VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV Medlemstidning för

Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap

Mars 2018 Nr 24 - 25

Elis Wiklund var den av Kramforsåkarna som mest stod i rampljuset

under 1930- och 40-talen. Här intervjuas han av Sven Jerring.

2

Innehåll i detta nummer: Sida Idrottskafé i Kramfors - Längdskidor 3

”Diman” Lindström 4

Georg Vesterlund, Del 2 6 Kaféträff i Härnösand - Kvinnoidrott 10 Säg ”Bulla” - Det räcker! 12

Bollsta IK - En tillbakablick 14 Hockeyhjälmens historia 18 Gert, Grönhagen, ”Geson” & co 21 Ny bok - Pelle Svenssons memoarer 25 Årsmötet 2018 26 Krönika - Pamela Andersson 28 Inbjudan till Idrottskafé 24 april, Brännaborg, Härnösand 29 Svenska Idrottshistoriska föreningen 30

Medverkande i detta nummer:

Pamela Andersson – Tidigare sportjournalist på ST. Numera chefredaktör för tidningen Topp-Hälsa och författare till den prisbelönta boken ”Jag skall inte dö idag”.

Bertil Astby – Sällskapets ordförande. Tidigare Fotbolls- och ishockeyspelare i IF Älgarna och Gefle IF och Gävle GIK.

Erik O Sjödin – Ledamot i VIHS styrelse. Skri-bent och fd folkhögskolelärare. Vasaloppsåkare. Tidigare redaktör för tidningen ”Stavtaget”, Vasaloppsklubben i Hedemora.

Leif Thunman – Kassör i VIHS. Ordförande i Ångermanlands Friidrottsförbund, tidigare ordfö-rande i Västernorrlands Idrottsförbund.

Olof Wigren – Free-lance journalist med uppdrag i hela landet huvudsakligen inom områdena nä-ringsliv och idrott. Tidigare sportchef i dagspress samt redaktör för att antal magasin.

Monica Gullman - Tidigare bokhandelsmedhjäl-pare, recenserar böcker samt bloggar på Akademi-bokhandelns i Sundsvalls hemsida.

Sven Lindblom – Tidigare journalist på Väster-bottens Folkblad, Piteå-Tidningen samt under 25 år kommun- och landstingsreporter på Örnsköldsviks Allehanda. Medarbetar nu tidning-en Kvällsstunden och Nordsverige.

Ola Eriksson – Tidigare sportjournalist på Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda. Senare chefredaktör på Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda. Kort karriär som fot-bolls- och bandy i Marieberg och Sandslån.

Per Anders Hamrén – Tidigare ledamot i Bollsta IK och ÅFF:s utbildningskommitté. Innehar ut-märkelsen ”Stor ledare” i Ångermanland.

Medlemsavgift

Medlemsavgiften för år 2018 är oförändrad 200 kr. Betala gärna med bifogade inbetalningskort där kontonummer finns, pg. 59 77 71-5 eller bg. 750–5266. Glöm inte ange namn samt meddela e-postadress och/eller telefonnummer. Har du flyttat och vill göra en adressändring? Eller har du bytt e-postadress? Meddela då din nya adress till vår kassör Leif Thunman, lthunman@hotmail.com

Om sällskapet

Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap, VIHS, har som ändamål att väcka och under-hålla intresset för idrottshistoria huvudsakligen i Västernorrland men också idrottshistoria i allmänhet. Sällskapet anordnar kaféträffar och föreläsningar med olika gäster på olika platser i länet. VIHS åtar sig också att hålla föreläs-ningar för andra föreningar. Sällskapet ger ut en tidning - Västernorrlands Idrottsarv 3–4 gånger per år.

Medlem blir man genom att inbetala årsavgif-ten 200 kr till plusgiro 59 77 71-5 eller bank-giro 750–5266. Föreningen är öppen för alla och har för närvarande drygt 165 medlemmar huvudsakligen boende i länet men även ett femtontal från andra delar av landet.

mailto:lthunman@hotmail.com

3

Skidkungen Sixten Jernberg fick än en gång stå

i centrum för intresset när VIHS i början av ja-

nuari bjöd in till Idrottskafé i Kramfors.

Erik O. Sjödin, tidigare ordf. i Hedemora Vasa-

loppsklubb, gjorde kort före Jernbergs bortgång i

juli 2012 två längre intervjuer med Sixten i hans

hem i Limedsforsen. Vänporträttet av giganten i de

vita spåren beskrev ryktet om hans vresighet som

ändå hade sitt ursprung i den mentala fokuseringen

före loppen, hans vänskap med de andra stora nam-

nen i svensk skidsport under femtio- och sextiota-

len som Lennart ”Lill-Järven” Larsson, Enar Jo-

sefsson och Allan Andersson. Bilder från de båda

intervjutillfällena med den då åttioårige Jernberg,

invigningen av Sixten Jernbergstatyn och muséet i

Lima, samt begravningen i Lima kyrka visades.

Vänporträttet avslutades med ett avsnitt från den

sista inspelade intervjun med Sixten där han berät-

tar hur han tampades med Lennart ”Lilljärven”

Larsson som var på besök hos honom inför John-

sonloppet i Avesta.

Tyst minut

I inledningen av idrottskaféet som hölls i Kram-

forshjärtats lokal (f.d. Swedbank) i centrum hölls

en tyst minut för gamle skidåkaren och OS-

deltagaren Gunnar Östberg, IF Sandvikarna som

avled på juldagen 2017 i en ålder av 94 år. Östberg

fick benämningen ”Mirakelmannen” efter att sen-

sationellt ha vunnit SM på 15 km 1949 i Härnö-

sand. Han var helt okänd i större sammanhang,

men lyckades vinna ett lopp som gick i 8 plusgra-

der i snöblask och barmark, med banor som fick

skottas ihop för hand.

Tre år senare var Östberg uttagen till det svenska

laget till OS i Oslo där han gjorde en fin insats och

kom på en 8:e plats på 18 km.

Idrottskafé i Kramfors med tema längdåkning

Dryga två minuter efter segrande Hallgeir Bren-

den men bara 48 sekunder efter Mora-Nisse

Karlsson som blev 5:a.

Kramforsåkarna

Kvällens idrottskafé som trots 23 minusgrader

samlade lika många deltagare – 23 personer hade

”Kramforsåkarna” som tema. Ett försök till sam-

manställning av de framgångsrika skidåkarna från

Kramfors med omnejd som befann sig i svenska

eliten under 1930- och 1940-talen hade gjorts.

Utan att ha tillgång till senare tiders åkare fanns

147 åkare kartlagda till namn, klubb och till viss

del med de bästa resultaten. Flest åkare hittades

från klubbarna Kramfors IF (36), Salsåker-

Ullångers IF (35), Väija-Dynäs IK (26) och Nora-

bygdens IK (12). Totalt antal klubbar: 16.

Bland deltagarna i idrottskaféet fanns några av de

längdåkare som tampades strax under svensk elit-

nivå under 1970-talet, Stig Rullander och Hans

Bylund, Kramfors-Alliansen. Släktingar till de

duktiga 1940-talsåkarna bröderna Pahlin, med

Calle i spetsen deltog också i träffen liksom ålder-

mannen Bertil Bodakarl, son till en framgångsrik

Kramforsåkare från 1930-talet: Adrian Carlsson.

Vid kaféborden fanns en hel del idrottslitteratur,

resultatlistor och tävlingsprogram från gamla ti-

der vilka ledde till ingående diskussioner om de

Kramforsåkare som stod i spetsen för svensk

längdåkning strax före, under och efter kriget.

Erik O. Sjödin

Gunnar Östberg gavs plats i tidningen Rekord-Magasinets porträttgalleri efter den överraskande segern på 15 km

vid SM i Härnösand 1949:

”Vid årets SM Gunnar var den verklige kometen som uppå korta sträckan ifrån starten genast tog teten

men många undra vad det kunde vara för en prisse som var respektlös nog att ’söva’ Täpp och Mora-Nisse”

Statyn som rests till Sixten Jernbergs minne, vackert

placerad mellan Jernbergmuséet och Västerdalälven.

4

Erik ”Diman” Lindström, (1918-1955), Örnsköldsvik, var en av de stora idrottsprofilerna i Sverige under 1930- och 40-talet. Han var stor i två så oförenliga sporter som backhoppning och fotboll. Om han satsat på fotbollen är det troligt att han kunnat bli lika stor som bröderna Nordahl från Hörnefors. I backhoppningen tränade och tävlade han på Paradiskullen som ligger lika mycket mitt i Örnsköldsvik som kyrkan. Back-hoppningen var en mycket stor sport i Sverige på den tiden. FV (Friska Viljor) var den ledande klubben i landet med storheter som Sven Selånger (född Eriksson) samt Kåre och Evert Karlsson som båda var med på OS i Lake Placid 1932. Kjell Sjöberg kom litet senare och satte världsre-kord i skidflygning i Obertsdorf 1964.

Vintern 1939 vann Erik ”Diman” Lindström SM-guld i lag i backhoppning tillsammans med Sven Selånger och Roland Hedström. 1939 var även i övrigt ett stort år för FV och Örnsköldsvik. Sven Edin, FV, vann SM-guldet på 5-milen i Filipstad. En 17-årig flicka från Örnsköldsvik vann SM på skidor för damer, det var Märta Norberg, men hon tävlade för Vårby IK. Märta är 95 år och alltjämt i god form.

Varifrån kom namnet ”Diman”?

Det finns tre förklaringar till smeknamnet ”Diman”. Brorssonen och Diman-kännaren Nils-Erik Lindström säger att namnet kom från att han diade sin mamma väldigt länge. Hon trodde, som de flesta andra, att hon inte kunde bli gravid så länge hon ammade. En annan källa säger att nam-net kommer från tyska i skolan och en tredje källa att namnet kommer från en idrottsresa till Tysk-land.

Tog 12 SM-guld

”Diman” Lindström vann 12 SM-guld i backhopp-ning varav fyra individuellt och åtta tillsammans med lagkamraterna i FV. 1946 blev han bjuden på en backhopparresa till USA. Han reste med Svenska Amerikalinjens fartyg Drottningholm från Göteborg och vann redan första tävlingen på ameri-kansk mark. Han gjorde en succébetonad resa och vann de flesta tävlingarna. Han träffade bland andra Sonia Heine. Via en annan kontakt blev han erbjuden ett kontrakt i Hollywood med löfte om att bli dollarmiljonär inom tio år. Men när damen som ville skriva kontrakt satte sig vid skrivmaskinen blev hans hemlängtan till hustrun i Örnsköldsvik, Paradiskullen och arbetet som försäljare av bussar hos Hägglund & Söner AB för stor. Han reste sig och gick. Han var svensk fanbärare vid OS i St: Moritz 1948 men föll i första hoppet och blev oplacerad.

”Diman” Lindström - Lika bra i fotboll som i backhoppning

”Diman” Lindström var, som framgår av den här bilden, en stilig karl när han tävlade som mest intensivt.

Stilarna varierade inom backhoppningen ända tills Jan Boklöv kom med V-stilen.

Nu är det den enda stil som tillämpas av eliten.

5

Var stor fotbollsspelare

Även som fotbollsspelare blev ”Diman” mycket stor. Han debuterade redan som 15-åring i FV:s A-lag 1933 och bedömdes av tidningarna, även rikstidningar, som en av de mest lovande talang-erna i Sverige. Det var hårda duster med bland annat Hörnefors som hade upp till fem bröder i laget (Gunnar som fick Guldbollen 1947), Knut (som fick Guldbollen 1948) samt Bertil, Gösta och Göran. FV hade tre bröder i sitt lag. Dessa var Olle ”Platt” Lindström, Lennart ”Hoas” och Erik ”Diman” förstås. I slutet av 1930-talet, troli-gen 1938, spelade ”Diman” en match med IFK Göteborg mot Örgryte. Han slog in vinstmålet som gjorde att Göteborg vann och tidningarna skrev att han var förbluffande bra. Han spelade också för Djurgården en del matcher men laget låg inte i allsvenskan och inga noteringar finns om att han skrev på för klubben.

Spelade med Gunnar Gren

Sommaren 1939 blev Erik ”Diman” Lindström uttagen i B-landslaget i fotboll och spelade till-sammans med Gunnar Gren och vann mot Norge i Örebro. Han var också uttagen i presens lag som spelade mot A-landslaget. ”Diman” fick sedan erbjudanden från nio allsvenska klubbar och spe-lade matcher för några innan han skrev på för Åtvidaberg och gjorde mycket bra ifrån sig.

Den 4 maj 1942 lämnade han Åtvidaberg och flyttade hem till Örnsköldsvik och backhoppning-en och började sälja bussar igen.

Han fortsatte sedan sin karriär på hemmaplan. Sommaren 1942 mötte FV Köpmanholmen. ”Diman” hade allsvensk rutin med sig och gjorde dubbla hat trick, det vill säga sex mål, i den mat-chen som FV vann med 7-1. 1943 ordnade han förlängning och vinst mot Giffarna Sundsvall i Norrländska mästerskapen i fotboll och så små-ningom vinst mot Holmsund i finalen. 1944 gjorde han 65 mål i div III och det var svenskt rekord den sommaren för alla landets div III lag.

Kompis med Gunnar Nordahl

”Dimans” son, Anders Lindström, 71 år, berättar:

- Jag har en väldigt fin historia som aldrig tidi-gare berättats i något offentligt sammanhang som jag gärna vill föra vidare, säger han. Det är en händelse som utspelade sig kring mid-sommar 1995. Det arrangerades en veterantur-nering i fotboll i Örnsköldsvik och Gunnar Nordahl var där som åskådare. Bland lagen fanns Hammarby och där spelade Ronnie Hell-ström och Kenta Nilsson med flera stora stjär-nor. Jag blev ditkallad av Gunnar som satt med sin fru Irma. De höll varandra i hand och det var mycket gulligt. Gunnar såg till att jag fick plats och började berätta:

”Som du kanske minns var vi fem bröder i Hörne-fors som mötte tre bröder i FV:s lag. Det skrevs i tidningarna på den tiden precis som om ”Diman” och jag var ovänner. Men det var precis tvärtom. Sanningen är den att när ”Diman” spelade för Åtvidaberg ville han att jag skulle komma ned och spela hos dem. Jag slog ifrån mig och sa att jag ville fortsätta att spela för Hörnefors. Men ”Diman” gav sig inte. Jag tror att han ringde 15 gånger. Han sa att jag skulle göra succé och att ingen sett en sådan spelare som jag där nere. Han var försäljare och gav inte upp. Jag åkte ned och det blev spel men inte i Åtvidaberg utan i Deger-fors och det var starten på min karriär i de stora klubbarna. Om inte ”Diman” varit så envis hade jag väl blivit kvar i Hörnefors under hela min ak-tiva tid som spelare”.

Sven Lindblom

Här har ”Diman” Lindström just rundat en norsk back i B-landskampen i Örebro 1939 och gör ett av sina två

mål i den matchen. Sverige vann med 4-2.

6

Georg Vesterlund, Del 2

Det var fotbolls- och skidintresset i byn Myckel-gensjö som låg till grund för att idrottsföreningen bildades 1936. Verksamheten byggdes upp hu-vudsakligen omkring det framväxande intresset för fotboll sommartid och skidor vintertid. Det första fotbollslaget som anmäldes till serie-spel presenterades 1939. Föreningens förste ord-förande var handelsmannen vid Konsum i byn, Axel Fröberg, f.ö. far till den högt aktade hem-bygdsforskaren Roger Fröberg (senare under 1960-talet föreningens pantervige målvakt) och farfar till nuvarande motorjournalisten vid SvD och tillika författaren Jonas Fröberg. Fotbollen lades emellertid ner några år närmast efter kriget, men redan 1949 skulle allt vad idrott hette ta en helt ny vändning när västerbottningen Georg Ve-sterlund kom till byn. Han satte tveklöst sin prä-gel på idrottsintresset och – utövandet i Myckel-gensjö under närmare ett halvt sekel.

Centrum för byns ungdom

I den förra delen beskrevs hur han kom till byn efter en av IOGT igångsatt brevväxling, där han rätt snart fattade tycke för en kvinna från byn, Dagny Hellström, som sedan blev hans hustru. I äktenskapet föddes två tvillingpojkar Hans-Erik och Lars-Olov. Familjen bosatte sig i ett hus ”mitt i byn” och det kom att bli ett synnerligen livaktigt centrum för hela byns idrottsutövande ungdomar. Vid den här tiden fanns närmare 300 invånare i Myckelgensjö (jämfört med dagens cirka 80). Barnkullarna närmast efter andra världskriget var stora och byskolans klasser var omfångsrika.

Georgs inträde i byn satte fart på seriespelet för fotbollslaget på nytt och efter fem år kunde laget vinna stambaneserien och gå upp till div. 5. Georg hade redan då hunnit med att profilera sig som en av Sveriges bästa skidåkare, en karriär som kröntes med SM-guldet i Lycksele 1954 på 30 km, där han slog hela den samlade svenska eliten. Hans kommentar efter seriesegern i stambaneserien (div.6) var emellertid: ”Jag har vunnit både SM-tremilen och en tävling i Lahtis, men det här var roligare…”

Öppnade sitt hem för alla

Tre år efter att ha flyttat till byn blev han vald till ordförande i Myckelgensjö IF 1952, ett uppdrag som han behöll och skötte med den äran fram till 1971. Han ansvarade för de årliga MIF-festerna i Ordenshuset när idrottsprestationer belönades med plaketter och bucklor, en del även hämtade från hans egen stora prissamling. Det var välbesökta, trevliga tillställningar med lokala revyer, prisutdel-ningar, mat, dryck och efterföljande dans. Jag kom själv som inflyttad till byn 1952 och eftersom Ge-orgs tvillingpojkar och jag gick i samma klass och även delade idrottsintresset kom jag under dryga fem års tid att tillbringa åtskilliga dagar och sena kvällar i Georg och Dagnys hem. Georg var en vänlig, stimulerande person och ”hos Georgs” stod hemmet öppet för alla och envar. En naturlig sam-lingspunkt för ungdomarna vars idrottsintresse stegrades allteftersom.

Laget som vann Stambaneserien, div. 6, 1954. Stående fr.v.: Arne Östman, Roger Fröberg, Karl-Gustav Liv, Nisse Byström, Alf Sjödin, Kristoffer Norberg

Knästående fr.v.: Georg Vesterlund, Östen Byström, Enar Genberg, Sture Sjöberg och Sixten Sjödin.

7

Inte främmande för hemarbete

När hans pojkar och några till önskade hoppa höjd-hopp fast det var vintertid, så ordnade Georg snabbt en ställning, ribba och madrasser att landa på i sitt eget garage! Åtskilliga kvällar togs kortle-ken fram och under stort gemyt spelades bl a Bluffstopp, Vändåtta och Fyrmanswhist. Storögt konstaterade vi pojkar även att Georg inte var främmande för att ta del i hemarbetet. Något säll-synta sysslor för män, rent allmänt, vid den tiden. Det var snarare regel än undantag att Georg tog hand om disken, skakade mattor eller hade damm-sugaren igång när man kom dit.

Introducerade ishockey

Trots att Georg uppnått ”mogen” ålder som toppid-rottsman – vann SM som 37-åring och åkte sin sista tävling som 43-åring, så hade han ändå, som 41-åring, ambitioner att introducera ishockey i byn 1958, förmodligen inspirerad av Tre Kronors VM-seger i Moskva */ året innan. En hockeyplan på tjär-nen nedanför Konsumbutiken centralt i byn ställdes i ordning med ett sinnrikt belysningssystem med vanliga glödlampor på ledningar ovanför planen. Minns att det några gånger hände sig att någon höjdskjuten puck prickade en lampa och sedan var det bara att, i ficklampors sken, sopa glaset från banan innan glödlampan var bytt och spelet kunde fortsätta. Hockeyintresset svalnade efter några år, men en hel del matcher byarna emellan förekom i slutet av 50-talet och början av 60-talet.

41 år gammal introducerar Georg ishockey i byn.

Legendarisk match på TV

Byns första TV-apparat inköptes i slutet av 1950-talet och det var många sena kvällar som vardags-rummet var tätt packat med byns ungdomar när det vankades internationell fotboll eller större idrottsevenemang. Onsdagskvällen den 18 maj 1960 var en kväll som sent skall glömmas. Den femte finalen i Europacupens historia spela-des då mellan Real Madrid och tyska Eintracht Frankfurt. Det anses allmänt som en av de största fotbollsmatcherna som någonsin spelats. Madrid vann med 7-3 inför över 127 000 åskå-dare på Hampden Park i Glasgow, samt tjugotalet Myckelgensjöungdomar som satt packade som sillar i Georg och Dagnys vardagsrum… Matchen var ursprungligen ifrågasatt eftersom den västtyska FA hade förbjudit sina klubbar att delta i matcher med något lag som innehöll ung-raren Ferenc Puskás. Han hade nämligen påstått att det västtyska laget hade använt droger 1954. Puskás var tvungen att göra en formell skriftlig ursäkt innan matchen för att den skulle kunna spelas. Puskás och Di Stefano är två av endast tre spelare som har gjort ett hattrick i en Europacup-final! (Puskás är dessutom den enda som någon-sin gjort fyra mål), den andra är Pierino Prati för AC Milan i sina 4 -1 seger över AFC Ajax i 1969 europeiska cupfinalen. Puskás upprepade prestat-ionen i 1962-finalen av Europacupen. I min dagbok från denna dag står noterat: ”Såg på TV i Georgs till klockan 12”. Sen kväll alltså, en av många framför den flim-rande TV-bilden.

Enastående sifferminne

Georg hade ett sifferminne som var enormt. Han skulle säkert ha gillat den här detaljerade beskriv-ningen av Europacupfinalen 1960, även om jag – skam till sägandes – hämtat uppgifterna från för-nämliga Wikipedia… Han var en trogen prenu-merant på Idrottsbladet på den tiden och när tid-ningen hämtades i brevlådan började han läsa den under tiden han gick in. Torsten Tegnér, var den litteräre chefredaktören vars snirkliga ordvänd-ningar Georg gärna högläste och skrattade gott åt. Efter den snabba genomläsningen fick vi ungdo-mar en uppdatering på de viktigaste rekorden och resultaten som presenterats i tidningen! Vi höll oss à jour med hela världens idrott genom Idrotts-bladet, All Sport, Rekord-Magasinet och TV-apparaten i kök och vardagsrum hemma hos Georg.

8

Den självklara centralgestalten

Fotbollsintresset ökade snabbt i byn under Georgs ledning. Förutom A-laget som ömsom låg i toppen på Stambaneserien (div. 6), eller på nedre halvan av div.5, så fanns även ett B-lag igång under större delen av 1960-talet, samt ett pojklag. Georg var den självklara centralgestalten i anslutning till fot-bollsmatcherna. Det hände emellanåt att han i sista minuten före matchstart rusade in hemma hos oss (vi bodde granne med fotbollsplanen) med trasiga matchbyxor i handen och bad min mor att sy ihop någon reva som uppstått. Ibland kritade han planen, kånkade på matchbollarna, bytte dobbar på fot-bollsskorna i omklädningsrummet och gav själv-klart goda råd till de svettiga kämparna som vilade ut med en sockerdricka eller pommac i halvtidsvi-lan. Sedan lämnade spelarna de röda skjortorna och de blå byxorna till Georg efter matchen och det var en fröjd att se de färggranna dräkterna vaja för vin-den när de tvättats och hängts ut på tork utanför Georg och Dagnys hus! Ibland, men inte ofta, hände det också att han skällde på domaren, men hans stora styrka var nog hans strategiska egen-skaper och han var synnerligen taktiskt finurlig emellanåt när det gällde att sätta ihop lagen.

Dramatiskt schackdrag

En gång fick han den geniala idén att sätta den tunge, stabile backen Karl-Gustav Liv som cen-ter. Framgångarna lät inte vänta på sig. Karl-Gustav dundrade in mål efter mål i de kommande matcherna och Georg sken som solen. Vid en se-nare hemmamatch tog framgångssagan slut. Karl-Gustavs hårdhet i närkamperna knäckte hans ena ben i en match. Stor dramatik på ”Tuvavallen” (som vår rätt vanvördiga benäm-ning var på fotbollsplanen på den tiden). Dörren till domarbåset i omklädningsrummet lyftes av och den justerade centerforwarden lades att vila vid sidan av planen. Minns fortfarande hur han lugnt låg och rökte en cigarett i väntan på bilen som skulle ta honom till lasarettet. Han blev borta den sommaren från spel, men gjorde comeback året efter utan att nå de tidigare framgångarna vad jag minns. Jag spelade själv i pojklaget och vår största framgång var en JDM-semifinal mot Husum, som av någon anledning spelades på en asfalterad plan (!) och där förlo-rade vi med 6-0.

Georg med klubbmärket på skjortan på träningstur.

9

Spel i högre divisioner

Under Georgs sista tid som ordförande i förening-en lyckades Myckelgensjö IF vinna div. 5 och flyttades upp till div. 4 där laget sedan höll sig kvar i sju säsonger. Ett damlag bildades 1975 med stor framgång och de vann div. 3 norra vid två tillfällen i slutet av 1970- och början av 1980-talen. Vaktmästarjobbet avslutade Georg 1982 i samband med att han uppnådde pensionsåldern. Under hans sista år i livet drabbades han av alz-heimers demenssjukdom och avled 1992 den 11 juli – samma datum som fotbollens dag i Myckel-gensjö - i en ålder av 74 år.

Erik O. Sjödin

________________________________________

Kuriosanotering: */ I texten nämns att Tre Kro-nor vann ishockey-VM i Moskva 1957. Sovjet hade varit så säkra på att vinna VM-titeln att det inte fanns någon inspelning med den svenska nationalsången. Ingen i laget kunde hela texten varvid Lasse Björn föreslog att de skulle sjunga ”Helan går” i stället. Så kom det sig att de svenska spelarna sjöng ”den svenska national-sången”, Helan Går, inför ett fullsatt isstadion!

________________________________________

Sprang till fotbollsmatcher

Under matcherna var Georg i allra högsta grad med i spelet vid sidan av planen. Hans hesa stämma ljöd över planen med goda råd till spelar-na och hans livliga kroppsspråk gjorde att man inte gärna stod alltför nära honom… En tid efter flytten till Myckelgensjö spelade Georg själv i fotbollslaget, men hans behov av konditionsträning inför vinterns skidsäsong gjorde att han till några bortamatcher faktiskt sprang från Myckelgensjö till bland annat matcher mot Kubbe och Skorped (till sistnämnda match även med sta-var i händerna!). Hans vilja att driva fotbollen vi-dare i byn, efter att det gamla gardet som vann stambaneserien i mitten av 1950-talet hade lagt av, ledde till en stor värvningsinsats från alla tänk-bara byar inom närområdet. Han tog även initiativ till den s.k. ”Anundsjöserien” där B-lagen från området kunde få möjligheter till seriespel.

Vaktmästare på Skyttis IP

Georgs meriter i skidspåren gjorde att han 1960 fick uppdraget som banchef för OS-proven på ski-dor i Örnsköldsvik. Ett uppdrag han skötte med den äran. I slutet av 1960-talet anställdes han som vaktmästare vid Skyttis idrottsplats i Örnskölds-vik. Han var noggrann och plikttrogen i arbetet och ansvaret för hemmalagets träning släppte han inte, utan Myckelgensjölaget tränade förstås på Skyttis under hans tid som vaktmästare där. Vid flera tillfällen försökte han även påverka John Norberg, senare kommunalråd i Örnsköldsviks kommun, att börja spela med laget. Själv ansåg John att han inte var särskilt lämpad för uppdra-get, men Georg envisades och fick honom vid två tillfällen att göra inhopp i den röd-blå dressen! Någonstans mellan 60-och 70-talet anlades ett rörsystem för att värma upp gräsplanen på Skyttis, i ett tidningsurklipp skaldar Georg med glimten i ögat: ”kallt som attan, varmt i mattan”. Så’n var han, alltid spontan och med någon rolig kommen-tar. Eftersom han inte hade något körkort övernat-tade han på en madrass i ett omklädningsrum på Skyttis och till helgerna åkte han buss, eller med någon ur laget som jobbade i Ö-vik, hem till Dagny och pojkarna.

Georg poserar framför bokhyllan med alla idrottsböckerna och en del priser i det vardagsrum

där många av byns ungdomar samlades när det vankades stormatcher på TV!

10

Det är tätt emellan träffarna i Härnösand. Ni som inte var med den 7 december 2017 gick miste om tre underhållande damer och en herre, som lockade fram massor av skratt och applå-der.

Rubriken för eftermiddagen var ”Kvinnoidrott” och

kaféet på Brännaborg var i det närmaste fullsatt. Nytt deltagarrekord!

Bertil Astby

Sällskapets ordförande, Bertil Astby, har ägnat många timmar åt att studera kvinnoidrottens fram-växt i Sverige. Om detta, och speciellt de idrotter som damerna representerade, redogjorde Bertil.

Kvinnoidrotten är, i stora drag, lika gammal som männens. Kvinnor fick dock vänta länge på att vara med i föreningar och vid tävlingstillfällen tillsam-mans med männen. Länge försökte man envist att hålla kvinnan utanför idrotten. Som exempel kan nämnas att skaparen av de moderna olympiska spe-len, Pierre de Coubertin, helhjärtat kämpade emot den kvinnliga idrottsrörelsen.

Friidrotten för kvinnor bör jade i USA och Eng-land. 1921 bildades ett Internationellt Kvinnligt

Idrottsförbund. 1926 var det Internationella Kvinnospel i Göteborg och 1928 kom kvinnorna in i Svenska Friidrottsförbundet.

1898 fick kvinnor delta i simningens svenska mäs-

terskapstävlingar för första gången, men bara i sim-hopp, då denna aktivitet inte ansågs alltför an-strängande och dessutom var så inriktad på estetik

att den sågs som mer ”kvinnlig”.

I Sverige tilläts kvinnor i kappsimning först 1902, men bara om tävlingen hölls separerad från män-nens. 1912 i Stockholm tilläts kvinnor att tävla i

simsport för första gången vid en olympiad.

1918 bildades Härnösands Simsällskap och 1956 var Timrå först i landet med en 25-metersbassäng inomhus.

Damfotboll fanns i England 1895, men det handlade mest om kuriosamatcher som lockade stora publikmassor. 1920 startade damfotbollen i Sverige. Första damserien tillkom i mitten av 1960-talet och 1973 spelades den första damlandskam-pen. Damerna hade då nyss kommit in i Svenska Fotbollförbundet.

Den första kända bandymatchen spelades i England år 1875. Till Sverige kom sporten under 1890-talet. Världens första bandyserie tillkom i Sverige 1901.

Kaféträff i Härnösand - Kvinnoidrott Den första internationella dambandymatchen spe-lades 1922 och 1980 möter Sverige Finland och

vinner med 14-3. 1979 ställer Härnösands AIK upp med ett damlag i seriespel.

Ulla Nilsson

Sedan var det dags för Leif Thunman att ta över och intervjua de tre damerna. Först att intervjuas

var Ulla Nilsson, som i friidrott tävlat för IK Vig i Sundsvall. Där var hon med och startade en da-mavdelning 1947.

Ulla började sin friidrottsbana med att delta i

olika skoltävlingar, trots att gymnastikläraren i realskolans första klass sagt att hon ”inte fått gå-van i gymnastik”. Hon blev både framgångsrik

friidrottare och gymnastikdirektör.

Ulla vann tolv DM under 1950-talet i löpning 100, 200, 400 och 800 m samt kula.

Efter att ha placerat sig som tvåa i Norrlandsmäs-terskapen 1957 fick hon åka till SM, där hon för andra gången i sitt liv sprang 800 meter och pla-cerade sig som fyra. I Idrottsbladet konstaterade Torsten Tegnér att det inte var någon taktisk löp-ning från Ulla, men att hon hade ”sköna ben och höfter”.

1958 gick det ännu bättre på SM. Då blev det en bronsmedalj i loppet som vanns av Gunhild Sjö-din från Sollefteå GIF. Framgången på SM gav en plats i Damfinnkampen i Jönköping. Där passe-rade hon mållinjen som trea med personliga re-kordet 2.18,0. Hur hon fick sy sina egna byxor har vi hört tidigare.

Ulla var aktuell för EM i Stockholm samma år, men fick nöja sig med att vara funktionär, då Sve-rige inte ställde upp med damer på 800m.

Ulla har koppling även till OS, eftersom hon 1952 fick springa en sträcka med den olympiska elden

på väg till Helsingfors.

År 2018 planerar hon comeback på Veteran-SM i 85-årsklassen. Kula blir i så fall grenen och kon-kurrenterna är lätt räknade.

Glömmas skall inte att hon som åskådare på

Windsprint i Sundsvall 2010 fick ta emot en blomsterbukett från sin idol, Marlene Ottey, sprinter som har massor av OS- och VM-medaljer. Handboll har också varit en favoritsport

och hon kan räkna in sju DM-tecken från Medel-pad, Västerbotten och Norrbotten.

11

Gun-Britt Vosveld Mellberg

Gun-Britt Vosveld Mellberg fick lära sig simma när brodern kastade i henne i Gådeå-dammen, inte långt ifrån hemmet. Då var hon elva år och sim-marbanan påbörjades. Tävlingskarriären startade året därpå, 1951, och höll på till 1959. Den innebar massor av DM-tecken, Norrlandsmästerkap, SM-medaljer, Nordiska Mästerskap och simlands-kamper.

Lagom till Gun-Britts simkarriär hade Brännans IF färdigställt ett simstadion i Gådeån. Här kunde hon träna och tävla. En del av träningen var att interval-ler motströms i ån. När Timrå fick sin 25m-bassäng inomhus liftade Gun-Britt dit för att kunna träna med den kände tränaren Sture Andersson.

Simstadion i Gådeån invigdes 1950 med DM-tävlingar. Då gick det bussar från centrum och det var 600 åskådare på slänterna ner mot stadion. Sta-dion revs 1960.

Gun-Britt slog svenskt rekord inomhus på 100m bröstsim1957 med tiden 1.24,8. Samma år tog hon rekordet på dubbla distansen först med 3.03,4, vil-ket sedan sänktes till 3.01,4. Det senare slogs vid en landskamp mot Danmark. Året innan deltog hon i tre landskamper, varav en i Italien. Som sjuttonå-ring sattes hon på tåget, utan ledare, till landet i söder. En oförglömlig resa.

Summerar vi SM-medaljer så blir dom sex stycken av den ädlaste valören. Ett guld blev det även i Nordiska Mästerskapen 1957.

Gun-Britt värvades till SK Ran i Malmö, där hon slutade sitt framgångsrika simmande 1959. Hon har

inte legat på latsidan efter sin aktiva karriär utan varit och är ledare i stans simklubb där tre barnbarn är aktiva. Skidsport har varit ett stort intresse och

hon har avverkat tolv Vasalopp.

Lena Nordén

Lena Nordén, född 1968, provade på många spor-ter innan hon i början av tonåren bestämde sig för fotboll och bandy.

Fotbollandet började i Bondsjöhöjdens IK för att sedan fortsätta med spel, 1988-1991, i division 1 och 2 med Härnösands SK. Pappa Hans hade en jobbarkompis som var tränare i Djurgårdens dam-lag. Lena lockades till Stockholm och DIF 1992, där det blev spel i allsvenskan 1992-94. Steget till Älvsjö AIK var inte så stort, men glädjen desto större eftersom det blev SM-guld 1995 med de nya lagkamraterna. Efter fotskada avslutades fot-bollsspelandet. Man ska ju sluta på topp!

Den största upplevelsen på fotbollsarenan var inte SM-guldet utan en DM-final på Stockholms Sta-dion med Djurgården, som mötte Tyresö och vann inför stor publik.

Lena har vid olika tillfällen hoppat in som ledare/tränare inom fotbollen.

Bandykarriären i Härnösands AIK, HAIK, varade under 80-talet och början av 90-talet. Efter 17 års frånvaro på isen gjorde hon comeback 2009, 41 år gammal. Damerna har oftast spelat i högsta serien med en semifinalplats som bästa placering.

Avslutningsvis fick de intervjuade svara på frågan vilken nu levande eller tidigare levande idrotts-profil man skulle vilja träffa. Efter en stunds fun-

derande svarade Gun-Britt och Lena i kör ”Ingemar Stenmark”. Ulla anslöt sig snabbt till svaret. Nu gäller det att fixa hit Stenmark till en

kommande kaféträff. Det torde inte bli nästa gång för då blir det Örjan Leek som kommer att visa och berätta kring sina idrottsbilder.

Leif Thunman

Från vänster, Bertil Astby, Lena Nordén, Gun -Britt Vosveld Mellberg och Ulla Nilsson

12

Det är bara Berit och min mamma som säger Bosse. Det handlar om Timrås hockeykonstnär Bo ”Bulla” Berggren. När han som nybliven 65-åring för två år sedan gick i pension hade han ägnat 60 av de åren på is med en klubba. I stället för pensel och tavla gjorde sina konstverk med en klubba och en puck. Bulla hör till en kategori av toppidrottare som är utrot-ningshotade – de som har klubbkänsla och blir sin moderklubb trogen. Men det stämmer inte riktigt. Fem av de 18 säsongerna i seniorhockey spelade han i HV 71.

- Jamen jag hade ju inget jobb och HV erbjöd mig en utbildning till fritidsledare så det var ingenting att fundera på…vi hade inte hockey som jobb…

Men åren före Jönköpingsexilen så var han med under högkonjunkturen. Bulla var med när Timrå blandade sig in i striden om att vara bland de allra bästa i Sverige.

- Leksand och Brynäs var alltid i topp men så fick vi tre brödrapar från GIF Sundsvall. Björn och Lennart Broman, Håkan och Stefan Pettersson och Arne och Åke Lundström. Ef-ter att vi vann JSM både 1968 och 1969 sedan gick alla unga in i A-laget och då var Timrå i landets översta skikt under flera år och silver blev det i stora SM 1973-74.

Att ta en lunch med Bosse ute på hockeytemplet innebär at det givetvis det dyker upp massor av

kultnamn inom hockeyhistorien. Han har spelat mot flera av de stora internationella lirarna. Exem-pelvis ryssarna Charlamov, Petrov och Michailov,

och tjeckerna Suchy och Nedomansky.

Vi håller oss till Sverige. Om du skulle ta fram en femma med de bästa du har spelat med i Timrå, vilka skulle det bli?

- Oj, det är inte lätt men bland många bra så väljer jag de här:

Två målvakter tar jag med : Christer Sehlstedt och Pekka Lindmark.

Backar : Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Stefan Pettersson

Säg ”Bulla” - det räcker! Forwards : Där blir det en klassisk kedja med Finn Lundström, Olle Åhman och Håkan Pet-

terson. Och ska jag nämna den bästa kedja jag själv spelat i så är det tillsammans med Åke ”Tåget” Söderberg och Ove Larsson.

De som du har mött och spelat mot då, om du tar fram en femma där…

- Som målvakt är Leif ”Honken” Holmquist given.

Backar : Bert-Ola Nordlander och Thommy Abrahamsson – och där båda förresten har spelat i Timrå också.

Forwards : Där börjar jag med Inge Hammar-ström – som också kom från Timrå.

Och så två stora lirare från Leksands storhets-

tid: Mats Åhlberg och Dan Labraaten.

Visst var det nära att det skulle ha blivit en NHL-karriär också?

- Ja, jag var över på läger med Boston Bruins i augusti-september ett år och det var nära att jag skulle ha stannat. Men frugan var gravid, och det skulle väl ha ordnat sig, men jag hade lämnat Timrå i sticket. Det var för sent då att skaffa nyförvärv inför säsongen så jag be-stämde att vänta ett år. Vi sågs året därpå och Bruins General Manager, Harry Sinden, var och tittade på två matcher där det gick bra för mig men det rann ut i sanden trots det. Jag kan i dag ångra lite att jag inte tog chansen. Om jag inte hade listats av Bruins så hade det kun-nat gå bättre. Jag satt fast där medan Anders Hedberg och andra gick till piratligan WHA, och sedan därifrån till NHL.

13

När jag har sett landets störste talang, Elias Pettersson i HV tidigare i Timrå, så går mina tankar till dina patenterade dragningar…är det något som du har tänkt på?

- Ja det har jag, och det såg jag förra året här i Timrå. Han har samma sätt at göra sina drag-ningar, går nära backen, nästan inpå skrid-skorna och gör den där sista långa dragningen som är så effektiv. Och det är flera på läktar-na som har sagt att de känner igen dragning-en. Senast såg jag nu Elias på TV och kände direkt igen mönstret.

Är det inte en speciell Bulla-dragning? Hur blir den till…

- Ingen aning. Jag bara vet att jag gjorde den. Jag behövde inte tänka, det var en talang som bara fanns där. Du är inte den förste som har frågat men jag har ingen förklaring. Som sagt den bara fanns där, i märgen. Det som däre-mot går att träna upp är ju snabbhet och styrka.

Vi sitter ju i ett hockeytempel och hockey bety-der, om inte allt, så väldigt mycket här i Timrå. Om jag skulle säga Timrå till en person från…t.ex. Ronneby. Vad skulle den personen svara då?

- Hockey! Det spelar ingen var i landet du frågar. Säg Timrå så blir nästa ord - hockey. Men jag saknar några saker just här i arenan. Om du tittar in i andra arenor i Sverige så tar de mer hand om, och är mer stolta över sin hockeykultur, än vad vi är här i Timrå. Till att börja med så ska ju Bert-Ola Nordlanders tröja hänga här i taket.

Det finns en likhet mellan dig och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Ni började båda som forwards men skolades om till backar…hur kom det sig?

- Det var Eje Lindströms idé för oss båda. Han var tränare för ”Strimma” och han var sedan tränare för mig. Han hade en blick för spelet som ingen annan tränare, och ett tak-tiskt sinne att sätta ihop ett lag på bästa sätt. Och det visade sig vara det rätta. För min del var det perfekt, man fick ju ha mer puck som back…så det var lugnt…

Om vi fortsätter med tränare. Vem är den bäste tränaren som du har haft?

- Då kommer jag tillbaka till Eje igen, utan tvekan. Eje Lindström var ju spelande trä-nare redan som 22-åring. Dan Hobér i HV var också bra liksom förstås Orvar Kempe här i Timrå.

Eje, Orvar, Bert-Ola och Strimma – där har du hockeykulturens grund i Timrå!

(…och undertecknad intervjuare infogar ytterligare en person i sammanhanget som gör kvintetten fulltalig – Bo ”Bulla” Berg-gren)

Är det stor skillnad på hur mycket ni tränade på 60 och 70-talet jämfört med i dag?

- Egentligen inte, vi tränade ju varje dag också och så var vi lediga på lördagar för det var ju match på söndagar. Fast vi hade jobb och tränade på kvällar. Det som har förändrats är ju lönerna, som faktiskt har gått ner lite jämfört med för ca tio år sedan, men de ligger på en hög nivå fortfarande. Det har fört med sig att spelare ofta byter klubb. I dag kan halva lag vara utbytt i slu-tet av en säsong.

På tal om kultur och framtid. Just nu när vi siter här pratar leder Timrå Hockeyallsvens-kan. Hur stor är chansen att det blir SHL-spel här?

- Först ska vi komma ihåg att årets Hockey-allsvenska är jämnare än någonsin. Alla slår alla och inga lag går säkra. Vi är ju första utmanare som läget är just nu men det är en snårig väg. Först vinna den allsvenska fina-len, sedan slå ut ett lag från SHL. Det skulle vara förbaskat kul och chansen finns, men jag vill inte spekulera i hur det går.

Christer Jonasson

14

Det torde väl vara ett något originellt grepp att inleda en historisk berättelse om Bollsta Idrottsklubb med att knyta an till Malmö FF. Som den ärade läsekretsen av den här publikationen mycket väl vet, så är Malmö FF en av de riktigt stora fotbollsföreningar vi har i det här landet. Kanske man till och med är underkunnig om att Malmö leder den s.k. allsvenska maratontabellen med 82 säsonger i den högsta serien och har erövrat 3 454 poäng, som är 55 poäng mer än tvåan, och har dessu-tom vunnit allsvenskan 23 gånger. Man kan alltså på goda grunder anta att ingen annan förening kan påvisa att man har plusstatistik på MFF i inbördes möten och det finns knappast något lag som aldrig har förlorat mot dessa skånska fotbollsgiganter.

Eller? Jo, det finns det faktiskt, och det laget är, tro det eller ej,Bollsta IK. Nu är det nog många läsare som sneglar på almanackan för att säkerställa att det inte är 1:a april idag, eller om det kan vara så att skribenten ifråga möjligen har drabbats av svår demens eller sin-nesförvirring. Inget av dessa två alternativ är för han-den, åtminstone inte det första. Hur det står till med det andra överlåter jag till omgivningen att bedöma. Bollsta IK har faktiskt spelat mot, och besegrat Malmö FF. Lagen har visserligen bara mötts en gång, 1935, och Bollsta vann med 5-4. Enligt uppgift, hade Bollsta gjort en kanonmatch, och Malmöspelarna ville skylla den nesliga förlusten på nya fotbollsskor. Låter som en dålig bortförklaring, jag gissar istället på grav un-derskattning och större motivation hos BIK.

Nu var det faktiskt vanligt att Bollsta hade nationella, och ibland också internationella storlag på besök på sin hemmaarena. Varje sommar så arrangerade föreningen ett möte med något känt lag som var ute på en sommar-turné. Några exempel kan nämnas, som t.ex. AIK, IFK Göteborg, Halmstad, GAIS och det ungerska laget Széged. Alla dessa matcher slutade med förluster.

1898-1912

Bollsta Idrottsklubb födelseår har angetts till 1912, det år då föreningen fick inträde i Svenska Riksidrottsför-bundet. Men idrott hade dock bedrivits i organiserad form i Bollsta sedan 1898, alltså 14 år tidigare än det officiella födelseåret.

Bollsta IK bildades följaktligen 1898. Den drivande kraften bakom klubbens bildande tycks ha varit BIK:s förste ordförande, Viktor Näsholm.

Den första idrottsgren som bedrevs av Bollsta IK var skidor. Den första tävlingen hölls 1903. År 1905 deltog BIK för första gången i en länstävling där det blev seger genom O. Bergfors.

År 1900 upptog klubben fotboll på programmet. Den första fotbollsplanen fanns på Tallmon nere på Udden, som dock var för liten för spel mot inbjudna lag. Då förlades matcherna i stället till någon äng.

Bollsta IK - En tillbakablick År 1903 kom friidrotten i gång i Bollsta på idrottsplat-sen på Tallmon. Det var endast Bollsta som bedrev fri- idrott i Ådalen på den tiden.

Gymnastik var en högt aktad idrottsgren åren 1903 - 1907. Uppvisningar hölls för en talrik och begeistrad publik. Brottning kom också i gång, även om delta-gande inte var särskilt stort. Träningen försiggick i kvarnkammaren i Bollsta kvarn.

Under några år hade BIK saknat klubbledning, varför verksamheten bedrivits sparsamt. Genom Hjalmar Normans initiativ kom dock klubben på nytt igång.

Friidrott var en av de grenar som upptogs efter återstarten 1912. Tallmon var fortfarande idrottsplat-sen, men utrymmet räckte i princip endast till teknik-grenarna, varför resten av grenarna var utlokaliserade till nästan hela samhället. 100-metersbanan var t.ex. förlagd till allén vid Kejsarstan.

Idrottsverksamheten i Bollsta hade återigen legat nere en tid, när Gustav Åkerlund tog initiativ på att få igång den igen. Det blev nu mera ordning och plan-mässighet i idrottsverksamheten, kanske mest bero-ende på att en ny idrottsplats byggdes. Graningever-ken upplät mark för ändamålet, och idrottsplatsen an-lades mitt i Bollstas nuvarande centrum ungefär i om-rådet där nuvarande bussparkeringen och Bruksskolan finns. Det var en mycket fin idrottsplats och speciellt entrébyggnaden var magnifik.

Fotbollen återupptogs 1912. Nu hade seriespelet kommit igång, och laget deltog under flera år i Ådals-serien och vann som oftast. Här ett foto av laget från 1912. Tyvärr saknas en del namn, men tvåa från vänster är Arvid Hamrén, trea från höger Olle Olsson och i mitten av mellanraden ser vi den kände Bollstap-

rofilen August Uhlin

15

Det har berättats att på taket till entrén satt Bollsta Hor-norkester och spelade vid hemmamatcherna.

Som kuriosa kan nämnas att i gamla handlingar kan utläsas att det blev en onödigt kostsam historia p.g.a. avsaknad av en kvalificerad arbetsledning. Kostnaden för idrottsplatsen hade nämligen uppgått till den svind-lande summan av 26.000 kronor.

Fotbollen växte under dessa år med legendaren Bertil Flemström som främsta ledaregestalt, och BIK hade på den tiden ett av mellannorrlands bättre fotbollslag. I slutet av perioden låg man i den s.k. Uppsvenskan (motsvarar ungefärligen div. III), som var så långt man då kunde komma i seriesystemet i Norrland.

Friidrotten var också en ganska stor gren vid den här tiden, speciellt i början av den ovan angivna perioden. Det är framför allt två idrottsmän som dragit blickarna till sig:

Sigge Klasson var en av Norrlands bästa stav- och höjdhoppare, men heller inte oäven som sprinter. Massor av DM-tecken har han samlat på sig, och hans personbästa i stav var 3,55 och i höjd 1,76. Detta stavresultat var på den tiden mycket bra, eftersom det var före glasfibersta-vens tid, och det var saxstilen som gällde i höjd-hopp. T.ex. hoppade svenska eliten ca 1,90.

Gunnar Falck var känd som skidåkare, men ut-vecklades snabbt till en av Sveriges bästa lång-distanslöpare. En bronsplats på 5000 meter vid SM 1929 och seger i landskampen mot Norge på 10.000 meter tillhör de främsta meriterna. Dit kan också räknas 4:e platsen i Finnkampen.

Skidåkning

I mitten av seklet var skidåkning en livaktig sport i Bollsta IK, inte minst genom den s.k. Bollsta-åttan, en stafettävling som genomfördes varje vinter. Spåret hade formen av en åtta, med start och målplats vid det bostadsområde som idag går under benämningen ”Solsidan”. En stor och magnifik pokal hade skänkts och användes som vandringspris, där den förening som först uppnådde tre inteckningar skulle erhålla po-kalen för gott. Eftersom ingen förening hann uppnå det erforderliga antalet segrar innan skidsporten dog ut i BIK, och tävlingen lades ner, står pokalen f.n. i Bollsta IK:s prismonter på Bollstavallen. Senare åter-kom dock skidor som en sektion i klubben, framför allt med ungdomsverksamhet och motionsåkning.

Ishockey

Ishockey har aldrig varit någon stor sport i Bollsta. Icke desto mindre hade klubben i början av sextiotalet ett pojklag i ishockey. Man hade vare sig ishockey-plan eller utrustning, men genom att IFK Nyland best-od med bägge delarna, kunde man ändå hålla ett pojklag igång. Man blev i alla fall så framgångrika att man hade inte mindre än tre spelare med i TV-pucken. Vid den tiden anlades också en ishockeyplan där den nuvarande grusplanen för fotboll ligger, men något seriespel hann aldrig komma igång på den, innan spor-ten försvann från BIK.

Fotboll

Under fyrtiotalet kom en downperiod i fotbollsverk-samheten, A-laget ramlade ner från trean till femman, och det tog några år innan de var tillbaka.

Det kanske mest anmärkningsvärda var istället att den nya idrottsplatsen ”Bollstavallen” kunde tas i bruk. Det var en storslagen skapelse. Det är samma anlägg-ning som fortfarande används, men en del förändring-ar har under åren skett. Då fanns det en tjusig entré med tak, ett plank runt hela anläggningen och Ådalens största sittplatsläktare. Allt detta är borta nu, men i stället har under senaste år tillkommit en grusplan, ståplatsläktare, ny entré och framför allt en ny om-klädningsbyggnad med klubbstuga. Därtill har på se-nare år ännu en gräsplan anlagts, eftersom behovet av fotbollsplaner numera har ökat.

I slutet av fyrtiotalet kom en klar uppryckning inom Bollsta IK:s fotboll. En ny generation Bollstalirare började ta för sig. Man avancerade i snabb takt genom seriesystemet och etablerade sig som ett mycket bra och stabilt div. III-lag.

En lagbild från 1923, laget som enligt uppgift visade

vägen för en modern och effektiv fotboll. Då det här

snart 100 år sedan bilden togs torde det vara svårt att

identifiera spelarna. Dock tycker jag mig känna igen

Sigge Klasson i mitten av bakre raden. Klasson var,

som nämns nedan, en lysande friidrottare med hopp

som specialitet, och den egenskapen tycktes han ha

även i fotboll. Det sägs att en hörna för Bollsta var ett

givet mål, för Klasson nickade alltid in bollen. Det låter

som en överdrift, men att han var en utomordentlig

huvudspelare råder ingen tvekan.

16

Det fanns många framträdande Bollstaprofiler under de här åren, och man kan omöjligt räkna upp dem alla. Hoppas dock att de onämnda ursäktar att vi ändå näm-ner t.ex. Ångermanlands Fotbollförbunds f.d. ordfö-rande, Berndt Lindström, tillika ordförande och dri-vande kraft i stödföreningen Bollsta Kamrat- och Sup-porterklubb, liksom Berndts bror Börje Lindström, som också var engagerad ledare inom ungdomsfotbollen. Vidare Kjell Bergqvist, bröderna Kuno och Jana Tjärn-ström, målvaktslejonet Alf Berglund, Lennart Holmström, Kalervo Siira, Cordny Melander m.fl. Stark man i klubben på den tiden var ordföranden Elof Jonas-son och framgångsrik lagledare var Gunnar "Pelle" Dahlgren.

Under senare delen av 50-talet kom en ny nedgång, som blev betydligt djupare än vad man tidigare upplevt. Det började 1956 med en tvångsnedflyttning från div III p.g.a. en serieomläggning. Kräftgången fortsatte och 1963 återfanns laget i div. VII. Hur kunde det gå så illa? Ja, i botten låg brukssamhällets omvandling. Urbanise-ringen hade tagit fart, och Bollsta brandskattades på femtiotalet mycket hårt på spelare. En spelare och ung-domsledare som var mycket viktig för klubben då var Curt Westin.

Vistelsen i div. VII blev dock endast ettårig, och man återvände omgående till div. VI. Det hela blev dock en väckarklocka, en satsning inleddes för att återföra Bollsta IK till de serienivåer man ansåg de hörde hemma i. Insatsen innebar att man tog sig upp till div. V, men sedan blev det stopp. Engagemanget avtog och efter spelarförluster, trillade man åter ner i div. VI. Nu hade dock ungdomsfotbollen utvecklats i Bollsta IK, och med enbart spelare fostrade i BIK gick man ner och vände efter två år i sexan till div. V. Det här var en mycket bra grupp med spelare av yppersta klass om man ser till distriktsnivå, och en mycket stor bredd.

Bland spelarna i den här generationen märks bl.a. Ångermanlands Fotbollförbunds nuvarande ordfö-rande Andes Vestin.

Under de här perioden utvecklades föreningens ung-domsverksamhet i fotboll. Genom ett samarbete med skolan fick alla som ville delta, och någon utslagning förekom inte. Men kanske ungdomsfotbollen på ett annat sätt har haft den största betydelsen för Bollsta IK. Nämligen som rekryteringsbas för ledare. Många föräldrar har genom ungdomsfotbollen kommit att bli engagerade i föreningslivet, och sedan gjort stora in-satser på olika poster i klubben

Ledarbrist

Tyvärr drogs klubben med en betydande ledarbrist och även en bristfällig organisation, som sannolikt var or-saken till att vårt mycket talangfulla herrlag stannade kvar i div. V trots att förutsättningarna för spel i högre divisioner var mycket goda. Spelarförluster och andra olyckliga omständigheter bidrog till att laget sedan fick kliva ned i div. VI, trots de goda förutsättningar-na. En sammanslagning av herrverksamheten med grannklubben och rivalen Wäija/Dynäs IK blev då lösningen. Bollstas styrelse erbjöd då Wäija att ta över seniorverksamheten på herrsidan. Så blev det och från 1980 var Bollsta IK utan representationslag på herrsi-dan. Bollstas starke man vid den här tiden var kassö-ren Esser Hallstensson.

Dam– och ungdomsfotbollen utvecklades

Det blev då istället klubbens damlag som under dessa år ensamt fick vara klubbens ansikte utåt genom fram-gångsrikt spel i damernas div. II. Dessutom fortsatte ungdomsfotbollen att utvecklas, vilket gjorde att Bollsta IK fortfarande var kommunens breddmässigt största fotbollsklubb. Ungdomsfotbollen forsatte alltså att producera talangfulla fotbollsspelare till stor glädje för övriga lag i Ådalen. Grannklubbarna hade en talrik representation av Bollstagrabbar i sina herrlag. Så småningom började dock kraven från olika håll, inte minst bland ungdomarna och den nystartade suppor-terklubben, att klubben åter skulle ta upp seniorfotbol-len på herrsidan. Så skedde och Bollsta IK kom åter ut med ett herrlag i seriespel 1983. Det skapades inga större framgångar och man slutade på sista plats i div. VI de första två åren. Men damfotbollen och ung-domsfotboll var fortfarande stora, och framför allt pojklaget med Arne Öberg och Ola Gradin som ledare var väldigt framgångsrika. Eftersom man just då hade för lite spelare i rätt ålder för att spela med ett herrlag, valde klubben att etablera ett samarbete med Präst-mon, till dess man hade tillräckligt med egna spelare. Det samarbetet var redan från början tidsbegränsat till två år, och sedan skulle båda klubbarna gå fram med egna lag. Tyvärr var det endast Bollsta som lyckades med det. Som nämnts tidigare hade föreningen under många år dragits med ledarbrist och en otillräcklig organisation. Den tidigare styrelsen, som under många år, och under svåra förhållanden kämpat väl för Bollsta IK,

Bollstas framgångsrika juniorlag från 1948.

Från vänster bakre raden: Kjell Bergqvist, Börje Lind-

ström, Bo Berggren, Sören Olsson, Berndt Lindström,

Lennart "Lolle" Nenzén.

Knästående från vänster: Glenn Setterqvist,

Bertil Nyholm, Alf Berglund, Harry Wiklund och

Kuno Tjärnström.

17

ansåg sig ha gjort sitt och avgick på årsmötet 1987. Nya ledare kom nu in i verksamheten, och började vidta en del förändringar. Dessa ledare kom från ungdomsfotbol-len, där man via sina egna barn kommit in i verksamhet-en, men nu vidgat sitt engagemang till hela föreningen. Ny ordförande blev då Leif Bergström och ny kassör efter den närmast legendariske Hallstensson blev Rune Eriksson.

Efterlängtat klubbhus

Nu kom det efterlängtade klubbhuset på Bollstavallen att byggas. Tidigare styrelser hade påbörjat arbetet, men den nya styrelsen färdigställde det. Många ideella insat-ser gjordes, som reducerade kostnaden ordentligt. An-nars hade det nog blivit svårt för föreningen att klara det hela, med tanke på att byggnaden värderades till 3,6 miljoner kr av försäkringsbolaget.

På fotbollsfronten antogs nya målsättningar. Ungdoms-fotbollen skulle fortsätta att utvecklas som tidigare. Vi-dare skulle både dam- och herrlaget inom en femårspe-riod lyfta sig två divisioner. Den sistnämnda målsätt-ningen ansågs av många vara synnerligen orealistisk. För damlagets del skulle spel i div. I, innebära att man från att vara ett lag på mellannivå i Ångermanland skulle ta steget till att bli ett elitlag. Herrarnas utmaning kunde vid en första anblick verka något lättare, men var i verkligheten en mycket svår uppgift. Från att i när-mare trettio år under olika epoker kämpat för att ta sig upp i div. IV skulle nu den här nya generationen på bara några år lyckas där alla tidigare försök misslyckats.

En bit in på 90-talet kunde en förvånad omvärld konsta-tera att den utmanande målsättningen infriats. Bollstas damlag hade breddat sitt upptagningsområde till hela södra Ångermanland. De bästa spelarna från Härnö-sand, Kramfors och Sollefteå kommuner hade samlats i Bollsta, och klubben fick nu tampas med lag som Djur-gården och Umeå i div. I norra.

Trots goda resultat i de interna mötena med topplagen, vann man inte serien. Man var väl lite ojämna och kunde ibland förlora mot lite sämre lag. Under den här perioden storsatsade Umeå, och blev Sveriges i sär-klass bästa lag och även ett av Europas bästa damfot-bollslag. Men då hade man också värvat över något halvdussin av Bollstas bästa spelare. Det kan f.ö. näm-nas att tre av Bollstas spelare sedan hamnade i lands-laget. Ulla-Karin Thelin, Maria Bergqvist och Linda Dahlqvist har samtliga med den äran representerat Sverige. Ulla-Karin faktiskt redan när hon spelade i Bollsta.

Nära kvala till div. III

Herrfotbollens uppryckning innebar alltså avance-mang från div. VI till div IV på två år. I fyran etable-rade man sig också tämligen snabbt på den övre hal-van och 1995 var man ytterligt nära att ta andra plat-sen, vilket då hade inneburit en chans till att via kval-spel nå div. III. Endast ett enda mål avgjorde till Bollsta IK:s nackdel.

Runt millenniumskiftet hade utflyttningarna av ungdo-mar från våra trakter återigen tilltagit. Damfotbollen hade drabbats av Umeås satsningar och framgångar. I sina strävanden att skapa ett storlag inom damfotboll har man sugit upp talanger över hela Norrland, och Bollsta hade drabbats svårt. Sammantaget har alltså utflyttningar och spelarflykt sänkt slagkraften hos våra representationslag, och vi har smärtsamt tvingats åse att vårt herrlag nu återigen är nere i sexan medan dam-laget ramlade ner i div. IV. Lyckligtvis har en viss återhämtning skett på senare år och damerna huserar nu som mittenlag i div. III. Nu hade Birger Englund övertagit rollen som ordförande och Bertil Westman var föreningens kassör

Förutom de spelarförluster som skett senaste åren, måste vi tyvärr konstatera att även ungdomsfotbollen har tappat volym de senaste åren. Detta är ju naturligt-vis en konsekvens av att ungdomskullarna kraftigt minskat i antal. Det måste också sägas att när de ung-domar som fostrats i klubben blir flygfärdiga, så har de en benägenhet att byta klubb. Det kanske inte är så konstigt, många av dem flyttar iväg för vidare studier eller arbeten, och blir inte kvar i Bollsta. Vidare så har våra representationslag tappat i attraktivitet, så att de som är kvar tenderar att söka sig till andra klubbar i närområdet. Det här går dock att ändra, det har visat sig tidigare när föreningen var i samma läge som nu, men lyckades vända skutan. Jag har mycket stort för-troende för den nuvarande klubbledningen med bl.a. Anna Zachrisson och Jörgen Strindlund i spetsen, och är övertygad att de kommer att leda Bollstas fotboll till nya framgångar igen.

Per-Anders Hamrén

En lagbild från tidigt 90-tal. Bakre rad från vänster:

Glenn Gradin, Anna Byström, Sture Sahlén, Åsa Nor-

din, Ingela Lundgren, Catrin Melander, Linda

Dahlqvist, Nina Nyberg, Helena Eriksson, Eva Nord-

in, Anna Wiklund och Helena Molander. Främre rad

från vänster: Anna-Karin Forsberg, Therese Svens-

son, Linda Wiklund, Marie Berglund, Anna Sundqvist,

Marie Vedin och Catarina Forsberg.

18

För 60 år sedan dök den första moderna ishock-

eyhjälmen upp på en hockeyrink. Det var Sven

Tumba som iförd en vit hjälm i hårdplast av

märket SPAPS skrinnade in på isen.

Sven Tumba var på den tiden landets bäste och

mest kände hockeyspelare. Han var med och vann

VM-guld 1957 i Moskva och 1962 i Colorado

Springs.

Han var utan tvekan en av den tidens populäraste

kändisar och därmed en självklar reklampelare för

den nya hockeyhjälmen SPAPS som tillverkades

av Sandströms AB i Stockholm. Företaget tillver-

kade främst skidor men var också kända för sin till-

verkning av ishockeyklubbor. Vem minns väl inte

”Sandströms Professional”. Hjälmen konstruerades

och ritades av formgivaren Lennart Bender, som

tidigare formgivit möbler och bruksföremål.

Fram till slutet på 50-talet och början av 60-talet

var det toppluva och keps som gällde. Men ofta

spelade man ishockey barhuvad - om vädret tillät

förstås. Dessutom var det ju tufft att spela hockey

utan vare sig huvudbonad eller hjälm. Det gjorde ju

alla dåtidens NHL-stjärnor som Bobby Hull, Phil

Esposito och Gordie Howe.

Hockeyhjälmens historia Idag använder alla NHL-spelare hjälm eftersom

reglerna kräver det. Men ingen skulle komma på

idén att spela utan hjälm.

Spelet är så mycket snabbare och hårdare idag att

det krävs en fullvärdig utrustning. Ändå uppstår

svåra skador, framför allt hjärnskakningar.

Trots att bland annat Svenska Ishockeyförbundet

arbetat hårt för att minska antalet huvudskador

har de ökat markant senaste säsongerna. Flera

SHL-spelare som Sanny Lindström, tidigare

Timrå och Ole Kristian Tollefsen, tidigare MoDo

har tvingats avsluta sina karriärer i förtid på grund

av upprepade hjärnskador.

ABC-hjälmen

Innan den moderna lätta plasthjälmen gjorde sitt

intåg på marknaden fanns det enkla varianter av

huvudskydd. En av de vanligt förekommande

hjälmarna var ABC-hjälmen som bestod av läder-

klädda korkplattor som skyddade pannan, bakhu-

vudet och tinningarna. Alltsammans sammanhål-

let med resårband. På 50-talet kom också Bobrov-

hjälmen, lanserad av den Sovjetiske landslagspe-

laren Vsevolod Bobrov som var en variant av den

tidens cykelhjälmar. Skyddet bestod av fem grova

”läderkorvar” eller som man något hånfullt sa

bland spelarna ”fem varmkorvar i håret”.

Ett av de första huvudskydden, en ABC-hjälm som bestod av vadderade läderplattor som

skyddade pannan, nacken och tinningarna.

Hjälmen gav inget större skydd men var i alla fall bättre än toppluva och keps.

Foto: Ulf Westman

Hjälmsamlaren Rune Sundströms egen hjälm från tiden i Antjärn

målad i Antjärns färger svart och gult.

Foto: Ulf Westman

19

Plasten revolutionerade hjälmtillverkningen.

Den hårda plasten gav ett bättre skydd mot slag och

stötar. Invändigt var den klädd med stötupptagande

kuddar i plast. Dessutom skyddade, redan de tidig-

aste hjälmarna , en betydligt större del av huvudet.

Jofas VM-hjälm

Men Sandströms och Tumba fick inte vara en-

samma så länge på hjälmmarknaden. Malung-

företaget Jofa och dess ägare Nils Oskar Jonsson

insåg mycket snabbt att de nya plasthjälmarna hade

kommit för att stanna. Därför började man att ut-

veckla en egen hjälm. Det blev den berömda VM-

hjälmen, som fick ett heltäckande huvudskydd.

Den som kom att marknadsföra VM-hjälmen från

Jofa var Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson. Då represen-

terade han Leksand men kom ursprungligen från

Forshaga. ”Dubbel-Nisse” var guldhjälten från Co-

lorado Springs där han gjorde det avgörande målet

i tom kasse mot Kanada. Visst minns man Lennart

Hylands ”Den glider in i mååååål !”

Nu var det SPAPS mot VM, Tumba mot ”Dubbel-

Nisse”. Nisse Nilsson berättade i en intervju på sin

75-årsdag att han blev tråkad av den mer snacksa-

lige Sven Tumba. På väg ut ur omklädningsrummet

vid en landskamp sa Tumba: –Sätt på dej bärplock-

aren Nisse så går vi ut och kör över dom.

Men SPAPS och Jofas VM-hjälm fick inte vara

ensamma på marknaden så värst länge. I skiftet 50-

och 60-talet kom det fram ett antal hjälmar för

hockey- och bandyspelare, samtliga tillverkade av

svenska företag. Bara KOHO-hjälmen och senare

Torspo kom från Finland.

Andra svenska och internationella hjälmar

Där fanns till exempel A-hjälmen från C Andersson & Co sportartiklar i Sunne, med Strömsbros och landslagets Per-Olof ”Perra” Härdin som reklamstjärna, ABC-hjälmen från Kungälv med Uffe Sterner, Sura-Pelle Pettersson och Lasse Lundwall som marknadsförare. Stock-holmsföretaget Gillberg & Co:s hjälm med Djurgårdsbacken Ove Malmberg som förgrunds-figur och där fanns också EMG-hjälmen från AB Elof Malmberg i Gävle, med Djurgårds- och landslagskaptenen Lasse Björn som reklampelare. Utöver de svenska hjälmmärkena kom ett flertal internationella företag med egna hjälmar. CCM och Bauer var tidiga. Sedan kom Rebook eller Rbk, Adidas och en rad andra märken. Men den hjälm som överlevt längst är Jofa- eller VM-hjälmen. Tillverkningen av Jofas hjälmar är sedan många år flyttad från Malung till Kina. En av de som haft störst betydelse för Jofas hjäl-mar är Wayne Gretzky. Han bar under hela sin NHL-karriär Jofas hjälm och höll envist fast vid denna hjälm ritad och konstruerad av Jofa- kon-struktören Leif Skottheim som arbetade för Jofa i över 40 år. Han designade också den hjälm som Gretzky tog på sig första gången 1973. 1999 fick Leif Skottheim ett pris för designen av en annan av Jofas hjälmar.

Jofas världsberömde reklampelare Wayne Gretzky, här i Edmonton Oilers tröja nummer 99.

Han spelade under hela sin karriär i Jofas hjälm, Oavsett hur många gånger hans lagkamrater bytte

hjälm eller annan utrustning.

ABC-fabriken i Kungälv var en av de stora hjälmtillverkarna.

Företaget hade länge tillverkat bl a skridskor och annan fritidsutrustning och även båtar.

Den första hjälmen bars av 60-talets stora stjärna Ulf Sterner som också bar hans namn.

20

Värdefulla samlarobjekt Idag har hockeyhjälmar blivit värdefulla samlar-objekt. Om en hjälm har burits av en känd spelare och därmed har en hög proveniens, kanske dess-utom signerad, kan den kosta flera tusen koronor. Riktigt stor är marknaden i Kanada och USA. En av dessa samlare är Rune Sundström i Härnö-sand. Han har cirka 60-talet ishockeyhjälmar i sin samling. Allt från den första Bobrov-hjälmen från 50-talet till de moderna hjälmarna. Men Rune Sundström känner allt lite extra för just SPAPS-hjälmen även om han själv använde sig av en ABC-hjälm under sin korta men glansfulla karriär i Antjärns hockeylag. –Den var svart på framsidan och gul på baksidan. Jag tyckte de var jätteläckra, säger Rune.

Ola Eriksson

Härnösandsbon Rune Sundström har ett 60-tal hjälmar i sin samling, bl a ”urhjälmen”, SPAPS.

Den började tillverkas 1958 av Sandströms skidfabrik i Stockholm.

Här visar Rune de två första modellerna. Den första var öppen upptill medan efterföljaren

fick en båge över huvudet.

Foto: Ulf Westman

Världens största ishockeyhjälm. SPAPS-hjälmen som finns utanför NHK-arena i Timrå är ett konstverk skapat av den

nyligen bortgångne Nordingrå-konstnären Anders Åberg. Skapelsen har försetts med autograferna av flera kända Timrå-spelare,

t ex Lill-Strimma Svedberg.

21

Kramfors–Alliansen Fotboll

från 70–talet till nu

Fem decennier. 47 år.

Så länge har Kramfors–Alliansen haft herrlag i fot-boll. Som bäst i division II, under en säsong på 70–talet. Till våren är det dags igen.

Det här är en återblick med några nedslag i histo-rien, sedan bildandet av föreningen 1971.

Legendariske Gert Nilsson, ex–allsvensk i Helsing-borgs IF och lagkamrat med bland andra Kalle Svensson, var K–A:s förste tränare.

Gert hade värvats till Kramfors IF redan flera år tidigare som spelare och blivit både tränare och fritidschef på Kramfors kommun. En karismatisk man med genuint positivt attityd som 1967 hade dragit igång Ligafotbollen för pojkar och flickor och nu, 1971, tränade första upplagan av Kramfors–Alliansen i trean.

K–A hade ett enormt bra juniorlag i början av 70–talet, som vann både junior–DM och Norrlandsu-pen. Ur det laget togs Anders Grönhagen och Lars–Gunnar Eriksson ut till juniorlandslaget och för Grönhagen skulle det sedermera bli även flera A–landskamper och flera säsonger i bl a Djurgården.

Gert, Grönhagen, ”Geson” & co

Anders Grönhagen och Janne Lundholm var ett fenomenalt produktivt forwardspar och andra pro-filer bland påläggskalvarna – som ju fotbollsbe-gåvningar gärna kallades på den här tiden -– var Sune ”Sållet” Bergman, Lasse Norberg och Christer ”Fälla” Fällström. ”Fälla” blev senare mångårig elit– och FIFA–domare.

Gert Nilson efterträddes som tränare 1973 av skicklige Finn–Willy Sörensen som även spelade och första säsongen så när fört upp K–A i tvåan. Ett mål skilde mellan ettan IFK Östersund och tabelltvåan K–A.

1977 togs i alla fall steget upp och då med Anders Nordlander som tränare.

Division II hade då samma status som nuvarande Superettan och var med andra ord landets näst högsta serie.

Sejouren där kom dock att bli ettårig, främst för att laget hade sanslös otur med målvakter och an-vände inte mindre än sex stycken under säsongen.

– Ja, det vette tusan om det inte var sju, säger ”Micke” Berggren som var med i truppen i tvåan.

– Vi värvade målvakter som gick sönder, fick hitta nödlösningar och använde oss av bland andra Bernt Gideonsson som spelat i Friska Viljor men inte varit aktiv på flera år. Den här målvakts-karusellen sänkte oss.

– Vi gjorde en del riktigt bra matcher, särskilt på hemmaplan, men det räckte inte. Vi blev trettonde lag, näst sist, och åkte ur. Anders Grönhagen

Norrlandsmästare 1970

22

80–talet

När 80–talet kom var det med motvind.

K–A hade drabbats av spelaflykt sedan laget åkt ur tvåan och degraderats två steg ned till division IV.

1982 var bekymmersamt.

I det läget hittade klubbledningen med Georg Öhlund i spetsen en ung göteborgare som tränare.

Hans namn: Ronny ”Geson” Gunnarsson.

”Geson” hade varit förbundskapten för Färöarna och medverkat i Tipsextra innan han kom till Kramfors som en färgstark personlighet med en del udda idéer.

Under en försäsong när K–A tränade på Flottarval-lens grusplan på Sandslån syntes ”Geson” leda trä-ningen iförd kritstrecksrandig Sir–kostym.

Han var också marknadsförare av märket Quick och tog alla chanser som fanns att stjäla rubriker i tidningarna. Han lyfte också kvaliteten på laget, lotsade K–A till framgångar i Svenska Cupen 1985 – men redan 1984 steg fotbollstemperaturen till den högsta på länge då K–A vann ångermanlandsfyran och fick kvala till trean mot Visby. Det blev ett drama som avgjordes på straffsparkar på Gotland.

Lokaltidningen Nya Norrlands reporter Tomas Frånlund var med och både han och lokalradion rapporterade hem om hur K–A vann efter en hjälte-insats av målvaktsreserven Glenn Juhlin, som grät lyckotårar efteråt. Det var han för övrigt inte ensam om. Det avgörande straffmålet för K–A gjordes av Ulf Andrén.

Några av de viktigaste spelarna under den här pe-rioden var mittbackslåset Danne Selander och Peter Olsson, ytterbacken Janne Hellström och hög-klassige målvakten Johnny Murray som sedan kom att göra 41 allsvenska matcher för AIK och Elfsborg.

– Jag hämtade Johnny från Floda och han var di-striktets klart bäste målvakt, säger ”Geson”.

K–A blev kvar i trean resten av 80–talet, ”Geson” ersattes 1986 av comebackande Anders Nordlan-der och 1989 övertogs tränarrollen av förre spela-ren ”Micke” Berggren.

– När jag lämnade K–A efter säsongen 1985 och flyttade till Bodø i Norge, försökte jag värva Danne Selander, avslöjar ”Geson” drygt 30 år se-nare.

Han minns en förening med grundmurad fotbolls-kultur och god organisation.

– Det fanns också ett stort intresse för laget och Georg Öhlund var en stark ledare. Men det fanns många som gav mycket för K–A. Lojala personer. Som lagledaren Sture Vallin.

Laget 1984

Johnny Murray

23

90–talet och framåt

90–talet hade sina ljusglimtar med DM–segern 1995 som den största, men 1992 åkte laget ut trean och trots att laget under det här årtiondet såg två av K–A:s mest betydelsefulla spelare genom tiderna gör debut – meste målskytten Patrik ”Putte” Näs-lund och mittbacken Fredrik Thelin – pekade kur-van nedåt.

Det kom den att fortsätta att göra även in på 2000–talet.

Nu haltade inte bara det sportsliga utan även eko-nomin.

I takt med att laget spelade allt knackigare och var på väg ned i sexan – vilket hade varit en i samman-hanget förnedrande nivå för Ådalens ”storklubb” – räckte inte pengarna till.

Det såg riktigt illa ut.

”Micke” Berggren och några få personer till be-stämde sig då för att kliva in och på kort sikt rädda situationen och på längre sikt bygga upp ett ”nytt” och stabilt K-A Fotboll.

Till ordförande utsågs Tomas Litström.

– Jag fick frågan om jag ville vara med och jobba för en vändning. Jag är glad att vi lyckades, säger Tomas Litström, som till vardags är stf Sverigechef för Folksams försäljningsorganisation där bland annat kontoret i Kramfors ingår med sina drygt 400 anställda.

Tomas Litström var aldrig någon framstående fot-bollsspelare själv.

– När jag blev fotbollsordförande hade jag inte ens barn som spelade i föreningen. Det var mest viljan för att göra en insats för Alliansen, som betyder så mycket för så många, som drev mig att säga ja till att ta på mig uppdraget, förklarar han.

Många ideella arbetstimmar har passerat sedan dess. Otaliga möten. Viktiga beslut.

Vissa motgångar men mest glädjande framsteg.

2017 tog herrlaget taget steget upp i division II och damlaget blev klart för division I.

Men framför allt är Alliansens stabilitet tillbaka.

Både organisatoriskt och ekonomiskt.

Den sportsliga delen följer med i den positiva trenden.

– Jag mår bra när jag ser hur våra hundratals ung-domar, alla ledare och föräldrar till de aktiva, är glada över det som sker i föreningen. Det ger energi, säger Tomas Litström.

Ja, K–A har lämnat de svarta åren bakom sig.

Redan hösten 2016 var laget nära division II men förlorade då i kvalet mot Anundsjö.

I höstas säkrades avancemanget via serieseger och forwarden Petter Thelin gjorde över 30 mål i serien.

Petter har under sina säsonger i K–A gjort minst 25 mål varje år och är en av den här nivåns mest produktiva spelare i landet.

Han kommer att bli minst lika viktig när K–A in-leder säsongen i tvåan till våren.

K–A har under många år haft som mål att tillhöra nationella serier på både herr– och damsidan – vilket man uppnått – och att göra det med spelare fostrade i den egna eller andra ådalsföreningar, i så stor utsträckning som möjligt.

En av dem är Pontus Larsson.

Mittfältare och även sportchef för damlaget.

– Det är klart att det tar mycket tid att både träna och spela och dessutom engagera sig hårt i damla-get, men jag älskar Kramfors–Alliansen, säger Pontus. Den här föreningen är jag uppvuxen i och min pappa, Per, har varit tränare på herrsidan i olika omgångar och i år tränar han damlaget.

– Om jag kunde, skulle jag jobba heltid för Kram-fors–Alliansen. Det vore som att förverkliga en dröm, förklarar Pontus Larsson.

En blåvit dröm.

Olof Wigren

24

25

Pelle S formades av en hård uppväxt till att bli en tävlingsmänniska. Han blev en av våra mest fram-gångsrika brottare och var bland annat obesegrad i Sverige under 13 år. Han läste på rekordtid till advokat och blev kändisadvokaten som arbetade med spektakulära brottsmål samtidigt som han var idrottsledare på internationell nivå. Nu har han skrivit sina memoarer. Akademibokhandelns re-censent har läst boken.

Recension Uppväxten var hård och krävande med en far som ofta tog till knytnävarna i sin uppfostran. Men en vacker, varm och kärleksfull mor som skyddade pojken så gott hon kunde. En farfar

som lärde Pelle och syskonen att leva vild-marksliv, att plocka bär och svamp, fiska och när de blev lite äldre jaga. Pelle sköt sin första älg när han var 17 år. Detta är något som följt honom hela livet, närheten till naturen.

Vid 11 års ålder ville fadern att Pelle skulle lära sig boxas, ”en Svensson förlorar aldrig ett slags-mål”, var budskapet.

Från boxning till brottning

Men boxningsklubben visade sig vara en brott-ningsklubb. Pelle provade på och blev fast, han tog sitt första nacksving och slängde kamraten i mattan. Efteråt sa tränaren, den pojken kan bli nåt. Vilket han också blev, en av Sveriges bästa brot-tare genom tiderna, 2 VM titlar, 3 EM, 1 OS ett stort antal bronsmedaljer, 27 SM och 6 Nordiska mästerskap. Obesegrad i Sverige tretton år i följd och slutade tävla vid 29 års ålder.

Allt detta samtidigt som han läste in en fil.mag och på det en jur.kand examen. Hur orkade han? Men motgångarna fanns också. Mediedrevet, kri-tiken från kollegor och det tuffa tempot. Han be-rättar väldigt öppet i boken om sin egen doping som höll på att knäcka honom innan han tog sig ur beroendet. Han är nu nykter sedan 14 år.

Ny bok: Pelle Svensson - Mannen på barrikaderna, memoarer

Rättsskandaler?

Palmemordet berör han i ett kapitel och hans syn på vad som hände. Rättsskandalen Thomas Quick ägnar han ett annat kapitel och även de fall han varit inblandad i som Åmselemorden, Lindome-fallet, osv.

Ett kapitel handlar om hans tro och hans möten med Gud, något som räddat hans liv vid ett flertal tillfällen.

En mycket stark läsning jag blir så berörd, en bladvändare. Vissa avsnitt är nästan som en spän-nande thriller och så välskriven.

Mina slutord

Att stå på barrikaderna är ett ensamt liv. Att våga stå för det man tror på och kämpa till sista blods-droppen för ett rättvist samhälle. Att vara besvär-lig och att aldrig ge sig tar kraft och energi, att värna om den lilla människan är Pelle Svensson, brottaren och brottmålsadvokaten i ett nötskal.

Pelle, din bok är en riktig läsupplevelse. Tack för att jag fick läsa den.

Jag önskar dig lycka till med resten av ditt liv när du nu som 74-åring går i pension för att ägna din tid åt din familj. Din högt älskade hustru, Pia som stått vid din sida i 35 år i med och motgång, dina barn och dina fina barnbarn.

Monica Gullman

26

Årsmötet 2018

Västernorrlands Idrotts-Historiska Sällskap

inbjuder till årsmöte och

föredrag på

Härnösands folkhögskola, Murbergsvägen 32,

tisdagen den 20 mars enligt detta program:

18.00 Årsmöte

18.30 Christer Pallin tidigare chefsjurist i Riksidrotts-förbundet berättar anekdoter och erfarenheter från sitt yrkesliv.

Christer Pallin, Bollstapojken, som var chefsjurist på Riksidrottsförbundet i många år och nu är ledamot i Riksidrottsnämnden. Har varit målvakt i Wäja-Dynäs som ung. Då även med på Halmstad-lägret i fotboll och spelat en match med landslagströja på sig.

Valberedningens förslag

Ordförande årsmöte Christer Pallin

Sekreterare årsmöte Lars Sjölund

Antal styrelseledamöter 7

Styrelseordförande 1 år Leif Thunman Nyval

Övriga ledamöter Leif Bolin Omval 2 år

Erik O Sjödin Omval 2 år

Ulrika Hådén Omval 2 år

Bertil Astby Nyval 1 år

Sven Eklund Ett år kvar

Lars Sjölund Ett år kvar

Revisor Bo Anders Öberg Omval

Revisorssuppleant Hans Nordén Omval

Valberedning Göran Ledell Omval Sammankallande

Kjell Carnbro Omval

Ulla Nilsson Omval

Budgetförslag för 2018

Intäkter

Medlemsavgifter 33.000

Bidrag 25.000

Annonser 3.000

61.000 Kostnader

Medlemstidning 34.000

Resor och möten 14.000

Övrigt 9.000

57.000

Resultat 4.000

Verksamhetsplan för perioden 2017-2018

Arbetet kommer att fokuseras på följande mål:

1. Ökat antal kaféträffar, minst en träff i varje kommun under 2018.

2. Ökat antal medlemmar.

3. Utgivning av fyra nr av medlemstidningen.

27

28

Intervjuer med nakna fotbollstränare, söndagsbärs på Espan och scoop som gav eko i hela Sverige. Det svängde rejält under mina år på Sundsvalls Tidning.

Jag kommer aldrig att glömma när telefonen ringde den där försommardagen 1990, och det var ST:s bullriga sportchef Pelle Sundberg i andra ändan av luren. Jag satt på Hudiksvalls Tidnings sportredaktion, och jag smet utom hörhåll för nyfikna kolleger som spetsade öronen när Sund-bergs röst skränade genom telefonen. Jag såg säkert lite skärrad ut också. Skärrad glad. Sundsvalls Tidning var ju i jämförelse med HT en STOR tidning, och Pelle tyckte inte att jag ”skulle sitta därnere och häcka”. Curt Eriksson och Lasse Nordström, fotograf och redigerare på ST och med ett förflutet på HT, hejade på och jag fick höra att ALLT skulle bli SÅ MYCKET BÄTTRE om jag bara kom till storstan, åtta mil norrut. Så jag sa upp mig. 25 år gammal hade jag precis blivit värvad för första gången. Ensam tjej

Sporten på ST 1990 bestod av en vibrerande, relativt ung (med få undantag) redaktion där fan-tasin och energin flödade. Konkurrensen med Dagbladet sporrade oss att hela tiden vara på hugget. Först, bäst och med snyggast layout var det som gällde. Inga halvmesyrer, det var stora dragningar som gällde och drog man hem en nyhet som någon av kvällstidningarna nappade på var man redaktionens stjärna den dagen. Många skulle säkert säga att det var tufft att vara ensam tjej på en redaktion med bara män i början av 90-talet – och det var det kanske. Men jag hade ju några års erfarenhet från Hudiksvall också. Dessutom har jag aldrig varit den tjej som man sätter sig på, även om flera försökte. Det första halvåret testades jag hårt. Handduken över axeln

Hade Metoo-rörelsen kommit i den vevan har till exempel Giffarnas tränare i fotboll legat risigt till. Det här var på den tiden när pressen gick in i omklädningsrummet efter matcherna, det fanns inga uppställda presskonferenser efter de allsvenska fotbollsmatcherna, och eftersom alla de manliga sportjournalisterna gjorde det så följde jag förstås efter. Situationen var ju egentligen helt absurd när man tittar tillbaka, men då sågs det som naturligt att vi gick runt bland spelarna som höll på att byta om och duscha och gjorde våra intervjuer.

En gång försökte Giffarnas tränare sätta mig på prov genom att helt naken, med handduken på axeln (!), ge mig en intervju i omklädningsrummet under 10-15 minuter efter en match. Jag var om-ringad av spelarna, såg deras flin i ögonvrån och visste att här gällde det att inte tappa masken. Inte fladdra med blicken. Intervjun kändes som en evig-het men jag visste att det här var en match jag inte fick förlora. Jag stod stadigt och genomförde inter-vjun. Och nästa gång hade tränaren handduken runt midjan. På segerfesten på Espan efter att Dick Lidman, Micke Brundin, Lill-Foppa Forsberg och de andra spelarna klarat kvalet mot Häcken och gått upp i Allsvenskan var det flera av spelarna som kom fram och pratade om just den händelsen. Jag var godkänd. Boxaren och gänget

Jag minns också stans stora boxare, Leif Keiski, som vi skrev en hel del om det första året jag jobbade på ST. (Vad hände med honom förresten?) Han kom till redaktionen med sitt hov och ville se-dan fotograferas med sin nya bil ute på gatan. Det var en supersnygg Corvette som stod parkerad utanför tidningshuset och såg de där blickarna som grabbarna gav varandra när jag frågade om det verkligen var hans bil. ”Absolut”. Dagen efter stod det i tidningen att stjärnan ville bli fotograferas med en b