frit norden nr 1 2016frit norden nr 1 - maj 2016 2 vår tids ideologi och mantra är utan tvekan...

A1

Frit Norden nr 1 - maj 201644. årgang

Frit Norden

Fred og folkerigsdage

Krige og flygtningekrise er blevet en udfordring for det nor-diske samarbejde. Men samtidig er bevidstheden vokset om behovet for, at Norden genoptager den rolle som fredsmægler, de nordiske lande tidligere ganske ofte påtog sig i FN-regi.I dette nummer bringer vi en fyldig omtale af sidste års freds-festival i Århus med indlæg fra flere nordiske lande.

Nordens rolle og muligheder som konfliktløser er også temaet for dette års nordiske folkerigsdag. Den afholdes på Biskops Arnö ved Stockholm. Programmet for folkerigsdagen finder man også her i bladet. Bemærk dog, at der kan ske ændringer og følg med på http://fritnorden.dk/nf2016/program2016.pdf

Sidste års folkerigsdag foregik på øen Vega i Midtnorge, hvor den flotte tradition startede i 1990.

For at trække tråden op og sende faklen videre fra Vega til Biskops Arnö rummer dette nummer også et indlæg fra folkerigsdagen sidste sommer.

God læselyst!

http://fritnorden.dk/nf2016/program2016.pdf

Frit Norden nr 1 - maj 2016

2

Vår tids ideologi och mantra är utan tvekan tillväxt. Vi kan tala om ett syndrom – growthmania eller tillväxtmani –som utmärker det moderna samhället mer än något annat.

Ekonomisk tillvä xt kan i första rummet förklaras med kapitalets ackumulationslogik. I en förkapitalistisk marknadsekonomi producerade man varor för att sälja dem för pengar och använde pengarna för att köpa sådana nyttigheter som man själv inte tillverkade. Skräddaren sålde byxor för att kunna köpa mjöl av mjölnaren och skor av skomakaren. För investeraren – kapitalisten är ordningsföljden omkastad.Denne köper för att sälja;det vill säga för att med hjälp av marknaden förvandla sina pengar till en större summa pengar. För att pengar – som ju i sig bara har ett symbolvärde – ska kunna växa krävs att något annat också måste bli större.

Men att det inte bara är kapitallogiken som trollbundit oss framgick väl senast under kapptävlingen mellan systemen under det kalla kriget. Tillväxtideologin frodades som allra mest när mänskligheten med spänning följde med om Sovjet skulle komma att gå förbi USA.Det var ju det Nikita Chrusjtjov lovade att skulle ske inom bara några decennier. Men trots att det kalla kriget upphört är konkurrensen mellan nationerna – stora såväl som små – lika viktig som förut. Nu sker den emellertid i form av kamp om vem som kan locka kapitalisterna att placera sina investeringar i just deras land. Att staterna ägnar sina resurser åt en sådan kraftmätning är ju den bästa tänkbara av alla världar för

Från växtekonmi till rödgröna värden – samarbete och gemenskap i stället för konkurrens

JAN OTTO ANDERSSON, Åbo Akademi, Finland, professor emer. i nasjonalekonmi, dosent i internasjonal ekonomi, radikal økologisk og politisk ekonom.

Nordisk Folkriksdag, Vega i Nordland, Norge, 2.8. 2015

A3


dem som sitter på kapitalet. Men vi ska inte bara skylla på stater och kapital. Vi stackars människor är nog medskyldigatill tillväxtmanin. Vi är alla eniga om att det kan behövas ekonomisk tillväxt för att lyfta upp de fattiga och svältande ur deras misär. Vi sätter också sysselsättningen – jobben – på piedestal. Utan en årlig tillväxt på ett par procent säger ju redan Okuns lag att arbetslösheten kommer att öka. Det står att läsa ivarje lärobok i makroekonomi.

I fattiga länder är det etter värre. Där ynglar man av sig utan tanke på att vi redan är rätt många. Egypten,som ju var Roms viktigaste kornbod,kunde före vår tideräkning livnära en befolkning på ungefär två miljoner. Idag bor åttio miljoner där. Trots att området kring Nilen ger dubbla skördar är landet tvunget att förlita sig på en massiv import av livsmedel. Att skaffa jobb till alla är inte heller lätt. Egypten borde ha en tillväxt på sex procent per år för att kunna sysselsätta den unga arbetskraften.

Sist men inte minst måste vi räkna med konsumismen, racet om att vara framgångsrik, moderiktig, attraktiv och beundrad, samt att på olika sätt visa detta genom sin konsumtion.Det gäller att ständigt hänga med,förnya sig och fylla tillvaron med upplevelser. I detta race är det den relativa positionen som är avgörande. Man kan med Fred Hirsch, författare till Social Limits to Growth (1977), tala om positionella nyttigheter och en positionell konkurrens. Det är fråga om ett nollsummespel, i vilket de samlade vinsterna inte växer,men där insatserna – de ansträngningar man gör för att nå en så hög position som möjligt – kan växa utan gräns. Om ”alla” blir studenter, måste man bli magister, och om ”alla” blir magistrar måste man bli doktor. NationalekonomenTim Jackson beskriver i färgstarka ordalag den inlåsning i tillväxt- och konsumtionssamhället som kännetecknar vår tid.

Novelty keeps us buying more stuff. Buying more stuff keeps the economy going. The end result is a society ‘locked in’ to consumptian growth by forces outside the control of individuals.Physical infrastructure and social architecture


4

conspire against us. Lured by our evolutionarv roots, bombarded with persuasion, and seduced by novelty: we are like children in the sweet shop,knowing that sugar is bad for us;unable to resist the temptation. (Prosperity without Growth? 2009, s.95)

Ekonomisk tillväxt skall enligt den dominerande uppfattningen leda till en ökning av vår subjektiva tillfredsställelse med livet, men konsumismen och den positionella konkurrensen tycks spela oss ett bittert spratt. Den så kallade Easterlin-paradoxen – uppkallad efter Richard A. Easterlin – innebär att lycka och ekonomisk tillväxt inte korrelerar på sikt. På ett års sikt ökar visserligen tillfredstälieisen med livet när tillväxten är hög, men i ett längre tidsperspektiv (15-30 år) finns det inget tydligt samband mellan tillväxt och förändring i genomsnittlig lycka i ett land. Amerikanerna har inte blivit lyckligare sedan 1950-talet trots att deras ”välstånd” tredubblats. Kineserna har trots en rekordhög och långvarig tillväxt,som inneburit en fördubbling av inkomsterna tre decennier i rad, snarare blivit mindre än mer tillfredsställda med sina liv. (Easterlin & Angelescu: Hoppiness and Growth the World Over: Time Series Evidence on the Happiness-lncome Paradox. March 2009)

Om nu tillväxten hyllas på falska premisser så må det väl vara hänt. Må var och en bli salig på sin tro! Problemet är emellertid att vi lever i en värld som ur ekologisk synpunkt är överbelastad och som ur ett rättviseperspektiv är skriande ojämlik.

Det är allmänt bekant att inkomster och konsumtion är synnerligen ojämnt fördelade i världen. Här är några exempel på skillnaderna mellan de 20 procent rikaste och fattigaste i världen. skillnaderna skulle vara ännu mycket värre om vi faktiskt kunde skilja ut de rikaste och fattigaste personerna. Nu nöjer vi oss med att jämföra den femtedel som lever i de rikaste länderna, med den femtedel som lever i de fattigaste.

* Inkomsten (beräknad enligt köpskraftparitet, purchasing power parity exchange rates, är 10-15 gånger. * Konsumtionen av animalsk föda är 7 gånger större. * Utsläppen av koldioxid är 22 gånger högra. * Konsumtionen av elektricitet är 35 gånger högra. * Konsumtion av papper är 89 gånger större.

(Källa: Hedenius Azar 2005)

A5


Av såväl ekologiska hållbarhetsskäl som sociala rättviseskäl borde vi komma bort från vårt beroende av ständig tillväxt. De som hävdar att vi måste ha tillväxt för att rädda miljön lever i en drömvärld. Ju mer inkomster vi har desto mer konsumerar vi. Ju effektivare produktionsmetoder vi använder desto ivrigare blir vi att använda dessa metoder, samtidigt som vi kan stoltsera över att de sparar resurser per producerad enhet. Jag vill igen påminna om en paradox: Jevons-paradoxen. I boken The Cool Question, som utkom 1865,observerade ekonomen William Stanley Levans att Englands kolkonsumtion ökade kraftigt efter införandet av James Watts ångmaskin. Med den kunde man producera kraft med betydligt mindre kolåtgång än tidigare, men just detta innebar att den spreds allmänt och ledde till en snabb ökning av efterfrågan på kol. Jevons hävdade att varje ny förbättring av effektiviteten i användningen av kol skulle leda till en snabbare minskning av Englands koltillgångar. I miljöekonomisk jargong talar man om rebound-effekten; varje teknologisk förbättring som sänker priset på något leder till en ökad totalkonsumtion av naturtillgångar. Vårt ekologiska fotavtryck ökar trots att vikan producera – och inte att förglömma: transportera – mer effektivt än förut.


6

Ett nytt begrepp har lanserats för ungefär tio år sedan. Det var fransmän som började tala för decroissance (croissance betyder tillväxt, droître avta) och som fick engelsmännen att hitta på ordet degrowth. Jag har bestämt mig för att översätta det till avväxt. Avväxt innebär en radikal kritik av vår tids viktigaste religion – tron på den ekonomiska tillväxtens allsmäktighet och välsignelse. Avväxt betyder inte nödvändigtvis att tillväxten ska vara negativ eller ens noll, men att vi ska kunna göra oss oberoende av tillväxten;att vi ska kunna behärska oss själva så mycket att vi inte styrs av de olika tillväxtmekanismerna och att vi genomskådar de blådunster tillväxtmagikerna ständigt serverar oss.

Det första som krävs av oss nationalekonomer är att vi utvecklar brukbara modeller för hur fattigdom och arbetslöshet ska frikopplas från kravet på tillväxt. Omsorg (care) måste bli lika viktigt som frihet, hållbarhet viktigare än konsumtion. Det engelska ordet prosperity, som översätts med ord som ”blomstring, framgång, medgång, välstånd, goda tider och högkonjunktur” kommer från latinets pro speres, där speres betyder hopp. Prosperity innebär alltså inte ekonomisk tillväxt utan att vi uppnår det vi hoppas på. En bra tolkning är förmågan att blomstra,att kunna vara eller göra det som man skattar högt. Det är denna förmåga (capability i Amartya Sens terminologi) som borde ges alla så långt som möjligt – fastän inom de gränser som det globala naturkapitalet sätter.

För att kunna realisera en avväxt måste vi minska vårt beroende av avlönat arbete, pröva andra livsstilar än de som konsumismen erbjuder, finna civiliserade sätt att bevara och fördela nödvändiga resurser som land, vatten, energi och ett drägligt klimat. Det bästa jag nu kan föreslå är en medborgarinkomst i kombination med miljöskatter som minskar trycket på naturen. Härtill krävs att en allt större del av investeringarna görs på mycket lång sikt, en så lång sikt att privata investerare i allmänhet inte kan tänka sig att satsa på dem. Sådana långsiktiga investeringar i ekologiskt och socialt kapital kan bara göras samfällt genom politiska beslut. En förskjutning av det här slaget i användningen av kapitalet betyder inte att kapitalismen upphävs, men väl att den förlorar sin dominerande plats i samhället.

A7


Fredsfestival i Aarhus er en årligt tilbagevendende begivenhed. I 2015 (4. oktober) var den overordnede overskrift

“Oprustning af Norden truer freden”. Arrangørerne skrev i indbydelsen:

“Der sker rigtig meget lige nu i alle de nordiske lande, når det gælder spørgsmålet om krig og fred.

Lige nu overskygges alt af flygtningekrisen - og sammenhængen er ikke langt væk. Krigene - som også de fleste nordiske lande har været en del af, - har skabt dette enorme problem for millioner af mennesker. Og kursen er sat mod nye konflikter og nye krige - også i vores del af verden. På årets fredsfestival vil vi gå tættere på de nordiske lande, og hvordan der oprustes under NATO. ...

Rusland bliver sat op som den altoverskyggende aggressive trussel, og det bliver gjort til en selvfølge, at alle sejl skal sættes til ’til forsvar’. Men det er angrebsvåben der købes ind, og aggression vi ser fra Vestens side. ...”

Ny nordisk krigspolitik - eller et alliancefrit Norden?Omtale af Aarhus Fredsfestival 2015,

med uddrag af oplæggene.

ved Anders Kock


8

KlAuS RiiS

fra den danske fredsbevægelse “Stop Terrorkrigen” holdt et oplæg med overskriften

Danmark og oprustningen af Norden

Han skriver heri bl.a.:

“... det helt specielle ved den danske forsvarsminister er, at han samtidig officielt er ‘minister for nordisk samarbejde’. Det er ikke noget tilfælde at krigsberedskab og nordisk samarbejde - og disse to ministerposter - nu er slået sammen. Fokus i det nordiske samarbejde har fra dansk side i et stykke tid været miltært. Det et et udtryk for at NATO-landet Danmarks primære rolle i forhold til Norden er at pådrive militariseringen og krigsforberedelserne i denne region.

...

Østersøen som NATO-indhav

Østersøen blev aldrig det atomfri ’fredens hav’, som der blev snakket om i 60erne og 70erne. Og dets status som et relativt afspændingsområde, præget af magtbalance mellem stormagter med plads til en neutralitetspolitik fra nogle af de nordiske lande, er udfordret.

Østersøen skal gøres til et NATO-indhav og en fremskudt position mod Rusland, med De baltiske lande og Polen i en spydspids-rolle.

Danmark og de nordiske lande udgør en særlig regional blok i NATO’s udbygning som militæralliancens nordflanke for inddæmning af Rusland.

Sverige og Finland: Endnu uden for NATO

Det største problem for NATO’s planer med Norden og Østersø-planerne er at to af de nordiske lande ikke er NATO-medlemmer. Finland og Sverige har ført en succesfuld neutralitetspolitik uden for militæralliancerne med bred folkelig støtte. Det skal der laves om på med en påstået øget krigstrussel fra Rusland mod de nordiske lande.

...

A9


I april 2015 vedtog de fem nordiske forsvarsministre en styrkelse af det militære samarbejde. I en fælles kronik skrev de, at “Vi tager vores del af ansvaret for vores region i en urolig tid. Det nordiske samarbejde kompletterer samarbejdet i NATO og EU for øget sikkerhed i vores region.” - KR kommenterer:

Fællesnordiske militæreventyr

De nordiske forsvarsministre er da heller ikke mere bekymrede for russisk aggression end at de også har overskud til at ville inddrage hele Norden i nye konflikter på andre kontinenter. I den nævnte kronik, offentliggjort i den norske avis Aftenposten 10. april 2015, siger de for eksempel: “I internationale operationer bygger vi videre på det lange samarbejde, ..., og når det er hensigtsmæssigt vil vi samarbejde i operationer som i Afghanistan, Mali og Irak.”

...

De nordiske fredsbevægelser står med store opgaver. I de kommende år må båndene mellem krigsmodstandere i hele Norden styrkes og udbygges. De har deres egne politiske prioriteringer i hvert af landene - men det udelukker ikke fælles aktioner og kampagner og fordrer en styrket gensidig solidaritet.

Fredsfestivalen i Århus er en vigtig brik for at løse disse opgaver. Fra Stop Terrorkrigens side er vi meget glade for at have været med i dag.”


10

STAFFAN EKbOm

formand/talsmand for Aktionsgruppen Nej till NATO - Bevara Alliansfriheten, aktiv i den antiimperialistiske kamp siden 70erne, pensioneret læge. Ekboms oplæg havde overskriften

Nej til NATO, Sverige

Han skriver heri bl.a.:

“Under andra världskriget var Sverige neutralt som det hade varit sedan 1815. NATO bildades 1949 under det kalla kriget i motsättning till Sovjetunionen men Sverige bibehöll sin formella alliansfrihet under hela kalla kriget. Efter Sovjets fall 1989 och Warszawapaktens upplösning 1991 var det oklart vad som skulle hända med NATO några år. Om NATO möjligen skulle upplösas även, men det framkom så småningom att NATO utvecklades till en världsomspännande militärallians med alltmer aktiv politik där USA spelar en helt dominerande roll. Sverige har sedan 90-talet successivt närmats sig NATO. Bland de första stegen som togs var att deltaga i Partnership for peace sedan 1994 som gradvis drog in Sverige i militärt samarbete med NATO. Sverige hade även etablerat en ambassad i Bryssel vid NATO högkvarteret.

...

Det senaste steget mot NATO är det sk värdlandsavtalet som skrevs under av Sveriges ÖB i början av sept-14 och planeras att godkännas av riksdagen med lagändringar 1.7 2016.

...

Värdlandsavtalet

Konsekvenserna av värdlandsavtalet eller samförståndsavtalet innebär ett carte blanche för alla militära övningar med NATO.

...

Inget stopp för kärnvapen i Sverige är stipulerat i avtalet. NATO högkvarter kan upprättas. Avtalet går bara att sägas upp av båda parterna gemensamt.

A11


Aktionsgruppen Nej till NATO

Under hösten 2014 startades aktionsgruppen Nej till NATO en partipolitiskt obunden grupp i Stockholm som antog parollerna Nej till svenskt medlemskap i NATO – Bevara alliansfriheten. Vi inriktar kampen i första hand mot värdlandsavtalet där vi startat en namninsamling mot avtalet som tillsvidare har samlat omkring 10000 namn. Vi har även anordnat möten, studiecirkel, skrivit flygblad mm. Vi har arbetat mycketintensivt med namninsamlingen på gator och torg. Det går även att nå den på nätet. “

HENRiK HJEllE

Stopp NATO, Norge

fra organisationen af samme navn, sagde i sit oplæg bl.a.

“Det norske Arbeiderpartiet har tjent USA og NATO trofast siden Anden Verdenskrig. Den seneste tjeneste var Norges villige medvirken til sønderbombningen af Libyen i 2011. Det var den daværende statsminister Stoltenberg, som førte os med i krigen.

...

En anden konsekvens af NATO-medlemskabet er, at Norges forsvar får mindre og mindre præg af at være lige netop et forsvar. Det har længe været under omstrukturering med henblik på at blive anvendt til NATOledte offensive krige rundt om i verden.

Befrielsesdagen den 8. maj er som konsekvens af NATO-medlemskab også blevet skændet. I de senere år har regeringen omdannet befrielsesdagen til en “veterandag”, hvor man hylder forskellige krigsveteraner. Det omfatter soldater, der deltog i krigen i Afghanistan og bombningen af Libyen.

Norge deltager løbende i NATO øvelser nær Ruslands grænser.

...

I 2005 indgik Socialistisk Venstreparti i regeringssamarbejde med Arbejderpartiet og Centerpartiet – den såkaldte rødgrønne regering. SV-


12

ledelsen opgav sin hidtidige krigsmodstand og endte med at slutte op om Norges deltagelse i sønderbombningen af Libyen i 2011. SVs leder kaldte angrebet på Libyen for den “venstreorienteret krig”.

Da SV traditionelt havde udgjort en stor del af antikrigs-bevægelsen, betød partiets knæfald for NATO, at denne bevægelse blev svækket. Dertil kommer at den massive NATOpropaganda har sat sit præg på almindelige mennesker. Stopp NATO ønsker at hjælpe med at genopbygge antikrigs-bevægelsen i Norge.”

VéSTEiNN VAlgARðSSON

fra den islandske fredsbevægelse SHA (Samtök hernaðarandstæðinga):

militarisering og kampen for fred i island

Efter at være blevet besat af briterne og amerikanerne under den 2. verdenskrig, blev Island stiftende medlem af NATO i 1949 og to år efter underskrev den islandske regering en „beskyttelsesaftale“ med USA.

Denne aftale er grundlaget for den amerikanske militære tilstedeværelse, som den islandske fredsbevægelses kamp drejede sig om de næste 55 år, — til år 2006.

Landets indtræden i NATO var meget omstridt, og der kom til folkelige demonstrationer der opløstes i gadekamp, hvor politiet og de hvide brugte tåregas og knipler.

Basen (den amerikanske, red.) var fredsbevægelsens, SHA’s, omdrejningspunkt fra 1951 til 2006, da vores kære venner forlod os.

SHA marcherede fra basens port i Keflavik, over 50 kilometer til Reykjavik hvor marchen endte med en kæmpe demonstration. Det gjorde man igen og igen — ialt 11 gange — for at demonstrere modstanden mod basen og mod NATO. Marchen i 1983 havde et par tusind deltagere.

A13


Siden den kolde krigs angivelige afslutning, har fredsbevægelsen i Island stort set fokuseret på atom-nedrustning og demonstrationer mod militære øvelser. En undtagelse var Irakkrigen, hvor man demonstrerede intensivt, nogle gange med tusindvis af demonstranter, mod Islands støtte til USAs forbrydelser. Krigene i Jugoslavien, Afghanistan og Libyen udløste desværre ikke sådanne modsvar.

imperialismen

Ét af Islands særpræg er, at landet ikke har noget militær. Alle vores væbnede styrker består af kystvagten, dvs. tre små skibe, udrustet med én kanon hver. Danmark tog sig af landets forsvar indtil Danmark selv blev besat af tyskerne i 1940. Derefter har landet stolet på USA og NATO,

...

Alene den diplomatiske støtte, Island har ydet USA i FN, ville berettige til ordet halehæng. Men der er også væsentlig materiel støtte. Islands største bidrag til NATO er sikkert øens geografiske beliggenhed: en amerikansk general beskrev dens værdi som ti hangarskibe. Oven i købet synkefrie.

Island har stillet land til rådighed for militære øvelser. Landet stiller også sit luftrum til rådighed for transport af materiale, mandskab og krigsfanger. I den nyeste finanslov skærer man ned på velfærden, mens man øger udgifterne til NATO.

Island yder mandskab til „fredsbevarende styrker“ — de har været udenrigsministeriets kæleprojekt de sidste 20 år. Islandske politikere har nemlig længe haft en mindreværdsfølelse, ikke mindst fordi landet ikke har noget militær. Styrkernes rolle er at frigøre ressourcer for


14

imperialistiske besættelsesmagter, f.eks. i Kabul lufthavn, i minerydning i Irak og i Bosnien. Landet deltager også i „nordisk samarbejde“ — og ligesom det vestlige samarbejde, foregår det selvfølgelig på imperialistiske præmisser: det drejer sig om Nordens rolle som en bestanddel af NATO, blandt andet for at vikle Sverige og Finland ind i defacto samarbejde med NATO. Stammer ikke den strategi fra gamle Thorvald Stoltenberg?

...

identitetskrise

Base-modstanden var en udbredt holdning i den kolde krig. Den var svøbt i en uskyldig slags nationalisme, dels set som en forlængelse af selvstændighedkampen mod Danmark — altså, nu skulle man ikke straks blive biland til USA. Men siden enden af den kolde krig er det lykkedes højrekræfterne at marginalisere og isolere fredsbevægelsen, bl.a. med vellykket propaganda om nødvendighedens politik ...

Men hvis NATO kom i en identitetskrise efter Sovjetunionens fald, så kan man godt sige at det gjorde den islandske fredsbevægelse også. Og hvis NATO er ved at finde et nyt ståsted — så må vi da gøre det også. En pacifisme, som udelukkende fokuserer på krig og fred per se, men ikke skelner mellem ret og uret, en pacifisme som nøjes med imperialistisk fred, fordi den ikke forstår at imperialismens krige blot er en fortsættelse af imperialismens fred, at imperialismens fred — global udbytning — er den grobund, krigen vokser op af — forstadiet til krig — det er bare ikke nok.

Oplæggene fra festivalen findes (eller vil fremkomme) i deres helhed i tidsskriftet “Håndslag”,https://haandslag.wordpress.com/, dog er Vésteinn Valgarðssons oplæg i “Håndslag” en senere, let omredigeret, version.

https://haandslag.wordpress.com/

A15



16

Frit Norden nr 1 - maj 2016 Læserbrev i Arbejderen, 26. maj. 2016 af Jan Øberg, fredsforsker og leder af TFF, Den Transnationale Stiftelse for Freds- og Fremtidsforskning

Nordisk møde og dansk uvidenhedsjournalistik Hvis medierne gengav madopskrifter lige så ukyndigt, som de behandlede det nordiske møde i Washington, så ville læsere, seere og lyttere dø i hobetal.

Hvad får vi egentlig at vide om det nordiske topmøde U.S.-Nordic Leaders’ Summit, May 13th i Washington? Andedamsjournalistik om middagen, salen, musikken, underholdningen og Lars Løkke Rasmussens "morsomme" tale. Det er politik som et show – eller dække. Benovelsen over at blive modtaget med pomp og pragt i Washington er til at tage og føle på. Og sådan er det hele vejen tværs over danske medier inklusive Ritzaus Bureau. Hvad savner vi i alle ledende medier – også Public Service-DR? En analyse af (og henvisning til) det omfattende, detaljerede og exceptionelt lange fællesdokument, der binder landene viljesløst til USA's udenrigs- og militærpolitik og gør dette møde til alt andet end en festlig begivenhed for Danmark og de andre nordiske lande. Der er faktisk tale om totalt knæfald for imperiets præmisser – langt hen ad vejen i strid med hensynet til de nordiske landes egne sikkerhedsinteresser. Og de nordiske ledere gør det med smil, stolthed - og intetanende, hvad dette kan indebære ad åre. Men da vil de selv være borte. Er en skeptisk vinkel på dette overhovedet tilladt i det stadigt mere homogeniserede og research-frie mediebillede? Tilsyneladende ikke – altså må andre gøre opmærksom på den større sammenhæng og udføre public service og folkeoplysning. POLARISERING AF RUSLAND I en tid, hvor spændingen øger mellem Rusland og NATO, er der brug for alt andet end den ganging-up, militære ekspansion, konfrontation og polarisering mod Rusland – og hårdt pres som for eksempel på Sverige og Finland for at blive ikke bare de facto, men også de jure medlemmer af NATO. USA/NATO presser i disse år på med henvisning til Ruslands aggressive politik og annekteringen af Krim.

17

Frit Norden nr 1 - maj 2016 Ruslands militære udgifter er ifølge SIPRI's statistik 11 procent af USA's og otte procent af NATO's. Ukraine-krisen skabtes af 25 års forsøg på NATO-ekspansion hele vejen rundt om et Rusland, som var i knæ. Den handler om brudte løfter til Gorbatjov om, at en sådan ekspansion aldrig ville finde sted. USA's veldokumenterede indblanding i Ukraines indre anliggender og rolle i regimeskiftet i Kiev, som udløste annekteringen af Krim, forties systematisk i vestlig – herunder dansk – presse og politik. Der var en gang, da Europa – og ikke mindst de nordiske lande – havde ansvarlige, selvstændigt tænkende og visionære politiske ledere – som for eksempel de Gaulle, Willy Brandt, Olof Palme, Uhro Kekkonen og andre, der takket være deres alder og erfaring vidste, hvad krig var, og derfor også havde visioner om et bedre Europa med fred og samarbejde. Det var også i et Europa, hvor Sovjetunionen potentielt kunne true NATO i langt højre grad, end Rusland kan i dag. HALEHÆNG TIL USA Alligevel agerer USA/NATO med sin 10-dobbelte militære styrke, uhyre økonomiske overlegenhed og politisk-psykologiske arrogance på en måde, som absolut ikke kan defineres som forsøg på det, man gjorde tidligere: tillidsskabelse, forhandlinger, sikkerhed og samarbejde (OSCE) og så videre. Hvis USA/NATO og de nordiske lande havde fred som højeste mål – og hvad kan være vigtigere? – ville de gøre helt andre ting i denne situation. Det fælles dokument mellem de nordiske stats- og udenrigsministre og USA – skrevet helt og holdent på USA's præmisser – fremkalder mindet om Warszawapagt- og COMECON-landenes lederes besøg hos Bresjnev i Moskva. Kort efter var både Warszawa-Pagten og Sovjetunionen faldet. Meget tyder på, at USA's imperium er for hastigt nedadgående. Når det er væk, vil NATO falde sammen. Ved at binde os så hårdt til USA og afstå fra enhver udenrigspolitisk nyvurdering – som også Taksøe-Jensen-udredningens bagudskuende og forældede verdensbillede er udtryk for – vil vi blive revet med i faldet og en skønne dag være at sammenligne med for eksempel Østtyskland dengang. FÆLLESDOKUMENTET Fællesdokumentet er uniformt og militært orienteret – ikke ét ord om begreber som menneskelig eller fælles sikkerhed, konflikthåndtering, civil konfliktløsning eller voldsforebyggelse; ikke ét ord om atomvåbennedrustning, som også USA har forpligtet sig til. Ikke ét ord om, at terror måske skal bekæmpes på andre 18

http://www.presidentti.fi/Public/default.aspx?contentid=346273

Frit Norden nr 1 - maj 2016 måder end den hidtige, der kun har ledt til mere had, krig og terrorisme. Det bygger på klokkeren historieforfalskning vedrørende Ukraine-krisen, og det binder de nordiske lande til en konfrontationspolitik, der på sigt kun kan øge risikoen for krig eller åbne for, at langt hårdere ledere end Putin kommer til magten i Moskva. USA’s interesser i verden postuleres at være de samme som småstatens, hvilket er evident nonsens. Vi har de facto andre interesser i Europas stabilitet og ikke i en ekspansiv og med russiske øjne stærkt provokerende politik. Medmindre den næste krig bliver atomar, så vil den blive udkæmpet på europæisk territorium, ikke på amerikansk. Det er i den sammenhæng helt ligegyldigt, om man anser Rusland for faktisk at være en reel trussel eller ikke. Dokumentets filosofi er en uintelligent og risikofyldt måde at møde en trussel på – og der findes mængder af andre måder at gøre det på. Kun ikke i Washington – og fra og med dette ulyksalige møde heller ikke i de nordiske hovedstæder. Man kan faktisk spørge sig selv, hvad vi skal med nationale udenrigsministerier efter dette. Danmark har siden 1999 og bombningen af Serbien været spydspidsen i en amerikansk-domineret nordisk interventionisme og militarisme på globalt plan. Danske medier forstår det ikke, og hvis de gør, er de stolte – benovede – af det: Se blot hvor fint vi spiser kirsebær – og andre fine ting – i Det Hvide Hus, og hvor hjertelige relationerne er på det statslige og personlige plan med det land, der siden 1945 har ført flere krige, brudt mere mod folkeretten og slået flere mennesker ihjel end noget andet land. Og brugt atomvåben - uden at ville undskylde for det. Kritiske spørgsmål og research er erstattet af ukyndighed, selvcensur og ren propaganda. Mange danske journalister er formentlig selv lykkeligt uvidende om, hvilket spil de er placeret i, og tror sig at udføre et godt professionelt arbejde, når de blot gentager vestlige nyhedstelegrammer. Et eksempel herpå er Jyllands-Posten's uvidenhedsjournalistik om missilskjoldets etablering i Polen. Hvis medierne gengav madopskrifter lige så ukyndigt, som de behandlede det nordiske møde i Washington, så ville læsere, seere og lyttere dø i hobetal.

19

frit norden nr 1 2016frit norden nr 1 - maj 2016 2 vår tids ideologi och mantra är utan tvekan...

Documents