en hedersam kvinna (utdrag)

En hedersam kvinna

1

NICHT FARBVERBINDLICH!253262 | | Silis | En hedersam kvinnaCPI Clausen & Bosse - Softproof - 21.11.2011 19:32:57

Till mormor

2


Jennie Silis

en hederSamkvinna

Celanders förlag

3


. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Celanders förlagVårvädersvägen 4B, 222 27 LundTel: 046-37 3740e-post: [email protected]

www.celanders.se

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Copyright ©2011 Jennie SilisGrafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.seTryck: CPI books GmbH, Tyskland, 2011ISBN: 978-91-979413-1-0

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4


7 |

11 |

36 |

41 |

47 |

53 |

61 |

69 |

74 |

78 |

81 |

84 |

87 |

91 |

102 |

innehåll

Förord

Mahjouba

Sharia och internationell rätt

Moudawana – en ny familjelagstiftning

Fader okänd

En hedersam kvinna

Oum El Banine

Fatima, 39

Asma, 22

Abort

Hanane, 23

Skuld

Naïma, 20

Petites bonnes

She shouldn’t do that

5


103 |

109 |

115 |

117 |

121 |

126 |

131 |

136 |

142 |

148 |

153 |

161 |

164 |

169 |

177 |

187 |

196 |

200 |

201 |

Malika, 17

Kvinnohemmet

Aicha, 18

Nadia, 22

Daghemmet

Sjukhuset

Våldtäkt

L’Union de l’Action Feminine

Dounia

Khadija

Samtal

Prostitution

Ett land i ett nötskal

Kvinnornas tid

Jamila

Eid och därefter

Ett steg framåt, ett annat tillbaka

Slutet

Efterord

6


7

Förord

det finns olika sätt att berätta om kvinnors livsvillkor iMarocko. Det är som att lägga pussel. Alla erfarenheter är pussel-bitar. Kanske kan man lägga det annorlunda, kanske kan man väljaandra bitar och vilka bitar man väljer påverkar resultatet. Det äralltid en fråga om urval. Man kan titta på lagstiftningen och de of-ficiella uppgifterna. Det ger en relativt positiv bild och visar ett pro-gressivt land i utveckling. Men denna historia har redan berättatsoch upprepats så många gånger. Och den berättas utan exempelfrån verkligheten. Så istället kan man komplettera denna historiamed verkliga berättelser. Då blir resultatet ett annat och det är det jagsöker göra i denna bok. Det finns säkert de som skulle vilja ge enhelt annan bild av situationen. Och det får de gärna göra. Men dethär är min version.

Då jag har samlat material till denna bok har jag framförallttillbringat tid hos organisationen Oum El Banine, där jag har träf-fat och pratat med kvinnor som familjen och samhället har väntryggen eftersom de blivit gravida utan att vara gifta. Vissa har blivitvåldtagna, andra har haft en relation med en man som har övergi-vit dem när de blivit gravida. Flera av dem lever under hot frånsina familjer och av respekt för kvinnorna har jag valt att ändraderas namn. I övrigt är ingenting ändrat. Då många intervjuer harskett via tolk från arabiska kan jag inte i varje enskilt fall garanteraatt allt i en persons berättelse är till hundra procent ordagrantåterberättat. Men ingenting är ändrat med avsikt. De personer jagberättar om är verkliga. Alla deras berättelser är verkliga. Oum ElBanine och dess arbete existerar. Alla berättelser i denna bok är

7


�

berättelser från Marocko idag och har återgivits för mig i intervju-er samt genom att jag själv deltagit i Oum El Banines dagliga ar-bete under olika perioder under åren 2007 till 2011. Det här är intede enda berättelserna härifrån, men de är en del av den marockan-ska verkligheten.

Någon kanske vill ifrågasätta trovärdigheten, sanningshalten idet som berättas. Är det inte subjektiva upplevelser som återges?Men vad betyder då begrepp som objektivitet och är det alltid detmest eftersträvansvärda? Är det viktigaste kriteriet för en studieatt den har genomförts av en medelålders akademiker? Att olikaexperter har uttalat sig? Att vi kan dra statistiska slutsatser? Vilkagarantier ger egentligen det? Och är det inte ofta just verkliga be-rättelser vi saknar – i politiken och i akademin?

För medan internationella avtal undertecknas långt borta,medan avhandlingar skrivs och läggs på hög ännu längre bortkommer en kvinna i trettioårsåldern till Oum El Banine. Jag sitterpå kontoret tillsammans med några ur personalen när kvinnanknackar på. Hon har två flickor med sig, sina döttrar. De är i låg-stadieåldern, en sexåring och en åttaåring gissar jag, och de ärotroligt väluppfostrade. De hälsar blygt ett ”bonjour” på franskaoch kindpussar alla kvinnor i rummet innan de tyst ställer sig ochväntar på sin mamma som packar upp en symaskin. Det är engammal symaskin, en i grönfärgad metall som rostat lite. En långdiskussion på arabiska följer, jag ser att kvinnan är upprörd övernågot. Hon ser trött och ledsen ut, de andra på kontoret försökerlugna henne, tittar på symaskinen, skruvar på olika delar. När hongått berättar man för mig att kvinnan kommit till Oum El Banineför att be om hjälp med reservdelar till sin symaskin. Det är medden hon försörjer sig. Hon bor med sina döttrar i ett litet rum somhon hyr och för att försörja sig och sina barn har hon små uppdragdär hon syr kläder och annat till privatpersoner. Nu är maskinentrasig. Det är ett tyskt fabrikat och några reservdelar i Marocko lärvara svåra att hitta. Kanske har Oum El Banine några kontakter?Eller kanske kan de hjälpa henne med en ny maskin? Kvinnan,som jag får veta heter Imane, är analfabet, och har inga pengar attköpa en ny maskin för, inte ens reservdelar ifall de nu skulle hittanågra. Hennes man finns inte med i bilden längre. Hon var tvung-

8


9

en att fly från honom då hon upptäckte att han våldtog båda hen-nes döttrar.

Desperationen hos Imane var tydlig. Utan sociala skyddsnät ärkvinnor i hennes situation oftast chanslösa. Och det är inget ovan-ligt, kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet eller som bli-vit lämnade av sina män – eller som tvingats lämna sina män pågrund av exempelvis misshandel och övergrepp. De är många ochdet finns ingenstans för dem att ta vägen ifall det inte vore för fri-villigorganisationer som Oum El Banine. Men mellan dessa är detglest. Istället hamnar många kvinnor i prostitution, som en sistadesperat utväg, för att ha råd med mat till sina barn. Det är verk-ligt och det pågår hela tiden.

Att arbeta underifrån och enbart med kvinnor har varit ettmedvetet val från början. När du reser till Marocko som besökareträffar du främst män. Det är män som kontrollerar ditt pass påflygplatsen, det är män som tar hand om ditt bagage, det är enman som kör din taxi eller buss därifrån. Sedan fortsätter det, detär män som arbetar på restauranger, i butiker. Det finns undan-tag, men det är som sagt undantag och det är alltid framföralltmän som kommer att tilltala dig under din tid här. Och det ärmännen som tillskrivs trovärdighet. Det är männens upplevelseroch åsikter som värdesätts i olika sammanhang: i familjen, i poli-tiken, i rättsväsendet och andra offentliga miljöer. För mig har detdärför varit ett självklart val att istället intervjua kvinnor – kvin-nor som kommit till Oum El Banine för att söka skydd och desom arbetar inom organisationen. Jag har lyssnat på dem somdömts utan att bli hörda och dem som arbetar för förändring. Dehar alla vuxit upp här och från barnsben har de fått veta hur enkvinna bör bete sig – och hur hon straffas om hon bryter mot desociala koderna. Jag tror att vi kan lära mycket från dessa berät-telser.

Mahjouba Edbouche som startade Oum El Banine – och hen-nes kollegor Khadija, Hafida, Jamila, Keltoum och de andra – hargjort en fantastisk insats. De har delat med sig av sina erfarenheteroch låtit mig vara med i deras dagliga arbete. Utan dem och kvin-norna som har låtit sig intervjuas hade denna bok aldrig kunnatskrivas. Mitt största tack till dem för deras engagemang och mod.

9


10

Tack även till Houda, Lahcen och Marie som har tolkat underintervjuerna. Alla eventuella fel och missförstånd är emellertid en-dast jag själv ansvarig för.

10


11

Mahjouba

en berättelse om kvinnors livsvillkor i Marocko skulle kunnabörja sommaren 1976. Marocko har varit självständigt i 20 år ochkung Hassan II styr landet. Kuststaden Agadir har börjat återhämtasig efter jordbävningen som ödelade den femton år tidigare. Män-niskor har börjat kunna leva i den igen, bygga upp sina liv ur rui-nerna. En söndag i juli, på en väg norr om Agadir förlorar en manplötsligt kontrollen över sin bil. Bilen kör av vägen, voltar nedfören brant och allt blir tyst. Med i bilen fanns även mannens fru,Mahjouba Edbouche, och deras barn. Mahjouba var höggravid ochdet var bara dagar innan hennes tredje barn skulle födas. Honöverlevde kraschen. Barnet hade gjort en kullerbytta i magen, mendet hade överlevt, det också. Men Mahjoubas man låg orörlig påmarken och det rann blod ur hans öra. Senare, på sjukhuset, hördehon några läkare diskutera hennes mans tillstånd. De talade överhennes huvud på franska, akademikernas språk, för de trodde inteatt en ung kvinna som hon förstod. Men Mahjouba talade brafranska och hon insåg att hon skulle få föda det här barnet själv.Hennes man var döende. Mahjouba var 24 år och änka, snart tre-barnsmor och dessutom ansvarig för sin mans tre barn från etttidigare äktenskap. Efter hans död blev hon snart medveten omsitt eget värde. Hon tvingades inse att här har en kvinna ett värdeenbart så länge hon har en man.

*

11


12

Mer än 30 år senare färdas jag själv på samma väg. Solen bländarnästan sikten. Bilen kränger till i en kurva och jag tänker att detkanske var här, försöker föreställa mig det. Det har gått 30 år ochjag undrar om något har förändrats. En kvinnas värde?

*

Mahjouba föddes den 30 november 1951. Hennes föräldrar varbåda berber, och tillhörde således den ursprungliga folkgruppen iMarocko. Föräldrarna kom från olika delar av landet, själv föddesMahjouba i Agadir. Hon säger att hennes föräldrar växt upp undersvåra förhållanden – i sviterna efter första världskriget. Marockovar i kris och det var mycket fattigt. Mahjouba var föräldrarnasförsta barn och hon började skolan när hon var åtta. Egentligenbörjar man skolan vid sju års ålder, men familjen kunde inte kommaöverens om ifall hon överhuvudtaget skulle gå i skolan. Hennesmorbröder motsatte sig det hela. De tyckte inte att det var lämp-ligt att en liten flicka gick i skolan, det vore onödigt eftersom deändå skulle gifta bort henne sedan. Saken diskuterades därförlänge inom familjen. Till slut gav morbröderna med sig. Mahjoubatrivdes i den nya miljön och var en duktig elev. Familjens ekono-miska standard hade ökat avsevärt sedan hennes pappa börjatarbeta för den franska kolonialmakten. Familjen drog stor nytta avdetta arbete. Till skillnad från många andra familjer i Marocko vidden tiden hade Mahjoubas föräldrar en chans att ta sig ur misären.De pratade mycket franska hemma under hela Mahjoubas barn-dom. Familjen ägde ett hus och hon saknade ingenting. Men dethindrade inte en traditionell, och för Mahjouba, svår uppväxt.

Mahjoubas föräldrar var, trots deras bildning och höga ekono-miska standard, egentligen väldigt konservativa. När Mahjoubavar fem år fick hon ett syskon – en lillebror – och det var då sakeroch ting började förändras. En pojke är alltid mer uppskattad änen flicka så när Mahjoubas lillebror föddes blev han den privilegie-rade. Enligt traditionen måste föräldrarna alltid prioritera sönerföre döttrar eftersom det är dessa som ska ta hand om föräldrarnanär de blir äldre. Så han blev favoriten – och det var Mahjouba somfick ta hand om lillebror. ”Om han någon gång gjorde sig illa slog

12


13

mamma mig som straff för att jag inte hållit honom under uppsikt.De slog mig ofta, även vid andra tillfällen. De slog och kramademig sedan.” Metoden att slå sina barn hade hennes mamma frånsin egen uppväxt, i en berberby i bergen. Det var så man gjordemed barnen där och hennes mamma gjorde därför likadant.

Under hela sin uppväxt fick Mahjouba ta hand om inte bara sinlillebror utan även de småsyskon, två pojkar och en flicka, somföddes efter honom. Mahjouba skulle ta hand om dem samtidigtsom hon skulle sköta skolan. 1967 var Mahjouba 16 år. Hon hadetagit sin första examen och var en bra student. Men hennes föräld-rar ville helst att hon skulle hålla sig i hemmet. ”Jag skulle förbe-redas för att bli en kvinna, och då behövde jag inte studera, tycktemin far. Jag fick lära mig allt som de tyckte att en kvinna bordekunna: sy, laga mat och sådant. Inte ens då det var lov från skolanfick jag vara ledig. Jag var alltid tvungen att gå upp klockan sex föratt ta hand om huset och mina småsyskon.”

Mahjouba var tio år första gången någon uttryckte önskemåltill hennes föräldrar om att gifta sig med henne. Det var inte ovan-ligt att flickor giftes bort väldigt unga i Marocko, men Mahjoubasföräldrar ville vänta lite. När hon nådde 16 års ålder tyckte hennespappa egentligen att hon var redo för giftermål men lät henneändå påbörja en utbildning i skrivmaskinsskrivning. Mahjoubavar i skolan på förmiddagarna och var sedan tvungen att kommahem för att städa och ta hand om sina småsyskon på eftermidda-garna. Om hon ville gå ut var hon tvungen att be om sin mammastillstånd. Hennes lillebror följde med och hon var tvungen att bäradjellabah1 och dessutom slöja som även täckte munnen. Det varobligatoriskt för kvinnor då de gick ut. Det fanns vissa som ändåinte gjorde det men Mahjoubas mamma var noga med att Mah-jouba täckte sig så som hon borde.

En eftermiddag ville Mahjouba gå ut själv för att träffa sin vänMalika. Hennes mamma varnade henne, hon sade att Mahjoubasfar skulle bli arg om han fick reda på att hon gått ut själv. Mahjou-

1. Djellabah är en traditionell fotsid dräkt med luva. Den är vanlig iMarocko och kan bäras av både män och kvinnor, men med skillnaden attkvinnors ofta är mer dekorerade, mönstrade och/eller i starkare färger.

13


14

ba tvekade, hon var rädd för sin pappa men beslöt sig sedan ändåför att följa med Malika. De möttes på Rue de Marrakech. Malikaville handla tyger och Mahjouba följde med henne till stadsdelenTalborjt i Agadirs centrum. När de var på väg tillbaka såg de enman i en bil som körde sakta i närheten av dem. En ung, snyggman. Mahjouba vinkade av Malika och fortsatte hemåt. När Mah-jouba nådde sitt kvarter såg hon återigen bilen – han hade följtefter henne. Hon såg att han tittade efter henne. Han såg bra utoch Mahjouba blev glad, men hon skyndade sig ändå hem. Honvågade inte riskera att någon skulle se henne i närheten av man-nen. Hon var väl medveten om vilka rykten det kunde starta igrannskapet om hon så bara hade varit i närheten av en man.

”Nästa morgon gick jag upp som vanligt: bakade bröd, väcktemina syskon, gav dem frukost och städade köket, innan dess fickjag inte gå någonstans. Men innan jag hunnit iväg knackade det påytterdörren. Jag ville gå och öppna, men min mamma tvingademig att gå undan medan hon själv öppnade.” Mahjouba hörde frånköket hur hennes mor öppnade dörren. En man frågade efter Mah-joubas pappa. Hennes mamma sade att han inte var hemma menatt mannen kunde komma tillbaka vid lunchtid istället. Mahjoubatittade genom ett kikhål i dörren. Hon kände inte igen mannen ihallen men gissade att det kunde vara en vän till mannen hon settdagen innan. Hon var nyfiken på vad mannen sade, förhoppnings-full om att det skulle gälla ett frieri. Men hon var livrädd för atthennes föräldrar skulle misstänka något, att de skulle tro att honhaft en relation med mannen. Hon var nervös, hon skakade närhon fortsatte med frukosten och hennes mamma såg detta. Honborde ju inte ens tänka tanken att vara med en man. Mahjoubatror att hennes mamma redan direkt förstod att det handlade omett frieri men att hon inte ville låtsas om något inför mannen. Honville inte visa att hon förstod och att hon accepterade tanken – enmor kan inte göra det, då detta var upp till Mahjoubas far och ingenannan att bestämma.

Mahjouba var rädd den förmiddagen, hon kunde inte arbeta,hon kunde knappt prata eftersom hon var rädd för föräldrarnasreaktion. När hon skulle gå hem från skolan på lunchen kände honsig svimfärdig men lyckades samla sig och promenera hemåt. Där

14


15

hemma höll hennes mamma på att förbereda maten. Mahjoubahjälpte till och tillsammans väntade de på hennes pappa. När hankom hem berättade Mahjoubas mamma för honom att ”någonsom känner Mahjouba kommer på lunch”. Mahjouba satt som pånålar men pappan kommenterade inte saken, utan nickade bara.När mannen och hans vän sedan kom fick Mahjouba dra sig undan.Hon fick inte vara med under första mötet mellan hennes föräldraroch den som ville be om hennes hand eftersom seden sade att enung kvinna inte skulle närvara vid sådana sammankomster. Man-nen berättade om sig själv för föräldrarna, att han var 26 år, varhan kom ifrån och att han arbetade inom försäkringsbranschen.Men Mahjoubas föräldrar var inte övertygade, de ville veta meraom vem denna man egentligen var – var han verkligen något förderas familj? Mahjoubas pappa sade därför till honom att kommatillbaka till middagen och då ta med sina föräldrar så att de kundeprata på riktigt.

På kvällen kom de, men de var inte som Mahjoubas föräldrarhade hoppats. Mannens föräldrar var båda marockaner, men desåg inte ut som Mahjoubas familj hade väntat sig. Mannens mam-ma var ljus, nästan blond medan pappan var väldigt mörk, nästansvart. Med sig hade de även mannens syster och hennes lilla dot-ter. Och den lilla systerdottern var svart. Mahjoubas föräldrartyckte spontant illa om dem. Deras första tanke var att de aldrigskulle kunna låta sin dotter gifta sig in i denna familj, tänk omderas barn också skulle bli svarta? Mahjouba säger att hennes för-äldrar var trångsynta människor med en snäv verklighetsbild ochrasistiska föreställningar. Själv var hon nästan alltid av motsattåsikt. När hennes föräldrar tyckte något, tyckte hon ofta tvärtom.Mahjouba tyckte om den lilla systerdottern, en söt liten fyraåring.Hon tyckte om mannens familj också, de såg annorlunda ut mendet spelade inte någon roll för henne.

Mahjoubas föräldrar bestämde sig snabbt för att det inte skullebli något giftermål. Men alla var inte av samma åsikt. Med undermiddagen var även en vän till Mahjoubas föräldrar. En kvinna,som inte alls såg på saken på samma sätt som föräldrarna. Det vartill stor del hon som höll samtalet igång. Hon ställde frågor tillmannens föräldrar för att ta reda på mer om dem. Det visade sig

15


16

att de kom från en stor och aktad familj. De var välkända och dehade pengar. Kvinnan lät sig imponeras och försökte sedan över-tala Mahjoubas föräldrar om att det var en bra familj. Mahjoubasjälv fick inte delta i dessa diskussioner, ingen var intresserad avhennes åsikt. Mahjoubas pappa var svårövertalad, han påtaladeåterigen omöjligheten i det hela på grund av deras hudfärg. Menkvinnan gav sig inte och efter tre dagars diskussion började Mah-joubas föräldrar så att ge med sig.

Familjen bjöds in igen nästföljande kväll. Detta var en torsdag.Mannen sade att han ville lära känna Mahjouba bättre och frågadehennes pappa om han fick ta med henne ut. Mahjoubas pappa ogil-lade tanken på att de skulle umgås som ännu ogifta så han sade tillmannen att det kunde han få, men bara under förutsättning att degifte sig samma helg. Så blev det också. Det hölls en liten bröllops-fest i Mahjoubas familjs hus på lördagen och på kvällen kom brud-gummens familj, för att ta henne med till deras hem.

Det finns en tradition som säger att bruden nästa morgon skakläs i en klänning och sitta i ett hörn medan en stor fest börjar.Och Mahjouba kläddes upp och sedan kunde gästerna komma.Allt verkade bra och Mahjouba var förväntansfull inför det nya livsom väntade henne – äntligen skulle hon få bli behandlad väl ochbli respekterad som en gift kvinna istället för att fungera som etthembiträde hos sina krävande föräldrar. Men då festen hållit pånågon timme råkade Mahjouba höra ett samtal som inte var avsettför hennes öron. Det var mannens kusin som pratade med enannan kvinna och berättade då att mannen, Mahjoubas man, varnyskild och hade tre små döttrar, varav den yngsta bara någramånader gammal.

”Jag trodde inte det var sant, jag ville och kunde inte tro det.Alla mina drömmar och alla illusioner jag gjort mig om äktenskapetslogs sönder. Jag hade inte kunnat föreställa mig något värre,något mer fruktansvärt. Men som en brud borde göra satt jag tyst.Jag låtsades som att jag inte hört något, jag vågade inte reagera. Såjag bara satt där, och log.”

Mahjouba har senare fått reda på att hennes pappa redan hörtnyheten. Han hade träffat en bekant samma kväll som de gifte sig,en man som väl kände till Mahjoubas blivande mans familj, och

16


17

kunde berätta för honom att mannen var skild med tre små barn.Men Mahjoubas pappa nämnde inte saken för henne. Efter festenväntade Mahjouba på att mannen skulle berätta något men denförsta dagen gjorde han inga sådana ansatser. Själv vågade honinte fråga. Men så den andra dagen kom det fram, han berättadeom barnen som nu fanns hos sin mamma, men som han ville häm-ta så att de kunde leva med honom och Mahjouba istället. Mah-jouba sade till honom att hon ville skiljas, men hon ångrade sigsnart då hon insåg att det inte skulle fungera. En skilsmässa så närainpå bröllopet kunde ju, i allmänhetens ögon, endast bero på ensak. De skulle tro att hon inte varit oskuld då de gifte sig. Ungakvinnor tillåts inte ha varit med om något – och om de skiljde signu skulle hon förmodas vara en smutsig kvinna. Så hon förstod atthon bara kunde acceptera situationen.

”Jag var som en mamma för mina småsyskon, jag hade fått tahand om dem sedan de var nyfödda. Nu skulle jag bli mamma åtmin mans barn. Jag trodde att det här skulle vara en tid av njut-ning, när jag äntligen tagit mig ifrån min familj. Men det nya livetblev minst lika krävande. Det blev mest av allt en fortsättning pådet som varit innan. Även i mitt nya hus var jag tvungen att stigaupp tidigt om morgnarna för att ta hand om små barn. Framföralltden minsta, bebisen som bara var några månader gammal, blev detmitt ansvar att ta hand om.”

Men äktenskapet visade sig ändå bli lite bättre då hon lärde kän-na sin man mer. Mahjoubas man var annorlunda än många män.Och trots åldersskillnaden tilltalades hon av många av hans sidor.Han var intellektuell, han hade studerat i Belgien och rest i Europa.Han hade läst mycket, och skrev ibland artiklar om exempelvis kvin-nor. Han hade ett modernt och öppet förhållningssätt till världen.Mahjouba uppskattade detta, men det gjorde inte hennes föräldrar.De såg inget värde i en sådan utbildning. De menade istället att hanborde skämmas för sin dåliga respekt för traditioner och värdering-ar och de började allt mer ogilla äktenskapet.

Men Mahjouba stannade hos sin man. Och efter några måna-der tog han första gången med henne till Frankrike. Mahjoubasom aldrig varit utomlands tidigare fick en chock. ”Han tog migmed till Moulin Rouge, jag såg striptease och träffade transvestiter

17


1�

för första gången i mitt liv. Jag upplevde allt som är tabu i Ma-rocko, jag såg allt det som man inte kan prata om här.” Först varhon rädd för att gå in på de ställen han föreslog, men snart följdehon med. Idag beskriver hon det som en bra erfarenhet. Mahjoubasäger att hon växt upp i en mycket stängd familj, där traditionernavar starka och där allt som var annorlunda sågs med stor skepsis.Med sin man var hon mera fri, och hon fick uppleva mera. ”Jag ficklära mig saker om andra människors liv och acceptera detta. Medhonom, på våra resor, lärde jag mig tolerans och respekt för andramänniskor – saker som vi aldrig pratat om hemma i min familj.”

Mahjouba och hennes man återvände till Marocko. Mahjoubablev snart gravid och när förlossningen närmade sig tyckte Mah-joubas pappa att det fick vara nog. Han ville att de skulle skiljas,men hon vägrade. Pappan hämtade henne då, och han tvingadehenne att stanna hos familjen tills förlossningen var över. Hanhade egentligen varit emot graviditeten från första början. Hanville att Mahjouba skulle göra abort och sedan skilja sig. När såhennes barn, en son, föddes blev hennes pappa ännu elakare. Hanvägrade ta i barnet, kallade honom inte för hans namn, Hicham,utan talade endast om honom som ”den svarte”.

Men Mahjoubas man hörde av sig, han ville träffa henne ochbarnet. När Mahjoubas pappa inte var hemma gav hennes mammasitt godkännande. Mannen fick komma. Och sedan kom han fleragånger när Mahjoubas pappa var borta. Men en gång när han vardär kom Mahjoubas pappa plötsligt hem och blev väldigt arg föratt de gick bakom ryggen på honom. Mahjouba kände att det varohållbart, hon orkade inte smyga och var rädd att hennes pappaskulle tappa besinningen fullständigt någon dag. När barnet skullevaccineras för andra gången var det Mahjoubas man som skulleskjutsa henne till barnavårdscentralen. Efter besöket där togMahjouba beslutet att inte åka hem till sina föräldrar igen utan attfölja med sin man hem till honom och sedan stannade hon där. Ensvår tid följde efter detta. Pappan var väldigt arg och han skuld-belade Mahjoubas mamma för det som hänt. Han straffade dembåda och Mahjouba träffade inte sin mamma under de två följandeåren då hennes pappa förbjöd dem att ses.

Efter dessa två år var Mahjouba gravid igen och hon födde en

18


19

dotter, Fathia. Sedan följde ännu en graviditet, Mahjouba födde enpojke men han var död vid födseln. I och med dotterns födelsehade Mahjouba sakta kunnat återuppta kontakten med föräldrarna.När hon fött barnet som dog hade hon fått prata med sin mammasom gett henne sitt stöd genom den svåraste tiden efteråt. Relatio-nen till föräldrarna började sakta förbättras och en återförening,även med pappan, var nära.

Så kom Mahjoubas mans före detta fru till Agadir. Hon hadede senaste åren bott i Rabat men nu kom hon för att få träffa sinabarn. Mannen förbjöd henne att träffa dem. Han tyckte att honvar en dålig kvinna. Hon var analfabet, hon arbetade i en bar ochhan tyckte därför inte att hon var ansvarsfull nog. Men Mahjoubaville i alla fall att kvinnan åtminstone skulle få träffa sina barn.Hon säger att det var början på hennes sociala arbete – hon ord-nade möten bakom sin mans rygg så att hon och barnens mammakunde träffas i smyg. Mahjouba hittade på en anledning att gå utoch så tog hon med barnen för att möta deras mor.

Några år gick. Saker och ting började sakta stabiliseras. Det varett hårt arbete att ta hand om alla barnen, men Mahjouba tyckteom även sin mans barn och fann sig i detta liv. ”Jag blev gravidigen och blev väldigt glad över detta. Allt började kännas bra igen.Men varje gång saker har börjat ordna upp sig i mitt liv har någotoväntat inträffat. Så även denna gång.” Det var i juli 1976 och detvar då olyckan inträffade.

”Jag hade sedan en tid tillbaka, trots att allt började kännas bra,samtidigt känt ett visst obehag. En oro jag först inte kunde sättaord på, men det kändes som om vår lycka var skör och att jag skullekunna förlora den snabbt. Jag var rädd att något skulle hända bar-nen, eller barnet i magen, och jag berättade om det för min man.Men han skrattade bort det, och sade bara att det inte fanns någotatt oroa sig för. Men så drömde jag en mardröm, det var natten tillen fredag. Jag drömde om en kvinna i vitt. Jag kunde inte se kvin-nans ansikte, men jag kände hennes närvaro. Hon försökte ta minman ifrån mig, hon slet i honom och till slut lyckades hon. Jagvaknade hastigt upp, skrikande.”

På fredagar samlas enligt traditionen marockanska familjer föratt äta couscous tillsammans och så även i Mahjoubas och hennes

19


20

mans familj. När de denna fredag satt vid matbordet frågade hen-nes man varför hon skrikit under natten. Hon berättade om sindröm, men han skrattade återigen bara, sade att hon oroade sig ionödan och att allt skulle gå jättebra med det nya barnet, med allt.Dagen efter, på lördagen, hade mannen lovat att de skulle gå uttillsammans. Men han gick ut med några vänner under dagen ochdet drog ut på tiden. Mahjouba väntade hela kvällen, men hennesman kom inte hem förrän halv två på natten. Då ville Mahjoubainte längre gå ut, men han insisterade. Hans föräldrar kunde se ef-ter barnen. De åkte till Jour et Nuit, en restaurang som ligger ut-med strandpromenaden i Agadir. Natten var varm och det var försent att äta så de drack bara varsin juice. Det började bli morgon,men Mahjoubas man ville inte sova. Han tyckte det var lika bra attvara vaken, det hade ändå blivit morgon så det var ingen idé att gåoch lägga sig. Han föreslog att de skulle åka hem, hämta barnenoch sedan åka till stranden. Mahjouba var tveksam. Hon var hög-gravid och sade att hon kanske skulle föda, att det kunde vara far-ligt att åka iväg då. Men hennes man insisterade och lyckades tillslut övertala henne. ”På vägen hem mötte vi en vän till min man,en marockansk man som bodde i Europa vid den tiden. De hadeinte träffats på flera år, men nu var han tillbaka i Marocko. De pra-tade en stund och när de skildes åt fick min man en lång kram avhonom. Då förstod jag inte att han var den siste, förutom jag ochbarnen, som skulle träffa min man i livet.”

De kom hem, han gjorde frukost och tillsammans klädde debarnen för att åka iväg. De körde norrut från Agadir, bara någramil uppåt längs kusten där det finns flera fina stränder. De hadefärdats under tystnad större delen av vägen, men så började Mah-joubas man återigen fråga henne om drömmen hon drömt nattentill fredagen. Han retade henne för hennes oro. Och han frågadevad hon skulle göra ifall han faktiskt dog – ifall hon skulle gifta omsig. Ja, kanske, svarade Mahjouba. Kanske efter ett tag. Mannenskrattade och sade att han i alla fall skulle gifta om sig direkt, ifallhon nu skulle dö. De var snart framme och Mahjouba började sät-ta på sig sin slöja och göra sig i ordning för stranden. Men dåhände något. De närmade sig byn Aourir när Mahjoubas manplötsligt förlorade kontrollen över bilen. Den kom över på andra

20


21

sidan vägen, bilen körde rakt ut i vägrenen och voltade sedan ned-för en brant.

Det tog några ögonblick innan Mahjouba förstod vad somhänt. Hon såg sig omkring. Hennes man fanns inte kvar, han hadekastats ut ur bilen. Hon vände sig mödosamt om för att se efterbarnen som satt i baksätet. Hon tyckte sig uppfatta att de alla rör-de sig, alla fem. Några av dem grät. Hon försökte böja sig motdem, men kunde inte röra sig, hon kände inte sin vänstra arm.

Några män som hört kraschen kom springande emot dem. Defick upp bildörrarna, hjälpte henne och barnen ut. Männen hjälp-te Mahjouba bort till hennes man som låg en bit från bilen. Hanrörde sig inte och Mahjouba såg att det rann blod vid hans huvud,kanske från hans öra. Hon bad männen att köra dem till sjukhusetmen de ville inte, kanske var de rädda för att själva råka illa ut omde flyttade på Mahjoubas man och han inte skulle överleva färdentill sjukhuset. Någon sprang iväg för att ringa efter en ambulans.Mahjouba var utom sig, flera av barnen var chockade, de skrek, nå-gon grät oupphörligen. Själv började hon känna en kraftig smärtai vänsterarmen och flera av fingrarna på den vänstra handen. Honhade först inte känt någonting men nu började armen värka ochdessutom svullna kraftigt. ”Jag ville ta hand om mina barn, ochmin man, men jag kunde inte. Jag skrek och skrek på hjälp meningen kom.” Det dröjde två timmar innan polis och ambulans dökupp och Mahjoubas man visade inga livstecken då han lades i am-bulansen på väg mot sjukhuset i Agadir.

De lades i samma sal, tillsammans med många andra patienter.Sjukhuset var i dåligt skick och det var trångt i salen. Mahjouba,som hade flera frakturer i armen och i den vänstra handens fingrar,fick vård. Sedan måste hon ha somnat en stund men vaknade snartav att hon hörde två läkare prata med varandra. De stod vid hennesmans säng, bredvid hennes. De pratade på franska om hans till-stånd. De visste inte att hon var hans fru, och de trodde aldrig atten ung kvinna som hon kunde franska. Den ena läkaren konstate-rade att det var för sent, att det inte skulle gå att rädda honom.Den andra instämde, patienten skulle aldrig återfå medvetandet.Han ryckte på axlarna, gjorde en notering i sina papper. Så läm-nade de rummet.

21


22

Så kom Mahjoubas svärföräldrar, mannens bror, hennes för-äldrar. Alla grät de. De tog med sig barnen och åkte hem, barnensom mirakulöst nog alla klarat sig oskadda. När det närmade sigkvällen ville också Mahjouba lämna sjukhuset, hon ville hem föratt kunna vila. Läkarna var tveksamma, de ville ha henne kvar förobservation men de sade att hon i så fall fick åka hem på eget an-svar. Hon accepterade och fick hjälp av någon att hitta en taxi.Hon hade hoppats på att kunna komma hem och få vila tillsam-mans med barnen, men huset var fullt av folk. Alla ville prata medhenne, de överöste henne med frågor: alla ville veta vad som hadehänt, hur det hade gått till. Alla var där och hon visste att det redangick rykten bland grannarna, det viskades för fullt i huset näringen av de närmaste hörde på. Kanske hade han varit onykter?Kanske hade Mahjouba velat döda honom?

Huset var fullt av röster, rykten och klagande gråt och Mah-jouba slumrade till först framåt gryningen. Hon vilade på förmid-dagen för att på eftermiddagen återvända till sjukhuset. Hennesman levde, men var inte kontaktbar. Hon satt hos honom länge,höll hans hand, strök hans hår. När hon skulle gå kysste hon hanspanna, och precis innan hon lämnade rummet vände hon sig om,för att säga hejdå. Och hon såg att han rörde försiktigt på några avtårna, en nästan omärklig rörelse. Mahjouba åkte hem men honsov ingenting den natten. På tisdagsmorgonen hade hon varit va-ken nästan oavbrutet i tre dygn. Klockan nio ringde telefonen. Detvar från sjukhuset och man meddelade att Mahjoubas man hadeavlidit tidigt samma morgon.

Mahjoubas man avled den 13 juli 1976, två dagar efter olyckan.När en man dör säger traditionen att kvinnan ska sörja i fyrtiodagar. Under dessa ska hon hålla sig hemma, hon ska inte tvättasig eller göra sig i ordning för mycket och hon ska inte heller träffautomstående utan bara sörja i hemmet. Mahjouba skulle tillbringadenna tid i sin mans hem. Men efter bara någon dag märkte honhur mannens familj förändrades mot henne. Enligt traditionen skaen sörjande kvinna bära vitt och för att hedra den döde ska dessakläder vara nya. Men Mahjoubas svärföräldrar ville inte ge hennenågra nya kläder, hon fick bara gamla kläder av sin svärmor, någratrasor att bära sin livssorg i.

22


23

Men kläderna visade sig bara vara början. Stämningen börjadebli obehaglig i huset, Mahjouba kände hur familjen började stötabort henne. Utan sin man var hon som en objuden gäst i derashem. Hon såg hur hennes mans bror gick igenom hans kläder ochtog många av hans tillhörigheter. Han började även slå hennesbarn om de inte gjorde som han sade. Mahjouba var tvungen attstanna i huset eftersom hon sörjde, men ju längre tiden gick destooroligare blev hon, både för egen del och för sina barn. Som hög-gravid var hon även orolig för barnet hon väntade. De nio måna-derna hade gått och hon borde föda när som helst, men ingentinghände. Efter olyckan var det som om magen blivit mindre, somom den dragit ihop sig och allt satts på paus. Dagarna gick och blevtill veckor. Men i slutet av de fyrtio dagarna kände hon att detbörjade närma sig igen. Då sorgeperioden ännu inte riktigt varöver valde Mahjouba att inte åka till sjukhuset eftersom hon inteborde träffa andra män under detta skede. Istället gick hon till entraditionell medicinkvinna som hjälpte henne att förlösa barnet,en liten son som fick namnet Ider.

Men svärföräldrarna var inte nämnvärt glada över sitt nyabarnbarn, snarare tvärtom då det innebar ännu en mun att mätta.Och de visade tydligt att de inte ville ha med Mahjouba att göra.”När de fyrtio sorgedagarna är över ska en fest hållas och ett fårslaktas. Jag gav mina svärföräldrar pengar så att de skulle ordnadetta åt mig. Och de köpte ett får som de slaktade, men köttetvalde de att torka för att sedan skicka till sin dotter som boddelångt borta. Deras svek under den här tiden kommer jag aldrig attglömma.”

När sorgeperioden och förlossningen var över var Mahjoubatvungen att ta itu med försäkringsfrågan. Hon var tvungen attundersöka hur de skulle få ut några pengar på försäkringen. Menvad Mahjouba inte visste, vad ingen hade informerat henne om,var att en olycka måste anmälas inom två dygn. Om ingen anmä-lan inkommit innan dessa 48 timmar har passerat blir försäkring-en ogiltig. Bilen de hade åkt i var begagnad. De hade köpt den påavbetalning och höll fortfarande på att betala tillbaka på lånet.Men företaget som sålt bilen tog tillbaka den direkt efter olyckan,under förevändning att de bara tog det som tillhörde dem efter-

23


24

som den inte var färdigbetalad. Men det var troligen inte hela san-ningen. Man misstänkte att bilen hade haft tekniska problem re-dan innan och företaget ville därför inte att någon skulle kunnaundersöka den närmare.

Ansvarig för försäkringsbolaget var en vän till Mahjoubas man.Han deltog i begravningen och uttryckte sina kondoleanser till fa-miljen, men när de träffades nämnde han aldrig för henne att detredan var för sent att anmäla olyckan. Inte ens när Mahjouba be-sökte försäkringsbolaget sade han något. Hon ansträngde sig föratt få alla papper i ordning för att lämna till försäkringsbolaget.Det kostade henne tid och stor möda att få allt i ordning – bara föratt sedan få veta att det var för sent. Ingen hjälpte henne med detta.Hennes mans familj var föga intresserade av att hjälpa henne medpappren, men när de sedan fick reda på att det inte gick att få utnågra pengar på försäkringen vände de sig ännu mer emot henne.

Direkt efter att Ider var född började Mahjouba söka efter ettarbete. Folk runtomkring henne förstod inte varför. Hennes svär-föräldrar hade föreslagit att hon skulle gifta om sig med deras andrason, hennes mans bror, och många i familjens bekantskap tyckte attdetta var den enda naturliga lösningen. Men Mahjouba vägrade.Hennes mans bror hade varit som en bror för henne också. Mennär hon efter olyckan sett hur brodern gått igenom den dödes till-hörigheter och försett sig med det som hade något värde och medtanke på hur han behandlade barnen kände hon att detta var detsista hon kunde göra.

Redan två månader efter förlossningen arbetade därför Mah-jouba. Hon hade fått ett pedagogiskt arbete med ungdomar somhon trivdes med. På jobbet ville de snart skicka henne till Rabatför en utbildning. Hon lämnade Ider till sin egen mamma och detvå större barnen, Hicham och Fathia, till sin svärmor så att honskulle kunna åka. I tre månader stannade hon i Rabat. Utbild-ningen skedde på ett center där deltagarna även bodde. De var 35kvinnor där och Mahjouba var den yngsta. Alla dagar slutade lika-dant: med att hon grät sig till sömns. De andra kvinnorna på cent-ret visste ingenting om hennes bakgrund, de visste inte om att honhade barn och ingenting om vad hon hade gått igenom. Tiden iRabat var svår eftersom Mahjouba fortfarande var i en form av

24


25

chocktillstånd. Men hon lärde sig också mycket. Det var hennesförsta resa på egen hand. Hon lärde sig att ta ansvar och det gjordehenne mera självständig.

Mahjouba fortsatte arbeta när hon sedan kom tillbaka till Aga-dir. Hennes mans tre döttrar hämtades av deras mamma då Mah-jouba inte kunde försörja dem själv och svärföräldrarna inte villebidra något överhuvudtaget. Men fortfarande fanns Mahjoubastre egna barn vars tillvaro hon försökte pussla ihop. Hennes svär-mor som skulle ta hand om de äldre barnen när Mahjouba självarbetade såg inte efter dem som hon borde. Mahjouba blev orolig,barnen fick inte ordentligt med mat och hennes svärmor lämnadedem ensamma ibland och gick iväg. En gång lämnade hon till ochmed ett fönster på andra våningen öppet på vid gavel när hon gickiväg. Mahjouba kände att hon skulle bli tvungen att lämna svärfa-miljen. Hon bad därför sina egna föräldrar om hjälp. Hennes farsade att hon var välkommen hem men endast under förutsättningatt hon lämnade bort barnen. Mahjouba vägrade. Hon tvingadesförsvara sina barn inte bara inför svärföräldrarna utan även införsina egna föräldrar. Det började kännas ohållbart och Mahjoubainsåg att hon aldrig skulle kunna leva upp till någon av familjernaskrav och att hon i fortsättningen inte skulle kunna lita på någonannan än sig själv.

Svärföräldrarna försökte än en gång förmå Mahjouba att giftaom sig med deras andra son, men hon vägrade återigen. Svärför-äldrarna sade sig aldrig ha varit med om något så oförskämt somhennes beteende. De sade att hon var otacksam, att hon uppen-barligen hellre ville gå på gatan än att få deras hjälp. Därmed fickdet vara nog. Svärföräldrarna tvingade Mahjouba att skriva på ettpapper att hon ensam var ansvarig för barnen och hon blev snartutkörd från deras hem. Svärföräldrarna gav henne en mindre sum-ma pengar men ingen annan hjälp. Med häst och vagn fick Mah-jouba själv organisera flytten av de få ägodelar de tillät henne tamed sig. Hon och hennes man hade en del möbler själva. Mensvärföräldrarna lät henne bara ta med vissa av dessa: en garderob,en säng och ett skrivbord. De hade även en byrå men hennes svär-far sade till henne att så länge barnen var små skulle hon inte be-höva denna. Mahjouba vågade inte säga emot honom.

25


26

Mahjouba och barnen hade körts ut på gatan. Som kondolean-ser hade hon fått en summa på 3 000 dirham.2 För denna summakunde hon köpa möbler. Hon fick även en viss ersättning från sta-ten för att hon blivit änka och ett litet barnbidrag varje månadmen dessa pengar räckte inte långt. Hon behövde hyra en bostad,men pengarna räckte inte till en dyr månadshyra. Mahjouba fickarbete på en förskola och hade turen att kunna ta med barnen ditom dagarna. Hon tog den minsta på ryggen och de två äldsta bar-nen i händerna och så fick de följa med henne till jobbet. Hennesmånadslön var 200 dirham och det var även hyran. Hon fick ingenhjälp, vare sig från sin egen familj eller från svärfamiljen. Hontvingades sälja sina få guldsmycken och lyckades på så sätt betalade nödvändiga kostnaderna de första månaderna. Men så blev Idersjuk. Hon hade ingen sjukförsäkring och hon visste inte hur deskulle klara sig. Hon insåg snart att det krävdes något mera för attvända situationen, hon var tvungen att ändra på något i sitt liv, påett mer varaktigt sätt än att sälja sina få ägodelar. Och år av plane-ring och hårt arbete följde för att hon skulle kunna ge sina barn enbra tillvaro.

Då de äldsta barnen blivit så gamla att de kunde passa Iderbörjade hon studera på en kvällskurs. Kursen började klockan 18om kvällarna och strax innan låste hon dörren och gick hemifrån.Hon läste en sekreterarutbildning och snart hade hon sitt diplomfärdigt. Långt senare förstod hon att grannarna viskade om henne,att de trodde att hon prostituerade sig när hon lämnade hemmetom kvällarna. Hon säger att det kanske var tur att hon inte förstoddå vad de pratade om. Då hade hon kanske inte orkat.

När hon fått sitt sekreterarintyg anställde hon en hushållerskasom skulle hjälpa henne med barnen och hushållet. Hon fortsatteta med minstingen Ider till jobbet men i övrigt hoppades hon attdet skulle fungera med hushållerskan. Men det gjorde det inte.När Mahjouba kom hem på eftermiddagarna förstod hon snart att

2. 3 000 marockanska dirham motsvarar ca 2 500 svenska kronor. Detbör emellertid tilläggas att 3 000 dirham i 1976 års penningvärde mot-svarade en större summa då än vad det gör idag. Dessutom är köpkraftenannorlunda i Marocko, vilket gör att det är svårt att jämföra med Sverige.I dag ligger en bra månadslön på några tusen dirham i Marocko.

26


27

hushållerskan inte hade gjort vad hon borde. Hon hade inte tagithand om barnen, hon hade inte tvättat och snart insåg Mahjoubaatt hon även stal mat. När sedan helgen väl kom fick Mahjoubagöra allt hushållsarbete själv och hon avskedade därför snart sinhushållerska. Återigen var hon lämnad att klara sig själv.

Mahjouba hade inget stort socialt nätverk under denna tid,men hon hade viss kontakt med några av hennes och hennes mansgamla vänner. Hennes mans nära vänner försökte alla närma sighenne, för ett förhållande eller för att få ha sex med henne. Ävenhennes egna vänner berättade ofta om män i bekantskapskretsensom var intresserade av henne, att de kanske ville betala för att hasex med henne. Mahjouba säger idag att hon var väldigt sårbarunder den tiden, att möjligheten för att kunna försörja sig iblandtedde sig omöjlig. Hon behövde alltid pengar. Ibland, under deförsta åren, var situationen så allvarlig att hon inte hade någontingatt ge barnen att äta. Hon hamnade aldrig i prostitution men honsäger att det var ett mirakel att hon inte gjorde det. Mahjouba varaldrig girig, men hon ville visa sin familj och alla andra att honkunde klara sig själv och det gjorde hon.

Inför de marockanska kommunalvalen 1977 anmälde Mahjou-ba sig som kandidat för socialistpartiet. Hon blev den första kvin-nan i regionen som pratade inför folk och stod upp för sin sak.Olyckan och hennes mans död hade fått Mahjouba att inse hurrättslösa ensamstående kvinnor är och hur långt ifrån samhälletde befinner sig. Med utgångspunkt i sin egen situation ville därförMahjouba söka stöd bland väljarna för att öka skyddet för kvin-nor. De andra kandidaterna var alla män och de sade inte ett ordom rättigheter. Istället talade de till väljarna om en ökad materiellstandard och gav löfte efter löfte. Men aldrig såg de det som Ma-hjouba pratade om. Hon kände sig uppgiven. Debatten fördes påett helt annat plan och hon insåg att hon aldrig skulle kunna vin-na väljarnas förtroende och drog sig därför ur. Och när valet se-dan var över stod några av männen som segrare – och ingentingförändrades.

Valrörelsen kändes som ett nederlag men med sitt nya diplomi ryggen kände Mahjouba sig ändå stark nog att kontakta sin familjigen. Hon frågade sin pappa om hon kunde få komma hem till fa-

27


2�

miljen igen. Han vägrade till en början, men sedan lyckades hennesmamma övertala honom. Hennes yngre bröder hade nu hunnitväxa upp och var i tonåren. I familjen rådde dålig stämning. Mah-jouba var tvungen att arbeta men samtidigt ansåg hennes familjatt hon var borta för länge om dagarna. Hon förstod att hon vardär på nåder, att hon egentligen inte var önskad. Till och med Ma-hjoubas minsta bror sade till henne att hon borde lämna familjen.Mahjouba försökte hitta ett bättre arbete för att kunna bidra tillfamiljens ekonomi. Detta var i december 1978 och Mahjouba ficksnart ett arbete på ett hotell, det nybyggda Hotel Sahara i centralaAgadir. Det var ett nytt och fint hotell och Mahjouba fick chansenatt ta rollen som arbetsledare. Hon hade ett visst ansvar, men detvar ett hårt arbete med långa arbetsdagar och mycket press ochhon tyckte inte om det. En dag på jobbet föll hon och skadade ar-men, samma arm som hon skadat i bilolyckan knappt tre år tidi-gare. Hon fick ut en ersättning på 100 dirham för sin olycka ochgenom olyckan såg hon möjligheten att kunna sluta.

De kommande månaderna tvingades Mahjouba vila för att ar-men skulle bli bra igen. Hon höll sig mest i föräldrarnas hem ochgjorde bara korta ärenden ute. En dag kom Mahjouba hem sent påeftermiddagen. Hennes dotter Fathia hade tappat några pennor iskolan och Mahjoubas mamma hade bestraffat henne. Hon hadebränt lilla Fathia på magen. När Mahjouba fått reda på vad somhänt och tog av sin dotter klänningen och såg brännmärkena blevhon chockad. Återigen insåg Mahjouba att hon måste klara sigsjälv. Hon packade ihop sina saker, tog med sig barnen och läm-nade huset i taxi redan samma eftermiddag. Hon visste inte varthon skulle åka. Hon hade ingenstans att ta vägen, ingen hon kun-de vända sig till, men hon förstod att hon måste bort.

Mahjouba hittade ett tillfälligt boende genom att hyra ett rumför sig och barnen. Hon arbetade återigen med barn men lönenvar så låg att hon knappt klarade sig. Hon såg sig därför hela tidenom efter andra möjligheter. När sedan en helt ny kommun skulleskapas i Guelmim söder om Agadir såg hon sin chans. Mahjoubatog barnen med sig och flyttade dit, långt ut på landsbygden, pågränsen mot Sahara. Deras liv förändrades fullständigt. Det var etthårt liv i öknen. Hon var uppväxt i staden och hade nästan aldrig

28


29

ens varit på landet. Nu bodde de utan el och andra bekvämlig-heter. Handla kunde hon endast göra på helgerna då hon fick åkain till staden. Runt där de bodde fanns ingenting. Det var också påhelgerna hon fick göra hela veckans hushållsarbete. Men yrkes-mässigt visade det sig vara bra att flytta till Guelmim. Hon fickanställning som sekreterare på inrikesministeriet, vilket var ett an-svarsfullt arbete. Efter ett par år fick hon chansen att byta arbets-plats och istället börja på jordbruksministeriet. På så vis tog honsig in på arbetsplatser där en kvinna aldrig tidigare hade satt sinfot, men hon hade kompetensen för arbetet genom sin sekreterar-examen och hennes blivande chef var därför villig att ge henne enchans. Men det var inte alltid helt lätt. Hon kallades Mahjoub avkollegorna, den manliga varianten av hennes namn. Man vissteinte annars hur man skulle hantera en kvinna i denna tidigare såmansdominerade miljö.

Barnen växte upp och 1985 när Hicham var 14 år ville han ochde andra barnen återvända till Agadir. Mahjouba visste med sig attdet inte var ett enkelt liv för barnen att bo där de bodde, utanbekvämligheter och långt från släktingar och familj. Hon kundeinte säga emot, utan började söka efter jobb i Agadir. Men det varsvårt. Att säga upp sig från sitt nuvarande jobb var en stor uppoff-ring – hon hade tagit sig in i den tidigare så mansdominerade för-valtningen och hon hade ett bra arbete och en bra position. MenMahjouba ville samtidigt inte göra sina barn besvikna.

”Jag började fundera på andra lösningar. Jag tänkte att jag kan-ske kunde arbeta i veckorna i Guelmim och åka till barnen i Agadirpå helgerna. Men det skulle bli för jobbigt att låta dem vara självahela veckorna. I utkanterna av Agadir där vi skulle kunna bo vardet fattigt och det fanns mycket droger i området. För Hichamsom var 14 år innebar det en farlig ålder att hamna i en sådan miljö.Så det avgjorde saken för mig. Jag sade upp mig från jobbet, togbarnen med och så flyttade vi tillbaka till Agadir.”

Mahjouba började studera för att ta körkort och kunde sedanbli den andra kvinnan i Marocko, och den första i södra Marocko,som tagit busskörkort, allt för att ha möjlighet att arbeta med oli-ka saker. Genom en utländsk man hon träffade en dag när honarbetade som chaufför för turister fick hon tips om att söka upp

29


30

den schweiziska organisationen Terre des Hommes som hjälperbarn. Hon fick kontakt med det schweiziska par som var ansvarigaför verksamheten i Agadir. De var villiga att träffa henne då desökte ny personal. Mahjouba gick till deras kontor med sitt CVsom de granskade noggrant. Sedan gick det snabbt. De tyckte atthon verkade som rätt person för uppgiften och bad henne börjamorgonen därpå. Mahjouba trivdes direkt på sin nya arbetsplats.Hennes lön var betydligt högre än den hon haft tidigare – 1 700dirham i månaden jämfört med de 1 300 dirham hon hade fått iGuelmim. Men det hon framförallt tyckte om hos Terre des Hom-mes var att hon för första gången fick se riktig solidaritet.

Terre des Hommes gjorde ett stort socialt arbete inom mångaolika områden. Man arbetade till exempel med handikappade ochman tog även hand om barn till ensamstående. Barnens mödrararbetade i någon av de många fisk- eller apelsinindustrierna somfanns i Agadir och utan någonstans att lämna barnen dagtid skullekvinnorna annars ha tvingats överge sina barn. ”Det här var rätt-visa för mig, Terre des Hommes bekräftade min syn på människoroch solidaritet, här fick alla hjälp. Handikapp, hudfärg, religion,etnicitet – allt sådant var oviktigt. Man hjälpte alla lika mycket. Detog solidariteten till en ny nivå. Istället för att ge en fattig lite cous-cous eller socker, eller en sjuk person lite omvårdnad försökte manlösa problemen. Hade någon hjärtproblem så såg man till att för-söka bota det, ibland flög man till och med patienter utomlandsför att de skulle få hjälp. Jag hade aldrig sett något liknande iMarocko. Så jag förstod att jag hittat vad jag skulle arbeta med iframtiden. Och när jag kommit såhär långt kunde jag inte ensföreställa mig att återvända till Guelmim – trots att min chef därsagt att jag fick komma tillbaka när som helst.”

Några år gick. Barnen blev större. De bodde nära Mahjoubasbror i Batoire i utkanten av Agadir men hon trivdes inte. Det varhennes bror som hjälpt henne ordna ett rum de kunde hyra mendet var tydligt att han inte tyckte om att ha dem nära sig. Mahjou-bas bror slog hennes barn ibland och hon kände att det var ohåll-bart att bo kvar. Mahjouba plågades dessutom av tanken att hennesbarn inte fick chansen att träffa hela sin familj och att de dessutominte fick ta del av det som faktiskt tillhörde dem. Mahjoubas mans

30


31

familj hade ett hus i Dcheira strax utanför Agadir och Mahjoubaansåg att hennes barn hade rätt till att ta del av detta, att de haderätt att ärva sin pappas del av huset.

Mahjouba kontaktade sin svärfar och erbjöd honom en visssumma pengar varje månad för att hennes barn skulle få bo och ätahos dem. Mahjoubas svärmor var död vid det här laget och hennessvärfar hade gift om sig med en annan kvinna. Och hon kom attspela en nyckelroll för Mahjouba då hon genast ställde sig på hen-nes sida. Mahjoubas svärfar diskuterade förslaget med sin fru, ochhon accepterade det, men gick även ett steg längre. Hon föreslogatt de kunde flytta in allihop, både Mahjouba och barnen. Hontyckte det var bättre att Mahjouba själv tog hand om dem ochdessutom hade de ett stort rum, en stor salong, som ändå stodtomt. Mahjoubas svärfar accepterade detta men vad Mahjoubainte hade räknat med var den kraftiga reaktionen från hennes svå-ger. Han var vid det här laget också gift och hade barn. ”Jag troddeatt allt som hänt låg i det förflutna, men han hade inte kommitöver allt, trots att det gått tio år – vi var ju ändå hans familj. Menhan ville fortfarande inte acceptera mig och mina barn. Han hävda-de att hans brorsbarn inte hade rätt att ärva något eftersom deraspappa dog före deras farfar och att vi skulle bo tillsammans meddem i det faktiskt gemensamma huset, det ville han inte veta av.”

Mahjouba hamnade således i en till synes omöjlig situation.Hennes egen bror förkastade henne och menade att hennes barninte var familjens barn, utan de tillhörde hennes döde mans familj.De i sin tur hävdade motsatsen – att barnen tillhörde Mahjoubasfamilj, inte deras. Men Mahjouba stod på sig och med stöd av sinsvärfars nya fru kunde hon snart flytta in i huset i Dcheira tillsam-mans med barnen. Men Mahjouba var på sin vakt för trots svär-fars löften insåg hon att svågern inte skulle göra livet lätt fördem.

Det skulle visa sig att Mahjoubas oro var befogad. Hon ochbarnen var alltid de lägst prioriterade i huset. När hennes manssyster kom på besök från Frankrike fick hennes barn sova i sängarmedan Mahjoubas barn placerades på golvet i samma rum. Menden dagliga terrorn från svågern var nästan det värsta då han helatiden skällde på Mahjoubas barn och kallade dem alla möjliga

31


32

skällsord: de var idioter, dumma, oäktingar, Polisarios söner ochså vidare. Han gjorde dessutom andra markeringar. Han gav alltidsina barn godis och presenter, men aldrig något till hennes barn.Brorsbarnen fick alltid färskt bröd till maten, Mahjoubas barn fickgårdagens. Det tog hårt på dem, att alltid hamna sist. Speciellt illavid sig tog minstingen Ider som då bara var elva–tolv år.

Även relationen med svärfadern var ansträngd. Mahjoubatvingades betala för deras uppehälle till honom, hon var tvungenatt vara med och dela på elräkningen och så vidare. Samtidigt visstehon att hennes svåger och hans familj inte betalade någonting föratt bo i huset. Mahjouba insåg att hon behandlades som en mannär det gällde pengar. Hon skulle göra rätt för sig genom att be-tala för sig och sina barns uppehälle men när det kom till rättig-heter behandlade man henne som en kvinna. ”Jag försökte att inteta åt mig av detta. Men det var svårt. Jag såg att mina barn led avhur de behandlades men jag försökte vara stark för deras skull. Jagsåg till att jobba hårt för att ge dem allt som deras kusiner fick avfamiljen, jag försökte ge dem allt så att de aldrig skulle känna attde saknade något, trots den orättvisa behandlingen.”

Mahjouba stannar flera gånger i berättelsen. Ögonen fylls medtårar då minnena är tydliga. Allting kommer tillbaka, all oro, ilskaoch sorg hon burit genom åren. Vi tar ofta små pauser när vi pra-tar. För att dricka te, äta något eller bara torka tårarna. Ibland bry-ter vi helt upp för dagen och fortsätter inte intervjun förrän nästadag. Och så berättar hon vidare. Jobbet hos Terre des Hommesinnebar långa arbetsdagar och ibland även nätter. Hon var tvung-en att arbeta för att kunna försörja familjen, men samtidigt kändehon allt mer att hon var tvungen att finnas där för sina barn. Allabarnen fick problem att hänga med i skolan och de fick mer ochmer frånvaro, men ingen stod vid hennes sida när detta hände. Detvar som om hennes svärfamilj ville att hennes barn skulle miss-lyckas, för att visa vilken misslyckad kvinna hon var. Till en börjanfick de rätt. Hicham hade det väldigt svårt under de här åren. Hanhoppade av skolan några år innan sin gymnasieexamen. Han ham-nade dessutom i drogberoende, något som Mahjouba inte accep-terade, men hon hade svårt att räcka till.

Det var emellertid inte bara arbetet som gjorde att hon var

32


33

tvungen att vara hemifrån mycket. År 1989 blev hon allvarligtsjuk, så allvarligt att hon var tvungen att genomgå en hjärnopera-tion. I Agadir fanns ingen expertis så Mahjouba tvingades att åkatill Rabat för operationen. Hon fick tillbringa två månader i Ra-bat. Terre des Hommes lånade henne pengar till vistelsen och ope-rationen, annars hade hon aldrig haft råd. Men från Terre desHommes var man villiga att hjälpa och ett belopp drogs sedan re-gelbundet från hennes lön för att hon skulle kunna betala tillbaka.Barnen fick till största delen klara sig själva under den här tiden.Mahjouba hade två vänner, Hassan och Ali, som stod till barnensförfogande om de behövde något, som alltid ställde upp för dem.Mahjoubas svärfamilj däremot gjorde inget. Sin egen familj hadehon ingen kontakt med under den här tiden.

Under Mahjoubas tid i Rabat var det hennes dotter, Fathia,som tog hand om sina bröder. Fathia, som nu var 16 år, hoppadeav skolan för att arbeta på sjukhuset, Hôpital Hassan II. Hennesarbetsdagar kunde ofta vara tolv timmar långa – och sedan var hontvungen att ta hand om hemmet, laga middag, städa, tvätta, för-bereda frukost åt sina bröder. Hicham var under denna tid väldigtlabil. En dag hade han blivit fruktansvärt arg på Fathia då han såghenne stå och prata med några vänner vid en busshållplats. I säll-skapet fanns även killar och när Fathia insåg att hennes bror var inärheten försökte hon gömma sig – något som gjorde Hichamännu argare. Han tvingade med henne hem och i ilskan tog hanfram en kniv som han skar henne med i ryggen. Fathia var övertygadom att han ville döda henne men han besinnade sig till slut ochlämnade sedan rummet.

Till detta kom sedan Mahjouba hem från Rabat. Hon insåg atthennes frånvaro hade varit svår för barnen: Ider var allt mer från-varande i skolan, Fathia slet hela dagarna för att tjäna pengar ochdessutom hålla hemmet i ordning, Hicham sjönk djupare in i drog-beroende och hade ett fruktansvärt humör mot sin syster. Detfanns ingenstans att vända sig. Ingenstans i samhället, ingen i fa-miljen som ville hjälpa henne. Hon var dödligt trött men vartvungen att samla sig så väl att hon kunde ta tag i alla problem.Och en desperat kamp mot Hichams drogproblem tog sin början.”Jag kunde inte låta det ske. Jag var vansinnig, ledsen, besviken,

33


34

allt på samma gång. Han rökte cannabis och tog andra droger ochhan hade till och med börjat sälja droger själv. Jag var så arg att jaginte visste var jag skulle ta vägen. INGEN i vår familj gör sådant,allt som jag kämpat för vore förgäves och jag var tvungen att låtahonom veta det. Jag följde efter honom när han gick ut, smög inpå restauranger efter honom där han satt och rökte, han försökteofta smita, men jag fick tag på honom för det mesta. Jag sökte uppde som sålde till honom, en gång slog jag i raseri till både Hichamoch personen som sålde till honom. Jag var desperat och var bereddatt göra allt för att få honom att sluta. Och till slut lyckades det,men det höll på att ta livet av oss allihop på vägen.”

Privat var slutet på 1980-talet och början på 1990-talet svårtför Mahjouba. Men på arbetet trivdes hon alltjämt. Mahjoubahade börjat på Terre des Hommes som sekreterare, det yrke honvar utbildad till, men de såg snart hennes drivkraft och ambitioneroch hittade därför andra arbetsuppgifter åt henne. Hennes förstauppdrag var att jobba med handikappade barn. De var allt ifrånbebisar till tonåringar och hos Terre des Hommes fick de vård ochstöd. Mahjoubas uppgift var att besöka deras familjer och ta redapå hur de levde. Kom barnet från en rikare familj fick föräldrarnasjälva stå för behandlingskostnaderna, men kom barnet från enfattig familj stod Terre des Hommes för behandlingen.

”Det här jobbet lärde mig mycket, hur man närmar sig män-niskor, hur man får deras förtroende. Det var sociala saker som jagtidigare inte var så bra på, allt det fick jag chansen att lära mig hosTerre des Hommes. Jag fick chansen att utvecklas, både i mitt jobboch som människa och de uppmuntrade mig till det.” Mahjoubavar ansvarig för projektet med de handikappade barnen under treår, 1987–89 och hon säger att de här tre åren var otroligt viktigaför henne. Hon lärde sig mycket om mänskliga rättigheter och vär-dighet, om vilka problem som finns i samhället och hur man kangöra något åt dem.

Under 1990-talet fortsatte Mahjouba att arbeta för Terre desHommes inom olika projekt, bland annat med övergivna barn.Det var ett bra arbete där man verkligen gjorde skillnad för barnenman hjälpte. Terre des Hommes innebar möjligheter hon intetrodde fanns. Men Mahjouba såg ändå ett problem. Hon insåg att

34


35

även om man löser ett barns situation så kommer det snart alltidett nytt barn som behöver hjälp. Det är en strid ström av problemsom är omöjlig att stoppa om man inte angriper roten till dem.Hon insåg att ta hand om övergivna barn egentligen bara var attbota symptom av ett mycket större problem. Så Mahjouba villetänka ett steg längre. Hon insåg att man även måste agera på etttidigare stadium – för att undvika att barnen blir övergivna frånbörjan.

”Jag förstod, bara genom att titta på mitt eget liv, att allt i grundoch botten handlar om kvinnors rättigheter, under vilka för-hållanden marockanska kvinnor lever. Hur vi ser på kvinnor på-verkar hur våra barn lever. Kvinnor diskrimineras i lagstiftningenoch av samhället genom attityder och traditioner. Och, igen avegen erfarenhet, vet jag att de som är speciellt utsatta är de sominte har någon man: änkor, skilda eller ogifta kvinnor. Jag villegöra något för dessa kvinnor, jag skulle bara komma på hur.”

35


36

Sharia och internationell rätt

alla länder som har antagit FN:s konventioner om mänskligarättigheter står inför utmaningen att anpassa sin nationella lag-stiftning utifrån reglerna i konventionerna. Vissa länder tarkonventionstexten som den är och lägger in, inkorporerar, den isin egen lagstiftning. Andra länder gör en tolkning av konventio-nerna och skriver egna lagar utifrån denna tolkning. Men iblanduppstår problem då landets egen rättstradition och konventions-texten går stick i stäv med varandra. I Marocko har anpassningentill FN:s konventioner, exempelvis när det gäller kvinnors rättig-heter, varit beroende av landets sharialagar. För att förstå situationenför kvinnor i Marocko är det därför viktigt att känna till landetslagstiftning.

Marockos konstitution är en mix av den franska kolonialmak-tens lagar och islamiska rättsregler – sharialagar. Ordet sharia be-tyder väg, och i detta sammanhang kan sharia sägas vara den rättavägen, den väg som gud vill att människan ska följa.3 Sharia be-skriver hur en muslim ska leva och agera i olika situationer. Mensharia är ingen enhetlig samling regler som kan tillämpas meka-niskt. Det finns inte en bok som heter sharia. Det utgörs istället aven relativt varierad tradition med olika inriktningar och tolkning-ar. Idag kan man urskilja fem huvudsakliga inriktningar, fem olika

3. Sharia bygger till stor del på Koranen men det finns även andra källor.Profeten Mohammeds vanor och religiösa handlingar, sunna, och berät-telserna om hans undervisning och handlingar, haditherna, utgör ocksåviktiga källor till sharia.

36


37

skolor, inom sharia. Dessa har utvecklats inom olika geografiskaområden och med tiden har de kommit att bli juridiskt bindandei dessa områden och så småningom även i de framväxande staterna.

Sharia reglerar många olika delar av livet, både inom den pri-vata och offentliga sfären. Sharia omfattar politik, ekonomi, affärs-och bankförbindelser och olika former av kontrakt, men det beröräven familjen, sexualiteten och andra sociala frågor. Sharia är upp-delat i olika kategorier som utgör grunden för den enskildes för-hållningssätt till sitt liv och sin omgivning. Indelningen i dessakategorier har gjorts enligt fiqh-traditionen, som är den islamiskarättsvetenskapen. Men det är inte vattentätt mellan de olika kate-gorierna och det finns en pågående diskussion om vad som börtillhöra vilken kategori. Kategorierna delar upp olika delar av livetoch olika handlingar i vad som är tillåtet, vad som är förbjudet, vadsom rekommenderas, vad som är tillåtet men ändå inte rekom-menderas och så vidare.

I vissa länder, såsom Iran och Saudiarabien är sharia lika medlandets lagstiftning. I andra länder utgör sharia en grund för rätts-systemet. Inom vissa juridiska områden, som exempelvis straffrätt,har många muslimska länder frångått sharialagarna. Att straffatjuvar genom att hugga av dem handen är en regel som i de flestaländer helt har försvunnit. Det förekommer, i exempelvis Saudi-arabien och vissa delar av Nigeria, men de flesta länder har ersattdessa lagar med en sekulär lagstiftning eller moderna tolkningarav sharia. Men det finns ett område där de flesta länder tillämpartraditionell sharia – och det är när det gäller familjefrågor. Inomdetta område regleras frågor kring exempelvis äktenskap, skils-mässor och arvsrätt och det har därmed stor betydelse för kvinnorsstatus.

De fem olika skolorna inom sharia gör en mer eller mindrebokstavlig tolkning av rättsreglerna. Vissa länder, däribland Saudi-arabien, följer den wahabitiska traditionen och denna föreskriveren sträng tolkning. Sharia är lagen. När det gäller kvinnors rättig-heter är de där starkt begränsade: kvinnan måste stanna i hemmetoch hela tiden tjäna mannen, hon måste fullständigt underkastasig honom. Den malikitiska formen, som ligger till grund för detmarockanska rättsystemet, är mer flexibel. Men som för alla in-

37


3�

riktningar av sharia finns även här tolkningsutrymme. Det finnsingen slutgiltig, enhetlig version av sharia – utan det sker alltid entolkning. Och detta är beroende av vem som har makten att tolkareglerna – vem som får avgöra vilken tolkning som ska vara denkorrekta.

*

Marocko har skrivit under, ratificerat, alla viktiga internationelladokument om mänskliga rättigheter, av vilka de mest kända ärFN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, deninternationella konventionen om medborgerliga och politiskarättigheter (ICCPR), den internationella konventionen om eko-nomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och konven-tionen om barnets rättigheter. Man har även antagit FN:s kon-vention om kvinnors rättigheter CEDAW (Convention on theElimination of all forms of Discrimination Against Women).

CEDAW antogs av FN:s generalförsamling 1979 och trädde ikraft 1981. Den första artikeln i konventionen är central och slårfast de premisser som övriga artiklar utgår ifrån. Artikel 1 i CE-DAW lyder:

I denna konvention avser uttrycket ”diskriminering av kvinnor”varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön somhar till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandetav mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det poli-tiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga områdeteller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd ochmed jämställdhet mellan män och kvinnor som grund, eller åt-njutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.4

Kvinnokonventionen, CEDAW, är den av FN:s konventioner omde mänskliga rättigheterna som har ratificerats med flest reserva-tioner. Stater har möjlighet att reservera sig mot vissa delar av

4. CEDAW i sin helhet kan läsas på: http://www.un.org/womenwatch/daw/cedaw/

38


39

konventionen även om de har antagit den som helhet. Det finnsreservationer mot alla konventioner om mänskliga rättigheter, dåmånga stater vill göra undantag för vissa artiklar i dem. MenKvinnokonventionen är alltså den konvention som flest stater hargjort flest reservationer emot. Många länder har reserverat sig motvissa artiklar eller vissa delar av olika artiklar med hänvisning tillreligion, kultur eller nationell praxis. Det är inte tillåtet att reser-vera sig mot artiklar på ett sådant sätt att reservationerna går emotkonventionens huvudsyfte och därigenom urholkar den. Men detär inte helt givet var denna gräns ska dras. För många länder ärdetta en infekterad fråga. Det kan handla om länder som menar attkonventionens artiklar är tillämpliga endast om de inte stridermot sharialagarna. Reservationerna är ofta omfattande och syftetmed konventionen riskerar därmed att gå förlorat.

Marocko har länge reserverat sig mot artikel 16 som regleraräktenskap och skilsmässa med följande motivering: ”Jämlikhet avdetta slag är ej förenlig med islamisk sharia, vilken garanterar varoch en av makarnas rättigheter och skyldigheter inom ett ramverkdär de balanserar och kompletterar varandra för att bevara det he-liga band som äktenskapet utgör.” Reservationen har motiveratsmed att mannen vid äktenskapets ingående och vid dess upp-lösning har speciella skyldigheter som kvinnan inte har. Mannenär under äktenskapet skyldig att försörja kvinnan och eventuellabarn. Han är skyldig att betala underhåll. Kvinnans ägodelar ärdäremot hennes och enbart hennes. Mot denna bakgrund har mandärför ansett att det finns risk att kvinnans rätt till skilsmässa kanmissbrukas och den måste därför regleras. Det finns således olikatolkningar av konventionen och vad den innehåller och den cen-trala frågan är vad detta innebär för kvinnor i praktiken.

Den marockanska regeringen har vid flera tillfällen lovat att seöver reservationerna mot Kvinnokonventionen. På internationellakvinnodagen 2006 gjorde det marockanska justitiedepartementetett officiellt uttalande där man meddelade att vissa av reservatio-nerna skulle hävas samt att konventionens tilläggsprotokoll skulleantas. I april samma år, då Marocko tillkännagav sin kandidatur tillFN:s råd för mänskliga rättigheter, bekräftade man återigen attman så snart som möjligt skulle initiera arbetet för att lyfta reserva-

39


40

tionerna mot vissa av artiklarna. Men det dröjde länge innan någrapraktiska åtgärder vidtogs för att påbörja denna process.

Marockos kvinnorättsorganisationer har därför under de se-naste åren fört en enträgen kamp för att uppnå full jämlikhet införlagen. Under rubriken ”Égalité sans réserve” (Jämställdhet utanreservationer) har bland annat organisationen L’Association démo-cratique des femmes du Maroc (ADFM) genomfört en nationellkampanj för att rikta uppmärksamhet mot frågan och uppmanaden marockanska regeringen att konkretisera sina planer. Arbetethar också gett resultat. Sedan 2009 är alla reservationer återtagnavilket innebär att Marocko ska uppfylla samtliga artiklar i Kvin-nokonventionen. Men reservationer eller ej, den viktigaste fråganär hur detta omsätts i praktiken. Artikel 5 i Kvinnokonventionenförbinder staterna att motverka kulturella och sociala mönstersom diskriminerar kvinnor, men med tanke på den nuvarande si-tuationen känns detta mål ännu avlägset.

40


41

Moudawana – en ny familjelagstiftning

”sedan han steg upp på tronen efter sina ädla förfäder harHans Majestät Kung Mohammed VI, vår ledare, må Gud skyddahonom, gjort främjandet av mänskliga rättigheter till en prioritetsom ligger i hjärtat av det moderna, demokratiska sociala projektsom Hans Majestät har initierat. Att ge rättvisa till kvinnor, attskydda barnets rättigheter och bevara männens ära är en funda-mental del av detta projekt, vilket överensstämmer med islams to-leranta mål och syften, såsom rättvisa, jämlikhet, solidaritet ochitjihad tillsammans med lyhördhet inför andan i vår moderna eraoch behoven av framsteg och utveckling. Vid Marockos återer-övrande av sin suveränitet arbetade Kung Mohammed V, må Gudlåta honom vila i frid, för att etablera en personstatuslag, vilkenutgjorde det första steget i etablerandet av ett rättssamhälle ochenandet av bestämmelser i detta syfte, givet att arbetet av KungHassan II, må Gud lysa upp hans grav, var skilt av den av gud givnakonstitutionella likheten inför lagen, med en prioritet given, måGud ära hans själ, till en exceptionell uppmärksamhet för familje-frågor, tydligt manifesterade i alla aspekter av det politiska, insti-tutionella, ekonomiska, sociala och kulturella livet. Som ett resul-tat av detta innehar marockanska kvinnor nu mer framståendepositioner, något som har möjliggjort för dem att aktivt delta iolika delar av det offentliga livet.

I samma anda, och följande den rätta vägen efter sina noblaförfäder, har Hans Majestät Kung Mohammed VI, må Gud prisahonom – för att illustrera sin övertygelse för principer om lokaldemokrati och deltagande, svara till de legitima förväntningarna

41


42

från det marockanska folket, och ytterligare betona viljan som för-enar hela nationen med dess ledare på vägen mot omfattande refor-mer, snara framsteg och stärkandet av kungadömets civilisatoriskaupplysning – insisterat, må Gud skydda honom, att göra den ma-rockanska familjen – baserad på delat ansvar, tillgivenhet, jämlik-het, rättvisa, sunda sociala relationer och god uppfostran av barnen– till en substantiell och viktig del av demokratiseringsprocessen,givet att familjen konstituerar samhällets essentiella kärna.”

– Ur förordet till Marockos reformerade familjelagstiftning, Mouda-wana, som antogs i februari 2004�

En familjekod eller personstatuslag, i Marockos fall kallad Mou-dawana, är en samling lagar som reglerar individens rättigheteroch skyldigheter inom familjen. Moudawana består av sex olikaböcker med regler för förlovning, äktenskap, skilsmässa, ekono-miskt underhåll, arvsrätt och förmyndarskap för barn.6 Familje-lagstiftningar liknande den i Marocko finns i muslimska länder iMellanöstern och Nordafrika och härleds från sharia. Att familje-lagstiftningen baseras på religion och inte på en sekulariseradrättstradition är emellertid inte unikt för de muslimska länderna iregionen. Även i Israel bygger familjelagstiftningen på religionenoch en ortodox tolkning av denna.7

Sharialagarna är emellertid inte skrivna i sten. Inom sharia finnsnämligen ett begrepp som kallas itjihad: möjligheten att diskutera

5. Egen översättning av den engelska versionen av Moudawana: http://www.globalrights.org/site/DocServer/Moudawana-English_Translation.pdf?docID=31066. Code de la Famille 2004 (La Moudawana) Dahir No. 1-04-22 du 12 Hija1424 (hela lagstiftningen finns tillgänglig på: http://www.justice.gov.ma/MOUDAWANA/Frame.htm). En inofficiell engelsk översättning avMoudawana finns på den ideella juristorganisationen Global Rightshemsida:http://www.globalrights.org/site/DocServer/Moudawana-English_Translation.pdf?docID=3106.7. Rätten till skilsmässa är till exempel starkt begränsad, det är alltidmannen som kan fatta beslut om skilsmässa. Även om ett par inte längrelever tillsammans har kvinnan endast rätt till skilsmässa om mannen ac-cepterar det. Gör han det inte kan hon inte gifta om sig och de barn hondå föder betraktas som illegitima.

42


43

och omtolka de religiösa lagarna. Den nuvarande marockanskakungen, Mohammed VI, som 1999 efterträdde sin far som kung,har någon gång konstaterat att han inte kan tillåta vad gud har för-bjudit men inte heller förbjuda vad gud har tillåtit. Någon total re-form av lagstiftningen kan således inte ske, men med itjihad finnsvissa möjligheter att anpassa lagstiftningen efter samtiden. Det vargenom att tillämpa detta begrepp som den marockanska familjelag-stiftningen kunde reformeras år 2004. Arbetet för denna reforminitierades året innan, år 2003, av kungen Mohammed VI. Den ma-rockanska monarken har stora befogenheter. Han är landets stats-chef, överbefälhavare och religiösa ledare och kan även styra genomdekret. För att reformera Moudawana tillsattes en rådgivande kom-mission. Denna bestod av femton personer: tolv män och tre kvin-nor. De var noga utvalda, religiöst kunniga och experter inom enrad olika områden. I direktiven kommissionen fick ingick att för-bereda för en ny familjelagstiftning – i enlighet med sharias före-skrifter och de islamiska principerna för tolerans – uppmuntradetill användandet av itjihad att deducera lagar och föreskrifter, sam-tidigt som de övervägde den moderna erans anda.

Kommissionens arbete gav resultat. Året efter stod en ny familje-lagstiftning klar och den antogs av det marockanska parlamentet ifebruari 2004. Men det finns flera bottnar i historien. Reformenkom, och frågan fördes upp på den politiska agendan, efter ett en-träget lobbyarbete från den marockanska kvinnorättsrörelsen.Många menar att reformen just var ett resultat av många års på-tryckningar från denna rörelse. Det har sedan slutet av 1980-taletbildats ett antal organisationer som arbetar för att stärka de ma-rockanska kvinnornas situation inom en rad områden: genom attmotarbeta våld mot kvinnor och könsbaserad juridisk och kulturelldiskriminering och genom att minska analfabetismen och under-representationen av kvinnor inom den politiska och ekonomiskasektorn. De flesta organisationerna finns i de större städerna, somRabat och Casablanca, men det har även uppstått mindre organi-sationer ute i landet.

Redan 1993 gjordes en viss omprövning av några av artiklarnai Moudawana, men denna reform var inte på långa vägar i när-heten av den som skedde 2004. Sammanfattningsvis innebar den

43


44

nya Moudawana en avsevärd höjning av kvinnors rättsliga status.Inte till samma nivå som mäns rättigheter men i alla fall en nöd-vändig statushöjning. Några exempel: Vid en skilsmässa har numeraden som fått vårdnaden om barnen rätt att behålla den gemensam-ma bostaden och en skild kvinna mister inte längre automatisktvårdnaden om barnen ifall hon gifter om sig. Ogifta kvinnor över18 år behöver inte längre ha en manlig släkting som förmyndare.En kvinna behöver inte längre som tidigare ha en manlig släktings(far, make eller om båda dessa saknas: en annan närstående) god-kännande för att få rätt till ett pass eller för att få rätten att ta enanställning utanför hemmet. Giftasåldern har höjts från 15 år till18 år för flickor medan den för pojkar redan var 18 år. Man haräven gjort förbättringar i arvsrätten och flickor och pojkar harnumera samma arvsrätt från mor- och farföräldrar. Tidigare varmannen ensam familjens överhuvud, nu anses båda makarna juri-diskt dela på detta ansvar. Det tidigare kravet på obligatorisk lyd-nad från hustrun har tagits bort. Mannen har dock fortfarandeförsörjningsplikt.

Enligt islam är månggifte, polygami, tillåtet. Det är tillåtet förmän att ha upp till fyra fruar samtidigt. Villkoret är att han försörjerdem och behandlar alla fyra likvärdigt, i alla fall om man talar ommateriella behov. Detta menar många lämnar utrymme för tolk-ningar och debatten kring månggifte kan därför rymma helt skildaargument för eller emot ett förbud. Många menar att det i prakti-ken är helt omöjligt att behandla fyra fruar exakt likadant – genomregelns utformning innebär den ingenting annat än ett förbud.Andra hävdar raka motsatsen, att det innebär precis vad det står:att det är tillåtet. Marocko har, i den nya Moudawana, begränsaträtten till polygami genom att sätta den under juridisk kontroll.Det är numera endast tillåtet undantagsvis och om en domare ochden första hustrun ger sitt godkännande.

Resultatet av reformen av Moudawana ansågs banbrytande ihela regionen. I och med den nya Moudawana fick de marockans-ka kvinnorna de bästa rättigheterna för kvinnor i hela den arabis-ka världen. Kvinnorättsorganisationer i övriga regionen har settMarocko som ett föredöme. Men fortfarande, någon jämlikhet in-för lagen är det inte fråga om. Och nästan åtta år efter reformen

44


45

– har den kunnat förändra något? Människorättsorganisationersom Amnesty International och Human Rights Watch varnarvarje år i sina årsrapporter för att lagstiftningen inte efterlevs, attimplementeringen sker alltför långsamt. Det finns inga mekanis-mer som undersöker och garanterar att lagarna faktiskt tillämpas.Många kvinnor vet inte ens om att de nya lagarna finns.

Hos de marockanska kvinnorättsorganisationerna är entusias-men därför försiktig inför den nya familjelagstiftningen. Manmedger att den är viktig, men man vet också hur verkligheten serut. Det förekommer även uppgifter om att många inom rättsvä-sendet kan kringgå eller helt strunta i att efterfölja lagen. I situa-tioner som inte täcks av lagen lämnas dessutom relativt stort tolk-ningsutrymme för den enskilda domaren.8 Detta påverkar natur-ligtvis rättsutövningen och det kan få konkreta konsekvenser förexempelvis kvinnors situation vid polygami.

De juridiska ramarna för polygami fastställs i Moudawana,artiklarna 40–46. En kvinna har numera juridisk rätt att lägga insitt veto i deras äktenskapskontrakt mot att hennes man tar sig enandra fru. Hon kan skriva in detta. Men det är inte så enkelt. Dentotala analfabetismen i Marocko ligger runt 50 procent, men detär framförallt kvinnor som aldrig fått lära sig att läsa och skriva.Nästan två tredjedelar av de marockanska kvinnorna är analfabeter– på landsbygden är det så många som åtta eller nio av tio kvinnorsom aldrig har gått i skolan, än mindre hört talas om en lag somheter Moudawana som ger dem en liten teoretisk möjlighet attbestämma över sina liv.

Sedan finns alltid den sociala faktorn. Även om en kvinna kän-ner till lagen, vågar hon föreslå att det skrivs in i äktenskapskon-traktet? Det skulle i många miljöer vara socialt otänkbart att ensta upp något sådant till diskussion. Att det har reglerats i lagenspelar därför ofta ingen roll. Det är fortfarande tillåtet och detförekommer. Det är inte bara på landsbygden bland fattiga utandet förekommer i alla miljöer. Domare godkänner i princip allaansökningar om att få gifta sig med flera kvinnor. Det är även

8. Se exempelvis: US Department of State, Country Report on HumanRights Practices Morocco, 2007, http://www.state.gov

45


46

tänkbart att många fall inte ens avgörs i domstol. Slutsatsen ärsåledes att lagarna visserligen är viktiga, de utgör ett viktigt fun-dament, men så länge de inte förenas med andra åtgärder är de istort sett verkningslösa.

46


47

Fader okänd

den reformerade moudawana innebar en stor förbättringav kvinnors juridiska rättigheter i Marocko. Men lagarna är intefullständiga, det är mycket som saknas. Det finns dessutom någotsom inte alls nämns: nämligen det faktum att kvinnor som inte ärgifta kan bli gravida. Enligt den marockanska staten är barn någotsom hör äktenskapet till. Barn, anser man, kan endast födas i ettäktenskap – lagstiftningen erkänner i praktiken inga andra möj-ligheter.9

Men det händer. Som för Soukaina. Hon är ungefär 20 år, upp-växt på landsbygden nära Atlasbergen. Hon var förlovad med sinkusin. Men förlovningen som hon trodde skulle leda till något po-sitivt blev en mardröm när hon blev gravid. Att vara förlovad inne-bär juridiskt långt ifrån samma sak som att vara gift. Som förlovadär man fortfarande ogift enligt lagens mening. Att ha sex innanäktenskapet är förbjudet i Marocko. Således är det även förbjudetatt föda ett barn utan att vara gift. Samhället erbjuder inga skydds-nät för den som ändå gör det, tvärtom leder det ofta till fördöman-

9. Det finns förvisso en liten teoretisk möjlighet i artikel 156 i Mouda-wana. Den säger att om ett par varit förlovade och kvinnan har blivit gra-vid innan de hunnit skriva äktenskapskontrakt kan faderskap fastställaspå grunder som kallas ”sexual relation by error”. Men då krävs att vissavillkor är uppfyllda: 1) att deras föräldrar känner till deras förlovning,2) att det kan fastställas att det verkligen är under förlovningstiden somkvinnan har blivit gravid, 3) att båda parter är överens om att det är derasgemensamma barn, samt 4) att anledningen till att äktenskapskontraktetinte har skrivits är en ”force majeure” (vilket det mycket sällan är).

47


4�

den. Hon anses ofta vara en lössläppt, dålig kvinna. När barnetsedan föds är det endast moderns namn som registreras.10

Det finns DNA-tester genom vilka det skulle vara möjligt attavgöra vem som är far till ett barn. Men lagstiftningen stoppar ipraktiken denna möjlighet eftersom en ogift kvinna inte har enautomatisk rätt till ett DNA-test. Det kan utföras om mannen gersitt godkännande, men ingen kan tvinga honom till det. Om paretär gifta och mannen förnekar att han är far till det barn kvinnanhar fött finns däremot möjligheter till ett DNA-test, då ska fader-skapet fastställas med alla tillgängliga juridiska medel.11 Men ald-rig annars. Istället riskerar de båda att dömas till fängelse upp tillett år för att de haft sex utan att vara gifta.12 Att ta fallet till rättenär därför något man ofta tvingas avråda kvinnor ifrån. Åtminstonei de fall kvinnan haft sex mer eller mindre frivilligt. Hon har ingenrätt att kräva något från mannens eller samhällets sida så lageninnebär inget skydd för de här kvinnorna.

Strax efter att Soukaina blivit gravid hämtades hennes blivandeman av polisen. Han sitter nu i fängelse, dömd för våldtäkt på enannan kvinna. Soukaina, som var rädd för familjens reaktion överhennes graviditet, lämnade huset och tog sig till Agadir. Henneskusin har inte gjort några ansträngningar att höra av sig till henneoch hon tror inte att han kommer vilja det heller. Kanske vill hanha henne då han blir frisläppt, kanske inte. Om inte så blir barnethennes ansvar på grund av reglerna kring faderskap och DNA-

10. Code de la Famille 2004: ”De la naissance et de ses effets”, artiklarna146–148.11. Code de la Famille 2004: ”De la naissance et de ses effets”, artikel 15512. Vid utomäktenskapligt sex då någon av parterna är gift, ökar straffettill mellan ett och två års fängelse. Det bör observeras att detta gällersex mellan man och kvinna. Sex mellan två personer av samma kön haren egen artikel och straffas med fängelse i mellan sex månader och tre årsamt böter på mellan 200 och 1 000 dirham. Code Pénal 1962 Dahir No.1-59-413 du 28 Joumada Ii 1382 (26 Novembre 1962) Portant Approbationdu Texte du Code Pénal ändrad av Dahir No. 1-03-207 du 16 Ramadan1424 (11 Novembre 2003) Portant Promulgation de la Loi No. 24-03.Kapitel VIII, del VI ”Des Crimes et Delits Contre L’Ordre des Familleset la Moralité Publique: Des Attentats aux Moeurs”, artiklarna 489–491.

48


49

tester. En man har således en slags automatisk juridisk immunitetsom kvinnan saknar. Han kan ta ansvar för det gemensamma bar-net men han behöver inte.

Att inte ha en registrerad fader får, förutom det sociala stigmat,även direkta juridiska följder för barnet. Ett utomäktenskapligt barnhar naturligtvis inte rätt att vare sig få ekonomiskt underhåll elleratt ärva sin biologiska far. Barnet har inte heller automatiskt sammarättigheter som andra barn, till exempel när det gäller skolgång.Fram till en reform av Civilstatuslagen år 2002 stod det i barnetsidentitetspapper att dess far var okänd, ”père inconnu”. Efter dettahar ett system med fiktiva fadersnamn etablerats. Det innebär attistället för den biologiska faderns riktiga namn, för detta har barnetingen rätt till, så kommer man i barnets identitetspapper att skrivaett påhittat fadersnamn. Modern kan tilldelas en lista av myndig-heterna med namn som hon får välja emellan. Regeln är att dessaalltid måste börja på bokstäverna: ”Abd” till exempel: Abdellah el-ler Abdassalam. Just Abd betyder ”slav eller tjänare till” och följs avnågot av de heliga namnen, vilket gör att namnet betyder Guds slaveller Guds tjänare. Genom det fiktiva fadersnamnet som börjar påAbd kan barnet fortfarande relativt lätt identifieras som ett barnmed okänd fader. Det finns naturligtvis ett stort antal män som fak-tiskt heter något av dessa namn också, men det är ändå en indika-tion på att barnet saknar en registrerad far. En kvinna har inte hellerrätt att ge sitt eget efternamn till barnet, eftersom hennes efternamnegentligen bara är något hon har till låns från sin familj. För att få gefamiljens efternamn vidare till sitt barn behövs hennes fars godkän-nande, och om hon inte har någon far i livet, behövs hennes brorsgodkännande. Efternamnet är männens exklusiva egendom. Omhon inte underrättar sin familj att hon fött ett barn kan detta såledesinte heller bära hennes namn.13

Det finns dessutom en omfattande byråkrati, som kan orsakaproblem för den ogifta modern och hennes barn. För de mest tri-viala saker i vardagen kan man behöva ett antal dokument som

13. Soumaya Naamane Guessous & Chakib Guessous ”Grossesses de lahonte” (utgiven 2005 i samarbete med organisationen Association Soli-darité Feminine i Casablanca), s 185–186.

49


50

styrker en persons identitet. Det är svårt att leva och verka i detmarockanska samhället om man inte har alla papper i ordning ochdetta innebär problem för många ogifta unga kvinnor som har läm-nat sina familjer och därmed ofta även tillgången till just dessa do-kument. Det börjar redan vid barnets födsel – ett barn måste regist-reras för att officiellt existera men för att kunna göra detta behövsbland annat ett födelsebevis som attesterats av en läkare och god-känts av de lokala myndigheterna. För kvinnor som fött i hemligheti hemmet eller någon annanstans är detta därför ingen möjlighet.14

Det finns även något som kallas familjebok i Marocko (”livretde la famille”) – ett viktigt dokument där hela familjens person-uppgifter skrivs in: namn, födelsedatum och födelseplats, dödsda-tum, uppgifter för giftermål, eventuella skilsmässor, barnens per-sonuppgifter och så vidare. Man nämns i sina föräldrars bok tillden dagen man själv gifter sig och då upprättas en ny bok för debåda makarna. Denna familjebok är nödvändig för att till exempelkunna begära ut ett födelsebevis vilket i sin tur behövs för att an-söka om id-kort, pass och körkort. Familjeboken behövs även föratt kunna bli inskriven i skolan, söka en offentlig anställning, öpp-na ett bankkonto, köpa en bostad eller annan egendom på kredit,starta ett företag, få gratis medicinsk vård och juridisk representa-tion vid rättegångar. Den är alltså nödvändig för att klara ett liv idet marockanska samhället.

Det är dessutom olagligt att inte bära sina officiella identitets-papper på sig – man ska alltid kunna visa upp dem ifall man tillexempel blir stoppad av polisen. Har man inte dessa i ordning kanman till och med bli fängslad. Men familjeboken är inget doku-ment man kan få hur som helst, så som man i Sverige kan hämtaut personbevis och familjebevis hos Skatteverket. Tidigare kundeman få ut en kopia av familjeboken som enskild person men sedanreformen av Civilstatuslagen år 2002 finns varje familjebok endasti ett exemplar. Detta tillhör mannen i familjen, vid några få undantagkan hans fru få en kopia, men ingen annan. En ung kvinna som

14. Stephanie Willman Bordat & Saida Kouzzi (International Develop-ment Law Organization), 2010: ”Legal Empowerment of Unwed Moth-ers: Experiences of Moroccan NGOs”, s 4–5.

50


51

lämnar sin familj har således ingen tillgång till familjeboken ochhamnar därför ofta helt utanför samhället.

Det råder delade meningar om huruvida en ensamståendekvinna har rätt till en egen familjebok för att registrera sig och sinabarn. En undersökning som organisationen IDLO – InternationalDevelopment Law Organization – gjorde 2009 visade att det finnsolika tolkningar av detta då lagen inte är tydlig. Det är bara man-nen i familjen som ska få tillgång till en sådan bok men samtidigtinnebär lagen sedan 2002 att ogifta kvinnor faktiskt kan registrerasina barn. Vissa myndigheter anser därför att en kvinna kan ha rätttill en egen familjebok, medan andra i undersökningen ställer sighelt avvisande till detta.15

Utöver de oklara juridiska omständigheterna finns många rentpraktiska problem för ensamstående kvinnor som vill upprätta enegen familjebok. Det kräver tid, pengar och kunskap. Kvinnanbehöver till exempel en mängd papper som styrker hennes egenidentitet, bland annat födelsebevis. Detta måste hämtas ut från delokala myndigheterna på hennes födelseort, men för en ensam-stående kvinna är det både dyrt och ibland omöjligt att resa själv.Många kvinnor känner dessutom en rädsla inför myndigheter – dehar ju gjort något olagligt genom att få barn innan äktenskapetoch detta avskräcker många från att ens försöka. Att ha stöd frånen frivilligorganisation som Oum El Banine har visat sig vara enovärderlig fördel. Hos Oum El Banine i Agadir är det många kvin-nor som endast talar något berberspråk så för dem är hjälp medmyndigheternas arabiska en förutsättning. Man kan även hjälpakvinnan att betala de 50 dirham, ca 40 svenska kronor, som utgöransökningsavgiften. Dessutom bemöts ofta kvinnan bättre ifallhon kommer i sällskap med en representant för en organisation.Sannolikheten att hon ska få sina papper på ett korrekt sätt ökaravsevärt. Men långt ifrån alla mödrar hittar till en sådan organisa-tion och måste istället klara sig själva. Klart är att svårigheterna fören ensamstående kvinna att få sin egen familjebok innebär ett all-

15. Stephanie Willman Bordat & Saida Kouzzi (International Develop-ment Law Organization), 2010: ”Legal Empowerment of Unwed Mothers:Experiences of Moroccan NGOs”, s 5–6.

51


52

varligt problem för hennes rättsliga status och det är en absolutnödvändighet att tydliggöra lagen så att kvinnor också kan få upp-rätta en familjebok.

*

Ingen vet hur många barn som föds utanför äktenskapet i Marocko.Några exakta siffror finns inte eftersom många födslar sker i hem-lighet. Studier har gjorts vid olika tillfällen för att försöka kartläggafenomenet, men troligen finns många fler fall än vad som framkom-mer i dessa kartläggningar, mörkertalen beräknas vara stora. I enstudie i Casablanca åren 1980–1983 visade det sig att 4–5 procent avalla registrerade födslar var utomäktenskapliga. Alltså var nästanvar tjugonde födsel illegitim. Vid en liknande studie ett decenniumsenare, 1993–1994, var siffran bara 2,7 procent. Men, menar många,under samma tid har en ny lag antagits som innebär att socialassis-tenter måste kontakta polis i fall där en ogift kvinna föder ett barn:för att undvika att en kvinna överger sitt barn, för att säkerställa atthennes namn registreras och ibland även för att lagföra henne fördet brott hon har begått. Detta kan kraftigt ha minskat antalet ogiftamödrar som uppsökt sjukhus för att få hjälp vid förlossningen.Ytterligare kartläggningar har även gjorts senare. En studie mellan1996 och 2002 visade att i Casablanca föds i genomsnitt åtminstonetvå barn utanför äktenskapet varje dag.16

Klart är att det är vanligt förekommande och i många områdeni Marocko också ett växande fenomen. Kvinnorna det drabbar haringet skydd i lagen som istället ofta verkar emot dem. Till och medde lagar som säger sig vilja skydda kvinnor kan ibland bli para-doxala. Som tidigare nämnts höjdes till exempel giftasåldern förflickor till 18 år i och med reformen år 2004. Men en negativ effektav detta är att det verkar som att fler unga kvinnor under 18 år blirgravida utan att vara gifta. Återigen ser vi att endast lagstiftninginte är tillräckligt för att lösa situationen på längre sikt.

16. Naamane Guessous & Guessous, 2005, s 27–28.

52


53

En hedersam kvinna

vari består dessa uppfattningar som ligger till grund för lagen?Varför är det endast kvinnan som binds till konsekvenserna av densexuella akten? Varför talas det inte om männens ansvar? Svaretstår till stor del att finna i synen på heder och dess betydelse försociala relationer. Men vad innebär egentligen heder? Kvinnornasom söker skydd hos Oum El Banine har sin uppfattning klar. He-dern betyder allt. Det är det viktigaste för familjen. För Soukainainnebär det att hon endast kan återvända till sin hemby i sällskapav sin kusin, fadern till hennes barn, ifall de gifter sig. Han ärvisserligen dömd för våldtäkt, men han är hennes enda möjlighetatt komma tillbaka. Att återvända själv är inte att tänka på, utanen man kommer hennes familj och omgivningen aldrig accepterahenne och hennes barn.

Heder är ett intressant begrepp då det i olika kontexter kan fåväldigt olika betydelse. Heder kan associeras till en person somstår för sina ideal, någon som är ärlig och visar solidaritet. I dentolkningen blir heder ett positivt begrepp och den betydelse detdär tillmäts skiljer sig därför mycket från den marockanska tolk-ningen. I Marocko och många andra länder är heder istället någotsom avgör familjens sociala status. Hedern utgör själva grundenför familjen. Det är familjens kollektiva identitet som påverkas avhedern.

För att förstå hedersbegreppet är det viktigt att skilja på skuldoch skam. Vissa menar att man till och med kan tala om skuldkul-turer respektive skamkulturer. I Marocko är skammen det mestbetydelsefulla. Det som skiljer skam från skuld är att skammen

53


54

uppstår om något blir allmänt känt, medan skuld är något somuppstår inom en person när olika gränser överträds. Det viktigastei skamkulturen är alltså att saker och ting inte blir kända för om-givningen. Det finns därför ett tydligt normsystem med bestämdaregler – hur man bör uppföra sig, vad som är möjligt och inte möj-ligt att göra i syfte att bevara familjens heder, för att familjen utåtinte ska framstå i dålig dager. Hedern är betydelsefull för alla med-lemmar av familjen, men ansvaret för att bevara den läggs fram-förallt på kvinnorna, det är deras uppförande som riskerar att för-störa familjens goda anseende.

I en del länder, som Sverige, har samhället ersatt funktionersom familjen tidigare erbjöd. Resultatet är ett mer individualis-tiskt samhälle där det är möjligt att klara sig utan en familj för densom vill eller måste. Det finns dagis, fritids och äldreboenden. Detär möjligt att få pengar från a-kassan om man förlorar jobbet, frånförsäkringskassan om man blir sjuk, när man blir gammal kanman få pension att leva på, det är tanken i alla fall. Detta samhällehar naturligtvis också baksidor, men syftet är inte att här värderaen samhällsstruktur över någon annan, utan snarare att peka påhur olika samhällen kan vara uppbyggda och hur detta kan påver-ka sociala relationer. I ett samhälle där institutionerna är svaga,där inga sociala skyddsnät finns, blir familjen ännu viktigare förden enskildes överlevnad. Utan familj, utan en social tillhörighetär chanserna små att klara sig. Familjen eller släkten betyder där-för mycket för den enskildes säkerhet och välmående men det ärhela tiden en ömsesidig relation, ett ömsesidigt beroende mellanindividen och gruppen – alltså mellan till exempel en ung kvinnaoch hennes familj.

En marockansk ung kvinna är ofta väldigt beroende av sin fa-milj. Kanske har hon inga identitetspapper (eller i alla fall finns deinte i hennes egen ägo), kanske kan hon inte läsa eller skriva, honhar kanske ingen utbildning, inga pengar, inga sociala kontakterutanför familjen och de närmast boende runtomkring. Familjen ärdärför hennes livlina, men familjen är samtidigt beroende av atthon uppför sig. Hon representerar familjen utåt och hon måstedärför bete sig så att hon inte skadar familjen på något sätt. Ochjust eftersom identiteten är kollektiv påverkar hennes, det vill säga

54


55

individens, handlande hela gruppens anseende och detta leder tillen situation där rätt och fel kan sättas ur spel till förmån för om enhandling uppfattas som hedervärd eller ej.

Även om en kvinna i Marocko nu har mer tillgång till utbild-ning och större arbetsmöjligheter än tidigare binder traditionenhenne ofta vid en konventionell kvinnoroll. Ända från det att honär liten fostras hon för att bli en god mor och fru. Unga flickor fårofta ansvaret för att ta hand om sina småsyskon, speciellt om honhar yngre bröder. Mycket lite tid lämnas till lek och istället tränashon i husmorssysslor: att laga mat, tvätta och städa så att hon blirattraktiv på äktenskapsmarknaden när hon blir lite äldre. Äkten-skapet anses vara viktigt för samhällets stabilitet och det ses somen självklarhet. Det är ett socialt och ekonomiskt kontrakt. Långtifrån alla äktenskap är arrangerade, många unga är fria att självaavgöra vem de vill gifta sig med. Men familjen har ofta ett ord medi laget och i vissa miljöer är det föräldrar tillsammans med andrasläktingar som väljer sina barns partner. Oavsett om man får be-stämma själv eller inte med vem man ska gifta sig är frågan OMman ska gifta sig en ickefråga. Det ska man. Ett talesätt säger atten kvinna utan man är som ett fågelbo utan fågel. Giftermål sessom en naturlig del av livet och för unga kvinnor blir det ofta endröm om något bättre. De som har vuxit upp i en fattig familj, därde tvingats arbeta och kanske har utsatts för fysiskt eller annatvåld, kan se äktenskapet som sin chans att få uppleva något annat,att få skapa ett eget hem och framförallt att erhålla den status somgifta kvinnor har.17

Äktenskapet är således ett slags fundament för samhället. Menhur kommer man dit? Det allra viktigaste för en ung kvinna är atthon är oskuld när hon gifter sig eftersom familjens heder ofta sessom direkt knuten till unga kvinnors sexuella beteende – vad degör eller förhoppningsvis inte gör och hur mycket omgivningenvet om det hela. Det är den unga kvinnan som ska bära upp famil-

17. Uppgifterna i detta avsnitt är delvis baserade på resonemanget iNaamane Guessous & Guessous bok ”Grossesses de la Honte” från 2005men även genom samtal med kvinnor på Oum El Banines kvinnohemvid intervjuer under åren 2007–2010.

55


56

jens ära, det är hon som ska uppföra sig så att hon skyddar famil-jens heder. Ifall en ung kvinna som inte är gift blir gravid innebärdetta en katastrof – alla kan ju se hur magen växer och hur famil-jens heder därmed försvinner. Men det är inte bara kvinnor somblivit gravida som kastas ut från sina familjer, bara tanken på atthon har ”blivit rörd” är tillräckligt för en del familjer. Ibland kandet till och med räcka med ryktesspridning. Så en ung kvinna drarskam över sin familj om hon har verkliga eller påstådda förbindel-ser före äktenskapet och detta blir allmänt känt. Hennes kropp ärinte hennes egen angelägenhet, den tillhör inte bara henne utanhela familjen.

Det är egentligen obligatoriskt att vara oskuld innan äktenskapetbåde för män och för kvinnor. Men i realiteten fungerar det inteså. En ung man bedöms inte på samma sätt. Om han inte är oskuldnär han gifter sig, då gör familjen ofta ingenting. Mannens virilitetoch manlighet hyllas istället ofta. En ung mans handlingar ser manofta genom fingrarna med – det är ingen som ifrågasätter vad hangör, hans brott döms inte på samma sätt. Resultatet blir att mänimplicit tillåts ha en sexualitet, men inte kvinnor. Det är iställetendast kvinnors uppförande som avgör familjens heder, det ärkvinnor som kontrolleras och granskas. Med andra ord: familjensheder sitter i en ung kvinnas trosor, mödomshinnan är sigillet.

Heder är i denna miljö något konkret och påtagligt. Det är allteller inget. Det tar tid att bygga upp, men kan raseras fort. Så omen kvinna ”smutsar ner” familjens heder kan det leda till allvarligakonsekvenser. Många menar att hedern är oersättlig, andra att denkan återupprättas genom att straffa kvinnan. Om hon har haft en,påstådd eller verklig, sexuell relation innan hon gifter sig och dettablir allmänt känt har hon dragit vanära över familjen. Hon har för-brukat deras förtroende och svärtat ner deras namn. I många län-der anses det berättigat att döda en dotter eller syster för att be-vara familjens heder men det kan även yttra sig i andra former avbestraffningar: genom hot, fysiskt och psykiskt våld och ”förebyg-gande” genom begränsningar i integritet och rörelsefrihet.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch gör föl-jande definition av hedersrelaterade brott:

56


57

Hedersbrott är våldshandlingar, vanligtvis mord, som begås avmanliga familjemedlemmar mot kvinnliga familjemedlemmar vil-ka anses ha dragit skam över familjen. Blotta misstanken att enkvinna har uppfört sig på ett sätt som på något vis ”vanärar” fa-miljen kan vara tillräcklig för att hennes liv ska vara i fara.18

Enligt en rapport från FN:s kommission för mänskliga rättigheterhar hedersrelaterade mord rapporterats från en mängd länder somexempelvis Bangladesh, Brasilien, Storbritannien, Indien, Ecua-dor, Israel, Italien, Sverige, Uganda, Turkiet, Jordanien, Pakistanoch Marocko.19 En annan FN-rapport från 2002 lägger därtill län-der som: Syrien, Jemen, Libanon och andra medelhavs-och gulf-stater.20

Förekomsten av hedersmord är således framförallt stor i Nord-afrika samt i Väst- och Sydasien. Många länder har även hedersom en förmildrande omständighet i sin lagstiftning. I Peru,Bangladesh, Argentina, Ecuador, Egypten, Guatemala, Iran, Is-rael, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet, Västbanken och Vene-zuela bedöms våld och mord som begåtts av hedersskäl inte likaallvarligt av lagen som andra brott av liknande grad.21 Alltså: densom dödar sin syster eller dotter av hedersskäl anses ha en accep-tabel förklaring till sitt agerande. Om en ung kvinna har smutsatned familjens heder bedöms repressalier mot henne som nödvärn,ett slags självförsvar. För att översätta detta i en svensk juridiskkontext: ett överlagt mord på en dotter av hedersskäl döms imånga länder inte som mord eftersom fadern, eller vem det är

18. Human Rights Watch, 2001. ”Violence Against Women and ’Honor’Crimes”.19. United Nations Commission on Human Rights, 2000: Civil andPolitical Rights, Including Questions of: Disappearances and SummaryExecutions: Report of the Special Rapporteur, Ms. Asma Jahangir: Sub-mitted Pursuant to Commission on Human Rights Resolution 1999/35(E/CN.4/2000/3).20. Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights,2002: ”Working towards the elimination of crimes against women com-mitted in the name of honour” (A/57/169).21. A.a.

57


5�

som utfört mordet, har haft ett skäl till sitt agerande. Istället kanpåföljden bli ungefär motsvarande den för vållande till annansdöd. FN har försökt kartlägga hur omfattande fenomenet he-dersmord är. Enligt FN:s befolkningsfond, UNPFA:s, senasteuppskattning sker 5 000 bekräftade hedersmord om året, menman varnar samtidigt för att mörkertalet troligen är mycketstort.22 Enbart i Pakistan dokumenteras omkring 1 000 fall perår, men även där beräknas det finnas en stor mängd fall som aldrigkommer till myndigheternas kännedom. Det finns även mord påframförallt unga kvinnor som kan relateras till hedersproblema-tiken, exempelvis begås i Indien varje år 15 000 mord relateradetill hemgift.23 Det finns dessutom en mängd tvetydiga fall – miss-tänkta hedersmord som aldrig har bevisats utan istället avfärdatssom olyckor eller självmord.

Heder är ett begrepp med en mångbottnad betydelse. Huru-vida hedersbrott är en fråga om kultur, religion eller vad det berorpå är ofta föremål för diskussion utan enkla svar. Är det till exem-pel religionen som formar traditionerna eller traditionerna somformar religionen? Statistik kan aldrig visa allting men den kanbelysa viktiga förhållanden. I detta fall visar den att det finns enstor geografisk och kulturell spridning när det gäller hedersvåld,att denna syn på heder finns i många samhällen: vi kan se det iMellanöstern, i Indien, i Latinamerika, bland kurder, bland orto-doxa judar i Israel. Det förekommer bland religiösa såväl sombland icke-religiösa i olika kontexter, i olika samhällsklasser. Detär inte ett problem specifikt för Mellanöstern och det är inte ettproblem som endast uppkommer med islam. Detta är viktigt attpåpeka då det enligt min mening är en förenklad förklaring. Mendet är också viktigt att inte bortse från allvaret i situationer där detförekommer. Det är viktigt att uppmärksamma starkt religiösasammanhangdärdetta förekommerochgodkänns.Religionenbehöver

22. United Nations Population Fund, 2000: ”State of world population2000: Lives Together, Worlds Apart: Men and Women in a Time ofChange”, kapitel 3: ”Ending violence against women and girls”.23. Se uppgifter från Amnesty International: ”Stoppa våldet mot kvinnor– fakta och siffror”: http://www2.amnesty.se/svaw.nsf/bfa7c41cd5810229c1256e4c002d8fde/5fcba5b098508b9ac1256e69003e68cd?OpenDocument.

58


59

inte alltid vara en orsak men kan användas som en ursäkt för att fålegitimitet och det får vi inte blunda för.

Utöver de vanliga förklaringarna om kultur och religion finnsen viktig aspekt som ofta glöms bort. Min förklaring är att heders-traditioner hänger tätt samman med patriarkala strukturer ochsynen på kvinnan som ett objekt endast i relation till en man. Enkvinnas kropp betraktas inte som hennes egen, utan hennes sexu-alitet och liv kontrolleras av andra. Det finns föreställningar omhur kvinnor ska vara, att de ska vara rena och behagliga. De skavara passiva och lyhörda inför männens behov och det är dessasom styr. Det är kollektiva strukturer som upprätthålls i mångaolika delar av samhället och detta tar sig även uttryck i den privatasfären. I denna syn finns det även stereotypa bilder av hur män skavara. För att idén ska fungera måste kvinnor och män vara varand-ras motsatser. Och om kvinnor ska vara passiva, lyhörda och mju-ka måste män vara aktiva, hårda och aggressiva. Det skapar före-ställningar och förväntningar som det även kan vara svårt för mänatt identifiera sig med. Därför kan även män vara offer förhederstraditioner, men det är främst kvinnor som får ta konse-kvenserna.

I Marocko förekommer hedersmord inte lika ofta som i andraländer, det händer men det är ett relativt ovanligt fenomen. Menen utomäktenskaplig graviditet innebär alltid allvarliga socialakonsekvenser. För att rädda familjens heder anses det rättfärdigatatt exkludera den unga kvinnan ur familjen. Att hon kastas ut pågatan ses som en mindre förlust i jämförelse med vad man annarsriskerar – att förlora familjens anseende. Detta bekräftas av kvin-norna som kommer till Oum El Banine. De vittnar alla om sammasak, att det hade varit ohållbart för dem att stanna i sina familjer.De har antingen blivit utslängda eller så har de själva gett sig avnär de insett att de varit gravida av rädsla för familjens reaktion.Kvinnorna förlorar snabbt sitt sociala kontaktnät, som för mångaav de fattiga kvinnorna ofta endast består av familjen. Om de harvänner utanför familjen finns dessa oftast i närheten och av säker-hetsskäl måste de söka sig längre bort än så. Det är inte alla i fa-miljen som tänker så. Men då det i dessa familjer många gånger ären majoritet blir det omöjligt för kvinnorna att stanna kvar.

59


60

Ofta är det en dominerande far och manliga släktingar somfattar beslutet att kvinnan måste uteslutas från familjen, menkvinnor är på intet sätt oskyldiga i alla fall. Ibland kan familjenskvinnor stödja beslutet och även vara pådrivande så det är inte såenkelt att säga att det endast är männen som utgör problemet.Men det finns även andra varianter. En del kvinnor säger att deegentligen har haft stöd från båda sina föräldrar men att det är de-ras syskon som har varit problemet. De har blivit svikna av sinasystrar, av sina gifta systrar som har agerat av rädsla för vad derasmakar och deras familjer skulle säga om de fick veta vad som hänt.En del familjer ger kvinnorna ett ultimatum – lämna bort barnetså får du komma hem igen, men om du behåller det är du aldrigmer välkommen. En del kvinnor kan återintegreras i sina familjer.Men det är inte oproblematiskt. Ibland lämnas barnen bort i enmånad eller två och under tiden förbereds en historia om adop-tion. Släkt och vänner informeras om adoptionsplanerna – och närhistorien har slagit rot kan barnet hämtas. Att berätta den verkligahistorien vore omöjligt.

Hederstänkandet återfinns hos en majoritet av samhället. Meddetta menar jag inte i antal procent av befolkningen, vilket kanvara svårt att mäta. Men det återfinns i så olika delar av samhälletatt det måste ses som en majoritet. Oavsett om man är ense omhederstraditionens ursprung är detta ett reellt fenomen i Marockooch andra länder och det påverkar många kvinnors liv. Det är tra-ditioner som måste diskuteras och förändras. Om religiösa före-trädare vill ta avstånd från detta är de välkomna. Varje röst som taravstånd från denna syn på kvinnor är en positiv kraft som på siktkan förändra verkligheten.

60


en hedersam kvinna (utdrag)

Documents