Om bruket av hallucinogena snuser avsydamerikanskt ursprung

Av S. Henry Wassén

Den vackra och ej minst innehållsmässigt fylliga volymen "Ethno-pharmacologic Search for Psychoactive Drugs" blev ett av resultatenav det symposium i San Francisco den 28—30 januari 1967, i vilketjag hade äran närvara som inbjuden föreläsare. Professor Bo Holm-stedt vid Institutionen för toxikologi, Karolinska Institutet, en avsymposiets organisatörer, har i volymen bl. a. bidragit med en Histo-

rical Survey (p. 3—32) vari han påpekar att ingen etnofarmakologikan tänkas utan farmakologi. Han ger i det nämnda kapitlet en in-tressant bild av farmakologiens utveckling i Europa, nämner enrad av de stora namnen som franske psykiatern J. J. Moreau förhans studier av haschischbruket bland araberna, Ernst von Bibra,tysken som efter resor i Sydamerika 1849—1850 år 1855 utgavarbetet "Die narkotische Genussmittel und der Mensch", GeorgNoel Dragendorff vars postuma arbete "Die Heilpflanzen der ver-schiedener Völker und Zeiten" utgavs 1898. Vidare nämnes CarlHartwichs ofta citerade och även etnografiskt rika arbete "Diemenschlichen Genussmittel" från 1911, och naturligtvis även LouisLewin, 1850—1929, den störste i den långa raden av psykofarma-kologer från den tiden. Enligt Holmstedt utgav denne forskare1874—1929 ej mindre än 249 vetenskapliga arbeten, däribland ettdussintal monografier. Bl.a. kom 1886 ett stort arbete om Söder-havets kawa, Piper methysticum, han skrev även om betel ocharecanöten och sysslade med coca och kokainet. År 1887 gjorde hanen resa till Amerika och förde med sig hem "mescal buttons" dvs.

1

blomställningarna av peyotl, den kaktus som man först efter honom kallade Anhalonium Lewinii men som numera går under namnet Lophophora Williamsii.

Då vi hunnit till 1928 arbetade Lewin och Paul Schuster med densydamerikanska lianen Banisteria caapi, numera botaniskt korrektBanisteriopsis caapi med dess harmala alkaloider och intressantaverkan. Jag tillåter mig som en inledning nämna detta ur Holmstedtsresumé, ty något litet senare kom jag att som ung etnografistuderandei Göteborg glida in i bilden i en till en början rent förmedlande roll.Det var på 1930-talet, då intresset för etnofarmakologi låg nere iEuropa. I Mexico verkade däremot vid den tiden en läkare frånWien vid namn Blas Pablo Reko (1876—1953). Han samlade indian-mediciner bl.a. hos zapotekerna i västra Mexico. Jag hade fått in-tresse för detta och skrev till honom för att få material med tankepå mitt redan pågående samarbete med prof. emeritus C. G. Santes-son vid Karolinska Institutet gällande sydamerikanska pilgifter ochandra droger jag hemfört från min första forskningsresa till Colom-bia 1934—35. Holmstedt har på sid. 27 i det citerade arbetet åter-givit det brev från den 31 januari 1937 som utgjorde Rekos svar påmin skrivelse. Genom ett misstag hade jag råkat använda förnamnetpå hans kusin Victor A. Reko, en författare av ett populärt arbete"Magische Gifte" för vilket Blas Pablo icke hade några vänliga ordtill övers utan bl. a. kallade ett "mixtum compositum of compiled factsand wild inventions of his own fancy, intended for popular consuma-tion". Detta till trots hade min vädjan om material gjort verkan, ochSantesson kunde härigenom som den förste i Europa börja studiet avololiuqui dvs. frön av Rivea Corymbosa, ägnad en botanisk mono-grafi 1941 av Harvard-botanisten Dr. R. E. Schultes1. Även materialgällande "gudaköttssvampen", aztekernas teonanacatl, anlände tillSantesson från Reko, och båda dessa droger har ju sedan blivitspecialstuderade av bl.a. amerikanen Gordon Wasson, fransmannenRoger Heim och schweizaren Albert Hofmann, den senare tillsam-mans med Stoll som bekant även syntetisören av det sedermera så

1 Schultes, Richard Evans. (1941). "A Contribution to our Knowledge of Rivea

Corymbosa, The Narcotic Ololiuqui of the Aztecs". Cambridge, Mass.,

2

omtalade och nu även fruktade LSD 25, det halvsyntetiska deri-vatet lysergsyredietylamid från mjöldryga.2 I sammanhanget kanhär nämnas att vi i Göteborg vid dess etnografiska museum som enföljd av det med Mexico började samarbetet på drogforskningsom-rådet även kom att publicera Jean Bassett Johnsons artikel "The

Elements of Mazatec Witchcraft" i nr 9 av den av dåvarande mu-seichefen Walter Kaudern grundade, utgivna och bekostade tidskrif-ten Etnologiska Studier. Det var år 1939, och författaren från Uni-versity of California skildrade bl.a. bruket av hallucinogen svamphos en medicinman (brujo) i den mazatekiska byn Huautla deJiménez under en seans det föregående året (1938). Notiserna om detnyupptäckta gamla bruket av "gudaköttssvampar" som Psilocybe

med av A. Hofmann senare syntetiserat psilocybin och psilocin var-då ännu få och ofullständiga.

Professor C. G. Santesson, som gick ur tiden i en ålder av nära 77 år den 26 juni 1939, hade av Reko fått för litet material, och med den tidens metodik kunde han ej heller göra något särskilt åt det här nämnda drogerna. Med honom försvann kanske den siste av de stora i farmakologien före andra världskriget. Efter ett visst stille- 2 Se härom t.ex. kap. VI, Psychopharmacology i B. Holmstedt and G. Lilje-

strand: "Readings in Pharmacology." Pergamon Press, London 1963. 3 Se t.ex. tabellen p. 274 i A. Hofmann: "Psychotomimetic substances". The

Indian Journal of Pharmacy, vol. 25:8, pp. 245—256, samt Bo Holmstedt

och Olof Ervenius: "Farmakologisk översikt av psykofarmaka", Svenska

Läkartidningen 1959:56:907 (nr 13). I "Ethnopharmacologic Search for

Psychoactive Drugs" (Washington D.C. 1967) uppger Schultes (p. 379), att

termen "hallucinogenic", "a very useful and definitive word" skall ha präg-

lats av förf., som i så fall förklarar sig ha varit inspirerad av svenska med.

termen hallucinogen. I samma arbete (p. 379) uttrycker Schultes sin glädje

över att vid symposiet i San Francisco 1967 termen psychedel ic som etymolo-

giskt felaktig endast undantagsvis användes. Vid skapandet av ett engelskt

ord från grekiskan sker det med "o", och termen skulle sålunda ha varit

psychodelic, ehuru man sökt undvika den genom den specialbetydelse en

'psycho' fått i engelska språkvärlden.

Se även tabeller med botaniska namn och de aktiva ämnena för olika

större grupper av hallucinogent alkaloidintresse i arbetet "Hallucinogenic

Indole Compounds from Higher Plants" av Ara Der Marderosian i Lloydia,

vol. 30, nr 1, 1967, pp. 23-38.

3

Fig. 1.

Ett 28 cm långt vackert skuret och

ornamenterat snusbräde från maué, en

stam vid R. Tapajóz i Brasil ien,

tillhörande de centrala tup í. Saml. nr

1170 i Oslo Universite ts

etnografiska museum.

stånd har sedan åter ett mycket stort intresse väckts för sådanadroger, som bl.a. alltså redan Reko och Santesson intresserade sigför, dvs. psykotomimetika eller farmaka med psykosliknande symp-tombilder. Haschisch och meskalin samt det syntetiska LSD harnämnts. De inrangeras under termer som hallucinogener och fantas-tika3. Som vi alla vet är de ingalunda ofarliga. Doktor MagnusKihlbom påvisade i Läkartidningen nr 44, 1967, bl.a. kromosom-skador, kroniska hjärnskador och personlighetsförändringar somföljd av dem.

4

Jag är härmed inne på mitt tema och skall söka ge några data om förekomsten i gammal och modern tid av bruket med psykotomi- metiska snuser hos sydamerikanska indianer. Jag tillåter mig här att först återge några allmänna drag i vår kännedom om detta bruk, och måste då återgå till några av mina redan publicerade arbeten i ämnet, bl.a. det rätt detaljerade i del 28 av serien Etnologiska Studier i Göteborg år 1965 4. Emellertid kommer jag även att beröra senare data bl.a. erhållna som underlag för ett just avslutat manuskript kallat "The Anthropological Outlook for Amerindian Medicinal Plants", vilket skall ingå i en volym från ett tvärveten- skapligt symposium anordnat av Botanical Museum of Harvard University och American Academy of Arts and Sciences i Cam- bridge, Mass., den 8—10 maj 1968, vid vilket jag hade förmånen få deltaga som den föreläsande etnografen.

Vad jag först skulle vilja påpeka, här liksom i USA är, att vigivetvis icke kan rubricera upptäcktstidens krönikörer i Latin-amerika som etnografer, men att vi måste ge dem en honnör förmånga gånger mycket goda och originella observationer. Jag harflera gånger t.ex. pekat på den viktiga berättelse vi har från Colum-bus andra resa genom munken Ramon Panes studier av religiösa bruk,bl.a. ceremoniell snusning av ett tydligen hallucinogent pulver påden ö som döptes till Española i Västindien. Även Columbus själviakttog bruket att snusa på denna ö, sedermera kallad Haiti. Hannämner ej pulvret vid namn, men hans beskrivning som vi har genomkrönikören och biskopen Las Casas och i en text från sonen Fer-dinand Columbus är mycket viktig. Columbus, eller som han självenligt kungligt brev ville kallas, Storamiralen, hade iakttagit attindianerna hade träfigurer som de kallade cemi i särskilda hyddor.Hans beskrivning av en sådan cemi lyder på följande sätt: "I dettahus har de ett vackert arbetat bord runt som en träskiva för pulver,vilket av dem lägges på huvudena av dessa cemi-(figurer) vidutförandet av en viss ceremoni; de snusar därefter upp detta pul-ver med ett rör som har två grenar, vilka placeras i näsborrarna.

4 Wassén, S. Henry. (1965). "The Use of Some Specific Kinds of South

American Indian Snuff and Related Paraphernalia." Etnologiska Studier

28: 1—116. Göteborg 1965.

5

Ingen av vårt folk förstår något av vad de då säger. De förlorargenom pulvret medvetandet och beter sig som druckna." I andrakällor får vi ordet cohoba för pulvret. Ferdinand Columbus, ge-nom vilken vi känner en översatt version av Panes förlorade text,skriver cogioba och cohoba, vilket kan vara samma sak, och tro-ligen är så. Las Casas, som uppger "att de talade såsom på rotvälska,eller såsom tyskar, förvirrat, jag vet ej om vad eller med vilkaord", uppger att cohoba uttalades med mellersta stavelsen lång. Hananger en kraftig verkan, de snusande förlorade sinnet för läget irummet, och de tyckte sig gå upp- och nervända. Den storeofficiella 1500-talskrönikören för spanska kronan Gonzálo Fer-nandez de Oviedo nämner också bruket och avbildar ett Y-formigtsnusrör, som han uppger ha kallats tabaco av de arowaktalandeindianerna på Stora Antillerna. Han torde här ha förväxlat mednamnet på den växt, som senare i den västerländska världen ficknamnet tobak, och som spanjorerna även lärde känna i Västindienoch omedelbart blev hängivna slavar under. Såvitt jag vet, anserolika fackmän nu, att cohoba varit ett snuspulver berett av frönfrån Anadenanthera peregrina var. peregrina, tidigare i fack-litteraturen kallad för Piptadenia peregrina, en medlem av denstora familjen av leguminoser. Denna frödrog, ännu brukad avflera stammar på Sydamerikas fastland och där t.o.m. på någraställen känd under det gamla namnet cohoba, är nämnd i ett flertalskildringar som yopo, niopo, curupa, paricá etc. Den innehållerdimetyltryptamin, dietyltryptamin och den serotoninliknande sub-stansen bufotenin (först anträffad i hudkörtlar på paddor).5 Emel-lertid måste observeras att uppgifterna om drogernas ursprung,beredningssätt o.d. hittills ofta varit vaga och motsägelsefulla.Schultes och Holmstedt har 1968 i en gemensam viktig artikel omväxtingredienserna i snuser från familjen Myristicacae, användai N. V. Amazonas, understrukit detta.6 Den enastående botaniske

5 Hofman, A. (1963). "Psychotomimetic Substances". The Indian Journal of

Pharmacy, vol. 25: 8 p. 253. 6 Schultes, Richard Evans and Bo Holmstedt (1968). "The Vegetal Ingredients

of the Myristaceous Snuffs of the Northwest Amazon". Rhodora, vol. 70,

781, 1968, pp. 113—160.

6

fackkännaren av hela detta komplex av problem, prof. Richard Evans Schultes menar att Anadenanthera har en geografiskt myc- ket mera begränsad utbredning än litteraturen generellt ger ett in- tryck av. Vidare anser han, att det ännu måste finnas botaniskt okända snuspreparat i flera delar av Sydamerika.

Då jag läst de äldsta beskrivningarna av cohoba-drogens verkan i Västindien har den tanken uppkommit, om det ej kunde ha varit något annat än Anadenanthera, dock ej pulver av tobak (vilket även förmodats av flera tidiga forskare) som på öarna där inhalerades som snus. Vi har nämligen i Ramon Panes ögonvittnesberättelse, såsom vi först känner den på latin i hovkrönikören Peter Martyrs första version från Sevilla 1511 av den första av hans "Dekader" (varav endast åtta är kända)7 uppgifter om ett rörelseschema under påverkan av cohoba, som synes vara typiskt även för fastlandets indianska brukare av droger beredda av Virola sp. Detta rörelse- schema består i att huvudet först böjes ned (inhaleringen orsakar nämligen en våldsam salivavsöndring) varefter den drogade reser sig och ser upp mot himlen under anropande av häkula-andarna upp på bergen, ett fenomen jag återkommer till. Jag återger här nedan ett utdrag ur den latinska texten av versionen från 1511 av Pe- ter Martyr, som själv aldrig var i Amerika, men i kraft av sitt äm- bete hade tillgång till upptäcktstidens manuskript, som cirkulerade vid hovet, däribland också Ramon Panes. Om vi följer det aktuella avsnittet i översättningen till engelska av Francis Augustus Mac Nutt från 19128 (vilken i vissa detaljer kunde korrigeras vid granskningen för symposiet 1967) kan följande citeras för att styrka det nu sagda:

"This kohobba powder is so strong that those who take it lose consciousness;

when the stupefying actions of the powder begins to wane, the arms and hands

become loose and the head droops. After remaining for some time in this atti-

tude, the cacique raises his head, as though he were awakening from sleep, and,

lifting his eyes to the heavens, begins to stammer some incoherent words. His

7 P. Martyris Angli-mediolanensis Opera Legatio Babylonica Occeano decas

Poemata Epigrammata. Sevilla 1511. (Titeln efter ett exemplar i "Arents

Tobacco Collection", The New York Public Library). 8 Mac Nutt, Francis Augustus. (1912) "De Orbe Novo. The Eight Decades of

Peter Martyr d'Anghera. Vol. 1—2. New York och London 1912.

7

chief attendants gather round him (for none of the common people are ad-

mitted to these mysteries), raising their voices in thanksgiving that he has so

quickly left the zemes and returned to them. They ask him what he has seen,

and the cacique declares that he was in conversation with the zemes during

the whole time, and as though he were still in a prophetic delirium, he prophe-

sies victory or defeat, if a war is to be undertaken, or whether the crops will

be abundant, or the coming disaster, or the enjoyment of health, in a word,

whatever first occurs to him."

Man skulle därför kunna misstänka att indianerna i Västindien fått sådant material från fastlandet ut till sina öar. Emellertid har Schultes och Holmstedt kunnat påpeka, att sådana skenbara likheter med pulver berett av olika botaniska utgångsmaterial kan förklaras av, att det finns vissa både kemiskt och till sin verkan överensstämmande ämnen i såväl Anadenanthera- som i Virola-

preparaten. Vidare har det av dem kunnat visas, att de botaniskt lokaliserade ämnena uppträder med olika verkan beroende på t.ex. växtort, klimat och årstid, ja enligt indianerna även beroende på var på ett träd man tar substansen. Detta har förut varit okänt men kan nu förklara en del diskrepanser i beskrivningarna.

Muskotnötens familj, Myristacacae, har redan nämnts genom två arter av släktet Virola, nämligen calophylla och calophylloidea.

Det finns även andra såsom t. ex. V. theiodora, som av Schultes påvisats som källa till hallucinogent snus bl.a. hos waicaindianerna. Samme forskare har även fastslagit att Justicia pectoralis var. steno-

phylla och Elizabetha princeps användes som ingredienser i snusdro- gerna. Justicia är väldoftande aromrik och kan kanske förmodas vara med för den sakens skull, kanske en form av "luktsnus". Det är den mycket fina askan av bränd yttre bark av Elizabetha prin-

ceps-trädet som blandas med pulver från V. justicia. Schultes och Holmstedt (1968: 139) är ej fullt klara på varför detta sker. Man kan antaga en alkaloidutlösande effekt, förvaringsmöjligheterna av snuset kan bli bättre, och det kan vara en rent mekanisk förklaring. Själv tror jag på en kombination av aromförbättringen och den alkaloidutlösande effekten.

Medan vi har massor av uppgifter om användningen av Ana-

denanthera peregrina under dess gamla namn Piptadenia peregrina

och namnet Mimosa acacioides (helt enkelt en dubbelbenämning på

8

P. peregrins) som källa till ett av indianerna använt snus i Syd-amerika, har man först sent uppgifter om Virola materialet församma ändamål. Tyske etnografen Theodor Koch-Grünberg skrevom ett hakúdufha-snus i ett arbete utgivet 1923.9 Det gällde ob-servationer av honom under en expedition 1911—13 hos yekwané,en karibisk stam tillhörande makiritare vid Rio Ventuari i Vene-zuela. Redan 1954 antogs av R. E. Schultes, att det fanns ett direktsamband mellan det av Koch-Grünberg icke identifierade men tillanvändningssättet beskrivna hakúdufha och ett preparat från någonVirola. Detta har sedermera alltmer bestyrkts. En klar utsago att ettsnuspulver bereddes av något annat än fröna av Piptadenia peregrina

hade emellertid kommit redan 1939 av Adolfo Ducke, en genomolyckshändelse under fältarbete i Brasilien sedermera omkommenbotanisk kännare av landets flora. Han hade fått sådana underrät-telser hos indianer vid övre Rio Negro, att han utpekade bladenav Virola-arter som källa för dessa indianers snus. Som påpekats avSchultes och Holmstedt i Rhodora-artikeln från 1968 har man dock,trots all senare intensiva forskning icke kunna finna, att det är bla-den på träden som spelar någon roll härvidlag. Det är barken ellerhellre röd sav från denna (och stammen) som innehåller de aktivasubstanserna.

Det snusämne som sålunda erhålles från Virola arterna, kan vimed ett från yanoamagruppens waicaindianer lånat ord kallaepéna. Efter Schultes fältstudier vid Rio Apaporis i S.Ö. Colombia1951—52 och nya direkta fältiakttagelser av honom och Bo Holm-stedt under fas C av expeditionen med laboratoriefartyget AlphaHelix från Scripps oceanografiska institut i Kalifornien i delar avAmazonflodens vattensystem 1967 vet man nu med säkerhet, attprocessen att utvinna och bereda drogen (se i not 6, sid. 75 citerat ar-bete) frånsett olika indiannamn på produkten och olika detaljer istort sett är densamma över ett stort område.

Man går ut tidigt på morgonen och skär ut långa barkstycken ur träden. Från barken kommer nästan genast en droppvis fram-

9 Kock-Grünberg, Theodor. (1923). "Vom Roroima zum Orinoco." Bd. 3:

Ethnographic Berlin 1923.

9

sipprande röd klibbig vätska, vilken visat sig vara den aktiva drogproducenten. Indianernas iakttagelse, att man skall skaffa kvantiteten av sav tidigt, innan solen värmt upp trädstammarna, är intressant.

Barkstyckena, som samlats i buntar, läggs i vatten under en halvtimma. Därefter avskrapas med lämpligt redskap som kniv eller machete det inre lagret med de stelnade savdropparna. Det är endast detta material som användes, och efter någon tillsats av vatten utkramas materialet väl för hand. Vattnet som får en brunröd färg silas, och nu kan även kvarvarande bastfibrer kastas. Efter tillsats av mer vatten i det kärl, vari satsen förvaras, får hela koket lång- samt indunsta under borttagande av bildat skum. Till slut har man fått en mörk seg sirapsliknande produkt, men denna får ej torkas över eld, dvs. hastigt, utan får soltorka. Denna råprodukt males sedan till ett pulver i en lämplig mortel. Pulvret skall emellertid blandas med aska från barken av vildkakao, Theobroma subin-

canum Mart. Blandningen brukar vara 50 % av vardera materialet, och produkten är nu färdig, ehuru stundom ytterligare biandpulver nämnes. Man förvarar den färdiga snusprodukten väl skyddad mot fukt i speciella bambutuber, stundom i andra kärl såsom tillslutna snäckor o.d. Detta pulver blåses med stor kraft upp i näsborrarna med hjälp av långa tuber, varvid en indian hjälper en annan att bli intoxikerad (fig. 2). Professor Holmstedt publicerade 1965 ana- lysresultaten av arbetet med epéna-pulver,10 och ytterligare presen- tation härom skedde av Holmstedt och Lindgren 1967 vid symposiet i San Francisco.11 De ämnen det huvudsakligen är fråga om är al- kaloiderna 5-metoxylerat dimetyltryptamin (5-MeO-DMT), dime- tyltryptamin (DMT) och bufotenin. Jag har varit glad att redan 1965 förmedla sådant pulver för analys ävensom erhålla det för 10 Holmstedt, Bo (1965). "Tryptamine Derivatives in Epené, An Intoxicating

Snuff used by some South American Indian Tribes". Archives internationales

de Pharmacodynamie et de Thérapie, vol. 156: 2, pp. 285—305. Brügge. 11 Holmstedt, Bo and Lindgren, Jan-Erik. (1967). Chemical Constituents and

Pharmacology of South American Snuffs". Ethnopharmacologic Search for

Psychoactive Drugs, pp. 339—373. Public Health Service Publ. No. 1645.

Washington, D.C. 1967.

10

Fig. 2.

Inblåsning av Virola-preparatet epéna hos waicagruppen karauetari i april 1965.

Orig.neg. R-144-1. Foto: Georg J.

samlingen i Göteborgs etnografiska museum. Insamlaren, en dåi Brasilien arbetande tysk vid namn Georg J. Seitz, har såsom för-fattare av några reseskildringar och ett antal fackartiklar samt ejminst som filmare av waicaindianernas snusceremonier gjort en för-tjänstfull insats och därför utsågs han också att vara med vid sym-posiet i San Francisco 1967.12-13 I arbetet därifrån har Seitz ett 12 Seitz, Georg J. (1965). "Einige Bemerkungen zur Anwendung und Wir-

kungsweise des EPENA-Schnupfpulvers der Waikaindianer." Pp. 117—132

i Etnologiska Studier 28, Göteborg 1965. 13 Seitz, Georg J. (1967). "Epéna, the Intoxicating Snuff Powder of the

Waika Indians and the Tucano Medecine Man, Agostino." Ethnopharma-

cologic Search for Psychoactive Drugs, pp. 315—338. Public Health Service

Publ. No. 1645. Washington, D.C. 1967.

11

Fig. 3.

Ett praktexemplar av snusbräde för

paricá. L. 25 cm. Genom etnografisk

analys av förf. bestämt till tucunaindianer,

Brasil ien. Mittpartie ts skulptur visar en

pregoapa. För överpartie t har ett

analysbidrag lämnats av prof. Claude

Lévi-Strauss. Saml. nr 1219 i Oslo

Universitets etnografiska museum.

12

avsnitt om effekten av epéna-drogen, och då denna beskrivning berör det tidigare här sagda om de tidigaste iakttagelserna från Västindien, tillåter jag mig citera följande rader:

"After inhaling the two doses of EPÉNA, the usual quantity of snuff

powder at the beginning of the ceremony, the Indian continued for about two

or three minutes in his cowered position. Then he stood up and walked swaying

like a drunkard. On his way his walk became faster and steadier. His stare

became fixed and he experienced a violent perspiration. In a few minutes his

face and body were completely wet.

Then his steps changed into a stamping that generally was adapted to a

certain rhythm: three or four steps forward, one step on the same place. This

"dance" the man accompanied with a recitative, monotonous singing, which

was relieved about every five to eight minutes by a terrible yell. During this

yelling the man generally stopped his "dance", and turned himself with high

lifted or spread arms to the mountain-range that elevates itself, steep in the sky,

a few miles to the north of the villages.

After about half an hour of stamping and singing and yelling an interval

took place in most of the observed cases. The Indian stood some minutes with

straddled legs, the upper part of his body bowed forward, nearly the position

which we took as children for playing leap frog. After this interval, either the

singing and stamping continued or the Indian — still singing and stamping —

fetched from his hut some arrows, and continued dancing with these." (Seitz,

1967: 329—331).

Ehuru Seitz i en fotnot till här citerade beskrivning menar, attden drogpåverkades utrop skulle tolkas som ett slags kraftdemon-stration mot en granngrupp, som tidigare dödat några män ur dendrogpåverkades grupp, och sålunda icke vara anrop till häkula-

andarna, är dock dessa anrop bestyrkta från olika forskares iaktta-gelser. Häkula (häkura) eller hékula är övernaturliga väsen boendepå bergen och i vattenfallen, och med vilka indianerna önskarkontakt. För att påvisa vikten av samarbete med andra forskareäven för en etnograf eller religionshistoriker intresserad av detta

Fig. 4.

Stark salivering är karakteristiskt första symptom vid intagandet av epéna-

drogen. Att ett tefat med snuspulver placerats på ett l itet "bord" behöver ej

vara en tillfällighet . Man känner en ceremoniell placering av pulvret på bord-

liknande skivor från de första beskrivningarna av cohoba-snusandet i Väst-

indien. Foto hos waicagruppen karauetari i april 1965 av Georg J. Seitz. Orig.

neg. R-143-10.

13

14

fenomen, kan jag nämna att Holmstedt och Lindgren11 i det ge- mensamma arbetet från San Francisco-symposiet påvisat, att epéna-

drogen medför dysmegalopsi, en storleksstörning i uppfattningen av levande föremål som kan yppa sig i makropsi och mikropsi. Dessa störningar, som kan förekomma vid toxiska psykoser och har på- visats vid förgiftningar med Amanita muscaria, ger en logisk för- klaring till att hékula (som kommer av ett ord för "huvud eller något upptill på toppen" och översättes med livskraft) endast anses finnas hos männen, ej hos kvinnor och barn, som ju icke snusar. Männen torde identifiera sig med jättedemonen, från vilken en gång enligt indianernas egen mytologi hékula-kraften kom ut till växter och djur som något oförstörbart.

Beträffande försök till förklaringar till indianernas användning avdroger av här behandlat slag önskar jag även i korthet nämna, attprofessor Claude Lévi-Strauss i Paris i ett nyutkommet analyserandearbete14 med utgångspunkt från förekomsten hos tukunaindianerna iBrasilien av ett mytmotiv, i vilket den stora blå fjärilen Morpho

menelaus spelar en viktig roll, kommer fram till att kontaktbehovetmed djurandarna skulle kunna vara en förklaring till användandetav droger. Han finner även, att fjärilen uppträder som ornamentpå ett av mig publicerat snusbräde från mauéstammen (fig. 3),vilket nu finns i Museum für Völkerkunde i Wien i samlingen frånösterrikiske naturforskaren Johann Natterers resor i Brasilien 1817—1836 (se Wassén: 1965, fig. 11 och pp. 41—49). Lévi-Strauss ana-lyserar hela problemet med utgångspunkt från en tukunamyt om enmorphofjäril, som trots den sinistra och underliga roll som fjärilenspelar i hela Guiana och Amazonas, räddar en kvinna från enbesvärlig situation som vilsekommen i urskogen och återför hennetill hennes föräldrahem. Apropå det sinistra hos fjärilen gick dettaäven igen i aztekernas och mayaindianernas mytologiska värld,och det är säkert något gammalt indianskt. Fjärilen, aztekernaspapalotl var liksom vatten och blommor heliga symboler, ochItzpapalotl, aztekernas "obsidian-fjäril" var en demonisk gudinna,vacker att skåda men med dödssymboler i ansiktet. 14 Lévi-Strauss, Claude. (1968) "L'Origine des maniéres de table." Paris 1968.

15

Att bruket av droger baseras i indianernas föreställningar om nödvändig kontakt med andevärlden är ej något nytt i och för sig, utan har poängterats av flera amerikanister. Ej minst har jaguaren som mäktig demon härvid framhållits. Själv har jag understrukit vikten av detta och att indianerna genom att använda harmalaal- kaloidernas verkan i drogen från ayahuasca-lianen (Banisteriopsis

caapi) anser sig få skärpt syn och kan se in i andevärlden, dit de når genom en flygsensation och sekundärt därför även uppträder med olika attribut från fågelvärlden.15-16

Redan i mitt arbete från 1965 (Etnologiska Studier 28) kunde jagfrån Hans Bechers "Die Surára und Pakidái, zwei Yanonámi-Stämme

in Nordwestbrasilien" (Mitt. aus dem Mus. f. Völkerkunde in Ham-burg XXVI 1960) citera hans uppgift, att denna grupp av in-dianer, språkligt och kulturellt nära befryndade med waica, an-vänder sig av epéna dvs. ett Virola-preparat som det svagaste avtre av dem använda pilgifter. Under Alpha Helix-expeditionen1967 kunde Schultes och Holmstedt (1968: 144—147) få detta full-ständigt bekräftat. Schweizaren Georges Salathé, som redan 1931skaffade Göteborgs etnografiska museum en liten bra etnografisksamling från karimé, en av yanoama-gruppens understammar ochsålunda av direkt intresse i detta sammanhang, publicerade enartikel om stammen i Argentina samma år. Han nämner däri ettpilgift jakuana från barken av ett träd. Nu har Schultes och Holm-stedt kunnat konstatera, att waica vid R. Tototobi har ett ord somde skriver som nyakwana för Virola, och de såg också hur india-nerna där beredde ett pilgift av sav från Virola theiodora, till yt-terligare visso från samma träd från vars utsipprande barkvätskaindianerna även gjorde snus. Processen med påstrykandet av pil-

15 Se avsnittet "Birds as Patrons of Ecstatic Intoxication", pp. 24 — 29 i S. Henry

Wassén: "The Use of Some Specific Kinds of South American Indian Snuff and

Related Pharaphernalia". Etnologiska Studier 28. Göteborg 1965. 16 Naranjo, Claudio. (1967). "Psychotropic Properties of the Harmala Alkaloids".

Ethnopharmacologic Search for Psychoactive Drugs, pp. 385—391. Public

Health Service Publ. No. 1645. Washington, D.C. 1967. P. 389: "Certain

themes, such as felines, negroes, eyes, and flying are frequent and have been

reported elsewhere."

16

giftet beskrives noga av de båda forskarna, det hela påpekas av dem vara oändligt enklare än den rätt omständliga processen med framställandet av kurare. Som en mycket viktig iakttagelse på dubbelbruket av Virola-exudat anser jag de båda författarnas upp- gift vara om waicaindianer som gjort slut på snuspulvret och i bristsituationen tog nypreparerade pilar, skrapade av beläggningen och använde denna som snus, uppenbarligen med samma effekt som den verkliga (anf. arb. p. 147). Hur drogen verkar i blodbanan är ej utrett. Som en möjlighet nämnes, att preparatet kan verka som en "incapacitating substance". I detta sammanhang önskar jag näm- na mitt påpekande i Etnologiska Studier 28:94—96, att vi från Sydamerika har uppgifter om indianer, som givit sina hundar hallucinogent pulver för att pigga upp dem. Fenomenet är känt från de arowakiska piro i Perus montanaregion (genom Farabee 1922). Det är även känt genom en uppgift från naturforskaren Richard Spruce 1874 om att catawishistammens jägare vid floden Purús tog "a small injection of paricá" före de drog ut på jaktstigen, sam- tidigt som de gav en dos till hundarna "to clear their vision and render them more allert."

Om vi nu övergår till arkeologiska utblickar, synes vi ha anled-ning antaga ett klart samband mellan förekomsten av ceremoniellatillbehör för snusning som bräden och tuber i t.ex. Amazonas ochförekomsten av nästan identiskt arkeologiskt material i torra trak-ter av nordvästra Argentina och norra Chile (Atacameño-kultur,fig. 7 och 11).

De äldsta hittills kända snusbräderna i Sydamerika, gjorda avvalben och enkelt rektangulära till formen, har anträffats vid gräv-ningar på Perus kust. Det är fråga om ett bräde och en snustubfrån Huaca Prieta i mynningen av Chicamadalen på norra kusten(grävning och publ. av Junius B. Bird) och ett snusbräde, ävensåav valben med tillhörande tub från en fyndplats kallad Asia,110 km söder om Lima (grävning och publ. av Frederic Engel).Båda dessa fynd har kunnat tidsbestämmas till ca 1200 f.Kr. Meddet senare fyndet anträffades en påse med ett grått pulver, somman givetvis måste antaga ha varit ett snusmedel. Påsen med pulvrethar till min stora sorg ej kunnat anträffas i det arkeologiska museum

17

Fig. 5.

A, Snusbräde troligen från tucano i Brasilien.

Exemplaret, Nr. 1169 i Oslo Universi tets etnogra-

fiska samling tillhör lik som brädena i fig. 1 och 3

en samling som kom till Oslo 1865 som gåva av

läkaren Francisco da Silva Castro i Pará och vice-

konsuln för Sverige-Norge i S. Luiz de Maranhão,

Carlos H. da Rocha. Det är märkligt genom de två

figurer som tjänar som handtag. B, Ett 15 cm långt

arkeologiskt anträffat snusbräde av trä från Cala-

ma, Antofagasta, Chile. Saml. Field Mus. of Nat.

Hist., Chicago.

18

Fig. 6.

Snusbräden med en, två och tre figurer som handtag. Arkeologiska fynd från

Chiuchiu, Chuquicamata, Chile. Saml. och foto American Mus. of Nat. Hist .,

New York.

i Lima, där alla de övriga föremålen från just den graven dockfinns. Emellertid har det lyckats mig att få minimala kvantiteter avmed snusbräden och tuber associerat pulver anträffat i precolum-biska gravar i norra Chile. Detta material har omedelbart över-lämnats till professor Holmstedt vid Karolinska Institutet för ana-lyser, men tyvärr har resultaten ännu så länge blivit negativa. Detär fråga om precolumbiska jordfynd, och pulver av denna art synesvara så flyktiga, att konventionella undersökningsmetoder ej kun-nat ge resultat. Beträffande dessa fall, olyckligt komplicerade avalltför minimala doser, har min vän Eskil Hultin, forskardocent vidInstitutet för organisk kemi och biokemi vid Stockholms Univer-sitet, gjort ett uttalande beträffande svårigheten att i gammalt

19

Fig. 7.

En fas under f ramställning av epéna bos waicagruppen karauetari vid övre

Rio Marauiá, NV. Brasi lien. Det ännu med fiberrester bemängda pulvre t silas ge-

nom en korgsil. Foto Georg J. Sei tz apri l 1965. Orig. neg. R-141-1.

material eventuellt kunna påvisa psykoaktivt verksamma substan-ser. Han anser, att en ny metodik med studium av "quarternaryalkaloids" (uttalandet är skrivet på engelska), vilka ofta förbises,möjligen skulle kunna ge resultat. Först skulle dock en konferensordnas mellan etnografer-arkeologer och kemister för en finslipningav insamlingsmetoderna och för diskussion om de kemiska analys-metoder, som skulle kunna behöva utvecklas just för detta ända-

20

21

Fig. 9.

I teckning återgiven detalj från samma originalillustration som namnes i fig. 10.

Behållaren på snusröre t utgör en märklig detalj .

mål (se litteraturuppgifter i not17). I väntan på framtiden för detta har jag fått nöja mig med studier av föremålen och all dokumentation kring dem för att sedan insätta en syntes därav i vår allmänna kun- skap om Sydamerikas indiankulturer både etnografiskt och arkeolo- giskt.

Om man söker gammalt material för dessa studier, t.ex. från Brasilien, måste man använda rent detektivarbete och kanske ändå stå utan ett påtagligt resultat. Jag skall nämna något härom (i mitt arbete för symposiet i Cambridge, Mass. 1968 kommer en ut- förligt dokumenterad version) och jag kan kalla det hela "fallet från 1786" för att alludera på de titlar detektivromaner brukar ha. Nämnda år, närmare bestämt 13 februari, avsände nämligen den i Bahia 1756 födde berömda brasilianska naturforskaren Alexandre 17 Se uppsatsen av Lautaro Núñez A.: "Informe arqueológico sobre una muestra

de posible narcótico, del sitio Patillos-1 (Provincia de Tarapaca, Norte de

Chile)" med tillägg av S. Henry Wassén ("Problems in Analyzing Indian

Snuffs") och Björn Lüning ("Note on the Identification of Indian Snuff"),

pp. 83—95 i "Etnografiska Museet, Göteborg, Årstryck 1967—1968", Göte-

borg 1969.

Fig. 8.

Av Virola-preparatet epéna drogad waicaindian. Foto i april 1965 hos karaue-

tari vid R. Marauiá, Brasil ien av Georg J. Se itz . Orig. neg. R-143-6.

22

Fig. 10.

Från reproduktionsfoto tecknad bild av snusbräde med tre handtag. Original-

bilden, som visar et t flertal olika föremål och snusande indianer med långt rör

(se fig. 9) har nr 21, 1, 1 nr 89 i Biblioteca Nacional, Rio de Janeiro, och kom-

mer från Alexandre Rodrigues Ferreiras expedition i Brasilien på 1700-talet.

23

Fig. 11.

Arkeologiskt snusbräde, 18 cm långt , med tillhörande tub, längd 18,5 cm.

Alligatorframställning. Gravfynd Caspana, Atacama, Chile . Kat. nr 23153-154 i

Museo de Ciencias Natur ales, Santiago.

Rodrigues Ferreira, som var vetenskapligt fostrad i Portugal ochutsänd på en s.k. filosofisk expedition till Brasilien av kungamakteni Lissabon, från Barcellos vid Rio Negro en "låda nr 7" till Lissa-bon, och troligen till Majestätet själv, i varje fall till Ajudamuseet.Lådan innehöll snusinstrument o.d. som infödingarna, i detta spe-ciella fall, mauéstammen, använde för sitt bruk av paricá, ett avorden för snusdrogerna i Brasilien. Ferreira författade även ett ut-

24

förligt manuskript om snusbruket hos manué. Detta manuskript har senare återbördats till Brasilien och finns jämte flera andra manu- skript av Ferreira i Biblioteca Nacional i Rio de Janeiro.

Ferreiras bidrag är den tidigaste utförliga beskrivningen från Brasilien av en bestämd fest med inhalering av snusdrog som man känner. Den anger de olika föremålen, materialet för pulvret, be- skriver ett snusbräde och en dubbeltub för inhalering av det på brickan spridda fina pulvret samt ger, sist men ej minst, det sociala sambandet. Detta var ett ceremoniellt dryckeslag, då det bl.a. hörde till att männen på det grymmaste piskade varandra, ett komplex av företeelser som man känner till i Amazonas under namnet yuru-

pari, en fest för vegetationsdemonerna. Även en bild av en in- dian som med hjälp av en annan får snuspulver inblåst i näsan genom en lång tub finns med i de anteckningar, som utfördes under expeditionen av medföljande tecknare. Man ser även där ett egen- domligt snusbräde med tre handtag, en typ som har försvunnit från Amazonas men har flera arkeologiska motsvarigheter i de torra områdena i nordvästra Argentina och norra Chile (fig. 10—11). Ferreiras båda tecknare ävensom en medföljande trädgårdsmästare nämnes i hans i Lissabon förvarade manuskript "Roteiro das via-

gens", etc, till vars titel han tillagt på latin "Per mare, per terras, tot adire pericula jussus," "befalld att möta så många faror till sjöss och till lands."

Ferreira skrev utförligt till Hennes Majestät i Portugal (D.Maria I.) och berättade om skeppningen i ett brev av 30 mars1786, vilket jag sommaren 1968 spårade upp i Museu Bocage i Lis-sabon, det naturhistoriska museum där som bygger på urcellen Ajudalagd i ruiner vid jordbävningen 1755. Jag fann även dokumentsom visar, att han den 14 december 1786 sänt föremål från mura-indianerna, även kända som snusare av stora mått. I ett följandedokument av 3 januari 1787 berättas också, att han sänt tre lådormed tabaco-paricá, dvs. ett pulver, som trots namnet ej behöverha varit av tobak, ty i Brasilien användes ordet tabaco för snus aväven annat material än tobak. Vidare sände han då två tuber fördenna drog. Tyvärr synes numera inget av detta material finnas pånågon tänkbar känd plats i Portugal. Möjligen var en del av det

25

c

B

Fig. 12.

Länga snusrör med fågelformade huvuden. Frän

saml. i Zürich och Basel. A, Mondé-indianer efter

Caspar-foto; B,Salamay-indianer, längd 66 cm, Univ.

etn. mus., Zürich; C—D, Tupariindianer, längd 88 cm. Etn. Mus., Basel. Alla

tuberna frän Guaporéområdet.

26

med bland Portugals bidrag på en utställning i Madrid 1892 för firandet av 400-årsminnet av Amerikas upptäckt. Enligt portugi- siska uppgifter synes det i så fall ej ha kommit tillbaka, och i Spanien har man ingen aning om materialet. Under Napoleon plundrades det naturhistoriska museet i Lissabon av fransmännen 1808, då chefen för Ajudamuseet fick utlämna en mängd naturhistoriskt ma- terial och väl praktiskt taget alla djur, som Ferreira samlat, för att sändas till franska museer. På detta material finns dock listor, och man kan ej i dem finna något om tillbehör för snusdrogerna. Gåtan är därför t.v. olöst vad beträffar föremålens existens eller icke, men det skulle för mig varit av alldeles speciellt intresse att få tag på just detta material. Orsaken till min vetenskapliga nyfikenhet är i detta fall, att det snusrör, som man ser på en här återgiven detalj av en av Ferreiraexpeditionens teckningar (fig. 9) synes ha en särskild behållare en bit in på skaftet. Den tecknade detaljen har även återgivits i min artikel i årstryckspublikationen från Etnografiska Museet, Göteborg, 1963—1966,18 då med ett anta- gande att det skulle vara fråga om en felteckning, dvs. missförstånd av det faktum att den långa typen av blåsrör hos vissa stammar slutar i en nöt (ofta formad till ett fågelhuvud) som sluter tätt till i näsborren och sålunda effektiviserar inblåsningen av preparatet från den medhjälpande indianen (se fotnot 2, p. 107 i anf. arb.).

Emellertid föreligger senare av mig observerade litteraturuppgif- ter, som nu gör mig tveksam på denna punkt. I oktober 1916 stod indianvännen general Candido Mariano da Silva Rondon och talade i Deputeradekammaren i Rio de Janeiro om den senare utdöda tupistammen kepkiriwat, som levde vid södra källflödena till floden Machado, en biflod till R. Guaporé, alltså i ett område där de fågelhuvudsformade slutstyckena på långa snusrör förekommer (fig. 12). Han nämnde emellertid i sitt tal efter eget besök hos denna stam, att de snusar genom rör av pilgräs som i ena ändan har en behållare av coco, dvs. kokosnöt. Denna behållare fylldes med to-

18 Wassén, S. Henry. (1967). "Om några indianska droger och speciellt om

snus samt tillbehör." Etnografiska Museet, Göteborg, Årstryck 1963—1966,

pp. 97—140. Göteborg 1967.

27

bakspulver, i detta fall en adekvat benämning eftersom även to- bakspulver inblåses hos flera stammar, bl.a. i detta område.

Sedan har uppgiften om en särskild behållare på snusröret ochteckningen i Ferreiras material fått stöd i den katalog, som A. C.Teixeira de Aragão upprättade över de föremål, som Portugal 1892sände till minnesutställningen i Madrid. Som jag ovan antytt, finnsskäl som talar för att det gamla brasilianska materialet från Fer-reiras samlingar kan ha varit med i det till Spanien sända. Flerasnustuber nämnes i katalogen och en, som uppenbarligen obser-verats av katalogförfattaren, har en intressant beskrivning somväl stämmer in med Ferreiras teckning. Rörets längd angives till73 cm och det talas om en med beck fastsatt "pyramidformad"behållare. Snuspulvret för denna angives vara paricá, och stam-men som brukat rören skulle vara de en gång så fruktade maro-dörerna mura vid Madeirafloden. Från denna stam har vi beskriv-ningar om användningen av ett hallucinogent pulver (paricá)

redan genom Ribeiro de Sampaio från hans resa i Amazonasom-rådet 1774—1775 och senare av Carl Friedrich v. Martius 1867.Sampaio nämner uttryckligen, att det var två indianer som hjälptevarandra med inblåsningen, varför de måste ha haft den långa rör-typen. Utförlig dokumentation om uppgifterna om speciella behål-lare på sådana rör kommer att lämnas i mitt arbete för förhand-lingarna från symposiet i Cambridge, Mass. i maj 1968. Här har jagframför allt velat peka på den roll även dokumentationssökandetmåste spela i studier av detta slag.

On the Use of Hallucinative Snuffs in South America

By S. Henry Wassén

Summary

Following a short introduction with historical aspects on thedevelopment of ethnopharmacologic research (with a special men-tioning of the late professor C. G. Santesson's pioneer studies of drug

28

material from Mexico which, on the author's suggestion, was sent to Sweden by Dr Blas Pablo Reko) this contribution mainly centers on the use of hallucinogenic snuff among South American Indians in old and modern times. The now known botanical and chemical constituents of the powder used by the linguistically related Yanoáma groups of Indians in the border region of Venezuela and Brazil are referred to, as we now also have true scientific reports from a teamwork carried out on Waica material by Dr. Richard Evans Schultes, Executive Director of the Botanical Museum of Harvard University, and professor Bo Holmstedt, Head of the Department of Toxicology, Karolinska Institutet, Stockholm.

The author also refers to the difficulties he has had to face whentrying to analyze the facts about a collection of paraphernaliaassociated with the taking of hallucinogenic snuff among the MauéIndians in Brazil in the late 18th century. It has been proven bydocuments that such a collection in 1786 was sent from Barcellos atRio Negro to the Ajuda Museum of Lisbon by the naturalist Dr.Alexandre Rodrigues Ferreira (1756—1815) who had been scienti-fically educated in Portugal and worked in Brazil on behalf of thePortuguese government. A detailed report on this historicallyorientated anthropologic and ethnopharmacologic research will bepresented in the author's contribution "The anthropological outlook

for Amerindian medicinal plants" in the volume to result from theinterdisciplinary symposium "Plants in the Development o f Modern

Medicine" which was arranged at Cambridge, Massachusetts, inMay 1968.

Literature:

See footnotes in text.

29