Södertörns högskola | Institutionen för kommunikation, medier och it

B-uppsats 7,5 hp | Retorik B | Höstterminen 2010

Snackisar – så funkar de

Av: Karl Lindberg

Handledare: Orla Vigsö

2

Innehållsförteckning Inledning.......................................................................................................................................... 3

Vårt behov av berättelser ............................................................................................................. 3 Snackisar – en definition av företeelsen ...................................................................................... 3 Syfte och frågeställning ............................................................................................................... 3

Teori och metod............................................................................................................................... 4 Alla berättelser har samma beståndsdelar.................................................................................... 4 Omständigheterna formar berättelsen .......................................................................................... 5 Berättelser är en arena för maktkamp .......................................................................................... 5

Akt ett .............................................................................................................................................. 7 Berättarna..................................................................................................................................... 7 Min roll ........................................................................................................................................ 7 Reaktionen ................................................................................................................................... 7 Nätet – en definition av arenan .................................................................................................... 8 Decórum – vad är passande för en politiker?............................................................................... 9

Akt två ........................................................................................................................................... 10 Motreaktionen............................................................................................................................ 10 Snackisar har en cykel ............................................................................................................... 11 Behovet av en berättelse ............................................................................................................ 11 Min eftertanke............................................................................................................................ 12 Snackisar är karnevaliska........................................................................................................... 12

Akt tre............................................................................................................................................ 13 Kampen...................................................................................................................................... 13 Metadiskussion .......................................................................................................................... 13 Tes, antites och syntes ............................................................................................................... 14 Värdet av uppmärksamhet ......................................................................................................... 14 Snackisar kan fungera agendasättande....................................................................................... 14 Snackisar påverkar politikers ethos ........................................................................................... 15 Mina funderingar ....................................................................................................................... 15 Sociala medier innebär en maktförskjutning ............................................................................. 16

Slutsatser och möjligheter ............................................................................................................. 16 Snackisens kännetecken............................................................................................................. 16 Snackisens funktion ................................................................................................................... 16 Snackisens cykel ........................................................................................................................ 17 Så kan man använda snackisar................................................................................................... 17 Att göra något kontroversiellt .................................................................................................... 17 Att provocera fram en snackis ................................................................................................... 17 Att lyfta fram något en politiker sagt eller gjort ........................................................................ 18 Att definiera motståndaren och dennes agenda ......................................................................... 18 Att få upp sin fråga på medias dagordning ................................................................................ 18 Att vända en snackis .................................................................................................................. 18

KÄLLFÖRTECKNING ................................................................................................................ 19 Artiklar....................................................................................................................................... 19 Bloggar ...................................................................................................................................... 19 Böcker........................................................................................................................................ 19 E-postmeddelanden.................................................................................................................... 20 Pressrelease................................................................................................................................ 20 Radioprogram ............................................................................................................................ 21 Youtubeklipp ............................................................................................................................. 21

3

Inledning

Vårt behov av berättelser Under ett par dygn i oktober 2010 följde hela världen hur 33 chilenska gruvarbetare hissades upp ur den gruva där de suttit fängslade i två månader. När Chiles president höll sitt tal efter den lyckade räddningsaktionen sa han att dramat hade ändrat världens bild av både gruvarbetarna och Chile.

Det var inga överord.

Berättelsen om gruvarbetarna förändrades onekligen underhand. Från början var det ännu en tragisk historia om arbetare som fallit offer i en verksamhet där profit gått före säkerhet. En illustration av att Chile fortfarande är ett fattigt land i en eftersatt världsdel. Men sedan visade det sig att gruvarbetarna levde. Ett hopp tändes. Så bestämde sig Chile för att göra allt för att få ut dem levande och bilden av landet förändrades. Den tidigare bilden av ett delat land med stora ekonomiska klyftor ersattes gradvis med bilden av ett enat land där alla strävade mot ett gemensamt mål.

Efter ett tag lyckades man upprätta kontakt med arbetarna och de förvandlades från ett anonymt kollektiv till individer med tydliga karaktärsdrag. Världen fick stifta bekantskap med den talföre ledaren ”SuperMario” som krävde bättre säkerhetsrutiner i landets gruvor, Jonny som hade två kvinnor som väntade på honom och andra personligheter.

Vi är ständigt omgivna av berättelser. Vi använder dem både för att förstå oss själva och för att göra andra människors handlingar begripliga.

Johansson (2005) menar att våra sociala och personliga identiteter är konstruerade som berättelser. Hon förklarar att vi använder berättelser för att göra våra egna erfarenheter meningsfulla, bedöma andras handlingar, formulera etiska regler och göra världen begriplig.

En form av berättelser är nätsnackisar, när en politiker eller annan känd person gjort eller sagt något opassande som ger upphov till en stor mängd kommentarer på internet. Valrörelsen 2010 innehöll flera nätsnackisar. Ett par av dem var när Mona Sahlin hade med sig en exklusiv handväska till ett fototillfälle och när Thomas Bodström vägrade lämna kissprov till Sveriges Radio.

Snackisar – en definition av företeelsen Men vad är då en nätsnackis? För att kunna föra de resonemang som intresserar mig har jag gjort en egen, hyfsat snäv, definition av begreppet. Nätsnackisen är kopplad till något opassande som en politiker gör eller säger och den äger i första hand rum på nätet. Det är en begränsning, men också en möjlighet att betona det karaktäristiska i nätkulturen. I fortsättningen kommer jag att använda begreppet snackis i denna betydelse.

Denna definition innebär att mycket av det som brukar kallas snackisar faller utanför. Dels sådana där syftet inte är politiskt utan kommersiellt och dels sådana som inte rör något opassande.

En snackis uppstår när någon kommenterar vad någon annan sagt eller gjort, försöker tolka betydelsen av detta samt sätta in det i ett sammanhang. Snackisar är därför till sitt innehåll en modern form av skvaller och har drag av en muntlig kultur.

Syfte och frågeställning

4

Jag vill undersöka vilka kännetecken snackisar har, vilken funktion de fyller som berättelser och hur de utvecklas över tid. På så sätt hoppas jag kunna besvara följande fråga: Hur kan aktörer på den politiska arenan använda snackisar för att påverka politiken?

Teori och metod

Alla berättelser har samma beståndsdelar För att kunna svara på frågan hur en snackis fungerar och hur den går att använda behöver jag först titta närmare på vad en berättelse är och vilken funktion den fyller. För att göra det lättare att ta till sig de begrepp jag presenterar väljer jag att illustrera dem med exempel ur en av vår tids mest spridda berättelser, den om Harry Potter.

Berättelser kan se ut på många olika sätt, men det finns några beståndsdelar som de alla har gemensamt. Beståndsdelar som krävs för att en berättelse ska fungera. Förändring, konflikt, premiss, karaktär, handling och peripeti är ord som Ödeen (1995) använder för att beskriva vad som utmärker berättelsen.

Förändringen, rörelsen från ett tillstånd till ett annat, är själva grunden och förutsättningen för berättandet. Förändringarna föder ångest och ur ångesten föds ett behov av att skapa ordning ur kaos. För att berättandet ska få sin dramatiska karaktär så måste det inte bara erkänna förändringen utan också bejaka den. Därför bejakar allt dramatiskt berättande förändring.

Harry förvandlas från pojke till man genom att utstå en serie prövningar. Till sin hjälp har han en mentor, Albus Dumbledore, som förklarar vad han ska lära sig av prövningarna.

Konflikten är det nav kring vilket berättandet vrider sig. Men konflikten utgör också ett tillstånd av kaos som måste undanröjas. Allt berättande är retoriskt i den meningen att det syftar till att påverka och övertala. Allt berättande syftar till att skapa ordning ur kaos, det vill säga att strukturera verkligheten på ett för åhörarna begripligt, logiskt och meningsfullt sätt.

I berättelsen om Harry Potter står konflikten mellan ont och gott i centrum. Harry och hans vänner kämpar mot den onda trollkarlen Voldemort och hans dödsätare.

Premissen är ett verktyg som berättare använder för att göra världen begriplig. En typisk premiss kan se ut som i Molières den girige ”girighet leder till fattigdom”. Premissen innehåller en moral. Det som ska bevisas är en moralisk sanning.

I böckerna och filmerna om Harry Potter är premissen att vi definieras av våra val. Ingen är bara ond eller god, utan det handlar om vilka sidor av vår personlighet vi väljer att bejaka.

Karaktären står både för en person i en berättelse och för dennes egenskaper. Karaktären uttrycks i handling. Karaktären definieras inte genom en uppsättning statiska karaktärsdrag, utan genom förändring i karaktären.

Berättaren presenterar Hermione genom att låta henne skratta överlägset åt Rons misslyckade försök att trolla och visa prov på sin egen överlägsna förmåga med en trollformel som förmår laga Harrys glasögon.

Handlingens uppgift är att lyfta fram karaktären och göra den synlig. En handling kan vara hur spännande som helst, men om den inte involverar levande och originellt tecknade personer förmår den inte engagera oss.

Efter det första mötet tycker Ron och Harry att Hermione är en plugghäst med attitydproblem. Men när ett troll angriper henne tvekar de inte att komma till hennes försvar. När sedan lärarna klagar på att de utsatt sig för fara tar Hermione på sig skulden. På så sätt synliggör handlingen

5

deras djupare liggande karaktärsdrag.

När Gyllenroy Lockhart, den tvålfagre läraren i försvar mot svartkonster som blivit en kändis genom att skryta om sina bedrifter, möter en verklig fara avslöjar han sitt sanna jag.

Peripetin, eller vändpunkten, är då huvudpersonen tvingas till insikt om sig själv och får ta konsekvenserna av sin insikt. En del anser att en berättelse innehåller två vändpunkter.

En vändpunkt för Harry Potter är när han inser att kampen mellan honom och Voldemort bara kan sluta på ett sätt – genom att den ene dödar den andre.

Omständigheterna formar berättelsen Även om människor alltid har använt sig av berättelser med dessa gemensamma beståndsdelar så har formerna för berättelserna förändrats över tid.

Ong (1990) beskriver hur skrivkonsten förändrade förutsättningarna för vårt berättande. I den muntliga kulturens berättelser kan huvudpersonen uppleva äventyr utan att påverkas. Men i en roman förvandlas huvudpersonen så att hon i slutet av berättelsen är en annan än den hon var i början.

Både Odysseus och Harry Potter möter en lång rad prövningar, men medan Odysseus aldrig utvecklas förvandlas Harry Potter från en osäker pojke som är omedveten om sina magiska talanger till en ung man med ett självförtroende som gör att han både vågar utmana sin fiende och tala om för nära och kära hur han känner för dem.

Men enligt Ong förändrade skrivkonsten inte bara förutsättningarna för vårt berättande utan även vårt sätt att tänka. Skrivandet och skriften skiljer sig från talet genom att inte utan vidare välla upp ur det omedvetna. Den process som innebär att talat språk överförs till skrift styrs av medvetet uttänkta och formulerade regler. Med hjälp av skrivkonsten blir det möjligt att lägga kraft på att tänka nytt istället för att försäkra sig om att existerande kunskap inte ska gå förlorad.

När Harry, Ron och Hermione ska lösa ett mysterium går de ofta till skolbiblioteket. Där har de tillgång till trollkarlsvärldens samlade vetande. De slipper vara utelämnade till den kunskap som de själva lyckats memorera under sina lektioner i försvar mot svartkonster och kan dra nytta av andras nedtecknade tankar och problemlösningar.

De har även tillgång till än mer avancerade teknologier för sin problemlösning. De kan till exempel dra ut en tanketråd ur hjärnan för att visualisera den för sig själva och andra, vandra runt i egna och andras minnesbilder eller diskutera problem med någon som inte är fysiskt närvarande genom att dennes ansikte blir synligt i en eldstad. Dessa teknologier är precis som skrivkonsten, eller internet, inte bara yttre hjälpmedel utan påverkar tänkandet och förvandlar medvetandet på så sätt att de ger dem nya möjligheter att lösa mysterierna.

Berättelser är en arena för maktkamp Att berättelser förändras när samhället förändras betyder att vi måste se dem mot bakgrund av de olika konflikter som driver samhällsutvecklingen framåt. Men också att vi bör se dem som verktyg i den kamp mellan de rivaliserande intressen som utgör vår historia. Först då kan vi se hur dessa intressen får röst inne i berättelserna.

Dentith (1995) presenterar några av den ryske språkforskaren Mikhail Bakhtins centrala begrepp; kronotop, heteroglosia, polyfonisk och karnevalisk.

Kronotop är ett begrepp som framhäver att en berättelse måste förstås mot bakgrund av den tid och plats där den skapas. Av det följer att förändringar i språket är förbundna med förändringar i sociala relationer.

6

Även om Harry Potters värld skiljer sig från läsarnas på många sätt finns det ändå rika möjligheter till igenkänning. Bara en sån sak som att det i berättelsen finns en konflikt mellan dem som hävdar att alla är lika mycket värda och dem som menar att renblodiga trollkarlar och häxor är mer värda än de med blod uppblandat från mugglare, de icke trollkunniga. Här är det lätt att läsa in en parallell till den konflikt mellan antirasister och rasister som präglade den tid och plats där J K Rowling skrev berättelsen om Harry Potter.

Heteroglosia står för att det inom varje nationellt språk finns en mängd olika språk som drar det i olika riktningar. Det är språk som används av olika klasser, yrkeskategorier och generationer och vid olika tillfällen. Heteroglosia är en decentraliserande kraft och kan ses som en kamp mellan olika tolkningar av en historisk händelse. Romanen är inte bara en spegling av den tid och plats där den skrivs, utan också ett försök att ingripa i den heteroglosia där den lever och rör sig.

När Rita Skeeter från the Daily Prophet intervjuar Harry använder hon ett kvällstidningsspråk som gör att Harry varken känner igen orden hon lägger i hans mun eller den tolkning av hans känslor som hon serverar läsarna.

Polyfonisk är ett begrepp som Bakhtin använder för att beskriva Dostojevskijs romaner. Han menar att dessa skiljer sig från tidigare romaner genom att berättarrösten inte sitter inne med en enda sanning. Istället utgör romanerna en dialog mellan de olika karaktärernas röster vars bilder av verkligheten alla är lika relevanta. Mot detta invänder Dentith att det är svårt att tänka sig en romanförfattare som inte inordnar sina karaktärers ord i en hierarki.

Harry Potter har ingen tydlig egen bild av sin far James, eftersom Voldemort dödade Harrys föräldrar när han var nyfödd. Istället får Harry förlita sig på andras bilder. Problemet är att de skiljer sig åt radikalt. Någon beskriver James som en hjälte och någon annan som en pennalist.

Karnevalisk är ett begrepp som beskriver hur folklig kultur innehåller en inversion, en omkastning av maktrelationerna, där de maktlösa under karnevalen får tillfälle att häckla makthavarna. Den karnevaliska kulturen är också starkt kopplad till det kroppsliga, med fokus på födelse och död, och då framför allt kroppens öppningar som mun, vagina och anus samt extremiteter som näsa och penis. Särskilt intressanta är de kroppsdelar som förenar kroppen med andra kroppar och omvärlden.

Pappan Vernon och sonen Dudley i Harry Potters fosterfamilj är groteskt feta och ständigt sysselsatta med att stoppa in mat i sina munnar. De har makt över Harry, men eftersom de samtidigt är rädda för att bli utsatta för hans trollkonster kan maktrelationen när som helst kastas om.

Dentith problematiserar Bakhtins uppfattning att karnevalen är ett tillfälle för de maktlösa att utmana makten och för fram ståndpunkten att det lika gärna kan vara så att makthavarna använder karnevalen för att säkra sin ställning genom att låta en maktlös majoritetsgrupps frustration drabba en maktlös minoritetsgrupp. Dentiths påpekande fungerar samtidigt som en påminnelse om att varken eliten eller folket är homogena enheter utan innehåller olika grupper som kan ha eller uppfatta sig ha konkurrerande intressen.

Det är inte bara berättelserna som förändras med samhället utan även hur vi förstår berättelser är beroende av hur det samhälle vi lever i ser ut.

Robertson (2005) hävdar att de betydelser vi utvinner ur berättelserna formas i ett samhälle präglat av maktrelationer.

För läsare i målgruppen skolungdomar är det inte svårt att uppfatta skildringen av skolmiljön på Hogwarts som en berättelse om det frustrerande i att tvingas vistas i en miljö där man ständigt riskerar att utsättas för verbala och fysiska attacker och där makten att definiera vem man är, nörd, pluggis, blatte, brat eller snygging, för de flesta ligger hos några andra istället för hos en

7

själv.

Akt ett

Berättarna På samma sätt som vi alla skapar berättelser för att förstå oss själva och världen finns det en hel del människor som har som jobb att skapa berättelser. Vi har författare, journalister och kommunikatörer. Bland dessa människor finns författare som skriver manus till alla de Hollywoodfilmer som inte bara på ett spännande sätt ska skildra hur en ensam hjälte offrar sig för att rädda den amerikanska livsstilen, utan också ge invånarna i USA en berättelse som skildrar vilka de är, vad de har gemensamt och vilken speciell självpåtagen roll deras nation spelar i världen.

Här finns också copywriters som har till uppgift att berätta hur olika produkter kan förändra våra liv, och gestalta det på ett så övertygande sätt att vi är beredda att betala för den berättelse de laddat produkten med.

Min roll Dessutom finns det de som jobbar med att skapa berättelser om politiska partier och deras företrädare. Under valrörelsen hösten 2010 var jag en av dem. Jag arbetade som pressekreterare åt Vänsterpartiets ledare Lars Ohly. Mitt jobb var att avgöra vilka intervjuer han skulle ge och vilka studiebesök han skulle göra för att på bästa sätt förmedla den bild Vänsterpartiet ville ge av sig självt, sin politik och sin främsta företrädare.

Inför viktiga intervjuer och debatter tipsade jag Lars Ohly om exempel, jämförelser, formuleringar och människoöden som kunde illustrera den berättelse han ville förmedla till väljarna. Och efteråt gav jag honom respons på vad som fungerat bra och vad han kunde förbättra till nästa tillfälle.

Efter partiledarutfrågningen i P1 den 24 augusti 2010 påpekade jag, Lindberg (2010A) att hans framtoning kunde bli mer offensiv om han flyttade tyngdpunkten från principer till förslag och människor. Jag skrev:

”En människa som du gärna får ha med mer i svaren är du själv. På frågor om föräldraförsäkringen skulle du till exempel kunna svara: När jag fick barn tog jag ut halva föräldraledigheten. Jag tycker att alla pappor ska göra det. Det är inte bara en principiell jämställdhetsfråga. Det är bra för barnen, för papporna och för mammorna.”

I nästa större medieframträdande, partiledarutfrågningen i SVT med Anna Hedenmo och Mats Knutson, fick Lars Ohly frågor om just föräldraförsäkringen. Han svarade ungefär som jag föreslagit. På en följdfråga från Anna Hedenmo om ifall inte delad föräldraledighet försvårade amning svarade han att det knappast var något olösligt problem och att hans dåvarande fru löst det genom att använda bröstpump.

Direkt efter utfrågningen skickade jag, Lindberg (2010B) ett e-post-meddelande med rubriken ”några reflektioner om utfrågningen” till Lars Ohly där jag gratulerade honom till en lysande insats. Jag skrev bland annat:

”Bra med exempel som innehåller dig själv. Svaren där du fick in dina chefer på SJ och din pappaledighet visar att du inte bara är politiker.”

Reaktionen

8

Först dagen efter insåg jag att Lars Ohlys bröstpump blivit en snackis. Mängder av människor hade bloggat om Lars Ohlys uttalande i övervägande negativa ordalag.

En moderat lokalpolitiker i Eslöv, Falk (2010) skrev så här:

”Samtliga partier i Vänsterexperimentet har som bekant kongressbeslut på att kvotera föräldraförsäkringen i olika stor utsträckning. Detta är av naturliga skäl något som föräldrar i allmänhet tycker är en dålig idé, då föräldrarna själva bäst vet vad som är lämpligast för deras familj. Ytterst få människor vill att politiker ska bestämma över deras privatliv.

En politiker som absolut vill lägga sig i är Ohly som tycker att alla barn antingen ska sluta amma vid sju månader, eller så ska mammor tvingas använda bröstpump för att pappor ska kunna förse sina barn med bröstmjölk via nappflaska från sju månaders ålder.”

En kriminalförfattare i Stockholm, Bryn (2010) sammanfattade sin reaktion med orden:

”Ohly är en idiot”

Ohlys uttalande hade blivit en snackis där premissen var att om väljarna ger makten till Lars Ohly så kommer han att ta ifrån dem makten att bestämma över sina egna liv.

Samtidigt som jag jobbade som pressekreterare åt Vänsterpartiet reflekterade jag över retoriken i valrörelsen på företaget HammerHanborgs valblogg. Så här skrev jag, Lindberg (2010C) när det stod klart att Lars Ohlys svar i utfrågningen blivit en snackis:

”Att skriva är inte bara ett bra sätt att strukturera sina tankar, utan också en utmärkt metod för att generera nya idéer. När jag började blogga om retoriken i valrörelsen var en förhoppning att jag samtidigt skulle snubbla över ett lämpligt uppsatsämne. Efter att ha avverkat aspekter som faran med kannibalism, vårt behov av konflikter och viljan att vinna, började jag dock misströsta. Inget enskilt ämne kändes tillräckligt spännande för en hel uppsats i retorik. Men så blev bröstpumpen en ”snackis”. Fascinerad följde jag debatten efter att Lars Ohly använt ordet i SVT:s utfrågning.”

Nätet – en definition av arenan Om snackisen är en företeelse så är nätet arenan som den utspelar sig på.

Jag hänvisade tidigare till hur Ong (1990) visat att teknologiskiften förvandlar vårt tänkande. Om det stämmer bör internet ha förändrat vårt medvetande på ett liknande sätt som skrivkonsten.

Den muntliga kulturen begränsade tanken, eftersom det utan tillgång till ett skriftsystem är riskabelt att överge en mödosamt uppbyggd tankegång, att analysera.

Skrivkonsten skapar enligt Ong förutsättningarna för resonemang som inte direkt kan ifrågasättas eller bestridas på samma sätt som det muntligt framförda, eftersom nedskrivna resonemang har avskilts från sin författare. På internet kan vi åter bestrida resonemang direkt genom att använda bloggars och nättidningars kommentarfält, länka vår bloggpost till andras poster eller tipsa om, diskutera och kommentera artiklar, bloggposter och Youtubeklipp på Facebook eller Twitter. Samtidigt kan vi innan vi formulerar vår egen tanke eller åsikt snabbt ta reda på vad andra tänkt och tyckt. Denna tillgång till en mängd olika tolkningar påverkar sannolikt hur vi själva kommer att formulera oss. Vi kan använda Bakhtins begrepp och säga att internet utmärks av heteroglosia, en mängd olika språk inom ett språk, en centrifugal kraft.

Det är för tidigt att fastslå hur internet har förändrat vårt tänkande, men en hypotes är att det blivit lättare att samarbeta när vi tänker, att analysera tillsammans. Man skulle kunna använda Hegels modell för dialektisk utveckling som den beskrivs av Ljungdal (1985) och säga att den muntliga kulturen är tesen, skriftkulturen antitesen och internetkulturen syntesen som både tar utvecklingen

9

till nästa steg och lånar drag från de två tidigare stadierna.

Den vanliga uppdelningen i gammelmedia och internet är missvisande eftersom många media som hade en stark position före internet har det även nu, som exempelvis SVT och Aftonbladet. Nätet har gjort att fler röster blir hörda men det har inte avskaffat maktrelationerna i media. Det finns fortfarande röster som är viktigare än andra. Röster som har större möjligheter att sätta dagordningen och att få genomslag för sin tolkning av händelser.

Ett möjligt sätt att beskriva internet är som nästa utvecklingssteg i litteraturen. Det är inte orimligt att likna nätet vid en roman, samtidigt som det överskrider romanens form. Snackisen är ämnet och de som kommenterar den är karaktärerna i romanen. Vi får då tänka oss en sån där rysk roman där karaktärerna är så många att det behövs en lista för att hålla reda på dem. Om vi ser internet som vår tids litteratur bör det gå att använda samma begrepp som Bakhtin använde för att förstå romanen för att förstå internet.

Precis som det finns många karaktärer i romanen finns det många aktörer på internet. Därför är det relevant att använda Bakhtins term polyfoni. Bakhtin menar att Dostojevskij förnyade romanen genom att ta ifrån berättarrösten tolkningsföreträdet. Men det finns ju ändå en författare som kontrollerar både berättelsen och karaktärerna. Bachtin (2007) beskriver Dostojevskijs romaner på ett sätt som passar lika bra för att framhäva det som kännetecknar internet:

”en mångfald av oberoende röster och medvetanden, en verklig polyfoni av fullt giltiga röster.”

Samtidigt kan vi påminna oss Dentiths kritik av detta begrepp och konstatera att det även på internet finns en hierarki. Även om många fler röster än tidigare kan göra sig hörda har en del bättre förutsättningar att tränga igenom bruset än andra.

Bakthin menar att romanen underminerar och parodierar språket. I förlängningen underminerar den därmed även de maktrelationer i samhället som språkets heteroglosia är ett uttryck för. Detta är en tanke som ligger nära Ödeens uppfattning att användandet av berättelser är ett bejakande av förändring.

Tar vi sedan in även Bakthins begrepp kronotop påminns vi om att förändringar i språket är förbundna med förändringar i sociala relationer. Vi måste därför studera snackisen i den sociala relation den ingår, nämligen relationen mellan folket och eliten samt diskutera hur denna relation förändrats.

Språket har förändrats i utvecklingen från muntlig kultur över skriftkultur till internetkultur samtidigt som de sociala relationerna har förändrats i utvecklingen från bondesamhälle över industrisamhälle till informationssamhälle. Ett gemensamt drag i denna förändring är den försvagade auktoriteten. För inte så länge sedan skulle det vara otänkbart att som Sveriges Radios program Tankesmedjan (2010) prata om hur kungen är ’slampig’ och drottningen sitter på ’en hög med judeguld’. Ett resultat av denna försvagade auktoritet är att politiker förlorar makt.

För bara några år sedan skapade väljarna sig en uppfattning i en politisk fråga utifrån den information de fick via TV-nyheterna. Idag sker samma beslutsprocess istället till stor del på nätet. Då var väljaren hänvisad till de få auktoriteter som fick uttala sig i TV. Idag har hon fler källor att välja på. Då var hon en passiv mottagare. Idag kan hon om hon vill själv delta i debatten. Detta gör att uppdelningen mellan folk och elit blivit mer flytande.

Decórum – vad är passande för en politiker? En snackis innebär ett avslöjande av att en politiker gör något opassande. Men för att veta om något är opassande måste vi ju veta vad som anses vara passande för en politiker. Här kommer begreppet decórum in vilket står för det passande. Att bryta mot decórum är att uppträda på ett

10

sånt sätt att publiken känner sig illa till mods. Men vad som är decórum är inte allmängiltigt, utan beroende av vem politikern är och vilket parti hon företräder. Det som vore otänkbart för ett partis politiker kan vara okej för ett annat. Därför blir det aldrig något problem för Sverigedemokraterna när komikern Soran Ismail (2010) strax före valet 2010 lägger upp en film på Youtube som visar hur partiets pressekreterare deltar i ett gatuslagsmål en sen natt utanför McDonalds på Kungsgatan i Stockholm.

Decórum ser olika ut för manliga och kvinnliga politiker. Lars Ohly hade kanske kunnat komma undan med sitt uttalande om bröstpumpens fördelar om han varit kvinna och därmed den i familjen som använt bröstpumpen på sin egen kropp. Men annars är decórum mer begränsande för kvinnor än män. Det passar sig inte att en kvinnlig minister går tillbaka till arbetet redan ett par veckor efter att hon blivit förälder. Men för en man är det inget problem.

Decórum är också beroende av tid och plats. Ett exempel på tidens och platsens betydelse är när Birgit Friggebo fick kritik för sin urringning på Nobelfesten. Att det var opassande hänger samman dels med att händelsen inträffade före feminismens genombrott och dels att det var på en Nobelfest. Motsvarande kritik riktades mot Hanna Löfqvist, en av Vänsterpartiets toppkandidater i valet till EU-parlamentet 2010, för den trånga blus hon bar på en bild i partiets valmaterial. Men här fanns även kommentatorer som menade att hennes val av blus saknade relevans. Skillnaden beror både på tid och plats. Dels har vi idag en större feministisk medvetenhet, och dels handlade det inte om att välja kläder till ett så högtidligt tillfälle som en Nobelfest.

Akt två

Motreaktionen Om den första akten för snackisen Lars Ohlys bröstpump var när den etablerades genom att kommentatorer uppmärksammade uttalandet så inleddes den andra akten när den ursprungliga tolkningen av hans uttalande började ifrågasättas.

Redan dagen efter utfrågningen skrev bloggaren Mymlan (2010):

”Den här debatten om amning och bröstpumpar som uppstått efter partiledarutfrågningen av Lars Ohly är så jäkla osaklig och dum att jag inte kan låta bli att tycka till. Vad vi talar om är inte amningens vara eller inte vara, och det är synd att en så viktig fråga som delad föräldraledighet = ökat pappaansvar överskuggas av raljerande om bröstpumpar och amning. Det handlar inte ens om att individer ska få bestämma själva. Jag brukar kalla mig liberal. Som sådan har jag också alltid tyckt att myndigheterna inte ska lägga sig i hur föräldrar delar upp föräldraförsäkringen. Men jag har ändrat mig. För det handlar inte ens om det. Diskussionen om föräldraförsäkringen handlar inte om huruvida föräldrar ska få bestämma själva eller staten ska styra.

Jag har kommit fram till att det inte är det minsta liberalt, snarare ultrakonservativt, att slåss för bevarandet av föräldraförsäkringen som den ser ut idag.”

Ett annat exempel på den andra akten i bröstpumpsnackisen är ett inlägg på Aftonbladet debatt dagen därefter av Rebecka Edgren Aldén (2010), redaktionschef på M-Magasin som även bloggar om familjeliv och jämställdhet på Skriet från kärnfamiljen. Hon skriver:

”Efter söndagens partiledarutfrågning har Lars Ohly (V) blivit utskälld för sitt yttrande om bröstpumpen som hans fru tog till när han skulle vara hemma med barnen. Många fnös att han minsann inte vet hur det känns att använda bröstpump.

Jag applåderar Lars Ohlys mod att yttra sig i denna minerade fråga. För alltför ofta ställs

11

pappans rätt till sin tid med sina barn mot upprörda anklagelser om att politikerna vill ´slita barnen från mammas bröst´.

So go, Ohly! Vi behöver fler män i debatten om amning och föräldraförsäkring!”

Denna diskussion mellan företrädare för olika tolkningar av Lars Ohlys uttalande kan vi se som ett exempel på den heteroglosia som enligt Dentith (1990) är en decentraliserande kraft.

Snackisar har en cykel Mymlans blogginlägg visar att snackisen kan användas till att omdefiniera vad debatten handlar om och hur olika ståndpunkter ska tolkas ideologiskt. Mymlans blogginlägg är också ett exempel på hur snackisar kan ha en inbyggd cykel. Det börjar med att den som gjort eller sagt det som gett upphov till snackisen hånas. Sedan kommer kommentarer som ifrågasätter hånet och problematiserar debatten. Till slut kan den som givit upphov till snackisen bli hyllad.

Denna cykel uppstår inte alltid. Än så länge har till exempel ingen hyllat den nyblivne vänsterpartistiske riksdagsledamoten Christina Höj Larsen som var på toaletten när hon borde ha varit i kammaren och röstat i valet av talman.

Inget hindrar heller att de olika skedena i cykeln överlappar varandra. Så gjorde till exempel satirprogrammet Elfte timmen i SVT sitt inslag om bröstpumpen, där en förvånad reporter på plats i ett apotek kunde konstatera att det inte blivit någon rusning efter bröstpumpar trots Lars Ohlys köpråd, långt efter det att Mymlan och andra bloggare fört fram sin alternativa tolkning av Lars Ohlys uttalande.

Behovet av en berättelse En vanlig analys både under valrörelsen och efter valet var att flera av partierna hade problem att locka väljare eftersom de saknade de stora berättelserna om vad de vill åstadkomma. Ordföranden i den kriskommission som Socialdemokraterna tillsatte efter valet, Shekarabi (2010) skriver så här:

”Under det senaste decenniet har vi saknat en idé om vilket samhälle vi vill bygga. Vi saknar en berättelse om Sverige som förenar olika grupper i samhället.”

Partierna var fega, vågade inte ta ut svängarna och säga något kontroversiellt. Deras berättelser dög inte enligt journalisterna. Därför blev snackisarna viktiga. Snackisarna var journalisternas försök att lösa problemet att de berättelser partierna försökte lansera inte uppfyller kraven på berättelser. Det var genom snackisarna som journalister och andra kommentatorer hjälpte väljarna att skapa sig en bild av vad politikerna vill.

När Mona Sahlin tog med sig en exklusiv handväska till ett fototillfälle med övriga partiledare och språkrör i Riksdagen blev det en berättelse om hur politiker lever på en helt annan statusnivå än deras väljare. Och när Thomas Bodström vägrade lämna kissprov när han intervjuades av Sveriges Radio blev det en berättelse om hur politiker inte själva vill leva efter de lagar som de stiftar för sina undersåtar.

Men även dessa snackisar kom in i en andra akt. Så här skrev jag om dem när jag bloggade under valrörelsen, Lindberg (2010C):

”Bodström misstänkliggörs inledningsvis, enligt logiken att den som inte vill lämna kissprov måste ha något att dölja. Sedan jämförs han med Ask, som villigt lämnar kissprov, och hans vägran blir ett bevis på personlig integritet. Sahlin kritiseras först för sin dyra accessoar. Men kritiken övergår snart i frågan varför det är fritt fram att kritisera Sahlin för hennes dyra handväska, medan Reinfeldt slipper stå till svars för sin än dyrare klocka.”

12

Exemplen med snackisarna om Ohly, Sahlin och Bodström visar också att omtolkningen kan innebära en förstärkning av huvudpersonens ethos, men att den inte behöver göra det. Sahlin går från hycklande till självsäker och Bodström från att vara opålitlig till att besitta integritet. Ohlys förvandling är inte lika tydlig eftersom en del kommentatorer koncentrerar sig på sakfrågan. Men i de kommentarer som berör hans insats finns ändå de som låter honom göra en resa från besserwisser till modig.

Min eftertanke Om jag i snackisens första akt var missnöjd över att jag inte insett att Lars Ohlys uttalande skulle väcka så starka reaktioner blev jag nu i den andra akten förundrad över hur dessa reaktioner lyckades mobilisera en motreaktion från dem som var för individuell föräldraförsäkring. Lars Ohlys uttalande hade satt igång en process som förde in jämställdhetsfrågan på medias dagordning. Något som varken han eller Vänsterpartiet hade lyckats med dittills i valrörelsen.

Jag fick också anledning att fundera över vad det var i detta uttalande som gjorde det till material för en snackis. Jag kom fram till att en förklaring var att man kunde uppfatta det som att han talade om för människor hur de skulle organisera sina liv. En annan beståndsdel var Anna Hedenmos starka ifrågasättande av Lars Ohlys kommentar. Med sitt ifrågasättande bidrog hon med den konflikt som är en nödvändig ingrediens i varje berättelse. Slutligen kom jag fram till att det var betydelsefullt att uttalandet handlade om kroppar och kroppsvätskor.

Snackisar är karnevaliska Detta med kroppar och kroppsvätskor för oss in på snackisens karnevaliska funktion, som är att ta ned någon på jorden. Det sker genom att man visar att vi alla är en del av det naturliga kretslopp där vi föds, äter, skiter, fortplantar oss och dör. Denna medeltida litterära tradition bygger dessutom på sin egen tids kollektiva kroppsuppfattning. Kroppen är något vi delar.

Effekten av det karnevaliska beskriver Bakhtin (2007) så här:

”I motsats till den officiella festen firade karnevalen en tillfällig befrielse från den förhärskande ordningen, ett upphävande av alla hierarkiska förhållanden, privilegier, normer och förbud.”

Nedtagandet av politiker innebär att vi visar att de inte är en egen upphöjd sort av människor utan tvärtom är precis som vi andra. Samtidigt är det ett försök att återgå till det tidigare stadium i historien där kroppen var något kollektivt. Detta förstärker tendensen hos det karnevaliska att motsätta sig den dikotomiska uppdelningen av människor i elit och folk.

Men det snackisen avslöjar begränsar sig inte till att politikerna liknar väljarna. Den rymmer också avslöjanden av hur politikerna ser på väljarna och vad de vill göra med dem. Snackisen avslöjar alltså något som vi redan menar oss veta, men som politikerna inte vill tillstå. I fallet med bröstpumpen är det att Vänsterpartiet vill bestämma över medborgarna och minska deras utrymme för egna val.

Snackisens funktion är att avslöja det dolda, att politiker är människor, vad de egentligen menar med sina begrepp, att de inte delar allmänhetens livsvillkor. Genom att på detta sätt avmystifiera eliten minskar de både elitens auktoritet och avståndet mellan folk och elit.

Men den som ser snackisen bara som ett tecken på hur makt flyttas från eliten till folket gör det allt för lätt för sig. I själva verket kan snackisen, precis som karnevalen enligt Dentith (1995), lika gärna fylla funktionen som säkerhetsventil och på så sätt garantera elitens makt. Om vi då och då får skratta åt våra makthavare så sitter de säkrare.

Ett tydligt exempel på snackisens funktion av att avslöja hyckleri är väl fotografiet av orden som

13

dåvarande finansminister Kjell Olof Feldt klottrade ned vid sin bänk i Riksdagen, ovetande om att en pressfotograf på läktaren i samma ögonblick förevigade dem, Sandström (2010):

”Löntagarfonder är ett djävla skit. Nu har vi baxat dem ända hit.”

Detta exempel visar också att det karnevaliska i snackisar i första hand ligger i nedtagandet och inte i det kroppsliga. Nedtagandet är en nödvändig beståndsdel, medan det kroppsliga kan förekomma i överförd betydelse. Exempelvis kan snackisen avslöja girighet som då kopplar till glupskhet.

Det kroppsliga står också för att det snackisen avslöjar måste vara något som uppfattas som lågt, futtigt och nära. Därför kan Mona Sahlins köp av Toblerone med statens kontokort bli en snackis medan misstanken om att ett företag där utrikesminister Carl Bildt sitter i styrelsen gjort sig skyldigt till folkmord inte kan bli det.

Akt tre

Kampen Den tredje akten i snackisen består av kampen mellan de två konkurrerande tolkningarna av det politikern sagt eller gjort. Här blir det tydligt att snackisarna har förbindelser med andra mer övergripande berättelser.

I fallet med bröstpumpen hängde den första tolkningen, att Ohly vill frånta föräldrarna rätten att själva bestämma hur de ska ta hand om sina barn, ihop med den berättelse som Kristdemokraterna gjort till sin i valrörelsen. Det var berättelsen om verklighetens folk. Den handlade om hur politiker och andra tyckare i en åsiktselit i Stockholm tagit ifrån folket ute i landet makten över deras egna liv. Den andra tolkningen hängde samman med den berättelse om läpparnas bekännelse som Feministiskt Initiativ lanserade. Den handlade om hur manliga makthavare sa sig vara för idén om ett jämställt samhälle inte för att de ville göra något för att förverkliga det, utan bara för att avvärja det hot mot deras makt som kvinnors krav på likabehandling kan utgöra.

Metadiskussion Den tredje akten kan också innehålla en diskussion på metanivå om effekten av snackisen. Ett exempel är diskussionen om huruvida Schymans pengabränning var effektiv pr eller inte. Jag deltog själv i den diskussionen med följande blogginlägg, Lindberg (2010D):

”Sommarens mest effektiva PRgrepp var Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen. Bålet följdes av en mängd ilskna reaktioner på facebook, bloggar och tidningssidor. Experter på PR menade att Gudrun Schyman riskerade att skada sitt eget varumärke. Biståndsarbetare tyckte att hennes tilltag var ett hån mot världens fattiga. Nu, när det har gått ett par veckor, kanske känslorna har lagt sig tillräckligt för att vi ska kunna föra en mer sansad diskussion om Gudrun Schymans tilltag. Lyckades hon få upp kvinnolönerna på den politiska dagordningen, eller skymde den kontroversiella metoden budskapet och skadade avsändarens trovärdighet? Min reflektion är att debatten efter Schymans aktion blir en del av budskapet, på samma sätt som alla kommentarer till Anna Odells och Lars Vilks konstverk blir en del av dessa konstverk. Och att denna debatt ställer flera intressanta frågor om hur långt vi har kommit när det gäller jämställdhet. Varför var det mest män som angrep Gudrun Schymans aktion i Almedalen? Är det för att vi män har så svårt att hålla tillbaka reflexen att tala om för kvinnor hur de ska göra och inte göra? Och hur många blogginlägg har dessa herrar tidigare skrivit om orättvisan i att vi män tjänar

14

mer än kvinnor med liknande arbetsuppgifter? Jag vet i alla fall att jag aldrig bloggat om frågan tidigare och antagligen inte skulle ha gjort det nu heller om det inte hade varit för att hundra tusen kronor gick upp i rök i Visby. Vi killar kanske gör bäst i att inse att vi har blivit slagna av en tjej och att alla våra kommentarer, oavsett om vi hissar eller dissar Gudrun Schymans tilltag, bara bidrar till att bevisa vårt nederlag.”

Tes, antites och syntes Snackisens olika akter motsvarar vändpunkterna i en berättelse. I den första akten sätts snackisen igång genom att huvudpersonen konfronteras med att kommentatorer för fram en negativ tolkning av något hon sagt eller gjort. I den andra akten fördjupas berättelsen genom att andra kommentatorer föreslår en alternativ positiv tolkning. Och i den tredje fasen avgörs kampen mellan de två konkurrerande tolkningarna.

Snackisens vändpunkter går att se i termer av tes, antites och syntes. Den första peripetin etablerar då tesen och den andra antitesen, medan syntesen är den bild vi har av berättelsens huvudperson när snackisen klingat av.

Värdet av uppmärksamhet När snackisen om bröstpumpen klingat av kunde man se flera olika effekter. En var att Lars Ohly fått stor uppmärksamhet. Huruvida denna uppmärksamhet var positiv för Vänsterpartiet kan man ha olika uppfattningar om. Men generellt kan man säga att uppmärksamhet som inte är odelat positiv är mer värdefullt för ett litet parti som tjänar på att vinna ett fåtal nya anhängare även om de gör det till priset av en mängd nya fiender än för ett stort parti som måste gå hem hos en bredare målgrupp och därför inte har råd att stöta sig med väljare.

Ett exempel på hur små partier medvetet utnyttjar detta faktum är Sverigedemokraternas valfilm. Partiet gjorde sin reklamfilm så provocerande att TV4 i ett första skede valde att inte visa den. Partiet kunde då dels räkna hem sympatier från en minoritet som såg händelsen som ett bevis på att en politiskt korrekt tyckarelit till varje pris försökte hindra folket från att få tillgång till sanningen om invandringen och dels få stor uppmärksamhet för sin prioriterade valfråga.

”Lars Ohlys bröstpump är veckans nätsnackis” konstaterade ett analysföretag, Meltwater (2010) i en pressrelease 10:e september. De skrev:

”Lars Ohlys besked om bröstpump som lösningen på eventuella amningsproblem vid lika delad föräldraledighet är en glödhet snackis på sociala medier som bloggar, Facebook och Twitter. Det visar en undersökning från analystjänsten Meltwater Buzz” Och de fortsätter: ”Skrällen bland partiledarna stod Lars Ohly för när han började tala om bröstpumpen i SVT:s partiledarutfrågning i söndags. Uttalandet tog oöverträffad skruv och har resulterat i hundratals inlägg på diskussionsforum, bloggar och mikrobloggar. Faktum är att Lars Ohly ända sedan uttalandet i söndags kväll är den mest förekommande partiledaren i sociala medier”

Snackisar kan fungera agendasättande En annan effekt var att frågan om jämställdhet i allmänhet och föräldraförsäkring i synnerhet hamnade högre upp på medias dagordning. Eftersom det var en av de frågor som Vänsterpartiet valt att prioritera i sin valkampanj gynnade det partiet.

Att debattörer och bloggare som var för individuell föräldraförsäkring utnyttjade uppmärksamheten kring bröstpumpen till att få upp jämställdheten på medias agenda är ett

15

exempel på hur snackisar kan fungera agendasättande.

Denna effekt väger tungt eftersom den politiska kampen i stor utsträckning är just en kamp om vems planhalva man ska spela på. I valet 2010 ville regeringen prata om statsfinanser och oppositionen om välfärden. Regeringen vann både kampen om dagordningen och valet.

Snackisar påverkar politikers ethos En tredje effekt var att snackisen bidrog till att förändra Lars Ohlys ethos.

Hellspong (2004) förklarar att den klassiska retoriken kräver att den gode talaren ska ha tre egenskaper: frónesis, gott omdöme eller handlingsklokhet, areté, dygd eller god karaktär, och eunóia, välvilja mot publiken.

Kjeldsen (2008) vill komplettera dessa tre kategorier för ethos med en fjärde: Autencitet. Begreppet betyder att framstå som sann och äkta, att verka vara sig själv.

Snackisen rör just skillnaden mellan vem politikern egentligen är och den roll hon har som politiker, skillnaden mellan människan Lars Ohly och politikern Lars Ohly. Autenciteten kräver att du är intim och personlig, men att leva upp till detta krav innebär samtidigt en risk att leverera material till snackisar. Autenciteten kräver också att politikern framstår som spontan och konsekvent.

Kravet på autencitet innebär att det ethos som en politiker förväntas ha har förändrats. Tidigare räckte det med att vara seriös. Nu måste politikern även vara mänsklig.

Efter valrörelsen 2006 konstaterade Vänsterpartiets ledning att det var ett problem att Lars Ohly framstod som arg. Man antog en ny informationsplan med målet att partiledaren istället skulle framstå som glad, Marmorstein (2008). Resultatet blev dock inte riktigt det tänkta, utan Lars Ohly blev istället för glad ofta beskriven som flinande. Samtidigt var den gamla bilden av den arge partiledaren inte helt borttvättad. I och med snackisen förstärks bilden av en engagerad partiledare, en egenskap som kunde förena ilskan och glädjen samtidigt som den fördjupade bilden av Lars Ohlys areté, hans karaktär, av att stå på de svagas sida eftersom han försvarar barns rätt till båda sina föräldrar. Även Lars Ohlys autencitet förstärktes då han framstår som principfast när han för fram ett förslag om individuell föräldraförsäkring trots att han vet att en majoritet av väljarna är emot det och inte ens de andra två partierna i det rödgröna samarbetet står bakom det. När han dessutom hänvisar till sina egna personliga val får det honom att verka konsekvent. Även detta stärker hans autencitet.

Autenciteten kom på valnatten att förstärkas ytterligare då Lars Ohly på SVT:s valvaka vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, Rapport (2010). Kraften i denna bild ligger i dess relation till en större berättelse om hur politiker idag blivit vindflöjlar som utformar sina åsikter utifrån taktiska överväganden om motståndarnas positioner och resultaten av opinionsundersökningar istället för att som på den gamla goda tiden utgå från en ideologisk kompass.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det ifrågasättande och förlöjligande som det innebär att vara föremål för en snackis försvagar en politikers frónesis. Påståendena att Lars Ohly vill ta ifrån familjer rätten att fatta egna beslut måste också sägas försvaga hans aréte.

Mina funderingar Samtidigt kunde jag som pressekreterare inte undgå att fundera över om snackisen på det hela taget gynnat eller missgynnat Vänsterpartiet och Lars Ohly. Hade det varit bättre om jag aldrig kommit med rådet att svara personligt på frågor om föräldraförsäkringen? Denna fråga har inget självklart och tydligt svar. Jag har dessutom svårt att besvara den objektivt eftersom jag själv är

16

inblandad. Ändå vågar jag påstå att rådet att vara personlig var ett bra råd. För den politiker som inte företräder något av de största partierna är det inget alternativ att vara opersonlig eftersom hon behöver uppmärksamheten som det personliga anslaget kan ge.

En parallell är konststudenten Anna Odell vars fejkade självmordsförsök var så provocerande att det blev en snackis. Genom att välja detta sätt att få uppmärksamhet för sig själv, sin konst och situationen i psykvården skaffade hon sig många kritiker. Men eftersom alternativet var att inte få någon uppmärksamhet alls så var det värt priset.

Sociala medier innebär en maktförskjutning Snackisen är en inversion därför att den vänder samhällspyramiden upp och ned. De maktlösa kan skratta åt makthavarna. Inversionen är ett effektivt retoriskt grepp för att synliggöra maktrelationer som vi är hemmablinda för. Ett exempel är romanen Egalias döttrar, om ett samhälle där männen är förtyckta, som genom en inversion av könsrollerna inte bara synliggjorde dem utan också fick läsarna att skratta åt dem.

Snackisen är en inversion även på så sätt att makten över dagordningen förflyttas från den politiska sfären till de sociala medierna. Det är kommentatorerna som väljer vilka av politikernas utspel de ska nappa på, men när en fråga blir en snackis kan övriga politiker inte ignorera den.

Slutsatser och möjligheter

Snackisens kännetecken Snackisen måste uppfylla vissa krav för att fungera. Det måste finnas en dramaturgi. Utan konflikt kommer man ingen vart. Snackisen måste innehålla något som retar upp någon och på så sätt skapar en konflikt. Det räcker inte med att folk skrattar, de måste bli arga också. Snackisen ska avslöja något som är dolt, men som alla egentligen redan vet om den person den rör. Den ska röra något känsligt, gärna tabubelagt såsom sex, kroppsvätskor eller pengar.

Snackisen utgör nästa utvecklingssteg i litteraturen. Det första var den litteratur som baseras på den muntliga traditionen och det andra den som förutsätter en skriftlig kultur. I Illiaden förvandlas huvudpersonen aldrig. Ingen utveckling sker. I romanen förvandlas huvudpersonen en gång. I den ideala snackisen förvandlas huvudpersonen två gånger.

Snackisens funktion Det personliga är politiskt, hette det på sjuttiotalet. Det sammanfattar på ett bra sätt sprängkraften i snackisar, nämligen att de upplöser gränsen mellan det personliga och det politiska genom att ge politikerns privatliv en politisk betydelse.

Snackisar bidrar till byggandet av berättelsen om politikern, partiet och politiken genom att peka på en handling, till exempel att köpa Toblerone med statens kontokort, som framhäver karaktären, till exempel, opålitlig i allmänhet och oförmögen att sköta ekonomi i synnerhet. Även om politiker har svårt att skapa de stora berättelserna kan de åtminstone förhålla sig till dem genom att skapa små berättelser som passar in i de stora.

Snackisen är en arena för kamp. Det gäller kampen om vilken fråga som ska vara högst upp på dagordningen, vem som ska definiera vad en politiker eller ett parti vill och kampen mellan folk och elit om hur makten ska fördelas. Att använda snackisar är att bejaka en förändring som innebär att makt flyttas från politiker till andra aktörer.

17

Snackisens cykel En snackis utvecklas enligt en cykel i tre akter där övergångarna markeras av vändpunkter i berättelsen.

En snackis förutsätter att huvudpersonen är engagerande. Samtidigt kan något en okänd eller ointressant politiker gör eller säger ändå bli en snackis om det parti hon företräder eller politiker i allmänhet tillåts fungera som karaktär i snackisen. Men en huvudperson som inte är tillräckligt engagerande gör det svårare att få till en vändning. En del snackisar når aldrig fram till vändpunkten då huvudpersonen inte är tillräckligt engagerande.

Så kan man använda snackisar Visst kan aktörer på den politiska arenan använda snackisar. Det finns en rad olika möjligheter att se till att snackisen gynnar den egna personen, sakfrågan eller det egna partiet. Olika aktörer har olika möjligheter. Här är listan över de möjligheter jag har identifierat.

Tre aktörer medverkar till att skapa snackisen. Vi har politikern som gör eller säger något, journalisten som reagerar på det och kommentatorn som tolkar detta och sätter det i ett sammanhang. Dessa tre kategorier av aktörer kan agera enligt flera olika mönster. Det innebär att det finns flera olika sätt att utnyttja snackisen.

Att göra något kontroversiellt En politiker kan göra eller säga något kontroversiellt i hopp om att det ska bli en snackis. Då krävs det att journalister och kommentatorer tycker att det är tillräckligt intressant. Ett exempel på detta är när Gudrun Schyman under Almedalsveckan 2010 eldade upp pengar för att uppmärksamma skillnaden i lön mellan män och kvinnor. Här finns dels en risk att journalisterna inte nappar för att syftet framstår som alltför uppenbart och dels en risk att kommentatorerna ifrågasätter att det syfte politikern anger är det verkliga. I detta fall menade en del att det egentliga syftet var att ge uppmärksamhet till Feministiskt Initiativ eller till reklambyrån Studio Total vars ägare skänkt de 100 000 kronor Gudrun Schyman eldade upp.

Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande är ett annat exempel på när politiker själva skapar en snackis. Till skillnad från pengabränningen framstår den dock inte som planerad. Därmed minskar risken för att den ska framstå som beräknande och bli negativ för politikerna själva.

Att skapa en snackis kan fungera för en aktör som i utgångsläget har en majoritet emot sig. Genom att mobilisera motståndarna till angrepp får hon anhängarna att gå ut till försvar. Att en majoritet tar avstånd är inget problem så länge hon vinner nya anhängare. Tvärtom kan det göra anhängarna mer engagerade genom att fienden blir tydlig.

För ett litet parti är det avgörande att få upp sin fråga på dagordningen. Därför är det rationellt att sticka ut hakan och låta sig bli hånad om resultatet är att man får upp en fråga där det egna partiet har hög trovärdighet på medias dagordning.

Att framstå som beräknande är negativt för en politikers ethos. Därför är det riskfyllt för en politiker att själv på ett planerat sätt skapa en snackis.

Att provocera fram en snackis En journalist kan provocera fram en snackis genom att försätta en politiker i en valsituation som hon inte kan komma ur utan att göra ett val som riskerar att framstå som kontroversiellt. Ett exempel är när journalister på Sveriges Radio uppmanade först Thomas Bodström och sedan Beatrice Ask att lämna urinprov för att bevisa att de inte använt narkotika. Både Bodström som

18

vägrade och Ask som gick med på att göra det gav upphov till snackisar.

Hur ska då den politiker agera som blir provocerad in i en snackis? Vad skulle Lars Leijonborg ha gjort när han fick frågan om han rakade pungen? Gjorde Peter Eriksson och Lars Ohly rätt när de i satirprogrammet Elfte timmen valde att svara på Peter Settmans fråga om huruvida de vek eller knögglade toalettpappret innan de torkade sig med det? Dessa frågor har inget självklart svar utan beror på vilket ethos politikern har och om hon företräder ett stort eller ett litet parti.

Att lyfta fram något en politiker sagt eller gjort En kommentator kan lyfta fram något en politiker sagt eller gjort och framställa det som kontroversiellt. Ett exempel på det var när Martin Gelin lyfter fram Edvard Unsgaards facebookuppdatering om hur invandrare som städade undan bajs i hans trappuppgång var ett exempel på hur arbetslinjen bör fungera.

Att definiera motståndaren och dennes agenda Snackisen är en möjlighet att definiera vad motståndaren vill. Snackisen öppnar en möjlighet för politiker att tolka motståndarens intentioner genom att påstå att motståndaren genom att handla eller tala på ett visst sätt avslöjat sitt sanna jag eller sin dolda agenda.

Att få upp sin fråga på medias dagordning De aktörer som vill aktualisera en fråga, exempelvis jämställdheten, behöver en förevändning. En politiker kan genom en snackis skapa den förevändningen. En annan möjlighet är hitta ett offer. En tredje möjlighet är att skapa en händelse. Som när en företrädare för Sverigedemokraterna påstod sig ha blivit överfallen av politiska motståndare som ristat in ett hakkors i hans ansikte. Men då är misstänksamheten större. Alla tre metoderna innebär risker för politikerns ethos och trovärdighet.

Att vända en snackis Hur kan man då agera när snackisen är ett faktum? Ett sätt är att försöka vända snackisen. Det går inte att göra det genom att påstå att allt är frid och fröjd. Att som kungen hävda att det är dags att vända blad vänder ingen snackis. Det framgångsrika sättet att vända snackisar är istället att peka på ett problem som är mer angeläget att lösa än det ursprungliga. Detta påminner om kravet på en karaktär i en berättelse. Hon måste sakna något och drivas av viljan att vinna detta. Det gäller alltså att visa fram något som publiken uppfattar att karaktären ”våra politiker” saknar.

När det blev känt att Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten låtit sig bjudas på en resa av oljebolaget Shell väckte det starka reaktioner. Den ursprungliga tolkningen var här att problemet med våra politiker är att de brister i omdöme. Den möjliga vändningen består i att påstå att det är ett större problem att de saknar kontakt med verkligheten. Det är detta Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt gör då de går ut och pratar om hur viktigt det är att riksdagsledamöter inte isolerar sig i Riksdagen. De tar snackisen in i dess andra fas genom att föreslå att det kritiserade beteendet ska ses som ett tecken på en åtråvärd egenskap istället för som ett tecken på en icke önskvärd dito.

Det dramaturgiska behovet av en vändpunkt innebär också en öppning för aktörer i den politiska debatten som kan utnyttja möjligheten att få ut sitt budskap.

Den som vill försöka vända en snackis behöver alltså börja genom att inventera politikens problembilder. Dessa är knutna till politikens berättelser om problem och lösningar. Denna inventering liknar den talaren gör när hon söker argument genom att använda topikläran och går

19

igenom möjliga områden där hon kan finna argument. Hellspong (2004) hävdar att det är viktigt att välja en topik som passar publiken. I det här sammanhanget gäller det att hitta en berättelse om ett problem som publiken uppfattar som relevant. Wolrath Söderberg (2003) definierar retorik som konsten att finna allt det som kan övertyga. Med den synen på retorik är Aristoteles antika lära mycket användbar för den som i internetåldern vill vända en snackis.

KÄLLFÖRTECKNING

Artiklar Buskas, E, (2010) Taktik och toabesök. Aftonbladet 2010 10 05

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7899130.ab

[2010-12-04]

Edgren Aldén, R. (2010) Pappan viktigare för barnet än amningen. Aftonbladet 10 09 07

[2010-10-01]

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article7738613.ab

Laestadius Larsson, A. (2010) Inte utan min bröstpump. Svenska Dagbladet 2010-09-09.

[2010-10-01]

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/inte-utan-min-brostpump_5291265.svd

Marmorstein, E (2008) Nu ska han bli gladare. Aftonbladet 08 06 06

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2623844.ab

[2010-12-04]

Sandström, B (2010) Fonderna som ingen ville ha

http://wwwc.aftonbladet.se/special/1900/80/refaat.html

[2010-12-04]

Shekarabi, A. (2010) S ska uppdatera sin identitet. Allt i politiken 2010-11-01.

[2010-11-15]

http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&kronika=2022

Bloggar Annika Bryns blogg (2010). Ohly och bröstpumpen – lika bra som amning? [Blogg]. 2010-09-06.

http://annikabryn.blogs.se/2010/09/06/ohly-och-broestpumpen-lika-bra-som-amning-9318412/

[2010-11-15]

Jonas Falk (m). (2010) Bröstpump om Ohly får bestämma. [Blogg]. 2010-09-06.

http://jonas.nu/blogg/?p=674

[2010-11-15]

Mymlan. (2010). Med eller utan bröstpump [Blogg]. 2010-09-06.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2010/09/06/med-eller-utan-brostpump/

20

[2010-10-01]

Kalle Lindberg (2010C)

Ohlys bröstpump blev min räddning [Blogg]. 2010-09-15.

http://hammerhanborg.com/sv/Aktuellt--press/Valbloggen-2010/Blogg-arkiv/Dates/2010/9/Ohlys-brostpump-blev-min-raddning/

[2010-11-30]

Kalle Lindberg (2010D)

Gudrun Schyman fick valuta för pengarna [Blogg]. 2010-07-11.

http://hammerhanborg.com/sv/Aktuellt--press/Valbloggen-2010/Blogg-arkiv/Dates/2010/7/Gudrun-Schyman-fick-valuta-for-pengarna/

[2010-11-30]

Böcker Bachtin, M, (2007) Rabelais och skrattets historia. Gråbo: Anthropos

Dentith, S, (1995) Bakhtinian thought – An introductory reader. London: Routledge

Hellspong, L, (2004) Konsten att tala – Handbok i praktisk retorik. Lund: Studentlitteratur

Johansson, A, (2005) Narrativ teori och metod – Med livsberättelsen i fokus. Lund: Studentlitteratur

Kjeldsen, J, (2008) Retorik idag. Introduktion till modern retorikteori. Lund: Studentlitteratur

Ljungdal A, (1985) Marxismens världsbild. Stockholm: Norstedts

Ong, W. (1990) Muntlig och Skriftlig kultur – Teknologiseringen av ordet. Göteborg: Antrophos.

Robertson, A (2005) Narrativanalys. I Bergström, G & Boréus, K. (red.) Textens mening och makt – Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur

Wolrath Söderberg, M (2003) Finns det genvägar till klokhet? – Retorik som konsten att överväga. Lund: Studentlitteratur

Ödeen, M, (1995) Dramatiskt berättande – Om konsten att strukturera ett drama. Stockholm: Carlsson

E-postmeddelanden Lindberg, K (2010A) Synpunkter på partiledarutfrågningen iP1 [E-postmeddelande från Karl Lindberg till Lars Ohly] 2010-08-24

[2010-10-01]

Lindberg, K (2010B) Några reflektioner om utfrågningen [E-postmeddelande från Karl Lindberg till Lars Ohly] 2010-09-05

[2010-10-01]

Pressrelease Meltwater. (2010). Lars Ohlys bröstpump är veckans nätsnackis. 2010-09-10

http://www.bolagsfakta.se/pressreleaser/visa/pressrelease/278340/lars-ohlys-

21

brostpump/87F6DB79-E834-6849-4510-3D05D4D0C59D

[2010-10-01]

Radioprogram Tankesmedjan (2010) Vem är värst i kungafamiljen. 2010-11-29

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=42097942010-11-

[2010-11-29]

Youtubeklipp Ismail (2010) Mitt svar till Erik Almqvist: Del 1

http://www.youtube.com/watch?v=fEefhMTX_7Y

[2010-12-03]

Rapport (2010) Lars Ohly vägrar sminka sig tillsammans med Jimmie Åkesson – 19 sept. 2010

http://www.youtube.com/watch?v=6kVlbJopM2c

[2010-12-03]