Medlemstidning förVästernorrlands Idrottshistoriska Sällskap

VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV

Nr 12 - Årgång 4 - Maj 2014

GIF-vinst hösten 1964 med 2-0 mot Öster inför drygt 30 000 åskådare på Rå-sunda och kvälls-tidningarna fick ta fram trästilar-na för att sätta rubrikerna till det allsvenska avancemanget. Ljuva minnen för Åke Jansson.

“Larsa” Johansson debuterade i Älgarnas division II-lag som 15-åring. Värvades som 17-åring till allsvenska Hammarby IF.

Elis Wiklunds seger på 5-milen i OS 1936 beskrevs som “Triumfernas triumf”.

1

Årsmötet 2014Årsmötet 2014 genomfördes den 12 mars på Sport-hotellet i Härnösand med 14 deltagare. Mötesordfö-rande var Ulla Nilsson, Härnösand.Val av funktionärerStyrelsen 2014Bertil Astby, Härnösand, ordförande, omval på ett årKjell Carnbro, Sundsvall, omval på 2 årUlrika Hådén, Njurunda, nyval på 2 årAnders Nordin, Bjästa, nyval på 2 årOla Olsson, SollefteåLeif Thunman, HärnösandKjell Åke Tjernström, BergeforsenRevisorerBo Anders Öberg, Härnösand, ordinarieÖsten Persson, Härnösand, suppleantValberedningGunnar Jonsson, SundsvallPia Thoresson, TimråStyrelsen fick uppdraget att komplettera Valbered-ningen med en tredje medlem, som också skall vara den sammankallande.StadgeändringÅrsmötet beslöt att ändamålsparagrafen: “§ 2Sällskapet har till ändamål att inom Västernorrland väcka och underhålla intresset för idrottshistoria och förena dem, som delar detta intresse.Föreningen skall i detta syfte främja studier, information, erfarenhets-utbyte och personliga kontakter samt insamling och förvaring av dokument och föremål med idrottslig anknytning. (Denna nya lydelse antogs av årsmötet den 12 mars 2014.)

Kaféträff i TimråHela 40 personer var med på Sällskapet kaféträff den 26 mars i Svenska kyrkans Café InBetween i Timrå. Ett stort tack sänder vi till Pernilla Eurenius, föreståndare för InBetween, för att vi att vi kostnadsfritt fick vara där. Det blev en verkligt givande kväll där Kjell Åke Tjern-ström intervjuade Eje Lindström om hans idrottsliv och Hans Johansson om kommande boken “Från stenyxa till hockeyklubba - Boken om Timrå” och lite om Timrå historia.

Fr v: Hans Johansson, Kjell Åke Tjernström och Eje Lindström

Glädjande många kom på kaféträffen i Timrå

RedaktionsrutaAnsvarig redaktör

Bertil Astby

RedaktionskommittéBertil AstbyKjell CarnbroOla ErikssonAnders NordinBo Östman

ProduktionVIHS

Tryck och distributionKopieringsbyrån, Härnösand

I detta nummer:sid. 2 Notiser, redaktionsruta

sid. 3 Glokar Well - presspionjär

sid. 4 “Larsa” Johansson kunde ha slagit ut Agne Simonsson

sid. 5 Eje Lindström invald i svenska ishockeyns Hall of fame

sid. 6 Uno Lundin - kanonkungen från Näsåker

sid. 9 Propagandaloppen i länet

sid. 10 Åke Jansson - dubbel Stor grabb

sid. 11 Kjell Isaksson - världsrekord

sid. 12 Elis Wiklund kunde stava till OS-guld

sid. 15 Längsta DM-finalen i fotbollStrömnäs GIF - lagbild 1921

2

Känner ni igen namnet Oscar Söderlund?Inte det, men sportjournalisten Glokar Well då?Han var en pionjär inom idrottsjournalistiken i Väster-norrland. 1909 kom han till Härnösands-Postens nya officin på Backgränd, ”HP-backen”, där först Ragnar Kock och senare Johan Nydal var hans chefer. Drygt 20 år senare, 1930, blev Erland Andersson Sundsvalls Tid-nings förste idrottsredaktör och hade ett fast utrymme i tidningen. I slutet av 1927 hade Västernorrlands Alle-handa tagit samma steg.Glokar Well var en signatur som storrökaren Oscar Sö-derlund lånat från ett pipmärke. Han var själv världsmäs-tare (!) i piprökning i en tävling då det gällde att röka så

länge som möjligt på en given mängd tobak. Alltså inte röka så mycket som möjligt.Under många, många år var Glokar Well en av Sveriges ledande sportjournalister. I Härnösand tog han sina första journalistiska steg 1909 och visade tidigt ett speciellt stort intresse för främst idrottsnyheter. Glokar Well kom från Karlskrona och Härnösands-Posten blev hans allra första tidning. Han stannade under tre år innan han blev redaktionssekreterare på Idrottsbladet strax innan Torsten Tegnér köpte tidningen för tio kronor 1915… Då hade Glokar Well både försvunnit till Nordiskt Idrottsliv och inlett sina första år på Stockholms-Tidningen. Med åren blev han ett av tidningen riktigt stora namn.Och till Härnösand återvände han gärna. När SM på ski-dor avgjordes i Härnösand 1949 sågs dåvarande kron-prinsen Gustaf Adolf i livligt samspråk med Glokar Well vid målområdet. Det var inte så vanligt på den tiden med direktkontakter av det slaget mellan kungligheter och journalister.Strax efter åren på Härnösands-Posten bevakade Glokar Well OS i Stockholm 1912. Det var då han skapade ”Den försvunne japanen”. Maratonlöparen Kanaguri påstods ha försvunnit spårlöst mitt under maratonloppet som gick i

stekande värme. Men när han kom förbi en trädgård i Sollentuna bjöds han på saft och vilade ut innan han framåt eftermiddagen tog tåget till Stockholm och hotellet.Glokar Well gjorde dock stor sak av japanen som för-svann. Han älskade att berätta om honom och efterlyste honom ofta i kåserier: ”Ser någon en japan som irrar om-kring i Sollentuna så tala om att maratonloppet avslu-tades för fem år sedan!” Historien levde i Sverige. Att japanen faktiskt deltog i OS i maraton både 1920 och 1924 var det ingen som noterade. Glokar Well fortsatte sina ”efterforskningar” i kåserier och tidningsartiklar…När man långt efter kriget på öar i Stillahavet upptäckte japanska soldater som trodde kriget fortfarande pågick fick Glokar Wells historia ny näring. Men till sist ”åter-fanns” Kanaguri hemma i Kumamoto där han funnits hela tiden. Då inbjöds han till Stockholm 1967 för att avsluta ”Världens längsta maratonlopp”. I hatt och överrock och med radions Sven Jerring som tidtagare. Han konstaterade att det tog 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder för Kanaguri att komma i mål…Glokar Well var ordförande i Internationella boxnings-förbundet under 15 år och i Svenska förbundet under 24 år. Men han älskade också fotboll. I en artikel som ”Hu-diksvallsidrottsmännen” publicerade 1915 skrev han:”Fotbollsspelarna måste äga de flesta andra idrottsmäns fysiska och moraliska egenskaper. De måste vara hastig-hetslöpare och dock uthålliga som Marathon-män. De måste kasta sig iväg efter bollen med samma vårdslösa kraft som gör att världsrekord i höjdhopp kunna sättas. De måste kunna samla all sin energi i ett givet ögonblick liksom en kastare när han sätter hela sin kraft i kastögon-blicket. De måste äga fäktarens blixtsnabba omdömesför-måga av en situation, tennisspelarens öga för den bästa placeringen och boxarens oräddhet och ståndaktighet inför hårda kollisioner. Fotbollsspelaren är ”allround-mannen” bland idrottarna.Liksom i schack måste ”pjäserna” i fotboll flyttas med det noggrannaste hänsynstagande till varandra, och de elva hjärnor, som arbeta inom ett lag måste bilda en verklig enhet.”Ingen dålig kärleksförklaring. Det är svårt att tro att Glo-kar Well var mest känd som landets ledande boxningsex-pert.Men han hade flera strängar på lyran. När den första is-hockeymatchen spelades i Sverige 1921 mellan IFK Uppsala och ett tyskt lag var Glokar Well domare. Och skrev samtidigt för Idrottsbladet där han konstaterade att den svensk som var bäst på planen, Einar Lindqvist, var nästan lika bra som den sämste i USA:s lag i OS året innan… Också en komplimang!

Bo Östman

Glokar Well presspionjär i länet - boxning, fotboll och guldpipa

”Du ska ha min tobak i pipan”, tyckte världsmästaren i tungvikts-boxning Max Schmeling när han i Malmö 1954 träffade Glokar Well som tyckte att Schmelinghavannan var rätt bra ändå…

3

Det talades om barnarov när Älgarnas ”Larsa” Jo-hansson värvades till Hammarby knappt 17 år fyllda.- Men det var morsan som värvades. Sedan hängde jag bara med, säger han med ett skratt i dag.- En som hade stor del i flytten var faktiskt Expressens ”Stickan” Bodin som ju hade spelat i Sollefteå GIF under flera år. Han skrev om mig flera gånger och det gjorde att olika storklubbar fick ögonen på mig.- Jag provspelade faktiskt i Degerfors samtidigt som Tord Grip, senare stortränaren och ”Svennis” Erikssons högra hand i en rad olika lag utomlands.Degerfors var då ett allsvenskt storlag. Där spelade bland andra Leif Aronsson, efter proffstiden i Italien tränare för Östby IF i Kramfors.- Men jobbet som Degerfors erbjöd på järnverket kändes inte så bra. Sedan kom Lennart Nyman och Hammarby in i bilden. Ett riktigt kamratgäng. Och jag fick jobb som elektriker.Tre matcher och tre mål samma dag”Larsa” Johansson heter Lars-Ove i förnamn, inte Lars-Olof som det till och med står i Älgarnas fina jubileums-bok från 1959, ”40 år i grönt och vitt”. Som 15-åring fick han hösten 1954 hoppa in som center efter storskytten Uno Lundin – och i A-laget blev han kvar. Trots förlust med 7-1 i debutmatchen mot Holmsund…- Det hände en gång att jag samma dag spelade i juniorla-get, B-laget och A-laget – och gjorde mål i samtliga tre matcherna!”Larsa” blev snabbt känd för att han hade rätta rena stöten på bollen och sköt ovanligt hårt även i yngre tonåren i kvartersfotbollen i Härnösand. Visst, riktningen var väl inte alltid den bästa, men den blev allt bättre med åren och samtidigt som tekniken utvecklades. Han spelade också i Ångermanlands juniorlandskapslag 1954 som 16-åring och den yngste som någonsin hade haft centerposten på den nivån.Många förstod att han skulle gå långt som fotbollsspelare, men vem kunde tro att ärrade sportjournalister en dag skulle föreslå att han skulle leda landslagskedjan och peta Ange Simonsson från centerplatsen.Jämfördes med ”Nacka”Alla i Hammarby var inte förtjusta i det ”överflödiga bar-narovet”. Kritiker beskrev ”Larsa” Johansson som klum-pig och långsam, Men tränaren Folke Adamsson, själv gammal storpelare, trodde på ”Larsa”. Han hade tålamod och lät honom växa ut och stabilisera sig.- En så ung kille måste få flera chanser och finna stilen i laget, svarade han dem som ville att ”Larsa” skulle petas och spela i B-laget. Folke Adamsson jämförde faktiskt ”Larsa” Johanssons teknik med ”Nacka” Skoglunds.- ”Larsa har visat en högst ovanlig bollteknik och hans nedtagningar av höjdbollar skulle inte kunna göras bättre av ”Nacka” själv när han joxar med trasan, förklarade han för skeptiker.

Trots att ”Larsa” hade gjort mål direkt i debutmatchen mot IFK Malmö övertygade han inte alla om sin storhet. Och det var ju som fruktad målskytt han hade värvats. Men han fick ett långt ofrivilligt uppehåll efter att ha brutit två ben i ena foten. 1959 blev han dock helt ordinarie och gjorde 12 mål på 18 allsvenska matcher.Både storskytt och målvakt”Larsa” Johansson riktigt stora år i Hammarby var från 1959 till 1962. Han blev tvåa i allsvenska skytteligan 1960 tillsammans med storheter som Harry Bild, ”Bebben”

Johansson och Örjan Martinsson. Rune Börjesson blev årets skyttekung. Samma år hoppade ”Larsa” dessutom in i målet mot Sandvikens IF sedan Sven Lindberg skadats – och lyckades hålla nollan… På den tiden fick man ju inte sätta in några avbytare när någon skadades.Sandvikens IF var under de här åren ett stabilt allsvenskt lag som också slutade på samma poäng som Hammarby 1960. Där spelade bland andra Conny Clack, senare stort namn i GIF Sundsvall.- Jag var utsedd till andremålvakt och hade därför också tränat lite på att vakta målet. Så jag hade bara att byta tröja och ställa mig mellan stolparna…”Larsa” Johansson gjorde 57 mål under sin tid i Ham-marby. Bara tre andra spelare har gjort flera allsvenska mål för Bajen.”Den nye Gunnar Nordahl”Under de här åren uppmärksammades han också som ”om-slagspojke” i prestigetidningen Rekord-Magasinet flera gånger. ”Larsa” beskrevs som ”en ny Gunnar Nordahl”. Inte blev det sämre när han var bäst på plan när Hammar-by i maj 1960 mötte Milan med storheter som Rivera, Maldini (den äldre), Nils Liedholm, Mazzola, Zagetti… Det var rätt match att vara på bettet också eftersom Milan visat intresse för den unge svenska centern som jämförts med just ”deras Nordahl”, tidernas målkung i Italien.

Älgarnas ”Larsa” kunde petat Agne Simonsson i landslaget

”Larsa” Johansson försöker överlista gamle klubbkamraten i Älgarna ”Zamora” Nyholm i IFK Norrköping.

4

”Larsa” Johansson var riktigt stor under de här åren. Han fick också spela en A-landskamp mot Norge, men det blev förlust med 3-1 sedan kedjan fått dåligt understöd av övriga laget. Två gamla spelare från Älgarna fanns på planen eftersom Bengt ”Zamora” Nyholm vaktade målet.- Jag flyttades ut på kanten efter första halvleken och sedan fick jag aldrig chansen i A-laget igen. Men jag spelade några B-landskamper, bland annat ett par mot Danmark.- Men jag var med på landslagslägret i Riva del Sol och fanns bland de aktuella inför VM i Chile 1962.”Larsa” center och Agne innerJa, till och med en av våra största sportjournalister genom åren, Henry Eidmark skrev så här i Rekord-Magasinet:”Det är inte omöjligt att ”Larsa” kommer att konkurrera med Agne Simonsson om centerposten och skulle UK välja båda, blir det förmodligen Agne som får flytta på sig till en innerpost.”Agne Simonsson var riktigt stor efter VM-silvret 1958 och ett par år som proffs i Real Madrid, där han dock fick svårt att peta storstjärnor som Alfredo di Stefano och Ferenc Puskas. Ett tag lånades han ut till Real Sociedad.Flera experter hade liknande funderingar kring ”Larsa” och Agne Simonsson. Men nu blev det inget VM i Chile eftersom Schweiz vann den avgörande kvalmatchen mot Sverige. En match som ”Zamora” Nyholm fullföljde med

knäckt näsben och handen i bandage. Han som för övrigt vägrade spela med hanskar…Sista matchen som 26-åring1960 och 1961 spelade ”Larsa” Johansson samtliga 22 allsvenska matcher för Hammarby, men åren därpå bara drygt hälften. Fötterna höll inte riktigt efter tufft spel med rejäla satsningar så han var inte ens 26 år när han spelade sin sista allsvenska match 1964.- 1964 kom ”Nacka” Skoglund tillbaka till Hammarby. Det var en upplevelse att spela med honom. Det blev inga seriematcher för min del, men flera uppvisningsmatcher tillsammans med ”Nacka”.- Året därpå blev jag spelande tränare i IFK Västerås och jag stannade där under ett par år. Men spelade bara under ett år. Hade problem med fötterna och till sist stelopererades fotlederna. Först 1998 fick jag ordning på dem när man plockade ben från höften och stärkte lederna. Så nu rör jag mig på ett annat sätt, promenerar mycket och håller i stort sett matchvikten från den aktiva tiden. - Sedan tränade jag också Östhammar i division fem under ett par år, träffade en kvinna och flyttade till Göteborg.

Efter att ha varit svagströms- och senare starkströmselek-triker på Asea sadlade jag om till målare och var det i 35 år. Kan man tänka sig något mer passande för en gammal målkung än ett långt liv som mål-are?Text: BO ÖSTMAN

Skyttekung och reserv målvakt. I en match mot Sandviken hop-pade ”Larsa” Johansson in i målet och höll nollan sedan Sven Lindberg skadats.

”Larsa” Johansson har vinnargesten kvar än idag.

Eje Lindström invald i svenska ishockeyns Hall of fame

”Erling Lindström är han döpt till, men det var under förnam-net Eje han blev känd som en av de bästa ishockeyspelarna vi hade i slutet av 1950- och början av 1960-talet.Eje Lindström ingick i det legendariska VM-laget 1957, som spelade 4-4 i finalmatchen inför 50 000 (!) åskådare, ett re-sultat som räckte för att Tre Kronor skulle vinna guld. Eje spelade an huvudrollerna genom att han i en fantas-

tisk tredje period reducerade till 3-4 och bäddade för Eilert ”Garvis” Määttäs kvitteringsmål.Med sin fina skridskoåkning och goda teknik var Eje Lind-ström bra på vilken plats han än spelade, men han var som bäst när han spelade center. Där fick han ut mest av sin blick för spelet.Som klubbspelare handlade det om klassiska Wifsta/Östrands IF (sedermera Timrå IK). Eje Lindström blev Stor Grabb nummer 53 i svensk ishockey och verkade mycket i Svenska ishockeyförbundets tjänst efter sin aktiva karriär, bland annat som ledare för B-landslaget Vikingarna. Han var också träna-re i Grums, AIK (där han också spelade) samt Timrå.”

Bertil Astby

I medlemstidningens februarinummer i år porträtte-rade vi Eje Lindström och hans idrottsliv. I april i år beslöt Ishockeyförbundet att välja in Eje i svenska ishockeyns Hall of fame med denna motivering:

5

Jag minns honom som far-

bror Uno, vår fantastiskt

snälle granne, som alltid

var intresserad av att höra

hur det gick med fotbolls-

spelandet, och som ofta

förhörde sig om hur många

mål jag gjort och hur vi låg

till i tabellen i pojklagsse-

rien. Jag minns honom

också som konferencier

och presentatör på snart

sagt varje evenemang som lilla Näsåker hade att erbju-

da, oavsett om det gällde idrott eller musik, teater eller

den numera nedlagda Fallens Dag, och han hann också

med att vara biografvaktmästare. Jag var också av och

till dagbarn hos Uno och hans fru Ulla. Jag har väl

egentligen först i efterhand förstått hur mycket han be-

tytt för Näsåker, och att han räknas till en av de allra

största profilerna från bygden genom alla tider.

Uno föddes den 25 juni 1927 i Näsåker. Hans föräldrar

var handlare Hans Otto Lundin och Fanny Margareta

Lundin (F. Vestin) och hans bror var Paul Lundin, se-

dermera lokalhistoriker och författare. I Hans Ottos

affär, som snarast var en stormarknad i miniatyr, såldes

bl.a. kläder, skor, cyklar, grammofoner, glasögon,

tyger, presentartiklar och tobaksvaror. Skylten på

affärslokalen på Storgatan 14 i Näsåker satt kvar

åtminstone en bra bit in på 1990-talet, långt efter att

affären gått i graven, och löd kort och gott ”Lundins”.

Fotbollskarriär

Uno visade tidigt ett mycket stort intresse och talang för

fotboll och han debuterade redan som nybliven 12-åring

i Ådalslidens SK:s A-lag, i en match mot Helgums IF i

division 4. Han fick hoppa in eftersom en av de ordina-

rie spelarna inte infann sig till matchen. Han fortsatte

som reserv under en tid, men blev ordinarie centerfor-

ward i laget redan 1940. En följd av att Nämforsens

kraftverk började byggas 1944 var att Näsåker med om-

nejd såg en stor inflyttningsvåg- invånarantalet steg från

2 221 till 4 700 invånare och många lovande fotbolls-

spelare hamnade i klubben. 1947 vann ÅSK serien, med

Uno som center. Han spelade därefter i ÅSK fram tills

1952 då han blev värvad av division 2-klubben Älgarna

i Härnösand. 1955 var han tillbaka i moderklubben och

efter ett kort gästspel hos Älgarna 1958 spelade han för

moderklubben Ådalsliden till 1966, då han tvingades

sluta på grund av diskbråck. Det blev sammanlagt lite

drygt 26 (!) säsonger i Ångermanländsk klubbfotboll

och han representerade även Ångermanland i flera olika

landskapsmatcher. Under sejouren 1955-1958 i moder-

klubben var Uno en högst bidragande orsak till att man

avancerade genom tre seriesystem på kort tid (1956 var

man uppe i division 3). Under denna period spelade

även min morfars bror, Ruben Sjödin, i laget- enligt

Paul Lundin en outtröttlig och slitstark spelare (Ruben

dog sedan alltför ung i en bilolycka någonstans i när-

heten av den norra korsningen till Riksväg 90 i Näsåker

1966).

Proffschanser

Under ett sensommaruppehåll 1952 var han och prov-

spelade för de båda allsvenska klubbarna Elfsborg och

Djurgården samt erbjöds provspel i Gefle IF (vilket han

tackade nej till). Efter en match mot Ober-Österreich

(oklart vilken klubb han då representerade) blev han

mycket omskriven i pressen. Under sitt provspelande

gick det först inte så bra i Elfsborg, men däremot gjorde

han succé i Djurgården- i Dagens Nyheter förärades han

med en helsida om den ”Norrländske Kanonskytten”.

Uno blev så erbjuden en plats i Djurgården. Dåvarande

lagledaren ”Farsan” Sandberg tyckte mycket om Uno

och spådde honom fortsatt lysande framgångar på fot-

bollsplanen.

Nu föll det sig så att under tiden han provspelade i

Djurgården fick hans familj tillstånd att bygga ut sin

affär i Näsåker och pappa Hans Otto lovade Uno en ny

bil om han återvände hem istället för att spela fotboll i

Stockholm. Uno föll till föga och återvände hem, något

han senare ångrade (kanske något bittert har jag förstått)

då han menade att spel i Djurgården hade kunnat leda

till vidare proffsspel i Italien.

Målskytten

Då statistiken inte alltid varit så viktig i de lägre divi-

sionerna är det svårt att säga exakt hur många mål Uno

faktiskt gjorde, men att han var en målspottare av rang

och att han hade riktigt duktigt med löd i högerskon

råder det inga som helst tvivel om. Det som finns doku-

menterat är att han 1949 gjorde 60 mål av klubbens

sammanlagda 101 och att han 1955 gjorde 32 mål av

klubbens sammanlagda 61, vilket innebär att han gjorde

50-60 % av Ådalslidens mål under de säsongerna.

Uno Lundin- kanonkungen från Näsåker

6

Fotbollsdomaren Edmund Ahlberg uppskattade att Uno

under sina 22 säsonger i Ådalslidens SK hade ett mål-

snitt på minst 15 mål per säsong. Det skulle innebära

330 mål och till det skall man också lägga de mål han

gjorde under 4-5 säsonger för Härnösandsklubben Äl-

garna.

Många artiklar ur Västernorrlands Allehanda vittnar om

flera matcher med Älgarna där Uno gjorde både tre och

fyra mål. Rubriker som ”Kanonen som väckte”, ”Heta

projektiler på Ängevallen” ”Stark center” och ”Älgarna

uddlösa utan Uno” var inte ovanliga.

Jag har också åtskilliga gånger hört, vad jag trodde var

en anekdot, att Uno vid ett tillfälle skall ha skjutit in,

inte bara bollen, utan även målvakten i målburen. Detta

bekräftas dock av Paul Lundin, som skriver så här:

”Ofta omtalat blev ett tillfälle på Hamptjärnsmon

(Junseles fotbollsplan) då Uno i första halvlek slog på

en av sina kända kanonhårda rökare. Såväl bollen som

målvakten, den legendariske ”Fantomen” Hedberg,

följde med in i mål och hamnade i nätmaskorna. ”Fan-

tomen” blev så frustrerad att han sprang ut på planen

och började jaga Uno, alltmedan ÅSK-publiken skrek

2-0 till ÅSK. Det tog ett bra tag innan domaren

lyckades återställa ordningen”. Junsele IF var något av

en ärkerival, och just denna match vann ÅSK med 4-2.

En rolig sak, som också återberättats av Paul Lundin, är

att ÅSK hade ett tiotal supportrar mellan 60 och 80 år

som alltid följde med på bortamatcherna i egen suppor-

terbuss!

Under 1950-talet var det, enligt Paul, en ständig fot-

bollsfeber i Näsåker och Näsåkersborna gick man ur

huse för att titta på matcherna (och Lissvallen hade en

läktare som rymde upp emot 700 åskådare- mer om

denna senare) och överallt på byn diskuterades söndags-

matcherna. Mellan 700-1 000 åskådare var inte ovanligt

under denna period- rekordet var i vänskapsmatchen

mot Djurgårdens IF- 1 540 personer.

Några matchreferat att notera

Cupmatch 1953 mot City från Eskilstuna

Älgarna vann med 5-4 på Tunavallen, efter att segermå-

let gjorts av Uno när 30 sekunder återstod av matchen.

Älgarnas berömde Östen Persson skenade iväg på ena

kanten och slog en passning till Uno, som ”klämde i för

kung och fosterland” och målvakten ”Kroppen Karlsson

fick se sig besegrad för femte gången i matchen. Segern

räknades som en smärre sensation.

Höjdpunkten i denna cup var annars matchen mot själ-

vaste Helsingborgs IF på Ängevallen. Matchen lockade

6 495 åskådare (bäst någonson inom Ångermanländsk

fotboll) och man fick spela mot ”Rio-Kalle Svensson

och idel landslagsspelare. Matchen vanns av HIF med

6-1 (Älgarnas mål gjordes av Östen Persson). ”Rio-

Kalle” bekräftade efter matchen att Uno hade ”bra löd i

dojan” och han särskilt fäst sig för denne norrländske

kanonskytt.

Ådalsliden-Friska Viljor 6-4, midsommar 1953

Uno lånades hem till denna match och han omnämns

som en förstklassig forwardsdirigent, och det skrivs att

hemmakedjan i och med hans inträde i moderklubben

fick ett ordentlig sting och att hela ”Lia” inspirerades av

hans framfart. Efter 7-8 minuter avfyrade han en otag-

bar kanon från 30 meter och i slutet av matchen gjorde

han 6-3 efter en elegant helomvändning. Enligt tidning-

en ”small det till” och ännu ett vackert mål var ett fak-

tum. Uno fick bli matchens lirare på sin hemmaplan för

Ådalsliden, trots att han tillhörde Älgarna (det var inte

lika viktigt med kontrakt då som nu). En intressant sak

som jag lade märke till i handlingarna är att domaren

var från Ådalsliden!

Dubbelmöte Ådalsliden-

Älgarna

Den första matchen på Änge-

vallen i Härnösand vanns

komfortabelt av Älgarna med

5-0, men enligt Nya Norrlands

reporter kämpade Uno, som

spelade för Ådalsliden, tappert

och borde ha fått utdelning ett

par gånger. I returmötet på

Lissvallen i Näsåker spelade

”Lia” ganska oväntat 3-3 mot

Älgarna och Uno var på rejält

spelhumör. Om man läser

mellan raderna kan man se att

Uno under ganska stora delar

av matchen hade lekstuga med

Älgaförsvaret. Samtliga 3 ”Lia”-mål gjordes av Uno,

varav ett med den karakteristiska kanonen och två på

nick.

Notorisk målskytt

I ett matchreferat från Unos tid i Älgarna kan man läsa

om att han hade fått för bra bevakning och att han där-

med inte fått göra sitt ”obligatoriska” mål. Det om nå-

got visar på att Uno var en notorisk målskytt och jag

funderar på om de uppskattade 15 målen per säsong

möjligen kan vara en alltför snål uppskattning.

Stark center

Man kan ofta läsa att Uno ”slitit sig loss” från sina för-

svarare och det var nog många gånger bokstavligt så.

Uno var stor och stark. ”Ibland försökte de slita

byxorna av mig, men jag gjorde mål ändå” minns Uno

själv enligt en berättelse från min far.

Oändligt många referat och berättelser vittnar om hur

hårt Uno kunde skjuta. Med tanke på att även Östen

Persson hade detta rykte, måste de ha varit en mycket

fruktad duo i Älgarnas laguppställning. Uno sköt in

målvakter i målet och Östen sköt så ribban bågnade.

Efter cupmatchen mot Helsingborg 1953 kan man läsa

att ”Härnösandarna håller sig med en kraftfull center i

Uno Lundin som verkligen kan klippa till en boll” och

att han sköt så att ”det osade om ”Rio-Kalle” Svensson,

men också att ”grabben bor 13 mil norr om Härnösand

och har sällan tillfälle att åka in till sta’n för träning

7

varför det är lite si och så med tekniken”, så man kan

väl anta att Uno inte var någon skönlirare utan mest

gick på kraft. Det omnämns också i en artikel från Nya

Norrland 1953 att Uno bröt mönstret i Älgarnas

smånätta stil med stor framgång.

TV-laget och sista kanonen på Lissvallen

Sommaren 1985 kom TV-laget (TV-laget startades av

Bengt Bedrup 1959 och pengarna som laget drog in

gick till Barncancerfonden) till Lissvallen i Näsåker.

TV-laget bestod av allehanda TV- och sportkändisar,

bl.a. Lasse Åberg, Arne Hegerfors, Ted Åström och

landslagsmålvakten Ronnie Hellström. Coach var Bengt

Bedrup. Som motståndare till TV-laget hade Ådalsliden

satt ihop ett allstar-lag som kallades ”Kraftlaget”, där

Uno ingick, nu 58 år gammal.

Detta var sista gången högerdojjan talade inför storpu-

blik och då darrade inte bara målburen, utan även stor-

målvakten Hellström.

Det var regnigt den där dagen. Jag var 10 år och satt

uppkrupen på Lissvallens läktare med en korv i näven

och kommer väl egentligen inte ihåg så mycket av själ-

va matchen, förutom Lasse Åbergs extremt långa ben

och det mäktiga ljudet när Kanonkungen träffade mål-

ramen så att det sjöng om det. Uno lade en straff och

tog sin vana trogen i för allt vad som gick och träffade

målramen med ett ljudligt ”smack”, och därefter den

märkliga tystnaden över Lissvallen som uppstod efteråt,

kanske för att alla förstod att nu hade kanonen förmod-

ligen talat för sista gången. Mäktigt. Jag är glad att jag

fick vara med om det.

När kanonen tystnat

Uno var en sann eldsjäl som brann för många olika sa-

ker och hade en förmåga att kunna fixa nästan vad som

helst. Han var den drivande kraften till att krönikespelet

”Sagornas Ådal” återupptogs och kunde genomföras år

efter år- till och med ett gästspel i Bodö, Norge, hanns

med. Han var, från 1970-talet, under många år framåt

en ledargestalt för sommarfesten ”Fallens Dag”. Han

såg till att den lokala teaterföreningen var aktiv, och

hans engagemang för Lutherhjälpen är nog och kommer

nog alltid att förbli ojämförbar. Uno var också initia-

tivtagare till att Lissvallens läktare kom till, genom att

tigga ett eller flera träd av varje bonde i hela socknen

(sågningen skedde gratis på Nämforssågen och även

uppmonteringen av läktaren skedde helt ideellt). Han

drev också en tid, tillsammans med sin bror, affären

”Lundins” och arbetade innan sin pension för Stiftelsen

Nämforsen och som biografvaktmästare på Näsåkers

bio. Unos sista arbetsplats blev lustigt nog min första,

eftersom jag under flera sommarsäsonger var anställd

av just Stiftelsen Nämforsen.

I en omröstning som gjordes på Ådalslidens SK:s hem-

sida i början av 2000-talet blev Uno framröstad som ti-

dernas ”Lia”-spelare (Ådalsliden kallas för ”Lia”, där-

hemma). Uno fick över 30 % av rösterna, fastän det var

över 40 år sedan hans aktiva karriär tog slut när omröst-

ningen gjordes. Ingen i ÅSK hade glömt Unos insatser

för klubben!

Uno gick ur tiden 2010, 82 år gammal, och han saknas,

inte bara av sin familj, utan av en hel bygd.

Daniel Nordin, Härnösand, mars 2014

F.d. Näsåkersbo och f.d. fotbollsspelare i ”Lia”

Källor

- Västernorrlands Allehandas tidningsarkiv hos

Näringslivsarkiv i Norrland-NIN

- Älgarnas arkiv hos Föreningsarkivet Västernorrland

- Diverse historik och minnen, skrivet av Paul Lundin

(årtalen stämmer inte alltid i Pauls berättelser, så jag har

tagit mig friheten att ändra dem emellanåt).

- Bertil Nordins minnesruna i Tidningen Ångermanland,

19 maj 2010

8

Sundsvalls Tidnings propagandatävling “Sundsvall Runt” gick i lördags av stapeln. Som väntat var blev tillslutningen den allra bästa från såväl löpare som intresserade åskådare. Vid starten ställde 10 lag upp, nämligen: Idrottsfören. Kamraterna, Sundsvall, Idrottsfören. Kamraterna, Ånge, Goodtempl. Idrottsförening, Sundsvall, 2 lag, Sundsvalls Atletik- och Idrottsklubb, Sundsvall, 2 lag, Härnösands Sportklubb, Härnösand Strömnäs Gymnastik- och Idrotts-förening, Svartviks Idrottsf., Svartvik, Kramfors Idrottsförening. Det blev som sagt en överraskning. En sådan står tillslutning redan första året och det lovar ju gott för framtiden. Men så har också allmänhetens välvilja och intresse varit stort. Vilket förutom den stora publiktillströmningen även tog sig uttryck i gåvor till extra priser. Vädret för löpningen var det mest idea-liska och runt om haglade det av giss-ningar om utgången. Budskapet om det

segrande laget kom litet överraskande. Att Ångeborna äro pigga och dess idrottsmän målmedvetna har varit en känd sak, men att I.F.K. i Ånge skulle hemföra vandringspriset anade man dock ej. I.F.K. Ånge erövrade emeller-tid vandringspriset med en tid av 15 min. 24 sek., som god tvåa inkom Strömnäs G.I.F. med en tid av 15.35 (silvermedalj till varje man). I övrigt fick prislistan följande utseende: III. Goodt. I.F. 15.55; IV. Härnösands Sportklubb, 16.08; V. Kramfors I.F., 16.09; VI. Sundsvalls Atletik- o. I.K., 16.24; VII. I.F.K. Sundsvall, 16.38; VIII. Goodt. I.F. II, 16.56; IX. Svart-viks I.F., 17.14; X. Sundsvalls Atletik- o. I.K., 17.33. Omedelbart efter tävlingen förrätta-des prisutdelningen av redaktör Olof Alström, som därvid höll ett kortare anförande, erinrande om idrottens folk-uppfostrande betydelse och utbringade ett leve för pristagarna. På kvällen var gemensam supé anordnad å Tivoli för deltagarna och intresserade uppgående till omkr. 150 personer. Redaktör

Alström tackade därvid i ett anförande I.F.K.:s ordförande för det vackra initiativet till tävlingen och uttalade sin stora glädje över såväl tillslutning som det goda resultatet. Kontorschefen A.E. Lindgren uttala-de i några hjärtliga ord idrottsmännens tack till Sundsvalls Tidning. Kapten v. Platen beklagade att Idrotts-parken inte sköttes såsom den borde skötas. Den hade ett utmärkt läge och alla möjligheter att samla intresse kring sig. Men det fordrades att löparbanan och avklädningsrummet iståndsättes. Aftonen förflöt under den gemytli-gaste stämning och de segrande lagen voro föremål för hjärtliga hyllningar.

* * Hudiksvalls Idrottsföreningn och G. I. F. Sundsvall spelade i går afton den första matchen för året om den av före-ningarna uppsatta vandringspokalen, vilket resulterade i seger för G. I. F. med 2 mål mot 0 (1-0) (1-0).

Sundsvalls femte Barnens dag har gått av stapeln

Sundsvalls Tidnings propagan-datävling “Sundsvall runt”.

Har slagit alla föregående rekord. Bortåt 40,000 män-niskor i rörelse. - Ett ståtligt festprogram. - An-slående sångarfest. - Spännande idrottstävlingar.

Sundsvalls Tidning 11 juni 1919

Propagandalöpningen i länet

Någon gång i början av 1910-talet satte tyskarna igång med en ny tävlingsform, propagandalöpningar, vars huvudsyfte var att främja friidrottens utveckling.Tävlingarna, av vilka jättetävlingen »Quer und durch Berlin» från Potsdam till Brandenburger Thor var den förnämsta, blev ett mönster för denna tävlingsform, som snart fick svenska efterföljare.Svenska Dagbladet tog i samarbete med Fredrikshofs IF först upp idén här i Sverige och ”Dagbladsstafettens” 30-mannatävling, startår1913, blev snart synnerligen populär och samlade massor av deltagande lag från alla möjliga håll.

Ett propagandalopps historia

Sundsvall RuntFörsta tävlingen gick den 7 juni 1919 och gällde 10-mannalag på en bana på gatorna i Sundsvall. Det var Sundsvalls Tidning som tillsammans med IFK Sundsvall arrangerade tävlingen. Intresset för denna tävlingsform dalade väsentligt på 1940-talet.

Härnösand RuntI Härnösand gick första tävlingen i september 1921 också för 10-mannalag med banan på stadens gator. Arrangörer var tid-ningen Västernorrlands Allehanda och IF Älgarna. Tävlingen genomfördes under åren 1921-1950 med uppehåll 1929-1932. 1933 och därefter gällde tävlingen 7-mannalag.Så småningom anordnades Kramfors Runt, Hornön Runt, Örnsköldsvik Runt vilket “tog livet” av varandra.

9

Det blir många skratt och en del igen-kännande leenden när vi bläddrar bland tidningsurklippen hemma i bostaden på Haga i Sundsvall. Lokaltidningarnas fylliga matchreferat blandas med de braskande trästilarna från kvällstid-ningarna.Det är farmor Klaras förtjänst att ur-klippen finns. Hon klippte och samlade i fyra skokartonger som Åke så små-ningom upptäckte. Och numera är det barnbarnet Anton som håller rätt på minnena. Som tioåring tog han hand om pärmarna för att kunna imponera på kompisarna.Det är mer än tio års idrottsutövande på elitnivå som ryms i pärmarna. Inten-sivast blir det när handlar om hur GIF Sundsvall tog steget upp i Allsvenskan hösten 1964. Efter tre fruktlösa kval (1957, 1961 och 1963) bröts äntligen förbannelsen . Den avgörande matchen spelades mot småländska Öster på Rå-sunda inför drygt 30 000 åskådare. Gif-farna vann med 2-0.-En helt fantastisk känsla, minns Åke, som dock hade tillräcklig sinnesnärva-ro för att ta hand om matchbollen. Den sprang han runt med på arenan och för-klarade för domaren att han inte tänkte lämna ifrån sig. I dag finns läderkulan kvar i Sundsvall, garnerad med autograferna från det klassiska laget.

-Det var ett härligt gäng med Conny Clack, Jighage, Pekka Nordin, Bertil Hage, Lillis Jonsson och förstås Kjell Eriksson, konstaterar Åke.Det påföljande året blev inte fullt lika roligt. Sejouren i högsta serien blev ettårig. Giffarna samlade bara ihop sex poäng. En vinst och fyra oavgjor-da. Vinsten kom hemma mot Ham-marby, som också ur serien. På Åkes lott föll att hålla reda på Nacka Skog-lund.-Jag hade aldrig särskilt svårt med honom. Jag tog honom på snabbhe-ten.Just kvickheten, den explosiva starten var Åke Janssons adelsmärke som back, någon gång också som höger-halv. GIF-ledaren Lars-Erik Öberg beskrev honom en gång som den första moderna backen. Offensiv och ständigt på gång för att ta sig framåt.För Åke blev den allsvenska säsong-en den sista i Giffarna, där han se-niordebuterat som 17-åring 1954 i en match mot Sollefteå. Skorna på hyl-lan alltså, ännu inte fyllda 29.-Det var resorna som avgjorde. Jag ville inte sätta mig på bussen igen för de där resorna till Skellefteå, Luleå och Boden. Jag gjorde uppehåll på ett par år och sedan spelade jag faktiskt en säsong med Sund i division 4.

Karriären kunde ha tagit andra vägar också om bestämt sig för det. Gais, Åtvidaberg och Norrköping var några av de klubbar som vill ha hans namn-teckning. Jobb, fri bostad och bil var några av lockelserna på den tiden, men han blev Medelpad troget efter lite resonemang med hustrun.Under en stor del av fotbollskarriären så spelade han också ishockey. Först i Giffarna, som hade hockey på pro-grammet, och senare värvad till Wif-sta/Östrand där han spelade i högsta serien (div 1 norra) tillsammans med storheter som Eje Lindström, Östen och Sören Boström, Bert-Ola Nord-lander och en mycket ung Lillstrimma Svedberg.-Så länge det handlade om naturis och vi höll till på uterinken nere vid Östrandsfabriken så gick det att förena sporterna, konstaterar Åke. Sedan kom den konstfrusna banan, säsongen för-längdes och och då gick det inte längre. Då blev det fotboll.Vid det laget hade han dock hunnit med att bli Stor Grabb i hockeyn, vil-ket han också naturligtvis är i fotboll. Möjligen den ende i Medelpad med ett sånt facit.Idrottsintresset tog ordentlig fart redan i skolan. Han prövade på det mesta. Juniormästare i bandy med Kuben. Ungdomsmästare i backhoppning. Och SAIK försökte så gott man kunde locka över det fyrkantiga, smidiga kraftpaketet till brottningen.Än idag är motion en daglig vana för denne pigge 77-åring. Drygt nio kilo-meter morgonpromenad blir det de flesta av veckans dagar. Visst ser han Giffarnas hemmamatcher som Stor Grabb med reserverad sittplats. Så också i år. Fast han är tveksam till om laget klarar att ta sig till Allsvenskan, 50 år efter det att Norrlandsfönstret öppnades. -Det fattas en målgörare. Dom blir nog fyra-femma när serien är över, tippar han.

Text och foto: Kjell Carnbro

Åke Jansson - stor grabb i både fotboll och ishockey

För precis 50 år sedan var han med om att öppna Norrlandsfönstret till fotbollsallsvenskan. Han är Stor Grabb i såväl fotboll som ishockey. Åke Jansson mäter bara 169 centimeter i strumplästen men han är en Medelpads stora idrottsprofiler.

Matchbollen från klassiska kvalmatchen mot Öster och Allan Sundbom-pokalen är två av de idrottsminnen Åke Jansson värderar högst.

10

Kjell Isaksson är en av de mest fram-gångsrika idrottarna genom tiderna med rötterna i Ånger-manland. Tre världsrekordhopp utomhus 1972 och lika många världs-rekordnoteringar inomhus under åren 1970 till 1972, tio SM-guld och tre EM-silver är meriter som talar sitt tydliga spår. I varje fall i fri-idrottskretsar.Faktum är att Kjell Isakssons hopphöj-der skulle stå sig all-

deles utmärkt i dagens svenska konkurrens. Under sin glans dagar var han stensäker på höjder över 5,50 utomhus. Han skulle t ex vunnit SM i fjol i Borås överlägset efter-som segerresultatet där var mediokra 5,09 (Alhaji Jeng rev faktiskt ut sig på ingångshöjden).Hans världsrekord 1972 från El Paso, Texas på 5,59, som han för övrigt delade med Bob Seagren men som dock kom att underkännas efter säsongen av IAAF, är än idag 42 år senare, Sveriges tionde bästa resultat genom tiderna i stav-hopp.Kjell Isaksson föddes 1948 på Idrottsvägen i Härnösand alldeles intill Ängevallens idrottsplats. Han och kompisar-na kröp in under staketet och började spontanidrotta i myc-ket unga år. Uppväxtmiljön var ju idealisk för en blivande idrottsman.Efter några år flyttade Kjells familj till Sollefteå och Änge-vallen bytts mot Nipvallen. Men faktum är att det inte var friidrott som var Kjell Isakssons stora intresse i uppväxten.- Jag började med gymnastik men ganska snart kom det att bli mer och mer friidrott. Dessutom var jag ingen stjärna som ung, jag var ganska medelmåttig friidrottare, förklarar Kjell Isaksson.Tävlingsdebut som friidrottare gjorde han för Sollefteå i en serietävling mot Vingarna på Nipvallen. En av Kjells fri-idrottskompisar i Sollefteå var löparen Göran Högberg, jämnårig med Kjell Isaksson och fyrfaldig svensk mästare på 5000 meter, maraton och terränglöpning.1965 deltog han i skol-SM och junior-SM samma år, där han hoppade 4,35. 1967 gjorde Kjell Isaksson landslags-debut som 19-åring i Finnkampen. Totalt gjorde han 19 finnkamper vilket är näst flest av alla svenska friidrottare.1968 slog han sitt första svenska rekord genom att hoppa 5,05, ett rekord som han förbättrade inte mindre än fyra gånger det året till 5,25 och vann samma år sitt första SM-guld. Kjell Isaksson blev svensk mästare tio gånger mellan åren 1968 till 1979.Men någon OS-medalj blev det aldrig. 1968 i Mexico City blev Kjell Isaksson tia i finalen, för övrigt det bästa OS-resultatet. 1972, Isakssons resultatmässigt bästa år med tre världsrekord utomhus och ett inomhus, var han tillsam-

Kjell Isaksson - världsrekordhållare stavmans med Bob Seagren, USA, klar medaljfavorit med stor chans på guldet.Men vid SM i Umeå i augusti, strax före OS, skadade han sig och måste bevisa för SOK att han var frisk nog att delta i stavtävlingen i München. Skadan innebar dock att han inte klarade sig vidare från kvalet. Samma sak hände sedan vid OS 1976 i Montreal.Kjell Isaksson var väldigt all round i sitt idrottande. Han började alltså som gymnast men har också tävlat i backhoppning och schack.- Jag har faktiskt gjort 800 meter på 2,03, säger han.Ett bevis på hans mångsidighet är väl att han vann svenska TV-tävlingen Superstars 1975, där gamla och fortfarande aktiva stjärnor inom olika sporter tävlade mot varandra. Dessutom vann han den europeiska varianten av samma tävling två gånger 1975 och 1976.- 1977 kom jag tvåa i World Superstars, slagen av min stavhoppskonkurrent Bob Seagren som också var framgångsrik i många superstarstävlingar, berättar Kjell Isaksson.Idag tillhör Kjell Isaksson den svenska eliten i bowling. Han har bl a vunnit oldboys-SM och spelat lag-SM för sin klubb Sundbyberg. Han har i sin bowlingkarriär slagit fjorton 300-serier. Dessutom är han en mycket god golfspelare.

Han besöker fortfarande sin födelsestad Härnösand ett par gånger om året. Han har sin stuga kvar i Öster-själand. Tidigare tränade han om somrarna på Högslätten men numera blir det endast en och annan golfrunda på Vägnöns golfbana.- Jag är ju fortfarande medlem i Härnösands golfklubb, berättar den mångsidige tidigare stavhoppsstjärnan Kjell Isaksson.Och han har hjärtat kvar i Härnösand. Han har t ex lovat ställa upp och hjälpa härnösandsungdomar, som vill bli framtida stavhoppare.

Ola Eriksson

Kjell Isaksson gästade den 11 mars Sporthotellet i Härnö-sand, där han på årsmötet i Ångermanlands Friidrottsför-bund berättade om sina världsrekord och sitt rika idrottliv. Här ses han till höger med distriktsförbundets ordförande Leif Thunman.

11

Vänlig, ganska tystlåten, lugn på gränsen till sävlig. Så minns jag en förrådsman på T3 i Sollefteå vid namn Elis Wiklund. Kunde han åka skidor? Ja, min-sann, han kammade hem både inofficiellt VM-guld och OS-guld. Men guldmedaljen från OS är försvun-nen.

Under 1970-talet mötte jag honom ibland på stan i Sol-lefteå och ett par gånger hälsade jag på honom i hans lä-genhet på Storgatan 55. Det var långt efter skidkarriären men fortfarande var han en kändis. Alla i Sollefteå visste vem han var.

Och så är det nog än i dag. Namnet Elis Wiklund har bränt sig fast, åtminstone bland dem som är sportintres-serade och alldeles särskilt, förstås, i hemtrakten.

Dagens skidåkare i all ära, men "inte är det som på Elis tid", kan man fortfarande få höra av ångermanlän-ningar som förstår sig på.

Jag nickar och håller med. Inte är det som på Elis tid.Elis Wiklund svarade för en av de största sensationerna i svensk idrott när han nästan totalt okänd vann femmilen vid FIS-spelen, inofficiellt VM, för precis 80 år sen, 1934. Två år senare spädde han på med att vinna samma distans vid olympiska vinterspelen i tyska Garmisch-Par-tenkirchen.“Triumfernas triumf”

“Triumfernas triumf”, skriver den på sin tid mycket kände sportjournalisten Sven Pe Johansson i boken 75 år på skidor. Han anser också att den "saknar motstycke i svensk idrottshistoria". Och han är i gott sällskap. Redan dagen efter den svenska dundersegern, med fyra man i topp, slog den stora finska dagstidningen Helsingin Sano-mat fast vad det handlade om: “Nutidens största idrotts-bragd”.

Vi tar det igen: nutidens största idrottsbragd. Och den stod en timmerhuggare från Ullånger för. Fast då hade han nyss flyttat till Kramfors och börjat tävla för Kram-fors IF i stället för Salsåker-Ullångers IF.Hur kunde detta gå till? Det grunnade Elis själv på nästan 40 år senare, 1972, då jag besökte honom och hans maka Helly i lyan mitt emot dåvarande Domus i Sollefteå. Jag jobbade på Västernorrlands Allehanda då och skulle skri-va en artikel i samband med skid-SM som gick i Sollef-teå.

Vad var det som drev honom?– Det var nog ärelystnad. Jag ville bli berömd helt en-

kelt. Men jag hade förstås också anlag och en förskräck-lig energi.

Anlag och energi, jo. Men hur kunde han 1934 komma från nästan ingenting och slå hela världseliten vid FIS-spelen (FIS betyder Fédération Internationale de Ski, Internationella skidförbundet)?

– Jag förstår det faktiskt inte själv, sa han 1972. Men jag var i en nästan sagolik form det året. Jag vann alla tävlingar jag ställde upp i.

Men vilken sensation, vilken sensation!– Ja, sa han på sitt stillsamma vis. Ja, det var en maka-

lös sensation.

När han vann OS-guldet på femmilen 1936 hade skidvärlden i alla fall hört talas om namnet Elis Wik-lund. Men att han skulle vinna, nej, det trodde nog ingen. En idrottstokig 92-åring har nyss berättat hur han satt vid radion då och undrade om han hörde fel: sa dom Wiklund? Wiklund? Kanske skulle det vara Englund, Nils-Joel Englund, han som vann VM-guld 1935.

Nej, Wiklund skulle det vara, Elis Wiklund från Ullånger i Ångermanland.Uppväxt i KålstaVi backar bandet till uppväxten i den trakt som nume-ra draperas som Höga kusten. Elis Wiklund föddes den 12 december 1909 i byn Kålsta. Precis som många andra fick han tidigt börja arbeta i skogen. Det gav kondition, förstås, men också skidträning. Tillsam-mans med brorsan Helge, fyra år äldre, åkte han skidor till och från hygget varje dag.

Bröderna gillade skidlöpning och hade tävlingslust. Den dagliga turen genom skogen tog gärna form av kappåkning, som lillbrorsan brukade vinna.

För Elis räckte inte det. När han hade tid över gjor-de han egna turer till det branta Dalsberget, där snön brukade lägga sig tidigt. Än i dag vittnar inhuggna bokstäver i en stenhäll uppe på berget om detta: Elis Viklund står det, med enkelt V. Leta nära Comvicmasten så hittar du kanske.

På somrarna arbetade Elis ibland som stabbläggare, plankbärare, på sågverket i Salsåker ett par mil hem-

Elis Wiklund kunde stava till OS-guld

Elis Wiklund i OS 1936.

12

ifrån. Vid sidan av det bättrade han på orken med terräng-löpning och roddturer. Han tränade alltså året runt, mind-re vanligt bland idrottsmän på den tiden.Började tävlaOch så började han tävla. 1928 vann han en juniortävling i Skog. 1932 tog han hem sitt första distriktsmästerskap, DM, för Ångermanland. På tremilen.

Två år senare vann han både tremilen och femmilen på DM och dessutom en distans vid Midälvaspelen i Sunds-vall, för första gången utanför Ångermanlands gränser. Det var alltså 1934.

Ja, 1934. Det var då FIS-spelen skulle äga rum nästan i grannskapet, närmare bestämt i Sollefteå. Salsåker-Ull-ångers IF anmälde några deltagare vid sidan av den offi-ciella svenska truppen, bland dem Elis Wiklund från Kål-sta.

När tävlingsveckan invigdes, den 20 februari, hade snön på I 21:s kaserngård nästan regnat bort. Första lop-pet, 18 km, fick flyttas till Graninge. Sen kom det lite mer snö.Sensationen i Sollefteå

Måndagen den 26 februari satte sig Elis och hans klubbkamrater i SUIF-ordförandens buss för att ta sig de åtta milen till Sollefteå. Ordföranden/bussägaren hade gjort upp om en annan körning på kvällen och tänkte där-för återvända med sin trupp omedelbart efter tävlingen.Annat blev det. SUIF:s Elis Wiklund tog ledningen i lop-pet nästan från start, behöll den under de två varven och vann före alla storfräsarna. Vann!

Den för de flesta okände sensationsmannen med num-mer 50 på bröstet hade sin klubbs tävlingsdräkt på sig, svarta golfbyxor och en grön tröja, till skillnad från landslagsåkarna som var klädda helt i vitt.

Nej, det blev ingen omedelbar busstur hem till Ull-ånger för SUIF-ordföranden. Han struntade i sitt kvälls-liga åtagande och var i stället med och bar Elis i guldstol till torget, där landshövdingen Anders Wijkman stod och sträckte på sig i patriotisk stolthet.

Ur landshövdingens hand fick den nyblivne världs-mästaren från Västernorrland ta emot konungens heders-pris, “Kungens kanna” i guld.1936 flyttade Elis till Kramfors, bosatte sig där med fa-miljen och startade en liten fabrik för skidvalla, ett spe-cialjox som bland annat bestod av gamla grammofonski-vor, "stenkakor", som han smälte.OS i Garmisch-PartenkirchenMed skidåkningen hade det gått bra den vintern. Elis täv-lade nu för Kramfors IF och vann flera tävlingar. När det drog ihop sig till OS i Garmisch-Partenkirchen i mitten av februari var han uttagen i den svenska truppen. Den här gången fick han alltså bära den vita landslagsdräkten.

Lördagen den 15 februari var det dags för femmilen. Efter en stadig frukost (stekt ägg, plättar, gröt och mjölk), som den legendariske ledaren Sixtus Jansson hade ordnat, gav han sig ut i spåret med nummer 37 på bröstet.

Redan efter 13 kilometer ledde Engl... nej Wiklund, Elis Wiklund, med 38 sekunder. Stavtag för stavtag utö-kade han ledningen. I mål var han drygt tre minuter före tvåan, en annan svensk, Axel Wikström. Nisse Englund

tog brons. Hjalmar Bergström kom fyra. Fyra svenskar främst!Ja, det var en otrolig svensk triumf, triumfernas triumf. I skidhistorien har den också blivit försedd med etiketten "Kvartetten som inte sprängdes", en anspelning på Birger Sjöbergs berömda roman Kvartetten som sprängdes.

Varför vann Elis?När jag intervjuade honom 1972 hade han inte mycket

att säga om det. Vad skulle han säga? Jo, så här:– Jag ställde upp på femmilen och vann den.Men varför vann just du?– Jag hade kanske mer tur än de andra. Föret passade

mig. Det var skarföre med nysnö på morgonen. Frampå dan blev det dagsmeja när solen gassade mellan alptop-parna. På slutet var det som såpa i spåret.

Elis segertid blev 3.30.11, mer än en halvtimme snabbare än vid FIS-triumfen två år tidi-gare, då han åkte de fem milen på 4.06.43.På kvällen efter den historiska OS-bragden bjöd Sixtus Jans-son den osprängda kvartetten på segermiddag i olympiabyn,

bruna bönor med fläsk. Som en extra guldkant beställde han in pilsner till alla vid bordet.

Det gav en försmak av den segersötma som skulle av-smakas den närmaste tiden. Hemma i Sverige åstadkom Elis och hans tävlingskamrater (Erik Larsson, "Kiruna-Lasse", vann också 18 km) en uppståndelse utan like.Hemkomsten

När de återvände till fosterlandet och nådde Malmö stod 25 000 personer och trampade varandra på fötterna för att få hurra och heja. Efter tågresan till Stockholm hyllades de av 10 000 personer på Vasagatan utanför Centralen. Elis fick en lagerkrans runt halsen av rege-ringens utsände, ecklesiastikministern Arthur Engberg, som inte gjorde något för att dölja sina känslor.

Engberg talade om svenska pojkar "sprungna ur stub-botan rot, redan härdade i livets stränga skola", pojkar som hade "gett världen ett lysande exempel". Han avrun-dade med ett stänk av ohöljd patriotism:

– Ni stredo för Sverige därute.Lugnast i triumfens yra var nog Elis Wiklund. Han åkte hem till Ångermanland och fortsatte i egen takt med sin

13

skidåkning. Efter ett mellanår 1937 vann han tremilen vid SM 1938 och kom tvåa på femmilen. Tre år senare blev det tvärt om: tvåa på tremilen och etta på femmilen (före en rätt lovande 22-åring, Nils Karlsson från Mora). Men nu hade luftrören börjat krångla. 1942 blev hans sista tävlingsår.Mindre skidåkning

Sen var det kanske inte så mycket skidåkning. När jag intervjuade honom 30 år senare frågade jag om han hade några skidor. Jo, det hade han, under ett härbre på Skedomsmon. Vi åkte dit. Han hittade skidorna och satte dem på fötterna. Tog ett par stavtag så att jag skulle få fotografera.

Visst syntes det att han hade gjort det förr, men hade denne stillsamme man verkligen varit bäst i världen?Någon internationell stortävling blev det inte för Elis Wiklund efter OS-guldet 1936. 1940 befann sig världen i krig och det arrangerades inga olympiska spel förrän 1948, efter tolv års uppehåll.Sporthandlare i Sollefteå

1948 var också det år då han flyttade till Sollefteå, där han först fick anställning som vaktmästare på Nipvallen. Sen övertog han en sportaffär på Storgatan, inte ovanligt för gamla idrottsmän på den tiden. Den fick då sitt namn ändrat till Elis Wiklund Sport.

Jo, jag minns hans affär från min skoltid i Sollefteå, men jag var nog aldrig inne där. Jag har hört historier om den och om Elis Wiklund som affärsman. Var han lika bra i den rollen som i skidspåren?

– Nej, han var absolut ingen affärstyp, säger dottern Gunvor, numera med Löfgren i efternamn och bosatt i Karlstad. Folk undrade ibland varför mamma inte stod där. Hon hade varit mycket bättre på det.

I mitten av 60-talet gjorde han sig av med butiken och jobbade med annat, han var till exempel med och lade grunden för hotellbygget på Hallstaberget, innan han 1969 blev anställd som förrådsman på Norrlands trängregemente, T3. Där var han kvar till pensionen.Hallstaberget hade han en speciell känsla för. Det var ju i den trakten han vann femmilen i FIS-spelen 1934. Han ville gärna att hans stora prissamling skulle förvaras i hotellet på berget.

Prissamlingen bortaInnan det blev förverkligat förvarade han sina poka-

ler, medaljer och alla andra skidpriser i sin lägenhet mitt i stan. Där satt han ensam med sina minnen efter Hellys bortgång 1975 och tog kanske en truddelutt på dragspelet ibland; när han var yngre uppträdde han som smått professionell dragspelare på danser i hem-trakten. Han medverkar också på grammofonskivor, bland annat med låtarna Idrottspojkarnas vals och Gulaschbaronen.

I april 1976 besökte jag honom för att skriva några ord om hans prissamling. Han visade gärna. Särskilt stolt var han förstås över OS-guldet. Det låg i ett rött fodral som var klätt i sammet.

Några år senare donerade han hela samlingen till Sollefteå kommun och var med och utformade en monter som tillverkades i bröderna Svenssons snicke-rifabrik på Övergård. De sista åren var det hans livs-projekt, säger dottern Gunvor.

I mars 1982 var han på plats när montern invigdes i Hallstahotellet. Ett par veckor senare, den 15 mars, av-led han. Drabbad av sin andra hjärtinfarkt.Gunvor Löfgren har sorg i rösten när hon berättar om detta. Det beror inte bara på saknad efter pappa utan också på vad som har hänt med hans prissamling, som numera göms i ett magasin hos Sollefteå kommun.

OS-guldmedaljen är borta. Ja, Elis Wiklunds OS-guld från Garmisch-Partenkirchen 1936 är borta. Det tycks ha försvunnit i samband med någon ombyggnad och ett ägarbyte på Hallstaberget. Efterforskningar har skett. Utan resultat.

Gunvor Löfgren vaktar på sina ord, men till slut kommer det:

– Katastrof. Min bror och jag tycker att det är kata-strof. Men etuiet finns kvar. Etuiet har vi.

Hans O AlfredssonText och foto

Elis Wiklund höll stilen upp i åren

Elis Wiklund med en del av prissamlingen

14

Säsongen 1959 (1960) slogs det svenskt rekord i fot-bollens DM-finaler – i Ångermanland. Köpmanhol-mens IF och Friska Viljor drabbade samman i fem (5) finalmatcher, innan de förstnämnda korades som DM-vinnare efter 1-0 seger på anrika Idrottsparken i Örnsköldsvik.Fyra matcher slutade oavgjorda, innan avgörandet den 26 juli 1960. Matchvinnare var Göte ”Hilla” Nyholm – och vilt jubel bland ”polkagrisarna” (röd-vit-randiga) från brukssamhället Köpmanholmen.Tre av de totalt fem finalmatcherna spelades 1959 och fjärde och femte matchen spelades således under 1960. Finalmatcherna slutade enligt följande: FV-KIF 1-1, KIF-FV 0-0, FV-KIF 2-2, omspel våren 1960: KIF-FV 1-1, FV-KIF 0-1.De historiska DM-finalerna blev riktiga publikfester, med 5.000 åskådare totalt. Tre av matcherna spelades på Idrottsparken i Örnsköldsvik, två avgjordes på Fors-vallen i Köpmanholmen.Resen i ”Holmen”, centerhalven Lars ”Lalla” Holm-ström, inledde finalspelet genom att ge Friska Viljor ledningen med 1-0 genom ett självmål. ”Lalla” grund-lurade sin målvakt, Börje Bodin, som blev helt ställd.

Det historiska DM-guldet firades i hela Köpmanholmen med omnejd. Distriktsmästarna firades överallt – betraktades som hjältar. Att betvinga stadens storhet, FV, var givetvis något alldeles extra.Ångermanlands Fotbollsförbunds sekreterare, Gunnar Kåhrström, delade ut DM-medaljerna. Under sitt tal konstaterade Kåhrström att Köpmanholmen och Friska Viljor hade satt svenskt rekord i antal finalmatcher!Härmed presenterades alla historiska DM-vinnare 1959 – representerande Köpmanholmens IF: Börje Bodin (målvakt), Arne Söderström (högerback), Åke Sellin (vänsterback), Per-Arne ”Peppa” Sjölund (högerhalv), Lars ”Lalla” Holmström (centerhalv), Sven-Olof Lidfors (vänsterhalv), Hasse Nordkvist (högerytter), Åke Nordström (högerinner), Sven Öhlén (centerforward), Göte ”Hilla” Nyholm (vänsterinner), Roland Johansson (vänsterytter). Lagledare: Arne Sjö-lund.OBS. Säsongerna 1959 och 1960 spelades det enligt det s. k. ”Helsingborgssystemet”.

Anders “Myggan” Nordin

Köpmanholmen och Friska Viljor slog svenskt rekord i DM-finaler

LagbildenBildenI samband med Sällskapets kafé-träff i Timrå den 28 mars tog Sven Östman, bördig från Ström-näs, och intresserad av att få upp-gifter om Strömnäs GoIF:s tidiga verksamhet.Senare fick jag av Sven flera lag-bilder lagbilder på fotbollslaget i Strömnäs GIF. Här är en av dessa.

Strömnäs GIFStrömnäs (Kramfors kommun) ligger i området kring Frånö-San-döbron med historiskt många såg-verk och massafabriker. Strömnäs sågverk fanns 1871-1947.Föreningen bildades 1908 och var direkt aktiv med fotboll och fri-idrott. I DM-fotbollen 1909 del-tog grannföreningar som IF Ex-celsior och IF Walkyrian från Frånö.Föreningen spelade 1921 i Ådals-serien med Bollsta IK, IF Älgar-na, Jättesta SK, Kramfors IF, Sandö AIK och Sollefteå GIF.

15

StyrelsenBertil Astby, Härnösand, ordförandebertil@astby.se - 0611-262 17 073-422 79 05

Leif Thunman, Härnösand, vice ordf., kassörlthunman@hotmail.com - 0611-100 82, 070-348 02 25

Ola Olsson, Sollefteå, sekreterareola_olsson43@hotmail.com - 0620-143 00, 070-578 10 21

Kjell Carnbro, Sundsvall kjell.carnbro@gmail.com - 060-12 05 20, 070-665 69 49

Ulrika Hådén, Njurundaulrika.haden@sundsvall.se - 070-569 47 90

Anders Nordin, Bjästa651nordin@telia.com - 0660-22 11 29, 073-066 02 02

Kjell Åke Tjernström, Bergeforsenkjell-ake.tjernstrom@telia.com - 060-804 30, 076-801 27 08

MedlemsavgifterPrivatpersoner 150 krFöreningar 150 krFörbund, organisationer 250 kr

Bank- och plusgiroBankgiro 750-5266 Plusgiro : 59 77 71-5

Organisationsnummer802456-0336

Hemsidawww.vihs-y.se

Annonssida

Det är viktigt att arkivhandlingar från idrottsföreningarna lämnas in till

Föreningsarkivet! Gör det snarast!Telefon: 060-19 14 77, 010-476 8075E-post: foreningsarkivet@sundsvall.se

Föreningsarkivet Västernorrland

16