Mellbydalen – kvarnarnas dal

Mellbydalen är dalgången mellan Gräfsnäs och

Nossebro. Nära Gendalen finns en vattendelare.

Mellbyån rinner åt sydväst till sjön Anten vid

Gräfsnäs och Stallbäcken åt nordost till Nossan vid

Nossebro. Ringa vattenflöde och små höjdskillnader

gör att vattenkraft inte förekommer. I stället har

vindkraften använts i stor omfattning.

De förhärskande sydvästliga vindarna tar fart

över sjön Anten och drar vidare genom Mellby-

dalen. Det skapade goda förutsättningar för väder-

kvarnar. Mellan Gräfsnäs och Nossebro kan det ha

funnits hundra väderkvarnar på 1800-talet, kanske

fler. Idag finns några stycken kvar, varav tre

presenteras här.

Ett tiotal kvarnar var av holländartyp med en

vridbar hätta som ställs in så att vingarna står

vinkelrätt mot vinden. Dessa kvarnar kunde ha flera

kvarngångar, flera par stenar som kunde mala

samtidigt.

De allra flesta var små, lätta holkkvarnar som i

första hand användes för den egna gårdens behov.

De hade ett enda stenpar. Över kvarnhuset höjer sig

ett hjulhus som bär upp vingarna. Hjulhuset kan

vridas kring en trätrumma, en så kallad holk, som

gett namn åt kvarntypen.

I Krok nära Glossbo fanns en holkkvarn som

drev en benstamp. Den råstampade ben från hem-

slaktade djur till benmjöl. Råstampat benmjöl

innehåller 4-5 % kväve och 20-24 % fosforsyra. Det

användes som konstgödsel.

Erska Håkansgården hade en vädersåg. Hur den

arbetade är inte känt.

Andra kvarnar kan ha varit specialiserade för

havregrynstillverkning.

Borgs väderkvarn i Stora Mellby Kvarnen byggdes 1881 och användes till 1924.

Under andra världskriget blev den utbjuden till en

vedhandlare men då slog en kvinna larm. Idag är

den restaurerad av Stora Mellby Kvarnintressenter.

När mjölnaren stannade kvarnen med vingarna i x-

läge, som på bilden, betydde det att kvarnen var

stängd. Om vingarna stod som + betydde det: Jag

kan mala nu, välkommen! Foto: Mats Andersson.

”Molin rouge – Röda kvarn”, i byn Torp Holkkvarnen vårdas av Torps byalag. Bottenytan är cirka

6 x 6 meter. Väggarna är knuttimrade och taket är klätt

med spån. Vingarna, som är försedda med vingstag, har

ett relativt väl utbildat häckverk för segelduk. Foto:

Geoffrey Hill.

.

Holkkvarnen i Torp En kvarn byggdes på Torps hed i mitten av 1850-

talet. Den tillhörde en av gårdarna i byn. 1898

flyttades den till byns allmänning. 1997 fick Torps

invånare kvarnen som gåva.

Det var inte bara fodersäd man malde i kvarnen

utan också brödsäd. Kvarnen har därför ett särskilt

siktverk.

Kvarndriften upphörde efter andra världskriget.

Det sista lasset fodersäd kördes till kvarnen någon

gång 1945.

Redan på 1920-talet hade bönderna i byn

tillgång till elkraft. De kunde då skaffa sig eldrivna

foderkvarnar. En del anlitade Sollebolagets kvarn i

Sollebrunn. Den nya tiden innebar at de flesta

kvarnarna i Mellbydalen övergavs och förföll.

Torps kvarn har genomgått två stora renove-

ringar, 1968 och 2002. I huvudsak har de utförts av

byns innevånare. Kvarnen har blivit ett uppskattat

landmärke, för kommande generationer att beundra.

Efter renoveringen 1968 reflekterade tidningen

Land över den känsla som bönderna förr troligen

upplevde när skörden var klar och det fanns gott om

säd att mala:

När kvarnvingarna valsade runt för vinden och

det fanns säd att mala var glädjen så mycket större.

Så var ju inte alltid fallet.

Källa: Högskolan Dalarna, uppsats i historia av Geoffrey Hill.

Tomt-Andreas och hans bror Johannes. Foto: Johan Westin/Bjärke Hembygdsförening.

Minnesplatta över Tomt-Andreas Plattan finns på en sten vid Torps väderkvarn.

Foto: Pelle Dalberg.

Tomt-Andreas Eriksson, 1831-1911, blev redan i

unga år uppmärksammad som en skicklig fiol-

spelman. Från 1850 till 1890 spelade han på 110

bröllop. Han var skomakare och bodde i Torpa

hage. En del av Andreas´ musik blev upptecknad av

Samuel Landtmansson och gavs ut i Folkmusik i

Västergötland.

Borgs kvarn Borgs kvarn, 13 meter hög, är en holländare med en

hätta som kan vridas så att vingarna står vinkelrätt

mot vinden. Den byggdes 1881 av Johannes

Larsson i Borg efter en uppmätningsritning av en

kvarn i Lidköpingstrakten. Kvarnen var i bruk till

1924.

1886 fick Johannes konkurrens av den något

större Petterssons kvarn som finns kvar strax intill

Borgs kvarn.

För att bygga kvarnen bör Johannes ha haft en

rejäl skog att hämta virke från. Ek till den stora

kvarnaxeln som bär upp vingarna. Träkuggar av

oxel. Björk på utsatta ställen och gjutjärn för vissa

kugghjul. En smed bör ha haft sysselsättning ett

halvår.

Kvarnen är klädd med spån. Sin storhetstid hade

spån vid 1800-talets mitt genom att spik då kunde

framställas maskinellt. Efter andra världskriget blev

det alltmer ovanligt. Ett tak eller vägg med spån kan

hålla tätt i 20-30 år. Spånen lades i två, tre eller till

och med fyra lager och fästes med tvåtumsspik.

Spånen hyvlade man av unga, sega, raka furor.

Kvarnen har tre stenpar. Två par med stenar från

Lugnås fjäll utanför Mariestad användes för

malning av fodersäd. Råg och vete för bakmjöl

maldes med det tredje stenparet. Efter malning

siktades mjölet i en sikt i undervåningen.

Vid malning skall vingarna snurra med 15 varv

per minut. Man står i kvarnen och tittar ut genom

fönstret. En vinge skall passera varje sekund. Med

den hastigheten får man 110 varv per minut på

överstenarna. Då får man ett bra malningsresultat.

Det krävs en vindhastighet på minst sex meter

per sekund för att kunna mala. Vid små variationer i

vindstyrkan reglerar en centrifugalregulator auto-

matiskt hastigheten på två av stenparen genom att

via lätteverket öka eller minska avståndet mellan

överstenarna och understenarna och därmed på-

verka friktionen.

Vid fördubblad vindstyrka ökar effekten i

vinden åtta gånger. Då kan man stanna kvarnen

med en broms på kronhjulet uppe under hättan och

därefter ta bort några segel på vingarna. Man kan

också ta bort förflyktsluckorna av trä. De sitter

längst ut på vingarna (med ljus färg på bilden ovan).

När bönderna kom med sin mäld fick de ställa in

sina säckar i kvarnen på bottenplanet (plan 1). Sen

slog de sig ner i kvarnkammaren och lade in några

vedpinnar i spisen. Där träffade de andra som i

samma ärende inte hade något att göra mer än att

slå ihjäl tiden. Hästen fick vänta i kvarnstallet som

fanns nära kvarnen.

Borgs kvarn Uppmätningsritning av Ulla-Britta Andersson 1980.

Stången till höger är förankrad i marken. Om vind-

riktningen ändras lossar man på förankringen och styr

upp vingarna mot vinden. Hättan vilar på en glidbana,

insmord för att underlätta vridningen.

Mjölnaren eller mjölnardrängen slog en länk om

säcken och vinschade upp den med vindkraft till

plan 3. Där hällde han säden i en öppning till en

ränna som ledde säden ner till en av de tre

kvarngångarna på plan 2. Efter malningen kom

mjölet ner till plan 1 där det fick komma tillbaka till

säcken.

Betalningen skedde genom att mjölnaren tog en

kvarntull på 10-15 procent av den inlämnade säden.

När tullbingen var full malde mjölnaren den säden

och sålde till folk som inte hade egen säd att mala

till brödbaket eller till att ge till djuren. Det här

sättet att ta betalt förbjöds när Sverige införde

ransonering av livsmedel i början på 1940-talet.

Kvarnens malningsförmåga var naturligtvis

beroende av vinden. Vid en kvarndag i samband

med Nossebro marknad sålde man tvåkilospaket

med mjöl. 500-600 kg mjöl maldes med ett enda

stenpar den dagen. Källa: Åke Andersson.

Holkkvarnen på Mellby Västergård Uppmätningsritning av Ulla-Britta Andersson 1980.

Notera eldstaden till vänster.

Havregrynstillverkning En del holkkvarnar användes för havregrynstill-

verkning. Stenarna var inte räfflade.

Man fuktade havren och lät den sedan torka på

en slät berghäll. Det berättades att barnen fick det

viktiga uppdraget att hålla fåglar och andra intresse-

rade borta från den torkande havren. Skalet torkade

först och lossade delvis från kärnan.

Man kunde också ha en eldstad inne i kvarnen

där man torkade havren.

När havren torkat lät man kornen rulla mellan

stenarna så att kärnorna krossades och skildes från

skalen. Sedan kunde man blåsa bort skalen i en

harpa.

Från Mellby körde man den gamla handelsvägen

via Sollebrunn och Gräfsnäs till Gamla Lödöse för

att sälja krossade havregryn. De måste kokas längre

än ångpreparerade havregryn för att bli gröt. Men

de var billigare och det var viktigt för många.

Text och bild: Bo Björklund.

Holkkvarnen på Mellby Västergård

Påfvels kvarn på Mellby Västergård anses vara

uppförd under 1700-talet och flyttad till platsen

1811. Den användes som husbehovskvarn till 1902

då vingarna blåste av. Den underhölls hjälpligt fram

till 1972 då den restaurerades av Stora Mellby

Kvarnintressenter. Nya kvarnvingar monterades.

Kvarnstenarna är från Lugnås utanför Mariestad.

Över kvarnhuset höjer sig ett hjulhus som bär

upp vingarna. Hjulhuset kan vridas kring en trä-

trumma, en så kallad holk, som har gett namn åt

kvarntypen.

Vingarna, som kan förses med lösa segel av trä,

driver den rörliga övre kvarnstenen i kvarnhuset.

Hjulhuset är vridbart och vingarna kan ställas

vinkelrätt mot vinden. Hjulhuset vrids med hjälp av

en utskjutande stock. Den kallades ”rumpestången”.

På bilden finns en trappa mellan spisen och

kvarnstenarna. Uppför denna måste man bära säden

för att kunna hälla den i kupan.

Holkkvarnen på Mellby Västergård Taket är klätt med spån. Till vänster Stora Mellby kyrka.

Kvarnar på Skansen och Liseberg På Skansen i Stockholm finns en holkkvarn som är

byggd 1750 och ombyggd 1878. Den stod på en

gård i Främmestad till år 1900. Artur Hazelius,

Skansens grundare, var på jakt efter en holkkvarn,

som var representativ för dessa bygder.

Han sökte sig till ”kvarnarnas dal”. Men ingen

ville göra sig av med sin kvarn. Han blev istället

hänvisad till Gamlegården i det närliggande

Främmestad där en kvarn blivit till salu.

Även Liseberg i Göteborg har en holkkvarn.

Inför Göteborgsutställningen 1923 hämtades den

från Friels socken vid Vänern.