaringar som jag inte har utrymme att diskutera här. Men vad vi gör framöver? Den här tidskriften vill belysa begreppet mission ur olika synvinklar. Vad betyder då mission i relation till sd? Mission betyder olika förhållningssätt i olika situationer. Men på ett övergripande plan betyder det att försöka se på människor och värld med Guds ögon. Ingen av oss kan säga exakt vad det betyder. Ofta är det lättare att inse vad det inte betyder. Om det vi starkt ogillar hos sd är deras tendens att dela in människor i ”vi och dom” på ett sätt som leder till främlingsfientlighet, så kan vi ju inte svara med samma ”vi och dom”. Om Gud ser på alla med kärleksfulla ögon oberoende av åsikter och prestationer, så blir utmaningen för oss att försöka likna det förhållningssättet. Det betyder att göra skillnad på sak och person, se mångfalden i varje människas bakgrund och personlighetsbottnar, se möjligheterna till förändring och utveckling. Min mission blir att bejaka och möjliggöra samtidigt som jag kritiserar inhumana åsikter. Ibland känns det som om det är lättare att ta avstånd från människor än att ta upp en rejäl diskussion om deras åsikter. Då måste jag ju pröva mina egna djupaste värderingar…

kg hammarGästprofessor, Centrum för teologi och

religionsvetenskap i Lund

KRÖNIKAN

Uppdrag Missionwww.uppdragmission.seTidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se

Ansvarig utgivareSamuel Rubenson

RedaktörMarie Bosund HedbergMedia & Sånt Västergatan 22, 211 21 Malmö040-17 11 [email protected]

Grafisk formAnneli Henriksson Sjunde [Form & kommunikation]

RedaktionsrådAnn Aldén, Lars Micael Adrian och Mika Vähäkangas

Prenumerationwww.uppdragmission.se040-17 11 64

[email protected]

TryckLjungbergs, Klippan 2010ISSN 1102-0105

OmslagTagrid El-Ali, Zeina Doulani och Fatme Ibrahim i caféköket på Yalla Trappan på Rosengård.Foto: www.martinolson.se

UPPDRAGMISSION 3FOTO DENNA SIDAJIMELFSTRÖM/IKON

UPPDRAGMISSION:XX 5 UPPDRAGMISSION:MALMÖ 5

När projektet Trappan på Rosengård i Malmö tog slut i våras fanns det mycket kraft kvar – både hos arrangörer och deltagare – för att utveckla invandrarkvinnornas erfarenheter professionellt.

Yalla Trappans anställda syr slöjor till IKEA, medverkar i en uppmärksammad kokbok och komponerar mellanösterninspirerade bufféer till privata och offentliga tillställningar.

Här tar invandrarkvinnor nya kliv text: marie bosund hedberg foto: martin olson


ABATTERNA UTANFÖR mötesplatsen Yalla Trappan är formade som ett Y och ett T och även om det är senhöst prunkar de fortfarande av olika kryddväxter. Inne på kaféet trängs lunchgästerna kring Fatmas, Nawals och Fatmes grytor samtidigt som kunderna i konsthantverksbutiken intill behöver svängrum för att kunna se allt. I syateljén jobbar Ghada och Fardos med att trycka svarta Halloween-figurer på orangefärgade dukar. Deras arbetsledare, Dorotha, är på väg in till svenskkursen i ett avgränsat rum av lokalen. Arzija och Herije packar ihop utrustningen för ett städuppdrag på en kommunal förvaltning.

Det är det här myllret av engagerade kvinnor som Christina Merker-Siesjö har drömt om att få se i verkligheten under flera år. En del i gruppen har hon följt genom ett par tidigare integrations- och jämställdhetsprojekt, det som började med Trappan och som innebar att var och en fick växa och klättra i sin egen takt och efter bästa förmåga. Hon blev övertygad om att några av dem skulle vilja ta ytterligare ett kliv och ingå i ett arbetskooperativ och få jobba med det som de sysslat med under hela sitt vuxna liv – laga mat, sy och städa. Men nu som driftiga entreprenörer med en växande kundkrets.

Lagade mat i TV4– Det här är en glömd och gömd grupp, säger Christina. Det är outbildade kvinnor utan yrkeserfarenhet och som fått ta stora delar av ansvaret för familjens skötsel. De flesta av dem har bott i Sverige i femton-tjugo år och

de har mest bara hunnit med ”en sväng” in på sfi tidigare. De står långt från den öppna arbetsmarknaden och när ingen vill anställa dem får de skapa sina egna jobb.

Fatma El-Zein från Libanon är ett lysande exempel på hur en gruppgemenskap kan få någon att växa. Tillsammans med några andra invandrarkvinnor medverkar hon i kokboken Kryddor från Rosengård som just kommit ut och inför lanseringen har hon lagat några av sina favoriträtter i ett morgonprogram i tv4.

Kvinnorna i ateljén har varit på studiebesök på Malmö Konsthall och ska besöka kostym-ateljén på Malmö Opera för att utveckla intresset för färg och form. De tar emot beställningar utifrån när det gäller rena skrädderiuppdrag som att lägga upp byxor eller byta blixtlås. Men allra mest jobbar de just nu med att designa en slöjmodell som ska vara en del av uniformen för muslimska kvinnor anställda på ikea.

– Vi erbjuder arbetskläder till alla våra anställda men jag hittade inget företag som säljer slöjor, berättar Marie-Louise Niklasson, rekryteringsansvarig på ikeas personal- avdelning i Malmö. Men när jag hade träffat de två utbildade sömmerskorna på Yalla Trappan löste sig problemet direkt. Vi har beställt 30 slöjor i blått och gult.

Det märks väldigt snabbt att Christina Merker-Siesjö brinner för den här verksamheten. Hon har fokuserat på kvinnors rättig-heter och trygghet på olika sätt under årens lopp. På 1970-talet var hon med och startade Kvinnocentrum i Lund, det som senare utvecklades till kvinnojourer.

Här tar invandrarkvinnor nya kliv text: marie bosund hedberg foto: martin olson

R

Christina Merker-Siesjö är projektledare för Yalla Trappan och hon gläder sig åt att gruppen av kvinnor från malmös invandrartätaste områden får ett nytt liv i en ny gemenskap.

I ALLT MAN GÖR ÄR DET MENINGEN ATT MAN SKA LÄRA SIG NÅGOT. MAN FÖRENAR ARBETS-GEMENSKAP MED EN SOCIAL GEMENSKAP.


6 UPPDRAGMISSION:MALMÖ

de nya företagarna på rosengård. från vänster layla alhefi, dorotha trusz, fatma el-zein, zeina doulani, eva izdebska,

nästa rad ibitihaje abdulhadi, tagrid el-ali, christina merker-siesjö, nawal assaad och

längst fram fardos kadir.



Som livet på mormors tid– Det är lätt att jämföra de här kvinnornas liv med hur min mamma och mormor hade det, säger hon. Mormor var mjölkerska och fick slita hårt. Det fanns inga pengar för att min mamma skulle kunna utbilda sig utan hon jobbade på fabrik och som säsongsarbeterska för att klara familjens försörjning. Jag tog alla chanser att plugga med studielån och min dotter har utbildat sig utomlands.

Christina är ordförande i den ideella föreningen Yalla Trappan som driver verksam-heten. I allt man gör är det meningen att man ska lära sig något. Man förenar arbets- gemenskap med en social gemenskap. Under ett helt år innan Yalla Trappan startade fick alla i projektet lära sig föreningskunskap

för att ha en fast grund att stå på. Alldeles i början av Yalla Trappan blev hon

uppringd av en kvinna från Räddningstjänsten Syd som ville ta med sig 450 konferensdeltagare till lunch på Yalla Trappan.

– Det lät först helt omöjligt, ler Christina. Men jag samlade hela gruppen, tog fram blädderblock och penna och så fick vi beräkna hur mycket ingredienser vi behövde köpa in. Det slutade med 20 kilo lammkött och väldigt många kilo frukt och grönt. Vi fick låna moskéns kök här intill och det blev en succé. Alla kunde känna sig stolta när vi fick ett översvällande tackbrev efteråt.

Kvinnorna i Yalla Trappan kommer ursprungligen från Libanon, Irak, Turkiet, Kosovo, Serbien, Afganistan, Vietnam, Somalia

Mona Sahlin (S) besökte kvinnorna i Yalla Trappan under senaste valrörelsen.

Projektledaren Christina Merker-Siesjö kramar om Tagrid El-Ali.

Ibitihaje Abdulhadi och Fardos Kadir tar emot kunderna i konsthantverksbutiken.

I ALLT MAN GÖR ÄR DET MENINGEN ATT MAN SKA LÄRA SIG NÅGOT. MAN FÖRENAR ARBETS-GEMENSKAP MED EN SOCIAL GEMENSKAP.

UPPDRAGMISSION:NOTISER 9 UPPDRAGMISSION:XX 9

Ibitihaje Abdulhadi ska sticka en ny omgång värmande muddar.


och Ungern och de har bott hela sitt vuxna liv i Malmös invandrartätaste områden. För några veckor sedan hade bara några få av dem varit vid Öresund och än mindre besökt Köpenhamn. Men det har Christina ändrat på nu.

Försökte pruta på notan– Jag fick ta fram blädderblocket och pennan igen. Vi var tvungna att räkna ut hur mycket vi skulle förlora på att inte ha öppet i kaféet och butiken under en hel dag. Vilken dag i veckan brukar vi ha lägst omsättning? Vad kostar förlorad arbetstid? De femton som ville åka till Danmark kom fram till att det skulle bli dyrt – men att vi var värda en sådan resa.

Christina skrattar glatt vid minnet av

den dagen när kvinnorna klev av tåget på Huvudbanegården och ville titta på allt. De gjorde ett studiebesök på en libanesisk restaurang och sedan försökte de pruta på notan. Men det gick inte i Danmark.

Christina påpekar att kvinnornas utveckling också har stor betydelse för deras privata liv.

Tjejer i förening är ett projekt som finns i Yalla Trappans lokaler. Det syftar till att få fler unga tjejer att engagera sig i föreningslivet. Projektet har nått ut till flera hundra tjejer och några har sina mammor i Yalla Trappan. Christina gläder sig åt det inför framtiden – de här kvinnorna blir föredömen för sina egna barn.

YALLA TRAPPAN

Är idag ett arbets- integrerande socialt företag och de åtta anställ-da och nio praktikanterna är medlemmar i en ideell förening. De avlönas enligt gällande kollektivavtal. Alla har invandrarbakgrund och begränsade kunskaper i svenska och behöver praktik och utbildningsinsatser för att lättare få ett arbete och kunna försörja sig själva. Det är medlemsnyttan och inte vinstintressen som är främsta drivkraft.

Projektet Trappan drevs av ABL, ABF Malmös helägda bolag, och finansierades av Malmö Stad och EUs socialfond.

Vitas kunskaper i svenska har tagit fart sedan hon träffade Jane Ringdahl, lärare på SFI, svenska för invandrare.

UPPDRAGMISSION:NOTISER 9 UPPDRAGMISSION:XX 9

JESUS TOG STÄLLNING FÖR KVINNANI jul talar Svenska kyrkan om kvinnan

Kvinnor som får hjälp att se sitt eget värde kan få ett helt samhälle att lyfta. Svenska kyrkans julkampanj 2010/2011 som inleds första advent sätter sökarljuset på kvinnorna.

Det är gott om kvinnor i Bibeln. Vi möter kvinnan som hustru, moder, dotter, drottning, domare, barnlös, änka, fattig, älskarinna, tjänarinna, affärskvinna, slavinna och hora.

Vi läser om självständiga, starka kvinnor som tar initiativ och agerar och kvinnor som lider under kulturella och religiösa föreställningar i det historiska sammanhang som de befinner sig i.

En av julens huvudpersoner är kvinna. Gud ställde frågan till en ung, ogift kvinna att föda och fostra Messias. Han gjorde det i en tid och kultur där barn utanför äktenskapet kunde leda till dödsstraff. Det utgick inga löften om rikedom eller hälsa och långt liv. Maria fick fly brådstörtat när hon nyförlöst fick höra att någon stod efter hennes sons liv. Och när Jesus är i trettioårsåldern kan hon bara stå och se på hur hennes son torteras till döds.

Guds förtroende för kvinnan verkar vara starkt.

Jesus valde konsekvent att stå på de utsattas sida. Han chockade sin samtid när han talade med den samariska kvinnan, ett folk som inte judarna befattade sig med och som dessutom var kvinna. Bland hans närmaste vänner fanns kvinnorna Marta och Maria och hans radikala ställningstagande för den prostituerade kvinnan som är

på väg att stenas till döds räddar inte bara hennes liv. Det fördelar också ansvaret. Hon är inte ensam synderska. Genom sitt agerande ger han kvinnan ett jämställt människovärde.

Jesu budskap om alla människors lika värde är grunden för vårt arbete för kvinnans rätt till sitt eget liv, hälsa, utbildning, frihet och självbestämmande.

Från de verksamheter som Svenska kyrkan stödjer runt om i världen skulle vi kunna presentera parallella berättelser till många av de kvinnor vi möter i Bibeln.

Kvinnor i Uganda och Indien som startar egna verksamheter med hjälp av mikrolån. Kvinnor som lever med hiv och som får stöd att utbilda sig i Uganda. Kvinnor som utbildar sig till präster i Tanzania. Kvinnor som tar ställning mot könsstympning i Etiopien. Kvinnor som tar sig ur prostitutionen med hjälp av stödboende i Moldavien.

Julkampanjen handlar om kvinnor i världen år 2010. Det är fortfarande angeläget att säga att kvinnan är lika mycket värd som mannen.

Ulrika Lagerlöf

ETT SANNINGENS ÖGONBLICKJerusalemdagen som arrangeras av Palestinanätverken i Svenska kyrkan, i år tillsammans med studieförbundet Bilda, hade det nya kairosdokumentet som tema. Dokumentets namn är Ett sanningens ögonblick – ett ord av tro, hopp och kärlek från hjärtat av palestinskt lidande. Det kairosdokument som kyrkorna i Sydafrika gjorde 1985 bidrog till att apartheid föll. På samma sätt har nu tretton protestantiska, katolska

och ortodoxa kyrkor i Palestina velat bidra till att få slut på våldet där de lever genom att vara en profetisk, sanningssägande röst. En av dem som författat skrivelsen, den anglikanske prästen Naim Ateek, var på plats i Jönköping den 15-17 oktober.

I motsats till etnisk nationalism, som leder till ett utestängande av nästan, vill kairos-dokumentet lyfta fram en universell gudsbild. Centralt i dokumentet är vikten av att se Guds ansikte i alla människor. Detta ger en teologi av lika rättigheter för alla nationers människor. Eftersom Gud älskar alla blir uppdraget till människan att skapa rättvisa.

Dokumentet i svensk översättning: www.kairospalestine.ps/sites/default/Documents/Swedish.pdf.

Susanne Grimheden

FRAMTIDS-KONFERENS I KISTA Under två dagar, den 15 och 16 oktober, möttes förtroendevalda och kyrkoherdar i storstadsnätverket Framtiden bor hos oss till konferens i Kista. Genom Misha Jakic, som är samordnare av den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges kristna råd, och Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap i Uppsala, fick deltagarna fördjupad kunskap och inblick i ortodox fromhet i Sverige och världen. Vidare talade förre Växjö- biskopen Sven Thidevall utifrån temat överlevnadsstrategier i en föränderlig värld. Nätverket Framtiden bor hos oss består av församlingar i Svenska kyrkan (framförallt i Stockholm, Göteborg och Malmö) som har låg andel kyrkotillhöriga.

Ann Aldén

UPPDRAGMISSION:XX 11 UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN 1110 UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN

PILGRIMSRESAFÖRGL BALFÖRSTÅELSEtext: marie bosund hedberg reserapporten: maria kjellsdotter rydinger foto: märta färm

ARIA KJELLSDOTTER RYDINGER har arbetat i Sofia församling i tio år men leder med hjälp av medel från Svenska kyrkan på nationell nivå det treåriga projektet Ung och global. Projektet vill ta vara på ungas engagemang och idéer. Genom åren har Klubb Manifest – en scen för rättvisa startas på en av Södermalms krogar, en föreställning mot trafficking satts upp, temagudstjänster, events och utställningar på globalt tema har genomförts. Samtidigt är Maria just nu också verksamhetsansvarig i Fryshuskyrkan och det var i Fryshusets namn som gruppen, totalt 27 deltagare, åkte till Etiopien i mitten av juni med stipendiebidrag från bland annat Lunds Missionssällskap.

– Vi planerade att besöka olika religiösa platser, samtala med människor om hur de arbetar med religionsdialog, se hur olika hjälporganisationer arbetar i Etiopien men också ta del av de olika religionstraditionerna som fanns inom vår grupp, förklarar hon. Deltagarna, som var mellan 17 och 23 år gamla, valdes ut för att de hade ett eget religiöst sökande och var villiga att arbeta vidare när de kom hem och på så sätt ge något tillbaka.

Hon beskriver hur mixen av människor växte fram – innerstad och förort, tjejer och killar, trosuppfattningar och levnadsförhål-landen.

– Det påverkar kyrkan att vi lever i ett alltmer segregerat och multireligiöst samhälle.

Under fjorton dagar deltog ungdomar från Stockholm i en interreligiös pilgrimsresa till Etiopien. De representerade de tre abrahamitiska religionerna och var handplockade från kristna, judiska och muslimska församlingar och från integrationsprojekt på Fryshuset.

– Vi fick tillfälle att tala om frågor som inte alltid tas upp i samhället, berättar Maria Kjellsdotter Rydinger, reseledare och präst i Sofia församling i Stockholm. Och vi kunde visa att de stora religionerna inte alltid ligger i konflikt med varandra.

M

UPPDRAGMISSION:XX 11 UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN 11

PILGRIMSRESAFÖRGL BALFÖRSTÅELSEtext: marie bosund hedberg reserapporten: maria kjellsdotter rydinger foto: märta färm

Kyrkan fokuserar främst på den döpta svenska medelklassen och har därför tappat kontakten med stora grupper i samhället. Vissa röster hamnar utanför, till exempel kvinnor med muslimsk bakgrund som drabbas av heders-problematik. Fryshusets projekt Elektra ger stöd åt sådana unga kvinnor och Fryshusets andra projekt Brobyggarna samlar 14–16-åriga killar för att bygga relationer mellan dem.

Syftet med den interreligiösa resan till

Etiopien var bland annat att ungdomarna genom sina erfarenheter av hur tron kom-mer till uttryck i Etiopien ska kunna berika sina organisationer eller församlingar med nya perspektiv och långvarigt engagemang för internationellt arbete och bli ambassadörer för fred. Resan skulle också stärka ungas självkänsla kring sin religiösa identitet och skapa grunder för ett gemensamt teologiskt språk som under-lättar kommunikationen mellan olika grupper.

– Med min bakgrund och det jag har flytt ifrån skulle jag aldrig kunna tänka mig att ta en jude i hand – men under resan har de blivit mina vänner och jag har upptäckt att vi har mycket gemensamt.

– Man måste respektera varandras olikheter trots att det kan vara irriterande.

UPPDRAGMISSION:XX 1312 UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN 13

utdrag ur reserapporten:16 JUNI I ADDIS ABEBADenna dag delar vi in oss i grupper för att göra olika studiebesök. Några väljer att besöka projektet ”Hope for Children” och ser hur man arbetar med gatubarn och ett kvinnohärbärge där före detta prostituerade får möjlighet att lära sig ett yrke. Man besöker också en skola och spelar fotboll med barnen.

Andra besöker Pyramid Academy, en religiös friskola för både kristna och muslimer. De går också på Nationalmuseet för att se kopian av Lucy, världens äldsta människa som levde för 3,2 miljoner år sedan.

utdrag ur reserapporten:17 JUNI MED FLYG FRÅN ADDIS TILL MEKELE OCH MED BUSS VIDARE TILL WIKRO Många var trötta när vi denna tidiga morgon gav oss iväg till flygplatsen. Efter att ha landat i Mekele åkte vi igenom många byar och bergslandskap för att på eftermiddagen komma fram till Wikro. Hit kom Muhammeds första lärjungar för att söka skydd undan förföljelse och de välkomnades av den kristne kungen Ahmed Negashi – som lät dem slå sig ner där och bygga en moské. Vi blev varmt mottagna av imamen och flera av de äldste i byn. Eftersom det i vår grupp fanns språkkunskaper i arabiska och tigrinja fick vi bra kontakt och alla kunde ställa frågor. Vi fick del av deras historia, deras syn på islam och hur de fortfarande i byn lever sida vid sida med de kristna. Våra muslimska deltagare inbjöds till gemensam bön. Vi andra satt med i moskén eller passade på att prata med alla barn som samlats utanför. För många var detta en av resans höjdpunkter.

utdrag ut reserapporten:18 JUNI AXUM Trots att många var trötta och några sjuka kom vi iväg på morgonen så att vi hann besöka Mariakyrkan. I denna kyrka berättas det att den heliga förbundsarken med stentavlorna förvaras. Enligt traditionen fick den etiopiska drottningen av Saba en son med kung Salomo. När sonen, Melenik, som vuxen sökte sin far i Israel fick

han lära sig om judendomen. Vid hemresan fick han med sig flera överstepräster och den heliga förbundsarken. Så kom judendomen till Etiopien där den utvecklades i en egen riktning. När sedan kristendomen kom till Etiopien växte den fram i nära samverkan med denna judendom. Än idag är Axum centrum för den etiopiska ortodoxa kyrkan som är unik genom sina starka, judiska inslag och traditioner. Vårt möte med Mariakyrkan blev interreligiöst på många olika plan. Det var en muslim som sett till att vi kom dit, och en av de judiska ungdomarna i vår grupp berättade om traditionerna kring förbundsarken. Och inne i kyrkan såg vi hur de tre olika religionernas historia vävdes samman i symboler och målningar. Arken vaktades av en munk i en annan byggnad. Ingen fick gå in men männen fick komma så nära att de kunde se var arken förvarades. Detta ledde fram till intressanta samtal om kvinnors och mäns betydelse i olika religioner och vad ”religion” egentligen är och hur den uppkommer.

utdrag ur reserapporten:21 JUNI MÖTE MED JUDENDOM I GONDOR På morgonen tog Micha Feldmann från Israel (speciellt inbjuden till denna del av pilgrimsresan) med oss till morgonbön i en synagoga som låg i det judiska flyktinglägret. Det väckte uppståndelse. Synagogan hade aldrig haft besök av kristna och muslimer. Men Micha förklarade vilka vi var och vi släpptes alla in. Lika märkliga som vi tycktes vara i deras ögon, lika ovant var det för oss att mötas av så många svarta judar, med kalott och bönesjalar – men flera av våra judiska deltagare kunde delta och följa med i textläsningen. Efteråt följde samtal och frågestund som mycket handlade om hur kristna, judar och muslimer ser på varandra i byn. Vi fick klart för oss att detta nästan var de enda judar som finns kvar i Etiopien idag. De lever i väntan på att eventuellt få emigrera till Israel. Dessa judar är sådana som ”tvingats” konvertera till kristendom och de måste kunna bevisa att de har judiska släktingar och förfäder. I väntan på att få ”återvända till det heliga

VÅRT MÖTE MED MARIA-KYRKAN BLEV INTER- RELIGIÖST PÅ MÅNGA OLIKA PLAN

SYNAGOGAN HADE ALDRIG HAFT BESÖK AV KRISTNA OCH MUSLIMER

UPPDRAGMISSION:XX 13

PILGRIMSRESE-FRYSHUSET

Gruppen är ute i olika sammanhang och berättar om sina erfarenheter från resan. I maj 2011 medverkar några av deltagarna i pilgrimsresan i en workshop på Kulturhuset i Stockholm där de visar bilder och berättar om det som de tycker blev resans höjdpunkter.

UPPDRAGMISSION:ETIOPIEN 13

landet” lär de sig den judendom som praktiseras i Israel. På så sätt kommer den etiopisk-judiska traditionen och språket helt att dö ut.

utdrag ur reserapporten:25 JUNI BUSSRESA FRÅN BAHIR DAR TILL ADDIS ABEBADenna fredag gav vi oss iväg mycket tidigt. Vi hoppades att det skulle vara tillräckligt för att både hinna stanna vid vägen och förrätta fredagsbön någonstans, samt hinna fram till Addis innan sabbaten. Det visade sig snart att bussresan tog längre tid än beräknat. Frågan uppstod om det var viktigast med muslimers fredagsbön, judarnas sabbat – eller rökpauser. Vi fick äta lunch i bussen, röka hängande genom bussen och ändå kom vi inte fram före mörkrets inbrott vilket tvingade de judiska deltagarna att bryta mot sabbaten.

Maria Kjellsdotter Rydinger beskriver de unga pilgrimerna som ”en bild av det globala samhället”.

– Det blev så uppenbart när vi satt där inklämda i bussen, säger hon. Vem har egent-ligen rätt att bestämma? Vi fick kompromissa och visa att med medkänsla kan vi hjälpa varandra.

utdrag ur reserapporten 27 JUNI I ADDIS ABEBADe som ville fick följa med på gudstjänst. Det var en slags evangelikal gudstjänst som många av oss inte är vana vid. Det väckte många känslor och tankar som sedan diskuterades. Eftermiddagen åkte de som ville till den stora Marknaden – Merkato. Sista kvällen gemensam festmiddag, hopsamling och tack till varandra.

Maria beskriver resan som en process där deltagarna utmanades på olika plan.

– Det regnade när vi vandrade uppför berget till moskén i Wikro, minns hon. Jag kommenterade det med att ”det kanske är Muhammed som gråter”. Jag ville att det skulle tolkas som att Gud finns med oss, men en av de unga muslimerna tog oerhört illa vid sig och frågade flera gånger hur en präst kunde häda så. Detta blev sedan utgångspunkt för spännande religionssamtal och dialog kring vad som är skillnader och likheter i våra sätt att uttrycka oss.

I utvärderingarna kan man se att de arton unga deltagarna har berörts, fått nya insikter, tagit sig ur tidigare låsta positioner och före-ställningar.

– Jag skäms över att jag är en vit och rik tjej som klagar så j-kla mycket.

14 UPPDRAGMISSION:XX UPPDRAGMISSION:XX 15 UPPDRAGMISSION:TAMIL NADU/LUND 15

anita diehl är både missionärsbarn och missionär och hon poängterar att uppdraget har förändrats från en livslång kallelse till ett tidsbestämt arbete.

UPPDRAGMISSION:XX 15 UPPDRAGMISSION:TAMIL NADU/LUND 15

ANITADIELETT MISSIONÄRSBARN SOM KOMMIT HEM

När Anita Diehls far skickades som missionär till Indien på 1930-talet var det en anställning på livstid. Familjen blev en del av det vardagliga livet i Tamil Nadu och Sverige var långt borta.

– Det är svårt att förstå med 2010-talets ögon när mission nästan har blivit ett fult ord, säger Anita. Idag används ordet i sammanhang som inte har ett dugg med ett medmänskligt uppdrag att göra!

text och foto: marie bosund hedberg samt privata bilder

ENNES LÄGENHET I LUND är fylld av minnen från hennes många år i södra Indien. Delar av hennes fars boksamling, tavlorna som hennes mor målade för att liva upp de mörka väggarna i den indiska bungalowen, prydnadssaker, fotoalbum, konsthantverk och den hinduiska guden Ganesha i olika storlekar. Han som är visdomens gud och beskyddare av intellektuella sysselsättningar.

Det är några år sedan Anita Diehl pensio-nerades från sin tjänst som lektor i religion och historia på Katedralsskolan i Lund men hon har fortfarande kontakt med sina elever. Det var de som fick henne att förstå att hon gjorde rätt när hon bestämde sig för att inte

prästvigas utan att bli lärare i stället. Att växa upp som missionärsbarn i Indien

har präglat hela hennes vuxna liv och hon har haft anledning att fundera över hur det är att ”höra hemma men inte vara hemma”. Hon har återvänt flera gånger, bland annat som mis-sionär och lärare på ett teologiskt seminarium i Madurai, sin barndomsmiljö. Men det blir mycket av hennes fars och mors historia när hon ser tillbaka på sin egen.

1933 anställdes Carl Gustav Diehl av Svenska kyrkans mission för tjänst i tamulkykan i Sydindien. Ungefär samtidigt kom Agnes Friberg, nyutbildad sjuksköterska från Helsingborg, till missionssjukhuset i

H

Carl Gustav Diehl åkte gärna till Indien efter sin pensionering och besökte ofta miljöer med hindusik kultur. Dottern Anita var ett intresserat resesällskap.

UPPDRAGMISSION:XX 1716 UPPDRAGMISSION:TAMIL NADU/LUND UPPDRAGMISSION:TAMIL NADU/LUND 17

behöva vara ifrån sina föräldrar under de långa terminerna.

1938, strax innan andra världskriget bröt ut, kom Anita till Sverige för första gången. Men hon var bara två år gammal och har inga särskilda minnen från det besöket. Desto mera minns hon från 1947 när familjen skulle resa hem till Sverige.

– Vi fick följa med i ett transportplan, som Oscar Rundblom, sekreterare i Svenska Kyrkans Missionsstyrelse, hade köpt för att underlätta resan efter krigsslutet för missionärer från bland annat Kina och Indien och som skulle hem på semester. Planet döptes till Ansgar och det hade registreringsbokstäverna SEAPG, vilket vi tolkade som ”Se Apostlagärningarna”.

Resan gick från Madras till Karachi, vidare till Kairo, där systrarna Diehl fick åka hiss för första gången, och sedan till Nice, där de såg hus som bombats under kriget. De landade på Bulltofta, dåtidens flygplats i utkanten av Malmö, eftersom föräldrarna tillhörde Lunds stift.

– Vi besökte släktingar i Kvidinge prästgård i nordvästra Skåne och då såg vi för första gången en gammal, vit kvinna. Hon satt i en stol med en svart-vit-rutig sjal om håret och man skulle tala till

JAG ÄR TACKSAM FÖR ATT JAG HAR FÅTT UPPLEVA MISSIONENS STORA SAMMANHANG.

Tirupattur. De blev förälskade och gifte sig och det innebar att Agnes fick lämna sitt arbete för att bli missionärsfru i stället. Men

Anita påpekar, att det var en styrka för hennes mor att hon kommit till Indien av ett eget engagemang och inte som ett ”bihang” till en man.

Anita växte upp i det som då var en brittisk koloni. Hon försvarar inte kolonialismen men det hörde till hennes föräldrageneration att inte blanda sig i politiken även om man var lojal mot självständighetskampen.

– Mina föräldrar älskade Indien, kulturen och religionen. Vi levde ganska integrerat och jag och min syster Monika hade indiska lekkamrater. Jag döptes på tamil tillsammans med tre indiska barn – far läste bara Fader vår på svenska. Naturligtvis hade vi tjänstefolk och det betydde arbetstillfällen för många människor. Far och mor var engagerade i mission, undervisning och sjukvård. Jag hade också Aya, min dagmamma som jag kom att älska lika mycket som min mor.

Precis som alla andra missionärsbarn gick Anita i den svenska internatskolan Solvik en lång resa från Madras, och hon talar om separationsångesten hon kände inför att

Transportplanet döptes till Ansgar och i det lämnade familjen

Diehl Indien för hemmasemester året innan landet blev en

självständig republik.

Anita och hennes Aya, den indiska kvinnan som blev en extramamma för henne.

En missionärsfamilj på 1940-talet. Carl Gustav och Agnes Diehl med döttrarna Monika och Anita i Tamil Nadu.

UPPDRAGMISSION:XX 17 UPPDRAGMISSION:TAMIL NADU/LUND 17

henne i en tratt. Det var min farmor.– Det var viktigt för mig att få bo i Lund.

Föräldrarna hade kontakter och minnen i stiftet och därmed fick jag en hembygd. Men redan året därpå åkte vi tillbaka till Tamil Nadu och föräldrarnas missionsuppdrag.

När Anita var femton år skickades hon till Lund igen – hon skulle bli svensk, gå i svensk skola och utbilda sig. Hennes kristendoms-lärare på gymnasiet inspirerade henne att läsa teologi och hon praktiserade 1959.

– Jag kunde ha blivit en av Sveriges första kvinnliga präster men jag kände mig inte mogen att ta det beslutet. I stället tackade jag ja till ett erbjudande från Kyrkornas Världsråd att arbeta med ungdomar i ett ekumeniskt uppdrag i Genève. Tänk att få leva mitt uppe Europas historia som 23-åring!

Efter lärarutbildningen anställdes Anita på Katedralsskolan i Lund och det är åtskilliga gymnasieelever som fått lära känna henne under årens lopp. Hon gjorde ett kort avbrott och reste tillbaka till Madurai för att undervisa på ett teologiskt seminarium där. 1977 disputerade hon på den indiske politiske agitatorn E.V. Ramaswami Naicker-Periyar. Hon intervjuade honom på engelska och hennes far tolkade till tamil. Då hade Carl

Gustav Diehl vigts till biskop av Tranquebar, platsen där luthersk mission började på 1700-talet.

Idag lever Anita ett inspirerat, vardagligt liv med vänner och uppdrag. Andlig spis får hon varje morgon klockan åtta från danska radions p2. Hon har suttit i kyrkorådet och har ingått i Lunds Missionssällskaps styrelse. Hon påpekar flera gånger att hon är tacksam för att hon har fått uppleva missionens stora sammanhang.

– Jag har aldrig sett missionen som att man har försökt pracka på någon evangeliet. Men det är oomtvistat att den kristna missionen har startat allmän skolgång och allmän sjukvård i Indien.

– Mission är att veta att man har fått något oändligt värdefullt som alla behöver ta del av. Men i den viktiga religionsdialogen når man en punkt när man inte kan mötas och inte förstår varandra. I mitt arbete kunde jag möta hinduer i andakter och fester men inte i det centrala och viktigaste, trons hjärtpunkt. Det är en smärta, det gör ont.

I den här typiska missionsbungalowen i Tamil Nadu bodde Anita som barn.

Ganeshan, den hinduiske

guden, är Anitas ”lyckobringare”.

UPPDRAGMISSION:XX 19 UPPDRAGMISSION 1918 UPPDRAGMISSION

VAD BETYDER ORDET ”MISSION” FÖR DIG?Mission är ett ord som laddats med både positiva och negativa värden under århundradenas lopp. Det har förknippats med ett religiöst kall, korståg tvärs över jordklotet, att vara medmänniska, att stärka samhörigheten mellan människor.

Jag känner mig kluven inför begreppet Mission. Å ena sidan har det i kyrkans historia många gånger använts i förtryckande för att inte säga i direkt imperialistiskt syfte, där den kristna kulturen ansetts stå över alla andra kulturer. Å andra sidan är missionstanken att som kyrka finnas i världen och för världens skull något fint.

Jag ser helst mission som ett relationsbegrepp – att älska nästan varhelst hon befinner sig i världen och oavsett etnicitet. I den meningen kan en radikal missionsteologi bli befriande och handla om solidaritet – om att vi som kristna är kallade att kämpa för att öka kärlekens makt på jorden.

HELLE KLEIN SKRIBENT, DEBATTÖR OCH

PRÄST

Det är väl när man kan hjälpa och stödja någon? Ibland kan det vara lättare att förmedla en situation i en bild än med en massa ord. Jag har gjort många reportage både här hemma och utomlands där jag velat skildra människors styrka även om de har det svårt eller lever i utanförskap. Jag har också varit utsänd av Expressen till många krig och oroshärdar under årens lopp och sett obeskrivliga fasor och människor i nöd genom kameralinsen. Ett sådant tillfälle var när jag stod på Himmelska Fridens torg i Peking den 4 juni 1989.

– Jag var i Peking för att göra ett reportage om studenterna som demonstrerade mot förhållandena i Kina. Det rådde undantagstillstånd och många journalister och fotografer från medier i väst var på väg hem när massakern skedde.

– Jag kunde fotografera på nära håll och folk omkring mig uppmanade mig att fotografera det jag såg och sprida ut bilderna över världen.

Bilderna blev mycket uppmärksammade. Det var bland annat på grund av dem som Torbjörn blev ”Årets fotograf” 1989 och han har kunnat visa dem i olika sammanhang sedan dess. På utställningar och i en bok som han gav ut förra året för att påminna om att det då var tjugo år sedan massakern.

– Men det går fortfarande inte att visa bilderna i Kina, säger han. Makthavarna är rädda om sin image, inte om människovärdet. Det märktes ju när Liu Xiaobo blev årets fredspristagare och man försökte tysta ner det från officiellt håll.

TORBJÖRN ANDERSSON FOTOGRAF, MALMÖ

FOTO:KRISTERHANSSON

Mission handlar om sändning vilket innebär för mig att kyrkan inte är till för sin egen skull och att kyrkan alltid måste vara i rörelse utanför sig själv. Jag vill leva mitt liv i ett växelspel mellan det inre andakts- och gudstjänstlivet och det yttre livet där tron ska gestaltas i handling. Mission är en av församlingens fyra grundläggande uppgifter. Därför vill jag alltid se i mission i ett sammanhang.

HENRIK PEDERBYINFORMATIONSCHEF

SVENSKA KYRKAN

FOTO:GUNNARASK/SCANPIX


Mission kommer av det latinska ordet missio som betyder sändning. Det finns en sändning som alla människor delar; vi är sända till varandra, sända att vara varandra till hjälp och stöd - för vi behöver varandra.

Det finns också en sändning som är vår, vi som vill vara kristna, vi är sända att berätta om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse och på vilket sätt berättelsen om honom hjälper oss att leva våra liv. Frimodigt och utan förbehåll förkunnar vi Kristus, och vi vet att det finns fler berättelser. Tillsammans kan berättelserna hjälpa oss att tolka våra liv och leva det.

ANN ALDÉN KYRKOHERDE,

VÄSTRA SKRÄVLINGE FÖRSAMLING, MALMÖ

För mig står ordet mission för ett övergripande uppdrag. Det kan vara det uppdrag jag har i mitt liv att vara en god medmänniska, att leva ett så bra liv som möjligt med hänsyn till mig själv och till min familj, mina vänner och till det klot som vi kallar jorden.

I mitt arbete står ordet mission för det uppdrag som IM har att bekämpa och synliggöra fattigdom och utanförskap i världen och här hemma i Sverige. Jag är stolt över det uppdraget och tacksam över att jag får vara med och göra världen till en lite bättre plats att leva i.

MONICA BRUNDIN DANIELSSON

PRESSEKRETERARE INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP

Som varumärkes- konsult använder jag missions- begreppet för att ringa in vad en viss verksamhet handlar om i själ och hjärta. I många företag är det just missionen som saknas, det vill säga en idé om vad som ska ge arbetslivet en mening på just den arbetsplatsen.

Privat använder jag inte ordet lika ofta, vilket dock inte hindrar

att jag har en mission. Jag vill få andra att tro att allt är möjligt och så försöker jag bevisa för dem att jag har rätt, det är inte alltid så lätt.

MICHAEL NILSSONVARUMÄRKES-

STRATEG MANIFESTO, MALMÖ

UPPDRAGMISSION 19

VAD BETYDER ORDET ”MISSION” FÖR DIG?

FOTO:ALFSJÖLIN FOTO:MATTIASPEDERSEN/IMFOTO:FIAJOBS

Men det har också fått en förskjuten, modern betydelse för folk i musik-, reklam- och filmvärlden. Där talar man till och med om ”Mission Impossible”.

Mission är att nå människor med det glada budskapet om Jesus. Streetchurch är en organisation, ett nätverk av kristna från olika kyrkor och samfund, som tröttnat på att sitta kvar i de allt glesare kyrkobänkarna. Streetchurch är en Jesusrörelse, människor som beslutat sig för att ta Jesus ut till folket! Vi producerar målinriktade biblar som vi delar ut bland annat på festivaler och fängelser. Vi arbetar bokstavligt talat på gatan!

ROUL ÅKESSONORDFÖRANDE,

STREETCHURCH

UPPDRAGMISSION:XX 21 UPPDRAGMISSION:VELLINGE 2120 UPPDRAGMISSION:VELLINGE

LL TYSTNAD ÄR TOLKAD TYSTNAD. Den vetskapen fick Ola Fornling, präst i Vellinge, att reagera blixtsnabbt när han såg hur politiker och invånare försökte hindra att tjugo ensamkommande flyktingbarn fick en fristad i kommunen.

”Vi har ett ansvar att välkomna flyktingbarnen”, skrev han bland annat i ett pressmeddelande som vände opinionen och påverkade resultatet i kommunalvalet.

Det är nästan exakt ett år sedan som det famösa stormötet rasade i Vellinges grannby Hököpinge. Det var här som flyktingbarnen, på väg till Malmö, skulle få ett transitboende i ett nedlagt vandrarhem. Många invånare hade samlats för att protestera mot beslutet och de fick till att börja med stöd av den lokala politiska ledningen som i alla år kategoriskt vägrat att ta emot flyktingar.

Ola Fornling var på en predikokurs på Fjellstedtska stiftelsen i Uppsala och han trodde knappt sina ögon när han läste i Svenska Dagbladet om vad som hade hänt på stormötet 65 mil därifrån.

– Jag blev fruktansvärt upprörd, berättar han. Tankarna virvlade under hela dagen och jag kände att jag var tvungen att säga ifrån. För om man håller tyst så tror folk att man håller med. Det blev inte bättre när stå-upp-komikern Ronny Eriksson höll sin monolog Rum för rasande som en del av kursen och passade på att skämta om Vellinges flykting-politik.

Sent på kvällen satte sig Ola, tf kyrkoherde och informations- ansvarig i Vellinge- Månstorps församling, och skrev ett pressmeddelande.

Han markerar hur fingrarna hamrade över tangenterna.

Fick gehör hos kollegorna– Det är kyrkans grund att kunna säga obekväma sanningar, evangelierna är ju tydliga exempel på det, förklarar han. Och det är ett etiskt krav att vi ska stå upp för människo-värdet.

Den obekväme prästen i Vellinge

ola fornling har engagerat sig starkt i vellinges välkända motstånd mot att ta emot flyktingar. – jag hade inte kunnat leva med mina prästlöften om jag hade hållit tyst, säger han.

–A

UPPDRAGMISSION:XX 21 UPPDRAGMISSION:VELLINGE 21

Kristna förebilder– Jag var en existentiell nyfiken tonåring och sökte något helt annat. Efter lumpen läste jag filosofi i Umeå och när jag träffade kristna studenter där kände jag mig hemma. Jag fortsatte att läsa i Uppsala och då kändes det som om det skulle gå att knyta ihop det intellektuella med fromhet och tro. I Uppsala hade jag Owe Wikström som lärare och han föreläste bland annat om Fjodor Dostojevski som religionspsykolog. KG Hammar var ärkebiskop och han försvarade sin ståndpunkt i Ecco Homo-debatten. Det var en helt annan hållning än den fromt inställsamma som jag hade mött hos min konfirmationspräst.

Ola prästvigdes 2002 och två år senare kom han till Vellinge. Han bor vid Sevedsplan nära Möllevångstorget, en av Malmös mest mång-kulturella stadsdelar, och hans två barn går på en mångkulturell förskola.

– Resan till jobbet tar elva minuter med bussen men det är som att komma till en helt annan värld. Texten på Vellinge kommuns skylt som talar om att ”Här är friheten större” kan tolkas som väldigt inskränkt. När vår ordinarie kyrkoherde tog upp flyktingfrågan i en förbön en gång var det en besökare som reste sig och smällde igen porten efter sig.

Under vårt samtal svävar orden ”Vi ger oss inte” omkring på hans dators skärmsläckare och han har lånat dem av författaren Lars Gustafsson. De blir nästan symboliska när man tänker på hur hans pressmeddelande i november förra året blev en del i processen mot ett uppmärksammat valresultat i Vellinge tio månader senare. Moderaterna tappade nästan 20 procentenheter av rösterna jämfört med valet 2006.

text: marie bosund hedberg

Den obekväme prästen i Vellinge

OLA FORNLING

ÅLDER 36 år

YRKE Tf kyrkoherde i Vellinge-Månstorps församling

FAMILJ Sambo och två barn

BOR Vid Möllevångstorget i Malmö

AKTUELL För sitt engagemang för ensam-kommande flyktingbarn som kom i kläm med Vellingepolitikernas envisa vägran att följa den svenska flyktingpolitiken

Han fick gehör hos kollegorna för det han skrivit och många tidningar refererade till pressmeddelandet. Han fick också massor med reaktioner i telefon och på mail. De flesta positiva men också hotfulla kommentarer som ”Din självgode präst-apa-jävel” och ”Be din aftonbön”.

Några dagar senare tvingades kommunled-ningen ändra uppfattning och gå med på att ta emot flyktingbarnen som planerat.

– Något hände när fördämningarna släppte, fortsätter Ola. Det var väldigt många Vellingebor som inte ville förknippas med främlingsfientlighet. Många ungdomar reagerade mot kommunens politik – den stämmer inte överens med deras verklighet. De har ju ofta vänner som har sina rötter i andra länder och de har upplevt mycket på resor utomlands. De har gjort stora insatser med att knyta kontakter med flyktingarna som kommit till Hököpinge. Det råder lite språkförbistring men det går utmärkt att spela pingis eller fotboll tillsammans. Det är ju också en sorts integration.

Ola växte upp i Ronneby ”i en intellektuell miljö” och familjen gick ganska ofta i kyrkan.

Men han blev besviken på konfirmand- undervisningen – det var för mycket av

”Var snälla mot varandra”.

FOTO BENGTJAKOBSSON

UPPDRAGMISSION:XX 2322 UPPDRAGMISSION: JOYPUR SANTHALPARA UPPDRAGMISSION: JOYPUR SANTHALPARA 23

FRAMGÅNGSRIKHJÄLPTILLSJÄLVHJÄLPtext: ulrika lagerlöf foto: leif gustavsson/ikon

Indiens ekonomiska utveckling har varit explosionsartad de senaste åren. Medelklassen växer och utbildningsnivån stiger.

Men på den indiska landsbygden lever fortfarande många minoritetsgrupper nästan avskurna från resten av samhället. Ingen undervisning sker på deras språk och många lever hela sina liv utan att lära sig läsa och skriva.

De tillhör den lägsta kasten i det hinduiska kastsystemet – daliterna – och fattigdomen gör dem sårbara för privata pengautlånare och osympatiska arbetsgivare.

UPPDRAGMISSION:XX 23 UPPDRAGMISSION: JOYPUR SANTHALPARA 23

FRAMGÅNGSRIKHJÄLPTILLSJÄLVHJÄLPtext: ulrika lagerlöf foto: leif gustavsson/ikon

UPPDRAGMISSION:XX 2524 UPPDRAGMISSION:JOYPUR SANTHALPARA

AG HAR LÅNAT 200 RUPEER i år (cirka 35 kronor), berättar Rani Hansda, en av medlemmarna i byn Joypur Santhalparas självhjälpsgrupp för kvinnor. Det innebär att jag måste arbeta sex hela dagar för att bli av med skulden.

Sex dagars arbete för en skuld på 35 kronor. När jag först hör det låter det helt orimligt att det ens kan finnas lånehajar som ställer så hutlösa krav på fattiga, men för Joypur Santhalparas invånare är det den bistra verk-ligheten. Kvinnorna i byns självhjälpsgrupp sitter samlade i skuggan av ett stort träd i byns utkant. Det är varmt och blåsigt och dammet yr medan de berättar om sin tuffa vardag.

– Idag vet vi inte om vi kommer att ha mat imorgon. Om vi blir sjuka kan vi inte arbeta och då får vi inte in några pengar.

Det är därför de måste låna. För att byns alla familjer lever på den yttersta marginalen. Det finns inget utrymme för oväntade kostnader, ingen har råd att investera förebyggande i familjens hälsa. Alla pengar går till den dagliga överlevnaden. Och till återbetalning av gamla skulder såklart.

– Vi blir fattigare och fattigare, och måste låna mer och mer, säger Rani.

Joypur Santhalpara är en av tio byar som just nu fokuseras extra mycket i det arbete som Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, stödjer i norra Indien. Situationen i byn är knepig eftersom invånarna knappt äger någon mark alls. De är därför beroende av männens lågavlönade arbete på stenkrossf- öretaget i närheten och kvinnornas slit på andras jordbruk. Människorna i byn tillhör en av Indiens många minoritetsgrupper och räknas därmed till det hinduiska kastsystemets lägsta kast – daliterna. Ranis efternamn Hansda är ett namn som visar vilken kast hon tillhör – ett sätt för omvärlden att ständigt påminna de lågkastiga om sin underlägsenhet.

Daliterna diskrimineras systematisktTrots att diskriminering på grund av kast sedan länge är förbjudet i Indien

diskrimineras daliterna nämligen systematiskt. Diskrimineringen är så djupt rotad i samhället att daliter fortfarande anses vara ”orena” och bor därför i egna kvarter eller byar, avskurna från resten av samhället. Utbildningsnivån och kunskapen om de medborgerliga rättigheterna är nästan undantagslöst lägre än hos genomsnittet. Allt det som man har rätt att kräva av staten – som rent vatten, elektricitet, skola och lärare – är oftast okänt för dessa grupper. En av de viktigaste delarna av arbetet för att förbättra daliternas situation är därför utbildning.

I Joypur Santhalpara har utvecklingsarbetet nyligen kommit igång och självhjälpsgruppen för kvinnor är själva basen för arbetet. Genom gruppen har kvinnorna fått grundläggande utbildning i bland annat hushållsekonomi och hälso- och sanitetsfrågor. De har startat ett gemensamt sparande och målet är att alla ska spara fem kronor i månaden. De har också fått en risbank som de gemensamt kan spara ris i till nästa period när det blir knapert. Genom att fokusera på kvinnorna stärks deras ställning i lokalsamhälle och familj, de får utbildning och kunskap om sina rättigheter. Men risbank och gruppsparande räcker inte för att få till en hållbar försörjning. Kvinnorna i gruppen vill skaffa djur, och när ämnet kommer på tal börjar alla prata i munnen på varandra.

– Det bästa vore grisar, för vi vet hur man sköter om dem och de förökar sig snabbt och ger en bra inkomst. En fullvuxen gris får vi minst 2000 rupeer för (350 kronor). Getter eller får skulle också vara bra, eller kor. Om vi köper två grisar har vi räknat ut att vi skulle få in 1000 rupeer i månaden eftersom de förökar sig så snabbt.

Lyckat projekt i grannbynHur det går för kvinnorna i Joypur Santhalpara får framtiden utvisa. Kvinnorna ska få hjälp och ekonomiskt stöd för att köpa in djur genom projektet, men byn ligger än så länge bara i startgroparna för förbättringsarbetet. I byn Arabani, inte långt från Joypur Santhalpara, har arbetet pågått de senaste

–J

INGEN BEHÖVER LÄNGRE GÅ HUNGRIG, OCH NÄR ARABANIS KVINNOR OCH MÄN LÄMNAR BYN SÅ ÄR DET AV EGEN FRI VILJA, INTE FÖR ATT FATTIGDOMEN TVINGAR DEM.

UPPDRAGMISSION:XX 2726 UPPDRAGMISSION: JOYPUR SANTHALPARA

tretton åren, och där är ingenting sig likt idag. – Tidigare var vi tvungna att arbeta borta

två till tre månader i taget för att kunna försörja oss. Vi bommade igen husen och åkte till andra platser, nu kan vi stanna här i byn, berättar Maluti Murmu som är sekreterare i byn Arabanis självhjälpsgrupp för kvinnor.

Innan projektet startade var situationen inte olik den i Joypur Santhalpara. Arabanis invånare tillhör en minoritetsgrupp som har eget språk och religion. Utbildningsnivån är låg och få av barnen gick tidigare i skolan. Och precis som i Joypur Santhalpara var ekonomin omöjlig att få ihop, trots att invånarna lämnade byn tom flera månader i sträck för att åka iväg och arbeta. Pengarna räckte ändå inte.

– I augusti, innan skörden, blev vi ändå tvungna att låna ris till jättehög ränta av storbönder. Om vi lånade tio kilo blev vi tvungna att lämna tillbaka 20 kilo, säger

Maluti och flera av byns kvinnor instämmer.Idag går barnen i Arabani i skolan,

flickornas utbildning prioriteras lika högt som pojkarnas, och föräldrarna har råd att låta dem fortsätta till högre utbildning – något som kan bryta den fattigdomsspiral som byn tidigare varit fast i. Sedan sju år tillbaka har byn en gemensam risbank, de har ett gemensamt sparande och en stor plantering av mangoträd. De har en egen brunn för dricksvatten och två dammar för bevattning. Ingen behöver längre gå hungrig, och när Arabanis kvinnor och män lämnar byn så är det av egen fri vilja, inte för att fattigdomen tvingar dem.

– Nu vågar vi åka iväg och träffa lokala beslutsfattare för att påverka utvecklingen i vårt område. Det känns bra att vi har tillräck-ligt bra självförtroende för att prata med andra och ta för oss, säger Arabanis kvinnor sam-stämmigt.


UPPDRAGMISSION: JOYPUR SANTHALPARA 27

TROTS ATT DISKRIMINERING PÅ GRUND AV KAST SEDAN LÄNGE ÄR FÖRBJUDET I INDIEN DISKRIMINERAS DALITERNA SYSTEMATISKT.

28 UPPDRAGMISSION:LÄST SEDAN SIST UPPDRAGMISSION:LÄST SEDAN SIST 29

Den stora julgåvan är redan given, de andra köper

du bekvämast från Artos

www.artos.seg

UPPDRAGMISSION:BETRAKTELSE 29

PER LARSSON

SKAPELSENS

FRÄLSNINGEKOTEOLOGI I MILJÖ- OCH KLIMATHOTENS TID

Artos 2010

Miljö- och klimatkrisen utmanar som inget annat vår väster-ländska livsstil. Drivna av fossilt bränsle och girighet har vi tillåtit en ohämmad jakt på vinst och materiell bekvämlighet. Därför befinner sig nu vårt enda hem i

universum på randen av en klimatföränd-ring som, om ingen-ting görs, dramatiskt kommer att föränd-ra planeten.

Den kristna kyrkan och teologin har uppenbarligen inte

varit kapabla att stoppa denna avveckling av våra egna livsbetingelser. Under lång tid höjdes få eller inga kyrkliga röster mot hur vi behandlar Guds planet och allt den rymmer. Därför är miljö- och klimatkrisen också en gigantisk utmaning för kyrkan och teologin. De senaste decennierna har det emellertid hänt en hel del. Ekoteologin är svaret på kyrklig och teologisk försummelse av hållbarhetsfrågorna.

Det har länge saknats en introduktionsbok i ekoteologi på svenska, men nu har en sådan äntligen kommit. Per Larsson är teol. lic. i missionsvetenskap och tidigare bland annat lärare i ekoteologi i Hongkong. Han har i Skapelsens frälsning – ekoteologi i miljö- och klimathotens tid gett oss en god vägvisare in i denna sköna nya värld. Ekoteologi kan ses som de vidgade horisonternas teologi

och bokens titel visar på detta. Guds frälsning finns inte enbart för människan, utan för hela skapelsen. Larssons bok ”vill vara en enkel introduktion” (s. 12) till det ekoteologiska tänkandet och bygger på en engelskspråkig förlaga, som han skrev för studenter i Hongkong.

Boken är upplagd så att läsaren i bokens första halva får ta del av Larssons syn på hur väl förankrad ekoteologin är i Bibeln. Därpå följer i samma syfte några kortfattade nedslag i kyrkohistorien, bland annat hos Luther. Bokens andra halva handlar huvudsakligen om kyrkornas och den ekumeniska rörelsens miljöengagemang under senare tid samt om hur det framtida kyrkliga miljöengagemanget kan tänkas se ut.

Men är det en bra bok? Ja, jag tycker det. Boken är en både teoretisk och praktisk introduktion till en miljömedveten livsstil med kristna förtecken. Det går inte att ta miste på Larssons brinnande engagemang för framtidsfrågorna i allmänhet och miljöfrågorna i synnerhet. Bäst är han när han på olika ställen i boken skriver så pennan glöder om kyrkans profetiska kallelse och om nödvändigheten av en på djupet förändrad livsstil i västvärlden. Även det relativt fylliga avsnittet om ekoteologins bibliska rötter är mycket läsvärt.

Något negativt, då? Det handlar i så fall mer om vad boken inte innehåller. Avsnittet om ekoteologins kyrkohistoriska förankring är ganska kort och känns kanske lite magert. Här finns mycket mer att göra, men uppenbarligen har Larsson inriktat sitt arbete mer på den bibliska förankringen än på den kyrkohistoriska. Jag hade vidare uppskattat om ekoteologin hade fått sitt släktskap spårat tillbaka till befrielseteologin och kontextuellt teologiskt

tänkande. Språket i boken kunde också ha varit mer inklusivt. Förvisso benämns Guds ande som ”hon” på ett ställe, med motiveringen att motsvarande hebreiska ord är feminint. Att Gud på flera ställen omtalas som ”han” problematiseras dock inte. Ska jag vara petig tycker jag dessutom att boken skulle varit värd ytterligare en korrekturläsning.

Men detta är ändå randanmärkningar. Ingen bok kan innehålla allt, så låt oss vara glada över att vi fått den första svenskspråkiga introduktionen till ekoteologin.

Medan jag skriver detta trillar ett e-mail in i inkorgen. En bekant har precis läst en bok av Per Larsson med titeln Skapelsens frälsning – ekoteologi i miljö- och klimathotens tid och hon tycker den är ”oerhört givande och användbar”. Det tycker jag också. Må denna utmärkta bok bli läst, diskuterad och omsatt i praktiken.

Henrik Grimheden

GÖRAN LUNDSTEDT (RED.)

12 KVINNOR I

1900-TALETS SVENSKA

KYRKOHISTORIA

Artos 2010

I inledningen till boken konstaterar Cecilia Wejryd att det finns mycket oskrivet om den svenska kyrkohistorien. Och att det som är skrivet ofta handlar om män. Här har tolv författare (kvinnor!) lyft fram lika många ”kyrkohistoriskt relevanta aktörer” – alla kvinnor. Födda under 1800-talets senare hälft och de tre första decennierna av 1900-talet har de alla varit med om stora förändringar både i samhället i stort och inom kyrkan där de verkat på olika sätt. Gemensamt är att de alla varit i framkanten av utvecklingen och flera av dem har varit ”först”. Den första kvinnan att avlägga teologie kandidatexamen var Emilia Fogelklou och en av de första kvinnor att vigas till präst var Margit Sahlin, tillika första kvinna som utnämndes till kyrkoherde.

Det historiska beslutet 1958, som innebar att det blev tillåtet för kvinnor att vigas till präster,

och den första prästvigningen 1960, känns som något av en vattendelare. Skildringarna i den första delen framstår som en ”kamp” för människors lika värde med sikte på att vidga möjligheterna för kvinnor med teologisk utbildning att verka inom kyrkan och få tillgång till prästämbetet. De predikar, studerar, debatterar, skriver böcker och psalmer, initierar nätverk och startat föreningar och skaffar sig på så sätt inflytande även om mycket sker på männens villkor.

Kampen verkar, åtminstone i denna bok, kulminera i och med Margit Sahlin. De kvinnor vi får träffa därefter har på olika sätt påverkat utvecklingen inom kyrkan, men verkar inte ha ifrågasatts såsom de tidigare.

Kvinnorna är väl beskrivna, vi får veta förhållandevis mycket om deras liv och gärning. Men vad fick de olika författarna att fastna för just dessa kvinnor? Vilka spår har de satt i deras liv? Att de på olika sätt varit förebilder är tydligt, men det hade varit välkommet med några fler personliga tankar och reflektioner i porträtten.

Drivkraft är det ord som går som en röd tråd genom kapitlen. Med risk för att uteslutas eller ses med oblida ögon av omgivningen de levde i, vilket också skedde, drivs de av sin övertygelse av att kunna göra skillnad, att kvinnors perspektiv också behövdes och behövs i kyrkans värld och att både kvinnor och män har samma möjligheter. Att uppmärksamma dessa kvinnor är synnerligen lovvärt, och fler finns att uppmärksamma efter dem. Låt oss hoppas att det ger dagens kvinnor – och även män – såväl en portion alternativ kyrkohistoria som inspiration att fortsätta i deras fotspår där denna drivkraft behövs idag.

Ingrid Petersson

Fotnot: De tolv kvinnorna som skildras är Lydia Wahlström, Emilia Fogelklou, Jeanna Oterdahl, Siri Dahlquist, Elisabeth Hesselblad, Barbro Johansson, Ester Lutteman, Margit Sahlin, Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, Alva Myrdal, Anna-Lisa Öst, Britt G. Hallqvist.

LÄST SEDAN SIST

ILLUSTRATION DENNA SIDACHARLOTTESWIDÉN

UPPDRAGMISSION:LÄST SEDAN SIST 29 UPPDRAGMISSION:BETRAKTELSE 29

En gång

Var du omsluten

Helt och hållet

Ett med henne

Vars hjärtslag

Var din första förutsättning.

En gång

Ska du åter omslutas,

Leva helt förenad med Honom

Vars hjärtslag

Du hör redan nu.

KRISTINA SANDGREN FURBERG

30 UPPDRAGMISSION:LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP UPPDRAGMISSION:LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

LMS STIPENDIER GER AVTRYCK I VÄRLDENAtt dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Carl-Johan Sävinger från Equmenia fanns med bland dem som nyligen fick sina ansökningar beviljade.

LÄRJUNGESKOLAN APG29SCarl-Johan Sävinger, pastor i Missionskyrkan, har fått ett resebidrag på 100 000 kronor från Lunds Missionssällskap, till Lärjungeskolan Apg29s utbytesprojekt med Kongo och Ecuador.

VAD SKA PENGARNA ANVÄNDAS TILL? – Vi har redan skickat iväg årets lärjungar till våra skolor i Kongo Brazzaville och Sverige (elever och ledare från Ecuador, Chile och Spanien) men det här stipendiet betyder att vi kan gå runt ekonomiskt och bland annat skicka en extra lärare.

VAD ÄR APG29? – Det syftar på Apostlagärningarnas 29:e kapitel som inte är skrivet ännu. Grundtanken är att historien fortsätter – Gud är den samme som Han var för dem som levde i den allra första församlingen och som man kan läsa om i Apostlagärningarnas första kapitel. Vi tror att evangeliet är globalt och därför ska det läsas globalt. Equmenia, som är en gemensam organisation för riksförbunden Metodistkyrkans Ungdomsförbund (MKU), Svenska Baptisternas Ungdomsförbund (SBUF) och Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU) har verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. Apg29 drivs inom den ramen tillsammans med Svenska Missionskyrkan och Karlskoga Folkhögskola.

BERÄTTA OM LÄRJUNGASKOLAN – Den bygger på utbytet mellan minst två kulturer och att man läser evangeliet tillsammans. Att läsa med en annan kulturs glasögon får en att se vad man kanske har valt att se bort ifrån eller har lagt för stor vikt vid. Man får också en klarare bild av vem Jesus är.

Apg29 startade 2004 och sedan dess har skolor hållits – i Ecuador, Chile, Indien, Spanien, Kongo Brazzaville, och i år en skola i Sverige. Undervisningen kombineras med mycket praktik vilket gör att eleverna får med sig unika upplevelser.

ÄR DET LÄTT ATT HITTA ELEVER TILL KURSERNA? – Vi har närmare 35 elever och ledare på varje kurs, hälften svenskar och hälften från systerkyrkan i till exempel Kongo Brazzaville. Idag finns det få liknande alternativ för unga

kristna i Sverige som vill fördjupa sin tro så Apg29 är uppskattat. Efter skolan har de i regel fått en ny livssyn och vet att tro är det samma som en relation med Gud.

BERÄTTA OM DIG SJÄLV – Jag är pastor i Missionskyrkan och började som ungdomspastor i Fiskebäck i västra Göteborg. Jag har erfarenheter som missionsarbetare i Ecuador där jag bodde under ett och ett halvt år med familjen. Efter Apg29 uppmuntras deltagarna att gå vidare till Våga-Tro, en terminskurs, där eleverna skickas ut till någon av Missionskyrkans församlingsplanteringar, vilket innebär att man är med och startar nya församlingar på nya orter och i nya stadsdelar över hela Sverige.

STIPENDIER HÖSTEN 2010De har också fått stipendium från Lunds Missionssällskap i höst:

ÖRNGREN, STOCKHOLM Resebidrag: KFUK/KFUMs praktikantprogram 100 000 kr

LARS GERDMAR, LUND Projektbidrag: Konservering av etiopiska muralmålningar 300 000 kr

HELEN CALNER, NORRKÖPING Resebidrag: Studie/volontärresa till Tanzania 8 000 kr

MALIN CRONQVIST, LUND Resebidrag till Tanzania 8 000 kr

JIEREN LI, BEIJING Bidrag till projektresor samt tryckning och översättning av sin avhandling till kinesiska 30 000 kr

ANDERS BLOMSTRAND, LUND Bidrag till tryckning av en missionshistorik 45 000 kr

Ledaren Emanuel har personlig andakt.

Apg29 Sverige har lektion på Centralstationen i Göteborg 2010

Jag och min familj på Apg29 Indien i våras

”Klassrummet” tillika matsal utan väggar.

UPPDRAGMISSION:LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP 31

VILL DU ANNONSERA I UPPDRAG MISSION? KONTAKTA ANNELI HENRIKSSON 040-30 67 77, 0704-81 80 85 [email protected]

Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film.

Lunds Missionssällskap har dessutom fyra noder över världen – Hongkong, Johannesburg, Jerusalem och Malmö. Vi tycker det är viktigt att vi lånar erfarenheter från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Johannesburg, Hong Kong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och frågor kan Malmö bidra med.

I Hong Kong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de små minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Johannesburg bidrar vi till finansieringen av en professur avsedd att främja ett arbete i Desmond Tutus anda.

I Jerusalem stöder vi Svenska Teologiska Institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi.

I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION?Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kr inom Sverige, 300 kr inom Europa och 350 kr i övriga världen. Du kan anmäla dig antingen genom att maila till [email protected] eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefon- nummer. Du kan också kontakta redaktionen på 040-17 11 64.

Tidskriften hette tidigare Hela Jorden och dess prenumeranter får automatiskt Uppdrag Mission tills prenumerationen upphör och påminns sedan i god tid om fortsatt prenumeration via ett inbetalningskort.

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIERLunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps hemsida, www.lundsmissionssallskap.se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till [email protected]

Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 september och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare.

När resan har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan.

www.lundsmissionssallskap.se

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP: ETT GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETELunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. I mitten av 1800-talet gick en våg av intresse över Europa för att sprida kristen tro. Den började i England när kolonialismen tog fart och kom till Sverige via bland annat tyska och danska missionssällskap med arbete i Indien och Afrika.

– Lunds Missionssällskap har alltid varit fristående och varken varit styrt av kyrka eller stat även om stadgarna fastställts av kung Oscar I, förklarar Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Biskopen i Lund är hedersordförande och det finns ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi.

EKUMENISK PRÄGEL– Det är viktigt att få verka självständigt och redan från början har sällskapet betonat den ekumeniska och interreligiösa prägeln på verksamheten. Vi ger bidrag till andra kyrkliga samfund och organisationer och det är inte allt som kopplas till Sverige. Det har hänt att stipendier från oss knutit ihop studenter från Etiopien och Hongkong via Jerusalem.

Samuel Rubenson betonar att Lunds Missionssällskap står på tre bärande pelare: Övertygelsen om att vi som kristna fått ett uppdrag, beredvilligheten att dela med oss av vår tro och våra liv, samt en önskan att lära sig av mötet med andra.

– Vi ger inte bidrag vid katastrofsituationer eller till sjukvårdsinsatser, det finns det så många andra som gör. Sällskapet satsar främst på utbildning och på olika former av möten och dialog, allt som bidrar till att människor växer och frimodigt på djupet vågar möta och lära av varandra. En annan viktig del är opinionsbildning och att ge röst åt dem som är nedtystade.

UNGDOMAR VIKTIGALunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till några av de många sökande från hela landet.

– I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson.

Yalla Trappanhjälper invandrarkvinnor kläTTra

en tidskrift från lunds missionssällskap�

nr 1 • 2011 årgång 165

EtiopiEn Pilgrimsresa för global förståelse 10

indiEn framgångsrik hjälP till självhjälP 22

KröniKan k g hammar: måste jag skämmas nu? 3

ansökan om resestipendiumAnsökan skickas per epost till: [email protected] Namnge pdfen med ditt namn och dagensdatum, t.ex: Hans_Hansson_100805.pdfDatum (fylls i av LMS)

Beslut (fylls i av LMS)

Sökandes namn

Telefon

Adress

E-post

Resans längd (alternativt datum för utresa och hemresa)

Samarbetspartner på resmålet

Privat initiativ eller genom en organisation

Resans budget

Syfte med resan

UPPDRAGMISSION 32

POSTTIDNING B

Returadress:Nätverkstan ekonomitjänstBox 311 20400 320Göteborg

Köp en gris till den du älskar i jul! Gåvorna i vår webbshop ger hopp till utsatta människor i världen. Du får ett fint gåvokort att ge bort eller skicka via e-post. Du kan också skicka ett julkort eller ladda ner en kul knapp till din hemsida. Tänd hoppets ljus för en medmänniska till jul – tack för din gåva!

Julhandla här:

webbshop.svenskakyrkan.se

Tänd hoppetsljus i jul!

4� 1� 1� 1� 8� 6� 3� 0� 0�

Download - Uppdrag Mission #1 2011

Top Related