GAMLA UPSALAFÖRR OCH NU

2008

Gamla Upsala HembygdsföreningGamla Upsala Hembygdsförening

1

GAMLA UPSALAFÖRR OCH NU

2008

Gamla Upsala Hembygdsförening

© Gamla Upsala Hembygdsförening, 2008Uppsala Kommun, Kommuntryckeriet, 2008

ISSN 1651-470XISBN 91-974399-5-9

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Möllers bageri i Gamla Uppsala 5Sonia Olander

Gamla Uppsala Berget 8Per Frölund

Jorden vi ärvde och lunden den gröna -en del av Hemringes historia 12

Gun Mases

Frälsarkransen 25Anders Jonåker

Manliga huvudbonader under 500 år 28Tal på hembygdsdagen

Håkan Liby

Valborgstal 2008 i Gamla Uppsala 31Harald Nordlund

Historik kring Uppsala Ungdomsring 36Marie Nilsson

3

Svensk språket skrämde mig en gång i tidenmen i dag lever jag på det 43

Sammanfattning av Maria Masoomis talpå nationaldagen

Tunåsen i ett militärt perspektiv 46Ulf Skogtjärn

Händelser som rör Gamla Uppsala under tiden1 oktober 2007–30 september 2008 50

4

FÖRORD

I årets upplaga av vår skrift bjuds som vanligt på läsning medblandat innehåll. Vi tackar artikelförfattarna för deras välkomnabidrag och önskar våra läsare god underhållning.

Anette Eriksson Berit Levén

Ageneta Wendin-Holmberg

Kjell Svensson Björn Haglund

5

Än i dag kan många Gamla Uppsalabor minnas den godasmaken av Möllers tårtor och andra bakverk. Konditor Möllerbörjade på tidigt 50-tal sin privata verksamhet i liten skala ge-nom att tillverka kokosbollar på eftermiddagarna i Nya Bagerietslokaler på Odins väg. Kokosbollarna (kaffeskum) levereradesbland annat till kiosker, affärer och på somrarna till Storvads-badets servering.

Det som fick konditor Möller att starta sin bagerirörelse varen förfrågan om stora dagliga leveranser av tårtor och andrabakverk till marketenteriet vid Arméns underofficersskola. Detfanns också efterfrågan på kaffebröd i de lokala butikerna iGamla Uppsala och Nyby.

MÖLLERS BAGERI I GAMLA UPPSALA

av Sonia Olander

Anna-Lisa och Sven Möller bakar kokosbollar.

6

Verksamheten startade i hemmet på Frejs väg 9. Efter någotår flyttades verksamheten till större och bättre inredda lokaleri källarvåningen och det är därifrån, som de flesta besökandekunder känner till bageriet. Möllers bageri var ett litet familje-företag där arbetsdagen kunde börja redan klockan 3 på mor-gonen för konditorn. Hustrun fick hjälpa till med packningoch beställningar och barnen fick ofta hjälpa till med uppgiftersåsom skrapning av plåtar och leverans av tårtor och andrabakverk till kunder i området.

Kunderna erbjöds allt en konditor kan åstadkomma av tårtor,bakelser, småbröd och vetebröd. Speciellt till de stora helgernavar efterfrågan omfattande.

Verksamheten pågick ända fram till 1968.Som kuriosa kan nämnas att en jägare ville skämta med sitt

jaktlag och beställde därför en tårta fylld med mossa och småkvistar. Det gav en hjärtlig stämning i jaktlaget, som sen fick enriktig tårta att mumsa på.

Frejs väg 9.

7

Recept på ” Kaffeskum”ca 25 bitar

Blanda 1 1/2 msk gelatinpulver med 1 ½ dl vatten i en kast-rull.Låt svälla 5 min.”Smält” gelatinet på svag värme.Låt det svalna.Blanda 4 dl strösocker, gelatin, 1 äggvita och 1msk pulver-kaffe upplöst i 1 1/2 dl kallt vattenVispa med köksmaskin på högsta hastighet i 10 min.Blanda 4 dl kokosflingor med 1 1/2 msk kakao och ströhälften avblandningen i en form ca 30x20 cm.Bred över äggvitemassan och strö över resten av kokos-blandningen.Låt stelna några timmar i kylskåp och skär i fyrkantiga bi-tar.Doppa de vita sidorna i kokosblandningen som finns kvar iformen.

8

Under sommaren och hösten 2008 har Upplandsmuseet gjorten arkeologisk undersökning vid gården Berget i Gamla Upp-sala. Undersökningen görs inför utbyggnaden av ett bostads-område. Inom det knappt 3 hektar stora området finns bådeboplats och gravar. Området kan delas in i tre delar; en centraltbelägen höjd omgiven av öppen f.d. åkermark i söder och norr.

GAMLA UPPSALA BERGET

av Per Frölund

Figur 1. Planen över det centrala undersökningsområdet visar framförallttroliga gårdslägen och hus. Foto: Upplandsmuseet

9

Då undersökningen fortfarande pågår och inga dateringar ännuhar gjorts måste resultaten ses som preliminära. Boplatsen inomden södra åkermarken domineras av bebyggelse, hittills har ett40-tal hus lokaliserats. Husen uppvisar stora skillnader i stor-lek, mellan 3 och 28 m långa. Dessa skillnader avspeglar san-nolikt olikheter i användning. Troligen innehöll de längsta husenbostad, tillsammans med förråds- eller ekonomiutrymmen. Demindre husen har sannolikt fungerat som olika slags förråd.Utöver bebyggelsen finns härdar, kulturlager och andra läm-ningar som gropar för framställning av tjära.

Inom den norra åkermarken finns samma typer av lämningar,men med en helt annan fördelning, eftersom enbart tre relativtsmå hus har hittills noterats. På höjdens krön finns en platå,där två hus har avlöst varandra.

Figur 2. På den centralt belägna höjdens krön finns en terass där två husavlöst varandra (se bild ovan). Däremellan har terassen byggts omHusterassen omsluts av ett flertal gravar. Foto: Hawkeye Flygfoto/Upplandsmuseet, GIS: Upplandsmuseet.

10

Bebyggelsen kan ännu så länge enbart dateras grovt genomlikheter med andra undersökta hus, samt ett fåtal dateringarfrån tidigare undersökningar i närheten. Den nu undersöktabebyggelsen verkar huvudsakligen tillhöra äldre järnålder, sär-skilt de delar som kallas romersk järnålder, folkvandringstidoch i årtal motsvarar tiden mellan 0 och 500/600 e. Kr. Enstakahus från äldre skeden som före romersk järnålder (500 f. Kr–0) kan också finnas. Flera av husen har avlöst varandra påsamma plats. Utifrån spridningen av de längre husen kan upptill sju gårdar ha funnits, men alla behöver inte ha varit bebyggdasamtidigt.

Figur 3. En av platsens gravar undersöks. Denna grav innehöll trebegravningar (individer). Foto: Upplandsmuseet

11

Nästan samtliga gravar ligger på höjdsluttningen. Gravarnautgörs av stensättningar med kantkedjor av stenar och block,stenpackningar och ibland mittblock. Inga gravar var kändaföre undersökningen. I gravarna finns brända ben (av män-niska), keramik och i ett fall en pärla av bärnsten. I likhet medbebyggelsen finns inga säkra dateringar, men likheter med andragravfält pekar på att de har tillkommit mellan omkring 800 f.Kr och 500 e. Kr, dvs. mellan yngre bronsålder ochfolkvandringstid.

Figur 4. Flygfoto över undersökningsplatsen från söder. I bildens mitt sesundersökningsområdet och gården Berget, till höger väg E4 i riktningnorrut. Foto: Hawkeye Flygfoto/Upplandsmuseet.

12

Hemringe by i tidigare Gamla Uppsala socken, numera Upp-sala kommun bestod från början av tre bondgårdar. Idag borsex familjer i Hemringe och alla familjerna har anknytning tilldessa tre bondgårdar. På en av gårdarna finns Hemringe Såg.Byn är nu delad genom den nya E4:an och vägen går som ettdike genom byn.

Endast en gård brukas idag av sin ägare. I slutet av textenkommer jag att ge historien och några ”glimtar” från den går-den, som ägs och brukas av min bror Hans Carlsson. Hansköpte gården av sina föräldrar Anna och Oskar Carlsson.

JORDEN VI ÄRVDE OCH LUNDEN DEN GRÖNA- EN DEL AV HEMRINGES HISTORIA

av Gun Mases

Carlssons Hemringe

13

Byn Hemringe har en historia som sträcker sig långt bakåt itiden. Det bekräftades år 2003 i samband med utgrävningar förny E4. Då hittades bland annat boplatslämningar, hantverk,smedja och rester av tegeltillverkning från svunnen tid.

På äldre kartor kan man se att byns namn stavats olika genomtiderna. Hembringe (häradskarta för Vaksala härad, omkr. år1861), Hämlinge, Hämringe och Hemringe. Det gör att i föl-jande text kan namnet stavas efter källans stavning. Byn har nuåter fått stavningen Hämringe med tillägget Fullerö som är nam-net på byns stadsägor samt olika nummer för varje hushåll föratt förtydliga adresserna.

År 1948 när Oskar Carlsson skulle röja sten på den åker somligger vid Lundbacken var där en stor sten som Oskar tänktespränga sönder för att jorden skulle bli mer lättarbetad. Oskartittade närmare på stenen och upptäckte då att det var en run-sten. Stenen låg cirka 35 m från den gamla byvägen. Runstenenflyttades och restes på sin nuvarande plats år 1948. Runornatyddes och målades och inskriften lyder i översättning ”Karllät resa stenen till minne av Viger, sin fader”. Han var Styvialdsson och Gullögs systerson. Inskriftens stil och utformningpåminner om ristningar av den kände ristaren Öpir. Tillkomst-tid, 1000-talet e.Kr. (källa: Upplands runinskrifter 985).

I boken Ransakningarna (1667-84) omtalar länsmannen And.Pehrson Rox runstenen och i boken Monumenta Uplandicaper Thiundiam (1710) skriver J. Peringskiöld ”In emot thengamla och fordom af Hedningarne heliga håldne Aspelunden iHembringe gärde, wid Lundewretten, finnes en åldrig Rune-sten”. Gamla Uppsala Hembygdsförening är nu fadder förrunstenen och varje vår inspekterar och tvättar föreningensstyrelse runstenen.

14

Vid Hembringe låter sägen ”Viger Spa hafva hållit ting”. Kan-ske var det i den av Peringskiöld omtalade Aspelunden somligger endast några 100 m från Hemringe hålväg. (Hålväg är enfornlämning som består av en fåra i marken som bildats av attdet fordom gått en väg där. Fåran har blivit till av slitage frånhovar, klövar och fötter samt av förstärkande regnvattens-erosion).

År 2004 i samband med byggandet av ny E4 planerades enomdragning av byvägen. Länsstyrelsen yttrade att det inte fannsnågra kända fornlämningar inom den föreslagna väg-sträckningen. Familjen Carlsson påtalade dock att det fanns enhålväg där, benämnd ”Hemringe hålväg”. I oktober 2004 ut-förde Riksantikvarieämbetet en kartering och en mindre un-dersökning av hålvägen. Intressant i sammanhanget var attrunstenen och hålvägen ansågs kunna höra ihop och därmeddaterades hålvägen till åtminstone 1000-talet e.Kr.

Hemringe by hade som andra byar kring kyrkbyn i GamlaUppsala speciella bänkrader som de boende i byarna användevid besök i kyrkan. Ända fram till år 1675 fick dock gudstjänst-besökarna stående åhöra mässan, ett arv från den katolska ti-den. Bänkarna var indelade på ett särskilt sätt enligt följande.Det fanns, en mans och en kvinnosida. Kvinnorna satt på dennorra sidan och männen på den södra. De 15 första bänkradernavar för ”gårdsfolket”.

Kvinno- och manssidan rad 3 var för Stjerna, Lälunda, Walls-gärde och Hämringe och rad 4 för Hämringe och Fullerö. Längrebak satt ”tjänstefolk” och ”fattigfolk”. Kvinnosidan rad 25Hämringe och Fullerö, rad 26 Hämringe, Bärby, Stjerna ochmanssidan rad 28 Hämringe och Fullerö och rad 29 Stjerna,Lälunda, Wallsgärde och Hämringe. (Uppgifterna om

15

bänkradernas tillhörighet kommer från en tavla som finns iGamla Uppsala kyrka och som lämnades som gåva av Lek-mannakåren när Gamla Uppsala kyrka efter omgestaltning åter-öppnades den 20 augusti år 2006. Bänkdelningen upphörde år1927.

Vid seklets början var landets kommuner skyldiga att hållaeget brandförsvar och en egen brandstadga. Dåvarande GamlaUppsala kommun indelades i 8 brandrotlar varav Hemringe,Lälunda, Lundboda, Dufboda, Velansboda, Krokeke ochVädergärde ingick i den 6te brandroteln. Brandsignaler gavsgenom klämtning med församlingens kyrkklockor. Det var olikasignaler för varje brandrotel. Signalen för 6te roteln var sex påvarandra följande slag med därpå följande uppehåll. Brand-styrkan utgjordes av varje inom kommunen mantalsskrivenarbetsför mansperson mellan 18 och 50 år samt övriga boendesom var skyldiga att biträda efter förmåga. En branddamm finnspå familjen Carlssons ägor.

Familjen Carlsson

Min pappa Oskar Carlsson föddes den 4 december 1907 iHemringe. Oskar var yngst i en syskonskara på åtta barn. Sys-konen hette Vendela, Verner, Gustav , Anna, Knut, Emma ochGottfrid.

Oskars hustru Anna föddes den 25 september 1907 i Färila iHälsingland. Anna hade två bröder, Hans och Magnus, samt ensyster vid namn Margareta. Föräldrarna var bönder. Annabodde vissa tider hos släktingar i Delsbo och konfirmerades år1922 i Delsbo kyrka. Efter folkskolan fortsatte Anna att utbil-dade sig vid Forsa hushållsskola.

16

Men hur kunde Oskar och Anna träffas, med det avståndet?

Anna ville vidare i livet och flyttade så småningom till Upp-land och familjen Pagard i Tierp och senare till inspektorn vidEkeby Kvarn där Anna skötte hushållet.

Bönderna i byarna runt omkring Ekeby Kvarn körde dit medsäd för att mala gröpe åt djuren och råg- och vetemjöl till hus-hållet. Även bonden Oskar från Hemringe reste dit och det varpå så vis som de träffades och ”tycke” uppstod.

Oskars far, Johan Gustav Karlsson, född 1857, kom tillHemringe något år innan Oskar föddes. Bondgården hade dåvarit i släkten sedan år 1892 genom arrende.

Oskars farfar hette Karl Dalborg och var smed. Han gickomkring i Uppsala-Näs socken och smidde åt bönderna. Hanvar också bonde i Djurgården i Bondkyrka socken. Sonen Jo-han Gustav satte ordet ”son” efter pappans förnamn, som varbrukligt på den tiden och det blev Karlsson i efternamn.

Anna och Oskar Carlsson

17

Oskar arrenderade först gården av sin far men blev år 1932ägare till gården. Oskar var först och främst jordbrukare menockså en duktig hantverkare. När tid fanns snickrade han möb-ler, bl.a. fåtöljer och bord samt miniatyrer av djur och jord-bruksredskap. Smide var inte heller främmande för Oskar somlagade jordbruksredskap i gårdens smedja. Idag svetsar manvid lagning av jordbruksredskap förut var det hetsning (attsammanfoga järndetaljer genom upphettning). Tyvärr saknasårtal på när smedjan byggdes.

Mangårdsbyggnaden var från 1700-talet och tillbyggd på 1800-talet. Huset var ursprungligen i två våningar med ingång påmitten. Ett stort kök till vänster och en stor sal till höger. Andravåningen bestod av två stora rum. På husets baksida fanns ettbrygghus. Under huset fanns en matkällare. Huset har byggtstill med ett rum på nedre botten och ett rum på andra våningen.Tillbyggnaden byggdes med två gavlar så att det blev mellan-väggar mellan det gamla huset och tillbyggnaden. Ursprungs-huset, eller delar av det, har troligen funnits redan på 1600-talet då historien säger att det var en av drottning Kristinas allajaktstugor. (Drottning Kristina föddes 7 december 1626, abdi-kerade år 1654 och avled i april 1689.)

År 1911 började man bygga en ny ladugård som stod färdig,år 1912. Något år senare byggdes ladan till och 1915 byggdesvagnsstall med sädesmagasin ovanpå. En vacker drängstuga,troligen lika gammal som mangårdsbyggnaden, finns också pågården.

Lilla Oskar, som när ladugården byggdes var 4 år hade fått ettdragspel av sin far, som var musikalisk. Dragspelet var tungtför honom, men han satte dragspelet på en stol och sedan spe-lade han för dem som arbetade med bygget. Lätta bitar enligt

18

honom själv, som ”Gubben Noak” och ”Jäntan och jag”.

År 1928 byggde Oskars far och Oskar ett nytt bostadshus tillmin farmor och farfar och en syster, något som var brukligt dånya ägare kom till gården. Anna och Oskar skulle överta jord-bruket och därför flytta in i den mangårdsbyggnad som fannspå bondgården. Det nya huset som byggdes i två våningar inne-höll två lägenheter. Det var mycket vackert, rött med vita knu-tar och en glasveranda, med balkong på taket. Materialet togsfrån den egna skogen, torkades och sågades till bjälkar ochbrädor. Allt var kraftigt och gediget byggt och med spikar somsåg ut att vara tillverkade i den egna smedjan.

Oscar, Anna och farbror Gustaf framför ”Drottning Kristinas jaktstuga”

År 1957 ansåg Anna och Oskar att det var dags att ersätta dengamla mangårdsbyggnaden på gården och bygga ett nytt ända-målsenligt hus. Visserligen hade det dragits in elektriskt ljus idet befintliga huset men det fanns inte vatten eller wc. Ävendet huset byggdes med virke från den egna skogen.

19

Att som Oskar ha sett hela bondgården byggas och att sedantillsammans med Anna bygga två boningshus, gjorde att käns-lan för gården var speciell och ödmjuk.

På gården fanns hästar, kor, grisar, höns, katter och en hundvid namn Key. Mamma kärnade smör och vi barn hjälpte tillmed att dra veven på smörkärnan. Tänk vad gott det var medkärnmjölk och så gott smöret var med sin salta smak. Arbetetmed jordbruket och förbättringar av marken, borttagning avstenar ur åkrarna, dika ut vatten och lägga ned rör för att göraskiftena större och mer lättarbetade när de större maskinernakom in i bilden var ett stort arbete. Åtta timmars arbetsdag varinte att räkna med och semester var inte att tänka på. Men detgemensamma arbetet och glädjen att få uppleva årstidernasväxlingar, att se det växa på åker och äng, se djuren födas, växaoch må bra, se hela tomten och hagarna fulla med gullvivor påvåren, kungsängsliljorna på lindan, gjorde mödan värd ochsvetsade samman de båda. (Lindan kallar man ett ställe där detblir en vattensamling med stora grästuvor på våren, därkungsängsliljorna växer).

Åkrar och skogsskiften fanns runt gården men även längrebort, vid Ensta och Faxan samt också vid Ärna. När det var litevatten i Fyrisån och innan traktorn kom in på gården kördeibland pappa med häst och vagn över Fyrisån vid Ensta för attfå närmare till åkern vid Faxan. Jag kommer ihåg att ibland togvattnet tag i flaket och lyfte det från vagnens underrede. Somtur var fanns det alltid något som höll kvar allt på plats, menspännande var det för oss barn.

Vi barn, Hans, Åke och jag, hade en lugn och trygg barndomi Hemringe. Vi fick visserligen vara med och arbeta med desysslor som pappa och mamma ansåg att vi orkade med, mendet fanns också tid för lek. Branddammen som jag tidigare

20

nämnt var rik på vatten i början av sommaren och då kunde vibarn bada där, senare på sommaren blev vattnet för gyttjigt.

Vid Ensta, där vassen tagits bort och där det var ilagt sandfrån det närbelägna grustaget badade vi under hela sommaren.Garveriet (Ensta Sämskfabrik) med vattenfallet var en farligmen ”spännande” plats. Ned i vattenfallet kunde de som vå-gade dyka och från träden som hängde med sina grenar överFyrisån svingade sig pojkarna i vattnet. På kvällarna cyklademänniskor ut från stan efter arbetet för att bada. Fotboll spe-lade vi på en plan i kalvhagen (där nu Hans och Elvys nyabostadshus finns). På vintern gjorde vi is i kohagen så vi kundeåka skridskor och spela ishockey. Uppfinningsrikedomen varstor, det fanns alltid något vi kunde roa oss med på dagarna.

När vi fick i uppdrag att ta cykeln och handla till mamma blevresmålet handelsboden ”Kruses” vid Samnan. Det var popu-lärt bland oss barn för där bjöds vi på kola av tant och farbrorKruse. När vi blev äldre cyklade vi in till Dahlbergs i Gamlis.

Avståndet till Uppsala upplevdes som långt när man var ettlitet barn. När vi cyklade så kändes uppförsbacken vidSamnabäcken som ett högt berg. Vägen fylldes sedan upp ochblev plan mark. (Kommentar: Hade beslutsfattarna vetat omall den trafik som sedan kom att gå där , och alla bomfällningarsom gjorde de långa köerna hade de styrande kanske iställetbyggt en tunnel under järnvägen. Då hade alla problem ochskriverier om köerna på väg 290 ej uppkommit.)

På somrarna kom de som hade sommarstugor cyklande, medmoped eller kanske någon hade en bil. Vid mjölkdags på mor-gonen innan korna släppts ut i hagen eller på kvällen när kornakommit in från hagen och mamma och pappa hade mjölkat

21

kom det alltid någon sommargäst för att köpa mjölk och äggtill sin middag eller till kvällsmålet. Stadsbarnen förundradesöver hur det gick till att mjölka en ko.

När det var tid för höskörd var det många moment som skullegöras, höet skulle slås, räfsas ihop och hässjas för att sedankunna torka så att det kunde köras in till höskullen. Svagdrickatstod vid hässjan så att de som arbetade kunde släcka törsten.Vid kaffedags på för- och eftermiddagen hjälpte vi barn mammaatt bära ut kaffekorgen till de som arbetade på åkern.När höet kördes in till höskullen ville barnen gärna vara medoch åka på hölasset, särskilt när lasset kördes med hästar. Se-nare övertog traktorn hästens uppgift.

Att hoppa i höet på skullen tyckte vi barn var roligt, men detvar inte populärt hos pappa och mamma, höet som korna skulleäta hela vintern fick inte förstöras.

På hösten när säden skulle skördas kom självbindaren framoch man hjälptes åt att ”gubba” säden (placera sädesskärvarnarunt en stör och träda på några kärvar så de bildade ett tak).Några sädeskärvar togs åt sidan till vinterns fåglar. När sädensedan skulle tröskas lejde pappa in tröska och tröskfolk. Dettog några dagar och vi barn hade bråttom hem från skolan fördå vankades det extra god mat med efterrätt, fast det var var-dag. Det gick nästan att lukta sig till dessa delikatesser.

På senhösten kom bröderna Dahl för att slakta. Mamma fickmycket arbete med att koka och salta julskinkan, koka palt-bröd och allt annan gott som skulle räcka hela vintern.

Pappa som efter en dags tungt arbete och efter att korna blivithämtade in till ladugården från hagen, fått extra mat och blivitmjölkade och ompysslade kunde ”glömma bort” att han själv

22

behövde mat och vila efter dagens slit. Plötsligt hade han fåttsyn på något vilt djur som han följde med blicken eller dåmorkullorna och kornknarren kom till framskogen och hankunde gå upp i skogen för att bli ”fågelskådare” för några tim-mar. Pappa var en sann naturälskare och vårdare av alla olikaslags djur, både i naturen och i ladugården.

Traditioner var/är viktiga, som att klä midsommarstång, tändabrasa vid sista april och julens olika traditioner, som även inne-bar att ställa ut gröt i ladugården för att ”hålla sig väl” med densom vaktade djuren.

Dragspelet och musiken följde pappa under hela livet. Oftapå kvällarna efter dagens arbete tog han fram dragspelet ochspelade några låtar för oss. När han var yngre spelade han upptill dans på midsommaren i Lälunda-ladan, han spelade på kalasoch till dans när grannarna så ville. Han spelade på gehör,lärde sig låtarna efter att han lyssnat på radion eller köpt en nyskiva som han spelade på vevgrammofonen. Förebilden varCalle Jularbo men också den lite jazzigare Erik Frank. Jag kom-mer ihåg så roligt jag tyckte de var när tant och farbror Janssonflyttade in vid Putteboda. Tanten spelade munspel och sjöngoch farbrorn spelade dragspel som pappa. På vintern tog visparkstöttingen och satte dragspelet på och sedan gick man tillvarandra och spelade och sjöng hela kvällen, vilken sann glädjedet var.

Tiderna förändras och därmed historien, utvecklingen gårframåt och moderna maskiner tog över mycket av det arbetesom människan utfört med sin egen kropp. Lättare blev det attbruka en gård, så mycket människor behövs inte i jordbruket– men – blev jordbrukaren gladare av det?

23

År 1977 köpte Hans Carlsson gården och förändringar skedde,bl.a. började Hans att föda upp ungdjur, så fortfarande är deten levande bondgård med djur som betar i de vackra hagarnarunt gården. Ett sågverk har byggts som möjliggör att självkunna framställa brädor för reparation osv.

Arvet och traditioner är viktiga ingredienser i våra liv. Självsålde jag huset i Skåne för att köpa huset som byggdes 1928 såatt det inte skulle försvinna ur släkten. Några år efter kom be-skedet att E4 skulle byggas framför huset.

Livet i Hemringe har förändrats, motorvägen har rivit upplandskapet som ett öppet sår (som ska läkas, enligt Vägverket)och i och med att mangårdsbyggnaden som byggdes 1957 stodnästan på kanten till bullervallen fanns det ingen möjlighet attkunna bo kvar där. Huset som byggdes 1928 stod något längre

Hans Carlsson på traktorn för sista sådden innan E4-an byggs. Foto:Gun Mases

24

ifrån motorvägen men även det på en höjd vilket gjorde attVägverket inte kunde bygga bort bullret med bullervägg ellerbullervall. Däremot om det funnits ett naturligt berg, mellanhuset och motorvägen, hade förutsättningar funnits att medolika tekniska lösningar kunna bo kvar.

Nya hus har byggts längre från E4:an men den stora mängdfordon som passerar per dygn påverkar luften och miljön, någotsom är svårt att acceptera för de människor som brukat jordenoch värnat om naturen i generationer. Anna och Oskar lyss-nade på tystnaden, fågelkvitter eller trädens susande, nu får vilyssna på det susande ljudet från E4:an.

25

Söndagen den 18 maj 2008 invigdes ”frälsarkransen” vidUppsala högar. På en meditationsplats som färdigställts avGamla Uppsala församling vid Tunåsens sluttning, finnsnumera större stenar uppsatta i en cirkel. Om inget annat fannspå denna stillsamma plats skulle man nästan kunna tro att cirkelnav stora stenbumlingar är en av alla dessa fornlämningar somfinns runt Uppsala. Men så är det nu inte. På varje sten sitternämligen en mindre färgad sten, som avviker från alla gamlalämningar. De små färgade stenarna visar sig vara från våregen tid. Dessa mindre stenar föreställer pärlor i den pärlekranssom emeritus biskop Martin Lönnebo en gång uppfann. Kransenav pärlor, mera känd som frälsarkransen, är från början ettarmband bestående av till färg och form olika pärlor där varjepärla bär på sin unika betydelse. Numera finns denna krans imånga olika utföranden, men armbandet är det som är vanligastoch som många valt att bära, barn som vuxna. Frälsarkransenär en konkret påminnelse om det kristna livet i dess mångahandasvårigheter och glädjeämnen. Har man inte detta armband kanman ändå få del av frälsarkransen. Var och en som promenerarförbi meditationsplatsen kan alldeles själv stanna upp en stundför att där meditera vid någon av alla dessa pärlor som kanskejust då talar till den som stannar för att lyssna.

FRÄLSARKRANSEN

av Anders Jonåker

26

Vad betyder då pärlorna? Först sitter den guldfärgade Guds-pärlan. Denna pärla kan sägas vara både den första och sistapärlan i kransen från vilken alla andra pärlor utgår. Gudspär-lan står för Guds oreserverade ja till människan och skapelsen.Till denna pärla kan bäraren av frälsarkransen alltid vända sigoch tyst eller med ord låta sig beröras av Guds närvaro. Dettakan vara något högst vardagligt, ett Gudsmöte mitt i köandetoch stadslivet. En återkommande förnimmelse av att livet ärstörre. Men det behöver nödvändigtvis inte vara en känsla.Pärlan kan vara en kort påminnelse. Att jag och mitt samman-hang befinner sig i närheten av något som är större, något somser längre, ja någon bär på omtanke. Nära Gudspärlan sitterJagpärlan och alldeles bredvid den Doppärlan. Dessa pärlor äri början av kransen och står för det grundläggande i kristen tro.När jag ser eller känner Jagpärlan mellan mina fingrar får jagkänna och inse att jag alltid är sedd av Gud. Doppärlan bekräf-tar min tillhörighet till kyrkan och att vad som än händer, vadjag än känner eller rent av tvivlar på, så är jag alltid buren iGuds famn.

27

Frälsarkransen innehåller också många andra pärlor som kanvara en hjälp för kristen tro. Ökenpärlan exempelvis som mot-svarar den tomhet och utsatthet människan förr eller senareoundvikligen hamnar i. Där finns också Bekymmerslöshets-pärlan till vilken man alltid kan vända sig och lita till: att vadsom än sker, så vilar allt i Guds händer. Två röda pärlor mot-svarar kärleken, dels den mottagande och dels den utgivandekärleken. En svart pärla kallas Dödspärlan och en vitUppståndelsepärlan. Det finns tre hemlighetspärlor och inteminst: mellan många pärlor sitter avlånga pärlor som kallastystnadspärlor. Trots dess lågmäldhet talar kanske just dessapärlor som allra tydligast, med tystnad i en bullrig tid av stressoch jäkt.

Varför har då frälsarkransen blivit så populär? Jag tror att detfrämst beror på att den är så konkret. Den synliggör den kristnatrons olika sidor och är en hjälp i livets olika situationer. Denstår också för något kravlöst. I en tid där förväntningarna sti-ger behöver vi något att vända oss till som talar ett annat språk.När jag låter fingrarna välja en pärla så är det inte sällan att desöker sig just till de pärlor som möter mig i behov av stillhetoch eftertanke. En känsla av öknens utanförskap kan infinnasig men också bekymmerslöshet och tystnad, pärlor som talarin i vår tid. Just variationsrikedomen tror jag är något som görkransen så attraktiv. Den finns som ett stöd i min tro när det ärsom allra mörkast, men också i livets ljusa stunder. Vill du haett konkret stöd i ditt liv och förnyas av kristen tro enligt frälsar-kransen? Ta i så fall kontakt med någon av kyrkorna i Uppsalaför då och då erbjuder dessa kyrkor studiecirklar i hur frälsar-kransen kan användas.

28

Männens huvudbonader, sedda i ett historiskt perspektiv, harformats och anpassats till funktionen att skydda huvudet menockså att pryda sin bärare och inte minst signalera samhälls-klass och status. I vissa fall har just huvudbonaden varit dendetalj som tydligare än något annat dräktplagg markerat bära-rens ställning och position.

Låt mig med några exempel, valda från främst bondemiljö,illustrera männens huvudbonader under cirka 500 år.

Mössor sydda av kilar, vanligen sex stycken, som möts mittpå hjässan, förekom under medeltiden, och sannolikt även ti-digare. Det kan vara frågan om låga kalotter eller höga, toppigakilmössor. Den toppiga kilmössan med kilar av rött respektivesvart kläde kommer från Bjuråker i Hälsingland. Typisk försödra Sverige och Skåne är pojkmössan av sex kilar av dyrbarsidenbrokad, dekorerad med guldspetsar.

Från 1600-talet började mjuka hattar av filt med breda brättenoch rund kulle att bli moderna. Under 1700-talet fick modellenstor spridning i alla sociala skikt. Under 1700-talets senare delblev det modernt, inte minst i Uppland, att brättet framtill fäs-tes upp mot kullen.

Röda stickade luvor, ”rödmössor”, med eller utan tofs, blev

MANLIGA HUVUDBONADER UNDER 500 ÅR

tal på hembygdsdagenav Håkan Liby, Upplandsmuseet

29

populära i bondemiljö i början av 1800-talet. Det var en halv-fin huvudbonad som ofta bars till dans och mindre högtid.Mössan som bestod av ett slutet rör, stoppades dubbel och barsmed uppvikt bräm. Den röda mössan, som anses ha tyskt ur-sprung, fick först fäste i Norge och spreds sedan till Jämtlandoch därifrån vidare över landet. Mösstypen brukar hänförastill den röda mössa som blev en av franska revolutionensfrihetssymboler – bonnet rouge.

”Ostmössa” var den lokala benämningen på en nålbunden(sömmad) mössa som bevarats från Tjockö, Rådmansö sockeni Uppland. Den säregna mössan av vitt ullgarn har tillhört enfiskardräkt, och representerar troligtvis en mycket lokat sär-präglad typ.

Håkan Liby Foto: Sonja Åkerman

30

”Stormhatt”, ”cylinder”, ”skorsten” är några namn på denhöga, hårda hattyp med relativt smala brätten, som blev popu-lär i början av 1800-talet. Hatten blev till en början känne-tecknet för den växande borgarklassen men tämligen snartanammades den som statussymbol även i bondemiljö. Tek-niskt sett var den höga hatten gjord av en pappstomme somkläddes med blank silkesfelb och givetvis var detta en hant-verksprodukt som tillverkades av hattmakarna i städerna.

Kasketten, som fick spridning ett stycke in på 1800-talet, varen tämligen enkel huvudbonad av tunt, ofärgat eller färgat skinnmed skärm. Den var konstruerad så att den kunde vikas ihopoch stoppas i fickan. Till en början hade kasketten viss statusmen degraderades snart till vardags- och arbetsplagg. Mångahantverkare, till exempel smeder, sadelmakare och skomakareanvände ofta kaskett i arbetet.

Vegamössan, med platt kulle av svart eller blått kläde ochblank skärm, blev ofantligt populär i samband med den omta-lade Vega-expeditionen 1878-80. I likhet med kasketten hadevegamössan inledningsvis hög status men med tiden blev denrelativt billiga, konfektionstillverkade skärmmössan mycketvanlig i industriarbetarnas klädförråd och den användes flitigtunder flera decennier till arbetsklädseln på bruk, i sågverk,verkstäder, fabriker samt till sjöss.

31

”Man kämpar inte ihjäl en skugga. Man dödar den med ljus.”Detta Dag Hammarskjölds citat känns fortfarande aktuellt.Aktuellt för att vi samlats för att hälsa våren. Men också för attbland annat det här är det år då idrottsmän från hela världensamlas i Peking. Låt oss hoppas att ljus ska kunna skingra denskugga som kan komma att vila över det som ligger utanför deglamorösa och välregisserade spelen.

Men våldets krafter har stort utrymme: Kina, Tibet, Irak, Dar-fur, Burma, Engla, Göteborgskravaller och till och medfotbollsmatcher. Många är de namn och de ord som står förförtryck och ofrihet.

Regimen i Kina har stora behov av att visa makt och skaparädsla hos folket; rädsla, som är en förutsättning för självpåta-gen makt. Vi ska bli bättre på att tillgodose mänskliga rättighe-ter om vi får arrangera OS, sa de kinesiska ledarna. Man harfått det efterlängtade positiva beskedet men våldet och brutali-teten fortsätter. Jag undrar: var finns de politiska ledarna, in-klusive våra egna, i kampen för självklara mänskliga rättighe-ter? Jag känner beundran för de många, som med sanning,godhet och tålamod som ledstjärnor för en kamp för mänsk-liga rättigheter, den kamp i vilken man borde få stöd av sinapolitiker, men inte får. Kampen förs i tysthet.

För visst kan tystnaden när den ställs mot makten och mak-tens anspråk, utgöra ett hot mot makten själv. Det har vi många

VALBORGSTAL 2008 I GAMLA UPPSALA

av Harald Nordlund

32

exempel på. Mahatma Gandhi skakade det brittiska imperietoch Martin Luther King ifrågasatte rättfärdigheten i vad sombrukar kallas världens största demokrati. Självvald anspråks-löshet och fattigdom är obesegrade och starka krafter. Den somgör anspråk på makt och rikedom, kan inte möta dom kraf-terna. Jag kommer att tänka på ett exempel ur vår egen kultur-krets, långt väster om den kinesiska muren. Det handlar om enson till en snickare från staden Nazaret i Galiléen för runt tvåtusen år sedan. En enda gång höjde han rösten, och även han-den. Det var när han vände sig mot profitörer och ockrare,som för egen vinning utnyttjade folk, däribland utsatta män-niskor, i ett tempel där frid och fred skulle råda. Denne mandeklarerade gång på gång att han inte gjorde anspråk på världsligmakt. ”Mitt rike är icke av denna världen” sa han och blevavrättad.

Hoppet står till att de ideella krafterna, enskilt och genomandra organisationer än de politiska blir effektivare lobbyisteroch att man lyckas dela med sig av sin kunskap och ställa störrekrav på politiker och beslutsfattare på alla nivåer. Våld födervåld och många slagsmål anses börja med att någon slår till-baka.

Hoten mot natur och miljö kastar också skuggor. En hållbarutveckling får inte ha bara de närmaste mandatperioderna somtidshorisont än mindre får den styras av kvartalsrapporter ellerföretagens bokslut. Den kräver en vision om förvaltarskap förårtusenden framöver.

Skuggorna bildas av till exempel hotet mot klimatet. Orsakatav utsläpp av koldioxid och andra gaser. En turist som vidankomsten till Thailand uttryckte sin belåtenhet med att flyg-resan gått två timmar fortare än senaste gången möttes av enfråga från en man med österländsk visdom: Hur har ni tänkt

33

använda de två timmarna då sir? Kanske fick han sig en tanke-ställare?

Den ekonomiska teori som sedan länge styr oss tar inte hän-syn till vår miljö. Inte så att planekonomi skulle vara bättre.Tvärtom. Men marknaden fungerar bra bara om reglerna ärdom rätta. Och så är inte fallet. Det blir alltmera absurt att fort-sätta styras av en ekonomisk teori, där alla negativa effekter påmiljö och klimat ligger utanför teorin. Det fungerade hyggligti ett läge när de externa effekterna var begränsade i förhållandetill Naturen. Så är det inte längre.

Effekterna - vare sig vi talar om klimatpåverkan, skogs-skövlingen, utfiskningen, jordförstöringen eller kemikalie-samhället är de allra svåraste problem vi står inför. Den ekono-miska teorin fångar inte upp dessa problem. Istället tycks deallra flesta ekonomer tro och anse att det finns en oändligt storresursbas i Naturen som vi bara kan ösa ur och en oändligt storsoptunna som vi kan fylla med vårt avfall och restprodukter.Varje reflekterande människa vet att detta inte är sant. Fråganär bara när ekonomerna accepterar detta faktum. Dom agerar ibästa fall som gubben som kom hem från krogen och möttesav sin mindre glada hustru som frågade om han gjort slut påalla pengarna igen och gubben svarar: Ja kan du tänka dig attjag fick med mig så precist.

Bristen på skydd för skog som naturresurs bidrar också tillskuggbildningen. Miljömålet och produktionsmålet är jäm-ställda. Det är grundförutsättningen för att vi skall kunna gevåra efterkommande samma naturrikedomar som vi en gångärvde. Men hur ser verkligheten ut? Produktionen vinner fördet mesta.

Biologiska mångfalden i havet minskar. Nonchalerandet avdet problemet är upprörande. Utvecklingen för bestånden av

34

t.ex. torsk och hummer följs noga men vad som händer medmatfiskens föda är ointressant. Tala om bottennotering. Radi-kala åtgärder krävs för att få stopp på eländet. Inför obligato-riska miljölotsar, höj straffen för den här typen av miljöbrottoch inför starkare skydd för särskilt känsliga havsområden,oavsett vad kortsiktiga ekonomiska intressen tycker.

Rovdjursfrågan kastar också den en skugga. Den är mer in-fekterad än de flesta andra natur- och miljöfrågor, vilket med-fört att den föder mer av politisk populism. Skyddet av vårarovdjur handlar om människans ansvar att förvalta.

Jag hörde en historia om en munk från Sigtuna som var påväg hit till Gamla Uppsala för att omvända asatroende. Heltplötsligt befann han sig mitt i en vargflock och han blev mycketrädd. Men eftersom han var munk visste han vad han skullegöra även om koncentrationen sviktade. Han knäppte sin hän-der och bad en aning forcerat: Gode Gud gör dessa vargar tillgoda kristna. När han reste sig och öppnade ögonen såg hanhur vargarna satte sig på bakhasorna och han hörde hur dombad: Gode gud välsigna maten…

Rovdjuren är och förblir en nödvändig del av vår nordiskafauna. Medeltida skräck och amsagor har manats fram av popu-listiska agitatorer.

Allemansrätten är en unik svensk företeelse, som vi med rättaär stolta över. Men är den på väg att upphävas? Många kommun-politikers ögon strålar nu, likt barnens på julaftonen, av för-väntan. Nu finns förslag som ska underlätta att skapagräddhyllor. Men, strandskyddet måste i stället skärpas ochallemansrätten värnas. Fri tillgång till frisk luft, rent vatten ochnaturupplevelser är grunden för folkhälsa och välfärd och enmedborgerlig rättighet.

Inte bara Ulf Lundell trivs bäst i öppna landskap. Många an-

35

dra gör det. Men landskapet är hotat. Det öppna landskapethar med trivsel att göra, men handlar i lika hög grad om beva-randet av biologisk mångfald. Kraftfulla insatser är nödvän-diga för att öka arealen av skyddade ängs- och hagmarker ochandra kulturmarker.

Vad Sverige och världen behöver är ett socialt ansvar för dennatur vi alla är beroende av. Alternativet är en fantasivärldensAniara.

Valborg var ett helgon som levde i ett kloster i Tyskland på700-talet. Man ansåg att hon var bärare av jordens fruktbarhet.

Välkommen valborgsmässoafton! Välkommen vår!

För oss innebär våren ett kontrastfullt skifte från mörker tillljus, från kyla till värme och från tjälfrusen mark till sol-uppvärmd.

Sköna maj välkommen, du är verkligen efterlängtad!Vi utbringar ett fyrfaldigt leve för våren.Den leve !

36

Före Uppsala Ungdomsring fanns flera folkdansföreningar iUppsala, ex. Philochoros och Heimdal. Dessa var dock inteanslutna till Svenska Ungdomsringen. Det var däremot Uller-åkers sjukhus personals folkdanslag. Dessa samlades en gångi veckan och dansade.

Våren 1942 framfördes, ett förslag om att man skulle starta enförening med bredare innehåll och möjligheter att nå ut tillännu fler ungdomar. En sammankomst utlystes och intresse-rade kom.

Hela våren 1942 dansade ungdomarna. Redan på sommarenhade de föreningens första dansuppvisning på Disagården. Dådök också en idé upp om att kunna utnyttja denna gård för attanordna lekar och gammaldans för allmänheten. Tillstånd fördetta kom i mitten av 1940-talet.

1946Anordnades de första offentliga festerna på Disagården.

Samtidigt började ett för framtiden fruktbart samarbete meddansbanan på Disagården. Samma år fick föreningen en egenfana på Svenska Flaggans dag.

1947Hade föreningen fått råd att köpa en högtalaranläggning och

man byggde den efterlängtade dansbanan på Disagården.Drömmen om ett eget föreningshus väcktes också och man

HISTORIK KRING UPPSALA UNGDOMSRING

av Marie Nilsson

37

avsatte pengar i en byggnadsfond. Under året svarade Uppsalaungdomsring för 14 st. offentliga danser på Disagården och 17st. i Vaksala.

1949Verksamheten på Disagården bestod av 22 danskvällar med

ca 16.000 besökare .Föreningen startar sin första medlemstidning.

1950Höll Uppsala Ungdomsring dans- och spelmansstämma på

Disagården. För att få fortsätta med verksamhet på platsen varman tvungen att bygga toaletter inom området. Föreningen togockså emot sina första utländska gäster detta år, Western Ame-rican Folkdancers. Från föreningen åkte 16 deltagare till Nord-iska Bygdeungdomsstämman i Helsingfors.

Uppsala Ungdomsrings folkdanslag ”Fyrisgillet”. Slutet av 1940-talet

38

1951Föreningen har blivit tio år och har ca 100 medlemmar. På

Disagården hålls 13 st. danskvällar. Kalle Jularbo uppträder dären onsdagskväll och inbringar lika mycket i intäkter som alla deövriga onsdagskvällarna tillsammans. Disanämnden bygger påDisagården ett hus som skall användas för kaffeservering,”ungdomsringarna” drar vattenledningen dit. Dansbanan reparerasoch en strålkastare inköpes.

1954Teatergruppen i föreningen spelar på Disagården pjäsen ”Gastar

tynger lasset” av Karin Ahlinder. I samband med folkdans- ochspelmansstämma på Disagården framfördes en annan Ahlinder-pjäs ”Per Olov går i bönemål”.

1955Vårbrytning hölls på Disagården med Jan Fridegård som medver-

kande. Två familjesöndagar anordnas på Disagåden, den ena medStig Järrel och Kaj Gullmar i ”Mormor och morfar Ginko”.

Uppvisning på Disagården på 1950-talet

39

1956Kalle Jularbo, Gnestakalle och Karin Svensson uppträder på

Disagården. Folkdansträffen på Disagården regnar in. Fören-ingen anordnar en fototävling med mottot ”Den bästaDisabilden”. Föreningen får också besök av en rysk varité-grupp och själva önskar man kunna åka till Ryssland påfolkdansresa.

Dessvärre sätter Ungernkravallerna stopp för detta. Iställetanordnade föreningens medlemmar en soaré till förmån förUngernhjälpen .

1958Föreningen skaffar en egen lokal på Vaksalagatan, sedan sta-

ten beslutat ge bidrag till ungdomsföreningar. På Folkes Husstartar man gammaldanskvällar. Offentliga lekaftnar hålls ochB.O. Engström leder allsången.

1959Nytt försök med folkdansträff på Disagården gjordes, men

denna gång var det alldeles för varmt, folk orkade inte röra påsig. De som kom trots värmen fick lyssna på Gösta Floresjösfolkdanshistorik.

1960 Byggdes dansbanan på Disagården om med ekonomiskt stöd

av Anders Diös.

1964Uppsala Ungdomsring är värdförening i samband med Barn-

och ungdomsstämma. Omkring 650 deltagare inkvarteradespå Brantingsskolan. Festligheter hölls på både Liljekonvalje-holmen och Disagården.

40

1965Utlystes en tävling om ett föreningsmärke. Vinnande förslag

kom från Lennart Wahlström. Man beslutade att, framställamärket i guld och att det skulle delas ut vid jubileum eller dy-likt till förtjänta medlemmar.

1967Köper Uppsala stad Hammarskog och det blir ett fritidsom-

råde. Uppsala Ungdomsring fick ansvaret att anordna midsom-marfirande med lekledare och folkdans. Det instiftadeföreningsmärket i guld utdelades för första gången.

1970 En ny giv på Disagården har varit de s.k. temasöndagarna,

vilka rönt stor uppskattning av såväl press som publik. Var ochen av söndagarna har haft sitt särskilda tema, t.ex. kryddor,slagtröskning, fiskrökning, hemslöjd, smör, ost, med före-drag, demonstration och underhållning.

1971Ca 6000 människor besökte Disagården under midsommar-

helgen. Söndagsprogrammen med vissa teman fortsätter påDisagården och samarbetet med Upplandsmuseet och Kultur-nämnden utvecklas.

1992På Pingstdagen kommer Anna-Lena Löfgren till Disagården

tillsammans med sin make Benny Lööf och sjunger och spelar.Midsommarfirande skedde detta år i strålande sol. Både barnoch vuxenlag dansade uppvisningar när det inte var dans kringstången.

Den 9/8 hade föreningen i samverkan med Upplandsmusét

41

som programpunkt ”Ungdomsringens dag”. Då visade fören-ingen smakprov på hela sin verksamhet.

2001Återuppstår spelmansstämma på Disagården, nu i samarbete

med Spelmansförbundet.

2005Uppsala Ungdomsring börjar samarbeta med Gamla Upsala

Hembygdsförening för att sköta kaffeserveringen på Disagår-den.

1970-2008Programdagarna fortsätter med olika teman, likaså

midsommarfirandet.

Midsommarafton 2007 Foto: Stefan H Pettersson

42

Onsdagar i juni och juli är det gammaldans på Disagårdenmed gratis entré. Detta började redan 1981. Från och med som-maren 2007 kommer andra dansföreningar och dansar uppvis-ningar i pausen vilket har uppskattats av både publiken ochdansföreningarna som får en möjlighet att visa vad de kan.

Onsdagskväll på Disagården Foto: Lena Rahm

43

Det är verkligen en stor ära för mig att hålla tal på självasteNationaldagen.

Jag känner mig hemma här på Disagården och dess närlig-gande trakter, ty jag har bott i Gamla Uppsala i hela 13 år ochjoggat med stor glädje runtomkring denna plats.

Jag har bott i Sverige i 20 år. Jag minns den första tiden då jagaldrig trodde att jag någon gång skulle kunna tala eller förståsvenska. Jag försökte öva språket genom att läsa text-tv menmed största ansträngning lyckades jag ofta med bara ett parord, innan sidan byttes.

Även om jag lyckades läsa några ord genom att ta varje bok-stav för sig, så hade jag svårt att tyda orden. Allt verkade såtekniskt svårt och så frustrerande. Att kunna uttala ett ord påett korrekt sätt var en triumf, men att kunna sätta ihop flera ordtill en meningsfull och förståelig mening gav en obeskrivligkänsla av seger och total tillfredsställelse. Att kunna lära in allaprepositionerna och använda dem i rätt sammanhang var enannan stor utmaning.

Jag skulle då aldrig tro att det skulle komma en tid då jag,Maria, skulle försörja mig och min familj genom just svenska

SVENSKA SPRÅKET SKRÄMDE MIG EN GÅNG ITIDEN MEN I DAG LEVER JAG PÅ DET!

Sammanfattning av Maria Masoomis anförande påDisagården på nationaldagen 2008

44

språket! Att jag skulle bli ledarskribent på Uppsala Nya Tid-ning, krönikor på Svenska Dagbladet och Sveriges Radio P1.Att en stor del av min karriär skulle handla om att som talareåka runt över hela landet och hålla föredrag för publik upp tilldryga 800 personer. Att jag skulle skriva en internationell pris-belönad bok och t.o.m. lyckas med att ta två examina vid Upp-sala universitet – på svenska!

Allt det här har inte gått som en dans på rosor och det är ingensom bör tro att saker och ting varit serverade på silverfat. Attlära sig ett nytt språk, särskilt om man är vuxen, kräver ett stortengagemang, ansträngning och hängivenhet. Därför skulle jagvilja att alla vi svenskar visar vår vördnad för folk som gör sittbästa för att lära sig svenska; även för de som p.g.a. val avenkla ord, kan låta som små barn. Dessa människor är oftabegåvade och i vissa fall mycket litterära och kan föra intellek-tuella konversationer på sitt modersmål. Så låt oss inte se påvuxna människor efter hur de låter på svenska, trots att jag kanförstå att det inte är lätt att behandla någon som en intelligentoch vis individ när vederbörande använder sig av ett ”baby-språk”.

Ibland har jag känslan av att vi emigranter är betydligt stoltareöver att tillhöra Sverige än svenska infödingar. Det kanskeberor på att många av oss, före emigrationen inte levt i demo-kratiska samhällen och att vi därför inte tar frihet, jämställdhet,yttrandefrihet och demokrati för givet. Människor i flykt ärfullt medvetna om att gränsen mellan fattigdom och rikedom,respektive lycka och nederlag, är hårfin och att vem som helsten dag kan hamna i en miljö utan att kunna få sina rötter medsig. Det är dock värdefullt att veta att många invandrare eko-nomiskt sätt haft det betydligt bättre i sina gamla hemländer änvad de får i Sverige. Så flykten till Sverige och livet här för

45

många blir en tuff klassresa neråt i samhällstrappan.

Låt oss behandla varandra med stor respekt oavsett våra småolikheter och oavsett hur vi uttrycker oss på svenska. Och låtoss fira Sveriges nationaldag ännu större och festligare än vadvi gör idag. Det är inte bara den vackra och gröna svenskanaturen vi bör vara stolta över, utan främst vår demokrati ochyttrandefrihet. Det är dessa två sista faktorer JAG tänker på,när jag känner stolthet över att tillhöra Sverige och den käns-lan är jag uppfylld av särskild idag på Nationaldagen.

Nu hissar vi Svenska flaggan!

46

Allmänt om Tunåsens taktiska betydelse

Den förhöjning av landskapet som Tunåsen bildar innebär attåsen blir militärt intressant. En militär taktiker tänker ofta ”sit-ter inte vi på höjden - så gör fienden det!”. Att det trots dettainte skett fler ingrepp i åsen än ett tjugotal stridsvärn (skydds-gropar) och kanonlavettplatser får ses mot bakgrund av attmilitära planerare visat respekt för åsens historiska, religiösaoch naturliga (vattenrenande) värden. Vid ett överhängandekrigshot skulle troligen ytterligare fältarbeten ha utförts.

Före anläggandet av flygflottiljen (F 16) på Ärnafältet börUppsala stad ha varit det presumtiva målet för ett fientligt an-fall. Eftersom man inte vet fientlig anfallsriktning så har denmilitära chefen troligen avstått från att fortifiera sig i någonspeciell riktning, utan satsat på att någon egen infanteribrigadskulle återta förlorad terräng.

F 16:s tillkomst

På de Tunåsen närliggande fälten vid Bärby och Ärna gårdarlandade flygplan (Drontar och Phoenixjägare) redan 1928.Därefter följde några år av sporadisk flygverksamhet på Ärna-fältet.

I samband med andra världskrigets utbrott insåg man beho-vet av att förstärka luftförsvaret av Stockholm. I en promemo-

TUNÅSEN I ETT MILITÄRT PERSPEKTIV

av Ulf Skogtjärn

47

ria av den 8 augusti 1940 föreslog överbefälhavaren att Kung-liga Upplands flygflottilj skulle anläggas på och runt Ärna-fältet. Med dåtidens flygplanstyper var det lämpligast med ettkvadratiskt fält, om i princip två gånger två kilometer. Dettaberoende på att behovet att starta och landa mot aktuell vind-riktning var större än i dag. Flygflottiljen kom i operativt bruk1943.

Det ursprungliga gräsfältet ersattes med betongbanor efter be-slut 1946 av Luftfartsstyrelsen, som ansåg att det behövdes ett”dåligt väder”-alternativ till Bromma. Denna bana (03/21) somblev kallad Atlantbanan påverkades inte av Tunåsens läge. Detgjorde däremot korsande bana (08/26), som blev klar 1953.Den hade hamnat något mer söderut om inte hänsynstagandetill flygsäkerheten (hinderfrihet) hade krävt tillräckligt avståndfrån Tunåsens nordliga sluttning.

F 16:s påverkan på det militärgeografiska tänkandet

När flygflottiljen kom i operativt bruk 1943 förändrades demilitära chefernas syn på Tunåsen. Rimligen borde ju fiendennu ha ett intresse av att förhindra svenska flygförband att nyttjaÄrnafältet, alternativt själv ta fältet för att nyttja detta för egenflygverksamhet. Dåtida Fobef (försvarsområdesbefälhavare)insåg att fientliga styrkor luftlandsatta på exempelvis Danmarks-slätten skulle kunna anfalla flygfältet via Gamla Uppsala, Tun-åsen och Röbo. Genom stridsvärnen på Tunåsen skapades godaförutsättningar för framskjutna observationsplatser och godamöjligheter att avge eld och för artillerieldledning.

Vid en intervju i december 2005 berättar Bo Granvik (flygfälts-hållare vid F 16) att stridsvärnen på Tunåsen med stor sanno-likhet kom till under den tid då de första spadtagen togs för attanlägga flygplatsen, alltså 1939–1940. Bo Granviks farfar ägde

48

Bärby gård. Flertalet av stridsvärnen och lavettplatserna harlagts igen under 1950- och 1960-talen. Vid besök på platsenhar jag funnit endast fyra kvarvarande värnrester.

Vid studier av F 16:s stridsplaner kan konstateras att flygbas-ens förband före 1990 inte hade strids- eller spaningsuppgifterutanför flottiljen. Dessa uppgifter var tilldelade Fobef. Underåren har Fobef i sin planering på åsen grupperat såväl luftvärns-styrkor (för skydd av flygbasen) som artilleri- och pansarför-band (för att återta flygbasen om den intagits av fienden). Där-utöver kan konstateras att hemvärnsstyrkor haft stridsuppgifteroch observationsplatser på och runt åsen.

I början på 1990-talet ändrades flygvapnets taktik så att bas-bataljonschef skulle ha ett bättre informationsläge om vad sompågick runt flygbasen. Flygvapnet grupperade så kalladeflygbasjägarplutoner, bland annat på Tunåsen. Vid denna taktik-förändring grävdes ett nytt telenät ned runt flygbasen. Denobservante iakttagaren kan se kabelskåp från nätet, norr omTunåsen i riktning mot Disagården.

Några berättelser i samband med flygverksamheten

Förste flygtekniker Stig Forslund berättar att han vid i principvarje mörkerflygning under gräsfältstiden mellan 1944 och 1946beordrades att placera ut hinderljus (stallyktor) vid hinder inomaktuella start- och landningsriktningar. Han placerade hinder-ljus uppe på skorstenen vid Röbo tegelbruk, på en mast påTunåsen, på Gamla Uppsala kyrka och på takåsarna vid Ärnagård. Efter hand ersattes de mobila lyktorna med permanentaelektriska varningsljus på nödvändiga platser. Förste driftsin-genjör Ingemar Nilsson berättar att han som sin första arbets-uppgift på F 16 under sent 1950-tal plockade ned detta arv frångräsfältstiden. Nu finns hinderljus uppe på Tunåsens krön och

49

högst upp på kyrkan.Kapten Björn Paulsen, dåvarande chefen för 4:e kompaniet,

startade den fjärde maj 1961 med en J 29A (Flygande tunnan)som ”rotetvåa” till flottiljchefen. Paulsen fick motorstörningarpå 100 meters höjd. Fart och höjd räckte inte för ett säkertuthopp utan han beslutade att i vänstervarv (in över staden!)försöka nå bana 26 för landning. I höjd med Tunåsens norradel och fortfarande i vänstersväng var dock nästan all fart borta.Det återstod bara att sätta ned planet på åkern väster om hö-garna och söder om kyrkan. Två diken passerades ochlandningsstället bröts av, men Paulsen kunde omtumlad menoskadd stiga ur flygplanet.

50

Den tredje etappen av Bärbyleden, mellan Röborondellen ochpåfarten till nya E4 vid Österleden, öppnades den 15 oktober.Därmed avslutades över 70 års trafikdiskussioner. VidRöborondellen har byggts en vägtunnel där man ovanpå haråterskapat den tidigare åsryggen. Till projektet hör nya gång-och cykelvägar, vägbroar och en järnvägsbro. Det har vidarefrån Tycho Hedéns väg byggts en påfartsramp som ansluter tillBärbyleden västerut. En milsten som togs upp i området harplacerats vid den södra vägbron på Vattholmavägen.

I mitten av november sågades ”ljusgranen” vid Storgårdenned. Redan året innan noterades att trädet hade torkat och integick att rädda.

Enligt en artikel i UNT den 19 december har getts ett löfte omatt det blir dubbelspår genom Gamla Uppsala till 2017. Detingår i ett avtal mellan staten, Mälarlänen och Östergötland ommedfinansiering av Citybanan i Stockholm. Det handlar om etttunnelprojekt som beräknas kosta minst en miljard kronor.Staten får betala 25 miljoner kronor för varje år som löftet inteär uppfyllt.

I början av 2008 öppnade de första verksamheterna i det nyastora handelsområdet, Gränby Nord, som gränsar till Nyby.

Den 12 mars hölls ett möte på Storgården mot planerna på encivil flygplats på Ärna. Ett drygt hundratal personer deltog.

HÄNDELSER SOM RÖR GAMLA UPPSALA UNDERTIDEN 1 OKTOBER 2007–30 SEPTEMBER 2008

Allmänt

51

På påskdagen firade ett sextiotal personer från Sveriges Asatro-samfund vårblot på Tingshögen. Asatrosamfundet firade blotetför nionde året i rad i Gamla Uppsala. Nu för första gångensom ett samfund jämställt med andra samfund efter det att Kam-markollegium nyligen godkänt Asatrosamfundet som ett tros-samfund.

Söndagen den 18 maj invigde ärkebiskop Anders Wejryd enring av nio stenar på ”Meditationsplatsen” invid Eriksledenvid Tunåsen. Stenarna symboliserar den s.k. frälsarkransen,där varje sten har en särskild betydelse. (Se artikel i årsskriften.)

Den 6–8 juni var det marknadsdagar vid Gamla Uppsala hö-gar med bl.a. pilbågsskytte, stridsuppvisningar, vikingatidalekar, kungshögsbestigning, strid om Odens flagga, fackeltågoch uppträdanden i eldens sken.

Några kvällar i juni visades för 22:a året i rad Gamla Uppsala-spelet på Gamla Uppsala högar.

Den 29 juni slog vikingasällskapen Skilfingarna och UppsalaRus läger utanför Gamla Uppsala museum.

I en artikel i UNT den 2 juli berättas att fornfynd som gjortsvid arkeologiska undersökningar vid Berget till största delenhärstammar från äldre järnåldern. Man har funnit både boplat-ser och gravar samt andra lämningar, som gropar för tillverk-ning av tjära. (Se artikel i årsskriften.) Området skall bebyggasmed 160 lägenheter.

Den 3 juli–7 augusti visades i Gamla Uppsala kyrka vandrings-utställningen Made in Asia. I ett trettiotal verk visar 17 asiatiska

52

konstnärer bilden av Jesus Kristus och hans liv som det be-skrivs i Nya testamentet.

Den 10 augusti slog några vikingasällskap läger vid GamlaUppsala museum. Besökarna fick prova på vikingatidstypiskaaktiviteter som runristning och pilbågsskytte.

I mitten av augusti hade Kent Anderssons pjäs Svärdet pre-miär vid Uppsala högar, med Göran Engman, Uppsala stads-teater, i huvudrollen.

I början av september flyttades det fornfynd, som förra åretgjordes på en villatomt vid Regins väg, till Nyby Gårds-områ-det.

Under sommaren har kommunen asfalterat kvarvarande grus-vägar i de äldre villaområdena i Gamla Uppsala. Materialetbestår av begagnad asfalt som frästs upp, kokats om och fåttnya tillsatser av bindemedel.

I föreningens höstmöte, som hölls den 25 oktober i Österled-skyrkan, deltog ca 70 medlemmar. Traditionsenligt serveradesJan Forsmans härliga ärtsoppa. Deckarförfattaren Kjell Erikssonberättade om sitt författarskap.

Julmarknaden i Kaplansgården den andra advent var välbe-sökt. Kaffeservering och korvförsäljning, försäljning avhembakat och inlagt, stickat, virkat och sytt samt lotterier ochloppmarknad inbringade så mycket som 16 000 kr netto.

Hembygdsföreningen

53

Årsmötet hölls den 13 mars i Österledskyrkan. Till ny ordfö-rande för ett år valdes Bert Wernsberg. Vid årsmötet underhöllMac Ohlsson och Ingela Ryd med musik – dragspel och nyck-elharpa – sång och historier.

Ingela Ryd och Mac Ohlsson Foto: Sonja Åkerman

Kjell Eriksson signerar böcker. Foto: Sonja Åkerman

54

Som gåva överlämnade föreningen den 15 april Tord Harlinsfotoutställning Psaltarpsalm i bild, Psaltaren 23, till GamlaUppsala församling.

Deltagarna i Hantverksgruppen, som förfärdigat olika alstersom sålts på hembygdsdagen och julmarknaden, bjöds somtack av föreningen på en studieresa till Norrtälje den 19 april.

Kaffeservering med våffelbak och stugvaktande är några avde aktiviteter på Disagården som föreningens medlemmarmedverkat i. Föreningen svarar vidare för värdskapet vidsockenmuseet vid Gamla Uppsala kyrka. De som deltagit i dessaaktiviteter bjöds den 21 april på uppskattat samkväm i Kaplans-gården.

Med ekonomiskt bidrag från Gamla Uppsala församling må-lades väggar och tak i sockenmuseet om under april. Medlem-mar i hembygdsföreningen rensade museet från utställnings-föremål före arbetena och återställde dem därefter.

Traditionsenligt firades vid högarna den sista april vårens an-komst med fackeltåg, brasa, körsång och vårtal. Talare var denfolkpartistiske politikern Harald Nordlund. (Talet återges i års-skriften.)

Den årliga inspektionen och tvättningen av ”vår runsten” iHemringe genomfördes som vanligt i samband med styrelsensmajmöte. (Läs om runstenen i artikeln om Hemringe.)

Kommunens projekt, i vilket hembygdsföreningen har del-tagigt aktivt, med att iordningställa 20 informationstavlor påTunåsen avslutades med ett möte i fält den 8 maj. Samtligainformationstavlor var då uppsatta och en informationsfolder

55

– Tunåsen ett unikt åslandskap – hade färdigställts.

Nationaldagen firades som vanligt på Disagården. Talare varMaria Masoomi. (En sammanfattning av talet finns i årsskriften.)Ungdomsringen hade folkdansuppvisning. De nya marknads-stånden som föreningen i samverkan med Upplandsmuseet/Disagården införskaffat, användes för första gången. Firandetavslutades traditionsenligt med en gudstjänst.

Den 29 juni ordnade föreningen slåtterdag på Disagården.

Över 300 personer besökte Disagården då hembygdsdagenfirades den 24 augusti. Årets tema var Hattar, hucklen och an-dra huvudbonader. Landsantikvarie Håkan Liby höll ett anfö-rande på temat. (Anförandet återges i årsskriften.) Många hade

Tvättning av runstenen i Hemringe Foto: Kjell Svensson

56

Hattar och hucklen på hembygdsdagen

med egna huvudbonader. Hantverkare och konstnärer samtflera föreningar medverkade. Det bjöds på musik och annanunderhållning. I kaffeserveringen upprepades förra årets succémed ”Fattiga riddare”.

Årets bussutflykt, med 33 deltagare, gick till Julita gård den20 september.

Foton: AgnetaWendin-Holmberg

På Julita

© Gamla Upsala Hembygdsförening, 2008Uppsala Kommun, Kommuntryckeriet, 2008

ISSN 1651-470XISBN 91-974399-5-9