UPPDRAGLEPRA

Utstött och föraktad

- hur hjälper du på Världslepradagen?

Sid 2

INFORMATION FRÅN LEPRA-

MISSIONEN | NR 1 2015

Indien, Champa:

”De tog min son med sig”

Sid 4

Nepal, Anandaban:

”Utmaningarna är fortsatt

stora” Sid 6

2

sida 4–5

sida 3

sida 8

sida 6–7

Lämnad för alltid

Innehållsförteckning

Nepal i våra hjärtan - gästreportage från Nepal

Ringar på Vattnet - gästkrönika

Vi tror på dem!

Foto

n: Te

odor

a Vla

icu/S

tock

.Xch

ng

Detta skall förstås firas på många sätt! Vi vill bland annat uppmärksamma de leprasjuka ännu mera! Tack vare Stiftelsen Makarna

Axel och Elisabeth Welins missionsfond kan Lepramissionen skicka ytterligare nästan en hel miljon kronor till Kongo i år 2015! Vilken skillnad det blir för de lepradrabbade!

– Det finns många sätt att hylla lepramissionen Sveriges 30 år! – Du kan till exempel sprida informationen om världslepradagen den 25:e januari.

• Be för de sjuka och deras anhöriga!• Gör en insamling till Lepramissionens arbete eller ge en gåva. • Bjud in oss på besök i kyrkan eller skolan så berättar vi mer om situationen!

Lepramissionen

3

Samma år som paret Bailey återvände till Irland upptäckte den norske läkaren Armauer Hansen den bakterie som orsakar le-pra. Det blev första steget till en förändring för lepradrabbade människor. Ändå skulle det dröja över 100 år innan det kom fram läkemedel som verkligen kan bota.

Wellesly Bailey’s minneVart annat år delar Lepramissionen International ut ett stipendi-um till Wellesley Bailey´s minne. Det skall gå till en person som drabbats av sjukdomen, men som inte låtit den få besegra livet utan gjort något positivt mitt i en svår situation. En av årets stipen-diater var Shehu Sarkin Fada från Nigeria. Det var inspirerande att få möta denne man. Han var uppenbarligen märkt av sin sjukdom med svåra skador på både händer och fötter. Detta var dock ing-enting som han blev nedslagen av. Under en av dagarna i Indien deltog vi båda i ett studiebesök på ett leprasjukhus. Där fanns en skara unga pojkar som blivit opererade i sina händer på grund av ”klohand”.

Shehu hade aldrig fått den möjligheten, men medan vi stod där tog han till orda och berättade sitt livs historia för de här ungdomarna. Hans budskap var ” tag vara på livet låt inte sjukdomen besegra dig”. Det hade inte alltid varit så. Hans pappa stöttade honom till studier, men det blev ändå svårt på grund av sjukdomen. Till slut orkade han inte utan beslutade sig för att avsluta sitt liv. I sista

stund kom han på andra tankar. Han gick till ett sjukhus för att få hjälp. Efter genomgången behandling med MDT fick han livsglädjen tillbaka. Det resulterade i arbete och senare i livet engagemang i olika organisationer för att hjälpa andra och stärka lepradrabbades rättigheter.

Till slut gav Shehu sitt vittnesbörd om vad hans tro betytt. Han är muslim men vittnade om hur Gud hade hjälpt honom igenom svårig-heter och utmaningar. Det var påfallande att de unga männen blev berörda. Ringar på vattnet måste det väl vara då en muslim från Nigeria blir Wellesley Bailey stipendiat och ger sitt vittnesbörd till unga indiska pojkar som behöver bli medvetna om att det finns en framtid. Vi kan alla skapa ringar på vattnet på olika sätt så att människor i vår omgivning kan bli berörda.

GÄSTKRÖNIKA

Eva Fryxell har varit engagerad i Lepramissionen sedan mitten av

90-talet och är ordförande sedan 2004. Hon bor I Kumla och är engagerad

i Fylstakyrkan.

I slutet av september hade Eva Fryxell förmånen att få delta i Internationella Lepramissionens möte Global Forum i Indien. Läs hennes berättelse här!Det var i Indien allt började för 140 år sedan med en ung irländare vid namn Wellesley Bailey. Han var en av många som på 1860-talet sökte sin lycka i Indien undan den potatissvält som härjade på Irland då. Han hade tänkt sig att gå in i polisstyrkan, men han kom i kontakt med en tysk missionär som ledde honom in i missionsarbete. Han fick se den fruktansvärda effekten av hur lepra påverkade människors liv. Han rördes i sitt hjärta, och skrev hem till sin förlovade Alice och berättade vad han sett och bad henne komma för att hjälpa honom att göra något för dessa människor. Hon svarade ja på hans fråga. När hon kom fram gifte de sig i Bombay och gick sedan in i ett livs-långt arbeta för att förändra livssituationen för dessa så utsatta människor. Efter ett par år reste de tillbaka till Irland och berättade vad de sett. När det senare återvände hade de löfte av en liten grupp om bönestöd och ett litet ekonomiskt stöd. Det var så Lepramissionen började.

4

Lämnad för alltid …

Lilabati Panda bodde tryggt och bra i Orissa, Bhargar, tillsammans med sin man. Paret fick en son och allt såg bra ut för den lilla familjen. Tyvärr skulle det inte fortsätta så. När sonen var 6 år, upptäckte Lilabati att hon hade fått lepra.

Samhället, hennes man och svärföräldrarna var alla eniga om att Lilabati inte längre hade någon framtid i byn. Hon måste bort. Hennes man renade sig eftersom han var överstepräst i byn. Sedan åkte han och svärföräldrarna med Lilabati till Lepramissionens sjukhus, Champa i Chhattisgarh, Indien. Där lämnades hon utanför sjukhuset med endast den sari hon hade på sig och 20 rupies (2 kr).

Jag träffar henne i sjukhuset 25 år efter att detta hände. Jag känner hur jag ryser när Lilabati berättar om sitt liv, fastän det är 38 grader i rummet. Hon blir allt tystare ju längre in i berättelsen vi kommer och jag ser hur hennes ögon tåras. Jag lägger min hand på hennes arm: ” Du behöver inte berätta om detta… Inte om det känns för svårt…” Sedan blir jag också tyst. Vet inte vad jag skall säga. Jag kan inte föreställa mig smärtan i att bli lämnad… Att ligga många dagar på ett sjukhus och hoppas att någon kanske ändå hämtar hem mig igen.

Lilabati fortsätter sin berättelse och tar mig tillbaka in i hennes mest smärtsamma minnen.

”Orolig för min son””Jag var så rädd att min son också skulle få lepra. Att han skulle upp-leva allt detta som jag gick igenom. Läkarna hade gjort det klart för mig att jag var mycket sjuk. Jag hade redan förlorat förmågan att känna beröring och smärta i mina händer och fötter. Jag var inlagd på sjukhuset i fyra månader. Personalen tog hand om mig. Eftersom min man inte hade givit mig mer än 20 rupies räckte pengarna inte till någonting! Men jag fick alla möjliga saker som tvål och kläder. Jag fick också kosmetiska produkter, så att jag skulle kunna känna mig fin och värdefull.”

Under de fyra månaderna på sjukhuset hade ingen kommit för att besöka Lilabati. Ingen kom för att ta henne med hem igen. INGEN! Sjukhuset hittade därför en lösning för den nu hemlösa kvinnan. Det drevs en skola och ett barn-hem i samband med sjukhuset. Där fick hon ansvara för de hemlösa barnen. Några av Lilabatis patienter.

Jag har tvättat mig ren. Du är inte längre min fru! Du får inte stanna här i vår by!

5

Lilabati är en välsignelse Lilabati hjälpte barnen med olika uppgifter. Skulle någon till hälsokontroll följde hon med till sjukhuset. När barnen inte gick i skolan, lärde Lilabati dem hur de kunde försörja sig själva. Hon lärde dem bland annat att göra möbler av plast.

Dr. Archana frågade Lilabati en dag om hon ville utbilda sig till sjukskö-terska. Hon tyckte att det lät som ett bra förslag. Efter att ha bott 7 år bredvid sjukhuset fick hon nu arbeta i sjukhuset.

Fortfarande var Lilabati orolig för att hennes son skulle få lepra. Läka-ren förklarade för henne att hon inte skulle vara rädd och uppmuntrade henne att åka hem till sin son och besöka familjen. Han kanske skulle bli mycket glad över att se sin mor igen. Men Lilabati vägrade. ”De vill inte se mig.”

Handlingskraftig läkareDr. Archana åkte de 16 timmarna fram och tillbaka för att prata med Lilabatis familj. Hon undervisade familjen om lepra och berättade att Lilabati inte smittade längre. Hon tog bilder av familjen, med ett bestämt syfte. ”Nämligen att muta mig", säger Lilabati med ett leen-de."Hon visade mig bilderna av Laklan, min son, och gjorde allt för att få mig att återse honom. Hon sa att han kanske skulle blir glad över att se mig! Men fortfarande var jag tveksam. Jag ville inte åka dit. Jag visste vad de skulle säga. Men slutligen gjorde jag som de sa."

”Förenad med min son”Det tog 10 år från det att Lilabati blev lämnad utanför sjukhuset tills hon fick se sin son igen. När jag frågar om mötet svarar hon:” Det var mycket lyckat… bara en mor kan förstå hur det var. Vi kramades och grät tillsam-mans. Båda var mycket tacksamma för läkarens arbete att sammanföra oss.” När Lilabati berättar om mötet med sonen börjar hennes ögon lysa.Och nu när sonen visste var hon var dröjde det inte länge förrän han kom och besökte henne på sjukhuset. ”Nu ses vi ofta, kanske 6 gånger varje år”, vilket är mycket när man känner till avstånden och de dåliga vägarna.

”Jag vill tacka Gud””Jag mötte också min skapare, fortsätter hon, jag blev överbevisad om evangeliets sanning som predikades i kyrkan. Dr. Archanas kärlek och omtanke inspirerade mig och jag kände mig hemma här. Jag är mycket lycklig och stolt över att få vara en del av Lepramissionen. Jag berättar min historia för att ge andra sjuka mod och styrka i det de går igenom.”

Det är tydligt att Lilabati har tagit väl hand om sig. Hon var 25 år när hon fick lepra. Nu är hon 50 år. Sedan hon blev sjuk har hon inte haft någon känsel i händerna och fötterna. Hon har bara förlorat en liten del av ett finger och en tå.

”Jag vill tacka Gud och Lepramissionen för allt de har gjort för mig. Jag har blivit botad, fått arbete, utbildning och ett hem vid sjukhuset. Jag kän-ner mig aldrig ensam! Alla här är min familj nu. Alla är vi syskon i Kristus. Jag vill tjäna denna mission tills jag dör!”

Lilabati Panda visar en liten pall av plast liknande dem hon lärde barnen att göra.

Text: Silje Majholm

Foton: Lennart Møller och Silje Majholm

Dr. Archana

6

Vi har nu varit i Nepal i tre månader, och senaste 6 veckorna har vi varit på ett leprasjukhus som heter Anandaban Hospital. Sjukhuset, vars namn betyder ”forest of joy” är vackert beläget på en skogskulle två mil söder om Kathmandu. Under bussfärden från huvudstaden ser man under klara dagar Himalayas vitklädda toppar på håll.

3200 nya fall i Nepal varje årÅrligen upptäcks globalt mer än 200 000 nya personer med le-pra, och 70 % av dessa finns i Sydostasien. Däribland upptäcks kring 3200 nya fall i Nepal varje år. Idag finns både diagnostik och behandling för leprabakterien, men ändå blir sjukdomen ofta kronisk. Detta beror på att immunförsvaret kan angripa döda bakterierester som finns kvar i kroppen långt efter att pa-tienten är botad från den aktiva sjukdomen. Nervskadorna som sjukdomen medför leder till deformiteter i bl.a. händer och föt-ter. Dessutom ger nervskadorna förlust av muskelfunktion och känsel vilket leder till komplicerade sår och benröta, framförallt på fötterna. Sjukdomen för fortsatt med sig ett stort socialt ut-anförskap, framförallt för lepradrabbade personer med vanställ-da kroppsdelar till följd av sjukdomen. Lepra drabbar till stor

del fattiga människor och deras levnadsförhållanden leder ofta till att diagnosen ställs alltför sent, med nervskador som följd.

Sjukhuset gör skillnad!Till Anandabansjukhuset kommer patienter med lepra från hela Nepal och i viss mån från norra Indien. Sjukhuset har 80 vård-platser för leprapatienter. Patienter remitteras även hit från an-dra sjukhus för återuppbyggande kirurgi, vård av komplicerade sår samt immunreaktioner till följd av lepra. För personer med lepra är vården på sjukhuset, inklusive sängplats, mediciner, operationer, sjukgymnastik, mat m.m. helt gratis. Sjukhusets in-täkter kommer i princip uteslutande från Lepramissionens inter-nationella arbete, med gåvogivare över hela världen. Utan detta arbete hade lepradrabbade personer i Nepal i princip inte haft tillgång till någon av de tjänster som Anandabansjukhuset er-bjuder, vilket hade haft förödande konsekvenser för såväl dessa människor som deras anhöriga. Sjukhuset har även ett laborato-rium för forskning kring lepra, självhjälpsenhet samt ett utbrett folkhälsoprogram för att motverka lepra. Av de sjukhus vi besökt i Sverige och utomlands så tycker vi det är få sjukhus som har så mycket hjärta för sina patienter som Anandaban Hospital.

Under en bussfärd genom Kathmandu blir vi stående i en helt vanlig trafikstockning. Solen gassar och luften är dammig och förorenad av avgaser. Mitt i vimlet av människor och fordon får vi vår första glimt av lepra. En tiggande medelålders kvinna i slitna kläder halvligger på trottoaren. Tiggande människor är inte på något sätt en ovanlighet här, men denna kvinna utmärker sig. Hon har inga fingrar, framfoten är borta på båda fötterna och hennes näsrygg har fallit samman in i ansiktet. Bussen vi sitter i rullar vidare, men våra tankar fortsätter kretsa kring kvinnans situation.

En klar dag på väg till Anandaban. Kathmandu i förgrunden. Sjukhusentrén

Vårt möte med Lepramissionen!

Kommer du ihåg Jakob, Therese och Ester från Uppdrag Lepra i november? Precis innan jul kom de tryggt hem från sitt uppdrag i Nepal

Daglig sysselsättningJakob har främst följt med på den kirurgiska sidan av verksamheten i Anandaban. Tidigare var ett par sidor i boken om hudsjukdomar på läkarprogrammet det närmaste han kommit lepra. Nu har han fått möta många patienter med lepra och deltagit i diagnos-tik, behandling samt återuppbyggande operationer. Dessutom har han kunnat delta på två olika inter-nationella kurser kring lepra och återuppbyggande kirurgi (främst handkirurgi). Tiden har varit mycket lärorik och spännande. Therese har besökt en leprakoloni och en själv-hjälpsgrupp som finns där. Hon har även följt med personal från sjukhusets socialkontor för att träffa in-neliggande patienter samt besökt forskningsenheten på sjukhuset. Vår dotter Ester har lekt med kompisar om dagarna och uppskattar alla slags djur hon möter här. Vi har bl.a. haft en ödla inneboen-de och en apa som granne till hennes stora förtjusning. Vården för lepradrabbade personer har under senaste decennierna dramatiskt för-bättrats, men utmaningarna är fortsatt stora. Tiden i Anan-daban har inspirerat oss till att stödja Lepramissionens arbete framöver och vi vill gärna upp-muntra dig att göra detsamma.

Jakob assisterar den nepalesiske ortopeden dr Pradip.

Therese och Ester framför brasan i vårt hus i Anandaban.

Bildtext (fritt översatt): Lepradrabbade personer är de viktigaste besökarna i våra lokaler. De är inte be-roende av oss – vi är beroende av dem. Service till dem är syftet med vårt arbete. De är inte utomstå-ende för vårt arbete – de är del av det. Vi gör dem inte en tjänst genom att ge dem service. Istället är det de som ger oss möjlighet att utöva vår tjänst.

”Tiden i Anandaban har inspirerat oss till att stödja Lepramissionens arbete framöver och vi vill gärna uppmuntra

dig att göra detsamma.”

UPPDRAG LEPRA

Radiogatan 3, 69271 Kumlawww.lepramissionen.seTfn: 019-58 37 90Bankgiro: 900-3930

Plusgiro: 90 0393-0Direktor och ansvarig utgivare: Allan EkstedRedaktör: Silje MajholmTryck: Skilltryckges ut av Lepramissionen Sverige

9003930 06

90 03 93-0

Bl.2

021.

04S

(mar

05)

0004

0 15

.01

Skill

tryc

k A

B

kan inte lämnas på baksidan.

POST

TID

NIN

G B

01-1

5

4

Tack för att du också tror på dem!

Känslan jag får från berättelsen om Lilabati Panda är stark. Orättvisan i att inte få se sitt eget barn pga. en sjukdom är nästan ohygglig. Hur kan man lämna en människa utan att låta henne ha kontakt med sitt barn? Hur kan man lämna en sjuk kvinna som inte kan arbeta? Hur kan man lämna sin egen hustru i fattig-dom, ensamhet och utanförskap?

Lepradrabbade är ännu utstötta, ensamma och föraktade. Men vi kan hjälpa till! 600 kr är kanske inte mycket för oss. Men för människor i Champa räcker det till mat i en månad för en person, enligt Kismat Nando, projektledare för Lepramissionens projekt i Chhattisgarh.

VärldslepradagenDen 25 januari är det Världslepradagen – den dag då hela världen har möjlig-het att säga ” Vi tror på dem.” En gång levde de som utstötta, ensamma och föraktade! Men inte längre! Tillsammans kan vi lyfta dessa människor ut ur fattigdom.

Vi tror på dem!

Ja, jag tror på dem!

o Jag vill ge 150 kronor

o Jag vill ge 600 kronor

o Annat belopp

o Jag vill stödja indien

o Fördela min gåva där den bäst behövs

o Jag vill ge till följande arbetsområde/projekt

........................................................................................................

o Jag önskar ingen gåvobekräftelse

Ge direkt!SMS:a Lepra100 eller Lepra250 till 72980Då dras 100 eller 250 kr på ditt abonnemang.