.......................................

nattens sång.......................................

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Celanders förlagStorskolevägen 13, 224 67 LundTel: 046-373740e-post: info@celanders.se

www.celanders.se

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Song for nightCopyright © 2007 by Chris Abani. All rights reserved.Published by arrangement with Sane Töregård Agency ABÖversättning: Roy IsakssonGrafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.seTryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2010isbn: 978-91-976507-5-5

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Av Chris Abani har tidigare publicerats:

Abigails liv (Celanders förlag 2008)Graceland (Celanders förlag 2009)

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Till Sarah, naturligtvis

Och mina brorssöner – Ikenna, Obinna,Chuks, Craig, Carl, Neven

Chris Abani

Nattens sång

Översättning av Roy Isaksson

Celanders förlag

Man dör bara en gång och då för väldigt lång tid — molière

på varje stig som kan tänkas förstå hjärtat. Där färdas jag — carlos castaneda

5

Tystnad är en stadig hand, med handflatan flat

....................

Det du hör är inte min röst.Jag har inte talat på tre år; inte sen jag lämnade tränings-

lägret. Det har varit tre år av meningslöst krig, och trots att or-sakerna till det är uppenbara, och trots att vi kommer att fort-sätta slåss tills vi får order om att sluta – och förmodligen ett tag efter det – kan ingen av oss minnas hatet som förde oss hit. Vi slåss helt enkelt för att överleva kriget. Det är en konstig plats att befinna sig på vid femton års ålder, när man förlorat hoppet och i stort sett sin mänsklighet. Men det är ändå där jag befinner mig. Jag tog värvning när jag var tolv. Vi ville alla ta värvning på den tiden; för att slåss. Det fanns en tydlig fiende, och eftersom vi alla hade förlorat nära och kära till denne fiende ville vi alla få hämnd.

Om du är det minsta lik Ijeoma skulle du säga att jag låter för gammal för min ålder. Hon sa alltid det. Sa, för trots att hennes namn på igbo betyder Gott Liv dog hon ung, för ett år sen, fjorton år gammal, då hennes gängliga gestalt slets itu av en explosion. Eftersom inte heller hon kunde tala, kan det vara missvisande att säga hon sa, men vi har utvecklat ett primitivt sätt att prata, ett slags teckenspråk som vi använder för att uttrycka oss. Tystnad, till exempel, är en stadig hand, med handflatan flat, vänd nedåt.

�

Ordet silencio, som vi också gillar, består av samma tecken med tillägg av fingrar som vickar fram och tillbaka, och trots att det ser ut som en lekfull beröring betyder det i själva verket en dju-pare tystnad, eller fara, och som i varje språk är det samman-hanget som avgör. Vårt tal liknar inte alls det teckenspråk som min döva kusin studerade på en specialskola före kriget. Men det tjänar oss väl. Vårt jobb är alltför intensivt för tomt pladder.

Jag ingår i en pluton av minröjare. Vårt jobb är att röja vägar och tillfartsvägar från minor. Jobbet är komplicerat, trots att det låter enkelt, för termen tillfartsvägar kan stå för allt från en djungel-stig till ett öppet stråk uthugget genom ett risfält. Vår utrustning är grundläggande: gevär för att skydda mot fiendetrupper, bred-bladiga macheter för att röja snår och gräva upp minorna, och krucifix, skapular och andra religiösa attiraljer för att bevara oss från fara.

Vi blev inte valda för vår händighet eller på grund av vår framstående begåvning, trots att de flesta av oss är mycket begå-vade. Vi blev helt enkelt valda för att vi var små, spensliga till och med, och såg ut som om vi inte skulle växa mycket i slagfältets näringsfattiga miljö. Vi blev valda för att vår ringa vikt skulle skydda oss från att utlösa de dödliga minorna till och med när vi trampade på dem. Nåja, de hade rätt om det förstnämnda, nu när jag är femton kan jag likafullt tas för en vanlig tolvåring. Men de hade verkligen fel om det sistnämnda. Till och med pärl-höns utlöste minorna. Men de måste ha vetat: det var därför de införde tystnaden. Jag fingrar på ärret på halsen som markerar snittet som gjorde slut på mina dagar som talande.

Det finns mycket att säga om tystnaden, särskilt när den drabbar dig som ung. Huvudets insida, vilket är en förvrängning – förvrängning är ett av dessa ord som tystnaden ger dig – men det finns ändå någonting i medvetandets insida som öppnar din

7

syn på världen. Det är en märklig plats att leva på och det gör dig djupsinnig bortom din ålder och välbekant med döden. Men det är vad det här kriget har gjort. Jag är inget geni, även om jag skulle vilja vara det, jag är bara mer förtrogen med den inre mo-nologen som faktiskt är måttet på ålder, på tidens gång. Varför säger jag detta? För att när vi säger tidens gång menar vi medve-tenhet om tidens gång, och när vi säger gammal menar vi fak-tiskt erfaren. Jag vet allt det här för att mitt jobb kräver att jag koncentrerar mig på varje sekund av mitt liv som om det vore den sista. Om du alls hör någonting av det här är det naturligtvis för att du har fått tillgång till mitt huvud. Då vet du också att mitt inre tal inte är på engelska, därför att det finns någonting atavistiskt med krig som förkastar allt utom genernas ursprung-liga språk för att förstå det, så du hör i själva verket mina tankar på igbo. Men vi ska inte slösa tid på att försöka lista ut allt det där för, som jag sa förut, tiden här är dyrbar och kan inte slösas bort på märkvärdigheter, bara på det som är väsentligt.

Jag har blivit skild från min enhet. Jag vet inte hur länge efter-som jag återfick medvetandet alldeles nyss. Jag har inte lyckats hitta dem ännu, vilket är ironiskt med tanke på att min mor döpte mig till Min Lycka. Men som farfar sa, man ska aldrig sluta söka efter det man önskar mest. Och just nu är det jag önskar allra mest att hitta min enhet. Vi var alla tillsammans, när en av oss, Nebukadnessar tror jag det var, klev på en mina. Vi duckade all-ihop när vi hörde den aktiveras – det där olycksbådande klickan-det som låter som mekanismen i en barnleksak. Tumregeln är att om du hör explosionen så överlevde du sprängladdningen. Som vid ett åskväder. Jag hörde klickandet och jag hörde explosionen trots att jag lyftes upp i luften. Men tryckvågen kan åstadkomma det där. Låta dig falla ner ett par tre meter från där du stod. När jag vaknade till var alla borta. De måste ha trott att jag var död

�

och därför gett sig i väg utan mig. Det är irriterande och inte bara för att jag har blivit kvarlämnad utan för att reglerna kräver att vi räknar de döda och räknar samman de sårade efter varje explosion eller röjning. Enfaldiga dårar. Vänta tills jag hinner ifatt dem, jag ska skälla ut dem; reglerna är allt som har hållit oss vid liv. Att räkna är inte bara ett sätt att hålla reda på antalet, vårt och fiendens, utan också ett sätt att förvissa sig om att de döda verkligen är döda. Under utbildningen sa de åt oss att göra så mycket som möjligt av tillfällen som dessa för att bättra på sta-tistiken över våra egna och fiendens förluster. Vi skulle belönas med extra mat och pengar vi inte kan spendera. Jag vill gärna låt-sas att jag gör det för att minska lidandet för de lemlästade men ännu inte döda fienderna, att min kula i deras hjärna eller min kniv över deras strupe är barmhärtighet; men sanningen är att djupt inombords någonstans njuter jag av det, gottar mig åt det nästan. Inte utan orsak naturligtvis; de dödade faktiskt min mor inför mina ögon, men ändå, det här är för min skull, inte hennes. Tystnadens avigsida är att den gör självbedrägeri svårt. Jag gnuggar mig i ögonen och spottar damm ur munnen tillsammans med en tyst svordom riktad mot mina frånvarande kamrater. Om de hade kollat skulle de ha märkt att jag inte var död.

Det första jag gör är att söka efter Nebus kropp. Det är så det läggs fram i instruktionsboken (visserligen har ingen av oss nå-gonsin sett instruktionsboken, men major Essien trummade in det i oss och vi kan det utantill): först lokalisera och räkna egna förluster, sen fientliga; i den ordningen – vän, sen fiende. Det lustiga är att trots att jag letar kan jag inte hitta Nebus kropp. Det finns inga andra kroppar heller, vilket betyder att fienden inte har varit här.

Låt mig förklara en sak, som ytligt sett kan låta ologisk men inte är det. Vi lägger alla ut minor, rebellerna och regeringstrup-

9

perna, vi och fienden, men vi gör det med sådan brådska att ing-en bryr sig om att göra kartor över de här minfälten, ingen kom-mer ihåg var de finns. Detta och det faktum att terrängen skiftar mellan oss snabbare än sand färdas genom en öken, terräng vinns och förloras dagligen, gör det svårt att hänga med. Med tanke på att minröjarna och spanarna alltid utgör förtrupperna är det lätt att förstå att minfälten ofta är ställen där vi korsar varandras väg. I det här fallet verkar det som om det inte fanns någon fiende, att Nebu helt enkelt var vårdslös; eller hade otur.

Min första instinkt är alltid överlevnad, och därför ger jag upp sökandet så snabbt jag kan och lämnar öppen terräng. Jag överlägger med mig själv om jag ska gå mot floden, femtio meter till vänster om mig, eller snåren ungefär sjuttio meter till höger. Jag väljer floden. Floder är både det bästa sättet att hålla sig nära bebyggelse och det snabbaste sättet att färdas. Jag håller mig nära stränderna i skuggorna och ger noga akt på varje föränd-ring, som jag måste erkänna att det inte finns mycket av. Så här långt har jag inte mött någon, och jag har inte hittat några spår av min enhet. Det är inte bra att vara ensam i ett krig en längre tid. Det minskar radikalt dina chanser till överlevnad.

Men min farfar sa alltid: ”Varför stoppa in oceanen i en kokos-nöt?”

10

Natt är en handflata som dras ned över ögonen

....................

Det är mörkt: som kimrök. De enda ljuspunkterna är fladdrande eldflugor. Dumt nog somnade jag i så gott som öppen terräng, under ett mangoträd nära flodstranden, mitt bland den ruttnan-de frukten som låg utströdd överallt. Jag ligger stilla och väntar på att alla mina sinnen ska bli medvetna om en möjlig fara och minns hur jag hamnade här, och jag inser att jag måste ha som-nat efter att ha kalasat på alltför många mangofrukter. Jag tittar spänt och urskiljer suddiga konturer på min vänstra sida: skogen. Jag reser mig och går över det mörka området med gräs mellan floden och skogen och stannar i skogsbrynet. Tystnaden är full-ständig som om skogen just har dragit ett djupt andetag. När den bestämmer sig för att jag inte är farlig, släpper den ut det som nattens låga ljud. För att vara säker på min sak för jag tank-fullt fingrarna över de små korsen som är inristade på min vänst-ra underarm. De små bulorna, mer som hudutslag än något an-nat, hjälper mig att bli lugn, centrera min andning, återvända till min kropp. På ett märkligt sätt är de som en karta över mitt medvetande, någonting som hämtar mig tillbaka från krigs-galenskapens mörka rand. Min farfar, fiskare och historieberät-tare, hade ett långt radband med ben, kaurisnäckor, metallbitar, fjädrar, kiselstenar och kvistar inbundna i det som han använde

11

för att komma ihåg vår härstamning. Minnesmanicker kallade han saker som dessa. De här korsen är mina.

Medan jag filtrerar mörkret till grå skuggor och fingrarna fortfarande läser blindskriften på armen, försöker jag tvinga ögonen att anpassa sig, men mitt mörkerseende är inte särskilt bra. Skogen är inte välbekant territorium trots åratal av djungel och krig, och tystnaden är förvirrande i synnerhet som jag under de senaste tre åren inte har varit ensam nattetid. Jag har befun-nit mig i en flock tillsammans med de andra minröjarna. Redan då litade vi alla på att Ijeoma skulle vägleda oss. Hon visste alltid vad som var rätt att göra och den rätta stunden att göra det. Gud ska veta att jag saknar henne, älskar henne. Älskade henne. Men jag kan inte tänka på det nu. Jag måste röra på mig. Jag kastar en hastig blick omkring mig och sållar i minnet efter idéer, vägled-ning. Jag tittar upp och tänker att kanske ska stjärnorna vägleda mig, men det finns nästan inga och jag har glömt namnen på stjärnbilderna och deras förhållanden i alla fall. Det enda jag kan komma ihåg är frasen följ den stora dryckesbägaren hem. Jag försö-ker urskilja dess form med den stora skopan, men moln och träd-toppar täpper till allting. Medan jag slipar min rädsla till en egg, går jag fortare och tränger in i skogens djup.

Jag hejdar mig för att tända en cigarett och försöker urskilja skogen i det döende ljuset: tändstickorna är för få och dyrbara för att slösas enbart på att försöka se. Jag suger på filtret och bränner fimpen till en röd glöd. I fjärran hör jag en nattlig skogs-duva. Jag skyndar vidare och brakar fram genom skogen med samma förfining som en buffel. Insekter bits, vasst spjutgräs ris-par min hud. Till sist ger skogen plats för våtmarker, början på ett träsk. Blodet från mina sår lockar till sig blodsugande varel-ser som suger på mina armar och fötter när jag traskar djupare genom vad som visar sig vara ett mangroveträsk. Jag måste ha

12

färdats i en båge och följt skogen tillbaka till den plats där floden skär igenom den. Jag måste ha gjort det för det är den enda för-klaringen till varför jag traskar genom ett mangroveträsk. Det är inte kul men vi passerade ett mangroveträsk på vägen in i går, så jag måste retirera åt rätt håll. In på säkert område.

Jag hatar verkligen mangroveträd. Träden glider på vattnet på rötter som fingrar, så mänskliga och ändå så oförglömligt för-häxade att de skrämmer mig. Vattennivån är inte konstant. Ibland når den bara fotleden, ibland upp på låret, ibland försvinner marken under mina fötter och dränker mig så att jag kippar efter luft i det chokladtjocka bruna vattnet.

Utmattad hittar jag ett träd med några få lågt hängande gre-nar och klättrar så högt jag kan, tills träsket och floden inunder inte är mer än ett svart skimmer i natten. Jag bygger ett bo av grenar, någonting vi lärde av aporna, och binder omsorgsfullt fast mig själv i den tjockaste. Vi har kanske lärt en del knep av aporna, men vi är inte apor. Sömn är en två tum fyra som träffar mig mitt emellan ögonen och sänder mig rakt in i glömskan. Vila däremot är en annan sak. Jag har inte vilat sen den natten. Det har varit utmattning; till och med sömn. Men inte vila. Inte sen min enhet stötte på en liten by eller det som fanns kvar av den, flera hyddor som föll sönder vid kanten av en sönderbom-bad asfaltbana. Vi såg en grupp kvinnor som satt runt en nästan utbrunnen eld, hopkurade som alla de sagohäxor vi hade fötts upp på. Beväpnade till tänderna med AK-47:or och massor av ammunition och granater, mestadels stulna från de fiendesolda-ter vi hade dödat som försetts med bättre vapen av USA, men ännu klädda i trasor, stod vi tätt ihop och såg på kvinnorna, osäkra på vad vi skulle göra; eller om vi skulle närma oss. Kvin-norna åt och doften av stekt kött drev oss framåt.

”God kväll, mödrar”, sa vi, vördnadsfullt.

13

Kvinnorna hejdade sig och skrockade, men svarade inte, och varför skulle de det då de förmodligen inte förstod vårt primi-tiva teckenspråk. Vi la märke till att en kvinna, inte lika gammal som de andra, låg på marken. Hon blödde från ett sår i huvudet och verkade förvirrad.

”Skulle vi kunna få lite mat?” frågade jag. Utan grad var jag truppens outtalade ledare. ”Vi är modiga krigare som slåss för er frihet.”

Den här gången verkade mina gester, när jag pekade på ma-ten och mimade ätande, bli förstådda och de gamla kvinnorna vinkade fram mig. Jag gick närmare och sträckte mig mot fyr-fatet av metall med kött på. Jag ryggade tillbaka från den lilla ar-men som slutade i en pytteliten hand, och det pyttelilla huvudet som fortfarande bar sina första fjun. Det tog bara ett ögonblick för kvinnorna att inse konsekvenserna av min bestörtning och avsmak, så i samma stund som jag sträckte mig efter min AK-47:a skingrades de i flykt, men glömde inte att roffa åt sig av sin blodiga festmåltid. Jag tömde ett magasin i dem, medan min pluton jub-lade åt hur gamla ben knäcktes och kraftlöst kött suckade, trots att de inte visste varför jag dödade kvinnorna. Kvinnan som höll kvar huvudet släppte taget när hon föll och det träffade marken och rullade tillbaka mot mig.

Det är det lilla ansiktet, kanske ett par månader gammalt, som hindrar mig från att vila.

14

Döden är två fingrar som glider tvärsöver strupen

....................

Här är döden alltid väntad och det var inte annorlunda när jag fick halsen snittad. Ingen förklarade det i början. Ingen hade tid; ingen brydde sig; efter tre års inbördeskrig är ingenting märkligt längre; välj den orsak som bäst tillfredsställer dig. Det finns många sätt att säga det på, men det här är det sätt jag väljer: de tog kontakt med mig och sa att jag hade valts ut för ett special-uppdrag, jag hade valts ut för att bli en del av en elitgrupp, en grupp ingenjörssoldater väl tränade i att lokalisera och eliminera hotet från fiendens hemliga sprängladdningar. Trots att jag inte hade en aning om vad fiendens hemliga sprängladdningar inne-bar blev jag stormförtjust. Vem skulle inte bli det efter tre veckors träning och att hela tiden marschera i timmar i den heta solen och exercera med ett snidat trägevär i väntan på den äkta varan – an-tingen från fransmännen som hade utlovat vapen eller från fron-ten, där de hade befriats från dem som nyss dött. Det var det som avgjorde din examensdag; när man kunde hitta ett vapen till dig; ammunition var en lyx, ibland följde den med vapnet, ibland inte, men du måste kvalificera dig i alla fall. Beväpnade med vår kunskap i att marschera i formering och med ett ibland laddat vapen skickades vi i väg till den snabbt krympande fronten eller för att plundra närliggande byar på förråd till fronten. Det spe-

15

lade ingen roll vilket, så länge du bidrog till krigsansträngning-en. Så när en officer tog kontakt med mig och sa att jag hade valts ut att bli en del av en elitgrupp, blev jag överlycklig.

Jag borde ha varit misstänksam mot träningen. Jag menar, jag är en smart person; jag växte upp i en stad, inte som någon av bydårarna som hängde kring oss och blev förbryllade av de enk-laste saker som hur man öppnar de enstaka sardinburkar vi hade turen att få med de konstigt formade nycklarna – särskilt som bur-karna inte hade nyckelhål. Enfaldiga fånar i byar och skogar, näs-tan lika enfaldiga som avskummet från norr vi strider mot. Hur skulle jag kunna veta vad träningen för att desarmera fiendens hemliga sprängladdningar bestod av? Men officeren lugnade oss. Major Essien stod det på hans namnbricka. Att han var en officer med betydande inflytande förstärktes av det faktum att han var en av de få som tjänstgjort i den riktiga armén före kriget, och han var en av de få som fortfarande bar en ren ny uniform med blän-kande bruna stövlar: cowboystövlar. Senare gav vi honom ök-namnet John Wayne, men nu går jag för fort fram.

Det var så här vi blev tränade; först gjorde man våra ögon skarpa så att vi kunde lägga märke till varje förändring i terrängen hur subtil den än var; ett grässtrå på fel plats, en avskavd gräs-torva, en liten bula i marken, en smal skåra från ett metallverk-tyg i jorden – varje tecken på mänsklig störning i marken blev snart uppenbar för oss. Det lustiga är att på samma sätt som vår syn blev skarp under dagtid, var vi blindare än de flesta om nat-ten. Ijeoma, som var smartare än oss alla tillsammans, sa att det hängde samman med det faktum att vi svedde våra hornhinnor i det starka solljuset när vi ansträngde oss för att se. Jag visste inte vad en hornhinna var trots att jag gick i grundskolan när kri-get började; ingen av oss visste. Så hon fångade en groda, kläm-de ut dess ögon från huvudet och visade oss.

1�

När de hade tränat våra ögon, började de träna våra ben, föt-ter och tår. Vi lärde oss att balansera på ett ben i timmar åt gång-en, med tjugo kilo packning på ryggen i så många underliga och annorlunda positioner att vi såg ut som påtända flamingor, hela tiden övervakade av John Wayne, som gick mitt ibland oss och slog lätt med en hopvikt piska mot låret. Varje gång vi vacklade, högg den där piskan till som om den hade en egen vilja, och läd-ret bet djupt och drog huden med sig.

Och hela tiden skanderade han: ”Detta är från instruktions-boken, samma instruktionsbok som man använder i West Point, samma som man använder i Sandhurst; den militära instruk-tionsboken för regler i strid – krigets regler, i brist på ett bättre uttryck. Detta är regler som till och med ni kan förstå. Seså, verk-ställ och följ order!”

En gång bad Ijeoma att få se instruktionsboken. John Wayne såg på henne en lång stund.

”Det är tur för dig att jag blev utbildad i West Point, annars skulle jag bara skjuta skallen av dig för att du trotsar mig. Men jag är en civiliserad man. Vill du se instruktionsboken? Den finns här” – han knackade sig i pannan – ”på så sätt kan den ald-rig gå förlorad, inte vi heller. Vi kan aldrig gå förlorade så länge vi följer instruktionsboken. Instruktionsboken är som krigets etikettsregler. Följ de regler jag kommer att visa er från den och ni kommer att överleva. Vad gäller att få se den, det enda sättet som det kan ske på är om du klyver mitt huvud mitt itu. Vill du klyva mitt huvud mitt itu?”

Ijeoma skakade på huvudet.”Bra. Om du inte vill att jag ska klyva ditt huvud mitt itu är

det bäst att du följer order!”Det var det. Vi följde order, gjorde som vi blev tillsagda, till

och med när träningen verkade på kant med vad vi tyckte att sol-

17

dater borde kunna, som fotövningarna, mestadels från balett. För att göra våra fötter känsliga, fick vi höra, vilket var lustigt för vi skulle inte utrustas med kängor. Rebellarmén hade inga, men även om vi haft det skulle vi inte få dem för man krävde att våra tår var oskyddade hela tiden. Sen fick vi lära oss att använda våra tår nästan som våra fingrar. En övning som var grymt ironisk var att knyta vår utbildningsofficers skosnören med våra tår.

När jag och mitt gäng av elitkamrater hade lärt oss att gå i olika slags terräng och känna efter de omsorgsfullt utspridda bitarna i marken, noga med att inte kliva på dem enligt instruk-tion, och rensa bort jorden omkring de nedgrävda minorna med tårna, lärde vi oss att böja och föra in en kniv under utlösnings-mekanismen och dra ut klaffen. Vi övade på laddade minor och vi insåg värdet av att balansera på ett ben när vi oavsiktligt klev på en och armerade den. Vi balanserade på en fot, sträckte oss ner, och oskadliggjorde minan. Man försökte hindra oss från att hjälpa varandra – om saker och ting gick fel var det bättre att förlora en i stället för två minröjare, förklarade John Wayne, nästan vänligt.

En vecka före examen tog han med oss alla till läkarens mot-tagning. En efter en fördes vi in för operation. Det var spännan-de att tänka att vi skulle bli övermänskliga män och kvinnor. Jag tyckte det var konstigt att det inte fanns något bedövningsmedel när jag fick ligga utsträckt på bordet, med armar och ben fast-bundna med grovt hamprep. John Wayne stod vid mitt huvud, mittemot läkaren. Jag stirrade på skalpellens märkliga grymma blänk när läkaren med ett varsamt och raskt snitt skar av mina stämband. Nästa dag, när en av oss sprängdes i luften av en mina, förstod vi varför man hade tystat oss: så att vi inte skulle skrämma varandra med våra dödsskrik. Att upptäcka en mina med dina bara tår och desarmera den med en djungelkniv kräver all din koncentration, och skrik är en riskabel distraherande faktor.

1�

Vad man inte kunde veta var att i tystnaden inuti huvudet var skriken från de som dog omkring oss högre än om de fortfarande haft kvar sina röster.

19

Minnet är ett mönster inristat i en arm

....................

Jag vaknar förvirrad. Det är mörkt och jag måste påminna mig själv att det fortfarande är samma natt. Så snart jag kan borde jag göra någon sorts almanacka. Grenarna jag sover på är utom fara men obekväma. Först kan jag inte placera ljudet som har väckt mig, men där är det igen: det mjuka put-put från en motor. Jag kikar försiktigt genom nätet av löv och ser en liten motorbåt glida förbi. Det sitter flera män i den, alla tungt beväpnade. En sitter i fören och manövrerar ett litet sökarljus som sveper över strän-derna. De röker allihop, och på tobakens lukt kan jag avgöra att det är förstklassigt gräs. Jag andas in djupt men undviker att åstadkomma något ljud. Herre Gud, jag skulle verkligen behöva lite av det där gräset; mitt huvud dunkar. Det är en fiendefar-kost; men den kunde lika gärna ha tagits över av någon av oss rebeller. Fast det är inte troligt, eftersom männen i båten letar efter någon som gömmer sig i vattnet eller det tjocka gräset på stranden. Inte för att vi inte skulle vara i stånd till det, utan för att detta till helt nyligen var rebellernas territorium och vi skulle inte döda våra egna, och mord är tydligen syftet med sökandet. Jag gnider nervöst min arm medan jag ser båten cirkla under mig och sen fortsätta. Det varar bara några få ögonblick men det känns längre.

20

När de avlägsnar sig sträcker jag mig efter min kniv. Om Nebu överlevt explosionen – vilket är osannolikt eftersom han stod precis ovanför minan när den detonerade och därför tog emot hela sprängkraften – skulle han inte ha kommit långt, ska-dad som han måste vara. Utan tvivel kommer patrullen jag just har sett att hitta honom och göra slut på honom. Med knivspet-sen ristar jag ett litet kors på min arm för Nebu och rycker till när blodet bildar blåsor. Jag sträcker mig bakåt och skär i trädet och samlar sav med knivspetsen och smörjer in den i det lilla såret. Det borde hjälpa till med läkningen, tänker jag, men nästan ge-nast börjar det svida och jag vet att det inte är bra, så jag tar fram pitten och pissar över hela armen och känner hur det svider och svalkar på samma gång. I grundläggande första hjälpen lärde man oss att människourin är det bästa desinfektionsmedel som finns i fält. Jag håller ut armen och låter den torka i den milda brisen. Jag sträcker mig efter en cigarett och tänder den. Jag är tillräckligt högt upp för att männen i båten inte ska lägga märke till mig, inte ens om de kommer tillbaka.

I den svaga glöden från cigaretten ser korsen på min arm ut precis som det de är: min egen personliga kyrkogård. Jag rör vid varje kors, ett för varje älskad som förlorats i det här kriget, även om det finns ett par från före kriget. Jag ristade det första när min farfar dog; det andra ristade jag när min far dog, med en av hans omskärelseknivar. Min far imamen och omskäraren som man sa förrådde sitt folk genom att bli muslimsk präst och flyt-ta norrut för att tjänstgöra; och allt detta innan hatet började. Det tredje skar jag för min mor som dog i början av orolighe-terna som ledde till kriget. Resten har jag skurit under kriget: vänner, vapenbröder. Med det som jag just skar för Nebu finns det tjugo sammanlagt. Arton är vänner eller släktingar, som jag sa, men två var främlingar. Ett var för den sjuåriga flicka jag sköt

21

av misstag, det andra för bebisen vars huvud spökar i mina drömmar.

Jag vrider höger underarm. Det finns sex X utskurna där: ett för varje person som jag njöt av att döda. Jag gnider på dem: min farbror som blev min styvfar, den gamla kvinnan jag såg äta be-bisen, och John Wayne, officeren som värvade och tränade oss och övervakade vår halsstympning och våra första tre månader i fält, mannen som var fast besluten att förvandla oss till djur – tills jag sköt honom.

”I shot the sheriff”, mumlar jag viskande och går i tankarna igenom mina minnen och undersöker vart och ett som en främ-ling som vandrar genom sitt eget hem och plockar med alla de oigenkännliga men ändå välbekanta föremålen.

Det var en onsdag. Varför jag minns den detaljen är oklart med tanke på att nästan alla mina minnen är sammanblandade, som om jag har råkat ut för ett fall och rört ihop bilderna: för-modligen ett resultat av hjärnskakning orsakad av explosionen. Onsdag, sen eftermiddag: och himlen tung av mörka moln. Det dämpade ljuset som föll som en tystnad förmörkades av det in-tensivt gröna lövverket på ena sidan, den röda vägen utan be-läggning bildade ett ärr i mitten och på den andra sidan en glän-ta fylld med glimmande vitt grus och en kyrka, inte mycket mer än en låg vitkalkad bungalow med ett kors överst på dess korru-gerade plåttak, av vilket hälften hade störtat in – kanske på grund av en projektil eller en granat, det var svårt att säga. Ännu en bungalow, prästens hus, låg längre bort på baksidan, nära den inkräktande grönskan. Framför kyrkan stod en skamfilad pickup på tomgång i skuggan av ett träd. En vit präst, hals och ansikte röda mot hans vita långrock, satt i bilen. I skuggan av den ut-bombade kyrkan höll två kvinnor på att tvätta en staty av Jung-frun med ömheten hos en mor som tvättar ett barn. En sjuårig

22

flicka lekte i gruset vid deras fötter. Jag stirrade tvivlande på an-blicken. Av allt de kunde ha räddat, minns jag att jag tänkte. Just då kom en man runt hörnet bärande en Jesus-staty, vaggad som en bebis. Jag kämpade mot tårarna. Det var något enkelt och sakligt över det hela som var hjärtslitande.

John Wayne hejdade oss med en nonchalant viftning, och utan ord spred vi ut oss i den formering vi hade tränats till. Människor-na i kyrkotablån stelnade när vi närmade oss: mannen som höll Jesus, kvinnorna som tvättade Jungfrun och prästen i jeepen som jag antar hade för avsikt att föra statyerna till en annan kyrka eller församling där de skulle vara säkra. När vi förflyttade oss framåt i en utslagen solfjäder som smalnade av till en spets, med John Wayne i täten, rörde sig endast barnet. Leende sprang hon emot oss. John Wayne böjde sig ner med utbredda armar, en far som kom hem från jobbet, bortsett från att han inte såg ut som en far, mer som en rovfågel. Han lyfte upp den sjuåriga flickan och höll henne vid sin sida. Fast någonting hos honom i det ögonblicket måste ha skrämt henne för hon började gråta.

”Vad heter du?” frågade han henne.”Faith”, sa hon, fortfarande gråtande.John Wayne rörde ömt vid hennes ansikte, och sen när hon

log på försök genom tårarna, kastade han huvudet bakåt och skrattade.

”Den här är mogen. Jag tänker njuta av henne”, sa han och såg rakt på mig, som om han väntade att jag skulle utmana ho-nom, så som jag gjorde första gången han hade tvingat mig un-der vapenhot att våldta någon, men vad han än såg i mina ögon fick det honom att skratta ännu högre. Utan att tänka lyfte jag min AK-47:a och öppnade eld. Han rörde sig, instinktivt tror jag, så som ett djur skulle göra, för att undkomma skottet, och kulan gick genom sjuåringen och träffade John Waynes hjärta.

23

De såg båda på mig, ansiktena uppspärrade i chock under ett långt ögonblick, sen föll John Wayne och tog flickan med sig. Alla skingrades och tog betäckning, kvinnorna, mannen som bar på Jesus, som fortfarande bar på Jesus, och resten av plutonen; alla utom Ijeoma, som stod kvar bakom mig, och prästen, som hoppade ur sin bil och sprang mot John Wayne och flickan.

Utan ett ord böjde sig prästen ner, läste en bön över flickan, kysste hennes panna och tecknade ett kors i luften ovanför henne med två fingrar. Han bände loss henne ur John Waynes armar och höll henne mot sitt bröst och hennes blod fläckade hans vita lång-rock. Han verkade förvirrad, osäker på vad han skulle göra här-näst, och hans blick som fastnade i min var fylld av tårar och ett uttryck jag har sett alltför många gånger. Han öppnade munnen för att tala men fick inte fram någonting. Jag var känslolös inför John Waynes död. Glädjen skulle komma senare. Just nu var allt jag kunde tänka att den enda verkliga förlusten var Faith.

Jag blev medveten om att Ijeoma varsamt gned mig på ryggen. Utan ett ord vände jag mig om och lutade huvudet mot hennes axel. När jag tittade upp var resten av plutonen samlad i en cirkel omkring oss. Nebu hade tagit bort nålen med John Waynes grad-beteckningar och höll den i handen som ett glödande kol. Han närmade sig tyst och fäste den på min skjorta, gjorde honnör och vände sig om. Resten av plutonen ställde sig i givakt och gjorde honnör. Jag var nu deras ledare, månader in i kriget; vårt krig.

Jag vände mig till Ijeoma. Hon såg på mig med ett gäckande leende, sen gav vi oss alla i väg. Under veckorna som följde skul-le vi få se de gamla kvinnorna äta bebisen och Ijeoma skulle dö.

Jag borde kanske ändra mitt namn till Olycklig.Det här är kanske karma.Det är kanske så här vi lär oss kärlek.Jag undrar vad farfar skulle ha fått ut av det.

24

Föreställningsförmåga är ett pekfinger mellan ögonen

....................

Gömma mig är det enda jag verkar göra: från mig själv, från fienden. Men tvivlet upphör aldrig, inte ens här i trädet. Som en spindel som är upptagen med att spinna ett nät, så spinner mina tankar natten till skräck.

Vad innebär det att gömma sig ovanför ett innertak, i det där trånga varma kryputrymmet, hopkurad som ett djur som känner sin egen doft, full av den och tacksam för den, medan min mor stannar nedanför, i vad som verkar vara skarpaste solljus trots att det bara är ljuset från en sextiowatts glödlampa, och väntar på att avleda vreden hos människor som är inställda på mord, mordet på mig, väntar så att jag får leva, och jag iakttar det som händer nedanför och jag är tacksam att jag kan känna min doft, känna min doft och leva medan det händer nedanför mig, det händer den där natten ljus som dagen, men jag kan inte sätta namn på det, de saker som hände medan jag såg på, och jag kan inte uttala någonting som aldrig fanns i ord, tala om saker jag inte kan fö-reställa mig, aldrig kunde ha sett ens när jag såg det, och jag gömmer mig och är tacksam för min doft, hopkrupen som ett djur i det där mörka varma utrymmet.

Jag skakar på huvudet. Föreställ dig bra saker, säger jag till mig själv, med pekfingret tryckt hårt mellan ögonen, stäng ute skräcken

25

och föreställ dig bra saker, säger jag, men allt jag kan tänka är att det skulle vara trevligt att få äta ett mål lagad mat.

Jag suckar, vänder mig om och sluter ögonen, och släpper cigaretten ner i det våta mörkret.

2�

Gryning är två händer som öppnas framför ansiktet

....................

Morgonen anländer med ett rop och öppnar lövens skyddande hölje lika självklart som en hand. Jag blinkar och gnuggar mig häftigt i ögonen. Sådan är tiden här. Ingen gradvis förändring, inget dagsljus som dämpas, ingen natt som långsamt grånar. I stället händer allting häftigt, på en gång: som det här kriget. Jag sträcker försiktigt på mig för att inte ramla ner från mitt nattlä-ger. Mina tränade ögon spanar ut över terrängen och konstate-rar mycket snabbt att den är riskfri. Jag klättrar ner. Det är en stilla morgon, inget ljud av skottlossning, endast fågelsång och landskapet, gräset som böljar som en grön mossig matta från där jag står i skogsbrynet ner till floden. Men så inkräktar kriget igen: flytande förbi i floden som en makaber regatta kommer en klunga med lik. En hop gamar färdas på dem som på pråmar och frukosterar samtidigt. Jag tänder en cigarett och kliar mig på ma-gen. Dags att gå vidare, kanske få tag i frukost på vägen. Jag vet att inte motsätta mig kropparnas flöde. De spolas nedströms från dödandets zon – en stad att döma av antalet kroppar i vatt-net. Jag ger mig i väg.

Liv och död är som den här floden, sa farfar. Du kan färdas vart som helst i hela dess längd så länge du inte försöker stoppa den eller ändra flodens lopp. Men han hade fel. Jag har lurat dö-

27

dens lopp många gånger och jag är fortfarande här, som en under-ström, full av ett hat lika mörkt som vilken bakström som helst.

2�

En tratt är fingertoppar som en spets, med handflatorna åtskilda

....................

Jag spanar ut över vägen framför och försöker lista ut vad fien-den kan ha i beredskap åt mig, om det här är deras territorium nu. Bakhåll är ren rutin – för båda sidor. Så här sätter fienden ut sina fällor: de placerar minor i vägkanten, i snåren, sen lägger de sig i bakhåll för en annalkande trupp. Den inledande salvan från dem riktas lite för högt så att den bara dödar några få annalkan-de soldater. Naturligtvis, och trots de tre veckornas träningslä-ger och formeringarna vi har lärt oss att inta, skingras vi för att ta betäckning, snubblar över minorna och spränger oss själva och våra kamrater i luften. Det är ett särskilt grymt sätt att ta bort en fiende, men eftersom landminor är förbjudna i civilise-rad krigföring, skänker västvärlden praktiskt taget bort dem till självkostnadspris och på så sätt är de billigare än kulor och andra vapen. Om de kunnat skulle fienden fixa till minorna så att de kunde kasta dem som granater, men utlösningsmekanismen på en mina är för känslig för att man ska ta såna risker. I stället läg-ger de ut dem som ett mattunderlägg av metall. När en mina ex-ploderar dödar den vanligtvis var och en som befinner sig rakt ovanför. De har tur. För de övriga sliter splitter av armar och ben, delar av ansikten. Minor är som små svärmare. Du trampar på en, den armeras, du kliver undan, och den hoppar upp unge-

29

fär i midjehöjd och exploderar sen och sliter dig mitt itu. För oss, rebellerna, är minor lika värdefulla som kulor. Vi har inga gene-rösa beskyddare bland supermakterna och vi återanvänder varje mina som vi lyckas desarmera. Den som spar han har.

För att möta dessa bakhåll kom rebelledarna på det här med tratten. Namnet påminner mig om den vita strut min hund bar efter att han kastrerats, och jag kan knappt göra tecknet för den utan att bryta samman i ljudlös munterhet. I trattens spetsiga ände, som är fronten, finns spanarna och minröjarna. Spanarna är delade i två grupper: rekarna, som bara är där för spaning, rapporterar direkt till ledaren och är de enda med radio eller sa-tellittelefoner; den andra gruppen spanare kallas kamikaze. De-ras jobb är att dra på sig fiendens eld medan vi minröjare sätter igång med att röja vägen för huvuddelen av truppen, som är ut-spridd i en solfjäder där båda sidorna är redo att anfalla fienden i flanken om nödvändigt.

Min pluton och jag är ofta längst fram vid varje sammanstöt-ning. Detta har fördelar och nackdelar. Fördelar och nackdelar – språket från John Waynes osynliga instruktionsbok; osynlig eller försvunnen. Jag tycker bättre om försvunnen – John Waynes förlorade instruktionsbok. Den borde förmodligen ha en under-titel så som min lärobok i franska hade: Första French Afrique-bo-ken: Franska även afrikaner kan tala. Hur som helst, fördelar och nackdelar skulle vara ett kapitel i den där instruktionsboken. John Wayne trodde blint på dem.

”Väg fördelarna och nackdelarna i varje situation!” brukade han skrika till oss. ”Det är bäst att fortsätta framåt när det finns mer fördelar än nackdelar, men det är inte varje nackdel som är dålig. I krig har vi de godtagbara förlusterna: förutsatt naturligt-vis att det sker i det godas tjänst … Allt står i instruktionsbo-ken”, brukade han tillägga och föregrep Ijeomas frågor.

30

När jag tänker på det nu skulle jag betala bra för att få se den där instruktionsboken. Jag dänger till mig själv. Så många utvik-ningar – inte undra på att jag tappat bort min pluton. Fördelar och nackdelar med att befinna sig i första ledet vid varje strid:

Fördelar –

* Förstklassiga möjligheter till plundring.* Striden tar slut snabbare.* Om du dör, går det snabbt (såvida du inte faller offer för en

mina, vilket kan vara en långsam död ibland).* Kamikaze dör först.* Möjlighet att välja bland vapnen.

Nackdelarna?

* Död.* Död.* Död.

Men oavsett riskerna tänker jag inte byta plats med uppstäd-ningsmanskapet, plutonen av hyenor som bildar eftertruppen, vars jobb det är att städa upp de döda och försäkra sig om att sammanräkningen är riktig. Några av oss har ID-brickor och några inte, så deras jobb är i bästa fall en bra gissning. Jag är sä-ker på att när kriget är över kommer många av dem som rappor-terats döda att strömma tillbaka till sina familjer bara för att bli förskjutna som spöken eller zombies. För oss vid fronten är dö-den snabb, vår och våra kamraters. För uppstädningsmanskapet är döden en långvarig sjukdom. Blir de trötta på den? Det är inte lätt att räkna de döda. Det är ovanligt att dö intakt i ett krig. Ku-lor och splitter från minor och granater och projektiler kan slita

31

en kropp i bitar. En arm här, ett ben där borta i lövverket – och alltsammans måste återfinnas och samlas till skepnaden av en komplett kropp innan man kan göra en sammanräkning. Det är möjligt att det värsta med det här jobbet är att matematiken inte stämmer. Många av delarna passar inte ihop. Detta är fiendens grymhet – att en stor del av den generation som överlever det här kriget inte kommer att kunna återuppbygga sina samhällen. Redan nu är det inte ovanligt att man stöter på grupper av dessa halvmänniskor som håller fast vid livet i avlägsna delar av sko-gen. Till och med fiendesoldaterna skonar dessa sorgliga varelser när de stöter på dem.

Jag minns en grupp jag såg en gång. Barn utan armar eller ben eller bådadera, män med bara ett halvt ansikte, kvinnor med ärr efter söndertrasande splitter i stället för bröst – och alla höll de fast vid livet och hoppet med en eld som brann feberhet i deras ögon. Om det alls kommer något ljus ur detta krig, så kommer det från ögon som dessa.

Någon hade hittat en radio och den var inställd på en utsänd-ning från BBC World Service med kongolesisk highlife-musik. En grupp invalidiserade barn dansade i en cirkel. En ung flicka med ett ben stod vid sidan om lutad mot en käpp och gjorde narr av dansarna. När hon utmanades att göra bättre ifrån sig, skrattade hon, kastade bort käppen och hoppade in i cirkeln. Hon stod kvar stilla ett ögonblick som om hon orienterade sig, och sen började hon röra sig. Medan hon fortfarande balanserade på ett ben bör-jade midjan rotera våldsamt och överkroppen rörde sig åt motsatt håll. Likt en galen häger började hon sen skutta omkring, medan midjan och bålen fortfarande skakade. Hon var en naturkraft. Jag kunde inte ta blicken från henne. Jag har aldrig sett någonting liknande det, varken förr eller senare – en liten eldnymf som fick världen att skaka och vuxna krigshärdade åskådare att brista i gråt.

32

Jag tänker på henne och elden jag såg brinna hos de andra och jag inser att elden som brinner i mig är skam; skam och rädsla, och det tvingar mig att stiga upp och fortsätta. Jag måste hitta min pluton.

33

Fara är en djupare tystnad

....................

Tiden står stilla – bokstavligt talat. Min klocka, en gammal Timex som tillhörde min far, jävlas. Redan trasig när han dog var den det enda som min farbror lät mig ärva. Klockan har ett av de där expanderande armbanden gjorda av en metall som en gång må-lades guldgul, och urtavlan är brunspräcklig. Sen jag fick den har sekundvisaren och timvisaren fallit av, och båda har fastnat som trötta ankare i botten på den spruckna glasboetten. Mitt liv artar sig till en serie minuter. Jag sneglar och gissar att klockan är unge-fär tolv nu. Jag har gått alldeles för länge och jag håller på att törs-ta ihjäl. Floden på min högra sida är giftig på grund av de döda. Det vore klokt att lämna vägen längs floden och ta sig fram genom skuggan i skogen tills jag kan hitta lite vatten, men vägen är snab-bare och jag bestämmer mig för att fortsätta på den tills vidare. Jag ser på min trasiga klocka och tänker: En timma till. Jag rasslar med de trasiga visarna som fröskidor i en shaker och ger mig av igen.

Jag har andra klockor. Snygga klockor. Rolex, Patek Philippe, Raymond Weil, Movado – välj själv. Allihop befriade från hus vi sökte igenom eller från soldater som hade sökt igenom andra hus före oss. Och inte bara klockor. Jag har elektronik, kameror, smycken, vapen, skor, designkläder, till och med guldtänder och glasögon. Att plundra är något vi alla gör, rebeller och regerings-

34

trupper, officerare och meniga i lika grad. John Wayne tog till och med en bil en gång, en Lexus som sprängdes i luften kort ef-teråt. Det gjorde honom arg i en vecka. Vi tar vad vi kan när vi kan. Eftersom vi inte har några möjligheter att transportera för mycket för länge, särskilt som vi måste minimera vår vikt på grund av minorna, gjorde vi i ordning flera hemliga gömmor längs vägen. Vi förmodade att andra kunde snubbla över ett göm-ställe eller två, men med det antal vi har kommer vi att ha det bra ställt efter kriget.

Under hela tiden förblir fars klocka min mest uppskattade ägodel. Den och S:t Christopher-medaljongen som Ijeoma gav mig efter att hon klivit på den där minan. Hon skulle ha tagit av den från sin egen hals, bortsett från att hon inte längre hade några armar eller ben och inte var mycket mer än en blodig bål, sönder-sliten av granatsplitter, med kroppsdelar utspridda på ett sätt som inte kan förklaras eller beskrivas. I stället läste jag hennes tankar, eller hennes ögon, eller någonting, och förstod alltihop – vad hon ville, vad hon ångrade – allt fyllde mitt huvud som ett skadligt virus. Jag stoppar handen innanför skjortan och gnider på medaljongens svala metall. Hon sa att den helt säkert skulle skydda mig nu, särskilt som den redan hade krävt ett offer.

”Jag är ett passande offer”, sa hon och log.Jag minns alltihop – varje minut av det – livligt. Eller åtmin-

stone minns jag mina minnen av det. Hon låg döende i mina armar, och jag torkade bort en tår från hennes ansikte.

”Förlåt mig”, sa jag, utan att förvänta mig att hon skulle svara.”Du följde inte regelboken”, sa hon.Hon hade rätt. Jag befann mig mitt i ett aktivt minfält och

bistod en döende kamrat, i direkt strid mot John Waynes regler, övergav min post för att hjälpa henne och utsatte mig själv och resten av min pluton för fara. Men jag älskade henne.

35

”Du får inte”, sa jag. ”Du får inte dö.””Det är inte så illa”, sa hon. ”Att dö, menar jag. Det är inte så

illa.””Sch”, sa jag.”Att lämna …”, började hon, och sen dog hon. Jag vill gärna

tro att hon tänkte säga: ”Att lämna dig är svårt.”Jag har ofta spelat upp den där scenen igen och önskat att jag

kunde ändra någon detalj. Att jag hade hejdat henne med en snabb kyss och på så sätt hållit henne borta från den där minan, men att vara ledare innebar att man måste agera lite annorlunda mot henne inför de övriga. Om hon var stött över förändringen, så sa hon ingenting. Jag kniper ihop ögonen hårt, men hennes gäckande leende kan inte stängas ute.

Röster, och inte inbillade sådana, kommer längs vägen från en dold krök. Jag tvekar inte, skuttar över det korta gräset mel-lan mig och skogen och tar snabbt betäckning. Det finns ingen anledning att dröja kvar för att få reda på om de är vän eller fien-de. Jag måste komma till en stad och få lite mat och dryck, så jag rusar djupare in i skogen och rör mig snabbt om än inte tyst ge-nom undervegetationen. Vid det här laget spelar inte tystnad någon roll längre. Även om de hör mig kommer de att tro att det är något djur. Jag skyndar vidare tills jag bryter fram genom snå-ren ut i en cirkelrund naturlig glänta i skogen. Den har vidgats och jag kan se på de nerhuggna buskagen var naturen gjorde halt och macheter fortsatte framåt. Där finns ett par öppna och tom-ma fartygscontainrar i metall, några utbombade fordon, inklu-sive en ambulans och en förstörd pansarbil. Det är något med ambulansen som fyller mig med en nostalgi som får ögonen att tåras av sötman i det. Jag stannar och spanar ut över gläntan. Bortsett från ett par kråkor är platsen övergiven. Men något hos den är mycket välbekant och jag inser att jag har varit här förut.

3�

Hela plutonen har varit här. Alldeles innan Ijeoma sprängdes i luften, efter händelsen vid kyrkan, efter att jag sköt John Wayne. Det går inte att ta miste på statyerna som grabbarna befriade från kyrkan – trä-Jesus i en röd öppen tunika och ena benet borta där Nebu hade huggit av det den dagen vi dödade en apa och be-hövde ved för att laga mat. Jesus ben var den enda torra veden någonstans den där regniga dagen, regnet hade gjort det möjligt att fånga apan när den halkade på en våt gren. Jag kunde inte äta den för den påminde mig för mycket om det döda barnet i mina drömmar och om den natten vi råkade på den blodiga festmålti-den, de där medusorna, och jag lämnade lägerplatsen medan de andra tillagade och åt apan. Senare kom Ijeoma med en öppen konservburk med pressat kött från en låda vi hade befriat från en rik mans hus.

Jag ser mig omkring och min blick möter ögonen hos den sorgsna Jungfrun vars vitmålade betongkropp har blivit grön av regnet. Hon är flammig av de kulhål vi tillfogade henne när vi tränade målskjutning. Jag närmar mig långsamt. Jag är på rätt spår, så mycket är säkert. Det verkar som om jag följer mina fot-steg tillbaka genom platser vi passerade. Men det är nåt konstigt med det, och hur mycket det än plågar mig kan jag inte sätta fingret på exakt vad det är, men jag vet att det har någonting att göra med minnenas kronologi. Tiden mellan dem krymper, tror jag. Om jag inte fortfarande hade den här förbaskade hjärnskak-ningen skulle jag kanske kunna fundera ut det.

Jag närmar mig containrarna. Begravd under dem i en me-tallåda finns en matgömma vi lämnade kvar här. Den är förmod-ligen skämd, men det är värt ett försök. Som en höna krafsar jag i jorden under den tills jag drar fram metallådan som brukade innehålla ammunitionen till den M60-kulspruta vi hade monte-rat på taket till den utbombade lastbilen. Där finns flera kon-

37

servburkar och jag kör snabbt min kniv genom locket in i det mjuka köttet inuti. Redan när jag gör detta tänker jag att det är dumt att jag inte kollade för att se om innehållet var försåtmine-rat. Marken var gammal så det skulle vara omöjligt att avgöra om gömstället hade rubbats.

Det finns inget minförsåt, ingen explosion, bara den ljuva smaken av gamla sardiner i olivolja som fyller min mun, medan min kniv fortfarande är innesluten i leendet hos kvinnan på bur-ken. Queen of the Coast, står det.

Jag har lyckliga minnen från den här platsen. Vi tillbringade en lång tid här, gömde oss för kriget, levde som tonåringar, och i denna skogsidyll verkade den förändring kriget hade medfört för oss mycket svårbestämbar. När vi första gången snubblade över denna oas, hade regnet samlats i en av årstidens dammar och vi bodde i de utbrända lastbilarna och bepansrade fordonen och livnärde oss på skogens välvilja och badade i dammen. Ijeo-ma och jag levde som ett par i bakre delen på den gamla ambu-lansen och älskade förtvivlat med en bismak av att känna till för-lusten på förhand. Om vi hade kunnat, skulle vi ha väntat ut kri-get här. Vi ville inte fortsätta, ville inte skynda vidare till fron-ten. Vi var inte dumma och vi var förvisso inte längre idealistis-ka. Vi rörde oss bara framåt när vi blev tvingade till det. Det var den systematiska bombkampanjen för att skrämma fram rebell-soldater som gömde sig i skogen, en kampanj som regnade bom-ber över oss och förvandlade skogen till ett inferno, som fick oss att lämna platsen. När vi gav oss i väg var det i den riktning jag just har kommit från.

Jag ser mig omkring en smula förvirrad över att det inte finns några spår av bombningen. Skogen är frodig och grön. Är det möjligt att den växt upp så fullständigt så snabbt? Saker och ting är konstiga och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det är

3�

som att ha något som sitter fast mellan tänderna precis utom räckhåll för tungan: irriterande. Vad är vitsen med att skynda på saker; det kommer när det kommer. Jag har andra saker att oroa mig för, saker som är mer konkreta.

Jag somnar under lastbilen jag har grävt vid, medan ett stilla regn faller runt omkring, och jag drömmer inte om barnets huvud; i fjärran närmar sig tung artillerield. Men tills vidare sover jag.

Full med fisk.

39

Kärlek är en smekning med handryggen mot kinden

....................

Det är en märklig upplevelse – att vara i sin dröm och utanför den, klar och redig och ändå i djup sömn. Men i det här kriget har så mycket hänt att det får även detta att verka normalt. Jag drömmer om Ijeoma och natten när jag miste min oskuld till henne. Det är sant att jag redan hade haft sex vid det laget: John Wayne hade tvingat mig att våldta någon, men det räknades inte. Det var sex, våldtäkt, det här var kärlek; det här var fritt val.

Jag kan inte ens avgöra om det var så här det gick till eller om min dröm är någon sorts önskeuppfyllelse. Det är samma dag som John Wayne tvingade mig att våldta den där kvinnan, och efteråt, medan de övriga samlas runt en eld och grillar en get, för Ijeoma mig till floden. Det är mörkt här nere och jag kan nätt och jämnt urskilja hennes ansikte. Hon får mig att sitta ner vid vattnet, och hon tvättar mina fötter och mitt ansikte, klär sen av sig och dyker ner i vattnet. Jag ser henne röra sig genom den mörka vätskan som om det är en andra hud. Jag kippar efter an-dan, långt bak i svalget, så det är svårt att andas.

”Hoppa i”, ropar hon.Jag är rädd för det mörka vattnet och kan inte. Jag vet att jag

kommer att dö om jag hoppar i, men min rädsla är så irrationell att jag inte ens uttalar den. Jag skakar bara på huvudet.

40

”Fegis”, säger hon och stänker på mig.Jag skrattar och reser mig upp. Jag klär av mig som om jag

skulle hoppa i vattnet men det gör jag inte. Jag sätter mig ner igen på det daggvåta gräset och känner hur det kittlar min hud. Det här är sensuellt men ändå barnsligt, otvunget och obekym-rat. Även om jag inte känner mig oskuldsfull, och trots att jag inte längre vet vad det kan innebära, verkar det möjligt att upp-nå. Plötsligt står Ijeoma över mig och jag tittar upp. I det svaga ljuset ser jag hennes kropp – höfternas kvinnliga rundning som motsäger de små knopparna på hennes bröstkorg. Hennes hud är skrynklig av det kalla vattnet och hon droppar vatten på mig, och varje droppe faller långsamt och med en beröring som brän-ner, men jag kan inte vänta på nästa droppe. Hon knäböjer och kysser mig. Jag sluter ögonen och förlorar mig själv i det fuktiga ögonblicket. Senare klär vi på oss och hon vänder sig leende om och säger: ”Du borde sluta kriga nu.”

Jag vet inte vad det betyder. Jag vill fråga henne men jag kan känna hur jag börjar vakna upp.